Kongt Maj:is Nåd. Proposition N“:o 51 (Proposition 1895:51)

Kongt Maj:is Nåd. Proposition N“:o 51.

.itp looiu rt-/1 flit :i-r. falna ljuf
.it ihR(i''>Tjt;fj^ii>T
it.»!- !i:yifrihaPti■ ot)i!Ri«ti[. iabirnii llj.1 oU
b>diH v*/s;idiö’i t.ri•.s.iguo/i dac ;afiJRhiuhuciIlli!

edtisv oaJtåte tasiiuv il*:to ma: .igao}i

N:o 51.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående vissa
ändringar i och tillägg till de för erhållande af lån frän
odling slånefonden stadgade vilkor och bestämmelser; gifven
Stockholms slott den 26 mars 1895.

Under åberopande af bifogade utdrag af protokollet öfver civilärenden
för denna dag vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen medgifva sådana
ändringar i och tillägg till de vilkor och bestämmelser, som jemlikt
nådiga kungörelsen den 27 april 1888 äro för erhållande af lån från
odlingslånefonden stadgade, att

dels lån från odlingslånefonden må kunna beviljas, förutom till
de i nämnda kungörelse angifna företag, jemväl till utförande af sådana
vattenafledningsföretag, hvilka afse förbättring af förut odlad
åker eller äng eller vinnande af ny äng, dock, hvad dessa företag beträffar,
icke till större belopp än två tredjedelar af kostnaden för vattenafledningen,
afdikningen deri inbegripen, der sådan ifrågakommer, och
endast under förutsättning att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
landtbruksst.yrelsen vitsorda att jordförbättringens värde bör antagas
minst motsvara låneunderstödets belopp, ökadt med hälften deraf,

dels lån från odlingslånefonden ej må beviljas, med mindre vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksst.yrelsen vitsorda att,
så vidt de kunna finna, laga hinder mot företagets utförande ej förefinnes,

dels ock räntan å lån, som från odlingslånefonden hädanefter beviljas,
äfvensom å derifrån förut beviljade lån, angående hvilkas fördelning
å vederbörande hemman och anteckning i jordeboken utslag
Bih. till Rikad. Prot. 1895. 1 Sami. 1 Afd. 42 Uäft. 1

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

icke meddelats, .må nedsättas till fyra procent, dock utan att rubbning
derigenom sker i den för lånen bestämda annuiteten.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

V. L. Groll.

lO 11

(

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 26 mars
1895. < .

Närvarande:

i ■. ! n . "s •; TU? ■''>]'' ''T-;''V f »■ •>'' •'' ''t ; m

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhacpt,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson och
Wersåll.

l:o.

: ''/ ,;f«b f ''■)''>!, ''i '' ''V.; ;• .*''• ''■"■/'' 7V >i;, I ■ > / '' t:. - -

Chefen för civildepartementet statsrådet Groll yttrade:

År 1883 beslöt Riksdagen, i anledning af Eders Kongl. Maj:ts
derom till Riksdagen aflåtna nådiga proposition, att en särskild fond
skulle bildas med ändamål att genom lån understödja odling af sänka
trakter. Å denna fond, till hvilken uuder åren 1884—1888 skulle ingå
de till statskontoret inflytande annuiteter å odlingslån och till hvilken
riksgäldskontor skulle under samma tid, i mån af behof och uppå
reqvisition af Eders Kongl. Maj:t, öfverlemna medel till så stort belopp,
som jemte nyssnämnda till fonden ingående annuiteter å odlingslån erfordrades
till fyllande af högst 1,000,000 kronor, skulle Eders Kongl.

4 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 51.

Maj:t ega att, i den mån fondens kapital och sedermera inflytande
låneafbetalningar och räntebehållningar dertill lemnade tillgång, anvisa
lån för odling af sänka trakter att utgå med högst ofvanberörda belopp
enligt vissa af Riksdagen antagna och af Eders Kongl. Maj:t enligt
nådig kungörelse den 23 september 1883 till efterrättelse utfärdade
allmänna vilkor och bestämmelser. Sedermera har Riksdagen dels år
1888 och dels år 1893, hvardera gången för en tid af fem år, medgifvit
ej mindre att omförmälda annuiteter fortfarande finge till berörda
fond ingå, än äfven att riksgäldskontoret skulle tillhandahålla fonden
derutöfver erforderliga medel, för att ur densamma måtte kunna beviljas
lån till sammanlagdt ofvan angifna belopp af högst 1,000,000 kronor för
år. I fråga om de för låns erhållande ur fonden bestämda vilkor hafva
vissa ändringar och tillägg blifvit, uppå derom gjorda framställningar,
af Eders Kongl. Maj:t. godkända enligt nådiga kungörelser den 19 maj
1885 och den 27 april 1888. Bland dessa vilkor, sådana de för närvarande
äro gällande, torde jag nu här endast behöfva framhålla
att för hvarje odlingsföretag skall fullständig, af utredning angående
jordens naturliga beskaffenhet och större eller mindre lämplighet för
odling åtföljd plan för arbetets utförande jemte beräkning öfver de med
så väl vattenafledningen och afdikningen som odlingen förenade kostnader
vara af sakkunnig person uppgjord och underställas Eders Kongl.
Maj:ts pröfning; att lån ur fonden kan bestämmas till hela det belopp,
hvartill enligt den faststälda arbetsplanen kostnaden för vattenafledningen
och afdikningen beräknas uppgå, men att låntagare skall genom
kontant tillskott, materialier, arbete eller annat bidrag bestrida hvad
till hela odlingsföretagets fullbordande kan erfordras utöfver lånebidraget;
att det kontrakt angående ett tillämnadt arbetes utförande, som bör
med låntagare afslutas, skall innefatta förbindelse för denne, bland
annat, att, i noggrann öfverensstämmelse med faststälda arbetsplanen
och under skyldighet att dervid vara underkastad vederbörandes kontroll,
påbörja och fullborda såväl vattenafledningen och afdikningen, som
äfven odlingsarbetet inom viss bestämd tid; samt att å den af Eders
Kongl. Maj:t bestämda lånesumman skall de första fem åren från första
lyftningsdagen icke erläggas någon ränta eller kapitalafbetalning, men
å de under tiden lyftade belopp beräknas fyra och en half procent
årlig ränta, hvilken vid de fem årens slut skall läggas till den beviljade
lånesumman; och skall å det sålunda uppkommande beloppet erläggas,
från och med sjette året till dess lånet blifvit slutbetaldt, en annuitet
af åtta procent, deraf såsom ränta skall räknas fyra och en half procent
å det oguldna kapitalbeloppet.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 51.

Uti underdånig skrifvelse af den 6 oktober nästlidne år hafva nu
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen hemstält det
täcktes Eders Kong]. Maj:t till innevarande Riksdag aflåta nådig proposition
derom att Riksdagen måtte medgifva sådana ändringar i de för
odlingslånefonden gällande bestämmelser, att dels understöd från densamma
måtte kunna beviljas till utförande jemväl af sådana vattenafledningsföretag,
som, utan att derigenom skulle vinnas ny åkerjord,
afsåge förbättring af förut odlad jord eller äng eller vinnande af ny
ängs- eller betesmark, dock icke till större belopp än som motsvarade
två tredjedelar af vattenafledningskostnaden, dels ock räntan å såväl
blifvande som redan beviljade lån från ifrågavarande fond. måtte bestämmas
till fyra procent å oguldet kapitalbelopp, dock att, i den händelse
svårighet skulle anses möta för utverkandet af denna förmån för
redan beviljade lån, framställningen i denna del måtte komma att afse
endast sådana lån, som framdeles komme att beviljas.

Till stöd för denna framställning hafva styrelserna anfört följande:

För befrämjande af utdikningar och aftappningar af sänka trakter
och sjöar inom rikets mellersta och södra län hade Riksdagen från
1840-talet årligen stält medel till Eders Kongl. Maj:ts disposition att
utgå såsom låneunderstöd till dylika företag, och 1870 års Riksdag hade
för år 1871 såsom dylikt understöd i och för beredande af odlingsföretag
inom förenämnda län beviljat det af Eders Kongl. Maj:t då äskade
belopp af 50,000 kronor. För enahanda ändamål hade Eders Kongl.
Maj:t af 1871 års Riksdag begärt att för 1872 få disponera en summa
af 50,000 kronor, men på yrkanden af enskilde motionärer bestämdes
summan af Riksdagen till 100,000 kronor, hvilket belopp, uppå särskilda
framställningar af Eders Kongl. Maj:t, äfven beviljades af följande
Riksdagar till och med år 1882, hvarvid dock vore att märka att
fondens användning från och med ar 1874 utsträcktes till hela landet.
Till 1883 års Riksdag hade proposition aflåtits om bildande af en fond
med ändamål att genom lån understödja odling af sänka trakter, hvilken
framställning i hufvudsakliga delar af Riksdagen bifallits, och vore
denna fond fortfarande under namn af odlingslånefonden bestående.
Enligt det vid nämnda proposition fogade protokoll öfver civilärenden
hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under förhandlingarne i ärendet
förklarat sig dela den af landtbruksakademiens förvaltningskomité uttalade
åsigt att bidrag från den ifrågasatta fonden borde företrädesvis
användas till understöd för uppodling af sådana vattendränkta. marker
inom landet, som vore af större utsträckning och af hvilkas odling flere
hade gagn, men väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade ansett att i

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Öl

sådant fall eller, derest ett minimum af jordrymd faststäldes för företag,
som skulle kunna af den ifrågasatta fonden understödjas, det blefve
nödigt att bibehålla den dittills varande fonden för understödjande af
sänka trakter och sjöar till beredande af odlingsföretag, på det att icke
alla de mindre aftappningsföretag, som förut haft utsigt att erhålla understöd
af allmänna medel, skulle beröfvas en dylik förmån. Häremot
hade emellertid föredragande departementschefen anmärkt att, oaktadt
han hölle före att den ifrågasatta fonden i främsta rummet borde användas
till understödjande af odlingsföretag af stor omfattning, han
likväl, då det alltid blefve mer eller mindre godtyckligt att sätta en
viss bestämd gräns för. den jordvidd., som skulle kunna erhålla låneunderstöd
fi ån fonden, icke kunde biträda väg- och vattenbvggnadsstyrelsens
härutinnan framstälda förslag.

Af hvad sålunda blifvit anfördt syntes, såvidt styrelserna kunde
finna, framgå dels. att enligt förut gällande bestämmelser lån kunnat
beviljas ej blott till sådana företag, i hvilkas planer ingått en noga
begränsad odling, utan äfven till sådana arbeten, som afsett befrämjande
af utdikningar och aftappning^!'' af sänka trakter och sjöar visserligen
till vinnande af odlingsbar mark och äng, men i hvilka ingen
särskild odling förekommit, dels ock att vid inrättandet af den nuvarande
odlingslånefonden afsigten icke varit att från möjligheten att
erhålla odlingslån utesluta några som helst företag, till hvilkas utförande
enligt äldre bestämmelser odlingslån kunnat erhållas och således ej heller
sådana företag, hvilka afsåge vinnande af odlingsbar mark och äng,
men i hvilka af en eller annan anledning någon till omedelbart utförande
afsedd odling ej inginge.

Då den nuvarande odlingslånefonden inrättades, hade uppmärksamheten
hufvudsakligen vant rigtad på den stora vinst, som skulle uppkomma,
om landets vidsträckta myr- och mossmarker blefve odlade,
men deremot syntes skilnaden mellan företag af de två olika slag,
hvarom ofvan förmälts, icke varit klart insedd eller ämnad att utgöra
gränsen mellan företag, som kunde med lån understödjas, och företag
af beskaffenhet att icke kunna erhålla dylika. Väl hade under öfverläggningarne
härom framhållits att lån endast borde utgå till det belopp,
hvartill vattenafledningskostnaden i hvarje fall uppginge och således
icke jemväl till odlingskostnaden, hvartill skälet varit att staten icke
borde genom beredande af alltför stor lätthet till erhållande af lån för
berörda ändamål inleda egare af vattenskadad mark uti vanskliga företag,
hvarför . äfven fullständig plan, upptagande särskild! kostnaderna
för torrläggningen och särskildt för odlingen borde vara uppgjord och

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51

hafva vunnit Eders Kong]. Maj:ts fastställelse före eller samtidigt med
låneunderstödets beviljande. Men, oaktadt bestämmelser i berörda afseende
intagits bland de af Riksdagen för odlingslåns erhållande bestämda
och af Eders Kongl. Maj:t. sedermera godkända vilkor, hade
man likväl under första tiden, odlingslånefonden anlitades, icke ansett
den omständigheten att särskild odling i företaget icke ingått och således
ej heller odlingsplan förekommit böra lägga hinder i vägen för
odlingslåns beviljande, endast företaget, till hvars utförande odlingslån
sökts, ansåges bereda odlingsbar mark eller öfver hufvud leda till fullständigare
afdikning och förbättrande i ekonomiskt afseende af den
jord, som af företaget berördes.

Emellertid hade, på grund deraf att bestämmelserna angående odlingslånefonden,
om de strängt efter ordalagen tolkades, ej medgåfve
beviljandet af lån till andra företag än sådana, som afsåge omedelbar
odling af mark och för hvilka odlingsplan blifvit uppgjord, från erhållande
af dylika lån efter hand uteslutits alla sådana företag, hvilka dels
afsett torrläggning eller förbättring af allenast sådan vattenskadad mark,
som förut blifvit odlad, men som icke kunnat bibehållas under bruk i
följd af ofullständig afdikning, dels jemväl omfattat till någon del sådan
mark. Härigenom hade emellertid odlingslånefonden erhållit en
mindre omfattande användning än som vid dess stiftande varit afsedd
och sålunda nyttan af densamma i väsentlig mån minskats. Vårt land
egde ännu rika tillfällen till sådana företag, som afsåge vare sig sjöars
sänkning eller utdikningar och aftappningar af sänka trakter och genom
hvilkas utförande visserligen icke genast skulle vinnas någon ny åkerjord,
men deremot åstadkommas att den omkringliggande, förut odlade,
men vattendränkta marken blefve förbättrad på samma gång ny ängsmark
vunnes, företag, hvilka ofta egde långt större ekonomiskt värde
än andra dylika, hvarigenom ny åker skulle komma att erhållas. Dylika
aftappningar för vinnande af ängs- och betesmark vore af en för
odlingens uppkomst och fortgång alldeles afgörande betydelse i de delar
af landet, hvarest rika odlingstillfällen ännu funnes, men der odlingen
icke kunde påskyndas utan att stödet af naturliga ängar bereddes. Att
underlätta tillvaratagandet och förbättrandet af dylika lägenheter vore,
enligt styrelsernas åsigt, ett statsintresse af den stora vigt, att ett underlåtande
deraf skulle i vissa landsdelar bidraga till att fördröja odlingens
framsteg. Det syntes under sådana förhållanden icke förefinnas
något giltigt skäl, hvarför icke sådana företag skulle kunna med lån
ur odlingslånefonden understödjas, ty om man äfven tillerkände ofvan åberopade
grund, hvarför icke lån från sagda fond skulle kunna beviljas

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

till högre belopp än det, som motsvarade vattenafledningskostnaden, eller
att staten icke borde genom beredande af alltför stor lätthet till erhållande
af odlingslån inleda egare af vattenskadad mark uti vanskliga
företag, all den betydelse uti förevarande afseende, som densamma
verkligen egde, syntes i allt fall detta skäl icke vara tillräckligt för att
med stöd af detsamma företag, der odling icke förekomme, skulle uteslutas
från möjligheten att erhålla understöd från ifrågavarande fond,
helst genom införande af bestämmelse derom att dylikt företag endast
skulle kunna understödjas med lån motsvarande en del, t. ex. två tredjedelar
af vattenafledningskostnaden, den befarade olägenheten skulle
kunna undanrödjas.

Enligt de i sammanhang med odlingslånefondens bildande meddelade
bestämmelser skulle annuiteten å lånen utgöra tio procent, hvaraf
fem procent skulle räknas såsom ränta å det oguldna kapitalbeloppet.
Med godkännande af Riksdagens derom fattade beslut hade emellertid
genom nådiga kungörelsen den 19 maj 1885 samma annuitet blifvit
nedsatt — på sätt jag äfven ofvan anmärkt — till åtta procent, deraf såsom
ränta skulle räknas fyra och en half procent å oguldna kapitalbeloppet.
Redan vid 1889 års riksdag hade af enskild motionär väckts fråga om
att, med bibehållande af annuiteten å odlingslån till åtta procent, räntan
å desamma skulle beräknas efter fyra procent å oguldna kapitalbeloppet,
men detta förslag hade icke vunnit Riksdagens bifall. Jemväl
vid 1890 års riksdag både inom Andra Kammaren väckts två motioner
\ syfte att lindra vilkoren för odlingslån, men icke heller dessa motioner
hade blifvit af Riksdagen godkända. Skälet hvarför sagda framställningar
blifvit af såväl 1889 som 1890 årens Riksdagar afslagna
syntes hafva varit att till följd af då rådande penningeförhållanden
den ifrågasatta nedsättningen icke kunnat utan förlust för statsverket
medgifvas. Sedan den tiden torde förhållandena emellertid hafva ändrat
sig derhän att en nedsättning af räntan å odlingslån både kunde
och borde vidtagas. Med afseende å förhanden varande låga räntefot
å penningemarknaden samt deraf följande lätthet att anskaffa penningar,
syntes möjlighet förefinnas för att'' en nedsättning till fyra procent å
oguldna kapitalbeloppet nu skulle utan förlust för statsverket kunna
åstadkommas, och vore det antagligt att, derest icke räntan å odlingslån
nedsattes, fonden icke komme till den användning, som vederborde
och önskligt vore, hvilket äfven framginge deraf att densamma under
år 1894 blifvit ovanligt litet anlitad.

Jemte en räntenedsättning skulle ock kunna ifrågasättas minskning
uti den för lånen bestämda annuitet, då eljest, med bibehållande af den

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

nuvarande annuiteten, åtta procent å oguldna kapitalbeloppet, amorteringstiden
komme att förkortas; men då staten med afseende å den
odlingslån förbehållna förmånsrätt borde tillse att inteckningshafvares
säkerhet icke onödigtvis förminskades och då någon klagan öfver den
hittills bestämda amorteringstiden icke försports, hade styrelserna, funnit
sig sakna anledning föreslå någon förändring rörande annuiteten
för återbetalningen af ifrågavarande lån.

Om räntefoten för odlingslån skulle komma att nedsättas, ansage
styrelserna att denna förmån borde tillgo dokom ma saväl blifvande låntagare
som dem, hvilka redan erhållit odlingslån, men, derest förslaget
i sistberörda afseende skulle anses möta svårigheter, funne styrelserna
med hänsyn till hufvudfrågans stora vigt och betydelse dennas
framgång icke böra göras beroende af godkännandet af samma vilkor.

I detta sammanhang torde jag jemväl få inför Eders Kongl. Maj:t
anmäla en af Gefleborgs läns hushållningssällskap gjord, af Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i nämnda län med underdånig skrifvelse af
den 30 sistlidne januari öfverlemnad underdånig framställning, deri
hushållningssällskapet, under hufvudsakligt åberopande af den tryckta
ställning, hvari jordbrukaren för närvarande befunne sig, och deraf att
staten sjelf såsom låntagare kunde bereda sig billigare vilkor än som
vore gällande för erhållande af lån från odlingslånefonden, hemstält om
aflåtande till innevarande Riksdag af nådig proposition om beviljande
af sådan nedsättning i den årliga räntan å lån ur odlingslånefonden,
som nuvarande allmänna pennin geförhållanden medgåfve och som motsvarade
jordbrukarens och hans närings nuvarande tryckta läge.

öfver de sålunda gjorda framställningarna har statskontoret, till
följd af erhållna särskilda nådiga remisser, afgifvit. underdåniga utlåtanden
af den 5 och 12 nästlidne februari, och har statskontoret i
det öfver Gefleborgs läns hushållningssällskaps ofvan omförmälda hemställan
afgifna yttrande åberopat hvad statskontoret förut rörande den
begärda nedsättningen i räntan å odlingslån i sitt utlåtande öfver vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens samt landtbruksstyrelsens framställningar
yttrat och tillstyrkt.

I sistberörda utlåtande har statskontoret anfört följande :

Hvad beträffade den af styrelserna gjorda framställning, i hvad
densamma afsåge att odlingslån skulle kunna beviljas jemväl till sadana
företag, genom hvilka icke direkt skulle vinnas ny åkerjord, så
syntes det, såvidt statskontoret vore i tillfälle att bedöma denna fråga,
som om styrelserna hade anfört goda skäl för sitt förslag till sådan

Bih. till Riktd. Prat. 1895. I Sami. 1 Afl. 42 lläft. 2

10 Kongl. ■■ Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

förändring i de nu gällande vilkoren för erhållande af lån från odlingslånefonden,
att denna komme till en vidsträcktare användning än bestämmelserna
för närvarande syntes medgifva; men då hvarje förändring,
som i sådant syfte vidtoges, jemväl medförde utsträckning af
den förmånsrätt, som jemlikt nådiga förordningen den 20 juli 1855
tillkomme staten för lån af ifrågavarande slag, måste det anses såsom
en pligt gent emot tredje man att staten, som i detta fall vore på
samma gång långifvare och lagstiftare, icke för sin fordran tilläde sig
förmånsrätt framför alla andra fordringsegare, med mindre den jemväl
tillsåge att ett sådant företräde egde sin förutsättning och sitt berättigande
uti grundförbättringar, hvilka ovedersägligen gifvit den af
statens fordran graverade egendomen ett så förökadt värde, att detta
fullt motsvarade gravationen. Vid bestämmande af lånebeloppet borde
alltså _ synnerlig uppmärksamhet egnas deråt att lånesumman, hvilken
icke i något fall syntes böra bestämmas till mer än två tredjedelar af
hela vattenafledningskostnaden, skulle hållas inom sådana gränser, att
efter arbetets utförande den egendom, som komme att graveras af
lånet, under alla omständigheter kunde anses hafva vunnit ett mot
gravationen svarande vederlag.

Då statskontoret alltså funnit den af styrelserna förordade utsträckning
af odlingslånefondens användning egnad att i sin mån bidraga
till vinnande af ett ändamål, som syntes på det allra närmaste
sammanhänga med det vid fondens bildande afsedda, eller att för de
enskilda jordegarne underlätta utförandet af alla sådana vattenaftappningar,
hvaraf något väsentligare gagn -vore att förvänta äfven för
det allmänna, och då det från denna synpunkt sedt syntes vara af mera
underordnad betydelse, om torrläggningen afsåge odlad eller ouppodlad
jord och om den torrlagda marken blefve förvandlad till åker eller ej,
både statskontoret ansett sig höra under ofvan angifna förutsättning
och inskränkning biträda styrelsernas hemställan i denna del.

Då statskontoret härefter öfverginge till den del af styrelsernas
framställning, som anginge nedsättning i räntefoten för lån från odlingslånefonden,
hade det synts statskontoret att till en början en kort öfversigt
af de bestämmelser, som i detta afseende vant vid olika tider
gällande, icke skulle sakna intresse. Första gången, medel till utlemnande
af så kallade vattenaftappningslån stäldes till Kongl. Maj:ts förfogande,
torde hafva varit vid 1840—1841 årens riksdag, vid hvilket
tillfälle stadgats att å lånen, hvilka borde utlemnas till sådana jordegare,
som förbunde sig att sjelfva bestrida hälften af vattenafledningskostnaden,
skulle efter fem års förlopp, sedan medlen blifvit af stats -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

verket utbetalda, erläggas 5 procent af det primitiva kapitalet årligen,
hvaraf 3 procent skulle beräknas såsom ränta å det vid hvarje liqvid återstående
kapitalet och det öfriga utgå såsom afbetalning, intilldess hela
kapitalet med ränta blifvit till fullo betaldt. Det borde dock märkas
att Kong!. Maj:t egde att anvisa en del af de till Kongl. Maj:ts disposition
stälda medlen såsom anslag utan återbetalningsskyldighet. Samma
bestämmelser hade äfven fästats vid det anslag, som af 1844—1845
årens Riksdag beviljats för ifrågavarande ändamål.

Sedan 1847—1848 årens Riksdag på grund af statsverkets ställning
afslagit gjord framställning om dylika medels anvisande, hade
rikets ständer vid 1850—1851 årens riksmöte beviljat dels 20,000 riksdaler
såsom anslag och dels 80,000 riksdaler såsom lån med bestämmelse
tillika att för lånen borde efter 5 års förlopp från slutet af det
år, hvarunder lånemedlen först utbekommits, årligen erläggas 8 procent
af hela den lyftade lånesumman, hvaraf ränta skulle godtgöras efter 2
för hundrade af obetalda kapitalbeloppet och det öfriga utgöra afbetalning
derå. Samma belopp hade beviljats af 1853—1854 årens Riksdag
under enahanda vilkor, som vid föregående riksdag blifvit faststälda;
och då 1856—1858 årens Riksdag höjt anslaget till 100,000
riksdaler riksmynt för hvartdera af åren 1858, 1859 och 1860, deraf
fyra femtedelar skulle utgå såsom lån och en femtedel såsom anslag,
hade icke heller någon förändring i lånevilkoren egt rum; men då vid
1859—1860 årens riksdag anslagsbeloppet. nedsatts till hälften eller
50,000 riksdaler riksmynt för hvartdera af åren 1861, 1862 och 1863,
hade derjemte bestämts att hela anslaget skulle utgå såsom lån mot
enahanda vilkor, som de vid 1850 års riksdag faststälda, med. undantag
deraf att ränta skulle beräknas efter 4 procent. Jemväl vid 1862
—1863 årens riksdag hade anvisats för nästa treårsperiod ett belopp
af 50,000 riksdaler riksmynt om året till vattenaftappningslån, med föreskrift
att för lånen skulle efter tre års förlopp från slutet af det, hvarunder
medlen först utbekommits, årligen erläggas 8 procent, hvaraf
ränta skulle godtgöras efter 5 procent. Dessa lånevilkor hade sedermera
upprepats vid de följande riksdagarne intill år 1880 allenast med
den förändring att från och med år 1873 bestämts att tiden för lånens
räntofrihet skulle räknas icke från slutet af det år utan från den dag,
hvarunder medlen utbekommits; men, enär skäl syntes vara för handen
att mildra betalningsvilkoren för odlingslån och derigenom söka
främja gagnoliga odlingsföretag utan att i större mån än nödigt kunde
vara betunga intressenterna i ett dylikt företag, hvilka endast småningom
af den vunna jordens afkastning kunde få sin nedlagda möda

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

och kostnad godtgjorda, hade, i anledning af en vid 1881 års riksdag
i sådant syfte väckt motion, statsutskottet hemstält att annuiteten måtte
nedsättas till 6 procent och räntefoten till 4 V2 procent, och denna hemställan
hade äfven blifvit af Riksdagen bifallen. Då fråga sedermera
uppstått om bildande af en odlingslånefond, till hvilken medel skulle
anskaffas genom upplåning af riksgäldskontoret, hade af landtbruksakademiens
förvaltningskomité gjorts den hemställan att dessa lån, hvilka
skulle få innehafvas de fem första åren utan att derunder å dem erlades
ränta eller kapitalafbetalning, skulle, efter det räntan enligt bestämd
räntefot blifvit för dessa år beräknad, från det sjette året jemte
de fem årens tillagda kapitaliserade räntor återgäldas med en annuitet
af 8 procent å hela det sålunda uppkommande lånebeloppet, deraf högst
5 procent ränta; men i den till 1883 års Riksdag aflåtna nådiga propositionen
i ämnet hade föreslagits att — på sätt jemväl väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen anmärkt — annuiteten
å lånen från den ifrågasatta odlingslånefonden måtte bestämmas till 10
procent och räntefoten till 5 procent, hvilket alltså i förhållande till då
gällande bestämmelser inneburit eu höjning af annuiteten från 6 till 10
procent och af räntefoten från 4 V2 till 5 procent, hvarjemte den medgifna
räntefriheten under 3 år förvandlats till ränteanstånd under fem
år. Riksdagen hade emellertid godkänt den nådiga propositionen i
denna del, men, efter det sedan vid 1885 års riksdag — såsom ofvannämnda
styrelser också erinrat — förslag framstälts om lindring i lånevilkoren,
hade, då staten till följd af ernådda billigare egna lånevilkor
lemnade lån till enskilda jernvägsbolag mot 4 V2 procent årlig ränta och
dertill förunnade dessa ett anstånd med räntans erläggande, som vore
vida fördelaktigare än det för odlingslånen bestämda, Riksdagen ansett
billigheten fordra att äfven räntan å odlingslånen nedsattes till 4 V2
procent, helst säkerheten för deras i sammanhang med kronouppbörden
skeende återbetalning vore otvifvelaktig, hvarföre Riksdagen, som funnit
att äfven amorteringsbeloppet kunde utan någon olägenhet för staten
men till båtnad för låntagaren nedsätttas till 3 V2 procent, beslutit att
annuiteten för lån, som efter beslutets fattande utbetaltes, skulle bestämmas
till 8 procent, deraf såsom ränta skulle räknas 41/2 procent å
oguldna kapitalbeloppet. Äfven i de sålunda faststälda lånevilkoren
hade emellertid — såsom i styrelsernas framställning äfven omnämnts
— redan tillförene förslag till lindringar icke saknats. Sålunda hade
såväl vid 1889 som 1890 årens riksdagar motioner väckts om räntans
nedsättning till 4 procent, hvarjemte vid den senare yrkats att lånen
skulle vara räntefria de tre första åren; och uti en till Eders Kongl.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

Maj:t in gifven underdånig ansökning hade svenska mosskulturföreningen
anhållit om en liknande nedsättning i räntefoten för odlingslån.

Alla dessa framställningar hade dock icke föranledt någon räntenedsättning,
hufvudsakligen af skäl: att den ränta,. riksgäldskontor^, i
allmänhet måste beräkna å de för utlåningens bestridande till statskontoret
öfverlemnade medel, uppginge till 4 procent; att jemväl öfriga till
fonden inflytande medel syntes böra lemna en ränteinkomst ej understigande
4 procent; att till följd af det ränteanstand under fem år, som
låntagare åtnjöte, och då det icke kunde undvikas att a fonden innestode
oförräntade behållningar, det vore nödigt att fonden erhölle något
högre ränta än den fonden sjelf hade att erlägga; samt att den
låga allmänna räntefoten icke vunnit den stadga, att derpå kunde grundas
beslut om räntenedsättning å dessa lån, för hvilka i. allt fall till
följd af ofvannämnda ränteanstånd räntan icke uppginge till den före skrifna

eller 4 V2 procent. _ .

Sedan nyssnämnda framställningar om räntenedsättning förelegat
till pröfning, hade den låga räntefoten på allmänna penningemarknaden
i det hela taget fortfarit, om än tidtals tendens till stegring icke helt
och hållet saknats; och lån mot säkerhet af första inteckning i fast
egendom, vare sig denna vore belägen i stad eller på landet, torde numera
i de flesta fall kunna utan svårighet erhållas mot ränta af 4 procent.
Vid sådant förhållande kunde anspraket, på nedsättning af räntan
å odlingslånen, hvilka, sedan de blifvit, genom laga kraft egande utslag
bundna vid den ansvarsskyldiga jorden, åtnjöte bättre förmånsrätt
än någon inteckningshafvare för sin fordran kunde bereda sig, ingalunda
anses obefogadt; och, derest odlingslånefonden skulle komma att
motsvara sin bestämmelse, syntes derför, såvidt sådant vore^ möjligt,
någon åtgärd böra vidtagas, hvarigenom räntefoten å dessa lån måtte
komma att mera lämpas efter sålunda förändrade förhållanden.

Om statskontoret alltså ansåge en räntenedsättning vara af förhållandena
påkallad, återstode det att tillse, om och i hvad mån en
nedsättning kunde ske utan förlust för statsverket.

Enligt nu gällande bestämmelser bestriddes utlåningen från odlingslånefonden
dels med inflytande annuitet^ k utlemnade lån och dels af
medel, som riksgäld skontoret, efter upplåning i man af behof, tillhandahölle
statskontoret. De utlånta medlen utgjorde enligt 1893 års räken -

skaper eller de senast för fonden fullt afslutade:

å äldre odlingslånefonden....................................

och å nya » ....................................

kronor 2,836,394: 85
» 4,925,318: 18

eller tillsammans kronor 7,761,713: 03.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

På grund af nådigt bemyndigande hade statskontoret till bestridande
af de å nya odlingslånefonden gjorda anvisningar tid efter annan
från riksgäldskontoret erhållit erforderliga fyllnadsbelopp, hvilka vid
1894 års slut uppgått till sammanlagdt 4,282,270 kronor 16,. öre. Å
detta skuldbelopp både fonden att godtgöra ränta, som blifvitt af riksgäldskontoret
bestämd till 4 procent för 3,556,764 kronor 32 öre och
till 33/4 procent för återstående 725,505 kronor 84 öre. Den lägre
räntan erlades för de fyllnadssummor, som af Statskontoret lyftats under
åren 1890 och 1891, hvaremot ränta efter 4 procent skulle erläggas
för de belopp, som lyftats före och efter nämnda tid. Såsom framginge
af den ofvan intagna allmänna redogörelsen för lånevilkoren beträffande
vattenaftappnings- och odlingslån, hade under tiden närmast före
tillämpningen af bestämmelserna rörande den nya odlingslånefonden
låntagaren jemväl att erlägga ränta efter 472 procent, men hade då
åtnjutit tre års räntefrihet. Vid jemförelse mellan denna räntefrihet,
a. ena sidan, och det ränteanstånd under fem år, som numera finge åtnjutas,
å den andra, hade det, i båda fallen under förutsättning att hela
lånesumman finge på en gång lyftas, enligt uträkning, som statskontoret
låtit af sakkunnig person verkställas, visat sig att, då den förra af
dessa förmåner beredde låntagaren en fördel, motsvarande en effektiv
ränta af 3,64 procent, kunde den senare anses motsvara en effektiv ränta
af 4,37 procent och alltså icke betraktas såsom så särdeles afsevärd.

Skulle nu, på sätt styrelserna hemstält, räntefoten nedsättas till
4 procent, komme denna förändring att under ofvannämnda förutsättning
tillskynda låntagaren en nedsättning i effektiva räntan från nuvarande
4,?7 till 3,88 procent, hvilken senare räntefot understege den,
efter hvilken statskontoret hade att erlägga ränta till riksgäldskontoret
för större delen af sin skuld. Derest odlingslånefonden vore hänvisad
uteslutande till de från riksgäldskontoret försträckta medlem vore det
alltså icke möjligt att utan en direkt förlust, hvilken skulle blifva så
mycket . större som det icke kunde undvikas att dylika .medel tidtals
måste ligga hos statskontoret räntelösa, utlemna lånen till eu nominel
ränta af 4 procent; men, då vid det förhållande att beviljade lån endast
finge efter hand och i mån af arbetets fortgång lyftas samt, såvida ej
med afseende å särskilda förhållanden annorlunda i nåder förordnades,
någon del af lånet skulle innestå intill dess arbetet vore afsynadt och
godkändt, den effektiva räntan i verkligheten blefve något högre än
den under . ofvan omförmälda förutsättning beräknade, och då, såsom
redan blifvit erinradt, odlingslånefonden egde egna medel till ej obetydliga
belopp, vid hvilkas förnyade utlåning fonden under nuvarande

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

låga räntesatser och när det gälde en så vigtig fråga som upprätthållandet
af döndens ändamål, syntes kunna och höra åtnöjas med något
lägre ränta än hittills, ansåge sig statskontoret på grund häraf och med
afseende jemväl derå att riksgäldskontoret måhända kunde blifva i tillfälle
att ''för blifvande försträckningar ånyo i någon mån nedsätta räntan,
icke kunna annat än-tillstyrka en nedsättning af räntan å odlingslån
från 4Vi till 4 procent. ''’>• - ''1 ‘ •;

Styrelserna hade ifrågasatt att en sådan räntenedsättning skulle
ega rum icke allenast för lån, som utbetaltes efter det beslut om räntenedsättningen
blifvit fattadt, utan äfven för redan utgifna lån. Härvid
ansåge sig statskontoret, hvad anginge de lån, som blifvit å vederbörande
hemman fördelade, höra fästa Eders Kongl. Maj :ts nådiga uppmärksamhet
derå, att denna fördelning vore faststäld genom utslag, i
enlighet med hvilka och i den mån de vunnit laga kraft den summa,
som till låneandelens och den utfästa räntans liqviderande årligen skulle
af hvarje hemman erläggas, blifvit från och med det år, då betalningsskyldigheten
vidtagit, under särskild rubrik, med utsättande af det sista
året, då betalningen skulle utgå, såsom ett hemmanet under sålunda
bestämdt antal år åliggande allmänt onus i jordeboken antecknad. En
förändring i de redan för hvarje hemman eller hemmansdel bestämda
skuldbelopp förutsatte förnyade uträkningar för hvarje lån och derpå
grundad ny fördelning, hvilken, först sedan innehafvare af de betalningsskyldigä
hemmanen satts i tillfälle att deröfver yttra sig, torde
kunna genom utslag fastställas och i jordeböckerna antecknas; och då
antalet af de hemman eller hemmansdelar, hvilka hade att ansvara för
återbetalningen'' af odlingslån, vore att räkna i tusental, skulle förändringen
kräfva ett arbete af så betydande omfattning, att. detsamma,
åtminstone delvis, icke kunde verkställas utan vidtagande af särskilda
anordningar derför. Af sådan anledning och enär någon räntenedsättning
för de lån, å hvilka åtnjutits räntefrihet, med hänsyn dertill att,
enligt hvad ofvan förmälts, den effektiva räntan å desamma redan nu
understege 4 procent, icke kunde vara af behofvet påkallad, ansåge sig
statskontoret så mycket mindre kunna förorda räntenedsättningens
tillämpning å nu omförmälda lån, som det enligt gällande författning i
ämnet stode öppet för hvarje deltagare i sådant lån att sex månader
efter gjord uppsägning inbetala sin låneandel, ett tillfälle, hvaraf åtskilliga
personer, i synnerhet på senare tid, begagnat sig.

"Att, b händelse beslut om räntans nedsättning nu blefve fattadt,
gifva åt denna nedsättning alldeles samma inskränkning, som stadgades
vid den af 1885 års Riksdag medgifua nedsättningen från 5 till 4Vz

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 51.

procent, i hvilket fall den endast skulle tillämpas å de lån, som efter
beslutets fattande utbetaltes, syntes dock icke vara af nöden. Då så
många låntagare som möjligt torde böra beredas förmånen af en räntenedsättning,
hemstälde statskontoret att ofvan föreslagna nedsättning i
räntan måtte vinna tillämpning ej allenast för de lån, som komme att
utlemnas efter det beslut om räntenedsättningen blefve fattadt, utan
äfven för de före nämnda tidpunkt delvis eller i sin helhet utgifna lån,
angående hvilkas fördelning på vederbörande hemman och anteckning
i jordaboken utslag då ej meddelats.

Vidare ville statskontoret tillkännagifva att statskontoret, i likhet
med styrelserna och på de af dem anförda skäl, ansåge ett eventuelt
beslut om räntans nedsättning till 4 procent, hvarigenom lånens amorteringstid
komme att nedgå från 19 till 18 år, icke utgöra anledning
till minskning i annuiteten, hvilken alltså fortfarande torde böra förblifva
8 procent.

Till sist har statskontoret uti sitt nu ifrågavarande utlåtande
anfört:

Såväl nu som i allmänhet vid de tillfällen, då förslag framkommit
om lindring i vilkoren för odlingslån, hade såsom stöd för ett dylikt
yrkande ej utan skäl framhållits den ypperliga förmånsrätt, som vore
förenad med detta slag af penningeförsträckning. Omständigheter kunde
dock inträffa och hade äfven inträffat, hvilka gjorde denna förmånsrätt
illusorisk; och då statskontoret nu, med hänsyn till denna förmånsrätt,
tillstyrkt räntans nedsättning å odlingslån, hade statskontoret derför
ansett sig manadt att med begagnande af det tillfälle, som sålunda
erbjudits, fästa Eders Kongl. Majrts uppmärksamhet å vigten deraf att
någon åtgärd blefve vidtagen, hvarigenom mera trygghet än hittills
vunnes att ifrågavarande slags lån verkligen också komme i åtnjutande
af den för dem afsedda förmånsrätten. Det hade nemligen inträffat, i
synnerhet då fråga varit om företag af större utsträckning, för hvilkas
utförande lån beviljats från odlingslånefonden, antingen att ett företag
icke kunnat bringas till slut eller ock att dess utförande under lång tid
fördröjts till följd deraf att efter arbetets påbörjande tvist uppstått
rörande rättigheten till det planlagda arbetets verkställande. I begge
fallen kunde förlust för odlingslånefonden lätt inträffa, derest de personer,
som ansvarade för lånens återbetalning, råkade på obestånd.

Då det emellertid syntes vara en icke obillig fordran å statens
sida att vederbörande, som önskade erhålla statens understöd för vattenafledning
och afdikning, dessförinnan ådagalade att laga hinder för
arbetets utförande icke förefunnes, hvarigenom skulle vinnas större

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

sannolikhet för ernående af den förmånsrätt, som borde tillkomma lån
af ifrågavarande slag, hade statskontoret ansett sig böra till Eders
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning hemställa frågan, huruvida icke till de
i mom. 1 af nådiga kungörelsen den 27 april 1888 intagna vilkor för
odlingslåns erhållande lämpligen borde läggas en bestämmelse derom
att lånesökande skulle styrka att laga hinder för det ifrågakommande
arbetets utförande icke mötte. Om också i något fall härigenom skulle
förorsakas uppskof med lånets beviljande, skulle, enligt statskontorets
åsigt,,, denna olägenhet helt visst i de flesta fall vara af ringa betydelse,
jemförd med de förluster, som kunde tillskyndas såväl staten
som enskilde personer derigenom att penningar komme att nedläggas
på företag, som antingen aldrig eller i bästa fall efter långvariga rättegångar
kunde vinna sin slutliga fullbordan.

Slutligen har genom nådig remiss tillfälle äfven lemnats fullmäktige
i riksgäldskontoret att i ärendet afgifva yttrande, och hafva bemälde
fullmäktige uti den 14 innevarande mars afgifvet underdånigt
utlåtande, med vitsordande af rigtigheten ej mindre af den utaf statskontoret
lemnade uppgift om storleken af det belopp, som af riksgäldskontoret
tillhandahållits statskontoret för fyllande af odlingslånefondens
medelsbehof, än äfven af de räntesatser, som, enligt hvad statskontoret
förmält, å berörda belopp fått från nämnda fond godtgöras, vidare anfört
att anledningen dertill att räntan, på sätt statskontoret upplyst,
å en del af det utaf riksgäldskontoret förskjutna belopp kunnat sänkas
under 4 procent vore att söka deri att samma del, som utgjorde summan
af de under åren 1890 och 1891 från riksgäldskontoret till fonden
aflemnade medel, anskaffats genom försäljning af 3,6 procent obligationer,
hvaraf under åren 1889 och 1890 afyttrats några större partier
till parikurs och deröfver.

Vid bestämmandet af den ränta, som borde till riksgäldskontoret
inbetalas för de till fonden försträckta medlen, hade fullmäktige icke
kunnat undgå att fästa afseende dels vid det pris, hvartill de för anskaffande
af dessa medel afyttrade obligationer kunnat försäljas, dels
ock vid det förhållande att riksgäldskontoret, som måste anskaffa medlen
till den tid, de kunde reqvireras, i regeln finge vidkännas ränto förlust
derigenom att medlen icke uttoges förrän senare och under tiden innestode
i riksgäldskontoret i allmänhet utan ränta.

Då emellertid under år 1894 riksgäldskontorets 3,6 procent obligationer
kunnat försäljas till pari och något deröfver, hade fullmäktige å
ett i det belopp af 3,556,764 kronor 32 öre, hvarå fonden hade att
erlägga 4 procent ränta, ingående belopp af 500,000 kronor, som öfverst/».
till Rifad. Prat. 1855. 1 Sami. 1 Åfd. 42 Häft. 3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

lemnats den 31 december nästlidne år, beslutat ''nedsätta räntan till 3%
procent äfvensom fastställa samma räntefot för de belopp, som kunde
komma att under innevarande år öfverlemnas till statskontoret för fondens
räkning. Med afseende åter å de belopp, som kunde blifva öfverlemnade
år 1896 och derefter, vore fullmäktige naturligen för närvarande
icke i stånd att yttra sig om den ränta, som å dem erfordrades
för att riksgäldskontoret skulle erhålla godtgörelse för sin ränteutgift
för desamma; och ansåge sig fullmäktige knappast behöfva fästa uppmärksamheten
derå att, om vid nu skeende obligationsförsäljningar
medel för odlingslånefondens räkning kunde anskaffas till lägre ränta
än förut, sådant likväl icke kunde verka till minskning i den ränta,
som borde riksgäldskontoret godtgöras å de belopp, som redan blifvit
af kontoret till fonden förskjutna, • H;

Såväl af de öfverläggningar, som vid 1883 års riksdag föregingo
beslutet om upprättande af en odlingslånefond, som äfven af de utaf
Riksdagen antagna och af Eders Kongl. Maj:t godkända vilkor för erhållande
af lån från nämnda fond, lärer det, så vidt jag kan finna,
framgå att meningen med fondens bildande varit den att från densamma
skulle utgå lån allenast till med nyodling förenade företag och
att sålunda någon vidsträcktare användning af fonden än den, som för
närvarande tillämpas, egentligen icke afsetts.

För bedömande af frågan, huruvida det dock vore lämpligt att, på
sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen i förevarande
ärende hemstält, från odlingslånefonden kunde erhållas lån för
utförande jemväl af andra företag än de ofvan omförmälda, torde det
vara af vigt att tillse, i hvad mån fonden blifvit efter dess bildande af
lånesökande begagnad. Af från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen mig
lemnade uppgifter i detta hänseende visar det sig att, efter frånräknande
af de lånesummor, som väl beviljats men sedermera till följd
deraf att företag ej kommit till stånd icke utbetalats, från odlingslånefonden
utgått låneunderstöd till nedannämnda belopp under följande år:

år 1884 .................................................. kr. 115,400: —

> 1885 .............................................. » 916,300: —

» 1886 .............................................;.....t. » 895,930: —

» 1887 .................................... » 931,180: —

» 1888 .........................................» 726,200: —

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

år 1889 ...... kr. 612,500: —

J> 1890 d 322,560: —

» 1891 .............................. » 663,300: —

» 1892 ................................................... » 676,800: —

» 1893 .................................................... » 900,070: —

» 1894 ......u............................................. » 455,300: —

Af denna redogörelse framgår att fonden i allmänhet icke anlitats
i så stor omfattning, som i betraktande af det med dess bildande afsedda
ändamål att höja landets kultur varit, önskligt. Då emellertid den
af styrelserna nu föreslagna vidsträcktare användning af fonden, hvaremot
statskontoret för sin del ej heller haft något att invända, synes
mig på det närmaste sammanhänga med nyssnämnda ändamål, på samma
gång den tvifvelsutan kommer att gifva anledning till fyrfaldiga för
landets intensiva jordbruk gagneliga företag, tvekar jag icke att biträda
hvad styrelserna uti sagda hänseende hemstält, dock med vissa
inskränkningar. Det synes mig nemligen till en början vara utan praktisk
betydelse att, såsom styrelserna föreslagit, låneunderstöd skulle
kunna beviljas till företag, som afse allenast vinnande af »betesmark»,
hvadan dylika företag icke torde böra ingå bland dem, som kunna med
lån understödjas. Då vidare genom beviljande af lån till företag, vid
hvilka endast vattenaftappning förekommer och der förty marken i fråga
ick» genast efter företagets afsilande kan erhålla det ökade värde, som
af eu genomförd odling måste antagas blifva eu följd, tredje mans rätt
skulle kunna blifva lidande på grund af den förmånsrätt, staten såsom
långifvare jemväl vid ett sådant företag skulle erhålla, torde det böra
bestämmas dels att, på sätt styrelserna hemstält och statskontoret ansett
nödigt, lånesumman uti ifrågavarande fall icke må utgå med högre belopp
än två tredjedelar af kostnaden för vattenafledningen, afdikningen,
der sådan ifrågakommer, deri inbegripen, dels ock att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen höra vitsorda att jordförbättringens
värde kan antagas minst motsvara låneunderstödets belopp,
ökadt med hälften deraf.

Lika med statskontoret anser jag vidare att bland de allmänna vildren
för erhållande af lån från odlingslånefonden bör intagas en beetammelse^.
till förekommande deraf att den staten för nämnda lån tillagda
förmånsrätt i vissa fall kan blifva mera eller mindre illusorisk. Det
bär icke så sällan inträffat att, innan utslag om beviljadt Iåns fördelning
på vederbörande hemman meddelats och statens förmånsrätt sålunda
blifvit effektiv, vattenafledningsföretag, till hvilkas utförande lån beviljats
från odlingslånefonden, kunnat under långa tider uppehållas genom

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

uppkommande rättstvister eller af andra laga hinder. För att undgå
de olägenheter och förluster, som dylika omständigheter kunna medföra,
anser jag att bland lånevilkoren lämpligen bör inflyta ett stadgande
derom att lån från odlingslånefonden ej må beviljas med mindre vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsorda att, så
vidt de kunna finna, laga hinder mot företagets utförande ej förefinnes.
Det skulle sålunda komma att åligga styrelserna, bland annat, att tillse
att i de fall, då tillstånd från det allmännas sida erfordras för ett
företags utförande, sådant tillstånd erhållits, att vederbörligt antal jordegare,
vid fråga om sänkning eller uttappning af sjö, förenat sig om
företaget, och så vidare.

Slutligen finner jag, i betraktande af hvad till stöd för de om
nedsättning af räntan å odlingslån gjorda framställningarne anförts
äfvensom af hvad statskontoret och fullmäktige i riksgäldskontoret derutinnan
hemstält och upplyst, hinder numera icke böra möta för en
dylik nedsättning från 4''Va procent till 4 procent för lån, som hädanefter
utgifvas. I likhet med statskontoret tillstyrker jag äfven att
denna räntenedsättning må tillämpas jemväl på sådana förut beviljade
lån, angående hvilkas fördelning på vederbörande hemman och anteckning
i jordeboken utslag icke meddelats. Någon nedsättning uti annuiteten
å ifrågavarande lån torde deremot icke böra ifrågakomma, så
mycket mindre som någon framställning i sådant syfte icke blifvit hos
Eders Kongl. Maj:t gjord.

Sedan departementschefen härefter anmält att han, under förutsättning
att hvad af honom blifvit yttradt och liemstäldt vunne nådigt
godkännande, uppsatt förslag till den proposition i ämnet, som ipådant
fall borde till Riksdagen aflåtas, blef nu nämnda förslag af departementschefen
uppläst; hvarefter departementschefen hemstälde om förslagets
gillande. >

Hvad -departementschefen sålunda hemstält, deruti
Statsrådets öfrige ledamöter instämde, behagade Hans
Maj:t Konungen i nåder gilla samt befalde att nådig
proposition i enlighet härmed skulle till Riksdagen
aflåtas af lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ex protocoijo:

Pehr Thyselius.'',.

- -„-.—-—•—-• \

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1895.