Kongt. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 32 (Proposition 1895:32)

Kongt. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 32.

N:o 32.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående förvärfvande
för statens räkning af vissa enskilda jernvägar;
gifven Stockholms slott den 8 mars 1895.

Under åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver civilärenden
för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att
bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att, på det Kongl. Maj:t
må blifva i tillfälle att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
i statsrådsprotokollet angifna grunder åt staten förvärfva Skåne—
Hallands, Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands, Landskrona—Engelliolms
och Malmö—Billesholms jernvägar, till Kongl. Maj:t, efter ingången
af år 1896, på reqvisition utanordna de medel, som erfordras
för gäldande af hvad för jernvägarne skall kontant till jernvägarnes
egare utbetalas, äfvensom fullgöra ränteliqvider och kapitalafbetalningar
å de i Skåne—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar intecknade
obligationslån samt de kommunallån, hvilka af staten i följd af ifrågavarande
banors förvärfvande öfvertagas.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kong!. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

O SCA R,

V. L. Groll.

Bill. till Biksd. Brot. 1390. 1 Samt. 1 Afd. 26 Ilift.

Kongt Maj:ts Nåd. Proposition K:o 82.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maft
Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 8 mars

1895.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson och
Wersåll.

Hans Maj:t Konungen behagade bevilja hans excellens herr statsministern
Boström, på grund af sjukdom, tjenstledighet, till dess hans
helsotillstånd tilläte honom att i tjenstgöring åter inträda, samt i nåder
förordna statsrådet Wersäll att under tiden förestå finansdepartementet.

Efter gemensam beredning med finansdepartementet anförde chefen
för civildepartementet statsrådet Groll:

Då jag den 17 mars 1894 inför Eders Kongl. Maj:t anmälde det
betänkande, som den 13 januari samma år af en utaf Eders Kongl.
Maj:t förordnad komité afgifvits i fråga om vissa jernvägars förvärfvande
åt staten, äfvensom jernvägsstyrelsens i anledning deraf den 20
februari 1894 afgifna, den 26 i samma månad inkomna underdåniga
utlåtande, beslöt Eders Kongl. Maj:t att till Riksdagen aflåta proposition
i syfte att Eders Kongl. Maj:t blefve i tillfälle att åt staten förvärfva
Skåne—Hallands, Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands, Landskrona—

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägar. Vid behandlingen af
denna proposition stannade Riksdagens kamrar i olika beslut. Första
Kammarens beslut utföll för de tre förstnämnda jernvägarnes inköp,
medan Andra Kammaren helt och hållet afslog Eders Kongl. Maj:ts
framställning, och i den gemensamma omröstning, som i följd häraf
egde rum, segrade Andra Kammarens mening med 182 röster mot
168 röster.

Ehuru således Eders Kongl. Maj:ts berörda framställning icke vann
Riksdagens bifall, ansåg jag, med särskild hänsyn till den jemförelsevis
ringa röstöfvervigt, hvarmed Riksdagens beslut fattades, att frågan
icke borde anses vara definitivt förfallen, utan fortfarande hållas öppen,
och då jag den 9 augusti 1894 inför Eders Kongl. Maj:t anmälde Riksdagens
beslut, hemstälde jag derföre att Eders Kongl. Maj:t måtte uppdraga
åt jernvägsstyrelsen dels att med styrelsen för Skåne—Hallands
jern vägsaktiebolag förhandla om under hvilka vilkor detta bolag kunde
vara villigt att till staten öfverlåta dess jernväg, dels ock att undersöka,
huruvida de till grund för Eders Kongl. Maj:ts ofvanberörda proposition
lagda beräkningar rörande inlösningspris för ofvan omförmälda banor
samt kompletteringskostnader m. m. borde i ett eller annat afseende
undergå förändring, äfvensom att med underdånigt yttrande i
ämnet till Eders Kongl. Maj:t inkomma i god tid före innevarande års
lagtima Riksdag; och till denna hemställan, hvilken biträddes af Statsrådets
öfrige ledamöter, behagade Eders Kongl. Maj:t lemna bifall.

Sedan till jernvägsstyrelsen tillika remitterats en af Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Hallands län insänd skrifvelse från länets
landsting jemte utdrag af landstingets protokoll den 19 och 20 september
1894, har jernvägsstyrelsen i underdånig skrifvelse den 31 december
1894 afgifvit det sålunda infordrade yttrandet, hvarefter styrelsen
inkommit med en ytterligare skrifvelse i ämnet af den 21 sistlidne
januari.

Vidare hafva till Eders Kongl. Maj:t ingifvits åtskilliga skrifter,
deruti ett stort antal kommuner inom Hallands län förmält sig instämma
i landstingets uttalande i dess nyssberörda skrifvelse.

Då jag nu anhåller att få ånyo underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning
frågan om ofvan omförmälda fem jernvägars förvärfvande åt staten,
torde jag till en början få erinra derom att dessa jernvägar, hvilka sträcka
sig, Skåne—Hallandsbanan från Helsingborg till Halmstad (92 kilometer)
med en tvärbana (28 kilometer) från Åstorp till Höganäs, Mellersta Hallands
jernväg (74 kilometer) från Halmstad till Varberg, Göteborg—Hallands

Kongl. Maj ås Nåd, Proposition N:o 32.

jernväg (77 kilometer) från \ arberg till Göteborg, Landskrona—Engelholms
jernväg (49 kilometer) mellan dessa båda städer samt Malmö—
Billesholms jernväg (59 kilometer) från sistnämnda stad till Billesliolms
grufva, tillsammans bilda dels en sammanhängande trafikled från Göteborg
till Malmö, dels utfartsvägar från denna hufvud! inie till Helsingborg
och Landskrona, dels ock en förbindelseled mellan Åstorp och Höganäs.
Samtliga jernvägarne, af hvilka de tre förstnämnda tillsammantagne
pläga benämnas vestkustbanan, hafva samma spårvidd som statens jernvägar
(1,435 meter).

I de på senare tider meddelade koncessionerna angående Skåne—
Hallands, Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands och Malmö—Billesholms
jernvägar har statsverket förbehållits rätt att vid hvad tidpunkt
som helst enligt i koncessionen angifna grunder inlösa dessa jernvägar,
ehuru inlösningsvilkoren äro olika allt efter som inlösningen sker inom
eller efter tio år från det jernvägen i sin helhet eller till någon del
öppnats för allmän trafik. I afseende å den redan år 1874 koncesssionerade
Landskrona—Engelholms jernväg saknar deremot staten denna rätt.

Angående statens rätt att inlösa de fyra förstnämnda banorna innehålla
koncessionerna å dessa banor följande bestämmelser:

att svenska statsverket är berättigad! inlösa jernvägen med tillhörigheter
och trafikmateriel mot ett penningebelopp,

a) som, om sådant sker inom tio år efter det jernvägen i sin helhet
eller till någon del blifvit för allmän trafik öppnad, skall motsvara hvad
jernvägen med tillhörigheter och trafikmateriel, enligt behöriga räkenskaper,
kostat, med tillägg af ränta efter fem för hundra om året efter
afdrag af den nettoinkomst, banan under tiden lemnat; och

b) som, om inlösen sker efter tio är från det banan blifvit i sin
helhet eller till någon del upplåten för allmän trafik, skall, allt efter
det sätt som finnes vara för koncessionshafvarne förmånligast, antingen
beräknas så, att detsamma motsvarar två gånger summan, enligt behöriga
räkenskaper, af hela den under de tio år, som förflutit närmast
före det år, hvarunder lösningsanspråket är väckt, uppkomna nettobehållning
af trafiken, innefattande alla under samma tio år gjorda utdelningar
till jernvägens egare jemte rånte- och kapitalafbétalningar å
upptagna lån samt afsättning af kontanta medel eller öfverförande af
säkra fordringar till befintlig reserv- eller förnyelsefond; eller ock bestämmas
af fem gode män, utaf hvilka Eders Kongl. Maj:t utser två
och koncessionshafvarne två, hvarefter de fyra sålunda valde tillkalla
den femte;

skolande lösesumman för jernvägen af svenska statsverket erläggas

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

vid tillträdet af den inlösta egendomen och anses utgöra inlösningsvärdet
af hela jernvägsbyggnaden med alla dess fasta och lösa tillhörigheter
af hvad slag de vara må, äfvensom af hela den i behåll
varande reserv- eller förnyelsefonden, utan annat undantag än af de för
trafikens behof i förråd befintliga förlags- och konsumtionsartiklar, såsom
obegagnade syllar och skenor med tillbehör, stenkol, oljor och dylikt;
och skall egendomen till statsverket afträdas skuldfri eller ock behörigt
afdrag å löseskillingen vid afträdandet göras för beloppet af den i jernvägen
intecknade skuld; hvaremellertid jernvägsaktiebolaget åligger att
årligen, efter det behörig revision af bolagets förvaltning och räkenskaper
egt rum, insända till civildepartementet, för att der förvaras,
fullständig uppgift å beloppet af de utdelningar till jernvägens eg are,
af de kapital- och räntebetalningar å upptagna lån samt af de öfverföringar
af medel till reserv- eller förnyelsefond, som för det år, revisionen
omfattar, blifvit af öfverskottet å jernvägens trafikinkomster
bestridda.

Då Skåne—Hallands jernväg delvis öppnades för trafik redan den
9 januari 1885, kan inlösen af denna jernväg enligt u)-vilkoret. icke
vidare ega rum. För de öfriga tre ifrågavarande jernvägarne är tiden
för deras inlösen enligt nämnda vilkor ute,

för Mellersta Hallands jernväg den 17 september 1896,

» Göteborg—Hallands » » 1 september 1898,

» Malmö—Billesholms » » 18 september 1896.

Då ofvan omförmälda komité beräknade inlösningspriset för nyssnämnda
fyra jernvägar enligt a)-vilkoret, utgick komitén från följande
grunder:

att byggnadskostnaden för hvarje år skulle upptagas till det belopp,
hvartill den funnes i räkenskaperna uppförd;

att den ränta efter fem för hundra, som borde tilläggas byggnadskostnaden,
borde beräknas, intill dess anläggningsarbetena börjat, å inbetalda
delar af aktiekapitalet från de dagar, inbetalningarna verkstälts,
samt derefter å det i jernvägen nedlagda, bokförda kapital för hvart år
särskildt och från början af samma år;

att från summan af den sålunda funna byggnadskostnaden med
dertill lagd ränta skulle afdragas hela den nettoinkomst, som jernvägen
under tiden lemnat; samt

att såsom nettoinkomst beräknades hela det belopp, hvarmed jernvägens
inkomster öfverskjutit kostnaden för jernvägens drift och underhåll,
oafsedt huru stor del af detta öfverskott användts till rånte- och
kapitalafbetalningar m. m.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Enär inlösningspriset, med tillämpning af a)-vilkoret, skulle bestämmas
efter hvad jernvägen verkligen kostat (med tillägg af ränta
efter afdrag af nettoinkomst) och icke efter hvad jernvägen må vara
värd, ansåg komitén jernvägens egare icke vara berättigad till godtgörelse
för mark, som kostnadsfritt upplåtits, eller, der mark af jernvägen
förvärfvats för lägre pris än det verkliga värdet, för skilnaden
mellan detta värde och det erlagda priset.

Med iakttagande af dessa grunder uträknade komitén inlösningspriset
vid 1892 ars slut — det senaste, för hvilket afslutade räkenskaper
voro för komitén tillgängliga — för de fyra ifrågavarande jernvägarne
på följande sätt:

för Skåne—Hallands jernväg:

Anläggningskostnad......................................................... kronor 6,990,054: —

Tillägg af 5 procent ränta............................................ » 2,878,591: —

kronor 9,868,645: —

Afdrag af nettoinkomst................................................. » 1,767,631: —

Jernvägens egare till godo ......................................... kronor 8,101,014: —-

för Mellersta Hallands jernväg:

:-tj >''■*'': ''A •• - • rr -

Anläggningskostnad......................................,.................. kronor 3,257,359: —

Tillägg af 5 procent ränta......................................... » 1,138,057: —

kronor 4,395,416: —

Afdrag af nettoinkomst.................................................. » 925,781: —

Jernvägens egare till godo......................................... kronor 3,469,635: —

för Göteborg—Hallands jernväg:

Anläggningskostnad ................................... Tillägg af 5 procent ränta.......................	..................... kronor	4,814,767: —
..................... »	1,248,945: —
	kronor	6,063,712: —
Afdrag af nettoinkomst............................	..................... »	1,257,697: —
Jernvägens egare till godo ...................	.................... kronor	4,806,015: —

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

för Malmö—Billesholms jernväg:

Anläggningskostnad........................................................ kronor 2,928,329: —

Tillägg af 5 procent ränta.........................................» 1,013,816:

kronor 3,942,145: —

Afdrag af nettoinkomst.................................................. »_783,177:

Jernvägens egare till godo ......................................... kronor 3,158,968:

Med anledning af den jernvägsstyrelsen den 9 augusti 1894 meddelade
befallning har styrelsen, enligt livad af dess underdåniga skrifvelse
den 31 december nämnda år inhemtas, anmodat styrelsen för
Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag att meddela, huruvida bolaget vore
villigt att äfven efter utgången af de tio år, inom hvilka staten
var berättigad att, med tillämpning af a)-vilkoret, inlösa jernvägen,
öfverlåta jernvägen till staten emot ett inlösningspris, beräknadt efter
de grunder, med iakttagande af hvilka komitén uträknat samma pris
med ledning af 1892 och föregående års räkenskaper och hvilka blifvit
af Eders Kongl. Maj:t godkända, eller, derest bolaget ej skulle vara
härtill benäget, att till jernvägsstyrelsen inkomma med uppgift å det minimipris,
till hvilket jernvägen kunde för statens räkning förvärfvas. De
förhandlingar, som i följd häraf egt rum, hafva ledt till afslutande af ett
vid jernvägsstyrelsens nyssberörda underdåniga skrifvelse i afskrift fogadt
förslagskontrakt om jernvägens försäljning, hvilket kontrakt blifvit af
Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag godkändt. Enligt detta kontrakt
skulle köpeskillingen utgöras af 1) det af komitén uträknade inlösningspriset
vid 1892 års slut, 8,101,014 kronor, med den eventuella ändring
deri, som betingas af de för trafikens behof i förråd befintliga förlagsoch
konsumtionsartiklars bokförda värde den 1 januari 1896, hvilken
dag jernvägen skulle af staten tillträdas, 2) det belopp, hvarmed jernvägens
anläggningskostnad blifvit under åren 1893, 1894 och 1895
ökad genom inköp af rörlig materiel, nya tyngre skenor, spårutvidgningar
och nybyggnader in. m., samt 3) ersättning för af Helsingborgs stad
till bolaget upplåten mark med 643,700 kronor. Den genom sammanläggning
af dessa tre poster uppkommande summan skall ökas med
det belopp, hvarmed för åren 1893, 1894 och 1895 belöpande fem procent
ränta å anläggningskostnaden må öfverstiga jernvägens nettoinkomster
å samma tid, eller, derest räntan understiger samma nettoinkomst,
minskas med skilnaden dem emellan; härvid skall dock iakttagas
att i anläggningskostnaden icke inräknas värdet af den under 3) här
ofvan omförmälda mark.

Kongl. Mag ds Nåd. Proposition N:o 32.

Det definitiva köpeskillingsbeloppet kan således icke bestämmas
förrän efter utgången af år 1895. Men efter förhållandena vid 1893
års utgång har jernvägsstyrelsen, enligt en vid dess skrifvelse fogad
tabell, beräknat inlösningspriset vid sistnämnda tidpunkt på följande sätt:

Det af komitén beräknade inlösningspriset vid

1892 års slut............................................................ kronor 8,101,014: —

5 procent ränta för år 1893 å anläggningskostnaden » 349,502: —

ökning af jernvägens anläggningskostnad år 1893 » 58,243: —

Ersättning för den af Helsingborgs stad upplåtna
mark.................................................................. » 643,700: —

kronor 9,152,459: —

Afdrag för nettoinkomst år 1893 .............................. » 370,165: _

Inlösningspris vid 1893 års slut................................. kronor 8,782,294: —

Denna beräkning skiljer sig från de af komitén uppstälda grunder,
utom i afseende å den af Helsingborgs stad upplåtna marken, jemväl
deruti att ränta beräknats å anläggningskostnaden, sådan den befans
vid 1893 års början, medan med iakttagande af komiténs grunder
ränta bort beräknas å det belopp, hvartill denna kostnad uppgick vid
årets utgång. Den häraf härflytande skilnaden, motsvarande ett års
ränta efter fem procent å 58,243 kronor, är dock icke afsevärd.

Uträknas inlösningspriset enligt a> vil koret vid 1893 års slut för
Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar
enligt samma grunder, som följts af komitén, blifver resultatet
följande:

för Mellersta Hallands jernväg:

Det af komitén beräknade inlösningspriset vid

1892 års slut .......................................................... kronor 3,469,635: —

Ökning af anläggningskostnaden år 1893 (hvari
bland annat ingår kostnaden för nytt spår

med 187,000 kronor)............................................. » 194,590: —

5 procent ränta för år 1893 å anläggningskostnaden
vid samma års slut, 3,451,949 kronor
(= 3,257,359 + 194,590).................................. »__ 172,597: —

kronor 3,836,822: —

Afdrag för nettoinkomsten år 1893........................... » 309,463: —

Inlösningspriset vid 1893 års slut............................. kronor 3,527,359: —

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

för Göteborg—Hollands jernväg:

Det af komitén beräknade inlösningspriset vid
1892 års slut..........................................................	kronor	4,806,015	—
Ökning af anläggningskostnaden år 1893..............	»	17,361	—
5 procent ränta för år 1893 å anläggningskost-* naden vid samma års slut, 4,832,128 kronor
(= 4,814,767 + 17,361).......................................		241,606	—
Afdrag för nettoinkomsten år 1893 .......................	kronor ä>	5,064,982 297,497	—-
Inlösningspriset vid 1893 års slut .........................	kronor	4,767,485	—
för Malmö—Billesholms jernväg:
Det af komitén beräknade inlösningspriset vid
1892 års slut........................................................	kronor	3,158,968	—
Ökning af anläggningskostnaden år 1893...............		8,529	—
5 procent ränta för år 1893 å anläggningskost-naden vid samma års slut, 2,936,858 kronor
(= 2,928,329 + 8,529) .......................................	))	146,843	—
Afdrag för nettoinkomsten år 1893..........................	kronor »	3,314,340 184,165	-
Inlösningspriset vid 1893 års slut.............................	kronor	3,130,175	—

Hvad beträffar Landskrona—Engelholmsbanan, så omnämnde jag i
mitt anförande till statsrådsprotokollet den 17 mars 1894 att ofvan
omförmälda komité, enär denna bana icke är underkastad statens inlösningsrätt,
från jernvägens egare, Landskrona—Engelholms jernvägsaktiebolag,
begärt uppgift om och i sådant fall till hvilket pris jernvägen
kunde för statens räkning förvärfvas samt att till svar derå
bolaget öfverleinnat utdrag af protokoll, hållet vid extra bolagsstämma
med delegarne i bolaget den 14 oktober 1893, enligt hvilket bolaget
beslutit till staten sälja jernvägen med tillhörande inventarier och rullande
materiel för ett belopp af 2,000,000 kronor, hvaraf 1,800,000
kronor ansågos motsvara banbyggnaden med inventarier och 200,000
kronor den rörliga materielen, hvarjemte bolaget vidare beslutit att
bland köpevilkoren skulle ingå att nuvarande tjenstepersonal bibehölles
vid sina innehafvande befattningar eller ock, der så ej kunde ske, beBih.
till känd. Prut. 1830. 1 Sami. 1 Afd. 2ti Haft. 2

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

reddes annan lämplig plats vid statens jern vägar med aflöning, motsvarande
den som upp burits vid bolagets jernväg.

Eldigt hvad jern vägsstyrelsen i sin underdåniga skrifvelse den 31 december
1894 meddelat, har bolaget med anledning af en utaf jern vägsstyrelsen
framstäld förfrågan, huruvida bolaget fortfarande vore villigt att till
staten sälja sin jernväg på nyssberörda vilkor, å extra bolagsstämma
den 15 oktober 1894 beslutit att intill den 1 januari 1896 vidblifva
sitt den 14 oktober 1893 under uppgifna vilkor bestämda pris för järnvägen,
2,000,000 kronor, jemte ersättning för sådana stations- och spårutvidgningar
in. m., som öka jernvägens kapitalvärde, äfvensom bemyndigat
sin styrelse att på ofvan angifna vilkor försälja jern vägen till
staten samt att med vederbörande närmare öfverenskomma om den ersättningssumma
för arbeten m. m., som utöfver 2,000,000 kronor skulle
för jernvägens inköpande af staten erläggas.

För bedömande af huruvida den för sistnämnda jernväg fordrade
köpeskilling bör anses skälig, anser jag mig böra erinra att, enligt
uppgift i komiténs betänkande, anläggningskostnaden för jernvägen
enligt dess räkenskaper utgjort 2,521,007 kronor 47 öre och
den rörliga materielen bokförts till 473,421 kronor 74 öre samt inventarierna
till 36,298 kronor 16 öre, äfvensom att jernvägens inkomster
år 1893, efter afdrag af utgifter för drift och underhåll, lemnat ett
öfverskott af 114,526 kronor.

Af ofvan lemnade uppgifter framgår att inlösningspriset för de
fem ifrågavarande banorna skulle komma att vid 1893 års slut utgöra:

för Skåne—Hallands jernväg.............

» Mellersta Hallands » ..............

» Göteborg—Hallands » .............

» Malmö—Billesholms » ............

» Landskrona—Engelhohns jernväg

kronor 8,782,294

» 3,527,359

» 4,767,485

» 3,130,175

» 2,000,000

tillsammans kronor 22,207,313.

I dessa poster ingå äfven värdena af inneliggande förråd af förbrukningsartiklar.

De angifna siffrorna för inlösningsprisen äro emellertid icke definitiva,
enär förhållandena under den tid, som förflyter från utgången af år
1893 till dess inlösningen eger rum, äfven måste tagas i betraktande.
De jemkningar, som häraf kunna föranledas, lära dock icke blifva af
mera afse värd betydelse.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Derest ifrågavarande banor varda åt staten förvärfvade, erfordras
åtskilliga kostnader för banornas komplettering. Dessa kostnader beräknades
af ofvannämnda komité uppgå

för banbyggnaderna till ........................................... kronor 2,962,000:

b lokomotiv samt för uppförande af eu behöflig
mindre verkstadsbyggnad för reparation af
vagnar till ...............................*............ »_330,000:

Summa kronor 3,292,000: —

Om nämnda post å 330,000 kronor fördelas å de olika banorna i
förhållande till deras längd, skulle enligt komiténs beräkning kompletteringskostnaderna
för de särskilda banorna blifva följande:

'' Banbygfirnaden Materielen Summa

Km. kr. kr. kr.

Skåne- Hallands jernväg 120 1,393,000 104,500 1,497,500

Mellersta Hallands » 74 630,000 64,400 694,400

Göteborg—Hallands » 77 365,000 67,000 432,000

Landskrona—Engelholms » 49 200,000 42,700 242,700

Malmö—Billesholms » 59 374,000 51,400__425,400

379 2,962,000 330,000 3,292,000.

Den för Mellersta Hallands jernväg af komitén beräknade kompletteringskostnaden
för banbyggnaden bör emellertid nu minskas med ett
belopp af 187,000 kronor, utgörande kostnaden för numera inlagdt nytt
spår. Denna summa ingår deremot, såsom redan nämnts, i det belopp,
hvarmed banans anläggningskostnad år 1893 ökats. Kostnaden för de
återstående af komitén såsom nödiga ansedda kompletteringsarbetena å
denna jernvägs banbyggnad utgör sålunda 443,000 kronor.

I sitt öfver komiténs betänkande den 20 februari 1894 afgifna utlåtande
ansåg sig jernvägsstyrelsen i fråga om kostnaden för banornas
komplettering — med fasthållande af den grundsats, hvarifrån komitén
i afseende å kompletteringsarbetena å banbyggnaden utgått, eller att
samtidigt med inköpet af banorna inga andra kostnader skulle behöfva
ifrågakomma än de, som erfordrades för trafikens säkerhet och behöriga
skötsel i dess nuvarande omfattning — likväl böra efter företagen
närmare undersökning af förhållandena framställa eu del erinringar
mot komiténs beräkningar. Af hvad styrelsen i detta hänseende anförde
framgick, att enligt styrelsens åsigt dels det af komitén för komplet -

12 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 32.

teringsarbetena beräknade beloppet borde ökas redan vid inköpet med
i rundt tal 300,000 kronor för spårutvidgningar, för uppförande vid
Billesholms grufva af en för mätning af kol afsedd vagnvåg samt af
ett lokomotivstall med vändskifva vid Kungsbacka och för nya banvaktstugor,
hvarvid dock vore att märka att inqvartering af omkring
50 banvakter komme att besparas, dels ett belopp af 76,000 kronor
borde beräknas för åtskilliga arbeten, som under de närmaste åren
behöfde utföras, såsom spårutvidgningar, förbättring af stängslet vid
Malmö—Billesholmsbanan, inrättande af en vattenstation vid Säby å
Landskrona—Engelholms jernväg, stationsbyggnader och jordlösen vid
Gullbrandstorp å Mellersta Hallands jernväg samt anordningar för
vattentagning vid Kungsbacka.

Vidare ifrågasatte styrelsen dels huruvida icke staten borde förvärfva
eganderätt till det område, som för närvarande begagnas för
spårförbindelsen med ångfärjehamnen i Helsingborg och stationen derstädes,
dels ock huruvida icke förändrade anordningar borde vidtagas i
afseende å stationerna i Helsingborg och Göteborg.

_ Beträffande spårförbindelsen till ångfärjehamnen i Helsingborg och
stationen derstädes inhemtas af komiténs betänkande (sid. 10—12 samt
sid. 53) att den mark, hvarå spåren mellan hufvudlinien och ångfärjans
landningsplats blifvit utlagda, liksom två å ömse sidor om ångfärjespåren
belägna områden eller tomter, som båda behöfvas och för närvarande
äfven begagnas för ångfärjetrafiken, icke tillhöra Skåne—Hallands jernväg
utan Helsingborgs stad; att jernvägen emellertid emot årlig afgäld
arrenderat det ena området på 10 år från den 1 januari 1893, men att
jernvägen deremot å det andra området, derå deri nuvarande ångfärjestationen
uppförts, likasom å den mark, der spåren till ångfärjehamnen
äro framdragna, icke innehar några upplåtelsehandlingar, utan besitter
denna mark endast på grund af ett tyst medgifvande; att stadsfullmäktige
i Helsingborg tillförbundit staden att, för den händelse svenska
statsverket skulle komma att senast den 9 januari 1895 tilläsa sig
Skärm—Hallands jernväg, till statsverket upplåta den för spår förbind elsen
med ångfärjehamnen och stationen erforderliga mark på tio år, räknadt
från den dag, Skåne—Hallands jernväg öfverginge i statens eg o, med
rätt för statsverket att efter förloppet af dessa tio år bibehållas vid
arrendet på vilkor, som, derest dessa ej kunde mellan parterna öfverenskommas,
skulle fastställas af kompromiss, hvarvid dock arrendeafgiften
ej finge understiga det pris, som under de senaste fem åren erlagts;
samt att arrendeafgiften för den mark, som sålunda skulle till statsverket
upplåtas, skulle komma att utgöra under de fem första åren från

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

den 1 januari 1895 21,907 kronor 47 öre och under de fem följande
åren från den 1 januari 1900 27,653 kronor 7 öre. Detta stadsfullmäktiges
beslut hafva fullmäktige vid sammanträde den 7 december
1894 på framställning af jernvägsstyrelsen beslutit låta gälla utan hinder
deraf att tiden för jernvägens öfvergång i statens ego förändrades till den
1 januari 1896. Med afseende särskilt å den stegring i arrendeafgiften,
som framdeles vore att emotse, ansåg jernvägsstyrelsen i sitt nyssberörda
utlåtande det kunna med skäl ifrågasättas, huruvida icke staten borde
redan från början eller åtminstone under de närmaste åren förvärfva
ifrågavarande område, hvilket enligt styrelsens åsigt säkerligen i längden
skulle blifva det för staten fördelaktigaste; och styrelsen ansåg
derföre att vid uppgörande af arrendeaftal med Helsingsborgs stad afseende
borde fästas jemväl vid den eventualitet, att staten under den öfverenskomna
arrendetiden skulle komma att med eganderätt förvärfva
det ifrågavarande området.

Hvad angår den af Skåne—Hallands jernväg begagnade centralbangården
i Helsingborg, så eges denna station af Landskrona och Helsingborgs
jernvägar, med hvilkas styrelser styrelsen för Skåne—Hallands
jernvägsaktiebolag afslutat en öfverenskommelse, på grund hvaraf
Skåne—Hallands jernväg eger för sin trafik begagna denna station samt
få sin trafik derstädes skött. Angående de afgifter, som härför skola
erläggas, samt vissa andra bestämmelser i kontraktet är i komiténs betänkande
(sid. 9 och 10) redogjordt. Enligt hvad jernvägsstyrelsen i
sitt nyssberörda utlåtande upplyste, skulle sådana anordningar, hvarigenom
staten icke behöfde begagna nämnda centralstation, kunna åstadkommas
för en kostnad af omkring 81,000 kronor, förutom dels kostnaden
för inköp af nyss omförmälda jordområde vid ångfärjehamnen,
dels ock ett belopp af 110,000 kronor, som redan komitén (sid. 49 i
betänkandet) i sina beräkningar öfver banornas kompletteringskostnad
upptagit för n)?a anläggningar vid ångfärjestationen. Då genom eu
dylik åtgärd icke allenast afsevärda fördelar i trafikhänseende skulle
vinnas, utan äfven staten befrias från afgifterna för centralstationens
begagnande, hvilka kunde beräknas till omkring 25,000 kronor för år,
förordade jernvägsstyrelsen att nämnda åtgärd måtte redan under något
af de första åren efter inköpet vidtagas.

I Göteborg begagnar Göteborg—Hallands jernväg för sin trafik
Bergslagernas jernvägs station derstädes. För vilkoren härför finnes
redogörelse lemnad i komiténs betänkande (sid. 22 och 23). Den årliga
utgift, som statens jernvägar skulle för begagnande af nämnda station
samt trafikens skötande derstädes få vidkännas, stadie komma att uppgå,

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 32.

enligt hvad jernvägsstyrelsen meddelade, till omkring 50,000 kronor.
Visserligen skulle — yttrade styrelsen vidare i afseende härå — vestkustbanan
nu kunna för en af styrelsen till 139,000 kronor beräknad
kostnad inledas till statsbanans station, men då denna stations utrymme
och spårsystem vore ytterst knappt redan för den nuvarande trafiken,
skulle stationen icke kunna utan en mycket kostsam utvidgning upptaga
den ökade trafik, som skulle från vestkustbanan tillföras stationen.
Styrelsen hade derföre kommit till den uppfattning att det med statens
fördel vore mest förenligt att bibehålla den af komitén förordade provisoriska
anordningen, intilldess den från vestra stambanan härflytande
rörelsen på stationen gjorde en utvidgning af densamma oundgängligen
nödvändig.

1 afseende å komiténs beräkning af kostnaden för den rullande
materielens komplettering gjorde jernvägsstyrelsen icke annan erinran,
än att den af komitén till 80,000 kronor upptagna kostnaden för uppförande
af en ny mindre vagnreparationsverkstad syntes styrelsen kunna
till detta relativt låga belopp godkännas endast under förutsättning att
de norrländska stambanornas reparationsverkstäder tilltoges i sådan skala,
att dessa banors lokomotiv kunde der fullständigt repareras utan att —
såsom hittills varit fallet — hjelp för detta ändamål behöfde påräknas
från verkstaden i Malmö.

Enligt jernvägsstyrelsens förslag skulle alltså den af komitén beräknade
kostnaden för banornas komplettering, utgörande efter afdrag af
det belopp, 187,000 kronor, hvarmed denna kostnad bör minskas i följd

af nytt spårs inläggande å Mellersta Hallands jernväg, kronor 3,105,000
ökas med kostnaden för diverse arbeten, som borde

utföras omedelbart efter inköpet, eller..................... » 300,000

hvadan de utgifter, som staten skulle för banornas
komplettering få vidkännas i omedelbart samband

med inköpet, skulle uppgå till.................................. kronor 3,405,000

Om härtill läggas kostnaderna
dels för vissa arbeten, som enligt styrelsens förslag
under de närmaste åren efter inköpet skulle utföras,
................................................................................ » 76,000

dels för anordnande af egen station i Helsingborg...... )> 81,000

skulle enligt jernvägsstyrelsens förslag statens sammanlagda
kostnader för banornas komplettering i
sammanhang med inköpet och för derefter behöfliga
förbättringar komma att uppgå till............... kronor 3,562,000

Kongl. Mgj:ts Nåd. Proposition N:o .92.

Härtill skulle ytterligare komma kostnaden för förvärfvande af eganderätt
till den mark, som användes för spårförbindelsen med ångfärjehamnen
och för stationen derstädes. Å andra sidan skulle komma att
årligen besparas dels inqvartering åt omkring 50 banvakter, dels afgiften
för begagnande af centralstationen i Helsingborg, uppgående till omkring
25,000 kronor om året, dels ock arrendeafgiften för jordområdet
vid ångfärjehamnen. Denna årliga besparing skulle dock, enligt hvad
styrelsen upplyste, komma att i följd af anordnandet af egen station i
Helsingborg minskas med utgiften för en i sådant fall nödig förstärkning
af statsbanornas personal derstädes.

I sin skrifvelse af den 31 december 1894 omförmäler jernvägsstyrelsen
att styrelsen på grund af banornas ställning vid 1893 års slut uppgjort
nya beräkningar öfver kompletteringskostnaderna. Resultatet af
dessa beräkningar är intaget i ofvan omförmälda, vid styrelsens skrifvelse
fogade tabell. Denna upptager dels för hvarje af ifrågavarande
banor de af komitén beräknade kompletteringskostnader, uppgående,
efter afdrag af nyssberörda belopp af 187,000 kronor, till tillsammans

3,105,000 kronor, dels ock ytterligare

för Skåne—Hallands jernväg
» Mellersta Hallands »

» Göteborg—Hallands »

)> Landskrona—Engelholms »

» Malmö—Billesholms »

kronor 93,200

» 98,400

» 125,000

» 21,500

» 37,900

Summa kronor 376,000

eller samma belopp, hvarmed styrelsen i dess underdåniga utlåtande den
20 februari 1894 ansåg de af komitén beräknade kompletteringskostnader
böra ökas för verkställande af åtskilliga arbeten, som borde utföras
dels omedelbart efter inköpet, dels under de närmaste åren. derefter.
Enligt styrelsens senaste förslag1 skulle således kompletteringskostnaderna
komma att tillsammans uppgå till 3,481,000 kronor eller
samma belopp, som dess förslag af den 20 februari 1894 upptager, då
hänsyn icke tages till den af styrelsen i dess sistnämnda förslag beräknade,
men i det sist afgifna förslaget icke omnämnda kostnaden för anordnande
af egen station i Helsingborg, 81,000 kronor. Af nyssnämnda
summa, 3,481,000 kronor, faller på

Skåne—Hallands jernväg ................................................... kronor 1,590,700

Mellersta Hallands » »__605,800

Transport kronor 2,196,500

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 82.

Transport kronor 2,196,500

Göteborg—Hallands jernväg ............. » 557,000

Landskrona—Engelholms » j> 264,200

Malmö—Billesholms » » 463,300

kronor 3,481,000.

Om till de beräknade inlösningssummorna vid 1893 års slut läggas
de sålunda af jernvägsstyrelsen nödiga ansedda kompletteringskostnaderna,
skulle totalkostnaderna för jernvägarnes förvärfvande åt staten
samt deras nödiga förbättring blifva:

Inlösningssiunma Summa

kr. kr. kr.

för Skåne—Hallands jernväg...... 8,782,294 1,590,700 10,372,994

» Mellersta Hallands '' » 3,527,359 605,800 4,133,159

» Göteborgs—Hallands » 4,767,485 557,000 5,324,485

» Landskrona—Engelholms» ...... 2,000,000 264,200 2,264,200

» Malmö—Billesholms » 3,130,175 463,300 3,593,475

kronor 22,207,313 3,481,000 25,688,313

Vid bedömande af frågan huruvida jernvägarne, derest de öfverginge
i statens ego, kunde antagas komma att gifva en afkastning, tillräcklig
för att möjliggöra förräntandet af det kapital, staten å dem
nedlade, utgick komitén i främsta rummet från den hittills varande
trafiken, den inkomst, jernvägsbolagen hittills haft, samt deras hittills
varande utgifter.

I dessa hänseenden meddelades i komiténs betänkande åtskilliga
uppgifter för tiden till och med år 1892. Dessa uppgifter jemte motsvarande
uppgifter för år 1893 visa följande siffror:

för Skåne—Hallands jernväg:

år	1886 .......	Resande ..... 322,409	Tonn gods 71,396	Inkomster kr. 419,753	Utgifter kr. 233,306	Nettobehållning kr. 186,447
»	1887 .......	..... 321,056	75,729	427,744	268,921	158,823
»	1888 ......	..... 294,608	79,009	483,572	311,985	171,587
»	1889 .......	..... 327,781	103,135	614.113	344,037 404,879	270,076
»	1890 .......	..... 357,267	122,323	685^615	280,736
»	1891 .....	..... 367,209	148,903	756,760	480,350 508,334	276,410
»	1892 .......	..... 386,685	169,689	798,805	290,471
»	1893 .......	..... 386,020	197,168	888,908	518,743	370,165

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 32.

för Mellersta Hallands jernväg:

		Kesande	Tonn gods	Inkomster	Utgifter	Nettobehållning
				kr.	kr.	kr.
år 1887 ..........	123,159	14,722	175,817	129,086	46,731
b	1888 ...........	120,970	18,054	224,131	150,116	74,015
))	1889 .........	147,280	25,157	327,791	196,281 205,953 258,643	131,510 188,777
»	1890 ...........	163^374	41,383	394,730
»	1891 ...........	189''675	60,345	503,368	244,725
b	1892 ..........	195,147	67,212	524,366	299,467	224,899
b	1893 ........	203,133	81,138	597,063	287,600	309,463
	för Göteborg—Hallands jernväg:
		Resande	Tonn gods	Inkomster	Utgifter	Nettobehållning
				kr.	kr.	kr.
år	1889 ...........	231,648	36,381	462,016	197,549	264,467
b	1890...........	260,105	64,218	541,465	231,725	309,740
»	1891............	304,371	63,127	644,419	320,220	324,199
b	1892............	301,850	60,893	646,895	368,858	278,037
B	1893...........	316,926	80,088	727,363	429,866	297,497
	för Landsh	•ona—Engelholms jernväg:
		Resande	Tonn gods	Inkomster	Utgifter	Nettobehållning
				kr.	kr.	kr.
år	1876............	uppgifter saknas	uppgifter \ saknas >	164,180 \|	114,650	49,530
B	1877 ..........	91,497	28,405 )
B	1878...........	86,326	31,636	132,370	118,279	14,091
B	1879............	78,007	27,127	124,344	101,895	22,449
B	1880...........	81,767	33,596	139,114	98,521	40,593
B	1881............	) uppgifter	40,840	144,598	111,490	33,108
B	1882............	j saknas 93,810	39,322	153,511	116,996	36,515
B	1883 ............	54,975	176,053	93,285	82,768
B	1884............	95,022	62,153	186,407	111,295	75,112
B	1885...........	79,211	63,096	165,410	119,889	45,521
B	1886 ............	68,424	62,829	148,042	118,032	30,010
B	1887 ..........	76,229	70,008	162,345	136,038	26,307
B	1888............	75,771	78,223	175,751	134,786	40,965
B	1889...........	81,275	90,866	206,241	123,763	82,478
B	1890 ...........	89,322	115,662	224,374 #	159,696	64,678
B	1891...........	99,393	127,456	241,227	163,431	77,796
B	1892............	99,616	129,680	251,928	180,179	71,749
B	1893............	108,316	141,754	269,896	155,370	114,526
	Bik. till ltifad.	Brot. 18 Dö.	1 Sfi''dill. 1 v:	[fd. 2<j imf t.		tf

Kongl. 31aj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

för Malmö—Billesholms jernväg:

		Resande	Tonn gods	Inkomster	Utgifter	Nettobehållning
				kr.	kr.	kr.
år	1887........	.... 159,241	52,558	227,229	158,826	68,403
»	1888 ........	.... 173,288	60,604	273,878	182,635	91,243
»	1889.......	.... 196,783	75,066	318,756	186,737	132,019
»	1890......	.... 226,392	90,858	341,244	195,769	145,475
	1891........	.... 260,537	117,131	403,191	235,495	167,696
»	1892.......	.... 266,838	125,702	415,727	247,553	168,174
»	1893........	.... 287,222	124,828	445,123	260,958	184,165

Komitén kora alltså till det, resultat, ait de fem banorna tillsammans
år 1892 lemnade en nettoinkomst, motsvarande 4,16 procent af
det belopp, hvartill banornas inlösningspris och deras kompletteringskostnad
af komitén beräknades.

Göres en dylik uträkning för år 1893 på grund af ofvanstående
uppgifter, befinnes att nettoinkomsten sistnämnda år utgjorde i procent
af banornas nu beräknade inlösningspris och kompletteringskostnad:

för Skåne—Hallands jernväg........................................ 3,57 procent

» Mellersta Hallands » 7,48 »

» Göteborg—Hallands » 5,58 »

» Landskrona—Engelholms » 5,05 »

» Malmö—Billesholms » 5,12 »

eller för alla fem jernvägarne tillsammans 4,96 procent.

För bedömande af fördelen för staten i finansielt hänseende af
banornas inköp undersökte komitén vidare, huruvida banornas öfvergång
i statens ego kunde antagas verka någon ändring i den nettoinkomst,
banorna förut lemnat. I detta afseende anförde komitén att en ökning
af utgifterna föranleddes af behofvet att bereda staten tryggad besittningsrätt
till de för ångfärjetrafiken i Helsingborg behöfliga områden,
som tillhörde Helsingborgs stad, men hvilka staden förklarat sig
villig att på vissa vilkor till staten upplåta. I följd af ändrade bestämmelser
rörande den afgift, Göteborg—Hallands jernväg skulle betala
till Bergslagernas jernväg för underhållet af Göteborgs station och
handhafvandet af Göteborg—Hallands jernvägs trafik derstädes, komme
jemväl, och oberoende» af sistnämnda banas öfvergång i statens ego,
eu ökning i denna jernvägs utgifter att inträda. Dessa tillökningar i
utgifter ansåg komitén dock komma att mer än väl uppvägas deraf att
de utgifter, som jernvägsbolagen fått vidkännas för skatter samt sty -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

relse- och revisionskostnader, och hvilka för samtlige de fem ifrågavarande
jernvägarne år 1892 uppgått till 52,088 kronor, helt och hållet
komme att försvinna genom jernvägarnes öfvergång i statens eg o. I
andra hänseenden ansåg komitén någon ökning i utgifterna icke böra
antagas ifrågakomma. Hvad aflöningsstaten för den ordinarie personalen
anginge, funnes för det dåvarande vid de fem ifrågavarande jemvägarne
anstäld en ordinarie personal, uppgående till 577 personer, och
aflöningsstaten för denna personal tillika med det belopp, 12,500 kronor,
som Göteborg—Hallands jernväg betalade till Bergslagernas jernväg,
för det sistnämnda jernvägs personal handhade den förra jernvägens
trafik å stationen i Göteborg, utgjorde 458,888 kronor. Om jernvägarne
öfverginge i statens ego, skulle hela administrationen deraf,
med beräkning af den nuvarande trafiken och under förutsättning att
banorna förlädes under tredje trafikdistriktet, kräfva en ordinarie personal
af 547 personer och desses aflöning enligt nu gällande aflöningsreglemente
för statens jernvägar uppgå till 457,357 kronor. Då
för de personer, 30 till antalet, hvarmed personalen komme att minskas
och hvilka samtlige tillhörde byråpersonalen, inom statens jernvägar
anställning kunde beredas å andra platser, behöfde icke ens
under någon öfvergångstid aflöningsstaten blifva större än den för närvarande
vore. Icke heller behöfde i fråga om trafikens uppehållande
å banorna, i hvad den afsåge sjelfva tåganordningen, någon förändring
ledande till ökade utgifter ifrågakomma, då de redan vidtagna anordningarne
å banorna allmänt erkändes motsvara för handen varande behof.
Banornas förvaltning komme sålunda icke efter deras öfvertagande
af staten att blifva dyrare än förut. Tvärtom komme en post,
nemligen banornas underhåll, att i början till och med ställa sig billigare,
i händelse på banornas komplettering nedlades de belopp, som
komitén ifrågasatt.

Beträffande åter inkomsterna och i hvad mån de skulle påverkas af
jernvägarnes öfvergång i statens ego, erinrade komitén till en början
att de tre vestkustbanorna för sin lokaltrafik hade taxor, som vore lika
med statens jernvägars, under det att deremot Landskrona— Engelholms
och Malmö—Billesholms jernvägars taxor vore högre än statsbanornas;
hvarefter komitén vidare anförde följande:

»Jemföres den fraktinkomst, som af samtrafiken under år 1892 influtit,
och den inkomst, hvilken skulle hafva erhållits, om statens jernvägars
taxa blifvit tillämpad i stället för samtrafiktaxan, befinnes att
de fem jernvägarne uppburit:

2Ö1

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 32.

Skåne—Hallands jernväg ............ kr. 144,813: 64

Mellersta Hallands » » 136,609: 25

Göteborg—Hallands » » 126,554: 32

Landskrona—Engelholms » » 101,644: 03

Malmö—Billesholms » » 105,640: 30

kr. 615,261: 54,

hvaremot, om, i stället för samtrafiktaxan,
statens gällande frakttaxa tilllämpats,
inkomsten, till följd af de
särskilda banafgifternas bortfallande,
skulle hafva utgjort ............................. kr. 553,735: 40

motsvarande en minskning af............ kr. 61,526: 14,

eller 10 procent.»

''f

»Vid en liknande jemförelse med afseende på banornas lokaltrafik,
d. v. s. den trafik, som rört sig inom egen banas område, kunna de
tre vestkustbanorna, som hafva lika taxa med statens jemvägars, lemnas
ur räkningen. För Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholms
jernvägar, hvilka åter uppburit högre afgifter för sin lokaltrafik
än statens jemvägars taxa medgifver, skulle en minskning i inkomst
hafva uppstått, som framgår af följande sammanställning:

■ ''in?''.uobirfai .0! u 3ofmjb!,m homdb- ''unornL M/rrniu

Landskrona—Engelholms jernväg
Malmö—Billesholms »

Afgifter enligt de enskilda
jernTägarnes
lokaltaxor:

kr. 147,709: 35
» 316,116: 91

kr. 463,826: 26

utvisande en skilnad af kr. 29,306: 66 eller 6,45 %.y>

Afgifter enligt statens
jemvägars taxa:

kr. 137,369: 70
» 297,149: 90

kr. 434,519: 60,

»Totala minskningen i inkomst, om jernvägarne redan år 1892 varit

i statens ego, skulle således hafva utgjort:

å samtrafiken ............. ..................... kr. 61,526: 14

» lokaltrafiken ......................... » 29,306: 66

eller tillsammans kr. 90,832: 80,
alltså i rundt tal 90,000 kronor eller 8,n %.r>

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

»Komitén håller emellertid före att denna, af tillämpning af statens
jernvägars taxa föranledda minskning i inkomst förlorar betydelse
på grund af den starka och oafbrutna ökning i de ifrågavarande jernvägarnes
trafik, som år efter år egt rum, såsom framgår af följande

öfversigt:

Bruttoinkomst* Driftkostnad* Nettoinkomst

1889 1890—92 1889 1890—92 1889 1890-92

(medeltal) (medeltal) (medeltal)

kr. kr. kr. kr. kr. kr.

Skåne—Hallands jernväg........... 614,113 747,060 336,137 455,976 277,976 291,084

Mellersta Hallands » 320,282 442,856 166,798 249,412 153,484 193,444

Göteborg—Hallands » 461,891 589,701 184,041 291,510 277,850 298,191

Landskrona—Engelholms jernväg 205,841 237,500 123,763 167,769 82,078 69,731

Malmö—Billesholms » 317,952 381,667 183,147 216,363 134,805 165,304

1,920,079 2,398,784 993,886 1,381,030 926,193 1,017,754

Ökning från år 1889 ................ 478,705 387,144 91,561»

»Utgiftsprocenten för alla fem banorna såsom en enhet utgjorde:

år 1889 ......................................................................................................... 51,7 %

samt åren 1890 — 92 i medeltal .......................................................... 57,6 %»

»Under de nio första månaderna af åren 1892 och 1893 (januari—
september) stälde sig inkomsterna sålunda:

Skåne—Hallands jernväg
Mellersta Hallands »

Göteborg—Hallands »

Landskrona—Engelholms »
Malmö—Billesholms »

Brutto

1892

kr.

587,263: 55
361,064: 29
459,563: 75
171,946: 82
303,168: 28

Brutto

1893

kr.

643,850: 77
412,511: 22
516,559: 42
178,882: 62
327,130: 41

Ökning

kr.

56,587: 22
51,446: 93
56,995: 67
6,935: 80
23,962: 13

1,883,006: 69 2,078,934: 44 195,927: 75»

»Då under månaderna januari—september 1893 inkomsterna ökats
i förhållande till 1892 års inkomster under samma tid med kr. 195,928,
skulle alltså, vid beräkning af ofvan angifna utgiftsprocent för åren

* I do i donna tabell mcddolado sifferuppgifter ingå ej andra inkomster och utgifter än do, som dirokt
härflyta af jernvägarnes trafikorando.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 32.

1890—92, eller 57,6 %, nettobehållningen utgöra kr. 88,147 mera än
under 1892. Antages ökningen af bruttoinkomsten under oktober—
december 1893 komma att fortgå likformigt, skulle ökningen för hela
året 1893 blifva kr. 261,237, i hvilket fall, med antagande af nyssnämnda
utgiftsprocent, ökningen i nettoinkomst skulle utgöra kr. 99,223.))

»Statens jernvägars taxa tillämpad å 1892 års trafik å banorna
skulle, enligt hvad ofvan visats, hafva sänkt inkomsterna med 90,000
kronor, men så snabb har trafikökningen på ett enda år varit, att denna
minskning skulle hafva utjemnats på nämnda korta tid. De åberopade
siffrorna synas komitén kunna sägas tala ett tillräckligt tydligt språk,
i det de visa, hurusom inkomsterna varit stadda i oafbruten stegring.
Och de förhållanden, på hvilka banornas trafik hufvudsakligen beror,
synas gifva grundad anledning antaga att äfven framtiden skall visa

gynsam, så mycket mer som ångfärjeförbindelsen mellan Helsingborg
och Helsingör ställer i utsigt en fortgående utveckling af den
internationella trafik, som betjenas af vestkustbanan och som redan från
början visat sig kraftig och gifvande goda löften för framtiden.»

»Men den ökning i inkomster och rörelse, hvarom de af komitén
här ofvan anförda siffror bära vittnesbörd, har varit skönjbar redan
innan ångfärjan i mars månad 1892 sattes i gång, och det är således
icke denna och den genom densamma underlättade internationella samfärdseln,
som ensam förklarar rörelsens stadiga tillväxt. Äfven den
lokala trafiken har lemna! ett väsentligt bidrag till jernvägarnes ökade
inkomster. Och att denna lokala trafik äfven framgent skall utvecklas,
derför synas förutsättningarna vara för handen, då, enligt hvad komitén
i redogörelsen för de särskilda jernvägarne uppvisat, banorna genomlöpa
trakter, der jordbruk samt allehanda industriella företag, hvilkas
råvaror eller alster fraktas å banorna, nått en rik utveckling. Har
rörelsen å banorna kunnat alltjemt tillväxa redan under nu varande förhållanden,
d. v. s. under inflytande af frakttaxor, som delvis varit och
äro högre än statens jernvägars samt under trycket af de banafgifter,
som hafva sin grund i eganderättens splittring på flere olika egare,
eger man rätt antaga att de lättnader i fraktafgifter, som tillämpningen
af statens jernvägars taxa skulle medföra, skola bidraga att framkalla
ytterligare stegring i trafiken'' och derigenom redan från början förekomma
den minskning i fraktinkomst, som utan en dylik stegring skulle
blifva en följd af en billigare taxas användning.»

Då således enligt komiténs uppfattning de fem jernvägarnes öfvergång
i statens eg o icke medförde ökning i utgifterna, och den af tillämpningen
utaf statens jernvägars taxa förorsakade minskning i inkomsterna

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

borde till fullo motvägas af trafikens stadigt fortgående tillväxt, ansåg
komitén att jernvägarne i statens .hand skulle redan från början lemna
minst lika stor nettoinkomst som år 1892 och staten således på det
för jernvägarnes förvärfvande och komplettering erforderliga kapital
kunna beräkna en ränta af åtminstone 4,16 procent.

Dessa komiténs beräkningar ansåg jernvägsst.yrelsen i sitt utlåtande
af den 20 februari 1894 vara i hufvudsak rigtiga, och styrelsen uttalade
derföre den åsigt att staten i alla händelser skulle kunna på det för
jernvägarnes förvärfvande och komplettering nedlagda kapital beräkna
en ränta af omkring fyra procent. Icke heller i sin skrifvelse af den
31 december 1894 bär styrelsen mot komiténs beräkningar gjort annan
anmärkning än att styrelsen af anledning, för hvilken jag framdeles
skall redogöra, ansett den af komitén uppgjorda aflöningsstaten böra
ökas med omkring 28,000 kronor.

Såsom nämnts, beräknade komitén ökningen af bruttoinkomsten
utaf banornas trafikerande under år 1893 till 261,237 kronor och ökningen
i nettoinkomst till 99,223 kronor, allt jemfördt med förhållandena
år 1892. I verkligheten har dock ökningen visat sig än större samt
utgjort för bruttoinkomsten 266,973 kronor och för nettoinkomsten icke
mindre än 220,602 kronor, såsom framgår af följande öfversigt öfver
banornas bruttoinkomst af trafiken, driftkostnad och nettoinkomst af
trafiken.

1 8 9 2.

1 8 9 3.

Brutto-

inkomst.

Drift-

kostnad.

Netto-

inkomst.

Brutto-

inkomst.

Drift-

kostnad.

Netto-

inkomst.

kr.

Skåne—Hallands jernväg........... 798,805	501,562	297,243	888,908	518,743	370,165
Mellersta Hallands » ......... 479,183	294,282	184,901	545,158	285,184	259,974
Göteborg—Hallands » ......... 607,960	350,339	257,621	684,162	406,062	278,100
Landskrona—Engelholms jernväg 249,353	180,180	69,173	266,106	155,370	110,736
Malmö—Billesholms » 409,872	253,583	156,289	427,812	260,958	166,854
2,545,173	1.579,946	965,227	2,812,146	1,626,317	1,185,829

För år 1894 har bruttoinkomsten af trafiken utgjort:

å Skåne—Hallands jernväg ..................................................... kr. 979,309

» Mellersta Hallands » » 539,588

» Göteborg—Hallands » » 673,619

» Landskrona—Engelholms jernväg...................................... » 292,569

» Malmö—Billesholms » » 456,777

Summa kronor 2,941,862

eller 129,716 kronor mera än år 1893.

24'' Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 32.

Driftkostnadernas belopp för år 1894 är jag icke nu i tillfälle att
uppgifva och följaktligen icke heller nettoinkomstens storlek. Men antages
driftkostnadernas förhållande till bruttoinkomsten nämnda år utgöra
detsamma som år 1893 eller 57,8 procent, skulle driftkostnaden
för sistlidna år uppgå till omkring 1,700,000 kronor och nettoinkomsten
till omkring 1,241,000 kronor eller ungefär 56,000 kronor mera än
år 1893.

Hade jernvägarne varit i statens ego, skulle visserligen bruttoinkomT
sterna hafva blifvit lägre än de nu i verkligheten utgjort, dels i följd af
banafgifternas bortfallande i samtrafiken, dels ock måhända i följd deraf
att Malmö—Billesliolms- och Landskrona—Engelholmsbanornas taxor i
vissa afseenden äro högre än statens. Men den minskning, som häraf föranledes,
är icke af afsevärd betydelse. För år 1892 beräknade komitén att
denna minskning skulle hafva utgjort omkring 90,000 kronor eller vida
mindre än det belopp, hvarmed 1893 års inkomster öfverstego inkomsterna
år 1892. Äfven om minskningen för år 1894 antages till ett så högt
belopp som omkring 110,000 kronor, skulle likväl bruttoinkomsten hafva
utgjort 2,830,000 kronor, hvilket belopp skulle, om driftkostnaderna
antagas oförändrade, hafva lemnat en nettoinkomst af 1,130,000 kronor.

Med de nu meddelade sifferuppgifterna för ögonen och då af hvad
komitén och jernvägsstyrelsen anfört framgår att jernvägarnes öfvergång
i statens ego icke skulle behöfva föranleda någon annan egentlig
ökning af utgifterna för drift och underhåll än med nyssberörda, af
jernvägsstyrelsen omförmälda belopp af 28,000 kronor, torde man vara
berättigad antaga att jernvägarne i statens hand skulle redan från
början lemna en nettobehållning af 1,100,000 kronor.

För bestämmande af det belopp, som staten skulle hafva att vid jernvägarnes
inlösen kontant utgifva, måste hänsyn äfven tagas dels till statens
fordringar hos egarne af ifrågavarande jernvägar för lemnade lån,
dels ock till beloppet af de inteckningar, som för andra skulder gravera
jernvägarne. I detta hänseende inhemtas af ofvannämnda komités betänkande
samt en deruti intagen skrifvelse från fullmäktige i riksgäldskontoret
att Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag erhållit två olika statslån,
nemligen ett å 1,500,000 kronor ur 1881 års fond för låneunderstöd
åt enskilda jern vägsanläggningar och ett å 795,500 kronor, beviljadt af
1884 års Riksdag. Mellersta Hallands jernvägsaktiebolag har af samma
års Riksdag beviljats ett statslån å 1,550,000 kronor och Göteborg—
Hallands jernvägsaktiebolag har af Riksdagen år 1886 undfått ett lån å

2,068,000 kronor. 1 afseende å dessa lån, hvilka samtliga utbetalats

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

från riksgäldskontoret, faststäldes såsom vilkor att anstånd med erläggande
af räntan, som beräknas till 4Va procent för år, medgafs för
högst tre år, dock icke utöfver ett år från den dag, då hvarje jernväg
senast skulle vara färdig och för trafik öppnad. Beloppet af den ränta,
med hvars erläggande anstånd sålunda medgifvits, skall, enligt meddelade
bestämmelser, till staten inbetalas,, sedan genom de stadgade
annuitetsliqviderna all öfrig ränta, med hvilken anstånd icke beviljats,
blifvit gulden, så att efter nämnda tids förlopp med den faststälda
annuitetens erläggande skall fortfaras, till dess äfven beloppet, af förstnämnda
ränta, eller den sa kallade anstandsräutan, blifvit inbetaldt.
Annuiteterna å Skåne—Hallands och Mellersta Hallands jernvägsaktiebolags
lån erläggas den 1 januari samt annuiteten å Göteborg—Hallands
jernvägsaktiebolags lån den 1 oktober.

Enligt hvad en från riksgäldskontoret meddelad. uppgift gifver.vid
handen, utgör bolagens skuld till riksgäldskontoret vid 1896 års början:

Skåne—Hallands j ernvägsaktiebolag:

a) lånet å kr. 1,500,000 ...............

5) > > » 795,500 ..............

Mellersta Hallands j ernvägsaktiebolag
Göteborg—Hallands »

Kapital.	Upplupen ränta.	Anstånds- ränta.
kr. 1,439,856: 36	—	157,375: -
» 763,603: 82	—	80,643: 70
> 1,497,944: 09	—	139,499: 82
> 2,011,432: 86	22,628: 62	136,162: 25

kr. 5,712,837: 13 22,628: 62 513,680: 77

kr. 6,249,146: 52

Hvad anståndsräntorna angår, omnämnde jag i . mitt anförande till
statsrådsprotokollet den 17 mars 1894 att fullmäktige i riksgäldskontoret
varit af den mening att dessa räntors hela belopp borde afdragas
från inlösningsprisen, men att deremot komitén, hvilken, då dessa räntor
utgjorde en skuld, icke inberäknat deras belopp i anläggningskostnaden,
ansett att, då denna skuld icke ännu på lång tid vore förfallen,
räntorna borde, derest de skulle vid liqviden afdragas, upptagas endast
till den summa, som, efter en räntefot af fyra procent, motsvarade
deras värde med hänsyn dertill att desamma, i stället för att erläggas
enligt den ursprungliga amorteringsplanen, ansåges guldna redan vid den
tidpunkt, då jernvägarnes inlösen skedde. För min del yttrade jag i
nämnda anförande att jag icke hade något att erinra mot komiténs förslag
i detta hänseende; och jag finner icke någon anledning att nu frångå
denna mening.

Bih. till lliked. Prat. 1335. 1 Sami. 1 Åfd. 20 Haft. 4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

•k

Enligt en i komiténs betänkande intagen beräkning skulle anståndsräntornas
värde, beräknad efter den af komitén föreslagna grund, vid
början af år 1895 utgöra:

för Skåne—Hallands jernväg:

å statslånet n:o 1 1,500,000 kr. kr. 24,081: 93

» » » 2 795,500 » ..........,. » 12,359: 13

för Mellersta Hallands jernväg:

» statslån 1,550,000 kr........*................... » 20,674: 14

för Göteborg—Hallands jernväg:

» statslån 2,068,000 kr. ........» 19,753: 33

kronor 76,868: 53

• * - • •; " • * i’ ■ f; i . > *i1i ■

Lägges till de sålunda beräknade värdena fyra procent ränta för
år 1895, blifver ifrågavarande räntors värde vid ingången af år 1896:

för Skåne—Hallands jernväg:

å statslånet å 1,500,000 kr.................. kr. 25,045: 21

» » » 795,500 » .................. » 12,853: 50

för Mellersta Hallands jernväg:

» statslån 1,550,000 kr............................ » 21,501: 11

för Göteborg—Hallands jernväg:

» statslån 2,068,000 kr. .................... » 20,543: 46

tillsammans kronor 79,943: 28

Hela afdraget för bolagens skuld till staten skulle alltså blifva
5,815,409 kronor 3 öre.

Förutom af de Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag beviljade statslån
graveras detta bolags jernväg af ett intecknadt obligationslån, ursprungligen
å 1,200,000 kronor. Detta lån löper med fem procent
ränta och skall amorteras med 50,000 kronor årligen under loppet af
24 år, räknadt från den 1 juni 1893, dock med jernvägsbolaget förbehållen
rätt att efter ingången af år 1899 och med minst sex månaders
uppsägning genom utlottning öka amorteringen eller betala hela låneåterstoden.
Enligt amorteringsplanen kommer sålunda lånets kapitalåterstod
att den 1 januari 1896 utgöra 1,050,000 kronor.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Mellersta Hallands och Göteborg—Hallands jernvägsaktiebolag häfta
deremot icke för någon annan i bolagens jernvägar intecknad skuld
än statslånen.

Malmö—Billesholms jernväg är intecknad för ett med fyra procent
ränta löpande obligationslån å 1,400,000 kronor. Af detta lån, som är
stäldt på 40 års amortering, men kan konverteras år 1900, kommer,
enligt hvad jag inhemtat, att enligt amorteringsplanen vid 1896 års ingång
återstå oguldet ett kapitalbelopp af 1,320,000 kronor.

Landskrona—Engelholms jernvägsaktiebolag häftade vid 1893 års
slut i skuld för omkring 2,970,000 kronor, deraf två med fyra procent
ränta löpande obligationslån å tillhopa 1,885,400 kronor. Som bolagets
jernväg icke lagfarits, hafva ej heller bolagets skulder kunnat i jernvägen
intecknas.

Beträffande de närmare bestämmelser, hvilka i köpeaftalen med
vederbörande jernvägsegare borde i afseende å sättet för banornas förvärfvande
intagas, ansåg komitén, hvilken, såsom nämnts, föreslog att
tidpunkten för banornas inlösen skulle bestämmas till ingången af år
1895, följande vara behöfliga:

l:o) beträffande de fyra banor, som är o underkastade inlösning svilkor :

a) jernvägsbolaget öfverlemnar till svenska staten eganderätten till
banan med alla dess fasta, och lösa tillhörigheter af hvad slag de vara
må och således

1) hela det jordområde, hvarå bolaget enligt lagfartsprotokoll
erhållit lagfart eller som eljest tillhör jernvägen;

2) sjelfva jernvägen till öfver- och underbyggnad, bro- och
trumbvggnader, utlagda syllar, skenor, spårvexlar samt vändskifvor
och vagnvågar jemte stängsel;

3) alla till jernvägen hörande hus, byggnader, signaleringsoch
andra inrättningar samt fasta inventarier;

4) alla jernvägen tillhöriga telegraf- och telefonapparater med
dertill hörande ledningar;

5) all jernvägens rullande materiel, såsom lokomotiv, personoch
godsvagnar samt andra fordon jemte dertill hörande lösa
inventarier och reservdelar;

6) alla öfriga ofvan icke omnämnda lösa inventarier, som
vid tillträdestiden äro för begagnande vid liufvudkontoret, expeditionslokalerna,
å stationerna och luden utlemnade eller i bolagets
förråd befintliga;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

7) de för trafikens behof i förråd befintliga förlags- och
konsumtionsartiklar, såsom obegagnade syllar och skenor med
tillbehör, stenkol, oljor och dylikt;

b) öfver de i punkten a mom. 5, 6 och 7 upptagna föremål skola
under december månad 1894 förteckningar upprättas så, att dessa förteckningar,
med hänsyn till sannolik förbrukning under tiden till den
1 januari 1895, utvisa hvad af de förtecknade föremålen kan antagas
återstå sistnämnda dag; skolande sagda förteckningar uppgöras af jernvägsstyrelsens
och bolagets ombud, som dervid tillika värdera de i mom.
7 omförmälda förlags- och konsumtionsartiklar. Vid skiljaktiga meningar
härom mellan ombuden tillkallas en af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länet för sådant ändamål på förhand utsedd besigtningsman,
som eger i omtvistade punkter skilja mellan ombuden;

c) tillträdet sker den 1 januari 1895, då jernvägen med hvad till
den hörer af bolaget öfverlemnas till dem, hvilka af jernvägsstyrelsen
förordnats att mottaga densamma. Dervid aflemnas tillika af bolaget
slutlig öfverlåtelsehandling och behöriga åtkomsthandlingar till den jernvägen
tillhörande jord;

d) lösesumman för den i mom. a upptagna egendom med undantag
af de i punkten 7 omförmälda förlags- och konsumtionsartiklar motsvarar
hvad jernvägen med tillhörigheter och trafikmateriel enligt behöriga
räkenskaper för tiden till den 1 januari 1895 kostat, med tilllägg
af ränta efter fem för hundra om året efter afdrag af den nettoinkomst,
banan under tiden lemnat; och skola dessa bestämmelser tilllämpas
på sätt skett vid uppgörande af den uträkning öfver bolagets
tillgodohafvande enligt dess räkenskaper, för så vidt desamma afse tiden
till och med år 1892, som af komitén i dess betänkande meddelats
och för hvilken ofvan är redogjordt.

För uträknande af lösesumman enligt de sålunda stadgade grunderna
skall bolaget efter afsilande af sina räkenskaper för tiden till
den 1 januari 1895 till jernvägsstyrelsen öfverlemna desamma jemte
bolagets uträkning å det tillägg eller afdrag å nyss omnämnda uträkning,
som uppkommer med hänsyn till förhållandena under åren 1893
och 1894. Senast en månad efter det dessa handlingar till jernvägsstyrelsen
inkommit meddelar styrelsen bolaget, huruvida dess uträkning
godkännes eller icke. Kan öfverenskommelse i detta afseende mellan
jernvägsstyrelsen och bolaget ej träffas, skall frågan angående lösesummans
uträknande afgöras af skiljemän, af hvilka styrelsen utser två
och bolaget två samt de sålunda valde den femte; skolande för denna

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

händelse i öfrigt tillämpas föreskrifterna i lagen om skiljemän den 28
oktober 1887.

Köpeskillingen för de i mom. a punkten 7 omförmälda förlagsoch
konsumtionsartiklar utgår efter de värden, som derå blifvit satta i
den i mom. b stadgade ordning;

é) sedan beloppet af den bolaget tillkommande godtgörelse sålunda
blifvit bestämdt, eger bolaget till riksgäldskontor ingifva af jernvägsstyrelsen
attesterad räkning derå, och senast inom en månad derefter
verkställes liqviden sålunda att:

i fråga om Skåne—Hallands, Mellersta Hallands och Göteborg—Hallands
jern vägar, Indika erhållit statslån,

staten afqvittar

1) hvad vid tillträdestiden återstår oguldet af de bolaget beviljade,
i jernvägen intecknade statslån till kapital och förfallen men till äfventyrs
obetald ränta, med hvilken anstånd icke beviljats;

2) de så kallade anståndsräntorna å samma lån, hvilka dervid upptagas
till det belopp, som efter en räntefot af fyra procent motsvarar
räntornas värde med hänsyn dertill, att samma räntor, i stället för att
erläggas enligt ursprungliga amorteringsplanen, anses guldna redan vid
1895 års ingång;

i fråga om Skåne—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar, hvilka

upptagit obligationslån,

staten öfvertager, mot afräkning å lösesumman,

det i jernvägen intecknade obligationslån med derå till den 1 januari
1895 upplupen ränta, i den mån bolaget icke kan öfverlemna
obligationerna eller visa att desamma blifvit tillintetgjorda eller att
ränta å desamma guldits; skolande, då räntefoten för Skåne Hallands
jernvägs obligationslån öfverst!ger fyra procent, öfverskjutande räntan
af dragas från 1895 års början till dess obligationslånet kan till fullo
betalas.

Tvist angående rätta beloppet af hvad sålunda bör å lösesumman
innehållas afgöres af skiljemän i ofvan stadgad ordning;

i fråga om samtliga fyra banorna:

Bolagets återstående tillgodohafvande jemte fem procent ränta derå
från den 1 januari 1895 till dagen för liqviden utbetalas kontant till

30 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.\

bolaget, derest det med behörigt bevis styrker att i jernvägen icke
finnas inteckningar för annan gäld än stats- och obligationslån, äfvensom
aflemnar en af tre personer, hvilkas vederhäftighet blifvit styrkt
på sätt som af riksgäldskontoret godkännes, ingången förbindelse, deri
de, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld ansvara för den
kostnad, som kan drabba staten, derest den till jernvägen hörande jord
befinnes häfta för sådan lösen, som i § 2 af nådiga förordningen innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
af jernväg m. in. den 15 oktober 1880 omförmäles; dock att, der
bolaget så önskar, till säkerhet för dylik kostnad må, i stället för borgen,
af köpeskillingen innehållas visst belopp att efter förloppet af 10
år jemte 4 procent ränta till bolaget utbetalas, i den mån beloppet icke
behöft tagas i anspråk;

/) de bolaget på grund af aftal med andra jernvägar angående
gemensamt begagnande af stationer tillkommande rättigheter och skyldigheter
öfvergå på köparen.

Beträffande öfriga af bolaget för jernvägsdriften ingångna aftal,
skola, innan slutligt kontrakt uppgöres, desamma af bolaget anmälas
för jernvägsstyrelsen, som pröfvar, huruvida samma aftal kunna anses
vara af den nytta för jernvägen, att de böra blifva för köparen
bindande. ■ ; ■

I den mån så befinnes vara förhållandet, skola i slutliga kontraktet
bestämmelser intagas derom att köparen öfvertager bolagets rättigheter
eller skyldigheter enligt berörda aftal;

g) de vid jernvägen anstälde tjensteman och betjente, hvilka tillika
med de löneförmåner, som nu tillkomma vederbörande befattningar,
böra upptagas å förteckning, uppgjord den 31 december 1894 af jernvägsstyrelsens
och bolagens ombud, skola, i likhet med hvad" som
öfverenskommits beträffande personalen vid den år 1884 af staten inköpta
Sundsvall—Torpshammars jernväg, ega rätt att öfvergå i statens
jernvägars tjenst utan minskning af samma löneförmåner, men med
dervid gjorda förbehåll:

aa) att de åtnöjas med de befattningar, som jernvägsstyrelsen
anser lämpligt att åt dem anförtro,

bb) att de varda underkastade alla för statens jernvägspersonal
gällande reglementen och instruktioner samt vilkor för
bibehållande af anställning vid statens jernvägstrafik, och,

i händelse deras nuvarande aflöningsförmåner skulle öfverstiga
dem enligt aflöningsreglementet vid statens jernvägstrafik
tillkommande aflöning,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

ce) att deras aflöning utgår dels såsom ordinarie arfvode
till sådant belopp, som gällande aflöningsreglemente för hvarje
särskild befattning bestämmer, och dels såsom extra arfvode
till belopp, motsvarande skilnaden mellan det ordinarie arfvodet
och deras i bolagets tjenst innehafvande löneförmåner;
samt derjemte under det särskilda vilkor
dd) att, då komitén velat undvika betunga statens jern vägars
pensionsinrättningar med att på en gång mottaga så stort antal
nya delegare, som här är i fråga — ungefär 550 — de skola
qvarstå i de enskilda jernvägarnes pensionskassa, i förhållande
till hvilken staten öfvertager bolagets förpligtelser.

2:o) beträffande den inlösningsvilkor icke underkastade Landskrona—
Engelholms jernväg:

Hufvudsakligen enahanda bestämmelser som de här ofvan meddelade
utom i fråga om sättet för köpeskillingens bestämmande och
liqviderande, hvilket skall eg a rum sålunda:

Köpeskillingens belopp jemte fem procent ränta från den 1 januari
1895 betalas af riksgäldskontoret fyra månader efter det staten, som
genast efter tillträdet skall söka lagfart å jernvägen, sådan erhållit,
dock att bolaget skall, före uppbärandet af köpeskillingen, med behörigt
bevis styrka att inteckning icke finnes i jernvägen faststäld, äfvensom
aflemna en af tre personer, hvilkas vederhäftighet blifvit styrkt, på sätt
som af riksgäldskontoret godkännes, ingången förbindelse, deri de, en
för alla och alla för en, såsom för egen skuld ansvara för den kostnad,
som kan drabba staten, derest den till jernvägen hörande jord befinnes
häfta för sådan lösen eller ersättning, som i 2 § af nådiga förordningen
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
af jernväg m. in. den 15 oktober 1880 omförmäles.

Hvad angår Skåne—Hallands jernväg, hvilken numera icke är underkastad
inlösen enligt a)-vilkoret, har, såsom ofvan nämnts, förslagskontrakt
angående inköp af jernvägen upprättats. Detta kontrakt skiljer sig i
två väsentliga punkter från ofvannämnda af komitén föreslagna grunder,
men i öfrigt äro kontraktets bestämmelser öfverenstämmande med nämnda
grunder, dock med några förtydligande tillägg och mindre betydande
ändringar, bland hvilka särskildt torde böra anmärkas, att i kontraktet
uteslutits den af komitén föreslagna bestämmelsen att lösesumman
skulle minskas med det belopp, hvarmed räntan å det i jernvägen intecknade
obligationslån öfverskjuter fyra procent från tidpunkten för
banans inlösen till dess lånet kan till fullo betalas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Den ena af de antydda skiljaktigheterna rörer köpeskillingen. 1
denna har nemligen äfven intagits ersättning med 643,700 kronor
för mark, som Helsingborgs stad till jern vägsbolaget upplåtit. Då staden
upplåtit denna mark utan annan godtgörelse än erhållande af aktier i
bolaget till belopp af 75,000 kronor, hvilket belopp af komitén inräknats
i anläggningskostnaden, samt enligt koncessionsvilkoren inlösningspriset
skulle, när inlösen skedde inom tio år efter jernvägens öppnande,
beräknas efter hvad jernvägen verkligen kostat, ansåg komitén att någon
ytterligare godtgörelse för marken utöfver det i anläggningskostnaden
inräknade beloppet icke borde ifrågakomma; och i de beräkningar, som
i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 17 mars 1894 förekommo
rörande kostnaden för ifrågavarande banas inlösen, upptogs icke heller
någon vidare ersättning för denna mark. Under de förhandlingar, som
egt rum mellan jernvägsstyrelsen och bolaget, har bolagets styrelse
emellertid, enligt hvad jernvägsstyrelsen i dess underdåniga skrifvelse
af den 31 december 1894 upplyser, såsom ett oeftergifligt vilkor yrkat
att för denna mark, hvilken bokförts till ett värde af 843,700 kronor,
godtgörelse skulle lemnas med nyssberörda belopp, 643,700 kronor.
Jernvägsstyrelsen har ansett att denna ersättning numera svårligen
kunde bolaget förvägras, då den tid, under hvilken tillämpning af det
i koncessionen föreskrifna a)-vilkoret kunde ifrågakomma, utlöpte, innan
ett eventuelt öfvertagande af jernvägen kunde ega rum. Skulle åter
förhandlingarne hafva strandat på denna fråga och således de för inlösen
efter tio år gifna bestämmelser tillämpas, hade enligt jern vägsstyrelsens
uppfattning resultatet kunnat med säkerhet beräknas blifva för staten
ännu ogynsammare. Jernvägens egare hade nemligen med hänsyn
till den tendens till fortgående stegring, som trafiken visat, gifvetvis
icke låtit sig nöja med en beräkning efter de tio sistförflutna årens
dubbla nettobehållning, utan funnit för sig förmånligare att begära uppskattning
genom gode män, och inlösningsprisets storlek hade således
skolat bestämmas genom kompromiss. Men för sin del hyste jernvägsstyrelsen
den största obenägenhet att tillstyrka något till sin utgång
så oberäkneligt som att lägga bestämmandet af inlösningspriset i händerna
på skiljemän, helst man kunnat antaga att bolaget i sådant fall
gjort anspråk på ersättning i flera andra afseenden, än hvad i förslagskontraktet
influtit. Då vidare det belopp, som bolaget fordrade för
ifrågavarande mark, i anseende till dennas läge och å platsen gällande
tomtvärden icke, enligt jernvägsstyrelsens åsigt, syntes vara för högt
tilltaget, hade styrelsen i denna punkt ansett sig höra tillmötesgå bolagsstyrelsens
fordran och låtit i kontraktet ingå jemväl detta belopp.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 32.

Den andra skiljaktigheten rörer de lån, hvilka af kommuner upptagits
till gäldande af aktier eller andra bidrag till jern vägsanläggningen.

I kontraktet bär nemligen stadgats att staten skulle mot afdrag å köpeskillingen
öfvertaga dessa lån, så till oguldet kapital som ränta, derest
framställning i sådant syfte blefve före den 1 januari 1896 af vederbörande
bos jernvägsstyrelsen gjord. Jernvägsstyrelsen anför i afseende
härå att, då dessa lån vore ouppsägbara, styrelsen icke kunde
finna annat än billigt att den, i hvilkens hand banan öfverginge, äfven
borde öfvertaga dessa lån, som måste anses vara uteslutande betingade
af banans tillkomst. Styrelsen hade dessutom trott sig kunna antaga
att, om styrelsen afvisande bemött bolagsstyrelsens framställning i denna
punkt, motstånd från kommunernas representanter \ bolagsstämman
kunnat lägga hinder i vägen för ernående af eu skälig öfverenskommelse.

Hvad beträffar beloppet af dessa lån, har jernvägsstyrelsen med
sin ofvan omförmälda underdåniga skrifvelse af den 21 sistlidne januari
öfverlemnat en utaf Skåne—Hallands jernvägs trafikförvaltning insänd
tabellarisk uppgift derå, jemte de till grund för denna uppgift liggande,
från vederbörande kommuner i detta afseende inkomna meddelanden.
Af dessa handlingar synes framgå att den oguldna kapitalåterstoden å
lånen kan beräknas utgöra vid 1896 års ingång omkring 500,000 kronor.
Lånen synas i allmänhet löpa med fem procent ränta.

Då, derest staten ingår på att öfvertaga de lån, kommunerna upptagit
för aktieteckning i Skåne—Hallands jernväg, enahanda förmån
synes böra medgifvas jemväl i afseende å de kommunallån, hvilka upptagits
för aktieteckning i de öfriga jernvägarne utom Landskrona—
Engelholmsbanan, hvars inlösningssumma helt och hållet åtgår att betacka
jern vägsbolagets skulder, har jag från Eders Kongl. Maj:ts vederbörande
befallningshafvande infordrat upplysningar rörande dessa lån.
Af de i följd häraf inkomna uppgifterna framgår att för aktieteckning
i Mellersta Hallands jernvägsaktiebolag af åtskilliga landskommuner
upptagits lån, å hvilka för närvarande återstår oguldet ett kapitalbelopp
af omkring 348,000 kronor. Lånen löpa med fem procent ränta och
skola slutbetalas åren 1914—1928. Aftal om konverteringsrätt är icke
träffadt. Dessutom hafva för samma ändamål dels städerna Halmstad
och Falkenberg upplånat medel i sammanhang med upptagande af lån
för andra ändamål, dels ock staden Varberg upptagit ett med 4''/, procent
ränta löpande lån, hvaraf nu återstår omkring 45,000 kronor och
hvilkct kan konverteras efter den 1 november 1896. För aktieteckning
i Göteborg—Hallands jernväg hafva åtskilliga kommuner inom

Bill. till Riksd. Blot. 1335. I Sami. 1 Åjd. 2(J Halt. 5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Hallands län upptagit lån, hvilkas kapitalåterstod för närvarande utgör
omkring 175,000 kronor. Dessa lån, hvilkas räntefot är 4,7 procent,
skola slutbetalas åren 1916 —1927 och aftal om rätt att konvertera dem
saknas. För samma ändamål har staden Göteborg användt medel
af ett större utaf staden upptaget obligationslån, och Göteborgs och
Bohus läns landsting upptagit lån, hvarå nu återstår oguldet ett belopp
af 40.000 kronor. Detta lån, hvarå räntan från och med den 1 nästkommande
april kommer att utgå med 4 procent, kan återbetalas tre
månader efter uppsägning. Hvad angår Malmö—Billesholms jernväg,
så bär Malmö stad för teckning af aktier i denna jernväg upptagit ett
med 3,c procent ränta löpande obligationslån, hvars oguldna kapitalåterstod
nu utgör 478,800 kronor och hvilket skall inbetalas under loppet af 40 år,
räknadt från och med år 1890, med rätt för staden att konvertera
lånet år 1901. För samma ändamål hafva jemväl några landskommuner
upptagit lån, å hvilka nu återstår oguldet tillsammans omkring 20,000
kronor och hvilka samtliga kunna inom kortare tid inbetalas.

I nyssberörda förslagskontrakt angående Skåne—Hallands jernväg
är, såsom vilkor för att kontraktet skall blifva för staten bindande, stadgadt,
förutom Eders Kongl. Maj:ts godkännande deraf, att nöjaktig öfverenskommelse
kan af jernvägsstyrelsen träffas med vederbörande jernvägsaktiebolag
angående begagnande af stationerna i Åstorp, Helsingborg
och Halmstad samt med Helsingborgs stad beträffande upplåtelse
af de för ångfärjetrafiken erforderliga områden. Hvad beträffar dessa
områden, har jag redan omförmält stadsfullmäktiges i afseende derå fattade
beslut, och vidkommande begagnandet af stationerna i Halmstad
och Åstorp har jernvägsstyrelsen meddelat att styrelsen för Halmstad
—Nässjö jern vägsaktiebolag vore villig medgifva att staten inträdde i
de rättigheter och skyldigheter, som tillkomme Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag
enligt ingånget aftal om åtagande för Halmstad—Nässjö
jernväg att vid stationen i Halmstad ombesörja och expediera derstädes
förekommande trafik för Skåne—Hallands och Mellersta Hallands jernvägar,
under förutsättning likväl att tjenstgöringen å stationen icke
genom ökade tåg å kustbanorna komme att kräfva större personal än
som för närvarande vore nödig, hvarjemte bolagsstyrelsen, med erinran
att Halmstad—Nässjö jernvägsaktiebolag i följd af särskild! träffad öfverenskommelse
för expedierandet af nattåg erhölle af de samtrafikerande
bolagen särskild ersättning utöfver den i kontraktet faststälda, äfven
framgent förbehållit bolaget denna förmån, samt att styrelsen för
Helsingborg—Hessleliolms jernvägsaktiebolag förklarat sig villig medgifva
att staten inträdde i de rättigheter och skyldigheter, som till -

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 32.

komme Skåue—Hallands jernvägsaktiebolag enligt med styrelsen ingånget
aftal angående gemensamt begagnande af Åstorps station. Enligt
till jern vägsstyrelsen sedermera inkomna handlingar hafva jemväl
direktionerna för Landskrona—Eslöfs och Helsingborg—Landskrona—
Eslöfs jernvägsaktiebolag lemnat enahanda medgifvande i afseende å
begagnandet af Helsingborgs station, dock med en obetydlig ändring i
det om stationens begagnande upprättade kontrakt.

Bland de af komitén föreslagna närmare bestämmelser om sättet för
banornas förvärfvande förekommer äfven, såsom nämnts, i mom. g) det
stadgande att de vid jernvägarne anstälde tjensteman och betjente skulle
eo-a rätt att öfvergå i statens jernvägars tjenst utan minskning af de
löneförmåner, som förut tillkomme dem, samt att, då komitén velat
undvika att betunga statens jernvägars pensionsinrättningar med att
på en gång mottaga så stort antal nya delegare, som här vore i fråga
(ungefär 550), de skidle qvarstå i de enskilda jernvägarnes pensionskassa,
i förhållande till hvilken staten skulle öfvertaga bolagens förpligtelse^
I afseende å detta stadgande anmälde fyra ledamöter åt komitén
sin reservation och ansågo att hela det ifrågavarande momentet bort
utgå, då koncessionsvilkoren angående de fyra jernvägar, som äro
underkastade statens ^lösningsrätt, icke innehålla några bestämmelser
om skyldighet för staten såsom köpare att jemte jernvägarne öfvertaga
äfven deras personal. Enligt reservanternes mening borde det vid banornas
öfverlemnande åt staten bero på aftal mellan jernvägsstyrelsen
och vederbörande jernvägspersonal, om och på livilka vilkor samma
personal skulle öfvergå i statens tjenst. I afseende å ifrågavarande
stadgande anförde jernvägsstyrelsen i sitt oltanänmda utlåtande al den
20 februari 1894 att, ehuru, äfven om reservanternes åsigt i detta
ämne vunne godkännande, den ojemförligt största delen al personalen
eller alla, som kunde förete tillfredsställande läkarebetyg, på grund af
förhållandenas natur skulle komma att af styrelsen erbjudas inträde i
statens tjenst, styrelsen likväl af särskilda skäl ansåge sig böra ansluta
sig till komiténs förslag. Om nemligen inträdet i statens tjenst blefve
beroende på särskildt aftal mellan styrelsen och hvarje vederbörande,
funnes ingen anledning att ifrågasätta annat än att den antagna personalen
inginge i statens jernvägstrafiks pensionsinrättning samt enkeoch
pupillkassa. Dessa pensionsinrättningar skulle emellertid i deras
nuvarande ställning icke kunna på en gång mottaga ett så stort antal
nya delegare, derest icke retroaktiv af gifter faststäldes till sa afsevärdt
höga belopp, att personalen säkerligen icke skulle kunna erlägga desamma,
och äfven om inbetalning af dylika afgifter egde rum, skulle

36 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

för ett stort flertal rätten till pension komma att inträda först vid en
alltför framskriden ålder. Med afseende å dessa förhållanden syntes
den anordningen ega företräde, att den nya personalen qvarstode i de
enskilda jernvägarnes pensionskassa. Då med en sådan anordning personalen
icke skalle vinna inträde i statens jern vägstrafiks pensionsinrättningar
samt jemväl den efter banornas öfvergång i statens hand
vid sjelfva linietjensten öfverflödiga personalen skulle kunna beredas
sysselsättning inom statens jernvägsförvaltning, syntes anledning icke
vara för handen för staten att vägra ingå på en öfverenskommelse med
jernvägsbolagen om öfvertagande af deras personal.

I det angående inköp af Skåne—Hallands jernväg upprättade förslagskontraktet
förekommer hufvudsakligen samma bestämmelse, dock att
der förutsattes att jernvägsstyrelsen eger, efter pröfning för hvarje
särskildt fall al tjenstemans eller betjents derom ingifna ansökning,
medgifva inträde i statens jernvägars pensionsinrättningar, om sådant
finnes kunna ske utan pensionskassans särskilda betungande. Hvad de
öfriga banorna angår, har jernvägsstyrelsen numera i sin underdåniga
skrifvelse den 31 december 1894 i visst hänseende uttalat en från
komiténs förslag afvikande mening, i det att styrelsen ansett att dessa
banors personal i allmänhet bör bibehållas vid sina nuvarande löneförmåner
endast i det fall, att dessa icke öfverstiga de för motsvarande
befattningar enligt statens jernvägars aflöningsreglemente bestämda
löneförmåner, med förbehållen rätt likväl för Eders Kongl. Maj:t att i
enstaka fall medgifva lönefyllnad.

Såsom ofvan nämnts, beräknade komitén att, om samtliga ifrågavarande
jernvägar öfverginge i statens ego och desamma förlädes
under tredje trafikdistriktet, aflöningen till den för deras administration
erforderliga personal enligt nu gällande aflöningsreglemente för
statens jernvägar skulle uppgå till 457,357 kronor, medan enligt uppgift
i komiténs betänkande den befintliga personalens aflöning uppgick
tillhopa till 446,388 kronor, förutom det belopp, 12,500 kronor,
som Göteborg—Hallands jernväg betalade till Bergslagernas jernväg
för det den senare jern vägens personal handhade den förra
jernvägens trafik å stationen i Göteborg. Jernvägsstyrelsen har emellertid
i sin skrifvelse af den 31 december 1894 framhållit nödvändigheten
af en höjning af det för personalens aflöning beräknade belopp,
hufvudsakligen af det skäl att flere tjenstemän och betjente
efter tiden för komiténs beräkningar blifvit af jernvägsbolagen på grund
af uppnådd högre tjensteålder eller af annan anledning uppflyttade i
högre löneklass och samma förhållande kunde komma att inträffa med

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

ännu flere, innan banorna af staten öfvertoges. Styrelsen anser derföre,
på sätt jag redan förut omförmält, att den af komitén uppgjorda
aflöningsstaten för den ordinarie personalen borde, för att med säkerhet
kunna tillämpas å förhållandena vid tiden för banornas öfvergång i statens
hand, ökas med omkring 28,000 -kronor, ett belopp, till hvilket jag
ofvan tagit hänsyn vid beräknande af den sannolika nettobehållningen
af banorna.

För min del har jag nu, lika litet som då jag den 17 mars 1894
inför Eders Kongl. Maj:t anmälde frågan om banornas inlösen, anledning
till någon anmärkning mot de närmare bestämmelser, som komitén
föreslagit böra i köpeaftalen med jernvägarnes egare intagas i afseende å
sättet för banornas förvärfvande. Jag anser derföre dessa bestämmelser
böra tillämpas vid inköp af Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands,
Malmö—Billesholms och Landskrona—Engelholms jernvägar med iakttagande
dels af de förändringar, som föranledas deraf att inlösningen sker
vid början af år 1896 i stället för vid ingången af år 1895, dels ock af
de smärre jemkningar, som vid den slutliga uppgörelsen tilläfventyrs kunna
visa sig erforderliga. Hvad särskilt beträffar den föreslagna rätten för
de vid jernvägarne anstälde tjenstemän och betjente att öfvergå i statens
jernvägars tjenst utan minskning i sina löneförmåner, så anser jag staten så
mycket mindre böra motsätta sig detta förslag, som icke blott Skåne—
Hallands jernvägsaktiebolag utan äfven Landskrona—Engelholms jernvägsaktiebolag
gjort detta till uttryckligt vilkor för sina banors försäljning,
samt det synes mig obilligt att icke i detta afseende likställa
personalen vid de olika banorna, helst den ökade utgift, som härigenom
kan komma att drabba statsverket, helt säkert blifver högst obetydlig;
och hvad angår bestämmelsen att den vid jernvägarne anstälda personal
icke skulle vinna delegarerätt i statens jernvägars pensionsinrättningar
utan qvarstå i de enskilda jernvägarnes pensionskassa, i förhållande
till hvilken staten skulle öfvertaga bolagens förpligtelser, så
vill jag erinra att af en uppgift i komiténs betänkande synes framgå
att de utgifter, staten härigenom skulle få vidkännas, inskränka sig till
omkring 15,000 kronor för år, hvilken summa dock naturligtvis kommer
att genom afgång minskas.

Till de af komitén föreslagna bestämmelser synes mig dock böra
göras ett tillägg i syfte att de lån, som af kommuner upptagits för
aktieteckning i Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands och Malmö—Billesholms
jernvägar, öfvertagas af staten mot afdrag å köpeskillingen,
derest vederbörande kommuner före den dag, då jernvägarne af staten
tillträdas, derom framställa begäran. De kommuner, Indika icke ega

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

rätt att inom en kortare tid slutbetala sina för ifrågavarande ändamål
upptagna lån, torde nemligen i allmänhet icke vara i tillfälle att på
gagneligt sätt använda eller utan en för dem afsevärd förlust placera så
jemförelsevis stora belopp, som vid banornas inlösen på deras aktier
utfalla, och å andra sidan synes .den ränteförlust, som skulle tillskyndas
staten genom ett dylikt medgifvande, icke blifva af afsevärd betydelse.
De lån, hvilka icke kunna inom kortare tid återbetalas, torde nemligen,
om afseende icke fästes vid det af staden Malmö upptagna, med 3,6
procent ränta löpande lånet, komma att vid 1896 års början uppgå till
omkring 1,025,000 kronor, deri inberäknadt de för aktieteckning i
Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag upptagna lån, och då lånen löpa
med 4,7 å 5 procent ränta synes statens årliga ränteförlust å samtliga
lånen komma att högst uppgå till omkring 14,000 kronor.

Hvad angår Skåne—Hallands jernväg, så anser jag lika med jernvägsstyrelsen
det vara för statsverket fördelaktigare att ingå på de i
förslagskon t raktet uppstäda vilkoren än att begagna den staten i koncessionen
förbehållna rätt att inlösa banan med begagnande af det så
kallade vilkor et. Jag anser derför det uppgjorda kontraktet kunna
godkännas, ehuru möjligen vid definitivt aftals uppgörande någon mindre
jemkning deri efter ömsesidig öfverenskommelse må finnas böra ega rum.

Såsom jag ofvan nämnt, hafva från Hallands läns landsting och
från åtskilliga kommuner- inom länet inkommit skrifter i förevarande
ärende. I landstingets skrift framhålles hufvudsakligen att, om vestkustbanan
komme att af staten inlösas, den omständigheten att de af
kommuner inom länet för aktieteckning i banan upptagna lån vore ouppsägbara,
skulle komma att vålla kommunerna stora olägenheter, hvarförutom
såväl landstinget som kommunerna komme att få vidkännas
högst betydliga förluster till följd af skilnaden mellan den afkomst,
banan lemnade, och den, som kunde erhållas af lösesumman. Vidare
uttalar landstinget fruktan för att, om staten inlöste banan, den lokala
trafiken icke skulle blifva lika väl tillgodosedd som nu vore förhållandet,
en farhåga, som jernvägsstyrelsen i sin skrifvelse den 31 december
1894 dock anser icke förtjena något som helst afseende. I kommunernas
skrifter anföres att staten icke i något afseende varit eller
komme att blifva lidande af det sätt, hvarpå de enskilda bolagen handhade
banans angelägenheter, dervid fastmera såväl statens som de trafikerandes
bästa i alla afseenden tillgodosåges, samt att staten således
enligt kommunernas förmenande saknade anledning att ingripa i ett före -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 33.

tåg, som genom landstingets, kommunernas och enskildes uppoffringar
och företagsamhet kommit till stånd och som genom kloka anordningar
för de olika orternas lokala trafik blifvit för dessa till största fördel.
På grund häraf och med åberopande af de förluster och svårigheter i
finansiell afseende, som af landstinget framhållits, ville kommunerna
frambära sin önskan och förhoppning att vestkustbanan måtte få förblifva
i de enskilda bolagens ego.

Ehuru jag icke kan underlåta att behjerta de läns- och andra
lokala intressen, som i förevarande petitioner fått sitt uttryck, nödgas
jag dock — under erinran att det torde få anses ovisst huruvida ifrågavarande
banor genom Hallands län kommit till stånd utan det
kraftiga bistånd, som från statens sida lemnats — hemställa att Eders
Kongl. Maj: t med hänsyn till förevarande frågas betydelse för landet
i dess helhet, hvilken betydelse, rätt förstådd, säkerligen åtminstone i
framtiden kommer att sammanfalla äfven med länets sanna intresse,
täcktes finna att de ingifna petitionerna icke böra lägga hinder i vägen
för att än en gång underställa Riksdagen denna vigtiga fråga, derest
skälen dertill för öfrigt befinnas giltiga, men att, i den mån sådant
utan uppoffrande af statens fördel kan ske, vederbörlig hänsyn dervid
måtte tagas till att ortsintressena icke blifva lidande, något som i väsentligaste
mån torde undvikas, om de af kommunerna upptagna lånen,
på sätt jag ofvan ifrågasatt, öfvertagas af staten.

Jag öfvergår härefter till sjelfva hufvudfrågan: huruvida det för
staten må vara skäl att förvärfva ifrågavarande jernvägar.

Ofvannämnda komité yttrade i afseende härå, bland annat:

»Då i de för fyra af ifrågavarande jernvägar likasom i öfriga under
senare tider gifna koncessioner uppställa såsom vilkor statens rätt att
inlösa jernvägarne, har sådant uppenbarligen skett, emedan förhållandena
antagits kunna komma att utveckla sig så, att statens intresse
kräfde att den enskilda jernvägen borde blifva statsbana, och att man
för en sådan eventualitet velat hafva fria händer. Enligt komiténs uppfattning
föreligger nu här ett sådant fall.»

»Den af tre särskilda enskilda jernvägar bildade jernvägskomplexen,
vestkustbanan, som redan eger så stor betydelse såväl för de landsdelar,
den genomlöper, som för förbindelsen mellan rikets andra stad
och Skåne, har nu genom den från Helsingborg utgående ångfärjeleden
öfver Sundet blifvit en kommunikationslinie af synnerlig betydelse för

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

vår egen och äfven för unionslandets samfärdsel med vår södra grannstat
och öfver denna vidare med kontinenten.»

»Genom Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägar
förenas vestkustbanan med Malmö. Den stora vigt i jernvägshänseende,
Malmö i och för sig eger såsom Skånes hufvudort och slutpunkt
för södra stambanan samt flere enskilda jernvägar, skall genom
den ångfärjetrafik, som med all säkerhet synes komma till stånd mellan
Malmö och Köpenhamn, än ytterligare ökas. Malmö varder den andra
utgångspunkten för den direkta jernvägsförbindelsen med Danmark och
vidare med kontinenten. Och den betydelse, Landskrona—Engelholms
och Malmö—Billesholms jernvägar ega ur synpunkten att förena Göteborg
och de söder derom belägna vestkuststäderna med södra Skåne,
ökas än mera, när den så länge påtänkta, för vår post- och öfriga samfärdsel
med kontinenten vigtiga direkta trafikleden mellan Skånes sydkust
och motliggande del af Tyskland kommer till stånd.»

»Det måste vara för staten af synnerlig vigt att blifva egare till
sådana jernvägar, som utgöra förbindelselinie mellan landets hufvudcentra
och utlandet, så att, utan förmedling af enskilda jernvägsbolag,
samtrafikaftal må kunna förberedas och afslutas med främmande länders
jernvägsförvaltningar; aftal, som i första hand och på det närmaste
måste beröra och utöfva inflytande på statens egen jernvägsdrift.»

»I enlighet med dessa grundsatser har det synts komitén att hela
den ifrågavarande kommunikationslinien, såsom förbindande Göteborg
med båda utgångspunkterna för samfärdseln med utlandet, borde öfvergå
i statens eg o, hvarigenom, utom det ofvan anförda hufvudsyftet, äfven,
såsom förut visats, skulle vinnas billigare godsfrakter till lättnad för
det inom banornas trafikområden redan befintliga näringslif och till
framkallande derinom af ökad företagsamhet. Landskrona—Engelholms
och Malmö—Billesholmsbanornas förvärfvande skulle för öfrigt medföra
den särskilda fördel att vestkustbanan blefve stäld i direkt förbindelse
med tredje trafikdistriktets hufvudstation i Malmö, så att banornas förvaltning
kunde förläggas under nämnda distrikt; detta medförande,
utom andra, äfven den fördel, att öfverflyttning af rörlig materiel från
olika delar af statsbanorna komme att underlättas.»

På grund af hvad komitén sålunda anfört och då af den redogörelse,
komitén lemnat, framginge att banorna kunde antagas i statens
eg o lemna en afkastning, som genast öfverstege den upplåningsränta,
staten skulle få utgifva för anskaffandet af de för förvärfvandet nödiga
medel, och som med den stegring i trafiken, som uppenbarligen vore

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

att emotse, förvisso komme att än ytterligare växa, tillstyrkte komitén
att ifrågavarande fem jern vägar måtte för statens räkning förvärfvas.

Mot denna komiténs hemställan, i hvad den afsåg inköp af Landskrona—Erigelholms
och Malmö—Billesholms jernvägar, reserverade sig
dock två ledamöter. Under åberopande att alltsedan vestkustbanans
tillkomst Helsingborg varit den naturliga utfartspunkten för vestra
Sveriges och Norges trafik på kontinenten och att dess betydelse i
detta hänseende ökats genom den nyligen tillvägabragta ångfärjeförbindelsen
mellan Helsingborg och Helsingör, anförde dessa ledamöter
att enligt deras öfvertygelse äfven med en förbindelseled i statens hand
mellan vestkustbanan och Malmö trafiken fortfarande skulle komma att
taga vägen öfver Helsingborg—Helsingör, ehuru reservanterna icke
ville förneka att förhållandet i viss mån skulle kunna blifva ett annat,
om ej allenast ångfärjeförbindelse mellan Malmö och Köpenhamn utan
äfven den så kallade direkta kontinentalförbindelsen komme till stånd.
Om emellertid en förbindelseled mellan vestkustbanan och Malmö nu
eller i framtiden skulle anses vara för staten behöflig, ansåge reservanterna
annat icke kunna ifrågakomma än att denna förbindelseled
droges öfver Helsingborg, i hvilket hänseende flera alternativ förelåge,
hvilka syntes böra blifva föremål för närmare utredning och öfvervägande,
innan beslut fattades i eu så ytterst vigtig trafikfråga. Såsom
dylika alternativ eller såsom moment ingående i dem, ville reservanterna
framhålla dels förvärfvande för statens räkning af eu eller flera
af de banor, som redan nu förbinda Helsingborg med Malmö, dels ingående
af aftal med egarne af en eller flera af dessa banor om rätt
för staten till trafikerande med vissa tåg, dels slutligen byggande för
statens räkning af en kustbana öfver hela den ifrågavarande sträckan
eller någon del deraf — ett alternativ, som otvifvelaktigt vore det för
staten fördelaktigaste och med hänsyn till den lokala beskaffenheten
af de förut befintliga banornas trafik icke heller be.höfde blifva för dessa
ruinerande.

Jernvägsstyrelsen anförde i sitt underdåniga utlåtande den 20 februari
1894 i afseende å frågan huruvida jernvägarne borde af staten
förvärfvas att särskilda förhållanden syntes styrelsen göra ett statsinköp
af berörda jernvägar af flera skäl önskligt. Komiterade hade i
detta afseende hufvudsakligen framhållit jernvägarnes betydelse såsom
förbindelselinier mellan ett af landets hufvudcentra, Göteborg, och utlandet
samt vigten för staten att ega dylika förbindelselinier, i det att
i sådant fall samtrafiksaftal skulle kunna förberedas och afslutas med
främmande länders jernvägsförvaltningar utan förmedling af enskilda

Bih. till liiksd. Prut. 18VÖ. 1 Sami. I Afd. 2U Saft. 6

42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

jern vägsbolag. Den omständigheten att staten vore i besittning af båda
utgångspunkterna, Helsingborg och Malmö, för den direkta trafiken på
Danmark och kontinenten samt af de linier, hvilka från dessa punkter
ledde till landets liufvudcentra, vore emellertid af vigt icke allenast i
fråga om aftalen rörande samtrafik utan äfven för andra internationella
överenskommelser, postförbindelser, tåganordningar m. m. Då härtill
komme att den ifrågavarande komplexen af, banor, särskild! genom de
många grenlinier, som tillkommit, erhållit karakteren af en sådan stambana,
hvars innehafvande af staten alltifrån jernvägsbyggandets början
ansetts ändamålsenligt, samt att banornas inlösen med allt skäl kunde
antagas komma att i finansielt hänseende lemna ett för staten och dess
jernbaneindustri lyckligt resultat, tvekade styrelsen icke att ansluta sig
till komiténs uppfattning att ifrågavarande fem jernvägar borde af staten
förvärfvas. Hvad särskilt beträffade frågan om inköp af Landskrona—Engelholms
och Malmö—Billesholms jernvägar, så ville styrelsen
icke förneka att, om hänsyn icke toges till de redan befintliga förbindelselederna
mellan vestkustbanan och Malmö, det skulle vara för
jernvägstrafiken förmånligast, om förbindelsen anordnades öfver Helsingborg
såsom en omedelbar fortsättning på vestkustbanan genom
byggande af en kustbana till Malmö, men då styrelsen hölle före att
en sådan åtgärd under förhanden varande förhållanden skulle i ekonomiskt
afseende högst betydligt skada närliggande, af staten koncessionerade
banor, samt af nuvarande förbindelseleder routen öfver Landskrona—Engelholms
och Malmö—Billesholms jernvägar vore den kortaste,
ansåge sig styrelsen, som, enligt hvad af det nyss anförda framginge,
delade flertalets åsigt om vigten och behofvet af en förbindelseled
i statens hand mellan vestkustbanan och Malmö, icke kunna understödja
ofvanbemälde reservanters mening.

För egen del yttrade jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet
den 17 mars 1894 att den så kallade vestkustbanan med dess fortsättning
till Malmö bildade en trafikled, som enligt min uppfattning i betydelse
för vårt lands kommunikationsväsen vore fullt jemförlig med de
vigtigare af de utaf staten anlagda stambanorna. Icke nog med att
denna trafikled utgjorde den kortaste förbindelseleden mellan Göteborg,
rikets andra stad, och en stor del af vestra Sverige, å ena sidan, samt
landets tätast befolkade och rikaste landskap, å den andra. Den utgjorde
derjemte den naturliga förmedlaren af vår, så att säga, landväga trafik
med den europeiska kontinenten, och den betydelse i detta hänseende,
som denna trafikled sedan mars 1892 genom öppnandet af ångfärjeförbindelsen
mellan Helsingborg och Helsingör egentligen vunnit, komme

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

utan tvifvel år för år att ökas och att än ytterligare växa, då ångfärjeförbindelsen
mellan Malmö och Köpenhamn hunne komma till stånd.
Utan afseende å den mycket omtvistade frågan, huruvida det i allmänhet
borde ligga i statens intresse att söka komma i besittning af de
mera betydande jernvägstrafikleder, som för närvarande befunne sig i
enskilda händer, syntes mig derför vestkustbanornas förvärfvande åt
staten vara af en alldeles speciel och med nyssnämnda fråga mycket
litet sammanhängande vigt, Lika med komitén och jernvägsstyrelsen
ansåg jag synnerligen önskvärdt att den ifrågavarande kommunikationsleden
komme i statens hand, helst om sådant kunde ske till ett pris, som
i fmansielt hänseende lemnade ett åtminstone icke förlustbringande
resultat.

Jag erinrade vidare att, då i den ifrågavarande trafikleden äfven
inginge en sträcka af Landskrona—Engelholms jernväg, nemligen från
Engelholm till Billesholms grufva, men denna sträcka icke kunde förvärfvas
utan att jemväl återstoden af samma jernväg inköptes, måste
följaktligen för ändamålet hela denna bana inköpas, enär en af komitén
jemväl undersökt alternativ utväg att för åstadkommande af förbindelse
mellan vestkustbanan och Malmö -Billesholms jernväg anlägga en ny
bana mellan Kattarp och Billesholms grufva syntes mig på skäl, som
af komitén anförts och för hvilka jag i mitt anförande redogjorde, icke
böra ifrågakomma.

Vidare yttrade jag:

»Två af komiténs ledamöter hafva visserligen, såsom ofvan är nämndt,,
ansett att statens åtgärder i ifrågavarande hänseende för närvarande icke
borde sträcka sig längre än som erfordrades för att staten skulle få i
sin ego en förbindelse mellan Göteborg och Helsingborg och att inköpet
således endast borde omfatta den så kallade vestkustbanan. Men
då de skäl, som tala för att staten förvärfva!* trafikleden mellan dessa
städer, i lika hög grad synas mig gälla i fråga om förbindelsens utsträckning
till Malmö, med afseende särskild! derå att det torde få anses
temligen visst att ångfärjeförbindelse mellan sistnämnda stad och Köpenhamn
inom en snar framtid kommer till stånd, har jag icke kunnat i
detta afseende dela reservanternes mening. Icke heller har jag ansett
det böra ifrågakomma att för åvägabringandet af förbindelse mellan
vestkustbanan och Malmö anlita någon af de utaf reservanterne antydda
utvägar — att för statens räkning förvärfva en eller flera af de banor,
som nu förbinda Helsingborg med Malmö, eller ingå aftal med egarne
af dessa jernvägar om rätt för staten att trafikera dem eller ock att
för statens räkning bygga eu kustbana öfver hela den ifrågavarande

44 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

sträckan eller någon de! deraf. Sistnämnda alternativ skulle otvifvelaktigt
verka, om icke ruinerande för de i trakten redan anlagda jernvägar,
åtminstone i högsta grad menligt på deras trafik, hvarjemte det
måste, om förhållandena betraktas från synpunkten af landets ekonomi
i dess helhet, anses såsom en mindre klok hushållning att för ett trafikbehof,
som med redan för handen varande kommunikationsmedel kan
utan mera afsevärda olägenheter tillgodoses, binda det betydliga kapital,
som en ny banas byggande skulle kräfva. Utvägen att, på sätt reservanterne
jemväl ifrågasatt, allenast förskaffa staten rätt att trafikera de
redan befintliga banorna komme utan tvifvel snart att befinnas otillfredsställande,
och det återstode då endast den tredje af reservanterne
påpekade utvägen, att inköpa de banor, som ingå i den ifrågavarande
förbindelseleden. Men då i sådant fall äfven de delar af dessa banor,
hvilka icke för förbindelsen med Malmö erfordras, måste förvärfvas, och
således inköpet måste omfatta icke blott, såsom jemväl nu är ifrågasatt,
hela Malmö—Billesliolms jernväg, utan äfven — i stället för den 49
kilometer långa Landskrona—Engelholmsbanan — jernvägarne Helsingborg—
Billeberga —Eslöf samt Landskrona—Billebérga, hvilka tillsammans
hålla i längd 60 kilometer, skulle säkerligen anlitandet af denna
utväg befinnas vida dyrare för staten än den af komitén föreslagna.»

Emot de skäl, som sålunda af komitén, jern vägsstyrelsen och mig
åberopats till stöd för statens förvärfvande af ifrågavarande fem banor,
anförde vid sistlidne års riksdag statsutskottet, som afstvrkte bifall
till Eders Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, dels att då jemlikt
koncessionerna å de tre vestkustbanorna äfvensom å Malmö—
Billesholms jernväg vederbörande bolag vore pligtiga att underkasta
sig ej mindre den transporttaxa, Eders Kongl. Maj:t faststälde, än äfven
de bestämmelser i fråga om samtrafik med statens eller enskilda banor,
som kunde af Eders Kongl. Maj:t utfärdas, staten genom detta förbehåll
syntes i sin hand ega ett verksamt medel både att ordna samtrafiksförhållandena
på tillfredsställande sätt och att förhindra en illojal konkurrens
från de enskilda jernvägsbolagens sida, dels ock att utskottet
icke kunde dela den uppfattningen att ifrågavarande kommunikationsled
skulle till sin betydelse vara likstäld med de vigtigare af statens stambanor,
då nemligen den trafikled, ifrågavarande jernvägar såsom ett helt
utgjorde, jemnsides med bafvet genomlöpte eu kuststräcka med flera
hamnstäder, hvilka den berörde, samt alltså vestkustbanan med dess fortsättning
söderut icke kunde såsom stambana komma att verka på
samma sätt som de af staten anlagda stora stambanorna söder om
Stockholm eller som stambanan genom Norrland.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Hvad utskottet sålunda anförde har icke förmått rubba min åsigt om
gagnet för det allmänna af att ifrågavarande banor komma i statens
ego. Den rätt, Eders Kongl. Maj:t förbehållit sig att fastställa taxor för
banorna och meddela bestämmelser om samtrafik, är enligt min öfvertygelse
icke tillräcklig för att betrygga den utländska samtrafikens
ordnande på ett för landet i dess helhet tillfredsställande sätt, ty så länge
de banor, hvilka förmedla denna samtrafik, äro i enskild ego, kan staten
vid meddelandet af bestämmelser rörande samtrafiken icke uteslutande
taga hänsyn till det allmännas fördel, utan måste naturligtvis i icke
ringa mån fästa afseende vid nämnda banors intressen. Och hvad angår
påståendet att den antydda rätten för Eders Kongl. Maj:t skulle
innebära ett skydd mot illojal konkurrens från de enskilda banornas
sida, med hvilket slag af konkurrens jag antager att utskottet åsyftat
försök från dessa banor att genom betydligare taxenedsättningar draga
till sig trafik från statsbanorna, så lära de enskilda jernvägarne näppeligen
kunna tvingas att verkställa transporter för högre pris än de
sjelfva vilja taga, och äfven om de skulle anses skyldige att taga så
hög betalning som taxorna bestämma, lärer det vara omöjligt att kontrollera
att detta iakttages. I öfrigt vill jag till hvad förut anförts
rörande ifrågavarande trafikleds betydelse lägga, att densamma berör
icke mindre än tio städer och tio olika jernvägar samt med hvarandra
sammanknyter statsbanenätets södra och vestra ändpunkter. Jag vidhåller
alltså min åsigt om önskvärdheten af att ifrågavarande jernvägar
komma i statens ego.

I afseende å det finansiela resultatet af ett eventuelt in^öp af banorna
framstäldes af statsutskottet vissa anmärkningar emot de i mitt
anförande den 17 mars 1894 framlagda beräkningar. Såsom nämnts, hade
komitén beräknat de erforderliga kompletteringskostnaderna till 3,292,000
kronor, deraf för banbyggnaderna 2,962,000 kronor samt för materiel och
uppförande af en mindre verkstadsbyggnad 330,000 kronor. Vid mina
beräkningar sistlidne år öfver inköpets rentabilitet ansåg jag emellertid
att härtill borde läggas 376,000 kronor för arbeten, som jernvägsstyrelsen
ansett böra utföras i sammanhang med inköpet eller inom eu
närmare framtid. Jag utgick alltså från att kompletteringskostnaderna
skulle uppgå till 3,668,000 kronor. Minskas detta belopp med kostnaden
för det numera inlagda nya spåret å Mellersta Hallands jernväg,

187,000 kronor, återstår 3,481,000 kronor eller samma belopp, hvarå
jernvägsstyrelsens numera verkstälda nya beräkningar öfver kompletteringskostnaderna
sluta. Statsutskottet ansåg sig visserligen sakna anledning
att framställa någon anmärkning emot de särskilda belopp, som

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

beräknats för banbyggnadernas komplettering, men anmärkte att utskottet
betviflade hållbarheten af den grund, hvarpå komiténs beräkningar
hvilade, eller att jernvägarne icke skulle försättas i fullkomligt
statsbaneskick, utan endast sådana arbeten derå utföras, som vore nödvändiga
för trafikens säkerhet, såsom förstärkning af spår, broar m. m.
Utskottet hölle nemligen för sannolikt, att, om jernvägarne komme i
statens hand, det icke skulle blifva möjligt att med afseende å dem
fasthålla och tillämpa andra principer än dem, som följdes vid statsbanenätets
skötsel i allmänhet, och utskottet befarade fördenskull att
det af komitén upptagna beloppet endast komme att fylla hvad som
till en början vore mest trängande, men att snart kompletteringsarbeten
till ej ringa omfattning skulle befinnas erforderliga för att bringa de
inköpta jernvägarne i samma skick som andra jemförliga statsbanor.
Äfven i afseende å det för materielen beräknade beloppet förefölle det
utskottet som om komitén måhända underskattat betydelsen af jernvägarnes
öfvergång till statsbanor. För min del anser jag fortfarande att
det endast småningom, och i mån som trafikens tillväxt gör sådant
nödigt, bör ifrågakomma att å banorna eller deras materiel nedlägga
ytterligare kostnader utöfver de nu beräknade. Statsutskottets farhågor
synas mig derföre sakna grund.

Vidare anmärkte statsutskottet att staten icke skulle blifva egare
till de af jernvägarne begagnade stationerna i Göteborg, Varberg, Halmstad,
Helsingborg, Åstorp, Teckomatorp och Landskrona, utan att vid
dessa stationer, hvilka tillhöra andra enskilda jern vägsbolag, de nuvarande
anordningprne skulle utan väsentligare ändring bibehållas. Enligt utskottets
mening skulle, om staten öfvertoge jernvägarne, äfven oafsedt
inträdande ökning i trafiken olägenheterna deraf att staten måste såsom
hyresgäst nyttja vigtiga stationer gemensamt med enskilda jern vägsbolag,
hvilka vore egare till dessa, visa sig så stora att staten icke nöjde sig
med annat än att å dessa ställen anlägga egna stationer, men härigenom
skulle kostnaderna för banornas komplettering komma att högst väsentligt
ökas.

Angående vilkoren för de nämnda stationernas begagnande är i
komiténs betänkande (sid. 9—34) utförligt redogjordt, och af hvad jag
ofvan nämnt rörande centralstationen i Helsingborg och stationen i
Göteborg framgår, att det otvifvelaktigt skulle i längden blifva för staten
ekonomiskt fördelaktigare att i nämnda städer begagna egna stationer,
ehuru sådant, hvad Göteborg angår, icke i anseende till det
trånga utrymmet på statsbanestationen derstädes torde böra ifrågakomma,
förrän trafiken å vestra stambanan gör en utvidgning af denna station

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

i allt fall nödvändig. Hvad de öfriga stationerna angår, kan jag så
mycket mindre inse behofvet af att derstädes anordna egna'' statsbanestationer
som det å andra ställen visat sig att staten utan olägenhet
kan begagna stationer, tillhöriga enskilda banor. Jag anser derföre att
anläggandet af egna statsbanestationer å de af statsutskottet omförmälda
orter endast i det fall bör ifrågakomma, att sådant skulle visa
sig för statsverket billigare än att vidkännas de årliga utgifterna för
gemensamma stationer. Men i sådant fall motvägas ju kostnaderna för
anläggningen af minskade årliga utgifter.

Vidare anmärkte statsutskottet att erfarenheten skulle hafva visat
att staten i sin jernvägsrörelse icke kunnat nedbringa utgiftsprocenten
till en så låg siffra som de enskilda jern vägsbolag, med hvilka jemförelse
lämpligen kunde ske, och att följaktligen, ehuru vestkustbanan nu
trafikerades billigare än statsbanorna, man icke kunde hoppas att detta förhållande
skulle fortfara jemväl efter banans införlifvande med statsbanorna.

Väl är det sannt att, om statsbanorna i sin helhet jemföras med
de nu till inköp ifrågasatta banorna, förhållandet ställer sig ofördelaktigt
för statsbanorna. Men detta är ock helt naturligt, om i betraktande
tages att statsbanenätet till stor de! genomlöper jemförelsevis föga
befolkade trakter, medan deremot de nu ifrågavarande enskilda banorna
framgå genom trakter, som höra till landets folkrikaste och mest utvecklade.
Jemföres åter utgiftsprocenten för de ifrågavarande enskilda
banorna med utgiftsprocenten vid sådana delar af statsbanorna, hvilka
med afseende å de trakter, de genomlöpa, äro med nämnda enskilda
banor jemförliga, utfaller en sådan jemförelse ingalunda till afgjord fördel
för de enskilda banorna. Jag anser mig böra till upplysning i
detta hänseende meddela följande uppgifter angående utgiftsprocenten
åren 1888—1892:

	1888	1889	1890	1891	1892
Statens jernvägar:
Katrineholm—Hallsberg	57,7	56,8	59,1	56,4	57,7
Katrineholm—Norrköping	58,0	57,o	60,5	59,4	61,3
Elmhult—Malmö	54,8	53,6	59,3	63,5	59,2
Falköping—Göteborg Töreboda—F alköping	49,9	51,7	56,9	52,9	62,2
59,«	59,3	62,o	62,3	63,9
Enskilda jernvägar:
Skåne—Hallands	01,7	54,7	58,2	02,5	02,8
Mellersta Hallands	54,5	52,o	51,9	52,8	58,8
G öteb org—Halland s	40,5	39,8	40,9	47,o	54,2
Landskrona—Engelholms	76,7	60,i	71,2	68,4	72,3
Malmö—Billesholms	69,9	66,8	58,0	59,o	60,i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Jag tror sålunda icke att man behöfver befara att de ifrågavarande
enskilda banornas driftkostnader måste stiga i följd af banornas öfvergång
i statens ego. Icke heller behöfver den af statsutskottet jemväl
uttalade förmodan, att banornas nettoinkomst möjligen skulle komma att
minskas i följd af allmänhetens fordringar i afseende å fraktsatser,
beqvämlighet och lättnader för trafiken, ega grund, om banornas förvaltning
ordnas på lämpligt sätt.

De beräkningar, som sistlidna år af mig gjordes rörande rentabiliteten
af ett inköp af ifrågavarande banor, synas mig alltså icke i någon
män vara rubbade genom hvad statsutskottet anförde. Och af hvad
jag ofvan i ärendet anfört framgår, att det finansiela resultatet ställer
sig ännu fördelaktigare än jag förra året beräknade.

Då jernvägarne nu antagits i statens hand redan från början lemna
en nettobehållning af 1,100,000 kronor, och derifrån afdrages statens
ränteförlust å de kommunallån, som komma att af staten öfvertagas,
samt å de i Skåne—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar intecknade
obligationslånen, hvilken förlust högst kan beräknas uppgå till
närmare 35,000 kronor, så återstår nemligen ett belopp af 1,065,000
kronor till förräntande af statens utgift för banornas inköp och komplettering.
Då denna utgift, beräknad efter förhållandena vid 1893 års
slut, skulle komma att utgöra 25,688,313 kronor, skulle alltså banorna
redan från början lemna en behållning af öfver 4,1 procent å nämnda
utgiftsbelopp. Och då staten numera kan upplåna penningar till afsevärdt
lägre ränta än fyra procent, måste det ifrågasatta inköpet, äfven
om det betraktas uteslutande ur statsfinansiel synpunkt, anses för staten
ganska fördelaktigt.

Såsom förut är nämndt, skulle enligt ofvan intagna beräkningar
inköpssumman för jernvägarne, beräknad efter förhållandena vid 1893
års slut, utgöra 22,207,313 kronor. Hela detta belopp skall dock icke
af staten vid jemvägarnes inlösen utbetalas. Först och främst skall
nemligen afdrag göras för statens fordringar hos jernvägarnes egare.
Enligt hvad jag redan nämnt, utgöra dessa fordringar tillsammans vid
1896 års ingång

kapital .......................................................................... kronor 5,712,837: 13

upplupen ränta ................................................................ » 22,628: 62

hvartill kommer anståndsräntornas nuvarande värde » 79,943: 28

eller tillhopa kronor 5,815,409: 03

Dessutom bör, då staten skall öfvertaga de i Skåne—Hallands och
Malmö Billesholms jernvägar intecknade obligationslån med upplupen

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

ränta, vid liqviden innehållas ett belopp, motsvarande hvad vid 1896
års ingång är oguldet af dessa lån jemte till samma tidpunkt upplupen,
men obetald ränta derå. Då å dessa lån kommer att vid 1896 års in -

gång enligt amorteringsplanerna återstå oguldet

å det förra........................................................................ kronor 1,050,000: —

och å det senare ............................................................. » 1,320,000:

kommer, om härtill lägges det belopp, som för

statens fordringar skall afdragas, eller............ » 5,815,409: 03

det belopp, som staten vid liqviden har att kontant
utbetala, att minskas med......................... kronor 8,185,409: 03

förutom den upplupna räntan å obligationslånen. Härtill kommer ytterligare
beloppet af de kommunallån, som komma att af staten öfvertägas,
jemte upplupna räntor derå.

Utgår man från den nyss angifna inköpssumman, hvilken dock, såsom
ofvan flere gånger framhållits, måste blifva underkastad jemkningar,
eller 22,207,313 kronor, skulle alltså staten hafva att dels vid inlösningen
kontant utgifva 14,021,903 kronor 97 öre, hvilket belopp dock
ytterligare minskas med den till den 1 januari 1896 upplupna, men
obetalda räntan å obligationslånen samt med de af staten öfvertagna
kommunallånen jemte derå till nämnda dag upplupna räntor, dels ock
framdeles efterhand utgifva ej mindre kapitalåterstoden å obligationslånen,
2,370,000 kronor, samt kapitalbeloppet af nämnda kommunallån,
än äfven den å samtliga nu nämnda lån till 1896 års ingång upplupna,
men oguldna räntan.

Jag har ansett mig böra meddela dessa beräkningar såsom ledning
för bedömande af storleken af det belopp, som för inköpets verkställande
behöfver i början af år 1896 vara disponibelt. Vidkommande
sättet för anskaffande af de för inköpet nödiga medel, lärer annat icke
kunna ifrågasättas än att dessa medel skola anskaffas genom upplåning
och följaktligen utgå från riksgäldskontoret.

Hvad angår kostnaderna för banornas komplettering, så anser jag
det icke böra ifrågakomma att vid innevarande riksdag äska medel för
detta ändamål. Dermed synes nemligen kunna utan olägenhet till ett
annat år anstå. Skulle omedelbart efter banornas öfvertagande några
utgifter för kompletteringsarbeten visa sig alldeles oundgängliga, lära
de, säkerligen endast jemförelsevis obetydliga, belopp, som i sådant afseende
erfordras, kunna af tillgängliga medel förskjutas, till dess Riksdagens
yttrande hinner inhemtas.

Då inköpssummans verkliga belopp icke kan bestämmas förrän ef Bih.

till Rifod. Prot. 1895. 1 Sami. 1 Afd. 26 Käft. 7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

ter ingången af år 1896, kan det icke ifrågakomma att nu af Riksdagen
äska att något visst belopp för inköpets verkställande anvisas, utan den
framställning, som, i händelse Eders Kongl. Maj:t fortfarande gillar min
åsigt att banorna böra för statens räkning inköpas, torde böra till Riksdagen
aflåtas, lärer icke kunna gå ut på annat än ett bemyndigande för
fullmäktige i riksgäldskontoret att till Eders Kongl. Maj:t utanordna de
för inköpets veikställande erforderliga medel samt fullgöra ränteliqvider
och kapitalafbetalningar å de i Skåne—Hallands och Malmö—Billesholms
jernvägar intecknade obligationslån, äfvensom å ofvan omförmälda
kommunallån.

Jag hemställer alltså att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att, på det Eders
Kongl. Maj:t må blifva i tillfälle att i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de af mig förordade grunder åt staten förvärfva Skåne
Hallands, Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands, Landskrona—
Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägar, till Eders Kongl. Maj:t,
efter mgången af år 1896, på reqvisition utanordna de medel, som erfordras
för gäldande af hvad för jernvägarne skall kontant till jemvägarnes
egare utbetalas, äfvensom fullgöra ränteliqvider och kapitalafbetalningar
a de i Skalle—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar
intecknade obligationslån samt de kommunallån, hvilka af staten i följd
af ifrågavarande banors förvärfvande öfvertagas.

i '' . . ... • • ...

Uti hvad föredragande departementschefen i detta
ärende anfört och hemstält instämde Statsrådets öfrige
ledamöter; Och behagade Hans Maj:t Konungen bifalla
hvad Statsrådet sålunda hemstält samt förorduade
att i följd häraf nådig proposition skulle till Riksdagen
aflåtas, så lydande som bilaga till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

E. K. Almqvist.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1895.