Ktingl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955 (Proposition 1955:160)

Ktingl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Nr 160

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379), m. m.; given Stockholms slott
den 11 mars 1955.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379);

2) lag om ändrad lydelse av 62 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

3) förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

4) förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

5) förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 27 juni
1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

1950 års skattelagssakkunniga avlämnade hösten 1954 betänkande med
förslag till effektivare taxering. I betänkandet föreslogs olika åtgärder i syfte
att främja ett riktigare fullgörande av deklarationsplikten, att skapa vidgade
möjligheter till taxeringskontroll och att erhålla en mer ändamålsenlig
taxeringsorganisation.

Efter överarbetning av vissa delar av sakkunnigbetänkandet framlägges
i propositionen förslag till ändrade regler om uppgiftsskyldighet och taxeringskontroll.
Däremot upptages inte nu frågan om ändrad taxeringsorga1—Bihang
till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 160

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

nisation, vilken fråga ansetts böra göras till föremål för ytterligare utredning
genom särskilda sakkunniga. I propositionen framhålles, att förslag
i sistnämnda hänseende samt om en mera fullständig revision av taxeringsförordningen
avses skola underställas 1956 års riksdag.

Det nu framlagda förslaget innebär bl. a. följande.

Den som är deklarationsskyldig eller skyldig att lämna uppgifter till
ledning för annans taxering skall i skälig omfattning föra och för taxeringskontroll
tillhandahålla räkenskaper eller andra anteckningar. En utttrycklig
bestämmelse om s. k. skönstaxering införes och skall tillämpas då föreskrivna
anteckningar till ledning för den egna taxeringen inte förts samt
av omständigheterna i övrigt framgår att en riktig taxering icke kan grundas
på den skattskyldiges uppgifter.

Självdeklarationer av bl. a. rörelseidkare och jordbrukare skall innehålla
vissa för taxeringen erforderliga upplysningar, som för närvarande måste
inhämtas genom särskilda förfrågningar.

En viss ökad uppgiftsskyldighet till ledning för annans taxering föreskrives.
Detta gäller bl. a. beträffande vissa inköp och försäljningar, som
gjorts av rörelseidkare och jordbrukare.

Vidgade möjligheter till granskning av räkenskaper och till annan taxeringsrevision
införes. Sålunda skall kontroll kunna ske inte blott hos den
skattskyldige själv utan även hos annan, med vilken han haft affärsförbindelser.
Vidare skall taxeringsmyndigheterna kunna få hos andra myndigheter
ta del av handlingar och annat material, som är av betydelse för
taxeringskontrollen.

Särskilda bestämmelser upptages i syfte att förhindra att insynsmöjligheterna
medför att befogade intressen av sekretesskydd eftersättes.

Eftertaxering skall kunna åsättas i större omfattning än som med nuvarande
bestämmelser är möjligt. I princip bibehålies dock regeln att sådan
taxering skall åsättas inom fem år.

De sakkunnigas förslag om en särskild avgift vid avvikelse från deklaration
har inte upptagits.

Slutligen föreslås vissa ändrade regler på området för fastighetstaxering,
i syfte att ge ökad tid åt arbetet med åsättande av fastighetsvärdena.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)

Härigenom förordnas, att 4 §, 5 § 1 mom., 6 § 1 inom., 7 § 1 inom., 12 §
1 inom., 17 § 1 inom., 20 § 1 mom., 22 § 1 mom., 26 § 1 mom., 27 §, 28 § 2
inom., 29 § 1 inom., 31—33 och 35 §§, 36 § 4 mom., 37 § 1 mom., 39 § 1 och
6 mom., 40 §, 40 a § 1 inom., 41 §, 42 § 3 inom., 52 och 54 §§, 55 § 1 mom.,
56 § 1 mom., 58 § 2 inom., 59 § 1 och 3 mom., 60 § 2 mom., 62 § 2 och 3
inom., 64 §, 65 §, 66 § 2 inom., 67 § 3 inom., 69 och 71 §§, 72 § 2 mom., 79,
93 och 116 §§, 124 § 1 mom., 140 och 142 §§ samt 144 § 3 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 19281 skola erhalla ändrad lydelse pa sätt
nedan angives, samt att i samma förordning skola införas åtta nya paragrafer,
betecknade 29 a §, 32 a §, 35 a §, 35 b §, 57 a §, 57 b §, 57 c § och
59 a §, av nedan angiven lydelse.

4 §•

Indelning i beredningsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt verkställes
av länsstyrelsen senast den 30 april året näst före taxeringsåret. Senast
den 30 november året näst före taxeringsåret fastställer länsstyrelsen indelningen
i lokala taxeringsdistrikt och antalet särskilda taxeringsnämnder i
länet, därvid tillika för varje särskild taxeringsnämnd skall angivas ej
mindre vilka grupper av skattskyldiga, som skola taxeras av nämnden, än
även huruvida nämndens distrikt skall utgöras av länet i dess helhet eller
visst angivet område inom detsamma. För stad, som ej deltager i landsting,
skall alltid utses minst en särskild taxeringsnämnd.

Åt distrikten —--i övrigt.

Innan länsstyrelsen ■—• — ■—■ beträffande Stockholm.

5 §■

1 mom. Beredningsnämnd består---varje kommun.

Ordföranden förordnas---—-i beredningsdistrikt.

Ledamöterna ävensom suppleanter, en för varje ledamot, väljas av kommunalstämma
eller, där kommunalfullmäktige finnas, av dessa. Valet skall 1 * 3

1 Senaste lydelse av 4 § och 56 § 1 mom. samt 144 § 3 mom. se 1947: 591; av 6 § 1

mom., 7 § 1 mom., 32 § 2 mom., 35 § 2 mom., 41 §, 42 § 3 mom., 52 §, 55 § 1 mom., 59 §

3 mom., 66 § 2 mom., 69 § 1 mom., 72 § 2 mom. och 79 § 1 mom. se 1943: 855; av 12 §
1 mom. se 1945: 901; av 17 § 1 mom., 26 § 1 mom., 29 § 1 mom., 67 § 3 mom. och 124 §

1 mom. se 1954: 159; av 20 § 1 mom., 37 § 1 mom. samt 69 § 2 och 3 mom. se 1947: 513;

av 28 § 2 mom. se 1947: 578; av 31 §, 32 § 3 mom., 35 § 3 mom., 39 § 6 mom., 40 § 2
mom., 79 § 2 och 3 mom. samt 93 och 140 §§ se 1951: 792; av 33 § se 1954: 205; av 35 §
1 mom. se 1950: 313; av 35 § 4 mom., 36 § 4 mom., 39 § 1 mom., 40 § 1 mom. och 54 §

se 1935: 255; av 40 a § 1 mom. och 142 § se 1954: 53; av 59 § 1 mom., 60 § 2 mom.,

62 § 2 mom. och 65 § so 1951:439; samt av 116 § se 1951:441.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

förrättas senast den 30 juni året näst före taxeringsåret. Om utgången av
valet skall den som därvid fört ordet omedelbart underrätta ej mindre de
valda än även ordföranden i beredningsnämnden och länsstyrelsen.

6 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämnd består av ordförande samt å landet
sex och i stad fyra eller, i vissa fall, sex ledamöter.

Ordföranden förordnas — — — i fastighetstaxeringsnämnden.

Av ledamöterna förordnas en av länsstyrelsen och i övrigt inträda i
nämnden:

å landet:

a) två av landstingskommunens förvaltningsutskott valda ledamöter;

b) vederbörande beredningsnämndsordförande; ävensom

c) två kommunvis av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige
finnas, av dessa valda ledamöter, av vilka minst en skall vara vald till ledamot
i beredningsnämnd inom vederbörande kommun;

och skola dessa ledamöter tjänstgöra, de av landstingskommunens förvaltningsutskott
valda i hela taxeringsdistriktet, beredningsnämndsordföranden,
då fråga är om taxering av fastighet inom ordförandens beredningsdistrikt,
samt de av kommun valda, då fråga är om taxering av fastighet
inom kommun, för vilken de valts; samt

i stad:

tre eller, därest länsstyrelsen med hänsyn till fastighetstaxeringsdistrikts
utsträckning eller andra förhållanden så förordnat, fem av stadsfullmäktige
eller, där stadsfullmäktige icke finnas, av allmän rådstuga valda ledamöter.

Val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd jämte suppleanter, en för
varje ledamot, förrättas senast den 30 juni året näst före taxeringsåret.

Om utgången av här omförmälda val har den som därvid fört ordet att
underrätta länsstyrelsen, ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden och
de valda.

7 §•

1 mom. Fastighetsprövningsnämnd i län skall utgöras av medlemmarna
av den i 9 § omförmälda länsprövningsnämnden samt ytterligare nio ledamöter,
vilka utses av länsstyrelsen senast den 15 augusti året näst före
taxeringsåret. Av sistnämnda ledamöter skola tre utses bland dem, som
efter förordnande av länsstyrelsen eller val av landstingskommuns förvaltningsutskott
äro ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd, tre bland dem, som
efter val av kommun äro ledamöter i sådan nämnd, samt tre bland personer
inom länet, som icke äro ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd men genom
sin verksamhet kunna antagas besitta sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering.

Enligt samma---för dem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

12 §.

1 mom. Till medlemmar---taxeringens verkställande.

Av kommun må till ledamot eller suppleant i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd
eller taxeringsnämnd utses allenast den, som är inom
kommunen mantalsskriven, och av landstingskommuns förvaltningsutskott
må till ledamot eller suppleant i fastighetstaxeringsnämnd utses allenast
den, som är mantalsskriven i kommun inom fastighetstaxeringsdistriktet.
Av landstingskommuns förvaltningsutskott må till ledamot eller suppleant
i särskild taxeringsnämnd utses allenast den, som är mantalsskriven i kommun
inom nämndens verksamhetsområde; beträffande Kalmar län skall
därjämte iakttagas att den, som av någondera landstingskommunens förvaltningsutskott
väljes, skall vara mantalsskriven i kommun inom sannna
landstingskommuns område.

Vid kommuns — ■—■ — inom densamma.

Vid val---ankommande taxeringsfrågorna.

Till medlemmar •—- •—- •— nämndens verksamhetsområde.

17 §.

1 mom. Till ledning---sådan innehavare.

Allmän fastighetsdeklaration — -— -—■ och anskaffningskostnader.

Är jordbruksfastighet —--eller innehavaren.

Kungl. Maj :t må---statistiskt ändamål.

Allmän fastighetsdeklaration skall avgivas å blankett enligt formulär,
som i enlighet med vad nu sagts fastställes av riksskattenämnden.

20 §.

1 mom. Allmän fastighetsdeklaration skall avlämnas senast den 15 september
året näst före det, då allmän fastighetstaxering skall äga rum, och
ingivas

beträffande fastighet å landet: till ordföranden i beredningsnämnden för
det beredningsdistrikt, landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt eller länsstyrelsen
i det län, där fastigheten är belägen; samt

beträffande fastighet i stad: till ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden
för det distrikt, den lokala skattemyndigheten eller, där staden icke har
egen uppbördsförvaltning, magistraten eller koinmunalborgniästaren i den
stad eller länsstyrelsen i det län, där fastigheten är belägen.

Uppgift enligt 18 § skall avlämnas senast den 20 juli året näst före det, då
allmän fastighetstaxering skall äga rum, och ingivas till länsstyrelsen i det
län, där fastigheten är belägen.

22 §.

1 mom. Har vid —---deklaration (särskild fastighetsdeklaration).

Har fastighet-----av taxeringsenheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Särskild fastighetsdeklaration skall avfattas å blankett enligt formulär,
som fastställes av riksskattenämnden, och innehålla upplysning om det förhållande,
som skall föranleda åsättande av nytt taxeringsvärde, ävensom i
erforderliga delar sådana uppgifter beträffande fastigheter, som omförmälas
i 17 § 1 inom.

26 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga äro, där ej annat följer av stadgandet
i 3 inom., skyldiga att utan anmaning till ledning för egen taxering för
inkomst eller förmögenhet avlämna deklaration (självdeklaration), nämligen: 1)

aktiebolag och ekonomisk förening ävensom sådan stiftelse, fond eller
inrättning som har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs,
vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen;

2) annan juridisk person, om dess bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor
under beskattningsåret uppgått till sammanlagt minst 100
kronor;

3) fysisk person, vilkens bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor
under beskattningsåret uppgått, om han varit bosatt här i riket under hela
beskattningsåret, till sammanlagt minst 1 200 kronor och eljest till sammanlagt
minst 100 kronor;

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som angives
i 3 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt, vid beskattningsårets
utgång haft ett värde överstigande 50 000 kronor eller, såvitt angår
sådan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000
kronor; samt

5) fysisk eller juridisk person, för vilken garantibelopp för fastighet skall
upptagas såsom skattepliktig inkomst.

Vid bedömandet--— statlig förmögenhetsskatt.

Hava makar, som ingått äktenskap före ingången av beskattningsåret och
levt tillsammans under större delen därav, var för sig haft inkomst eller
förmögenhet, skall vardera makens deklarationsskyldighet bedömas med
hänsyn till makarnas och boets sammanlagda inkomst och förmögenhet.

Skall skattskyldig enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt taxeras
för förmögenhet, som tillhör barn eller annan, skall hänsyn därtill tagas
vid deklarationsskyldighetens bedömande.

Vid tillämpning av vad i första stycket under 3) är stadgat, skall svensk
medborgare, som under beskattningsåret tillhört svensk beskickning hos
utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets
betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands,
anses hava varit bosatt här i riket. Detsamma skall gälla sådan persons
hustru samt barn under 18 år, därest de varit svenska medborgare och
bott hos honom. Person, som under beskattningsåret tillhört främmande
makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, så ock
sådan persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de
bott hos honom och icke varit svenska medborgare, anses däremot vid tilllämpningen
av vad i första stycket under 3) är stadgat icke hava varit
här i riket bosatta.

I fråga om deklarationsskyldighet för oskift dödsbo efter skattskyldig,
som avlidit under beskattningsåret, skall tillämpas vad som skolat gälla
för den avlidne.

27 §.

Självdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å blankett
enligt formulär, som av riksskattenämnden fastställes i anslutning till
här nedan meddelade bestämmelser. Dock må, där deklaration jämlikt
26 § 2 mom. infordrats av ordförande i taxeringsnämnd, de erforderliga
upplysningarna meddelas muntligen inför ordföranden, som inför desamma
å deklarationsblankett och därå tager den deklarationsskyldiges underskrift.

28 §.

2 mom. Deklarationsskyldig, som----kommunal inkomstskatt.

Särskild självdeklaration---flera exemplar.

29 §.

1 mom. Allmän självdeklaration —---dennes hemortskommun.

Allmän självdeklaration skall därjämte innehålla de uppgifter, som för
särskilda fall föreskrivas i denna förordning.

Har skattskyldig under beskattningsåret varit gift, skall han jämväl
uppgiva sådan boets eller andra makens inkomst och förmögenhet, över
vilken förvaltningen rättsligen tillkommit honom. Åligger skattskyldigheten
andra maken, skall uppgiften lämnas å särskild blankett. Då skattskyldig
skall taxeras för barns eller annans förmögenhet, skall uppgift lämnas
jämväl om sådan förmögenhet.

Svenskt aktiebolag---— utdelningens belopp.

Inländsk försäkringsanstalt,---hänförliga verksamheten.

Med inländsk — — — för medlem.

Utländsk försäkringsanstalt,-----och 5).

Belopp, som---öretal bortfalla.

29 a §.

Därest inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet redovisas enligt bokföringsmässiga
grunder med räkenskapsavslutning medelst vinst- och förlustkonto,
skall självdeklaration utöver vad eljest är föreskrivet innehålla:

1) uppgift, såvitt angår rörelse, om storleken av omsättningen;

2) uppgifter huru värdesättningen å lager samt fordringar skett;

3) uppgift huru det hokföringsmässiga vinstresultatet justerats till över -

8 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1955

ensstäinmelse med de för den skattemässiga inkomstberäkningen stadgade
grunderna;

4) uppgifter rörande i räkenskaperna gjorda avdrag för värdeminskning;

5) uppgifter rörande gjorda avdrag för avsättningar till pensions- eller
andra personalstiftelser eller till fonder eller stiftelser av annat slag;

6) uppgift om vad den skattskyldige i varor, penningar eller annat uttagit
ur näringsverksamheten eller annorledes använt för bestridande av
levnadskostnader eller eljest för utgifter, som icke äro hänförliga till omkostnader
i verksamheten, så ock om andra förmåner som den skattskyldige
åtnjutit av rörelsen eller jordbruksfastigheten;

7) uppgift om belopp, som vid inkomstberäkningen avdragits såsom reseoch
representationskostnader, i den mån sådant belopp icke utgivits till
anställda och upptagits å kontrolluppgifter rörande dessas förmåner, dock
att, därest lämnandet är förenat med synnerliga svårigheter, uppgiften
skall lämnas först efter anmaning; samt

8) uppgift om verkställda nedskrivningar av värdet å rättigheter till
leverans av omsättningstillgångar samt maskiner och andra inventarier.

Redovisas inkomst av rörelse enligt bokföringsmässiga grunder men utan
räkenskapsavslutning medelst vinst- och förlustkonto, skall beträffande
innehållet i självdeklaration i tillämpliga delar gälla vad ovan sägs.

31 §.

Vid självdeklaration för deklarationsskyldig, som under beskattningsåret
varit skyldig föra räkenskaper eller som, utan att sådan skyldighet
förelegat, under beskattningsåret fört räkenskaper i av honom bedriven
rörelse, skall fogas bestyrkt avskrift av balansräkning för beskattningsåret
och balansräkning för det närmast föregående räkenskapsåret samt
av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret, om sådan räkning ingått
i bokföringen. Har den deklarationsskyldige upprättat särskilt balanskonto,
som avviker från balansräkningen, skall han vid deklarationen foga bestyrkt
avskrift av sådant konto.

Vid självdeklaration, som ovan sägs, skola vidare fogas uppställningar
enligt formulär, som fastställas av riksskattenämnden, med uppgifter erforderliga
för tillämpning av gällande bestämmelser rörande avdrag för
värdeminskning så ock utdrag av räkenskaperna till styrkande av dessa
uppgifter.

För aktiebolag, ekonomisk förening och ömsesidigt försäkringsbolag
skall avlämnas bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av förvaltnings- och
revisionsberättelser, som avgivits för beskattningsåret.

För inländsk försäkringsanstalt skall avlämnas bestyrkt avskrift av
protokoll eller annan handling, som utvisar, huru vinst- och förlusträkningen
samt balansräkningen för beskattningsåret slutgiltigt fastställts
samt huru vinsten för samma år disponerats. Vad sålunda stadgats skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955 9

dock icke gälia beträffande försäkringsanstalt, som drivit enbart livförsäkringsrörelse.

Idkare av —--är belägen.

32 §.

1 mom. Envar bör, utöver vad deklarationsformuläret föranleder, meddela
de upplysningar till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet,
som kunna vara av betydelse för åsättande av en riktig taxering.

2 mom. Efter anmaning är envar skyldig att i den omfattning, som i anmaningen
angivits, meddela de ytterligare upplysningar, som finnas erforderliga
för kontroll av egen deklarations riktighet eller eljest för egen taxering.
Dylika upplysningar skola lämnas skriftligen, där ej annat angivits
i anmaningen.

3 mom. Angående skyldighet att underkasta sig taxeringsrevision, därom
stadgas i 57 c §.

32 a §.

Är stiftelse eller förening helt eller delvis frikallad från skattskyldighet
för inkomst eller förmögenhet, skall i fall som nedan angivas särskild uppgift
avlämnas rörande inkomst och förmögenhet, som icke i självdeklaration
uppgivits till beskattning.

Uppgiftsskyldighet, som i första stycket sägs, åligger

1) pensionsstiftelse,

2) jämlikt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
bildad stiftelse för arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall,

3) stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att under samverkan med
militär eller annan myndighet stärka rikets försvar,

4) stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att, utan begränsning till
viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran
av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller
utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig
forskning, ävensom

5) förening som, utan att den i sin verksamhet tillgodoser medlemmarnas
ekonomiska intressen, huvudsakligen verkar för ändamål av den art, som
angives under 3) eller 4).

Uppgift avfattas å blankett enligt av riksskattenämnden fastställt formulär
och skall upptaga inkomster och utgifter under räkenskapsår, som gått
till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret, samt tillgångar och
skulder vid nämnda räkenskapsårs början och slut, ävensom upplysning om
de omständigheter, vilka anses böra föranleda frikallelse från skattskyldighet.

Uppgift avlämnas varje år senast den 31 mars till länsstyrelen i det län,
där stiftelsens eller föreningens förvaltning huvudsakligen utövats, där icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

taxeringsintendenten på därom gjord framställning medgivit befrielse tills
vidare från nämnda skyldighet.

Det åligger stiftelse eller förening, som i denna paragraf avses, att efter
anmaning meddela de ytterligare upplysningar, som kunna erfordras för
bedömandet av stiftelsens eller föreningens skattskyldighet.

33 §.

1 mom. Till ledning vid inkomsttaxering skola varje år utan anmaning
uppgifter (kontrolluppgifter) för nästföregående kalenderår avlämnas på
sätt framgår av följande uppställning:

Uppgiftsskyldig

1. a) Statlig och kommunal
myndighet,

b) aktiebolag, ekonomisk
förening, fond,
stiftelse och annan juridisk
person än dödsbo,

c) fysisk person och
dödsbo, som bedrivit
rörelse, jordbruk eller
skogsbruk, samt

d) fysisk person och
dödsbo, som innehaft
annan fastighet.

Vem uppgiften skall
avse

Den som hos den
uppgiftsskyldige innehaft
anställning eller
uppdrag eller utfört
tillfälligt arbete eller
som av den uppgiftsskyldige
åtnjutit pension,
livränta eller periodiskt
utgående ersättning,
ävensom den
som åtnjutit förmån
från personalstiftelse
eller annan stiftelse.

Vad uppgiften skall avse

Avlöning, arvode eller annan
ersättning, oavsett huruvida
denna utgått kontant eller
såsom naturaförmån samt
oavsett om densamma utgör
ersättning för kostnader, som
mottagaren haft att bestrida.
Har mottagaren haft att erlägga
vederlag för åtnjuten
naturaförmån, skall uppgift
om förmånen och vederlaget
lämnas.

Undantag:

a) folkpension,

b) ersättning och förmån
för tillfälligt arbete, om det
som mottagaren sammanlagt
åtnjutit haft ett lägre värde
än 100 kronor för hela året,

c) ersättning och förmån
till någon för tillfälligt arbete
å annan fastighet än jordbruksfastighet,
om vad som
utgivits har lägre värde än
500 kronor och det icke utgör
avdragsgill omkostnad i
förvärvskällan rörelse,

d) utbetalning till rörelseidkare,
som enligt lag varit
bokföringsskyldig, av ersättning
för tillfälligt arbete,
samt

e) av statlig myndighet utgiven
förmån, som icke utgör
skattepliktig intäkt för mottagaren.

Kungl.

Uppgiftsskyldig

2. Fysisk person som
varit skyldig att verkställa
skatteavdrag enligt
uppbördsförordningen.

3. Försäkringsanstalt
och understödsförening.

4. Den som utbetalt
royalty eller periodiskt
utgående avgift för rättighet
av goodwills natur,
såsom varumärke,
firmanamn o. dyl., eller
för utnyttjande av patent,
mönster o. dyl.

5. Den som bedrivit
verksamhet, vari ingått
inköp av jordbruks- eller
trädgårdsprodukter
eller husdjur eller från
husdjur erhållna produkter,
allt i den mån
Kungl. Maj :t därom förordnat.

6. Den som bedrivit
verksamhet, vari ingått
förvärv av avverkningsrätt
eller inköp av virke
eller andra skogseffekter,
allt i den mån
Kungl. Maj:t därom förordnat.

7. Den som bedrivit
förmedlingsverksamhet
eller annan därmed
jämförlig verksamhet,
allt i den mån Kungl.
Maj:t därom förordnat.

Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Vem uppgiften skall
avse

Den å vilkens inkomst
skatteavdrag
verkställts.

Den som från anstalten
eller föreningen
uppburit belopp, ej
understigande 200 kronor
för hela året, på
grund av annan försäkring
än sakförsäkring,
därest skatteplikt för
beloppet föreligger.

Den till vilken royaltyn
eller avgiften utbetalts.

Den från vilken inköp
skett.

Den som ägt eller
brukat fastighet, från
vilken upplåtelse av avverkningsrätt
eller försäljning
av skogseffekter
ägt rum.

Den som genom verksamheten
erhållit anställning,
uppdrag eller
tillfälligt arbete eller
ock försålt egendom.

Vad uppgiften skall avse

Om uppgiftens innehåll
skall i tillämpliga delar gälla
vad ovan vid 1. sägs.

Utgivet belopp.

Det utbetalda beloppet.

Utgivet vederlag i penningar,
naturaprodukter eller annat.

Undantag: vederlag som

gottgjorts bokföringsskyldig
rörelseidkare.

Vederlag som utgivits eller
gottgjorts, ävensom vederlag,
om vars utgivande under senare
år avtal träffats.

Ersättning eller vederlag
som förmedlats eller varom
uppgift eljest finnes tillgänglig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

2 mom. Vid avlämnande av uppgifter, varom stadgas i 1 mom., skall
iakttagas följande.

Avser sådan förmån, varom under 1 mom. första och andra punkterna
förmäles, endast en del av året, skall upplysning meddelas om den tidrymd.
för vilken förmånen utgått.

Har från annan arbetsgivare än statlig myndighet utgått särskild resekostnads-
och traktamentsersättning, skall i kontrolluppgiften angivas be
loppet av dels resekostnadsersättning och dels traktamentsersättning jämte
antalet dagar för vilka traktamentsersättning utgått.

Därest vid avlönings utbetalande avdrag skett för löntagares eller hans
efterlevandes pensionering, skall i kontrolluppgiften upptagas bruttolön,
vad som avdragits och efter avdraget återstående belopp.

Har arbetsgivare uppburit den anställde tillkommande ersättning på
grund av försäkring i allmän sjukkassa, skall angivas jämväl beloppet av
vad sålunda uppburits.

I kontrolluppgift skall särskilt för sig upptagas sådant skatteavdrag, som
skett för uttagande av preliminär A-skatt.

Särskild uppgiftshandling skall avlämnas för varje person, varom fråga
är. Därvid skall fullständigt angivas personens namn, hemvist och bostadsadress.
Där så kan ske, bör uppgift lämnas jämväl om hans födelseår ävensom
om numret å utfärdad debetsedel å preliminär skatt för året näst före
taxeringsåret.

Uppgift skall avfattas å blankett enligt av riksskattenämnden fastställt
formulär eller å annan för ändamålet lämpad blankett.

3 mom. Skall annan än statlig eller kommunal myndighet jämlikt 1
mom. första punkten avlämna uppgifter till ett antal understigande
tjugufem, skall samtidigt avlämnas ett särskilt sammandrag över uppgifterna,
upptagande namn å den eller de personer, varom fråga är, ävensom
beträffande envar av dem uppgift angående belopp, som utbetalts, och förmån,
som i övrigt åtnjutits.

35 §.

1 mom. I särskilda fall skola efter anmaning kontrolluppgifter för nästföregående
kalenderår avlämnas på sätt framgår av följande uppställning:

Uppgif Isskyldig

Vem uppgiften skall Vad uppgiften skall avse

avse

1. Den som är skyldig
att utan anmaning
avlämna kontrolluppgift.

Den som hos den
uppgiftsskyldige innehaft
anställning eller
uppdrag eller utfört
tillfälligt arbete.

Åtnjutna förmåner, därest
icke uppgiftsskyldighet utan
anmaning föreligger, med
upplysning, då förmånerna
avse kortare tid än helt år,
om den tidrymd, för vilken
de åtnjutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Uppgiftsskyldig

Vem uppgiften skall Vad uppgiften skall avse

avse

2. Den som för arbetslag
eller liknande
grupp av personer i en
summa uppburit visst
avlöningsbelopp såsom
ackordsöverskott eller
dylikt för att fördelas
inom laget eller gruppen.

Medlem av arbetslaget
eller gruppen.

Till medlem utgivet belopp.

3. Bankaktiebolag,
sparbank eller annan
penninginrättning.

4. Annan än penninginrättning,
därest vederbörande
under nästföregående
år utbetalt
gäldränta eller haft
skuld, när fråga ej är
om lån mot obligationer,
förlagsbevis eller
andra för den allmänna
rörelsen avsedda förskrivningar.

5. Fysisk eller juridisk
person, som haft
fordran.

6. Försäkringsanstalt
eller understödsförening.

Namngiven skattskyl- Gottgjord ränta ävensom

dig. beloppet av den skattskyldi ges

innestående medel vid
viss angiven tidpunkt.

Varje borgenär. Borgenärens namn och

hemvist, gäldräntans belopp
under föregående år och
skulden vid viss angiven tidpunkt.

Namngiven skattskyldig.

Ränteinkomst från den
skattskyldige ävensom beloppet
av den skattskyldiges
skuld vid viss angiven tidpunkt.

Arten av försäkring eller
eljest tillförsäkrad förmån,
beloppet av premie eller annan
avgift, tid då sådan erlagts,
samt värdet och arten
av åtnjutna förmåner, som
icke enligt annan föreskrift
uppgivits.

7. Den som bedrivit Namngiven annan näjordbruk,
skogsbruk el- ringsidkare.
ler rörelse.

Belopp för vilket den uppgiftsskyldigc
under viss angiven
tid köpt eller sålt varor,
därest beloppet i säljarens
eller köparens hand är
skattepliktig intäkt eller avdragsgill
utgift, med angivande
där så begäres av varuslag
och myckenhet, så ock
belopp å provision eller an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften skall Vad uppgiften skall avse

avse

nät, som utgjort sådan intäkt
eller utgift.

Undantag: belopp avseende
köp eller försäljning av varor
över disk och liknande
fall, där uppgiftsskyldigheten
uppenbarligen icke kan fullgöras.

8. Den som bedrivit
förmedlingsverksamhet
eller därmed jämförlig
verksamhet, om uppgift
icke skolat lämnas utan
anmaning.

Namngiven skattskyl
dig.

Ersättning eller vederlag
som förmedlats eller varom
uppgift eljest finnes tillgänglig -

2 mom. Den som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse är skyldig
att, ändå att mottagarna icke i anmaningen namngivas, avlämna följande
uppgifter

a) uppgitt om belopp, som han utbetalt till andra näringsidkare, i den
mån beloppen äro av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av
jordbruksfastighet eller av rörelse och uppgift därom icke skolat lämnas
på grund av annan föreskrift i denna förordning, med upplysning tillika om
mottagarens namn och adress; samt

b) uppgift om belopp, för vilka han under viss angiven tid sålt varor till
andra näringsidkare, i den mån beloppen äro av beskaffenhet att i köparens
hand utgöra avdragsgill utgift, med upplysning tillika om köparens
namn och adress.

Vad i detta mom. stadgas om näringsidkares uppgiftsskyldighet skall ej
avse köp eller försäljning av varor över disk och liknande fall, där uppgiftsskyldigheten
uppenbarligen icke kan fullgöras.

3 mom. Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning är
skyldig att efter anmaning lämna uppgift om namngiven persons insättningar
och uttag under viss tid.

4 mom. Anmaning som avses i 2 och 3 mom. må endast utfärdas av
taxeringsintendent.

5 mom. Har någon enligt denna paragraf anmanats avlämna uppgift och
avser uppgiften förhållande, varom han har att iakttaga tystnad, eller anser
han att särskilda omständigheter eljest kunna åberopas för att uppgiften
ej kommer till annans kännedom, må länsstyrelsen, på framställning av
den som anmanats, när synnerliga skäl föranleda därtill, befria honom
från skyldighet att lämna uppgiften.

6 mom. Angående skyldighet att underkasta sig taxeringsrevision, därom
stadgas i 57 c §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955
35 a §.

Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning åligger, utöver
vad eljest i denna förordning stadgas, att efter förordnande av Kungl. Maj:t,
i den omfattning och ordning som angives vid förordnandets meddelande,
lämna uppgift om storleken av insättares ränteinkomst under viss angiven
tid och beloppet av insättares innestående medel vid viss angiven tidpunkt
samt om insättares fullständiga namn och senast för inrättningen kända
bostadsadress ävensom, därest annan än räkningshavare äger förfoga över
räkningen, uppgift om den sålunda berättigades fullständiga namn och
senast för inrättningen kända bostadsadress.

35 b §.

Aktiebolag är pliktigt att efter anmaning av taxeringsintendent till ledning
vid värdesättning av aktier i bolaget avlämna uppgift enligt av riksskattenämnden
fastställt formulär rörande bolagets tillgångar och skulder
jämte andra omständigheter av betydelse för värdesättningen. Motsvarande
skyldighet åligger ekonomisk förening.

36 §.

4 mom. Självdeklaration efter---för avlämnandet.

37 §.

1 mom. Självdeklaration, som avgives utan anmaning, så ock uppgift enligt
33 eller 34 § skall avlämnas antingen direkt till ordföranden i den taxeringsnämnd,
som har att verkställa taxering, för vilken deklarationen eller
uppgiften är avsedd att tjäna till ledning, eller till länsstyrelsen i det län,
den lokala skattemyndigheten eller, där staden icke har egen uppbördsförvaltning,
magistraten eller kommunalborgmästaren i den stad eller landsfiskalen
i det landsfiskalsdistrikt, där taxeringen skall äga rum. I fall, som
avses i 33 § 3 inom., skola dock uppgifterna jämte därtill hörande sammandrag
städse avlämnas till myndighet, hos vilken arbetsgivarens allmänna
självdeklaration må avlämnas.

Vad i---äga rum.

Uppgifter enligt ---- — uppgifter avser.

39 §.

1 mom. Varder självdeklaration, som skall avgivas jämlikt 26 § 1 mom.
utan anmaning eller jämlikt 26 § 2 mom. efter anmaning, ej behörigen avlämnad
inom föreskriven tid, eller är innehållet i avlämnad självdeklaration
så bristfälligt, att deklarationen uppenbarligen icke är ägnad att ligga
till grund för taxering, skall den skattskyldige, där ej nedan annorlunda
stadgas, vara förlustig rätten att hos kammarrätten och Kungl. Maj:t överklaga
taxering, för vilken deklarationen skolat ligga till grund. Underlåter
den som jämlikt 31 § är pliktig avlämna där angivna handlingar att hörsamma
anmaning att avlämna sådan handling eller underlåter den som

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1955

erhållit anmaning att fullständiga självdeklaration, som varit ofullständig,
att efterkomma sådan anmaning, skall den skattskyldige, där ej nedan
annorlunda stadgas, likaledes vara förlustig rätten att hos kammarrätten
och Kungl. Maj :t överklaga taxering, för vilken handlingen eller deklarationen
skolat ligga till grund.

I de---lämpligt vite.

6 mom. Angående föreläggande av vite vid underlåtenhet att underkasta
sig taxeringsrevision, därom stadgas i 57 c §.

40 §.

1 mom. Om ansvar för försummelse att behörigen fullgöra föreskrifterna
i 33 §, 34 §, 35 § 1, 2 eller 3 mom. eller 35 b § eller efterkomma förordnande,
som meddelats jämlikt 35 a §, stadgas i 142 §.

2 mom. Hörsammas icke anmaning att avlämna uppgift enligt 33 §, 34 §,
35 § 1, 2 eller 3 mom. eller 35 b §, må för uppgiftens införskaffande anlitas
biträde av länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige, därest han
icke är offentlig tjänsteman, lämpligt vite.

40 a §.

1 mom. Har medlem---37 § 1 inom. sägs.

Uppgiften skall avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av
riksskattenämnden.

41 §.

Särskild uppgift angående renskötsel, som avses i 26 § 3 inom., skall
avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av riksskattenämnden
i anslutning till de i 29 § 1 mom. meddelade föreskrifter. Sådan uppgift
bör senast den 31 januari avlämnas antingen i den ordning, som i 37 § 1
mom. sägs, eller ock till ordningsmannen i den lappby, uppgiftslämnaren
tillhör.

Det åligger---vederbörande taxeringsnämnd.

42 §.

3 mom. Envar, som —--kupongen förvärvats.

Uppgift avfattas enligt formulär, som fastställes av riksskattenämnden,
och avlämnas till den, som utbetalar utdelning eller ränta. Denne bör tillse
att uppgift avlämnas, innan utbetalning sker.

Om ansvar---i 141 § 4 mom.

52 §.

För taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld
handling eller uppgift skall, då ordförande i beskattningsnämnd i första
instans, taxeringskonsulent eller taxeringsintendent framställer begäran
därom, tillhandahållas av statligt eller kommunalt verk, allmän inrättning
eller överförmyndare.

Vad nu sagts gäller ej handling, som avses i 1—5 §§ samt 31 och 33 §§

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar och som ej må utlämnas till envar.

Är handling, som avses i första stycket, eljest sådan att den enligt vad
därom är stadgat ej må utlämnas till envar, eller är uppgift, som där sägs,
av beskaffenhet att omfattas av tystnadsplikt, må uppgiften tillhandahållas
allenast efter framställning av taxeringsintendent. Finnes vid prövning av
sådan framställning att handlingens eller uppgiftens tillhandahållande
skulle, för det allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen,
lända till synnerligt men, må framställningen lämnas utan bifall.

Efter ansökan av taxeringsintendent må Kungl. Maj :t förordna, att handling
eller uppgift skall tillhandahållas honom utan hinder av vad som
stadgas i andra och tredje styckena.

54 §.

För de--- — eller eftertaxering.

Angående skyldighet att underkasta sig taxeringsrevision, därom stadgas
i 57 c §.

55 §.

1 mom. Rätt att utfärda anmaning, som i 35 § 2 och 3 mom. samt 35 b §
sägs, tillkommer taxeringsintendenten i det län, där den uppgiftsskyldiges
hemortskommun är belägen, eller, om han saknar hemortskommun, taxeringsintendenten
hos överståthållarämbetet.

Rätt att---avlämna deklaration.

56 §.

1 mom. Granskning av---befintliga självdeklarationer.

För innehållet —--och 115 §§.

Självdeklaration skall---den skattskyldige.

Då besvär -— — — annan vederbörande.

Självdeklaration, som —--oundgängligen erfordras.

I övrigt---sådan bearbetning.

Efter taxeringsårets — — — annorlunda föreskriver.

Vad ovan är sagt om självdeklaration gäller i tillämpliga delar även
beträffande andra uppgifter, vilka avlämnats till ledning vid taxering för
inkomst eller förmögenhet, ävensom av myndighet vid taxeringskontroll
upprättade handlingar; dock må uppgifter enligt 42 § 3 mom. vara tillgängliga
även för dem, från vilka utdelning eller ränta erhållits, samt av
dem anlitade medhjälpare.

57 a §.

Den som enligt denna förordning är skyldig att avgiva deklaration eller
annan uppgift till ledning för egen taxering eller ock uppgift till ledning för
annans taxering är jämväl skyldig att i skälig omfattning genom räken2
— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

Kungl. Majsts proposition nr 160 år 1955

skaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag
finnes för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande och för
kontroll därav.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är stadgat i bokföringslagen
och förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller
skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

57 b §.

Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i deklaration
eller bristfälligt underlag för sådan, skattskyldigs inkomst av viss förvärvskälla
icke tillförlitligen beräknas, skall inkomsten uppskattas efter vad
med hänsyn till föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och
omfattning finnes skäligt.

57 c §.

1 mom. För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt
denna förordning riktigt och fullständigt fullgjorts eller för att eljest bereda
beskattningsmyndighet upplysning till ledning vid beslut om taxering eller
eftertaxering må taxeringsrevision äga rum hos envar deklarations- eller
uppgiftsslcyldig, dock att sådan revision ej må äga rum hos myndighet eller
annat organ, som avses i 52 § första stycket.

Taxeringsrevision må jämväl verkställas hos den som bedriver förmedlingsverksamhet
eller annan verksamhet av sådan beskaffenhet, att uppgifter
av betydelse för taxeringskontrollen kunna hämtas ur anteckningar
eller andra handlingar, som föras vid verksamhetens bedrivande.

Vid taxeringsrevision må granskning i den omfattning, som finnes erforderlig,
ske av räkenskaper och anteckningar med därtill hörande verifikationer
ävensom av korrespondens, protokoll och andra handlingar rörande
verksamheten.

Då taxeringsrevision för visst eller vissa beskattningsår verkställes, må
jämväl det löpande årets räkenskaper och handlingar granskas.

2 mom. Den som har att verkställa taxeringsrevision må påfordra att i
den utsträckning, som är erforderlig för det med granskningen avsedda
syftet, genast få taga del av handlingar som skola granskas.

Vid taxeringsrevision är den, hos vilken revisionen sker, pliktig att lämna
de upplysningar, som erfordras för revisionens verkställande.

3 mom. Taxeringsrevision skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och
på sådan tid att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den, hos
vilken revisionen sker. Revisionen må med hans medgivande verkställas
hos honom. Hava böcker eller handlingar överlämnats för revision, skola
de så fort ske kan återställas. Meddelande om resultatet av revisionen skall
snarast lämnas den, hos vilken revisionen skett, i vad angår hans taxering.

■''< mom. Den som verkställer taxeringsrevision må taga del av handlingar
av betydelse för revisionen utan hinder av att den, hos vilken revi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

sionen sker, har att iakttaga tystnad om deras innehåll. Är handlings innehåll
av beskaffenhet som nu sagts eller anser den, hos vilken revisionen
sker, att särskilda omständigheter eljest kunna åberopas för att handlingens
innehåll ej kommer till annans kännedom, må dock länsstyrelsen, på framställning
av den hos vilken revisionen sker, när synnerliga skäl föranleda
därtill, besluta att handlingen skall undantagas från revisionen.

5 mom. Beslut om taxeringsrevision meddelas av taxeringsintendenten
i det län, där revisionen skall äga rum. I fråga om skattskyldig, vilkens
taxering prövas av mellankommunala prövningsnämnden, må beslut om
taxeringsrevision jämväl meddelas av allmänna ombudet hos denna nämnd.

Taxeringsrevision skall verkställas av taxeringsintendenten eller av
tjänsteman, åt vilken taxeringsintendenten uppdrager revisionens verkställande.
Taxeringsrevision må jämväl uppdragas åt taxeringsnämndens
ordförande eller åt någon i bokföring och taxering sakkunnig person, som
därtill godkänts av länsstyrelsen.

6 mom. Underlåter någon, hos vilken taxeringsrevision enligt meddelat
beslut skall äga rum, att tillhandahålla räkenskaper eller andra handlingar,
må anmälan göras hos länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige
lämpligt vite.

58 §.

2 mom. I god tid före sammanträde enligt 59 § 1 mom. har landskamreraren
att på grundval av de uppgifter, som jämlikt 18 § avlämnats, och de
upplysningar, som eljest kunna vinnas, verkställa undersökning rörande
fastigheternas allmänna saluvärde å länets landsbygd. Länsstyrelsen äger
kalla lämpligt antal personer med ingående kännedom om fastighetsvärdena
att därvid tillhandagå landskamreraren med upplysningar.

59 §.

1 mom. Senast den 20 augusti året näst före det, då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, skola efter kallelse av länsstyrelsen ordförandena
i beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna å länets landsbygd
ävensom de beredningsnämndsledamöter, som därtill utsetts enligt
5 § 3 mom., samt de fastighetstaxeringsnämndsledamöter, vilka enligt 6 §
1 mom. utsetts av landstingskommunens förvaltningsutskott, sammanträda
inför landskamreraren å en eller flera lämpliga orter för förberedande överläggningar
rörande tillämpningen av de allmänna grunderna vid den förestående
allmänna fastighetstaxeringen; och äger länsstyrelsen till dessa
sammanträden kalla jämväl andra personer, vilka på grund av sin verksamhet
eller eljest kunna antagas äga sakkunskap rörande fastighetsvärdena
inom länet eller delar därav eller ock särskilt rörande värdering av
skogsmark och skog.

Vid sådant sammanträde redogör landskamreraren för priserna vid försäljning
av fastigheter inom länet under tiden efter senaste allmänna fas -

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

tighetstaxering och för de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna
saluvärde, som enligt hans mening kunna dragas av dessa priser, så ock för
övriga av honom kända förhållanden av beskaffenhet att inverka på nämnda
värde. Därjämte skall landskamreraren framlägga jämlikt 58 § 1 mom.
andra stycket upprättat förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar ävensom,
i den mån så finnes erforderligt, förslag till särskilda anvisningar
jämväl i andra hänseenden, såsom angående redovisningen av olika ägoslag,
värdesättning av övrig mark och bete å skogsmark samt enhetliga
grunder för taxeringen av annan fastighet med mera. Avser sammanträdet
överläggning angående taxeringen inom allenast viss del av länet,
skola redogörelserna och förslagen därefter lämpas.

För sådana trakter inom länet, där jordbruksfastigheterna kunna med
avseende å ägoslag och jordens beskaffenhet anses vara väsentligen likartade,
böra de vid dessa sammanträden närvarande på grundval av den
redogörelse, landskamreraren enligt vad nyss är sagt har att avgiva, beträffande
fastigheter i skilda storleksgrupper föreslå vissa värden för ytenhet
mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden
under förutsättning av normalt byggnadsbestånd, vilka enhetsvärden må
tjäna till ledning vid taxeringen av jordbruksfastigheter. Jämväl i fråga
om annan fastighet samt beträffande värdesättning av skogsmark och
växande skog skola övervägas enhetliga grunder för taxeringen.

3 mom. Landskamreraren har att, sedan sammanträden enligt första och
andra momenten hållits, upprätta och senast den 25 augusti året näst före
taxeringsåret till riksskattenämnden insända förslag till anvisningar för
fastighetstaxeringen inom länet, däri inbegripet lokala skogstaxeringsanvisningar.
Riksskattenämnden skall senast den 15 september året näst före
taxeringsåret till landskamreraren återställa förslaget jämte de erinringar
mot detsamma, som nämnden funnit anledning framställa. Landskamreraren
har att förelägga fastighetsprövningsnämnden omförmälda förslag och
erinringar. Fastighetsprövningsnämnden skall på grundval av nämnda
handlingar fastställa lokala skogstaxeringsanvisningar och övriga anvisningar
till ledning för fastighetstaxeringen, vilka senast den 30 september
året näst före taxeringsåret skola tillställas ordförandena i beredningsnämnderna
och fastighetstaxeringsnämnderna samt samtidigt översändas
till riksskattenämnden.

59 a §.

Sedan de av fastighetsprövningsnämnden fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna
och övriga anvisningar för fastighetstaxeringen kommit
ordförandena i beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna
tillhanda och innan beredningsnämnderna börja det egentliga arbetet,
skall å landet ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden, efter samråd
med taxeringsintendenten angående tid och plats, sammankalla de av länsstyrelsen
och landstingskommunens förvaltningsutskott utsedda ledamö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

terna i fastighetstaxeringsnämnden ävensom samtliga ordförande i de till
fastighetstaxeringsdistriktet hörande beredningsnämnderna till överläggningar
rörande det förestående taxeringsarbetet. Vid överläggningarna bör
uppmärksamhet ägnas åt åtgärder för befordrande av likformig taxering
inom fastighetstaxeringsdistriktets olika delar samt åt spörsmål, som kunna
förväntas vålla beredningsnämnderna svårigheter.

Vid sammanträdet föres protokoll av fastighetstaxeringsnämndens oidförande;
och skall ordföranden skyndsamt tillställa beredningsnämndernas
ordförande bestyrkta avskrifter av protokollet.

60 §.

2 mom. Samtidigt med översändande av de av fastighetsprövningsnämnden
fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna och övriga anvisningar
för taxeringen på sätt i 59 § 3 mom. sägs har länsstyrelsen att till ordföranden
i den beredningsnämnd a landet eller fastighetstaxeiingsnämnd i
stad, som i varje särskilt fall vederbör, översända de i 18 § omförmälda
uppgifterna.

62 g.

2 mom. Vid beredningsnämndens första sammanträde skall ordföranden,
innan taxeringsarbetet tager sin början, avgiva noggrann redogörelse ej
mindre rörande av fastighetsprövningsnämnden fastställda enhetsvärden
och övriga värderingsgrunder, såvitt distriktet berör, än även rörande samtliga
de köp av jordbruksfastighet inom distriktet, som förekommit under
tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering, samt de slutsatser beträffande
fastigheternas allmänna saluvärde i orten, som enligt ordförandens
mening kunna dragas av de vid dessa köp tillämpade priser. Finnas inom
distriktet fastigheter med skog, bör i redogörelsen tillika lämnas upplysning
rörande det virkesförråd, som i medeltal per hektar finnes inom länet
eller vederbörlig del därav, och dess fördelning på trädslagsklasser och förrådsgrupper
samt, i förekommande fall, trädslag ävensom rörande innehållet
i övrigt av de lokala skogstaxeringsanvisningarna. Redogörelsen ävensom
beredningsnämndens mening härom böra protokollföras.

Härefter åligger----i distriktet.

3 mom. Beredningsnämndens förslag till taxering skola upptagas i taxeringslängd
(fastighetslängd). Närmare föreskrifter angående längdens förande
meddelas av Kungl. Maj:t. Fastighetslängden underskrives av beredningsnämndens
ordförande och ledamöter.

64 §.

Beredningsnämndens förslag skall föreligga färdigt senast den 10 december
året näst före taxeringsåret.

Beredningsnämndens ordförande skall senast den 15 i nämnda månad
med allmänna posten tillsända sådan ägare eller därmed likställd inneha -

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

vare av skattepliktig fastighet, vilkens namn och postadress äro för ordföranden
kända, underrättelse om det för fastigheten föreslagna taxeringsvärdet.
Underrättelse som nu sagts skall även innehålla upplysning, att ägaren
eller innehavaren av fastigheten äger senast den 5 påföljande januari
till beredningsnämndens ordförande avgiva skriftliga erinringar mot förslaget.

Beredningsnämndens förslag skall under tio dagar viss angiven tid på
dagen hållas tillgängligt inom kommunen hos beredningsnämndens ordförande
eller någon dess ledamot, med rätt för ägare eller därmed likställd
innehavare av fastighet inom distriktet att på sätt och inom tid, som i nästföregående
stycke stadgas, avgiva erinringar mot förslaget, åliggande det
ordföranden att sådant i vederbörlig ordning kungöra.

Därest erinran mot förslaget avgivits eller känt blivit, att beträffande i
fastighetslängden uppförd fastighet före årsskiftet inträffat sådan omständighet,
som föranleder, att fastigheten skall uppdelas i flera taxeringsenheter,
skall ordföranden senast den 20 januari hålla sammanträde med beredningsnämnden,
som har att yttra sig över inkommen erinran samt i förekommande
fall avgiva nytt förslag till taxering. Dylika yttranden och förslag
upptagas i protokollet.

Senast den 25 januari skall beredningsnämndens ordförande till ordföranden
i fastighetstaxeringsnämnden överlämna de upprättade fastighetslängderna,
behörigen summerade, ävensom nämndens protokoll, de deklarationer
och andra skriftliga uppgifter och upplysningar, som avlämnats till ledning
vid taxeringen, samt de enligt 60 § beredningsnämndens ordförande
tillhandakomna handlingarna.

65 §.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd å landet åligger huvudsakligen:

a) att följa — — -— i 64 a §;

b) att före fastighetstaxeringsnämndens sammanträde granska de från
beredningsnämndernas ordförande enligt 64 § inkomna längderna och övriga
handlingar och därvid särskilt undersöka, huru beredningsnämnderna
tillämpat de enhetsvärden och de värderingsgrunder i övrigt, som av fastighetsprövningsnämnden
fastställts, ävensom huru beredningsnämndernas
uppskattning av virkesförrådet och dess fördelning på trädslagsklasser
och förrådsgrupper samt, i förekommande fall, trädslag överensstämmer
med uppgifterna härom i de för taxeringen fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna; c)

att vidtaga---för taxeringen;

d) att kalla —--underrätta länsstyrelsen;

e) att leda---ordet; samt

f) att ombesörja---och längder.

Ordförande i —---under d) sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

66 §.

2 mom. Innan fastighetstaxeringsnämnd å landet börjar det egentliga
arbetet, skall ordföranden, efter samråd med taxeringsintendenten angående
tid och plats, kalla de av länsstyrelsen och landstingskommunens förvaltningsutskott
utsedda ledamöterna ävensom samtliga ordförande i beredningsnämnderna
i de till fastighetstaxeringsdistriktet hörande beredningsdistrikten
till ett förberedande sammanträde. Vid detta har ordföranden,
med erforderligt biträde av beredningsnämndernas ordförande, att avgiva
noggrann redogörelse för de värderingsgrunder, efter vilka varje beredningsnämnd
upprättat sitt förslag, ävensom för sin egen mening, huiuvida
och i vad mån dessa värderingsgrunder kunna anses överensstämma
med av fastighetsprövningsnämnden fastställda enhetsvärden och anvisningar
i övrigt eller eljest med de priser, som erhållits vid fastighetsförsäljningar
i orten. På grundval av dessa redogörelser skola de vid sammanträdet
närvarande taga under övervägande och för anteckning till protokollet
uttala sin mening, vilka allmänna jämkningar av beredningsnämndernas
förslag finnas erforderliga för en jämn och likformig taxering i hela fastighetstaxeringsdistriktet.

Avskrift av---avgivna sammandragen.

67 §.

3 mom. Fastighetstaxeringsnämnd i stad företager fastighetstaxeringen
i den ordning, som finnes bäst lämpad för vinnande av jämnhet och likformighet
mellan taxeringsvärdena i stadens olika delar. Nämnden beslutar,
med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet. Nämnden
bör i den omfattning, som befinnes lämplig, dessförinnan bereda ägare eller
därmed likställd innehavare av fastighet tillfälle att inom viss angiven tid
yttra sig över av nämnden ifrågasatt värde å fastigheten.

Då ägare eller därmed jämställd innehavare av fastighet beredes tillfälle
att yttra sig över det av nämnden ifrågasatta värdet å fastigheten, skall han
samtidigt underrättas därom att särskild underrättelse om fastighetstaxeringsnämndens
beslut icke kommer att tillsändas honom, därest erinringar
icke riktats mot det ifrågasatta värdet och detta av nämnden fastställes
såsom taxeringsvärde. Därjämte skall meddelandet innehålla upplysning
om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens
beslut rörande taxeringen.

Fastighetstaxeringsnämndens beslut om taxering skola antecknas i fastighetslängd,
och skola i fråga om denna längd stadgandena i 62 § 3 mom.
hava motsvarande tillämpning. De av nämnden följda grunderna för taxeringen,
såvitt angår jordbruksfastighet, skola upptagas i en särskild längd.
I fråga om denna längd skall i tillämpliga delar gälla vad i 62 § 4 mom.
sägs, dock att sammandrag av längden icke skall översändas till landskamreraren
i länet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

69 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämndens arbete bör taga sin början å landet
senast den 5 februari under taxeringsåret och i stad senast den 1 oktober
året dessförinnan, dock att vad nu sagts icke har avseende å Stockholm.
Arbetet skall vara avslutat i länen senast den 25 mars och i Stockholm
senast den 15 juni under taxeringsåret.

2 mom. Har ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet å landet
avgivit erinringar mot beredningsnämndens förslag eller har fastighetstaxeringsnämnden,
utan att erinringar avgivits, beslutat åsätta fastighet annat
taxeringsvärde än det av beredningsnämnden föreslagna eller eljest beslutat
frångå beredningsnämndens förslag, åligger det fastighetstaxeringsnämndens
ordförande att tillsända ägaren eller innehavaren, därest dennes
namn och postadress äro för ordföranden kända, underrättelse om det
taxeringsvärde, som av fastighetstaxeringsnämnden beslutats.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd i stad åligger att tillsända sådan
ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, vilkens namn och
postadress äro för ordföranden kända, underrättelse om det taxeringsvärde,
som av nämnden beslutats. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om meddelande
rörande ifrågasatt taxeringsvärde tillsänts ägaren eller innehavaren
och taxeringsvärde åsatts fastigheten på sätt i meddelandet angivits.

Underrättelse, som i detta moment avses, skall innehålla upplysning om
vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens
beslut.

3 mom. Senast den 31 mars eller vad angår Stockholm den 21 juni skall
fastighetstaxeringsnämndens ordförande till länsstyrelsen insända fastighetsdeklarationerna
och övriga handlingar ävensom berednings- och fastighetstaxeringsnämndernas
protokoll. Fastighetslängderna skola avlämnas å
den tid och i den ordning, Kungl. Maj :t föreskriver.

4 mom. Fastighetslängderna, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, skola
vara att tillgå för landskamreraren, taxeringsintendenten och fastighetsprövningsnämnden
samt i den ordning, Kungl. Maj :t föreskriver, utom vad
angår Stockholm, offentligen framläggas inom vederbörande kommun under
minst fjorton dagar före den 15 maj under taxeringsåret.

71 §.

Kungl. Maj :t äger förordna, att med ledning av de i 66 § 2 mom. andra
stycket omförmälda handlingarna undersökning skall verkställas till utrönande,
huruvida vid taxeringen av jordbruksfastigheter å landsbygden
jämnhet och likformighet de olika länen emellan blivit uppnådd. Verkställes
sådan undersökning, skall resultatet därav meddelas landskamrerarna
och taxeringsintendenterna senast den 30 april under taxeringsåret.

Ovannämnda handlingar skola tillhandahållas kammarrätten senast den
1 oktober under taxeringsåret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

72 §.

2 mom. I län sammanträder fastighetsprövningsnämnd på ordförandens
kallelse i residensstaden eller, i anseende till inträffade utomordentliga händelser,
å annan samlingsort å sådan tid att nämndens arbeten må vara avslutade
senast den 30 september under taxeringsåret. Möter för ledamot
hinder att tillstädeskomma, bör anmälan därom ofördröj ligen göras hos
ordföranden, som inkallar suppleant i hans ställe.

Ordföranden är---länsstyrelsen utsetts.

Taxeringsintendenten har---finna anledning.

Landshövdingen äger---i besluten.

Efter framställning--— dess helhet.

79 §.

Finner taxeringsnämndens ordförande taxeringsrevision som i 57 c §
sägs erforderlig, har han att till taxeringsintendenten göra framställning
därom. Därvid skall i förekommande fall skattskyldigs deklaration med
tillhörande handlingar överlämnas.

Så snart handläggningen av ärendet slutförts, skall, där så erfordras,
underrättelse om utgången meddelas taxeringsnämndens ordförande, därvid
översänd deklaration skall återställas.

Framkomma vid taxeringsrevision omständigheter av beskaffenhet att
kunna antagas inverka å annan taxeringsnämnds taxeringsåtgärd, skall
taxeringsintendenten föranstalta om underrättelse härom till ordföranden
i denna nämnd.

93 §.

Taxeringsintendenten har---— 57 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Angående taxeringsrevision stadgas i 57 c §. Finner taxeringsintendenten
taxeringsrevision böra verkställas i annat län, skall han framställa
begäran därom hos taxeringsintendenten i det länet.

Jämväl i —---föranstalta därom.

Finner taxeringsintendenten — — — taxeringsnämndens ordförande.

Landskamreraren har — —- -— erforderlig utredning.

I fråga---likformig taxering.

116 §.

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter angående ordnandet
av beskattningsnämndernas arbete, som må erfordras utöver vad
denna förordning innehåller. På riksskattenämnden ankommer att fastställa
formulär till anmaningar, underrättelse om avvikelse från deklaration
eller annan till ledning för egen taxering lämnad uppgift, andra föreskrivna
underrättelser med mera dylikt ävensom formulär till i denna
förordning föreskrivna längder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

124 §.

1 mom. Besvär enligt 123 § skola, skriftligen avfattade, ingivas till
länsstyrelsen i det län, där den överklagade taxeringsåtgärden företagits,
eller, i motsvarande fall som i 119 § andra stycket avses, till den mellankommunala
prövningsnämnden. Besvären skola ingivas, av skattskyldig
inom ett år eller, i fall som i 123 § 3 mom. sägs, inom två år efter det
han erhållit debetsedel å slutlig eller tillkommande skatt i anledning av
den taxering, varom fråga är, och av annan klagande före utgången av
kalenderåret näst efter taxeringsåret.

Försummas något---motsvarande tillämpning.

Avse besvären — -— — senaste tidpunkten.

140 §.

Den som bryter mot vad i 57 § är stadgat, straffes med dagsböter, där
ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna förordning inhämtats
vid taxeringsrevision, som avses i 57 c §, eller vid granskning av handlingar,
varom i 52 § förmäles, må ej yppas i vidare mån än som erfordras
för vinnande av det med revisionen eller granskningen avsedda ändamålet.
Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex
månader, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

142 §.

Den, som ej behörigen fullgör vad honom enligt 18, 19, 23, 32 a, 33 eller

34 §, 35 § 1, 2 eller 3 mom., 35 b §, 40 a § 1, 2 eller 3 mom. eller 42 § 4 mom.
andra stycket åligger, skall, där ej försummelsen eljest är med straff belagd,
böta högst trehundra kronor. Vad nu sagts gälle ock om den, som ej
behörigen fullgör vad honom åligger jämlikt förordnande, som meddelats
enligt 35 a § eller 42 § 4 mom. tredje stycket eller 42 § 5 mom.

144 §.

3 mom. Den som---till länsstyrelsen.

Sedan besvären---giva anledning.

Om klagan---är sagt.

över länsstyrelses beslut, varigenom vite förelagts, eller beslut enligt

35 § 5 mom. eller 57 c § 4 mom. må klagan ej föras.

Vid prövning---under bedömande.

Denna förordning träder i kraft, såvitt angår 56 § 1 mom., den 1 juli 1955
samt i övrigt den 1 januari 1956; dock att förordningens bestämmelser skola
gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder, som erfordras för förordningens
tillämpning efter ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 62 § kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)

Härigenom förordnas, att 62 § kommunalskattelagen den 28 september
19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

62 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning vid
taxering, lämnat oriktigt meddelande i avseende å förhållande, som icke
varit av allenast oväsentlig betydelse för taxeringen, samt har meddelandet
följts och har därigenom föranletts att den skattskyldige icke blivit
inom vederbörande kommun taxerad till kommunal inkomstskatt eller
därstädes blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han där eftertaxeras
till kommunal inkomstskatt för vad som genom berörda förfarande förut
undgått taxering.

Föreligga sådana omständigheter, som i föregående stycke sägs, och
kan på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den
skattskyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas
till grund för en riktig taxering, skall genom eftertaxering sådan
taxering åvägabringas.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig,
ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.

Eftertaxering må icke ske med mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd
inom fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort av
beskattningsnämnd i första instans verkställas. Har den skattskyldige
avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan taxering icke må
ske med mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd inom två
år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter
honom blivit ingiven för registrering.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1 Senaste lydelse se 1943: 856.

Kungl. Maj.is proposition nr 160 år 1955

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 13 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

13 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning vid taxering,
lämnat oriktigt meddelande i avseende å förhållande, som icke varit
av allenast oväsentlig betydelse för taxeringen, samt har meddelandet följts
och har därigenom föranletts att den skattskyldige icke blivit taxerad till
statlig inkomstskatt eller blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han
eftertaxeras till inkomstskatt att utgå med det belopp, som genom berörda
förfarande undandragits statsverket.

Föreligga sådana omständigheter, som i föregående stycke sägs, och kan
på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den skattskyldige
lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas
till grund för en riktig taxering, skall han eftertaxeras till inkomstskatt
att utgå med det belopp, som undandragits statsverket genom att en riktig
taxering tidigare icke åsatts.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig, ehuru
uPPgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.

Eftertaxering må icke ske med mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd
inom fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort av
beskattningsnämnd i första instans verkställas. Har den skattskyldige avlidit,
åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan taxering icke må ske
med mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd inom två år efter
utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit
ingiven för registrering.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom förordnas, att 13 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
förmögenhetsskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

13 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning vid taxering,
lämnat oriktigt meddelande i avseende a förhållande, som icke varit
av allenast oväsentlig betydelse för taxeringen, samt har meddelandet följts
och har därigenom föranletts att den skattskyldige icke blivit taxerad till
statlig förmögenhetsskatt eller blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall
han eftertaxeras till statlig förmögenhetsskatt att utgå med det belopp,
som genom berörda förfarande undandragits statsverket.

Föreligga sådana omständigheter, som i föregående stycke sägs, och kan
på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den skattskyldige
lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till
grund för en riktig taxering, skall han eftertaxeras till förmögenhetsskatt
att utgå med det belopp, som undandragits statsverket genom att en riktig
taxering tidigare icke åsatts.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig, ehuru
uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.

Eftertaxering må icke ske med mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd
inom fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort av beskattningsnämnd
i första instans verkställas. Har den skattskyldige avlidit,
åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan taxering icke må
ske med mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd inom två år
efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom
blivit ingiven för registrering.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 27 juni 1927
(nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar

Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 27 juni 1927 om skatt
vid utskiftning av aktiebolags tillgångar skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

7 §•

Har någon i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning vid taxering till
utskiftningsskatt, lämnat oriktigt meddelande i avseende å förhållande,
som icke varit av allenast oväsentlig betydelse för taxeringen, samt har meddelandet
följts och därigenom föranletts att taxering ej skett eller skett
till för lågt belopp, skall eftertaxering i erforderlig mån äga rum. Vad nu
sagts skall äga motsvarande tillämpning, om uppgiftspliktig underlåtit
avlämna uppgift eller infordrad upplysning. Eftertaxering må ej ske med
mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd inom fem år efter det
år, bolagets upplösning ägt rum.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

17 §.

Till myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering, som avses
i taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande av skatt må ej i andra
fall än i vederbörande skatteförfattning stadgas utan den skattskyldiges
samtycke utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter uppgiftens datum.
Vad nu sagts skall ock gälla beträffande handling, som upprättats av myndighet
vid taxeringskontroll enligt taxeringsförordningen. Uppgift, som
av aktiebolag eller ekonomisk förening lämnats taxeringsmyndighet till
ledning vid värdesättning av aktier i bolaget eller andelar i föreningen, må
ej utan samtycke av den som lämnat uppgiften utlämnas till annan tidigare
än tjugu år efter uppgiftens datum. Är det med hänsyn till pågående utredning
rörande någons taxering av betydelse att innehållet i kontrolluppgift
eller annan för taxeringskontroll enligt taxeringsförordningen avsedd handling
icke kommer till den skattskyldiges kännedom, må myndighet, som
innehar handlingen, vägra att utlämna denna, så länge utredningen pågår.

Förmögenhetslängd ävensom---längdens datum.

Handlingar i---handlingens datum.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955.

1 Senaste lydelse se 1951: 444.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
11 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om åtgärder i syfte
att främja en effektivare taxering samt anför följande.

I. Inledning

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 maj 1952 uppdrog jag åt
1950 års skattelagssakkunniga att verkställa en översyn av taxeringsförordningens
bestämmelser.

De sakkunniga (kammarrättsrådet H. Björne, ordf., regeringsrättssekreteraren
Å. Granlund och förste taxeringsintendenten S. Holdo) har med
skrivelse den 8 september 1954 överlämnat betänkande med förslag till
effektivare taxering (SOU 1954:24). I betänkandet upptas förslag till ny
taxeringsförordning m. fl. författningar. Förslaget innebär bl. a. väsentligt
ökade skyldigheter för de skattskyldiga och andra att i och för taxeringen
föra anteckningar och avgiva uppgifter, vidgade befogenheter för taxeringsorganen
i deras kontrollerande verksamhet, ökade möjligheter till eftertaxering
samt skyldighet att vid oriktig självdeklaration erlägga särskild
avgift såsom bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen. Därutöver
föreslår de sakkunniga betydelsefulla ändringar i fråga om organisationen
av taxeringsorganen och förfarandet hos dessa.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
statskontoret, kammarrätten, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, riksförsäkringsanstalten,
1953 års skatteflyktskommitté, valutakontorets styrelse,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden, 1949 års besvärssakkunniga, Sveriges

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

häradsskrivareförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter,
Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Föreningen Sveriges landskanslister,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, Svensk industriförening, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Svenska livförsäkringsbolags förening, Försäkringsanstalterna
Folket-Samarbete, Kooperativa förbundet och Sveriges advokatsamfund.

Yttranden har därjämte inkommit från riksarkivet, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Göteborg, Sveriges redareförening och Svenska
företagares riksförbund.

Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen åberopar ett av
delegerade för nämnda organ samt för Stockholms handelskammare och
Svenska försäkringsbolags riksförbund upprättat yttrande. Nämnda yttrande,
vilket jämväl åberopas av Svenska arbetsgivareföreningen och handelskammaren
i Göteborg, betecknas i fortsättningen såsom avgivet av
Näringslivets skattedelegation. Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete
hänvisar till de yttranden som avgivits av Svenska livförsäkringsbolags
förening och Kooperativa förbundet.

I yttrandena vitsordas allmänt behovet av effektivare taxering, och
vissa av utredningens förslag har vunnit anslutning från flertalet remissinstanser.
Meningarna är emellertid delade på viktiga punkter, och förslaget
har blivit föremål för åtskillig kritik, såväl i vad angår dess allmänna
innebörd och uppläggning som beträffande de föreslagna lösningarna av
olika frågor.

De sakkunniga har vidare som komplement till betänkandet överlämnat
en den 30 november 1954 dagtecknad promemoria med förslag till föreskrifter
i taxeringsförordningen rörande fastighetstaxering (stencilerad).

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Kristianstads, Örebro, Norrbottens, Jönköpings, Gotlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands samt Västmanlands län,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Föreningen
Sveriges kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Sveriges
allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Sveriges lantbruksförbund och Sveriges industriförbund.

Åtskilligt av vad de sakkunniga föreslagit på området för främjande
av ett riktigare fullgörande av deklarationsplikten och i syfte att vidga
möjligheterna till eu effektiv taxeringskontroll synes mig vara av beskaf3
— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

fenhet att kunna läggas till grund för ett förslag till riksdagen om ändrad
lagstiftning. Dessa frågor avser jag att nu anmäla. Jag erinrar emellertid
om att jag tidigare denna dag — i samband med en hemställan om bemyndigande
att tillkalla särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa en
ytterligare utredning rörande taxeringsorganisationens utformning — framhöll,
att inte blott sistnämnda fråga utan även vissa spörsmål berörande
deklarationsplikten och taxeringskontrollen krävde ytterligare utredning och
överväganden, innan de kunde i statsrådet anmälas för ett slutligt ställningstagande.
Jag kommer i det följande att något beröra även de sist antydda
frågorna. Slutligen får jag i detta sammanhang erinra om att vissa ändringar
i taxeringsförordningen föranledes jämväl av de i propositionen nr 59 till
innevarande års riksdag framlagda förslagen om schablonberäkning av
vissa omkostnader vid inkomsttaxering m. m. Då emellertid de i nämnda
proposition föreslagna reglerna inte skall tillämpas förrän vid 1957 års
taxering, synes frågan om därav påkallade ändringar i taxeringsbestämmelserna
kunna anstå.

II. Gällande bestämmelser i huvuddrag

Genom det årliga taxeringsförfarandet fastställes underlaget för påföring
av allmän kommunalskatt samt statlig inkomstskatt och statlig
förmögenhetsskatt. Därjämte prövas skattskyldigheten enligt speciella
författningar sasom förordningen om utskiftningsskatt och förordningen
om ersättningsskatt.

Huvudreglerna för den taxeringsmässiga inkomstberäkningen är meddelade
i kommunalskattelagen, och taxeringsförfarandet går därför i materiellt
hänseende främst ut på tillämpningen av nämnda lag. Förordningen
om statlig inkomstskatt hänvisar i väsentliga avseenden till kommunalskattelagen
men innehåller därutöver särskilda bestämmelser för beräkningav
det statliga skatteunderlaget.

Såväl i kommunalskattelagen som i förordningen om statlig inkomstskatt
och förordningen om statlig förmögenhetsskatt hänvisas beträffande
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till vad som stadgas i
gällande taxeringsförordning. Nämnda författning är utfärdad den 28 september
1928 (nr 379) och har sedermera ändrats vid upprepade tillfällen.

Taxerings organen m. m.

För den arliga taxeringens verkställande indelas varje län i taxeringsdistrikt.
Två slag av distriktsindelning tillämpas. För taxeringen av fysiska
personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser indelas län i lokala taxeringsdistrikt,
vart och ett omfattande en kommun eller del av kommun.
I särskilda fall kan dock två eller flera kommuner förenas till ett lokalt
taxeringsdistrikt. För taxeringen av andra skattskyldiga — aktiebolag,

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

ekonomiska föreningar och andra juridiska personer — kan län i dess
helhet utgöra s. k. särskilt taxeringsdistrikt men län kan även uppdelas
i särskilda taxeringsdistrikt. Beslut om indelningen i taxeringsdistrikt meddelas
av vederbörande länsstyrelse.

I varje lokalt taxeringsdistrikt skall finnas en lokal taxeringsnämnd,
bestående av en av länsstyrelsen förordnad ordförande, en av länsstyrelsen
förordnad ledamot, benämnd kronoombud, samt minst tre och högst
åtta av vederbörande kommun valda ledamöter. Omfattar taxeringsdistrikt
två eller flera kommuner, kan antalet kommunvalda ledamöter uppgå till
tio. Har kommun indelats i två eller flera lokala taxeringsdistrikt, må
länsstyrelsen förordna att beträffande viss grupp eller vissa grupper skattskyldiga
eller vid fastighetstaxering annan indelning skall tillämpas än
som föreskrives för taxeringen i övrigt. Denna bestämmelse har möjliggjort
att inom en större stad taxeringen av samtliga skattskyldiga, vilkas
taxering medför speciella och likartade problem, exempelvis handelsresande
eller personer med större förmögenhet, kan uppdragas åt samma taxeringsnämnd.
Denna har därvid brukat sammansättas med hänsyn till
de särskilda uppgifterna. Dessa nämnder, vilka enligt taxeringsförordningens
terminologi är lokala taxeringsnämnder, har brukat benämnas
speciella taxeringsnämnder.

Inom särskilt taxeringsdistrikt skall enligt länsstyrelsens bestämmande
finnas en eller flera särskilda taxeringsnämnder. Finnes mer än en sådan
nämnd inom ett särskilt taxeringsdistrikt, fördelas taxeringen av de olika
grupperna skattskyldiga mellan nämnderna. Särskild taxeringsnämnd består
av en av länsstyrelsen förordnad ordförande, en av länsstyrelsen förordnad
ledamot, benämnd kronoombud, samt ett antal ledamöter, som
väljes av vederbörande landstings förvaltningsutskott. Skall nämnden
tjänstgöra i stad, som ej deltager i landsting, väljes ledamöterna av stadsfullmäktige.
Antalet av de valda ledamöterna skall utgöra minst fem och
högst åtta. I stad utgör dock minsta antalet tre.

En lokal taxeringsnämnd i Stockholm förordnas årligen att, utöver nämnden
eljest tillkommande göromål, såsom en för riket gemensam taxeringsnämnd
handhava taxeringen av skattskyldiga, som saknar hemortskommun
i riket, m. m.

Uppdragen såsom ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna
innehaves såsom bisysslor och ersättning därför utgår med ett för uppdraget
bestämt arvode. Enligt den för överståtliållarämbetet gällande organisationen
skall dock i Stockholm tjänsteman vid överstathallarämbetet i
sin tjänst fullgöra uppdrag såsom kronoombud i särskilda och s. k. speciella
taxeringsnämnder.

I samband med förordnande av ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna
skall för visst antal lokala taxeringsdistrikt förordnas lämplig
person till taxering sk onsulcnt med uppgift att biträda taxeringsnämnderna

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

med handläggningen av mera komplicerade taxeringar. Taxeringskonsulent
förordnas icke för de s. k. speciella taxeringsnämnderna, enär dessa förutsättes
bli så sammansatta, att erforderlig sakkunskap finnes företrädd
inom nämnderna.

Jämväl uppdragen såsom taxeringskonsulenter innehaves såsom bisyssla.

Varje län utgör ett prövningsdistrikt med en länsprövningsnåmnd. Stockholms
stad utgör ett särskilt prövningsdistrikt med en prövningsnämnd.

Prövningsnämnd fungerar både såsom besvärsinstans och såsom beskattningsnämnd
över taxeringsnämnderna. Sålunda kan skattskyldig, ävensom
kommun eller därmed jämställd kommunal samfällighet, anföra besvär
hos prövningsnämnd över taxeringsnämnds beslut. Prövningsnämnd kan
emellertid även utan att besvär av skattskyldig eller kommun anförts
ändra av taxeringsnämnd åsatt taxering eller själv åsätta taxering, där
sådan underlåtits. Fråga härom kan upptagas till behandling på yrkande
av ombud för det allmänna eller på förslag, som framställes av medlem
av nämnden. Utom de uppgifter, som nu nämnts, har prövningsnämnd att
årligen utfärda anvisningar för taxeringen.

Prövningsnämnd skall bestå av landsltamreraren (i Stockholm skattedirektören)
såsom ordförande samt minst fyra och högst åtta ledamöter
jämte suppleanter för dem, en för varje ledamot. Ledamöter och suppleanter
utses av Kungl. Maj :t för en tid av fyra år.

Vid sidan av de länsvis fungerande prövningsnämnderna finnes en för
hela riket gemensam prövningsnämnd, den mellankommunala prövningsnåmnden.
Dess uppgift är att i stället för länsprövningsnämnd (eller Stockholms
stads prövningsnämnd) taga befattning med taxering för inkomst
och förmögenhet av skattskyldig, vilken har förvärvskälla berörande olika
prövningsdistrikt, samt av skattskyldig beträffande vilken det är tvistigt
inom vilket prövningsdistrikt han skall taxeras.

Den mellankommunala prövningsnämnden utgöres av ordförande och
sju ledamöter, vilka förordnas av Kungl. Maj:t.

Ledningen av taxeringsarbetet inom varje län ankommer på länsstyrelsen.
Länsstyrelsen skall vaka över att taxeringsarbetet ordnas och bedrives
ändamålsenligt.

Den ene av länsstyrelsens två avdelningschefer, landskamreraren, är
självskriven ordförande i länets prövningsnämnd och tillika chef för landskontoret,
inom vilket skatte- och taxeringsfrågor handlägges å en särskild
sektion, taxeringssektionen, med en sektionschef, benämnd taxeringsintendent.
Kansligöromål för prövningsnämnden utföres inom landskontoret och
dess taxeringssektion.

Något organ för central ledning av taxeringsverksamheten finnes icke
inrättat. Emellertid har från och med den 1 juli 1951 en för hela riket
gemensam nämnd, riksskattenämnden, funnits med uppgift att genom rådgivande
och vägledande verksamhet främja en riktig och enhetlig tillämp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

ning av taxeringsförordningen och de skatteförfattningar, enligt vilka taxering
verkställes på sätt taxeringsförordningen föreskriver.

Förutom utövningen av sin nyssnämnda allmänna verksamhet har nämnden
att meddela förhandsbesked i taxeringsfrågor, fastställa för taxeringsväsendet
erforderliga blanketter, handlägga åtskilliga dispensfrågor och
ärenden rörande dubbelbeskattning m. m. Nämnden består av ordförande
och ytterligare sex ledamöter, vilka jämte suppleanter utses av Kungl. Maj:t
för en tid av fyra år.

För nämndens verksamhet finnes inrättat ett kansli, vars personal utgöres
av en byråchef, en bokföringssakkunnig samt ytterligare personal
för föredragning och expeditionsgöromål.

Kammarrätten är besvärsinstans för överklagande av prövningsnämnds
beslut rörande taxering.

Ehuru kammarrätten jämväl handlägger vissa andra slag av mål —
mantalsskrivningsmål, vissa socialvård smål av ekonomisk natur och mål
rörande statliga avlöningsförmåner in. m. -—- är beskattningsmålen så övervägande
till antalet, att kammarrätten huvudsakligen kan betraktas såsom
en central administrativ domstol i skattemål.

Över kammarrättens utslag i mål rörande taxering för inkomst eller
förmögenhet må besvär anföras hos Kungl. Maj :t. Sådana besvär avgöres i
regeringsrätten.

Deklarationsplikt

Enligt taxeringsförordningen skall de skattskyldiga årligen avlämna deklarationer
rörande inkomst och förmögenhet att tjäna till ledning vid
taxeringarnas åsättande.

De deklarationer, som skall avlämnas enligt taxeringsförordningen, är
av två slag, allmän självdeklaration och särskild självdeklaration.

Allmän självdeklaration avlämnas å den ort, där skattskyldig skall taxeras
till statlig inkomstskatt, d. v. s. i hemortskommunen. Saknar skattskyldig
hemortskommun, avlämnas deklaration och verkställes taxering i
Stockholm.

Förutom allmän självdeklaration skall vissa skattskyldiga avlämna en
eller flera särskilda självdeklarationer. Sådan skyldighet åligger den som
haft förvärvskälla, varav inkomsten enligt kommunalskattelagens regler
om beskattningsort skall beskattas å annan ort än i den skattskyldiges
hemortskommun, d. v. s. i regel skattskyldig, som haft fastighet eller drivit
rörelse utom hemortskommunen.

Bestämmelserna om innehållet i allmän självdeklaration anknyter till
skatteförfattningarnas föreskrifter om huru inkomst och förmögenhet skall
beräknas. Sålunda är föreskrivet, att allmän självdeklaration, förutom uppgift
om den skattskyldiges person och hans förvärvskällor, skall upptaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

intäkter och avdrag i varje förvärvskälla, allmänna avdrag, tillgångar och
skulder, erlagd preliminär skatt m. m.

Beträffande vissa speciella kategorier skattskyldiga finns särskilda regler
om ytterligare uppgifter i deklarationerna.

Skyldighet att självmant avlämna deklaration åligger varje fysisk person,
som haft bruttoinkomst å minst 1 200 kronor eller tillgångar, vartill
hänsyn skall tagas vid förmögenhetsberäkning, till ett värde av minst
50 000 kronor.

Aktiebolag och ekonomiska föreningar är alltid deklarationspliktiga.
Annan juridisk person är deklarationspliktig, om dess bruttoinkomst uppgått
till minst 100 kronor.

Den som icke är pliktig att enligt angivna bestämmelser självmant avlämna
deklaration, blir deklarationsskyldig, om han av taxeringsmyndighet
anmanas att avlämna självdeklaration.

I fråga om tiden för deklarations avlämnande är stadgat, att deklaration
skall vara avlämnad senast den 15 februari under taxeringsåret. Anstånd
med avlämnandet till den 31 mars åtnjutes dels av staten, landsting, kommun
och annan dylik menighet, dels av aktiebolag, dels ock av annan, som
nästföregående år enligt lag varit bokföringsskyldig, om räkenskapsåret
slutat senare än den 31 oktober året före taxeringsåret.

Vederbörande taxeringsintendent kan på framställning av skattskyldig
utsätta särskild tid för deklarations avlämnande, om hinder möter för
densammas avlämnande inom eljest föreskriven tid till följd av förvärvskällornas
särskilda beskaffenhet eller verksamhetens mera betydande omfattning
eller annan omständighet av säregen beskaffenhet.

Vissa påföljder är stadgade för försummelser i fråga om deklarationspliktens
behöriga fullgörande.

Den som underlåter avlämna självdeklaration, vilken skolat avlämnas
utan anmaning, kan anmanas att avlämna självdeklaration. Underlåtenhet
att hörsamma sådan anmaning straffas med dagsböter.

År någon deklarationsskyldig först efter anmaning, inträder bötesstraff,
om två efter varandra utfärdade anmaningar icke efterkommes.

För underlåtenhet att fullgöra deklarationsplikt, som föreligger utan
anmaning, eller att efterkomma en första anmaning, som tillställes den
vilken är deklarationsskyldig först efter anmaning, inträder vidare den
påföljden, att den försumlige förlorar rätten att hos kammarrätten och
Kungl. Maj :t överklaga taxering, för vilken deklarationen skulle ha legat
till grund. Den deklarationsskyldige måste alltså åtnöjas med den taxering,
som beslutas av taxeringsnämnden eller av prövningsnämnden. Förlust av
besvärsrätt inträder emellertid ej, om det kan antagas, att skälig anledning
förelegat för underlåtenhet att lämna deklaration.

Är avlämnad självdeklaration ofullständig, medför detta i och för sig
icke någon påföljd. Den skattskyldige kan emellertid anmanas att fullstän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

diga deklarationen, och om denna anmaning icke hörsammas går den
skattskyldige förlustig sin besvärsrätt.

Lämnas i avgiven deklaration uppsåtligen eller av grov oaktsamhet oriktig
uppgift, ägnad att leda till för låg taxering för den som avgivit deklarationen
eller den han företräder, kan åtal ske vid allmän domstol och
straff ådömas enligt skattestrafflagen. Föreligger uppsåt, dömes för falskdeklaration
till normerade böter eller fängelse eller, där omständigheterna
är synnerligen försvårande, till straffarbete i högst två år. Straffet för
grov oaktsamhet vid avgivande av deklaration — vårdslös deklaration —
är normerade böter eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande,
fängelse i högst sex månader. Vid ådömande av fängelse eller straffarbete
kan därjämte utdömas straffskatt.

Beträffande utdelningar å aktier och andelar samt räntor å obligationer
föreligger en särskild form av skyldighet att lämna uppgifter till ledning
vid egen taxering. Den som lyfter utdelning eller ränta skall avgiva en
särskild uppgift härom till den som utbetalar utdelningen eller räntan.
Uppgifter beträffande utdelningar, som skall taxeras såsom inkomst, överlämnas
påföljande år till vederbörande taxeringsmyndighet.

Till bestämmelserna om skyldighet att avlämna självdeklarationer och
andra uppgifter till ledning för egen taxering är fogade vissa kompletterande
föreskrifter.

För näringsidkare med bokföringsskyldighet gäller, att räkenskapsavskrifter,
avseende in- och utgående balansräkning samt vinst- och förlusträkning,
skall fogas vid deklarationerna. Vissa juridiska personer skall
därutöver avlämna avskrifter av förvaltnings- och revisionsberättelser.

Vidare är stadgat att envar efter anmaning av taxeringsnämndsordförande,
taxeringskonsulent eller taxeringsintendent är skyldig att i den
omfattning, som i anmaningen angivits, meddela för egen taxering för
inkomst eller förmögenhet erforderliga upplysningar utöver dem, som
föranledes av deklarationsformuläret.

Såsom ett komplement till deklarationsplikten kan betecknas den skyldighet
att för granskning tillhandahålla bokföring med därtill hörande
handlingar, vilken åligger vissa skattskyldiga. Sådan skyldighet åligger den
som är bokföringsskyldig eller, ehuru icke bokföringsskyldig, fört räkenskaper
i av honom bedriven rörelse. Motsvarande skyldighet åligger idkare
av jordbruk, skogsbruk eller rörelse, som ej fört räkenskaper, beträffande
förda anteckningar om inkomster och utgifter jämte därtill hörande handlingar.

De till ledning för taxering avlämnade självdeklarationerna med därtill
hörande handlingar åtnjuter sekretesskydd.

Uppgifter till ledning vid annans taxering

I taxeringsförordningen föreskrives att vissa uppgiftsskyldiga årligen
skall avlämna uppgifter till ledning vid annans taxering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Uppgifterna till ledning vid annans taxering hänför sig i huvudsak till
inkomst av tjänst och anställning. Beträffande sådan inkomst är uppgiftsskyldigheten
så utformad, att den omfattar i det närmaste all sådan inkomst
av betydelse. Beträffande övriga inkomstslag är uppgiftsskyldigheten
jämförelsevis begränsad.

Uppgifter skall i allmänhet avlämnas utan anmaning. Därutöver skall
emellertid vissa uppgifter lämnas efter anmaning.

Utan anmaning lämnas uppgift beträffande inkomst av jordbruksfastighet
från den som bedriver trävarurörelse eller eljest avverkar skog
å annans mark, såvitt angår belopp som utbetalts i vederlag nästföregående
år för upplåten avverkningsrätt till skog.

Beträffande inkomst av annan fastighet föreligger icke någon uppgiftsskyldighet.

Rörande inkomst av rörelse lämnas uppgift om utbetald rovaltv för
patent o. d.

I fråga om inkomst av tjänst skall arbetsgivare i allmänhet lämna uppgifter
angående avlönings- eller pensionsförmåner. Fysisk person är dock
endast skyldig att lämna uppgift om förmåner som utgått från rörelse,
jordbruk eller skogsbruk. Uppgiftsskyldigheten gäller således icke t. ex.
avlöningar från fysiska personer till hembiträden, privatchaufförer och
portvakter. Icke heller föreligger uppgiftsskyldighet för ersättning för tillfälligt
arbete, om sådan ersättning under året utgått med mindre än 100
kronor till samma mottagare eller om beloppet utgått till den som enligt
lag varit skyldig föra räkenskaper. Försäkringsbolag och understödsföreningar
lämnar uppgift om pensioner, livräntor, ersättningar på grund
av sjukförsäkringar, tagna i samband med tjänst, samt därmed jämförliga
belopp.

Såvitt angår inkomst av kapital föreskrives, att bankerna är skyldiga
att enligt förordnande av Kungl. Maj :t, i den omfattning som i förordnandet
angives, lämna uppgift om banktillgodohavanden och räntor. Här
avsedd föreskrift har brukat tillämpas på det sättet, att Kungl. Maj :t
varje ar meddelat föreskrift att uppgifter skall lämnas om sådana insättare,
vilkas efternamn börjar med vissa bokstäver, exempelvis på något
av följande sätt: Al, Bj och Sk. Uppgiftsskyldigheten har brukat begränsas
till behållningar å minst 3 000 kronor.

Skyldighet att efter anmaning avlämna uppgift rörande viss
namngiven skattskyldig föreligger i följande fall:

a) arbetsgivare är pliktig lämna uppgift om avlöningsförmåner, som
utgått till hos honom anställd namngiven person;

b) bank eller annan penningförvaltande inrättning har att lämna uppgift
om namngiven skattskyldigs ränteinkomst och innestående medel;

c) försäkringsbolag eller understödsförening skall lämna uppgift rörande
arten av namngiven skattskyldigs personförsäkring hos anstalten samt
beloppet av premien;

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

d) den som bedriver jordbruk, skogsbruk eller rörelse är skyldig lämna
uppgift om belopp, som utbetalts till annan näringsidkare, om beloppet
i mottagarens hand utgör intäkt av jordbruksfastighet eller rörelse.

Skyldighet att efter anmaning lämna uppgifter om utbetalningar till
icke namngivna personer föreligger i följande fall:

a) den som för arbetslag eller liknande grupp av arbetare i en summa
uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt för att
fördelas inom laget eller gruppen har att lämna uppgift angående beloppets
fördelning;

b) den som i sin självdeklaration gjort avdrag för gäldränta eller skuld
är skyldig att, i den mån så kan ske, lämna uppgift om borgenärens namn
och hemvist;

c) den som idkat jordbruk, skogsbruk eller rörelse är, dock endast efter
anmaning av taxeringsintendent, skyldig att avlämna uppgifter om belopp,
som han utbetalt till andra näringsidkare, om beloppet i mottagarens hand
utgör intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse. Anmaning om uppgifter
av denna art har oftast avsett utbetalningar till personer, vilkas
efternamn börjat med viss bokstav.

För möjliggörande av kontroll över fullgörandet av sådan skyldighet att
lämna uppgifter till ledning vid annans taxering, som föreligger oberoende
av anmaning, är den uppgiftsskyldige pliktig att efter anmaning av taxeringsintendent
tillhandahålla räkenskaper eller anteckningar om inkomster
och utgifter.

Utom för ändamål, som nyss sagts, föreligger skyldighet att hålla bokföring
tillgänglig för granskning från taxeringsmyndigheternas sida i syfte
att kontrollera andras taxering endast i ett fall. Rörelseidkare, som från
rörelsen utbetalt ränta å gäld, exempelvis bank, är nämligen skyldig att
tillhandahålla bokföring för att bereda beskattningsmyndighet upplysning
om räntebetalningar.

Taxeringsarbetet i första instans

Den årliga taxeringen verkställes av taxeringsnämnderna, som var för
sitt distrikt har att redovisa resultatet av sitt arbete i form av taxeringslängder.

Såsom arbetsmaterial erhåller taxeringsnämnd dels stomme till inkomstlängd,
mantalslängd, självdeklarationer med tillhörande handlingar samt
kontrolluppgifter å löner m. m., dels ock föregående års taxeringslängder
och deklarationsmaterial.

Beslut om åsättande av taxering fattas av taxeringsnämnden vid sammanträden,
vid vilka för beslutförhet fordras att ordföranden, kronoombudet
samt minst två, i vissa fall tre av de valda ledamöterna är närvarande.

Innan taxeringsnämnd kan fatta beslut måste ett vidlyftigt expeditions -

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

och kontrollarbete utföras. Detta arbete ankommer på ordföranden, som
även har att vara föredragande i nämnden samt föra dess längder och
protokoll. Ordföranden skall vidare fullgöra de expeditionsgöromål, som
skall utföras i anslutning till nämndens beslut, avge yttranden över anförda
besvär m. m.

Ordföranden skall i sitt arbete biträdas av kronoombudet i taxeringsnämnden.
Kronoombudets arbetsinsats är dock mycket olikartad. I vissa
fall fungerar kronoombudet i huvudsak blott på samma sätt som kommunvald
ledamot av nämnden. I andra fall, särskilt i Stockholms stad, har i
lokala taxeringsnämnder en verklig arbetsfördelning skett mellan ordförande
och kronoombud. I särskilda och s. k. speciella taxeringsnämnder i
Stockholm, där tjänstemän hos överståthållarämbetet i sin tjänst fullgör
uppdrag såsom kronoombud, åvilar övervägande delen av nämndernas
arbetsuppgifter dessa tjänstemän.

Vid granskning och föredragning i taxeringsnämnden av vissa deklarationer,
i huvudsak deklarationer som avgivits av rörelseidkare, biträdes
— utom vad beträffar Stockholm — ordföranden av den för distriktet
förordnade konsulenten. Denna arbetsuppgift fullgöres i Stockholm av
kronoombudet.

För arbetet å taxeringsnämndsstadiet är begränsad tid anslagen, i det
att detta arbete för lokal taxeringsnämnds vidkommande skall vara avslutat
senast den 15 maj. Länsstyrelsen kan dock, där så finnes oundgängligen
erforderligt, medgiva utsträckning av tiden för arbetets avslutande
till den 15 juni. För taxeringsnämnd i Stockholm gäller, att arbetet skall
vara avslutat senast den 15 juni. Samma tid gäller för avslutande av det
arbete, som åligger de särskilda taxeringsnämnderna i länen.

Efter taxeringsarbetets avslutande överlämnas de upprättade taxeringslängderna
till de lokala skattemyndigheterna, som har att uträkna beskattningsbara
inkomster, verkställa avskrifter av längderna samt utföra debiteringsarbetet.
Taxeringsnämndernas arbetsmaterial i övrigt insändes till
vederbörande länsstyrelse för att vara tillgängligt vid arbetet å prövningsnämndsstadiet.

I städer med egen uppbördsförvaltning skall den lokala skattemyndigheten
lämna taxeringsnämndsordförandena erforderligt biträde med uppläggandet
och kompletterandet av taxeringslängderna. I vissa städer utföres
hela arbetet med längdföringen av organ inom stadens uppbördsförvaltning.

Under taxeringsarbetet äger taxeringsnämndsordförande erhålla råd och
upplysningar av vederbörande taxeringsintendent och övrig personal å länsstyrelsens
(resp. överståthållarämbetets) taxeringsavdelnir g liksom även
biträde med utredning i invecklade taxeringsärenden och med bokföringsgranskningar.

Rörande förfarandet i taxeringsnämnd kan slutligen antecknas, att sammanträdena
hålles inom slutna dörrar samt att skattskyldig är berättigad

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 ur 1955

att personligen företräda inför taxeringsnämnden för att meddela upplysningar
rörande taxeringen, i vad honom angår.

Förfarandet hos prövningsnämnderna

Under tiden från slutet av maj till slutet av juni under taxeringsåret
inkommer varje år från taxeringsnämnderna till vederbörande länsstyrelse
hela det arbetsmaterial, som legat till grund för taxeringsnämndernas arbete.
Under juli månad inkommer vidare från de lokala skattemyndigheterna
avskrifter av taxeringslängderna. Därefter kan handläggningen å
prövningsnämndsstadiet av årets taxeringar börja.

Prövningsnämnden har till uppgift dels att besluta över besvär, som av
skattskyldiga (eller kommuner) anförts över taxeringsnämndernas beslut,
dels ock att granska och pröva årets taxeringar i övrigt.

Besvärsprövningen avser så gott som uteslutande besvär av skattskyldiga.

Varje skattskyldig äger rätt att hos prövningsnämnden anföra besvär
över honom åsatt taxering. Besvären skall vara inkomna senast den 31 juli
under taxeringsåret. Besvärsrätt föreligger oavsett om klagandens deklaration
frångåtts vid taxeringen eller ej och oavsett om självdeklaration av
klaganden avlämnats till ledning vid den överklagade taxeringen eller ej.

Kommuns besvärstid utgår den 15 augusti under taxeringsåret.

Om den förberedande behandlingen av besvär är stadgat, att landskamreraren
har att sörja för införskaffandet av erforderliga yttranden över
besvären och, där yttrandena föranleder därtill, påminnelser samt att
taxeringsintendenten har att åvägabringa för besvärens prövning eljest
erforderlig utredning. Yttranden över besvär brukar infordras från vederbörande
taxeringsnämndsordförande. Därjämte brukar, i regel utan formell
remiss, yttrande avgivas av taxeringsintendenten. I Stockholms stad infordras
dock merendels ej yttrande från taxeringsnämndsordföranden.

Förutom den besvärsrätt i vanlig ordning, som nu nämnts, finns föreskrifter
meddelade om rätt för skattskyldig att i vissa fall hos prövningsnämnd
anföra besvär i särskild ordning, sedan den ordinarie besvärstiden
utgått. Denna s. k. extraordinära besvärsrätt föreligger huvudsakligen, då
taxering skett i strid mot skatteförfattningarnas bestämmelser om objektiv
skatteplikt eller subjektiv skattskyldighet eller om beskattningsort, då
skattskyldig icke inom behörig tid fått föreskriven underrättelse om avvikelse
från deklaration eller om taxering samt då taxering blivit felaktig
på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende.
Föreligger sistnämnda förhållande, tillkommer besvärsrätt även taxeringsintendent
och kommun.

Prövningsnämnden äger befogenhet att, även om besvär icke antörts av
skattskyldig eller kommun, till behandling och avgörande upptaga fråga
om ändring av taxering, som påförts inom prövningsdistriktet, eller om
påförande av taxering. Initiativrätt i sådant hänseende tillkommer medlem

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

av prövningsnämnden samt vederbörande taxeringsintendent. I allmänhet
sker den prövning, som här avses, på yrkande vilket framställes av taxeringsintendenten
såsom resultat av den granskning av årets taxeringar, han
har att verkställa. Beträffande yrkande av taxeringsintendent eller medlem
av prövningsnämnden gäller, att detsamma skall framställas senast den 31
december under taxeringsåret. Yrkandet behöver ej preciseras redan då det
framställes utan kan sedermera närmare utformas.

Taxeringsintendenten har att varje år beträffande taxeringarna inom
länet noggrant undersöka, huruvida dessa taxeringar är med skatteförfattningarna
överensstämmande samt likformiga och rättvisa, samt för sådant
ändamål granska tillgängliga handlingar rörande samma taxeringar. Under
granskningsarbetet må företagas samma anmanings- och kontrollåtgärder,
som kan ifrågakomma under taxeringsarbetet i första instans.

Ordföranden (landskamreraren, i Stockholm skattedirektören) är föredragande
i prövningsnämnden, där icke för vissa mål eller ärenden annan
föredragande av länsstyrelsen utsetts.

Nämnden är beslutför, då ordföranden och fyra ledamöter eller suppleanter
för dem är tillstädes.

I ärende, som skall handläggas av prövningsnämnd, skall upprättas föredragningspromemoria,
innehållande kort redogörelse för ärendet med däri
framställda yrkanden. Föredragningspromemoria är dock inte erforderlig
i ärende av enklare beskaffenhet.

I god tid före sammanträde med nämnden skall förteckning över de
ärenden, som skall förekomma vid sammanträdet, jämte avskrift av föredragningspromemoriorna
översändas till varje ledamot. Handlingarna i
ärendena skall granskas av en ledamot före sammanträdet.

Taxeringsintendenten har att övervara nämndens sammanträden.

Över beslut av prövningsnämnd skall föras såväl protokoll som särskilda
längder (ändringslängder). I ändringslängd antecknas dock ej beslut, som
röiande viss taxering fattas senare än den 30 juni året efter taxeringsåret.
Protokolls- och längdföringen ombesörjes av personal vid länsstyrelsen.

Skattskyldig, som klagat hos prövningsnämnden, tillställes protokoll med
nämndens beslut i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Jämväl annan
skattskyldig, vilkens taxering ändrats, erhåller på motsvarande sätt
del av prövningsnämndens beslut.

Prövningsnämndsbeslut, som föranleder ändrad debitering, delges myndigheter,
som har att verkställa debitering eller, om skatt redan erlagts,
återbetalning av för mycket erlagd skatt.

Sammanträde med prövningsnämnd hålles inom slutna dörrar.

Skattskyldig samt annan klagande, som besvärat sig hos prövningsnämnd,
är berättigad att personligen vara tillstädes inför prövningsnämnden vid
handläggning av mål eller ärende, som angår den skattskyldige, samt därvid
utföra sin talan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Rörande den mellankommunala prövningsnämnden och dess verksamhet
finnes bestämmelser, som i huvudsak motsvarar de ovan återgivna för
övriga prövningsnämnder.

Besvär till kammarrätten och regeringsrätten

över prövningsnämnds beslut i fråga om taxering kan besvär anföras
hos kammarrätten för fullföljande av yrkande som i besvär eller eljest
inom behörig tid framställts hos prövningsnämnden men icke bifallits.

Besvär må vidare anföras, om prövningsnämnd ändrat av taxeringsnämnd
åsatt taxering utan att ändringen påyrkats av klaganden. Sistnämnda
stadgande innebär, att den skattskyldige kan klaga över höjning,
som vidtagits på yrkande av taxeringsintendenten eller kommun, och de
sistnämnda över nedsättning, som skett på yrkande av den skattskyldige.

Någon begränsning av besvärsrätten föreligger icke i princip, men förlust
av besvärsrätten till kammarrätten är föreskriven såsom påföljd för
vissa fall av försummelse att i rätt tid inkomma med självdeklaration m. m.

Besvärstiden är 60 dagar och räknas för skattskyldig från delfåendet av
prövningsnämndens beslut och för taxeringsintendent från justeringen av
prövningsnämndens protokoll. Kommuns besvärstid räknas från sistnämnda
tidpunkt och utgör 90 dagar.

Besvär till kammarrätten ingives till vederbörande länsstyrelse, som har
att komplettera besvären med självdeklaration och samtliga övriga handlingar,
som rör den överklagade taxeringen, samt infordra yttranden över
besvären. Yttrande brukar infordras från taxeringsintendenten, om den
skattskyldige klagat, och från den skattskyldige, om det är taxeringsintendenten,
som anfört besvär. Därutöver infordras i viss utsträckning yttrande
från vederbörande taxeringsnämndsordförande. Besvären skall av länsstyrelsen
insändas till kammarrätten inom sex månader från det de inkommit
till länsstyrelsen.

Förfarandet i kammarrätten är skriftligt och handläggningen äger rum
inom slutna dörrar. Formella hinder föreligger dock icke mot att muntligt
förfarande äger rum, då sådant i visst mål begäres och finnes kunna lända
till utredning i målet.

Kammarrättens beslut i taxeringsmål meddelas i form av utslag och delgives
den skattskyldige och taxeringsintendenten genom vederbörande länsstyrelse,
som jämväl i förekommande fall har att överlämna exemplar
av utslagen till vederbörande för verkställande av restitution eller ytterligare
debitering.

Över kammarrättens utslag i taxeringsmål kan besvär anföras hos Kungl.
Maj :t för fullföljande av yrkande, som icke vunnit bifall i kammarrätten.
Besvär kan vidare anföras över att kammarrätten bifallit yrkande, som
framställts av annan än den klagande. Besvärsrätten är i princip oinskränkt.
Besvär kan anföras av såväl skattskyldig som av taxeringsintendent eller

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

kommun. Besvärstiden är 60 dagar från delfåendet av kammarrättens utslag.

Besvär till Kungl. Maj :t skall ingivas till finansdepartementet. Över besvären
brukar infordras förklaringar i den ordning, som angivits beträffande
besvär till kammarrätten.

Hos Kungl. Maj :t anförda besvär föredrages inför och avgöres av regeringsrätten.
Förfarandet är helt skriftligt.

III. Allmänna synpunkter på en reform av taxeringsförfarandet

Direktiven

I direktiven för de sakkunniga erinrade jag om att riksdagen (skr.
1950:21) i anledning av vissa motioner anhållit, att Kungl. Maj:t måtte,
med beaktande av vad bevillningsutskottet anfört i sitt betänkande 1950: 46,
låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning rörande taxeringsförfarandet
och taxeringsprocessen. Vid översynen av taxeringsbestämmelserna
borde, framhöll jag vidare, undersökas i vad mån bestämmelserna om
deklarationsplikt och påföljd för deklarationsförsummelse behövde revideras.
I förevarande sammanhang borde tillika övervägas, om den nu stadgade
påföljden för deklarationsförsummelse — förlust av besvärsrätten —
kunde anses ändamålsenlig. Härefter anförde jag ytterligare bl. a.

Beträffande innehållet i självdeklarationerna har erfarenheterna från
taxeringsarbetet givit vid handen, att beträffande vissa kategorier skattskyldiga
upplysning stundom saknas om väsentliga omständigheter av betydelse
för taxeringen och att uppgifter härom måste inhämtas genom tidsödande
skriftväxling. Undersökning bör ske, i vad mån sådana uppgifter
redan från början kan ställas till taxeringsmyndigheternas förfogande
genom ändrade bestämmelser om vad deklaration skall innehålla.

Bestämmelserna om skyldigheten att avlämna uppgifter till ledning vid
annans taxering bör granskas för att utröna i vad mån föreskrifterna bör
ändras eller fullständigas. I fråga om skyldigheten att avlämna uppgifter
till ledning vid annans taxering bör uppmärksammas det förhållandet, att
gällande bestämmelser i vissa fall visat sig icke vara fullt effektiva, enär
uttryckliga föreskrifter saknas om skyldighet att föra anteckningar eller
räkenskaper av den beskaffenhet, att uppgiftsskyldigheten kan behörigen
fullgöras.

För att möjliggöra kontroll av deklarationerna finnes i taxeringsförordningen
—- förutom föreskrifter om skyldighet att avlämna uppgifter till
ledning vid annans taxering — bestämmelser om rätt för vissa taxeringsfunktionärer
att utfärda anmaningar samt om bokföringsgranskning. I vissa
fall torde dessa bestämmelser i sin nuvarande utformning icke vara tillräckliga
för att möjliggöra en effektiv taxeringskontroll. Det bör övervägas,
i vilken omfattning en utvidgning av taxeringsmyndigheternas befogenhet
kan anses av omständigheterna påkallad.

Bestämmelserna om åsättande av eftertaxering bör överses till utrönande
av om dessa bestämmelser i sin nuvarande utformning är ändamålsenliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

I samband därmed bör undersökas, om de möjligheter, som enligt nu gällande
föreskrifter stå de skattskyldiga till buds för att efter den vanliga
besvärstidens utgång erhålla rättelse i en materiellt sett för hög taxering,
är tillfredsställande.

Undersökning bör ske om nuvarande bestämmelser om påföljd för avgivande
av oriktig deklaration eller lämnande av felaktiga upplysningar
och uppgifter är väl avvägda. I vissa fall torde med nuvarande regler någon
påföljd icke inträda oaktat vederbörande sakligt sett måste antagas ha betänkligt
brustit i sin uppgiftsskyldighet.

Vid övervägande av de i det föregående berörda frågorna, som syftar till
en effektivare taxeringsverksamhet, bör även spörsmålet om taxeringsorganisationen
uppmärksammas. Effektiviteten av taxeringsarbetet är nämligen
i hög grad beroende av taxeringsorganisationens förmåga att fungera. Uppmärksamhet
bör därför ägnas åt möjligheterna att genom ändringar i taxeringsförfarandet
åstadkomma ett mera ändamålsenligt handhavande av
taxeringsgöromålen.

I fråga om arbetet i den för taxeringsresultatet utomordentligt viktiga
första instansen, taxeringsnämnderna, torde för närvarande gälla, att nämnderna
är i behov av yrkeskunnigt biträde i avsevärt större omfattning än
som för närvarande genom taxeringsavdelningarnas försorg kan beredas
dem. Möjligen kan det befinnas lämpligt att i viss utsträckning bereda sådant
biträde genom heltidsanställda tjänstemän med arbetsuppgifter motsvarande
de nuvarande taxeringskonsulenternas. Jämväl frågan om det
lämpligaste sättet för utförande av de med arbetet i första instans förenade
tekniska göromålen är av vikt.

Beträffande det arbete, som nu utföres på prövningsnämndsstadiet, kan
ifrågasättas, om icke åtskilliga ärenden av rutinartad beskaffenhet kunde
avgöras i enklare former än som för närvarande sker. Vidare bör undersökas
i vad mån de göromål och befogenheter, som nu enligt taxeringsförordningen
ankommer uteslutande på taxeringsintendent, kan fördelas på
olika befattningshavare i syfte att möjliggöra en ändamålsenlig arbetsfördelning
inom länsstyrelsernas taxeringsavdelningar.

Även åtskilliga andra bestämmelser på taxeringsområdet torde vara i
behov av översyn och bör, i den mån de faller inom ramen för utredningens
allmänna syfte, närmare undersökas. Därvid bör särskilt uppmärksammas
de föreskrifter, som berör taxeringsorganens förhållande till de skattskyldiga
och andra uppgiftsskyldiga. Resultatet av taxeringsarbetet är i väsentlig
mån beroende av samverkan mellan taxeringsorganen och de uppgiftsskyldiga,
varför man bör eftersträva en sådan utformning av taxeringsförordningens
föreskrifter, som främjar en sådan samverkan och i möjligaste
mån förebygger motsättningar och irritation.

De sakkunniga

Brister i deklarations- oeh taxeringsförfarandet

S j älvdeklarationerna

De sakkunniga konstaterar inledningsvis, att erfarenheterna från taxeringsarbetet
visar, att allvarliga brister föreligger i fråga om fullgörandet
av deklarationsskyldigheten. Bristerna består framför allt däri att deklarationerna
i betydande omfattning är oriktiga i den meningen att inkomster

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

utelämnats eller obehöriga avdrag skett. I övrigt anmärkes, att ett avsevärt
antal skattskyldiga helt underlåter att avlämna självdeklaration, att
deklaration i för taxeringsarbetet hinderlig omfattning avlämnas först efter
utgången av föreskriven tid, samt att avlämnade deklarationer ej sällan är
ofullständiga, ibland till den grad att deklarationerna ej ens är avsedda att
ligga till grund för taxeringen utan avlämnas under uppgivna förutsättningen
att definitiv deklaration senare skall avlämnas.

Antalet skattskyldiga i riket utgör för närvarande i avrundat tal 4 miljoner.
Vid 1953 års taxeringsarbete utfärdades omkring 425 000 anmaningar
att deklarera. Det helt övervägande antalet av dessa riktade sig mot skattskyldiga,
som vax-it skyldiga att utan anmaning avlämna deklaration.

Flertalet av dem, som anmanas, åtlyder anmaningen och avlämnar självdeklaration.
Emellertid torde beskattningsnämnderna nödgas årligen åsätta
taxeringar utan tillgång till deklaration beträffande 100 000 å 200 000 skattskyldiga.

Avlämnande av provisorisk deklaration, som senare — stundom på ett
så sent stadium av taxeringsarbetet att vanliga kontrollåtgärder ej medhinnes
åtföljes av definitiv deklaration har, framhåller de sakkunniga, på
vissa håll av personer, som yrkesmässigt sysslar med att biträda andi-a
vid upprättande av deklarationer, utnyttjats systematiskt i syfte att kringgå
bestämmelserna om tiden för avlämnande av deklaration.

De sakkunniga upplyser, att vid taxeringen år 1953 avvikelse funnits
böra ske beträffande mer än var fjärde deklaration. Anledningarna till att
deklarationerna frångås i så stor omfattning är enligt de sakkunniga flera.

Uppsåtlig falskdeklaration förekommer i icke ringa omfattning. Oaktsarnhet
förekommer beträffande vissa grupper skattskyldiga i sådan utsträckning,
att den måste betecknas såsom vanlig. I fråga om naturaförmåner
föreligger sedan gammalt en allmän benägenhet att undervärdera
desamma. Genom taxeringsmyndigheternas anvisningar angivna normalvärden
å vissa förmåner betraktas gärna såsom maximibelopp, varför normalvärdena
begagnas även där skäl till högre värdering föreligger. Vad
beträffar avdragen torde det — frånsett fallen av falskdeklaration och
vårdslös deklaration — främst vara obenägenheten att tillräckligt klart
skilja mellan å ena sidan verkliga omkostnader och å andra sidan levnadskostnader
eller utgifter för grundföi-bättring o. d., som föranleder avvikelser.

I viss omfattning föranledes utan tvivel felaktigheter av bristande insikter
om vad som skall upptagas såsom skattepliktig intäkt och vad som får avdragas
såsom omkostnad. Ett bedömande därav förutsätter — även i många
till synes enkla fall — ett skattetekniskt kunnande, som en deklarant eller
hans medhjälpare icke alltid besitter. Detta förhållande tillika med de olikheter
vid bedömningen, som faktiskt förekommer i praxis, har skapat en
ej ringa osäkerhet bland allmänheten om hur deklaration i speciella fall bör
upprättas. De anvisningar för självdeklarations upprättande, som tillhandahålles
i samband med deklarationsblanketterna, innehåller i allmänhet icke
något utöver en redogörelse för skatteförfattningarnas stadganden och lämnar
alltså ingen vägledning för dessa författningars tolkning i särskilda fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Ett klart samband råder mellan deklarationernas kvalitet och befintliga
möjligheter att kontrollera deklarationernas riktighet. Ju mindre kontrollmöjligheterna
är, desto sämre är deklarationerna.

De sakkunniga återger i detta sammanhang vissa försök till beräkningar
som gjorts angående de belopp som genom oriktig deklaration undanhålles
från taxering.

En överslagskalkyl, verkställd för ett antal år sedan med ledning av vissa
uppgifter om omsättningen inom detaljhandeln, som lämnats för taxeringen
till allmän omsättningsskatt, har sålunda gett vid handen, att de obeskattade
inkomsterna vid den tiden kunde beräknas till 3 ä 4 miljarder kronor
om året. Efter en beskattning av i genomsnitt 25 procent skulle detta innebära
en årlig skatteförlust för stat och kommun å 750 å 1 000 miljoner
kronor.

Liknande resultat har erhållits vid en senare företagen undersökning,
som verkställts av dåvarande aktuarien vid Industriens Utredningsinstitut,
filosofie licentiaten Ragnar Bentzel, och som redovisas i ett år 1952 utgivet
arbete »Inkomstfördelningen i Sverige».

De sakkunniga uttalar, att storleken av undanhållna inkomster av naturliga
skäl icke kan direkt påvisas. De gjorda beräkningarna ger emellertid
enligt de sakkunniga vid handen, att den sammanlagda taxerade inkomsten
torde med åtminstone en å två miljarder kronor understiga vad
som rätteligen borde taxeras.

De antaganden om förekomsten av oriktig deklaration i stor omfattning,
som gjorts på grundval av beräkningar av allmän natur, vinner enligt
de sakkunniga stöd av de erfarenheter, som gjorts under taxeringsarbetet.

En sammanställning rörande resultat av bokföringsgranskningar, som
utförts i Stockholms stad, visar sålunda följande höjningar utöver sänkningar
av deklarerade belopp:

År

Antal

grans-

kade

företag

För granskade företag

För tredje man

kommunal

inkomst-

skatt

statlig

inkomst-

skatt

statlig

förmögen-

hetsskatt

kommunal

inkomst-

skatt

statlig

inkomst-

skatt

statlig

förmögen-

hetsskatt

1950

1951

1952

1953

410

246

264

385

4 709 194

5 612 598

4 057 804

5 217 756

4 770 723

5 709 844

4 052 204

6 578 161

3 711 967

9 271 199

1 377 824
671 105

2 088 884

2 106 655

1 809 875

2 388 308

2 110 036

2 203 011

1 822 839

2 392 652

5 489 846

13 876

1 535 281

8 431 166

Utöver ovanstående har granskningarna även föranlett höjningar av taxeringar
till allmän omsättningsskatt, investeringsskatt och konjunkturskatt.
Med uttrycket »tredje man» förstås här närmast delägare i familjebolag och
anställda i det granskade företaget, beträffande vilka bokgranskningskontoret
framlagt förslag till ändring i taxeringarna. Däremot har vid undersökningen
icke kunnat beaktas sådana höjningar av taxering för tredje
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 160

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

man, som föranletts av kontrolluppgifter, som granskningsmannen översänt
till vederbörande beskattningsnämnd för undersökning av vederbörandes
deklarationer. Härtill kommer sedan, påpekar de sakkunniga, de betydande
indirekta verkningarna av granskningsverksamheten. Vid taxeringsarbetet
har nämligen iakttagits, att en ett år företagen granskning
beträffande viss kategori skattskyldiga inom ett område medfört att vederbörande
under följande år deklarerar på ett betydligt riktigare sätt än
tidigare.

Vidare anför de sakkunniga som exempel, att en hösten 1952 påbörjad
granskning av vissa droskägares och deras anställdas inkomster gav vid
handen, att inkomster i avsevärd omfattning undanhållits från deklaration
och beskattning. Granskningen resulterade i förslag om höjning av deklarerade
inkomster samt eftertaxeringar å sammanlagt 3 370 000 kronor.

Ytterligare åberopas, att en år 1952 i en stad företagen granskning av
läkares och sjukgymnasters taxeringar föranledde förslag om taxering av
i deklarationer undanhållna inkomster med sammanlagt 483 000 kronor.
Åtal, som följde på denna granskning, föranledde utdömande av böter å
sammanlagt 106 450 kronor. Under åren 1953 och 1954 deklarerade de skattskyldiga
inkomster, som med resp. 69,4 och 93,5 % översteg de år 1952
deklarerade inkomsterna.

De sakkunniga har från länsstyrelserna inhämtat uppgifter om det antal
bokföringsgranskningar, som utförts i riket under år 1953, och resultatet
därav. Uppgifterna utvisar, att granskningarna avsett 7 339 skattskyldiga.
Beträffande 1 015 därav har granskningen icke föranlett erinran mot avgiven
deklaration, men beträffande 6 324 skattskyldiga har på grundval av
vad vid granskningarna iakttagits föreslagits höjningar av deklarerade inkomster
med i runt tal 52 500 000 kronor. Antalet enskilda rörelseidkare
och aktiebolag i riket kan uppskattas till omkring 300 000, varför granskningarna
omfattat endast omkring 2,5 % av antalet skattskyldiga, som
kunnat bli föremål för bokföringsgranskning eller liknande undersökning.

Iakttagelserna om det sätt varpå deklarationsskyldigheten fullgjorts visar
enligt de sakkunnigas uppfattning, att deklarationsskyldigheten för närvarande
i betydande omfattning fullgöres på ett mindre tillfredsställande sätt.
Det torde vidare kunna fastslås, att tendenserna att deklarera oriktigt är
i hög grad beroende av den brist på kontroll, som för närvarande föreligger
beträffande vissa kategorier skattskyldiga.

I betänkandet påpekas, att taxeringsförordningen icke innehåller några
föreskrifter om skyldighet för den, som är deklarationspliktig, att sörja
för att räkenskapsmaterial eller annat material finns tillgängligt såsom
underlag för deklarationer och i förekommande fall kontroll av deklarationerna.
Dock förutsättes, att skattskyldig, som är bokföringsskyldig enligt
bokföringslagen, skall upprätta självdeklaration på grundval av den
bokföring, han enligt nämnda lag är skyldig att ha.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Varken bokföringslagen eller taxeringsförordningen föreskriver emellertid
skyldighet att vid fullgörande av bokföringslagens föreskrifter taga hänsyn
till vad som erfordras för att en bokföring skall utgöra ett tillfredsställande
underlag för upprättande av en riktig självdeklaration eller för
avlämnande av föreskrivna uppgifter till ledning vid annans taxering.

En icke obetydlig grupp rörelseidkare och utövare av s. k. fria yrken är
icke underkastad bokföringslagens föreskrifter. Ej heller i övrigt finns för
denna grupp bestämmelser om skyldighet att genom fortlöpande anteckningar
om inkomster och utgifter sörja för att deklarationerna skall kunna
grundas på ett tillfredsställande underlag. Även för en del skattskyldiga
med inkomst av tjänst föreligger liknande förhållanden. Såsom exempel
må nämnas vissa läkare i allmän tjänst samt anställda, vilkas inkomster
i tjänsten helt eller till avsevärd del utgöres av belopp, som uppbäres av
allmänheten, bl. a. servitörer, droskchaufförer m. fl. Frånvaron av varje
bestämmelse om anteckningsslcyldighet medför, framhåller de sakkunniga,
att skattskyldiga av denna kategori ofta uppgiver sina inkomster utan
stöd av anteckningar eller med endast ofullständiga sådana såsom grund.
Den uppskattning, som den skattskyldige därvid företager, blir ofta mycket
för låg.

Beträffande påföljderna för oriktig deklaration uttalar de sakkunniga, att
tillämpningen av skattestrafflagen måste betecknas såsom mycket ojämn.
En undersökning av de åtalsanmälningar, som gjorts under år 1952, visar
att i somliga län förekommit endast några få anmälningar — i ett län 2,
i ett 4, i ett 13 — under det att i andra län anmälningarna är väsentligt
flera. Det kan icke antagas, att denna skillnad i åtalsfrekvens motsvaras
av variationer i deklarationsmoralen, utan skillnaden torde i huvudsak vara
att hänföra till den olika praxis, som tillämpas av taxeringsintendenter
och åklagare. Denna praxis torde i sin tur i viss mån vara påverkad av
de olikheter i bedömningen, som kommit till synes i domstolarnas utslag.

Antalet åtalsanmälningar var -— enligt vad nyssnämnda för år 1952
verkställda undersökning giver vid handen — omkring 2 400 och antalet
åtal omkring 1 600. Till jämförelse kan nämnas att antalet anmälningar till
åtal för oriktiga deklarationer, som avlämnats vid 1944 års taxering, utgjorde
omkring 3 900. Det förefaller alltså som om åtalsanmälan numera
sker i mindre omfattning än tidigare.

Erfarenheterna från taxeringsarbetet ger enligt de sakkunniga vid handen,
att skattestrafflagen icke är tillräcklig för att inskärpa vikten av att
deklarationsplikten fullgöres på riktigt sätt. Brottsbeskrivningen är tämligen
allmänt hållen, varför tvekan ej sällan yppats om när en deklaration,
som vid taxeringen uppenbarligen måste frångås, skall anses oriktig i
skattestrafflagens mening. Än större svårigheter möter ofta, när det gäller
att bedöma, huruvida en oriktig uppgift lämnats uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet. De sakkunniga anför vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Över huvud taget måste erfarenheterna från det praktiska arbetet anses
giva vid handen, att skattestrafflagen icke är tillräcklig såsom enda medel
för att trygga efterföljden av bestämmelserna rörande deklarationspliktens
fullgörande. Utan tvivel förefaller det att vara en brist, att icke vid sidan
av skattestrafflagen finns påföljder, som direkt anknyter till taxeringsförfarandet
och därigenom på ett effektivare sätt kan inskärpa vikten av
att deklarationerna upprättas riktigt och med nödig omsorg.

Till belysning av de särskilda svårigheter som möter vid kontroll av
rörelseidkares och därmed jämförliga skattskyldigas deklarationer och arten
av de brister, som därvid kan konstateras, har de sakkunniga å s. 93—
104 i betänkandet återgivit kortfattade uppgifter ur ett antal bokgranskningsrapporter
från olika delar av riket. Av uppgifterna framgår, uttalar
de sakkunniga, att ifrågavarande form av taxeringskontroll för att kunna
tjäna till ledning för åsättande av en riktig taxering ofta måste förbindas
med mera ingående och omfattande undersökningar än som täckes av
taxeringsförordningens nuvarande uttryck för denna kontrollåtgärd
»granskning av skattskyldigs bokföring». Uppgifterna anges vidare vara
ägnade att belysa de stora kvalifikationer i fråga om kunskaper och erfarenhet,
initiativ och omdöme, som erfordras för att undersökningarna
skall kunna verkställas på ett ur olika synpunkter tillfredsställande sätt.
Slutligen ger uppgifterna vid handen, att det ej sällan är mycket betydande
belopp, som framtages till beskattning såsom resultat av dessa kontrollåtgärder.

Kontrollen

De sakkunniga finner, att skyldigheten för arbetsgivare att utan anmaning
avlämna uppgifter till taxeringsmyndigheterna om utgivna löneförmåner
och pensioner jämte möjligheten att genom anmaning införskaffa
ytterligare uppgifter därom medför, att man för närvarande i allmänhet
kan på ett nöjaktigt sätt kontrollera löntagares och andra anställdas
bruttoinkomster. Vissa jämkningar anses emellertid erforderliga.
Härvidlag pekar de sakkunniga bl. a. på att det icke finnes någon direkt
föreskrift om skyldighet för uppgiftspliktig att föra nödiga anteckningar
till ledning vid uppgiftspliktens fullgörande.

Beträffande inkomst av rörelse konstaterar de sakkunniga, att den så
gott som enda möjlighet, som står till buds för verklig kontroll av rörelseidkares
deklarationer, är granskning av bokföring eller räkenskapsanteckningar
jämte sådant material, med vilket riktigheten av räkenskaperna
och deklarationerna kan kontrolleras. Taxeringsförordningen innehåller
redan nu bestämmelser om befogenhet för taxeringsmyndigheterna att
granska räkenskaper i syfte att kontrollera riktigheten av rörelseidkares
deklarationer, men bestämmelserna härom behöver revideras för
att bli tillräckligt effektiva.

Härutinnan framhåller de sakkunniga bl. a., att den nu medgivna gransk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 ur 1955

ningsbefogenheten är alltför begränsad, då den omfattar endast dens bokföring,
om vilkens taxering är fråga. En tillfredsställande kontroll kräver
emellertid, att en rörelseidkares bokföring får granskas för erhållande
av upplysningar av betydelse för kontrollen av annan rörelseidkares taxering.

Föreskrifterna om en bokgranskares befogenhet anses ej heller tillräckligt
tydligt angivna, varför i praxis uppkommit tvekan om dess omfattning.
Påföljden för underlåtenhet att tillhandahålla bokföring är ej tillräckligt
effektiv. Mindre nogräknade skattskyldiga kan förhala företeendet av räkenskaperna
i sådan omfattning, att ändamålet med granskningen äventyras.
Stundom begagnas det på sådant sätt vunna uppskovet till att konstruera
en helt ny bokföring, där anmärkningsvärda förhållanden utelämnats. I
viss omfattning anses för närvarande sekretesshänsyn hindra tillhandahållande
av material av väsentligt värde för kontrollen. Det är av vikt,
uttalar de sakkunniga, att sådana hinder elimineras.

Rörande inkomst av jordbruksfastighet uttalar de sakkunniga bl. a., att
det torde kunna betecknas såsom en brist, att regelbunden uppgiftsplikt
icke föreligger beträffande yrkesmässigt uppköp av produkter från jordbruk.

Slutligen påpekar de sakkunniga, såvitt angår förmögenhetstaxeringen,
att det i åtskilliga fall är av betydelse vid taxeringskontroll att kunna konstatera,
huruvida och med vilket belopp en skattskyldig har fordran hos
eller skuld till annan. För närvarande saknar taxeringsmyndigheterna
generell befogenhet att i sådant fall avfordra gäldenären resp. borgenären
erforderlig upplysning.

Taxeringsorganisationen m. m.

De sakkunniga erinrar om att taxeringsarbetet, trots att detta erfordrar
yrkesmässig kunskap och rutin, alltjämt skall utföras såsom bisysslor
av personer, som icke är utbildade eller tränade för sådant arbete. Taxeringsnämndsordförandena
är verksamma blott en kortare tid — tre ä fyra
månader — varje år och ombyte av ordförande sker jämförelsevis ofta.
Arbetet får därför i viss mån provisorisk karaktär, helst som detsamma
med hänsyn till den därför anslagna begränsade tiden i allmänhet måste
utföras under stor tidsnöd. De sakkunniga anför vidare bl. a.

Taxeringsnämnderna och deras ordförande utför väl i allmänhet ett med
hänsyn till omständigheterna berömvärt arbete, men resultatet därav —-de av nämnderna åsatta taxeringarna — lider av betänkliga brister.

Å ena sidan undgår inkomster till väsentliga belopp taxering på grund
av att taxeringsnämndsordförandena icke hinner med de ofta tidsödande
och besvärliga utredningar, som måste vidtagas för att kontrollera i vad
mån inkomster riktigt deklarerats eller avdrag är lagligen grundade.

Å andra sidan är emellertid den bristande yrkesmässigheten i taxeringsnämndernas
arbetssätt och det summariska förfaringssättet ej sällan till

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

avsevärt men för de skattskyldiga. Sålunda sker ofta avvikelse från självdeklaration
utan att tillräcklig utredning kunnat verkställas med påföljd
att den skattskyldige nödgas anlita klagovägen för att få taxeringsnämndens
beslut ändrat. Detta bidrager icke till att öka förtroendet för taxeringsnämnderna.
Stundom kan erinringar riktas mot taxeringsnämndernas bedömningar.
Detta torde i viss utsträckning sammanhänga med att ordföranden
har att verkställa utredningar till grund för taxeringen och därefter
i egenskap av ordförande och föredragande i nämnden bedöma dessa
utredningar.

Det har icke varit ovanligt, att en taxeringsnämnd utan närmare utredning
skönsmässigt uppskattat en inkomst i syfte att besvär skulle anföras
och närmare utredning verkställas å prövningsnämndsstadiet.

I tekniskt hänseende lider taxeringsnämndernas arbete av ganska omfattande
brister. Särskilt försummas kommunikationen med de skattskyldiga
och behörigt fullgörande av underrättelseplikten. Mången skattskyldig
får exempelvis en underrättelse om avvikelse från deklaration, vilken
icke ger honom nöjaktig eller fullständig upplysning om skälen för avvikelsen.

De sakkunniga konstaterar vidare, att taxeringsarbetet i första instans
företer avsevärda lokala variationer, både i fråga om materiella bedömanden
och effektiviteten i taxeringsarbetet.

Uppdragen som taxeringskonsulent innehaves såsom bisysslor och konsulenterna
har ytterligt kort tid för fullgörande av sina uppdrag. Konsulentinstitutionens
möjligheter att verka för bättre taxeringar är därför,
framhåller de sakkunniga, starkt begränsade. I allmänhet torde konsulenterna
ha sett sig nödsakade att inskränka granskningen till det rent tekniska
eller att föreslå avvikelser från självdeklaration efter schematiska
grunder. — Länsstyrelsernas taxeringssektioner har efter hand förstärkts
för att bättre kunna fullgöra desamma bl. a. åliggande uppgift att lämna
taxeringsnämndsordförandena råd och upplysningar samt åt ordförandena
verkställa utredning i invecklade taxeringsärenden. Emellertid har dessa
sektioners arbetsuppgifter beträffande prövningsnämndsärenden samtidigt
ökat i sådan omfattning, att deras möjligheter att ägna sig åt taxeringsarbetet
i första instans starkt nedskurits.

De sakkunniga framhåller vidare i detta sammanhang.

Skattetryckets ökning har medfört, att varje skattskyldig numera ägnar
sina skatteangelägenheter ett helt annat intresse än tidigare. Detta har haft
till följd, att deklarationerna blivit mer komplicerade. Försök att nedbringa
taxeringen genom avdragsyrkanden av de mest skiftande slag och
genom skatteflyktsåtgärder av olika art förekommer allt oftare. Kontrollen
blir besvärligare, eftersom benägenheten att deklarera oriktigt ökar
med den bristande möjligheten för nuvarande organisation att utöva erforderlig
kontroll. De skattskyldiga bevakar allt noggrannare sina intressen
och anlitar flitigt besvärsmöjligheterna. Taxeringsnämnderna kan därför
icke såsom under tidigare skeden var vanligt grunda avvikelser från deklarationer
på sin allmänna lokal- och personkännedom och sina uppfattningar.
Utredningar måste verkställas angående en skattskyldigs verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955 55

liga inkomstförhållanden, då fråga uppkommer huruvida en deklaration
kan godtagas.

De sakkunniga påpekar ytterligare, att det under senare år mött ökade
svårigheter att erhålla lämpliga taxeringsnämndsordförande.

Beträffande prövningsnämndernas och taxeringssektionernas arbete framhåller
de sakkunniga följande omständigheter av beskaffenhet att böra
föranleda övervägande av ändringar.

1) Taxeringsförordningen förutsätter, att hela det av taxeringsnämnderna
behandlade deklarations- och kontrollmaterialet skall underkastas
eftergranskning och att alla av taxeringsnämnd åsatta taxeringar, som
icke skett till riktigt belopp, skall ändras. Sådan eftergranskning medhinnes
för närvarande i mycket ringa omfattning, i vissa län ej alls, och
kan ej ske utan en väsentlig personalökning. Det synes emellertid enligt
de sakkunniga föga rationellt att anordna arbetet i första instans på sådant
sätt, att arbetsresultatet skall behöva underkastas en tidsödande och dyrbar
eftergranskning med ett stort antal ändringar såsom följd.

2) Prövningsnämndernas arbetsformer är jämförelsevis tunga och personalkrävande.

3) De befogenheter och åligganden, som enligt taxeringsförordningen
tillkommer det allmännas företrädare, har tillagts endast taxeringsintendent.
Med hänsyn till den stora mängden av ärenden, som på detta sätt
skall passera taxeringsintendenten, har dennes genomgång av ärendena i
många fall kommit att bli en »flaskhals», som vållat hinder i arbetet.

4) Ledningen av taxeringsarbetet och taxeringskontrollen är icke organisatoriskt
väl utformad. I taxeringsförordningen har taxeringsintendenten
markerats såsom ansvarig såväl för ledningen av arbetet å taxeringsnämndsstadiet
som för taxeringssektionens arbetsuppgifter. Emellertid har taxeringsintendenten
icke den självständiga tjänsteställning, som motsvarar
de honom ålagda uppgifterna och som torde vara en oundgänglig förutsättning
för dessa uppgifters behöriga fullgörande. Sålunda ingår taxeringssektionen
i landskontoret, för vilket landskamreraren är chef. Önskemålen
att ordföranden i prövningsnämnden skall vara helt fri från engagement
i taxeringsarbetet i övrigt är sålunda för närvarande icke helt tillgodosedda.

5) Med hänsyn till arten av de uppgifter, som ledningen av taxeringsarbetet
och taxeringskontrollen innefattar, måste det anses såsom en brist,
att något centralt organ icke finns inrättat för samordning av dessa uppgifter
och för utförande av däri ingående göromål, som är av betydelse för
taxeringsarbetet inom riket i dess helhet. De åtgärder för samordning, som
vidtagits genom inrättandet av riksskattenämnden och anordnandet av möten
med landskamrerare, taxeringsintendenter och revisorer, har i detta
hänseende varit av jämförelsevis begränsad betydelse.

I fråga om möjligheterna för beskattningsnämnderna att med nu gällande
bestämmelser om deklaration och taxeringskontroll åsätta riktiga

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

taxeringar bör beaktas, uttalar de sakkunniga vidare, att varje taxering —
frånsett de fåtaliga fall då den skattskyldige genom deklarationsförsummelse
gått förlustig sin besvärsrätt — genom besvär kan dragas under
prövning av skattedomstolarna. En beskattningsnämnd har alltid att räkna
med möjligheten av ett överklagande och torde därvid, även om den på
grund av sin allmänna erfarenhet och sin mången gång goda person- och
lokalkännedom känner sig övertygad om det sakligt berättigade i en avvikelse,
ej sällan anse sig tvungen avstå därifrån med hänsyn till svårigheterna
att åstadkomma en bevisning, som kan väntas bli godtagen av
skattedomstolarna.

Besvärsförfarandet hos skattedomstolarna

Enligt de sakkunniga begränsar sig skattedomstolarna i huvudsak till att
bedöma målen på grundval av besvärsakterna och inkomna skrifter. Någon
aktiv ledning av förfarandet eller därmed jämförlig verksamhet i syfte att,
där så är erforderligt, införskaffa underlag för bedömandet av hur taxeringarna
med hänsyn till de faktiska förhållandena bör bestämmas förekommer
i allmänhet ej. Härav torde föranledas, att hos skattskyldiga och
företrädare för det allmänna tvekan stundom uppkommer om beskaffenheten
av den utredning som bör förebringas och om vem det åligger att
förebringa utredningen. Den jämförelsevis passiva inställningen hos skattedomstolarna
torde ock leda till att bevisprövningen stundom blir schematisk.

Ett gammalt önskemål i fråga om skattedomstolarna anges i betänkandet
vara, att motivering för fattade beslut skall lämnas i större utsträckning än
nu är fallet. En nackdel är att utslagen mera sällan innehåller skäl för
bedömningen av bevisfrågor.

Till allvarlig olägenhet för taxeringsförfarandet är den tidsutdräkt, som
förekommer vid handläggningen av besvär smål. Den i 122 § taxeringsförordningen
stadgade tiden för länsstyrelses insändande av besvärsmål iakttages
på åtskilliga håll icke. Vid vissa länsstyrelser överskrides tiden avsevärt.
Kammarrättens balans motsvarar för närvarande i huvudsak det antal
mål, som avgöres under ett år. Väntetiden är därför i allmänhet något mindre
än ett år. I följd av att balansen hos regeringsrätten ökat förflyter för
närvarande omkring tre år från dagen för kammarrättens utslag innan
regeringsrättens utslag meddelas.

De sakkunniga anför.

Förseningen av taxeringsmålens avgörande är till avsevärt men för såväl
de skattskyldiga som det allmänna. De skattskyldiga åsamkas besvär och
kostnader genom att deras skattefrågor förblir svävande under många år.
Statsverket åsamkas avsevärda utgifter för räntor vid restitutioner. Även för
taxeringsmyndigheterna vållas merarbete och olägenheter genom att besked
i uppkommande tveksamma spörsmål icke någorlunda snabbt kan erhållas
till ledning för taxeringsverksamheten. En balans av taxeringsmål har sålunda
en viss tendens att växa på grund av att samma fråga återkommer
vid följande års taxeringar och drar med sig nya besvär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Eftertaxering

De sakkunniga framhåller, att skatteförfattningarnas bestämmelser om
förutsättningarna för eftertaxering är knapphändiga och jämförelsevis allmänt
avfattade. Möjligheterna att genom eftertaxering beskatta inkomster,
som tidigare undgått taxering, är därför i väsentlig grad beroende av skattedomstolarnas
praxis. Innebörden av denna är vansklig att närmare angiva,
eftersom utgången ofta är beroende av hur bevisskyldigheten fördelas ellei
hur orsakssammanhanget mellan uppgifterna i en deklaration och en åsatt
taxering bedömes och skattedomstolarnas utslag ytterst sällan innehåller
besked härom. Helt allmänt kan dock sägas, att bevisbördan för en eftertaxerings
befogenhet i helt övervägande omfattning lägges på taxeringsmyndigheterna.
Följden härav blir, att omständigheter av formell natur
stundom hindrar att skattskyldiga, som har svårkontrollerade inkomster
eller som avsiktligt försvårar taxeringsmyndigheternas utredning, åsättes
sakligt befogade eftertaxeringar.

De sakkunniga anför vidare.

Då de gäller rörelseidkare, anses möjligheterna till eftertaxering för
närvarande i allmänhet begränsade till direkt påvisbara fel, även om dessa
är av den art, att de ådagalägger bokföringens bristande tillförlitlighet i
allmänhet och därmed befogenheten av en skönsmässig uppskattning av inkomsten.
Detta kan betecknas som en brist i gällande ordning och gynnar
otillbörligt de mindre nogräknade skattskyldiga. En rörelseidkare, vilkens
räkenskaper granskats för det löpande beskattningsåret och därvid befunnits
oriktiga eller otillförlitliga, kan helt undandraga sig eftertaxeringar
för tidigare år, för vilka räkenskaperna är i samma underhaltiga skick,
genom att helt enkelt förklara att räkenskaper ej förts eller att förda räkenskaper
ej finns i behåll. Detta förfaringssätt har i åtskilliga fall praktiserats.

Beträffande frågan om eftertaxering kan åsättas, när ordinarie taxering
åsatts efter det bokgranskning ägt rum, har praxis i vissa fall intagit en
hållning, som är ägnad att komplicera bokgranskningsarbetet. Stundom
kan det nämligen vara tillräckligt att räkenskaper granskas partiellt. Om
en sådan granskning försvårar eller omintetgör möjligheterna till en eventuell
framtida eftertaxering, kan det föranleda till att granskningarna måste
göras mera omfattande än som i och för sig är nödvändigt. Förutom att detta
hindrar ett rationellt ordnande av bokgranskningsarbetet kan det vålla
olägenhet för de skattskyldiga, vilkas räkenskaper skall granskas.

över huvud taget synes för närvarande föreligga eu tendens att betrakta
eftertaxering såsom eif ingripande, som är mera kännbart och av principiellt
annan art än vanlig taxering. Det måste ifrågasättas, om detta betraktelsesätt
är motiverat och till gagn för taxeringsförfarandet. Genom eftertaxering
uttages ju endast den skatt, som den skattskyldige rätteligen bort erlägga
redan tidigare.

Allmänna synpunkter i reformfrågan

De sakkunniga betonar till eu början betydelsen av det samband som
råder mellan de olika leden i förfarandet, d. v. s. deklarationerna och uppgifterna
till ledning för annans taxering, kontrollåtgärderna och åsättandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

av taxering samt besvärsförfarandet hos prövningsnämnderna, kammarrätten
och regeringsrätten. De sakkunniga utvecklar detta närmare på följande
sätt.

Kvaliteten hos deklarationer och kontrolluppgifter är beroende av de
påföljder, som förbindes med försummelser, och den kontroll, som utövas.
Ju lindrigare påföljderna är, desto sämre blir deklarationerna och desto
mera måste kontrollapparaten utbyggas. Å andra sidan torde kontrollaPParaten
kunna begränsas, om deklarationernas kvalitet genom skärpta
påtöljder kan förbättras. Vid den avvägning, som här bör "ske, synes det
skäligt att i ej ringa mån skärpa nu tillämpade påföljder för de försumliga.
En utvidgning av kontrollen kan nämligen icke undgå att bli besvärande för
samtliga skattskyldiga, även de noggranna och omsorgsfulla. Det synes
riktigare, att de deklaranter, som icke ordentligt fullgör dem åliggande
skyldigheter, får bära följderna därav, än att samtliga deklaranter skall
betungas. I samband härmed kan betonas vikten av att möjligheterna till
kontroll väsentligt vidgas. Detta innebär icke, att dessa kontrollmöjligheter
behöver begagnas i någon större utsträckning. Snarare bör väl följden
antagas bli, att vidgade kontrollmöjligheter begränsar antalet av dem, som
deklarerar felaktigt, och därmed bidrager till att kontrollapparaten kan
hållas inom rimliga gränser.

Den återverkan som bedömningen i skattedomstolarna, framför allt i regeringsrätten,
far å arbetet å beskattningsnämndsstadiet, bör icke förbises.
Frågan om möjligheterna att åstadkomma en rättvis och likformig taxering
är här bortses från fall, då en tveksam taxering är beroende uteslutande
av lagtolkning — beträffande vissa grupper skattskyldiga beroende av arten
och omfattningen av den utredning, som av taxeringsmyndigheterna kan
verkställas och skriftligen fogas vid en deklaration för att skäl för avvikelse
därifrån skall anses föreligga. Ju större krav som härvidlag — i rättssäkerhetens
intresse — uppställes av skattedomstolarna, desto vidlyftigare blir
arbetet å beskattningsnämndsstadiet. Detta arbete kommer nämligen av
naturliga skäl att inrikta sig på åstadkommande av sådan utredning till
stöd för gjorda avvikelser från deklaration, att taxeringarna icke ändras vid
överklagande. Att uppfattningarna i detta avseende kan vara olika framgår
bl. a. därav, att regeringsrätten av meddelade utslag att döma jämförelsevis
ofta ställer större krav på utredning till stöd för frångående av deklaration
än vad såväl taxeringsnämnd och prövningsnämnd som kammarrätten gjort.
Att beskattningsnämndernas bedömanden i många sådana fall har stöd "i de
verkliga förhållandena, även om utredning därom med hänsyn till utredningssvårigheter
o. d. icke kan förebringas, torde erfarenheterna från taxeringsarbetet
utvisa. Det torde kunna sägas, att det för närvarande föreligger
en mindre god avvägning mellan å ena sidan kontrollmöjligheterna
och taxeringsorganens arbetskraftsresurser och å andra sidan de krav på
utredning, som enligt regeringsrättens praxis uppställes för att deklaration
skall få frångås. Om en likformig och rättvis taxering med beaktande
av rättssäkerhetskraven skall kunna åstadkommas, kräves sålunda väsentligt
vidgade kontrollmöjligheter och avsevärt förbättrade organisatoriska
resurser.

De sakkunniga ingår härefter på frågan om taxeringsorganens och den
skattskyldiges ställning till varandra samt på verkställda jämförelser med
förfarandet i allmän civil- och straffprocess. I betänkandet anföres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Såväl under allmänna diskussioner om taxeringsförfarandets utformning
som vid handläggning av särskilda ärenden har det efter hand blivit allt
vanligare, att förfarandet vid de allmänna domstolarna ansetts kunna tjäna
såsom förebild. Man har därvid velat konstruera ett partsförhållande mellan
å ena sidan den eller de myndigheter, som haft att kontrollera deklarationerna
och i första hand åsätta taxering eller eljest företräda det allmänna,
och å andra sidan vederbörande skattskyldig. Stundom har detta resonemang
förts ganska långt, i det att en skattskyldig ansett sig kunna intaga
en helt negativ hållning och därvid förutsätta, att hela utrednings- och
bevisbördan skulle komma att åvila taxeringsmyndigheterna.

Det kan i fråga om jämförelsen med förfarandet i allmän civil- och straffprocess
erinras, att en skattskyldig visserligen har att bevaka sitt intresse av
att icke bli för högt taxerad men att han å andra sidan genom skyldigheten
att avgiva en fullständig och riktig deklaration är författningsenligt
pliktig att positivt medverka till att en riktig taxering skall kunna åsättas.
Förpliktelsen till sådan medverkan bör kvarstå även sedan deklaration avlämnats.
Eftersom icke heller taxeringsmyndigheterna eller det allmännas
företrädare har annan uppgift än att eftersträva en riktig taxering, synes
förutsättningar saknas för att i princip konstruera taxeringsförfarandet
såsom ett förfarande för avgörande av tvister mellan två parter med mot
varandra stridiga intressen.

I fråga om utformningen av kontrollmöjligheterna framhåller de sakkunniga
främst angelägenheten av att olika''kategorier skattskyldiga i möjligaste
mån likställas. För närvarande råder en ytterst betänklig olikhet i
detta avseende i så måtto, att vissa grupper, framför allt huvuddelen av
arbetare och löntagare i allmän och enskild tjänst, är underkastade praktiskt
taget fullständig kontroll, under det att kontrollen beträffande andra
grupper är mycket ofullständig. Det är angeläget, att kontrollen i effektivitetshänseende
blir så likformig som möjligt. Utformningen av kontrollåtgärderna
måste därvid rätta sig efter de olika gruppernas art av inkomst. Av
vikt är att myndigheterna beredes tillgång till allt material, som kan tjäna
en ändamålsenlig och effektiv taxeringskontroll. I princip bör intet material
få undanhållas, om det kan befordra en riktig och rättvis taxering. Skattskyldiga,
som icke vill lämna skälig medverkan till nöjaktig kontroll, bor, uttalar
de sakkunniga, få finna sig i en slcönsmässig uppskattning av inkomsten.
Erfarenheterna från taxeringskontrollen visar att det ofta är
illa beställt med tillförlitligheten hos deklarationerna från sådana skattskyldiga,
vilkas inkomster för närvarande icke kan i erforderlig utsträckning
kontrolleras.

I fråga om möjligheterna att, sedan taxering blivit åsatt genom laga
kraftägande beslut, vidtaga ändring i taxering, konstaterar de sakkunniga,
att lagstiftningen sedan gammalt intagit cn jämförelsevis restriktiv ståndpunkt.
Detta har gällt både i fråga om möjligheterna för skattskyldig att
få en taxering, som blivit för hög, nedsatt eller undanröjd och i fråga om
befogenheten för taxeringsmyndigheterna att genom eftertaxering beskatta
belopp, som undgått taxering. I förstnämnda hänseende har efter hand

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 är 1955

vissa uppmjukningar skett. Beträffande efterbeskattning åter måste på
grund av gällande bestämmelser och rådande praxis eftertaxeringar ej sällan
undei låtas även i fall, då en rättelse av tidigare åsatt taxering ter sig
sakligt motiverad. De sakkunniga fortsätter.

Uppställandet av jämförelsevis stränga villkor för eftertaxering torde ha
tett sig naturligt, då taxeringen huvudsakligen grundade sig på ungefärlig
uppskattning eiter allmänt kända förhållanden. En uppskattning, som en
S^ng gjorts, borde ej få rivas upp endast därför att uppfattningen om hur
uppskattningen borde ske växlade. Sedan taxeringen numera i huvudsak
lått karaktären av en på faktiska siffror grundad beräkning, bör det ej
vara ägnat att väcka betänkligheter att i väsentligt större omfattning än
vad för närvarande anses kunna ske möjliggöra rättelse av taxeringar, som
på grund av bristfälligt eller underlätet tullgörande av deklarationsskyldighet
blivit för låga. Någon orätt sker icke härigenom mot den skattskyldige.

Mot de krav, som för närvarande uppställes för eftertaxering, vore intet
att invända, om granskningen och kontrollen vid den årliga taxeringen
kunde göras tillräckligt omfattande och ingående. Att så förfara skulle
emellertid ställa stora krav på kontrollapparaten och medföra betungande
plikter för de skattskyldiga. Det synes innebära en lämpligare avvägning,
om den årliga kontrollen kan begränsas men möjligheterna att i efterhand
ratta för låga taxeringar utökas. En sådan utökning är även ägnad att
främja deklarationspliktens riktiga fullgörande.

Taxeringsorganen och taxeringsorganisationen bör enligt de sakkunnigas
uppfattning anpassas till den ändrade karaktär, som det egentliga taxeringsarbetet
efter hand fått. Detta arbete förutsätter numera sådan rutin och
sådana specialkunskaper, att endast ett yrkesmässigt handhavande därav
kan väntas leda till ett tillfredsställande resultat. En kvalitativ förbättring
av taxeringsarbetet får anses påkallad ej blott med hänsyn till det allmännas
och samtliga skattskyldigas intresse av en effektivare och riktigare
taxering. För varje enskild skattskyldig är det nämligen angeläget att hans
taxeringsangelägenheter handlägges på ett sätt, som är ägnat att bereda
honom minsta möjliga besvär och irritation. Även om det egentliga taxeringsarbetet
— tekniska göromål och kontrollåtgärder — lämpligast bör
omhänderhavas av taxeringstekniskt utbildad och rutinerad personal under
sakkunnig ledning är emellertid själva fastställandet av taxeringarna av
den beskaffenhet, att medverkan av de skattskyldiga är synnerligen värdelull.
Systemet med taxeringsnämnder såsom i första instans beslutande
organ bör därför bibehållas. Den huvudsakliga taxeringskontrollen bör förläggas
till denna instans, som bör få sådan tid för sitt arbete, att ett tillfi
edsställande resultat därav kan uppnås. Prövningsnämndernas funktion
kan därvid begränsas till huvudsakligen besvärsprövning.

De sakkunniga finner vidare, med hänsyn till taxeringsarbetets och taxeringskontrollens
alltmer utpräglade karaktär av riksangelägenhet, att verksamma
åtgärder bör vidtagas för tryggande av likformighet i fråga om taxeringskontrollens
effektivitet och de beslutande organens bedömningar. Till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

fredsställande resultat i berörda hänseende lärer icke kunna uppnås utan
centralt organ med resurser och befogenheter att leda, samordna och understödja
taxeringsarbetet i länen samt att aktivt deltaga i taxeringskontrollen
genom utförande av kontrollgöromål, som avser hela riket eller eljest lämpligen
bör ombesörjas av personal vid ett centralt organ. Åt ett sådant organ
bör vidare anförtros uppgiften att i lämpliga former bedriva upplysningsverksamhet
för främjande av ett riktigt fullgörande av den deklarationsoch
uppgiftsskyldighet, som föreskrives i taxeringsförfattningarna.

Huvudpunkterna i de sakkunnigas förslag

Åtgärderna för åstadkommande av en riktigare taxering bör enligt de
sakkunnigas uppfattning i första hand gå ut på att främja ett riktigare
fullgörande av deklarationsplikten. I sådant hänseende föreslås stadgande
att den som redan nu är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen skall fullgöra
denna skyldighet på sådant sätt, att bokföringen kan tjäna såsom
underlag för deklarationen och för kontroll av dennas riktighet. Den som
nu icke är bokföringsskyldig men bedriver rörelse eller eljest uppbär inkomst
i spridda poster från allmänheten skall vara skyldig att föra fortlöpande
anteckningar om inkomster och utgifter. Anteckningarna skall utvisa
vad den skattskyldige insatt i verksamheten eller därur uttagit, exempelvis
för levnadskostnader o. d. Närmare anvisningar om sättet för anteckningarnas
förande skall kunna meddelas av riksskattenämnden efter
hörande av branschsammanslutning. Uttrycklig bestämmelse föreslås, att
för den som icke ordentligt fullgör sin bokförings- eller anteckningssltyldighet
skall inkomsten uppskattas efter vad som med hänsyn till rörelsens omfattning
och beskaffenhet synes skäligt, om icke den skattskyldige kan
förebringa tillfredsställande utredning om sin inkomst.

Utförliga föreskrifter föreslås av innebörd att skattskyldig, som fört
räkenskaper, på ett betydligt fullständigare sätt än nu i deklarationen skall
lämna sådana uppgifter, som enligt vad gjorda erfarenheter visar behövs
för granskning och kontroll. Därigenom kan förebyggas, att vissa rutinmässiga
förfrågningar årligen måste riktas till ett stort antal skattskyldiga.
Skattskyldig skall vidare lämna klart besked, om deklarationen grundar
sig på räkenskaper eller anteckningar.

Även i övrigt skall deklaration innehålla vissa upplysningar av särskild
betydelse för taxeringskontrollen.

För att en deklarant icke skall behöva tveka om viss inkomst skall deklareras
eller om viss utgift får avdragas, skall envar ha rätt att vända sig
till ett centralt organ med skriftlig förfrågan därom. Besvarandet av dessa
frågor, som bör ske kostnadsfritt, skall enbart ha karaktär av upplysningsverksamhet
till ledning för upprättandet av deklarationer.

Med hänsyn till att taxeringskontrollen är relativt kostsam för det all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

männa och att dessa kostnader i huvudsak orsakas av dem som uppsåtligen
eller av oaktsamhet deklarerar oriktigt, föreslås att skattskyldig, som
i sin deklaration utelämnat skattepliktig inkomst eller felaktigt tillgodogjort
sig avdrag utan att lämna korrekta upplysningar om avdragets beskaffenhet,
i samband med taxeringen skall påföras en särskild avgift såsom
bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen. Avgiften föreslås till
10 procent av icke deklarerad inkomst eller obehörigt avdrag och 1 procent
av icke deklarerad förmögenhet. Genom den föreslagna avgiften beräknas
de illojala deklaranterna själva få betala kostnaderna för den på grund av
deras förfarande nödvändiga taxeringskontrollen. Oberoende av avgiften
skall i fall, då skattestrafflagen är tillämplig, åtal ske i vanlig ordning.

Det förutsättes att skattskyldiga med enkla inkomst- och beskattningsförhållanden
skall kunna deklarera å en förenklad deklarationsblankett.

Beträffande taxeringskontrollen anföres, att likformighet mellan olika
grupper av skattskyldiga bör eftersträvas. För kontroll av jordbrukarnas
inkomster skall alla, som i någon sin verksamhet uppköper produkter från
jordbruk eller skogsbruk, lämna uppgifter om likvider i samma ordning
som uppgifter nu lämnas om anställdas löner. Genom att kontroll över den
övervägande delen av jordbrukarnas inkomster på detta sätt anordnas, har
bestämmelser om skyldighet för jordbrukare i allmänhet att föra fortlöpande
anteckningar om inkomster och utgifter ansetts kunna undvaras.
Det förutsättes att uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande omsorgsfullt
övervakas, så att alla uppköpare i nämnda hänseende blir likställda.

Vidgad skyldighet för näringsidkare i allmänhet att efter anmaning
lämna uppgift om köp och försäljningar föreslås liksom uttryckliga föreskrifter
om plikt att föra erforderliga anteckningar att ligga till grund för
skyldighetens fullgörande. Bestämmelserna om uppgiftsplikt rörande vissa
löneinkomster m. in. föreslås skola kompletteras.

De nuvarande i vissa hänseenden vaga bestämmelserna om bokföringsgranskning
ersättes med mera preciserade föreskrifter om att taxeringsrevision
må ske hos vissa skattskyldiga. Sådan revision skall få verkställas
även för kontroll av deklarationer från annan skattskyldig än den hos vilken
revisionen sker. Vid taxeringsrevision skall granskning få ske jämväl
av handlingar, vilkas innehåll innefattas under tystnadsplikt, som åligger
den skattskyldige. Sekretesshänsynen skall tillgodoses genom att granskaren
är ålagd samma tystnadsplikt, som gäller för den, hos vilken revisionen
sker. De sakkunniga framhåller, att taxeringsrevisioner bör ske såsom
normala och rutinmässiga kontrollåtgärder, vilka genomföres planenligt
och anses sasom likställda med den kontroll, som genom arbetsgivares
löneuppgifter äger rum beträffande löntagare.

Statliga verks och inrättningars handlingar skall vara tillgängliga för
granskning och erforderliga uppgifter därur i särskilda fall lämnas, även
om de i övrigt är hemliga. Därunder inbegripes även postgirokontorets upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

gifter om insättningar och uttag, i samband varmed föreslås en motsvarande
uppgiftsskyldighet för andra penningförvaltande inrättningar.

Såsom ett komplement till övriga åtgärder och för att minska utsikterna
att genom bristfälligt fullgörande av deklarationsplikten kunna obehörigen
undgå skatt föreslås vidgade möjligheter till eftertaxering. Skatt på grund
av eftertaxering skall förhöjas med ränta efter fem procent per år för den
tid, varunder skatt undanhållits.

Beträffande taxeringsorganisalionen föreslås, att det egentliga taxeringsarbetet
skall överföras å heltidsanställd arbetskraft, som anställes hos länsstyrelsernas
taxeringsavdelningar. Taxeringsnämnderna bibehålies såsom
beslutande organ, men deras sammanträdestid beräknas kunna avkortas
avsevärt med hänsyn till det förarbete, som skall utföras av de anställda
arbetskrafterna. Antalet befattningshavare i olika lönegrader för taxeringsarbetet
i första instans beräknas till omkring 800. De för taxeringsarbetet
närmast ansvariga och hos taxeringsnämnderna föredragande tjänstemännen
föreslås benämnda taxeringskonsulenter. De årliga avlöningskostnaderna
för den personal, som erfordras för taxeringsarbetet i första instans,
beräknas till 9,6 miljoner kronor eller cirka en miljon kronor mer än som
för närvarande åtgår för arvoden åt taxeringsnämndsordförande, kronoombud
och taxeringskonsulenter.

Tyngdpunkten av taxeringsarbetet förlägges till första instans, och arbetet
där får fortgå hela året. Taxeringslängder skall avlämnas i mitten av
året. Till dess beräknas flertalet deklarationer vara slutgranskade. För
skattskyldiga med mera komplicerade förhållanden, vilkas deklarationer
ej hunnit slutgranskas, omprövas taxeringarna under andra halvåret, och
ändring vidtages där skäl därtill på grund av kontrollåtgärder eller andra
omständigheter befinnes föreligga.

Taxeringsavdelningarnas personal leder taxeringskonsulenternas arbete
och utför taxeringskontroll av mera kvalificerad art. Revisionspersonalen
bör i huvudsak ägna sig åt taxeringsrevisioner och därmed jämförliga undersökningar
att ligga till grund för taxeringsnämndernas beslut. Taxeringsavdelningarna
föreslås bli fristående från landskontoren i övrigt.

Prövningsnämnderna, vilkas arbete till följd av den omsorgsfullare taxeringen
i första instans beräknas minska i kvantitativt hänseende, skall
fungera enbart såsom besvärsinstans för prövning av besvär från skattskyldiga
och framställningar från allmänt ombud. Sådana framställningar
torde bli erforderliga i ringa omfattning, då upptäckta fel som regel kan
rättas genom att taxeringsnämnden omprövar tidigare beslut. Såsom allmänt
ombud med uppgift att avge yttrande över besvär eller göra framsällning
om ändring i taxeringsnämnds beslut skall taxeringsintendent eller
annan tjänsteman å taxeringsavdelningen fungera.

Med hänsyn till att det huvudsakliga taxeringsarbetet skall förläggas
till första instans anses mellankommunala prövningsnämnden kunna upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

höra. Särskilda bestämmelser för åstadkommande i annan ordning av likformighet
mellan taxeringar i olika län föreslås.

För att leda och samordna taxeringskontrollen i riket, vid behov bistå
taxeringsavdelningarna med tillfällig personalförstärkning samt verkställa
taxeringskontroll av betydelse för landet i dess helhet, föreslås inrättande
av ett centralt organ, taxeringsstyrelsen, med ett 30-tal befattningshavare.
Taxeringsstyrelsen skall ägna särskild uppmärksamhet åt rationaliseringsfrågor
av betydelse för taxeringsverksamheten. Riksskattenämndens kansli
föreslås skola ingå såsom en byrå i taxeringsstyrelsen men riksskattenämnden
bibehållas oförändrad såsom beslutande organ för meddelande av förhandsbesked,
utfärdande av anvisningar rörande tolkningen av skatteförfattningar,
fastställelse av blanketter in. m.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser, även de som uttalar kritik mot de sakkunnigas
förslag, är ense om behovet av åtgärder för att åstadkomma en jämnare
och mera effektiv taxering. Beträffande medlen att avhjälpa nuvarande
olägenheter råder dock delade meningar. I huvudsak tillstyrkande yttranden
har avgivits av riksräkenskapsverket, riksförsäkringsanstalten, länsstyrelserna
i Uppsala, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Värmlands och
Örebro län, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Föreningen Sveriges
taxeringsrevisorer, Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.

Åtskilliga remissinstanser uttalar sig helt eller övervägande avstyrkande,
nämligen länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Skaraborgs,
Gävleborgs och Norrbottens län, 1949 års besvärssakkunniga, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation,
Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund,
Näringslivets skattedelegation, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund,
Kooperativa förbundet, Skånes handelskammare, Sveriges
redareförening och Svenska företagares riksförbund.

En mellanställning intager de remissinstanser som påyrkar en överarbetning
av förslaget innan detta lägges till grund för lagstiftning. Dessa
är kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Kalmar, Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands län,
Svenska livförsäkringsbolags förening och Sveriges advokatsamfund.

Utöver nu nämnda remissyttranden har ytterligare sådana avgivits. I
dessa har emellertid endast speciella frågor berörts eller ock någon sammanfattande
inställning till de sakkunnigas förslag inte tillkännagivits.

Från remissyttrandena torde här följande få återgivas.

Beträffande behovet av en effektivare taxering göres
bl. a. följande uttalanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Riksskattenämnden anför.

Behovet av en allmän översyn av taxeringsförfarandet har under senare
år blivit alltmera tydligt. Det är naturligt att utvecklingen av den direkta
beskattningen, med det skattetryck som numera utmärker denna, måste
innebära avsevärda påfrestningar på taxeringsorganisationen och ställa
denna inför helt andra krav och problem än som voro aktuella vid den
senaste taxeringsreformen år 1943. Läget har i mycket förändrats sedan
dess, bl. a. har — som det föreliggande betänkandet torde visa — skattemoralen
allvarligt försämrats. Den skatteflykt, som i olika former äger rum,
är ingalunda begränsad till någon viss grupp eller vissa grupper i samhället
utan förekommer där tillfälle därtill gives och inom alla förvärvskällor,
tjänst likaväl som jordbruk och rörelse. Att oriktiga deklarationer
sålunda icke äro i huvudsak begränsade till rörelseidkare framgår redan
därav att antalet avvikelser från självdeklaration vid 1953 års taxering utgjorde
cirka 1,2 miljoner, medan hela antalet rörelseidkare icke är större
än omkring 300 000.

Överståthållarämbetet vill för sin del starkt understryka den av de sakkunniga
betonade önskvärdheten av snabba åtgärder för att uppnå ett förbättrat
taxeringsarbete. Därvid synes — i valet mellan olika åtgärder -—
uppmärksamheten böra i första hand inriktas på åstadkommandet av en
förbättrad taxeringskontroll.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar bl. a.

Länsstyrelsen delar helt uppfattningen att åtgärder erfordras för att göra
taxeringsarbetet effektivare. Behov av sådana åtgärder har förelegat länge;
de nuvarande bestämmelserna — både de, vilka avser uppgiftsplikten och de,
vilka avser taxeringsorganisationen i första instans — hänför sig till äldre,
mindre komplicerade förhållanden och är icke lämpade för nuvarande tid.
Det är emellertid icke självfallet att en fullständigare uppgiftsplikt och påföljder
av olika slag vid försummelser kan visa sig ha den i alla avseenden
gynnsamma effekt, som de sakkunniga synes förvänta. I själva verket får
man inom detta område såväl som eljest inom samhällslivet räkna med
faktorer, vilka icke kan inrutas i ett strängt kontrollschema. Länsstyrelsen
delar emellertid de sakkunnigas mening att i princip intet material får
undanhållas, som kan befordra en riktig och rättvis taxering. I stort sett
måste de praktiska konsekvenserna härav accepteras, men det torde vara
anledning understryka att härvid en avvägning mellan mål och medel måste
äga rum.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som tillhör de avstyrkande instanserna,
anför inledningsvis.

Mot bakgrunden av den verkställda utredningen samt gjorda erfarenheter
äro väl alla ense därom, att en förstärkning av taxeringsorganisationen är
erforderlig för att åstadkomma en jämnare och mera effektiv taxering.
Likaså torde enighet råda om att orsaken till nuvarande brister framförallt
är att hänföra till att taxeringsarbetet i första instans ofta måste ske utan
erforderlig tid till förberedelser och granskning, vartill stundom kommer
otillräcklig sakkunskap hos taxeringsnämnderna.

5 — Bilxang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 160

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar.

Det har länge varit påtalat att taxeringsförfarandet är behäftat med åtskilliga,
högst allvarliga brister, som på ett betänkligt sätt påverkat taxeringsresultatet.
Angelägenheten av snara åtgärder, syftande till en större
effektivitet i taxeringen, har i det föreliggande betänkandet klart belysts
och länsstyrelsen vill för sin del kraftigt understryka detta behov och att
åtgärderna i huvudsak förverkligas utan ytterligare uppskov, även om länsstyrelsen
i vissa hänseenden icke kan obetingat ansluta sig till de förslag
till åtgärder, som de sakkunniga framlagt.

Instanser, som representerar näringslivet och som avstyrker förslaget,
gör följande uttalanden om behovet av reformer och om orsakerna till rådande
missförhållanden.

Kooperativa förbundet anför bl. a. följande.

Styrelsen vill oreserverat ansluta sig till de sakkunnigas uppfattning, att
den omfattning, i vilken oriktiga deklarationer förekommer, är ägnad att
inge allvarliga betänkligheter. Orsaken till dessa missförhållanden är emellertid
ej uteslutande att söka i bristande taxeringskontroll utan sammanhänger
även med skattetryckets höjd. Till den känsla av missnöje mot
taxeringsmyndigheter, som följer av det höga skattetrycket, bidrager också
den uppfattningen, att skattebestäminelserna genom täta ändringar blir allt
svåröverskådligare. Oavsett vilken uppfattning man har om skattelagarnas
utformning och tillämpning, är det givetvis så, att ju högre skattetrycket
är, desto större blir frestelserna för de skattskyldiga att på ena eller andra
sättet söka undandraga sig någon del av skatteutgifterna.

I det av Skånes handelskammare avgivna yttrandet göres följande
uttalande.

Handelskammaren är för sin del medveten om, att det nuvarande taxeringsförfarandet
har sina brister, samt att åtgärder äro av behovet påkallade
för att åstadkomma en effektivare taxering. Handelskammaren är
också ense med de sakkunniga däri, att den allmänna skattemoralen otvivelaktigt
lider skada därav, att en del skattskyldiga på grund av den otillräckliga
kontrollen i större eller mindre omfattning kunna undandraga sig
fullgörandet av sin skatteplikt. Det går emellertid icke att blunda för, att
den mindre tillfredsställande ordningen på området delvis sammanhänger
med det hårda skattetrycket, vilket även det måste menligt inverka på
skattemoralen. Det får ej heller förglömmas, att skattelagstiftningen numera
är så komplicerad, att det är förenat med betydande svårigheter för menige
man att sätta sig in i och iakttaga skattelagarnas bestämmelser; den omständigheten,
att under senare år ändringar så ofta vidtagits i bestämmelserna,
har i sin mån ökat svårigheterna.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges redareförening och Svenska
företagares riksförbund.

Bland allmänna synpunkter på de sakkunnigas förslag må
först nämnas de som hänför sig till de tillstyrkande yttrandena.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer avger det mest positiva omdömet.

Det har länge varit känt, att den nuvarande taxeringsorganisationen icke
till alla delar fungerat tillfredsställande. Detta har i hög grad berott på

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

bristfälliga kontrollmöjligheter men framför allt på att taxeringsarbetet i
första och andra instans icke varit ändamålsenligt organiserat. Det nu framlagda
förslaget är därför synnerligen välkommet. Enligt föreningens uppfattning
hava utredningsmännen angripit de svåra problemen på ett föredömligt
sätt. Trots de många och svårlösta frågorna hava de lyckats framlägga
förslag, som böra kunna läggas till grund för en förbättrad organisation
och en effektivisering av taxeringsförfarandet.

Även Landsorganisationen i Sverige hälsar förslaget med stor tillfredsställelse.

Tjänstemännens centralorganisation ser frågan speciellt från löntagarnas
synpunkt och yttrar.

TCO har vid olika tillfällen understrukit, att organisationen anser en
effektivisering av skattesystemet vara nödvändig med hänsyn till den skillnad
som för närvarande råder i skattetryck mellan å ena sidan löntagare
och å andra sidan andra inkomsttagaregrupper, där de senare av skilda skäl
har möjligheter att undandra sig en betydande del av den skattebörda som
med hänsyn till de verkliga inkomstförhållandena rätteligen borde åvila
dem. På detta sätt blir skattebördan för löntagaregrupperna i motsvarande
grad större —- ett förhållande som måste anses i hög grad orättfärdigt. Såsom
framgår av de sakkunnigas betänkande finnes stora möjligheter till
effektivisering av taxeringsarbetet, varigenom betydande belopp skulle komma
att bli föremål för beskattning. De sakkunnigas förslag synes ägnat att
åstadkomma en riktigare taxering och därmed mer rättvis fördelning av
skattetrycket. TCO vill kraftigt understryka behovet av åtgärder i detta
avseende.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller särskilt reglerna om deklarations-
och uppgiftsskyldighet samt om taxeringskontrollen.

Av de föreslagna åtgärderna äro särskilt de som beröra de materiella
reglerna för taxeringsförfarandet av sådan beskaffenhet, att deras genomförande
säkerligen kommer att leda till en effektivare taxering. Vad beträffar
bestämmelserna om själva taxeringsorganisationen har länsstyrelsen
däremot i vissa betydelsefulla frågor en annan uppfattning än de sakkunniga.
Det synes länsstyrelsen som om en eftersträvad större effekt av taxeringsarbetet
och ett ändamålsenligare handhavande av taxeringsgöromålen
skulle kunna åstadkommas genom mindre genomgripande organisatoriska
förändringar än de av de sakkunniga föreslagna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar den föreslagna skärpta taxeringskontrollen.

Den nu föreliggande utredningen fäster med skärpa uppmärksamheten
på att det är oundgängligen nödvändigt att skyndsamt främja ett riktigare
taxeringsutfall genom effektivare taxeringskontroll. Härför krävs bland annat
skärpta kontrollbestämmelser och en ändamålsenligare utformning av
föreskrifter i övrigt, som berör taxeringsorganens förhållande till uppgiftspliktiga
av olika kategorier. Ehuru tvekan kan råda om på vad sätt och
hur ingående allmänheten bör betungas i detta hänseende, tillstyrker länsstyrelsen
i princip dessa ändringar, vilka bör träda i kraft redan från år
1956.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Vad därefter angår de remissinstanser som uttalar sig i avstyrkande
riktning, må följande allmänna synpunkter återges från
yttrandena.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför.

Redan från början måste göras den anmärkningen, att betänkandet icke
alls går in på de många centrala frågor av organisatorisk och ekonomisk
art, som direkt sammanhänga med de nu framlagda förslagen. Det är följaktligen
icke möjligt för länsstyrelsen att skaffa sig en överblick över hela
det komplex av problem, som väl i tur och ordning måste lösas innan man
kan räkna med ett förverkligande av organisationsplanerna. Det har därför
synts länsstyrelsen naturligt att med avseende på taxeringsorganisationen
betrakta de sakkunnigas betänkande mer som ett principutkast än som ett
definitivt utformat förslag i ämnet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län varnar för övertro på möjligheterna att
infånga någon större del av det genom underdeklaration orsakade bortfallet
av skattepliktig inkomst. Länsstyrelsen fortsätter.

Även om samhället nedlägger stora kostnader på taxeringarnas effektivisering
och för sådant ändamål utfärdar rigorösa bestämmelser komma
alltjämt i skatteavseende illojala medborgare —- och de äro många — att
manipulera i syfte att i större eller mindre utsträckning undgå beskattning
och, vad värre är, ha bibehållen möjlighet därtill. Länsstyrelsen, som ingalunda
vill ifrågasätta betydelsen av att granskningsarbetet utvidgas och
intensifieras, önskar vidare understryka, att man icke bör överskatta effekten
av en utbyggd och förbättrad taxeringsorganisation. Det av de höga
skattesatserna föranledda s. k. skattetänkandet har bl. a. hos lojala deklaranter
skapat en påtaglig opinion, som fordrar, att effektiva åtgärder vidtagas
mot underdeklaration och skattefusk, men som också fordrar, att
lojala deklaranter få sina taxeringar objektivt bedömda utan deciderad
influens av de fiskaliska intressena.

1949 års besvärssakkunniga bedömer förslaget framför allt från allmänna
juridiska och förvaltningsrättsliga synpunkter. Besvärssakkunniga anser
att tiden nu är inne att ge de centrala reglerna om taxeringsförfarandet civillags
karaktär. Härom yttras bl. a. följande.

Taxeringsförfarandet är ett förvaltningsförfarande av för den enskilde
synnerligen stor betydelse. Enligt vanligen tillämpade grundsatser vore naturligt,
att bestämmelser därom och om de myndigheter, som handha det,
meddelades i allmän civillag. Att reglerna rörande taxeringsförfarandet bliva
föremål för lagrådsgranskning, framstår såsom angeläget med tanke på den
stora betydelse, inkomst- och förmögenhetsbeskattningen har ur de enskildas
synpunkt, och därpå att själva taxeringsförfarandet därutöver medger
väsentliga ingrepp i de enskildas frihetssfär och åläggande av avsevärda
prestationsskyldigheter.

Besvärssakkunniga anser förslaget behäftat med allvarliga brister, särskilt
ur allmänna förvaltningsrättsliga synpunkter. Vidare anföres följande.

Då taxeringsförfarandet intar en betydelsefull ställning bland förvaltningens
olika specialförfaranden, framstår det för besvärssakkunniga som
angeläget, att det så långt som möjligt anpassas till de allmänna grund -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

satser, som enligt besvärssakkunnigas mening böra tillämpas i förvaltningsförfarandet.
Förslaget innebär emellertid, att förfarandet i taxeringsmål i
stället för att närmas till dessa allmänna grundsatser, för vilkas tillämpning
i besvärsförfarandet i allmänhet besvärssakkunniga ha att utarbeta
regler, på väsentliga punkter avlägsnas därifrån.

Besvärssakkunniga kunna vidare i detta sammanhang icke underlåta att
påpeka, att det föreliggande förslaget på flera punkter kännetecknas av
brist på lagteknisk genomarbetning. Skattelagssakkunniga ha flerstädes
föreslagit principiella ändringar utan att beakta de konsekvenser dylika
omläggningar komma att medföra i andra avsnitt av taxeringsförordningen.

Besvärssakkunniga kunna därför icke tillstyrka förslaget i föreliggande
form. Detta torde kräva en genomgripande omarbetning, för att det skall
kunna bliva godtagbart ur de synpunkter, besvärssakkunniga ha att företräda.
Det synes önskvärt, att en sådan omarbetning kommer till stånd.
Därvid kunna möjligen de undersökningar, som besvärssakkunniga verkställt
rörande förvaltningsförfarandets utformning i högre instanser, tjäna
till viss vägledning. Besvärssakkunniga äro sålunda av den uppfattningen,
att frågan om taxeringsförfarandets utformning bör upptagas till förnyade
överväganden, därvid de önskemål, riksdagen uttalade 1950 om en allsidig
och förutsättningslös utredning under hänsynstagande till såväl den enskildes
rättssäkerhet som önskvärdheten av effektivitet böra uppmärksammas.

Taxeringsnämndsordförcindenas riksförbund, som är kritiskt inställt, avger
det allmänna omdömet om förslaget att detsamma mera skapat underlag
för fortsatta överväganden rörande taxeringsväsendets organisation än en
slutgiltig lösning.

Näringslivets skatiedelegation gör gällande att åtskilliga av de i betänkandet
framlagda förslagen icke synes vara i praktiken genomförbara. Att
så är förhållandet torde enligt delegationen till en del sammanhänga därmed,
att de sakkunniga underlåtit att ta kontakt med representanter för
olika grupper skattskyldiga för att förvissa sig om, huruvida de författningsbestämmelser
de haft för avsikt att föreslå, är möjliga att efterleva.
Vidare är förslaget behäftat med så allvarliga brister i lagtekniskt hänseende,
att enbart dessa nödvändiggör en grundlig översyn av detsamma.
Sålunda föreligger i åtskilliga fall påtagliga divergenser mellan ordalydelsen
av föreslagna författningsbestämmelser och de sakkunnigas motivering för
desamma.

Sveriges köpmannaförbund anför i sitt remissyttrande.

Den enda väg, som kan leda till förbättring på lång sikt, är enligt förbundets
mening en reell och ej obetydlig skattesänkning, medan en mera
avsevärt skärpt skattekontroll tvärtom är ägnad att skapa ökad irritation
mellan skattskyldiga och skattemyndigheter liksom mellan olika grupper
av skattskyldiga. Eu sådan splittring måste givetvis undvikas. Vad man bör
sträva efter är en objektiv och under goda förhållanden arbetande skattekontroll,
som ger medborgarna garanti för en rättvis och likformig taxering
och taxeringsmyndigheterna möjligheter att noggrant pröva föreliggande
fall, vilket med nuvarande hets och ständiga ändringar i lagstiftningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

knappast kan ske. Det är däremot icke önskvärt, att vi få en skattepolis,
inför vilken de olika grupperna av skattskyldiga utpeka varandra som
falskdeklaranter.

Tanken på skattesänkning för att höja den försämrade skattemoralen
framföres även av Svensk industriförening, Svenska sparbanksföreningen
och Sveriges advokatsamfund.

Sistnämnda sammanslutning pekar på »det mycket hårda skattetrycket
och den synnerligen invecklade skattelagstiftningen» och yttrar bl. a.

Dessa förhållanden gör att man utan tvekan måste säga, att skattelagstiftningen
ej har den resonans i det allmänna rättsmedvetandet, som är en
nödvändig förutsättning för att man skall kunna upprätthålla en något så
när tillfredsställande skattemoral. All erfarenhet visar att det ej går att
med straffbestämmelser och kontrollåtgärder upprätthålla en lagstiftning,
om denna ej uppbäres av en positiv inställning till såväl lagstiftningens syfte
som lagens tillämpning från praktiskt taget samtliga samhällsgrupper. Styrelsen
är även av den uppfattningen, att om ett framtaget större skatteunderlag
kan medföra skattesänkningar och icke endast en ökning av statens
utgifter, så skulle detta ha en förmånlig inverkan på skattemoralen.

Enligt Kooperativa förbundets bestämda uppfattning kan man icke komma
till rätta med problemet om avhjälpande av en dålig deklarationsmoral
enbart genom en skärpt och utvidgad taxeringskontroll. De sakkunnigas
förslag visar därjämte i många avseenden betänkliga brister i rent tekniskt
avseende och innehåller bestämmelser, som är praktiskt ogenomförbara
eller uppenbart olämpliga med hänsyn till att de säkerligen ej kan eller
kommer att efterföljas i praktiken.

Förbundet förordar vidare att statsmakterna så snart som möjligt gör
kraftansträngningar för att åstadkomma en enhetligare skattelagstiftning.

I samband med de allmänna synpunkterna på förslaget upptar åtskilliga
av remissinstanserna till behandling frågan om rättsskyddet för de
skattskyldiga och rättssäkerheten i taxerings- och besvärsförfarandet.
Därvid hävdas att förslaget alltför ensidigt tillgodoser de fiskaliska synpunkterna
och att det icke alls eller endast i ringa grad beaktar de enskilda
medborgarnas intressen. Man efterlyser en avvägning mellan det allmännas
intresse av effektivare taxering och de skattskyldigas intresse av garantier
för rättssäkerheten. Dessa synpunkter varieras på olika sätt i de yttranden
som avgetts av kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus,
Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län, 1949 års besvärssakkunniga, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens
folk, Sveriges lantbruksförbund, Näringslivets skattedelegation, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, Svenska livförsäkringsbolags förening, Ivoopera -

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

tiva förbundet, Sveriges advokatsamfund, Skånes handelskammare, Sveriges
redareförening och Svenska företagares riksförbund.

Flertalet av dessa instanser jämte länsstyrelsen i Uppsala län och
Svenska sparbanksföreningen vänder sig vidare emot de sakkunnigas uppfattning
att det icke finns eller i varje fall att det icke bör finnas någon
partsmotsättning mellan den skattskyldige och det allmänna ombudet.
Ifrågavarande remissinstanser hävdar att det icke finns något verklighetsunderlag
för de sakkunnigas åsikt. Det uttalas, att det föreligger ett regelrätt
partsförhållande och att detta faktum måste accepteras. Man bör enligt
vad som uttalas i flera yttranden bygga vidare på detta partsförhållande
och låta taxeringsprocessen tillgodogöra sig erfarenheter från processen vid
de allmänna domstolarna.

Den enda remissinstans, som uttryckligen biträder de sakkunnigas uppfattning
i ämnet, är länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Från de remissyttranden där kritik riktas mot de sakkunnigas uppfattning
om rättssäkerheten och partsförhållandet må följande särskilt
återgivas.

Kammarrätten yttrar bl. a.

Uppfattningen att det allmännas företrädare icke innehar partsställning
i uppkomna taxeringstvister kan äga sin riktighet så länge stridiga uppfattningar
icke gjort sig gällande såsom i regel är fallet så länge saken befinner
sig på taxeringsnämndsstadiet, men det torde på grund av psykologiska
faktorer vara ytterst svårt för allmänna ombudet att intaga en fullt objektiv
ställning i en uppkommen tvist. För detta torde krävas en självövervinnelse,
som endast sällan kan presteras.

Åskådningen sätter sin prägel på hela förslaget och förklarar det ringa
intresse som ägnas de skattskyldigas möjligheter att bevaka sin rätt beträffande
taxeringarna. Om man litar till att i främsta rummet taxeringsintendenterna
och deras personal skola sörja för att taxeringarna bli materiellt
riktiga, ter sig frågan om rättssäkerheten knappast såsom något problem.
Rättssäkerhetsfrågan diskuteras icke heller i betänkandet och det torde
vara svårt att bland alla de nya bestämmelserna i förslaget finna något
som förbättrar de skattskyldigas ställning gentemot taxeringsmyndigheterna,
medan taxeringsmyndigheternas befogenheter och de skattskyldigas
åligganden utsträckts, ofta över rimliga gränser. Enligt kammarrättens mening
är det därför nödvändigt att grundligt överarbeta förslaget så att mot
förbättringar i avseende å taxeringens effektivitet väges kravet på rättssäkerhet
och skälig hänsyn till de skattskyldiga. Särskild vikt synes därvid
böra läggas vid att reglerna om eftertaxering få en väl avvägd utformning
och att de intressen som sekretessbestämmelserna avse att skydda bli i görligaste
mån tillvaratagna.

Enligt riksskattenämndens mening har de sakkunniga icke tillräckligt
beaktat en avvägning mellan det allmännas och de enskildas intressen.
Rättssäkerhetssynpunkterna har ej fått tillräckligt utrymme och i varje fall
icke blivit närmare belysta. Betänkandet lider därför av en viss ensidighet.

Uppfattningen alt något partsförhållande ej skulle föreligga kan riks -

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

skattenämnden ej dela. Den skattskyldige uppfattar utan tvivel det allmännas
representant som en motpart i taxeringsprocessen. Förslaget på denna
punkt är ett tydligt steg tillbaka och innebär en allvarlig felsyn.

Överståthållaråmbetet säger sig icke ha kunnat undgå att finna, att de
sakkunnigas i och för sig lovvärda strävan att effektivisera taxeringsarbetet
kommit att åt de föreslagna bestämmelserna förläna en fiskalisk dominans,
som icke står i god överensstämmelse med den i vårt land traditionella avvägningen
mellan det allmännas och den enskildes intressen och som —
tvart emot vad direktiven anbefaller — skulle leda till motsättningar och
irritation mellan taxeringsorganen och de skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Kalmar lån anför bl. a.

Såsom ett allmänt omdöme om det föreliggande förslaget kan sägas, att
detsamma giver ett visst intryck av att ensidigt vilja tillgodose det fiskaliska
intresset. Rättssäkerheten blir lidande genom det dominerande tjänstemannainflytandet
på taxeringen och den i realiteten starkt förminskade
möjligheten för lekmännen i taxeringsnämnden att på grund av den snabbbehandling
av deklarationer, som förslaget förutsätter, göra ett rättvist bedömande
av taxeringsfrågorna. Taxeringsnämndernas medverkan vid taxeringen
blir närmast en fiktion.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar.

Det allmänna intrycket av de sakkunnigas förslag är att det goda kastats
ut med det onda. Förslaget innebär ett radikalt undanröjande av alla hinder
för effektivast möjliga kontroll utan hänseende till att hindren på sin tid
tillkommit som skydd för den allmänna rättssäkerheten. Länsstyrelsen kan
inte undgå att betrakta förslaget i vissa stycken snarare som ett diskussionsunderlag
än som ett grundligt och allsidigt genomtänkt lagstiftningsalternativ.
Länsstyrelsen förutsätter därför, att förslaget blir föremål för
fortsatt bearbetning utifrån rättssäkerhetens krav.

19^9 års besvärssakkunniga framhåller att man inte kan verkställa en
översyn av taxeringsbestämmelserna från en så begränsad utgångspunkt
som ett ensidigt tillgodoseende av det allmännas intressen utgör. Bedömning
måste göras huruvida vinsten av en bestämmelse i effektivitetshänseende
är så stor att den motiverar de därav följande olägenheterna för de
enskilda.

Beträffande partsförhållandei anför besvärssakkunniga bl. a. följande.

Under det årtionde, som den nuvarande ordningen varit i kraft, har den
i och för sig naturliga uppfattningen att taxeringsintendenten såsom företrädare
för det allmänna intar ställning som part i taxeringsförfarandets
besvärsprövande instanser slagit helt igenom. Han har därvid uppfattats
som motpart till den skattskyldige.

Enligt besvärssakkunnigas mening har intet framkommit, som ger anledning
att frångå den grundval, varpå rådande ordning vilar. Det allmännas
företrädare bör sålunda även framgent intaga ställning av part i taxeringsförfarandets
besvärsprövande instanser. Det av skattelagssakkunniga
förda resonemanget om att alla medverkande i taxeringsförfarandet ha
samma intresse, nämligen en riktig taxering, är föga övertygande som argu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

ment mot att anordna taxeringsförfarandet som ett förfarande, vari parter
med motsatta intressen uppträda mot varandra. På lika goda grunder skulle
beträffande tvistemål kunna hävdas, att parterna i en civilprocess i princip
ha samma intresse, nämligen att vinna ett riktigt resultat. Avgörande är
emellertid — i taxeringsförfarandet lika väl som i civilprocessen — att
olika deltagande parter ha skilda meningar i de föreliggande frågorna och
framför allt beträffande vilken som är den riktiga utgången. Det är naturligt,
att bärare av dylika skiljaktiga meningar, där så är möjligt, intaga partsställning.
Någon annan ordning bör icke ifrågakomma i taxeringsförfarandet.
För att taxeringsförfarandet i besvärsinstanserna skall kunna erhålla
en rationell utformning, torde det sålunda vara en ofrånkomlig förutsättning
att man, i stället för att rasera vad som uppnåddes i förevarande avseende
1943, går vidare på den inslagna vägen och bygger upp taxeringsförfarandet
som ett förfarande, där den skattskyldige och det allmännas
företrädare, så långt det låter sig göra, uppträda såsom likställda parter.
Att det därvid skali åligga taxeringsintendenten eller annan som är allmänt
ombud att tillvarataga jämväl den skattskyldiges intresse är icke oförenligt
med hans partsställning. Allmän åklagare har exempelvis i brottmål motsvarande
skyldighet beträffande tilltalad.

Sveriges akademikers centralorganisation hävdar att det är orealistiskt
att bestrida det klara motpartsförhållandet mellan det allmännas företrädare
och den skattskyldige. Tvärtom bör tvåpartsförhållandet ytterligare
utvecklas och genomföras i alla instanser.

Sveriges lantbruksförbund uttalar följande.

Förbundet, som i princip delar uppfattningen, att vissa åtgärder för erhållande
av en mera effektiv och rättvis taxering äro önskvärda, vill till en
början uttala den meningen, att det framlagda förslaget, måhända beroende
på de sakkunnigas sammansättning, synes präglat av en fiskalisk inställning.
Förslaget har enligt förbundets uppfattning fått en utformning, som
synes kunna medföra, att den skattskyldiges berättigade intresse av en rättvis
och likformig taxering i vissa fall blir mindre beaktat. Redan den av de
sakkunniga antagna grundprincipen, att taxeringsförfarandet och skatteprocessen
i princip icke kan jämföras med förfarandet i allmän civil- och
straffprocess, anser förbundet sig icke kunna godtaga. All erfarenhet av
taxeringsarbete torde klart ha givit vid handen, att parterna i taxeringsärendet
ofta intaga positioner med påfallande likheter med partsställningen
i civil- och straffprocessen.

Näringslivets skattedelegation anmärker att de sakkunniga icke följt
vissa i direktiven givna föreskrifter till de skattskyldigas förmån.

Det må i detta sammanhang även erinras om, att finansministern i sina
direktiv uppdragit åt de skattelagssakkunniga att — förutom åtgärder i
syfte att effektivisera taxeringen — bl. a. överväga dels om den nu stadgade
påföljden för deklarationsförsummelse — förlust av besvärsrätten -kan anses ändamålsenlig, dels om de möjligheter, som enligt nu gällande
föreskrifter stå de skattskyldiga till buds för att efter den vanliga besvärstidens
utgång erhålla rättelse i en materiellt sett för hög taxering, äro tillfredsställande.
Såvitt av betänkandet framgar ha de skattelagssakkunniga
icke ställt sig dessa föreskrifter i direktiven till efterrättelse.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Svenska företagares riksförbund framlägger sin uppfattning på följande
sätt.

Den nu föreliggande utredningen är icke resultatet av den allsidiga och
förutsättningslösa utredning av taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen,
som riksdagen år 1950 begärde, utan väsentligen en av representanter
för den statliga skatterätts- och taxeringsexpertisen verkställd undersökning
om möjligheterna att effektivt tillgodose de fiskaliska synpunkterna på
taxeringsväsendets utformning. Några försök till en avvägning mellan dessa
fiskaliska effektivitetssynpunkter — nödtorftigt skylda av utredningens
upprepade hänvisningar till det allmänna medborgerliga kravet på en rättvis
och likformig taxering — och de i ett demokratiskt samhälle grundläggande
kraven på rättssäkerhet och på respekt för privatlivets helgd, kan
sålunda knappast förmärkas. Ändock hade de sakkunniga i utredningsdirektiven
uppmanats att eftersträva en sådan utformning av taxeringsförordningens
föreskrifter, som främjade en samverkan mellan taxeringsorganen
och de uppgiftsskyldiga och i möjligaste mån förebyggde motsättningar
och irritation. Det är uppenbart att ett taxeringsförfarande, som icke på ett
för medborgarna godtagbart sätt tillgodoser rättssäkerhetskraven måste
leda till vittgående och allvarlig irritation och till starka motsättningar mellan
taxeringsmyndigheterna och de enskilda.

Slutligen vill Förbundet understryka att vid den fortsatta och mera allsidiga
utredning av spörsmålen kring en effektivare taxering, som Förbundet
förutsätter skall komma till stånd, särskild hänsyn tages till möjligheterna
att genom personella och organisatoriska förstärkningar i övrigt
av taxeringsorganisationen åstadkomma en effektivisering, som icke leder
till ett eftersättande av rättssäkerhetskraven. Att de nuvarande bristfälligheterna
och missförhållandena pa detta område avhjälpes är vtterst angeläget.
Härom torde också alla lojala medborgare vara eniga. Men Förbundet
är övertygat om att de allra flesta medborgare hellre är beredda att påtaga
sig bördan av en taxeringsorganisation på en högre kostnadsnivå än den av
de sakkunniga föreslagna än att acceptera de ytterst allvarliga intrång i
den medborgerliga rättssäkerheten liksom i privatlivets helgd, som ett förverkligande
av sakkunnigförslagen skulle medföra.

Liknande synpunkter framföres av övriga organisationer på näringslivets
område.

I samband med frågorna om rättssäkerhet och taxeringsprocess påtalas
även i åtskilliga yttranden att nuvarande möjlighet till muntlig han dläggning
inför prövningsnämnd väsentligt beskurits i förslaget. I några
yttranden berörs därjämte kommuni k ationsprincipe n, varmed
avses att ifragasatt avvikelse från självdeklaration eller yrkanden i
högre instans bör delges den skattskyldige.

Eu stor del av remissyttrandena utmynnar — såsom förut antytts — i
yrkanden att förslaget måtte omarbetas eller att hela frågekomplexet göres
till föremål för ny utredning, därvid även andra intressen än de fiskaliska
och taxeringstekniska borde företrädas inom utredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Sveriges lantbruks förbund anför exempelvis följande.

Sveriges Lantbruksförbund finner sig sålunda icke kunna biträda det av
de sakkunniga framlagda förslaget, enär detsamma, såsom framgår redan
av förbundets ofullständiga granskning, lider av så stor ensidighet samt ar
i så många hänseenden otillräckligt utrett och, som det synes, innehåller sa
många oriktigt formulerade stadganden, att förslaget icke kan i oförändrat
skick läggas till grund för lagstiftning. Förbundet hemställer därför om
en överarbetning av förslaget genom en ny allsidig och förutsättningslös
utredning, vid vilken hänsyn kan tagas både till det allmännas och den enskildes
intressen och som bör utföras av ett utredningsorgan, sammansatt
av företrädare för båda dessa intressen.

Några remissinstanser förordar uppskov med hela reformen. De
flesta av dessa, nämligen länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,
Kalmar, Kristianstads, Värmlands, Västmanlands och Norrbottens län,
Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges landskanslister
och Tjänstemännens centralorganisation, anser att man borde avvakta
statens organisationsnämnds utredning om införande av hålkortssystem
för debitering och längdföring och förordar alltså att taxeringsorganisationen
omprövas först i samband med frågan om uppbördsväsendets blivande
organisation.

Sålunda anför länsstyrelsen i Södermanlands län.

Vid sin prövning av föreliggande betänkande har länsstyx-elsen beaktat
vad som är känt rörande den utredning, som inom statens organisationsnämnd
pågår rörande ett ändrat uppbördsväsen. Ehuru organisationsnämnden
ännu icke torde ha tagit definitiv ställning till frågan, kan man utgå från,
att dess förslag kommer att innefatta införande av maskinella anordningar,
avsedda att medföra en minskning av personalbehovet inom uppbördsväsendet,
kanske framförallt hos de lokala skattemyndigheterna. Vid sådant
förhållande måste det väcka betänkligheter, att det föreliggande betankandet
kraftigt ökar antalet inom skatteväsendet anställda personer, samtidigt
som man alltså eventuellt kan förutse en personalminskning om icke alltför
många år. Även på annat sätt har den nu föreliggande frågan ett nara
sammanhang med organisationsnämndens undersökningar. Det kan däiför
starkt ifrågasättas, om det kan vara lämpligt att med bifall till de sakkunnigas
förslag göra en fullständig omläggning av taxeringsarbetet utan att
avvakta organisationsnämndens blivande förslag. Det borde vara möjligt
att inom den nuvarande organisationens ram införa sådana förbättiingar,
att med en genomgripande reform kan anstå till dess även uppbördsväsendets
blivande organisation kan prövas.

Departementschefen

De materiella skattereglerna är upptagna i kommunalskattelagen samt
förordningarna om statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt ävensom
i vissa andra skalteförfattningar där frågor av mer speciell natur
regleras. Vid utformningen av dessa bestämmelser har en mycket angelägen
uppgift städse varit att, utifrån vissa antagna allmänna principer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

tillse att en inbördes jämlik och rättvis behandling av skattskyldiga eller
grupper av skattskyldiga kommer till stånd.

En given förutsättning för en jämlik och rättvis taxering är emellertid
tillika att en korrekt redovisning av skattepliktiga inkomster och avdragsgilla
omkostnader lämnas av de skattskyldiga eller i allt fall på annat
satt åvägabringas. Värdet av i materiellt hänseende riktigt utformade beskattningsregler
är med andra ord beroende av att en korrekt taxering
av den enskilde skattskyldige sker. Bestämmelser i syfte att skapa förutsättningar
härför är meddelade i taxeringsförordningen.

Taxeringen skall enligt dessa bestämmelser i princip grundas på självdeklaration,
avgiven på heder och samvete och under visst straffansvar.
Den avlämnade deklarationen skall granskas av taxeringsmyndigheterna,
som för sin kontroll har att tillgå arbetsgivares löneuppgifter och liknande
material. Taxeringsmyndigheterna kan vidare i viss utsträckning på annat
sätt införskaffa granskningsmaterial. För de närmare detaljerna härutinnan
har i det föregående lämnats en redogörelse, till vilken jag hänvisar.

Att åtskilligt brister i avseende å det förutsatta korrekta fullgörandet
av deklarationsplikten och i myndigheternas möjligheter att utföra ett
effektivt granskningsarbete är väl ett förhållande som länge rätt. Det är
emellertid en allmän iakttagelse, som av 1950 års skattelagssakkunniga
i det avlämnade betänkandet närmare belysts, att en fortgående försämring
av deklarationsmoralen ägt rum och att man har att räkna med att
mycket betydande inkomster för närvarande undandrages taxering. De
sakkunniga har på grundval av vissa beräkningar angivit att dessa inkomster
ligger i storleksordningen en å två miljarder kronor, men har
samtidigt redovisat uppgifter avseende resultatet av vissa bokföringsgranskningar
beträffande enskilda rörelseidkare och aktiebolag som lämnar underlag
för förmodanden om ett än större skatteundandragande.

Man kan fråga sig vilka omständigheter det är, som främst medverkat
till det rådande läget. I vissa remissyttranden har uttalats att den egentliga
orsaken vore att finna i det höga skattetrycket och att man därför
kunde råda bot på missförhållandena endast genom en skattesänkning.
Tillika har gjorts gällande att de talrika ändringarna i skattereglerna
\eikat
lämna korrekta deklarationsuppgifter.

Vad angår den förstnämnda synpunkten må framhållas, att det ligger i
sakens natur att vid mycket låga direkta skatter intresset av att undanhålla
inkomst från beskattning är mindre än när skattetrycket är påhögre.
Det kan självfallet från dessa synpunkter sägas att det vore
önskvärt med låga skatter. Skattetrycket bestämmes emellertid av de krav,
som i olika sammanhang ställes på stat och kommun. Även om alla ansträngningar
göres för att iakttaga aterhallsamhet i det allmännas utgifter
och med beaktande jämväl av de ökade skatteintäkter, som kan beräknas

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

följa av den fortsatta inkomstutvecklingen, är det uppenbarligen helt
orealistiskt att räkna med genomförbarheten av sådana skattesänkningar,
som skulle i någon väsentlig mån minska skattetänkandet och bortta
intresset hos vissa skattskyldiga att genom felaktiga deklarationer söka
undandra sig skatt. Härför skulle krävas en skattesänkning, som helt
ligger utanför det möjligas gräns.

Påståendet att det under de gångna åren genomförda reformarbetet på
den materiella skattelagstiftningens plan skulle medverkat till underdeklarationer
kan vara förtjänt av någon uppmärksamhet. Den lagstiftning,
som med påståendet åsyftats, torde knappast kunna vara annan än sådan
som tillkommit i syfte att förhindra allehanda transaktioner i skatteundandragande
syfte. Här kan t. ex. erinras om begränsningsreglerna i
nedskrivning på leveranskontrakt och på rotköpt skog och om åtgärder
i syfte att förhindra ett utnyttjande på inte avsett sätt av familjebolagen
eller utskiftningsskatteförordningens regler. Att sådana och liknande regler,
tillkomna för att förhindra missbruk och — som en följd av de invecklade
linjer efter vilka det ekonomiska livet ofta utvecklat sig — till sin egen
konstruktion med nödvändighet ganska invecklade, kan erbjuda vissa
svårigheter i tillämpningen är självfallet. Men lika självfallet är att man
inte av denna grund kan avstå från dessa regler.

Man kan i denna diskussion inte komma längre än att konstatera,
att vi — även om som jag i tidigare sammanhang berört vissa skattesänkningar
torde komma att genomföras de närmaste åren — får tills
vidare räkna med att ha ett skattetryck, som stimulerar de mindre nogräknade
att i större eller mindre utsträckning undandra sig sin andel i bestridandet
av det allmännas utgifter, att så även i betydande utsträckning
sker samt att en fortgående försämring av deklarationsmoralen är att
emotse om motåtgärder inte vidtages. Att stora grupper av lojala medborgare
ställer sig bakom ett starkt understruket krav på åtgärder i syfte
att i görligaste mån stävja den beklagliga utveckling,. som ägt rum, är
också uppenbart. De nuvarande förhållandena är med andra ord inte
förenliga med kravet på ett utvecklat rättssamhälle.

Frågan har en ytterligare aspekt, som inte bör förbigås. Såsom bland
annat riksskattenämnden understrukit i sitt remissyttrande förekommer
skatteundandragande ingalunda blott bland särskilda grupper av skattskyldiga.
Skattefusk eller felaktiga deklarationer har konstaterats bland
rörelseidkare och jordbrukare såväl som bland löntagare och andra skattskyldiga.
Men det är lika uppenbart att nuvarande ordning möjliggör en
relativt tillfredsställande kontroll av det stora flertalet löntagares och även
många jordbrukares deklarationer. Å andra sidan brister det i mycket stor
utsträckning i möjligheten att kontrollera stora grupper av rörelseidkare
och s. k. fria näringsutövare. Det är också främst bland de sistnämnda grup -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

perna skattskyldiga, som de många och uppseendeväckande fallen av falsk
eller felaktig deklaration konstaterats. Att detta direkt sammanhänger med
de bristfälliga kontrollmöjligheterna beträffande dessa grupper av skattskyldiga
är uppenbart.

Det ligger intet otillbörligt i att de stora grupper av medborgare, vilkas
inkomstförhållanden är betryggande verifierade inför taxeringsmyndigheterna,
ställer bestämda krav på effektivare kontroll av övriga medborgargrupper.
Och det måste vara ett lika starkt intresse bland de lojala skattskyldiga
inom sistnämnda grupper att skattefusk där sådant förekommer
i görligaste mån stävjas.

En ytterligare omständighet, som vid ett mera allmänt ställningstagande
till hithörande spörsmål inte bör förbises, är följande. En skärpt taxeringskontroll
får till följd riktigare taxeringar. Detta medför i sin tur
ökade skatteintäkter. Även om man ingalunda kan räkna med att denna
skärpta kontroll — blotta vetskapen därom är för övrigt ägnad att verksamt
bidra till korrektare deklarationsuppgifter — kommer att inbringa de
skatteintäkter, som svarar mot de sakkunnigas förut relaterade uppskattningar
om odeklarerad inkomst, blir skatteutfallet självfallet likväl större
än för närvarande. Att detta i sin mån skapar ökade möjligheter för en
skattesänkning ligger i sakens natur. Det är redan med hänsyn härtill
uppenbart, att kravet på en effektivare taxering ingalunda är betingat av
ett ensidigt fiskaliskt intresse utan i hög grad av ett direkt intresse för
alla lojala skattebetalare.

Jag har redan i tidigare sammanhang uttalat som min egen mening
att det är i hög grad påkallat med åtgärder i syfte att förbättra taxeringskontrollen.
Vad de sakkunniga anfört och vad i det helt övervägande antalet
remissyttranden förekommit utvisar även angelägenheten av att sådana
åtgärder genomföres snarast. Jag kan följaktligen inte biträda det
från några håll gjorda uttalandet att man av speciella skäl borde dröja
med en taxeringsreform. En annan sak, vartill jag i det följande återkommer,
är att vissa av de utav de sakkunniga framförda förslagen måste
göras till föremål för ytterligare utredning, innan slutlig ställning kan
tagas till dem.

I anledning av vad vid remissbehandlingen förekommit får jag framhålla
att varje förslag till åtgärder på förevarande område självfallet
förutsätter en avvägning mellan effektivitetsintresset och vad som betecknas
såsom den enskildes krav på rättssäkerhet. Vad sistnämnda krav
innefattar är emellertid inte nagot helt entydigt. En effektiv taxering
kan och får aldrig syfta längre än till en riktig taxering eller, i
allt fall, en taxering som efter objektiva grunder fastställes till ett så
riktigt belopp som möjligt. I den enskildes krav på rättssäkerhet ligger
emellertid ett krav på riktig taxering inte blott för egen del utan även

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

beträffande andra skattskyldiga med vilka han har att dela bördan för
finansieringen av det allmännas utgifter. Kravet på rättssäkerhet för den
enskilde innefattar sålunda inte bara ett bestämt krav på att obehöriga
avvikelser inte göres från en av honom lämnad korrekt inkomstredovisning
utan även på att riktiga taxeringar överhuvud taget åsättes. Att
sistnämnda synpunkt inte kan tillgodoses med mindre en effektiv taxeringskontroll
åstadkommes är lika uppenbart som att denna kontroll
även måste avse honom själv.

1 rättsskyddet för den enskilde ingår som en väsentlig faktor att han har
rätt att underställa högre instans uppkomna meningsmotsättningar, därvid
bör gälla att processförfarandet skall vara utformat enligt kontradiktoriska
och i övrigt godtagbara principer samt att den högre instansens
avgörande inte skall ske på grundval av för den ena eller andra parten
påtagligt oförmånligt utformade bevisbörderegler.

Frågan om rättssäkerhet i taxeringsförfarandet inrymmer emellertid
ytterligare synpunkter. Jag åsyftar att önskemålet om effektivast möjliga
taxeringskontroll måste vägas mot intresset att inte onödigtvis ålägga den
lojale medborgaren ett i det enskilda fallet obehövligt uppgiftslämnande
eller utsätta honom för åtgärder som kan te sig som obehöriga ingripanden
i privatlivets helgd eller eljest är av beskaffenhet att hos honom alstra
irritation och misstroende mot myndigheternas objektivitet.

Jag kan alltså för egen del helt ansluta mig till att här i mycket stor
omfattning är fråga om en avvägning mellan olika intressen. Att nu
närmare än som skett diskutera dessa spörsmål torde emellertid inte vara
behövligt. Men jag vill understryka att de förslag, som jag i det följande
kommer att väcka, grundas på en avvägning mellan olika intressesynpunkter.

I detta sammanhang vill jag beröra en fråga, som tilldragit sig åtskillig
uppmärksamhet i remissyttrandena. De sakkunniga har riktat vissa invändningar
mot resonemanget att ett partsförhållande i egentlig mening
skulle föreligga mellan, å ena sidan, taxeringsmyndigheterna eller de som
eljest företräder det allmänna, samt, å andra sidan, den skattskyldige.
Jag hänvisar till vad från betänkandet härom återgivits och till de sakkunnigas
uttalande att förutsättningar skulle saknas för att i princip
konstruera taxeringsförfarandet såsom ett förfarande för avgörande av
tvister mellan två parter med mot varandra stridiga intressen.

Även beträffande de många kritiska uttalanden, som härav föranletts
i remissyttrandena, hänvisar jag till vad förut återgivits.

För egen del får jag i korthet anföra följande.

Förfarandet vid åsättande av taxering i första instans har aldrig varit
konstruerat som — eller ansetts böra vara konstruerat som - ett förfarande
för avgörande av tvister mellan två parter. Den skattskyldige

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

har haft att avlämna sin självdeklaration, lämna infordrade kompletterande
upplysningar, eventuellt inför taxeringsnämnden företräda och motivera
sina framställda yrkanden samt avvakta nämndens beslut i taxeringsfrågan.
Denna ordning har veterligen aldrig mött erinringar och är
för övrigL den enda i praktiken tänkbara. Jag delar helt de sakkunnigas
uppfattning så långt att något med ett allmänt domstolsförfarande jämförbart
inte föreligger och lämpligen inte heller bör åvägabringas beträffande
verksamheten i första instans. Det kan tilläggas att liknande
förhållanden föreligger även på andra områden inom förvaltningen, exempelvis
inom socialvården.

När åter en skattskyldig eller annan med behörighet att framställa
ändringsyrkande inte åtnöjes med taxeringsnämndens beslut utan för
taxeringsfrågan under prövning i högre instans, torde ett verkligt partsförhållande
få anses uppkomma. Visserligen kompliceras läget såvitt angår
prövningsnämnden genom denna nämnds ställning av på en gång beskattningsnämnd
och besvärsinstans. Detta torde likväl inte hindra att förfarandet
redan där, med de avvikelser som kan betingas av särskilda förhållanden,
i allt väsentligt är och även för framtiden bör vara gestaltat
som ett förfarande för avgörande av tvister mellan parter. Att muntlighetsprincipen
med hänsyn till processföremålets natur och omöjligheten
att i praktiken i större omfattning genomföra densamma ej kan upprätthållas
på samma sätt som vid de allmänna domstolarna, torde inte rubba
denna uppfattning. Än tydligare framträder partsförhållandet i skattedomstolarna,
liksom för övrigt även i riksskattenämnden vid nämndens meddelande
av förhandsbesked.

I det föiegående har lämnats en redogörelse för huvudpunkterna i de
sakkunnigas förslag. Jag får härom anföra följande.

De föreslagna åtgärderna ligger i huvudsak på två olika områden. Till
en början är fråga om åtgärder, som mer direkt syftar till ett riktigare
fullgörande av deklarationsplikten eller som ökar taxeringsmyndigheternas
möjligheter att verksamt kontrollera de lämnade uppgifterna. Hit
hör även förslaget om vidgade möjligheter till eftertaxering. Åtskilligt av
vad de sakkunniga i förevarande avseenden föreslagit synes, med jämkningar
i vissa fall, böra genomföras. Andra åter av de sakkunnigas förslag
kräver ytterligare överväganden eller synes vara av beskaffenhet att
mte kunna upptagas. Med hänsyn härtill är det nu inte möjligt att på grundval
av betänkandet framlägga förslag till en fullständig revision av taxermgsförordningen.
De förslag till nya bestämmelser som jag i det följande
kommer att väcka går därför endast ut på ändringar och kompletteringar
i den gällande förordningen.

I följande avsnitt kommer jag att närmare behandla de olika frågorna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

I sakkunnigbetänkandet har även framlagts förslag till en delvis ändrad
taxeringsorganisation. Förslaget avser bl. a. verksamheten i första instans,
prövningsnämndens uppgifter, taxeringssektionens ombildning till en från
landskontoret fristående taxeringsavdelning samt inrättande av en central
överordnad myndighet, varunder taxeringsavdelningarna skulle lyda.

Jag har förut denna dag i statsrådet anmält förslaget i sistnämnda
del och jag har därvid erhållit bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga
för en ytterligare utredning i den för en effektivisering av taxeringskontrollen
synnerligen betydelsefulla frågan om en ändamålsenlig
taxeringsorganisation. Därför saknas anledning att här närmare ingå på
de sakkunnigas förslag i denna del och remissinstansernas inställning till
detta. Jag vill emellertid även i detta sammanhang understryka angelägenheten
av att den nya utredningen bedrives med tillbörlig skyndsamhet.
Det är ett starkt intresse att kunna förelägga 1956 års riksdag ett förslag
i ämnet. I samband därmed avser jag att upptaga de frågor rörande deklarationsplikt
och taxeringskontroll m. in., som enligt vad jag nyss anförde
kräver ytterligare överväganden. Förutsättningar skulle då även finnas
för att framlägga förslag till en helt ny taxeringsförordning.

IV. Deklaration och taxeringskontroll
Självdeklarationen

De sakkunniga

I betänkandet uttalas, att de sakkunnigas förslag till förenkling
av vissa materiella beskattningsregler — upptaget till behandling i proposition
nr 59 till innevarande års riksdag — möjliggjorde att deklaration
och taxeringskontroll kunde göras föga komplicerade beträffande skattskyldiga
med enkla inkomst- och beskattningsförhållanden. I anslutning
härtill redovisar de sakkunniga ett förslag till förenklat deklarationsformulär
för skattskyldiga med okomplicerade inkomstförhållanden.

De sakkunniga påpekar, att kontrollen av sådana deklarationer skulle i
huvudsak inskränka sig till kollationering av att deklarationerna överensstämde
med inkomna kontrolluppgifter. Denna kontroll kunde liksom annan
kontroll av enkel och mera rutinmässig karaktär — om den av de sakkunniga
föreslagna taxeringsorganisationen genomfördes —- under erforderlig
arbetsledning utföras av biträdespersonal. De sakkunniga anför vidare.

Att helt slopa deklarationsplikten för den kategori skattskyldiga, för
vilken den föreslagna enklare deklarationsblanketten är avsedd, torde för
närvarande icke vara genomförbart. Om så skedde, skulle taxeringsmyndigheterna
icke ha annat underlag för taxeringens åsättande än arbetsgivarnas
kontrolluppgifter rörande utbetalda löner, vilket i sin tur skulle
tvinga till en besvärlig och svårbemästrad kontroll över fullgörandet av
denna uppgiftsskyldighet. Grunden till att taxeringen av tjänsteinkomst för
närvarande fungerar i stort sett tillfredsställande är utan tvivel den, att

6—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

inkomsten både skall deklareras av den, som mottagit ett belopp, och för
kontroll av deklarationen uppgivas av den som utbetalat beloppet.

Bland olika åtgärder för att främja ett riktigare fullgörande
av deklarationsplikten nämner de sakkunniga möjligheten att
bereda de skattskyldiga tillfälle till snabba och vederhäftiga upplysningar
om vilka inkomster som skall uppgivas och vilka avdrag som
får ske. De sakkunniga föreslår en rätt för skaltskyldig att hos den i betänkandet
förordade taxeringsstyrelsen skriftligen begära besked, huruvida
en inkomst skall deklareras eller ej och om en utgift är avdragsgill eller
ej. De sakkunniga fortsätter.

Därmed skulle den ovisshet i nämnda hänseenden, som nu ofta åberopas
såsom förklaring till att en deklaration är felaktig, bortfalla. Denna upplysningsverksamhet,
som i likformighetens intresse och med hänsyn till
angelägenheten av rationalisering lämpligen bör ankomma på en central
myndighet, skulle givetvis vara objektiv. Föreligger tvekan i visst fall, bör
den skattskyldige anvisas att uppgiva förhållandet i sin deklaration och
därvid framställa de yrkanden, vartill han anser sig äga fog.

De sakkunniga anser vidare, för att varje skattskyldig skall ha tillgång
till ett nöjaktigt underlag för upprättande av självdeklaration, att uttryckliga
bestämmelser bör meddelas om skyldighet att sörja för sådant underlag
genom förande av räkenskaper eller anteckningar om inkomster
och utgifter. Härom anföres.

Någon ny belastning för de skattskyldiga innebär en sådan föreskrift
egentligen icke, eftersom den redan föreliggande deklarationsplikten måste
anses förutsätta en dylik skyldighet. Det är emellertid av vikt att denna
skyldighet uttryckligen föreskrives och att i samband därmed fastslås, att
en deklarant, som försummar denna skyldighet, icke kan göra anspråk på att
hans på otillfredsställande material grundade deklaration skall godtagas.

I fråga om den som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen synes
tillräckligt med en hänvisning till denna lag. Beträffande övriga inkomsttagare
bör bokförings- eller anteckningsskyldigheten omfatta dem, som
icke utan ett sådant underlag kan på tillfredsställande sätt fullgöra sin deklarationsskyldighet.
Då dessa inkomsttagare bedriver sin förvärvsverksamhet
under mycket växlande förhållanden, lärer det icke vara möjligt att
genom enhetliga föreskrifter i detalj reglera anteckningsskyldigheten. Föreskrifterna
bör därför få den enkla form, som motsvarande bestämmelser
i 1940 års förordning om allmän omsättningsskatt erhöll. Det torde emellertid
vara lämpligt att för vissa branscher utfärda anvisningar om hur
skyldigheten bör fullgöras. Utfärdandet av sådana anvisningar bör ankomma
på riksskattenämnden. Det förutsättes att riksskattenämnden där så
kan ske inhämtar yttrande i sådan fråga från vederbörande branschorganisation.

I allmänhet behöver icke någon tvekan råda om vilka grupper skattskyldiga,
som bör vara skyldiga att föra räkenskaper eller anteckningar om
inkomster och utgifter såsom underlag för taxering. Avgörande bör vara

Kungi. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

om vederbörande uppbär sina inkomster under sadana förhallanden, att
uppgift om inkomsterna kan erhållas och kontroll utövas utan att anteckningsskyldighet
föreskrives. En särställning intager i detta hänseende jordbrukarna.
Vissa jordbrukare är redan nu skyldiga att föra räkenskaper
på grund av att de deklarerar enligt bokföringsmässiga grunder. Av de
övriga är det ett stort antal, som säljer sina produkter endast till ett litet
fåtal uppköpare, exempelvis till jordbrukarnas ekonomiska föreningar. Beträffande
dessa kan uppgifter om inkomsterna erhållas genom att föreskriva
en allmän uppgiftsskyldighet för uppköparna. Avdragen sker vanligen med
stöd av verifikationer och kan därför kontrolleras. Med hänsyn härtill och
då en generell anteckningsskyldighet för alla jordbrukare utan tvivel skulle
verka betungande med hänsyn till de omständigheter, varunder flertalet
jordbrukare bedriver sin näring, torde särskilda bestämmelser för jordbrukare
icke behöva meddelas.

För att bestämmelserna om bokförings- och anteckningsskyldighet skall
behörigen iakttagas finner de sakkunniga erforderligt att påföljd för försummelse
stadgas. Beträffande möjligheten att införa straffpåföljd uttalar
de sakkunniga, att det föreligger stora svårigheter att med tillräcklig noggrannhet
precisera, hur ifrågavarande skyldighet skall fullgöras och att
det är vanskligt att tillfredsställande övervaka skyldighetens fullgörande.
Ett annat sätt att inskärpa vikten av bestämmelsernas efterföljd är, framhåller
de sakkunniga, att föreskriva, att vid taxering sköns mässi g
uppskattning av inkomst skall ske, om räkenskaper av tillfredsställande
beskaffenhet saknas, och att det åligger den skattskyldige att förebringa
tillförlitlig utredning om sina inkomster, om han är missnöjd med sådan
uppskattning. I betänkandet anföres.

Sistnämnda påföljd synes naturlig, eftersom den som har inkomster av
sådant slag, att en riktig deklaration icke kan upprättas utan ett tillfredsställande
underlag, icke kan anses äga befogade anspråk på att en deklaration
skall godtagas, om den upprättats på grundval av ett mindre tillfredsställande
underlag och därför i realiteten grundar sig på en skönsuppskattning
av den skattskyldige. Bedömningen bör här bli strängare än vad
som stundom är fallet för närvarande. Trots att fel av sådan art påvisats,
att tilltron till bokföringens och deklarationens tillförlitlighet över huvud
taget måste anses allvarligt rubbad, ser man för närvarande många exempel
på att en deklaration frångås endast i de avseenden, där felaktigheter direkt
påvisats.

Föreskrifterna om anteckningsskyldighet har upptagits i 49 § förslaget
till taxeringsförordning och stadgandet om skönstaxering i 50 §. I anslutning
till sistnämnda paragraf yttrar de sakkunniga vidare.

Lämnas i deklaration uppgift om inkomsten av en förvärvskälla av förevarande
art utan att till grund för inkomstberäkningen legat riktiga och
fullständiga grundnoteringar föreligger nämligen beträffande inkomstuppgiften
så många ovissa moment, att densamma måste betraktas såsom helt
eller delvis grundad på skönsuppskattning av den skattskyldige. Denna
skönsuppskattning blir icke riktigare, om, såsom ofta sker, en formellt
riktig räkenskapsavslutning konstrueras med ledning av de mer eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

mindre bristfälliga grundnoteringarna. Den skattskyldige bör icke kunna
göra anspråk på att en uppgift skall godtagas såsom exakt, då den grundar
sig på bristfälligt underlag och därför icke är exakt. Det bör vidare beaktas,
att i sådana fall ett riktigt resultat i allmänhet icke erhålles endast genom
rättelse av de direkt påvisbara felen.

En tillfredsställande skönsuppskattning av rörelseinkomst förutsätter
god person- och lokalkännedom, vilken i allmänhet är väl företrädd inom
beskattningsnämnderna. Det ligger emellertid i sakens natur att de erfarenhetsrön
och alla de i varje särskilt fall föreliggande omständigheter, som
legat till grund för en skönsuppskattning, icke kan fullständigt antecknas
i vederbörande deklaration. Ej heller kan i allmänhet riktigheten av den
gjorda uppskattningen verifieras. Det är särskilt med hänsyn härtill som
det är av vikt att en skattskyldig, som överklagar en på grund av bristfälliga
räkenskaper beslutad skönstaxering, såsom i förevarande § föreslagits,
skall ha att förebringa tillfredsställande utredning om sina inkomster.

Övriga av de sakkunniga ifrågasatta påföljder för deklarationsförsummelser
behandlas i det följande tillsammans med frågan om påföljder för
oriktig deklaration m. in.

De sakkunniga förordar vidare ökad upp giftsskyldighet för
de skattskyldiga, bl. a. i form av ändringar i deklarationsblanketterna. Framför
allt gäller detta den rörelsebilaga, som är avsedd för rörelseidkare med
bokföring, vilken avslutas medelst vinst- och förlustkonto. Bilagan bör sålunda
i större utsträckning än nu innehålla uppgift om sådana poster, som
enligt vad erfarenheten givit vid handen behöver särskilt prövas vid taxeringen,
exempelvis reparations- och nybyggnadskostnader, representationskostnader,
bilkostnader, gåvor o. d. Rörelsebilaga bör vidare innehålla direkta
uppgifter om beskaffenheten av det räkenskapsunderlag, på grundval
varav densamma upprättats. För närvarande infordras uppgifter i sådant
hänseende i stor omfattning genom särskilda skrivelser. Jämväl i jordbruksbilagan
kan i samma syfte vissa ändringar vidtagas. Taxeringsförordningen
bör ha sådan avfattning, att den medger sådana ändringar i deklarationsformulären.

I betänkandet erinras vidare om stadgandet i 32 § gällande taxeringsförordning,
att det är envar obetaget att, utöver vad deklarationsformuläret
föranleder, meddela uppgifter till ledning för egen taxering. De sakkunniga
anser lämpligt att i stället föreskriva, att skattskyldig bör meddela sådana
uppgifter utöver vad deklarationsformuläret föreskriver, som är av betydelse
för deklarationens granskning och för taxeringen, exempelvis om
skattskyldig för bestridande av levnadskostnader o. dyl haft tillgång till
andra medel än deklarerade inkomster.

Föreskrifter om innehållet i självdeklarationerna har upptagits i 17—23 §§
förslaget till taxeringsförordning.

I 17 § 2 mom. föreskrives, att intäkt eller tillgång icke må utelämnas på
grund av att åtgärd eller anordning vidtagits i syfte att kringgå skatteför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

fattningarnas föreskrifter, den deklarationsskyldige obetaget att beträffande
sådan intäkt eller tillgång framställa yrkande, vartill han anser sig äga
fog. Detsamma skall gälla beträffande avdrag för omkostnad eller skuld.

I betänkandet anmärkes, att åtgärder eller anordningar i syfte att kringgå
skatteförfattningarna förekommer i icke ringa omfattning och deklarationsskyldig
bör vara pliktig att lämna upplysningar därom, för att åtgärdernas
verkningar i beskattningshänseende skall kunna prövas av taxeringsmyndigheterna.
Det är, som framgår av det nyss återgivna, den skattskyldige
obetaget att framställa de yrkanden i nämnda hänseende, vartill han
anser sig äga fog. Genom att lämna riktiga upplysningar om de vidtagna
åtgärderna kan han undgå den särskilda påföljd, som avses skola inträda,
om inkomster eller tillgångar obehörigen utelämnas.

Närmare föreskrifter om innehållet i självdeklarationer för inkomst av
rörelse eller jordbruksfastighet med räkenskapsavslutning medelst vinstoch
förlustkonto meddelas i 18 §.

Vidare upptas i 23 § 1 mom. den förut angivna föreskriften att envar bör,
utöver vad deklarationsformuläret föranleder, meddela de upplysningar till
ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet, som kan vara
av betydelse för åsättande av en riktig taxering. Har i deklaration upptagen
intäkt, som icke utgör värde å naturaförmån, helt eller delvis uppgivits efter
uppskattning, skall upplysning härom lämnas. Har den skattskyldige för
levnadskostnader och andra personliga utgifter använt eller för förmögenhetsökning
disponerat medel till belopp av minst 1 000 kronor, som icke
upptagits såsom skattepliktig inkomst, bör upplysning därom meddelas.
Vidare föreskrives i 2 mom., att envar efter anmaning är skyldig att i den
omfattning, som i anmaningen angivits, meddela för egen taxering eller
för kontroll av egen deklarations riktighet erforderliga upplysningar utöver
dem, som föranledes av deklarationsformuläret. Dylika upplysningar
skall avgivas skriftligen.

I motiveringen anmärkes, att uppgift om den skattskyldiges levnadsomkostnader
bör kunna begäras. En uppställning rörande den skattskyldiges
levnadskostnader är ofta nödvändig för undersökning av en deklarations
riktighet. Det är icke ovanligt, att en för en skattskyldig upprättad s. k.
kontantberäkning visar ett överskott, som möjligen kan förslå vid ett ytterst
sparsamt levnadssätt men som är för litet för en person med mera normala
levnadsvanor och än mindre räcker till för en jämförelsevis god levnadsstandard.
En taxeringsnämnd kan i ett sådant fall med sin person- och
lokalkännedom ofta med god säkerhet bedöma, om den skattskyldiges deklaration
är trovärdig eller ej, men om taxeringen genom besvär av den
skattskyldige bringas under prövning av skattedomstol, som saknar denna
person- och lokalkännedom, kan underlaget för prövningen utan utredning
om den skattskyldiges levnadskostnader bli alltför ofullständigt. Rätten
för taxeringsmyndigheterna att begära upplysningar måste därför göras

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

så omfattande, att alla uppgifter av betydelse för taxeringskontroll och
taxering kan erhållas.

Remissyttrandena

Av de olika förslagen i syfte att främja ett riktigare fullgörande
av deklarationsplikten har den tilltänkta upplysningsverksamheten
genom den ifrågasatta centrala myndigheten
mött gensagor i så gott som alla yttranden där man ingått på frågan.
I stället förordas i regel, att denna uppgift skall handhas av lokala organ.

Kammarrätten finner syftet med den föreslagna upplysningsverksamheten
riktigt men anser att förslaget utformats på ett sätt som tyder på alltför
stor optimism. Möjligheterna till missförstånd torde bli stora, då man måste
räkna med att de skattskyldiga som regel ej kan lägga fram sina spörsmål
på ett riktigt och fullständigt sätt. Genom att kontakten med den tillfrågade
myndigheten skulle vara skriftlig, torde ett uppkommet missförstånd ofta
ej bli korrigerat. Frågan har stor betydelse på grund av den viktiga funktion
som upplysningsverksamheten fått i det nya systemet. Enligt kammarrättens
mening torde det vara bättre att de skattskyldiga får möjlighet att
vända sig till närmaste lokala myndighet, i första hand taxeringskonsulenten
vid taxeringsnämnden och i andra hand till taxeringsavdelningen.
Därvid bör den skattskyldige vid personligt besök muntligen få framställa
sina frågor. I varje fall bör detta gälla då taxeringskonsulenten rådfrågas.

Överståthållarämbetet anför mot en upplysningsverksamhet genom central
myndighet att det ur principiell synpunkt icke kan vara riktigt med
två parallella responsainstitut, dels bindande förhandsbesked från riksskattenämnden,
meddelade efter infordrad utredning och eventuell komplettering,
och dels icke-bindande besked från central myndighet, tydligtvis
avsedda att lämnas utan hörande av någon lokal taxeringsmyndighet.
Men härtill kommer, framhåller ämbetet, de utomordentliga, ja, oöverstigliga
svårigheterna att administrera en dylik centraliserad upplysningsverksamhet
på grundval av i många fall ofullständiga och svårtydbara frågor.
I praktiken torde, om förslaget genomföres, beskedet i regel komma
att innebära allenast en anvisning till den skattskyldige att i sin deklaration
uppgiva de åberopade omständigheterna och därvid framställa de
yrkanden, vartill han må anse sig äga fog. En dylik »upplysningsverksamhet»
torde icke fylla något behov, överståthållarämbetet avstyrker därför
de sakkunnigas förslag i denna del. Den ifrågavarande upplysningsverksamheten
synes böra i stället anförtros åt de lokala taxeringsmyndigheterna;
den enklaste och ur många synpunkter lämpligaste formen härför är, att
viss eller vissa taxeringstjänstemän på orten står till allmänhetens förfogande
för meddelande av muntliga upplysningar i samband med personliga
besök.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som understryker betydelsen för de

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

skattskyldiga av att kunna få snabba och vederhäftiga upplysningar om
vilka inkomster som skall uppges och vilka avdrag som får ske, anser att
svar på sådana frågor kan snabbare och med bättre resultat lämnas av
lokala myndigheter. Länsstyrelsen fortsätter.

Tanken att för denna upplysningsverksamhet kräva skriftliga förfrågningar
är vidare i praktiken ogenomförbar. Den som haft erfarenhet av allmänhetens
skrivförmåga torde kunna betyga att skriftliga förfrågningar i
stor utsträckning äro så avfattade att svar omöjligt kan lämnas utan in"
hämtande av närmare förklaringar och preciseringar. Muntliga förfrågningar
vid personliga besök, där samtidigt erforderliga kompletterande upplysningar
kunna inhämtas, måste uppenbart vara att föredraga.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför följande.

De möjligheter att begära upplysningar i deklarationsfrågor, som redan
stå de skattskyldiga till buds, torde vara fullt tillfredsställande. De skattskyldiga
vända sig i stor utsträckning till lokal skattemyndighet och länsstyrelsen
för att få råd i deklarationsfrågor, och hos riksskattenämnden
kunna de erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor. Tidningarna bedriva
en omfattande upplysningsverksamhet i deklarationstider, varjämte myndigheter
och organisationer i allt större utsträckning anordna kurser för
de skattskyldiga. Det torde vara ganska uppenbart, att de skattskyldiga
hellre begagna sig av dessa möjligheter till upplysningar än att vända sig
till en central myndighet i huvudstaden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län erinrar om att en mångfald taxeringsfrågor
är av sådan beskaffenhet, att de icke kan utan omfattande och ingående
utredning besvaras av en central upplysningsmyndighet.

Besvärssakkunniga yttrar.

Den upplysningsverksamhet, som taxeringsstyrelsen föreslås skola bedriva,
kan knappast förväntas bliva effektiv. Allmänheten har behov av
upplysningar i taxeringsfrågor i huvudsak endast under tiden strax före
deklarationernas avgivande. Det synes uteslutet, att en central instans
skulle kunna bedriva en så omfattande upplysningsverksamhet att behovet
av upplysningar i deklarationstider runt om i landet kunde tillgodoses i
tillräcklig utsträckning. Härtill kommer att det i vissa fall skulle bliva
mycket svårt att draga gränsen mellan upplysning och förhandsbesked.
Allmänhetens behov av upplysningar torde bättre tillgodoses av taxeringsavdelningarna,
de lokala skattemyndigheterna och taxeringsnämndsordförandena,
med vilka allmänheten kan träda i personlig kontakt.

Besvärssakkunniga avvisar även uppfattningen att skattskyldig, som
icke utnyttjat denna tänkta upplysningsmöjlighet, skulle bli sämre ställd
i bevisningshänseende, om han beginge något misstag.

Även Svenska sparbanksföreningen anknyter till sistnämnda konsekvens
av förslaget och anför.

Eftersom de sakkunniga åberopa denna upplysningsverksamhet som stöd
för den meningen, att brist på kunskap icke längre skall godtagas såsom
ursäkt för bristfällighet i deklarationerna, vill föreningen framhålla att de
starkaste tvivel måste hysas beträffande de praktiska möjligheterna för de -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

klaranterna att inom den begränsade tidrymd som står till buds framställa
frågorna och få dem besvarade. Dessutom måste riskerna för missförstånd
av de framställda frågornas innebörd och de givna svarens tolkning vara
mycket stora. Sparbanksföreningen kan därför icke ansluta sig till vad de
sakkunniga i detta hänseende anfört.

I detta sammanhang berör några remissinstanser frågan om hjälp åt de
skattskyldiga med deklarationsblanketternas ifyllande.

Kammarrätten anför.

I samband därmed bör upptagas frågan om icke de skattskyldiga som så
önska borde erhalla direkt hjälp med deklarationsblanketternas ifyllande.
Det vore icke annat än billigt att sådan hjälp lämnades isynnerhet som det
icke gärna kan ifrågakomma att ge alla skattskyldiga avdrag vid inkomsttaxeringen
för kostnader för upprättande av deklaration, vilket i och för
sig vore skäligt. För det allmänna skulle det vara till fördel att lämna de
skattskyldiga hjälp i detta hänseende, eftersom man kunde förvänta att
deklarationerna härigenom skulle bli riktigare. Hittills har rutinerad personal
icke funnits för denna uppgift men de föreslagna konsulenterna skulle
utan tvivel lämpa sig väl för densamma i synnerhet som deras arbetsbörda
vid den tiden på året icke skulle utgöra något hinder.

Näringslivets skattedelegation anför liknande synpunkter.

Angående upplysning i interkommunala frågor yttrar allmänna ombudet
hos mellankommunala prövningsnåmnden.

Så långt möjligt bör taxeringsintendenterna lämna de skattskyldiga besked
exempelvis rörande frågor i samband med bokslut och spörsmål
rörande interkommunal fördelning av inkomst. Dessa frågor äro ofta av
sådan art att förhandsbesked icke kan lämnas av riksskattenämnden. En
sådan upplysningsverksamhet har i betydande omfattning bedrivits hos
mellankommunala prövningsnämnden och den har medfört minskning av
antalet besvär.

Den föreslagna skyldigheten att föra räkenskaper eller andra anteckningar
över inkomster och utgifter tillstyrkes i princip av det övervägande
antalet remissinstanser, däribland statskontoret, riksräkenskapsverket,
flertalet länsstyrelser, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund,
Svensk industriförening, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
och Sveriges advokatsamfund. Såväl dessa organ som
de, vilka ger uttryck för en mera kritisk inställning, förordar emellertid i
allmänhet den jämkningen, att anteckningsskyldigheten skall omfatta även
jordbrukare.

Mera vittgående ändringsförslag, främst i form av inskränkningar i den
föreslagna anteckningsskyldigheten, framföres av kammarrätten, riksskattenämnden,
sparbanksinspektionen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Västernorrlands län, Sveriges akademikers centralorganisation och
Svenska livförsäkringsbolags förening.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Huvudsakligen i avstyrkande riktning åter uttalar sig länsstyrelsen i Jönköpings
län, 1949 års besvärssakkunniga, Näringslivets skattedelegation,
Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund.

Till förmån för att anteckningsskyldighet ålägges även jordbrukare anför
länsstyrelsen i Örebro län.

Det förekommer i stor utsträckning, att jordbrukare säljer produkter av
olika slag direkt till konsumenter och till andra jordbrukare. I de fall riktigheten
av deklarerade inkomster av detta slag för närvarande ifrågasättes,
brukar anteckningar infordras. Om jordbrukarna helt skulle fritagas från
anteckningsskyldighet, kan befaras, att vissa jordbruksdeklarationer bli
än mer otillfredsställande än för närvarande. Anteckningsskyldighet måste
därför i varje fall krävas för sådana jordbrukare utan bokföringsmässig
redovisning, som driva försäljning av produkter till andra avnämare än
uppköpare av jordbruksprodukter. Det må även framhållas att jordbrukarna
redan nu i stor utsträckning föra anteckningar eller enkel bokföring av
något slag, varför någon större förändring icke skulle inträda, om skyldigheten
härvidlag skulle regleras i taxeringsförordningen. Då det dessutom
visat sig, att den ökade kontrollen av inkomstredovisningen medfört, att
jordbrukarna ej sällan redovisa utgifter med oriktiga belopp är än mera
angeläget, att anteckningsskyldighet förefinnes. Det har också i praktiken
visat sig omöjligt att kräva verifikationer för varje utgiftspost, bland annat
på grund av att kontantköp ofta förekommer, varvid kvitto ej alltid erhålles.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att ett mycket stort antal brukare
av jordbruksfastighet levererar produkter till privata uppköpare. Erfarenheten
visar, att uppköparna icke alltid lojalt fullgör sin uppgiftsskyldighet
rörande leverantörerna. Underlåtenhet härutinnan liksom uppköparnas
ofta bristfälliga räkenskaper har otvivelaktigt icke sällan sin huvudsakliga
grund i ett för uppköpare och säljare gemensamt intresse att undgå beskattning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om att utgiftsverifikationerna
vid kontroll av jordbrukares deklarationer ofta befinnes vara i sådant
skick, att de icke med tillräcklig grad av säkerhet kan hänföras till visst
beskattningsår. Om icke anteckningar förts, föreligger därför risk för att
viss utgiftspost kommer att avdragas under två skilda beskattningsår. För
att en utgift icke skall avdragas dubbelt, är det således erforderligt, att fortlöpande
anteckningar föres.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter föreslår att ett enkelt anteckningssystem
för icke bokföringsskyldiga jordbrukare utarbetas under medverkan
från jordbrukets organisationer.

Några av de remissorgan som i huvudsak tillstyrker förslaget förordar
vissa andra jämkningar och kompletteringar.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser att det hade varit lämpligt om närmare
riktlinjer hade kunnat anges för bedömande av den många gånger invecklade
frågan om räkenskapernas vitsord vid taxeringen. Länsstyrelsen har
i princip intet att erinra mot bestämmelserna om anteckningsskyldighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

för icke bokföringspliktiga rörelseidkare men påpekar svårigheten för
mindre företagare, exempelvis kreaturshandlare, hantverkare och utövare
av småindustri, att fullgöra skyldigheten. För dessa kategorier synes knappast
samma stränga krav på ordning och reda i anteckningarna kunna uppställas,
som när fråga är om fullgörandet av bokföringsskyldighet enligt
bokföringslagen.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att anteckningsskyldigheten även
synes komma att åvila personer sysselsatta i sådana serviceyrken, där inkomster
helt eller delvis uppbäres i form av drickspengar. Hittills har beräkning
av sådana inkomster grundats på uppskattning, och i praktiken
torde det visa sig svårt för att ej säga omöjligt att genomdriva annan redovisning
än den som f. n. tillämpas, d. v. s. 10 procent av serveringssuinman.

Med tanke på de svårigheter, som måste komma att uppstå för åtskilliga
mindre företagare, vilka icke är bokföringsskyldiga, att fullgöra den föreslagna
anteckningsskyldigheten, finner Skånes handelskammare det angeläget,
att den till densamma knutna bestämmelsen om straffpåföljd slopas
eller i varje fall utbytes mot föreskrift om begränsat bötesmaximum.

Kammarrätten uttalar tveksamhet rörande bestämmelsernas utformning.
Förslaget biträdes, såvitt angår icke bokföringsskyldiga rörelseidkare, men
avstyrkes beträffande övriga icke bokföringspliktiga kategorier. När det
gäller jordbrukarna förordas dock anteckningsskyldighet. Kammarrätten
anför bl. a. följande.

Förslaget bygger på det klara faktum att det är nödvändigt att den skattskyldige
för egen information för noggranna anteckningar om sina inkomster
och utgifter. Kammarrätten vill emellertid som sin mening framhålla
att man icke torde vinna några stora mål, om denna anteckningsskyldighet
genomföres. Det är ej säkert att den som för riktiga anteckningar blir trodd
på sina uppgifter. Formellt riktiga anteckningar kunna visa sig vara materiellt
oriktiga. Erfarenheten visar att falskdeklaranter ofta ha formellt
riktig bokföring. Personer, som uppbära drickspengar, t. ex. servitörer och
droskchaufförer, och föra anteckningar över mottagna belopp, torde icke
heller efter förslagets genomförande kunna hysa större förhoppningar om
att bli trodda på sina uppgifter. Dessa skattskyldiga taxeras nu i regel efter
schablon. Deras uppgifter anses icke kunna äga vitsord annat än under
särskilda omständigheter. I författningen inskrivna bestämmelser om anteckningsskyldighet
kunna ingiva den uppfattningen att i enlighet därmed
förda anteckningar skola äga vitsord, vilket sålunda icke synes bli förhållandet.
Till detta resultat torde väsentligen bidraga den praktiska svårigheten
för nyssnämnda kategorier och företagare med verksamhet i mindre
skala, såsom gatuförsäljare, rockvaktmästare med flera, att hålla reda på
och anteckna varje belopp som inflyter. Möjligheten att förbruka influtna
medel för egen del utan att anteckning sedermera sker torde även inverka.
Vidare bör framhållas det icke ovanliga bruket att upprätta anteckningar
i efterhand.

Även riksskattenämnden uttalar att anteckningarna kommer att tillmätas
ett överdrivet värde därest skyldighet och påföljd fastslås så hårt som i förslaget
ifrågasatts. I verkligheten kan anteckningsskyldighet för alla katego -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

rier ej genomföras på det sättet, att dess fullständighet kan få bli avgörande
för tilltron till en deklaration. Därför förordas, att bestämmelserna rörande
andra än rörelseidkare begränsas till en skyldighet av mera allmän innebörd
att sörja för ett tillfredsställande underlag för deklarationens fullgörande.

överståthållaråmbetet förordar att spörsmålet om skyldighet för andra
skattskyldiga än rörelseidkare att föra anteckningar om inkomster och utgifter
bör upptas till fortsatt utredning. Ämbetet yttrar bl. a.

Anteckningsskyldigheten har i de sakkunnigas förslag utformats så vidsträckt,
att den omfattar praktiskt taget alla skattskyldiga och således även
jordbrukare, ehuru — inkonsekvent nog — dessa senare i den allmänna
motiveringen till sakkunnigförslaget förklarats böra undantagas, överstathållarämbetet
finner det icke välbetänkt att införa en så vidsträckt anteckningsskyldighet,
som de sakkunniga föreslagit, och vill i detta sammanhang
understryka att, om den ifrågavarande skyldigheten icke begränsas,
löper man risken att införa bestämmelser, som av det stora flertalet skattskyldiga
icke respekteras, ett förhållande, som det synes särskilt angeläget
att undvika på skattelagstiftningens område. Med avseende å flertalet skattskyldiga
torde det vara riktigare och lämpligare att i stället för anteckningsskyldighet
föreskriva en allmänt formulerad skyldighet att förvara verifikationer
och andra handlingar till styrkande av inkomster och utgifter.
En särskild ställning intaga sådana skattskyldiga, som uppbära inkomster
från allmänheten eller eljest från annan än huvudarbetsgivaren. För många
av denna grupp av skattskyldiga skulle anteckningsskyldigheten säkerligen
av lätt insedda skäl bliva illusorisk ur skattekontrollsynpunkt.

Sparbanksinspektionen anser att de föreslagna bestämmelserna om anteckningsskyldighet
är alltför långtgående och detaljerade. Föreskrifterna
angående den som driver rörelse, med vars utövande icke följer bokföringsskyldighet
enligt bokföringslagen, innebär i sak att han ålägges sådan bokföringsskyldighet.
Vid sådant förhållande förefaller det vara riktigare att
utöka bokföringsskyldigheten enligt bokföringslagen för att även tillgodose
behovet av taxeringskontroll i stället för att införa samma bokföringsskyldighet
i taxeringsförordningen.

Svenska livförsäkringsbolags förening, som tillstyrker i princip, anser
alt bestämmelserna om anteckningsskyldigheten ger nytt och utvidgat innehåll
åt bokföringsskyldigheten och därför bör beslutas i den ordning som
är stadgad för civillag. Det gäller här så viktiga nya ålägganden för stora
grupper av medborgare, att lagrådet bör höras. Att införa sådana skyldigheter
enbart genom bestämmelser i eu taxeringsförordning synes därför
redan av formella skäl uteslutet.

Förslaget att skattskyldig, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt
den ifrågasatta bokförings- eller anteckningsskyldigheten eller skyldigheten
att förvara för en kontroll av inkomstberäkningen erforderliga handlingar,
skall underkastas skönstaxering, om han ej förebringar tillfredsställande
utredning till grund för inkomstens beräkning, har väckt
gensagor hos några remissinstanser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Riksförbundet landsbygdens folk anser att den skönsmässiga taxeringen
icke är tillfredsställande preciserad och att förutsättningarna för dess tilllämpning
är oklara. Förbundet yttrar vidare.

Det torde därför, med den utformning stadgandet fått, föreligga betydande
risk för att i många fall en skönstaxering kommer att utfalla till
den skattskyldiges nackdel på ett materiellt oriktigt sätt. I en sådan situation
torde med det sätt, varpå bevisbördan fördelats, den skattskyldige överhuvud
sakna möjligheter till rättelses vinnande. Detta kan icke vara tillfredsställande.
Förslaget om skönsmässig taxering måste därför avstyrkas.

Sveriges lantbruksförbund anser att förslaget på denna punkt lägger i
taxeringsmyndigheternas hand synnerligen stora möjligheter till ingripande
även i de fall, då en förhållandevis obetydlig försummelse eller ett ringa
förbiseende i fråga om bokföringen visats föreligga. Möjligheten för en
skattskyldig att motbevisa taxeringsmyndigheternas uppfattning synes i
praktiken bli i det närmaste obefintlig.

Svensk industriförening motsätter sig på det bestämdaste förslaget, som
säges ge utrymme för administrativt godtycke. Kautschukbestämmelser bör
icke fastställas, och den skönsmässiga taxeringen har redan inom nuvarande
snävare gränser missbrukats.

Liknande synpunkter anföres av Skånes handelskammare.

Näringslivets skattedelegation framhåller att förslagets utformning ställer
en skattskyldig, som även i endast ringa mån brustit i den föreskrivna anteekningsskyldigheten,
i väsentligt sämre ställning i en eventuell taxeringsprocess
än den, vars anteckningar är formellt oklanderliga. Författningsbestämmelserna
bör därför under alla förhållanden omformuleras så, att företeende
av formellt oklanderliga anteckningar icke tillerkännes sådan avsevärd
betydelse i bevisningshänseende som enligt förslaget.

Sveriges köpmannaförbund anser att i rättssäkerhetens intresse skönstaxering
endast bör tillgripas i nödfall. Förbundet framkastar tanken på
att särskilda sakkunniga, utsedda av större fack- och branschorganisationer,
samråder med taxeringsmyndigheterna, innan skönstaxeringar fastställes.

Länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län uttalar, att skönstaxering liksom
hittills bör kunna åsättas oavsett huruvida uppsåt eller oaktsamhet
förelegat, enär skönstaxering ej bör ha karaktär av straff för försummelse
utan måste tillgripas i de fall, då en någorlunda riktig taxering ej kan
åvägabringas på annat sätt.

A andra sidan efterlyser länsstyrelsen i Kalmar län riktlinjer angående
den skattskyldiges utredningsskyldighet för undgående av skönstaxering.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar att skattskyldiga, som blivit
skönstaxerade, torde komma att uppfatta skönstaxeringen som en form av
bestraffning. Länsstyrelsen befarar att bestämmelserna om anteckningsskyldighet
och skönstaxering kan komma att skrämma många till att underlåta
lämna deklaration överhuvud taget, då påföljden — skönstaxering —
blir densamma hur de än förfar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

De uttalanden i avstyrkande riktning, som göres i några yttranden, grundas
i huvudsak på samma skäl som de förut redovisade ändringstörslagen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar sålunda, att de föreslagna bestämmelserna
är alltför detaljerade och rigorösa och även i övrigt kan ge
anledning till bestämda erinringar. Därest bestämmelser av denna art anses
böra intas i taxeringsförordningen, anser länsstyrelsen en grundlig omarbetning
nödvändig.

i.949 års besvärssakkunniga erinrar om att bestämmelserna i bokföringslagen
om bokföringsskyldighet tillkommit huvudsakligen i borgenärernas
intresse men att även skatteintressena därvid uppmärksammats och vunnit
visst beaktande. Besvärssakkunniga fortsätter.

Under sådana omständigheter synes det osystematiskt att nu i taxeringsförordningen
intaga bestämmelser, som dels närmare precisera bokföringslagens
regler om sättet för bokföringsskyldighetens fullgörande, dels ålägga
nya grupper skyldighet att föra räkenskaper eller anteckningar om inkomster
och utgifter. En närmare samordning av bestämmelserna i de båda författningarna
torde därför böra komma till stånd. Ur nu angivna synpunkter
synes det också vara mindre tillfredsställande att i taxeringsförordningen
regler upptagas som bemyndiga en administrativ myndighet — riksskattenämnden
— att lämna anvisningar om bokföringsskyldighetens fullgörande.

Enligt Näringslivets skattedelegation är det med hänsyn till de i hög grad
skiftande kvalifikationerna hos de skattskyldiga, som inbegripes i de föreslagna
stadgandena om anteckningsskyldighet och de olikartade förhållanden,
varunder de utövar den inkomstgivande verksamheten, ägnat att väcka
starka betänkligheter att i en skatteförfattning införa bestämmelser av
detta innehåll.

Delegationens yttrande på denna punkt utmynnar i följande.

Frågan bör under alla förhållanden bliva föremål för en mera allsidig
belysning och utredning än de skattelagssakkunniga presterat, innan något
förslag i ämnet framlägges för riksdagen. Om det för åstadkommande av
en effektivare taxering befinnes nödvändigt att i viss utsträckning införa
bestämmelser av ovan angivna innebörd, synes särskilt böra tagas under
omprövning, i vilken utsträckning skattskyldiga, för vilka anteckningsskyldigheten
skulle verka särskilt betungande och svår att fullgöra, böra
undantagas därifrån. Den stora massan jordbrukare är enligt vår bestämda
uppfattning icke att hänföra till denna kategori.

Sveriges köpmannaförbund anser att förslaget är omöjligt att genomföra
i praktiken. Förbundets medlemmar, som samtliga är bokföringspliktiga
enligt bokföringslagen, fullgör trots utbildnings- och upplysningsarbete
stundom sin skyldighet på ett bristfälligt sätt. Svårigheterna kan då väntas
bli avsevärt större för andra kategorier, som ofta saknar dessa förutsättningar.
Serveringspersonal och chaufförer bör undantagas. Man måste akta
sig för att öva större våld än nöden kräver. I stor utsträckning torde ökad
upplysning från myndigheternas sida samt samarbete med branschorganisationer
kunna leda till önskad förbättring i rådande förhållanden. Riksskattenämnden
torde kunna utföra ett för alla parter gagnerikt arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Sveriges grossistförbund anför bl. a. att förslaget, som i princip omfattar
varje skattskyldig i vårt land, måste betraktas som verklighetsfrämmande
och grundat på en betydande överskattning av det svenska folkets förmåga
och beredvillighet att vare sig för sig själv eller än mindre för någon annan
dag för dag skriftligen redovisa inkomster och utgifter.

De föreslagna reglerna om ökad uppgiftsskyldighet till ledning
för egen taxering har i allmänhet fått ett gynnsamt mottagande vid
remissbehandlingen. Förslagen har emellertid upptagits till samlad bedömning
endast i ett fåtal yttranden; uttalandena har härvid i huvudsak varit
tillstyrkande. Sådana uttalanden göres av länsstyrelsen i Stockholms län,
Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
köpmannaförbund och Svensk industriförening. Förslaget om ökad
uPPSiftsskyldighet för rörelseidkare och vissa jordbrukare tillstyrkes även
i princip av riksskattenämnden, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Uppsala, Blekinge, Älvsborgs, Västmanlands och Gävleborgs län.

Riksskattenämnden, Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges
köpmannaförbund varnar emellertid för att ålägga de skattskyldiga
en alltför betungande uppgiftsskyldighet. Liknande uttalanden göres av åtskilliga
andra remissorgan i anslutning till särskilda bestämmelser.

Sveriges akademikers centralorganisation anför.

Av icke oväsentlig betydelse är de sakkunnigas i detta sammanhang framlagda
förslag att ge deklarationsblanketterna en sådan avfattning som gör
dem bättre ägnade att ligga till grund för taxeringen. Härvid bör således
hänsyn tagas även till rörelseidkare som icke är bokföringspliktiga. Ett underlättande
för dem att riktigt ifylla blanketterna måste samtidigt leda till
en minskning i myndigheternas behov av kompletterande uppgifter för
taxeringen. De nuvarande beskattnings- och taxeringsbestämmelserna är
redan så komplicerade och stundom svårtolkade att de ofta förorsakar den
enskilde betydande besvär och även kostnader för anlitande av sakkunnigt
biträde. Det är då av vikt att kraven från det allmännas sida i här angivet
hänseende icke sättes så höga att de kommer att bli en kännbar belastning.

Utöver vad nu sagts har man i yttrandena huvudsakligen uppehållit sig
vid särskilda detaljbestämmelser.

Bland de föreskrifter, som tilldragit sig särskilt intresse, må nämnas stadgandet
mot skatteflykt i 17 § 2 mom. Förslaget avstyrkes i denna del av så
gott som alla remissorgan, som ingått på densamma. Härvid har i allmänhet
anförts, att bestämmelsen är oklar och skulle bereda avsevärda svårigheter
i tillämpningen. Det framhålles vidare, att stadgandet icke skulle
komma att få praktisk betydelse. Gränsen mellan lojala åtgärder och
skatteflyktstransaktioner anses även svår att draga.

1953 års skatteflyktskommitté uttalar bl. a., att det knappast synes förenligt
med principerna för deklarationsförfarandet att ålägga de skattskyldiga
att i de deklarerade beloppen inräkna inkomster, som de anser vara
icke skattepliktiga och som måhända icke är det.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Åtskilliga yttranden ingår, såsom nyss antytts, på den i 18 § stadgade
ökade uppgiftsskyldigheten för rörelseidkare och vissa jordbrukare.

Att deklaration för skattskyldig, som fört räkenskaper, skall innehålla
uppgift om huru värdesättning av in- och utgående lager samt fordringar
skett, om avsättningar till fonder och stiftelser och om belopp som vid inkomstberäkningen
avdragits såsom rese- och representationskostnader, i
den mån sådant belopp icke upptagits å kontrolluppgift för anställd, till
vilken beloppet utgivits, anser länsstyrelsen i Uppsala län utgöra betydelsefulla
nyheter. Alltför ofta har, tillägger länsstyrelsen, bristande uppgifter
i dessa avseenden medfört för låg taxering.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län hälsar förslagen med tillfredsställelse och
påpekar, att skriftväxlingen med de skattskyldiga därigenom skulle kunna
begränsas avsevärt.

Riksskattenämnden finner med hänsyn till erfarenheterna från taxeringsarbetet
de föreslagna bestämmelserna i 18 § behövliga och ägnade att minska
det antal förfrågningar, som nu i stor utsträckning göres för komplettering
av uppgifterna i deklarationsblanketten. Vid flera tillfällen — bl. a. i samband
med fall som prövats av riksdagens justitieombudsman — har det
visat sig önskvärt, att uppgiftsskyldigheten i dessa hänseenden regleras i
författningsväg; uppgifterna torde lämpligen böra upptagas å deklarationsformulären
7 a och 8 a. De specifikationer, varom här blir fråga, kan emellertid
i vissa fall vara mycket omfattande och kräva ett stort arbete av den
skattskyldige. Ibland kan det också vara uppenbart att arbetet därmed icke
står i proportion till den nytta man kan ha av uppgifterna i taxeringen.
Riksskattenämnden föreslår därför att bestämmelserna i denna paragraf
kompletteras med en allmän föreskrift om att för sådana särskilda fall, då
den skattskyldige icke kan lämna uppgifterna utan betydande arbete, han
skall äga att i stället påfordra att de inhämtas ur hans bokföring.

Sveriges köpmannaförbund anför.

Tanken, att rörelsebilagan skulle göras mera specificerad för rörelseidkare,
vilkas räkenskaper avslutas med vinst- och förlustkonto, finner förbundet
i princip riktig med hänsyn till att motsvarande uppgifter redan nu
i mycket stor utsträckning infordras genom särskilda anmaningar. Förbundet
vill dock framhålla angelägenheten av att uppgiftsskyldigheten begränsas
på rimligt sätt, så att man icke ålägger de skattskyldiga utredningar,
som gälla bagatellbelopp eller uppenbarligen äro av ringa betydelse. Man
borde genom enkla frågor i formuläret kunna sålla bort sådana fall, som
annars äro ägnade att irritera.

Näringslivets skattedelegation hemställer, att 18 § förtydligas i olika
hänseenden, bl. a. så att därav klart framgår att specifikation icke skall
lämnas. Vidare yrkas, att då specifikation infordras genom anmaning, den
skattskyldige skall anses ha hörsammat anmaningen, om lian inom däri
föreskriven tid meddelat, att upprättandet av specifikation skulle medföra
betydande arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 är 1955

I övrigt föreligger beträffande 18 § flera förslag om jämkningar och kompletteringar.
Punkten 9 — uppgift om räkenskaperna förts enligt gällande
författningar och om eventuella avvikelser därifrån — har väckt gensagor
hos riksskattenämnden, länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län,
Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Sveriges lantbruksförbund, Näringslivets
skattedelegation och Sveriges köpmannaförbund.

Riksskattenämnden framhåller, att bestämmelsen i stort sett skulle vara
verkningslös i praktiken.

Överståthållarämbetet åter förordar en utvidgning på det sätt, att vad i
författningsrummet sägs om verifikation av inkomsterna även skall gälla
utgifterna.

Stadgandet i 23 § 1 mom. om uppgiftsskyldighet beträffande intäkter som
uPP§ivits efter uppskattning samt om disposition av vissa medel, som icke
upptagits som skattepliktig inkomst, tillstyrkes av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Uppsala län men har mött erinringar i åtskilliga remissyttranden,
däribland de som avgivits av kammarrätten, länsstyrelserna i
Östergötlands och Kalmar län, Sveriges lantbruksförbund och Näringslivets
skattedelegation.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att bestämmelsen, därest den efterleves,
är värdefull ur kontrollsynpunkt.

Kammarrätten åter finner, att bestämmelserna är omöjliga att efterleva
och vänder sig särskilt emot att uppgift skall lämnas huruvida intäkt, som
icke utgör naturaförmån, uppgivits efter uppskattning. Ett jakande svar
på en fråga härom skulle medföra risk för skönstaxering.

Bestämmelsen om anmaning i 23 § 2 mom. har i allmänhet biträtts i de
yttranden som ingått på densamma.

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar om att myndigheterna med stöd av
denna bestämmelse kan vid s. k. kontantberäkningar infordra mera detaljerade
uppgifter om skattskyldigs levnadskostnader. Länsstyrelsen fortsätter.

Tveksamhet har tidigare rått om i vilken utsträckning uppgifter om skattskyldigs
levnadskostnader av olika slag kunde begäras. Det är emellertid
tydligt, att där utförligare uppgifter om levnadskostnader infordras, begäran
härom får ske med omdöme och efter diskretionär prövning. Givetvis
få inga andra uppgifter begäras än sådana, som äro av betydelse för taxeringskontrollen.
Erfarenheten har emellertid visat, att utan tillgång till
tämligen detaljerade uppgifter tillräckligt underlag för ett sakligt bedömande
av levnadskostnaderna saknas och därmed även en säker grund för
en riktig taxering i de många fall, där taxeringen måste fastställas med
ledning av levnadskostnaderna.

Uttalanden i samma riktning göres av länsstyrelserna i Östergötlands och
Kristianstads län samt Näringslivets skattedelegation.

Länsstyrelsen i Kalmar lån finner att stadgandet synes vara alltför vagt

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

formulerat och synes av en omdömeslös taxeringstjänsteman kunna missbrukas
till att avfordra skattskyldig uppgifter, omfattande praktiskt taget
hela hans livsföring.

Likaså finner 19>r9 års besvärssakkunniga, att bestämmelsen är alltför
vittgående.

Länsstyrelsen i Blekinge län och Sveriges lantbruksförbund uttalar sig
för att genom anmaning infordrade uppgifter alltjämt bör kunna lämnas
muntligen.

Departementschefen

Innan jag övergår att behandla de sakkunnigas förslag om åtgärder
i syfte att ernå bättre deklarationer och ökade möjligheter till kontroll
av dessa, vill jag erinra om de sakkunnigas uttalande att förenklade beskattningsregler
för stora grupper av skattskyldiga kan från förevarande
synpunkter vara av icke obetydligt värde. Många deklarationer kan därigenom
i detaljhänseenden bli riktigare och de i praktiken ofta förekommande
tvisterna rörande mer bagatellartade belopp undslippas. Att
detta i sin mån skapar förutsättningar för taxeringskontrollens inriktning
i mer väsentliga hänseenden är uppenbart. Visserligen är inte utan vidare
klart att de befattningshavare, som nu utför granskningsarbetet inom
löntagardistrikt o. likn., kan utnyttjas för andra och mer kvalificerade
uppgifter. Men ett visst utrymme skapas för mer angeläget kontrollarbete,
nämligen genom att behovet av arbetskraft för granskning av skattskyldiga
med enklare inkomst- och utgiftsförhållanden minskar.

I proposition nr 59 till innevarande års riksdag har framlagts förslag till
vissa förenklingar i antytt hänseende. Som i nämnda proposition närmare
utvecklats får de framförda förslagen betecknas som ett första steg på
vägen mot en sådan reform. Jag angav därvid även hur det fortsatta reformarbetet
på nämnda område lämpligen syntes kunna bedrivas. Jag vill
här blott understryka, att även om en effektivisering av taxeringskontrollen
åstadkommes, detta inte utgör något skäl mot att i varje sammanhang,
där fråga uppkommer om ändrade materiella skatteregler, bevaka intresset
av enkla regler för de stora grupperna av inkomsttagare.

Jag övergår så till de ifrågasatta åtgärderna i syfte att erhålla ett bättre
deklarationsmaterial.

För att en riktig deklaration skall kunna upprättas, måste den skattskyldige
vid deklarationstillfället ha ett tillfredsställande underlag för
sina uppgifter. Har den skattskyldige uppburit andra inkomster än sådana,
varom han erhållit underrättelse på löneuppgift el. likn. från arbetsgivaren,
ligger det i sakens natur att han icke alltid kan ur minnet uppge dessa
inkomster riktigt och fullständigt. Detsamma gäller i fråga om omkostnader.
Behovet av räkenskaper, anteckningar eller annat underlag är
7 — Bi han g till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

emellertid olika alltefter omständigheterna. Medan exempelvis en större
rörelseidkare för sin deklaration behöver en ordnad bokföring av åtminstone
den omfattning som föreskrives i bokföringslagen, kan det i
andra fall vara tillräckligt att den skattskyldige samlar postgirotalonger,
avräkningsnotor o. dyl. och eventuellt kompletterar dessa med kontinuerliga
anteckningar. Behov av att föra särskilda anteckningar och bevara verifikationer
o. likn. är mest påtagligt när det gäller rörelseidkare utan ordnad
bokföring och många jordbrukare. Men sådant behov kan även föreligga
beträffande andra kategorier av skattskyldiga, t. ex. handelsresande
med omkostnader för resor, hotell, representation m. in.

I gällande rätt saknas uttryckliga bestämmelser om anteckningsskyldighet.
Det förutsättes emellertid att skattskyldiga, på vilka bokföringslagen
eller förordningen om skyldighet för vissa jordbrukare att föra räkenskaper
är tillämpliga, har sina räkenskaper ordnade i överensstämmelse med vad
i nämnda författningar föreskrives. Därutöver torde en viss anteckningsskyldighet
få anses följa av den allmänna skyldigheten att avge självdeklaration
med tillbörlig omsorg. I mål om ansvar för vårdslös deklaration
kan den skattskyldiges sätt att sörja för att underlag finnes för deklarationen
bli av betydelse för bedömande om han i avsevärd mån åsidosatt
tillbörlig aktsamhet.

De sakkunniga har föreslagit att en vidsträckt anteckningsskyldighet
ålägges de skattskyldiga. Sådan skyldighet skulle i första hand stadgas
generellt för rörelseidkare. Bokföringsskyldiga rörelseidkare skulle ha sina
räkenskaper så förda att de kunde läggas till grund för deklarationen. För
övriga rörelseidkare skulle föreskrivas en anteckningsskyldighet, som i
viktiga hänseenden skulle vara densamma som enligt bokföringslagen och
bl. a. omfatta dagliga anteckningar om inkomster och utgifter. Skyldighet
att dag för dag anteckna inkomster skulle vidare föreligga för den som
innehar tjänst, uppdrag eller anställning på grund varav han uppbär inkomster
från allmänheten eller eljest från annan än arbetsgivaren. Även
annan deklarations- eller uppgiftsskyldig skulle föra anteckningar om
inkomster och utgifter, såvida han icke på annat sätt sörjer för tillfredsställande
deklarationsunderlag. Anteckningsskyldighet skulle enligt motiven
dock icke åvila jordbrukare i allmänhet; beträffande dessa anser
de sakkunniga att tillfredsställande kontroll i stället borde åstadkommas
genom att ålägga uppköpare av jordbruks- och skogsprodukter vidgad uppgiftsskyldighet.

Såsom viktigaste sanktion mot brister i anteckningsskyldighetens fullgörande
föreslår de sakkunniga att den skattskyldige underkastas skönstaxering.

För att främja det uppställda syftet, ett riktigare fullgörande av deklarationsplikten,
kan även enligt min mening vissa skäl åberopas för en lagstadgad
skyldighet att föra alla de anteckningar, som erfordras för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

kunna fullgöra denna skyldighet. Vissa skäl kan också anföras för en
så vidsträckt anteckningsskyldighet som den i de sakkunnigas författningsförslag
upptagna. Att jag likväl ställer mig tveksam inför förslaget
sådant det av de sakkunniga utformats sammanhänger med följande.

En så omfattande anteckningsskyldighet som den föreslagna torde, såsom
påpekats i flera remissyttranden, i praktiken icke kunna upprätthållas.
Enligt förslaget skulle exempelvis droskchaufförer, serveringspersonal
och andra som uppbär drickspengar vara pliktiga att dag för dag
anteckna influtna belopp. Utan kontinuerliga anteckningar kan sådana
skattskyldiga visserligen inte upprätta en korrekt deklaration. Likväl
måste man fråga sig om något resultat av värde skulle vinnas genom en
lagstadgad anteckningsskyldighet för dessa fall. Såsom redan nu gäller
i praktiken måste man nog även för framtiden räkna med att taxeringen
i dessa fall i allmänhet får ske jämlikt vissa schablonmetoder. Detta innebär
självfallet inte att en nu avsedd skattskyldig, som haft större inkomst
än vad den generella schablonregeln bygger på, äger rätt att kräva
taxering enligt denna regel. Kan med fog antagas att inkomsten varit högre,
får den skattskyldige vara beredd att med företeende av anteckningar eller
annorledes försöka styrka sina uppgifters riktighet. Men att för samtliga
de nu avsedda fallen stadga en obligatorisk anteckningsskyldighet synes
mig meningslöst och — i den mån denna skyldighet överhuvud iakttages
— i många fall inbjuda till oriktiga anteckningar.

När det sedan gäller den stora gruppen av skattskyldiga, alltså löntagare,
är ju läget det att deras inkomst av arbetsanställning i det övervägande
antalet fall skall uppgivas av arbetsgivarna till taxeringsmyndigheterna,
i samband varmed de skattskyldiga regelmässigt får en avskrift
av uppgiften. En anteckningsskyldighet för dessa fall skulle vara av värde
för den skattskyldige dels i och för kontroll av att något misstag från
arbetsgivarens sida inte föreligger vid löneuppgiftens lämnande och dels
för de fall då den anställde inte fått någon avskrift av löneuppgiften. Detta
är emellertid inte tillräckliga skäl för en generell, av hänsyn till taxeringskontrollen
motiverad anteckningsskyldighet. Då en sådan skyldighet, i den
mån den inte skulle för den skattskyldige framstå som så meningslös att
han därför inte iakttog den, skulle kunna bli med hänsyn till omständigheterna
ganska betungande, kan jag inte heller för dessa fall förorda en
obligatorisk anteckningsskyldighet.

Bland den stora massan av arbetstagare med i och för sig enkla inkomstförhållanden
finnes emellertid även de beträffande vilka löneuppgifter
inte ifrågakommer. Det kan vara fråga t. ex. om skattskyldiga med
korta anställningstider hos olika arbetsgivare eller med kortvarigare bisysslor
vid sidan av den huvudsakliga anställningen eller om läkare i allmän
tjänst som uppbär tjänsteinkomst annorledes än direkt från arbetsgivaren.
Med dessa fall är att jämställa sådana där väl intäkternas redovisning och

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

kontrollen därav inte erbjuder något problem men där den skattskyldige
successivt under året haft avdragsgilla omkostnader, ofta sammansatta
av många olika poster. I de nu antydda fallen är ofta kontinuerligt förda
anteckningar en given förutsättning för en riktig deklaration. För dessa
fall skulle även kunna övervägas en i lag föreskriven anteckningsskyldighet.

Vad särskilt angår jordbrukarna är läget visserligen det att, som även
framgår av de sakkunnigas motiveringar, inkomsterna i mycket låter sig
väl kontrollera. I andra hänseenden är läget likväl inte annorlunda att
bedöma för många jordbrukare än för rörelseidkare och fria näringsutövare.
Utan ordentliga anteckningar kan i sådana fall en riktig deklaration
inte göras. Även för åtskilliga jordbrukares och rörelseidkares vidkommande
skulle alltså kunna övervägas lagstadgad anteckningsskyldighet.

Det sagda visar enligt min mening att det kunde vara motiverat med en
uttrycklig anteckningsskyldighet i åtskilliga fall men även att övervägande
skäl talar mot en sådan skyldighet för det stora flertalet skattskyldiga. Att
i en författningsbestämmelse urskilja dessa fall är förenat med svårigheter,
kanske omöjligt. Även med ett relativt utförligt stadgande skulle för
många ingalunda stå klart huruvida de var underkastade en sådan skyldighet
eller ej. Osäkerhet skulle vidare som en konsekvens härav uppkomma
i många enskilda fall, huruvida de rättsverkningar skulle inträda, som —
för att det skulle vara någon mening med den angivna skyldigheten —
måste förknippas med underlåtenhet att iakttaga vad som föreskrivits.

Härtill kommer följande synpunkter. Den omständigheten att formellt
korrekta inkomst- och utgiftsanteckningar förts och på begäran företes
kan i och för sig inte ge vitsord åt riktigheten av en avlämnad deklaration.
Endast om de förda anteckningarna är till sitt innehåll riktiga skulle detta
bli fallet. En skattskyldig, som företett anteckningar, måste alltså finna sig
i att dessa till sitt innehåll kontrolleras och av honom i möjligaste mån
styrkes. Oriktiga anteckningar är i och för sig inte bättre än inga anteckningar
alls.

Detta visar att ytterligare invändningar kan riktas mot ett krav på en
obligatorisk anteckningsskyldighet med därtill knutna rättsverkningar.

För egen del anser jag att lösningen bör sökas efter följande linje.

Man synes böra anknyta till den skyldighet att hålla reda på inkomster
och avdragsgilla utgifter, som redan nu i realiteten föreligger, och genom
uttryckliga bestämmelser inskärpa och något vidga densamma. Sålunda
bör i viss anslutning till vad nu gäller fastslås, att de skattskyldiga skall
i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt
sätt sörja för att underlag finnes för deklarationspliktens behöriga fullgörande
och för kontroll av de lämnade uppgifterna. Härigenom inskärpes,
att den i skattestrafflagen straffsanktionerade skyldigheten att med tillbörlig
omsorg fullgöra deklarationsplikten även innefattar att upprätta
och bevara ett godtagbart underlag för deklarationen. I det sagda ligger

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

även att om en skattskyldig i nämnvärd omfattning uppburit andra inkomster
än från arbetsgivare, som är skyldig lämna löneuppgift, han bör
genom fortlöpande anteckningar om inkomsterna, genom förvaring av
verifikationer och därmed jämförliga handlingar eller på annat lämpligt
sätt sörja för ett tillfredsställande underlag för deklarationen. Detsamma
bör gälla utgifter, för vilka avdrag yrkas i deklarationen. Anteckningarna
och handlingarna bör bevaras för att kunna ställas till förfogande vid taxeringskontrollen.

Det här ifrågasatta stadgandet får bl. a. betydelse på det sätt att en skattskyldig,
som iakttagit bestämmelsen, intager en gynnsammare position
gentemot taxeringsmyndigheterna än den som underlåtit att göra detta.
Den omständigheten att den skattskyldige kan uppvisa formellt oklanderliga
anteckningar bör visserligen icke hindra taxeringsmyndigheterna att
pröva anteckningarnas riktighet och i förekommande fall med avvikelse från
deklarationen söka åstadkomma en materiellt riktig taxering. Anteckningarnas
förekomst kan emellertid vid denna prövning innebära en viktig omständighet
som talar till förmån för att uppgifterna i deklarationen är
riktiga. Bestämmelsen ger vidare taxeringsmyndigheterna särskild anledning
att i förekommande fall efterfråga och granska underlaget för de
deklarationer det här gäller, och den skattskyldige har att räkna med
sådana förfrågningar från myndigheternas sida. Den som då inte kan uppvisa
anteckningar eller annat material, som skäligen borde ha förelegat såsom
underlag, kommer därvid i ett avgjort sämre läge.

Ytterligare synes i författningstexten böra erinras om den skyldighet att
föra räkenskaper som följer av bokföringslagen och förordningen om skyldighet
för vissa jordbrukare att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.
Därigenom understrykes att dessa räkenskaper bör föras på sådant
sätt att de ger ledning för upprättande av en riktig deklaration.

Utformas bestämmelserna om anteckningsskyldighet på angivet sätt,
kommer frågan om skönstaxering i ett annat läge än i sakkunnigförslaget.

Särskilda bestämmelser om skönstaxering saknas visserligen i taxeringsförordningen.
Att skönstaxering likväl understundom tillgripes och måste
tillgripas, nämligen då tillförlitliga uppgifter saknas om den skattskyldiges
inkomst, ligger i sakens natur och följer av taxeringsmyndigheternas allmänna
skyldighet att söka åstadkomma en i möjligaste måtto likformig
och rättvis taxering.

I likhet med de sakkunniga finner jag, att uttryckliga bestämmelser
om skönstaxering bör införas. Därigenom blir på ett tydligare sätt markerat
för de skattskyldiga angelägenheten av korrekta uppgifter och nödvändigheten
av att i förekommande fall föra och bevara erforderliga anteckningar
eller på annat sätt sörja för ett tillfredsställande underlag för deklarationen.
Skönstaxering bör emellertid icke såsom i de sakkunnigas
förslag uppställas såsom en sanktion för uppsåtligt eller oaktsamt åsido -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

sättande av bokförings- eller anteckningsskyldighet eller skyldighet att förvara
handlingar och för övrigt icke heller anknytas till brister av mer
formell art. Å ena sidan bör rätten att använda skönstaxering vara oberoende
av om uppsåt eller oaktsamhet kan antagas föreligga. Å andra
sidan bör försummelser från den skattskyldiges sida icke medföra att skönstaxering
tillgripes, om den skattskyldiges inkomster ändå kan beräknas
med tillbörlig noggrannhet på grundval av föreliggande material. Skönstaxeringen
innebär en utväg, som bör tillgripas när inkomsterna icke kan
beräknas på annat sätt. Syftet med skönstaxeringen får i och för sig självfallet
inte vara annat än att söka uppnå det från materiell synpunkt riktigast
möjliga taxeringsresultatet. I enlighet härmed bör utsägas i författningstexten,
att skönstaxering skall åsättas till belopp, som med hänsyn till
föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och omfattning finnes
skäligt.

Jag förordar, att bestämmelser om anteckningsskyldighet och om skönstaxering
med här angivet innehåll införes. Bestämmelserna synes lämpligen
kunna upptas i den nuvarande taxeringsförordningen i två nya paragrafer,
betecknade 57 a § och 57 b §.

För att göra deklarationerna bättre ägnade att ligga till grund för taxeringen
föreslår de sakkunniga en väsentligt vidgad uppgiftsskyld
i g h e t för de skattskyldiga. Förslagen går i första hand ut på att deklarationerna,
särskilt bilagorna för rörelse och jordbruk, fullständigas i
olika hänseenden. Förslagen har vid remissbehandlingen nästan undantagslöst
godtagits i princip, ehuru jämkningar förordas i åtskilliga detaljer.

För egen del finner jag i likhet med de sakkunniga att väsentliga fördelar
kan vinnas, bl. a. i form av minskad skriftväxling mellan myndigheterna
och de skattskyldiga, om de sakkunnigas förslag genomföres, och
jag finner mig i huvudsak kunna biträda detsamma. Beträffande de olika
detalj spörsmålen torde jag få återkomma i specialmotiveringen. Vissa frågor
av mera principiell innebörd torde emellertid få beröras här.

Talrika gensagor har vid remissbehandlingen anförts mot den i förslaget
upptagna bestämmelsen till förhindrande av skatteflykt. Frågan om
åtgärder mot skatteflykt är i första hand ett spörsmål på den materiella
skattelagstiftningens område, och detta spörsmål utredes för närvarande av
1953 års skatteflyktskommitté. Innan denna utredning färdigställts torde
inte böra ifrågakomma att upptaga särskilda stadganden i ämnet i taxeringsförordningen.

De sakkunniga har föreslagit, att deklarationerna skall innehålla uppgift,
huruvida intäkt, som icke utgör värde av naturaförmån, helt eller
delvis uppgivits efter uppskattning. Uppgift skulle vidare lämnas om vissa
belopp, som den skattskyldige disponerat för levnadskostnader m. m. och
som icke upptagits som skattepliktig inkomst. Även på denna punkt har

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

åtskilliga invändningar framförts. Ehuru det självfallet är önskvärt att
taxeringsmyndigheterna erhåller upplysning i angivna hänseenden, torde
det i praktiken möta svårigheter att upprätthålla bestämmelser beträffande
uppgiftsskyldighet härom utan anmaning. Med hänsyn härtill finner
jag mig, i varje fall i nu aktuella sammanhang, icke kunna förorda förslaget
i denna del.

De föreslagna bestämmelserna om anmaning ansluter sig nära till
de nu gällande. Ändring föreslås i huvudsak endast därutinnan att det uttryckligen
angives att anmaning skall kunna avse jämväl sådana upplysningar,
som är av betydelse för en mera allmän kontroll av deklarationens
riktighet, varmed åsyftas bl. a. uppgift om skattskyldigs levnadskostnader.
Befogenhet att infordra sådana uppgifter torde föreligga redan nu, men
jag finner i likhet med de sakkunniga lämpligt att uttrycklig bestämmelse
härom finnes. Mot den utformning bestämmelsen erhållit i de sakkunnigas
förslag har jag i princip icke någon erinran. Såsom påpekats vid remissbehandlingen
bör emellertid denna befogenhet utnyttjas med omdöme och
urskillning, så att opåkallade undersökningar av enskildas privatliv icke
äger rum.

En jämkning i sakkunnigförslaget synes böra ske på det sätt att infordrade
uppgifter efter myndigheternas beprövande alltjämt skall kunna lämnas
muntligen.

Bland övriga i sakkunnigförslaget upptagna åtgärder för att främja ett
riktigare fullgörande av deklarationsplikten må slutligen nämnas den upplysningsverksamhet
som skulle tillkomma den föreslagna taxeringsstyrelsen.
Nämnda förslag äger nära samband med de organisatoriska
frågor som, enligt vad jag omtalat i annat sammanhang, hänskjutits till
särskilda sakkunniga. Anledning saknas därför att nu ingå på detta förslag.

Uppgifter till ledning vid annans taxering

De sakkunniga

I betänkandet framhålles, att ett effektivt medel att bereda möjlighet föltaxeringsmyndigheter
na att kontrollera deklarationernas inkomstuppgifter
är att ålägga vederbörande utbetalare att årligen utan anmaning avlämna
uppgifter om gjorda utbetalningar eller eljest gottgjorda förmåner
av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra skattepliktig inkomst. Emellertid
lämpar sig denna form av taxeringskontroll av praktiska skäl endast
för kontroll av deklarationer från sådana skattskyldiga, som uppbär sin
inkomst endast från ett eller ett fåtal olika håll. Där så ej är fallet, kan
uppgiftsplikten bli alltför betungande för de uppgiftsskyldiga och det inkommande
materialet alltför stort eller svårhanterligt för att lämpligen
kunna utnyttjas vid kontrollen. Att införskaffa omfattande material, varav
endast eu del kan komma till användning vid vissa stickprovsundersök -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

ningar, torde icke vara praktiskt. I sådana fall synes andra kontrollmetoder
böra anlitas, exempelvis anmaningar att lämna uppgifter i begränsad omfattning
eller inhämtande av uppgifter vid granskning av räkenskaper.

Uppgiftsplikt utan anmaning i syfte att i möjligaste män bereda tillfälle
till kontroll av vederbörande mottagares hela inkomst har hittills förelegat
endast beträffande inkomst av tjänst. Med hänsyn till denna uppgiftsskyldighets
stora betydelse för taxeringen finner de sakkunniga uteslutet att
begränsa den nu i detta hänseende gällande uppgiftsplikten. Viss om ock
ej alltför betydande utvidgning av densamma synes tvärtom erforderlig.
Sålunda bör uppgiftsplikt beträffande löner, pensioner o. d. föreligga bl. a.
i alla de fall, då vederbörande enligt uppbördsförordningen varit skyldig
att göra skatteavdrag från inkomsten. Vidare bör nämnda uppgiftsplikt
anknytas till utbetalda belopps beskaffenhet, icke såsom nu till utbetalarens
egenskap av arbetsgivare. Bestämmelsens nuvarande avfattning kan
i vissa fall ge anledning till tvekan.

1 fråga om uppgifternas innehåll betonas, att uppgifterna skall upptaga
alla förmåner, alltså även sådana naturaförmåner såsom fritt nyttjande av
bil, möjlighet att få varor eller nyttigheter till billigt pris e. d. Under senare
år har märkts en ökad tendens att överenskomma om sådana förmåner eller
betinga sig vederlag i annan form än kontant ersättning i syfte att vinna
fördelar i beskattningshänseende. Redan nu föreligger skyldighet att i
uppgifterna upptaga sådana förmåner, varför de föreliggande bristerna i
huvudsak är att tillskriva bristande kontroll och bristande beivran av försummelser.

En utvidgning av den generella uppgiftsplikten i syfte att möjliggöra en
kontroll av inkomsterna, åtminstone i viss mån jämförlig med den som
förekommer beträffande inkomst av tjänst, torde enligt de sakkunnigas
upptattning kunna övervägas även beträffande inkomst av jordbruksfastighet.
Utvecklingen inom jordbruksnäringen har medfört, att flertalet jordbrukare
avyttrar sina produkter till endast ett fåtal uppköpare, framför allt
till jordbrukets ekonomiska föreningar. En god kontroll å inkomsterna av
jordbruksfastighet skulle erhållas, om alla, som i sin verksamhet verkställer
uppköp av produkter från jordbruk och skogsbruk, ålades att årligen lämna
uppgifter därom till taxeringsmyndigheterna i samma ordning som gäller
för uppgifter om löner o. d. Jordbrukets ekonomiska föreningar torde redan
nu allmänt tillhandahålla sina leverantörer sådana uppgifter till ledning
för deklarationernas upprättande och införandet av skyldighet att lämna
motsvarande uppgifter till taxeringsmyndigheterna borde därför icke bli
alltför betungande. Även av övriga uppköpare torde en sådan uppgiftsplikt
utan större svårigheter kunna fullgöras. Alla uppköpare av produkter från
jordbruk och skogsbruk är nämligen redan nu skyldiga att efter anmaning
av taxeringsintendent lämna uppgifter, som här avses.

I betänkandet framhålles, att fullgörandet av den föreslagna uppgifts -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

plikten bör noggrant övervakas och försummelser beivras, så att icke den
situationen uppkommer, att taxeringskontrollen blir olika allteftersom jordbrukares
försäljningar sker till den ena eller den andra uppköparen.

Den uppgiftsskyldighet efter anmaning, som nu är föreskriven för
möjliggörande av kontroll av inkomster av jordbruksfastighet och rörelse,
föreslås utvidgad. För närvarande kan uppgift begäras endast om utbetalade
belopp. Uppgiftsskyldigheten bör emellertid, i den mån uppgiftsskyldighet
utan anmaning icke föreligger, omfatta belopp, för vilket den uppgiftsskyldige
köpt av eller sålt till annan näringsidkare under angiven period, med
angivande där så av särskilda skäl erfordras av slag och myckenhet. En
motsvarande uppgiftsskyldighet förelåg enligt 1940 års förordning om allmän
omsättningsskatt och ansågs vara av stort värde för kontrollverksamheten.

De sakkunniga framhåller, att anmaningsrätten bör utövas med urskillning,
för att icke uppgiftsskyldighetens fullgörande skall bli betungande.
Anmaning bör därför, då den icke avser blott en namngiven näringsidkare,
utfärdas av taxeringsintendent. Uppgiftsskyldighetens största värde ligger
i att den över huvud taget finns och att vederbörande skattskyldiga därmed
vet att kontroll kan utövas.

Ifrågavarande bestämmelser återfinnes i 31—40 §§ förslaget till taxeringsförordning.

Vissa med uppgiftsskyldigheten sammanhängande sekretessfrågor behandlas
i det följande.

Yttranden

Den föreslagna utvidgade uppgiftsskyldigheten till ledning för annans
taxering tillstyrkes helt eller i huvudsak av flertalet remissinstanser, nämligen
kammarrätten, bank- och fondinspektionen, riksräkenskapsverket,
riksskattenämnden, överståthållarämbetet, tjugutvå länsstyrelser, Föreningen
Sveriges kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Svenska landstingsförbundet,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Svensk industriförening, Svenska sparbanksföreningen,
Kooperativa förbundet, Sveriges advokatsamfund, Skånes handelskammare
och Sveriges redareförening. Uttalanden i huvudsakligen avstyrkande riktning
göres endast av 1949 års besvärssakkunniga. Näringslivets skattedelegation,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt Svenska livförsäkringsbolags
förening.

Även i de tillstyrkande yttrandena framföres emellertid åtskilliga jämkningsförslag.

Sveriges lantbruksförbund, som accepterar de föreslagna bestämmelserna
i princip, yttrar bl. a.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Det är av vikt, att den föreslagna kontrollen handhaves på ett sådant sätt,
att den skattskyldiges intressen i övrigt icke trädas för nära, och att effektiv
kontroll utövas av taxeringsmyndigheterna, att uppgiftsskyldigheten
fullgores. För närvarande torde sådan kontroll vara obefintlig. Sålunda
torde icke tillfredsställande kontrolleras exempelvis att löneuppgifter över
huvud taget avlämnas eller att, där sådan uppgift lämnas, denna upptager
alla förmåner.

Sveriges köpmannaförbund vill icke förneka, att vissa uppgifter utöver
dem, som f. n. skall lämnas, säkerligen kan vara till nytta men vill å andra
sidan framhålla, att man icke ytterligare skall öka den stora »sump» av
obeställbara uppgifter, som redan nu finnes hos länsstyrelsen och som trots
betydande spaningsarbete aldrig kan komma till nytta.

Svensk industriförening anför liknande synpunkter.

Sveriges redareförening betonar att det måste tillses, att skyldigheten icke
blir alltför betungande för dem, som skall lämna uppgifterna, liksom även
att myndigheterna bör visa stor urskillning i fråga om att beivra försummelse
att fullgöra uppgiftsskyldigheten. Föreningen efterlyser kontrollföreskrifter
beträffande bl. a. den grupp av skattskyldiga som utför mera tillfälligt
arbete på fritid.

Besvärssakkunniga framhåller att det måste tillses att de enskilda icke
ålägges mer betungande skyldigheter än det allmännas intresse kan anses
fordra. Fördelen av att kunna upptäcka ett mindretal illojala skattskyldiga
får vägas mot de olägenheter, som kan vållas de skattskyldiga av en minutiös
och besvärande uppgiftsskyldighet. De föreslagna bestämmelserna i
31 § 1 mom. 2 och 4 punkterna går sålunda enligt besvärssakkunnigas mening
för långt. Som en allmän riktlinje för kontrollens uppbyggnad skulle
besvärssakkunniga vilja uppställa det önskemålet, att då förbättringar i
kontrollen befinnes erforderliga, man i första hand borde utvidga taxeringsmyndigheternas
särskilda undersökningsbefogenheter snarare än att utöka
de plikter, som generellt åvilar medborgarna. Vidare påpekas att anmaning
att lämna uppgift om annans taxering ofta nog kan avse förhållanden av
mycket ömtålig natur, varför mottagaren av en anmaning borde kunna hånskjuta
frågan om huruvida denna bort utfärdas till avgörande av opartisk
myndighet. Talan mot anmaningsbeslut föreslås kunna föras hos prövningsnämnden.

Näringslivets skattedelegation anser, att en utvidgning av uppgiftsskyldigheten
bör komma till stånd men att därvid måste beaktas att skyldigheten
icke ges sådan omfattning att dess fullgörande omöjliggöres eller i alltför
hög grad betungar uppgiftslämnarna. De sakkunniga synes i hög grad ha
underskattat de svårigheter, efterlevnaden av vissa i denna del föreslagna
bestämmelser kommer att medföra. En noggrann omprövning är därför
erforderlig.

Liknande synpunkter anföx-es av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 ur 1955

Vad därefter angår de särskilda förslagen påtalas i några yttranden, att
den utökade uppgiftsplikten beträffande inkomst av tjänst (31 § 1 inom.
2 p.) icke kommer att åvila fastighetsägare, såvitt gäller inkomster för deltidsanställda,
såsom portvakter, gårdskarlar, vice värdar in. fl.

Länsstyrelsen i Örebro län anför.

Även fastighetsägare böra utan anmaning vara skyldiga lämna uppgift
angående sådana löneförmåner för vilka avdrag yrkas i deklarationen. Anställning
som portvakt, eldare, vice värd o. s. v. fullgöres i regel som bisyssla,
varför skyldighet att verkställa löneavdrag icke föreligger för fastighetsägaren.
Löneförmåner som åtnjutes av personer, vilka utföra arbete hos
fastighetsägare som bisyssla, deklareras, enligt vad som visat sig i praktiken,
ofta icke av de anställda. Vid taxeringsarbetet medhinnes endast att
i ringa omfattning infordra uppgifter av detta slag.

Liknande synpunkter anföres av överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Östergötlands län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår att frågan löses så att uppgiftsskyldigheten
enligt 31 § 1 mom. c) utökas att gälla även fysisk person, som
ägt eller brukat fastighet.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Östergötlands län är tveksamma
om den obligatoriska uppgiftsskyldigheten skall omfatta hembiträden
och andra personliga tjänare, enär det torde bli svårt att få en sådan
bestämmelse allmänt efterlevd.

Överståthållarämbetet anför bl. a.

Det torde vara en allmänt omfattad åsikt, att det är vanskligt ålägga
arbetsgivare uppgiftsskyldighet gentemot i hushåll anställda. Den av de
sakkunniga föreslagna uppgiftsskyldigheten lider av en brist på önskvärd
effektivitet såtillvida att den medför kontroll beträffande skattskyldiga,
som genom inbetald källskatt redan äro underkastade viss kontroll, men
icke omfattar åtskilliga andra skattskyldiga, som alltså icke bliva underkastade
någon som helst kontroll beträffande sina inkomster. Bestämmelserna
synas därför böra utformas så, att, därest man under kontrollen vill
indraga även sådana löner och förmåner, som för utgivaren är att hänföra
till levnadskostnader, uppgiftsskyldighet även för fysiska personer borde
gälla alla utgivna löner och förmåner på grund av fast och tillfällig anställning
samt uppdrag, eller om man det ej vill, så, att uppgiftsplikten omfattar
utgivna löneförmåner, arvoden etc., som för utgivaren utgjort omkostnad
i någon hans förvärvskälla, överståthållarämbetet förordar det senare
alternativet.

I åtskilliga yttranden behandlas den föreslagna obligatoriska uppgiftsskyldigheten
för uppköpare av jordbruks- och trädgårdsprodukter in. m. (31 §
1 mom. 4 p.).

Flera remissinstanser anser, att denna skyldighet går längre än vad som
är praktiskt möjligt att genomföra och förordar i stället att nuvarande
möjlighet alt infordra här avsedda uppgifter genom anmaning bibehålies.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1055

Riksskattenämnden yttrar.

Det bör bemärkas att den uppgiftsskyldighet, varom här är fråga, är av
vidsträckt art och kommer att medföra att ett mycket stort kontrollmaterial
tillföres taxeringsmyndigheterna. Avsevärda svårigheter torde uppkomma
när det gäller att utnyttja detta kontrollmaterial. Dels torde uppgifterna
ofta icke medge en direkt avstämning mot deklarationerna, dels torde namnoch
adressuppgifter ofta komma att vara ofullständiga. Uppgifterna torde
därför många gånger bli av tvivelaktigt värde. Hur vidsträckt bestämmelsen
i själva verket är framgår av att den efter ordalydelsen omfattar även sådana
fall då t. ex. inköp göres på torget i och för tillhandahållandet av lunch
åt rörelseidkares personal. Det måste också medges att bestämmelsen måste
bli betungande för den mindre detaljhandeln, exempelvis för en lanthandlare
som inköper smärre kvantiteter jordbruksalster från många olika håll.
Alt föreskriva visst minimibelopp för uppgiftsskyldigheten synes dock icke
låta sig göra. Med hänsyn till de nu anförda betänkligheterna är riksskattenämnden
närmast böjd för att föreslå att fi''ågan om jordbrukarnas anteckningsskyldighet
tages under omprövning och att det undersökes om icke på
sådan väg möjlighet kan vinnas att undvika en obligatorisk uppgiftsskyldighet
av denna omfattning och, liksom hittills, reservera den för anmaningar
i särskilda fall.

Även länsstyrelserna i Kalmar och Hallands län samt Föreningen Sveriges
taxerings revisor er föreslår anteckningsskyldighet för jordbrukare i stället
för obligatorisk uppgiftsskyldighet för uppköpare av jordbruksprodukter.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför bl. a.

Bestämmelserna i punkt 4 synes innebära, att en lanthandlare i fortsättningen
skall vara skyldig att icke endast kräva kvitton utan även kunna
lämna fullständiga uppgifter om namn, adress och betalningsmottagare
samt utbetalade belopp i fråga om exempelvis inköpta ägg. Det torde vara
mycket vanligt, att i lanthushållen hushållsräkningarna likvideras på så
sätt, att ägg levereras till motsvarande belopp till vederbörande lanthandel.
Härvidlag skall sålunda ske en bruttoredovisning, innebärande att lanthandlaren
skall föra, för övrigt utomordentligt noggranna, anteckningar angående
sina inköp av ägg, även när inköpet sker i form av kvittning mot leveranser.
Med hänsyn till den erfarenhet, som hittills kunnat vinnas på detta
område, synes det föga verklighetstroget att antaga, att en sådan redovisning
verkligen skall kunna bli genomförd i praktiken. Enahanda gäller
exempelvis lanthandelns inköp av lingon och blåbär och liknande produkter.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer anser att en obligatorisk uppgiftsskyldighet
kommer att leda till att taxeringsmyndigheterna blir överhopade
med en sådan mängd kontrolluppgifter, att det med fog kan ifrågasättas,
om uppgifterna helt kan utnyttjas för sitt ändamål.

Skånes handelskammare nämner, att det exempelvis kommer att åvila
Svenska sockerfabriks aktiebolaget att årligen insända kontrolluppgifter för
över 28 000 betodlare. En inskränkning av skyldigheten att utan anmaning
lämna kontrolluppgifter är enligt handelskammarens mening nödvändig.

Näringslivets skattedelegation anför.

Den bestämmelse, som här föreslås, torde i regel icke kunna efterlevas
av de detaljhandelsföretag inom livsmedelsbranschen, restaurantföretag

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

m. fl., som beröras av densamma. Det är oklart vilka företag som avses,
t. ex. huruvida stadgandet gäller för ett företag, som anordnar lunchservering
för sin personal. Uppköpen, särskilt av trädgardsprodukter, ske i stor
utsträckning genom torghandel direkt från producenten. Det finnes i dylika
fall ofta ingen möjlighet för köparen eller hans ombud att trots straffbestämmelsen
i 107 § erhålla tillförlitlig uppgift om säljarens namn och adress.
Ur effektivitetssynpunkt vore emellertid den föreslagna uppgiftsskyldigheten
önskvärd. Den synes dock endast böra ifrågakomma efter anmaning
och under alla förhållanden förses med det uttryckliga förbehållet, att uppgiftsskyldighet
endast föreligger, då uppgiften utan svårighet kan lämnas
av köparen. Så torde i allmänhet vara fallet, då fråga är om fasta leverantörer.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Örebro län föreslår att vid varje länsstyrelse
upplägges särskilda register över samtliga kända uppköpare av
lantbruksprodukter inom länet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar.

Det bör anmärkas, att oavsett om uppgiltsskyldighet föreligger utan eller
efter anmaning, det ur kontrollsynpunkt torde vara ofrånkomligt, att
register föras hos länsstyrelserna över alla uppgiftspliktiga och att alla
kontrolluppgifter passera länsstyrelserna för anteckning i registren m. m.
Med ledning av dessa register kunna lätt varje år de kontrolluppgifter infordras,
som då finnas påkallade. Möjlighet finnes ju också att i undantagsfall
något år infordra kontrolluppgifter från samtliga uppköpare.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar vidare, att vederlag understigande
100 kronor för helt år undantas från uppgiftsplikt.

Denna uppfattning delas av länsstyrelsen i Kristianstads län, som i övrigt
anser att uppgiftsskyldigheten skall utsträckas till att avse fisk och vilt
samt att även auktionsförrättare skall åläggas att lämna kontrolluppgifter
å av dem förmedlade försäljningar av diur och jordbruksprodukter.

Att uppgiftsskyldigheten bör gälla bl. a. fisk, sjöfågel och skaldjur föreslås
även av länsstyrelsen i Blekinge län och Näringslivets skattedelegation.

Förslaget att uppgift efter anmaning kan begäras ej endast om utbetalade
belopp utan även om belopp, för vilket den uppgiftsskyldige sålt till annan
näringsidkare (33 § 1 mom. 7 p. och 2 inom. b) lämnas i allmänhet utan
erinran av remissorganen. Bestämmelserna avstyrkes emellertid av Näringslivets
skattedelegation.

överståthållaråmbetet och länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår vissa
kompletteringar.

Överståthållarämbetet yttrar.

Enligt 35 § 2 mom. gällande taxeringsförordning är idkare av jordbruk,
skogsbruk eller rörelse skyldig att etter anmaning avlämna uppgift om belopp,
som han utbetalt till namngiven annan näringsidkare, därest beloppet
hos mottagaren utgör intäkt av jordbruk eller rörelse. Denna bestämmelse
motsvaras i de sakkunnigas förslag av 33 § 1 mom. 7. Här anges uppgiften
skola avse belopp för vilket uppgiftslämnaren köpt eller sålt varor. Den nu
föreslagna bestämmelsen har i ett avseende mindre räckvidd än den gäl -

Ilo Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

lande, vilket icke är tillfredsställande. Med stöd av den gällande bestämmelsen
är det möjligt att infordra uppgift om provision, ersättning för
gjorda tjänster (exempelvis för körslor, som utförts av åkeri), stilleståndsoch
avbrottsersättning på grund av försäkring, som äges av annan än ersättningsmottagaren,
och andra sådana belopp, som icke utgöra betalning
för köpta varor. Den föreslagna bestämmelsen synes icke ge dylik möjlighet
till kontroll. Bestämmelsen torde därför böra kompletteras så, att uppgiftsskyldigheten
även kommer att omfatta belopp, som av den uppgiftsskyldige
utbetalats till namngiven näringsidkare.

Det föreslagna stadgandet i 2 mom. 2) av nyssnämnda 33 § täcker icke
kreditköp. Bestämmelsen synes böra kompletteras att omfatta skyldighet
att lämna uppgift om belopp, vilka uppgiftslämnaren utbetalt till eller för
vilka han under viss angiven tid köpt varor från annan näringsidkare.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att bestämmelsen i 33 § 1 mom. 7 p.
bör kompletteras med föreskrift om att den uppgiftsskyldige efter anmaning
jämväl bör lämna uppgift om varufordran respektive skuld vid viss angiven
tidpunkt.

Å andra sidan yrkar Kooperativa förbundet och Skånes handelskammare
på restriktivitet i fråga om anmaningars utfärdande.

Kooperativa förbundet anför.

Det bör vara angeläget, att taxeringsmyndigheterna begagna sig av denna
rätt att infordra uppgifter endast i de fall då de verkligen kunna antagas
komma till användning i granskningsarbetet. Att dylika uppgifter generellt
insamlas bör endast undantagsvis ifrågakoinma. Den tid och de kostnader,
som företagen redan nu måste offra på arbetet för taxerings- och uppbördsmyndigheternas
räkning, är så betungande att ytterligare pålagor av detta
slag måste undvikas eller genomföras med största försiktighet.

Sveriges lantbruksförbund föreslår, att uppgiftsskyldigheten endast skall
avse den som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse i de fall, där enligt
god bokföringssed den uppgiftsskyldige bort ha sådan bokföring att sådana
kontrolluppgifter kan erhållas ur densamma.

I ett par yttranden beröres uppgiftsplikten beträffande naturaförmåner
och uttalas i vissa fall tveksamhet rörande förmånernas beskattning och
värdering.

Sveriges köpmannaförbund yttrar.

I fråga om uppgiftsplikt rörande förmånen av inköp av varor eller nyttigheter
till billigt pris är det enligt förbundets mening mycket svårt att ange
var gränsen går. Det torde även vara mycket svårt att ange, i vilken utsträckning
denna förmån verkligen använts, varför uppgiften blott kan
avse det förhållandet, att förmånen funnits. Förbundet vill vidare peka på,
att en del samköpsföreningar kunna erbjuda sina medlemmar varor till priser,
som stundom understiga detaljhandlarnas inköpspris. Vad är då förmånen
värd för de i handeln anställda? Alla inköp från kronans s. k. proviantbodar
och liknande institutioner torde vidare falla under den föreslagna
uppgiftsplikten.

Svensk industriförening anför liknande synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

111

Näringslivets skattedelegation hemställer att 33 § 1 mom. 7, 33 § 2 mom.
och 107 § första stycket måtte utgå. För den händelse det sistnämnda författningsrummet,
som gäller även för andra fall än de här avsedda, likväl
skulle bibehållas, bör under alla förhållanden en sådan uppmjukning av
sistnämnda stadgande vidtagas, att straffrihet inträder för den, som kan visa
giltig ursäkt för sin underlåtenhet att lämna ifrågavarande upplysning. Enahanda
förbehåll bör jämväl gälla vid tillämpning av 107 § andra stycket.
Delegationen anför bl. a. beträffande 33 § 1 mom. 7.

Den under förevarande punkt föreslagna uppgiftsskyldigheten innebär
bl. a., att om en hantverkare vid disken i en detaljhandel kontant inköper
t. ex. spik, lim, målarfärg eller andra varor av vad slag det vara må och
använder dem i sin näringsverksamhet, detaljhandlaren skulle bli skyldig
att — vid påföljd enligt 108 § 6) av dagsböter för underlåtenhet — efter
anmaning lämna uppgift om, till vilket belopp den ifrågavarande hantverkaren
under nästföregående år inköpt varor för dylik användning samt,
där så begäres, även uppgift om varuslag och myckenhet. Vidare skulle en
lantbrukare eller trädgårdsmästare, som på torget eller eljest kontant försäljer
sina produkter — vid enahanda påföljd för underlåtenhet — bli pliktig
att efter anmaning uppgiva till vilket belopp viss namngiven näringsidkare
under beskattningsåret av honom inköpt varor, avsedda att exempelvis
användas i restaurantverksamhet eller återförsäljas i detaljhandel,
samt där så begäres även lämna uppgift om varuslag och myckenhet. Detaljhandlaren
och restaurantägaren bleve enligt 31 § 4 mom. i sin tur skyldig
att — vid samma påföljd för underlåtenhet — utan anmaning lämna uppgift
om det belopp, för vilket inköp under året skett av lantbrukaren resp.
trädgårdsmästaren med angivande av vederbörandes namn och adress.

Liknande erinringar framföres mot 31 § 2 mom. Delegationen yttrar
vidare.

Om föreliggande förslag godkännes, blir det således nödvändigt för varje
detaljhandlare att — så snart fråga icke är om kända kunder, vilka icke
äro näringsidkare — förhöra sig om, huruvida och till huru stor del av
kunden efterfrågade varor komma att användas i av honom bedriven näringsverksamhet
samt i förekommande fall anteckna kundens namn och
adress, det belopp, för vilket inköpet skett, samt varuslag och myckenhet.
Vidare nödgas detaljhandlaren och restaurantinnehavaren vid sådana inköp
från lantbrukare eller trädgårdsmästare, som avses i ovanstående exempel,
begära upplysning om säljarens namn och adress. I båda fallen måste beloppen
bokföras på särskilda konton för kunden resp. säljaren, enär uppgiftsskyldigheten
eljest svårligen skulle kunna fullgöras.

Det ligger i öppen dag, att om stadganden av ovan angivet innehåll behörigen
skulle efterlevas, följden härav skulle bli en betydande belastning på
all kontant handel, till förfång icke minst för konsumenterna. Förutom att
varudistributionen fördyrades skulle de förfrågningar, som såväl säljare
som i vissa fall köpare nödgades framställa innan varan kunde överlämnas,
vålla betydande irritation och tidsspillan. Det torde emellertid vara uppenbari,
alt de föreslagna bestämmelserna även med bästa vilja i stor utsträckning
icke skulle kunna efterlevas.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955
Departementschefen

Ett viktigt hjälpmedel vid taxeringskontrollen är de uppgifter, som —
utan eller efter anmaning — av arbetsgivare m. fl. lämnas till ledning
vid annans taxering.

De sakkunniga konstaterar, att gällande bestämmelser är i huvudsak
ändamålsenligt utformade såvitt angår inkomst av tjänst. Motsvarande
anses däremot inte vara fallet i fråga om inkomst av rörelse och jordbruksfastighet.
I betänkandet föreslås därför betydelsefulla utvidgningar
av uppgiftsskyldigheten framför allt i sistnämnda hänseenden. Förslagen
har i det stora hela fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen,
varvid man dock på flera håll uttalat varningar för att stadga en alltför
omfattande uppgiftsplikt och framfört åtskilliga jämkningsförslag.

Behovet av ökade kontrollmöjligheter såvitt angår rörelseidkare och
jordbrukare är även enligt min mening uppenbart. Jämväl på området
för inkomst av tjänst synes förbättringar kunna åstadkommas. Det ligger
emellertid i sakens natur, att vissa begränsningar måste göras. De sakkunniga
har i fråga om uppgifter, som skall lämnas utan anmaning, framhållit
att denna form för taxeringskontroll av praktiska skäl lämpar sig
endast för granskning av sådana skattskyldigas deklarationer som uppbär
sin inkomst från ett eller ett fåtal olika håll. Där så ej är fallet, kan
uppgiftsplikten bli alltför betungande för de uppgiftsskyldiga och det
inkommande materialet alltför stort och svårhanterligt. Men även beträffande
uppgifter, som lämnas först efter anmaning, torde enligt min mening
få tillses att de uppgiftsskyldiga icke betungas oskäligt. I detta sammanhang
kan framhållas att varje åläggande att lämna kontrolluppgifter —
med eller utan föregående anmaning — förutsätter att den uppgiftspliktige
fört räkenskaper eller på annat sätt kan sörja för att han har ett tillförlitligt
underlag för kontrolluppgifterna.

Till en början torde få behandlas några huvudfrågor rörande kontrolluppgifter
som skall lämnas utan anmaning.

Beträffande inkomst av tjänst föreslår de sakkunniga i huvudsak endast
mindre utvidgningar. En synnerligen önskvärd konsekvens av de förordade
reglerna blir att pensionsstiftelserna är skyldiga lämna uppgift
om utbetalta pensionsbelopp. Vidare må framhållas att uppgift enligt
förslaget skall lämnas i alla de fall, då vederbörande enligt uppbördsförordningen
varit skyldig att göra skatteavdrag för inkomsten. Härunder
kommer bl. a. att falla belopp som utbetalats till hembiträden, andra
personliga tjänare samt tillfällig arbetskraft i hemmen, i sistnämnda fall
dock endast under förutsättning att vederbörande betalar preliminär Askatt
och tillika har sin huvudsakliga anställning hos den uppgiftspliktige.
Vidare blir konsekvensen av förslaget att uppgiftsplikten knytes till de
utgivna förmånernas beskaffenhet, icke som nu till utbetalarens egenskap

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

av arbetsgivare. Dessa förslag, som i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen,
kan jag biträda.

I några yttranden har anmärkts, att enligt de sakkunnigas förslag
kontrolluppgifter icke kommer att föreligga beträffande deltidsanställda
vicevärdar, portvakter m. fl. i fastigheter, tillhörande fysiska personer
som icke använder fastigheten i rörelse. Då uppgifter härom bör lämnas
av fastighetsägarna, torde förslaget få omformuleras och kompletteras med
hänsyn härtill.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten vid några närliggande
spörsmål. Gager för artistuppträdanden och liknande ersättningar
utbetalas för närvarande i stor omfattning icke av uppdragsgivaren direkt
till artisten utan via arbetsförmedlingsbyråer eller liknande institutioner.
Dessa inkomster ligger för närvarande i stor utsträckning utanför all kontroll.
Liknande förhållanden förekommer även på andra områden. Vid
auktioner är det exempelvis vanligt att köparna inbetalar likviderna till
auktionsförrättaren, som sedan i sin tur tillhandahåller säljarna dem tillkommande
belopp. De sakkunniga har uppmärksammat dessa frågor och
bland reglerna om taxeringsrevision upptagit en bestämmelse, enligt vilken
sådan revision må verkställas hos den som bedriver förmedlingsverksamhet
eller annan sådan verksamhet av beskaffenhet, att uppgifter av betydelse
för taxeringskontrollen kan hämtas ur anteckningar eller andra handlingar,
som föres vid verksamhetens bedrivande. Att taxeringsmyndigheterna
erhåller befogenhet härtill är i och för sig önskvärt. Det synes
emellertid väl motiverat att gå ett steg längre. I de nu åsyftade fallen
skulle det merendels inte vara förenat med några svårigheter för den som
förmedlar beloppen att utan anmaning lämna taxeringsmyndigheterna en
motsvarande uppgift härom som en arbetsgivare har att lämna beträffande
gjorda löneutbetalningar. Generella föreskrifter i ämnet synes dock mindre
lämpliga, då förhållandena kan vara ganska varierande. Jag vill därför förorda,
att Kungl. Maj :t skall beträffande företag eller organisation, som
bedriver förmedlingsverksamhet eller annan därmed jämförlig verksamhet
och i samband därmed utbetalar eller förmedlar utbetalning av ersättning,
äga föreskriva skyldighet att utan anmaning avge kontrolluppgifter om
sålunda utbetalad eller förmedlad ersättning. Lämpligen synes sådant
ärende böra förberedas av riksskattenämnden.

Vad angår kontrolluppgifterna angående inkomster av tjänst må tillläggas
att dessa, i enlighet med vad de sakkunniga framhållit, bör upptaga
alla erhållna förmåner, däribland naturaförmåner av olika slag.

En betydelsefull nyhet i de sakkunnigas förslag är, att uppköpare av
jordbruksprodukter skall vara skyldiga att utan anmaning lämna
uppgifter om gjorda inköp och vederlaget härför. De sakkunniga uttalar,
att en sådan uppgiftsplikt bör kunna fullgöras utan större svårigheter
samt erinrar om att uppköparna redan nu är skyldiga att efter anmaning
8 — It i han g till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

lämna de uppgifter som här avses. Förslaget får ses i samband med de
sakkunnigas förslag om skyldighet att föra räkenskaper eller anteckningar.
Sådan skyldighet skulle, såsom nämnts i annat sammanhang, enligt
de sakkunnigas motivering icke åvila jordbrukare i allmänhet.

För egen del har jag i sistnämnda fråga i princip intagit den ståndpunkten
att jordbrukarna icke bör inta någon särställning. Men jag vill
även erinra om det modifierade förslag angående skyldighet att föra anteckningar
m. in., som jag i det föregående förordat. Även om man sålunda
kan förutsätta att en viss anteckningsskyldighet kommer att finnas för
flertalet jordbrukare, liksom för åtskilliga andra skattskyldiga, talar emellertid
skäl för att införa en sådan ordning att kontrolluppgifter om åtminstone
de viktigaste inkomstposterna avges utan anmaning. Förutsättningarna
härför är dock olika beträffande skilda slag av produkter. Spannmål,
större slaktdjur, mjölk och skogsprodukter säljes i regel till ett fåtal
uppköpare, vanligen jordbrukarnas egna organisationer, vilka utan svårighet
torde kunna lämna kontrolluppgifter. Annorlunda ställer det sig med
exempelvis fjäderfä, ägg, grönsaker, bär och liknande produkter. Dessa
säljes ofta i mindre poster, exempelvis vid torghandel. Att förelägga de
näringsidkare av olika slag, bl. a. restaurang- och kaféinnehavare, som gör
inköp av dessa varor, skyldighet att utan anmaning avge kontrolluppgifter
i alla dylika fall synes icke kunna komma i fråga. Den omständigheten
att uppköparna redan nu är skyldiga att lämna uppgifter efter anmaning
kan icke tillmätas avgörande betydelse, då anmaningsrätten självfallet
endast användes i begränsad utsträckning. Häri ligger en viss garanti
för att de uppgiftsskyldiga icke oskäligt betungas och för att kontrollmaterialet
icke blir alltför ohanterligt.

Med hänsyn till det anförda finner jag nödvändigt att göra vissa
begränsningar i den föreslagna uppgiftsskyldigheten för uppköpare av
jordbruksprodukter. Att i taxeringsförordningen slutgiltigt fixera omfattningen
av uppgiftsskyldigheten låter sig emellertid av praktiska skäl
knappast göra. I princip kan sägas att denna skyldighet bör begränsas till
sådana uppgifter, som kan lämnas utan nämnvärd olägenhet och vilkas
värde för taxeringskontrollen är uppenbart. Det kan övervägas att, tills
vidare erfarenheter vunnits, ge skyldigheten en mera lokal avgränsning eller
utnyttja den stickprovsvis. Allteftersom erfarenheter vunnits, kan utvidgningar
eller inskränkningar göras och uppgiftsskyldigheten ges en mera
slutgiltig utformning. Uppgifterna synes emellertid icke under några förhållanden
böra avse kontantförsäljning från torgstånd eller liknande, ej
heller försäljningssummor på mindre än 100 kronor för år räknat.

Med hänsyn till det anförda vill jag förorda att Kungl. Maj:t får befogenhet
att närmare bestämma uppgiftsskyldighetens omfattning inom
den i sakkunnigförslaget uppdragna ramen. Fn lämplig anordning synes
vidare vara att riksskattenämnden förbereder ärenden av hithörande slag
och för Kungl. Maj :t framlägger förslag till föreskrifter. Uppgifter av nu

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

avsett slag förutsätter att de uppgiftsskyldiga fört erforderliga anteckningar
under beskattningsåret. Detta kan medföra att beslut om uppgiftsskyldighet
bör få avseende först å en framförliggande tidsperiod.

I detta sammanhang får jag i likhet med vissa remissinstanser framhålla
lämpligheten av att man inom länsstyrelserna upprättar register över
uppgiftspliktiga personer. För att anordningen skall bli effektiv och vissa
uppköpare icke skall kunna skaffa sig obehöriga fördelar genom att underlåta
avge uppgift förutsätter jag i likhet med de sakkunniga att bestämmelsernas
efterlevnad noggrant övervakas.

Enligt gällande bestämmelser är den som idkat jordbruk, skogsbruk
eller rörelse skyldig att efter an manin g lämna uppgift om belopp,
som utbetalts till andra näringsidkare, om beloppet i mottagarens hand
utgör intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse. Uppgiften kan avse utbetalningar
till viss namngiven skattskyldig eller, om taxeringsintendent
utfärdat anmaningen, utbetalningar till icke namngivna personer.

De sakkunniga föreslår, att denna uppgiftsplikt vidgas till att avse varje
belopp, för vilket den uppgiftsskyldige under viss angiven tid köpt eller
sålt varor, därest beloppet i köparens eller säljarens hand utgör skattepliktig
intäkt eller avdragsgill utgift. Såvitt angår namngiven annan
näringsidkare skulle därjämte på begäran anges varuslag och myckenhet.

I vissa yttranden har gjorts gällande att den föreslagna uppgiftsplikten
blivit alltför vidsträckt. Häremot vill jag framhålla, att en uppgiftsplikt
av denna omfattning torde vara en nödvändig förutsättning för att näringsidkarnas
deklarationer i förevarande hänseende skall kunna kontrolleras
med samma noggrannhet som exempelvis löntagarnas. Genom förslaget
möjliggöres bl. a., att myndigheterna i förekommande fall kan närmare
följa affärsförbindelserna mellan olika näringsidkare, något som icke
kunnat ske med nuvarande regler, enligt vilka uppgifterna endast må avse
utbetalda belopp. Den kritik som framförts i vissa remissyttranden synes
mig uppenbarligen skjuta över målet. Bl. a. kan påpekas, att kritiken delvis
även träffar de nuvarande bestämmelserna, vilkas tillämpning, såvitt är
känt, icke vållat nämnvärda olägenheter.

Det måste emellertid självfallet tillses, att uppgiftsskyldighet icke kräves
i sådana fall, där dess fullgörande i praktiken icke kan efterkommas. Sålunda
bör, i enlighet med vad som påpekats i ett yttrande, kontantförsäljning
över disk undantagas.

Med nu angivna jämkning förordar jag de sakkunnigas förslag. I likhet
med de sakkunniga vill jag understryka att taxeringsmyndigheterna bör
begagna anmaningsrätten med urskillning, så att de uppgiftsskyldiga icke
betungas i oskälig omfattning.

Såsom tidigare anmärkts förutsätter uppgiftsplikten, att den som skall
lämna uppgifterna sörjer för att han har tillförlitligt underlag för
dessa. Med hänsyn till den förhållandevis stora omfattning, som upp -

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

giftsplikten kommer att erhålla, synes skyldighet att sörja för underlag
icke kunna gälla utan undantag. I fråga om uppgifter till ledning för
egen taxering har jag förordat en allmän bestämmelse av innebörd att
underlag skall finnas i skälig omfattning. Jag förordar en motsvarande
regel när det gäller uppgifter till ledning för annans taxering. Detta medför,
att om brister i fullgörandet av skyldighet att lämna sådana uppgifter
beror på underlåtenhet att föra erforderliga anteckningar och den uppgiftspliktige
icke kan anses ha gjort sig skyldig till vårdslöshet, straff
icke skall ådömas.

T axeringskontrollen

De sakkunniga

Under uttrycket taxeringskontroll sammanfattas i betänkandet åtgärder,
som kan ifrågakomma för utrönande av huruvida i taxeringsförfattningarna
föreskriven deklarations- eller uppgiftsskyldighet behörigen fullgjorts eller
för inhämtande av uppgifter och upplysningar att tjäna till ledning vid
taxering.

Det är, framhåller de sakkunniga, naturligt att grundmaterialet för besluten
om taxeringarnas åsättande — självdeklarationerna — skall vara
föremål för kontroll. Åtgärder för denna kontroll uppfattas stundom felaktigt
såsom utslag av misstänksamhet och det göres till och med ibland
gällande, att särskilda skäl för misstankar om oriktig deklaration e. d. bör
kunna påvisas för att en kontrollåtgärd skall få vidtagas. Möjligen kan föreställningar
av denna art ha uppkommit på grund av att självdeklarationerna
skall avges på heder och samvete och kontrollåtgärderna därför betraktats
såsom ett ifrågasättande av deklarantens heder. Det synes angeläget
att bestämmelserna om taxeringskontrollen avfattas på sådant sätt, att
missuppfattningar av antydd art skingras. Taxeringskontrollen bör anses
jämförlig med annan rutinmässig kontroll av ekonomisk natur, exempelvis
den revision, som författningsenligt skall äga rum inom ett aktiebolag.
Kontrollens omfattning och beskaffenhet bör därvid bestämmas av de
praktiska erfarenheterna. För närvarande behöver taxeringskontrollen
otvivelaktigt utvidgas, men den bör begränsas i den mån deklarationsmoralen
kan förbättras.

Taxeringskontrollen sker i första hand genom granskning av deklarationerna
och dessas jämförande med kontrolluppgifter, som avlämnats utan
anmaning eller efter anmaning eller på annat sätt införskaffats rörande
vissa grupper skattskyldiga. Där ytterligare upplysningar befinnes erforderliga,
införskaffas desamma genom förfrågningar, muntligen eller per telefon,
eller genom skriftliga anmaningar. Bestämmelserna härom är allmänt hållna,
och de sakkunniga betonar, att närmare föreskrifter näppeligen kan
meddelas, eftersom de uppgifter, som kan vara av betydelse för taxering
och kontroll, är av mycket skiftande art. Det är av vikt, att jämväl kontroll -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

synpunkterna tillräckligt beaktas. Såsom exempel nämnes, att en skattskyldigs
levnadskostnader och dessa kostnaders huvudsakliga fördelning
å olika poster kan vara av den största betydelse för kontrollen av hans deklaration.
Det är sålunda ej ovanligt, att en näringsidkares deklaration och
därtill hörande handlingar utvisar ett för levnadskostnader disponibelt belopp,
som undantagsvis kan förslå till dessa kostnader men i regel måste
antagas vara otillräckligt. För utrönande av om anledning finns till antagande
att vederbörande haft inkomster utöver de uppgivna anser de sakkunniga
nödvändigt att ingå på frågan om den skattskyldiges levnadsstandard
och storleken av hans levnadskostnader.

De sakkunniga betonar, att all taxeringskontroll i nu ifrågavarande form
bör ske under hänsynstagande till ändamålet med kontrollen och till den
skattskyldiges intresse av att icke besväras mer än som är nödigt. Alla
åtgärder bör ske i korrekt form och anledningar till onödig irritation i förhållandet
mellan skattskyldiga och myndigheter undvikas. I den mån anledning
till erinringar i nu berörda avseenden hittills förekommit, torde
det i huvudsak vara att tillskriva de organisatoriska förhållandena.

Beträffande den s. k. bokföringsgranskningen erinras om att denna alltjämt
förekommer i ringa omfattning. Emellertid framhalles, att bokföringsgranskning
eller därmed jämförlig granskning är den enda form av taxeringskontroll,
varigenom kontroll av näringsidkares deklarationer kan ske
på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Det måste anses vara en angelägenhet
av synnerlig vikt att denna kontrollform användes i ökad omfattning
— behovet därav framgår till fullo av i betänkandet återgivna siffror
och i övrigt gjorda erfarenheter. Bokgranskningen bör ske planmässigt och
sålunda icke endast då besvär anförts eller eljest särskild anledning därtill
yppats.

För att bättre angiva arten av ifrågavarande kontrollåtgärd föreslår de
sakkunniga, att den benämnes taxeringsrevision. Därigenom markeras,
att åtgärden kan omfatta icke blott en granskning av bokföringen
med tillhörande handlingar utan även andra undersökningar, som kan tjäna
det med taxeringsrevisionen avsedda syftet. Det må i detta sammanhang
framhållas, att granskningarna numera ofta måste ske på ett annat sätt
än tidigare. Under de första åren, då bokgranskningar skedde, bestod felen
huvudsakligen i att belopp obehörigen bokförts såsom omkostnader utan
att återföras å rörelsebilagan, under det att bokföringen i och för sig riktigt
återgav de förekomna affärshändelserna. Numera förekommer allt oftare,
att själva bokföringen är felaktig och exempelvis grundar sig å oriktiga
fakturor. Granskningarna blir därför alltmer komplicerade och kräver genomgång
av ett allt vidlyftigare material.

Även om taxeringsrevisionen i första hand avser ett eller flera gångna
år, anser de sakkunniga erforderligt att den får utsträckas att avse jämväl
det löpande årets räkenskaper fram till det tillfälle, då revisionen sker.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Härigenom kan även kontrolleras, om bokslutet och därmed deklarationen
grundats å noteringar, som gjorts fortlöpande. Det är nämligen icke ovanligt,
att räkenskaper, som vid första påseendet förefaller oklanderliga, visar
sig utgöra efterhandskonstruktioner av allt annat än tillförlitlig karaktär.

Vidare förordas, att den begränsning av granskningsbefogenheten, som
nu föreligger så till vida att granskning må ske för kontroll av den skattskyldiges
egen deklaration, bortfaller. I åtskilliga fall måste nämligen uppgifter
för kontroll av en skattskyldigs deklaration eller bokföring hämtas
från annan skattskyldigs bokföring.

Givetvis bör, påpekar de sakkunniga, stor uppmärksamhet ägnas åt att
varje taxeringsrevision utföres av person, som är lämpad för den granskning,
varom i varje särskilt fall är fråga. Är särskild diskretion av behovet
påkallad, bör hänsyn därtill tagas. Det är jämväl viktigt — inte minst för
att revisionerna skall bli så litet besvärande för de skattskyldiga som möjligb
— att uppmärksamhet ägnas åt utarbetande av lämpliga revisionsmetoder
och meddelande av instruktion åt personal, som sysselsättes med
revisionsarbete.

I betänkandet framhålles vidare, att det vid revisionernas planläggande
och genomförande icke bör vara nödvändigt att i varje särskilt fall utföra
en fullständig revision. En partiell revision kan stundom vara till fyllest
för det ändamål, som är aktuellt. Därvid förutsättes, att bestämmelserna om
eftertaxering så utformas, att icke hinder mot eftertaxering kan anses föreligga,
om sedermera befinnes, att granskade räkenskaper är behäftade med
fel, som lett till en för låg taxering.

Bestämmelser om taxeringsrevision upptas i 51—54 §§ förslaget till taxeringsförordning.
Därmed sammanhängande sekretessfrågor behandlas särskilt
i det följande.

Remissyttranden

De sakkunnigas uttalanden om behovet av effektiviserad taxeringskontroll
vitsordas allmänt i yttrandena, och remissinstanserna har, såsom framgår
av den tidigare lämnade redogörelsen, som regel givit uttryck för en positiv
inställning till de förslag om vidgad antecknings- och uppgiftsskyldighet
för de skattskyldiga samt om ökad skyldighet att lämna uppgifter till ledning
för annans taxering, som framlagts av de sakkunniga i syfte att möjliggöra
en sådan kontroll.

Särskilt intresse i förevarande sammanhang har i yttrandena ägnats förslaget
att utbygga den nuvarande s. k. bokföringsgranskningen till en mera
rutinmässig och omfattande kontrollåtgärd, taxeringsrevision.
Detta förslag tillstyrkes i princip — här bortses från sekretessfrågorna —
i det helt övervägande antalet remissyttranden, däribland de som avgivits
av kammarrätten, riksskattenämnden, flertalet länsstyrelser, 1949 års besvärssakkunniga,
Föreningen Sveriges kronokamrerare, Taxeringsnämnds -

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

ordförandenas riksförbund, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Svenska
landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Svensk industriförening och Svenska livförsäkringsbolags förening.
En övervägande kritisk hållning intar åter Näringslivets skattedelegation.
Kooperativa förbundet och Sveriges advokatsamfund.

Från remissyttrandena torde här följande få återgivas.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att de föreslagna bestämmelserna
synes väl ägnade att underlätta genomförandet av en effektivare taxeringsrevision.
Enligt länsstyrelsernas mening borde genom press och radio
inskärpas hos allmänheten, att taxeringsrevisionen sker i varje skattskyldigs
intresse samt, att ju effektivare den är, desto förmånligare är det för alla
lojala skattedragare.

Sveriges lantbruksförbund yttrar bl. a.

Det är av synnerlig betydelse, att kontrollen genom den s. k. taxeringsrevisionen
utföres såsom kedjegranskning, dvs. att granskningen sker genom
alla leden från fabrikant via grosshandel till detaljhandel och omvänt
och att kontrolluppgifter kunna inhämtas från en bokföringsskyldig för
granskning av andra skattskyldiga. På vederbörande granskningsmän måste
därvid ställas det absoluta kravet, att de ha fullständig kännedom om den
bransch de granska. Taxeringsrevisionen borde gå över prövningsdistriktsgränserna
i större omfattning än nu tillämpas. Samma granskningsmän
borde användas inom samma bransch över större områden helst hela riket.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lån och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund framhåller att en utökning av bokgranskningspersonalen är en
av de väsentligare åtgärderna för höjande av effektiviteten i taxeringen.

Några av de remissinstanser som tillstyrker i princip anser, att förslaget
går något för långt, och yrkar på begränsningar i taxeringsmyndigheternas
befogenheter.

1949 års besvärssakkunniga framhåller sålunda, att en avvägning av taxeringsmyndigheternas
särskilda undersökningsbefogenheter måste ske. Besvärssakkunniga
yttrar bl. a.

Reglerna om taxeringsrevision i 51 § kunna t. ex. medföra mera vittgående
intrång i privatlivets helgd än som kan anses berättigat med hänsyn till
effektivitetsintresset. Vidare bör tillses att det organ, som skall äga besluta
om undersökningar av mera ingripande och grannlaga natur, såvitt möjligt
icke är den skattskyldiges motpart eller eljest ett organ med pai''tsintressen
utan en objektiv myndighet. I fall, då avgörandet av praktiska skäl måste
ligga hos företrädaren för det allmänna, kunde tänkas att giva möjlighet
till talan hos exempelvis prövningsnämnd.

Riksskattenämnden anför bl. a.

Beträffande taxeringsrevisionens omfattning uppkomma vissa ömtåliga
spörsmål i samband med att revisionen skall kunna avse även mera privata
anteckningar, korrespondens in. in. Det torde vara särskilt viktigt att veder -

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

börande granskningsmän här gå fram med gott omdöme och iakttaga tillbörlig
varsamhet. Frågan om hur långt taxeringsrevisionen bör få sträcka
sig och i vad mån man för detta ändamål vill offra sekretesshänsynen i
olika fall hör emellertid samman med spörsmålet om förekommande kollisioner
mellan taxeringskontrollen och civilrättslig lagstiftning.

Sveriges köpmannaförbund yttrar bl. a. följande.

Förbundet vill här understryka vikten av att de skattskyldiga ej besväras
mer än som är nödvändigt samt att kontrollen sker under så litet irriterande
tormer som möjligt. Det är sålunda oundgängligen nödvändigt, att
stora krav ställas pa lämpligheten hos den personal, som skall syssla med
taxeringskontroll. Alldeles särskilt gäller detta den personal, som har med
taxeringsrevision att göra. Taxeringsrevision är en synnerligen grannlaga
uppgift, som måste genomföras med takt, omdöme och diskretion.

Det är vidare högst angeläget, att befogenheten att granska korrespondens
och andra handlingar endast får gälla i den mån dessa handlingar avse
rörelse eller liknande verksamhet. Privat korrespondens och privata handlingar
måste uttryckligen undantagas.

Liknande synpunkter framföres även av Sveriges akademikers centralorganisation,
Svenska livförsäkringsbolags förening och Sveriges redareförening.

Enligt Svensk industriförening synes det nödvändigt att entydiga och
restriktiva bestämmelser utfärdas rörande myndighetspersonernas befogenheter
vid deras granskning av de enskilda medborgarnas privatliv, så att
i görligaste mån onödiga och bryska ingrepp omöjliggöres.

Kooperativa förbundet hävdar, att de sakkunniga gått längre än som
kan anses vara lämpligt och tillrådligt. Förbundet erinrar om de sakkunnigas
direktiv, vari utsäges, att resultatet av taxeringsarbetet i väsentlig
mån är beroende av samverkan mellan taxeringsorganen och de uppgiftsskyldiga,
varför man bör eftersträva en sådan utformning av taxeringsförordningen,
som främjar sådan samverkan och i möjligaste mån förebygger
motsättningar och irritation. Förbundet yttrar vidare.

De befogenheter, med vilka de sakkunniga vilja utrusta taxeringsmyndigheternas
granskningsmän, är emellertid av så vittomfattande innebörd,
att ett missbruk, föranlett av ett missriktat fiskaliskt nit, kan skapa stor
irritation och i hög grad försvåra det önskvärda och nödvändiga samarbetet
mellan skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna. Förslaget inbjuder onekligen
till jämförelse med de noggranna föreskrifter, med vilka husrannsakan
i brottmål kringgärdats för att skapa garantier mot missbruk. Det förefaller
emellertid som om det i första hand borde vara tillräckligt att taxeringsrevisionen
omfattade granskning av bokföring, räkenskaper och anteckningar
med därtill hörande verifikationer. Däremot bör vederbörande i
normala fall icke vara skyldig att vid taxeringsrevision tillhandahålla korrespondens,
protokoll och andra handlingar rörande verksamheten. Endast
för den händelse det föreligger skäl att verkställa husrannsakan enligt
Rättegångsbalkens 28 :e kapitel, torde sistnämnda handlingar böra bli föremål
för granskning.

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Sveriges advokatsamfund anför liknande skäl samt framhåller därutöver
att man genom bokgranskningsinstitutet endast torde kunna komma åt
mindre delen av felaktigheterna i deklarationerna. Den större delen av felaktigheterna
får enligt samfundets mening anses hänföra sig till inkomster,
som icke kan kontrolleras med hjälp av bokföring, anteckningar, kontrolluppgifter
och dylikt. Såsom ett komplement till bokgranskningen vill samfundet
särskilt framhålla metoden att vid jämförelse mellan en skattskyldigs
levnadsstandard och hans deklarerade inkomster söka komma
oriktiga deklarationer på spåren.

Näringslivets skattedelegation uttalar, att det bör undersökas vilka vägar
som kan stå till buds för att åstadkomma en effektivare taxeringskontroll
utan att befogade krav på sekretess och respekt för privatlivets helgd åsidosättes.
Vidare framhålles att rätten till undersökningar av den skattskyldiges
levnadsstandard och storleken av hans levnadskostnader bör handhas med
största försiktighet. Ett led i kontrollåtgärderna, som de sakkunniga icke
närmare berört men som enligt delegationens mening bör tillmätas avsevärd
vikt, är att kontrollera att deklarationer avlämnas av alla, som åtnjutit
inkomst till sådant belopp, att skatteplikt inträder, icke minst då det gäller
inkomst av tillfälligt arbete. Delegationen hemställer att för taxeringsrevision
tillsvidare måtte gälla de för bokföringsgranskning meddelade bestämmelserna,
dock med rätt för förrättningsmannen att granska även det löpande
årets räkenskaper.

Förslaget att taxeringsrevision skall kunna verkställas hos en skattskyldig
för kontroll av annan skattskyldigs deklaration lämnas i allmänhet
utan erinran av remissorganen.

Riksskattenämnden tillstyrker denna utvidgning av granskningsmöjligheten
och anser att utvidgningen är en så betydelsefull nyhet att den borde
starkare markeras i författningstexten, lämpligen genom ett uttryckligt påpekande
att taxeringsrevision må äga rum, oavsett om den avser kontroll
beträffande den, hos vilken revision sker, eller endast avser kontroll av
andra skattskyldigas taxering.

Förslaget i denna del avstyrkes emellertid av Kooperativa förbundet,
Sveriges advokatsamfund och Sveriges redareförening.

Advokatsamfundet anför.

Enligt styrelsens förmenande är detta att lägga för stor börda på de
skattskyldiga. Det må vara, att den skattskyldige, för att värja sig mot
misstanken att hans deklaration icke är riktig, kan få finna sig i det besvär
som föranledes av en bokgranskning. Men att han skall nödgas finna sig
i detta besvär och obehag för en annan skattskyldigs skull är icke rimligt.
Det får här räcka med den plikt att lämna upplysning rörande mottagna
och utbetalda belopp, som föreslagits.

Sveriges redareförening yttrar.

Föreningen kan ej biträda förslaget, att ett företag skall vara skyldigt
att tillhandahålla sin bokföring för kontroll av eu annan skattskyldigs de -

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

klaration. En dylik anordning kan leda till väsentligt avbräck i affärsförbindelserna
mellan två företag eller skapa onödig irritation mellan företagen.
Så länge den enskilde icke hålles skadeslös av det allmänna för de
ekonomiska verkningarna av en dylik kontrollåtgärd, bör han ej heller vara
skyldig att tillhandahålla sin bokföring för nyssberörda ändamål.

Departementschefen

Genom de utvidgningar i skyldigheten att lämna uppgifter till ledning
för egen eller annans taxering, som jag i annat sammanhang förordat, erhåller
taxeringsmyndigheterna väsentligt förbättrade möjligheter att utöva
en effektiv kontroll. Även i ett annat hänseende synes granskningsmöjligheterna
böra utökas. Jag syftar här på den s. k. bokföringsgranskningen, i
sakkunnigförslaget betecknad taxeringsrevision.

Bestämmelser om bokföringsgranskning finnes i 32 § 3 inom., 35 § 3
inom., 79 § och 93 § andra stycket gällande taxeringsförordning. Möjligheterna
att använda denna form av kontroll är tämligen snävt begränsade.
Granskning får endast ske hos den skattskyldige själv och hos den som är
pliktig att avge kontrolluppgift utan anmaning; den kan vidare endast avse
själva bokföringen eller därmed jämförliga anteckningar.

I de sakkunnigas förslag har dessa begränsningar borttagits. Granskning
skulle få ske, oavsett om näringsidkarens egen eller annans deklaration
skall kontrolleras. Vidare skulle granskningsmannen få ta del icke blott av
bokföringen med därtill hörande verifikationer utan även korrespondens,
protokoll och andra handlingar rörande verksamheten. Slutligen föreslås
en uttrycklig bestämmelse, att, då taxeringsrevision verkställes för visst
eller vissa taxeringsår, jämväl det löpande årets räkenskaper och handlingar
må granskas.

Förslagen har i princip godtagits i flertalet yttranden. Kritik har emellertid
icke saknats, varvid man särskilt vänt sig emot att granskning skulle
få ske hos någon för kontroll av annans deklaration och att granskningsmannen
skulle få ta del av korrespondens och dylika handlingar.

Enligt min mening föreligger ett uppenbart behov av de föreslagna utvidgningarna
i taxeringsorganens befogenheter.

Vad först angår förslaget att tillåta granskning för kontroll av annans
deklaration får jag erinra om att denna kontroll även avser fullgörandet
av uppgiftsskyldighet till ledning för annans taxering. Befogenhet att
granska räkenskaper för kontroll av sistnämnda art föreligger redan i viss
utsträckning. Att sådan kontroll kan ske torde vara i hög grad önskvärt
och kan för övrigt i sin mån förhindra att vissa näringsutövare obehörigen
förskaffar sig förmåner framför andra genom att utlova ett eftersättande
av den föreskrivna uppgiftsskyldigheten. Om, såsom föreslagits, denna
uppgiftsskyldighet vidgas, blir det än mer angeläget att kunna kontrollera
att uppgiftsskyldigheten fullgöres. Någon anledning att härvidlag, såsom
i gällande rätt, göra skillnad mellan dem som är skyldiga att lämna upp -

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

gift utan anmaning och dem som endast kan anmanas att avge uppgift, synes
icke föreligga. Såsom uppgiftsskyldigheten föreslagits utformad, blir det
i viss utsträckning beroende av praktiska hänsyn - uppgiftsmaterialets
hanterlighet och omfattningen av det arbete som ålägges den uppgiftsskyl dige_huruvida

uppgift skall lämnas efter anmaning eller utan sådan. Det

må tilläggas att en granskning i nu avsett hänseende ingalunda bör vara
begränsad till en kontroll av att föreskrivna uppgifter lämnats utan självfallet
även bör få ha det vidare syftet att i ytterligare hänseenden vinna
underlag för en riktig taxering av annan skattskyldig.

Kritiken mot förslaget att granskningsmannen skall få ta del av korrespondens,
protokoll m. m. synes betydligt överdriven. Granskningsbefogenheten
omfattar självfallet endast sådana handlingar som rör vederbörandes
näringsverksamhet, alltså självfallet icke privatbrev o. dyl. En
alltmer allmän iakttagelse från kontrollarbetet är att själva bokföringen
ofta nog inte ger underlag för ingripanden, medan andra affärshandlingar
kan ge anledning till undersökning huruvida affärstransaktioner vid sidan
av bokföringen ifrågakommit. Det är i själva verket i sistnämnda hänseende,
som en kontroll är särskilt angelägen. För att nå resultat vid granskningen
räcker det således inte att gå igenom själva räkenskaperna och därtill hörande
handlingar. En utvidgning av granskningsbefogenheten till att omfatta
korrespondens, protokoll och andra handlingar rörande verksamheten
synes med tanke härpå välgrundad.

Att granskning må ske även av det löpande årets räkenskaper har i
allmänhet tillstyrkts i yttrandena, och förslaget härom synes böra
godtagas.

På här anförda skäl kan jag i princip tillstyrka de sakkunnigas förslag
om utvidgning av granskningsbefogenheterna. För att markera den ändrade
innebörden av ifrågavarande kontrollform bör den i överensstämmelse
med förslaget benämnas taxeringsrevision. Till vissa med taxeringsrevisionen
sammanhängande sekretessfrågor skall jag återkomma i annat
sammanhang.

När bokföringsgranskning påfordras, tillhandahålles materialet i regel
frivilligt. Så torde även bli fallet i framtiden. Exempel på motsatsen saknas
emellertid icke. Med hänsyn till risken för att materialet förvanskas kan
det i dylika fall vara angeläget att granskningsmannen omedelbart kan
få tillgång till handlingarna. De sakkunniga har för att tillgodose detta
behov föreslagit en bestämmelse, enligt vilken den som har att verkställa
taxeringsrevision må påfordra att genast få ta del av handlingar som
skall granskas.

Den föreslagna bestämmelsen synes i och för sig väl motiverad och jag
tillstyrker att en föreskrift med sådan innebörd upptas i taxeringsförordningen.

Emellertid är att märka, att taxeringsmyndigheterna i dylika fall icke

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

äger tillgång till annat tvångsmedel än vite. Erfarenheten har visat, att
detta understundom icke är tillfyllest. För att komma till rätta med
personer, som tredskas med att ställa handlingar till förfogande för
taxeringsrevision, synes man därför böra överväga att införa någon motsvarighet
till de straffproeessuella tvångsmedlen beslag och husrannsakan.
Anmärkas må att i här avsedda situationer ofta föreligger anledning till
misstanke om lalskdeklaration eller vårdslös deklaration, å vilka brott
frihetsstraff kan följa. Bestämmelser av denna art kräver emellertid närmare
överväganden, bl. a. för att på lämpligt sätt utforma erforderliga
rättssäkerhetsgarantier. Frågan synes därför böra anstå i avvaktan på
ytterligare överväganden.

De sakkunniga uttalar om taxeringskontrollen i allmänhet, att denna
bör ha karaktär av rutinkontroll och icke bör uppfattas som utslag av
misstänksamhet mot den därav berörde. Vad särskilt angår taxeringsrevisionen
framhålles att denna bör ske planmässigt och icke endast då
besvär anförts eller eljest särskild anledning därtill yppats. Till dessa
uttalanden kan jag ansluta mig. I detta sammanhang kan anmärkas, att
omfattningen av kontrollen självfallet är beroende av tillgången på personal.
Ett av de viktigaste syftena med de tillämnade organisatoriska
ändringarna är att skapa ökade resurser för kontrollarbetet.

Jag kan vidare instämma i de sakkunnigas uttalande, att taxeringskontrollen
bör utövas under hänsynstagande till ändamålet med kontrollen
och till de därav berördas intresse att icke besväras mer än nödigt. Såsom
de sakkunniga framhållit bör varje taxeringsrevision utföras av därtill
lämpad person. En fullständig revision skall icke behöva utföras i varje
särskilt fall, utan granskningsmannen bör, när detta motiveras med
hänsyn till ändamålet med granskningen, kunna inskränka sig till en
partiell revision.

Sekretessfrågor

I samband med taxeringsförfarandet aktualiseras sekretessfrågor av olika
slag. Å ena sidan kan ifrågakomma att från taxeringskontroll undantaga
hemliga handlingar hos myndigheter och enskilda. Å andra sidan erfordras
sekretesskydd för vissa handlingar som angår taxeringen.

Inskränkningar i taxeringskontrollen

Gällande bestämmelser

I fråga om allmänna handlingar må erinras om stadgandet i
52 § taxeringsförordningen, enligt vilket för taxering erforderlig, i förordningen
icke särskilt omförmäld uppgift skall, då ordförande i beskattningsnämnd
i första instans, taxeringskonsulent eller taxeringsintendent framställer
begäran därom, lämnas av statligt eller kommunalt verk, allmän in -

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

rättning eller överförmyndare, därvid skall iakttagas de närmare bestämmelser
angående uppgiftspliktens fullgörande, som kan av Kungl. Maj :t
meddelas. Sådana bestämmelser har utfärdats endast i något speciellt fall.

Genom stadgandena i taxeringsförordningen tages ej ställning till frågan
i vad mån sekretesshänsyn får hindra att taxeringsmyndigheter erhåller
begärd uppgift av hemlig natur eller erhåller del av allmänna handlingar
som är hemliga.

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen fastslås, att allmänna handlingar
skall vara offentliga. Undantag gäller för sådana handlingar som enligt
föreskrift i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar (sekretesslagen) skall hållas hemliga.

Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen har avseende
på förhållandet mellan myndigheter och enskilda. Självfallet har
myndigheterna samma rätt att ta del av allmänna handlingar, som tillkommer
enskilda medborgare. I fråga om myndigheternas rätt att erhålla del
av hemliga uppgifter eller hemliga handlingar finnes icke generella bestämmelser;
endast för vissa särskilda fall tinnes föreskrifter utfärdade.

Sålunda stadgas i 38 § andra stycket sekretesslagen, att om handling,
som ej må utlämnas till envar, kan antagas vara av betydelse som bevis i
rättegång eller för förundersökning i brottmål, äger domstol, där rättegången
föres eller fråga som hör till förundersökningen må upptagas, förordna
att handlingen skall tillhandahållas domstolen eller undersökningsledaren.
Från denna regel stadgas undantag för vissa uppräknade handlingar
samt handlingar med sådant innehåll att den som utfärdat handlingen
ej enligt 36 kap. 5 § andra, tredje eller fjärde stycket rättegångsbalken
må höras som vittne därom. Ytterligare föreskrives att handlingen
ej må, med mindre synnerlig anledning förekommer därtill, företes i rättegången
eller vid förundersökningen, om därigenom yrkeshemlighet skulle
uppenbaras.

Vidare må erinras om de regler angående rätt att erhålla utdrag av register
om brott och straff som upptas i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister
in. fl. författningar i ämnet.

I övrigt torde, om det är fråga om hemliga handlingar, få från fall till
fall prövas i vad mån ett tillhandahållande åt annan myndighet är förenligt
med det sekretesskyddade intresset. Frågor om utlämnande av handlingar
till myndighet har i åtskilliga fall prövats i den ordning 2 kap. tryckfrihetsförordningen
föreskriver.

Taxeringsförordningens bestämmelser om skyldighet för enskilda
personer att lämna uppgifter eller tillhandahålla bandelsböcker med
därtill hörande handlingar gör i allmänhet icke undantag för uppgifter och
handlingar angående sådant varom tystnadsplikt åvilar vederbörande. Emellertid
uppställer förordningen tämligen snäva gränser i fråga om uppgif -

126

Kungi. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

ternas eller handlingarnas art. I den mån en vidgad skyldighet att tillhandahålla
uppgifter eller handlingar föreskrives, kan kollision mellan
taxeringsmyndigheternas anspråk på insyn och den enskildes tystnadsplikt
förväntas uppkomma i ökad utsträckning.

Tystnadsplikt för enskilda föreligger — utom på grund av allmän tjänst
eller annan befattning med ämbetsansvar — enligt stadganden av olika
slag. I ett fall föreligger tystnadsplikt på grund av stadgande i grundlag.
Enligt 3 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen må boktryckare, förläggare eller
annan, som har att taga befattning med skrifts tryckning eller med tryckt
skrifts utgivning, mot författarens vilja ej uppenbara vem författaren är,
med mindre sådan skyldighet är i lag föreskriven.

För präst stadgas tystnadsplikt i 7 kap. 2 § kyrkolagen angående vad
som röjts för honom i samband med hemligt skriftermål.

I instruktioner och därmed jämförliga författningar stadgas tystnadsplikt
för advokater, läkare, barnmorskor och deras biträden m. fl. angående
vad som på grund av deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed
erfarit.

Hänsyn till den tystnadsplikt som åvilar präster, advokater, läkare in. fl.
har tagits vid utformningen av rättegångsbalkens regler om vittnesplikt
och skyldighet att utgiva skriftliga bevis in. in. (36—40 kap.) samt de tidigare
omnämnda reglerna i sekretesslagen om domstols rätt att förordna om
tillhandahållande av allmänna handlingar som är hemliga.

Vissa frågor angående taxeringsmyndighets befogenhet att taga del av
handlingar hos läkare har behandlats av JO (ämbetsberättelsen 1946
s. 152 f.).

Vidare må erinras om den s. k. banksekretessen. Enligt bestämmelserna
därom (258 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, 70 § lagen den 29 juni
1923 om sparbanker samt 192 § av det genom prop. nr 3 till 1955 års riksdag
framlagda förslaget till lag om bankrörelse) må enskilds förhållande
till bank ej i oträngt mål yppas. Enligt 35 § 1 mom c) och 4 mom. taxeringsförordningen
kan emellertid bankerna åläggas att till ledning för taxering
tillhandahålla uppgifter om insättares ränteinkomst och innestående
medel.

De sakkunniga

De sakkunniga erinrar — utan att göra närmare uttalanden om innebörden
av gällande rätt — att det beträffande vissa handlingar av betydelse
för taxeringskontrollen hävdats att de icke borde få undanhållas de kontrollerande
myndigheternas insyn med hänsyn till något föreliggande
sekretessintresse.

I betänkandet anföres.

Då det gäller att utforma bestämmelser, som för framtiden reglerar
myndigheternas rätt till granskning av handlingar för taxeringskontroll,

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

synes självfallet att endast verkliga och mycket tungt vägande skäl bör få
begränsa möjligheterna till sådan granskning. Det allmännas intresse av
att taxeringarna blir riktiga synes böra tillmätas så stor betydelse att sekretesshänsynen
utom i rena undantagsfall bör få vika. I varje fall saknas
anledning att beakta sådana anspråk på sekretess, som mer eller mindre
kan vara föranledda av vissa skattskyldigas önskan att hindra kontroll av
inkomsterna. Under taxeringsarbetet har förekommit fall, då en sådan
önskan med hänsyn till omständigheterna måste antagas ha varit den
egentliga orsaken till underlåtenheten att tillhandahålla kontrollmaterial.
Det allmännas intresse är härvidlag icke begränsat till de skattebelopp,
som kan komma att undanhållas av en viss genom sekretessbestämmelser
från insyn skyddad grupp skattskyldiga. Efterlåtenhet gentemot en sådan
grupp och de missbruk, som därav följer, återverkar kraftigt på andra
gruppers deklarationsmoral och minskar därmed effektiviteten av taxeringsverksamheten
över huvud taget. Behovet av kontroll är utan tvivel
så stort, att i princip allt material av betydelse för kontrollen bör vara tillgängligt.
Detta innebär givetvis icke att materialet regelbundet skall granskas.
Det har nämligen visat sig, att enbart möjligheterna till effektiv
kontroll är ett mycket verksamt medel för att främja upprättandet av riktiga
deklarationer, under det att bristen på sådana möjligheter har ytterst
menliga inverkningar på deklarationsmoralen. Vid avvägningen av kontrollbefogenheterna
med hänsyn till sekretessintressena bör jämväl beaktas det
avseende, som för ernående av en rättvis och riktig taxering måste fästas
vid sambandet mellan deklarationernas bevisvärde och kontrollmöjligheterna.
Förutsättningen för att deklarationerna skall tillmätas bevisvärde
bör med hänsyn till gjorda erfarenheter vara att deklarationernas tillförlitlighet
kan på något sätt nöjaktigt övervakas. Om tillgången till visst
kontrollmaterial av sekretesshänsyn anses böra avskäras, bör därför andra
lika verksamma kontrollmöjligheter anvisas.

Beträffande allmänna handlingar har, anför de sakkunniga,
diskussionen i huvudsak gällt hos vissa statliga organ, exempelvis valutakontoret,
tillgängliga uppgifter av ekonomisk natur. Avfattningen av 52 §
taxeringsförordningen torde, enligt vad de sakkunniga erfarit, ha lett till
tvekan om bestämmelsernas innebörd. De sakkunniga uttalar, att hos myndigheter
förvarade handlingar bör vara tillgängliga för taxeringskontroll,
även om handlingarna icke är offentliga. Skulle i något enstaka fall särskilda
skäl påkalla undantag härifrån, bör beslut härom förbehållas Kungl.
Maj :t, som därvid kan pröva, huruvida vederbörande taxeringsmyndighet
i annan ordning kan erhålla uppgifter, som är av betydelse för taxeringskontrollen.
Vid inhämtande av uppgifter av betydelse för taxeringen från
statliga och kommunala myndigheter bör det av de sakkunniga föreslagna
centrala organet för taxeringskontrollen kunna medverka till att erforderliga
uppgifter kommer taxeringsarbetet tillgodo utan att olägenhet därav
vållas. I enlighet med dessa överväganden upptas i 38 § förslaget till taxeringsförordning
eu bestämmelse enligt vilken för taxering erforderlig, i
förordningen icke särskilt omförmäld uppgift skall lämnas av statlig
eller kommunal myndighet, allmän inrättning eller överförmyndare, då be -

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

gäran framställes av taxeringskonsulent eller tjänsteman å länsstyrelsens
taxeringsavdelning, såvida icke Kungl. Maj :t på framställning av myndigheten
annorlunda förordnat. Taxeringsintendent eller den han därtill förordnar,
må enligt den föreslagna bestämmelsen ur handlingar, som förvaras
hos myndighet som nyss sagts, inhämta för taxeringskontroll erforderliga
uppgifter.

Vad angår enskildas tystnadsplikt framhåller de sakkunniga,
att diskussionen i huvudsak gällt läkares och tandläkares patientkort eller
jämförliga anteckningar, samt anför vidare.

Det enda skäl som kan åberopas för att från granskning undantaga
läkare- och tandläkarehandlingar torde vara hänsynen till patienterna.
Emellertid synes dessa hänsyn kunna tillräckligt tillgodoses genom att
granskningarna uppdrages åt tillräckligt kvalificerade granskningsmän. De
sakkunniga har i taxeringsförordningen upptagit en föreskrift i syfte att
denna omständighet skall beaktas. Den av de sakkunniga föreslagna centrala
myndigheten bör vid granskningar av förevarande slag kunna tillhandahålla
särskilt kvalificerade granskningsmän med erfarenheter av den
slags granskning, varom fråga är. Det må framhållas att jämväl granskningsmännen
har tystnadsplikt och att denna är omgärdad med minst lika
stränga straffbestämmelser som de för läkare, tandläkare och deras biträden
gällande. Redan nu kommer patienters förhållanden i samband med
läkarbesök i stor omfattning till andras kännedom genom läkarintyg, sjukkasseräkningar,
recept o. d. Någon verklig olägenhet av att den ifrågasatta
granskningsrätten införes torde därför icke kunna uppstå. Det bör framhållas,
att granskningarna givetvis skall begränsas till vad som är av betydelse
för taxeringskontrollen.

De sakkunnigas förslag upptar bland reglerna om taxeringsrevision vissa
bestämmelser i det angivna syftet. Sålunda är den, hos vilken revisionen
sker, pliktig att lämna de upplysningar som för revisionens verkställande
erfordras (51 § 5 mom.). Vidare må den som verkställer taxeringsrevision
taga del av handlingar av betydelse för revisionens verkställande utan hinder
av att tystnadsplikt åligger den, hos vilken revisionen verkställes, eller
att dessa handlingar enligt gällande föreskrifter icke må utlämnas till
annan (51 § 6 mom.).

Yttranden

I åtskilliga yttranden uttalas, att taxeringsmyndigheterna bör erhålla ökad
tillgång till sekretesskyddat material av olika slag. De sakkunnigas förslag
tillstyrkes också eller lämnas utan erinran av flera remissinstanser. I åtskilliga
yttranden, även sådana där taxeringsmyndigheternas behov av att
erhålla del av dylikt material vitsordas, anföres emellertid kritik mot
förslagen och motiveringarna härför. Frågorna betecknas såsom otillräckligt
utredda, och man hemställer i anslutning därtill om ytterligare
utredning i ämnet. Olika förslag om undantag från taxeringsorganens
granskningsrätt samt om rättssäkerhetsgarantier framföres.

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

De sakkunnigas förslag har i föreliggande skick tillstyrkts eller
i huvudsak lämnats utan erinran av justitiekansler sämbetet, dock endast
såvitt angår enskilds tystnadsplikt, valutakontorets styrelse, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro samt Gävleborgs
län, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund samt
Sveriges advokatsamfund, det sistnämnda dock endast såvitt angår allmänna
handlingar.

Uttalanden i huvudsakligen avstyrkande riktning har åter gjorts
av justitiekansler sämbetet, såvitt angår allmänna handlingar, kammarrätten,
bank- och fondinspektionen, såvitt angår inspektionens egna hemliga
handlingar, riksskattenämnden, 1949 års besvärssakkunniga, Sveriges akademikers
centralorganisation, Näringslivets skattedelegation, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, Svensk industriförening, Svenska
livförsäkringsbolags förening, Sveriges advokatsamfund, det sistnämnda såvitt
angår enskilds tystnadsplikt, Sveriges redareförening samt reservanter
inom valutakontorets styrelse.

Rörande den allmänna innebörden av de sakkunnigas förslag
på ifrågavarande punkter uttalar justitiekanslersämbetet, att det i nuvarande
läge synes påkallat att en effektivare taxeringskontroll kommer till
stånd. En dylik kontroll medför med nödvändighet, att taxeringsmyndigheterna
erhåller en vidgad insyn i enskildas ekonomiska och andra förhållanden,
men bör å andra sidan icke få föranleda, att verkligt berättigade
hänsyn till privatlivets helgd trädes för nära.

Riksskattenämnden instämmer i de sakkunnigas uttalande, att det är av
vikt att myndigheterna beredes tillgång till allt det material, som kan tjäna
en ändamålsenlig och effektiv taxeringskontroll, och att härvid i princip
intet material bör få undanhållas, om det kan befordra en riktig och rättvis
taxering. Nämnden påpekar emellertid, att en reservation måste göras för
vissa fall av kollision med civilrättslig lagstiftning. Härför kräves en särskild
undersökning av vilka konflikter som kunna uppkomma med annan
lagstiftning. Vid denna undersökning — där även annan expertis än skatteexpertis
bör medverka — torde böra övervägas i vilken utsträckning man
till förmån för taxeringskontrollen kan uppge det sekretesskydd, som kan
finnas i olika fall. Möjligt är att man härvid kan finna en lösning genom
att för mera ömtåliga fall anförtro taxeringskontrollen åt särskilt beprövad
personal.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län torde det icke råda något tvivel om
att gällande sekretessföreskrifter av skattskyldiga utnyttjas för obehöriga
skattelättnader.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller såsom viktigt, att taxeringsavdelningarna
i länsstyrelserna erhåller material för sin granskning genom cen9
— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

tralt inhämtade uppgifter från exempelvis valutakontoret samt bank- och
fondinspektionen.

Sveriges lantbruksförbund anför.

Utsträckningen av granskningsrätten jämväl till handlingar, vilkas innehåll
innefattas under tystnadsplikt, som åligger den skattskyldige, torde
kunna försvaras. Sannolikt torde ett oriktigt deklarerande i viss utsträckning
förekomma bland skattskyldiga, som kunna åberopa sekretesshänsyn
som hinder för en granskning av underlaget för deklarationen. Även det
föreslagna utsträckandet av granskningsmöjligheten till statliga verks och
inrättningars handlingar, därunder inbegripet postgirokontorets uppgifter
om insättningar och uttag, torde kunna accepteras.

Förbundet betonar emellertid att ett frisläppande av sekretesshänsyn vid
taxeringskontrollen kan medföra stora svårigheter i praktiken samt anför
härom.

Det synes ofrånkomligt att av sekretesshänsyn det vid kontrollen framkomna
materialet ej får på något sätt offentliggöras i samband med skriftväxling,
protokollföring in. in. Den skattskyldige torde på grund härav bliva
försatt i ett svårt läge. Ett enkelt konstaterande av kontrollorganet, att under
sekretess lagda handlingar givit anledning till anmärkning på deklarationen,
kan av den skattskyldige med hänsyn till hans tystnadsplikt icke
bemötas på ett sådant sätt, att det blir offentligt. Ehuru det sålunda måhända
bör accepteras, att sekretessbelagda handlingar kunna bliva föremål
för kontroll, synes det, för att den skattskyldige utan att bryta sin tystnadsplikt
skall kunna tillvarataga sina berättigade intressen i skatteprocessen,
vara nödvändigt med utförliga föreskrifter, som garantera, att sådan
rätt tillförsäkras den skattskyldige, utan att han samtidigt gör sig skyldig
till brott mot tystnadsplikten. Det vill vidare förefalla, som om de sakkunniga
icke beaktat de konsekvenser, som ett eftergivande av gällande
sekretessbestämmelser kan medföra i avseende å annan lagstiftning, däribland
tryckfrihetsförordningen.

Kammarrätten åter motsätter sig att taxeringsmyndigheterna får taga del
av sekretessbelagt material, samt anför.

Kammarrätten finner det icke vara tillfredsställande att man under åberopande
av sekretesskydd kan undandraga sig deklarationspliktens rätta
fullgörande. Erfarenheten utvisar att så i många fall sker. Emellertid
synes det olämpligt att låta taxeringsavdelningarnas granskningsmän ta del
av sekretessbelagt material. Tystnadsplikten, som åligger granskningsmannen,
torde icke utgöra tillräcklig garanti mot missbruk. Enligt kammarrättens
mening har framför allt läkarnas tystnadsplikt en så allvarlig innebörd,
att den icke utan vidare kan skjutas åt sidan av det allmännas intresse
av riktigare taxeringar. Inskränkningar måste här omgärdas med de
största försiktighetsmått, så att ingen skada anställes. Granskningsmannen
får sålunda icke i sin granskningsberättelse intaga material som är sekretessbelagt.
Det framgår av de sakkunnigas motivering att granskningarna
skola uppdragas åt särskilt kvalificerade granskningsmän. Detta krav har
emellertid icke beaktats i författningsförslaget (Öl § 6 inom.).

Den av förslaget följande skyldigheten för läkare, advokater, präster och
andra, som allmänheten vänder sig till i ömtåliga, personliga angelägen -

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

lieter, att trots tystnadsplikten ställa material till förfogande för granskning
kan föranleda allvarliga olägenheter och skapa irritation mot taxeringsmyndigheterna.
Vidare skulle ett genomförande av förslaget sannolikt
erfordra ändringar i andra lagar och förordningar såsom tryckfrihetsförordningen,
rättegångsbalken och kyrkolagen. Enligt kammarrättens
mening bör frågan därför göras till föremål för en mera allsidig och grundlig
utredning, innan slutligt förslag i ämnet utarbetas. Även spörsmålet i
vad mån sekretessbelagda handlingar, som finnas tillgängliga hos vissa
statliga organ, exempelvis handlingar rörande rikets säkerhet och försvar,
böra tillhandahållas för granskning, bör bli föremål för en mera ingående
undersökning.

Sveriges redareförening uttalar, att de sakkunniga icke synes ha verkställt
närmare utredning om i vad mån hinder möter på grund av särskilda
bestämmelser att bringa innehållet i sekretesskyddade handlingar till kännedom
för taxeringsmyndigheterna eller deras tjänstemän. Även om det för
taxeringskontrollen skulle vara av ett visst värde, att taxeringsmyndigheterna
erhölle del av sagda handlingar, måste man dock förutsätta, att, när
dessa handlingar kringgärdats med sekretesskydd, så starka skäl härför
ansetts föreligga, att denna ur skilda synpunkter betydelsefulla fråga ej
kan lösas på det lättvindiga sätt, som de sakkunniga gjort. Föreningen
framhåller även, att inom ett näringsföretag kan finnas handlingar av så
hemlig natur, att företaget kan hava vägande skäl för att vägra visa sagda
handlingar för taxeringsmyndigheterna. De nu berörda frågorna måste
göras till föremål för en mera ingående utredning än den de sakkunniga
verkställt.

Näringslivets skattedelegation påtalar, att enligt 53 § 2 mom. förslaget
till taxeringsförordning må taxeringsrevision verkställas icke blott av
taxeringsintendenten underställd tjänsteman utan ock av annan i bokföring
och taxering sakkunnig person, som därtill godkänts av länsstyrelsen.
Enligt delegationen skulle betydande risk uppkomma för att vid
taxeringsrevision vunna upplysningar i affärsangelägenheter bleve obehörigen
utnyttjade. Taxeringsrevision bör endast få verkställas av befattningshavare
i statstjänst och av heltidsanställd befattningshavare i kommunal
tjänst, den senare under förutsättning att han på grund av sin
tjänsteställning är förhindrad utföra uppdrag av beskaffenhet att de vid
revisionen vunna upplysningarna därvid skulle kunna utnyttjas.

Beträffande frågan om taxeringsorganens befogenheter att ta del av
hemliga allmänna handlingar uttalar justitiekanslersämbetet, att de
sakkunnigas uttalanden i denna del synes till innebörden och konsekvenserna
så knapphändigt belysta, att ämbetet icke anser sig kunna taga ståndpunkt
därtill.

Valutakontorets styrelse yttrar.

De handlingar hos valutakontoret, som innehålla uppgifter av ekonomisk
natur av eventuellt intresse för skattekontrollen, komma i de flesta fall

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

kontoret tillhanda via bankerna. En bank torde i många fall icke ha skyldighet
att till taxeringsmyndighet utlämna dylika uppgifter. Ett stadgande
av innebörd att handlingar hos statlig myndighet skola vara tillgängliga för
taxeringskontroll, även om handlingarna icke äro offentliga, innebär för
kontorets del, att kontoret kan åläggas en vidsträcktare uppgiftsskyldighet
än bankerna. De olägenheter detta kan medföra för valutaregleringens
handhavande, torde få tillmätas mindre betydelse än det allmännas intresse
av en rättvis och riktig taxering.

I speciella fall — t. ex. av diskretionshänsyn i strängt personliga förhållanden
— kan undantag från uppgiftsskyldigheten vara behövlig. Styrelsen
har beaktat, att möjlighet gives till undantag efter särskild framställning
från vederbörande myndighet.

Med anledning av vad de sakkunniga anföra om sambandet mellan deklarationernas
bevisvärde och kontrollmöjligheterna, vill styrelsen framhålla,
att kontorets material ofta är ofullständigt och i många fall icke
torde kunna läggas till grund för en bedömning av deklarationerna.

Bank- och fondinspektionen hemställer, att 38 § i författningsförslaget
ges sådan utformning att inspektionen undantas från de myndigheter som
blir uppgiftsskyldiga, eller, i andra hand, att uppgiftsskyldighet skall föreligga
först efter förordnande av Kungl. Maj :t. Inspektionen framhåller, att
dess undersökningsmaterial endast i få undantagsfall kan bli till nytta för
taxeringsverksamheten, samt anför vidare bl. a.

Enligt ämbetsverkets erfarenhet är förekomsten av det nuvarande sekretesskyddet
av största betydelse för bankmännens beredvillighet att ställa
sitt bedömningsmaterial till inspektionens förfogande. Det förekommer sålunda
ej sällan att vederbörande uppgiftslämnare uttryckligen förutsätter
att ingen utomstående skall få taga del av vad han kommer att yppa. Denna
reserverade inställning riktar sig icke mot något visst håll, t. ex. skattemyndigheterna,
utan är helt att betrakta som ett uttryck för att samtalet
med inspektionstjänstemannen är förtroligt i den meningen att ingen som
helst utomstående, myndighetsperson eller annan, skall få taga del av de
lämnade uppgifterna.

19h9 års besvärssakkunniga yttrar.

Generella regler om i vilken mån en myndighet äger tillgång till hos
andra myndigheter befintliga — även hemliga — handlingar saknas i
svensk rätt. Det ankommer på vederbörande myndighet att, då särskilda
författningsbestämmelser härom icke finnas — såsom dock stundom är
fallet, t. ex. beträffande det hos fångvårdsstyrelsen förda straffregistret —
själv bedöma om hemlig handling skall tillhandahållas annan myndighet
eller ej. Det är långt ifrån givet, att samtliga hos en myndighet befintliga
handlingar stå till förfogande för alla andra myndigheter. Det synes uteslutet,
att de överväganden, som kunna föranledas av att taxeringsintendent
begär utfå hos annan myndighet befintlig handling, för närvarande undantagslöst
skulle mynna ut i att en sådan begäran villfares. Det kan under
sådana omständigheter icke vara lämpligt att i taxeringsförordningen nu
införa en generell rätt för taxeringsintendenten in. fl. att få del av alla
allmänna handlingar. Att på detta sätt utan särskild utredning antaga en
bestämmelse, vars verkningar icke kunna överblickas, är icke tillrådligt.

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 ur 1955

Det får i stället i mån av behov på varje särskilt område övervägas, huruvida
taxeringsmyndighet bör få del av annan myndighets handlingar. Möjligt
är också att den beslutande myndigheten hör tillerkännas större befogenheter
härvidlag än taxeringsintendent och allmänt ombud.

Näringslivets skattedelegation anför.

I den mån det gäller handlingar, som med hänsyn till rikets säkerhet
och försvar böra hållas hemliga, bör man enligt vår mening avstå från varje
åtgärd som, om ock endast i sällsynta undantagsfall, skulle kunna sätta
sekretessen i fara, även om detta måste ske på bekostnad av effektiviteten
vid taxeringen. Det bör i detta sammanhang beaktas, att anslutning till
extrema ytterlighetspartier och meningsriktningar icke utgör hinder för
innehavande av statstjänst. Beträffande uppgifter hos valutakontoret kan
ett oförsiktigt handhavande därav åsamka avsevärd skada icke blott för
enskilda företag utan även för våra handelsförbindelser med utlandet. I
vad mån handlingar och uppgifter av ovanberörda ömtåliga beskaffenhet
böra hållas tillgängliga för taxeringsmyndigheterna bör enligt vår mening
jämväl bli föremål för en mer ingående utredning i samråd med de i varje
särskilt fall ansvariga myndigheterna.

Vad angår uppgifter och handling, beträffande vilka tystnadsplikt föreligger
för enskilda, finner justitiekanslersämbetet, att de sakkunnigas
förslag om rätt att granska läkares patientkort bör kunna godtagas.
Ämbetet yttrar.

Lika med de sakkunniga anser ämbetet, att hänsynen till patienternas
intressen kan i tillräcklig grad tillgodoses, även om läkares och tandläkares
patientkort icke undantagas från granskning i samband med taxeringskontroll.
Under förutsättning att det för kontroll av ifrågavarande yrkesgruppers
deklarationer är av icke oväsentlig betydelse att de som utföra kontrollen
äga tillgång till patientkorten — något som de sakkunniga dock icke
närmare utvecklat — ha de sakkunniga enligt ämbetets mening anfört
starka skäl för att patientkorten regelmässigt icke böra undanhållas de
kontrollerande myndigheternas insyn. Ämbetet vill emellertid understryka
vikten av att uppdrag att utföra sådan granskning, som innefattar jämväl
patientkort, endast anförtros åt kvalificerade granskningsmän, vilka med
fog kunna antagas fullgöra sin uppgift på ett i allo grannlaga sätt. Det
synes även lämpligt att å smärre orter om möjligt icke anlitas granskningsmän,
vilka äro bosatta å platsen eller eljest äga närmare kännedom om den
persons klientel, vilken granskningen avser. Skulle beträffande någon patient
framstå såsom särskilt påkallat, att patientkortet icke utlämnas,
kanske befogenhet i instruktionell väg kan lämnas granskningsmännen att
för sådant 1''all medge undantag och åtnöjas med uppgift om patientens
namn och uppburet arvode samt med de övriga upplysningar läkaren anser
sig kunna lämna.

övcrståthållarämbetet uttalar, att det synes oklart, huruvida de föreslagna
bestämmelserna skär sig mot de för läkare gällande sekretessföreskrifterna.

1949 urs besvärssukkiinniga erinrar om att den föreslagna bestämmelsen
i 51 § 6 mom. tillkommit för att möjliggöra granskning av läkare- och tandläkarehandlingar,
samt anför vidare.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Bestämmelsen har emellertid givits en så generell avfattning att den kommit
att gälla för alla handlingar, som kunna finnas hos privatperson och
som enligt gällande föreskrifter beröras av en någon åvilande tystnadsplikt
eller som enligt särskilt förbehåll icke må utlämnas till annan. Hos enskilda
kunna ofta nog finnas allehanda andra handlingar än de av skattelagssakkunniga
åsyftade, vilka av hänsyn till olika intressen, t. ex. prästs
tystnadsplikt, rikets säkerhet e. d., icke må utlämnas till annan. Det synes
icke rimligt att sådana handlingar utan särskilt tillstånd granskas i samband
med taxeringsrevision. Det kan här också nämnas att handlingar,
vilka åtnjuta skydd enligt tryckfrihetsförordningens regler om rätt till
anonymitet för författare och meddelare, icke kunna grundlagsenligt granskas
vid taxeringsrevision utan särskilt medgivande. Med hänsyn till vad
nu anförts synas bestämmelserna i 6 mom. böra omarbetas.

Sveriges akademikers centralorganisation motsätter sig bestämt att taxeringskontrollen
utvidgas till att avse patientkort och därmed jämförliga
handlingar.

Även Näringslivets skattedelegation betonar vikten av att hänsyn tages
till läkarnas patienter. Delegationen anför ytterligare.

Läkarna tillhöra emellertid de kategorier yrkesutövare, som i hög grad
kollektivt misstänkliggöras, och det vore enligt vår mening icke minst i
läkarkårens eget intresse synnerligen önskvärt att skapa kontrollmöjligheter,
som åstadkomma en ändring härutinnan utan att befogade krav på
läkarsekretessen åsidosättas. Det synes oss böra närmare undersökas, huruvida
inte en lösning av detta problem står att vinna exempelvis genom en
medverkan vid taxeringskontrollen av den för sjukvården i riket ansvariga
centrala myndigheten, medicinalstyrelsen.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges köpmannaförbund och Sveriges
grossistförbund.

Svenska livförsäkringsbolags förening framför i huvudsak samma skäl
samt påpekar därutöver, att de föreslagna bestämmelserna för försäkringsbolagens
vidkommande medför, att dessa icke längre kan garantera sina
försäkringstagare sekretess beträffande deras privata förhållanden, såsom
exempelvis uppgifter om hälsotillstånd, förmånstagareförordnande och inkomstförhållanden.

Sveriges advokatsamfund erinrar om att vissa yrkesutövare intar en sådan
förtroendeställning i förhållande till allmänheten att en tystnadsplikt till
skydd för den enskilde är påkallad. I rättegångsbalken har som sådana
yrkesutövare angivits bl. a. advokater och läkare. Samfundet påpekar, att
det här icke är fråga om att de privata angelägenheterna icke skola komma
till myndigheternas eller allmän kännedom, utan vad som skall skyddas
är vederbörandes intresse att de icke genom den som fått hans förtroende
blir kända av annan än den för vilken han medgiver att förtroendet får
uppenbaras. Den omständigheten, att till exempel en taxeringstjänsteman
är ålagd tystnadsplikt, kan alltså icke motivera att inskränkning göres i till
exempel en advokats tystnadsplikt. I samfundets yttrande påpekas vidare

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

att rättegångsbalkens stadganden om frihet från vittnesplikt och editionsplikt
för advokater m. fl. gäller utan undantag i fråga om sådana brott som
bedrägeri, förskingring, förfalskning, mened, trolöshet eller annan oredlighet,
och således även i det fall att målet handlägges inom stängda dörrar.
Samfundet anser att det intresse, som i rättegång kan föreligga att få taga
del av vissa upplysningar och handlingar, kan vara betydligt större än intresset
att få kontrollera en deklaration.

Sekretesskydd för taxeringshandlingar

Gällande bestämmelser m. m.

I 17 § första stycket sekretesslagen föreskrives, att till myndighet avlämnade
uppgifter till ledning för taxering, som avses i taxeringsförordningen
eller eljest för beräknande av skatt ej må i andra fall än i vederbörande
slcatteförfattning stadgas, utan den skattskyldiges samtycke utlämnas
till annan tidigare än tjugu år efter uppgiftens datum.

Taxeringsförordningens 56 § upptar i anslutning härtill föreskrifter om
i vilken utsträckning självdeklarationer och andra uppgifter, som avlämnats
till ledning vid taxering för inkomst och förmögenhet, må vara tillgängliga
för ledamöter av beskattningsnämnder m. fl. Självdeklaration, som tillhandahålles
polis- eller åklagarmyndighet eller som åberopas vid allmän
domstol, må icke utan den skattskyldiges samtycke offentligen föredragas
eller i protokoll, utslag eller annan expedition intagas eller omnämnas i
vidsträcktare mån än som oundgängligen erfordras. Utöver vad i bestämmelsen
uttryckligen tillstädjes må ifrågavarande handlingar icke vara för
någon tillgängliga utan att den som avgivit deklarationen skriftligen medgivit
dess offentliggörande.

I 17 § andra stycket sekretesslagen stadgas, att förmögenhetslängd ävensom
prövningsnämnds ändringslängd beträffande taxering till statlig förmögenhetsskatt
ej må utan den skattskyldiges samtycke utlämnas till annan
tidigare än tjugu år efter längdens datum.

Slutligen upptas i 17 § tredje stycket samma lag föreskrift att handlingar,
som avses i förordningen om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked
i taxeringsfrågor, ej må utan samtycke av den som sökt beskedet
utlämnas till annan tidigare än tjugu år från handlingens datum.

Övriga handlingar är däremot offentliga. Sålunda är inkomstlängderna
— i motsats till vad gäller förmögenhetslängderna — tillgängliga för envar.
Offentliga är vidare exempelvis fastighetslängderna, besvärsskrifter, av
länsstyrelse upprättade sammanställningar av statistiska undersökningar,
taxerings- och prövningsnämnders protokoll samt kammarrättens och regeringsrättens
utslag. Frågan om anteckningar och promemorior, som upprättats
vid bokföringsgranskning, är förenade med sekretesskydd har i ett
av regeringsrätten nyligen avgjort mål besvarats nekande. Uppgifter, som
avlämnats av aktiebolag till ledning vid värdesättning av aktier i bolaget

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

har, likaledes i ett av regeringsrätten för kort tid sedan avgjort mål, ansetts
böra utlämnas till aktieägare i bolaget. Motsvarande torde få anses gälla
beträffande uppgifter angående ekonomisk förening.

Ytterligare må erinras om att, oaktat förmögenhetslängderna är hemliga,
kan uppgift om de till statlig förmögenhetsskatt debiterade skattebeloppen
erhållas ur de offentliga uppbördshandlingarna, och från skattebeloppen
kan man genom skattetabellerna räkna sig till vederbörandes beskattningsbara
förmögenhet.

Den inadvertens, som föreligger så till vida att förmögenhetslängderna är
hemliga men att uppgifter om storleken av de skattskyldigas beskattningsbara
förmögenheter, om ock med viss omgång, kan erhållas ur handlingar,
som är offentliga, har tidigare uppmärksammats vid olika tillfällen.

Motioner i ämnet väcktes vid 1950 och 1951 års riksdagar. På hemställan
av konstitutionsutskottet (uti. 1950:12 och 1951:6) avslogs motionerna
under hänvisning till pågående utredningar.

Frågan behandlades vidare av 19t9 års uppbördssakkunniga i deras
betänkande med förslag till en reviderad uppbördsförordning (SOU
1952: 1). Nämnda sakkunniga förordade, att nu gällande regler bibehölls.
Det påpekades emellertid, att skäl kunde anföras för att även förmögenhetslängderna
borde vara offentliga. Förslaget var icke enhälligt i förevarande
fråga. En minoritet förordade, att sekretesskyddet för förmögenhetslängderna
borde utsträckas till att omfatta jämväl debiteringslängd och uppbördskort.

I propositionen nr 100 till 1953 års riksdag med förslag grundade på
nyssnämnda betänkande uttalade jag, att några nackdelar veterligen icke
varit förenade med de nuvarande bestämmelserna. Det vore svårt att inse
att det kunde lända någon till men att av offentligen tillgängliga handlingar
kunde inhämtas vissa uppgifter om hans förmögenhetsställning.
Med denna uppfattning skulle, såsom ock från flera håll ifrågasatts, närmast
ifrågakomma att avskaffa sekretesskyddet för förmögenhetslängden,
något som för övrigt skulle medföra praktiska fördelar ur debiteringssynpunkt.
Jag förklarade mig emellertid icke beredd att i berörda sammanhang
taga någon slutlig ställning till förevarande spörsmål.

De sakkunniga

I betänkandet framhålles, att det främsta intresset knyter sig till frågan
om taxeringslängdernas offentlighet. Någon gång har gjorts gällande att
inkomstlängdernas offentlighet borde upphöra men det har från andra håll
ifrågasatts att offentligheten borde utsträckas att omfatta även förmögenhetslängderna.

De sakkunniga anlägger till en början vissa principiella synpunkter i frågan
samt anför därvid bl. a.

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Frågan om taxeringslängdernas offentlighet eller hemlighållande har betydelse
för de skattskyldiga i den mån de har intresse av att deras inkomst
eller förmögenhet icke kommer till andras kännedom. Mot dessa sekretessintressen
kan ställas de utan tvivel legitima anspråk som skattebetalarna
har att kunna få kännedom om taxeringarna och därmed ha möjlighet a
bilda sig en uppfattning om taxeringarnas och beskattningens verkningar
icke blott i allmänhet utan även i enskilda fall. Med hänsyn till allas intresse
av att beskattningen sker likformigt och rättvist har offentlighetsprincipens
tillämpning i detta hänseende en väsentlig uppgift att fylla.

Hänsyn till taxeringsverksamhetens effektivitet talar enligt de sakkunnigas
uppfattning för alt taxeringslängderna i största möjliga utsträckning
bör vara offentliga. Det framhålles vidare att inkomsttaxeringarnas offentlighet
medger deras utnyttjande för åtskilliga andra ändamål än beskattningen.
Sålunda användes taxeringssiffrorna i stor omfattning såsom underlag
vid prövning av rätten till vissa sociala bidrag. Även i det enskilda ekonomiska
livet torde taxeringssiffrornas offentlighet i ej ringa grad vara till
nytta genom de möjligheter, som därigenom ges att få en uppfattning om
en persons allmänna ekonomiska ställning.

Av de skäl, som sålunda anförts, synes enligt de sakkunnigas uppfattning
offentlighetsprincipen böra såvitt möjligt upprätthållas och någon begiänsning
av inkomstlängdernas offentlighet sålunda icke ifrågakomma. Vid
sådant förhållande bör övervägas om skäl föreligger att bibehålla det
sekretesskydd, som alltjämt gäller för förmögenhetslängderna.

1 förmögenhetslängderna upptages, påpekar de sakkunniga, från och med
1954 års taxering endast sådana skattskyldiga, som har skattepliktig förmögenhet
å minst 50 000 kronor. Antalet skattskyldiga med minst 50 000
kronors förmögenhet utgjorde vid 1953 års taxering 174 560 och torde vid
1954 års taxering uppgå till ett något högre antal. De sakkunniga anför
vidare.

Ur allmän synpunkt kan till förmån för längdernas offcnllighet åbeiopas,
att åstadkommandet av en jämlik och rättvis taxering torde avsevärt främjas
samt att möjligheterna till insyn i taxeringsväsendets och beskattningens
funktion får anses vara ett medborgerligt intresse av vikt. Att sådan
insyn medges beträffande inkomsterna men icke beträffande förmögenheterna
ter sig inkonsekvent. Härtill kommer den förenkling i det praktiska
taxeringsarhetet, som kan vinnas genom möjligheten att slopa de särskilda
förmögenhetslängderna.

Till stöd för sekretesskraven har brukat åberopas de enskildas ekonomiska
intresse och privatlivets helgd. Det måste emellertid anses tveksamt,
om något direkt ekonomiskt intresse kan anses föreligga i detta hänseende.
Här bortses från sådana föga beaktansvärda intressen som att förmogenhetstaxeringcn
möjligen skulle motsäga de uppgifter en skattskyldig i annat
sammanhang kan vilja lämna om sin förmögenhet eller det än mindre
beaktansvärda intresse, som en skattskyldig kan ha av att på grund av
sekretessen äga möjlighet att helt eller delvis undgå en på skatteförfattningarna
grundad beskattning. Beaktansvärt kan däremot vara om skatt -

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

skyldig har ett verkligt intresse av att vara skyddad mot insyn i sina förmögenhetsförhållanden
för att undvika att bli ansatt av låne- och hjälpsökande
e. d. Emellertid torde sådana personer redan nu ha svårt att med
riktigt fullgörande av deklarationsplikten hålla sitt förmögenhetsinnehav
hemligt för den, som vill begagna taxeringslängderna för inhämtande av
upplysningar. Inkomsten av kapital skall ju nämligen särskilt upptagas i
inkomstlängden, som är offentlig handling. Även höjningen av gränsen
för skattepliktens inträde till 50 000 kronor torde ha minskat betydelsen
av sekretessen. Enbart kravet på hänsyn till privatlivets helgd torde icke
kunna åberopas såsom tillräckligt skäl för sekretess. Eftersom beskattningen
över huvud taget är en fråga av stort allmänt intresse, ligger det
nämligen i sakens natur, att enskildas ekonomiska förhållanden av betydelse
för beskattningen knappast kan undgå att beröras av nämnda allmänna
intresse. Dessa ekonomiska förhållanden är följaktligen icke uteslutande
en den skattskyldiges privatsak.

De sakkunniga vill för sin del förorda, att sekretesskyddet för förmögenhetstaxeringarna
upphäves. Om de särskilda förmögenhetslängderna slopas
och förmögenhetstaxeringen antecknas i inkomstlängderna, blir uppgifterna
automatiskt tillgängliga på samma sätt som uppgifterna rörande
inkomsttaxeringen. Föreskriften i 17 § andra stycket lagen den 28 maj
1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar blir
därmed betydelselös och kan upphävas.

I betänkandet upptas vidare frågan om sekretesskydd för anteckningar
och promemorior som upprättats rörande verkställda bokföringsgranskningar.
Det framhålles, att vad i dessa handlingar relateras oftast är att
anse såsom kompletterande upplysningar till innehållet i deklarationerna
och det skydd, som deklarationerna åtnjuter, synes därför böra komma
jämväl promemoriorna och berättelserna till del. I de sakkunnigas förslag
till taxeringsförordning (46 §, motsvarande 56 § gällande förordning) upptas
i enlighet härmed föreskrift att vad i paragrafen sagts om självdeklarationer
skall i tillämpliga delar även gälla av myndighet i samband med
taxeringskontroll upprättade handlingar.

Slutligen föreslår de sakkunniga att i samma paragraf upptas en bestämmelse
av innebörd att inkomna kontrolluppgifter under den tid utredning
pågår skall kunna hållas hemliga även för den person uppgifterna avser. I
betänkandet anföres härom.

Det har förekommit, att skattskyldiga som deklarerat viss bruttoinkomst
utan specifikation eller försummat sin deklarationsskyldighet och anmanas
att specificera inkomst eller avlämna deklaration innan anmaningen efterkorames
begär att få taga del av eller erhålla avskrift av de kontrolluppgifter,
som inkommit. I specifikationen eller deklarationen medtages därefter
blott belopp, som är upptagna å de inkomna uppgifterna. Härigenom
går syftet med kontrolluppgifterna delvis förlorat, i det att ingen upplysning
erhalles om inkomster, som den skattskyldige kan ha haft utan att
kontrolluppgifter därå inkommit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

139

Y ttranden

De sakkunnigas förslag att slopa sekretesskyddet för förmögenhetslängderna
har blivit föremål för delade meningar.

Förslaget tillstyrkes eller lämnas utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands län,
kanslichefen hos uppbördsdirektionen i Stockholm samt ordföranden och
en ledamot av riksskattenämnden.

Förslaget avstyrkes däremot av justitiekansler sämbetet, kammarrätten,
riksräkenskapsverlcet, riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Uppsala, Södermanlands, Blekinge, Kopparbergs, Gävleborgs och
Jämtlands län, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Näringslivets skattedelegation,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges advokatsamfund och Sveriges
redareförening.

I vissa av de avstyrkande yttrandena ifrågasättes ännu längre gående
sekretesskydd för hithörande handlingar.

Sålunda anser Sveriges advokatsamfund att jämväl inkomstlängderna

bör vara hemliga.

Vidare uttalar Föreningen Sveriges kronokamrerare och Näringslivets
skattedelegation, att debiteringslängderna för förmögenhetsskatt bör vara
hemliga; skattedelegationen intar samma ståndpunkt i fråga om uppbördskorten.

Ordföranden och en ledamot av riksskattenämnden yttrar.

Då man icke har något sekretesskydd för inkomstlängden, toide det icke
kunna göras gällande att de skattskyldiga ha något i sakens egen natur liggande
anspråk på att förmögenhetslängden skall vara sekret. Denna fråga
bör därför avgöras utifrån lämplighetssynpunkter. Härvid är att märka,
att upphävandet av sekretesskyddet skulle möjliggöra en administrativ förenkling
och arbetsbesparing i så måtto att särskild förmögenhetslängd och
särskild ändringslängd rörande förmögenhetstaxeringen icke vidare skulle
behöva föras.

Mot tanken att upphäva sekretesskyddet har invänts, att offentliggörandet
av förmögenhetslängden skulle kunna befordra uppkomsten av ett angiverisystem,
som ur samhällelig synpunkt icke är önskvärt. Samma synpunkt
skulle emellertid kunna anföras till stöd för att icke heller inkomstlängderna
skulle vara publika. Icke heller får förbises att slopanaet av
sekretesskyddet för förmögenhetslängderna kan främja taxeringsförfarandet
på så sätt, att vetskapen om att längderna äro offentliga kan innebara
ett visst incitament för den, som överväger att undandölja tillgångar, att
noggrannare eftertänka om han skall våga fullfölja sin tanke. Och så mycket
har erfarenheten under de senare åren utan tvivel lärt oss, att åtgärder
och bestämmelser med sådant syfte och med sådan verkan äro starkt påkallade,
om ett bättre taxeringsresultat skall vinnas.

Med hänsyn till det anförda synes de sakkunnigas förslag böra accepteras;
detta bör så mycket hellre ske som ett verkligt sekretesskydd icke
existerar ens för närvarande, eftersom man redan nu kan från debiteringslängden,
som är publik, utan svårighet räkna sig fram till den beskattningsbara
förmögenheten.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Lånsshjrelsen i Östergötlands län motiverar sitt tillstyrkande på följande
sätt.

Länsstyrelsen håller visserligen i princip före att de uppgifter, som återfinnas
icke allenast i förmögenhetslängden utan jämväl i inkomstlängden,
böra — såsom hänförliga till privatlivets område — vara skyddade mot
insyn från allmänhetens sida. Då emellertid genom statsmakternas beslut
— förutom inkomstlängden — jämväl debiteringslängden är offentlig handling
och genom sistnämnda förhållande sekretesskyddet åt förmögenhetslängden
är skäligen illusoriskt, synes anledning icke längre föreligga att
bibehålla bestämmelserna härom. Utredningsmännens förslag tillstyrkes
därför.

Justitiekansler sämbetet åter framhåller, att stadgandet om sekretesskydd
för förmögenhetslängderna, om det ock icke är fullt effektivt, ej kan anses
betydelselöst. Genom att taxeringslängderna hålles hemliga försvåras nämligen
inhämtandet av uppgifter om förmögenheternas storlek. Och de skattskyldiga,
vilka beröres därav, synes ha ett i viss mån berättigat intresse
av att deras förmögenheter icke blir allmänt kända. Detta intresse tillgodoses
i någon utsträckning genom de regler som nu gäller och som utgör ett
låt vara ofullkomligt hinder mot en understundom förvisso besvärande
publicitet. På grund härav har ämbetet stannat för att — i likhet med
1949 års uppbördssakkunniga — förorda, att nu gällande regler bibehålies.
Detta torde visserligen medföra, att de särskilda förmögenhetslängderna
icke kan avskaffas, men denna konsekvens lärer ur vissa synpunkter vara
till föi del. Ämbetet hänvisar härvidlag till statistiska centralbyråns remissutlåtande
över 1949 års uppbördssakkunnigas förslag (prop. 1953- 100
s. 399).

Såvitt kammarrätten kunnat finna, saknas stöd för de sakkunnigas påstående
att åstadkommandet av en jämlik och rättvis beskattning skulle
avsevärt främjas genom förmögenhetslängdernas offentlighet. Den omständigheten
att inkomstlängdernas offentlighet kan ha den åberopade
verkan berättigar icke till samma slutsats beträffande förmögenhetslängderna.
Gentemot de sakkunnigas argument om intresset av insyn från allmänhetens
sida framhålles, att allmänhetens intresse för enskildas förmögenhetsförhållanden
huvudsakligen torde vara grundat på nyfikenhet.
Vad åter angår den förenkling i det praktiska taxeringsarbetet, som skulle
kunna vinnas genom att göra förmögenhetslängderna offentliga, uttalar
kammarrätten, att privatlivets helgd får anses väga tyngre än en teknisk
förenkling i taxeringsarbetet. Genom att uppgifter om storleken av de skattskyldigas
beskattningsbara förmögenheter icke kan publiceras synes det
viktigaste önskemålet vara tillgodosett.

Liknande synpunkter anföres av riksskattenämnden samt länsstyrelserna
i Uppsala, Södermanlands, Blekinge, Gävleborgs och Jämtlands län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län upplyser, att, såvitt kommit till länsstyrelsens
kännedom, offentliggörandet av inkomsttaxeringen genom taxe -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

ringskalendrar icke i något fall lett till höjd taxering för viss skattskyldig
men väl vållat honom olägenhet och obehag. Ur kontrollsynpunkt synes
enligt länsstyrelsens uppfattning förmögenhetslängdernas offentlighet vara
av mindre vikt, då i desamma finnes införd endast en relativt ringa del
av samtliga skattskyldiga.

Näringslivets skatledelegation anför samma skäl som övriga avstyrkande
remissinstanser samt anför därutöver bl. a.

Om förmögenhetslängden skulle bli offentlig och, som troligt är, en publikation
med uppgifter om de skattskyldigas beskattningsbara förmögenhet
på enskilt initiativ med ledning av dessa längder skulle publiceras, är det
väl antagligt, att taxeringsmyndigheterna skulle erhålla åtskilliga, regelmässigt
anonyma meddelanden om att viss angiven skattskyldig ägde en del
värdefulla tillgångar men likväl icke taxerats till förmögenhetsskatt. Ur
effektivitetssynpunkt skulle dock ett dylikt angiveri, som tycks vara det
resultat de sakkunniga med sitt förslag närmast syfta till, bli av föga värde.

I det alldeles övervägande antalet fall torde anledningen till den underlåtna
eller såsom för lågt ansedda förmögenhetstaxeringen finna sin tillfredsställande
förklaring i det förhållandet, att den skattskyldige varit berättigad till
avdrag för skulder eller angivaren misstagit sig beträffande äganderättsförhållandena.

Den omständigheten, att förmögenhetslängdernas offentliggörande är
ägnat att uppamma sådant angiveri som ovan antytts utgör enligt vår mening
icke, såsom de sakkunniga synas hävda, ett skäl för en dylik åtgärd
utan tvärtom i och för sig ett starkt skäl däremot. Hur angelägen en effektivisering
av taxeringsarbetet än må vara, bör det dock icke ifrågakomma
att vidtaga åtgärder i uppenbart syfte att främja utnyttjandet av dylika
ovärdiga medel.

Även om frånvaron av sekretesskydd för uppbördslängd och uppbordskort
måste betecknas som en brist i lagstiftningen, som i många fall vallat
olägenheter för enskilda medborgare och enligt vår mening snarast bör avhjälpas,
torde dock skadeverkningarna därav åtminstone hittills icke på
långt när ha varit av så allvarlig natur som de, vilka måste befaras bli följden
av ett upphävande av sekretesskyddet för förmögenhetslängderna. Det
bör nämligen bemärkas, att det med hänsyn till vid förmögenhetstaxeringen
gällande spärregler icke alltid är möjligt att med ledning av allenast debiterad
förmögenhetsskatt beräkna den behållna förmögenheten.

Vi kunna icke underlåta att i detta sammanhang såsom särskilt anmärkningsvärt
beteckna de sakkunnigas uttalande att »även höjningen av gränscn"för
skattepliktens inträde till 50 000 kronor torde ha minskat betydelsen
av sekretessen». Detta uttalande kan icke annorlunda förstås än att
en minskning av antalet skattskyldiga, som taxerats till förmögenhetsskatt,
enligt de skattelagssakkunnigas mening bör föranleda ett annat bedömande
av sekretessfrågan än om de varit flera. Tydligare kan det näppeligen uttryckas,
att en liten minoritet icke kan göra anspråk på samma skydd för
privatlivets helgd och befogade sekretesskrav som en större grupp medborgare.
Vi inlägga en bestämd gensaga mot den tankegång, som bär kommit
till uttryck.

I samma riktning uttalar sig Sveriges köpmannaförbund, Sveriges advokatsamfund
och Sveriges redareförening.

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Förslaget att införa sekretesskydd för bokgrans k ningsrapporter
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av kammarrätten, riksskattenämnden
samt länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs
och Bohus, Värmlands och Gävleborgs län samt Näringslivets skattedelegation.
Gensagor mot förslaget framföres icke i något yttrande.

Riksskattenämnden, länsstyrelsen i Östergötlands län och Näringslivets
skattedelegation erinrar emellertid om att det för det föreslagna sekretessskyddet
icke är tillräckligt med en föreskrift i taxeringsförordningen, utan
förhållandet måste regleras genom ett tillägg i sekretesslagen. Länsstyrelsen
anför ytterligare.

Utredningsmännens uttalande överensstämmer icke med utformningen
av lagtexten (46 §), enligt vilken sekretesskyddet fått en avsevärt vidare omfattning.
Så t. ex. blir med den föreslagna lagtexten varje kontrolluppgift,
som upprättas i samband med en bokföringsgranskning hemlig. Detsamma
gäller i samband med granskning av deklarationer upprättade sammanställningar
och utfärdade förfrågningar m. m. Som emellertid någon skillnad
val icke kan anses föreligga mellan infordrade kontrolluppgifter, vilka uppgifter
redan för närvarande äro sekretesskyddade, och dylika uppgifter,
upprättade av beskattningsmyndigheterna, och då därjämte även dessa och
andra nu nämnda handlingar som regel äro att betrakta som komplement
till innehållet i deklarationerna, finnes icke anledning till annat än att tillstyrka
den utvidgning av sekretesskyddet, som framgår av den föreslagna
lagtexten. Denna synes dock böra omformuleras sålunda: »ävensom av
myndighet i samband med granskning av självdeklaration eller annan taxeringskontroll
upprättade handlingar».

De sakkunnigas förslag att innehållet i kontrolluppgifter skall
kunna hemlighållas för den skattskyldige tillstyrkes eller lämnas utan
erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs
och Bohus, Värmlands och Gävleborgs län.

Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar, att förslaget torde förutsätta
ändring i 17 § sekretesslagen, samt framhåller vidare, att behovet av en
dylik bestämmelse måste anses styrkt av erfarenheterna från det praktiska
taxeringsarbetet.

Förslaget att uppta en bestämmelse av detta innehåll i taxeringsförordningen
avstyrkes emellertid av 1949 års besvär ssakkunniga, som anför.

Besvärssalckunniga vilja framhålla, att inskränkningar i enskilds grundlagsskyddade
rätt att få tillgång till allmänna handlingar —- hit höra otvivelaktigt
kontrolluppgifter, som inkommit till taxeringsmyndighet — kunna
stadgas endast i den i 2 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
stadgade ordningen. Det föreslagna stadgandet torde därför, såvitt det avser
skattskyldigs rätt att utfå de ifrågavarande handlingarna, icke vara överensstämmande
med grundlagen och bör utgå. Erinras må tillika om innehållet
i 39 § sekretesslagen.

I några yttranden aktualiseras ytterligare sekretessfrågor. Sålunda
erinrar riksskattenämnden och Näringslivets skattedelegation om att

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

uppgifter, som lämnats av aktiebolag till ledning för värdering av aktierna
i bolaget, i praxis ansetts skola på begäran av aktieägare utlämnas till
denne. Riksskattenämnden uttalar, att det får anses vara ett befogat intresse
för bolagen, att uppgifter av detta slag är skyddade för insyn i förhållande
till exempelvis ett konkurrentföretag, som genom köp kommit i besittning
av någon mindre aktiepost i bolaget. Den föreslagna uppgiftsskyldigheten
för bolagen bör därför kompletteras med en bestämmelse i sekretesslagen
om att uppgifter av förevarande slag icke får utlämnas med
mindre bolaget därtill lämnat sitt samtycke.

Vidare framhåller 1949 års besvärssakkunniga i anslutning till de i 46 §
förslaget (56 § gällande förordning) upptagna reglerna om befogenhet för
ledamöter i taxeringsnämnd m. fl. att ta del av deklarationer och andra till
ledning för taxering lämnade uppgifter, att det står i strid med gängse
grundsatser för ett riktigt utformat förvaltningsförfarande att nämndledamöterna
icke äger full tillgång till deklarationerna. Regeln härom bör upphävas.
Besvärssakkunniga anmärker vidare, att bestämmelserna om självdeklarations
och andra handlingars offentlighet, då de åberopas vid allmän
domstol, har sin plats i processlagstiftningen. I detta sammanhang hänvisas
till 36 § sekretesslagen samt lagen den 10 juli 1947 om inskränkning
av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar.

Departementschefen

Vårt skattesystem, där taxeringen grundas på deklarationer, som avges
av de skattskyldiga rörande deras inkomst- och förmögenhetsförhållanden
och som sedan kontrolleras av taxeringsmyndigheterna, medför att myndigheterna
erhåller insyn i förhållanden, som eljest är undandragna offentligheten.
Självdeklarationer och kontrolluppgifter åtnjuter på grund härav
sekretesskydd. Starka begränsningar gäller i fråga om vem som äger ta
del av dessa handlingar. I taxeringsnämnderna har exempelvis endast
ordföranden, kronoombudet och den kommun- eller landstingsvalda ledamot,
som nämnden därtill utser, rätt att granska deklarationsmaterialet.
De som äger ta befattning med handlingarna är vidare underkastade
tystnadsplikt.

Taxeringsmyndigheternas befogenhet att erhålla insyn i olika förhållanden,
som är av betydelse för taxeringen, är angiven i taxeringsförordningen.
Denna torde emellertid inte kunna anses ingå på frågan i vad
mån taxeringsmyndigheterna äger ta del av allmänna handlingar av hemlig
natur eller erhålla upplysningar rörande förhållanden, varom någon ålagts
tystnadsplikt. När dessa myndigheter i 52 § av förordningen tillagts en
efter ordalagen i princip obegränsad rätt att erhålla erforderliga upplysningar
från andra offentliga organ, torde detta sålunda i och för sig
inte innefatta någon befogenhet att erhålla del av sekretesskyddat material.
Stadgandet torde ej heller ha tolkats så i praxis.

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Frågan i vad mån hemliga handlingar för närvarande kan ställas till
taxeringsmyndigheternas förfogande blir alltså att bedöma efter samma
grundsatser som i allmänhet gäller rörande kommunikation av sekretessskyddade
handlingar myndigheter emellan. På några punkter föreligger
uttryckliga bestämmelser. Detta gäller exempelvis hemlig handlings företeende
såsom bevis i rättegång eller vid förundersökning. I andra fall
kan finnas förbud att utlämna handling eller uppgift annat än till vissa
myndigheter. Så är fallet bl. a. med självdeklarationer och annat underlag
för taxering. I det stora hela saknas emellertid uttryckliga bestämmelser
på området. Såsom en huvudregel torde dock få anses gälla att vederbörande
myndighet från fall till fall äger pröva i vad mån ett tillhandahållande
åt annan myndighet är förenligt med det selcretesskyddade intresset.
Det ligger i sakens natur att myndigheterna i viss utsträckning ger
varandra del av sekretesskyddade handlingar.

Något formellt hinder att ställa sådana handlingar till taxeringsmyndigheternas
förfogande torde således icke föreligga. Med hänsyn till den
stränga sekretess som är föreskriven inom taxeringsväsendet skulle det
i och för sig kunna göras gällande att ett tillmötesgående av framställningar
härom som regel icke skulle behöva väcka betänkligheter. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att en handling, som tillhandahålles annan myndighet,
därmed icke förlorar det sekretesskydd som den eljest kan åtnjuta.
I praxis torde emellertid allmänna handlingar av hemlig natur som regel
inte ha ställts till taxeringsmyndigheternas förfogande.

Vad åter angår spörsmålet om enskilda personer kan, under åberopande
av tystnadsplikt, vägra att lämna upplysningar eller tillhandahålla handlingar
vid bokföringsgranskning, torde full klarhet om rättsläget ej föreligga.

De sakkunniga har ansett, att taxeringsmyndigheterna i princip bör ha
obegränsad rätt att av andra myndigheter och organ erhålla del av hemliga
handlingar. Likaledes skulle vid taxeringsrevision den, hos vilken revisionen
sker, vara pliktig att utan inskränkning uppvisa handlingar och
lämna upplysningar rörande sådana förhållanden i hans verksamhet som
omfattas av honom ålagd tystnadsplikt. Förslaget till taxeringsförordning
upptar bestämmelser av denna innebörd. Enligt förslaget skulle dock
myndighet, av vilken upplysning eller tillhandahållande av handling begäres,
kunna hänskjuta sådan fråga till Kungl. Maj :ts prövning.

Förslaget har biträtts i flera yttranden men i andra utsatts för stark
kritik.

För den avsedda effektiviserade taxeringskontrollen saknar dessa frågor
ingalunda betydelse. Den oklarhet som i flera hänseenden präglar det
nuvarande rättsläget kan ej heller anses tillfredsställande. Jag anser därför
påkallat att uttryckliga bestämmelser i ämnet meddelas.

Som de sakkunniga papekat, är det av vikt, att möjligheterna att
granska handlingar är sa vidsträckta som möjligt. En icke ovanlig före -

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

teelse är, att mindre nogräknade skattskyldiga icke blott lämnar oriktiga
uppgifter i deklarationerna utan även i motsvarande hänseenden för felaktiga
räkenskaper eller anteckningar. För att upptäcka felaktigheter i en
deklaration måste man därför, såsom jag framhållit i samband med
reglerna om taxeringsrevision, äga tillgång till andra handlingar än deklarationer,
kontrolluppgifter, räkenskaper o. likn. Effektiviteten i granskningsarbetet
kan självfallet i många fall bli begränsad, om exempelvis
handlingar, som finns hos myndigheter, måste undantas av sekretesskäl
och den skattskyldige vet att detta material är undandraget skattemyndigheternas
insyn. Vidare bör i detta sammanhang beaktas, att taxeringsväsendets
funktionärer, såsom jag inledningsvis utvecklat, är underkastade
tystnadsplikt samt att deklarationer och andra taxeringshandlingar åtnjuter
sekretesskydd. Detta bör för övrigt i vissa hänseenden kompletteras.
Till denna fråga återkommer jag senare.

Det ligger emellertid i sakens natur att hänsyn till taxeringsväsendets
effektivitet icke kan få vara ensamt utslagsgivande. Att tillerkänna taxeringsmyndigheterna
en obegränsad rätt att erhålla del av handlingar och
insyn i förhållanden, beträffande vilka sekretesskydd eller tystnadsplikt
föreligger, synes icke godtagbart. De sakkunniga, vilkas förslag på förevarande
område går mycket långt, har också i fråga om myndighets
handlingar uppställt viss begränsning. Även om man håller i minnet att
kontrollarbetet inte får avse andra förhållanden än som är av betydelse för
taxeringen, bör man räkna med att situationer kan uppkomma, i vilka
intresset av en effektiv taxeringskontroll får vika för hänsyn som talar
för att visst förhållande inte kommer till utomståendes kännedom.

I vissa yttranden har man anställt jämförelser med förhållandena vid
de allmänna domstolarna och därvid gjort gällande att taxeringsmyndigheterna
icke borde ha vidsträcktare befogenheter än domstolarna. Enligt
min mening kan man icke se saken från så begränsade synpunkter. Genom
domstolarnas sammansättning är utan tvivel väl sörjt för att exempelvis
uppkomna frågor om införskaffande av hemliga handlingar som bevis
i rättegång underkastas en objektiv och samvetsgrann prövning. Har emellertid
domstolen beslutat infordra en sådan handling, ingår denna i processmaterialet
och blir, även om den därvid åtnjuter sekretesskydd, tillgänglig
för en jämförelsevis vid krets av personer. Härvidlag föreligger en betydelsefull
skillnad mellan förfarandet vid de allmänna domstolarna och
taxeringskontrollen. Denna verkställes i ett begränsat syfte och de upplysningar
som inhämtas ur materialet behöver inte gälla förhållanden
av hemlig natur. De granskade handlingarna blir icke tillgängliga annat
än för granskningsinannen och eventuellt ett fåtal andra funktionärer,
som måste ta befattning därmed på tjänstens vägnar.

Med det sagda bar jag självfallet icke tagit ställning till frågan om den
ena myndigheten bör erhålla vidsträcktare befogenheter än den andra.
10 — B i bong till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 160

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Jag har endast velat peka på att de särskilda garantier, som kan vara
erforderliga för att tillgodose befogade sekretessintressen, måhända delvis
kan behöva utformas på annat sätt när det gäller taxeringsmyndigheterna
än för de allmänna domstolarnas del.

När det gällt att avgränsa domstolarnas befogenhet att infordra allmänna
handlingar som åtnjuter sekretesskydd, har man valt den
metoden att genom uppräkning undanta vissa handlingar. I övrigt är domstolens
befogenhet obegränsad; dess begäran om handlings tillhandahållande
skall alltid efterkommas.

En liknande metod synes böra följas beträffande taxeringsmyndigheterna,
som alltså i princip bör kunna få del av hos annan myndighet förvarade
hemliga allmänna handlingar. En sådan bestämmelse bör emellertid, i viss
anslutning till vad som gäller de allmänna domstolarna, icke innefatta
skyldighet för vederbörande myndighet att för taxeringskontroll tillhandahålla
sådana handlingar som omförmäles i 1—5 samt 31—33 §§ sekretesslagen.
Härunder faller bl. a. statsrådsprotokoll, handlingar i ärenden, vilka
angår rikets förhållande till främmande makt, handlingar rörande krigsmaktens
mobilisering in. m., handlingar i ärenden, om vilkas hemlighållande
stadgas i lagen för Sveriges riksbank, samt handlingar, som
hänför sig till myndighets upplåningsverksamhet.

De möjligheter att få del av sekretesskyddade handlingar, som sålunda
i princip skulle förefinnas, är förhållandevis vidsträckta. Att så blir fallet
är betydelsefullt med hänsyn till det förut nämnda intresset att mindre
nogräknade skattskyldiga inte skall kunna räkna med att sekretessskyddade
handlingar i större omfattning är undantagna från taxeringsmyndigheternas
insyn. Bland de handlingar, som enligt den ifrågasatta
huvudregeln skulle kunna stå till förfogande, torde emellertid finnas
åtskilliga, vilka med hänsyn till befogade sekretessintressen icke bör få
utlämnas till taxeringsmyndighet.

För att dessa intressen skall vinna tillbörligt beaktande synes man
lämpligen kunna anknyta till den ordning som nu torde få anses gälla och
låta den myndighet som förvarar handlingen pröva i vad mån denna kan
tillhandahållas. Att framställningar härom i stor utsträckning bör bifallas
framgår av det förut sagda. Finnes emellertid med hänsyn till det
allmännas eller enskildas berättigade intressen att handlingens tillhandahållande
skulle kunna lända till synnerligt men, bör handlingens tillhandahållande
kunna vägras. I dylikt fall bör dock taxeringsmyndigheten äga
hänskjuta frågan till avgörande hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Motsvarande
bör gälla om den myndighet, som förvarar handlingen, finner att handlingen
tillhör dem som generellt undantagits från skyldigheten för myndighet
att tillhandahålla taxeringsmyndighet handlingar.

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Vidare bör tillses, att sekretesskyddade handlingar, som i och för sig är
av beskaffenhet att kunna tillhandahållas, inte användes i vidare omfattning
än som är påkallat samt att granskning av hemliga handlingar
endast utföres av kvalificerad personal. För detta ändamål bör stadgas,
att framställning hos myndighet att få del av handling, som ej må utlämnas
till envar, skall göras av taxeringsintendent. Ytterligare bör övervägas
att administrativt föreskriva, att granskning av sådan handling endast får
utföras av taxeringsintendent eller den han därtill förordnar.

Jag förordar, att bestämmelser om taxeringsmyndighets rätt att erhålla
del av hemliga allmänna handlingar upptas i 52 § taxeringsförordningen
i enlighet med vad här angivits.

Såsom tidigare framhållits torde det vara i någon mån tveksamt huruvida
enskilda personer för närvarande kan undandra sig att vid bokföringsgranskning
tillhandahålla handlingar som ingår i deras bokföring, därest
handlingarnas innehåll är sådant att de skall iaktta tystnad därom. Då gällande
bestämmelser icke tillåter att bokföringsgranskning utövas annat än
i begränsad omfattning, har emellertid frågor av denna art icke så ofta ställts
på sin spets. Uppkomna meningsskiljaktigheter har huvudsakligen rört
läkarnas patientkort. Utökas befogenheterna att verkställa bokföringsgranskning
till att avse en fullständig taxeringsrevision, som får omfatta
korrespondens, protokoll och liknande handlingar rörande vederbörandes
verksamhet, kan sådana konfliktsituationer uppkomma i ökad omfattning.
Såsom tidigare nämnts föreslår de sakkunniga, att sekretesshänsyn aldrig
skulle få åberopas såsom skäl för vägran att tillhandahålla handlingar vid
taxeringsrevision. Åtskilliga yttranden ger uttryck för oro beträffande konsekvenserna
av de sakkunnigas förslag på denna punkt.

Enligt min mening är dessa farhågor överdrivna. Jag får härvidlag
erinra om vad jag tidigare anfört om de former i vilka taxeringskontrollen
utföres. Det bör även hållas i minnet att kontrollen självfallet icke får avse
andra förhållanden än som är av betydelse för taxeringen. Någon nämnvärd
olägenhet synes icke ha uppkommit i de fall då myndigheterna tagit
del av handlingar, beträffande vilkas innehåll tystnadsplikt föreligger. Jag
är därför beredd att såtillvida biträda de sakkunnigas förslag, att det bör
fastslås såsom huvudregel att den som verkställer taxeringsrevision bör få
ta del av handlingar av betydelse för revisionens verkställande utan hinder
av att dessa har sådant innehåll att den, hos vilken revisionen verkställes,
är skyldig iakttaga tystnad därom.

I några yttranden har anmärkts att en regel av denna innebörd skulle
stå i strid med den skyldighet som enligt tryckfrihetsförordningen åvilar
bokförläggare in. fl. att icke röja författares anonymitet. Denna uppfattning
torde icke vara riktig. Den åberopade bestämmelsen i tryckfrihets -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

förordningen gör undantag för sådan skyldighet att yppa författares namn
som är i lag föreskriven, och med lag förstås enligt förordningen stadgande,
som tillkommit genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen. Till
sådana stadganden torde taxeringsförordningen vara att hänföra.

Även i de hänseenden varom nu är fråga bör emellertid tillses, att berättigade
allmänna eller enskilda intressen icke trädes för nära. En särskild
garanti härför bör enligt min mening tillskapas. Denna garanti vinnes
på så sätt att den hos vilken revisionen sker kan hos annan myndighet
påkalla prövning av fråga huruvida viss handling med hänsyn till honom
ålagd tystnadsplikt eller andra särskilda omständigheter — t. ex. att yrkeshemlighet
eller pågående förhandlingar skulle kunna uppenbaras — bör
undantas från revisionen. Vid en sådan prövning bör handlingens betydelse
för taxeringskontrollen vägas mot det sekretesskyddade intresset. Av de
allmänna synpunkter som tidigare anförts torde framgå att handlingen bör
undantas från revisionen endast då synnerliga skäl föranleder därtill. Då
länsstyrelsen har att uppta fråga om eventuellt vitesföreläggande mot den,
hos vilken revision begärts, synes det lämpligt att även den nu ifrågasatta
prövningen utföres av länsstyrelsen.

Uppkommer fråga om att utdöma vite, som förelagts för att utfå nu
ifrågakomna handlingar, gäller enligt nuvarande regler att kammarrättens
och regeringsrättens prövning efter ett eventuellt överklagande må omfatta
även spörsmålet om vitet bort föreläggas. Prövning sker alltså därvid även
av själva sakfrågan. Dessa regler bör bibehållas oförändrade.

Vad nu anförts synes även böra gälla i fråga om uppgifter till ledning för
annans taxering som infordras genom anmaning.

Jag vill här tillägga, att de av mig tidigare förutskickade övervägandena
om införande av någon motsvarighet till de straffprocessuella tvångsmedlen
beslag och husrannsakan kan aktualisera en översyn av den nyss berörda
anordningen.

Enligt de sakkunnigas förslag skall beslut om taxeringsrevision meddelas
av taxeringsintendent. Revisionen skall verkställas av intendenten, särskilt
förordnad tjänsteman eller av länsstyrelsen godkänd, i bokföring och
taxering sakkunnig person. Dessa bestämmelser synes på lämpligt sätt
tillgodose intresset av att granskning icke påfordras i oträngt mål och
att densamma utföres av kvalificerad person. Jag vill alltså godta förslaget,
dock med det tillägget, att jämväl taxeringsnämndens ordförande ges rätt
att på intendentens förordnande verkställa taxeringsrevision.

Jag får förorda, att förslag till bestämmelser i här avhandlade frågor
utformas i enlighet med de riktlinjer som sålunda uppdragits.

Frågan huruvida sekretesskyddet för för mögen hetslängder na
bör bibehållas har tidigare prövats i olika sammanhang. Remissbehandlingen
av de sakkunnigas förslag visar, att det alltjämt råder delade me -

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

ningar i denna fråga. Då ett upphävande av sekretesskyddet torde vara
av relativt underordnad betydelse för effektiviteten i taxeringsförfarandet,
anser jag det icke erforderligt att nu taga slutgiltig ståndpunkt i frågan.
Denna bör närmare prövas i samband med den slutliga revisionen av
taxeringsförordningen.

Såsom de sakkunniga förordat bör sekretesskydd införas för rapporter
och andra handlingar som upprättats vid taxeringsrevision. Vidare bör
taxeringsmyndigheterna under pågående utredning kunna vägra att till
skattskyldig utlämna kontrolluppgift eller annan för taxeringskontroll
avsedd handling, om det med hänsyn till utredningen är av betydelse
att innehållet i handlingen icke på detta stadium kommer till den skattskyldiges
kännedom. Ytterligare bör, i överensstämmelse med vad som
påpekats i några yttranden, sådana bestämmelser införas, att uppgifter,
som lämnas av aktiebolag eller ekonomisk förening till ledning vid värdesättning
av aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen, icke behöver
utlämnas till aktieägare eller föreningsmedlem.

I anledning av vad jag sålunda förordat påkallas vissa ändringar i
sekretesslagen.

Besvärssakkunniga har i sitt yttrande anfört kritik mot gällande begränsningar
i rätten för ledamöter i beskattningsnämnd att erhålla del
av innehållet i självdeklarationer och andra taxeringshandlingar. Anledning
saknas att nu närmare ingå .på detta spörsmål. Jag vill emellertid
framhålla, att starka skäl talar för att upprätthålla begränsningar i angivna
hänseende. Det torde nämligen vara en förutsättning för den vidsträckta
rätt att få inblick i olika förhållanden, som tillkommer taxeringsmyndigheterna
enligt gällande föreskrifter och än mer enligt de av mig nu
förordade bestämmelserna, att kretsen av de personer som erhåller del
av materialet blir så liten som möjligt.

V. Eftertaxering

Gällande bestämmelser m. m.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid
taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har han, ehuru uppgiftspliktig,
underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav
föranletts, att han icke blivit inom vederbörande kommun taxerad till
kommunal inkomstskatt eller att han blivit därstädes för lågt taxerad
till sådan skatt, skall han enligt 62 § kommunalskattelagen där eftertaxeras
till kommunal inkomstskatt för vad som genom berörda förfarande förut
undgått taxering. Efterbeskattning må icke ske senare än fem år efter det
år, då taxeringen rätteligen bort av beskattningsnämnd i första instans

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

verkställas. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo,
dock att sådan taxering icke må ske senare än två år efter utgången av det
kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för
registrering.

Bestämmelser med i sak samma innehåll upptas bl. a. i 13 § förordningen
om statlig inkomstskatt, 13 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt,
7 § förordningen om utskiftningsskatt, 12 § förordningen den 21 maj 195b
(nr 26b) om fondskatt och 17 § förordningen den 11 februari 1955 (nr
19) om investeringsavgift för år 1955.

Såsom framgår av tidigare lämnat referat framhöll jag i direktiven för
de sakkunniga, att bestämmelserna om åsättande av eftertaxering borde
överses till utrönande av om dessa bestämmelser i sin nuvarande utformning
är ändamålsenliga. I samband därmed borde undersökas om de möjligheter,
som enligt nu gällande föreskrifter står de skattskyldiga till buds
för att efter den vanliga besvärstidens utgång erhålla rättelse i en materiellt
sett för hög taxering, är tillfredsställande.

De sakkunniga

Vid sin redogörelse för bristerna i deklarations- och taxeringsförfarandet
har de sakkunniga, såsom angivits i det föregående, bl. a. uppehållit sig
vid reglerna om eftertaxering.

De sakkunniga betonar att möjligheter att åsätta eftertaxering i fall,
där inkomst eller förmögenhet tidigare undgått beskattning, är erforderliga
icke endast med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse av att utfå
de skatter, som författningsenligt bör erläggas. Även såsom ett medel att
ge eftertryck åt bestämmelserna om deklarationspliktens riktiga fullgörande
är ett ändamålsenligt utformat eftertaxeringsinstitut av största vikt.
De sakkunniga fortsätter.

De skattskyldiga är i princip pliktiga att bidraga till en riktig taxeringgenom
att avlämna i behörig ordning avfattade, riktiga och fullständiga
självdeklarationer. Av praktiska skäl är det omöjligt att vid den årliga taxeringen
så ingående granska och kontrollera varje deklaration, att alla felaktigheter
skulle uppdagas. Granskning och kontroll av denna omfattningbleve
alltför kostsam för det allmänna och besvärande för de skattskyldiga.
Om det därför av praktiska skäl är nödvändigt att begränsa kontrollverksamheten,
är det å andra sidan lika nödvändigt tillse, att icke mindre nogräknade
skattskyldiga begagna sig därav för att undandraga sig skatt genom
underlåtenhet att deklarera eller genom avlämnande av deklarationer,
vilkas godtagande i befintligt skick leder till för låg taxering.

En icke ovanlig situation, vari ökade möjligheter till eftertaxering erfordras,
är sålunda den då en rörelseidkares bokföring vid granskning befinnes
behäftad med brister av den art, att en behörig taxering icke kan

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 ur 1955

beräknas enbart genom rättelse av direkt påvisade fel utan skönsmässig inkomstuppskattning
måste tillgripas. Om motsvarande brister vidlåder tidigare
års räkenskaper, anses enligt gällande praxis eftertaxering kunna ske
endast på grundval av de direkt påvisade felen. Den skönsmässiga inkomstuppskattning,
som betraktas såsom fullt befogad beträffande det löpande
årets taxering, anses icke få ske vid åsättande av eftertaxering, ehuru den
sakligt sett vore lika befogad. Att sådan uppskattning icke skett vid taxeringen
de år, för vilka eftertaxeringen ifrågakommer, är vanligen enbart
beroende på att vederbörande då icke bokföringsgranskats. Det förekommer
alltemellanåt att skattskyldiga, när bokföringsgranskning skall ske, undanskaffar
tidigare års bokföring för att därigenom förhindra sådana eftertaxeringar,
vartill en granskning av räkenskaperna skulle kunna ge anledning.
Det löpande årets bokföring tillhandahålles däremot, ettersom den skattskyldige
eljest riskerar att helt skönsmässig taxering för det året måste
tillgripas.

I allmänhet har eftertaxering ansetts icke böra få ske, om bokföringsgranskning
skett men sedermera uppdagade felaktigheter därvid icke observerats.
Några sakliga skäl att i sådana fall vägra eftertaxering synes icke
föreligga. En bokföringsgranskning bör icke anses innebära något godkännande
av vad som vid granskningen lämnats utan erinran. Nyssnämnda
inställning hos praxis leder dessutom till att bokföringsgranskningar måste
göras vidlyftigare och därmed kostsammare för det allmänna och mer besvärande
för den skattskyldige än vad eljest behövde ske. I åtskilliga fall
kan nämligen en bokföringsgranskning, om därmed avses att utreda viss
omständighet, begränsas till blott viss del av bokföringsmaterialet. En dylik
i och för sig önskvärd begränsning måste underlåtas, om den verkställda
bokföringsgranskningen anses hindra eftertaxering på grund av sedermera
uppdagade felaktigheter.

Bestämmelserna om eftertaxering bör enligt de sakkunnigas uppfattning
givas sådant innehåll att genom eftertaxering i princip kan till beskattning
upptagas all inkomst eller förmögenhet, som tidigare oriktigt undgått taxering.
Någon den skattskyldiges rätt kan icke därigenom anses trädas för
nära, eftersom någon ny eller extra skatt icke uttages genom ettertaxeringen.
Denna syftar endast till rättelse av ett missförhållande och åvägabringande
av en riktig beskattning. Eftertaxering bör alltså ej såsom stundom
sker uppfattas såsom en straffåtgärd mot den skattskyldige eller eljest
betraktas såsom något därmed jämförligt extraordinärt ingripande, för
vars tillämpning särskilt stränga krav bör uppställas.

De sakkunniga framhåller emellertid, alt en redan prövad taxeringsfråga,
exempelvis fråga huruvida viss intäkt författningsenligt är skattepliktig
eller ej, icke bör genom eftertaxering få ånyo upptagas till prövning
enbart på grund av ändrad uppfattning om tolkningen av vederbörande skatteförfattning
eller om värderingen av bostad eller därmed jämförlig förmån.

I enlighet härmed föreslår de sakkunniga nya bestämmelser om eftertaxering,
enligt vilka skattskyldig, som icke blivit taxerad för inkomst eller
förmögenhet, ehuru så bort ske, eller blivit för lågt taxerad, skall eftertaxeras
för vad som förut undgått taxering. Eftertaxering skall dock icke åsät -

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1955

tas, om den skattskyldige behörigen fullgjort honom åliggande skyldighet
att i självdeklarationen eller eljest lämna riktiga uppgifter om sina inkomster
och förmögenhet samt övriga förhållanden av betydelse för taxeringen.
De föreslagna reglerna innebär i övrigt den ändringen, att tiden
för verkställande av eftertaxering utsträckes från fem till tio år efter det
år, då taxeringen rätteligen bort verkställas av beskattningsnämnd i första
instans. Den nuvarande tvåårsfristen beträffande dödsbo föreslås förlängd
till tre år.

I anslutning till förslagen om tidsfristerna uttalar de sakkunniga att en
utsträckning av de nu gällande tiderna synes önskvärd bl. a. emedan fråga
om eftertaxerings åsättande, som genom besvär hänskjutes till skattedomstolarnas
avgörande, kan komma under slutlig prövning först sedan
den nu gällande femårstiden utgått (jfr R. Å. 1942: ref. 8). Det förekommer
vidare att fråga om eftertaxering blir aktuell på grund av utslag i
taxeringsmål, som meddelas först sedan femårstiden utgått, eller att först
efter nämnda tids förlopp uppdagas att en större inkomst undanhållits
från beskattning. Även om möjligheterna att i särskilda fall åsätta eftertaxering,
på sätt föreslagits, utsträckes till att avse de senaste tio åren,
utgår de sakkunniga från att eftertaxeringar i allmänhet, exempelvis då
det gäller icke deklarerade ränteinkomster å mindre belopp, skall såsom
nu kunna begränsas till att avse de senaste fem åren. Så är påkallat bl. a.
med hänsyn till bestämmelserna om tiden för bevarande av självdeklarationer,
vilken såväl i gällande förordning (56 § 1 mom.) som förslaget till
taxeringsförordning (46 §) är sex år från taxeringsårets utgång, där ej
Kungl. Maj :t annorlunda föreskriver.

I samband med frågan om eftertaxeringsreglernas utformning har de sakkunniga
beaktat den enligt de sakkunnigas mening opåkallade favör, som
för närvarande kan tillgodokomma skattskyldig vilken underlåter deklarera
inkomst och senare åsättes eftertaxering för densamma jämfört med den,
som väl deklarerar inkomsten men underlåter erlägga preliminär skatt för
densamma. Den sistnämnde påföres ränta enligt föreskrifterna i 27 § uppbördsförordningen,
men den förre drabbas icke av någon påföljd på grund
av att skatten erlägges ett eller flera år för sent. För att undanröja denna
inadvertens — och för att inskärpa vikten av att deklarationsskyldigheten
riktigt fullgöres — föreslår de sakkunniga, att skatt som utgår på grund
av eftertaxering beräknas till förhöjt belopp. Förhöjning synes lämpligen
böra ske med fem procent för år, räknat från och med året före det, då den
eftertaxerade inkomsten (eller förmögenheten) rätteligen bort taxeras, till
och med det år, då beslut om eftertaxeringen meddelas.

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Yttranden

I åtskilliga yttranden vitsordas behovet av vidgade möjligheter till eftertaxering.
De sakkunnigas förslag tillstyrkes också i väsentliga delar av
flertalet remissorgan. Detta gäller dock icke utsträckningen av tiden för
eftertaxering. I denna fråga förordas i allmänhet, att nuvarande femårsfrist
bibehålies, dock i åtskilliga yttranden med den jämkningen att rätten
till eftertaxering är bevarad, därest yrkande om eftertaxering framställts
och delgivits den skattskyldige under femårsperioden. I några eljest tillstyrkande
yttranden anföres också kritik mot de föreslagna räntebestämmelserna.
Även de i huvudsak avstyrkande remissorganen vänder sig i allmänhet
mot tids- och räntebestämmelserna. Därutöver anföres gensagor
mot förslagen, att eftertaxering skall kunna ske skönsmässigt och i princip
icke vara beroende av påvisad försummelse från den skattskyldiges sida.

De sakkunnigas förslag tillstyrkes helt eller lämnas utan erinran av länsstyrelserna
i Jönköpings, Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län, Svensk
industriförening och Tjänstemännens centralorganisation.

Tillstyrkande, utom i fråga om tidsfristerna, är länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Östergötlands, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Värmlands,
Västernorrlands och Jämtlands län. Länsstyrelserna i Skaraborgs
och Gävleborgs län biträder förslaget utom såvitt angår tids- och räntebestämmelserna.

Ändringsförslag i andra hänseenden framlägges av överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Älvsborgs län och Sveriges advokatsamfund.

En övervägande kritisk hållning intas av kammarrätten, riksskattenämnden,
länsstyrelsen i Blekinge län, 1949 års besvärssakkunniga, Sveriges
akademikers centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk, Näringslivets skattedelegation, Svenska livförsäkringsbolags
förening, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och smaindustriorganisation,
Kooperativa förbundet, Sveriges redareförening, Svenska
företagares riksförbund och Skånes handelskammare.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser i likhet med de sakkunniga, att möjligheterna
till eftertaxering enligt nuvarande bestämmelser är alltför begränsade.
Bestämmelsernas avfattning och skattedomstolarnas praxis omöjliggör
i många fall en befogad beskattning i efterhand av inkomster, som
tidigare undgått beskattning. De av de sakkunniga särskilt påtalade svårigheter,
som uppstår, då fråga uppkommer om eftertaxering av rörelseidkare,
bestyrkes till fullo av erfarenheten från bokgranskningsarbetet. Liksom de
sakkunniga anser länsstyrelsen, att eftertaxering alltid bör kunna ske, då
skattskyldig åsatts för låg taxering på grund av underlätet eller otillfredsställande
fullgörande av deklarationsplikt eller bokföringsskyldighet. Med
den avfattning bestämmelserna enligt förslaget erhållit torde en bättre ordning
i ifrågavarande avseende kunna förväntas.

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Länsstyrelsen i Gotlands län hälsar med tillfredsställelse de ökade möjligheter
till rätteise i efterhand genom eftertaxering, som de sakkunniga
föreslagit, och likaså införandet av bestämmelse om räntepåföring vid
eftertaxering.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har intet att erinra mot principen att all
inkomst och förmögenhet, som tidigare undgått beskattning, bör kunna
genom eftertaxering upptagas till beskattning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län delar de sakkunnigas uppfattning om
behovet av kompletterande bestämmelser rörande eftertaxering för att begränsa
utsikterna för skattskyldiga att genom bristfälligt fullgörande av
deklarationsplikten obehörigen undgå skatt.

Enligt länsstyrelsen i Blekinge län åter talar ur rättssäkerhetssynpunkt
starka skäl för att bestämmelserna om eftertaxering även i fortsättningen
får en restriktivare utformning än de sakkunniga tänkt sig.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att något strängare krav än vad de
sakkunniga föreslagit bör uppställas för eftertaxering, då eljest riskerna för
godtycke och rättsosäkerhet blir för stora. Å andra sidan anser länsstyrelsen,
att möjligheterna för närvarande att eftertaxera t. ex. en rörelseidkare
är alltför begränsade. En verkställd bokföringsgranskning synes sålunda
icke, såsom nu är fallet, böra hindra, att eftertaxering påföres på grund av
sedermera uppdagade felaktigheter.

Sveriges advokatsamfund påpekar att den föreslagna utvidgningen av
eftertaxeringsrätten även kan komma att drabba fullt korrekta och lojala
deklaranter, vilka alls icke eller i varje fall i mycket ringa mån kunna sägas
hava gjort sig skyldiga till vårdslöshet eller oaktsamhet. Samfundet fortsätter.

Därav följer att även en skattskyldig, som under en lång följd av år i god
tro underlåtit att upptaga viss inkomst, t. ex. en naturaförmån, skulle
kunna drabbas av eftertaxering med mycket allvarliga ekonomiska konsekvenser.

En förutsättning för den av de sakkunniga föreslagna rätten till utvidgning
av möjligheterna till eftertaxering synes därför vara en bestämd gränsdragning
mellan å ena sidan de deklaranter, vilka gjort sig skyldiga till
uppsåtlig falskdeklaration eller grov vårdslöshet, och å andra sidan Övriga
skattskyldiga. Beträffande den förstnämnda kategorien föreligger ingen
anledning motsätta sig den föreslagna utvidgningen av rätten till eftertaxering.

För den andra kategorien — de lojala deklaranterna — åter torde man
kunna ifrågasätta, huruvida icke i själva verket vägande skäl tala för en
förkortning av den nu gällande tiden för rätt till eftertaxering.

Riksskattenämnden instämmer med de sakkunniga i att de nu gällande
iegleina för eftertaxering i många fall fått en något snäv tillämpning och
att eftertaxeringsinstitutet därför är i behov av en viss revidering. De sakkunniga
har emellertid gått mycket långt åt motsatt håll. Nämnden vänder

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

sig sålunda emot principen att till eftertaxering skall kunna upptas all inkomst
eller förmögenhet, som tidigare undgått taxering. Nämnden anför.

Konsekvensen hade bort bjuda att även den skattskyldige skulle kunna
påkalla nedsättning av sina taxeringar under motsvarande tidsperiod. Emellertid
har — som de sakkunniga påpekat — bevisreglerna hittills val
hårt bundit möjligheterna till eftertaxering och riksskattenämnden instämmer
i att de nu böra göras något vidare. Det kan dock icke vara lämpligt
att gå till en motsatt ytterlighet och tillämpa samma regler för eftertaxering
som vid den ordinarie taxeringen med samma möjligheter till skonsmassi»
taxering enligt 50 §. Den nu tillämpade principen, att den skattskyldige
själv skall ha föranlett det fel som rättas genom eftertaxeringen, bör icke
utan vidare slopas; i sådana fall då han själv icke haft någon skuld till
att taxeringen blivit felaktig kan det icke vara rimligt att efter många ars
förlopp taga upp saken. Den föreslagna bestämmelsen i 62 § 1 mom. andra
stycket — som synes oklar till sin innebörd — torde i detta avseende icke
ge den skattskyldige tillräckligt skydd. En avvägning bör här ske, som kan
tillgodose såväl det allmännas intresse som den enskildes rättsanspråk.

Kammarrätten påpekar, att de sakkunniga icke diskuterat frågan, om
den bevisskyldighet som enligt förslaget skall åvila den skattskyldige är
rimlig och förenlig med rättssäkerhetens krav. Enligt kammarrättens uppfattning
är det dock uppenbart att de skattskyldigas möjligheter att värja
sig mot skönsmässiga eftertaxeringar fem till tio år efter beskattningsåret
måste vara försvinnande små. Skönstaxering avses ju kunna grundas till
exempel på att räkenskaper eller anteckningar är bristfälliga. Vid ett
bedömande om man kan utsträcka de för den ordinarie taxeringen gällande
bevisreglerna till att avse även taxering för tidigare år synes avgörandet
böra bero på hur lång tid den skattskyldige kan beräknas ha sådant minne
av händelser och förhållanden att han rimligen kan åläggas den ifrågasatta
bevisskyldigheten.

Kammarrätten finner vidare, att den begränsning i möjligheterna till
eftertaxering som ligger i den föreslagna bestämmelsen, synes föga rationell,
i det att ett fel i deklarationen lämnar fältet fritt för eftertaxeringar av vilket
slag som helst. Enligt kammarrättens mening hör ef tei taxering icke
ifrågakomma, om den skattskyldige är utan skuld till att taxering blivit
för låg. Det är möjligt att det krav på kausalitet mellan oriktigheten i deklarationen
och den för låga taxeringen, som nu strängt upprätthålles i praxis,
kan något uppmjukas. En ändring härutinnan bör emellertid föregås av en
ingående undersökning av frågan. Kammarrätten påpekar vidare, att en
naturlig konsekvens av de sakkunnigas uppfattning synes vara, att även
de skattskyldiga borde ha rätt att påkalla ändring i sina taxeringar för de
tio senaste åren. Frågan om de skattskyldigas möjligheter att efter den
vanliga hesvärstidens utgång erhålla rättelse i en materiellt sett för hög
taxering har emellertid, påpekar kammarrätten, överhuvud icke diskuterats
i betänkandet, ehuru den enligt de sakkunnigas uppdrag bort av dem undersökas.

156 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

I samma riktning uttalar sig Sveriges lantbruks förbund, och Näringslivets
s kattedelegation.

1949 års besvärssakkunniga anför.

I och för sig kan tyckas att intet är att invända mot att en skattskyldig i
efterhand kräves på skatt, som han rätteligen skolat betala tidigare. Därvid
måste man emellertid betänka, att en skattskyldigs ekonomiska situation
förändras år från år. Den som efter bästa förstånd fullgjort sin deklarations-
och uppgiftsskyldighet, bör kunna planera sin ekonomi i förlitande
på det besked, han fått om sin årliga taxering. Skattekrav, som komma
flera år efter det att den inkomst uppburits, vartill de hänföra sig, kunna
ej sällan medföra mycket stora ekonomiska svårigheter för den skattskyldige.
De medel, som skolat uttagas, äro, då eftertaxering sker, ofta nog förbrukade.
Möjligheten till eftertaxering måste därför begränsas.

Det allmänna intresset av att all skattepliktig inkomst blir taxerad bör
i första hand tillgodoses genom den årliga taxeringen. Endast i den mån
detta intresse på grund av bristande medverkan från den skattskyldiges
sida då icke kunnat tillgodoses, bör eftertaxering få äga rum.

Besvärssakkunniga äro däremot ense med skattelagssakkunniga därom,
att nuvarande bestämmelsers krav på direkt orsakssammanhang mellan
uppdagat fel och eftertaxerat belopp onödigt inskränker eftertaxeringsmöjligheterna.
Föranleda upptäckta felaktigheter till antagande att deklarationen
i sin helhet är felaktig, bör exempelvis hela taxeringen kunna omprövas.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges akademikers centralorganisation
och Riksförbundet landsbygdens folk.

Sveriges köpmannaförbund anser det påkallat i rättssäkerhetens intresse,
att skönsmässig uppskattning i regel icke får ske vid eftertaxering.

Spörsmålet om användning av skönsmässig uppskattning vid eftertaxering
behandlas närmare av överståthållarämbetet som sammanställer förslaget
i denna del med de föreslagna reglerna om skyldighet att föra anteckningar
och räkenskaper. Ämbetet, som förordat fortsatt utredning rörande nämnda
regler, anser att frågan om skönsmässigt åsatt eftertaxering utgör ett ytterligare
skäl för sådan utredning. Vidare anför ämbetet.

I detta sammanhang må framhållas den osäkerhet, som ofta vidlåder
bedömningen av skönstaxeringsfallen över huvud, en osäkerhet som hänför
sig såväl till förutsättningarna för sådan taxering som till det belopp, vilket
därvid bör fastställas. Då en utökning av skönstaxeringarna även till fall av
eftertaxering nu föreslås, måste detta uppväcka betänkligheter av olika slag.
Rn sådan hänför sig till författningsbestämmelsens avfattning; till undvikande
av missbruk torde det, då fråga är om eftertaxering, som ju kan
avse ett för länge sedan förflutet inkomstår, vara särskilt nödvändigt, att
förutsättningarna för sådan eftertaxering så tydligt som möjligt angivas.
Man må i detta sammanhang erinra sig att, om de sakkunnigas förslag till
ändrad taxeringsorganisation genomföres, det i många fall, ja kanske i
regel, blir taxeringskonsulenten som kommer att tillämpa eftertaxeringsbestämmelserna.
En annan betänklighet hänför sig till det ofta konstaterade
förhållandet att skattskyldiga underlåta att föra noggranna anteckningar
om inkomster och utgifter eller förete grundmaterialet för sina deklarations -

157

Kungl. Maj.ts proposition nr t(iO år 1955

uppgifter. Införes rätt att skönsmässigt åsätta eftertaxering, kräver billighet
och rättvisa att de skattskyldiga ej blott vid övergången utan aven sedermera
på effektivast möjliga sätt erinras om de risker i taxeringshanseende,
vilka äro förbundna med den angivna underlåtenheten.

Slutligen må det påpekandet göras att i de fall, beträffande vilka de sakkunniga
föreslagit att anteckningshandlingar skola förvaras i tre år, förutsättning
för skönsmässigt åsatt eftertaxering för längre tid än nämnda tre
år icke torde föreligga.

De sakkunnigas förslag att utsträcka tidsfristen för eftertaxering
från fem till tio år har, såsom förut nämnts, endast biträtts av ett fåtal
remissorgan. Däremot förordas i åtskilliga yttranden en utsträckning avtiden
på det sätt, att allenast yrkande om eftertaxering behöver ha framställts
och delgivits den skattskyldige före femårsperiodens utgång. Denna
ståndpunkt intas av kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs och
Gävleborgs län. I övriga yttranden förordas i allmänhet, att gällande bestämmelser
bibehålies i fråga om tidsfristen.

Kammarrätten anför.

Beträffande eftertaxering måste önskemålet att beskattningen skall bil
materiellt riktig vägas mot de skäl som tala för en tidsgräns. Dessa skäl,
vilka de sakkunniga icke berört, äro främst de skattskyldigas berättigade
anspråk på att icke hur länge som helst vara underkastade hotet av okända
skattekrav från det allmännas sida. Detta anspråk bör tillmätas stor betydelse.
Enligt kammarrättens mening föreligga icke tillräckliga skäl för en
sådan utsträckning av tiden för eftertaxering som föreslås. Genom bestämmelserna
i 94 § i förslaget om överflyttning av beskattning till annat beskattningsår
eller till annan skattskyldig bortfalla i huvudsak de anledningar
till efterbeskattning, som skattedomstolarnas utslag nu ge. En viss utsträckning
av den nuvarande tidsbegränsningen synes emellertid påkallad. Enligt
gällande praxis måste eftertaxering ha åsatts före den stadgade femårsperiodens
utgång. Kammarrätten vill förorda införande av sådana bestämmelser
att det är tillfyllest att yrkande om eftertaxering delgivits den
skattskyldige före femårsperiodens utgång.

Liknande synpunkter anföres av riksskattenämnden.

Även remissinstanser, som helt motsätter sig en förlängning av tiden,
åberopar likartade skäl.

L94.9 års besvärssakkunniga erinrar om att preskriptionstiden för falskdeklarationsbrott
icke är längre än fem år, samt uttalar vidare, att det
allmännas icke väckta skattekrav icke synes kunna jämställas med vanliga
civila fordringar, för vilka preskriptionstiden är tio år.

Enligt Näringslivets skattedelegation utgör enbart utredningssvårigheterna
ett starkt skäl emot att utöver de på senaste beskattningsåret belöpande
skatterna utta en kumulerad skatt för längre tid än fem år.

Kooperativa förbundet anser, alt de sakkunniga visat allt för liten förståelse
för allmänhetens berättigade krav på att inom rimlig tid få klarhet i

158 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 är 1955

fråga om statens slutgiltiga skatteanspråk för inkomst under ett gånget år.
Den förlängda tiden för möjligheterna att åsätta eftertaxering blir synbarligen
endast i vissa och mera slumpmässigt valda fall möjlig att tilllämpa,
eftersom deklarationer i regel enligt de sakkunnigas förslag, liksom
för närvarande, skall förstöras efter sex år. En sådan ordning måste anses
olämplig. För de skattskyldiga måste det också te sig stötande att en rättelse
till statens fördel kan verkställas under så lång tid under det att den skattskyldiges
möjlighet att vinna rättelse av lagakraftvunnen taxering endast
kan ske under noggrant preciserade förutsättningar, innebärande bl. a.
att besvär anförts inom ett år efter utgången av taxeringsåret.

Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar också, att om de sakkunnigas förslag
skulle genomföras, finge tiden för bevarande av självdeklarationerna
förlängas.

Samma anmärkning göres i åtskilliga andra yttranden.

Riksarkivet framhåller, att en förlängning med fyra år av tiden för bevarande
av självdeklarationerna skulle kräva arkivutrymmen hos länsstyrelserna
på omkring 8 000 hyllmeter.

Förslaget om räntepåfölj d har, såsom framgår av det förut sagda,
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i omkring halva antalet yttranden, vanligen
utan närmare motivering.

Vissa remissinstanser, som är kritiskt inställda till de sakkunnigas förslag
om eftertaxering i dess helhet, tillstyrker emellertid förslaget om ränta
med vissa jämkningar.

Sålunda har riksskattenämnden, om dess synpunkter i övrigt på eftertaxeringen
beaktas, i princip icke någon erinran mot den föreslagna räntepåföringen.
Nämnden framhåller emellertid, att, såsom författningsförslaget
är skrivet, blir denna ränta icke avdragsgill i skattehänseende i motsats
mot ränta enligt 27 § uppbördsförordningen. Ändring härutinnan förordas.

Näringslivets skattedelegation finner, i likhet med de sakkunniga, att den
omständigheten att ränta i förekommande fall påföres enligt 27 § uppbördsförordningen
kan anses utgöra skäl för att ränta även bör utgå vid eftertaxering.

Delegationen motsätter sig emellertid, att räntan, enligt vad de sakkunnigas
förslag i realiteten innebär, gives karaktär av en betungande straffavgift,
och hemställer, att den liksom andra ränteutgifter blir avdragsgill
i beskattningshänseende.

Även Kooperativa förbundet uttalar sig för, att ifrågavarande ränta blir
avdragsgill vid taxering.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län åter uttalar att jämförelsen med uppbördsförordningen
icke är fullständig, då enligt den åberopade paragrafen
ränta icke utgar å belopp under 1 000 kronor samt skattskyldig i sär -

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 är 1955

skilda fall kan erhålla befrielse från skyldighet att gälda ränta. Vidare kan
den eftertaxerade ha erlagt mer preliminär skatt än vad som motsvarat den
slutliga skatten, varför överskjutande skatt återbetalats till honom. I sådana
fall kan först efter undersökning avgöras om räntekravet har något
berättigande såvitt angår preliminärskatteåret. Av vad sålunda anförts
anser länsstyrelsen framgå, att krav på ränta vid eftertaxering icke bör
grundas på motsvarande räntebestämmelser i uppbördsförordningen. Skall
sådan ändock utgå torde klart böra utsägas att fråga är om straffränta.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker förslaget om ränta av följande
skäl.

Regeln skulle möjligen i och för sig vara mera motiverad med nuvarande
bestämmelse om eftertaxering än med de föreslagna. Det förekommer
emellertid fall, då man vid bokföringsgranskning finner skuldposter, som
äro fiktiva och som därför böra utgå och tilläggas skattepliktig nettointäkt.
Med ränteregeln skulle man vara nödsakad bestämma tillägget till visst
taxeringsår, medan man nu torde kunna göra det till löpande års taxering.
Här synes med den föreslagna ränteregeln kunna uppkomma avsevärda
komplikationer med åtföljande processer. Skall ränteregeln införas, borde
den åtminstone avfattas så, att den icke blir obligatorisk utan beroende på
i det särskilda fallet föreliggande omständigheter.

Sveriges lantbrnksförbund yttrar.

Med den avfattning, som eftertaxeringsbestämmelserna fått enligt förslaget,
synas bestämmelserna om »räntepåföring» i många fall kunna drabba
skattskyldiga, som icke brustit i fullgörandet av sina deklarationsplikter.
Den skattskyldige kan påföras en merskatt uppgående till sammanlagt
55 % av hela skattens belopp. Såvitt förbundet kunnat finna, torde den sålunda
påförda merskatten icke bliva avdragsgill vid taxeringen. Det synes
enligt förbundets uppfattning orimligt att om »räntepåföring» skall ske,
avdrag icke skall erhållas för sålunda utgiven »ränta» vid såväl den kommunala
som statliga taxeringen. Förbundet anser emellertid, att stadgandet
om förhöjning av påförd skatt överhuvudtaget icke är försvarligt, val
för förbundet icke kan tillstyrka förslaget i denna del.

Departementschefen

Genom den årliga taxeringen prövas och fastställes det underlag, varå
ett visst års skatt för inkomst och förmögenhet skall beräknas. Taxeringen
blir, i den mån träffade beslut vinner laga kraft, i princip slutgiltig. Vissa
undantag gäller emellertid från denna huvudregel. Taxeringsförordningen
upptar stadganden om extraordinära rättsmedel, varigenom fel eller misstag
som förelupit vid taxeringen i viss utsträckning kan rättas i efterhand.
Hänsyn har vidare tagits till det förhållandet, att de skattskyldigas självdeklarationer,
som utgör det viktigaste grundmaterialet för taxeringen,
stundom kan vara oriktiga eller bristfälliga utan att detta kunnat konstateras
vid den årliga taxeringen. För rättelse av taxeringar, som med ledning
av senare framkomna upplysningar befunnits för låga, har tillskapats

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

ett särskilt förfarande, eftertaxering. En viss — om än avsevärt mer begränsad
— motsvarighet härtill utgör den möjlighet, som enligt 123 §
3 mom. taxeringsförordningen tillkommer den skattskyldige att efter den
vanliga besvärstidens utgång erhålla rättelse i en taxering, som blivit för
hög. Prövning av sådana frågor sker emellertid i överensstämmelse närmast
med den ordning som gäller för extraordinära besvär i allmänhet.

Möjligheterna till eftertaxering är för närvarande ganska snävt begränsade.
Det förutsättes att den skattskyldige lämnat oriktig uppgift eller
underlåtit att avlämna uppgift eller infordrad upplysning samt att härigenom
förorsakats att taxering underlåtits eller blivit för låg. Bevisbördan
ligger härvid i huvudsak på det allmännas företrädare. Genom eftertaxering
kan sålunda, såsom de sakkunniga påpekat, endast rättas direkt påvisbara
fel. Skönstaxering anses inte kunna tillgripas, även om det finns
anledning anta att deklarationen i sin helhet är sådan att den icke borde
varit ägnad att läggas till grund för taxering. Vidare har i praxis eftertaxering
i allmänhet icke ansetts böra få ske, om någon av den skattskyldige
i deklarationen eller därvid fogad handling lämnad uppgift visserligen inte
i och för sig kunnat grunda en avvikelse från deklarationen men väl kan
sägas ha bort motivera ett infordrande av närmare upplysningar. Ej heller
har eftertaxering ansetts kunna ifrågakomma, därest felet kunnat upptäckas
vid företagen kontroll, t. ex. om bokföringsgranskning ägt rum utan
att felet därvid observerats.

Eftertaxering skall verkställas senast inom fem år efter taxeringsårets
utgång.

Den skattskyldiges möjligheter enligt 123 § 3 mom. taxeringsförordningen
att vinna rättelse i en för hög taxering är begränsade till ett år efter det
han erhållit debetsedel å slutlig eller tillkommande skatt i anledning av den
taxering varom fråga är. I övrigt uppställes bl. a. det villkoret att taxeringen
skall ha blivit väsentligen för hög.

De sakkunniga intar den ståndpunkten att genom eftertaxering bör i
princip få upptas till beskattning all inkomst eller förmögenhet som tidigare
oriktigt undgått beskattning. Eftertaxering blir enligt de sakkunnigas
förslag i huvudsak att jämställa med den årliga taxeringen. Dock skulle
eftertaxering icke få åsättas, om den skattskyldige behörigen fullgjort sin
uPPSiftsskyldighet. I motiven anmärkes tillika, att en redan prövad taxeringsfråga,
t. ex. om viss intäkt författningsenligt är skattepliktig eller ej,
inte bör få upptas till ny prövning enbart på grund av ändrad uppfattning
om tolkningen av vederbörande skatteförfattning. Ej heller skulle en värdering
av naturaförmåner kunna omprövas. Kravet på orsakssammanhang
mellan den skattskyldiges försummelse och den oriktiga taxeringen skulle
emellertid bortfalla, och bevisbördan skulle omkastas. Det finge sålunda i
allt väsentligt ankomma på den skattskyldige att visa, att hans uppgifter
i deklarationen inte varit oriktiga. De sakkunniga föreslår vidare, att tiden

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

för eftertaxering utsträckes till tio år samt att skatt, som beräknas på grund
av eftertaxering, skall förhöjas med fem procent för varje år räknat från
och med året före det då den eftertaxerade inkomsten eller förmögenheten
undgått beskattning.

I likhet med de sakkunniga och flertalet av dem som yttrat sig i frågan
finner jag, att man bör överväga att vidga de nuvarande möjligheterna att
åsätta eftertaxering. Även om man genom övriga nu framförda förslag och
de organisatoriska förändringar som är att vänta kan räkna med en
väsentligt effektivare kontroll vid den årliga taxeringen, måste förutses ett
fortsatt behov av möjligheter till eftertaxering. Och dessa möjligheter bör
vara större än vad för närvarande är fallet. En annan ordning skulle förutsätta
att kontrollapparaten och den årliga rutinkontrollen gåves en omfattning
som av många skäl, bl. a. hänsyn till de lojala deklaranterna, måste
möta befogade invändningar. Såsom torde framgå av det nyss anförda,
kan de nuvarande reglerna stundom utgöra hinder för en eftertaxering
som ur materiell synpunkt framstår såsom befogad.

Vid en utvidgning av möjligheterna till eftertaxering uppkommer emellertid
ömtåliga avvägningsfrågor. Den nuvarande ordningen, enligt vilken
lagakraftvunna beslut i taxeringsfrågor i princip är slutgiltiga, uppbäres
av starka skäl. Från den enskildes synpunkt skulle avsevärda olägenheter
bli följden, om alltför stora avsteg gjordes från denna ordning och besluten
i väsentlig mån bleve att betrakta som i själva verket endast provisoriska.
De skattskyldiga måste nämligen med styrka kunna kräva att normalt få
ett slutligt besked om storleken av skatten på ett visst års inkomst inom
en icke alltför lång tid från det deklarationen avgavs. Jag får vidare erinra
om att taxeringsförfarandet och skatteprocessen innefattar ett stort antal
avgöranden i uppskattningsfrågor och spörsmål av rättslig natur. Uppenbart
är att sådana avgöranden i allmänhet icke bör få rivas upp, om ej de
förutsättningar, på vilka avgörandet grundas, genom nytillkomna fakta
blivit i väsentlig mån förändrade.

Dessa synpunkter har endast i mindre utsträckning vunnit beaktande i
de sakkunnigas förslag. Förutsättningarna för att genom eftertaxering
ändra lagakraftvunna beslut om taxering skulle enligt förslaget i stort sett
icke bli andra än som gäller för att vid den årliga taxeringen göra avvikelse
från självdeklarationer. Därmed skulle man, såvitt angår realiserandet av
det allmännas skatteanspråk, i själva verket komma därhän, att besluten
om taxering i stor utsträckning inte skulle bli slutgiltiga, förrän tiden för
eftertaxering gått till ända. Att införa regler av sådan innebörd synes icke
kunna förordas.

Såsom huvudregel bör enligt min mening alltjämt gälla, att eftertaxering
endast får tillgripas, när det konstaterats att den skattskyldige lämnat
oriktig uppgift eller på annat sätl brustit i sin uppgiftsplikt. Likaså bör det
föreligga orsakssammanhang mellan den skattskyldiges åtgärder och det
It—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

oriktiga taxeringsresultat som man vill rätta genom eftertaxering. Någon
överflyttning av bevisbördan i dessa hänseenden torde icke heller böra ifrågakomma.
Ytterligare synes — i viss överensstämmelse med vad som gäller
den skattskyldiges möjlighet att vinna rättelse i efterhand — böra föreskrivas
att den felaktighet i taxeringen som sammanhänger med den skattskyldiges
åtgärd icke får vara av oväsentlig betydelse. Någon nämnvärd
avvikelse från nu tillämpad praxis torde detta dock inte innebära.

Att de nuvarande stränga förutsättningarna för eftertaxering sålunda i
väsentliga hänseenden bör bibehållas hindrar emellertid icke att en av dessa
förutsättningar, nämligen kravet på orsakssammanhang mellan den skattskyldiges
åtgärder och det felaktiga taxeringsresultatet, ges ett i viss mån
ändrat innehåll. Detta krav upprätthålles, såsom tidigare antytts, för närvarande
förhållandevis strängt. För frågan om man genom eftertaxering
skall kunna rätta en oriktig uppgift i en deklaration är det sålunda av
väsentlig betydelse, om felet bort kunna upptäckas vid granskningen av
deklarationen eller om uppgift förekommit som bort föranleda en närmare
kontroll. Att på detta sätt göra en eftertaxeringsfråga helt beroende av den
omsorg och skarpsynthet med vilken kontrollen utövats synes ej påkallat.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att någon prövning av den skattskyldiges
skuld inte sker i sådant sammanhang. Det kan ej vara tillfredsställande,
att en skattskyldig, som — måhända uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet — lämnat en oriktig uppgift, undgår eftertaxering enbart på
den grund, att felet vid en mycket ingående granskning bort kunna upptäckas.
En bättre avvägning synes kunna erhållas genom att göra frågan
om eftertaxering beroende av om den oriktiga uppgiften följts eller ej. En
regel av sådan innebörd torde i samma utsträckning som den nuvarande
tillgodose de berättigade intressen som uppbär kravet på orsakssammanhang.
Att sådant sammanhang föreligger, när taxeringen skett med ledning
av den skattskyldiges oriktiga uppgift, är uppenbart. Till undvikande
av missförstånd vill jag framhålla att den nya regeln icke bör ges den tolkningen,
att eftertaxering skall få ske, om den skattskyldige korrekt redovisat
föreliggande omständigheter i en viss fråga och den skattskyldiges
uppfattning i frågan godtagits, ehuru så vid ett senare granskningstillfälle
befinnes inte hava bort ske. I dylika fall, där deklarationen och därvid
fogade handlingar kan sägas anvisa alternativa lösningar av en föreliggande
skattefråga, torde man med fog kunna göra gällande att oriktig uppgift ej
lämnats.

De skäl som talar för att eftertaxering icke får ske annat än, i jämförelsevis
begränsad utsträckning hänför sig i främsta rummet till att denna åtgärd
innebär ett upprivande av en lagakraftvunnen taxering. Däremot synes
dessa skäl icke med samma styrka kunna åberopas för att iaktta begränsningar
i de fall där eftertaxering ändå skall ske. Viss försiktighet synes
dock påkallad även i detta hänseende. Den nuvarande regeln att endast

163

Kungi. Maj:ts proposition nr 160 ur 1955

direkt påvisbara fel får rättas genom eftertaxering, kan, såsom de sakkunniga
påpekat, stundom leda till materiellt sett stötande resultat. Att
gå till den motsatta ytterligheten och i sin helhet riva upp en lagakraftvunnen
taxering, så snart ett fel konstateras, synes å andra sidan vara att
gå för långt. Av de sakkunnigas uttalanden att ändring icke bör göras i
vissa uppskattnings- och rättsfrågor framgår, att icke heller de sakkunniga
velat fullt ut acceptera en sådaif ordning.

Enligt min mening bör man därför fasthålla vid att eftertaxering normalt
endast bör innefatta rättelse av direkt påvisbara fel. Tidigare beslut i uppskattnings-
och rättsfrågor, för vilka förutsättningarna ej ändrats genom
nya upplysningar, kommer därvid att lämnas orubbade.

En avvikelse från denna huvudregel synes emellertid påkallad i de fall
där en senare gjord utredning ger vid handen att den skattskyldiges deklarationsuppgifter
överhuvud inte, eller i allt fall inte i den förvärvskälla
varom fråga är, varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för taxering.
I dylika fall kan den tidigare taxeringen sägas vara grundad på helt
oriktiga förutsättningar, och en fullständig omprövning, eventuellt innefattande
att skönstaxering åsättes, behöver inte möta betänkligheter. I
enlighet härmed synes böra införas bestämmelser av innebörd att om förutsättningar
för eftertaxering föreligger och det på grund av vad sålunda
och i övrigt förekommit kan antagas att av den skattskyldige lämnade uppgifter
icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en riktig
taxering, skall genom eftertaxering sådan taxering åvägabringas.

Olika meningar kan råda — och har kommit till synes — rörande den
tid inom vilken eftertaxering må äga rum. Av skäl som framgår av det
förut anförda anser jag mig för egen del inte kunna biträda förslaget att
utsträcka den nuvarande femårsfristen till tio år. Den nuvarande tidsfristen
synes mig innebära en riktigare avvägning mellan ett det allmännas intresse
och de skattskyldigas krav på definitiva besked inom en rimlig tid rörande
skattebelastningen för ett visst års inkomst. I ett avseende anser jag mig
emellertid böra föreslå ändrade bestämmelser. Med nuvarande regler kräves
att eftertaxering åsatts inom femårsperioden. En bättre ordning synes mig
vara att beskattningsnämnd inom denna tid skall ha fattat beslut i eftertaxeringsfrågan.
Härigenom förhindras inte eftertaxering i sådant fall, där
t. ex. prövningsnämnd ej godtagit yrkande härom medan högre instans finner
förutsättningar för eftertaxering föreligga men har att ta ställning till
eftertaxeringen först efter femårsperiodens utgång.

Vad härefter angår förslaget om viss påföljd vid eftertaxering — de sakkunnigas
förslag innebär ett tillägg til! skatten med 5 procent för år räknat
från och med året före det inkomsten eller förmögenheten i fråga bort taxeras
— får jag anföra följande.

Väl synes önskvärt med åtgärder i syfte att förringa intresset av spekulationer
i skatteundandragande genom oriktiga eller ofullständiga deklara -

164 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 är 1955

tionsuppgifter. Med hänsyn till att ingalunda alla fall av eftertaxering är
sådana, där påföljd enligt skattestrafflagen kan ifrågakomma, finnes också
visst fog för åtgärder, som gör att eftertaxering medför en hårdare belastning
för den skattskyldige än en taxering i vanlig ordning för inkomsten
eller förmögenheten i fråga. Emellertid finns enligt min uppfattning likväl
knappast anledning att ränta skall utgå för tid innan eftertaxering åsatts,
d. v. s. då det fastslagits att ytterligare skattskyldighet föreligger och skatten
blivit till beloppet bestämd. Ränta bör således inte beräknas för tid
före beslutet om eftertaxering. Att åter beräkna ränta från dagen för detta
beslut och till dess skatten i anledning av eftertaxeringen avfordrats den
skattskyldige är en ganska betydelselös åtgärd och ägnad att komplicera
debiteringsförfarandet i en utsträckning som inte svarar mot vinsten med
anordningen.

Av anförda skäl anser jag mig inte kunna biträda de sakkunnigas förslag
i denna del.

Jag förordar, att ändrade bestämmelser om eftertaxering meddelas i enlighet
med vad jag tidigare angivit. Ändringarna bör omfatta de permanenta
skatteförfattningarna. Däremot synes det icke vara påkallat att ändra de
bestämmelser om eftertaxering som upptas i skatteförfattningar av mera
tillfällig karaktär såsom exempelvis förordningen om investeringsavgift
för 1955.

Såsom tidigare antytts föreligger visst samband mellan bestämmelserna
om eftertaxering och den skattskyldiges möjligheter att i efterhand erhålla
rättelse i en materiellt sett för hög taxering. I de sakkunnigas förslag till
taxeringsförordning återfinnes den nuvarande bestämmelsen i ämnet med
allenast vissa smärre jämkningar. Tiden för väckande av sådan fråga
skulle alltjämt vara ett år efter det debetsedel erhållits.

Enligt min mening framstår möjligheterna att erhålla rättelse i nu avsedda
fall — särskilt vid en jämförelse med möjligheterna till ef ter taxering
— såsom alltför snäva. Det hade därför varit önskvärt, om bestämmelserna
i detta ämne kunnat omprövas i dess helhet i samband med de
ändringar i eftertaxeringsreglerna som här förordats. Vid en sådan omprövning
uppkommer emellertid en rad svårbemästrade problem av såväl
materiell som formell natur, vilka icke upptagits till behandling av de sakkunniga.
De nuvarande bestämmelserna synes därför i huvudsak böra lämnas
oförändrade i avbidan på den fullständiga revision av taxeringsförordningens
bestämmelser som jag förutskickat. För att i någon mån tillgodose
intresset av utvidgningar på området, vill jag emellertid såsom ett provisorium
förorda att den nuvarande tidsfristen för väckande av fråga enligt
123 § 3 mom. taxeringsförordningen utsträckes från ett till två år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

165

VI. Påföljder för oriktig deklaration m. m.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om ansvar för oriktig deklaration upptas i skattestrafflagen,
till vilken taxeringsförordningen (143 §) hänvisar.

I 1 § skattestrafflagen stadgas, att var som i deklaration till ledning vid
fastställande av skatt uppsåtligen lämnar oriktig uppgift ägnad att för
honom eller den han företräder leda till frihet från skatt eller till för låg
sådan, skall dömas för falskdeklaration till böter eller fängelse eller, där
omständigheterna är synnerligen försvårande, till straffarbete i högst två
år. Böterna skall bestämmas till högst fem gånger det belopp, som genom
den oriktiga uppgiften undandragits eller, om uppgiften följts, skulle hava
undandragits, dock minst 100 kronor. Lika med skatt anses annan allmän
avgift. Med deklaration avses även däremot svarande skriftlig försäkran.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som förut är sagd, skall han
enligt 2 § straffas för vårdslös deklaration med böter eller, där omständigheterna
är synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader. Böterna
skall bestämmas till högst hälften av vad i 1 § sägs, men likväl ej
lägre än 50 kronor.

Av 4 § framgår, att den som förskyllt fängelse eller straffarbete må efter
omständigheterna dömas att gälda straffskatt med högst tre gånger det belopp,
som undandragits eller kunde ha undandragits.

I 3 § stadgas, att den som frivilligt rättar oriktig uppgift skall vara fri från
straff.

Vidare föreskrives i 6 §, att om gärning, som avses i 1 eller 2 §, är straffbelagd
i annan lag än allmänna strafflagen eller i särskild författning, skall
bestämmelserna i skattestrafflagen ej äga tillämpning.

I taxeringsförordningen upptas bestämmelser om ansvar i vissa fall för
ordförande och ledamot i beskattningsnämnd (138 och 139 §§), om ansvar
för brott mot tystnadsplikt och mot sekretessbestämmelserna (140 §) samt
om ansvar för underlåtenhet att inkomma med deklaration eller uppgift
in. m. (141 och 142 §§). 1 144 § upptas vissa processuella bestämmelser.

Enligt 39 § kan vidare förlust av besvärsrätt i vissa fall inträda som påföljd
för försummelse att i rätt tid inkomma med deklaration in. in. Sålunda
föreskrives i 1 inom., att om självdeklaration, som skall avges utan anmaning
eller efter anmaning, ej behörigen avlämnas inom föreskriven tid,
skall den skattskyldige vara förlustig rätten att hos kammarrätten och
Kungl. Maj :t överklaga taxering, för vilken deklarationen skolat ligga till
grund. Underlåter den som jämlikt 31 § är pliktig avlämna balansräkning
eller andra där angivna handlingar att hörsamma anmaning att avlämna
sådan handling eller underlåter den som erhållit anmaning att fullständiga
självdeklaration, som varit ofullständig, att efterkomma sådan anmaning,

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

inträder motsvarande påföljd. Reglerna i 1 inom. har enligt 2 mom. icke
avseende å staten, landsting eller annan dylik menighet. Vidare föreskrives
i 3 mom., att om det kan antagas att den som underlåtit att avge självdeklaration
därtill haft skälig anledning eller om skattskyldig förmår visa giltig
ursäkt för annan underlåtenhet, skall den i 1 inom. stadgade påföljden ej
äga rum. För den som är gift och som haft skyldighet att avge självdeklaration
på den grund att även boet eller andra maken åtnjutit inkomst eller
förmögenhet, inträder påföljden icke, med mindre det kan antagas såsom
visst, att han ägt vetskap om att sådan inkomst och förmögenhet uppgått
till så högt belopp att på grund därav skyldighet för honom att avge självdeklaration
förelegat. — I 39 och 40 §§ upptas även bestämmelser om vitesföreläggande
vid försummelse att avge deklaration m. in.

De sakkunniga

Särskild avgift såsom bidrag till kostnaderna för t axe rings kontrollen

Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle det vara av stort värde för att
främja deklarationspliktens behöriga fullgörande att stadga lämplig påföljd
för sådana felaktigheter, som för närvarande icke beivras enligt skattestrafflagen.
Antalet fall av oriktig deklaration, som föranleder åtal enligt nämnda
lag, är jämförelsevis ringa i förhållande till antalet deklarationer, som på
grund av felaktigheter måste frångås vid taxeringen. Åtalen utgör blott omkring
1 600 per år. Antalet avvikelser från deklaration uppgår emellertid
till mer än 1 000 000 om året. Visserligen sker ett stort antal av dessa exempelvis
av sådana skäl som att hyresvärdet å bostad uppskattats till annat
belopp än i deklarationen e. d., men antalet avvikelser på grund av oriktiga
uppgifter kan ändock antagas vara betydande. Antalet åtal sammanställes
av de sakkunniga med det till cirka 5 900 uppgående antalet skattskyldiga,
vilkas deklarerade inkomst höjts efter bokföringsgranskning.

De sakkunniga diskuterar i anslutning härtill lämpligheten av att utvidga
skattestrafflagens tillämpningsområde på olika sätt, exempelvis genom att
införa straff för oriktig deklaration utan begränsning till fall av uppsåt och
grov oaktsamliet. Därigenom skulle bevisningssvårigheterna icke behöva
hindra beivran i vissa fall, där sådan nu måste underlåtas. Emellertid finner
de sakkunniga, att det vanliga åtalsförfarandet onekligen ter sig alltför
omständligt såsom påföljd för de försummelser det här gäller. Icke enbart
åklagar- och domstolsmyndigheterna tages i anspråk för åtal för oriktig
deklaration. För närvarande måste taxeringsavdelningarnas personal i betydande
omfattning engageras därför och så skulle än mer bli fallet, om
åtalsfallen ökades. De sakkunniga ifrågasätter vidare, om åtal är den lämpligaste
reaktionen mot alla fall av oriktig deklaration. Det uttalas, att åtalsförfarandet
nog liksom nu bör reserveras för mera flagranta deklarationsbrott.

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

En annan påföljd än straff för att ge effekt åt bestämmelserna om skyldigheten
att avlämna riktiga deklarationer kan enligt de sakkunniga motiveras
och konstrueras på följande sätt.

Flertalet skattskyldiga fullgör sin deklarationsskyldighet fullt tillfredsställande.
Beträffande dessa innebär taxeringen intet problem, och kostnaden
för taxeringsförfarandet i vad avser dem uppgår till ett minimum.
Svårigheterna och kostnaderna orsakas till väsentlig del av att issa skattskyldiga
icke ordentligt fullgör sin deklarationsskyldighet. Det synes skäligt,
att de sistnämnda skattskyldiga i samband med den taxering, vid vilken
bristfälligheten konstateras, ålägges att efter enkel och lättillämplig
grund utöver vanliga skatter erlägga en särskild avgift såsom bidrag till
kostnaderna för taxeringskontrollen. Därigenom vinnes dels att de skattskyldiga,
som orsakar behovet av en mera omfattande och kostsam kontroll,
själva får betala kontrollen och dels att samtliga skattskyldiga får
ett påtagligt intresse av att upprätta riktiga deklarationer. Bidraget till
kostnaderna för taxeringskontrollen kan lämpligen bestämmas till viss procent
av det belopp, som den skattskyldige anses ha underlåtit uppgiva såsom
inkomst eller obehörigen tillgodogjort sig såsom omkostnadsavdiag.
Bidragsplikten skulle icke få karaktären av straff utan anknytas till den
prövning, som sker vid taxeringen. Någon prövning av den skattskyldiges
större eller mindre skuld till att oriktig uppgift lämnats skulle icke förekomma,
eftersom skyldigheten att erlägga avgift skulle grundas endast på
det faktum, att deklarationen på grund av brister däri eller i underlaget för
densamma befunnits icke kunna följas vid taxeringen. Avgiftsplikt bör följaktligen
inträda även i ett sådant fall som då en skattskyldigs inkomst av
rörelse uppskattas skönsmässigt på grund av att bokföring saknas eller bokföringen
befunnits icke vara tillförlitlig. Om den av de sakkunniga förordade
upplysningsverksamheten genomföres, torde man icke behöva befara,
att skattskyldig på grund av okunnighet om vad som är skattepliktig
inkomst eller vilka avdrag som får göras blir påförd sådan avgift, då han ju
haft möjlighet att genom hänvändelse till upplysningsmyndigheten få upplysning
i de spörsmål, varom han varit tveksam. Underlåtes sådan hänvändelse
och skulle deklarationen sedan befinnas vara oriktig, synes det icke
vara obilligt att även i sådana fall avgift påföres. Ändras taxering, som föranlett
påföring av bidrag, skall jämväl beslutet om bidragsplikten ändras.

Den föreslagna bestämmelsen har upptagits i 103 § förslaget till taxeringsförordning.

Övriga frågor

Till förebyggande av att taxeringsarbetet försvåras genom att anmaning
eller underrättelse i rekommenderat brev icke utlöses, föreslås skyldighet
att utlösa sådan försändelse. Bestämmelse härom upptas i 44 § förslaget
till taxeringsförordning. Såsom påföljd för försummelse har i 102 § samt
150 § 6) och 151 § stadgats, att den försumlige skall vara skyldig att betala
kostnaderna för delgivning, som på grund av försummelsen måste ske genom
polismyndighet. Kostnadsersättningen skall enligt förslaget utgå med
dels belopp, som vederbörande förrättningsman enligt gällande bestämmel -

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

ser äger uppbära, dels ock ett belopp av trettio kronor. Ersättningsskyldigheten
ålägges av länsstyrelsen.

I övrigt upptas i 104—108 §§ samt 148—149 och 162 §§ förslaget till taxeringsförordning
straffbestämmelser av i huvudsak samma innehåll som 138
—144 §§ gällande förordning. Påföljderna för vissa försummelser från den
skattskvidiges sida (108 § förslaget) har skärpts. Vidare har såväl bötessom
vitespåföljd föreslagits för underlåtenhet att lämna föreskriven medverkan
till taxeringsrevision (54 § och 108 § första stycket 15).

De sakkunnigas förslag till taxeringsförordning upptar vidare i 30 § en
föreskrift om förlust av besvärsrätt, som ansluter sig till 39 § i gällande
förordning men tillika innefattar viss utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde.
Förlust av rätten att överklaga taxering hos kammarrätten
och Kungl. Maj:t skall sålunda inträda ej blott då självdeklaration icke blivit
behörigen avlämnad inom föreskriven tid utan även då innehållet i avlämnad
självdeklaration är så bristfälligt, att deklarationen icke är ägnad
att ligga till grund för taxering.

Yttranden

Särskild avgift säsom bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen

Förslaget om skyldighet att erlägga särskild avgift såsom bidrag till kostnaderna
för taxeringskontrollen avstyrkes av flertalet remissorgan. Endast
ett fåtal uttalar sig i huvudsak tillstyrkande eller lämnar förslaget utan
erinran, nämligen statskontoret, länsstyrelserna i Gotlands och Örebro län,
Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer,
Svenska landstingsförbundet och Svenska sparbanksföreningen.

Bland de remissinstanser, som huvudsakligen tillstyrker förslaget, föreslår
några jämkningar i detsamma.

Sålunda förordar länsstyrelsen i Gotlands län, att bestämmelserna om
avgiftsplikt omarbetas, så att det tydligare framgår när avgiftspåföring
skall förekomma. Den som underlåtit att deklarera bör icke undgå avgift,
ej heller den som endast fått taxeringen till kommunal inkomstskatt höjd.

Länsstyrelsen i Örebro län, som vitsordar behovet av ett mera smidigt
och lätthanterligt förfarande för beivrande av deklarationsfusk, är emellertid
mycket tveksam angående den föreslagna avgiften och förordar — om
det anses lämpligt att införa denna — att det anförtros åt prövningsnämnden
att ta ställning till sådana fall.

Svenska sparbanksföreningen är inne på samma tanke, då föreningen förordar
att beslut om uttagande av avgift för oriktig deklaration skall fattas
av prövningsnämnden och att den skattskyldige alltid skall äga besvärsrätt
i dessa frågor hos högre instanser. Det sistnämnda motiveras med att, om
även prövningsnämnden skulle finna deklarationen bristfällig, den skatt -

169

Knngl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

skyldige förlorar sin besvärsrätt hos högre instans enligt 30 § i förslaget.
Detta skulle lätt kunna rubba förtroendet för taxeringsväsendets oväld.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer anser att avgift ej bör uttagas för
alltför ringa belopp.

1953 års skatteflyktskommitté har, då frågan om särskild avgift ej direkt
berör kommitténs arbete, ansett sig ej böra närmare ingå på densamma.
Kommittén säger sig emellertid icke kunna underlåta att framhålla att förslaget
i sin föreliggande utformning förutsätter en så vidsträckt uppgiftsplikt,
att den kan bli så gott som omöjlig att fullgöra för större rörelseidkare.
— Kommittén förordar i anslutning till 17 § 2 mom. och 103 § förslaget till
taxeringsförordning att sistnämnda bestämmelses 1 mom. a) kompletteras
med föreskrift, att särskild avgift ej skall utgå, därest i deklarationen lämnats
sådana upplysningar att utelämnad inkomsts eller tillgångs förekomst
utan svårighet kunnat upptäckas. Då likartade stadganden redan upptagits
under d), e) och f) i samma moment och torde behövas även under c)
vore det, uttalar kommittén, för övrigt kanske bäst, att en för alla fall
gemensam regel meddelades i ett särskilt stycke.

Ur de avstyrkande yttrandena må följande återgivas.

Kammarrätten fäster stort avseende vid att någon prövning av den skattskyldiges
större eller mindre skuld till den oriktiga deklarationen ej skall
äga rum. De sakkunnigas utgångspunkt — att den utvidgade uppgiftsskyldigheten
och den föreslagna möjligheten för de skattskyldiga att få upplysningar
skulle kunna fungera så perfekt att man alltid kunde förutsätta
att brister i deklarationen berodde på uppsåt eller oaktsamhet — finner
kammarrätten verklighetsfrämmande. Brister i deklarationerna kommer
liksom hittills i stor utsträckning att bero på okunnighet. Följden blir att
den okunnige straffas, ty bland allmänheten kommer avgiften säkert att
uppfattas som ett slags straff för oriktig, ofullständig eller vilseledande deklaration.
Och för skattskyldiga, som deklarerat efter bästa förmåga, kommer
avgiften att framstå som en stor orättvisa. I många fall kan det vara
svårt att avgöra, om en inkomst är skattepliktig eller en utgift avdragsgill.
I dessa tveksamma fall, där måhända besvärsinstanserna har olika uppfattningar
i sakfrågan, skulle avgiften vara uppenbart obillig. Kammarrätten
fortsätter.

Enligt kammarrättens mening kan avgift i vart tall ej ifrågakomma, utan
att oaktsamhet från deklarantens sida föreligger. Uppställer man detta
krav, måste en prövning göras i varje särskilt fall om oaktsamhet är för
handen. Vidare är det måhända nödvändigt att variera avgiften efter graden
av oaktsamhet. Eljest kan det inträffa att ett fel i deklarationen, som visserligen
gäller ett större belopp och beror på oaktsamhet men tillika är av
den art afl det ej kan undgå upptäckt, föranleder påföljder som framstå
såsom orimliga. Dessa bedömningar torde kräva så mycket arbete av taxeringsmyndigheter
och besvärsinstanser att man kan fråga om det uppväges

170 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

av fördelarna. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida frågor om eu dylik
straffavgift lämpligen böra handläggas i eu sådan uteslutande skriftlig
rättegång som taxeringsprocessen nu är.

På grund av det sålunda anförda måste kammarrätten bestämt avstyrka
förslaget i denna del. Det systematiska skattefusket får man försöka komma
åt i annan ordning, genom skärpt kontroll, ökad användning av skattestrafflagen
med flera åtgärder. Anses avgiften trots detta böra införas, bör den
inarbetas i skattestrafflagen.

Riksskattenämnden finner förslaget omöjligt att realisera och anför.

Det kan icke undgås att en avgift av detta slag får karaktär av straff.
Fastställandet av avgiften bör därför icke åläggas taxeringsnämnderna. Det
måste också erbjuda stora svårigheter att åstadkomma en praktisk tillämpning
av någorlunda jämnhet. Redan den invecklade skattelagstiftningen
lägger hinder i vägen för detta. Talrika gränsfall måste också uppkomma
mellan vad som är avgiftspliktigt och vad som endast är felföringar i deklarationen,
feltolkningar av erhållna besked, ursäktliga misstag o. s. v.
Härtill komma olika uppfattningar i såväl rättsfrågor som värderingsfrågor.
Förslaget måste ur rättssäkerhetssynpunkt möta allvarliga invändningar.

Överstäthullarämbetet anser att de praktiska invändningarna mot förslaget
är så tungt vägande att överståthållarämbetet redan på grund därav bestämt
avstyrker införandet av den särskilda avgiften. Den omständigheten
att avgift enligt förslaget icke skall utgå om taxeringen icke sker med ledning
av självdeklaration från den skattskyldige kommer enligt överståthållarämbetets
uppfattning att leda till att de skattskyldiga finner det med sin
fördel förenligt att icke avlämna någon självdeklaration. Förslaget skulle
sålunda få en verkan rakt motsatt den de sakkunniga eftersträvat: att
främja de skattskyldigas medverkan vid taxeringen.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner det icke vara riktigt, att de skattskyldiga
själva skall genom särskilda avgifter betala kostnaderna för den av
taxeringsmyndigheterna verkställda granskningen. Vidare synes det ej vara
förenligt med vår rättsordnings hittills gällande huvudregler, att eu deklarant,
som i god tro lämnat en felaktig uppgift, skall åläggas att betala sådan
avgift.

Länsstyrelsen i Södermanlands län skulle föredraga att man skärpte
skattestrafflagen, så att även vårdslöshet av ringare grad kunde föranleda
bötesansvar.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län befarar att avgiften kommer att drabba ett
stort antal skattskyldiga, som av okunnighet eller ursäktligt förbiseende
misslyckats med deklarationen och som därjämte endast med svårighet kan
komma ut med den egentliga skatten. Länsstyrelsen håller icke för osannolikt,
att avgifterna till större delen, icke i fråga om beloppens storlek men
väl såvitt angår antalet skattskyldiga, kommer att drabba den ekonomiskt
minst bärkraftiga delen av befolkningen.

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 ur 1955

19''+9 års besvärssakkunniga framhåller att kostnadsfrågorna i taxeringsförfarandet
måste behandlas under beaktande av båda parternas det
allmännas och den enskildes — intresse av att erhålla kostnadsersättning.
Besvärssakkunniga anser vidare anmärkningsvärt, att påföljden föreslagits
även för gärningar, som enligt gängse betraktelsesätt icke kan betecknas
ens som oaktsamma. Man bör åtminstone inskränka sig till sådana förseelser,
som är uppsåtliga eller vårdslösa. Både taxeringsnämnden och prövningsnämnden
saknar de utredningsmöjligheter och resurser i övrigt, som
är nödvändiga för att ådöma ekonomiska påföljder av den storleksordning
det här kan bli frågan om.

Sveriges akademikers centralorganisation anser, att avgiften ger uttryck
för en skrämmande syn på förhållandet mellan det allmänna och de enskilda
medborgarna. Organisationen yttrar bl. a. följande.

I vårt land har man hittills icke ansett tillrådligt att kriminalisera oriktig
deklaration som sådan. Bedömningen i mål av sådan art har ansetts vara
alltför svår att verkställa. När man sålunda icke ens tilltrott domstolarna
med alla de garantier för rättssäkerheten, varmed straffprocessen är omgärdad,
att avgöra dylika frågor, kan det betecknas som minst sagt anmärkningsvärt
att skattelagssakkunniga kunnat föreslå införande av en generell
skyldighet för administrativa instanser att i mycket stor omfattning pröva
frågan om uttagande av straffavgifter i anledning av felaktigheter begångna
av oaktsamhet i deklarationer. Man har här öppnat fältet för ett administrativt
godtycke och ett tvångsgrepp över de skattskyldiga, som synes svårförenligt
med en god rättsordning. Om de nuvarande reglerna i skattestrafflagen
är otillräckliga, får utredas vilka skärpningar i dessa som kan befinnas
erforderliga. Reglerna om påföljd vid oriktigt deklarerande hör
hemma i kriminallag och utdömande av dylika påföljder måste vara en
domstolsangelägenhet.

Näringslivets skattedelegation anser det icke rimligt, att vissa skattskyldiga
skulle riskera att få bära kostnaderna för taxeringskontrollen av den
anledningen, att de bedriver de näringar, som för vår försörjning är nödvändiga,
och i följd härav nödgas upprätta invecklade deklarationer, i vilka
oftast en eller flera poster kan bli föremål för olika bedömningar. Även den
deklarant, som rättar sig efter erhållen upplysning, skulle enligt förslaget
bli pliktig erlägga den särskilda avgiften, om taxeringsnämnden eller högre
instans ej följer det meddelade beskedet.

Delegationen sammanfattar sin ståndpunkt på följande sätt.

Avgiften synes sålunda, tämligen oberoende av deklarationernas svårighetsgrad,
huvudsakligen komma att belasta —- förutom falskdeklaranterna

- de skattskyldiga, som inte förstått att riktigt och fullständigt framlägga
■den beskattningsfråga, varom de begärt besked, och framför allt de, som
över huvud taget inte förstått att oklarhet kunde föreligga beträffande riktigheten
av någon post i deklarationen eller inte fört ordentliga anteckningar
samt de, som av eu eller annan anledning icke varit i tillfälle att
använda sig av upplysningsverksamheten. Den särskilda avgitten komme
därigenom att verka såsom en bestratfning av okunnighet och oföi olaga.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Svenska livförsäkringsbolags förening finner det orimligt att kräva särskild
avgift såsom bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen vid avvikelser
från självdeklarationerna. Föreningen påpekar, att det är svårt
både för de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna att tolka skatteförfattningarna.
Den föreslagna påföljden skulle inträda även vid en mycket
ursäktlig feltolkning av en skattebestämmelse. Utformningen av bestämmelserna
kan enligt föreningen tänkas leda de skattskyldiga in på en helt
ny teknik för självdeklarationernas uppgörande. Föreningen yttrar härom.

För att undgå risken att påföras sådan avgift kan de skattskyldiga nämligen
under inkomster och tillgångar medtaga alla belopp, om vilka tveksamhet
kan råda, och under avdrag och skulder utelämna alla sådana belopp
för att därefter under särskilda yrkanden hemställa, att de i deklarationsblankettens
sifferkolumner upptagna siffrorna icke skall läggas till
grund för taxeringen utan att denna i stället skall ske i enlighet med vad
som anges under särskilda yrkanden. Ett sådant förfaringssätt skulle givetvis
vara i hög grad opraktiskt både för deklaranterna och för taxeringsmyndigheterna.

Sveriges redareförening erinrar om de svårigheter det svenska sjöfolket
har med avseende å fullgörandet av sin deklarationsplikt. Det skulle leda
till orimliga konsekvenser om sådana skattskyldiga påfördes avgifter till
följd av felaktig deklaration, då det för dem i regel är omöjligt att erhålla
vederbörlig upplysning till ledning för ett riktigt fullgörande av deklarationsplikten.
Föreningen finner det strida mot all rättvisa och billighet,,
att en skattskyldig icke skall äga rätt att till sitt försvar åberopa giltig ursäkt
för sitt misstag.

Några av de avstyrkande remissorganen är emellertid positivt inställda
till syftet med förslaget men anser att andra utvägar bör prövas.

Sålunda finner länsstyrelsen i Västerbottens län önskvärt om andra
möjligheter kunde prövas för åstadkommande av en lika verksam reaktion
mot slarv och slentrian vid upprättande av självdeklarationer.

Ordföranden och cn ledamot av riksskattenämnden anför.

Det lärer väl icke kunna bestridas att med den uppläggning av frågan,
som de sakkunniga valt, avgiften kan komma att verka som en straffavgift
icke blott för dem, som gjort sig skyldiga till vårdslös deklaration, utan även
för deklaranter som av okunnighet eller oförstånd lämnat oriktiga eller ofullständiga
uppgifter. Förslaget ter sig därför icke tilltalande.

Å andra sidan synes det önskvärt att man icke utan vidare släpper tanken
på att införa något slag av påföljd för deklaranter, som göra sig skyldiga
til! oaktsamhet, som icke är grov och som sålunda icke faller under skattestrafflagen.
En dylik påföljd torde nämligen vara mycket önskvärd ur allmän
preventiv synpunkt. Det nuvarande systemet uppmuntrar till en beklaglig
»går det, så går det»-mentalitet i fråga om deklarationerna. Blott
den skattskyldige undviker att gå över den gräns, som enligt domstolsbedömande
markerar grov oaktsamhet, kan han utan någon som helst påföljd
tillåta sig varjehanda slag av åtgärder, vilka han, om saken upptäcks, rubri -

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

cerar som ett helt omedvetet förbiseende och som icke medför annat än att
han får betala den skatt, som rätteligen belöper å inkomsten. Det saknas
med andra ord ett incitament till noggrannare eftertanke hos den skattskyldige,
om han verkligen tagit upp alla sina inkomster respektive icke tillgodofört
sig oberättigade (icke synliga) avdrag.

Självfallet kan det erforderliga incitamentet vinnas genom att även annan
oaktsainhet än den grova kriminaliseras. Detta torde dock av flera skäl icke
vara lämpligt. Vid sådant förhållande synes det önskvärt att man närmare
undersöker frågan om införande hos oss av ett liknande system, som det
som praktiseras i Norge. Detta system innebär att om deklaranten gör
sig skyldig till vårdslöshet (eller till uppsåtligt oriktig deklaration), taxeringsmyndigheten
äger pålägga den felande en tilläggsskatt på intill 50 procent
(eller vid grov oaktsamhet eller uppsåtligt brott på intill 100 procent)
av det skattebelopp som skulle hava undandragits om felet icke upptäckts
(se Skatteloven for byene § 113 punkt 2 och § 114 punkt 1). Gärningen kan
dessutom domstolsvägen föranleda böter eller frihetsstraff, om gärningen
begåtts uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

Vådan ur rättssäkerhetssynpunkt av att låta en tilläggsskatt av angivet
slag —- om ock icke av samma storlek — påläggas av skattemyndigheterna
torde icke böra överdrivas. Standarden hos våra skattedomstolar torde erbjuda
fullt tillräcklig garanti för att den ifrågasatta anordningen icke skulle
i något avseende missbrukas.

Kooperativa förbundet erinrar om den kända psykologiska erfarenheten,
att ju mera man skärper sådana straffbestämmelser som icke har tillräckligt
underlag i det allmänna rättsmedvetandet, desto större blir svårigheterna
att åstadkomma respekt för lagstiftningen. Förbundet anser, att man
genom ökad upplysning och undanröjande av orsakerna till felaktigheterna
— främst genom förändring och förenkling av hela skattesystemet — bör
skapa förutsättningar för en höjning av skattemoralen.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anser att om förslaget ej genomföres
man bör söka någon ersättning, som ger likvärdig möjlighet till
reaktion mot det rådande, icke önskvärda tillståndet. Föreningen ifrågasätter,
om man icke skulle kunna lägga i skattemyndighetens hand att
meddela strafföreläggande för beivrande icke endast av sådana förfaranden
och resultat, som beskrives i 103 § av förslaget, utan även av vissa brott mot
skattestrafflagen. I händelse av missnöje med föreläggandet skulle den
skattskyldige kunna hänskjuta frågan till domstols prövning. Möjligt är att
ett sådant system skulle kunna bringas att fungera tillfredsställande även
såtillvida att en mera enhetlig praxis skulle kunna utbildas i fråga om utmätandet
av straffen för brott mot skattestrafflagen.

Länsstyrelsen i Kalmar län slutligen finner det psykologiskt riktigare,
om man vill åstadkomma felfria deklarationer, att, i stället för att uttaga
särskild avgift av den som felat, genom rabatt lindra skatten för dem som
upprättat en riktig deklaration.

5 74 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Övriga frågor

De i 44 och 102 §§ förslaget till taxeringsförordning upptagna reglerna om
skyldighet att utlösa rekommenderade brev från taxeringsmyndighet samt
att vid underlåtenhet härutinnan erlägga kostnaden för delgivning
genom stämningsman eller polismyndighet behandlas av kammarrätten,
riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Gävleborgs län,
1949 års besvärssakkunniga, Sveriges lantbruksförbund och Näringslivets
skattedelegation. I samtliga dessa yttranden anföres kritik mot förslaget,
och flertalet utmynnar i avstyrkande.

Kammarrätten avstyrker förslaget under framhållande av att ersättningsskyldigheten
ofta torde te sig obillig, såsom när den skattskyldige varit
bortrest eller har flyttat. ''V idare påpekas, att påföljden lär kunna undgås
av den som förnekar att han mottagit avi om försändelsen; det kan nämligen
i regel ej bevisas att avin kommit vederbörande tillhanda.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

överståthållarämbetet ifrågasätter av samma skäl de föreslagna bestämmelsernas
lämplighet samt framhåller, att om förslaget genomföres, bör
påföljdsbestämmelsen i 102 § kompletteras med föreskrift, att påföljd icke
skall inträda, om den skattskyldige för underlåtenheten kan visa giltig
ursäkt, exempelvis vistelse å annan ort.

Även riksskattenämnden och Näringslivets skattedelegation avstvrker
föi slaget och påpekar därvid, att en avi om rekommenderat brev för närvarande
icke innehåller uppgift om vem som är avsändare.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att påföljden är för hård. Skall överhuvud
taget någon ersättning uttas av den skattskyldige, bör det enligt
länsstyrelsens mening stanna vid det belopp som vederbörande förrättningsman
äger uppbära.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som tillstyrker bestämmelsen i 44 §
om skyldighet att utlösa försändelser, uttalar, att påföljdsbestämmelsen i
102 § bör modifieras och erinrar härvid om innehållet i 55 § 3 mom. gällande
taxeringsförordning.

Länsstyrelsen i Hallands län, som ställer sig tveksam till förslaget, erinrar
om att bestämmelser erfordras om vem kostnadsersättningen skall
tillfalla.

7.94.9 års besvärssakkunniga finner betänkligt att införa en nv administrativ
straffliknande påföljd för försumlighet att utlösa vissa handlingar. I
varje mål om sådan påföljd uppkommer frågor om laga förfall o. dyl. Att
länsstyrelsen skall behöva ingå på prövning av dylika spörsmål för ådömande
av en så relativt bagatellartad påföljd synes icke heller rationellt.

Ansvarsbestämmelserna i 104—108 §§ har behandlats av
några remissinstanser.

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Sålunda uttalar 19i9 års besvårssakkunniga att de föreslagna ansvarsbestämmelserna
går för långt på åtskilliga punkter, bl. a. 108 § 14) och 15).
Beträffande stadgandet i 108 § 2) väekes frågan huru detsamma förhåller
sig till skattestrafflagens regler och reglerna i 103 § om särskild avgift.

I detta sammanhang ifrågasättes också lämpligheten av att i taxeringsförordningen
bygga ut skattestrafflagens regler.

Skånes handelskammare yttrar.

Enligt förslaget skulle dagsböter kunna utdömas för uppenbara bagatellförseelser
bl. a. för ett flertal uraktlåtenheter, vilka f. n. icke äro överhuvudtaget
kriminaliserade. Att tillämpa dagsböter i dessa fall skulle uppenbart
strida mot rättskänslan i vida kretsar. Det är att märka, att liknande
fall av uraktlåtenhet i andra lagar icke plägar föranleda annat än vitespåföljd.
I den mån straffsanktion under vissa förutsättningar kan behöva
tillgripas, anser Handelskammaren, att bestämmelsen därom bör i likhet
med andra bestämmelser av liknande eller samma innebörd ha sin plats i
skattestrafflagen.

Riksskattenämnden finner alltför strängt att föreskriva dagsböter för
de i 3), 4) och 13) av 108 § omförmälda fallen, med tanke på att straff här
avses inträda omedelbart på grund av försummelsen och icke gjorts beroende
av att anmaning först utsänts. Straffet bör i dylikt fall utgöra direkt
i penningar ådömda böter. Vidare torde för samtliga i 108 § uppräknade
fall böra gälla att straff icke skall ådömas, när giltig ursäkt kan visas för
försummelsen.

Sveriges lantbruksförbund uttalar, att dagsböter enligt 108 § 3) 15)

icke i något fall bör följa, därest giltig ursäkt kan visas och, för i 3), 4),
0) och 13) upptagna fall först efter anmaning, som icke efterkommits.

Näringslivets skattedelegation hemställer vid 108 §, att ansvar enligt 3)
endast skall inträda i andra fall än då anmaning ej hörsammats samt att
straffet såväl i nämnda fall som i samtliga de fall, vilka avses i 4)—15),
skall utgöra böter till visst maximerat belopp samt att straffrihet för samtliga
i 108 § angivna försummelser skall inträda, då giltig ursäkt kan visas
för underlåtenheten, utom då fråga är om tillämpning av stadgandet under
2).

Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar penningböter i de fall som
avses i 108 § 3), 7), 8), 10) och 11). Vidare ifrågasätter länsstyrelsen, om
behov föreligger av de i 104 § upptagna straffbestämmelserna. I anslutning
till nämnda straffbestämmelse anför länsstyrelsen vidare.

För närvarande gäller enligt 144 § 2 mom. taxeringsförordningen att
böter av hithörande slag skola utdömas av länsstyrelsen efter anmälan av
vederbörande taxeringsintendent, ordförande eller ledamot av beskattningsnämnd
i första instans eller annan behörig person. Motsvarande stadgande
återfinnes icke i det nv.a lagförslaget, vilket väl maste innebära att böterna
skola utdömas av domstol efter åtal av åklagare. Någon anledning att frångå
nu gällande regler synes emellertid icke föreligga. I varje fall bör föreskrift
meddelas vem anmälan ti!! åtal skall åligga.

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 är 1955

Länsstyrelsen uttalar vidare beträffande 107 §, att förslaget innebär
skärpta straffbestämmelser i förhållande till vad för närvarande gäller.
Då behov härav får anses föreligga, vill länsstyrelsen icke motsätta sig
förslagets genomförande, dock kan länsstyrelsen icke underlåta påpeka de
praktiska olägenheter som måste uppkomma vid tillämpningen av straffbestämmelsen
i den första punkten, avseende sådana fall, där upplysning om
namn m. m. icke alls lämnas.

Sparbanksinspektionen åter ifrågasätter om icke bestämmelsen i 107 §
går för långt, när straffansvar ålagts den, som till bank eller penningförvaltande
inrättning lämnar ofullständig, oriktig eller vilseledande uppgift
av beskaffenhet att försvåra behörigt fullgörande av den uppgiftsskyldighet,
som enligt taxeringsförordningen åligger banken eller inrättningen. Det
kan dock, uttalar inspektionen, icke anses vara skäligt att lämnandet av
t. ex. ofullständig adressuppgift, som kan ha skett utan uppsåt att vilseleda
någon taxeringsmyndighet, skall innebära en brottslig gärning. För att
straffansvar skall följa bör uppgiftsskyldigheten ha fullgjorts under sådana
omständigheter, att det kan anses klarlagt, att vilseledande uppsåt förelegat.

Näringslivets skcittedelegation hemställer, att 107 § första stycket måtte
utgå.

Å andra sidan anför länsstyrelsen i Västerbottens län vissa synpunkter
till förmån för en skärpt reaktion mot underlåtenhet att avge deklaration i
rätt tid. Länsstyrelsen anför.

Inom vissa delar av länet (framför allt inom lappmarken) råder på detta
område ett oefterrättligt tillstånd. Det har från flera taxeringsdistrikt inrapporterats,
att endast omkring 25 procent av deklarationsmaterialet plägar
inkomma inom den lagstadgade tiden. Anmaning att deklarera efterkommes
många gånger icke alls eller också inkommer deklarationen i slutet
av taxeringsperioden med påföljd att den kort tillmätta tiden för granskning
förryckes och arbetet härmed måste utföras under svår tidsnöd med
alla olägenheter som därmed äro förenade. Att tillgripa vites- eller åtalsförfarande
i den utsträckning, som vore av förhållandena påkallad, kan
icke komma ifråga. De medel, som taxeringsförordningen för närvarande
anvisar för åstadkommande av rättelse, äro i praktiken otjänliga. Länsstyrelsen
vill därför ifrågasätta, huruvida man icke kunde föreskriva en avgiftsplikt
a förslagsvis 25 kronor för skattskyldig, som icke inom föreskriven
tid behörigen avlämnar självdeklaration. En sådan avgiftsplikt skulle icke
behöva ställa beskattningsnämnderna inför bedömanden av tillnärmelsevis
så invecklad art, som kunna befaras uppkomma i samband med den föreslagna
straffavgiften.

Frågan om förlust av besvärsrätt som påföljd för deklarationsförsummelser
har upptagits i flera yttranden. I dessa uttalas i allmänhet,
att de sakkunniga bort närmare utreda denna fråga, varjämte
gensagor i nagra fall framföres mot den föreslagna utvidgningen av tilllämpningsområdet
för påföljden.

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Kammarrätten erinrar om att de sakkunniga i strid med direktiven icke
ingått på frågan om förlust av besvärsrätten är en lämplig påföljd. Vidare
anföres.

Enligt kammarrättens mening ligger en riktig tanke däri att skattskyldiga,
som icke medverka till taxeringen genom att avge deklaration, icke skola
kunna taga skattedomstolarnas tid i anspråk för prövning av sina taxeringar.
I ett stort antal mål som för närvarande förklaras deserta på grund
av deklarationsförsummelse, är emellertid försummelsen endast ringa. Deklarationen
har inkommit en eller annan dag efter tidens utgång och ofta
förklarar den skattskyldige att han postat deklarationen i sådan tid att den
med normal postgång borde ha kommit myndigheterna till handa i rätt tid.
Det förekommer också att skattskyldig av misstag inlämnat en deklaration,
som ej underskrivits, men att den sedermera förses med underskrift. Att
en så allvarlig påföljd som besvärsrättens förlust skall inträda i dessa fall
finner kammarrätten vara för hårt. En viss uppmjukning i detta avseende
har skett genom bestämmelserna i 85 § 2 mom. i förslaget, men fråga är
om detta är tillfyllest.

Motivet för den föreslagna skärpningen torde enligt kammarrätten vara
att man vill förhindra att den som inlämnat en mycket ofullständig eller
praktiskt taget blank deklarationsblankett därmed skall anses ha fullgjort
sin deklarationsskyldighet. Det föreslagna stadgandet synes emellertid gå
betydligt längre och kunna ge rum för olika tolkningar av uttrycket »bristfälligt
innehåll». Enligt en sträng tolkning skulle väl de flesta deklarationer,
som äro så bristfälliga att de föranleda skönstaxering, därmed också kunna
anses medföra förlust av besvärsrätten. En jämkning av ordalagen synes
sålunda nödvändig.

Kammarrätten påpekar vidare, att det erfordras en bestämmelse om att
deklaration skall avlämnas inom viss tid efter det att giltig ursäkt upphört.

Liknande uttalanden göres av Näringslivets skattedelegation, som emellertid
finner att starka skäl talar mot bibehållandet av de gällande bestämmelserna,
vilkas verkningar betecknas som oberäkneliga och ofta obilliga,
samt att under alla förhållanden en utvidgning av tillämpningsområdet icke
bör ifrågakomma. En likartad ståndpunkt intas av Sveriges advokatsamfund.

Riksskattenämnden finner den föreslagna utvidgningen erforderlig men
anser att ordalydelsen kan ge anledning till alltför vidsträckt tolkning.
Nämnden förordar, att påföljden skall inträda, om självdeklarationen är så
ofullständig, att den uppenbarligen icke kan ligga till grund för taxering.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Kalmar län och Sveriges
lantbruksförbund. Den senare instansen förordar vidare som korrektiv mot
en alltför sträng tolkning att införa institutet prövningstillstånd, att meddelas
av kammarrätten på yrkande av klaganden. Likaså anser Svenska
livförsäkringsbolags förening, att frågan om en deklarations bristfällighet
bör kunna besvärsvägen underställas skattedomstol.

12 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 160

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

1949 års besvärssakkunniga anför, efter en redogörelse för förslaget.

En sådan ordning kan i viss mån te sig naturlig, så länge prövningsnämnden,
såsom för närvarande är fallet, har en allmän uppgift att granska
och pröva allt, som upplyses rörande en taxering, oavsett anförda besvär,
men kan knappast rationellt motiveras, då prövningsnämnden blivit en
rent besvär sprövande myndighet. Någon hållbar förklaring till att klagan
skall tillåtas i en besvärsinstans men icke i övriga, därför att den skattskyldige
tidigare gjort sig skyldig till en försummelse, torde knappast kunna
förebringas, överhuvudtaget måste det ur principiella synpunkter anses
oriktigt att som påföljd för en sådan förseelse, varom här är fråga, stadga
förlust av besvärsrätt. Enligt besvärssakkunnigas mening borde därför
övervägas, om icke en påföljd av annan art kunde stadgas.

Departementschefen

För att upprätthålla deklarationsmoralen erfordras icke blott en effektiv
taxeringskontroll utan även regler som möjliggör att kännbara påföljder
drabbar dem som genom oriktiga uppgifter undandrager skatt. I direktiven
för de sakkunniga anmärkte jag, att i vissa fall någon påföljd icke torde
inträda med nuvarande regler, oaktat vederbörande sakligt sett måste antagas
ha betänkligt brustit i sin uppgiftsskyldighet.

De sakkunniga har icke funnit lämpligt att föreslå någon utvidgning av
skattestrafflagens tillämpningsområde. I stället föreslås, att skattskyldig,
som lämnat oriktig uppgift, skall åläggas att betala en särskild avgift
såsom bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen. Avgiften skulle utgå
oberoende av uppsåt eller vållande från den skattskyldiges sida och bestämmas
på grundval av det belopp, med vilket avvikelse skett vid taxeringen.
Prövningen av dessa frågor skulle handhas av beskattningsnämnderna
och skattedomstolarna.

Såsom framhållits vid remissbehandlingen, innefattar en sådan avgift
en straffliknande påföljd, som i enskilda fall skulle kunna bli mycket kännbar.
Att en sådan påföljd skulle inträda utan någon prövning av den skattskyldiges
skuld till det begångna felet, synes icke kunna komma i fråga.
Man torde å andra sidan icke kunna utan mera ingående undersökningar
uppdraga åt beskattningsnämnder och skattedomstolar att verkställa en
sådan prövning.

Jag kan därför icke godta de sakkunnigas förslag i denna del. I den mån
en skärpning av påföljderna för oriktig deklaration finnes påkallad, torde
man åtminstone i första hand böra överväga att utbygga ansvarsbestämmelserna
i skattestrafflagen. Denna fråga är jag icke beredd att pröva i
förevarande sammanhang. Jag vill emellertid anmärka, att de nu aktuella
reformerna i syfte att förbättra taxeringskontrollen jämväl torde medföra,
att ett ökat antal fall av falskdeklaration eller vårdslös deklaration kommer
att bli beivrade.

Även de sakkunnigas förslag, att särskild avgift för delgivning skall uttas
av den som underlåtit att utlösa försändelse från taxeringsmyndighet, har

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

mött gensagor. De skäl, icke minst av praktisk art, som anförts mot förslaget,
synes bärande, och jag kan därför icke tillstyrka detsamma.

I taxeringsförordningens straffbestämmelser bör i denna etapp icke vidtas
andra ändringar än sådana som omedelbart sammanhänger med de
ändringar i förordningen som jag i övrigt nu förordar. Vid den slutliga
revisionen av förordningen torde få prövas i vad mån ändringar påfordras
i utformningen av bestämmelserna på hithörande områden.

Slutligen vill jag med några ord beröra den särskilda påföljd för deklarationsförsummelser
som inträder i form av förlust av rätten att anföia
besvär hos kammarrätten och regeringsrätten. Gällande bestämmelser härom
återfinnes i sakkunnigförslaget med den utvidgningen att jämväl brister i
deklarationen skall kunna medföra besvärsrättens förlust.

Såsom framgår av mina uttalanden i direktiven för de sakkunniga, kan
det ifrågasättas om besvärsrättens förlust är en lämplig påföljd. Då emellertid
något godtagbart alternativ till denna påföljd icke, såvitt nu kan
bedömas, föreligger, tillstyrker jag att den tills vidare bibehålies. Härvid
bör i viss anslutning till de sakkunnigas förslag en mindre utvidgning ske
i bestämmelsens tillämpningsområde. Med det fall att deklaration icke behörigen
avlämnats inom föreskriven tid synes sålunda böra jämställas, att
deklarationen är så bristfällig att den uppenbarligen icke kan läggas till
grund för taxering.

VII. Fastighetstaxering

Gällande bestämmelser i huvuddrag m. m.

Enligt i kommunalskattelagen meddelade bestämmelser skall allmän
uppskattning av fastighets värde ske vart femte år (allmän fastighetstaxering).
Den senaste allmänna fastighetstaxeringen skedde 1952 och nästa
är bestämd att äga rum 1957. Sedan taxeringsvärde åsatts en fastighet vid
allmän fastighetstaxering, skall detta värde i allmänhet inte ändras förrän
vid nästa allmänna fastighetstaxering. Endast i särskilda fall, som närmare
angives i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen, skall omtaxering ske under
löpande femårsperiod.

Formellt sker emellertid taxering av alla fastigheter varje år. De taxeringar
(särskilda fastighetstaxeringar), som sker under år, då allmän fastighetstaxering
inte äger rum, utföres av de vanliga inkomsttaxeringsnämnderna.
Vid sådan taxering åsättes fastighet, om inte i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen
angivet fall föreligger, det vid den senaste allmänna fastighetstaxeringen
fastställda värdet. Vidare skall varje år prövas om fastigheten
är skattepliktig. I motsats till vad tidigare gällde behöver efter den
år 1954 genomförda fastighetsskattereformen inte längre i samband med

180 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

fastighetstaxeringen avgöras vem som är skattskyldig för fastigheten, d. v. s.
har att såsom skattepliktig inkomst upptaga garantibelopp för fastigheten.

Den allmänna fastighetstaxeringen handhaves av särskilda beskattningsorgan
nämligen beredningsnämnder, fastighetstaxeringsnämnder och fastighetsprövningsnämnder.
Bestämmelserna rörande förfarandet vid fastighetstaxering
återfinnes i taxeringsförordningen. Förfarandet kan i korthet
återgivas på följande sätt.

På landet upprättar beredningsnämnden förslag till taxering. Nämndens
verksamhetsområde utgör beredningsdistriktet, som kan omfatta hela kommunen,
del av kommun eller flera kommuner. En för flera beredningsdistrikt
gemensam fastighetstaxering snämnd beslutar om taxeringen.

I stad finnes endast fastighetstaxeringsnämnder, som omedelbart verkställer
taxeringen.

Indelning i beredningsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt verkställes
av länsstyrelsen senast den 31 augusti året näst före taxeringsåret. I samband
därmed förordnar länsstyrelsen ordförande i berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna.
Ordförande i beredningsnämnd får inte förordnas
till ordförande i fastighetstaxeringsnämnd.

Förutom ordföranden skall beredningsnämnd bestå av kommunvis valda
ledamöter till ett antal, som i samband med distriktsindelningen bestämmes
av länsstyrelsen. Antalet skall dock vara minst fyra. Ledamöterna jämte
suppleanter väljes av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige
finnes, av dessa senast 15 oktober året näst före taxeringsåret.

Fastighetstaxeringsnämnden består av ordföranden samt å landet sex
och i stad fyra ledamöter. Av ledamöterna förordnas en av länsstyrelsen.
På landet inträder i övrigt i nämnden två av länets landsting valda ledamöter,
vederbörande beredningsnämndsordförande samt två kommunvis
av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige finnes, av dessa valda
ledamöter. I stad inträder tre av stadsfullmäktige, eller där stadsfullmäktige
inte finnes, av allmän rådstuga valda ledamöter. Val förrättas av landsting
å lagtima möte, av kommunalstämma eller kommunalfullmäktige i
december månad och av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga i september
månad året näst före taxeringsåret.

Beskattningsnämnd må anlita biträde av sakkunnig. Då fråga är om beskattningsnämnd
i första instans tillkallas sakkunnig av ordföranden efter
samråd med taxeringsintendenten.

Där så prövas erforderligt äger länsstyrelsen senast den 30 april året
näst före taxeringsåret förordna två konsulenter att biträda vid taxeringen
av vattenfallsfastigheter. Av konsulenterna skall den ene företräda taxeringsteknisk
och den andre vattenkraftteknisk sakkunskap.

Varje län utgör ett prövningsdistrikt med en fastighetsprövningsnämnd.

I Stockholms stad, som utgör ett särskilt prövningsdistrikt, tjänstgör den

181

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

vanliga prövningsnämnden som fastighetsprövningsnämnd. I länen består
fastighetsprövningsnämnden av ledamöterna i länsprövningsnämnden samt
ytterligare nio ledamöter som utses av länsstyrelsen senast den 15 april
under taxeringsåret. Av dessa ledamöter skall sex ha deltagit i fastighetstaxeringsnämndernas
arbete. Ordförande är landskamreraren.

över fastighetsprövningsnämnds beslut må besvär anföras hos kammarrätten.
Vid handläggningen i kammarrätten inträder, med vissa undantag,
av Kungl. Maj :t utsedda särskilda sakkunniga såsom adjungerade ledamöter.
Kammarrätten är i regel sista instans, dock kan i vissa rättsfrågor
besvär anföras hos Kungl. Maj :t. Sådana besvär avgöres i regeringsrätten.

Beträffande allmän fastighetstaxering är i taxeringsförordningen och
skogsvärderingsinstruktionen föreskrivna vissa åtgärder, som är ägnade att
befordra enhetlighet och jämnhet i taxeringen.

Före allmän fastighetstaxering åligger det sålunda enligt förordningen
den 1 juni 1951 (nr 440) med instruktion för värdering av skogsmark och
växande skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion) statens
skogsforskningsinstitut att efter samråd med skogsstyrelsen senast 1 juni
året näst före taxeringsåret fastställa för den följande taxeringsperioden
gällande centrala skogstaxeringsanvisningar. Statens skogsforskningsinstitut
har vidare att, på grundval av riksskogstaxeringarna, senast 15 september
samma år till länsstyrelserna avlämna uppgifter om skogsmarkens areal,
genomsnittliga godhetsgrad in. in. I skogsvärderingsinstruktionen föreskrives
skyldighet för skogsstyrelsen att efter samråd med domänstyrelsen och
statens skogsforskningsinstitut senast 15 september året näst före taxeringsåret
lämna uppgifter till länsstyrelserna rörande virkespriser m. m.

Vidare verk ställes med ledning av protokoll från de sammanträden, som
jämlikt 66 § 2 mom. taxeringsförordningen skall avhållas sedan beredningsnämnderna
avslutat sitt arbete, i den ordning, Kungl. Maj :t förordnar,
undersökning för utrönande, huruvida vid taxering av jordbruksfastigheter
å landsbygden jämnhet och likformighet de olika länen emellan blivit uppnådd.
Motsvarande undersökning har på uppdrag av Kungl. Maj :t jämväl
plägat verkställas sedan fastighetstaxeringsnämnderna och fastighetsprövningsnämnderna
avslutat sitt arbete.

Såsom förberedande åtgärd för beredningsnämndernas och fastighetstaxeringsnämndernas
verksamhet åligger det landskamreraren att på grundval
av hland annat lagfartsförteckningar och uppgifter från hypoteksinrättningar
angående belåningsvärden verkställa undersökning rörande fastigheternas
allmänna saluvärde å länets landsbygd. Undersökningar av berörda
art har jämväl på uppdrag av Kungl. Maj:t utförts centralt för landet
i dess helhet. För 1957 års allmänna fastighetstaxering utföres av statistiska
centralbyrån undersökningar angående saluvärden för jordbruksfastigheter
samt hostads- och affärsfastigheter.

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Till ledning vid 1952 års allmänna fastighetstaxering utfärdades av Kungl.
Maj :t särskilda anvisningar såvitt angick taxering av vattenfallsfastighet.

Till befordrande av enhetlighet och jämnhet vid allmän fastighetstaxering
har före upptagandet av taxeringsarbetet efter Kungl. Maj :ts förordnande
avhållits möten i Stockholm med landskamrerarna och ett antal
skogssakkunniga samt, sedan år 1944, taxeringsintendenterna. Ifrågavarande
möten, som avhållits i slutet av september eller början av oktober året
näst före taxeringsåret, har utmynnat i gemensamma uttalanden rörande
de grunder som bör tillämpas vid den allmänna fastighetstaxeringen.

Senast den 25 oktober året näst före taxeringsåret kallar länsstyrelsen
ordförande i berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna samt de landstingsvalda
ledamöterna i de sistnämnda, en beredningsnämndsledamot för
varje kommun och eventuellt andra sakkunniga till sammanträde inför
landskamreraren. Vid sammanträdet föreslås av de närvarande på grundval
av en av landskamreraren lämnad redogörelse för fastighetspriser m. in.
enhetsvärden för jordbruksfastigheter. Jämväl i fråga om annan fastighet
kan överenskommas om enhetliga grunder för taxeringen. Vidare skall
lokala skogstaxeringsanvisningar fastställas.

Innan det egentliga taxeringsarbetet börjar hålles å landet ett sammanträde
inför ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden. I sammanträdet
deltager ordförandena i beredningsnämnderna inom fastighetstaxeringsdistriktet
och de av landstinget utsedda ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna.
Vid mötet sker överläggning rörande värderingsgrunderna.

Därefter börjar beredningsnämnden sitt arbete, som skall vara avslutat
senast 15 december året näst före taxeringsåret. Nämndens förslag skall
hållas tillgängligt viss tid inom kommunen för offentlig granskning. Senast
5 januari taxeringsåret får skriftliga erinringar mot förslaget göras hos
beredningsnämndens ordförande. Har erinran avgivits, hålles senast 15
januari sammanträde med beredningsnämnden, som yttrar sig däröver.
Senast 20 januari överlämnas till fastighetstaxeringsnämndens ordförande
deklarationer och andra handlingar.

Fastighetstaxeringsnämndens arbete påbörjas senast 1 februari och skall
vara avslutat senast 25 mars. Senast 31 mars sändes fastighetslängderna
till den lokala skattemyndigheten. Samtidigt sändes deklarationer och övriga
handlingar till länsstyrelsen. En avskrift av fastighetslängden framlägges
till offentlig granskning under 14 dagar före 15 maj.

Fastighetstaxeringen i stad skall vara påbörjad senast 15 december året
näst före taxeringsåret och vara avslutad senast 25 mars taxeringsåret li
Stockholm senast 15 juni).

Besvär hos fastighetsprövningsnämnden skall anföras senast 15 maj
taxeringsåret (i Stockholm senast 10 augusti). Arbetet i nämnden skall vara
avslutat senast 30 juni samma år (i Stockholm senast 31 oktober).

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1055

Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall för varje fastighet, med
vissa undantag, av fastighetens ägare utan anmaning avgivas allmän fastighetsdeklaration
senast 15 september året näst före taxeringsåret. Föreligger
vid ingången av år, då allmän fastighetstaxering inte äger rum, beträffande
viss fastighet sådant förhållande att fastigheten skall åsättas nytt taxeringsvärde
har fastighetens ägare att avgiva särskild självdeklaration utan
anmaning.

I detta sammanhang torde få erinras om att 1947 års taxeringssakkunniga
i sitt betänkande med förslag till inrättande av en riksskattenämnd m. in.
(SOU 1949: 62) föreslagit, att riksskattenämnden skulle övertaga ledningen
av det förberedande arbetet för allmän fastighetstaxering. Enligt förslaget
skulle uppdragas åt nämnden att införskaffa och sammanställa material, avsett
att läggas till grund för överläggningarna å det allmänna fastighetstaxeringsmötet
— det s. k. Stockholmsmötet — vilket fortsättningsvis skulle
anordnas i riksskattenämndens regi. Nämnden skulle vidare på grundval
av det å mötet framlagda materialet och de gjorda uttalandena meddela
rekommendationer till ledning vid upprättandet av länsanvisningarna samt
att landskamrerarnas förslag skulle överses av riksskattenämnden.

I proposition nr 39/1951 vari riksdagen förelädes förslag om inrättande
av riksskattenämnden framhöll departementschefen att i princip intet fanns
att erinra mot de sakkunnigas förevarande förslag. En naturlig uppgift föi
riksskattenämnden syntes vara att övertaga ledningen av det förberedande
arbetet för allmän fastighetstaxering. Då emellertid riksskattenämnden
skulle träda i verksamhet den 1 juli 1951, då åtskilligt av forarbetet till
1952 års allmänna fastighetstaxering redan skulle vara utfört eller i allt fall
organiserat, fann departementschefen det inte lämpligt att låta riksskattenämnden
i detta läge övertaga förberedelsearbetet. På grund härav och da
nämndens befattning med senare fastighetstaxeringar än den, som ägde
rum år 1952, var avhängig av de erfarenheter som vid riksdagens bifall
till proposition nr 39/1951, i vilken proposition upptagits fråga om ändrade
bestämmelser för fastighetstaxering av skogsmark och växande skog, kom
att vinnas vid tillämpning av ifrågavarande bestämmelser, borde riksskattenämndens
befattning med fastighetstaxeringen slutligt lösas först
längre fram.

De sakkunniga

De sakkunniga framhåller, att de problem av skiftande beskaffenhet,
som i hög grad komplicerar taxeringen för inkomst och förmögenhet, i allmänhet
inte föreligger beträffande fastighetstaxeringen. Behovet av taxeringskontroll
är jämförelsevis obetydligt, eftersom den fastighetsägarna
åliggande deklarationsplikten i allmänhet fullgöres på tillfredsställande sätt
och uppgifterna avser objekt, vilkas förekomst och allmänna beskaffenhet

184 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1955

är väl kända eller utan större omgång kan utrönas. Taxeringsförfarandets
karaktär blir av helt annan art än vid taxeringen för inkomst och förmögenhet.
Förfarandet går allmänt sett ut på att med ledning av normer, som
upprättats på grundval av sakkunnigundersökningar, verkställa uppskattningar,
som i huvudsak måste grunda sig på allmän erfarenhet och uppfattning
samt medverkan av på olika områden sakkunniga personer. Den
rörlighet och föränderlighet, som gör inkomst- och förinögenhetstaxeringen
så svår att bemästra, föreligger inte beträffande föremålen för fastighetstaxeringen.
Dessa föremål är ofta tämligen oförändrade från den ena taxeringen
till den andra, och uppkommande frågor av tveksam beskaffenhet
hänför sig mera till skiljaktigheter i uppfattningen om värdenivåer och
uppskattningsgrunder än till bristande kännedom om föremålen för uppskattningen.
Det bör slutligen framhållas, anför de sakkunniga, att det av
fastighetstaxeringen föranledda expeditionella arbetet är av väsentligt
mindre omfattning än det motsvarande arbete, som inkomst- och förmögenhetstaxeringen
tvingar till.

Därefter anföres följande.

De erinringar, som ansetts kunna riktas mot resultatet av fastighetstaxeringen,
har vanligen gått ut på att taxeringarna icke varit tillräckligt
jämna inbördes eller att taxeringsvärdena icke åsatts med tillräckligt beaktande
av den allmänna prisnivå, som bort ligga till grund för värderingen.
Erinringarna hänför sig sålunda i huvudsak till resultatet av taxeringsmyndigheternas
värdering och alltså icke till sättet för deklarationspliktens
fullgörande eller till möjligheterna att utöva taxeringskontroll
eller därmed jämförliga omständigheter. Visserligen är vissa detalj uppgifter
i fastighetsdeklarationerna, exempelvis om areal, virkesförråd, byggnadsbestånd
o. d., stundom av mindre tillfredsställande beskaffenhet, men brister
i sådana hänseenden torde i huvudsak kunna hänföras till bristande förmåga
att lämna riktiga uppgifter. I varje fall förekommer endast i sällsynta
undantagsfall, att oriktiga uppgifter lämnas i syfte att undgå skatt.
Bristfälliga uppgifter i fastighetsdeklarationerna kan väl förorsaka taxeringsmyndigheterna
merarbete och tveksamhet om hur uppskattning bör
ske, men sådana uppgifter medför icke de allvarliga risker för skatteundandragande,
som följer av oriktiga uppgifter till ledning för inkomst- och
förinögenhetstaxeringen. Efter hand torde vidare en allt bättre grund för
fastighetstaxeringen erhållas, eftersom taxeringen kan grundas icke blott
På det till varje taxering inkommande materialet utan" även på material
Irån föregående taxering, som varit föremål för granskning och rättelse.

A\ det anförda framgar, framhåller de sakkunniga, att några väsentliga
fördelar för närvarande knappast står att vinna genom organisatoriska förändringar
med avseende å fastighetstaxeringens handhavande. I själva
verket torde de nu gällande bestämmelserna av nämnda art inrymma tilli
äckliga möjligheter att astadkomma en sa tillfredsställande fastighetstaxering
som det över huvud taget är möjligt att åstadkomma med hänsyn
till de vanskligheter av olika slag, som denna i regel på uppskattning beloende
taxering alltid måste erbjuda. De ytterligare förbättringar, som

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

står att vinna, torde böra eftersträvas huvudsakligen genom att förberedelserna
för de allmänna fastighetstaxeringarna inom ramen för gällande bestämmelser
planeras och genomföres på sådant sätt, att taxeringsorganen
erhåller ett så tillfredsställande material som möjligt till ledning för sina
bedömanden. I detta hänseende har huvudvikten hittills brukat läggas på
taxeringen av jordbruksfastighet, medan förberedelserna beträffande annan
fastighet varit av betydligt mindre omfattning och huvudsakligen varit beroende
av lokala initiativ.

Enligt de sakkunnigas mening är det påkallat att ökad uppmärksamhet
ägnas åt taxeringen av annan fastighet dels på grund av sådan fastighets
värdemässigt sett alltmer ökade betydelse och dels på grund av den betydelse
för inkomsttaxeringen, som fastighetstaxeringen enligt numera antagna
författningsändringar kommer att få i vad avser vissa fastigheter
— en- och tvåfamilj sfastigheter samt bostadsföreningars och allmännyttiga
bostadsföretags fastigheter.

De sakkunniga upplyser, att det totala taxeringsvärdet för jordbruksfastighet
i riket vid 1953 års taxering uppgick till 13 680,5 miljoner kr., under
det att motsvarande belopp för skattepliktig annan fastighet utgjorde
43 621,5 miljoner kr. Härav torde enligt vad därefter anföres framgå, att
med hänsyn till fastigheternas betydelse såsom skatteobjekt taxeringen
av annan fastighet bör ägnas minst lika stor uppmärksamhet som taxeringen
av jordbruksfastighet.

Enligt den schablonmetod, som från och med 1955 års taxering skall
ligga till grund för beräkning av inkomst av såväl det stora flertalet enoch
tvåfamilj sfastigheter som bostadsföreningars och vissa allmännyttiga
bostadsföretags fastigheter, sker inkomstberäkningen i huvudsak på det
sättet, att bruttointäkten uppskattas till 3 procent av fastighetens taxeringsvärde,
varefter såsom omkostnad får avdragas ränta å gäld samt, i förekommande
fall, tomträttsavgäld. För att nämnda schablonmetod skall leda
till en likformig och rättvis inkomstberäkning är det självfallet av synnerlig
betydelse, att taxeringen av de fastigheter, varå schablonmetoden skall
tillämpas, sker så jämnt och likformigt som möjligt.

De sakkunniga framhåller, att i fråga om taxering av jordbruksfastighet
för närvarande är meddelade tämligen utförliga bestämmelser rörande förberedande
åtgärder i syfte att främja en likformig och rättvis uppskattning.
Med hänsyn till den skiftande beskaffenheten av annan fastighet synes
det inte böra ifrågakomma att på motsvarande sätt i detalj reglera erforderligt
förberedande arbete för främjande av taxeringen av annan fastighet.
Lämpliga undersökningar och åtgärder synes kunna vidtagas inom ramen
för den rådgivande och vägledande verksamhet, som riksskattenämnden
har att utöva och som bör omfatta såväl inkomsttaxeringen som fastighetstaxeringen.
De sakkunniga hänvisar beträffande sistnämnda taxering till
uttalande i prop. nr 64/1951 sid. 81.

186 Kangl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Avslutningsvis anför de sakkunniga, att beträffande taxeringsorganisationen
för allmän fastighetstaxering denna — såsom för närvarande är
fallet — av de sakkunniga utformats fristående från den för årlig taxering
avsedda organisationen. Skulle de sakkunnigas förslag om anställande
av tjänstemän för arbetet med den årliga taxeringen komma att helt eller
delvis genomföras, bör sådan personal i den utsträckning som finnes lämpligt
kunna anlitas för göromål och uppdrag i samband med allmän fastighetstaxering.

Det nu återgivna innefattar en redogörelse för de sakkunnigas allmänna
synpunkter. I den mån ändring i gällande regler ifrågasatts, har skälen
därför angivits i en specialmotivering till de olika paragraferna. I ett senare
sammanhang återkommer jag till de sakkunnigas förslag och motivering till
vissa speciella föreskrifter. Beträffande huvuddragen av de sakkunnigas
förslag torde här följande få återgivas.

De sakkunniga föreslår vissa åtgärder i syfte att arbetet med den allmänna
fastighetstaxeringen skall kunna börja tidigare än vad nu är fallet.
Sålunda förordas bland annat att distriktsindelningen för den allmänna
fastighetstaxeringen skall vara verkställd senast 30 april, ledamöter i beredningsnämnd
vara valda senast 30 juni och sammanträde för förberedande
överläggningar inför landskamreraren hållas senast 1 oktober, allt
året näst före taxeringsåret. Vidare föreslås att fastighetsprövningsnämndens
arbete, som enligt gällande bestämmelser skall vara avslutat senast
30 juni taxeringsåret, får pågå till och med utgången av augusti under
taxeringsåret.

Förslaget innefattar en fullständig omredigering av taxeringsförordningens
bestämmelser rörande allmän och särskild fastighetstaxering. Som
förut antytts avser jag att framdeles inom finansdepartementet låta verkställa
en teknisk revision av taxeringsförordningen. Ett slutligt ställningstagande
till de sakkunnigas förslag i detta hänseende bör därför anstå i
avvaktan på ifrågavarande revision. I nu förevarande sammanhang bör inte
heller till prövning upptagas de sakkunnigas förslag i vad avser besvärsförfarandet
och vissa därmed förenade spörsmål, vilka frågor skall överses
i samband med den tillämnade utredningen rörande en ändamålsenligt utformad
taxeringsorganisation.

Remissyttrandena

Genomgående understrykes i remissyttrandena att huvudvikten bör läggas
vid förberedelserna för de allmänna fastighetstaxeringarna. Inemot
hälften av remissinstanserna förklarar sig dela de sakkunnigas mening att
några väsentliga fördelar för närvarande inte står att vinna genom organisatoriska
förändringar med avseende å fastighetstaxeringens handhavande
eller uttalar att de i princip intet har att erinra mot vad de sakkunniga an -

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

fört. Yttranden av sådan innebörd har avgivits av överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Uppsala, Kristianstads, Malmöhus och Norrbottens län,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet och Sveriges industriförbund.

I flertalet övriga remissyttranden förordas däremot vissa förändringar
i organisationen. Frågan om en central ledning för förberedelserna till allmän
fastighetstaxering behandlas sålunda i några yttranden.

I anledning av de sakkunnigas uttalande att riksskattenämnden bör inom
ramen för sin rådgivande och vägledande verksamhet vidtaga lämpliga
åtgärder för främjande av en likformig taxering av annan fastighet påpekar
riksskattenämnden, att nämndens funktion i samband med en kommande
allmän fastighetstaxering har lämnats oreglerad vid nämndens tillkomst.
För att nämnden, på sätt som de sakkunniga förutsatt, skall kunna
deltaga i förberedelserna för en kommande allmän fastighetstaxering torde
därför erfordras att denna fråga nu tages upp till förnyad prövning och att
det klarlägges på vad sätt och i vilka avseenden nämnden skall medverka
i detta sammanhang. Om nämnden engageras i förberedelserna för 1957
års allmänna fastighetstaxering, synes det önskvärt att ett sadant klarläggande
av riksskattenämndens ställning inte fördröjes, eftersom det torde
vara angeläget att undersökningar tämligen snart inledes bl. a. om möjligheterna
att förbättra taxeringen av annan fastighet.

Efter att inledningsvis ha återgivit de sakkunnigas nyss berörda uttalande
beträffande riksskattenämnden säger sig länsstyrelsen i Kristianstads
län vilja understryka betydelsen av att taxeringen av annan fastighet
vid kommande allmänna fastighetstaxeringar grundligt förberedes.
Då det är en angelägen uppgift att taxeringen av annan fastighet såvitt
möjligt sker till riktiga belopp och då taxeringen av jordbruksfastighet
föregås av omfattande statistiska undersökningar rörande förhållandet mellan
taxeringsvärden och erlagda köpeskillingar bör liknande undersökningai
under central ledning ske jämväl beträffande annan fastighet.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa förklarar sig vilja ansluta sig
till de synpunkter, som de sakkunniga anfört i fråga om vikten av att ökad
uppmärksamhet ägnas åt taxeringen av annan fastighet.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar däremot, att tillämpningen av enhetliga
normer vid taxeringen av annan fastighet i städer och samhällen på
grund av att byggnaderna ofta är av olika typ och beskaffenhet inte ger
rättvisande resultat. Då inom beredningsnämnderna i regel inte förefinnes
tillräcklig kännedom om de enskilda fastigheternas inre beskaffenhet, anser
länsstyrelsen det vara nödvändigt att fastigheterna besiktigas i nödig omfattning
i samband med taxeringsarhetet.

Länsstyrelsen förutsätter emellertid i sitt yttrande att länsanvisningarna
för den allmänna fastighetstaxeringen skall granskas av riksskattenämnden.

188 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

I några yttranden behandlas frågan om sammanslagning av beredningsoch
fastighetstaxeringsnämnderna till en enda nämnd för taxeringen i första
instans.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund framhåller i sitt yttrande
att, även vid ett genomförande av de åtgärder som av de sakkunniga föreslagits
för att taxeringsarbetet skulle kunna börja tidigare än förut, man
kunde befara att tiden för arbetet i beredningsnämnden inte blev tillräcklig.
Fastighetstaxeringsnämndernas befattning har på ett flertal håll inskränkt
sig till prövning av inkomna erinringar emot beredningsnämndens förslag
samt en och annan ändring av enstaka taxeringsvärden.

Genom en sammanslagning av berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna
till en nämnd skulle inte endast möjliggöras för första instansen
att utföra arbetet på ett tillfredsställande sätt. Dessutom skulle, om arbetet
utfördes av en nämnd, finnas tillräcklig tid för denna nämnd att allt eftersom
taxeringsarbetet fortskrider underrätta vederbörande fastighetsägare
om föreslaget taxeringsvärde, vilket i den mån erinringar däremot inkommer
kan justeras. Genom detta förfarande torde antalet besvär till prövningsnämnderna
avsevärt nedbringas.

För att vinna jämnhet och likformighet i taxeringen borde enligt vad
därefter anföres sakkunniga biträden tillhandahållas åt taxeringsnämnderna
med uppgift att under landskamrerarens eller taxeringsintendentens
ledning inom ett visst område, förslagsvis fögderi, följa taxeringsnämndernas
arbete.

Förbundet tillägger, att den ledning av taxeringsarbetet, som sålunda förutsattes,
i regel torde kunna anförtros åt de lokala skattemyndigheterna,
d. v. s. häradsskrivarna.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar om att tidigare vid olika tillfällen
diskuterats huruvida inte åtskilliga fördelar skulle vinnas — främst i fråga
om tiden för fastighetsprövningsnämndens arbete — om det dubbelarbete,
som prövning av taxeringar i såväl beredningsnämnd som fastighetstaxeringsnämnd
innebär, kunde bortfalla. Det synes inte vara tvivel underkastat
att man genom en sammanslagning av de ifrågavarande nämnderna
skulle ernå åtskilliga fördelar. Emellertid har de sakkunniga på annat sätt
sökt tillgodose önskemålet om längre tid för arbetet inom fastighetsprövningsnämnden.

Länsstyrelsen framför även tanken att särskilda konsulenter under
taxeringsintendentens ledning skulle följa beredningsnämndernas arbete.

I det av länsstyrelsen i Värmlands län avgivna yttrandet upplyses att
av 72 av länsstjrrelsen tillfrågade ordförande i berednings- och fastighetstaxeringsnämnder
,11 förordat övergång till ett system med enbart fastiglietstaxeringsnämnd
för landsbygden. Länsstyrelsen anför, att självfallet
skulle åtskilligt vinnas med en sådan förenkling, men jämnheten i taxeringen
kan för närvarande därigenom äventyras och, även om särskilda åt -

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

gärder för tryggande av jämnheten insattes — vilket också vissa ordförande
framfört i olika förslag — synes tiden ännu ej mogen för sådan ändring.
Den har ej heller föreslagits av de sakkunniga. För egen del anser länsstyrelsen,
att som ett framtidsmål borde kunna siktas på en reform med
endast fastighetstaxeringsnämnder.

De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna i syfte att förberedelserna
för allmän fastighetstaxering skall kunna ske i god tid och att beredningsnämnderna
skall kunna påbörja sitt arbete tidigare än vad nu är fallet
tillstyrkes eller har lämnats utan erinran i flertalet yttranden. Några remissinstanser
anser emellertid att de föreslagna åtgärderna inte är tillräckliga.

Riksskattenämnden framhåller sålunda, att med hänsyn till den tidsnöd,
som regelmässigt utmärker den allmänna fastighetstaxeringen och varit
eu väsentlig orsak till dess ofta bristfälliga resultat, torde böra undersökas
om det inte skulle vara möjligt att påbörja arbetet tidigare. En förutsättning
härför synes vara att fastighetsdeklarationerna avlämnas tidigare än
den 15 september året före taxeringen, förslagsvis senast den 1 juli. Detta
skulle innebära en förskjutning bakåt i tiden av hela tidsschemat; bl. a.
finge arbetet med statistik o. dyl. något koncentreras och påskyndas, det
förberedande sammanträdet inför landskamreraren (121 § i de sakkunnigas
förslag) finge hållas redan under augusti o. s. v. Med hänsyn till de ökade
krav på fastighetstaxeringen, som kommer att ställas genom att denna taxering
nu fått ytterligare direkt betydelse för inkomsttaxeringen, skulle man
gärna se att möjligheterna för en sådan förändring av tidsschemat närmare
undersöktes. — Att man härvid bör välja en så tidig deklarationstid som
den 1 juli kan motiveras även med att denna tidpunkt torde vara relativt
läglig för jordbrukarna, medan däremot ett fastställande av deklarationstiden
till exempelvis någon gång i augusti skulle för jordbrukarna ställa
sig högst olämplig med hänsyn till skördearbetet.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Västmanlands län förordar att tidpunkten
för fastighetsdeklarationens avlämnande bestämmes till 15 augusti.
— Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår att sagda tidpunkt fastställes till
1 september.

Inte någon remissinstans har anfört invändningar mot en utsträckning
av tiden för arbetet i fastighetsprövningsnämnden. Däremot har av några
remissinstanser ifrågasatts en ytterligare utsträckning av tiden.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sålunda, att länsstyrelsen för sin
del helst skulle se att nämnden fick arbeta till och med den 30 september.
Under sommarmånaderna är det nämligen på grund av den allmänna semestertiden
svårt att forcera arbetet. Taxeringsmännen, sakkunniga och
många skattskyldiga är på grund av resor ofta under dessa månader svåranträffbara
så alt arbetet fördröjes eller rent av förhindras. Någon olägenhet

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

av att förlänga arbetstiden ytterligare en månad synes inte vara att befara.
— I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Örebro län.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att bl. a. med hänsyn till den
betydelse taxeringsvärdena å en- och tvåfamilj shus har vid inkomsttaxeringen
en fördubbling av antalet besvärsmål var att förvänta jämfört med
1952 års allmänna fastighetstaxering. Någon saklig handläggning av besvärsmålen
kan med säkerhet inte ske förrän omkring den 1 juli, då länsprövningsnämndens
arbete avslutats. Detta arbete ökar år efter år. För länsstyrelsens
taxeringssektion och för fastighetsprövningsnämnden torde det
inte vara möjligt att inom den föreslagna tiden 15 maj—31 augusti på ett
tillfredsställande sätt fullgöra dem åliggande stora arbetsuppgifter beträffande
fastighetstaxeringen. Länsstyrelsen anser sig därför böra föreslå
en utsträckning av tiden för fastighetsprövningsnämndens handläggning
av besvärsmål till den 1 oktober.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser att fastighetsprövningsnämnden
bör få pågå till den 1 oktober.

I det av Sveriges lantbruksförbund avgivna yttrandet framhålles att vid
ett genomförande av de sakkunnigas förslag att meddelande om av fastighetstaxeringsnämnden
åsatt värde skall ske med posten, vilket kan beräknas
ske till den 15 april, skulle tiden för anförandet av besvär till fastighetsprövningsnämnden
generellt kunna sättas till den 15 juni. Därigenom vunnes,
att besvärstiden uppginge till 2 månader, vilket är den vanliga besvärstiden
i taxeringsprocessen. Tiden för fastighetsprövningsnämndsarbetet bör
enligt förbundets uppfattning utsträckas jämväl för länen till den 31 oktober,
d. v. s. samma tid som gäller och har föreslagits gälla för Stockholms
stad. Därigenom beredes fastighetsprövningsnämnd möjlighet att på ett
riktigare sätt kunna tillse, att de åsatta taxeringsvärdena blir likformiga,
inte bara inom de egna länen utan jämväl i förhållande till angränsande
län. För den skattskyldige är det dessutom av betydelse att arbetet på
prövningsnämndsstadiet inte måste bedrivas i så forcerad takt att av honom
påfordrade uppgifter och utredningar onödigt behöver forceras.

Å andra sidan ifrågasättes av andra remissinstanser om inte beredningsnämnder
borde införas även i städerna.

Riksskattenämnden anför sålunda.

Principiellt kan det möta betänkligheter att på detta sätt utöka antalet
instanser. Sedan frågan sist diskuterades, inför 1952 års allmänna fastighetstaxering,
ha emellertid, enligt vad som framhållits inom nämnden, nya
omständigheter tillkommit, som kunna tala för en sådan utökning. Dels
torde erfarenheterna från den senaste fastighetstaxeringen ha styrkt uppfattningen
att en sådan förberedande instans skulle vara av värde också i
städerna och dels har lagstiftningen om inkomsttaxering för en- och tvåtamiljslastigheter
tillkommit med ökade anspråk på en riktig fastighetstaxering.
Man torde få vara beredd att lägga ned ett betydande arbete på
taxeringen av en- och tvåfamilj svillor. Hyresvärdena å dylika fastigheter

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

ha alltid, och särskilt på senare år, tillmätts stor betydelse av de skattskyldiga
och därigenom medfört ett stort antal skattetvister. Det kan förutses
att detta intresse hos de skattskyldiga efter omläggningen kommer att överflyttas
till de för inkomsttaxeringen grundläggande taxeringsvärdena. Dessa
omständigheter, liksom över huvud taget den tendens till ökat antal besvär
som föreligger på skatteområdet, torde, enligt vad som framhållits inom
nämnden, motivera att man på nytt tar upp frågan om beredningsnämnder
i städerna. Detta skulle närmast innebära att de nuvarande fastighetstaxeringsnämnderna
i städerna gjordes om till beredningsnämnder och att man
mellan dem och fastighetsprövningsnämnden inrättade ett mindre antal
fastighetstaxeringsnämnder, vilket vore möjligt om fastighetstaxeringen i
stad kunde börja tidigare, på samma sätt som på landsbygden. Härigenom
skulle möjlighet vinnas till en mera grundlig genomgång av materialet,
varjämte en hel del av det korrigerings- och utjämningsarbete, som nu
skjutes över till prövningsnämndsstadiet — och som på grund av tidsnöd
delvis aldrig blir fullgjort — kunde göras undan i ett tidigare skede.

Liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att i den mån fastighetsförhållandena
i stad och på landet är olikartade, har den nuvarande olikheten
i organisationen varit berättigad. Emellertid har under senare tid åtskilliga
landsbygdsområden förenats med stad, utan att därför fastighetsförhållandena
i de överflyttade områdena nämnvärt förändrats.

Efter att ha berört bland annat svårigheten att med gällande organisation
vinna viss enhetlighet i bedömandet inom å ena sidan de stora landsbygdsområden,
som förlagts inom städer, och å andra sidan angränsande
bygder ifrågasätter länsstyrelsen, om inte en uppmjukning kunde göras i
författningsföreskriften, att »i stad» och »på landet» skall tillämpas olika
organisationer. Det torde — såvitt gäller städer, som deltager i landsting —
böra finnas möjlighet att för staden i dess helhet eller för lämpligt avgränsad
del därav tillämpa den för landsbygden stadgade organisationen. Då det
inte torde kunna uteslutas, att förhållandena inom köping eller annat område
å landsbygden är sådana, att den enklare för stad avsedda organisationen
kan tillämpas, torde även böra lämnas möjlighet till dylik jämkning.
Huruvida länsstyrelsen skall äga självständigt besluta om avsteg i
ena eller andra riktningen från den normala organisationen kan vara tveksamt.

I det av Sveriges industriförbund avgivna yttrandet anmärkes att den av
de sakkunniga föreslagna anordningen enligt vilken anvisningar, som skall
tillämpas vid taxering, utfärdas först efter det att de deklarationer, som
skall ligga till grund för samma taxering, redan avlämnats, givetvis är principiellt
förkastlig och understundom kan försvåra avgivandet av tillförlitliga
deklarationer. Det förberedande sammanträdet inför landskamreraren
bör hållas i så god lid före den dag, som kan bliva bestämd för deklarationernas
avlämnande, alt anvisningarna i skälig lid dessförinnan kan göras
tillgängliga för deklaranterna.

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Departementschefen

För jämnhet och enhetlighet vid den allmänna fastighetstaxeringen är
det förberedande arbetet av grundläggande betydelse. Det är sålunda av
vikt att detta arbete bedrives på ändamålsenligt sätt. En naturlig åtgärd
kunde vara att de förberedande åtgärderna, som nu utföres på olika håll,
lades under central ledning. Då 1947 års taxeringssakkunniga i sitt betänkande
föreslog att riksskattenämnden skulle övertaga ledningen av det
förberedande arbetet för allmän fastighetstaxering, uttalade jag också, som
förut berörts, i proposition nr 64/1951 min principiella anslutning till förslaget.
På anförda skäl stannade jag emellertid för att inte då förorda att
riksdagen förelädes något förslag i ämnet. Ett av skälen härtill var att enligt
min mening, innan slutlig ställning togs till riksskattenämndens befattning
med fastighetstaxeringen, de erfarenheter, som vid riksdagens bifall
till proposition nr 39/1951 kom att vinnas vid tillämpningen av de
nya bestämmelserna rörande taxering av skogsmark och växande skog,
borde avvaktas.

Jag får emellertid erinra om att innebörden av riksdagens beslut i anledning
av proposition nr 39/1951 är att de nya bestämmelserna skall tilllämpas
först vid 1957 års allmänna fastighetstaxering. Visserligen utfördes
vid 1952 års taxering i enlighet med riksdagens beslut vissa provtaxeringar
med tillämpning av ifrågavarande bestämmelser, varefter åt särskilda sakkunniga
uppdrogs att undersöka utfallet av nämnda provtaxeringar. Detta
utredningsarbete är ännu inte avslutat. Någon egentlig erfarenhet av tilllämpningen
av förevarande bestämmelser föreligger sålunda inte. Läget är
följaktligen i förevarande avseende i stort sett detsamma som då förslag
om inrättandet av riksskattenämnden förelädes riksdagen. Skäl kan alltså
fortfarande anföras mot uttryckliga bestämmelser i taxeringsförordningen
om riksskattenämndens medverkan vid det förberedande arbetet inför fastighetstaxeringen.
Ett ytterligare skäl häremot är att de former under vilka
Stockholmsmötet i fortsättningen skall hållas torde böra närmare än som
är möjligt i detta sammanhang övervägas.

Om sålunda frågan om riksskattenämndens medverkan vid förberedelsearbetet
inte nu bör upptagas till slutlig lösning, finnes självfallet möjlighet
för Kungl. Maj :t att åt riksskattenämnden uppdraga handhavandet av sådana
förberedelser för allmän fastighetstaxering, som inte genom riksdagsbeslut
ankommer på annan. I vilken omfattning detta bör ske får framdeles
närmare övervägas.

Det å Stockholmsmötet framlagda undersökningsmaterialet och på grundval
härav vid mötet gjorda uttalanden skapar i och för sig vissa förutsättningar
för enhetlighet i de s. k. länsanvisningarna till ledning för fastighetstaxeringen.
Ifrågavarande uttalanden är emellertid på intet sätt bindande
utan utgör endast rekommendationer till de länsvis ordnade överläggningarna
vid vilka grunderna för fastighetstaxeringen lokalt bestämmes.

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Intet hindrar därför att avsteg sker från de vid Stockholmsinötet gjorda
uttalandena. Verkställda undersökningar beträffande taxeringsutfallet visar
också att mindre önskvärda ojämnheter i taxeringen länen emellan förekommit.
Orsakerna härtill torde i regel kunna återföras till olikheter redan
i de till ledning vid taxeringen utfärdade anvisningarna. 1947 års taxeringssakkunniga
föreslog därför, under hänvisning till sagda omständigheter, att
riksskattenämnden borde granska landskamrerarnas förslag till länsanvisningar
och hjälptabeller innan de fastställdes. För egen del finner jag att
det skulle vara till uppenbar fördel för en jämn och likformig taxering, om
länsanvisningarna blev föremål för en central översyn, lämpligen inom
riksskattenämnden, innan taxeringsarbetet påbörjas. Jag förordar därför
en föreskrift om riksskattenämndens medverkan i sådant avseende.

Såsom riksskattenämnden och länsstyrelsen i Uppsala län framhållit,
synes åtskilliga skäl tala för att de anvisningar för fastighetstaxeringen,
varom förslag skall framläggas vid sammanträde inför landskamreraren
enligt 59 § 1 mom., borde fastställas av fastighetsprövningsnämnden, på
samma sätt som anvisningarna för den årliga taxeringen fastställes av
länsprövningsnämnden. Enligt min mening torde fastighetsprövningsnämnden
äga bättre förutsättningar att vid fastställande av anvisningarna beakta
en riktigt avvägd taxeringsnivå såväl inom länets olika delar som gentemot
andra län än deltagarna i förberedande sammanträden inför landskamreraren,
vilka sammanträden ofta avser endast en del av ett län. Ett genomförande
av det ifrågavarande förslaget måste antagas medverka till bättre
likformighet i taxeringen. För egen del förordar jag därför, att länsanvisningarna
för fastighetstaxeringen skall fastställas av fastighetsprövningsnämnden.
Härav föranledda förskjutningar i tidsschemat återkommer jag
till i ett senare sammanhang.

Med den nuvarande organisationen av fastighetstaxeringsarbetet får i
allmänhet samtliga däri engagerade beskattningsnämnder arbeta under
en pressande tidsnöd. Beredningsnämnderna torde i regel inte kunna börja
sitt arbete förrän under första hälften av november månad, då länsanvisningarna
föreligger klara, och har sålunda mellan en till en och en halv
månad för sitt arbete, en tid som i de flesta fall får anses vara alltför kort
för att nämnderna skall hinna verkställa en likformig och riktig taxering.
Fastighetstaxeringsnämnderna på landet skall slutföra sitt arbete under
en tid av knappa två månader. Fastighetsprövningsnämnden — bortsett
från Stockholm — skall slutligen fullgöra sin verksamhet under en och en
halv månad. Då emellertid under denna tid yttranden skall infordras över
anförda besvär från berednings- och fastighetstaxeringsnämndernas ordförande
är den effektiva tiden för beredning och avgörande av besvärsmålen
hos prövningsnämnden i själva verket än kortare. Det är mot bakgrunden
av nu angivna förhållanden som man bör se de av 1950 års skatte13—Bihang
till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

lagssakkunniga föreslagna åtgärderna i syfte att beredningsnämnderna
skall kunna börja sitt arbete tidigare än nu är fallet och att fastighetsprövningsnämnderna
skall få längre tid för sin verksamhet.

I åtskilliga över de sakkunnigas förslag angivna yttranden anses de förordade
åtgärderna inte vara tillräckliga. För att bereda ökad tid för arbetet
i första instans ifrågasättes sålunda i vissa yttranden en sammanslagning
av berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna till en nämnd. Andra remissinstanser
förordar att möjligheten att fastighetsdeklarationerna avlämnas
tidigare än 15 september året före taxeringsåret med motsvarande
förskjutning av hela tidsschemat undersökes.

Med hänsyn till fastighetstaxeringens omedelbara betydelse för beräkningen
av inkomst av såväl det stora flertalet en- och tvåfainilj sfastigheter
som bostadsföreningar och vissa allmännyttiga bostadsföretags fastigheter,
finner jag det än mer angeläget än tidigare med åtgärder i syfte att främja
ett förbättrat fastighetstaxeringsresultat.

Vad först beträffar fastighetstaxeringen på landet finner jag i likhet
med de sakkunniga och det övervägande antalet remissinstanser att åtgärder
till främjande av en bättre taxering i första hand bör ske genom
att beredningsnämndernas arbetsperiod utökas. Härigenom torde kunna
skapas bättre förutsättningar för en mera ingående utredning av de förhållanden,
som i det enskilda fallet påverkar en fastighets taxeringsvärde,
och därmed en riktigare avvägning av taxeringsvärdena mellan de olika
fastigheterna inom beredningsdistriktet. Med det sagda har jag tagit ställning
mot en sammanslagning av berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna
till en nämnd, vilket enligt min mening inte kan medverka till en
mer likformig taxering. Ingående undersökningar, som i tidigare sammanhang
verkställts, har inte heller funnits motivera förslag i sådan riktning.

Mot tanken att framflytta tidpunkten för fastighetsdeklarationernas avlämnande
kan vissa erinringar riktas. Jag anser mig inte kunna utan en
närmare utredning föreslå en sådan åtgärd. Vissa andra åtgärder synes
emellertid möjliga att genomföra.

Ett hinder för beredningsnämnderna att enligt nu gällande ordning börja
sitt arbete tidigare än som sker är att länsanvisningarna inte kommit
nämnderna tillhanda förrän omkring 1 november, vilket beror på att det
förberedande sammanträdet inför landskamreraren med de hittills tillämpade
tiderna för Stockholmsmötet inte kunnat hållas förrän i slutet av
oktober. Det är uppenbart att om länsanvisningarna kunde fastställas tidigare,
motsvarande förlängning av tiden för arbetet i beredningsnämnden
kunde vinnas. Då deklarationerna skall vara avlämnade 15 september, bör
arbetet i beredningsnämnden börja i relativt nära anslutning härtill och
lämpligen omkring 1 oktober. Detta skulle innebära en tidsvinst på ca en
månad. Om emellertid den av mig tidigare förordade anordningen godtages
enligt vilken länsanvisningarna skall granskas av riksskattenämnden, innan

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

de fastställes av fastighetsprövningsnämnden, måste omkring en månad
förflyta mellan det förberedande sammanträdet inför landskamreraren och
fastställelsen. Detta innebär, att nämnda sammanträde måste äga rum
senast i slutet av augusti. För att detta skall vara möjligt måste Stockholmsmötet
hållas i början av sagda månad eller förläggas till någon av
månaderna maj eller juni året före taxeringsåret. Under hand gjorda undeisökningar
visar, att det statistiska material in. m., som kan vara tillgängligt
vid ett Stockholmsmöte i september—oktober, skulle i huvudsak kunna
vara att tillgå redan några månader tidigare.

Förutom den för taxeringsarbetet betydelsefulla tidsvinsten, som ett förläggande
av Stockholmsmötet till maj månad skulle medföra, talar följande
skäl för en sådan anordning. Med Stockholmsmötet förlagt till hösten har
det inte endast varit en mycket kort tid tillgänglig för att på grundval av
de vid mötet gjorda uttalandena kunna färdigställa tabeller m. in. till ledning
för upprättandet av länsanvisningarna utan även en alltför knapp tid
för landskamrerarna att tillräckligt studera detta material, b örberedelsearbetet
inom länen har därjämte infallit under oktober månad, då ett ytterst
forcerat arbete pågår i länsprövningsnämnden. I själva verket torde det
vara ett från landskamrerarhåll ofta framfört önskemål att Stockholmsmötet
förlägges till maj månad året näst före taxeringsåret. Av det sagda
framgår att vissa ändringar bör göras i skogsvärderingsinstruktionen angående
den tid, inom vilken statens skogsforskningsinstitut har att fastställa
centrala skogstaxeringsanvisningar samt till länsstyrelsen avlämna arealuppgifter
in. in. och skogsstyrelsen att till länsstyrelsen lämna uppgifter
om virkespriser in. in. Det torde emellertid inte böra ifrågakomma att nu
vidtaga dessa ändringar utan först vid en senare tidpunkt och i samband
med ett ställningstagande på grundval av utredningen om skogstaxeringsreglernas
lämpliga utformning.

Med åberopande av det tidigare anförda förordar jag alltså följande tidsschema
för förberedelsearbetet för allmän fastighetstaxering. Med stöd av
uttalanden vid Stockholmsmötet eller vid den i riksskattenämndens regi
eller på annat sätt anordnade sammankomst, som kan finnas böra ersätta
Stockholmsmötet, i maj och på grundval av övrigt material upprättar landskamreraren
förslag till länsanvisningar, som diskuteras vid förberedande
sammanträden inför landskamreraren jämlikt 59 § 1 mom. senast den 20
augusti. Förslaget med de jämkningar däri, som nyss angivna överläggningar
kan ha föranlett, insändes därefter till riksskattenämnden senast 25 augusti.
Efter granskning återställes anvisningarna jämte de erinringar, granskningen
givit anledning till, senast 15 september. Förslaget med erinringar
framlägges därefter för fastighetsprövningsnämnden, som har att fastställa
anvisningarna för taxeringsarbetet. Anvisningarna bör under sådana förhållanden
kunna vara tillgängliga senast 30 september, varefter det egentliga
taxeringsarbetet kan börja.

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

För närvarande föreligger ingen skyldighet för beredningsnämnd att
underrätta fastighetsägare om taxeringsvärde, som föreslagits vid allmän
fastighetstaxering. I stället är föreskrivet att fastighetslängderna skall
vara under viss tid offentligen framlagda. Då detta sätt att bringa resultatet
av fastighetstaxeringen till fastighetsägarnas kännedom varit av begränsat
värde för dessa, har anordningen väckt berättigad kritik. De
sakkunniga har föreslagit att underrättelse om fastställt taxeringsvärde
skulle lämnas sedan fastighetstaxeringsnämnden avslutat sitt arbete. Underrättelseskyldigheten
skulle ankomma på lokal skattemyndighet. Under
remissbehandlingen har förslaget rönt invändningar. Flera remissinstanser
har framhållit att denna skyldighet bör ankomma på fastighetstaxeringsnämndens
ordförande; lokal skattemyndighet skulle inte medhinna arbetet
under den begränsade tid som står till förfogande. I något yttrande har
iramhållits att erinringar från fastighetsägarens sida borde komma till
uttryck på ett tidigt stadium, så att den fastställande nämnden eller alltså
på landsbygden fastighetstaxeringsnämnden kunde taga hänsyn härtill.
Med den av de sakkunniga föreslagna anordningen inställer sig vissa betänkligheter
bland annat med hänsyn till att erinringarna mot taxeringsvärdena
skulle kunna beaktas först i andra instans i form av besvär till
fastighetsprövningsnämnden. Fn stark ökning av antalet besvär till fastighetsprövningsnämnden
kunde därför förväntas. Då det vore av stor betydelse
beträffande taxeringen av samtliga fastigheter att erinringar från
fastighetsägarnas sida kunde prövas redan i första instans, borde underrättelse
om föreslagna taxeringsvärden utsändas av beredningsnämndsordföranden.
Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter
förordar jag att det skall åligga ordförande i beredningsnämnd att
utsända skriftlig underrättelse om föreslagna taxeringsvärden. Detta skulle
dock närmast ha karaktär av en serviceåtgärd. Systemet med utläggandet
av längderna å plats inom kommunen synes nämligen erforderligt att bibehålla.

För att underlätta utsändandet av underrättelserna bör dessa avfattas å
blanketter som av länsbyrån på förhand iordningställts med fastighetsbeteckning
samt ägarens namn och adress. Ordföranden skulle följaktligen
i huvudsak endast ha att ifylla föreslagna värden. Blankett bör innehålla
anvisning om vad den har att iakttaga som vill anföra erinringar gentemot
förslaget eller anföra besvär till fastighetsprövningsnämnden.

Jag förordar, att beredningsnäinndens arbete skall vara avslutat senast
10 december och att föreskrivna underrättelser skall vara utsända senast
15 december året näst före taxeringsåret. Erinringar mot beredningsnämndens
förslag bör liksom för närvarande vara ingivna till ordföranden
senast 5 januari taxeringsåret. Då det kan antagas, att ett betydligt större
antal erinringar än som nu brukar vara fallet kommer att avgivas, därest
det av mig förordade underrättelseförfarandet genomföres, föreslår jag

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

att den i 64 § taxeringsförordningen angivna tiden för behandling av erinringar
m. in. utsträckes till 20 januari. Fastighetslängder, deklarationer
och andra handlingar bör därefter överlämnas till ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden
senast 25 januari.

Enligt gällande bestämmelser skall fastighetstaxeringsnämndens arbete
taga sin början å landet senast 1 februari under taxeringsåret. Då den av
mig förordade anordningen i beredningsnämnd kan antagas medföra
bättre förberedande resultat, synes tiden för arbetet i fastighetstaxeringsnämnden
kunna avkortas något. Jag föreslår därför att ifrågavarande tidpunkt
bestämmes till 5 februari. Därest det föreslagna underrättelseförfarandet
i beredningsnämnd godtages, kan det inte ifrågakomma att
underrättelse skall tillställas samtliga fastighetsägare även beträffande
fastighetstaxeringsnämndens beslut. Jag förordar att fastighetstaxeringsnämndens
ordförande skall skriftligen underrätta ägare av fastighet i de
fall, då erinringar mot beredningsnämndens förslag inkommit eller då
fastighetstaxeringsnämnden, utan att erinringar inkommit, åsatt fastighet
annat taxeringsvärde än det av beredningsnämnden föreslagna. Underrättelse
bör innehålla upplysning om vad den har att iakttaga som vill
anföra besvär över fastighetstaxeringsnämndens beslut. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga föreskrifter för underrättelseförfarandet.

Beträffande förfarandet i stad har under remissbehandlingen förslag
väckts om att beredningsnämnd skulle få inrättas även i städerna. Vid
prövningen av denna fråga har jag för egen del funnit övervägande skäl
tala för att inte tynga taxeringsorganisationen med beredningsnämnder i
stad. Med den betydelse taxeringsvärdena, i första hand å en- och tvåfamilj
sfastigheter, erhållit genom införandet av schablontaxeringen för
inkomst av dylika fastigheter, är det enligt min mening å andra sidan
uppenbart att åtgärder bör vidtagas för en mer noggrann och likformig
taxering än för närvarande. Om en utsträckning skulle ske av tiden för
arbetet i fastighetstaxeringsnämnd i stad, skulle inte endast en mer noggrann
prövning i nämnden av de individuella fallen kunna ske utan även
större förutsättningar skapas för taxeringsintendenten att hinna övervaka
arbetet och åstadkomma tillämpning av enhetliga taxeringsprinciper i fråga
om likartade fastigheter. Jag förordar därför, att fastighetstaxeringsnämndens
arbete i stad — bortsett från Stockholm — skall påbörjas senast
1 oktober i stället för som nu 15 december året näst före taxeringsåret.

På grund av otillräckliga uppgifter i deklarationerna och av naturliga
skäl en inte alltid helt tillfredsställande kännedom om de enskilda fastigheternas
beskaffenhet i avseenden, som påverkar värdesättningen, uppkommer
lätt i fastighctstaxeringsnämnderna i städerna felbedömningar

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

och felaktigheter i övrigt. Det synes därför föreligga skäl att ordna arbetet
i fastighetstaxeringsnämnden så att rättelse av sådan felaktighet kan ske hos
nämnden och inte först hos fastighetsprövningsnämnden. Jag föreslår därför,
som ock föreslagits av de sakkunniga, att i lämplig omfattning vederbörande
fastighetsägare beredes tillfälle att inom särskilt angiven tid yttra sig
över det taxeringsvärde, som för viss fastighet ifrågasättes. De ursprungliga
förslagen med de ändringar, som föranledes av inkomna erinringar eller av
annan anledning, fastställes därefter av nämnden. Har ändring skett av det
ursprungliga förslaget, skall det åligga fastighetstaxeringsnämndens ordförande
att underrätta fastighetsägaren om beslutet. Genom den föreslagna
anordningen, som måste antagas medföra en bättre taxering och därigenom
nedbringa antalet besvär hos fastighetsprövningsnämnden i förhållande till
vad som eljest skulle bli fallet, skulle i huvudsak samma resultat uppnås
som om beredningsnämnd varit inrättad.

Godtages det av mig förordade underrättelseförfarandet synes likväl
fastighetslängderna liksom nu böra framläggas offentligt under 14 dagar
före 15 maj taxeringsåret.

Även om en effektivisering av taxeringsarbetet i första instans kan
antagas bli följden vid ett genomförande av förut angivna åtgärder, lärer
man likväl inte med hänsyn till fastighetstaxeringens direkta betydelse
för inkomsttaxeringen i vissa fall kunna räkna med möjligheten av att
antalet till fastighetsprövningsnämndernas prövning hänskjutna mål och
ärenden kommer att i framtiden minska. Åtskilligt talar i stället för att antalet
anförda besvär kan komma att öka. Med den tid, som enligt nu gällande
ordning står fastighetsprövningsnämnderna till buds, har stora svårigheter
förelegat att, innan målen företagits till avgörande i fastighetsprövningsnämnden,
hinna verkställa någon utredning utöver den, beredningsnämndsordförandenas
och fastighetstaxeringsnämndsordförandenas förklaringar
innehåller. De mål, som kräver mera ingående utredning, synes enligt
vad under hand meddelats därför ofta ha kommit att avgöras på ett ofullständigt
material. En utökning av fastighetsprövningsnämndernas arbetstid
får anses i hög grad önskvärd. Detta har också starkt framhållits från länsstyrelsehåll.
De sakkunnigas förslag om utsträckning av arbetstiden till 31
augusti under taxeringsåret har emellertid under remissbehandlingen
utsatts för kritik såsom varande otillräckligt. Jag anser mig kunna förorda
att fastighetsprövningsnämndens arbete skall vara avslutat senast 30 september
under taxeringsåret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

199

VIII. Vissa speciella frågor

I överensstämmelse med vad jag i det föregående anfört och förordat
har inom finansdepartementet upprättats förslag till ändringar i taxeringsförordningen,
kommunalskattelagen, sekretesslagen m. fl. författningar.
Rörande vissa i förslagen upptagna bestämmelser i taxeringsförordningen
torde ytterligare få anmärkas följande.

6 § 1 mom.

De sakkunniga. För att förberedande sammanträden för fastighetstaxeringen
skall kunna hållas i god tid, bör, framhåller de sakkunniga, ledamöter
i fastighetstaxeringsnämnder på landet utses redan före landstingets
lagtima möte, som enligt landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) skall
hållas med början första måndagen i oktober månad. På grund därav har
föreslagits, att valet — såsom är föreskrivet beträffande val av ledamöter
i särskild taxeringsnämnd — skall ankomma på landstingskommunens
förvaltningsutskott. Valet bör ske senast den 30 juni året före taxeringsåret.

Yttranden. I anslutning till detta förslag har länsstyrelsen i Malmöhus län
ifrågasatt huruvida inte kommunalfullmäktiges val av ledamöter bör ske
senast 30 juni året näst före taxeringsåret. Möjlighet förelåg då att kalla
även de kommunalvalda ledamöterna av taxeringsnämnden till förberedande
sammanträde för allmän fastighetstaxering.

Vidare framhåller länsstyrelsen i Jönköpings län att, därest beredningsnämnd
inte skall förekomma i stad, det torde vara nödvändigt att länsstyrelsen
får rätt att i särskilda fall, där distriktets utsträckning eller andra
förhållanden sådant påkallar föreskriva, att antalet kommunvalda ledamöter
skall vara fem i stället för tre.

Departementschefen. För egen del har jag i och för sig intet att erinra
mot de sakkunnigas förslag. Godtages den av mig i det föregående förordade
anordningen att fastighetstaxeringen i stad skall börja samtidigt
som på landet, måste emellertid ledamöterna väljas tidigare än nu är fallet.
Enligt min mening synes därför generellt böra gälla, att samtliga val
skall förrättas senast 30 juni året näst före taxeringsåret. Härigenom
tillgodoses även den av länsstyrelsen i Malmöhus län anförda synpunkten.

Jag har heller intet att erinra mot det under remissbehandlingen framkomna
förslaget att länsstyrelsen i särskilda fall skall äga förordna, att
antalet ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd i stad skall vara fem.

§ 7.

Vad som stadgas i 7 § gällande taxeringsförordning har av de sakkunniga
oförändrat överförts till deras förslag till ny taxeringsförordning.

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Yttranden. I det av riksskattenämnden avgivna yttrandet föreslås att de
anvisningar för taxeringsarbetet, varom förslag skall framläggas vid det
förberedande sammanträdet inför landskamreraren enligt 59 § 1 mom.,
skall fastställas av fastighetsprövningsnämnden, på samma sätt som anvisningarna
för den årliga taxeringen fastställes av prövningsnämnden. Detta
skulle skänka erforderlig auktoritet åt anvisningarna och därigenom ge
mera stadga åt taxeringsarbetet. Bl. a. torde risken för obefogade avvikelser
bli mindre, om fastighetsprövningsnämnden redan från början ställt sig
bakom anvisningarna. Riksskattenämnden ser sålunda i denna åtgärd ett
medel att åstadkomma bättre likformighet vid taxeringen.

Även länsstyrelsen i Uppsala län ger uttryck för samma uppfattning.

Departementschefen. Som jag tidigare anfört bör det enligt min mening
ankomma på fastighetsprövningsnämnden att fastställa länsanvisningarna
för allmän fastighetstaxering. En följd härav är att de ytterligare ledamöter
som skall ingå i prövningsnämnden måste utses innan länsanvisningarna
skall fastställas. Jag förordar därför, att dessa ledamöter skall utses senast
den 15 augusti året näst före taxeringsåret. Av ifrågavarande ledamöter
synes sex böra vara förordnade eller valda till ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd.
Härigenom vinnes viss garanti för att prövningsnämnden tillföres
personer som, då prövningsnämndens egentliga verksamhet äger rum,
har erfarenhet från taxeringsarbetet i första instans.

20 § 1 mom.

De sakkunniga. I promemorian har föreslagits att uppgifter enligt 18 §
skall avlämnas senast 15 juli till länsstyrelsen.

Yttranden. Sveriges häradsskrivareförening påpekar, att lagfartsförteckningar
för juni månad det år, då uppgifterna skall lämnas, i regel inte
kommit lokal skattemyndighet tillhanda 15 juli.

Departementschefen. Jämlikt föreskrift i kungörelsen den 5 mars 1948,
nr 110, är indrivningsdomare skyldig att senast den 20 i varje månad till
lokal skattemyndighet insända uppgift å de lagfarter som beviljats nästföregående
månad. Enligt min mening bör tidpunkten för fullgörandet av sagda
uppgiftsskyldighet bestämmas till den 15 i månaden, vilket är möjligt med
hänsyn till gällande expeditionstid i lagfartsärenden. Jag förordar därför
den ändringen av de sakkunnigas förslag att uppgifter enligt 18 § skall
avlämnas senast 20 juli året näst före taxeringsåret.

26 §.

I 1 inom. av förevarande paragraf har i anslutning till vad de sakkunniga
föreslagit företagits en jämkning, varigenom familjestiftelser och liknande
inrättningar ålagts samma obligatoriska deklarationsplikt som nu är föreskriven
för aktiebolag och ekonomiska föreningar.

201

Kungl. Maj :ts proposition nr 160 år 1955

28 §.

Stadgandet i 2 inom. sista stycket har i följd av de nya reglerna om beskattning
av bostadsföreningar och bostadsaktiebolag blivit obehövligt och
föreslås därför upphävt.

29 a §.

I denna paragraf har i anslutning till 18 § i de sakkunnigas förslag upptagits
nya bestämmelser om innehållet i bokföringspliktiga rorelseidkares
och jordbrukares deklarationer. Den i punkterna 2) och 3) stadgade uppgiftsskyldigheten,
som i och för sig är förhållandevis vidsträckt, får sin
naturliga begränsning genom avfattningen av däremot svarande frågor i
deklarationsblanketterna. Däri kan alltså genom exemplifiering eller på
annat sätt en närmare precisering av stadgandets sakliga innebörd uppnås.

Någon motsvarighet till uppgiftsskyldigheten enligt 9) i de sakkunnigas
förslag_uppgift i vad mån vid bokföring avvikelse skett från bokförings lagens

bestämmelser in. m. — har ej medtagits. Syftet med de sakkunnigas
förslag torde bli tillgodosett genom det av mig föreslagna stadgandet i 57 a §.

32 a §.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag har här inföits bestämmelser
av innebörd att vissa stiftelser och föreningar, som anser sig
åtnjuta skattefrihet helt eller delvis, skall avlämna särskilda uppgifter
till ledning för bedömande av frågan om sådan frihet förefinnes. Den i sakkunnigförslaget
upptagna bestämmelsen (24 §) har dock jämkats såtillvida,
att taxeringsintendent äger medge befrielse från uppgiftsskyldigheten,
oavsett huruvida denna vid något tillfälle fullgjorts.

33 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om de uppgifter till ledning vid
annans taxering som skall lämnas utan anmaning. Hithörande frågoi har
i huvudsak behandlats i det föregående. I anslutning till vad som förordats
i vissa yttranden har skyldighet införts för fysisk person som innehaft
annan fastighet att lämna löneuppgift rörande vicevärdar, portvakter in. fl.,
dock endast såvitt angår belopp om minst 500 kronor per år.

57 c §.

I paragrafen upptas de tidigare förordade bestämmelserna om taxeringsrevision.
Av paragrafens lydelse torde framgå, att taxeringsrevision hos
den, som är deklarations- eller uppgiftspliktig först efter anmaning, må
ske oavsett huruvida han förut anmanats att avge deklaration eller uppgift.

59 § 2 mom.

Yttranden. I några remissyttranden anmärkes, att landskamrerarnas och
taxeringsintendenternas arbetsuppgifter i samband med fastighetstaxeringen
bör anges på ett klarare sätt än hittills.

14—-Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Riksskattenämnden framhåller sålunda, att landskamrerarna liksom hittills
bör leda de förberedande överläggningarna, vid vilka grunderna för
fastighetstaxeringen uppdrages. Sedan detta skett synes det naturligt att
landskamrerarens insats i det följande förlägges till prövningsnämndsstadiet.
Det samråd, som fastighetstaxeringsnämndens ordförande har att söka
för förberedande sammanträden inför den allmänna fastighetstaxeringen,
bör ske med taxeringsintendenten och inte landskamreraren.

Departementschefen. Jag biträder riksskattenämndens förslag.

140 §.

Lydelsen av andra stycket har jämkats med hänsyn till de nya reglerna
om taxeringsrevision i 57 c § och om rätt att ta del av hemliga allmänna
handlingar i 52 §. I fråga om hemlig uppgift som lämnats av myndighet
föreligger tystnadsplikt enligt första stycket, jämfört med 56 och 57 §§.

IX. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379);

2) lag om ändrad lydelse av 62 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

3) förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26 juli
19i7 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

4) förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26
juli 19i7 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

5) förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 27 juni
1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 2W)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ulf Thorselius

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955 203

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 1

Författningsförslag..................................................... 3

Förslag till förordning om ändring i taxeringsjörordningen den 28 september
1928 (nr 379)................................................... 3

Förslag till lag om ändrad lydelse av 62 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)............................................. 27

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.............................. 28

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26
juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt........................ 29

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 27
juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar..... 30

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.......... 31

I. Inledning....................................................... 32

II. Gällande bestämmelser i huvuddrag............................... 34

Taxeringsorganen m. m......................................... 34

Deklarationsplikt.............................................. 37

Uppgifter till ledning vid annans taxering....................... 39

Taxeringsarbetet i första instans................................ 41

Förfarandet hos prövningsnämnderna........................... 43

Besvär till kammarrätten och regeringsrätten.................... 45

III. Allmänna synpunkter på en reform av taxeringsförfarandet........... 46

Direktiven..................................................... 46

De sakkunniga................................................ 47

Brister i deklarations- och taxeringsförfarandet................ 47

Självdeklarationerna s. 47 — Kontrollen s. 52 — Taxeringsorganisationen
m. m. s. 53 — Förfarandet hos skattedomstolarna s. 56 — Eftertaxering
s. 57.

Allmänna synpunkter i reformfrågan.......................... 57

Huvudpunkterna i de sakkunnigas förslag..................... 61

Remissyttrandena............................................... 64

Departementschefen............................................. 75

IV. Deklaration och taxcringskontroll.................................. 81

Självdeklarationen.............................................. 81

De sakkunniga.............................................. 81

Yttranden.................................................. 86

Departementschefen.......................................... 97

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Uppgifter till ledning vid annans taxering......................... 103

De sakkunniga.............................................. 103

Yttranden.................................................. 105

Departementschefen.......................................... 112

T axeringskontrollen............................................. 116

De sakkunniga.............................................. 116

Remissyttranden............................................. 118

Departementschefen.......................................... 122

Sekretessfrågor................................................. 124

Inskränkningar i taxeringskontrollen........................... 124

Gällande bestämmelser s. 124 — De sakkunniga s. 126 —• Yttranden s. 128.

Sekretesskydd för taxeringshandlingar......................... 135

Gällande bestämmelser m. m. s. 135 — De sakkunniga s. 136 — Yttranden
s. 139.

Departementschefen.......................................... 143

V. Eftertaxering.................................................... 149

Gällande bestämmelser m. m.................................. 149

De sakkunniga.............................................. 150

Yttranden.................................................. 153

Departementschefen.......................................... 159

VI. Påföljder för oriktig deklaration in. in.............................. 165

Gällande bestämmelser m. m...................................... 165

De sakkunniga................................................ 166

Särskild avgift såsom bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen 166

Övriga frågor................................................ 167

Yttranden..................................................... 168

Särskild avgift såsom bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen 168

Övriga frågor............................................... 174

Departementschefen............................................. 178

VII. Fastighetstaxering................................................ 179

Gällande bestämmelser i huvuddrag m. m...................... 179

De sakkunniga.............................................. 183

Remissyttranden............................................. 186

Departementschefen.......................................... 192

VIII. Vissa speciella frågor............................................. 199

IX. Departementschefens hemställan................................... 202

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM SS
503092