Kongl. Nåd. Trop. N:o 27 (Proposition 1875:27)

Kongl. Nåd. Trop. N:o 27.

\:0 27.

KONGL. MA.7:TS

nådiga proposition till Riksdagen med förslag till särskilda
förordningar angående fast egendoms lagfarande och
intecknande in. m.; Gifven Stockholms
Slott den 5 Februari 1875.

Med hänvisande till det allmänt erkända behofvet af en förändring i stadgandena
angående sakrätter i fast egendom och i ändamål att åt äganderättsförhållanden
rörande sådan egendom bereda den ordning, reda och säkerhet, som
under för handen varande omständigheter kunde vinnas, samt derjemte bringa
härtill hörande stadgande!! i öfverensstämmelse ej mindre med hvarandra
inbördes, än ock med ofri ga lagstiftningen, lät Kongl. Maj: t till Riksdagen
år 1873 öfverlemna förslag till särskilda förordningar angående lagfart
å fång till fast egendom, angående förändrad lydelse af 11 Gap. 2 §
Jordabalken, angående upphörande af hembudsskyldighet och angående
ändring af gällande bestämmelser om lagfart å fast pant. I följd af
Riksdagens vägran att godkänna dessa förslag måste likväl frågan om
lagstiftningens förbättrande i berörde hänseende åter upptagas, för hvithet
ändamål nyssnämnde förslag blifvit till någon del omarbetade; och
som under tiden förslag till ändringar af gällande lags ofullständiga
och bristfälliga stadgande!! angående fast egendoms intecknande och derigenom
uppkommande rättsverkan hunnit jemväl utarbetas och underkastas
grundlagsenlig granskning af Högsta Domstolen samt lagstiftningens förbättrande
i sistnämnda hänseende,! är icke blott lika behöflig som i de
förra, utan och i viss män af lagförändringen i dessa beroende, har Kongl.
l)ih. till Rilesd. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afd. 12 Häft. 1

Kong!,. Maj:ts Nåd. Vrop N:o 27.

Maj:t funnit godt att låta till Riksdagens godkännande öfverlemna i ett
sammanhang de lagförslag, som sålunda hl Hvit upprättade och öfversedda.

Med bifogande af Högsta Domstolens och Stats-Rådets i ämnet håll no
protokoll vill Kongl. Maj:t fördenskull, jemlik! 87 § Regerings-formen, till
Riksdagens antagande öfverlemna dels närlagde förslag till

l:o) förordning angående lagfart å fång till fast egendom;

2:o) förordning angående förändrad lydelse af 11 Gap. 2 § Jordabalken; 3:o)

förordning angående upphörande af hembudsskyldighet; och

4:o) förordning angående ändring af gällande stadgande!! om lagfart
å fast pant;

dels ock, under förutsättning och vilkor af Riksdagens godkännande af
förstnämnda förordning, bifogade förslag till:

1 :o) förordning angående inteckning i fast egendom;

2:o) förordning angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd;

3:o) förordning angående förändrad lydelse af 17 Gap. 9 § Handelsbalken; 4:o)

förordning angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning i
vissa fall; och

5:o) förordning angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden.

Kongl. Maja förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest,
städse välbevågen.

OSC A 11.

Eduard Carleson.

Kongl. Maj.is Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 3

l:o. Förslag

till

Förordning angående lagfart å fång till fast egendom.

Med upphäfvande af 4 Cap. 1, 2, 3 och 4 §§ Jordabalken; förordningen
om lagfart och bord af jord på landet den 13 Juni 1800; förordningen
angående fördelning af böter för försummad lagfart den 10 Juni
1841; 1 och 5 §§ i förordningen angående vissa förändrade föreskrifter i
afseende på lagfart och nyttjanderätts inteckning den 19 Maj 1845; samt
förordningen angående lagfart af fast egendom, som genom testamente åtkommen
är, den 21 December 1857; så ock med ändring af hvad 5 Cap.
8 § Joldahälben samt andra lagens ruin och författningar innehålla mot
donna förordning stridande, stadgas som följer:

1 §•

Hvar, som genom köp, byte gåfva, testamente, arf, giftorätt, skattelösen
af kronojord eller annorledes med eganderätt åtkommer fast egendom,
silke lagfart å fånget vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder. Hiller
egendomen under flera Rätter, skall med hvarje del lagfaras vid den Rätt,
hvarunder den del lyder.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl frälseränta, fast egendom, som
innehafves såsom fideikommiss, samt sådana på ofri grund i stad uppförda
hus eller andra byggnader, hvarifrån egaren ej må skiljas, så länge han
erläggar tomtören eller utan att lösen för byggnaderna gifves.

2 §•

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller
näst efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget skedde;

4 Kongl. Mä]:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. in.

dock att, i fråga om giftorätt i makars bo äfvensom bolagsmans andel i
bolags samfälda gods, skyldigheten att lagfara inträder först då boet delas
eller bolagsmannens andel utbrytes; och skall vid arf liden för lagfarts sökande
räknas, der för arfslottens bestämmande skifte eller bodelning erfordras,
från det dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen
efter arflåtaren afslutades.

Sökes ej lagfart inom den i 2 § stadgäde tid, ege Rätten, på framställning
af allmänna åklagaren eller af den, hvars rätt är beroende derpå,
att lagfarten sker, genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande.

4 §•

Den, som söker lagfart, skall för Rätten uppvisa sin fångeshandling;
och läte Rätten handlingen eller den del deraf, som angår fånget och vilkoren
derför, offentligen uppläsas och i lagfartsprotokollet införas. *Då lagfart
första gången sökes å egendom, som innehafves såsom fideikommiss,
värde fideikommissbrefvet till alla delar i protokollet infördt.

Skall med fånget lagfaras vid flera Rätter, må afskrift af fångeshandlingen,
besannad af domaren eller ordföranden i den ena af dessa Rätter,
uppvisas för den andra.

5 §.

Företer ej den, som lagfart söker, fångeshandling så upprättad, som
lag i hvart särskildt fall föreskrifver, eller finner Rätten eljest uppenbart, att
fånget icke är lagligt, värde ansökning om lagfart genast utslagen.

(> §•

År lagfart sökt på grund af testamente, dom eller annan handling,
som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det visas,
att handlingen blifvit ståndande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Pr ap. ang. lagfart å fång till fad egendom m. m.

7 §•

När lagfart sökes, skall förre agarens laga åtkomst styrkas och i protokollet
tecknas. Innan förre egarens åtkomst blifvit styrkt, må lagfarten
ej beviljas.

8 §.

Sökes lagfart å egendom, som till ny ägare öfvergått innan föregående
egare, hvilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort, må
lagfart å sista fånget ej beviljas, förr än med färre egarens fång blifvit
lagfaret.

Har det fång, hvarmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande
författningar om jorda eller lägenhets afstående för allmänt behof eller om
ändring eller utrifning af vattenverk, vare för lagfarts beviljande ej af nöden
att med föregående fång lagfares, eller att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § är
föreskrifvet.

9 §.

Den, som säker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pligtig att visa,
i hvilket qvarter och vid hvilka gator tomten är belägen samt tomtens ytinnehåll
och längden af dess särskilda sidor.

Hvad nu är stadgadt om stad skall ock, i de fall der Konungen sådant
förordnar, gälla om köping och annan dermed jemförlig ort, hvarest
tomtindelning såsom i stad finnes.

10 §.

Kan till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter sökt lagfart
ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller möter, enligt den i
18 § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen annat hinder, som
icke är af beskaffenhet att den jemlik! 5 § genast bör afslås, förklare Rätten
ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanrödjande. Tvist, som bör
afdömas innan ansökningen slutligen pröfvas, skall, om den ej redan är vid
domstol anhängig, af Rätten förvisas till särskild t utförande i laga ordning.

6 Kongl. 31aj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. in.

11 §•

Då lagfart är beviljad, utfärde Rätten derom bevis. I detta bevis skall
fånget samt vid köp jemväl köpeskillingen anmärkas, så ock vilkor, der sådant
förekommer, som inskränker egarens rätt att egendomen öfverlåta eller
med inteckning belasta. I fall, som omförmäles i 9 §, skall tomtens läge
och storlek i beviset antecknas.

12 §.

Ofverlåter någon egendom till liera, gäl le den öfverlåtelse, derå lagfart
först sökes. Ilar lagfart å de särskilda öfverlåtelserna blifvit sökt
samma dag, vare den öfverlåtelse gällande, som först skedde. Uppstår tvist
om företrädet dem emellan, vare lag som i 10 § sägs.

18 §.

Hvar, som till Rätten instämt klander å annans åtkomst till fast egendom
eller käromål om återgång af köp, byte eller gåfva, så ock om rätt
till lösen af frälseskattejord eller frälseränta eller om annan lösningsrätt till
fast egendom, vare skyldig låta denna talan i lagfartsprotokollet antecknas;
lyder egendomen under liera Rätter, skall anteckning göras vid hvar af dem.
Har sådan anteckning ej skott, då käromålet till handläggning förekommer,
gifve den Rätt, dit saken är instämd, käranden nödig tid dertill, och hvile
emellertid käromålet. Försummas donna tid, vare käromålet förfallet.

14 §.

Sökes lagfart å egendom samma dag sådan anteckning sker, som i
13 § sägs, eller efteråt, vare ansökningen hyllande till dess det visas, att
laga kraft egande dom finnes i den sak, hvarom anteckning blifvit gjord.

15 §.

Utan hinder af lagfart må talan å fång lagligen pröfvas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Vrop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

16 §•

Nu visas att hinder, hvarför lagfartsansökning lemnats hvilande, blifva
undanröjdt, eller att annan omständighet, som föranledt särskild anteckning
i lagfartsprotokollet, ej vidare eger rum, värde då det förändrade
förhållandet i nämnda protokoll antecknad t, och meddele Rätten i öfverensstämmelse
dermed beslut öfver lagfartsansökningen, der sådan är hvilande.

17 §.

För hvart ting å landet och för hvarje månad i stad skall inom åtta
dagar derefter förteckning å beviljade lagfarter, upptagande fånget och vid
köp jemväl köpeskillingen, af domaren å landet och af Rätten i stad insändas
till Konungens Befallningshafvande, hvilken har att ofördröjligen genom
tryck kungöra förteckningen så som med bemälde myndighets kungörelser
vanligen förfares. Domaren å landet sände ock inom samma tid dylik förteckning
till kronofogde eller länsman, att i tingslagets kyrkor offentligen
uppläsas.

18 8-

Vid Rätten skall föras bok i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,
så inrättad att deraf lätteligen kan ses: hvarje egendom derå lagfart blifvit
sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget samt sådant vid fånget fästadt
vilkor, som i 11 § omförmäles, så ock tiden då lagfart blifvit beviljad
eller utslagen.

Då anteckning efter 13 och 16 §§ skeft, värde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

19 §.

Å lagfartsbevis eller i lagfartsärende utfärda»!! protokollsutdrag skall
tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt uti den i 18 § nämnda bok.

20 §.

Lagfartsärende må af Rätten upptagas, å landet endast på lagtima

Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ring. lagfart å fång till fast egendom m. m.

ting samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar, nästa
söckendag derefter.

21 §.

Den, som ej nöjes åt underrätts beslut i lagfartsärende, eger deröfver
sig besvära i Ro fr ätten inom den i 16 Gap. 1 § Rättegångsbalken
stadgade tid. Öfver Ilofrättens utslag må klagan genom besvär hos Konungen
fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 Gap. 18 § nämnda
balk föreskrifves.

22 §.

Der enligt lag eller författning något rättsförhållande är beroende deraf,
att uppbud skott, skall hvad sålunda om uppbud är stadgadt gälla om
lagfart, som enligt donna förordning beviljas.

23 §.

Donna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1876.

Lagfartsansökning, som vid nämnda tid är på Rättens pröfning beroende,
behandlas enligt donna författning; och skall, der uppbud skott, men
fasta ännu icke utfärdats, lagfarten anses slutad å den rättegångsdag, då
lagfartsärenden första gången förekomma, sedan donna förordning trädt i kraft.

Skulle med hänsyn till särskilda förhållanden i någon ort hinder mota
mot förande af sådan bok, som i 18 § mota''as, må anstånd dermed af
Konungen medgifvas.

2:o. Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 11 Gap. 2 § Jordabalken.

Härigenom förord nas, att 11 Gap. 2 § Jordabalken skall erhålla följande
förändrade lydelse:

Ku häfver den, som sålde, icke uppburit fulla penningar, ändock han

Kongl. Maj:ts Nåd. Vrop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit; njuto sin
säkerhet i det, som snidt är, framför andra köparens borgenärer. Söker lian
ej inteckning för sin fordran, i stad inom tre månader, och å landet sist
vid det ting, som infaller näst. efter sex månader sedan lagfart för köparen
beviljades, oge derefter ej bättre rätt än do andre.

Donna förordning träder i kraft den 1 Januari 1876.

3:o. Förslag

till

Förordning angående upphörande af hembudsskyldighet.

Allt hvad lag och författningar innehålla om skyldighet för köpare af
fast egendom att åt annan hembjuda köpet varder till all kraft och verkan
upphäfdt. Hittills gällande, bestämmelser om tiden för anhängiggörande af
talan om lösningsrätt till fast egendom i de fall, der hembudsskyldighet varit
stadgad, ändras sålunda, att den, som vill utöfva sin lösningsrätt, skall instämma
talan derom i stad inom sex månader och å landet senast till första
rättegångsdagen af dot ting, som infaller näst efter natt och år, sedan
lagfart beviljades å det fång, som föranledt lösningsanspråket.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1876.

4:0. Förslag

till

Förordning angående ändring af gällande stadganden om lagfart å fast pant

Hvad i 9 Gap. Jordabalken samt lag och författningar i öfrig! stadgas
om rättighet för borgenär, som i fast pant sitter, att efter lagfart förvärfva
eganderätt till panten, upphäfves till all kraft och verkan i afseende
å de rättsförhållanden, som uppkomma efter det donna författning träd t i
kraft; och varder i fråga om äldre rättsförhållanden, med ändring af nu
-iBih. till Ri.Jcsd. Prof. 1875. 1 Sarnl. 1 Afd. 12 Iläft. 2

Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang lagfart ä fång till fast egendom m. in.

gällande bestämmelser förordnadt: att panthafvaren, der han vill förvärfva
eganderätt till hvad pantsatt blifvit, skall, sedan han i öfverensstämmelse med
föreskrifterna i 9 Gap. 1 § Jordabalken och förordningen deri 10 April

1810 kungjort pantegaren sin afsigt att med panten lagfara låta, vara pligtig
att å panten söka lagfart; att, om Rätten finner panthafvarens rätt vara
sådan att, derest panten icke återlöses, lagfart kan beviljas, ansökningen må,
i afbidan på lösningstidens utgång, förklaras hvilande; att derefter inom åtta
månader på landet och tre månader i stad laga värdering, der sådan erfordras
för bestämmande af pantens värde, skall förrättas på sätt i 6 Gap.
1 § Utsökningsbalken föreslå itves, vid hvilken värdering kommer att förblifva;
samt att egaren skall hafva tid att återlösa panten å landet inom
natt och år samt i stad inom sex månader efter det lagfartsansökningen
förklarades hyllande.

Likaledes upphäfves hvad i 5 Gap. 5 § Utsökningsbalken samt i öfrig!
i lag eller författningar stadgas om rätt för borgenär, som efter utmätning
vunnit införsel i gäldenär fasta gods, att dermed lagfara; och
gälla om rättsförhållanden, som tillkommit innan donna förordning träd t i
kraft, hvad här ofvan angående pant är föreskrifvet.

Denna förordning länder till efterrättelse från den 1 Januari 1876;
skolande dock, der vid donna tid uppbud på grund af panträtt eller införsel
blifvit meddeladt, utan att lagfarten hunnit afslutas, uppbuden fortgå samt
jemväl i öfrig! gälla hvad hittills varit stadgadt.

5:o. Förslag

till

Förordning angående inteckning i fast egendom.

Med upphäfvande af 9 Gap. 2 och 7 §§ Jordabalken; 7 Gap. Rättegångsbalken,
sådan! det lyder i förordningen den 13 Juli 1818; förordningen
på hvad sätt med städsel och lego af jord på landet förhållas bör den
13 Juni 1800; förordningen angående inteckning af ej mindre lifstidsstädja
än ock all annan afhandling om nyttjanderätt till fast egendom å landet
den 9 November 1844; 2, 3, 4 och 6 §§ i förordningen angående vissa
förändrade föreskrifter i afseende på lagfart och nyttjanderättsinteckning den
19 Maj 1845; förordningen angående inteckning af aftal om nyttjanderätt
till fastighet i stad den 21 December 1857; samt förordningen angående

Kungl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

sättet för inteckning af nyttjanderätt till fast egendom den 13 September
1864- tillika med alla de stadgande!!, som ändra nämnda lagrum och författningar
; så ock med ändring åt hvad i (ifrigt linnés föreskrifvet mot donna
förordning stridande, stadgas som följer:

1 §•

Vill någon att hans fasta egendom skall utgöra pant för fordran, teckna
medgifvande dertill ä skuldebref eller annan handling, hvarpå fordran grundas,
samt läte medgifvande! af vittnen styrkas; och värde fordran intecknad
i den ordning här nedan stadgas.

2 §•

Häftar fast egendom för o gulden köpeskilling, på satt i 11 Gap. 2 §
Jordabalken sägs, eller har ägare af fast egendom genom domstols beslut
fatt sig ålagdt att ställa säkerhet för omyndigs medel dem lian har om
händer, eller är han genom laga kraftvunnen utslag i brottmål torp lgta
att utgifva skadestånd, som ej genast är förfallet till betalning; da ma inteckning
beviljas till säkerhet för sådan fordran, anda att galdenaren det

ej medgifvit.

3 §•

Inteckning i fast egendom sökes vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder;
och skall den handling, på grund hvaraf inteckning äskas, dervid i
hufvud skrift till Rätten ingifvas. Rätten läte handlingen eller den d
deraf, som ligger till grund för ansökningen, offentligen upplasas och i inteckningsprotokollet
införas.

4 §•

Finnes ei å handlingen bevittnad! medgifvande som i 1 § sägs, och
visas ej heller förhållande, som enligt 2 § till inteckning berättigar, värde
inteckningsansökningen genast afslagen.

5 §.

Är inteckning sökt på grund af fastighetsegarens medgifvande, ege

12 Kongi. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

Rätten bevilja inteckning, utan att egaren varder bord. Uppstår tvifvel om
giltigheten af den handling, på grund hvaraf inteckning silke», eller är inteckning
sökt enligt 2 §; då skall egaren öfver ansökningen höras.

G §.

Skall fastighetsegaren höras öfver inteckningsansökan och är han tillstädes
när den göres, svars genast derå. Är han frånvarande, sätte Rätten
ut viss dag, då han skall svara, och kungöra sökanden honom Rättens beslut
inom tid och på sätt, som om stämning är stadgadt; ingifva ock bevis
derom till Rätten sist å den utsätta dagen.

7 §•

blår sökanden ej kungjort ansökningen, såsom i 6 § sägs, och visar
ej laga förfall sist å den dag, som blifvit för svars afgifvande bestämd •
vare ansökningen förfallen, utan så är att egaren ej dess mindre ä den utsätta
dagen svarar.

« §■

Kommer ej egaren a föresatt tid med svar, vare det ej hinder för in
tecknings beviljande, der sökanden styrkor, att Rättens beslut rätteligen kun

9 §•

Vism egaren med klara skål att fordran, hvarför inteckning sökes, är

guiden eller af annan orsak försvunnen eller ogiltig; värde ansökningn
utslagen. °

It) §.

Nekar fastighetsegaren skuldebref eller annan handling, på grund hvaraf
inteckning solros, eller gör lian annat jäf, och linnés förty sökandens rätt
tvistig Roddare Ratten ansökningen hvilande och gifve, der tvist ej redan

Ä80!Tr anvi8nin|1]att 8tämma- Visar ej sökanden derefter, på
landet sist a det ting, som infaller näst efter tre månader, och i stad inom

re manad oi, att häri stämt, vare ansökningen förfallen. Lag samma vare

Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

der sökanden vinner saken, men ej å tid, som nu är sagd, sedan domen
vunnit laga kraft, later anteckna den uti inteckningsprotokollet.

11 §•

Inteckning för fordran må ej ske utan till visst belopp i penningar
eller varor,

12 §.

Ej må inteckning beviljas, utan att fastighetsegaren, som den medgifva
eller för hvars gäld inteckning enligt 2 § sökes, fatt lagfart ä sitt fång;
dock att, om han åtkommit egendomen genom fång, hvarmed han enligt
äldre lag ej var pligtig lagfara, inteckning må, derest eganderätten styrkes,
varda beviljad utan hinder deraf att lagfart ej egt rum.

År lagfart sökt, men ännu ej beviljad; vare inteckningsansökningen
halande till dess lagfartsfrågan blifvit slutligen pröfvad: beviljas lagfarten,
åligga det inteckningssökanden att inom den tid derefter och vid den påföljd,
som i 10 § stadgas, sin ansökning fullfölja.

Hvad om egarens åtkomst och lagfarten upplyses skall uti inteckningsprotokollet
anmärkas.

13 §.

År, då inteckning sökes, talan instämd om klander å egarens fång
eller om återgång deraf eller om lösningsrätt till egendomen, vare ansökningen
hvilande i afbidan på målets utgång. Fullföljes ej ansökningen inom
den i 10 § stadgade tid efter det dom i målet vunnit laga kraft, vare ansökningen
förfallen.

14 §.

Ofverlåter någon sin fasta egendom till annan, och har, innan nye
egaren söker lagfart, inteckning för fordran blifvit i egendomen sökt på
grund af förre egarens medgifvande eller derförutan enligt 2 §; då utgör
öfverlåtelsen ej hinder för inteckningens beviljande. Sökas å samma dag
inteckning för fordran och lagfart å öfverlåtelse, vike inteckningssökanden
för den, som eganderätten förvärfva^ der ej inteckningen sökes för fordran,
som eger förmånsrätt enligt 11 Gap. 2 § Jordabalken.

Kongl. Maj.is Nåd. Prop. om lagfart å fång till fast egendom in. in.

15 §.

V årder egendom, deri inteckning för fordran sökt är,^ af trädd till konkurs,
medan ansökningen är på pröfning beroende; da må ansökningen af
kätteri pröfvas utan hinder af konkursen, men verkan af inteckningen, der
dörr beviljad varder, bestämmes på sätt särskild t är stadgadt.

16 §■

Jernväg, kanal eller annan dermed jemförlig anläggning, hvartill marken
till större eller mindre del blifvit förvärfvad enligt gällande författninningar
om jords eller lågenhets afstående för allmänt behof, ma ej med inteckning
enligt donna lag belastas.

17 §.

Dä inteckning blifvit beviljad, teckna Rätten bevis derom å deri handling,
hvarpå den intecknade fordran är grundad.

18 §.

Inteckning för fordran
delsbalkcn stadgas.

galler med förmånsrätt, såsom i 17 Gap. Han -

19 §.

Inteckning för fordran skall förnyas i den ordning, som uti 20 och
21 §§ bestämmes, första gången inom tio ar sedan den beviljades, och sedermera
inom tio år från hvarje förnyelse. Sker ej sådan förnyelse, vare inteckningen
förfallen, ändå att inom nämnde tid med densamma vidtagits
sådan åtgärd, som i 22 § 2 inom. sägs.

20 §.

Vill någon låta förnya inteckning; uppvisa hos Rätten i hufvudskrift

Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. ro. 15

den handling, hvarå inteckningen är beviljad, och skrifve Rätten inteckningsförnyelsen
derå. Stånde ock sökanden fritt att inför annan underrätt förete
inteckningshandlingen: den Rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll
korteligen intagas hvad handlingen innehåller med dag och årtal då
deri utgafs, af hvilken Rätt inteckningen är beviljad, när och under hvilken
§ i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyades, om det skeft;
teckna ock bevis å handlingen, att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse:
sedan ingifva sökanden protokollet deröfver till den Rätt,
som inteckningen beviljat, inom tid som i 19 § sägs; och vare detta så gildt,
som om handlingen der blifvit företedd.

•21 §•

Gråt1 tiden, inom hvilken inteckning i egendom å landet bör förnyas,
till ända innan nästa lagtima ting, må inteckningen förnyas på urtima ting,
hvithet domaren bär att på anmälan af inteckningens innehafvare och på
hans bekostnad inom sagde tid hålla; vare dock inteckningshafvaren skyldig
att å nästa lagtima ting förete inteckningshandlingen eller Rättens bevis om
förnyelsen att i inteckningsprotokollet införas. Försummar han det, vare
förnyelsen utan verkan.

22 §.

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas;
uppvisa inteckningshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som beviljat inteckningen,
och skrifva Rätten å handlingen bevis om dödandet. Äskas åtgärden
af annan än fastighetens ägare, må dödandet ej beviljas utan egarens
samtycke.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet
med hvad här ofvan angående intecknings dödande är sagd!.

23 §.

År fast egendom efter utmätning såld å offentlig auktion eller under
konkurs, i den ordning konkurslagen bestämmer, och vill ny egare få egendomen
frigjord från inteckning för fordran, som icke kunnat af köpeskillingen
gäldas; vare han dertill efter erhållen lagfart berättigad, ändå att lian ej
kan i hufvudskrift förete inteckningshandlingen. Vill han af sådan rätt sig

16 Kengl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom in. m.

begagna, gifve å landet till domaren och i stad till Rätten in bevis om de
inteckningar, som vid egendomens försäljning deri funnos, så ock handling,
som visar köpeskillingens fördelning borgenärerna emellan, samt intyg att
donna fördelning blifvit af dem godkänd eller vunnit laga kraft. Domaren
eller Rätten skall derefter medelst kallelse, hvilken genom sökandens försorgbör
införas tre gånger i allmänna tidningarne minst fjorton dagar mellan
hvarje gång, förelägga inteekningshafvare, som ej fått sin fordran ur köpeskilligen
gulden, att, om häri mot inteckningens dödande har något att påminna,
sådant hos Rätten anmäla, å landet sist på första rättegångsdag^! af
det ting, som infaller näst efter två månader, och i stad inom två månader
från sista kungörelsedagen. G öres ej påminnelse inom den utsätta tiden,
eller ogillar Rätten påminnelse, som blifvit gjord; värde inteckningen dödad
för hvad af köpeskillingen ej kunnat gäldas.

24 §•

Har inteckning, på grund deraf att konkurs inträffat, blifvit genom
laga kraft egande beslut förklarad vara utan verkan; då må ock, på ansökan
af ny egare, som fått lagfart å egendomen, inteckningen dödas utan
hinder deraf att den handling, hvarå inteckningen beviljats, icke i liufvudskrift
företes; dock skall kallelse å inteckningshafvaren ui,färdas och derefter
med ärendet jemväl i öfrig! så förfaras, som i nästföregående § sägs.

25 §.

Är intecknad fordringshandling inlöst af gäldenären eller eljest åter
kommen i hans hand, vare honom ej förment att, der inteckningen ännu
är gällande, ånyo utgifva handlingen med fortfarande intec.kningsrätt.

26 §.

Borgenär, som för sin fordran har inteckning till högre belopp än
fordringen, njuta, i den mån sådan! för fulla gäldande! af hans fordran nödigt
är, säkerhet i den intecknade egendomen till hela det belopp, hvarå inteckningen
lyder.

Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 17

27 §.

Är inteckna,d egendom i annans ego än gäldenärens och räcker den
ej till intecknade gäldens betalning; vare egaren ej till ansvar för bristen
bunden, der han ej gälden å sig tagit eller eljest- derför i gäldenärens ställe
svara bör.

28 §.

Låter innehafvare af intecknad fordran ny egare till fastigheten å inteckningshandlingen
teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager skulden;
vare då färre gäldenären fri från sin förbindelse, der ej annorlunda är uttalad!.

29 §.

Har innehafvare af skuldförbindelse, till säkerhet hvarför inteckning
blifvit fastställd i egendom, den der sedermera kommit i annan egares hand,
låtit inteckningen utan samtycke af förbindelsens utgifvare helt och hållet
eller till viss del dödas eller ock förfalla eller nedsättas, och kan fordran
till följd deraf icke ur egendomen uttagas; vare utgifvaren från ansvar för
fordringen fri. Hvad nu är sagd t om förbindelsens utgifvare gäller ock om
annan egare af fastigheten, som skulden å sig tagit eller eljest derför i utgjfvarens
ställe svara bör.

80 §.

Varder intecknad egendom efter utmätning såld för en borgenärs
fordran; njute då alla öfriga borgenärer, som hafva inteckning i egendomen,
genast derur betalning hvar efter sin rätt, ändå att deras fordringar eljest
ej äro till betalning förfallna.

Later borgenär intecknad fordran innestå i egendom, som efter utmätning
är såld; vare färre egaren fri från ansvar för hvad af köpeskillingen
kunnat gäldas.

Varder intecknad egendom af egaren vanvårdad eller förderfvad, så
Jhh, till Biksd, Prof, 1875. 1 Sami, 1 Afd. 12 Höft. 3

18 Kongl. Maj.ls Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

att inteckningshafvares säkerhet märkligen minskas; ege denne att ur
egendomen njuta betalning lör sin fordran, ändå att den ej är förfallen.

32 §.

Aro flera fasta egendomar intecknade för samma fordran, utan att
bestämdt är för huru stor del deraf hvarje egendom häftar; då hvila ansvaret
för den gemensamt intecknade fordran å hvar af egendomarna till så
stort belopp, som å den fuller efter förhållandet af donna egendoms särskilda
värde till sammanlagda värdet af alla de intecknade egendomarna.

33 §.

Finnes ej, när gemensam inteckning i flera egendomar beviljas, visst
värde å hvarje egendom af gäld enär en utsatt i inteckningshandlingen; då
skall, för bestämmande af ansvarsbeloppet efter 32 §, hvarje egendoms värde
beräknas efter den uppskattning derå till allmän bevillning, som var gällande
året näst före den tid då inteckningen söktes, eller, der sådan uppskattning
för det året ej finnes, den som efter nämnde tid först skedde.

3f §.

Kali den, som för fordran har gemensam inteckning i flera egendomar,
ur köpeskillingen för någondera af dem ej fullt utfå det ansvarsbelopp,
hvarför den egendomen efter 32 § skall häfta; fälle bristen de öfriga
egendomarne till last och värde dem emellan fördelad enligt den i samma
§ stadgade grund. Saknas i någon af egendomarne tillgång till gäldande
af derå belöpande andel i bristen, skall den andel på enahanda sätt fördelas
å de återstående egendomarne.

Har den, som fått gemensam inteckning i flera egendomar, låtit inteckningen
i någon af dem helt och hållet eller till viss del dödas eller ock
förfalla eller nedsättas, vare då ej berättigad att för ansvarsbelopp, som
skalle falla å den egendomen, efter ty i 32 och 34 §§ sägs, hålla sig till
de andra egendomarne, der ej mellan honom och öfriga rättegande är annorlunda
aftaladt.

Katigt. Muj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart ä fång till fast egendom in. in. 19

36 §.

Innehafvare af gemensam inteckning i liera egendomar vare, der någon
bland dem särskild! utmätes för annans fordran eller afträde^ till konkurs,
berättigad att, för utrönande huruvida sådan brist kan uppstå, som enligt
34 § bör falla egendomen till last, få jemväl de öfriga egendomarne eller
någondera af dem utmätta och sålda utan hinder deraf att det intecknande
beloppet ej är till betalning förfallet; framställe dock, så vidt lian vill af
donna rätt sig begagna, yrkande derom bos vederbörande exsecutor, innan
den särskild! utmatta eller till konkurs afträdda egendomen säljes.

(döres ej sådan! yrkande och varder ej senast vid fördelningen af
köpeskillingen för donna egendom ådagalagd!, att sådan brist, som enligt
34 § bör falla honom till last, yppats i någon bland de öfriga egendomarne;
då må ej innehafvaren af den gemensamma inteckningen utfå ur
nämnda köpeskilling mera än det belopp, hvarför egendomen enligt 32 §
ansvarar.

37 §.

Har egendom, sedan inteckning deri beviljades, blifvit styckad; vare
om de särskilda delames ansvar för intecknade beloppet lag som om flora
egendomar ofvan är sagd t.

38 §•

Utmätning af fast egendom för fordran, som icke blifvit intecknad,
skall anmärkas uti inteckningsprotokollet vid den Rätt, hvarunder egendomen
lyder; och bär förty utmätningsförrättaren att genast, å landet till domaren
och i stad till Rätten, insända bevis om utmätningen och beloppet af den
fordran, för hvilken utmätningen skeft; hörande derefter beviset uppläsas
och i inteckningsprotokollet införas, på landet å nästa rättegångsdag under
lagtima ting, och i stad å nästa rättegångsdag för inteekningsärenden.

Visas att utmätning, hvarom anmärkning skott i inteckningsprotokollet,
blifvit upphäfd eller eljest förfallit, läte Rätten sådant i protokollet antecknas.

Den, som i skriftlig handling fatt nyttjanderätt till fast egendom, må,

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Pr ap. ting. lagfart å fång till fast egendom in. m.

till betryggande af ny ttj anderättens bestånd efter ty bär nedan sägs, erhålla
inteckning derför vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder.

40 §.

Då inteckning för nyttjanderätt sökes, skall den handling, hvari nyttjanderätten
är upplåten, till Rätten ingifvas; och värde handlingen eller deri
del deraf, som angår nyttjanderätten, offentligen uppläst och i inteckningsprotokollet
införd.

År handlingen ej åt vittnen styrkt, skall upplåtaren höras; och förfares
dervid så, som i G, 7, 8, 9 och 10 §§ är stadgadt.

41 §.

Ej må inteckning för nyttjanderätt beviljas utan att den, som nyttjanderätten
upplåtit, fatt lagfart å egendomen. Har han åtkommit egendomen
genom fång, hvarmed lian enligt äldre lag ej var pligtig att lagfara,
eller har han sökt lagfart, men ännu ej fått den beviljad; vare lag som i
12 § sägs.

Hvad om upplåtarens åtkomst och om lagfarten upplyses, skall uti
inteckningsprotokollet anmärkas.

. 42 §.

Hvad i 13, 16 och 17 §§ är föreskrifvet i afseende å inteckning för
fordran skall ock i fråga om inteckning för nyttjanderätt tillämpas.

43 §.

Inteckning för nyttjanderätt galle fortfarande utan förnyelse, sedan den
blifvit införd uti den i 61 § ornförmälda bok. Den inteckning af nyttjanderätt,
som icke är i nämnda bok införd, skall, vid påföljd att inteckningen eljest
förfaller, förnyas inom den tid och i den ordning, som är stadgad angående
inteckning för fordran.

Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 21

44 §.

Vill don, som innehar intecknad nyttjanderätt, låta inteckningen under
annan nedsättas eller ock till större eller mindre del dödas, uppvisa för Rätten
inteckningshandlingen i hufvudskritt; och teckna Rätten derå bevis om den
åtgärd, som varder meddelad.

45 §.

Visar ägare af fastighet, hvari inteckning för nyttjanderätt finnas, att
den tid, för hvilken donna rätt är upplåten, gatt till ända, eller att nyttjanderätten
eljest upphört; då må inteckningen dödas, äfven om inteckningshandlingen
ej företes.

46 §.

År eganderätt öfverlåten till en och nyttjanderätt upplåten till annan;
gälla nyttjanderätten, om inteckning derför sökes förr än lagfart å fånget.
Sökas lagfart och inteckning samma dag; vara ock då nyttjanderätten gällande,
om upplåtelsen deraf är äldre än öfverlåtelse!! af äganderätten.

47 §.

Vårder egendom afträdd till konkurs innan den, som undfått nyttjanderätt
i egendomen, derför sökt inteckning, och går egendomen till försäljning;
då vika innehafvare!! af nyttjanderätten för nye agaren, ändå att inteckning
för nyttjanderätten sökes innan eller samma dag nye agaren söker lagfart.

48 8-

Har någon vid öfverlåtelse af eganderätt till fast egendom förbehållit
sig eller annan nyttjanderätt till egendomen eller någon del deraf; vara
nyttjanderätten gällande mot nye agaren, ändå att denne säker lagfart å
fånget innan inteckning för nyttjanderätten sökes.

22 Kongl. Maj :ts Nåd. Prop. ang. lagfart ä fång till fast egendom in. m.

49 §.

Om nyttjanderätt, som man vid öfverlåtelse af fast egendom förbehållit
sig eller annan, vare lag som angående ogulden köpeskilling i 11 Gap. 2 §
Jordabalken sägs.

50 §.

Upplåter någon nyttjanderätt till samma egendom åt flere, galle den
upplåtelse, hvarför inteckning först sökt varder: sökes för upplåtelserna inteckning
samma dagg vare den upplåtelse gällande, som först gjordes.

51 §.

Finnes i samma egendom inteckning för fordran och för nyttjanderätt;
ege den rätt företräde, hvarför inteckning först söktes. Sökes å samma dag
inteckning för fordran och för nyttjanderätt; hafre nyttjanderätten företräde.

52 §.

Kan fordran, som eger företräde framför in tecknad nyttjanderätt, fullt
gäldas ur egendomen, då den å offentlig auktion säljes efter utmätning eller
ock under konkurs i den ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad;
ege nyttjanderätten fortfarande bestånd: kan fordringen ej sålunda gäldas;
stånde nyttjanderätten äfven då fast, der innehafvare!! deraf vid auktionen
fyller bristen, eller ock köpeskillingen, då egendomen utbjudes utan förbehåll
om nyttjanderättens bestånd, ej stiger högre än då egendomen utbjudes med
sådant förbehåll.

53 §.

Innehafvare af nyttjanderätt, som måste vika i något af de fall nu
sagde äro, har ej för skadestånd, hvartill han enligt lag kan vara berättigad,
förmånsrätt i egendomen, med mindre att skadeståndet är såsom fordran
till bestämdt belopp särskild! intecknadt.

Har den, som. upplät nyttjanderätten, öfverlåtit egendomen till annan,
och låter nyttjanderättens innehafvare beviljad inteckning utan upplåtarens

Kong!,. Maj:fs Nåd. Trop. ang. lagfart ä fång till fast egendom ro. ro. 23

samtycke dödas, förfalla eller nedsättas, eller har lian, der öfverlåtelsen skett
med förbehåll som i 48 § sägs, försummat att derför söka inteckning inom
den tid, som i 11 Cap. 2 § Jordabalken stadgad är; kåfve då förverkat
den rätt till skadestånd af upplåtaren, som eljest skolat honom tillkomma.

54 §.

Hvad i donna förordning är stadgadt angående nyttjanderätt gälle ock
i fråga om rätt till afkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtes att
utgå af fast egendom; dock att der sådan afkomst eller förmån är bestämd
till visst belopp i penningar eller varor, inteckningen medför förmånsrätt,
såsom i 17 Cap. Handel skal ken stadgas, för det skadestånd hvartill rättighetens
innehafvare må vara berättigad.

Slutes skriftligt aftal, hvarigenom å fast egendom lägges besvär och
last till förmån för annan sådan egendom, såsom angående utsigt eller fenster
väg, fädrift, vattenställe, vattens ledning eller uppdämning, ler- eller grustägt
eller annat dylikt, då må det servitutsaftal, till betryggande af rättighetens
bestånd efter ty nedan sägs, intecknas, såsom om nyttjanderätt,s aftal
är stadgadt.

Om förnyelse, förändring eller dödande af inteckning för servitut vare
lag som i 43, 44 och 45 §§ sägs.

56 §.

Öfverlåtes cganderätt till en och slutes servitutsaftal med annan; gälle
servituten om inteckning derför sökes förr än lagfart å fånget: sökas lagfart
och inteckning samma dag; vare ock då servituten gällande om aftalet derom
är äldre än öfverlåtelsen af cganderätten; skolande hvad i 47, 48 och
49 §§ är stadgadt angående nyttjanderätt jemväl tillämpas å servitutsaftal.

57 §.

Upplåtes servitut till en och nyttjanderätt till annan, och kunna ej
båda rättigheterna jemte hvarandra fullt bestå; ege den rätt företräde derför

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

inteckning först söktes: äro inteckningarne sökta samma dag; ege den rätt,
som först uppläts, företräde.

Enahanda rätt, som intecknad nyttjanderätt eget’ i förhållande till intecknad
fordran, tillkommer äfven intecknadt servitutsaftal.

58 §.

Hvad här ofvan om servitut är sagd t afser icke servitut, som uppkommer
vid laga skifte.

59 §.

Utan hinder af inteckning må tvist om fordrans giltighet eller om
annan intecknad rättighets bestånd lagligen pröfvas.

60 §.

Har i egendom, som genom klander från innehafvare]! vinnes, inteckning
skott, sedan egendomen kom ur rätte egarens hand; varu inteckningen
ogild.

61 §.

Vid Rätten skall i öfverensstämmelse med inteckningsprotokollet föras
bok så inrättad, att deraf lätteligen kan ses hvarje egendom deri inteckning
blifvit sökt, tiden då det skeft, sökandens namn, beloppet af fordran eller
beskaffenheten af annan rättighet hvarför inteckning är sökt, så ock, der
inteckning blifvit beviljad eller utslagen, förnyad, nedsatt, annorledes förändrad
eller dödad, liden då sådant skedde. Då enligt 38 § anteckning i
protokollet skett angående utmätning, värde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

62 §.

Å protokollsutdrag, som utfärdas i inteckningsärende, skall tecknas afskrift
af hvad om ärendet blifvit infördt uti den i 61 § nämnda bok.

Kong!,. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom rn. m.

63 §.

Inteckningsärende må af Rätten upptagas, å landet endast på lagtima
ting samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar, nästa
söcknedag derefter; dock att fråga om inteckningsförnyelse må af Rätten
handläggas på landet, så som i 21 § sägs, och i stad jemväl å annan rättegångsdag
än måndag.

64 §.

Den, som ej nöjes åt Underrätts beslut i inteckningsärende. eget1 deröfver
sig besvära inom den i 16 Gap. 1 § Rättegångsbalken stadgade tid.
(Ifver Hofrättens utslag må klagan genom besvär hos Konungen fullföljas
inom den tid och i den ordning, som i 30 Gap. 18 § nämnda balk föreskrifves.

65 §.

liar beslut, hvarigenom Underrätt helt och hållet eller till någon del
afslagit ansökan om intecknings beviljande, blifvit till följd af besvär ändradt
af högre Rätt, vare sökanden pligtig att å landet sist å det ting, som infaller
näst efter tre månader, och i stad inom tre månader från det utslaget om
ändringen vunnit laga kraft, detsamma hos Underrätten förete, vid äfventyr
att i annat fall den inteckning, som på grund af utslaget beviljas, gäller
såsom vore den sökt först å den dag utslaget vid Underrätten företes.

66 §.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari

1876.

Inteckningsansökan, som vid nämnde tid är på Rättens pröfning beroende,
behandlas enligt äldre lag.

Skulle, med hänsyn till särskilda förhållanden å någon ort, hinder mota
mot förande af sådan bok, som i 61 § omtalas, må anstånd dermed af
Konungen medgifvas. ,

Bill. till Rilcsd. Prat. 1875. 1 Samt. 1 Afd. 12 Häft.

20 Kongl. Maj:ts A åri. Pr ap. ang. lagfart ä fång till fast egendom m. m.

6:0. Förslag

till

Förordning angående tiden för nyttja!!deriittsaftåls bestånd.

I stället för hvad om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd varit stadgadt
uti de genom förordningen denna dag angående inteckning i fast egendom
upp häfd a förordningar''!!,; den l:> Juni 1800 angående städsel och lega
af jord på landet, den 21 December 1857 angående inteckning af aftal om
nyttjanderätt till fastighet i stad, samt den 22 December 1863 angående
ändring i gällande föreskrifter om lega af arfvejord, förordnas som följer:

Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet blifvit på
viss tid upplåten, må ej gälla öfver femtio år.

Aftal om nyttjanderätt till hus eller tomt i stad eller till del deraf
så ock till jord, som till hus eller tomt hörer, gälle ej öfver tio år. Om
nyttjanderätt till stadsjord, som till tomt ej hörer, vare lag som angående
nyttjanderätt till fast egendom å landet bär ofvan är stadgadt.

Donna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1876.

7:o. Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 17 Gap. 9 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 Gap. 9 § Handelsbalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

Kong!. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 27

9 §•

1 inom. Har någon inteckning i gäldenär fasta egendom; ege näst
efter de fordringar, hvarom i 6 § för matos, förmånsrätt i samma egendom
från den dag, inteckningen vid Rätten söktes: dock galle ej förmånsrätt till
ränta, som före utmätning eller början af konkurs upplupen är, för längre
tid än tre år. År fast egendom intecknad för deras fordringar, och räcker
den ej till för alla; kåfve den, som äldre inteckning eger, företräde. Hafva
liera inteckning sökt å en dag; ege lika rätt.

2 inom. År inteckning i gäldenär egendom sökt eller vunnen för
fordran, vid hvars tillkomst gäldenären ej samtyckt, att inteckning ske må,
eller har, der inteckning vid försträckningen utkast blifvit, borgenär försummat
att hos Rättnu söka inteckning, i stad inom eu månad och å landet
vid det Ting, som först infaller eu månad efter det utfästelsen skedde, varp,
der konkurs börjas inom eu månad efter det inteckningen söktes, den inteckning
utan verkan. Ej heller gäl le inteckning, som blifvit sökt samma
dag, då konkurs börjats, eller derefter.

:> mom. Varder förr än en månad förflutit från den dag, då uppteckning
af död mans bo slutades, eller, om bouppteckning inom föreskrifven
tid ej förrättad blifvit, från den dag, tiden dertill tilländagick, inteckning i
den dödes fasta egendom sökt, antingen för den dödes eller för någon dess
sterbhusdelegares gäld; vare, der konkurs uppstår inom sagda tid, den inteckning,
äfven om den faststäld blifvit, emot den dödes borgenärer utan
verkan.

4 mom. Har någon inteckning i fäst egendom för afkomst eller annan
förmån, som blifvit upplåten att åt egendomen utgå; njute, för hvad
upplupet är och oguldet innestå!'', den förmånsrätt, som inteckning för fordran
enligt 1 mom. medför; dock ej för längre tid tillbaka än tre år före
utmätningen eller konkursens början. Har intecknad rätt till sådan afkomst
eller förmån gatt förlorad vid egendomens försäljning å offentlig auktion efter
utmätning eller ock under konkurs i den ordning, som om utmätt fäst egendom
är stadgad, och var åtkomsten eller förmånen bestämd till visst belopp i
penningar eller varor; då njute rättighetens innehafvare enahanda förmånsrätt
jemväl för det skadestånd, som till följd af rättighetens förlust må honom
tillkomma.

5 inom. Om företräde till betalning för ogulden köpeskilling, galle
hvad i 11 Gap. 2 § Jordabalken skils.

6 mom. Har fast egendom blifvit utmätt för fordran, som förut ej
är inteckna!!, ege borgenären, derest utmätningen leder till egendomens för -

28 Kongl. Maj.is Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. in.

säljning, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen, såsom vore
inteckning för hans fordran beviljad den dag utmätningen skedde: dock att,
om inteckning sökes samma dag utmätningen sker, utmätningen har företräde.
Inträffar konkurs, såsom i 8 § sägs; ege den förmånsrätt ej rum.

Denna förordning skall icke tillämpas i de förmånsrättstvister, som
göras anhängiga före utgången af December månad år 1875.

8:o. Förslag

till

Förordning angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning

i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer:

Skola liera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt intecknade,
säljas efter utmätning; då skall, der någon af dem häftar för särskild
inteckning eller kommit i särskild egares hand, hvarje egendom för
sig till försäljning utropas. Sedan värde alla egendomarna gemensamt utropade
till försäljning. Ej skola dock fastigheter i särskilda län eller städer,
eller fastighet å landet och sådan i stad gå i en försäljning, der ej fastigheterna
tillhopa utgöra en egendom eller alla rättegande det medgifva.

Grå ej vid det gemensamma utropet egendomarna öfver sammanlagda
beloppet af hvad som bjudits vid de särskilda utropen; stånda vid första
försäljningen fast: gå de högre; galle sista försäljningen, och värde öfverskottet
på de särskilde egendomarne fördeladt efter de uppskattningsvärden,
hvarefter allmän bevillning utgick för nästföregående år.

Konyl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 29

2 §•

Skall fast egendom säljas, deri inteckning finnes för servitut, nyttjanderätt,
eller rätt till afkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtits
att af egendomen utgå; värde egendomen till försäljning utropad med förbehåll
om sådan rättighets bestånd. Finnes härvid att någon, som eger
bättre rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelsej
då skall, der ej antingen denne samtycker att vid det skedda utropet må
förblifva, eller ock hvad för honom ur köpeskillingen brister varder
af den intecknade rättighetens innehafvare till auktionsförrättare!! genast
erlagdt, egendomen utropas ånyo, utan förbehåll om rättighetens bestånd.
Stiger köpeskillingen då högre, gälle sista försäljningen; i annat fall stånde
vid den första fast.

Vid beräkningen huruvida den först bjudna köpeskillingen förslår åt
dem, som ega bättre rätt, skall iakttagas, att fordran, som veterlig är, upptages
ändå att fordringsegaren den ej anmält; att fordran, som icke är förfallen
och hvarå ränta icke skall gäldas före förfallodagen, beräknas till det
belopp, som efter en räntefot åt jern för hundra om aret utgör fordringens
värde den dag auktionen hålles; att, der inteckningen gäller allenast för
ränta eller annan dylik fordran, som ej är till kapitalet bestämd, fordringen
skall efter enahanda räntefot uppskattas till det kapitalvärde hon eger
auktionsdagen, hvarvid uppskattningen af lifräntas kapitalvärde skall ske
med användande af den dödlighets och lifslängdstabell för riket, som af
vederbörande myndighet sist blifvit utgåfven innan donna förordning träder
i kraft; samt att så väl ränta å fordran som ock årlig afkomst eller förmån
beräknas för ett år, der det ej visas, att de innestå för annan tid.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1876.

oO Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång. till fast egendom m. m.

9:o. Förslag

till

Förordning angående särskilda protokoll öfver lagfarter,

och andra ärenden.

inteckningar

I stället för de genom förordningen denna dag angående inteckning i
fast egendom upphäfda 27 och 28 §§ i 7 Gap. Rättegångsbalken, sådane
de lydde i förordmngarne den 13 Juli 1818 och den 2 Februari 1864
stadgas som följer:

1 §•

Öfver följande ärenden skola vid Underrätt föras särskilda protokoll,
nemligen: ett öfver lagfarter med fång af fast egendom; ett öfver inteckningar
1 s^an egendom; ett öfver äktenskapsförord; ett öfver förmyndares tillsättande
och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar, morgongåfvobref och af
handlingar om lösöreköp. Uti lagfarts- och inteckningsprotokollen skall för
hvarje ärende a brädden tecknas namnet på den egendom, som lagfares eller
intecknas, och uti öfriga protokollen, för hvarje ärende med undantag af boupptecknmgarne,
namnet å den person, ärendet rörer. Har någotdera af de
ärenden, nämnda äro, icke förevarit, värde det i protokollet anmärkt.

2 §•

Sedan häradshöfding hvarje gång om året hållit ting i sin domsaga,
sände han dessa protokoll in till Hofrätten senast tre månader derefter, vid
hot eu krona femtio öre för hvar dag- han ute bl ifver vare sig med ett af
protokollen eller med alla. Rådstufvurätt göte det för hvar månad, inom

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 31

utgången af nästa månad derefter, vid lika bot. Är ej anmärkning gjord
som i 1 § sägs, då något ärende icke förevarit, vare derför bot som för
uteblifvande med protokoll.

3 §•

Genom hvad nu är stadgadt göres ej ändring uti gällande föreskrift
derom att ^handlingar om lösöreköp skola i Stockholm intagas uti Öfverståthållareembetets
Kanslis protokoll.

4 §•

Af böter, hvartill enligt donna förordning dömes, tillfälle hälften kronan
och hälften åklagaren.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den I Januari 1876.

■

Bil. till Kongl. Majds Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Nate ur Protokollet öfver Justitie-departements-ärender, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Stats-Rädet å Stockholms Slott
den 31 Oktober 1873,

i närvaro af:

Hans Excellens Justitie-statsministern Herr Adlercreutz,

Hans Excellens Statsministern för Utrikes ärendena Herr Björnstjerna,
Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

WjERN,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm.

Justitierådcn: Strandberg,

Huss. x

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet
följande inom Lagbyrån utarbetade lagförslag, nemligen:
Förordning angående lagfart å fång till fast egendom;

Förordning angående förändrad lydelse af 11 Kap. 2 § Jordabalken
;

Förordning angående upphörande af hembudsskyldighet;
Förordning angående ändring af gällande bestämmelser om lagfart
å fast pant;

Förordning angående inteckning i fast egendom;

Förordning angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd;
Förordning angående förändrad lydelse af 17 Kap. 9 § Handelsbalken; Bill.

till Rilcsd. Prof. 187 é. I Sand. 7 Afä.

2 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Förordning angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning i
vissa fall; samt

Förordning angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärende!-; varande berörda förslag äfvensom formulär till
de deri omförmälda böcker angående lagfarts- och inteckningsärenden
detta protokoll bilagde.

Uppå Stats-Rådets tillstyrkan behagade Hans Näjd
Konungen i nåder förordna, att öfver ifrågavarande förslag
Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål
87 § Regeringsformen omförmäler, medelst note
ur protokollet infordras.

Ex protocollo
C. J. Björkman.

Förslag till förordning angående lagfart å fång till fast egendom.

Med upphäfvande af 4 Kap. 1, 2, 3 och 4 §§ Jorda-balken; förordningen
om lagfart och bord af jord på landet den 13 Juni 1800; förordningen
angående fördelning af böter för försummad lagfart den 10
Juni 1841; 1 och 5 §§ i förordningen angående vissa förändrade föreskrifter
i afseende på lagfart och nyttjanderättsinteckning den 19 Maj
1845; samt förordningen angående lagfart af fast egendom, som genom
testamente åtkommen är, den 21 December 1857; så ock med ändring
af hvad 5 Kap. 8 § Jorda-balken samt andra lagens rum och författningar
innehålla mot denna förordning stridande, stadgas som följer:

1 §•

Hvar, som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf, giftorätt, skattelösen
af kronojord eller annorledes med eganderätt åtkommer fast egendom,
söke lagfart å fånget vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder.
Hörer egendomen under flera Rätter, skall med hvarje del lagfaras vid
den Rätt, hvarunder den del lyder.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl frälseränta, fast egendom,
som innehafves såsom fideikommiss, samt sådana på ofri grund i stad
uppförda hus eller andra byggnader, hvarifrån egaren ej må skiljas så
länge han erlägger tomtören eller utan att lösen för byggnaderna gifves.

2 §•

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller
näst efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget
skedde; dock att, i fråga om giftorätt i makars bo äfvensom bolagsmans
andel i bolags samfälda gods, skyldigheten att lagfara inträder först då
boet delas eller bolagsmannens andel utbrytes; och skall vid arf lagfartstiden
räknas, der för arfslottens bestämmande skifte eller bodelning
erfordras, från det dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen
efter arflåtaren afslutades.

3 §•

Sökes ej lagfart inom den i 2 § stadgade tid, ege Rätten, på framställning
af allmänna åklagaren eller af den, hvars rätt är beroende
derpå att lagfarten sker, genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra
sitt åliggande.

4 §•

Den, som söker lagfart, skall för Rätten uppvisa sin fångeshandling;
och läte Rätten handlingen eller den del deraf, som angår fånget
och vilkoren derför, offentligen uppläsas och i lagfartsprotokollet införas.
Då lagfart första gången sökes å egendom, som innehafves såsom fideikommiss,
värde fideikommissbrefvet till alla delar i protokollet infördt.

Skall med fånget lagfaras vid flera Rätter, må afskrift af fångeshandlingen,
besannad af domaren eller ordföranden i den ena af dessa
Rätter, uppvisas för den andra.

5 §■

Företer ej den, som lagfart söker, fångeshandling så upprättad, som
lag i hvart särskildt fall föreskrifver, eller finner Rätten eljest uppen -

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

bart att fånget icke är lagligt, värde ansökning om lagfart genast afslagen.

6 §•

År lagfart sökt på grund af testamente, dom eller annan handling,
som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det vises,
att handlingen blifvit ståndande.

7 §•

När lagfart sökes, skall förre egarens laga åtkomst styrkas och i
protokollet tecknas. Innan förre egarens åtkomst blifvit styrkt må lagfarten
ej beviljas.

8 §•

Sökes lagfart å egendom, som till ny egare öfvergått innan föregående
egare, hvilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant
fullgjort, må lagfart å sista fånget ej beviljas förr än med färre egarens
fång blifvit lagfaret.

Har det fång, hvarmed lagfaras skall, skeft i enlighet med gällande
författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller
om ändring eller utrifning af vattenverk, vare för lagfarts beviljande
ej af nöden att med föregående fång lagfares, eller att åtkomst styrkes
på sätt i 7 § är föreskrifvet.

9 §.

Den, som säker lagfart å gård .eller tomt i stad, vare pligtig att
visa i hvilket qvarter och vid hvilka gator tomten är belägen samt
tomtens ytinnehåll och längden af dess särskilda sidor.

Hvad nu är stadgadt om stad skall ock, i de fall der Konungen
sådant förordnar, gälla om köping och annan dermed jemförlig ort,
hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.

10 §.

Kan till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter sökt lagfart
ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller möter,

Bil. till Köngl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

enligt den i 18 § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen
annat hinder, som icke är af beskaffenhet att den jemnlikt 5 § genast
bör afslås, förklare Rätten ansökningen hvilande i afbidan på hindrets
undanrödjande.

11 §•

Då lagfart är beviljad, utfärde Rätten derom bevis. I detta bevis
skall fånget samt vid köp jemväl köpeskillingen anmärkas, så ock vilkor,
der sådant förekommer, som inskränker egarens rätt att egendomen
öfverlåta eller med inteckning belasta. I fall, som omförmäles i 9 §,
skall tomtens läge och storlek i beviset antecknas.

12 §.

öfverläder någon egendom till flera, gälle den öfverlåtelse, derå lagfart
först sökes. Har lagfart å de särskilda öfverlåtelserna blifvit sökt
samma dag, vare den öfverlåtelse gällande, som först skedde. Uppstår
tvist om företrädet dem emellan, vare lag som i 10 § sägs.

13 §•

Hvar, som till Rätten instämt klander å annans åtkomst till fast
egendom eller käromål om återgång af köp, byte eller gåfva, så ock
om rätt till lösen af frälseskattejord eller frälseränta eller om annan
lösningsrätt till fast egendom, vare skyldig låta denna talan i lagfartsprotokollet
antecknas; lyder egendomen under flora Rätter, skall anteckning
göras vid hvar af dem. klar sådan anteckning ej skott, då
käromålet till handläggning förekommer, gifve den Rätt, dit saken är
instämd, käranden nödig tid dertill, och hvile emellertid käromålet. Försummas
donna tid, vare käromålet förfallet.

14 §.

Sökes„ lagfart å egendom samma dag sådan anteckning sker, som
i 13 § sägs, eller efteråt, vare ansökningen hvilande till dess det vises
att laga kraft egande dom finnes i den sak, hvarom anteckning blifvit
gjord.

Bil. till Kongl. Majits Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

15 §.

Utan hinder af lagfart må talan å fång lagligen pröfvas.

16 §.

Nu vises att hinder, hvarför lagfartsansökning lemnats hvilande,
blifvit undanröjdt, eller att annan omständighet, som föranledt särskild
anteckning i lagfartsprotokollet, ej vidare eger rum, värde då det förändrade
förhållandet i nämnda protokoll antecknadt, och meddele Rätten
i öfverensstämmelse dermed beslut öfver lagfartsansökningen. der sådan
är hvilande.

17 §•

För hvart ting å landet och i stad för hvarje månad skall inom
åtta dagar derefter förteckning å beviljade lagfarter, upptagande fånget
och vid köp jemväl köpeskillingen, af domaren å landet och af Rätten
i stad insändas till Konungens Befallningshafvande, hvilken har att ofördröjligen
genom tryck kungöra förteckningen så som med bemälde
myndighets kungörelser vanligen förfaras. Domaren å landet sände ock
inom samma tid dylik förteckning till kronofogde eller länsman, att i
tingslagets kyrkor offentligen uppläsas.

18 §.

Vid Rätten skall föras bok i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,
. så inrättad att deraf lätteligen kan ses: hvarje egendom derå lagfart
blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget samt sådant
vid fånget fästadt vilkor, som i 11 § omförmäles, så ock tiden då lagfart
blifvit beviljad eller utslagen.

Då anteckning efter 13 och 16 §§ skott, värde ock det i boken
anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

19 §.

Å lagfartsbevis eller i lagfartsärende utfärdadt protokollsutdrag skall
tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt uti den i 18 §
nämnda bok.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, ni. m.

20 §.

Lagfartsärende må af Rätten upptagas, å landet endast på lagtima
ting samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar, nästa
söknedag derefter.

21 §.

Den, som ej nöjes åt Underrätts beslut i lagfartsärende, eger deröfver
sig besvära i Hofrätten inom den i 16 Kap. 1 § Rättegångsbalken
stadgade tid. Öfver Hofrättens utslag må klagan genom besvär hos
Konungen fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 Kap. 18
§ nämnda balk föreskrifves.

22 §.

Der i lag eller författning något rättsförhållande göres beroende
deraf att uppbud skett, skall hvad sålunda om uppbud är stadgadt gälla
om lagfart, som enligt denna förordning beviljas.

23 §.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari
1875; dock att, derest, med hänsyn till särskilda förhållanden i någon
ort, hinder meter mot förande af sådan bok, som i 18 § omtalas, anstånd
dermed må af Konungen medgifvas.

Lagfartsansökning, som vid nämnda tid är på Rättens pröfning
beroende, behandlas enligt denna författning; och skall, der uppbud
skett men fasta ännu icke utfärdats, lagfarten anses slutad å den rättegångsdag,
då lagfartsärenden första gången förekomma, sedan denna
förordning träd! i kraft.

Bil. till Kongl. Maj ds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 11 Kap. 2 §

Jorda-balken.

Härigenom förordnas att 11 Kap. 2 § Jorda-balken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

Nu häfver den, som sålde, icke uppburit fulla penningar, ändock
han i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit;
njuta sin säkerhet i det, som såldt är, framför andra köparens borgenärer.
Söker han ej inteckning för sin fordran i stad inom tre månader
och å landet sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader,
efter det lagfart för köparen beviljades, ege sedan ej bättre rätt än
de andre.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1875.

Förslag till förordning angående upphörande af hembudsskyldighet.

Allt hvad lag och författningar innehålla om skyldighet för köpare
af fast egendom att åt annan hembjuda köpet varder till all kraft och
verkan upphäfdt; och blifva hittills gällande bestämmelser om liden för
anhängiggörande af talan om lösningsrätt till fast egendom i de fall,
der hembudsskyldighet varit stadgad, sålunda ändrade, att den, som vill
utöfva sin lösningsrätt, skall instämma talan derom i stad inom sex *
månader och å landet senast till första rättegångsdagen af det ting,
som infaller näst efter natt och år, sedan lagfart beviljades å det fång,
som föranledt lösningsanspråket.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1875.

Förslag till förordning angående ändring af gällande bestämmelser om

lagfart å fast pant.

Hvad i 9 Kap. Jorda-balken samt lag och författningar i öfrigt
stadgas om rättighet för borgenär, som i fast pant sitter, att efter lagfart
förvärfva »Äganderätt till panten, upphäfves till all kraft och verkan
i afseende å de rättsförhållanden, som uppkomma efter det denna för -

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in. 9

fattning trädt i kraft; och varder, i fråga om äldre rättsförhållanden,
med ändring af nu gällande bestämmelser förordnadt: att pantliafvaren,
der han vill förvärfva eganderätt till hvad pantsatt hlifvit, skall, sedan
han i öfverensstämmelse med föreskrifterna i 9 Kap. 1 § Jorda-balken
och förordningen den 10 April 1810 kungjort pantegaren, att han vill
med panten lagfara låta, vara pligtig att å panten söka lagfart; att, om
Rätten finner panthafvarens rätt vara sådan att, derest panten icke återlöses,
lagfart kan beviljas, ansökningen må, i afbidan på lösningstidens
utgång, förklaras livilande; att derefter inom åtta månader på landet och
tre månader i stad laga värdering, der sådan erfordras för bestämmande
af pantens värde, skall förrättas på sätt i 6 Kap. 1 § Utsöknings-balken
föreskrifves, vid hvilken värdering kommer att förblifva; samt att egaren
skall hafva tid att återlösa panten å landet inom natt och år samt i
stad inom sex månader efter det lagfartsansökningen förklarades hvilan
de.

Likaledes uppliäfves hvad i 5 Kap. 5 § Utsöknings-balken samt i
öfrig! i lag eller författningar stadgas om rätt för borgenär, som efter
utmätning vunnit införsel i gäldenär fasta gods, att dermed lagfara;
och galle om rättsförhållanden, som tillkommit innan donna förordning
trädt i kraft, hvad här ofvan angående pant är föreskrifvet.

Denna förordning länder till efterrättelse från den 1 Januari 1875;
skolande dock, der vid donna tid uppbud på grund af panträtt eller
införsel blifvit meddeladt utan att lagfarten hunnit afslutas, uppbuden
fortgå samt jemväl i öfrig! gälla hvad hittills varit stadgadt.

Förslag till förordning angående inteckning i fäst egendom.

Med upphäfvande af 9 Kap. 2 och 7 §§ Jorda-balken; 7 Kap. Rättegångs-balken
sådant det lyder i Förordningen den 13 Juli 1818; Förordningen
på hvad sätt med städsel och loge af jord på laude! förhållas
bör, den 13 Juni 1800; Förordningen angående inteckning af ej mindre
lifstidsstädja än ock all annan afhandling om nyttjanderätt till fast egendom
å laude! den 9 November 1844; 2, 3, 4 och 6 §§ i Förordningen
angående vissa förändrade föreskrifter i afseende på lagfart och nyttjanderättsinteckning
den 19 Maj 1845; Förordningen angående inteckning
af aftal om nyttjanderätt till fastighet i stad den 21 December
1857; samt Förordningen angående sättet för inteckning af nyttjanderätt
till fast egendom den 13 September 1864; tillika med alla de stadig
i''/<. till Rissel. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afd.

10 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. va.

ganden, som ändra nämnda lagrum och författningar; så ock med ändring
af hvad i (ifrigt finnes föreskrifvet mot donna Förordning stridande,
stadgas som följer:

1 §•

Vill någon att hans fasta egendom skall utgöra pant för fordran,
teckne medgifvande dertill å skuldebref eller annan handling, hvarpå
fordran grundas, samt läte fordran intecknas i den ordning bär nedan
stadgas.

2 §•

Innestå!’ ogulden köpeskilling, på sätt i 11 Kap. 2 § Jorda-balken
sägs, eller har någon genom domstols beslut fått sig ålagdt att ställa
säkerhet för omyndigs medel, dem han har om händer, eller är någon
genom laga kraft vunnen dom förpligtad att utgifva underhåll eller skadestånd,
som ej genast är förfallet till betalning; då må inteckning beviljas
till säkerhet för sådan fordran, ändå att gäldenären det ej utfäst.

Z §•

Inteckning i fast egendom solros vid den Rätt, hvarunder egendomen
lyder; och skall den handling, på grund hvaraf inteckning äskas,
dervid i hufvudskrift till Rätten ingifvas. Rätten läte handlingen eller
den del deraf, som ligger till grund för ansökningen, offentligen uppläsas
och i inteckningsprotokollet införas.

4 §■

Finnes ej å handlingen sådant medgifvande som i 1 § sägs, eller
vises icke förhållande, som enligt 2 § till inteckning berättiga!’, värde
inteckningsansökningen genast utslagen.

5 §•

År, då inteckning sökes på grund af fastighetsegarens medgifvande,
detta af vittnen styrkt, ege Rätten bevilja inteckning utan att egaren
varder hord. År medgifvandet ej så styrkt, eller sökes inteckning enligt
2 §, skall egaren öfver ansökningen höras.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m.

6 §•

Skall egaren höras öfver intecknings-ansökan och är lian tillstädes
när den göres, svare genast derå. År han frånvarande, sätte Rätten ut
viss dag, då lian skall svara, och kungöre sökanden honom Rättens
beslut inom tid och på sätt som om stämning är stadgadt; ingifve ock
bevis derom till Rätten sist å den utsätta dagen.

7 §•

Har sökanden ej kungjort ansökningen såsom i 6 § sägs och viser
ej laga förfall sist å den dag, som blifvit för svars afgifvande bestämd,
vare ansökningen förfallen, utan så är att egaren ej dess mindre å deri
utsätta dagen svarar.

8 §•

Kommer ej egaren å föresatt tid med svar, värde inteckning ändå
beviljad, der sökanden styrker att Rättens beslut rätteligen kungjordt är.

9 §■

Vis er egaren med klara skäl att fordran, hvarför inteckning sökes,
är gulden eller af annan orsak försvunnen eller ogiltig; värde ansökningen
afslagen.

10 §.

Nekar egaren skuldebref eller annan handling, på grund hvaraf
inteckning sökes, eller gör lian annat jäf, och linnés förty sökandens
rätt tvistig, förklare Rätten ansökningen hvilande och gifve, der tvist
ej redan är instämd, sökanden anvisning att stämma. Viser ej sökanden
derefter, på landet sist å det ting, som infaller näst efter tre månader,
och i stad inom trq månader, att han stämt, vare ansökningen förfallen.
Lag samma vare der sökanden vinner saken, men ej å tid, som
nu är sagd, sedan domen vunnit laga kraft, låter anteckna den uti
inteckningsprotokollet.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m.

11 §•

Inteckning för fordran må ej ske utan till visst belopp i penningar
eller varor.

12 §.

Ej må inteckning beviljas utan att egaren, som den medgifvit eller
för hvars gäld inteckning enligt 2 § sökes, fatt lagfart å sitt fång; dock
att, om han åtkommit egendomen genom fång, hvarmed han enligt äldre
lag ej var pligtig lagfara, inteckning må, derest eganderätten styrkes,
varda beviljad utan hinder deraf att lagfart ej egt ruin.

År lagfart sökt, men ännu ej beviljad, vare inteckningsansökningen
hvilande till dess lagfartsfrågan blifvit slutligen pröfvad; beviljas lagfarten,
åligger det intcckningssökanden att inom den tid derefter och
vid den påföljd, som i 10 § stadgas, sin ansökning fullfölja.

Hvad om egarens åtkomst och lagfarten upplyses skall uti inteckningsprotokollet
anmärkas.

13 §.

År, då inteckning sökes, talan instämd om klander å egarens fång
eller om återgång deraf eller om lösningsrätt till egendomen, vare ansökningen
hvilande i afbidan på målets utgång. Fullföljes ej ansökningen
inom den i 10 § stadgade tid efter det dom i målet vunnit laga kraft,
vare hon förfallen.

14 §.

Har, innan lagfart sökes af den, som genom öfverlåtelse förvärfvat
eganderätt till fast egendom, inteckning för fordran blifvit sökt på grund
af förre egarens medgifvande eller derförutan enligt 2 §, då utgör öfverlåtelsen
ej hinder för inteckningens beviljande. Sökas å samma dag
inteckning för fordran och lagfart å öfverlåtelse, vike inteckningssökanden
för den, som eganderätten förvärfvat, der ej inteckningen
sökes för fordran, som eger förmon srätt enligt 11 Kap. 2 § Jorda-balken.

Bil. till Kongl. Maj ds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

15 §.

Varder egendom, deri inteckning för fordran sökt är, afträdd till
konkurs medan ansökningen är på pröfning beroende, då må ansökningen
af Rätten pröfvas utan hinder af konkursen; men verkan af inteckningen,
derest den beviljad varder, bestämmes i den ordning särskild!
är stadgadt.

16 §.

Jernväg, kanal eller annan dermed jemförlig anläggning, hvartill
marken till större eller mindre del blifvit förvärfvad enligt gällande
författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, må
ej med inteckning belastas.

17 §■

Då inteckning blifvit beviljad, teckne Rätten bevis derom å inteckningshandlingen.

18 §.

Inteckning för fordran gäller med förmonsrätt, så som i 17 Kap.
Handels-balken stadgas.

19 §.

Inteckning för fordran skall förnyas i den ordning, som uti 20 och
21 §§ bestämmes, första gången inom tio år sedan den beviljades, och
sedermera inom tio år från hvarje förnyelse. Sker ej sådan förnyelse,
vare inteckningen förfallen.

20 §.

Vill någon låta förnya inteckning, uppvise hos Rätten i hufvudskrift
den handling, hvarå inteckningen är beviljad; och skrifve Rätten inteckningsförnyelsen
derå. Stånde ock sökanden fritt att inför annan Underrätt
förete inteckningshandlingen; den Rätt läte, då sådant sker, i sitt

14 Bil. till Kongl. Maj.ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

inteckningsprotokoll korteligen intagas hvad handlingen innehåller med
dag och årtal då den utgafs, af hvilken Rätt inteckningen är beviljad,
när och under hvilken § i protokollet det skedde, och när inteckningen
förnyades, om det skeft; teckne ock bevis å handlingen att den varit
företedd till vinnande af inteckningsförnyelse; sedan ingåfve sökanden
protokollet deröfver till den Rätt, som inteckningen beviljat, inom tid
som i 19 § sägs; och vare detta så gildt som om handlingen der blifvit
företedd.

21 §.

Å landet må mellan lagtima tingen, så ock å de dagar under sådant
ting, då Rätten ej har sammanträde, domaren handlägga de i nästföregående
§ omförmälda ärenden, på sätt för Rätten är föreskrifvet.
De af domaren sålunda handlagda ärenden upptagas i sär skil dt inteckningsprotokoll,
hvarefter hvad deri införes bör offentligen uppläsas å
nästa under lagtima ting infallande rättegångsdag; skolande det särskilda
protokollet fogas vid det allmänna inteckningsprotokollet för
nämnda ting.

22 §.

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas,
uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som beviljat
inteckningen, och skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet.
Askas åtgärden af annan än fastighetens egare, må dödandet ej beviljas
utan egarens samtycke.

Söker någon att inteckning må under annan nedsättas eller eljest
förändras, förfares i enlighet med hvad här ofvan angående intecknings
dödande är sagdt.

23 §.

År egendom såld efter utmätning å offentlig auktion eller under
konkurs, vare ny egare, sedan han fått lagfart, berättigad att få egendomen
lossad från inteckning för fordran, som icke kunnat af köpeskillingen
gäldas, ändå att han ej kan i hufvudskrift förete inteckningshandlingen.
Vill lian af sådan rätt sig begagna, gifve å landet till
domaren och i stad till Rätten in bevis om de inteckningar, som vid
egendomens försäljning deri funnos, så ock handling, som visar köpe -

Bil. till Kongl. Mct.j:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

skillingens fördelning borgenärerna emellan, samt intyg att denna fördelning
blifvit af dem godkänd eller vunnit laga kraft. Domaren eller
Ratten skall derefter medelst kallelse, hvilken genom sökandens försorg
bör införas tre gånger i allmänna tidningarne minst fjorton dagar mellan
hvarje gång, förelägga inteckningshafvare, som ej fått sin fordran ur
köpeskillingen gulden, att, om han mot inteckningens dödande har något
att påminna, sådant hos Rätten anmäla, å landet sist på första rättegångsdagen
af det ting, som infaller näst efter två månader, och i stad
inom två månader från sista kungörelsedagen. (Höres ej påminnelse
inom den utsätta tiden, eller ogillar Rätten påminnelse som blifvit gjord,
värde inteckningen dödad för hvad af köpeskillingen ej kunnat gäldas.

24 §.

Har inteckning, på grund deraf att konkurs inträffat, blifvit genom
laga kraft eggande beslut förklarad vara utan verkan, då må ock, på
ansökan af ny egare, som fatt lagfart å egendomen, inteckningen dödas
utan hinder deraf att den handling, hvarå inteckningen beviljats, icke
i hufvudskrift företes; dock skall kallelse å inteckningshafvaren utfärdas
och derefter med ärendet jemväl i öfrigt så förfaras som i nästföregående
§ sägs.

25 §.

År intecknad for dringsh an dl ing inlöst af gäldenären eller eljest åter
kommen i hans hand, vare honom ej förment att, der inteckningen ännu
är gällande, ånyo utgifva handlingen med fortfarande inteckningsrätt.

26 §.

Borgenär, som för sin fordran har inteckning till högre belopp än
fordringen, njute, i deri morr sådant för fidla gäldandet af hans fordran
nödigt är, säkerhet i den intecknade egendomen till hela det belopp,
hvarå inteckningen lyder.

27 §.

År intecknad egendom i annans ego än gäldcnärens och läcker den
ej till intecknade gäldens betalning; vare egaren ej till ansvar för bristen

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

bunden, der han ej gälden å sig tagit eller eljest derför i gäldenärens
ställe svara bör.

28 §.

Låter innehafvare af intecknad fordran ny egare å inteckningshandlingen
teckna förbindelse för fordran, vare förre gäldenären fri från
sin förbindelse, der ej annorlunda är aftaladt.

29 §.

30 §.

Vårder intecknad egendom efter utmätning såld för eu borgenärs
fordran, njute då alla öfriga borgenärer, som hafva inteckning i egendomen,
genast derur betalning hvar efter sin rätt, ändå att deras fordringar
eljest ej äro till betalning förfallna.

Later borgenär intecknad fordran innestå i egendom, som efter utmätning
är såld, vare förre egaren fri från ansvar för hvad af köpeskillingen
kunnat gäldas.

31 §.

Varder intecknad egendom af egaren vanvårdad eller förderfvad så
att inteckningshafvares säkerhet märkligen minskas, ege denne att ur
egendomen njuta betalning för sin fordran, ändå att den ej är förfallen.

32 §.

Åro flera fasta egendomar intecknade för samma fordran, utan att
bestämdt är för huru stor del deraf hvarje egendom häftar; då hvile ansvaret
för den gemensamt intecknade fordran å hvar af egendomarne

Bil. till Kongl. May.ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

till så stort belopp, som på honom faller efter förhållandet af hans särskilda
värde till sammanlagda värdet af alla de intecknade egendomarne.

33 §.

Finnes ej, när gemensam inteckning i flera egendomar beviljas,
visst värde å hvarje egendom af gäldenären utsatt i inteckningshandlingen,
då skall, för bestämmande af ansvarsbeloppet efter 32 §, hvarje
egendoms värde beräknas efter den uppskattning derå till allmän bevillning,
som var gällande året näst före den tid då inteckningen söktes,
eller, der sådan uppskattning för det året ej finnes, flen som efter
nämnde tid först skedde.

34 §.

Kan den, som för fordran har gemensam inteckning i flera egendomar,
ur köpeskillingen för någondera af dem ej fullt utfå det ansvarsbelopp,
hvarför den egendomen efter 32 § skall häfta, fälle bristen de
öfriga egendomarne till last och värde dem emellan fördelad enligt den
i samma § stadgade grund. Saknas i någon af egendomarne tillgång
till gäldande af dess lott i bristen, skall donna lott på enahanda sätt
fördelas å de återstående egendomarne.

35 §.

Har den, som fatt gemensam inteckning i flera egendomar, låtit
inteckningen i någon af dem dödas, förfalla, nedsättas eller eljest förändras,
vare då ej berättigad att för ansvarsbelopp, som skulle falla å
den egendomen efter ty i 32 och 34 §§ sägs, hålla sig till de andra
egendomarne, der ej mellan honom och öfriga rättegång är annorlunda
aftaladt.

36 §.

Går någon bland de egendomar, som häfta för gemensam inteckning,
särskilda till salu, och varder ej senast vid fördelningen af köpeskillingen
för donna egendom ådagalagdt, att sådan brist, som enligt
34 § bör falla honom till last, yppats i någon bland de öfriga egen /_>//(.

till Rilesd. Prof. 187-5. 1 Sami. 1 Afd. z

18 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

domarne, vare innehafvare!! af den gemensamma inteckningen ej berättigad
att ur nämnde köpeskilling utfå mera än det belopp, hvarför egendomen
enligt 32 § ansvarar; egande innehafvare af gemensam inteckning
i flera egendomar, derest någon bland dem särskildt utmätes för
annans fordran eller afträdes till konkurs, att, för utrönande huruvida
sådan brist kan uppstå som ofvan sägs, få jemväl de öfluga egendomarne
utmätta och på en gång sålda utan hinder deraf att det intecknade
beloppet ej är till betalning förfallet; framställe dock, så vidt han
vill af donna rätt sig begagna, yrkande derom innan den särskildt utmätta
eller till konkurs afträdda egendomen säljes.

37 §.

klar egendom, sedan inteckning deri beviljades, blifvit styckad, vare
om de särskilda delarnes ansvar för intecknade beloppet lag som om
flora egendomar ofvan är sagdt.

38 §.

Utmätning af fast egendom för icke intecknad fordran skall anmärkas
uti inteckningsprotokollet vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder;
och har förty utmätningsförrättaren att genast, å landet till domaren
och i stad till Rätten, insända bevis om utmätningen och beloppet af
den fordran, hvarför den skett. Å landet anmärke domaren bevisets
innehåll uti det i 21 § omförmälda särskilda inteckningsprotokoll, hvarmed
vidare förfares, som der är sagdt. I stad skall anmärkningen
införas uti inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag.

Vises att utmätning, hvarom anmärkning skett i inteckningsprotokollet,
blifvit upphäfd eller eljest förfallit, läte Rätten sådant i protokollet
antecknas.

39 §.

Den, som fått nyttjanderätt till fast egendom, ege, till betryggande
af nyttjanderättens bestånd efter ty bär nedan sägs, att derför erhålla
inteckning vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder.

40 §.

Då inteckning för nyttjanderätt sökes, skall den handling, hvari
ny ttj anderätten är upplåten, till Rätten ingifvas; och värde handlingen

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

eller den del deraf, som angår nyttjanderätten, offentligen uppläst och
i inteckningsprotokollet införd.

År handlingen ej af vittnen styrkt, skall upplåtaren höras; och förfares
dervid så som i 6, 7, 8, 9 och 10 §§ är stadgadt.

41 §•

Ej må inteckning för nyttjanderätt beviljas utan att den, som nyttjanderätten
upplåtit, fått lagfart å egendomen. Har han åtkommit egendomen
genom fång, hvarmed lian ej är pligtig lagfara, eller har han
sökt lagfart men ännu ej fatt den beviljad, vare lag som i 12 § sägs.

Hvad om upplåtarens åtkomst och lagfarten upplyses skall uti inteckningsprotokollet
anmärkas.

42 §.

Hvad i 13, 16 och 17 §§ är föreskrifvet i afseende å inteckning för
fordran skall ock i fråga om inteckning för nyttjanderätt tillämpas.

43 §.

Inteckning för nyttjanderätt, som beviljas, sedan donna förordning
trädt i kraft, gälle fortfarande utan förnyelse. Nyttjanderättsinteckning
som finnes då donna förordning träder i kraft skall derefter, vid påföljd
att inteckningen eljest förfaller, en gång förnyas inom den tid och i
den ordning, som är stadgad angående inteckning för fordran, men vare
sedan gällande utan vidare förnyelse.

44 §.

Vill den, som innehar intecknad nyttjanderätt, låta inteckningen
under annan nedsättas eller eljest förändras eller ock till större eller
mindre del dödas, uppvise för Rätten inteckningshandlingen i liufvudskrift,
och teckne Rätten derå bevis om den åtgärd, som varder meddelad.

45 §.

Viser egare af fastighet, hvari inteckning för nyttjanderätt finnes,
att den tid, för hvilken donna rätt är upplåten, gatt till ända, eller att

in. in.

20 Bil. till Kongl. Majds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

nyttjanderätten eljest upphört, då må inteckningen dödas, äfven om
inteckningshandlingen ej företes.

46 §.

År eganderätt öfverlåten till en och nyttjanderätt upplåten till annan,
galle ny ttj anderätten om inteckning derför sökes förr än lagfart å fånget.
Sökas lagfart och inteckning samma dag, vare ock då ny ttj anderätten
gällande, om upplåtelsen deraf är äldre än öfverlåtelsen af egander
ätten.

47 §.

Varder egendom afträdd till konkurs innan den, som undfått nyttjanderätt
i egendomen, derför sökt inteckning, och går egendomen till
försäljning; då vike innehafvare!! af ny ttj anderätten för nye egaren,
ändå att inteckning för nyttjanderätten sökes innan eller samma dag
nye egaren söker lagfart.

48 §.

Har någon vid öfverlåtelse af eganderätt till fast egendom förbehållit
sig eller annan nyttjanderätt till egendomen eller någon del deraf,
vare nyttjanderätten gällande mot nye egaren, ändå att denne söker
lagfart å fånget innan inteckning för nyttjanderätten sökes.

49 §.

Om nyttjanderätt, som man vid öfverlåtelse af fast egendom förbehållit
sig eller annan, vare lag som angående ogulden köpeskilling i
11 Kap. 2 § Jorda-balken sägs.

50 §.

Upplåter någon nyttjanderätt till samma egendom åt flere, gälle
den upplåtelse, hvarför inteckning först sökt varder. Sökes för flera
upplåtelser inteckning samma dag, vare den upplåtelse gällande, som
först gjordes.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof), ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

51 §.

Finnes i samma egendom inteckning för fordran och för nyttjanderätt,
ege den rätt företräde, hvarför inteckning först söktes. Sökes å
samma dag inteckning för fordran och för nyttjanderätt, trafve nyttjanderätten
företräde.

52 §.

Kan fordran, som eger företräde framför intecknad nyttjanderätt,
fullt gäldas ur egendomen, då den efter utmätning eller under konkurs
säljes, ege nyttjanderätten fortfarande bestånd; kan fordringen ej sålunda
gäldas, stånde ny ttj anderätten äfven då fast, derest innehafvare!!
deraf vid auktionen fyller bristen, eller ock köpeskillingen, då egendomen
utbjudes utan förbehåll om nyttjanderättens bestånd, ej stiger högre
än då egendomen utbjudes med sådant förbehåll.

53 §.

Innehafvare af nyttjanderätt, som måste vika i något af de fall nu
sagde äro, njute, då han i god tro varit, skadestånd af den, som nyttjanderätten
åt honom upplät; trafve dock ej förmonsrätt i egendomen
för skadeståndet, der det ej såsom fordran till bestämdt belopp är särskild!
inteckna^. Har den, som upplät nyttjanderätten, ötverlåtit egendomen
till annan, och låter nyttj anderättens innehafvare beviljad inteckning
utan upplåtarens samtycke dödas, förfalla, nedsättas eller eljest
förändras, eller har lian, der öfverlåtelse!! skott med förbehåll som i 48
§ sägs, försummat att derför söka inteckning inom den tid, som i 11
Kap. 2 § Jorda-balken stadgad är; ege då ej rätt till skadestånd af
upplåtaren.

54 §.

Hvad i donna förordning är stadgadt angående nyttjanderätt gälle
ock i fråga om rätt till afkomst eller annan förmon, som åt någon upplåtes
att utgå af fast egendom; dock att inteckning för sådan rätt skall
inom hvart tionde år förnyas på sätt och vid påföljd, som om förnyelse
af inteckning för fordran är sagd!; skolande Rätten uti beviset om inteckningens
beviljande införa erinran om liden inom hvilken inteckningsförnyelse
bör ske.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

55 §.

Slutes aftal, hvarigenom besvär och last lägges å fast egendom till
förmon för annan sådan egendom, såsom angående utsigt eller fenster,
väg, fädrift, vattenställe, vattens ledning eller uppdämning, ler- eller
grustägt eller annat dylikt, värde det servitutsaftal intecknadt så som
om nyttjanderätt är sagdt.

56 §.

Inteckning af servitutsaftal galle fortfarande utan förnyelse; och
vare om förändring eller dödande af sådan inteckning lag som i 44 och
45 §§ sägs.

57 §.

År eganderätt öfverlåten till en och servitutsaftal slutet med annan,
gälle servituten om inteckning derför sökes förr än lagfart å fånget;
sökas lagfart och inteckning samma dag, vare ock då servituten gällande
om aftalet derom är äldre än öfverlåtelsen af eganderätten; skolande
hvad i 47, 48 och 49 §§ är stadgadt angående nyttjanderätt jemväl
tillämpas å servitutsaftal.

58 §.

År servitut upplåten till en och nyttjanderätt till annan och kunna
ej båda rättigheterna jemte hvarandra fullt bestå, ege den rätt företräde
derför inteckning först söktes; äro inteckningarne sökta samma dag, ege
den rätt, som först uppläts, företräde.

Enahanda rätt, som intecknad nyttjanderätt egen i förhållande till
intecknad fordran, tillkommer äfven intecknadt servitutsaftal.

59 §.

Utan hinder af inteckning må tvist om fordrans giltighet eller om
annan intecknad rättighets bestånd lagligen pröfvas.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

60 §.

Har i egendom, som genom klander från innehafvare!! vinnes, inteckning
skeft, sedan egendomen kom ur rätte egarens hand, vare inteckningen
ogild.

61 §.

Vid Rätten skall föras bok i öfverensstämmelse med inteckningsprotokollet,
så inrättad att deraf lätteligen kan ses: hvarje egendom
deri inteckning blifvit sökt, tiden då det skeft, sökandens namn, beloppet
af fordran eller beskaffenheten af annan rättighet hvarför inteckning
är sökt, så ock, der inteckning blifvit beviljad eller utslagen, förnyad,
nedsatt, annorledes förändrad eller dödad, liden då sådan! skedde. Då
enligt 38 § anteckning i protokollet skeft angående utmätning, värde
ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

62 §.

Å protokollsutdrag, som utfärdas i inteckningsärende, skall tecknas
afskrift af hvad om ärendet blifvit införd! uti den i 61 § nämnda bok.

63 §.

Inteckningsärende må af Rätten upptagas, å landet endast på lagtima
ting samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar,
nästa söcknedag derefter; dock att frågor om inteckningsförnyelse och
utmätnings antecknande må handläggas, af Rätten i stad jemväl å annan
rättegångsdag än måndag, och af domaren på landet så som i 21 och
38 §§ sägs.

64 §.

Den, som ej nöjes åt Underrätts eller domarens beslut i inteckningsärende,
egen deröfver sig besvära inom den i 16 Kap. 1 § Rättegångsbalken
stadgade tid. Öfver Hofrättens utslag må klagan genom besvär
hos Konungen fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 Kap.
18 § nämnda balk föreskrifves.

24 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

65 §.

Har beslut, hvarigenom Underrätt helt och hållet eller till någon
del afslagit ansökan om intecknings beviljande, blifvit till följd af besvär
ändradt af högre Rätt, vare sökanden pligtig att å landet sist å det
ting, som infaller näst efter tre månader, och i stad inom tre månader
från det utslaget om ändringen vunnit laga kraft, detsamma hos Underrätten
förete, vid äfventyr att i annat fall den inteckning, som på grund
af utslaget beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget
vid Underrätten företes.

66 §.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari
1875; dock att, derest med hänsyn till särskilda förhållanden i någon
ort hinder möter mot förande af sådan bok, som i 61 § omtalas, anstånd
dermed må af Konungen medgifvas.

Inteckningsansökan, som vid nämnde tid är på Rättens pröfning
beroende, behandlas enligt äldre lag; och skall, der gemensam inteckning
i flera egendomar blifvit beviljad innan denna förordning trädt i
kraft, den rätt, sådan inteckning medför, efter äldre lag bedömas.

Förslag till förordning angående liden för nyttjanderättsaftals bestånd.

I stället för hvad om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd varit
stadgadt uti de genom förordningen donna dag angående inteckning i
fast egendom upphäfda förordningarne den 13 Juni 1800 angående
städsel och lega af jord på landet, den 21 December 1857 angående
inteckning af aftal om nyttjanderätt till fastighet i stad, samt den 22
December 1863 angående ändring i gällande föreskrifter om lega af
arfvejord, förordnas som följer:

Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet blifvit
på viss tid upplåten, må ej gälla öfver femtio år.

Aftal om nyttjanderätt till hus eller tomt i stad eller till del deraf
så ock till jord, som till hus eller tomt hörer, gälle ej öfver tio år. Om
nyttjanderätt till städs]ord, som till tomt ej hörer, vare lag som angående
nyttjanderätt till fast egendom å landet här ofvan är stadgadt.

Donna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari
1875.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 17 Kap. 1) § Handels balken.

Härigenom förordnas, att 17 Kap. 9 § Handels-balken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

9 §..

1 mom. Har någon inteckning i gäldenär fasta egendom; ege
näst efter de fordringar, hvarom i 6 § förmäles, förmonsrätt i samma
egendom från den dag, inteckningen vid Kätteri söktes; dock galle ej
förmonsrätt till ränta, som före utmätning eller början af konkurs upplupen
är, för längre tid än tre år. År fast egendom intecknad för fleras
fordringar, och räcker den ej till för alla; kåfve den, som äldre inteckning
eger, företräde. Hafva flera inteckning sökt å en dag; ege
lika rätt.

2 inom. År inteckning — (oförändrad) — — — —--— —

— — — — — —--eller derefter.

3 inom. Varder förr än — (oförändrad) —- —-----—

— — — — — — — — utan verkan.

4 inom. Har någon inteckning i fast egendom för afkomst eller
annan förmon, som blifvit upplåten att af egendomen utgå, njute för
hvad upplupet är och oguldet inne står den förmonsrätt, som inteckning
för fordran enligt 1 inom. medför; dock ej för längre tid tillbaka än
tre år före utmätningen eller konkursens början.

5 inom. Om företräde till betalning för ogulden köpeskilling, gälle
hvad i 11 Kap. 2 § Jorda-balken skils.

6 inom. Har fast egendom blifvit utmätt för fordran, som förut ej
är intecknad, njute borgenären, derest utmätningen leder till egendomens
försäljning, förmonsrätt till betalning ur den utmätta egendomen,
så som vore inteckning för hans fordran beviljad den dag utmätningen
skedde; dock att, om inteckning sökes samma dag utmätningen sker,
utmätningen har företräde. Inträffar konkurs så som i 8 § sägs, ege
den förmonsrätt ej rum.

Denna förordning skall icke tillämpas i de förmonsrättstvister, som
göras anhängiga före utgången af December månad år 1874.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1815. 1 Sami. 1 Afd.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

Förslag till förordning angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning

i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt
intecknade, efter utmätning säljas, då skall, der någon af dem häftar
för särskild inteckning eller kommit i särskild egares hand, hvarje egendom
för sig till försäljning utropas. Sedan värde alla egendomarne
gemensamt utropade till försäljning. Ej skola dock fastigheter i särskilda
län eller städer, eller fastighet å landet och sådan i stad gå i
eu försäljning, der ej fastigheterna tillhopa utgöra en egendom eller alla
rättegång det medgifva.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda
beloppet af hvad som bjudits vid de särskilda utropen, stånde
vid första försäljningen fast; gå de högre, gälle sista försäljningen, och
värde öfverskottet på de särskilde egendomarne fördeladt efter de uppskattningsvärden,
hvarefter allmän bevillning utgick för nästföregående år.

2 §•

Skall fast egendom säljas, deri inteckning linnés för servitut, nyttjanderätt,
eller rätt till afkomst eller annan förmon, som åt någon upplåtits
att af egendomen utgå, värde egendomen till försäljning utropad
med förbehåll om sådan rättighets bestånd. Finnes härvid, att någon,
som eger bättre rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full
godtgörelse, då skall, derest ej denne samtycker att vid det skedda utropet
må förblifva, eller hvad för honom ur köpeskillingen brister genast
af den intecknade rättighetens innehafvare till auktionsförrättare!! erlägges,
egendomen utropas ånyo, utan förbehåll om rättighetens bestånd.
Stiger köpeskillingen då högre, gälle sista försäljningen; i annat fall
stånde vid den första fast.

Vid beräkningen huruvida den först bjudna köpeskillingen förslår
åt dem, som ega bättre rätt, skall fordran, som veterlig är, upptagas,
ändå att fordringsegaren den ej anmält; och vare såväl ränta å fordran

Bil. till Kong!. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

som ock årlig afkomst beräknade för ett år, der det ej vises, att de
innestå för annan tid.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1875.

Förslag till förordning angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden.

I stället för de genom förordningen donna dag angående inteckning
i fast egendom upphäfda 27 och 28 §§ i 7 Kap. Rättegångs-balken,
sådane de lydde i förordningarne den 13 Juli 1818 och den 2 Februari
1864, stadgas som följer:

1 §•

Öfver följande ärenden skola vid Underrätt föras särskilda protokoll,
nemligen: ett öfver lagfarter med fång af fast egendom; ett öfver inteckningar
i sådan egendom; ett öfver äktenskapsförord; ett öfver förmyndares
tillsättande och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar,
morgongåfvobref och af handlingar om lösöreköp. Uti lagfarts- och inte c kningsprotokollen
skall för hvarje ärende å brädden tecknas namnet på
den egendom som lagfares eller intecknas, och uti öfriga protokollen,
för hvarje ärende med undantag af bouppteckningarne, namnet å den
person, ärendet rörer. Har någondera af de ärenden, nämnda är o, icke
förevarit, värde det i protokollet anmärkt.

2 §•

Sedan häradshöfding hvarje gång om året hållit ting i sin domsaga,
sände han dessa protokoll in till Hofrätten senast tre månader derefter,
vid hot en krona femtio öre för hvar dag lian uteblifver vare sig med
ett af protokollen eller med alla. Rådstufvurätt göre det för hvar månad,
inom utgången af nästa månad derefter, vid lika bot. År ej anmärkning
gjord som i 1 § sägs, då något ärende icke förevarit, vare derför bot
som för uteblifvande med protokoll.

3 §•

Genom hvad nu är stadgadt göres ej ändring uti gällande föreskrift
derom att afliandlingar om lösöreköp skola i Stockholm intagas uti
Öfverståthållare-embetets kanslis protokoll.

Donna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1875.

28 Bil, till Kongl. Majds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

[Formulär till Fastebok för Stad.]

Blad 15.

Jemlik* Eådstufvu-rättens dom den 20 Dee. 1875

äro från denna tomts fria "rund 2,100 qvadratfot Qvarteret Roslager! N:0

exproprierade; se nedan N:o 2. " "

1877 den 17 Nov. affördes från tomtarealen den

ofria delen deraf; se nedan N:o 3. Tomtens areal 6,310 qvadratfot, deraf å fri

	ägande-rätt.
Anteck- ningens N:o	Lagfartsansökningar och Kattens beslut deröfver.	Anmärkningar.
1.	1875 den 10 Mars antecknades Poliskommissarien Erik	1875 den 10 Juni antecknades,
	Sten såsom egare enligt fastebref åf den 24 Nov.	att Stockholms stad instämt
	1864 å den på fri grund belägna delen af egendo-	talan om återtagande af den
	men, jemte bevis att lian erhållit tre oklandrade	ofria tomten mot lösen för
	uppbud å den ofria delen.	åbyggnaderna.
2.	1876 den 12 April sökte styrelsen för Eoslagens jern-vägsaktiebolag lagfart å 2,100 qvadratfot som blif-va från tomtens fria grund exproprierade enligt	Öfverfördt till blad 59.
	Eådstufvu-rättens dom den 20 Dec. 1875.
3.	1877 den 17 Nov. företedde Stockholms stad Kongl. Maj:ts dom den 1 i samma månad, hvarigenom, i enlighet med det af staden den 1 Aug. 1740 utfär-dade upplåtelsebref å den ofria tomten, staden för-klarats berättigad återtaga donna mot lösen för åbygg-naderna efter skeende värdering. S. d. beslöts att den ofria delen, utgörande 1,310 qvadratfot, skulle från tomten afföras.
4.	1885 den 29 Dec. sökte Trädgårdsmästaren Anders Hårds enka Petronella Hård, född Magnusson, lag-fart på återstående delen af den fria tomten på grund af Poliskommissarien E. Stens den 24 i samma månad till henne utfärdade gåfvobref derå. 8. d. afslogs ansökningen.
5.	1885 den 31 Dec. förnyade enkan Härd donna ansök-
	lurig. 8. d. beviljades lagfarten.
6.	1890 den 7 Mars sökte Exsekutionsbetjenten Harald Haraldsson lagfart å egendomen, hvilken han enligt stadens auktionskammares salubref den 3 i s. in. inropat å offentlig auktion. 1890 den 24 Mars beviljades lagfarten.

Bil, till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å lång till fast egendom, m. m.

5 vid Roslagstorg.

nd 5,000 och å ofri grund 1,310 qvadratfot.

Pant- och nyttjanderätt samt servitut.

N:o

Inteckningssökningar och Rättens beslut deröfver.

Anteckningar om förnyelser, ändringar
och dödande samt andra anmärkningar.

1871 den 17 Sept. sökte Byggmästaren Åke Flack inteckning
enligt ett af Poliskommisarien B. Sten den
15 Ang. s. å. till Flack eller ordres utgifvet skuldebref
å Tvåtusen R:dr med sex procent ränta.

S. d. bifölls § 25 ................................... 2,000 R:dr.

1886 den 1 Febr. sökte Vaktmästaren Petter Ström
inteckning enligt ett af enkan Petronella Bård den
21 Jan. s. å. till Ström eller ordres utgifvet skuldebref,
märkt med A, å Fyratusen femhundra Kronor
med sex procent ränta.

S. d. bifölls med rätt framför N:o 3 § 9... 4,500 Kr.
D:o d:o, märkt med B, å Fyratusen femhundra Kronor
med 6 procent ränta.

S. d. bifölls med rätt efter N:o 2 § 10... 4,500 Kr.

1886 den 7 Juni sökte Bildhuggaren Erik Vogel inteckning
enligt ett af enkan Petronella Bård den
15 Nov. 1885 till innehafvaren utgifvet skuldebref
å Fyratusen Kronor med sex procent ränta.

8. d. förklarades ansökningen Evilande och hänvisades
sökanden att stämma. § 1.

1887 den 3 Nov. sökte Bxsekutionsbetjenten Barald
Baraldsson inteckning enligt ett af enkan Petronella
Bård den 2 i samma månad till Baraldsson eller
ordres utgifvet skuldebref å Femtusen femhundra
Kronor med sex procent ränta.

S. d. bifölls § 23....................................... 5,500 Kr.

1891 den 16 Mars sökte egaren af N:o 4 Qvarteret
Roslagen inteckning för servitut, rätt till fenstef,
enligt aftal af den 10 Mars s. å,

8. d. bifölls § 9.

förnyad den 20 Okt. 1880; förnyad
den 15 Dec. 1889.

förnyad den 7 Nov. 1895.

1890 d. 1 April bevilj. offentlig
stämning för inteckn. dödande.
1890 d. 17 Juni dödad. int. N:o 3.
1890 den 17 Juni förklarades
ansökningen hafva förfallit.

1890 den 17 Juni dödades N:o 5.

1890 d. 3 Jan. ingafs bevis att egendomen
blifvit d. 27 Sept. 1889
för Bxsekutionsbetjenten Barald
Baraldssons räkning tagen
i mät för en fordran af 2,000
Kronor med ränta. Egendomen
till följd af utmätningen såld,
se egare N:o 6.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.
[Formulär till Fastebok för landet A) Lagfarter.]

Blad 2,

Axnäs IN:o 2. Ett mantal frälse med qvarn.

Anteck- ningens N:o	Hemmantalet eller lägenheten.	Sökanden.	Sökandens fång.	Ansök- ning&- dagen.
1.		Fjerdingsmannen Anton Alm.	Bytesbref d. 3 Dec. 1879.	Va 80.
2.	V4	Bonden Johan Berg och h. h. Anna Olsdotter.	Köpebref d. 3 April 1880.	Vo 80.
3.	%	Klockaren Erik Dahl och h. h. Carolina Malm.	Köpebref d. 7 April 1880.	ö ce
4.	2 qvadratref	Styrelsen för statens jernvägs-trafik.	Expropriation.	V« 80.
5.	Ve	Inspektören Gustaf Höök.	Köpebref d. 3 Aug. 1881.	Va 81.
6.	Ekudden	Torp aren Knut Eriksson.	Gåfvobref d. 9 Aug. 1881.	Va 81.
7.	Ekudden 1 u	Soldaten Thure Flink och h. h. Stinn Jönsdotter.	Testamente d. 3 Dec. 1881.	7, 82.
8.	5/ /24	Handlanden Julius Grön.	Köpebref d. lFebr. 1885.	Va 85.
9.	1/ / 4	Löjtnanten Carl Kille.	Köpebref d. 5 April 1888.	CO CO
10.	Axnäs qvarn	Bergfors Aktiebolag	Köpebref d. 27 Jan. 1890.	V2 90.
11.	1/	Anders Höök och Carl Höök.	Arfskifte d. 26 April 1890.	ti Vs 90.

Bil. till Kongl. Majds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Balsta socken.

Dagen då lagfart bevil-, jades.	Nästföregående egarens namn och hans fång samt anteckningsnnmret.	Anmärkningar.
1880 den 1 Febr. § s. 1880 den 1 Mai § 4. 1880 den 1 Mai § 5. 1880 den 1 Sent. § 2.	Severin Wik, köp, faste-bref 10/''n 1869. J. P. Holm, arf efter lä-dren Fars Andersson. D:o d:o Anton Alm, bytesbref 3/u 1879.	1.	Expropriation se N:o 4. Ny egare se N:o 5. Ny egare se N:o 9. Afsöndring se N:o 6 och N:o 7. Ny egare se N:o 8.
1881 den 1 Sent. § 6.	D:o d:o	1.	Expropriation se N:o 4. Ny egare se N:o 11.
1881 den 2 Sent. § 18-	Erik Dahl o. Carolina Malm,köpebref7/-! 1880.	3.	Ny egare se N:o 7.
1884 den 2 Juni § 36.	Knut Eriksson, gåfvo-bref 7s 1881.	6.	Va 82 hvilande.
1885 den 4 Febr. § 4.	Erik Dahl o. Carolina Malm, köpebref 7A1880.	3.	Va 85 afslogs ans. för ytterl. 7m stämning om köpets återgång 15/e 86 § 57; 27g 88 § 19 ant. Hofrättens dom, hvarigenom anspråket ogillats.
1888 deri 1 Maj § s.	Johan Berg o. Anna Ols-dotter, köpebref 3U1880.	2.	2 ■> 1890 § 20 ant. ss. Fideikom-miss i st. f. Axnäs N:o 3 (fol. 4)
1890 den 1 Mai § 21.	And. Höök o. Carl Höök arfskifte 2% 1890.	11.	Va 90 hvilande.
4890 den 1 Mai § 20.	Gustaf Höök, köpebref 7s 1881.	5.	Expropriation se N:o 4. Af-söndring se N:o 10.

32 Bil. till Rongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

[Formulär till Fastebolc för landet. B) Inteckningar.]

Blad 2.

Axnäs N:o 2. Ett mantal frälse med qvarn.

Anteck- ningens N:o	Hemmantalet eller lägenheten.	Egarens namn och åtkomst samt lagfartens N:o.	Inteckningsansökningen.
1.	Va	Severin Wik, fastebref d. 10Ai 1869.	1869 d. 10 November för Wiks skuldebref d. " n 69 till Johan Persson å Femhundra B:dr med 6 procent ränta.
2.	1 / / 4	2. Johan Berg och h. h. Anna Olsdotter, köpebref d. 3U 1880.	1880 d. 1 Maj för Bergs och Anna Olsdotters skuldebref d. 30''4 1880 till J. P. Holm å Fyrahundra Kro-nor med 5 procent ränta. O gul-den köpeskilling.
3.	1/ / 2	5. G. Höök, köpebref d. 3/8 1881.	1882 d. 1 Februari för kontrakt d. 29A 1882, hvarigenom Höök ut-arrenderat Vs mantal till Kloc-karen Erik Dahl på fem års tid från d. 14 Mars 82.
4.	1/ /4 hörande till Billeska fideikommisset Grönbo.	9. Carl Bille, köpe-bref d. 74 1888.	1891 d. 17 Maj för Billes skulde-bref d. 16/4 91 till Södermanlands hypoteksförening å Tjugotusen Kronor med 5 procent ränta, samt 100 Kronor låneomkostnader.
5.	%	11. Anders Höök arf-skifte d. 2% 1890.	1891 d. 1 Oktober § 15. Nämnde-mannen Anders Jonsson sökte inteckning för Tvåtusen Kronor, utgörande medel dem A. Höök innehade såsom förmyndare för Jonssons barn.
6.	v2	11. Anders Höök och Carl Höök, arfskifte d. 2% 1890.	1892 d. 30 September för servitut, utfartsväg till förmon för Axnäs N:o 1, enligt aftal d. 29/a 1892.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Balsta socken.

Rättens beslut öfver ansökningen.	Anteckningar om förnyelser och ändringar samt andra anmärkningar.	Dagen då inteck-ningen dödades el-ler eljest förföll.
S. d. bifallen § 7... 500	förnyad d. 3 Oktober 1878 § 11. D:o d. 15 Maj 1888 § 15.
S. d. bifölls § 15 400	förnyad d. 1 Oktober 1889 § 7.	1893 d. 15 Mars § 17.
S. d. bifölls § 18.
S. d. bifölls § 20 20,000 D:o .............. 100 8. d. uppskof till Va 92 då ansökningen för-klarades tvistig. 1893 d. 1V3 bifölls § 19 för Åttahundra Kr .. 800	för donna inteckning häfta jemväl öfriga till Grönbo fideikommiss hörande hem-man, nemligen Grönbo 1 mantal säteri, Ulfsbo 2 mantal frälse och Elfsunda 3/\ mantal kronoskatte (se blad N:o 50).
S. d. bifölls § 10.	1

Bill. till Riksd. Prat. 1815. 1 Sami. 1 Afd.

Bil. till Kongl. Mcijits Nåd. Prop. enig. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Motiv.

^ I motiven, som åtföljde förslaget till förordning angående lagfart
å fång till fast egendom, erinrades derom, att emot införande på landet
af fullt specificerade fastighetsböcker sådana svårigheter förekommo
till följd af den ambulatoriska domstolsinrättningen, bristande arbetskrafter
för böckernas uppläggande och förande samt andra för oss egendomliga
förhållanden, att all tanke derpå för närvarande måste öfvergifvas,
samt att i följd häraf vid uppgörandet af nämnda förslag iakttagits
samma förfaringssätt, som redan af Lagkomité!! och Lagberedningen
blifvit användt, eller att i främsta rummet uti de civilrättsligt
lagstadgandena gorå de förbättringar, som funnos af behofvet påkallade,
och såsom tillägg dertill påbjuda införandet af böcker eller register till
lagfarts- och inteckningsprotokollen, sådana dessa register under närvarande
förhållande!! kunde åstadkommas. Samma förfaringssätt har af
enahanda skäl iakttagits vid uppgörande af förslaget till förordning
angående inteckning i fast egendom.

De olika slagen af inteckning, för fordran och för nyttjanderätt,
hvilka för närvarande behandlas i skilda författningar, hafva blifvit
sammanförda till en lag, i öfverensstämmelse med hvad Lagkomité!!
och Lagberedningen redan föreslagit. Äfven hafva servituterna, hvilka
förut _ upptagits i förslaget till lagfartslag, blifvit öfverflyttade till inteckningsförfattningen,
hufvudsakligen i anledning af uttalade farhågor
derför att i åtskilliga fall servitut och nyttjanderätt kunde lätt sammanblandas,
särdeles af den i lagen mindre hemmastadde, och till följd
häraf förvecklingar möjligen kunde uppstå, ifall ett aftal, hvars lagföljd
borde ske till inteckningsprotokollet, blefve upptaget i lagfartsprotokollet
och tvärtom.

I fråga om det förhållande, hvari fordran och den genom inteckningen
för fordran vunna sakrätten stå till hvarandra, öfvereiisstämmer
förevarande förslag hufvudsakligen med den uppfattning deraf, som

in. in.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart, å fång till fast egendom,

i lagstiftningen efter 1818 och framför allt i rättsskipningen gjort sig
gällande.

Såsom bekant är, hafva under senaste tider såväl inom rättsvetenskapen
som i särskilda främmande länders lagstiftning sträfvanden
visat sig, åsyftande en väsendtlig ombildning af hypoteksrätten i fråga
om hypotekets förhållande till fordran. Så har man i Preussen genom
den . senaste hypotekslagstiftningen vid sidan af det egentliga hypoteket
infört ett nytt rättsinstitut, »Grundskulden», som antages skilja sig
från hypoteket deri att den är af fordran oberoende, och härigenom
bildat en ny sakrätt, hvilken med samma syfte som hypoteket, att
utgöra säkerhet i en fastighet för ett visst penningebelopp, i motsats
emot detta kan betraktas såsom en sjelfständig rättighet, med afseende
å hvilken följaktligen de invändningar, som emot en hypoteksförbindelse
på grund af dess accessoriska natur kunna enligt preussisk rätt
framställas, äro till största delen uteslutna.

Behofvet af att erhålla en i innehafvarens hand gällande säkerhetshanäling,
hvars beskaffenhet i vidsträcktare man än hypoteket
uteslöte möjligheten af att deremot framställa invändningar, var, enligt
hvad förhandlingarne angående bildandet af det nya rättsinstitutet otvetydigt
gifva vid handen, den hufvudsakliga grunden till detsamma införande
i den preussiska rätten.

Något dylikt behof synes deremot hos oss icke förefinnas. I det
löpande skuldebrefvet, till säkerhet hvarför inteckning blifvit fastställd,
hafva vi nemligen redan en hypoteksförbindelse, hvilken, med afseende
å oberoendet af det ursprungliga skuldförhållandet samt uteslutandet af
invändningar emot detsamma, fullt kan jemföra^ med det preussiska
grundskuldbrefvet.

Vid sådant förhållande och då de skiljaktigheter, som med afseende
å rättsverkningar i öfrigt förefinnas emellan grundskulden och nuvarande
inteckning för löpande skuldebref, ej äro af någon genomgripande
vigt, torde det icke vara lämpligt att, med bibehållande af den nuvavarande
betydelsen hos inteckningen, derjemte införa en för vår lagstiftning
ny sakrätt, öfverenstämmande med grundskulden. I sådant
fåll skulle man nemligen erhålla tvänne sakrätter, ämnade att fylla
samma behof och hvilka, med hvarandra nära öfverensstämmande, dock
i vissa afseende!! blefvo olik$; ett förhållande, som kunde åstadkomma
oreda i afseende å de rättsverkningar, som herde tillkomma en hvar
af dem.

Att åter, jemte införandet af grundskulden, söka återbringa inteckningen
till betydelsen af rent accessorisk panträtt, skulle stå i eu be -

36 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m.

stämd strid emot hela den riktning, hvari vår inteckningsinstitution
genom såväl lagstiftning som praxis efter år 1734 utvecklat sig, och
lärer i följd deraf icke kunna ifrågasättas, lika litet som den allmänna
rättsåskådningen hos oss för närvarande synes benägen att, med öfvergifvande
af det nuvarande inteckningsbegreppet, helt och hållet utbyta
inteckningen för fordran emot en sådan sakrätt, som med grundskuld
betecknas.

De skäl, som ligga till grund för stadgande^ i förslaget, är o,
der sådant ansetts af nöden, i korthet angifna under de särskilda
paragraferna.

1 och 2 §§.

Den nu gällande bestämmelse, som berättigar fordringsegare att
för sin fordran tilltvinga sig inteckning eller panträtt i gäldenärens
fästa egendom, synes icke vidare böra såsom allmän regel bibehållas.
Den, som försträckt annan penningar eller eljest blifvit hans fordringsegare
utan att tillika hafva vunnit hans medgifvande att till säkerhet för
beloppet få panträtt i gäldenärens gods, har icke något giltigt anspråk
på en sådan panträtt. Detta är regeln i afseende å lös pant, och någon
annan bör i allmänhet icke finnas i fråga om fast egendom. Fordran
är en särskild rätt, som i och för sig ingalunda innebär eller medför
panträtt; och den allmänna krediten torde icke heller fordra eller vinna
på att donna grundsats kullkastas och att gäldenär en ålägges annat än
han sig utfäst. I enlighet med donna uppfattning är i 1 § stadgadt,
att rätt till inteckning för fordran skall bero på medgifvande af egaren
till den egendom, hvari inteckningen skall ske. Den fordringsegare,
som ej betingat sig inteckning, har i allt fall utvägen öppen att, så
snart hans fordran är förfallen, få gäldenärens fasta egendom utmätt
och såld till fordringens betäckande; och under den tid, som åtgår för
realiseringen, skulle han enligt nu föreslagna lydelsen af 17 Kap. 9 §
Handels-balken ega säkerhet i egendomen.

Fall finnas dock, då undantag från den i 1 § uppställda regel äro
berättigade och af billighet påkallade. Så torde det icke kunna sättas
i fråga att ur lagen borttaga nu gällande föreskrift i 11 Kap. 2 § Jordabalken
angående rätt till säkerhet för ogulden köpeskilling; och så
länge ett sådant stadgande finnes, måste ock rätt att utan gäldenärens
samtycke erhålla inteckning oförändrad qvarstå för det fall, som der afses.
Vidare synes en sådan rätt icke höra saknas när domstol ålagt
någon att ställa säkerhet för omyndigs medel, dem lian har om häri -

m. m.

Bi7. tiM Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

der; ty, då ett på lag grundad! beslut finnes derom att säkerhet skall
ställas'' bör lagen icke lägga hinder i vägen för beslutets verkställande
i de inånga fall då någon, som är eller varit förmyndare, eller eljest
har omyndigs medel om händer, icke eger annan eller lämpligare
säkerhet att lemna än fast egendom. Slutligen synes ock billigheten
kräfva rättighet för fordringsegaren att tilltvinga sig inteckningssäkerhet
i de. ofta ömmande fall, då domstol genom laga kraft egande beslut
ålagt någon att utgifva underhåll eller skadestånd, som ej genast
är förfallet till betalning. Då gällande beslut finnes derpå att någon
skall årligen eller efter viss tids förlopp utgifva vare sig underhåll,
såsom åt äkta eller oäkta barn, åt efterlefvande hustrur eller barn till
person, som blrfvit dödad af den underhålls skyld! ge, eller ock skadestånd,
såsom till person, som genom våldshandling blifvit utsatt för
lidanden eller beröfvats sin arbetsförmåga; — i dessa och liknande fall
synes den, som fatt sig tilldömdt underhåll eller skadestånd, hvithet,
det icke står i hans makt att genast och på en gång utkräfva, ej hora
beröfvas rättigheten att derför få inteckningssäkerhet, helst fordran här
grundar sig icke på aftal, vid hvithet det stått fordringsegaren fritt att
betinga sig den säkerhet, han anser behöflig, utan på domstols bedömande.
Undantagsstadgandena i förevarande hänseenden äro uppställda
i 2 §. _ o

Deremot synes det icke finnas giltigt skål att, på sätt någon gång
blifvit ifrågasatt, gorå enahanda undantag för det fall att fordran är
fäst med dom, enär donna omständighet icke i någon man ändrar fordringsrättens
grund utan endast innebär bevis att fordringen är befunnen
klar och betalningsgill!. Införandet af domfäst fordran bland
undantagen i 2 § skulle dessutom i det närmaste upphäfva den i 1 §
gifna regeln, enär man derigenom hade tillfälle, lika som för närvarande,
att tilltvinga sig inteckning, blott med den skilnad att man
nödgades begagna den omväg att först stämma för att få dom.

Nu gällande inteckningslag utgår från den förutsättning, att det
är fordringsegaren, som har att hos Rätten begära inteckning; men i
strid mot författningens lydelse har det bruk allt mera utvecklat sig,
att fastighetsegaren sjelf söker inteckning för ännu obelånade skuldebref,
för att sedermera i mån af behof kunna af dem begagna sig.
Om tvungna inteckningar i öfverensstämmelse med förslaget upphöra,
blir det utan tvifvel ännu mera vanligt att inteckningarne sökas af
fastighetsegarne, och förslaget är i sådan syftning uppstäldt. Uppenbart
är dock att intet hinder möter för borgenären att försedd med
fästighetsegarens skriftliga medgifvande draga försorg om intecknande!.

m. m.

Bil. till Kongl. Maj-.ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

För god ordning och lätt kontroll derå att medgifvande af inteckning
verkligen är lemnadt och afser den fordran, hvarför inteckning
sökes, är stadgadt att medgifvande! skall vara skrifvet å sjelfva fordringshandlingen.
Det kan invändas, att iakttagandet häraf är af föga
vigt om egaren är personligen vid Rätten tillstädes, men i detta fall
utgör det ock för honom ett ringa besvär att uppfylla föreskriften.

5-10 §§.

Om de tvungna inteckningarne i allmänhet borttagas, hafva dessa
§§ visserligen icke på långt när den vidsträckta tillämpning som motsvarande
föreskrifter i nu gällande inteckningslag. Stadganden i ämnet
kunna emellertid ej undvaras för de fall, som återstå, och äro uppställda
hufvudsakligen i öfverensstämmelse med nu varande lag.

12 §.

Af föreskriften derom att fång af fast egendom skall lagfaras följer,
att egaren icke är behörig att belasta egendomen med inteckning förr
än han fatt lagfart å fånget sig beviljad, och en sådan lagfartsskyldighet
skulle, derest förslaget till lagfärtsförfattning blefve lag, derefter
komma att eg a rum för alla fång. Men för de fång, som uppstått innan
lågt artsförfattningen träder i kraft samt äro af beskaffenhet att enligt
nu gällande lag ej behöfva lagfaras, skulle icke heller efter nya
lagen lagfart vara erforderlig, och följaktligen bör egarens befogenhet
att inteckna egendomen här ej vara beroende derpå att lagfart egt rum.

I afseende å dessa fång har det ansetts tillfyllest att eganderätten lagligen
styrkes innan inteckning får beviljas.

Stadgandet i senare mom. af donna §, att inteckningsansökning
skall hvila i afbidan på lagfartsansökningens utgång, der donna ej
ännu hunnit bifallas, är att härleda från de grunder, som blifvit följda
i förslaget till författning angående lagfart.

13 §.

År talan om klander å egarens åtkomst eller om lösningsrätt instämd,
måste hans behörighet att med inteckning belasta egendomen
anses underkastad tvifvel och följaktligen bör med inteckningens beviljande
anstå till dess tvisten blifvit afgjord. Den olägenhet, som
möjligen derigenom någon gång tillskyndas eu fastighetsegare, torde

Bil. till Kong!.. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

vida uppvägas af det allmännas intresse, som bjuder att i möjligaste
män söka förebygga utsläppandet i allmänna rörelsen af inteckningar,
hvilkas giltighet redan på förhand kan anses tvifvelaktig.

14 §.

De här föreslagna bestämmelser i fråga om kollision emellan ny
egare och förre egarens borgenär, som söker inteckning, äro helt och
hållet öfverensstämmande med den hittills gällande lagstiftningen.

15 §.

Vigten deraf att hvarje inteckningsansökan behandlas från början
till slut af deri Rätt, hvarunder egendomen lyder, är omisskännelig.
Det är donna Rätt, hvilken det bör tillkomma att fastställa den panträtt,
som på grund af ansökningen må beviljas, och det är der man
bör kunna erhålla upplysning om alla egendomens gravationer. Någon
tvekan bör således ej kunna uppstå om riktigheten af den i donna §
uttalade grundsats att inteckningsdomstolen bör fortfara med behandlingen
al der anhängig inteckningsansökan utan hinder deraf att egendomen
under tiden afträdes till konkurs, samt dervid bifalla eller utslå
inteckningsansökningen. Derjemte har ansetts lämpligt erinra om den
pröfning åt den beviljade inteckningens verkan, som kan komma att
särskild!: eg a rum enligt de i förmånsrättsordningen och konkurslagen
gittra föreskrifter.

16 §.

Den allt mer utsträckta verksamheten med anläggande genom bolags
eller enskildes försorg af jernvägar och andra farleder, till hvilka
arbetens utförande medel till stor del anskaffas genom lån mot obligationer,
hvilka senare till högst betydliga belopp spridas bland allmänheten,
har helt naturligt vackt tanken på huruvida genom inteckning i
dessa farleder såsom i annan fast egendom trygghet kunde beredas innehafvare
af nämnda obligationer. De egendomliga förhållanden, som
ega rum med nämnda farleder, torde dock gorå omöjligt att på dem
tillämpa de bestämmelser, som gälla för inteckning i annan fast egendom.

Jernvägar, kanaler och andra dermed jemförliga anläggningar för
den allmänna rörelsen äro till sin natur sådane att de höra fortfara såsom
ett helt för att, kunna motsvara sin bestämmelse. Det behöfves

40 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

blott att ett eller annat stycke af en dylik farled göres otillgängligt
för rörelsen för att ändamålet med hela farleden skall blifva förfelad!.
Men ett sådant afbrott i dispositionen öfver farleden skulle lätt inträffa
om ifrågavarande slags anläggningar Unge belastas med inteckning enligt
de härför i allmänhet gällande regler, enär, då hvarje äfven den
minsta del kunde särskild! inteckna^, den ock borde få särskild! utmätas
och säljas till betäckande af den intecknade fordran. Mot sönder
styckning af ifrågavarande farleder genom frivillig öfverlåtelse kan
säkerhet vinnas derigenom att i koncessionerna intages bestämmelse
derom att farlederna icke må till annan öfverlåtas utan Kongl. Maj:ts
tillstånd. För att vinna dylik trygghet i afseende å pantsättning, derest
sådan medgifves, samt utmätning och exsecutiv försäljning behöfde stadgas,
att dessa åtgärder icke fingo vidtagas annorledes än med hela
farleden.

Men blefve det föreskrifvet, att eu farled icke finge annorlunda än i
sin helhet inteckna^ herde såsom en följd deraf, och med hänsyn till vigten
att på ett ställe kunna få kännedom om egendomens gravationer,
tillika stadgas att inteckningen skulle för hela farleden ske vid en och
samma domstol, fastän farleden, såsom oftast är fallet, sträckte sig genom
flera härad eller tingslag. Vid bestämmandet af detta forum
skulle det vara förenad! med ej ringa svårighet att i lagen uppställa
eu bestämd och alltid tillämplig regel angående hvilken domstol i förekommande
fall skulle vara behörig att meddela inteckning; och utan
tvifvel lärer det hos oss icke anses lämplig! att öfverlåta åt verkställande
makten att särskild! för hvarje fall bestämma laga forum för
civilrättsliga handlingar af sådan vigt, som de ifrågavarande. Måhända
skulle man finna minst olämpligt att för handläggningen af dessa slags
ärenden antaga ett för hela riket gemensamt forum, exempelvis underrätten
i rikets hufvudstad.

Det visar sig här, att redan i afseende å forum de allmänt gällande
rättsreglerna icke kunna iakttagas. Äfven i öfrig! skulle form er na. för
inteckningens meddelande blifva annorlunda, dels emedan det icke
kunde komma i fråga att inteckna hvarje obligation särskild!,, utan inteckningen
herde ske på en gång för hela obligationsserien, dels ock
till följd deraf att särskilda bestämmelser från statsmyndighetens sida
kunde finnas i koncessionen eller eljest meddelade, hvilka inverkade på
inteckningsförfarandet.

Det torde ock vara klart, att inteckningen icke kunde uppfylla sitt
ändamål att lemna trygghet för de obligationer, hvilka utgifvas för beredande
af tillgång till trafikledernas anläggning, med mindre att rätt

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast. egendom m. in.

till intecknande uteslutande tillädes nämnda obligationer, eller åtminstone
att hvärje annan inteckning i trafikleden finge sämre rätt än
dessa; men härigenom voro alla de allmänna grunderna för rätt till
inteckning och för den rätt, inteckningen medför, uppgifna.

Mot inteckning i jernvägar möter svårighet äfven derigenom att
den mark, som borde med inteckningen belastas, ofta ej förblir fortfarande
densamma som vid inteckningstillfället. Hvarje gång t. ex. ett
litet stycke af eu jernväg omlägges i förändrad sträckning kommer
jcrnvägen att gå öfver mark, som icke är inbegripen uti den meddelade
inteckningen, under det att en del af den intecknade marken icke
vidare begagnas till jernväg. Ett mycket upplysande exempel i detta
afseende har helt nyligen förekommit. Det bolag, som eger Norbergs
jernväg — den enda jernbana bär i landet, som veterligen blifvit intecknad,
hvartill en yttre föranledning funnits i den tillfälliga omständigheten
att jernvägens hela sträckning faller inom ett och samma
tingslag — har beslut!! ombygga jcrnvägen i en helt annan sträckning
än tillförene, hvarigenom endast några få obetydliga stycken blifva gemensamma
för den nuvarande och den nya sträckningen. Så snart
detta arbete blifvit fullbordad! och den gamla jcrnvägen öfvergifven,
gäller den inteckning, som skulle utgöra säkerhet för bolagets skuld,
endast uti en halfannan mil lång remsa mark, å hvilken ingen jernväg
finnes med undantag af några obetydliga stycken, hvaremot bolagets
hufvudsakliga tillgångar äro nedlagda i en helt annan jernväg, i hvilken
intecknings säkerhet ej eger rum. Skulle nu tryggheten för obligationernas
amortering och ränta hvila på den erhållna inteckningssäkerheten,
vore den så godt som ingen.

Det finnes ännu ett vigtig! skäl hvarför inteckning ej kan utgöra
ett tillfredsställande sätt att vinna säkerhet i jernvägar. Det är nemligen
icke nog att hafva säkerhet, blott i sjelfva jcrnvägen, som utgör
den fasta egendom, hvari inteckning skulle beviljas; man behöfver
tillika säkerhet i den rörliga materielen, hvilken åter utgör lös egendom,
hvarå inteckning ej har tillämpning.

Allt sammanlagd! visar, att inteckningsförfarandet med dess förutsättningar
och förmer icke lämpar sig för jernvägar, kanaler och dermed
jemförliga anläggningar, livilket också är naturligt då dessa såsom
allmänna färdvägar äro till sin beskaffenhet och sin bestämmelse så
väsendtligen olika med annan fast egendom.

Säkerhet för de obligationer, som utgifvas för de till anläggningarnes
åvägabringande försträckta kapital, torde derföre böra sökas på
annat sätt, och bland annat genom tryggande bestämmelser vid med Bih.

till Riksd. Prat. 187.5. 1 Sami. 1 Afd. 6

42 Bil. till Kongl. Maj:is Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

delandet af koncessionen för anläggningar^ och af tillåtelsen att för
dem expropriera mark, samt vid fastställelse!! af bolagsordning för de
bolag, som verkställa anläggningar^ och af dem blifva egare. Men
ett oeftergiflig! vilkor för att trygghet sålunda må kunna beredas är att
anläggningar^ ej må kunna för ändras räkning belastas med inteckningar,
som skulle gorå hvarje åtgärd för beredande af trygghet åt obligationsinnehafvarne
maktlös; och i anledning häraf har ett allmänt förbud att
inteckna ifrågavarande slags anläggningar blifvit i förslaget infördt.

Det är gafvel, att hvad nu är sagd! icke kan hafva tillämpning å
andra anläggningar än dem af större omfattning, till hvilka Kongl.
Maj:ts tillstånd erfordras och hvartill medgifvande att förvärfva mark
enligt expropriationslagen ifrågakommer. De mindre jernbanor och
andra farleder, som byggas på anläggarnes enskilda egor, äro uteslutande
under deras förfogande, och om dem kan här ej vara fråga.

Äfven i andra länder synes man icke vilja lägga det allmänna hypoteksförfarandet
till grund för vinnande af säkerhet för jernvägsobligationer;
hvilket framgår af följande framställning om förfarandet uti
tre af Europas största länder, Preussen, Frankrike och England, samt
i grannriket Danmark.

Preussen. Enligt lagen af deri 3 November 1838 voro i Preussen
jernvägsbolagen underkastade bland annat den inskränkning i
deras fria förvaltningsrätt, att de för upptagande af lån, deri dock
icke inbegreps köp på kredit, voro pligtiga förskaffa sig tillåtelse
af ministern för handel, näringar och offentliga arbeten, och var denne
enligt nämnda författning berättigad att vid tillåtelsen till lånets upptagande
föreskrifva, att en rånte- och amorteringsfond för lånet skulle
af j ernvägsb olaget bildas. Dessutom erfordrades för jernvägsbolagen,
i likhet med för hvarje annan enskild, på grund af kabinettsordren den
17 Juni 1833 regeringens tillstånd för utgifvande af förbindelser, ställda
att betalas till innehafvare!!, hvilket tillstånd utfärdades, efter anmälan
af nyssnämnde minister, i form af ett utaf regeringen beviljadt privilegium.
I detta bestämdes, hvilka rättsliga verkningar skulle med lånet
vara förenade; och skulle privilegiet till hela sitt innehåll genom författa
ngssamlingen kungöras.

Genom lagen den 30 Juni 1870 angående kommanditsällskaper på
aktier och aktiesällskaper, hvilken lag måste anses hafva afseende jemväl
å jernvägsbolagen, kunna visserligen de genom 1838 års lag i allmänhet
stadgade inskränkningar i jernvägsbolagens rätt att upptaga
lån anses hafva förfallit, men deremot äro de på kabinettsordren den
17 Juni 1833 grundade v ilkoren för upptagande af obligationslån fort -

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, ro. m.

farande gällande, samt jern vägsbolagen sålunda, äfven efter det lagen
af den 30 Juni 1870 träd! i kraft, hänvisade att, för erhållande af rätt
att utgifva obligationer ställda på innehafvare^ söka privilegium utaf
regeringen. I de privilegier, som af regeringen utfärdas, intagas de
bestämmelser, som anses erforderliga för att bereda obligationsinnehafvaren
säkerhet för fullgörande af bolagets betalningsskyldighet. Så
t. ex. plägar i privilegierna intagas, att obligationsinnehafvarmé hafva
företrädesrätt till jernvägens nettobehållning framför aktierna och deras
utdelningskuponger; att i en viss b ansticka lånet skall hafva företrädesrätt;
att med förbehåll af deras rätt, som ega äldre privilegier, jernvägen
med byggnader, anläggningar samt rörlig materiel blifver speciel!
förpantad; att jernvägsbolaget till dess obligationsskulden blilvit
helt och hållet liqviderad icke eger rätt att försälja den för banan och
stationerna erforderliga jorden, o. s. v. För den pantsättning, som sålunda
i privilegiet fastställes, sökes icke någon inskrifning i grundboken,
utan panträtten blifver endast publicerad genom privilegiets intagande
i författningssamlingen.

Frankrike. Enligt den rättsuppfattning, som numera gjort sig gällande
i detta land, äro innehafvarne utaf en jernvägskoncession icke
verkliga egare af den jord, som till jernvägen blifvit använd, utan betraktas
jernvägarne såsom till sin natur lika med allmänna landsvägar,
hvilka icke kunna blifva föremål för privat eganderätt. Den rätt, som
anses tillkomma koncessionsinnehafvaren, och hvilken rätt linnés bestämdt
uttalad i 42 art. af det formulär, som utan undantag lägges till
grund för den urkund, hvari koncessionsinnehafvares rättigheter och
skyldigheter bestämmas, är allenast rätten att uppbära transportafgift
af dem, som begagna jernvägen, och icke eganderätt till sjelfva vägen;
och den omständighet, att i några bestämmelser uti koncessionsurkunderna
benämningen »eganderätt» användes för betecknande af jernvägsbolagens
rätt till jernvägen, antages icke i något afseende förändra
naturen af den rättighet, som åt koncessionsinnehafvaren upplåtits, utan
allenast vara en mindre exakt beteckning för donna rättighet. Såsom
grunden dertill att eganderätt till jernvägen icke kan tillerkännas enskilda
personer anföres af den fransyska jurisprudensen: att en dylik
väg, som inrättas till nytta för alla, icke kan vara underkastad de partiel
eller totala modifikationer, som egendom, underkastad enskildes
eganderätt, undergå!-, och hvilka kunna härflyta från försäljning och
andra kontrakter, samt att, då hela vägens förstörande kan blifva en
följd af förändrandet utaf en ringa del, det såsom stridande emot syf -

44 Bil. till Kongl. May.ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

tet med vägens inrättande, icke kan tillåtas att någon del af vägen
genom privata aftal blifver dragen från sitt ändamål.

Då sålunda innehafvarne af en jernväg icke betraktas såsom jernvägens
egare, följer deraf tydligen, att en jernväg icke såsom privategendom
kan blifva föremål för utmätning i den ordning, som för
annan fast egendom är stadgad; att en jernväg icke utan statens samtycke
kan till annan person eller annat bolag öfverlåtas; samt att densamma,
då statens intresse sådant kräfver, kan beläggas med seqvester
d. v. s. tagas under statens administration.

Emedan jernvägsinnehafvarnes rättsliga ställning är sådan, och
härtill kommer, att koncessioner å jernvägar numera meddelas allenast
på viss tid, 99 år, efter hvars utgång staten inträder i alla bolagets
rättigheter till jernvägen, är det uppenbart att i Frankrike fråga icke
kan uppstå att hypotisera jernvägar genom något förfarande mer eller
mindre analogi med pantsättning af fast egendom. Något behof att erhålla
en form, hvarunder belägen kunna lemna säkerhet för sina förbindelser,
har icke heller i Frankrike uppstått, då i de fall, der någon
säkerhet, utöfver bolagsordningens bestämmelser derom att vinsten af
trafiken å jernvägen skall i främsta rummet användas till liqviderande
af ränta och amortering af de upplånade medlen, varit erforderlig, staten
träd! emellan och lemna! sin räntegaranti.

England. Endast på grund af en speciel parlamentsakt eller i
vissa särskild! bestämda fall på grund af ett utaf »Board of träde» utfärd
ad t certifikat, hvilket sistnämnda dock skall underställas Parlamentets
pröfning och inom viss föreslcrifven tid kan af hvardera Huset
förkastas, ega jernvägsbolag rätt att emot panträtt i företaget eller
emot skuldförbindelse upplåna penningar; och äro jernvägsbolagen vid
pantsättningen underkastade de vilkor, som i den speciela akten bestämmas.
Pantsättningen sker genom utfärdandet enligt formulär af eu
»Mortgage-Deed» (Panisättningsurkund), hvari åberopas den akt, som
bevilja! rätten att pantsätta företaget, och hvilken urkund förses med
påskrift af två styrelseledamöter samt en af bolagets tjenstemän att det
emot pant upptagna lånet icke öfverstiger hvad bolaget på grund af
akten eget- rätt att upptaga. Alla på grund af en akt gjorda pants ättni
n gar ega sins emellan lika rätt, hvaremot de samtliga ega företräde
framför sådana som eg a rum på grund af eu efterföljande akt, Hvarje
jernvägsbolag åligger att hos registrator!! för aktiebolagen i England
hafva antecknade namnen på dess sekreterare, räkenskapsförare och
kassör, samt att för hvarje halfår efter faststäldt formulär uppgöra räkning
öfver dess upplasta kapital samt insända en afskrift af donna räk -

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

rang till nämnde registrator. Bolagets låneräkning skall utan afgift
hållas tillgänglig hos bolaget för inneliafvarne af dess förbindelser, och
hvarje annan eger rätt att emot afgift hos registrator!! taga kännedom
af jern vägsbolagens lånerälcningar, samt att deraf erhålla afskrift.

Den speciela akt, som medgifvit upptagande af ett lån emot pantsättning
af jernvägen, kan jemväl innehålla berättigande för eu eller
flere pantinnehafvare att, derest oguldna räntor eller förfallet kapital
uppgår till ett visst belopp, pantinnehafvare!! är berättigad att åska det
en uppbördsman måtte blifva tillsatt, hvilken med bolagets inflytande
inkomster eger att liqvidera den förfallna skulden. Sedan liqviden blifva
verkställd, upphör en dylik uppbördsman befattning.

Danmark. Förr än konkurslagen af den 25 Mars 1872 trädde i kraft,
var det enligt deri danska lagstiftningen tillåtet att gifva underpant (hypotek)
ej mindre i en samling af lösegendom, betecknad endast med
en allmän benämning (universitas remin) antingen särskild!, för sig eller
i förening med fast egendom, än äfven i allt hvad pantgifvare!! egde
och skulle komma att ega. Dylika pantsättningar skulle, om deri ingick
fäst egendom, tingläs as såväl vid pantgifvarens personliga »värneting»,
som ock vid den rätt, under hvilken den fasta egendomen välbelägen.

Under sådant förhållande och då vid dylik pantsättning det äfven
var tillåtet att gifva äfven sekundär panträtt, kunde ett jernvägsbolag,
med användande af de allmänna formerna för pantsättning, efter behof
för sin obligationsskuld lemna panträtt i jernvägen med dertill hörande
byggnader och materiel, utan att derför någon speciallagstiftning var
af nöden.

Sedan ofvannämnda konkurslag träd! i kraft, enligt hvilken det är
förbjudet att stifta underpant i allt hvad man eger eller kommer att
ega, eller i samlingar af likartade eller till ett gemensamt bruk bestämda
lösören, derifrån dock undantagas inventarier vid landtegendomar,
fabriker och andra industriel anläggningar, uti hvilka i förbindelse
med fastigheten underpant fortfarande kan gifvas, är det tvifvelaktigt huruvida
ett jernvägsbolag numera skulle kunna på det förr vanliga sättet
låta stifta en underpant i jernvägen med tillhörande rörlig materiel, utan
antager man i Danmark att, när hädanefter för ett sådant bolag uppstå!-
behof att lemna en dylik underpant, bolaget skall söka förvärfva
sig rätt dertill genom en särskild speciallag, ehuru fråga härom, sedan
den nya konkurslagen den 1 Oktober 1872 trädt i kraft, ännu icke
förekommit.

46 Bil, till Kongl. Majds Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

17 §•

Då sökt inteckning ej genast beviljas och den handling, hvarå ansökningen
grundas, blifvit återlemnad till sökanden, är det visserligen
af vigt att handlingens identitet kan utrönas, då den ånyo inlemnas till
rätten. Utan särskild! stadgande lära domstolarne också sjelfmant iakttaga
den försigtigheten att åteckna en dylik handling presentatum.
Skulle dock något stadgande i detta afseende anses nödvändigt, synes
det vara lämpligare att meddela föreskriften icke endast för inteckningsh
andlin gar utan gorå den så omfattande att den egde tillämpning jemväl
på den mångfald af andra handlingar, der samma behof kan förefinnas.
Denna § innefattar följaktligen i likhet med gällande lag endast
föreskrift derom att, sedan Rätten beviljat inteckning, bevis derom
skall tecknas å handlingen.

18 §.

Då i 17 Kap. Handelsbalken fullständiga bestämmelser angående
inteckningars inbördes rätt och företräde till betalning äro gifna, har
det ansetts tillfyllest att i denna § hänvisa till nämnda lagrum.

19 §.

Skyldigheten att genom förnyelse hvart tionde år bebehålla inteckning
för fordran vid gällande kraft har ur nu varande inteckningslag
upptagits i detta förslag, lika som förut i Lagberedningens.

Såsom bekant är, har det på senare tider satts i fråga att borttaga
förnyelserna. I sammanhang med det af särskilde komiterade år 1867
afgifna förslag till inrättande af fastiglietsböcker, föreslogs nemligen af
komiterades flertal, att förnyelsen skulle upphöra såsom skyldighet men
qvarstå såsom rättighet för inteclmingshafvaren; hvaremot minoriteten
inom komitier,, likasom sedermera, vid granskning afi komitéens förslag,
de bland Högsta Domstolens ledamöter, som särskild! vidrörde detta
ämne, yttrade sig för förnyelsens bibehållande i dess nuvarande form.

Det hufvudsakligaste bland de skäl, som an dragits emot förnyelseskyldigheten,
innefattas i det af förenämnda komité afgifna yttrande,
att den våda och det besvär, som äro förenade med förnyelsen, i väsendtlig
mån skulle bidragit att betaga intecknade fordringshandlingar
på affärsmarknaden den kredit de förtjena. Att inteckningsförnyelsen

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

medfört någon sådan verkan torde dock icke af erfarenheten vitsordas.
Om det hos oss funnits tider, såsom exempelvis den då komitéens yttrande
afgafs, under hvilka äfven mot den bästa inteckningssäkerhet lån
endast med svårighet kunde erhållas, har sådant ingalunda berott på
inteckningsförnyelsen utan på andra omständigheter, och deribland
främst den allmänna penningeställningen.

Men om också man icke får tillskrifva inteckningsförnyelsen en
menlig inverkan, som ofvan blifvit omnämnd, kan det ej förnekas, att
de med förnyelsen förenade olägenheter mana till undersökning, huruvida
förnyelsens bibehållande oundgängligen är af behofvet påkallad.
Skälen för ett sådant bibehållande hafva redan blifvit fullständigt anförda
dels åt minoriteten inom förenämnda komité, dels ock inom
Högsta Domstolen.

Man har i sådant hänseende erinrat, att redan inlösta inteckningar
ofta förkommo, synnerligast derigenom att fastighetsegare förstörde dem
i den tro att inteckningen redan derigenom förfölls; att till följd deraf,
om förnyelserna afskaffades, fastighetsböckerna, derest sådana infördes,
inom kort skulle komma att såsom gällande upptaga en mängd inteckningar
för fordran, hvilka, ehuru de i verkligheten upphört att belasta
egendomen, likväl skulle synas qvarstå och derigenom utöfva eu menlig
inverkan på senare inteckningar; att, om man, för att undanrödja detta
missförhållande, ville, i likhet med komitéen, medgifva fastighetsegaren
rättighet att, efter s. k. ediktalstämning å alla rättsegande, få en inlöst
men förkommen inteckning dödad, sådant icke blefve tillfyllestgörande,
enär fastighetsegaren oftast ej skulle kunna åstadkomma den erforderlig»
bevisningen derom att inlösen skott, och att handlingen vore bortkommen,
samt endast i yttersta nödfall skulle vilja underkasta sig den
kostnad och tidsutdrägt, som med ett dylikt förfarande voro förenade;
att, oaktadt de i lagen föreskrift^ försigtighetsmått vid det s. k. ediktalförfarandet,
ändock kunde inträffa att inteckningshafvare komme att förlora
sin rätt genom underlåtenhet att åtlyda en kallelse, som till följd
af sjelfva publikationssättet lätt kunnat undgå hans uppmärksamhet;
och att donna möjlighet innebure en fara, som mer än de med inteckningsförnyelsen
förenade olägenheter, skulle nedsätta förtroendet till
hypotek i fastighet.

Då dessa, och de flera skäl, som förefinnas för bibehållande af inteckningsförnyelsen,
äro sådana att de, på sätt inom Högsta Domstolen
blifvit erinradt, mana till synnerlig varsamhet i förevarande fråga, har
det icke ansetts rådlig^ att för närvarande borttaga skyldigheten att
förnya inteckningar för fordran.

48 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

För att emellertid göra förnyelserna sfi lätt verkställbara och sfi
litet betungande som möjligt, har det förfarande föreslagits, hvarom 21
§ handlar.

Då de skal, som tala emot borttagandet af förnyelseskyldigheten i
afseende å inteckning för fordran, icke ega samma tillämplighet å inteckning
för nyttjanderätt till hela fastigheten eller någon viss del af
dess område, eller för servitut, har skyldigheten att förnya sådana inteckningar
ansetts kunna utan våda eftergifvas.

Den tillåtelse, som i 21 § af 1818 års inteckningsförordning lemnats
borgenär att genom bevakning i konkurs bibehålla inteckningsrätten,
har, såsom ofta blifvit anmärkt, föranledt förvecklingar, utan att
medföra någon nämnvärd fördel. I enlighet med Lagberedningens förslag
har följaktligen nämnda tillåtelse ansetts höra upphöra, men i olikhet
med redaktionen i Lagberedningens förslag har det här icke funnits
nödigt att uttryckligen utsäga, att tillåtelsen ej vidare eger rum. Icke
heller lärer väl vara af nöden att i denna § uppräkna och, såsom icke
utgörande undantag från regeln, beteckna åtskilliga andra förut möjligen
omtvistade eller eljest tänkbara fall såsom t. ex. frågan huruvida postposition
eller annan förändring af inteckning medför samma verkan som
inte ckningsförny els e.

Ordalydelsen utesluter hvarje tolkning, hvarigenom åt någon som
helst annan åtgärd kunde tilläggas den verkan af inteckningsrättens
bibehållande, som uttryckligen är förbehållen åt förnyelsen.

21 §.

I ändamål, såsom redan är antydt, att bereda lättnad för verkställande
af inteckningsförnyelsen, har här föreslagits att låta domaren å
landet, utan biträde af nämnd och jemväl utom tingen, meddela sådan
åtgärd. Då hufvudsakligen annan pröfning härvid ej ifrågakommer än
den, huruvida tiden, inom hvilken förnyelse bör ske, blifvit iakttagen,
kan någon våda ej vara förenad med att sålunda på domaren ensam
öfverflytta Rättens befattning med dylikt ärende, helst då, för vinnande
af nödig kontroll öfver hans åtgöranden, tillika blifvit föreslaget att
ifrågavarande ärenden skola upptagas i särskild! inteckningsprotokoll,
som skall uppläsas vid nästa lagtima rättegångstillfälle. Deremot måste
det väsendtligen underlätta förnyelsen att den får ske när som helst
hemma hos domaren, utan att inte clan n gshafvaren behöfver efterforska
och iakttaga tiderna för de lagtima tingens hållande.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Genom hvad nu föreslagits blifver det förfarande öfverflödigt,
hvarom 22 § i 1818 års inteckningsförordning handlar.

Skulle domaren, sedan han enskild! meddela! förnyelse, försumma
att vid lagtima tinget uppläsa sitt protokoll i ärende!, kan sådan! naturligtvis
icke föranleda dertill att den redan beviljade förnyelsen går om
intet, utan medför endast ansvar för domaren såsom för annat fel vid
embetets utöfvande.

Det här omförmälda särskilda intecknings protokollet har, såsom af
38 § synes, jemväl till uppgift att upptaga hos domaren gjord anmälan
om verkställd utmätning af fast egendom för icke intecknad fordran.

22 §.

1 donna § har blifvit föreslaget att dödande, postposition eller annan
förändring af inteckning för fordran ej må ske utan fastighetsegares
samtycke. Det bör icke få ankomma på borgenärens godtycke att ensidigt,
utan fastighetsegarens begifvande, vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom
den inteckningssäkerhet, denne lemna!, försämras. Det är nemligen
uppenbart, att genom ett sådan! förfarande väsendtliga olägenheter
skulle för fastighetsegaren uppstå, t. ex. om han behöfde för ny belåning
använda en inteckning, men funne sig genom en dylik, utan hans
vetskap, af inteckningsinnehafvaren vidtagen åtgärd urståndsätta att, på
sätt han beräkna!, använda inteckningen för nämnda ändamål.

I öfverensstämmelse med hvad under nu gällande inteckningslagstiftning
varit allmänt vedertaget, har det i förevarande förslag ansetts nödigt
föreskrifva, att sådan förändring af inteckning, hvarom här är fråga, ej må
ske med mindre att inteckningshandlingen i hufvudskrift företes vid den
Rätt, som bevilja! inteckningen. Vigtiga skäl tala mot lämpligheten af
det utaf Lagberedningen i detta hänseende föreslagna förfarande, att
inteckningshafvaren skulle ega vid annan Rätt uppvisa hufvudskriften,
försedd med skriftlig! förklarande i hvad mån inteckningen skulle förändras,
och, sedan donna Rätt intagit förklarandet i sitt protokoll, förete
detta inför inteckningsdomstolen med samma verkan som om hufvudskriften
blifvit der uppvisad. Frågorna om relaxation och postposition
äro i allmänhet af ganska invecklad art, och ej sällan skulle det blifva
svårt för den enskilde inteckningshafvaren att i påskrift å handlingen
med tillräcklig tydlighet uttrycka den åsyftade förändringen. Det är således
antaglig!, att dessa påskrifter mången gång skulle blifva oriktiga
eller otydliga, och i följd deraf domstolens åtgärd möjligen blifva annorlunda
beskaffad än sökanden åsyfta!. Dessa påskrifter skulle dessutom

Bill. till Riksd. Prot. 1875. 1 Sarnl. 1 Afd. 7

50 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

ofta göras vilkorliga, i det att inteckningshafvarens samtycke till förändringen
gjordes beroende deraf att alla ofri ga rättegång jemväl biföllo
densamma, och då vid sådant förhållande lätt kunde inträffa att
förändringen aldrig komme till stånd, skulle inteckningshandlingen i
detta fall onödigtvis vara behäftad med en påskrift, som kunde föranleda
till förvecklingar. Med hänsyn härtill torde den lättnad, som det
af Lagberedningen föreslagna förfarande skulle bereda, icke kunna anses
motsvara de dermed förenade olägenheter; och Lagberedningen har
också sjelf nödgats, till förekommande af oreda, föreslå undantag från
den medgifna rättigheten.

24 §.

Då de i 23 § föreslagna bestämmelser icke alltid kunna utan särskild
föreskrift derom tillämpas i de fall då en beviljad inteckning i
följd af konkurs förlorar sin verkan, har här föreslagits, att med dylik
intecknings dödande må förfaras på enahanda sätt, som i nämnda § är
stadgadt.

25 §.

Den grundsats, som här blifvit uttalad, att inteckning för fordran
ej upphör genom dennas inlösande af gäldenären, utan kan ånyo utsläppas
med laga verkan och bibehålla donna till dess inteckningen
dödas eller förfaller, har redan länge varit af domstolarne tillämpad.
Det föreslagna stadgandet öfverensstämmer med grundsatsen i 1 § att
fastighetsegaren må sjelf låta inteckna sin egendom.

28 §.

För närvarande torde den rätts åsigt i allmänhet följas, att, äfven
om å intecknad skuldförbindelse ny egare af fastigheten tecknar åtagande
af personligt betalningsansvar, sådant icke föranleder till befrielse för
ursprunglige gäldenären, derest icke uttryckligt förbehåll derom finnes
gjordt. Det nu framlagda förslaget utgår deremot i likhet med Lagberedningens
från den uppfattning, att sjelfva emottagande! af den nya
förbindelsen måste anses såsom bevis derom, att fordringsegaren antagit
nye egaren såsom gäldenär i den förres ställe. Härvid har dock ansetts
nödigt foga det vilkor, att förbindelsen finnes tecknad å sjelfva fordringshandlingen,
på det att en senare innehafvare deraf ej må lemnas i okunnighet
om den inträffade förändringen.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom, ro. ro. 51

29 §.

Om en innehafvare af intecknad skuldförbindelse icke velat från
ansvarighet för gälden befria förbindelsens utgifvare, utan vill hafva
honom fortfarande bunden till betalningsskyldighet, oaktadt han upphört
att vara egare af fastigheten, bör inteckningshafvaren å sin sida vara
pligtig att lemna rättsförhållandet till denne sin gäldenär i oförändradt
skick hvad inteckningssäkerheten angår. Af samma skäl, som innehafvaren
af handfången pant icke får vanvårda panten utan att ådraga sig
ersättningsskyldighet, bör det icke stå fordringsegaren Öppet att, i förlitande
på gäldenärens personliga betalningsskyldighet, nedflytta eller
annorledes försämra inteckning i fast egendom för att dymedelst förskaffa
bättre förmånsrätt åt en ursprungligen sämre inteckning. _ Vidtager
lian en sådan åtgärd, och föranleder donna dertill att fordringen
sedermera ej kan uttagas ur egendomen, eller låter han sin inteckning
deri helt och hållet dödas eller förfalla, kan han icke hafva något berättigadt
anspråk, att för hvad som genom hans förvållande ej kunnat ur
egendomen utgå, hålla sig till utgifvaren af förbindelsen.

31 §•

Om intecknad egendom af egaren vanvårdas eller förderfvas så att
inteckningshafvarens säkerhet kan anses hafva derigenom blifvit märkligen
minskad, är det af vigt för inteckningshafvaren att kunna skyndsamt
vidtaga åtgärd för att söka om möjligt utfå sin fordran innan egendomens
värde än ytterligare förminskas. Han bör härvid icke vara förbunden
att iakttaga den med gäldenären aftalade förfallotid, hvars åtnjutande
denne genom sitt förfarande måste anses hafva förverkat; och har
förevarande f blifvit i enlighet härmed affattad.

32-37 §§.

Enligt Romersk rätt är innehafvare af ett hypotek, hvilket gemensamt
belastar flera fastigheter, berättigad att, utan afseende derpå att
fastigheterna äro med efterföljande specialhypotek besvärade, ur hvilken
fastighet, som af honom bestämmes, uttaga betalningen för hela sin
fordran, äfven om, genom det af honom valda sättet för liqvidens uttagande,
innehafvare af specialhypotek, hvilka eljest skulle kunna erhålla
godtgörelse, gå förlustiga sin liqvid. En dylik rättighet antages utgöra
allenast en konseqvens utaf panträttens egenskap att vara odelbar, hvil -

52 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

ken innebär, att hvarje del af den pantsatta egendomen häftar för hela
fordran. Då pantinnehafvare!! sålunda endast gör gällande en i panträttens
eget väsen grundad rättighet, antages någon förbindelse för
honom icke förefinnas att vid utöfvande deraf tillse, att yngre panträttigheter,
så vidt möjligt är, blifva bevarade.

Det enda sätt, på hvithet innehafvare!! af ett efterföljande specialhypotek
kan enligt Romersk rätt skydda sig emot den skada, hvaraf
han genom ett äldre gemensamt hypotek sålunda hotas, är genom användande
af den honom såsom innehafvare af en yngre panträtt tillkommande
rättighet att utläsa det äldre hypoteket och derigenom
inträda i den bättre rätt, som detta tillkommer. Endast vid konkurs,
der genom domaren liqvidation af gäldenärens samtliga skulder eger
ruin, upphöra enligt Romerska rättens bestämmelser, sådana de numera
tillämpas, hypoteksinnehafvarens fria valrätt bland de förpantade fastigheterna,
och han måste dervid låta sig nöja att ur dessa fastigheter
erhålla sin liqvid på det sätt, som af domaren bestämmes. För denne
antages deremot förbindelse finnas, att vid liqvidationen tillse att bestämda
rättigheter, så vidt ske kan utan minskning i ändras bättre rätt,
blifva bevarade, och enligt donna grundsats kunna innehafvare af specialhypotek
fordra, att konkursdomaren föreskrifter ett sådant sätt för det
äldre gemensamma hypotekets uttagande ur fastigheterna, hvarigenom,
med. bevarande af rätten att derför erhålla skyndsam och fullständig
liqvid, äfven för specialhypoteken det med rättvisan mest öfverensstämmande
resultat vinnes.

Den sålunda inom den Romerska rätten uppställda hufvudgrundsats,
att innehafvare!! af ett hypotek, som gemensamt belastar flera
fastigheter, är berättigad att utan inskränkning för hela sin fordran
hålla sig till hvilken af de förpantade fastigheterna han åstundan har
sedermera inom den utländska lagstiftningen gjort sig gällande. Så
uttalades i Preussiska konkurslagen af den 8 Maj 1855, att, då eu fordran
odelad häftar vid flera fastigheter, fordringsegaren är berättigad
att för hela sin fordran hålla sig till hvarje särskild fastighet. Endast
i det fall att köpeskillingarne för särskilda fastigheter samtidigt fördelades,
föreskrefs i donna lag att betalning för det gemensamma hypoteket
skulle på det sätt uttagas att, efter afräknande af de fordringar,
som föregingo det gemensamma hypoteket, resterna af köpeskillingarne
sammanlades och det gemensamma hypoteket fördelades efter förhållandet
emellan den sålunda erhållna summan och hvar och en af de
särskilda köpeskillingsresterna. Skedde fördelningen af köpeskillingen
för några af fastigheterna förr än för de öfriga, skulle af köpeskillin -

m. ra.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

garne för de sistnämnda så mycket afräknas för det gemensamma hypoteket,
som derur skulle tagits vid samtidig fördelning af köpeskillingarne.
Den så bestämda delen tillkom, sedan det gemensamma hypoteket
blifvit. fullständigt liqvideradt, sådane fordringsegare, som i de
fastigheter, med afseende å hvilka köpeskillingsfördelningen först egt
rum, haft specialhypotek med sämre rätt än det gemensamma hypotek^
och hvilka icke ur dessa fastigheter erhållit liqvid. Genom eu
i sammanhang med den nya subhastationsordningen af år 1869 utfärdad
författning hafva numera nyssnämnda konkurslags bestämmelser blifvit
så ändrade, att innehafvare!! af ett gemensamt hypotek eger för hela
sin fordran utan inskränkning hålla sig till köpeskillingen för hvarje
särskild fastighet, utan rättighet för innehafvare!! af ett efterföljande
specialhypotek, som genom den sålunda medgifna valrätten blifver
lidande, att ur annan fastighet för sin förlust erhålla ersättning; och
dylika bestämmelser hafva sedermera blifvit intagna i den Preussiska
lagen af år 1872 angående grundboks- och hypoteksväsendets ordnande.

Enligt såväl den Sachsiska som den österrikiska lagstiftningen eger
likaledes innehafvare!! af ett gemensamt hypotek befogenhet att efter
fritt val ur de förpantade fastigheterna uttaga sin fordran; och de inskränkningar
uti ifrågavarande valrätt, som af lagstiftningen i Wurtemberg
och Bayern blifvit uppställda, äro tillämpliga hufvudsakligen i det
fall att det gemensamma hypoteket skall vid inträffad konkurs liqvideras,
ty enligt den Bayerska prioritetsordningen af den 1 Juni 1822
är innehafvare!! af det gemensamma hypoteket endast i det fall skyldig
att i främsta rummet taga liqvid ur fastigheter, hvilka icke äro
med efterföljande specialhypotek belastade, att detta utan olägenhet
för honom kan ske, och det sålunda uppställda vilkoret kan tydligen
endast uppfyllas i det fall att samtliga de af det gemensamma hypoteket
belastade fastigheter samtidigt blifva försålda och köpeskillingarne
för dem på en gång fördelade; och då den Wiirtembergska hypotekslagen
af den 25 April 1825 stadgar, att den fordringsegare, som
innehar ett gemensamt hypotek, skall erhålla sin liqvid ur den fastighet,
hvars användande medför minsta olägenhet för gäldenären eller för
andra, som ega rättsanspråk i fastigheterna, och som tillika försäkrar
fordringsegaren om den honom tillkommande betalningen, är det äfven
enligt donna lag hufvudsakligen vid konkurs som fordringsegarens valrätt
blifver inskränkt. Derest samtidig försäljning af de förpantade
fastigheterna icke eger rum, antages det nemligen icke stå tillsammans
med innehafvarens rätt att vara försäkrad om liqvid för det gemen -

54 Bil. till Konrjl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

samma hypoteket, att ej låta honom ur de först försålda fastigheterna
utfå sin fordran.

På samma sätt som i Tyskland har äfven i Frankrike den grundsatsen
gjort sig gällande, att innehafvaren af ett hypotek, som gemensamt
belastar flera fastigheter, eger rätt att ur hvilken lustighet han
vill söka betalning, utan att innehafvande af efterföljande specialhypotek
kunna fordra, att han ur hvarje särskild fastighet uttager allenast någon
del af det honom tillkommande beloppet. Innehafvaren af ett gemensamt
hypotek anses på grund af bestämmelsen i Art. 2,114 i ende civil
derom att hypoteksrätten är odelbar, berättigad att hålla sig till den
fastighet han vill, utan att kunna tvingas att dela den honom tillkommande
hypoteksrätten; och donna grundsats tillämpas numera utan
skiljaktighet af samtliga domstolarne.

Det enda sätt, som finnes för en yngre specialhypotekarie att
skydda sig emot den förlust, som genom valrätten för det äldre gemensamma
hypoteket kan honom tillskyndas, består, på samma sätt som
enligt den Romerska rättens bestämmelser, deri att den yngre specialhypotekarien
utlöser det gemensamma hypoteket och sålunda, i öfverensstämmelse
med föreskrifterna i Art. 1,251 uti ende civil, inträder i
dettas rätt. Endast i det fall blifver den fria valrätten för det gemensamma
hypoteket inskränkt att köpeskillingarne för flera af de intecknade
fastigheterna genom en och samma köpeskillingsliqvid fördelas.
I detta fall antages af den franska jurisprudensen liqvidationsförrättaren
vara berättigad att, der innehafvaren af det gemensamma hypoteket
icke har något deremot stridande intresse, på det sätt verkställa fördelningen
af nämnda hypotek på de särskilda fastigheterna att äfven
efterföljande specialhypotekariers rätt blifver, så vidt möjligt är, skyddad.
Fördelningen af det gemensamma hypoteket bör i detta fall,
enligt den åsigt, som numera hos Cassationsdomstolen i Frankrike gjort
sig gällande, ske i proportion till de särskilda fastigheternas värde.

Äfven enligt lagstiftningen i Danmark och Norge är innehafvaren
af ett gemensamt hypotek berättigad att för hela beloppet af sin fordran
hålla sig till eu hvar af de gemensamt hypotisera^ fastigheterna.

Solidaritetsprincipen, hvilken sålunda öfverallt inom främmande länders
lagstiftning blifvit förherrskande, har deremot inom den Svenska
rätten icke kunnat gorå sig fullt gällande. Vid stiftandet af 1818 års
inteckningslag, då fråga uppstod att i lagstiftningen gifva bestämda
föreskrifter för afgörandet af uppkommande kollisioner emellan gemensamma
inteckningar och efterföljande specialinteckningar, för hvilka kollisioners
slitande man dittills saknat säker ledning af lag, utgick man

Bil. till Kongl. May.ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

nemligen från grundsatsen, att innehafvaren af den gemensamma inteckningen
borde på det sätt ur de förpantade fastigheterna uttaga sin
fordran att, så vidt möjligt vore, en efterföljande specialintecknings rätt
blefve skyddad. I följd häraf infördes i 19 § uti förordningen stadgandet
att en borgenär, som för sin fordran fatt inteckning uti flera fastigheter,
icke finge, till minskning af annans rätt, som å samma tid eller
efter honom låtit dess fordran intecknas i endera fastigheten, njuta ur
donna senare betalning för mera än som bruste i de andra fastigheterna.

Detta stadgande, som endast omnämnde det enklaste fallet att kollision
inträffade emellan den gemensamma inteckningen och en samtidig
eller efterföljande specialinteckning uti en af fastigheterna, hvilka
fastigheter förutsattes fortfarande vara i samma egares hand, kunde
uppenbarligen icke anses gifva tillräcklig ledning för slitandet af de
mera invecklade kollisionsfallen då, jemte den generel inteckningen,
efterföljande specialinteckningar finnas i flera särskilda af de utaf den
gemensamma inteckningen besvärade fastigheterna, hvilka af olika egare
innehafvas, och detta förhållande, som vid domstolarnes behandling af
dylika kollisionsfall, ständigt trädde i dagen, föranledde redan Lagkomitén
att i det uppgjorda förslaget till allmän civillag, genom tilläggandet
af ytterligare bestämmelser till det i 1818 års förordning intagna
stadgandet, gifva den antagna grundsatsen en vidsträcktare tillämpning.

Af sådan anledning intogs i Lagkomiténs förslag jemväl ett stadgande,
att, der ej tillgång till gäldandet af den gemensamma inteckningen
funnes utan att brist för efterföljande specialinteckningar uppkom,
förlusten alltid skulle drabba den ''yngre specialinteckningen, dock
så att för äldre inteckning icke finge njutas rätt till mera än köpeskillingen
för den fastighet, hvari inteckning skott; och innehöll förslaget
jemväl föreskrifter huru de särskilda köpeskillingarne skulle beräknas
" för det fall att fastigheterna gemensamt försåldes.

Lagberedningen åter medgaf väl, att efter sakens natur och allmänt
vedertagna rättsbegrepp panträtt måste medföra solidaritet i hvar del
af det pantsätta, då annorlunda ej vore öfverenskommet eller förordnadt,
men antog, att användandet af den motsätta principen, eller den så kallade
delningsprincipen, skulle leda till inteckningsväsendets betydliga
förenkling, derest den både kunnat användas utan att man derigenom
lade alltför tunga band på aftalsfriheten. På sistnämnda grund ansåg
Beredningen det vara betänkligt att föreslå solidaritetsprincipens fullständiga
upphäfvande, utan antog Beredningen, att donna princip _ borde
inskränkas dertill att hvarje särskild fastighet häftade för eu viss del

56 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart, å fång till fast egendom, m. m.

och derutöfver endast för hvad ur de andra fastigheterna ej kunde utfås.
I följd häraf föreslog Lagberedningen, att, då det ej vid inteckningens
beviljande blifvit utsatt för hvad belopp af fordringen hvarje särskild
fastighet häftade, ansvarigheten dem emellan skulle beräknas efter förhållandet
af hvardera fastighetens värde till sammanlagda värdet af
dem alla;

att om köpeskillingen för någondera fastigheten icke lemnade full
tillgång till gäldande af det ansvarighetsbelopp, hvarför fastigheten häftade,
bristen skulle falla öfriga fastigheter till last efter samma förhållande,
som dem emellan varit gällande i fråga om den primitiva ansvarigheten; att

likväl hvad af de intecknade fastigheterna funnes qvar hos gäldenären
eller den, som i hans ställe herde svara för gälden, och som
icke vore med särskild inteckning belastad!, skulle först gå i betalning,
samt endast återstoden, som icke kunde derur utgå, skulle falla de
öfriga fastigheterna till last och dem emellan fördelas enligt nyss angifna
grunder;

att, om någon af de fastigheter, som voro belastade med särskilda
inteckningar, lemnade öfverskott sedan dess ansvarighetsbelopp af den
odelade fordringen jemte det, hvarför samma fastighet kunde särskild!
vara intecknad, blifvit guldet, och brist deremot uppstå!! för specialinteckning
i annan fastighet, öfverskottet skulle användas till fyllnad af
bristen, samt att sådan fyllnad skulle tillkomma specialinteckningarne i
den ordning de sig emellan egde efter åldern, dock så att ingen inteckning
erhölle rätt till mera än hvad för densamma af köpeskillingen för
den fastighet, hvari den beviljats, skola! utgå, om den odelade fordringen
ej varit i fastigheten intecknad, hvarjemte för det fall att någon af
de med den gemensamma inteckningen belastade fastigheterna kommit
i annans eg o än gäldenärens eller den, som lika med honom svarade
för gälden, detta skulle i förhållande till inteckningshafvarne i de öfriga
egendomarne så anses, som både den nye egaren, samma dag han sökt
lagfart i fastigheten, fått inteckning deri för fastighetens falla värde.

Från de af Lagberedningen sålunda föreslagna stadgande!! skilde
sig det utaf en af ledamöterna, Gunther, särskild! framställda förslag
förnämligast deruti, att, stadgandena derom, att såväl de fastigheter, som
farinös qvar hos gäldenären och ej voro med efterföljande specialinteckningar
belastade, skulle i främsta rummet användas till den gemensamma
inteckningens liqviderande, som ock rättigheten för efterföljande
specialhypotek att njuta betalning af öfverskottet uti annan fastighet

Bil. till Kong!. Maj:ts Nåd. Prof), ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m. 57

skulle ur förslaget uteslutas, och sålunda den af Beredningen antagna
hufvudregel blifva utan inskränkning gällande.

Det af Gunther sålunda uppgjorda förslaget till stadgande!! angående
sättet för liqviderande af eu fordran, som blifvit gemensamt intecknad
i flera fastigheter, bär sedermera utan väsendtlig förändring dels
influtit i den af Riksdagen för dess del år 1848 antagna förslag till ny
inteckningslag, dels ock intagits i det af komiterade för utarbetande af
förslag till fastighetsböcker uppgjorda förslag; och uttalades jemväl vid
granskningen af sistnämnda förslag i Högsta Domstolen, att emot införandet
i vår lagstiftning af de föreslagna grundsatserna för lösning af
uppkommande kollisioner emellan gemensamma och specialinteckningar
icke var något att erinra, blott lagstadgandet icke under något vilkor
tillädes retroaktiv verkan.

Visserligen torde icke kunna bestridas, att det konseqventaste och
enda i alla afseende!! fullt tillfredsställande sättet för lösningen af kollisionsfallen
vid gemensamma inteckningar innebäres i den annorstädes
öfverallt antagna, oinskränkta tillämpningen af solidaritetsprincipen, om
ock eu dylik tillämpning måste medföra det resultat, att specialinteckningar
med sämre rätt än den gemensamma inteckningen icke kunna
annat än i undantagsfall förekomma. Då likväl bruket af gemensamma
inteckningar hos oss gjort sig gällande i den omfattning, att den inskränkning
i möjligheten af att använda efterföljande specialinteckningar,
som med införandet af solidaritetsprincipen i dess strängaste form
oundvikligen vore förenad, antagligen skulle medföra en alltför stol''
rubbning i fastighetskrediten, har man ansett sig i förevarande förslag
höra följa de grundsatser, som innehållas i det Giintherska förslaget,
hvars företräde framför Lagberedningens förslag i afseende å såväl följdriktighet
som enkelhet kan anses i den af Gunther afgifna reservationen
hafva blifvit ådagalagd.

Nyssnämnda förslag är dock i ett hänseende behäftad!; med en ofullständighet,
som kan i ej oväsendtlig mån omintetgöra fördelarne deraf.
En af förslagets hufvudgrunder är den solidariska ansvarighet, som
skulle emellan samtliga de gemensamt intecknade egendomarne förefinnas
i så måtto att, derest någon af dem icke lemnade tillgång till fulla
gäldandet af den andel i fordringen, som, efter förhållandet af hans
taxeringsvärde till de öfrigas, å egendomen belöpte, bristen skulle Hide
öfriga egendomarne fyllas. I det fall att någon af egendomarne särskilt
utmätes för annans fordran eller afträdes till konkurs kan nyssnämnda
grundsats dock ej vinna full tillämpning, derest ej särskilda
bestämmelse!'' för sådant ändamål meddelas, hvilket icke skott i det Giin Bih.

till Itiksd. Vrot. 1816. 1 Sami. 1 Afd. 8

Bil. till Kongl. Maj:ta Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

therska förslaget. Det är lätt att inse, hvilken fara vid sådant förhållande
skulle kunna uppstå för den gemensamma inteckningen, i synnerhet
med hänsyn dertill att, vid den ursprungliga fördelningen af ansvarigheten
på alla egendomarne efter deras taxeringsvärden, icke dessförinnan
från nämnda värden afräkna^ de äldre inteckningar, som möjligen
finnas i egendomarne. Ett exempel torde ytterligare förtydliga
detta. Egendomarne A, B och C äro hvar för sig uppskattade till ett
taxeringsvärde af 10,000 R:dr samt häfta för specialinteckningar: A för
8,000 R:dr, B för 7,000 R:dr och C för 3,000 R:dr, äfvensom för en
yngre gemensam inteckning å 12,000 R:dr, hvaraf, enligt den föreslagna
delningsgrunden, en tredjedel, eller 4,000 R:dr, faller å hvardera fastigheten.
Under antagande att köpeskillingarne vid egendomarnes försäljning
lcomme att uppgå till samma belopp som taxeringsvärdena, skulle
således i A och B uppstå brist, som borde ur C fyllas. Inträffar nu
att C för specialinteckningen utmätes särskild^ och kan innehafvaren
af den gemensamma inteckningen, till följd deraf att uppsägning måste
föregå, icke medhinna att få jemväl A och B utmätta och samtidigt
sålda till utrönande af bristen i dessa fastigheter, skulle han ej kunna
ur C uttaga ersättningen derför.

Af här antydda anledning hafva i 36 § föreslagits bestämmelser,
hvilka, för det fall att någon af de gemensamt intecknade egendomarne
skall särskild! säljas, bereda innehafvaren af den gemensamma inteckningen
tillfälle att, om han aktar sådant nödigt, utan hinder deraf att
hans fordran ej är förfallen få jemväl öfriga egendomarne utmätta och
samtidigt sålda; dock med nådig begränsning till betryggande af öfriga
inteckningshafvares rätt i den först utmatta fastigheten.

38 §.

Redan länge har det varit erkändt såsom en brist i vår nu gällande
lagstiftning, att den lemna! obestämd den rätt, utmätning af fast egendom
för icke prioriterad fordran medför i förhållande till andra fordringar.
Då Lagkomité!! och Lagberedningen bibehöllo borgenärs nuvarande
rätt att utan gäldenärens samtycke tilltvinga sig inteckning i
dennes fasta egendom och sålunda häri anvisade fordringsegaren ett
lätt tillgängligt medel, hvarigenom han kunde vinna säkerhet för sin
fordran, kunde de utan svårighet, vid förslagen att afhjelpa nämnda
brist, utgå från förutsättningen att inteckning vore det enda på enskildes
egna aftal eller åtgärder beroende sätt, som borde i lagen an -

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. ro. 59

visas att till säkerhet för fordran erhålla sakrätt i fast egendom. De
hafva derföre i förslagen till utsökningsbalk infört bestämmelser, att
det skulle åligga den, som vunnit utmätning, att ingifva utmätningsmannens
bevis derom till Rätten i den ort, der egendomen vore belägen;
att detta bevis skulle intagas i inteckningsprotokollet; att, om
fordringen ej var förut intecknad, fordringshandlingen skulle företes
och inteckning derför beviljas; samt att, först efter det Rättens protokoll,
utvisande att nyssnämnda föreskrifter blifvit fullgjorda, inkommit
till Konungens Befallningshafvande, dag för auktionen skulle utsättas.

I nu afgifna förslag har deremot rätten att utan gäldenärens samtycke
erhålla inteckning blifvit i allmänhet borttagen; _ i följd hvaraf
fordringsegaren för alla de fall, då tvungen inteckning ej eger rum och
gäldenären icke vill medgifva inteckning, är vorden hänvisad till utmätningen
såsom enda medlet att vinna säkerhet för betalning ur fast
egendom. Vid sådant förhållande måste de på utmätningen grundade
rättigheter närmare bestämmas och åt dem gifvas ett mera tryggadt
bestånd, än som skulle ega rum med bibehållande af de utaf Lagkomitén
och Lagberedningen föreslagna stadgande!!. Då utmätningen icke
i sig innebär att eganderätten till den utmätta egendomen blifvit gäldenären
frånkänd, utan detta först inträffar genom den exsekutiva försäljningen,
är gäldenären under mellantiden oförhindrad att afyttra och
pantsätta den utmätta egendomen. För att nu donna rätt icke _ må
kunna af gäldenären utöfvas till förfång för den, som vunnit utmätning,
måste sådana föreskifter meddelas, att de af gäldenären efter utmätningen
vidtagna åtgärder med egendomens försäljning eller förpantning
icke hindra utmätningsåtgärdens fullbordande genom exekutiv
auktion eller minska den rätt, fordringsegaren genom utmätningen
vunnit.

Det inses lätt, att den af Lagkomité och Lagberedningen föreslagna
anordning, enligt hvilken förmånsrätten i utmätt fastighet räknas
från den tid då inteckning på grund af utmätningen beviljades, icke
förmår gifva det erforderliga skyddet åt den, som vunnit utmätningen.
Borgenären kan sällan följa gången af ett utmätningsärende sedan han
aflemna! fordringshandlingen till verkställighet. Tidpunkten för utmätningens
företagande kan svårligen på förhand bestämmas af utmätningsmannen,
beroende som lian, isynnerhet på landsbygden, är af mångfaldiga
andra göromål. Borgenären är således, helst om lian bor på
annan ort, vanligen i okunnighet om dagen för utmätningen, och det
kan följaktligen komma att efter utmätningen förflyta en icke obetydlig
tid innan borgenären blir i tillfälle att hemta utmätningsbeviset och in -

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång hit fast egendom, in. m.

lemna det till inteckningsdomstolen. Skulle dessutom, såsom Lagkomité11
och Lagberedningen föreslagit, fordringshandlingen hos Rätten
företes och inteckning derför beviljas i vanlig ordning, blefve tidsutdrägten
och omgångarne för fordringsegaren ännu större. Under donna
tid hade gäldenären, som naturligtvis genast fatt kännedom om utmätningen,
haft godt rådrum att afyttra sin egendom eller ock gynna annan
borgenär med inteckning; och då utmätningssökanden slutligen fatt sin
lätt anmärkt i inteckningsprotokollet, vore redan ändamålet med utmätningen
helt och hållet förfeladt.

På. grund af sålunda antydda förhållanden har vid förslaget till
inteckningslag blifvit fogadt förslag till författning angående ändrad
lydelse, af 17 Kap. 9 § Handels-balken, enligt hvilket utmätning för eu
förut ej intecknad fordran skulle medföra lika förmånsrätt, som vore
inteckning för fordringen beviljad den dag utmätningen skedde; och
har . derjemte i förslagets 38 § intagits föreskrift derom, att utmätningsbeviset
genast skall af utmätningsförrättaren öfversändas till inteckningsdomaren
och af denne anmärkas i inteckningsprotokollet, dock icke i
ändamål att derigenom utmätningens förmånsrätt skulle blifva bestämd
utan endast för att inteckningsprotokollet må innehålla upplysning jemväl
om den förmånsrätt, som genom utmätningen uppkommit.

Den verkan,, som .sålunda blifvit förbunden med utmätning af fast
egendom och hvilken i afseende å lösegendom redan är i vår lagstiftning
erkänd, står i full öfverensstämmelse med utmätningens rättsliga
karakter. Utgörande en å statens vägnar af dess tjenare verkställd förrättning,
vid hvilken .offentlighet eger rum och hvarvid den utmätta
fastighetens egare vanligast är tillstädes sjelf eller genom annan, som
eget tillse hans rätt, kan nemligen utmätningen icke ställas i jemförelse
med ett mellan enskilda slutet aftal om panträtt, hvilket icke medför
förmånsrätt utan att inteckning derför egt ruin; och då utmätningen
innefattar att egendomen blifvit genom statens mellankomst tagen i beslag
för att användas till betalning af just den fordran, hvarför utmätning
skott, är det endast eu nödvändig följd deraf att dess verkan, hvad
angar utmätnings sökan dens förmånsrätt, inträder i och genom sj elfva
förrättningen.

Det. inkast, som härvid göres derom att fordringsegare, som vill
genom inteckning förvara sin rätt, icke skulle, äfven med iakttagande
af största försigtighet, kunna gorå detta, derest det stode annan borgenär
fritt att förskaffa sig förmånsrätt under den mellantid, som alltid
kan komma att förflyta från det intecknings sökanden hos exekutor
erhållit intyg derom att utmätning i egendomen då ännu ej skott, till

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof), ang. lagfart å fång till fast egendom, m m.

dess inteckningsansökningen hunnit ingifvas till Rätten, torde icke vara
af någon betydelse. Sedan fastighet,segaren fått rätt att sjelf taga inteckning
i sin egendom, och derigenom kan hafva inteckningen fastställd
innan lian derå söker lån, blir långifvare!! i tillfälle att i de jemförelsevis
få fall, då ofvan antydda fara kan vara för handen, betrygga
sig deremot genom att icke utlemna sina penningar förr än lian fått eu
redan beviljad inteckning till säkerhet derför åt sig öfverlemnad — ett
sätt att gå till väga, som, ifall förslaget om tvungna inteckningars borttagande
blifver lag, antagligen skall blifva det vanliga. År nu den inteckning,
som belånas, meddelad för längre tid tillbaka, kan långifvaren,
derest någon anmärkning om utmätning ej blifvit i inteckningsprotokollet
intagen, vara fullkomligt trygg att utmätning ej egt ruin; är åter
inteckningen så nyligen meddelad att det kan antagas möjligt att utmätning
mellankommit men ej hunnit i inteckningsprotokollet anmärkas,
kunna nödiga upplysningar derom utan svårighet erhållas från vederbörande
exekutor. Det med dubbla underrättelsers anskaffande förenade
besvär, som i sistnämnda fall skulle förorsakas, är föga nämnvärdt och
icke annat än det en försigtig långifvare redan nu underkastar sig.

Med bär uppställda grundsatser öfverensstämma jemväl stadgandena
inom den lagstiftning, hvilken hittills konseqventast af alla sökt
genomföra ett fullständigt fastebokssystem, den preussiska. Enligt
subhastationsordningen den 15 Mars 1869, i hvars bestämmelser uti
ifrågavarande hänseende icke någon ändring skeft genom den nya hypotekslagstiftningen
af år 1872, åligger det subhastationsdomaren att, sedan
han afgifvit förklarande derom att tvångsförsäljning af den fasta egendomen
skall företagas — en åtgärd motsvarande utmätningen hos oss
— genast insända anmälan derom till hypoteksdomaren för antecknande
i hypoteksboken; men redan i och med förklarandets afgifvande inträda
de lagliga verkningarne deraf sålunda, att egendomen anses tagen i beslag
och företräde till betalning derur eger ruin för den borgenär, som
påyrkat försäljningen.

Då utmätning för redan intecknad fordran ej skapar någon bättre
rätt i egendomen, än den som finnes på grund af inteckningen, har det
ej ansetts nödigt att i bär föreslagna 38 § föreskrifva, att utmätningen
äfven i detta fall skulle anmärkas hos Rätten, och ett ytterligare skäl
härför ligger deri, att genom en sådan föreskrift fasteboken skulle utan
tvingande skål belastas med en mängd anteckningar, som, hvad landsbygden
angår, torde böra för redighetens och öfverskådlighetens skull
undvikas, så länge boken ej kan uppläggas i fullt specificerad form.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, rn. in.

På det att den genom sjelfva utmätningen uppkommande förmånsrätten,
som kan komma i kollision med intecknad panträtt, så snart som
möjligt må till vederbörandes efterrättelse blifva, i likhet med panträtten,
synlig i inteckningsprotokollet, har det funnits lämpligt att gorå
det till en tjenstpligt för utmätningsförrättaren att genast öfversända
utmätningsb ovis et till inteckningsdomaren. Af redan anförda orsaker
kunde samma skyndsamhet ej vinnas om utmätningssökanden skulle
draga försorg om bevisets inlemnande. För att befordra skyndsamhet
jemväl i fråga om sjelfva antecknandet, har enahanda förfarande, som
vid inteckningsförnyelse enligt 21 §, ansetts kunna införas i så måtto,
att domaren å landet må ega att jemväl utom Rätten upptaga utmätningsbeviset
i inteckningsprotokollet.

39 §.

Föreskriften angående intecknande af ny ttj an der ätts aftal har i Lagberedningens
förslag blifvifc affattad såsom eu befallning för en hvar,
som fått nyttjanderätt, att låta den inteeknas. Då likväl donna kategoriska
form å lagbudet skulle kunna gifva anledning till den missuppfattning,
att alla, äfven ytterst obetydliga och för kort tid afsedda, aftal
om nyttjanderätt ovilkorligen borde inteeknas och att lagstiftaren dervid
fästade samma vigt, som vid den i liknande ordalag gifna föreskriften
om lagfart med eganderätt, har donna § erhållit en lydelse, som
utmärker att det ligger i dens skön, som fatt ny ttj anderätten, att, låta
inteckna den, om han vill bereda trygghet åt sin rätt mot ny egare af
fastigheten eller andra, som eg a sakrätt deri.

40-42 §§.

De formela föreskrifterna angående beviljande af inteckning för
nyttjanderätt öfverensstämma hufvudsakligen med hvad som blifvit. föreslaget
i fråga om inteckning för fordran. Då ny ttjanderätten redan före
intecknandet finnes till såsom sakrätt på grund af sjelfva aftalet, kan
särskilda medgifvande af inteckning från fastighetsegarens sida icke vara
af nöden.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. cmg. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

43 §.

Redan vid 19 § har blifvit antydt, att de skäl, som tala emot borttagandet
af förnyelseskyldigheten i fråga om inteckning för fordran, icke
ega samma giltighet i afseende å inteckning för nyttjanderätt. De handlingar,
hvarigenom nyttjanderätt upplåtes, äro kontrakt ställda till viss
person och gällande antingen för dennes lifstid eller på viss bestämd
tid, och efter den fastställda tidrymdens förlopp upphör aftalets giltighet
af sig sjelf. Dylika aftal kunna ej heller erhålla samma löpande
egenskap som skuldsedlar, och någon svårighet kan således ej uppstå
att få utrönt hvem som är laglig innehafvare af ny ttjanderätten. Det
bör vid nu anförda förhållanden i allmänhet vara lätt för fastighetsegaren
att åstadkomma erforderlig bevisning för att, sedan ett intecknadt
nyttjanderättsaftal förfallit, få inteckningen dödad, och uttrycklig
bestämmelse har jemväl intagits i 45 § derom att i dylikt fall dödandet
må ske utan hinder deraf att inteckningshandlingen ej kan företes.
Något behof af ediktalstämning eller annat dylikt förfarande, som är
oundgängligt om förnyelsen af inteckning för fordran upphörde, förefinnes
således icke vid inteckning för nyttjanderätt. På nu anförda
grunder och då genom införande af de i förslagets 61 § omförmälda
böcker, hvari alla inteckningsåtgärder skola antecknas, möjlighet beredes
att för framtiden utan svårighet erhålla kännedom om nyttjanderättsaftal
en, har här kunnat föreslås, att dels borttaga förnyelseskyldigheten
för de inteckningar, som beviljas efter det den föreslagna författningen
träd! i kraft, dels ock för äldre inteckningar inskränka nämnda skyldighet
derhän att de skola förnyas allenast en gång efter det författningen
träd!, i kraft, men sedan gälla utan vidare förnyelse.

44 §.

Då de olägenheter, hvilka, enligt hvad som blifvit anfördt vid 22
§, kunna uppstå derigenom att inteckning för fordran utan fastighetsegarens
medgifvande dödas eller eljest förändras, icke förefinnas i afseende
å ny ttj under ättsinteckningar, har fastighets egarens samtycke ej
blifvit uppstäldt såsom vilkor för förändring af sistnämnda slags inteck -

64 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m.

45 §.

Skälen för det här föreslagna stadgande framgå af hvad som blifvit
anför dt vid 43 §.

46 §.

1 olikhet med förordningen den 19 Maj 1845, hvilken äfven med
afseende å nyttjande!’ätterna fastställer den grundsats, att, då lagfart och
inteckning samtidigt sökas, inteckningssökanden måste vika för den,
som förvärfvat eganderätten, har såväl i Lagkomiténs som i Lagberedningens
förslag företräde! emellan eganderätt och nyttjanderätt, då de
samma dag hos Rätten anmälas till lagfart och inteckning, blifvit bestämdt
efter aftal ens ålder, så att det tidigare ingångna aftalet eger
bättre rätt. Då båda rättigheterna, deri skiljande sig från panträtten,
redan före offentliggörandet genom lagfart eller inteckning uppkommit
såsom sakrätter genom det angående dem slutna aftalet,'' synes enligt
allmänna rättsregler tiden för aftalens tillkomst höra afgöra företrädet
dem emellan i det fall att de samtidigt hos Rättnu offentliggöras, så
mycket hellre som det omöjligen kan på förhand såsom allmängiltig
regel bestämmas, att den ena af dessa rättigheter skall i verkligheten
vara för innehafvare!! af större eller mindre vigt än den andra; och
har i enlighet med donna uppfattning förevarande § blifvit affattad.

47 §.

klar den, som fått nyttjanderätt åt sig upplåten, i det fall att konkurs
inträffa!- försummat att innan konkursens början få sin rätt intecknad,
synes skål icke finnas derför att nyttjanderätten får bestå emot
den, som på konkursauktionen inköper egendomen; hvartill kommer att
genom ett stadgande i motsatt syftning ej ringa praktiska olägenheter
vid egendomars försäljning skulle uppstå. ‘ På grund häraf har "i donna
§ från Lagberedningens förslag intagits ett undantagsstadgande till förmån
för den, som inköpt egendom på konkursauktion.

48 §.

Om i handling, hvarigenom eganderätt öfverlåtes, annans nyttjanderätt,
ehuru ej uttryckligen förbehållen, ändock är så tillkännagifven att

Bil. till Kong!. Ma jäs Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

den, som förvärfvat eganderätten, kunde anses hafva derom erhållit tillförlitlig
kännedom, skulle, enligt Lagberedningens förslag, nyttjanderätten
emot honom ega bestånd. Förevarande förslag deremot ansluter
sig till den af Lagkomité!! samt en reservant inom Lagberedningen
omfattade åsigt, att den icke intecknade nyttjanderätten gäller emot nye
egaren endast i det fall, att denne är dertill förbunden genom uttryckligt
förbehåll vid egendomens förvärfvande. Skall afseende fästas vid
nye egarens blotta vetskap derom att en upplåtelse skott, är det svårt
att förklara hvarföre, endast i det fall att sjelfva öfverlåtelsehandlingen
innefatta!- upplysning om ny ttj and er ätten, nye egarens kännedom derom
antagits medföra skyldighet för honom att lemna nyttjanderätten orubbad,
och hvarföre icke enahanda skyldighet borde uppkomma derest
genom andra bevisningsmedel blefve lagligen styrkt att han om nyttjanderätten
haft tillförlitlig kännedom. Vid sådant förhållande har till
förekommande af osäkerhet och tvister uppställa såsom regel, att endast
ett uttryckligt aftal kan ersätta bristen på inteckning, hvarvid dock
naturligtvis på omständigheterna i hvarje särskilt fall kommer att bero
huruvida ny ttjanderättens tillkännagifvande i öfverlåtelsehandling må
tolkas såsom förbehåll om dess bestånd.

51 §■

Enahanda grunder, som föranleda bestämmelserna i 14 § angående
kollision emellan eganderätt och fordringsrätt, höra ock blifva gällande
vid kollision emellan fordringsrätt och nyttjanderätt. Förevarande §
innefatta!'' derföre i likhet med Lagberedningens förslag, men med afvikelse
från nu gällande lagstiftning, bland annat stadgande derom, att
nyttjanderätten eger företräde framför fordran, om inteckning för dem
båda blifvit sökt å samma dag.

52 §.

Den i 51 § gittra regel att företrädet emellan särskilda inteckninga!''
för fordran och för nyttjanderätt tillkommer den inteckning, som
tidigast blifvit sökt, bör, utan att i väsendtlig mån rubbas, kunna i ett
hänseende underkastas en modifikation till fördel för nyttjanderätten.
En verklig kollision emellan intecknad pant- och nyttjanderätt uppkommer
först då den intecknade egendomen går till exekutiv försäljning.

Bill. Ull Tliksd. Prut. 1815. 1 Sand. 1 Afd. ti

m. ni.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

Visar det sig dervid att köpeskillingen förslår till falla gäldandet af
penningeinteckning, som har företräde framför nyttjanderätten, utöfvar
detta företräde ej någon inverkan på ny ttjand er ättens bestånd. År åter
köpeskillingen otillräcklig, måste donna företrädesrätt, strängt tillämpad,
föranleda dertill att i nämnda fall nyttjanderätten ovilkorligen borde
upphöra. En sådan stränghet är dock icke påkallad af rättvisa i de
fall, der ny ttj anderättens bestånd icke verkar till förfång för den äldre
penningeinteckningen. Den intecknade nyttjanderätten kan och bör
alltså lemnas orubbad om dess innehafvare vid försäljningen fyller den
brist, som i köpeskillingen uppstått för penningeinteckningen, hvilken
således, om än icke omedelbart ur egendomen, blifver till fullo gulden.
Om ny ttjanderättens tillvaro icke heller nedtrycker köpeskillingen under
det belopp, som skulle kunna till fördel för penningeinteckningen erhållas
derest köparen Unge emottaga egendomen fri från nyttjanderätten,
och donna således icke till förfång för'' penningeinteckningen inverkar
på egendomens värde, finnes icke heller något skål att låta nyttjanderätten
upphöra. Enligt dessa grunder har förevarande förslag sökt lösa
donna fråga. De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
a/'' d.e bär gifna bestämmelser vid utmätt egendoms försäljning, höra ej
till mteckningsförfattn i ngen, utan äro intagna i särskilt författningsförslag.

53 §•

Det torde ej vara tvifvel underkastad! att ny ttj anderättens förlust
i^de tall, donna § afser, bör föranleda till ersättningsskyldighet för upplåtaren.
Det af honom ingångna aftalets helgd krafvel'' detta. Svårigheten
i många fall att kunna rättvis! bestämma skadeståndets belopp
inverkar ej på grundsatsens giltighet. Klart är emellertid, utan att sådant
behöfver i författningen utsägas, att dylik ersättningsskyldighet
icke kan ifrågakomma i de fall, då upplåtelsen är sådan, att enligt allmänna
rättsregler upplåtaren ej häftar i ansvarighet för ny ttjanderättens
tillgodonjutande t. ex. då den upplåtits genom gåfva.

Då inteckning af nyttjanderätt enligt sitt begrepp icke har annat
ändamål än att trygga innehafvare!! deraf vid ny ttj anderättens utöfvande,
kan den ej tillika medföra förmånsrätt i egendomen för det skadestånd,
hvartill ny ttjanderättens förlust möjligen kan komma att föranleda. Eu
dylik förmånsrätt för ett till beloppet obestämdt ersättningsanspråk
skulle äfven helt och hållet strida emot det inom hypotekslagstiftningen
såsom en grundprincip uppställda anspråk, att hvad som intecknas skall

in. m.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

vara fullt specificerad!., hvilket hos oss funnit sitt uttryck i föreskriften
att inteckning för fordran ej må beviljas utan för bestämdt belopp i
penningar eller varor.

54 §.

Olikheter förefinnas val i vissa hänseenden emellan de i 39 § omförmälda
nyttjanderättsaftalen, hvarigenom egendom upplåtes till''verkligt
begagnande, samt så beskaffade aftal, som i donna § afse», der åt
någon upplåtes allenast rättighet att ur egendomen utfå vare sig någon
del af egendomens verkliga afkastning eller ock annan prestation i penningar
eller varor. Då likväl sistnämnda aftal, hvilka stå på gränsen
mellan nyttjanderätt och fordringsrätt, oftast förekomma i oåtskiljaktigt
samband med upplåtelse af verklig nyttjanderätt, har, i enlighet med
nu gällande lagstiftning, intecknande! af dylika afkomstaftal ansetts fortfarande
höra ske i samma ordning, som gäller för nyttjanderätt. Då
emellertid afkomstaftalen mången gång jemväl kunna hafva den likhet
med fordringar att eu förvexling vore möjlig, men eu sådan kunde för
rättssäkerheten blifva menlig, ifall inteckningsförnyelse borttoges för den
ena och qvarstode såsom skyldighet i afseende å den andra, har det
bl hvit föreskrifvet, att inteckning för de i donna § utsudda aftal skall
förnyas såsom inteckning för fordran; till hvilken bestämmelse ett ytterligare
skål finnes deri att dessa aftal, i motsats mot ny ttjanderätter na,
kunna vara ställda på obegränsad tid.

55—58 §§.

Redan i det föregående hafva de skål blifvit antydda, som föranle
dt dertill att stadgan dona om lagföljd af servitutsaftalen, ehuru de till
följd af dessa rättigheters natur eg a mera sammanhang med lagstiftningen
i fråga om eganderätten, dock ansetts höra öfverflyttas från förslaget
till författning angående lagfart och gjorts till föremål för behandling
i förevarande förslag. Då så skott, bör intecknande af servitut
tillgå på samma sätt som intecknande af nyttjanderätt, hvarom ock föreskrift
bär intagits. Jemväl grunderna för bedömande af kollision emellan
servitut å ena sidan och eganderätt eller panträtt å den andra måste
blifva desamma, som i dylika fall gälla för nyttjanderätt^. Någon kollision
emellan samtidig! intecknade servituter kan ej uppkomma, då,
enligt de allmänna rättsgrunderna för dessa, en servitut icke kan inne -

68 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

fatta rätt att, med andras uteslutande, förfoga öfver den t jon an de egendomen
i det afseende, hvari den af servituten belastas. För servitutens
rätt i förhållande till nyttjanderätt, i det fall att de ej kunna jemte hvarandra
utöfvas, gälla samma regler, som vid kollision emellan flera nyttj
anderätter.

Redan i motiven till lagfartsförslaget har blifvit erinradt derom, att
lagföljd icke är nödvändig för att betrygga beståndet af servitut^!-, som
uppkomma vid laga skifte eller annan dermed jemförlig offentlig förrättning.

61 §■

Den här föreslagna bok angående inteckningsärenden eger för dessa
enahanda betydelse, som den i lagfartsförslaget omförmälda bok har för
eganderätten. Den är afsedd att utgöra ett öfver de i inteckningsprotokollet
förekommande ärenden upprättadt tabellariskt sammandrag,
för hvars öfverensstämmelse med nämnda protokoll är sörj dt ej mindre
genom det ansvar för anteckningarnes riktighet, hvilket åligger den,
som har till embetspligt att verkställa desamma, än äfven genom föreskriften
i nästföljande §, som bereder de rättsökande tillfälle att sjelfva
utöfva kontroll öfver bokens förande. Sedan boken kommit i det fullständiga
skick, att den upptager alla gällande inteckningar, hvilket dock
icke inträffar förr än de äldre inteckningarne vid förnyelse eller eljest
blifvit i boken anmärkta, kommer den att närmast blifva jemförlig med
ett på förhand för hvarje fastighet upprättadt gravationsbevis och bör
således kunna läggas till grund för utfärdande af dylika bevis, utan att
man dervid behöfver återgå till inteckningsprotokollet, hvilket sistnämnda
dock, derest någon stridighet emellan dess innehåll och anteckningarne
i boken skulle yppas, uppenbarligen måste ega vitsord såsom
ensamt innehållande Rättens beslut. Innan boken kommit i nämnda
fullständiga skick måste dock inteckningsprotokollen jemte boken anlitas
för utfärdande af gravationsbevis.

Enligt hvad bifogade förslag till formulär för dylika böcker angående
såväl lagfarts- som inteckningsärenden utvisa, skola, på sätt i
motiven till den föreslagna lagfartsförfattningen redan blifvit anmärkt,
dessa böcker föras, hvad landet angår, så att hvarje hemmansnummer
erhåller sitt särskilda blad, men, hvad städerna beträffar, fullt specificerade
med särskilt blad för hvarje tomt eller annan för sig bestående
fastighetslott.

Bil. till Kontjl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, ro. in. 69

För städerna har hinder ej mött att i eu gemensam hok sammanföra
lagfarts- och inteckningsärenden, hvaremot å landet sådant ansetts
icke kunna ske, utan lagfarts- och inteckningsärenden blifvit i särskilda
böcker upptagna. Sammanfördes dessa ärenden i en bok, skulle, utom
andra olägenheter, boken för ett tingslag sannolikt ofta blifva så vidlyftig,
att den ej utan svårighet skulle kunna medföras till den å många
orter från domarens bostad aflägsna tingsstaden. Då det likväl endast
är de anteckningar, som angå eganderätt, hvilka ovilkorligen måste vid
tingen finnas tillgängliga, vinnes genom lagfarts- och inteckningsärendenas
fördelning i tvänne böcker den fördel, att endast den bok, som
innefattar de förra, behöfver till tingen medföras.

62—64 §§.

De här föreslagna stadgande!! äro uppställda i öfverensstämmelse
med motsvarande föreskrifter i lagfartsförslaget.

65 §.

Om Underrätts beslut, hvarigenom ansökan om inteckning afslagits,
blifvit till följd af besvär ändradt af högre Rätt, är det af vigt att sådant
så skyndsamt som möjligt bringas till Underrättens kännedom så
att fastställelse der kan ske af inteckningen, hvars förmånsrätt naturligtvis
då skall räknas från ansökningsdagen. För att förmå inteckningssökanden
att iakttaga nödig skyndsamhet i detta hänseende, har här, i
öfverensstämmelse med de i 10 § rörande fullföljd af tvistig intecknings -ansökan meddelade föreskrifter, ansetts lämpligast att föreslå viss tid,
inom hvilken inteckningssökanden skall vara pligtig förete Öfverrättens
utslag, vid äfventyr att den inteckning, som på grund deraf beviljas,
gäller såsom vore den sökt först å den dag, utslaget hos Underrätten
företes.

Lagberedningens förslag innefattade jemväl föreskrift derom att, då
någon besvärade sig öfver beslut, hvarigenom Underrätt bifallit ansökan
om intecknings dödande, nedsättning eller förändring, skulle inom viss
tid hos Underrätten företes bevis att besvären inkommit till Ofverrätten.
Klagan torde emellertid endast i sällsynta fall bär vara att emotse och
Lomme då antagligen att med få undantag föras endast enligt 25 Kap.
22 § Rättegångs-balken inom natt och år efter erhållen kännedom om

70 Bil. till Konffl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång Ull fast egendom, in. m.

beslutet, hvaraf åter måste blifva eu följd att anmärkning om besvären
törst efter lång och obestämd tid komme att i protokollet inflyta. På grund
häraf och med hänsyn jemväl till omöjligheten att för underlåtenhet att
ställa sig föreskriften till efterrättelse finna ett lämpligt äfventyr, har
något stadgande uti nämnda hänseende ej intagits i förslaget.

66 §.

Såsom i motiven till 1 agfartsförfattningen blifvit anmärkt äro egandei
ätts förhållandena i vissa delar af Dalarne och Vermland sådana, att inföiandet
derstädes af böcker öfver lagfarts- eller inteckningsärendena,
lika beskaffade med dem, som kunna upprättas för det öfriga riket, för
närvarande och till dess förhållandena härutinnan i nämnda landskap
hunnit ordnas, är omöjligt. ^ Hufvudsakligen med anledning häraf har
uti förslaget intagits föreskrift, att för vissa orter Konungen må bevilja
någon tids anstånd med införandet af sådana böcker, som för det öfriga
nket blifvit föreslagna. Äfven i dessa orter böra dock inteckningsregister,
om än af mindre omfattning och med annan uppställning, under
tiden införas.

Vigten deraf att de angående gemensam inteckning i flora egendomar
föreslagna bestämmelser icke erhålla retroaktiv tillämpning på
äldre inteckningar har föranledt den derom gjorda erinran, hvars nödvändighet
finnes^ antydd redan i det yttrande, som inom Högsta Domstolen
vid föregående behandling af detta ämne afgifvits.

I sammanhang med förslaget till inteckningsförfattning och med föranledande
deraf, hafva blifvit utarbetade fyra andra författningsförslag,
nemligen angående dels liden för nyttjanderättsaftals bestånd, dels förän
di ad lydelse åt 17 Kap. II § Handels-balken, dels sättet för utmätt
egendoms försäljning i vissa fall, dels ock särskilda protokoll för lagfarter,
inteckningar och andra ärenden.

Då de förordningar, i hvilka nu gällande bestämmelser angående
tiden för beståndet af nyttjanderättsaftal äro intagna, skulle, derest den
föreslagna inteckningsförfattningen blefve lag, upphöra att gälla i alla
omgå hänseenden, har det synts lämpligast att genom inteckningsförfattningen
upphäfva dem jemväl i hvad de angå nyssnämnda bestämmelser
och sammanföra dessa, utan förändring i öfrigt, till en enda författning.

Bil. till Kongl. Majds Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in. 71

P® föreslagna ändrmgarne i 17 Kap. 9 § Handels-balken afse dels
ett förty ångande af eu i mom. 1 förekommande bestämmelse, dels inorande
i donna § af två nya inom. 4 och 6, i ändamål att bestämma
iormansratten saval för afkomst, som af fast egendom upplöper på grund
alintecknadt aftal, som för fordran, till hvars gäldande fast egendom
bJiivit utmätt, dels ock borttagande af nu befintliga mom. 5.

Enligt nuvarande lydelse af inom. 1 gäller förmånsrätt till ränta,
som upp lurat, före början af konkurs, ej för längre tid än tre år; och
enligt f0 S i 17 Kap. Handels-balken skall enahanda grund tillämpas

. 1 O v - - E —r- oivaii Giicinctnai

vid iörmansrättstvist, som uppkommer utom konkurs.

Vid sådan tillämpning å det fall att utmätning egt rum, måste dock
tvekan uppstå hvilken tidpunkt af det exsekutiva förfarandet bör anses
motsvara konkursens början. Olika meningar hafva jemväl försports i
detta hänseende sålunda att, utom sjelfva utmätningen, "stundom auktionsdagen
och någon gång äfven dagen för köpeskillingsliqviden antagits
-i utgångspunkt. Rättast synes dock vara att dertill antaga utmätningen,
såsom utgörande grunden och begynnelsen för det exsekutiva förfarandet;
och här till förekommande af meningsskiljaktighet bestämmelse
derom intagits i detta moment.

Den inteckning, som blifvit fastställd till säkerhet för beståndet af
afkomst eller annan dermed jemförlig förmån, hvilken någon egen att
ur fastighet utfå, måste jemväl medföra förmånsrätt för hvad som deraf
upplupit och oguldet innestå!-, för att rättigheten må kunna göras gällande,
da godvillig betalning uteblifver. På grund häraf har i 4 inom.
inforts stadgande om sådan förmånsrätt; och har på enahanda grunder
som toranledt bestämmelsen derom att vid inteckning för fordran förmånsrätt
för ogulden ränta ej gäller för mera än tre år, förmånsrätten
tor åtkomst och dermed jemförlig förmån äfven blifvit inskränkt till
hvad under nämnda tid upplupit.

P® skål, som framkallat det i 6 inom. afgifna förslag om förmånsrätt
till betalning ur utmätt fast egendom för den fordran, som föranledt
utmätningen, hafva redan blifvit anförda vid 38 § i inteckningsförfattmngen,
och innefattas deri jemväl förklaringen, hvarföre utmätningen
ansetts höra ega företräde framför inteckning, som sökes samma
dag utmätningen skott. Om den här föreslagna förmånsrätten i fast
egendom bör ock gälla hvad i 17 Kap. 8 § Handels-balken i iHa om
utmätning af lös egendom linnés stadgadt om förmånsrättens upphörande,
i de fall att konkurs inträffar inom en månad efter utmätningen
eller utmätning skett efter gäldenärens död innan en månad förflutit

72 Bil, till Kongl. Maj-.ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

från den dag, då uppteckningen åt den dödes bo slutades, der konkurs
inom sagde tid börjas.

Slutligen bär det nu gällande 5 inom. angående intecknad nyttjanderätt
ur denna § uteslutits såsom öfverflödigt, sedan de erforderliga bestämmelserna
i detta ämne blifvit meddelade i inteckningsförfattningen.

Förslaget till förordning angående sättet för utmätt egendoms försäljning
innefattar i 1 § bestämmelser angående förfarandet, då derå
för en fordran gemensamt intecknade egendomar skola på eu gång afyttra».
Dessa bestämmelser äro att härleda från de i inteckningsförfattningen
i fråga om dylika inteckningar föreslagna stadgande]).

2 § i samma förslag hvilar på de i 52 § inteckningsförfattningen
fastställda grunder, enligt hvilka rättsförhållandet emellan intecknade
pant- och nyttjanderätter bör bedömas, då den intecknade egendomen
sälj es på utmätnings auktion eller under konkurs i den ordning, som för
utmätt egendom är stadgad. Med tillämpning af nämnda grunder har
förfarandet vid försäljningen ansetts höra ordnas, så att egendomen utropas
först med förbehåll om nyttj anderättens bestånd, men att, om
intecknad fordran, som eger företräde framför nyttj anderätten, icke fullt
betäckes vare sig omedelbart ur köpeskillingen eller ock medelbart derigenom
att nyttj anderättens innehafvare erlägger bristen, nytt utrop
skall ske utan förbehåll om nyttj anderättens bestånd. Det är dock
uppenbart att, om fordringsegaren, till hvars fördel det nya utropet
skulle ske, eftergifver sin rätt dertill och förklarar sig nöjd med det
först skedda utropet, all fråga om det senare utropet förfaller.

Fördelarne af detta förfaringssätt äro uppenbara. Den, som ämnar
inropa egendomen, eger derigenom alltid visshet huruvida nyttjanderätten
kommer att ega bestånd eller icke, och kan derefter bestämma
sitt anbud, hvaremot ovissheten i detta hänseende naturligen verkar nedtryckande
på köpeskillingen. Nyttj anderättens innehafvare åter kan vid
sjelfva försäljningen bedöma nyttj anderättens ställning och hvad som
För göras för dess bibehållande samt har i sin makt att, om ock med
någon uppoffring, förekomma egendomens utropande utan förbehåll om
nyttj anderättens bestånd. Ingendera af dessa fördelar vinnes genom det
förfaringssätt, som understundom framstäf såsom det lämpligaste, eller
att låta egendomen säljas utan att något dervid bestämmes angående
nyttj anderätten, hvars bestånd eller upphörande i ty. fall icke utrönes
förr än det vid köpeskillingsliqviden visar sig, huruvida deri intecknade
fordringen, som eger företräde framför nyttjanderätt^, blifvit ur köpeskillingen
till fullo gulden eller icke.

Bil. till Kongl. Maj:ls Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in. 73

Den vigtigaste invändning, som blifvit gjord emot det här föreslagna
förfarandet med tvenne utrop, är den att svårighet skulle uppstå
för auktionsförrättare!!, särdeles med hänsyn till ovissheten om beloppet
af o gnidna räntor, att efter första utropet kunna beräkna huruvida köpeskillingen
förslår till de äldre panträtternas betäckande eller icke. Denna
svårighet torde dock kunna anses undanröjd genom det i senare inom.
i donna § föreslagna stadgande.

Bill. till Riksd. Prof. 1815. 1 Sami. 1 Afd.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

Särskilda meningar.

l:o. Af Revisionssekreteraren Lindhagen.

Det förhållande med de intecknade skuldebrefven lios oss eller, som
de vanligen kallas, inteckningarne, att skuldförbindelsen, eller beviset
om fordringsrätt, och inteckningspåskriften, eller beviset om panträtt, äro
skrifna på samma papper, hvarigenom bildas eu för båda rättigheterna
gemensam handling, föranleder ej ringa olägenheter, samt gör att anordningen
med inteckningarne svårligen kan anses tillfredsställande för
värdepapper af sådan vigt och med så stor spridning.

Ursprungligen skedde förpantning af fast egendom i fullkomlig öfverensstämmelse
med hvad som- gällde för lös pant. Man satte sig i
besittning af den senare genom att hemföra honom till sig, och af den
fasta panten genom att få införsel i egendomen och taga den i sin
vård. Då emellertid detta sätt att hafva säkerhet i fast egendom vid
affärslifvets utveckling befanns alltför obeqvämt, antogs inteckningen,
eller Rättens i lagbestämd ordning meddelade förklarande att panträtt
egde rum, såsom lika god säkerhet som införsel. I båda fallen förutsattes
emellertid tillvaron af en verklig fordran. Till säkerhet för denna
meddelades, med eller utan gäldenärens begifvande, inteckningen såsom
en accessorisk rätt. Inteckningsrätten kunde förfalla under det
att fordran qvarstad oförändrad; men om fordran upphörde, herde med
detsamma också inteckningen anses upphöra. På donna ståndpunkt
ställde sig ej blott 1734 års lag utan äfven, såsom det vill synas, den
ännu gällande inteckningsförfattningen af år 1818; men i praxis hafva
domstolarne kommit till den uppfattning i afseende å panträttens och
fordringsrättens förhållande till hvarandra att deri förra icke är ett blott
accessorium till deri senare i den mening att panträtten skulle gälla endast
för den fordran, till hvars betryggande harr ursprungligen klöf
meddelad, utan man har t. ex. för det fall, att skulden blifvit betald
samt bevis derom meddelats genom anteckning å skuldebrefvet och tilläfventyrs
jemväl genom dettas öfverkorsande, antagit att, ehuru fordran

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m. 75

sålunda upphört, den inteckning, som hlikvit meddelad till säkerhet för
nämnda fordran, fortlefver ett sjelfständigt lif såsom panträtt och kan
ånyo utlemnas till säkerhet för andra fordringar. Med donna uppfattning
öfverens stämmer ock nedan omförmälda, af domstolarne såsom giltigt
erkända kreditbruk att å skulden utfärda särskild! skuldebref och
såsom hypotek härför lemna intecknad skuldförbindelse. Med en sådan
uppfattning är emellertid oförenligt att, såsom nu sker, på eu ^ skuldförbindelse
skrifva beviset om inteckning och derigenom fästa inteckningen
endast vid den skuld, förbindelsen afser.

En af de svåraste frågor i afseende å inteckna do skuldebrev rättsverkningar
är den, som rörer det personliga ansvar för skulden, hvari
utgifvaren af ett sådant skuldebref fortfarande står långt sedan lian afyttra!
egendomen och trött sig vara fri från alla efterräkningar enligt
den så allmänt gängse föreställningen att ansvaret för inteckningarne
endast vidlåder innehafvare!! af den intecknade egendomen. Äfven med
den mildrande föreskriften i nu framlagda förslaget derom att, så snart
innehafvare af intecknad fordran låtit ny egare å intcckningshandlingen
teckna förbindelse för fordran, förre gäldenären är fri från sin förbindelse,
der ej annorlunda är aftaladt, qvar står likväl den öfverhängande
faran för intecknad fastighets förre egare på det hela oförändrad, lager
man dertill i betraktande de härda konseqvens er, nämnda ansvarighet
medför för fordringsegaren i fall lian något brustit i afseende å inteckningens
bibehållande vid oförändrad rätt, så uppstår helt naturligt den
önskan att något kunde vidtagas, hvarigenom nämnda olägenheter så
vidt möjligt undanröjdes. Äfven dessa olägenheter stå i ej ringa samband
med införandet af fordran och pant i samma handling, helst en
afgående egare ofta kan hindras att träffa uppgörelse om sina intecknade
skulder just af fruktan att med detsamma nödgas mot nye egarens
vilja rubba inteckningshandlingarnes lydelse.

Sammanförandet af skuldförbindelse och pantbevis i en handling
medför en synnerlig svårighet vid belåningen. Sedan inteckning blifvit
meddelad för ett belopp, blir i de dosta tall detta belopp oiörändradt
för hela den tid, inteckningen finnes till, enär hvarje ändring af inteckningssumman
rubbar de i egendomen bildade förmånsrätters ställning.
Äfven ofri ga i det intecknade skuldebrefvet intagna bestämmelser komma
merändels att förblifva oförändrade. Men, då belåningen skall ske, är
det icke gifvet, att inteckningens belopp jemn! motsvarar fastighetsegarens
behof för tillfället eller den summa, långifvare!''! är villig lemna,
eller att ofri ga vilkor i inteekningsbrefvet är o desamma som vid lånets
uppgörande kunna öfverenskommas. Det är då af vigt för fastighets -

76 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

egaren att kunna, utan förändring af panten, ställa skuldförbindelsen i
enlighet med öfverenskommelserna angående lånet; men härtill fordras,
att pantbrefvet och skuldförbindelsen äro två särskilda handlingar.

En mycket känbar olägenhet vidlåder våra närvarande inteckningar
deruti att dessa, då de tillika skola användas såsom fordringsbevis,
blifva belamrade med en mängd påskrifter, såsom angående ränteafbetalningar,
förändringar af räntesatsen, afbetalning^ på kapitalet, borgensförbindelser
till ytterligare säkerhet m. m. Det är allmänt bekant Indika
obehag i anledning häraf mota vid emottagande! af inteckningar såsom
säkerhet för lån. Inteckningsbrefven måste underkastas eu noggrann
granskning för utrönande huruvida de innehålla något som kan vara
farligt för långifvarens säkerhet. Mången gång kan donna granskning
vara så svår att dertill behöfves juridiskt biträde med vidsträckt erfarenhet.
Det ligger för öppen dag att ett sådant förhållande måste verka
menligt för inteckningarne i deras täflan med mera lättfattliga och till
innehållets riktighet lätt kontrollbara värdepapper såsom obligationer
och aktier.

I anledning af alla dessa olägenheter med inteckningen har, för att
så vidt möjligt under nuvarande förhållanden undgå dem, i svenska
affärsbref det kreditbruk utbildat sig att man meddelar bevisen för de
olika rättigheterna, panträtt och fordringsrätt, i två skilda handlingar,
nemligen inteckningen såsom bevis om panträtt, och särskild s. k. omslags-
eller kapprocksrevers såsom bevis om fordran. Detta kreditbruk
utbreder sig mer och mer, hvithet och är naturligt, då det framkallats
af nödvändighetens kraf och dessutom har göda skäl för sig. Men anordningen
blir bristfällig genom lagens ovilkorlig^ fordran, att panthandlingen
utfärdas i form af skuldförbindelse, hvarigenom inteckningen
fästes vid en enda fordran och fastighetsegaren nödgas å sin gäld lemna
två skuldebref. Man är emellertid så inne i föreställningen att det intecknade
skuldebrefvet, eller hvad man kallar hypoteket, endast är ett
bevis om panträtt i egendomen, att man ofta icke egnar någon tanke
deråt att det tillika utgör en fordringshandling, som medför personligt
betalningsansvar. När olycka inträffar, blir man påmind om verkliga
förhållandet.

Det förefaller som skulle talande skål förefinnas att, då eu ny inteckningslag
skall stiftas, begagna tillfället att gifva ett lagbestämdt
uttryck och nödig utveckling åt omförmälda kreditbruk genom att i lagen
medgifva och förutsätta tillvaron af bevis om panträtt i fast egendom,
Indika ej tillika voro fordringshandlingar. Derigenom infördes icke något
helt och hållet nytt; man endast gåfve helgd åt ett hufvudsakligen redan

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

bestående förhållande. Någon egentlig skilnad från nu varande inteckningar
för fordran skulle icke uppkomma, ty domstolens förfarande vid
inteckningars meddelande, förnyande, förändring eller dödande, inteckningens
rättsverkan, bokföringen in. in. skulle blifva oförändrad! desamma;
men alla de förvecklingar och andra olägenheter, som äro oskiljaktiga
från fordringsrättens och panträttens sammanförande i eu handling,
skulle ej vidare finnas till. Den genom praxis och i allmänna
tänkesättet utbildade uppfattning att inteckning för fordran numera ej
är att betrakta såsom gifven till säkerhet endast för den fordran, hvarför-
inteckningen först skedde, utan för alla de fordringar, hvarför hon
kan komma att leranas till säkerhet, skulle äfven i förmon verkliggöras,
då inteckningsbeviset ej vidare sammanfogades med en viss fordran.
Frågan om personliga betalningsansvaret för intecknad skuld vore löst
på enda naturliga sättet då inteckningen finge blifva hvad den är, eller
bevis om panträtt i fast egendom, och deri personliga skuldförbindelsen
blefve eu sak för sig, som ej längre hade något med inteckningen att
skaffa. När belåning skulle ske, kunde vilkoren för lånet uppställas
efter omständigheterna utan det minsta hinder af inteckningen, som
ej längre behöfde sammanföras med skuldförbindelsen. Inteckningsbeviset
slutligen blefve ett enkelt, lättfattligt, till sin uppställning öfver
allt lika papper, hvars riktighet till innehållet kunde af hvem som helst
vid första ögonkastet kontrolleras, hvarigenom det i detta afseende blefve
fullt jemförlig! med hvithet annat värdepapper som helst; under det att
alla de anteckningar om räntebetalning in. in., Indika icke hafva det
minsta samband med pantbeviset, kommo att ske på den handling dit
de höra, nemligen skuldebrefvet.

Den sålunda föreslagna anordningen komme också att stämma noga
öfverens med den enkla och naturliga uppfattningen af panträtt i fast
egendom, hvilken rätt till sitt väsen är alldeles densamma som panträtt
i lös egendom, men till följd deraf att fastigheten ej är flyttbar och
ej på samma sätt som lös egendom delbar, måste i den yttre formen
undergå någon jemkning. När man har en samling lös egendom, kan
man lätt deraf efter behofvet taga föremål efter föremål för att lemna
dem såsom pant för sin skuld; men med fastigheten måste förfarandet
blifva något annorlunda. Hvad då detta förfarande angår, så är införseln
för obeqväm och dessutom, ifall flera skulle hafva panträtt, overkställbar.
Styckning af fastigheten efter behofvet skulle ej heller motsvara
ändamålet, och kunde i allt fall icke komma i fråga. Men i ställe!
sönderdelar man fastighetens antagna värde uti sfi många och så störa
delar, som pantsättningsbehofvet klöfver, offentliggör denna sönderdel -

78 Bil. till Kongl. Maj ds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

ning genom inteckning och skaffar sig Rättens bevis deröfver. Hvarje
sålunda utfärdadt pantebref kommer på sådant sätt att utgöra bevis
derom att egendomen för ett visst belopp af sitt värde utgör pant; och
den fasta egendomen har blifvit lika lätt handterlig för pantsättning
som den lösa.

Ifrågavarande inteckningsbevis blefvo till följd af sakens natur löpande,
då de voro ämnade att kunna tid efter annan lemnas till säkerhet
för olika skuldförbindelser. Stadgande om deras egenskap af löpande
handlingar torde emellertid icke böra i författningen saknas; men
på samma gång torde ock åt fastighetsegaren böra lemnas utväg att
upphäfva denna egenskap genom anteckning å panthandlingen att panten
skall utgöra säkerhet endast för viss uppgifven fordran. Det torde
ock, för det fall att fastighetsegaren ej tillika är gäldenär, höra stadgas,
att fastighetsegaren skall vara berättigad komma i besittning af ett utelöpande
pantbevis genom att infria den skuldförbindelse, derför beviset
lemnats såsom säkerhet, intill ett belopp, som ej öfverstiger det hvarå
pantbeviset lyder. Måhända skulle en lämplig bestämmelse för uppsägningen
i detta fall vara, att den i skuldförbindelsen bestämda förfallotid
eller uppsägningstid skall iakttagas, så vida ej derigenom tiden
för infriandet utsträckes öfver natt och år från det skuldförbindelsens
innehafvare tillsades, hvilket sistnämnda dröjsmål borde vara det längsta,
fastighetsegaren vore skyldig underkasta sig.

Det skall måhända anmärkas såsom olämpligt, att ifrågavarande
pantbevis sålunda kunde komma att ofta lemnas såsom säkerhet för helt
andra personers skulder än fastighetsegarens, och att den, som innehar
ett sådant pantbevis utan att tillika ega någon fordran, endast behöfver
åt sig skrifva eller låta skrifva en skuldsedel för att kunna på grund
af pantbeviset ur egendomen utfå det belopp, hvarå beviset lyder. Men
detta är ju icke annat än som för närvarande hufvudsakligen är förhållandet
med större delen af de i riket befintliga inteckningar, nemligen
alla de som icke användas direkt såsom fordriugsbevis, utan blifvit sinnad
e såsom hypotek för fordran enligt särskild förbindelse; och. pantbevisen
äro härutinnan till och med bättre så till vida att eu orättmätig
innehafvare, som ändock vill begagna sig af handlingen, nödgas öka
sitt bedrägliga förfarande genom att sjelf eller genom andra falskeligen
förfärdiga en skuldförbindelse -— ett omak, som han icke behöfver gorå
sig med ett intecknadt skuldebref, hvilket kan genast användas. Det
bör ej heller lemnas oanmärkt, att i riket säkerligen finnas hundradetals
inteckningar, Indika, om man undantager enkelheten, äro till sin beskaffenhet
precist enahanda med här föreslagna pantbevis, nemligen alla

Bil. till Kongl. Majds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m. 79

de intecknade skuldebref, der skulden till större eller mindre del genom
betalning eller preskription upphört, men inteckningen, på sätt ofvan
är omförmäldt, enligt allmänt gällande praxis vid domstolar^ fortlefver
oförändrad och användes såsom hypotek.

Införandet af den föreslagna förmon för pantbevisen innebär icke
med nödvändighet att den gamla formen borttages. Tvärtom kan det
vara välbetänkt att låta den senare qvarstå under det att man genom
erfarenheten gör sig närmare förtrogen med den förra; och vid de undantagsfall,
då tvungen inteckning hädanefter skulle ega ruin, kan det
alltid vara lämpligt att begagna det nuvarande sättet för pantbevisets
meddelande, i de fall der meningen just är att inteckning skall gälla
allenast den fordran, hvarför hon beviljats.

Då de föreslagna pantbevisen icke äro någon ny sak, är ett nytt
namn ej heller oundgängligt; utan den antagna benämningen inteckning
kan användas lika väl å dem som å de intecknade skuldebrefven. Man
får emellertid icke förbise att eu gång, när fasteböckerna skola uppläggas
i sin mera fulländade form samt lydelsen af författningen angående
lagfart och inteckning skall i öfverensstämmelse dermed jemkas,
man ej kan undgå att gifva en gemensam benämning åt dessa och dylika
rättshandlingar, t. ex. lagfölja, lagföljd, och att, när detta skett,
»inteckning)) icke längre kan användas såsom benämning på panträtt i
fast egendom, i hvilket afseende den redan nu är olämplig så till vida
som den på samma gång utmärker sjelfva inteckningsåtgärden eller intecknandet.
Men vid sådant förhållande vare det utan tvifvel skål att
så gerna först som sist införa en ny, i lagen antagen benämning på
omförmälda panträtt; och i detta afseende förefaller det som ordet jordapant
skulle vara en lämplig beteckning på pant i fast egendom, i motsats
mot lös pant såsom uttryck för pant i lös egendom.

Då det, såsom förut blifvit erinra dt, vore af särdeles vigt att det
nya pantbeviset alltid hade så mycket som möjligt enahanda lydelse,
vore det utan tvifvel bäst att det utgåfves efter ett genom lagen faststäldt
formulär, blågrå nämnvärda olägenheter deraf höra så mycket
mindre kunna uppstå som, ifall någon gång, hvilket dock högst sällan
kan vara att befara, utgifvaren icke skulle följa formuläret, sådant ej
kunde medföra annan svårighet än att han nödgades skrifva de få raderna
ånyo för att få inteckningen beviljad. Blir inteckning väl af Rätten
meddelad, kommer den naturligtvis att gälla utan hinder deraf att
inlagan tilläfventyrs kan i något afseende afvika från formuläret. Förbiseendet
kan då på sin höjd leda till ansvar för Rätten för försumlighet
i tjensten, men får icke gorå handlingen ogiltig.

80 Bil. till Ifongl. Majds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. ra.

Införandet af de här omförmälda pantbevisen behöfde föranleda endast
högst få ändringar i det framlagda förslaget till inteckningsförfattning.
Dessa ändringar skulle hufvudsakligen bestå deri:

att i § 1 gjordes ett tillägg, som utvisade, att bär endast vore
fråga om det fall att fordringshandlingen tillika skall innefatta bevis
om panträtten;

att härefter infördes i ny § 2 eller flera §§ bestämmelser derom:
att, om man vill i särskild! bref, som ej tillika utgör fordringshandling,
bilda jordapant i sin fasta egendom, brefvet härom skall utfärdas enligt
det vid förordningen fogade formulär och i öfverensstämmelse dermed
innehålla det belopp till kapital och ränta hvarför jordapanten skall vara
säkerhet, egendomen hvari panten medgifves, samt förklarande att inteckning
i egendomen får ske, hvarefter panten skall inteckna^ på sätt
förut är sagd!; — att, om jordapanten sedermera lemnas till säkerhet
för fordran, anteckning derom skall ske på fordringshandlingen, hvarefter
jordapanten medför enahanda panträtt som om inteckning vore å
fordringshandlingen meddelad enligt 1 §; — att, om å pantebrefvet tecknas,
att jordapanten skall utgöra säkerhet endast för viss uppgifven
fordran, det skall vara gällande; — att fastighetsegare skall vara berättigad
till sig fösa jordapan t, som är förenad till säkerhet för annans
skuld än hans egen, genom att betala den skuld, hvarför panten lemnats
såsom säkerhet, intill ett belopp i kapital och ränta, som ej öfverstiger
det hvarå panten lyder, hvilken betalning skall ske på den i
skuldförbindelsen bestämda förfallotid eller med iakttagande af flen der
föreskrift^ uppsägningstid, eller, derest längre tid än ett år skulle enligt
nämnda förbindelses lydelse erfordras, efter natt och år från det skuldförbindelsens
innehafvare tillsades; — och att jordapant ej för utgifvaren
eller ny egare medför något personligt betalningsansvar;

att i förslagets § 4 gjordes ett tillägg, som utmärkte att bär äfven
behöfde visas att bref om jordapan t blifvit så upprättad! som i den tilllagda
2 § bestämmes; — samt

att i en ny § erinrades derom att de bestämmelser, som blifvit
gittra i förslagets §§ 27, 28 och 29 samt 2:dra mom. i § 30, ej hafva
afseende å jordapant, hvarom i 2 § sägs.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m.

Utkast till formulär.

Jordapant.

Kapital OOO kronor. Ränta 0 för hundra.

(Ränta intill 000 kronor.)

Härigenom mcdgifves jordapant i min fasta egendom N. N. i N.
tingslag af N. län (Jf 0 uti qvarteret N. i staden N.) för ett kapital af
000 kronor jemte ränta derå efter 0 för hundra om året (ränta intill 00
kronor), samt att inteckning härför må ske i min nämnde egendom N.
den — 18 . . .

N. N.

Vittnen: N. N.

N. N.

(Rättens påskrift om inteckningens beviljande.)

Då giltigt skål lärer saknas för bibehållande äfven framgent af den
undantagsbestämmelse för Stockholm att afhandlingar om lösöreköp
skola intagas i öfverståthållare-embetets kanslis protokoll, torde det vara
skål att redan nu borttaga denna bestämmelse, och jag har derföre ansett,
att den i föreslagna förordningen angående särskilda protokoll öfver
lagfarter, inteckningar och andra ärenden införda § 3 herde ur förslaget
utgå och att ändring af Kongl. Förordningen den 20 November 1845
herde i öfverensstämmelse härmed föreslås.

Bill. Ull Ttiksd. Prat. 187ö. 1 Sami 7 Afd.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

2:o. Af Assessoren Örbom.

I nedannämnda delar af förslagen till författningar angående inteckning
i fast egendom och förändrad lydelse af 17 Kap. 9 § Handelsbalken
är jag af skiljaktig mening.

38 §.

I fråga om den förmånsrätt utmätning af fast egendom för icke intecknad
fordran bör medföra, är jag af den åsigt att förmånsrätten bör
räknas icke från utmätningsdagen utan från den dag då bevis om utmätningen
blef i inteckningsprotokollet intaget; och har jag här nedan
angifvit min mening rörande lydelsen af föreslagna 6 inom. i 9 § af 17
Kap. Handels-balken.

För att emellertid icke gorå utmätningssökandens förmånsrätt helt
och hållet beroende af utmätningsförrättarens åtgärd, har jag ansett utmätningssökanden
höra ega rätt att sjelf draga försorg om bevisets
inlemnande och förty föreslagit ett så tydande tillägg till donna §:

»Vill den, som för sin fordran vunnit utmätning, sjelf
ingifva utmätningsbeviset till Rätten eller Domaren för
att anmärkas i protokollet, stånde det honom fritt; och
vare, der han sådant anmält hos u tm ätn ings fö mittår en,
denne ej pligtig att beviset insända såsom ofvan sägs.»

53 §.

Uti donna § anser jag följande stadgande, såsom modifikation af
regeln att skadestånd för nyttjanderätt upphörande ej eger förmånsrätt
i egendomen, höra införas efter orden »särskilt intecknadt»:

»Går nyttjanderätten i det fall 52 § afser vid egendomens
försäljning förlorad och lem nar dervid köpeskillingen
öfverskott sedan de fordringar, Indika ega företräde
framför ny ttj anderätten, blifvit till fullo gnidna,
då skall öfverskottet, så långt det förslår och dertill
är af nöden, gå till betäckande af skadestånd, hvilket
kan tillkomma den, som förlorat nyttjanderätten.»

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Vid första utropet till försäljning har nemligen i förevarande fall
blifvit uppenbart att, om nyttjanderätten eger bestånd, icke något af
köpeskillingen kan tillkomma eu penningeinteckning, som tiar sämre
rätt. Om derefter vid senare utropet, hvilket naturligtvis endast sker
för att om möjligt bereda betalning åt de fordringar, som ega företräde
framför nyttjanderätt^, köpeskillingen skulle efter dessas gäldande
lemna öfverskott, bär detta skott endast till följd deraf att nyttjanderätt^
uppoffras. Då nu innehafvare!! af en efterföljande inteckning icke
käft rätt att påyrka ny ttj anderättens upphörande, kan icke heller den
fördel, som derigenom vinnes, skäligen anses höra honom tillkomma på
ny ttj ande rätten s bekostnad. Det är visserligen sann! att inteckning för
nyttjanderätt icke i och för sig innebär förmånsrätt för skadestånd, hvartill
förlust af ny ttj anderätten må föranleda, men deraf följer icke att det
är oriktigt att i det här afsedda undantagsfallet accessoriskt tillägga
nyttjanderättsinnehafvaren rätt till ifrågavarande öfverskott framför efterföljande
inteckningshafvare, hvilka uppenbarligen eljest skulle sättas i
förmånligare ställning än lian. Den svårighet, som ofta förefinnes att
på siffran bestämma skadeståndets belopp, bör icke heller inverka på
rättsfrågans läsning, då donna svårighet är densamma ehvad förmånsrätt
eger rum eller icke.

54 §.

I den föreslagna inteckningsförfattningen hafva de i donna § afsedda
afkomstaftalen blifvit fullkomligt likställda med de egentliga nyttjanderätterna,
med undantag endast i fråga om inteckningsförnyelsen.
Då efter min uppfattning nämnda undantag hvarken är lämpligt eller af
nödvändigheten påkalladt, anser jag hvad om inteckningsförnyelse finnes
stadgadt i donna §, höra derur uteslutas.

6 mom. af 9 § 17 Kap. Handels-balken.

För detta moment föreslås följande lydelse:

»klar fast egendom» — — — — —--—

—----»såsom vore inteckning för hans for dran

sökt och beviljad den dag då utmätningsförrättarens
bevis derom att utmätning skott blifvit, efter
ty särskild! är stadgadt, i inteckningsprotokollet anmärkt;
dock att, om inteckning samma dag af annan
sökes, utmätningen eger företräde.»

84 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

m. in.

Att låta en, utan inteckningsdomarens medverkan eller vetskap, af
annan myndighet vidtagen åtgärd medföra förmånsrätt såsom om inteckning
blifvit beviljad samma dag åtgärden skedde, bär synts mig alltför
mycket afvikande från de grunder, hvarpå inteckningslagiätiftningen i
öfrigt hvilar. Dessutom medför det den praktiska olägenheten, att man
ej kan af inteckningsprotokollet vinna full visshet om en beviljad intecknings
förmånsrätt, utan måste tillika särskildt skaffa sig upplysning,
huruvida ej utmätning mellankommit.

Jag kan ej föreställa mig att någon väsendtlig och nämnda olägenhet
uppvägande fördel skulle vinnas derigenom att förmånsrätten beräknades
från utmätnings dagen i stället för från den dag beviset om utmätningen
anmärkes i inteckningsprotokollet. Tidskilnaden bör i de
bestå fall blifva så ringa, att någon annan fordringsegare knappast lärer
medhinna att under tiden söka inteckning, helst då beviset får anmärkas
i protokollet jemväl å de dagar, då inteckningsansökan ej kan upptagas,
och inteckning viker, om den sökes å samma dag, då utmätningen
anmäles.

3:o. Af Akademi-adjunkt en Annerstedt.

16 §.

Ehuru ostridigt är, ej mindre att inteckningsförfarandet, såsom det
uti vår rätt är ordnadt, icke utan svårighet kan tillämpas vid förpantning
af jern vägar eller kanaler, än äfven att, derest detta förfarande
utan inskränkning finge för pantsättning af dylika anläggningar användas,
olägenheter skulle uppstå, hvilka det för lagstiftningen måste vara
af vigt att söka undanrödja, har dock, enligt min uppfattning, behofvet
af att hos oss erhålla en laglig form för panträtt i jernvägen, så tydligt
trädt i dagen, att vid ordnandet af panträtten med afseende å fast
egendom man icke, utan att samtidigt införa någon särskild form för
dylika anläggningars pantsättning, synes mig kunna stanna vid ett blott
förbud att inteckna dem.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

Vid sådant förhållande och då de modifikationer uti inteckningsförfarandet,
som äro nödiga för att gorå detta förfarande fullt användbart
jemväl i afseende å jern vägar eller kanaler, icke äro af den betydenhet,
att de enligt min uppfattning kunna afskräcka från inteckningsinstitutionens
tillämpning i en något modifierad form jemväl i fråga om
dylika anläggningar, samt dessa modifikationer synas från rättslig synpunkt
kunna rättfärdigas af den undantagsställning, som kommunikationsanstalterna
intaga inom staten; förefinnes det enligt min åsigt fullt skäl
att söka gorå iuteckuingsförfarandet, om ock i något förändrad form,
tillämpligt på jernvägar och kanaler, helst inom vår rätt i förlagsinteckningen
redan finnes ett rättsinstitut, der inteckningen i modifierad
form blifvit för ett analogt ändamål begagnad.

På grund häraf synes mig förevarande § höra erhålla följande lydelse
:

»Angående inteckning af jernväg eller kanal, som
af enskilde egas och hvartill jord blifvit förvärfvad
enligt gällande författningar om jords och lägenhets
afstående för allmänt behof, är särskildt stadgadt.»

Och torde i särskild författning kunna intagas hufvudsakligen följ
an de bestämmelser:

att om egare af jernväg eller kanal, hvartill jord enligt gällande
författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof blifvit
förvärfvad, vill att sådan anläggning eller viss del deraf skall utgöra
pant för fordran, lian skall söka hos Konungen tillstånd att låta den
inteckna;

att, om Konungen finner skål att medgifva det sökta tillståndet, Konungen
dels förordnar vid hvilken Underrätt inteckning i den pantsätta
jernvägen eller kanalen skall meddelas, dels ock föreskrifver hvad för
inteckningens beviljande af sökanden skall fullgöras;

att -hvad Konungen sålunda förordnat skall till hela sitt innehåll
kungöras, på sätt om allmänna förordningar stadgadt är;

att då inteckning sökes vid den Underrätt, som blifvit till inteckningsdomstol
förordnad, Konungens beslut af sökanden skall till Rätten
ingifvas; samt Rätten låta det offentligen uppläsas och uti inteckningsprotokollet
intagas;

att sedan sökanden visat, att hvad Konungen före inteckningens
meddelande föreskrifva, blifvit rätteligen fullgjort, inteckningen af Rätten
beviljas;

86 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

att om jernväg eller kanal, som skall intecknas, till större eller
mindre del lyder under annan Underrätt, än den som Konungen förordnat
att inteckningen meddela, sistnämnda Rätt förr än inteckningen
beviljas, skall uti Rättens lagfartsprotokoll anteckna de fastigheter, som
i jernvägen eller kanalen ingå, och hvilka ligga utom denna Rätts domvärj
o; jemte anmärkning tillika om hvilken Underrätt i öfrigt är laga
forum med afseende å dessa fastigheter;

att sedan dylik anteckning skett, inteckningsdomstolen skall sända
underrättelse derom till öfriga Underrätter, under hvilka delar af jernvägen
eller kanalen lyda; samt att dessa skola anmärka förhållandet i
deras lagfartsprotokoll;

att inteckning i jernväg eller kanal skall gälla med förmånsrätt,
som i 17 Kap. Handels-balken stadgas; att sådan inteckning skall gälla
fortfarande utan förnyelse; samt

att om fordran, till säkerhet hvarför jernväg eller kanal intecknats,
blifvit gulden, den Rätt, som inteckningen beviljat, eger att, med iakttagande
af de föreskrifter i öfrigt, som Konungen, vid meddelandet af
tillståndet till inteckningen, fastställt, uppå ansökning af jern vägens eller
kanalens egare döda inteckningen.

Till de sålunda antydda bestämmelserna kan, derest det skulle anses
nödigt att den föreslagna panträtten jemväl innefattade förmånsrätt i
den rörliga materielen vid en jernväg, utan svårighet fogas det stadgande,
att en dylik inteckning skall medföra jemväl sådan förmånsrätt
i den materiel, som hörer till jernvägen, som vid förlagsinteckning eger
rum med afseende å inventarier.

21 §.

Enär förnyelse af en inteckning synes mig från rättslig synpunkt
vara eu handling af enahanda beskaffenhet som beviljande af inteckning,
i de fall som i 1 § afses, postponerande deraf, dödande o. s. v. samt
det nuvarande stadgandet om rätt att i vissa fall å Urtima Ting erhålla
en inteckning förnyad, enligt min åsigt motsvarar hvad beliofvet för
närvarande kräfver, torde denna § höra ur förslaget utgå, helst stadgandet
att domaren eger rätt att förnya inteckningar äfven å de dagar
under tinget, då Rätten icke sammanträder, synes mig, i de fall att till
Häradsrättens ordförande för tinget förordnats en annan än domaren i

m. m.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

orten, och denne sålunda under det tinget pågår lätteligen kan sakna
tillgång till sisthållna inteckningsprotokoll och den i 61 § omförmälda
‘bok, icke kunna utan svårighet tillämpas.

38 §.

Då det torde medföra icke oväsendtlig fördel, att inteckningsprotokollet
innehåller upplysning om utmätning äfven i de fall att donna egt
rum på grund af intecknad fordran, bör enligt min åsigt, i öfverensstämmelse
med hvad i föregående förslag föreskrifvits, hvarje utmätning
uti inteckningsprotokollet antecknas.

I följd häraf och med iakttagande af den ändring, som blifver en
följd af den vid 21 § anförda afvikande mening, synes mig lydelsen af
förevarande § böra blifva:

År fast egendom för gäld tagen i mät, skall anteckning
om utmätningen ske uti inteckningsprotokollet
vid den Rätt, hvarunder egendomen lyder; och
sände förty utmätningsförrättaren till domaren å landet
och Rätten i stad genast in bevis om utmätningen och
beloppet af den fordran, hvarför den skeft. Å nästinfallande
rättegångsdag, på hvilken inteckningsärende
må af Rätten upptagas, anteckne Rätten utmätningen
uti inteckningsprotokollet.

Nu vises att utmätning, hvarom anteckning skett,
blifvit upphäfd eller eljest förfallit, läte Rätten sådant
i protokollet antecknas.

Domaren å landet hålle öfver insända bevis särskild
förteckning, utvisande dagen då bevisen inkommit.

63 §.

Af hvad vid 21 § blifvit anfördt följer, att enligt min åsigt denna
§ bör erhålla följande lydelse:

Inteckningsärende må af Rätten upptagas, å landet
endast på lagtima Ting och i stad endast å män -

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart & fång till fast egendom, m. m.

dag eller, om helgedag då inträffar, nästa söckneda
derefter, utan så är att tiden, inom hvilken intecknin
förnyas bör, går till ända innan nästa lagtima Ting
eller nästa måndag; i ty fall ege inteckningsinnehafvaren
åska hos Domaren å landet särskild!, ting och hos
Rättens Ordförande i stad särskild rättegångsdag, på
sin bekostnad, för pröfning af ansökningen om förnyelse
af inteckningen.

crq Crq

Bil, till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m. 89

Protokoll öfver Justitie-ärenden, hållet i Kongl. Maj:ts Högsta
Domstol Torsdagen den 29 Januari 1874.

Andra Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Cramér,

Almqvist,

Wretman,

Naumann,
von Hofsten,

Strandberg,

Huss.

Sedan de till Högsta Domstolens utlåtande remitterade förslag till
Förordningar angående lagfart och inteckning in. m., jemlikt Högsta
Domstolens beslut den 28 November 1873, för närmare granskning cirkulerat
emellan Högsta Domstolens ofvanbemälde Ledamöter, så blefvo
nu dessa förslag, hvaraf exemplar finnas detta protokoll bilagda, till
hufvudsaklig pröfning företagna, nemligen:

l:o.

Förslag till Förordning angående lagfart d fång till fast egendom.

Justitierådet Strandberg yttrade: »I afseende å detta lagförslag åbe ropar

jag mitt till Högsta Domstolens protokoll den 3 Februari 1873
afgifna yttrande öfver ett då framlagdt förslag till lag i enahanda ämne.

Bill. till Riksd. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afd. 12

90 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof), ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Jag både afstyrkt detta förslag, hufvudsakligen på de grunder, att målet
vid en förändring på ifrågavarande lagstiftningsområde herde vara införande
af sådane grund- och hypoteksböcker, som i flera främmande länder
voro antagna och jemväl af Rikets Ständer i underdånig skrifvelse
den 11 Augusti 1860 blifvit förordade; att det framlagda förslaget emellertid
icke väsendtligen närmade till detta mål, hvarför det första och
vigtigaste vilkoret vore ett noggrannare och mer följdriktigt bestämmande
af råtta tidpunkten för eganderättens öfvergång i förhållande till
tredje man; och att jag i fråga om lagfartens betydelse i privaträttsligt
hänseende icke kunde i förslaget finna ett klart angifvet och med nödig
skärpa begränsad! rättsbegrepp; utan sväfvade i ovisshet angående omfånget
af den betydelse, som förslaget nedlade i ordet lagfart. Med
berörda förslag öfverens stäm in er i hufvudsak det nu förevarande, och
jag måste derföre jemväl afstyrka detta. Jag finner dertill en ökad
anledning om jag betraktar öfriga samtidigt framlagda lagförslag, synnerligen
förslaget till förordning angående inteckning i fast egendom.
Det lider, enligt min tanke, intet tvifvel att antagandet af sistnämnda
förslag skulle fördröja i stället för att påskynda införandet af fastighetsböcker.
Ty med sådana måste stadgandena om inteckning blifva väsendtligen
andra; och hade man eu gång antagit en lag af det omfång,
som det nu remitterade förslaget till förordning om inteckning, skulle
lagstiftaren säkerligen för en kanske lång framtid finnas obenägen att
vidröra hela detta lagstiftnings ämne, oaktadt behofvet deraf vore lika
stort i fråga om just det, som är det väsendtligaste, eller eganderättens
säkerhet och fastighetskreditens deraf beroende stadga.

Då det emellertid synes mig antagligt att Kongl. Maj:t, lika litet
nu som tillförene, delar dessa mina betänkligheter, kan det tilläfventyrs
anses vara min pligt att i allt fall ingå i en granskning af förslagets
detaljer. Jag vill ej heller undandraga mig detta, men förutskickar dervid
den erinran, att då jag ej kunnat med full klarhet och bestämdhet
för mig sjelf afgöra hvilken verkan i privaträttsligt hänseende förslaget
vill tillägga lagfarten, och jag således saknar en säker utgångspunkt för
min granskning, denna måhända icke kan undgå att blifva i viss mån
vacklande.

Innan jag likväl öfvergår till skärskådande af förslagets särskilda
stadgande!!, måste jag framställa den anmärkning att, hvilken betydelse
man än gifver åt lagfarten, donna icke kan vara densamma som förr,
eller ett medel att utskära bördsklander, och att det följaktligen, för
att icke förvilla uppfattningen, synes vara af vigt att välja ett annat
uttryck än ordet lagfart, h vilket ord i allt fall vore synnerligen o ogent -

Öl

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

ligt, då det utmärker en kontinuitet af handlingar, som ej vidare skulle
ega rum. Men för att bidraga till redande af begreppen synes det mig
ej mindre vigtigt, att ett och samma uttryck användes för hvad förslaget
benämner lagfart och hvad ett följande förslag benämner inteckning.
Ändamålet med begge slagen af åtgärder bör, enligt min tanke, antagas
vara ett och samma, eller förvärfvande af sakrätt, och jag inser ej, hvarföre,
då man begagnar uttrycket »inskrifning» eller »inteckning» för fordran
och »inskrifning» eller »inteckning» för nyttjanderätt, man ej lika
väl skulle kunna använda uttrycket inskrifning eller inteckning för
eganderätt. Af dessa mina åsigter följer ock, att jag icke kan godkänna
den anordning, att de särskilda slagen af sakrätter behandlas i särskilda
författningar, utan anser stadgande^ om desamma höra i en gemensam
lag sammanfattas.»

Justitierådet Naumann instämde med Justitierådet Strandberg i fråga
om otjenligheten af benämningen »lagfart» i förevarande förslag samt
angående sakrätternas behandling i eu gemensam lag under särskilda
afdelningar; hvadan Justitierådet ansåg förslaget icke höra för Riksdagen
framläggas innan detsamma blifvit omarbetadt, på sätt Justitierådet
komme att i afseende på förslaget till Inteckningsstadga vidare anmärka.

Justitierådet Wretman utlät sig: »Då de till Högsta Domstolen nu

öfverlemnade förslag till särskilda lagar, dels angående lagfart å fång
till fast egendom och dels angående inteckning i fast egendom, enligt
min åsigt, med hvarandra hafva sådant sammanhang, att åtminstone den
sistnämndes antagande bör göras beroende deraf att lagfartslagen godkännes,
anser äfven jag dessa lagar, Indika båda afhandla särskilda
slag af sakrätt i fast egendom, lämpligast höra sammanfattas i en lag
med särskilda afdelningar för lagfart, panträtt, nyttjanderätt och servitutsrätt
i afseende å fast egendom.»

Justitierådet Almqvist anförde: »Vid granskning af det förslag till

förordning om lagfart å fång till fast egendom, hvaröfver Högsta Domstolen
den 3 Februari 1873 afgaf infordradt underdånigt yttrande, förklarade
jag mig instämma i de åsigter, som då uttalades af Justitierådet
Strandberg angående grunderna i samma förslag, hvilket sedermera
ej blef af Riksdagen godkändt. Då det nu remitterade förslaget
hufvudsakligen öfverensstämmer med det förra, får jag, som fortfarande
vidhåller nämnda åsigter, äfven nu förena mig i hvad, till utveckling
deraf samt till stöd för deri tanke att de nu framlagda förslagen icke
innebära en verklig reform, utan snarare kunna föranleda till att undanskjuta
en sådan, blifvit af Justitierådet Strandberg ytterligare anfördt,

92 Bil. till Kongl. Maj:Is Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

med den tillagda erinran, att då jag förra gången särskild! fäste uppmärksamhet
på att frågan om betryggande af sakrätt i fast egendom,
vare sig agande-, pant- eller nyttjanderätt, herde utgöra ett gemensamt
lagstiftningsämne, jag icke kan anse det af mig sålunda antydda syftemål
uppfyldt derigenom att förslag i ämnet blifvit på eu gång framställda,
af hvilka det ena kan blifva antaget, men det andra förkastadt;
utan tror jag fortfarande att hvad som, i berörda afseende, vid lagstiftningens
närvarande ståndpunkt hos oss erfordras är eu lag, hvilken,
såsom ett organiskt helt, omfattar allt, som angår sakrätt i fast egendom.
»

Justitieråden Cramér, von Hofsten och Fluss funno detta förslag,
hvars hufvudsyfte syntes vara att, utan rubbning af gällande lags grundbestämmelser
i fråga om sättet för betryggande af eganderätt till fast
egendom, förbereda införandet af ett ordnadt fastighetsbokssystem, å
Justitierådens sida ej föranleda annat yttrande, än hvad vid speciel
granskning här nedan förmäles.

Emot förslagets särskilda bestämmelser framställde Högsta Domstolens
ledamöter följande anmärkningar.

§ I Justitierådet

Strandberg yttrade: »Att denna § icke innehåller ens

någon antydan om ändamålet med offentliggörandet genom lagfart —
af hvilket sistberörda ord jag, för att bibehålla förslagets terminologi,
anser mig i detta yttrande höra fortfarande begagna mig — torde vara
obestridligt, klen lika obestridligt synes det mig, att det vore af vigt
att genom stadgande, stäldt i spetsen för den föreslagna författningen,
angifva den nya betydelse, man vill inlägga i begreppet »lagfart», och
jag hemställer följaktligen om en dylik förändring. För min del anser
jag ändamålet höra vara förvärfvande af sakrätt eller eganderätt, gällande
jemväl emot annan än den, som avtalet slutit eller lika med honom
är förbunden. Härigenom skulle ett högst väsendtligt steg till
grundläggande af ett bättre system vara taget och min första betänklighet
emot förslaget i dess helhet skulle derigenom vara häfd. I saknaden
af fastighetsböcker ser jag ej något hinder för antagande redan
nu af en sådan princip, enär dessa böcker tills vidare finge ersättas af
Rättens protokoller. Naturligtvis borde undantag från skyldigheten att
lagfara göras för till exempel arf; men jag finner deruti ingen olägen -

Bil. till Kongl. Maj-.ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m.

het, såvida nemligen man i allt fall gör lagfarten till ett vilkor för den
yttring af eganderätten, som består deri att låta en fastighet intecknas.»

Justitieråden Almqvist och Naumann instämde med Justitierådet
Strandberg.

§§ 2 och 3.

Justitierådet Strandberg yttrade: »Jag anser dessa §§ höra utgå,

och det utan afseende å den föreslagna förändringen i 1 §. Antages
den grundsats att eganderätten mot tredje man vinnes först genom offentliggörandet,
linnés ur synpunkten af det allmännas intresse ringa eller
ingen anledning att framtvinga en lagfart, ty den, som sist lagfarit,
både ju då alltid att svara för fastigheten. Men i allt fall synes mig
att, om det blott vore det allmännas intresse som skall motivera åläggandet
att lagfara, stadgandena härom icke herde inblandas i en allmän
civillag, afsedd att ordna privaträttsliga förhållanden. För den enskilde
åter blifva stadgandena af allt ringare betydelse, om rättigheten att tilltvinga
sig inteckning i allmänhet upphör. Men i allt fall och så länge
en borgenär icke kan tvinga sin gäldenär att klandra ett till hans förfång
upprätta^ testamente eller att fullfölja en rättegång, hvaraf gäldenärens
hela ekonomiska ställning är beroende, med mera dylikt, — så
ser jag ej huru, utan inkonseqvens i lagstiftningen, man skulle kunna
medgifva en enskild person att tvinga en annan till sökande af en lagfart,
som kanske afsloges.»

Justitieråden Almqvist och Naumann instämde med Justitierådet
Strandberg.

Justitieråden Wretman och von Hofsten ansågo att, då uttrycket
»lagfartstiden» förekommer i Förordningen den 18 Juni 1800 i annan
betydelse, än den som i 2 § blifvit samma uttryck tillagd, detsamma
herde emot annat lämpligare uttryck utbytas.

§ 4.

Justitieråden Almqvist, Wretman och Naumann ansågo någon giltig
anledning icke vara för handen att, på sätt som bär skott, meddela vissa
inskränkningar i Rättens skyldighet att låta fullständigt uppläsas och i
protokollet införas de handlingar, hvarå lagfart sökes, hvadan dessa inskränkningar
torde höra utgå.

§ io.

Justitierådet Huss yttrade: »Åberopande mitt till Högsta Domsto lens

protokoll den 3 Februari sistlidna år, vid granskning af det till

94 Bil. till Kongl, Majds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Högsta Domstolen då remitterade förslaget till förordning angående lagfart
å fång till fast egendom, afgifna yttrande, anser jag mig, i anledning
af nu förevarande förslag, höra förnya min då gjorda anmärkning
angående införande i 10 § af ett med förordningen den 19 Maj 1845
öfverensstämmande stadgande om skyldighet för lagfartssökande att, i
händelse han ej kan genast så styrka förre egarens åtkomst, att lagfarten
må beviljas, inom viss tid fullgöra hvad till lagfartens vinnande
nödigt är eller stämma sin talan till Rätten in, vid påföljd att, om det
försummas eller lagfartsansökningen icke fullföljes inom viss tid efter
det laga kraft egande beslut meddelats, samma ansökning skall vara förfallen.
»

Justitierådet Strandberg utlät sig: »Så vidt jag kunnat fatta, är den

i 18 § omförmälda bok blott afsedd att utgöra ett register eller, för att
nyttja ett uttryck af Lagberedningen, ett »tabellariskt sammandrag af
protokollet», hvilket senare fortfarande skulle utgöra den normala urkunden.
Men om så är, synes, genom de i förevarande § införda orden
»enligt den i 18 § nämnda bok» vara för boken antydd en betydelse,
som den icke följdriktigt kan ega, hvarför nämnde ord torde höra utgå.
För öfrigt instämmer jag i fråga om donna § med Justitierådet Huss.»

Justitieråden Almqvist och Naumann förenade sig med Justitierådet
Strandberg.

Justitierådet Wretman instämde i den af Justitierådet Huss gjorda
anmärkning.

§ 11-

Då det i donna § omförmälda bevis antagligen korume att innehålla
blott ett sammandrag af hvad i protokollet om lagfarten blifvit
infördt, ansågo Justitieråden Wretman och von Hofsten donna § ej höra
innehålla vidare föreskrifter, än att, då lagfart är beviljad, Rätten derom
skall utfärda bevis genom utdrag af protokollet och anteckning å fångeshandlingen.

§ 12.

Justitierådet Strandberg yttrade: »I donna § afhandlas kollisions fall

emellan särskilda lagfartssökande. Kollision åter emellan lagfart
och inteckning eller emellan inteckningar inbördes afhandlas i de följande
lagförslagen på ej mindre än nio olika ställen, nemligen 14, 46,
47, 50, 51, 57 och 58 §§ i förslaget till förordning angående inteckning
i fast egendom samt 1 och 6 momenterna af förslaget till förordning
angående förändrad lydelse af 17 Kap. 9 § Handels-balken. Samman -

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

fördes nu dessa stadganden, såsom rätteligen borde ske, åtminstone med
de flesta af dem, till en enda §, så skulle säkerligen de korsande och
till eu del hvarandra motsätta föreskrifterna springa i dagen på ett sätt
att den uppmärksamme betraktaren ej skulle kunna undgå att misstänka,
det en ledande tanke, hållbar inför vetenskapen, ej genomginge dessa
dock så likartade och så med hvarandra sammanhängande lagstiftningsfrågor.
Redan vid en närmare granskning af förevarande 12 § finner
man, efter mitt omdöme, en af de svårigheter, med hvilka det antagna
systemet arbetar. Ty antingen måste väl, vid försäljning af en fastighet,
eganderätten emot tredje man (eller sakrätten) öfvergå på köparen
redan genom köpets afsilande, eller öfvergå!'' den först genom offentliggörandet
(lagfarten). Antages det förra alternativet, så låter det sig i
min tanke icke försvaras att den vanna eganderätten skulle vara så lös,
att den förlorades, om köparen, kanske boende på långt afstånd från
domstolens såte och utan rättighet att åberopa laga förfall, ej kunde
hinna lagfara så tidigt som eu annan senare köpare, på hvilken eganderätten
emot tredje man (och detta bör väl märkas) då komme att öfvergå,
icke genom köpets afsilande, hvilket ju ett sådant system likväl förutsatte,
utan först genom offentliggörandet. Antager man åter det senare
alternativet, eller att det är genom offentliggörandet som eganderätten
emot tredje man förvärfvas — och donna grundsats gifver jag, för min
de], ett obetingadt företräde, — så finner jag ej något skål, hvarföre,
i händelse två söka lagfart å samma dag, den skall hafva företräde som
har den äldsta öfverlåtelse!!. Ty den rent personliga obligation, som
enligt detta alternativ uppstår emellan säljaren och köparen genom köpets
afsilande, kan väl omöjligt hafva något inflytande på tredje mans
(deri senare köparens) rätt. Förordningen den 19 Maj 1845 må hafva
haft sitt berättigande såsom eu öfvergångslag; men dess stadganden
lämpa sig i detta fall visserligen icke till grundvalar för en af de vigtigaste
delar af kreditlagstiftningen. Jag hemställer derföre att för de
fall, som nu äro i fråga, eller att flere samma dag söka sakrätt, måtte
såsom gemensam grundsats antagas antingen att de sökande få lika rätt,
på sätt komiterades förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok innehåller,
eller också att den har företräde, som kommer tidigast på dagen.
Den förra grundsatsen hade den omständighet för sig, att den till en
del redan vore godkänd af gällande lag genom 17 Kap. 9 § 1 och 5
mom. Handels-balken, enligt hvilka de, som å samma dag sökt inteckning
för fordran eller ock af nyttjanderätt, hafva lika rätt. Den grundsats
åter att den, som komme vid eu tidigare timme på dagen, egde
företräde framför den, som komme vid eu senare timme, skulle medföra

96 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

den fördel att de redan nu så högst sällsynta kollisionsfallen än ytterligare
inskränktes. Men skulle det dock inträffa att två sökande infunne
sig på samma minut, så vore väl den rättsfråga, som derigenom uppstode,
ej omöjligare att lösa än den, som redan nu hvilken dag som
helst kan uppkomma i händelse en person (till exempel genom ombud)
på samma dag och timme försäljer en egendom till två och dessa söka
lagfart å samma dag.

I afseende å det processuela förfarandet i kollisionsfall anser jag,
såvida ej den senare af nyssberörde grundsatser antages, det vara af
vigt att bestämda föreskrifter meddelas, hvarvid torde komma i betraktande
huruvida ej åt underdomstolen kan medgifvas att, efter stämning,
upphäfva sitt eget beslut, hvarigenom sakrätt blifvit beviljad.»

Justitierådet Almqvist instämde med Justitierådet Strandberg.

§ 18.

Justitierådet Huss yttrade: »På grund af de skal, som till Högsta

Domstolens protokoll den 3 Februari sistlidna år blifvit af mig anförda,
anser jag fortfarande, att angående uppställningen och beskaffenheten
af den i 18 § omförmälda bok närmare föreskrifter höra antingen i förordningens
text eller genom bifogade formulär, som jemte förordningen
vunne kraft af civil lag, meddelas; och synas mig i berörda hänseende
de det remitterade förslaget hilagda formulären icke vara otjenliga att
läggas till grund för proposition till Riksdagen.»

Justitierådet Strandberg utlät sig: »Då de bär omförmälda böcker

icke skulle komma att reglera något rättsförhållande mellan enskilde,
utan blott vara ett slags register till Rättens protokoll och dessa böckers
betydelse helt och hållet komme att bero af de närmare föreskrifterna
om deras innehåll, men dessa föreskrifter skulle meddelas af Konungen
allena, anser jag sjelfva föreskriften om böckernas förande jemväl
kunna i administrativ väg meddelas, så att hela -denna § bör kunna
utgå —- en åsigt, som visserligen icke innebär något underskattande af
den vigt, dessa böcker kunde komma att ega såsom förberedelse till
uppläggande i en framtid af fastighetsböcker.»

Justitierådet Almqvist förenade sig med Justitierådet Strandberg.

Justitieråden Wretman och von Hofsten erinrade, att, derest den vid
11 § framställda anmärkning godkändes, i 18 § orden »vilkor som i 11
§ omförmälas» höra ändras till »vilkor som inskränker egarens rätt att
egendomen öfverlåta eller med inteckningar belasta».

Bil. till Kong}. Majds Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

§ 19.

J tistilieraden Wretman och von Hoj''sten erinrade, att, i händelse den
vid 11 § af dem framställda anmärkning godkändes, i 19 § orden »Å
lagfartsbevis eller i lagfartsärende utfärdadt protokollsutdrag)) hora utbytas
mot orden »A protokoll svitdrag i lagfarts ärende.^

§ 20.

Justitieråden Cramér, Wretman, Naumann, von Hoj''sten och fluss
förenade sig om följande yttrande:

»Af de i 12 § af förevarande förslag samt i 14 § uti förslaget till
förordning angående inteckning i fast egendom förekommande stadgande)!
att, der egendom blifvit till flere öfverlåten och lagfart å de särskilda
öfverlåtelserna sökes å samma dag, den öfverlåtelse som först
skott, skall blifva gällande, samt att, derest å samma dag med afseende
å samma egendom inteckning för fordran och lagfart å öfverlåtelse sökes,
inteckningssökanden skall vika för den som eganderätten förvärfva!,
synes följa, att Rättens beslut i anledning af lagfarts- och inteckningsansökningar
icke höra meddelas förr än vid slutet af Rättens session
den dag, dylika ansökningar inkommit. Genom eu sådan lagens tillämpning
är dock icke förekommet att efter beslutets afkunnande, men
innan Rätten ännu hunnit åtskiljas, en så beskaffad lagfartsansökan
skulle kunna till Rätten ingifvas, att enligt anmärkta bestämmelser någon
af de nyss beviljade lagfarterna eller inteckningarne blefve ogiltig.
Denna olägenhet syntes kunna af hjelpa® derigenom, att eu viss timme
på dagen stadgades, efter hvilken timme lagfarts- och inteckningsansökningar
icke finge af Rätten upptagas; och hemställdes att ett stadgande
i sådan riktning måtte i 20 § införas.»

2:o.

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af It Kap. 2 §

Jorda-balken.

Då antagandet af detta förslag berodde af godkännande af förslaget
till förordning angående lagfart å fång till fast egendom, åberopade

Bih. till Rikscl. Prat. 1875. 1 Sand. 1 Afd.

98 Bil. till Katigt. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

Justitieråden Almqvist, Naumann och Strandberg sina yttranden vid granskningen
af sistnämnda förslag.

Justitieråden Cramér, Wretman, von Räfsten och Buss jemn ad e detta
förslag utan anmärkning.

3:o.

Förslag till förordning angående upphörande af hembudsskyldighet.

Då antagandet af detta förslag berodde af godkännande af förslaget
till förordning angående lagfart å fång till fast egendom, åberopade
Justitieråden Almqvist, Naumann och Strandberg sina yttranden vid granskningen
af sistnämnda förslag.

Justitieråden Cramér, Wretman, von Rödsten och Russ lemnade detta
förslag utan anmärkning.

4:o.

Förslag till förordning angående ändring af gällande bestämmelser om

lagfart å fast pant.

Justitieråden Cramér, Wretman, von Hofstat och Huss lemnade detta
förslag utan anmärkning.

5:o.

Förslag till förordning angående inteckning i fast egendom.

Justitieråd^ Strandberg anförde: »I enlighet med hvad jag yttrat

vid granskningen af förslaget till förordning angående lagfart å fång
till fast egendom, måste jag afstyrka äfven nu förevarande lagförslag.
Jag tillägger blott en erinran derom att den klagan öfver vårt inteckningsväsende,
som blifvit starkast accentuerad och som faun ett uttryck
vid 1860 års riksdag, visserligen icke gällt ofullständigheter eller b ris Iföl -

Bil. till Kongl. Muj-.ta Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m, m.

liga detaljer i gällande inteckningslag, utan vändt sig emot osäkerheten
i sj elfva egendomsbesittningen och fastighetskreditens deraf beroende
sjunkande, olägenheter, hvilka naturligtvis ej kunna afhjelpa» genom eu
lag om inteckning för fordringar och nyttjanderätt, utan måste hafva»
genom nya och säkrare grunder för eganderätten.

För den händelse Kongl. Maj:t likväl nu skulle finna sig föranlåten
framlägga förevarande förslag för Riksdagen anser jag mig ej höra
underlåta att deltaga i en detaljerad granskning deraf.»

Justitierådet Almqvist instämde i den af Justitierådet Strandberg
yttrade mening.

Justitierådet Namnam utlät sig: »Lika med Justitierådet Strandberg
nödgas jag afstyrka förevarande förslags framläggande till Riksdagen
innan detsamma blifvit omarbetadt, och det i sammanhang med ej allenast
förslag rörande inskrifning af laga fång i allmänhet, utan äfven
förslag till förbättrad utsökning slag.

Beträffande särskild! ordet »inteckning», så har detsamma, enligt
hvad allmänt känd! är, i det all dagliga språkbruket (såväl som i åtskilliga
förordningar) kommit att erhålla ej mindre än tre särskilda bemärkelser,
nemligen dels den ursprungliga och riktiga såsom liktydigt med
»inskrifning» (i Rättens protokoll); dels sj elfva den handling, det pantebref,
som skall inskrifvas eller redan blifvit det; dels den panträtt, som
genom inskrifvandet erhålles. Det heter alltså: att en skuldsedel bör
intecknas (inskrifvas); att man transporterat, öfverkorsa! o. s. v. flera
inteckningar (pantförskrifningar); att man söker eller erhållit inteckning
(panträtt) i en egendom. I donna sistnämnda bemärkelse nyttjas ordet
»inteckning» i rubriken till nu förevarande förslag. Lagstiftaren torde
omsorgsfullt böra undvika sådana förvexlingar och i stället använda
hvarje lagterm i dess rätta betydelse. Detta har blifvit iakttaget i korniterades
den 10 Juli 1867 afgifna underdåniga förslag till förändrade
stadgande!! för betryggande af eganderätt in. m. — ett förslag, hvithet,
oberoende af den derutinnan förordade, ännu ej öfverallt i Riket utförbara
fastighetsboken, förtjena! att synnerligen påakta» i dessa ämnen.»

Högsta Domstolens ledamöter funno förevarande förslag i öfrig!
föranleda följande anmärkningar, nemligen:

§ I -

Justitieråden Grämer, Wretman och Buss förenade sig om följande
yttranden:

100 Bil. till Kongl. Muj-.ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

Då den föreslagna ordalydelsen i donna § kunde gifva anledning
till den tydning, att endast egaren till den pantförskrifna fastigheten
vore behörig att söka inteckning, men enahanda behörighet torde höra
tillkomma jemväl borgenär, derest han innehar sådant fordringsbevis,
som bär omtalas, synes för uttryckande af donna mening en förändring
i redaktionen nödig.

Fastighetsegarens medgifvande af inteckning synes kunna utan olägenhet
tillerkännas giltighet äfven då det ej finnes tecknadt å sjelfva
fordringsliandlingen, blott det är skriftligt och affattadt med sådan tydlighet,
som bereder visshet, att detsamma åsyftar just deri fordran, för
hvilken inteckning sökes. För sådana fall, der aftal om inteckning till
säkerhet för en äldre fordran eger rum emellan personel-, boende i
skilda orter, skulle ett tillägg i deri angifna syftningen bespara fordringsegaren
omgångar och äfventyret att, för vinnande af det behöfiiga medgifvandet,
från sig lemna originalhandlingen. För öfrigt torde medgifvande!
till pantsättning af fast egendom höra till förmon likställas med
öfverlåtelse af sådan egendom och följaktligen vara af vittnen styrkt,
såvida inteckning på grund deraf skall kunna beviljas; och hemställdes
att bestämmelser i öfverensstämmelse med sålunda uttalade åsigter måtte
i donna § inflyta.

Justitierådet Naumann instämde i förestående yttrande, hvarjemte
Justitierådet ansåg orden: »fordran Inteckna»» höra ändras till: »fordring sbeviset
inskrifvas eller intecknas».

Justi tieräden Almqvist, von Hofstat och Strandberg ansåg o att genom
förändring i ordställningen herde utmärkas att jemväl borgenär eger
söka inteckning. För öfrigt lemnade Justitieråden donna § utan annan
anmärkning än att, till undvikande af onödig omgång, bär borde stadgas
att skuldebrefvet eller handlingen skall vara af vittnen bestyrkt.

§ 2.

Justitierådet Buss yttrade: »Genom förändring af ordalagen i bör jan

af donna § torde höra tydligen uttryckas, att inteckning för ogulden
köpeskilling skall vara sekt inom den ill Kap. 2 § Jorda-balken stadgade
tid, för att sådan inteckning må kunna, utan att gäldenären det
utfäst, beviljas.

I afseende å den bär föreslagna rättigheten att erhålla tvångsinteckning
för underhåll eller skadestånd, som ej genast är till beta!-

Bil. till Kong!. Maj:ts Nåd. Prof . ang. lagfart å fång till fast egendom, ju. m. 101

ning förfallet, hemställer jag att denna rättighet måtte inskränkas till
skadestånd i brottmål.»

Justitieråden Grämer,

Justitierådet Huss.

Almqvist och Strandberg förenade

Justitierådet von U of sten utlät sig: »Dä, på sätt Justitierådet fluss

anmärkt, första momentet i donna § torde höra förtydligas och §:n i
(ifrigt ej innehåller att här är fråga om fastighetsegare, som fått någon
förpligtelse sig ålagd, samt vidare förekommer, dels att enahanda förmån,
som i förslaget bl Hvit tillerkänd omyndiga barn för deras medel,
skäligen bör tilläggas frånvarande arfvinge, hvars arfslott af god man
förvaltas, dels att annat underhåll eller skadestånd än sådant, som bli hd f
till visst belopp i penningar eller varor bestämdt, ej lämpligen bör intecknas,
likasom det domstolsbeslut, som ålägger fas ti ghetsegar e 11 att
ställa säkerhet för medel, dem lian såsom förmyndare eller god man
innehar, bör hafva vunnit laga kraft, innan inteckning kan beviljas, hemställer
jag, att donna § må erhålla följande lydelse:

»Häftar fast egendom för ogulden köpeskilling på sätt i 11 Kap.
2 § Jorda-balken sägs, eller har egare till fäst egendom genom domstols
laga kraft vanna beslut fatt sig ålagdt att ställa säkerhet för omyndigs
eller frånvarande arfvinges medel, dem lian om händer häfver,
eller att utgifva underhåll eller skadestånd till visst belopp, som årligen
utgå skall; då må till säkerhet för sådan fordran inteckning i fasta
egendomen beviljas, ändå att ogalen ej dertill bifall lemnat.»

Justitierådet Wretman yttrade: »I hvad Justitierådet von Hölster!

vid donna § anfört instämmer jag, endast med det undantag, att jag ej
finner laglig grund att, utan fastighetsegarens medgifvande, föreskrifva
rätt till inteckning för »underhåll» såsom till begreppet alltför omfattande,
eller för annat skadestånd, än som blifvit ådömd t i brottmål att
utgå till visst belopp antingen för en gång eller årligen.»

Justitieråden Almqvist, Wretman och Aaumann förenade sig om följande
yttrande:

På sätt vid förslaget till lagfartslagen § 4 blifvit af Justitieråden anfördt,
ansågo Justitieråden ej skål att här eller på öfriga ställen i nu
förevarande förslag, der stadgande förekommer _ om _ Rättens skyldighet
att uppläsa och låta i protokollet intagas dit ingifva handlingar, civil -

102 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof), ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m.

kor ligen inskränka denna skyldighet till den del af handlingen, svin
ligger till grund för ansökningen.

Eu sådan föreskrift kunde sannolikt i flera fall föranleda dertill, att
obehöriga uteslutningar komrne att ega rum; och voro Justitieråden deremot
öfvertygade att, äfven om eu sådan inskränkning ej linnés i lagen
stadgad, Domaren likväl icke kommer att onödigtvis belasta protokollet
med andra delar af dit ingifna handlingar, än som för ändamålet erfordras.

Justitierådet Buss yttrade: "Under förutsättning att mina vid l §

gjorda anmärkningar godkännas, torde början af denna § böra lyda sålunda:
»Finnes ej sådant af vittnen styrkt medgifvande, som i 1 § sägs —».
För ett riktigt återgifvande af den tanke, som bär skall uttryckas, lärer
dessutom fordras att ordet »eller» utbytes mot ordet »och».»

Uti detta yttrande instämde Högsta Domstolens öfrige ledamöter.

§ 5.

Justitierådet Huss utlät sig: »Derest de vid 1 och 4 §§ framställda
anmärkningar godkännas, torde början af denna § till och med orden
»ej så styrkt», erhålla följande lydelse:

»År inteckning sökt på grund af fastighetsegarens medgifvande,
ege Rätten bevilja inteckning utan att denne hord varder.»

För (ifrigt, enär tvekan möjligen kunde uppstå huruvida icke, då
den till grund för en inteckningsansökning åberopade handling vore i
formelt afseende inrättad i full öfverensstämmelse med författningens
föreskrifter, Rätten vore pligtig att genast meddela den sökta inteckningen
äfven om under ansökningsärendets handläggning anledning yppade
sig till tvifvel om handlingens giltighet, synes ett tillägg lämpligen
kunna göras, hvarigenom stadgas att i nyssnämnda fall, likasom då inteckning
sökes enligt 2 §, fastighetsegaren bör öfver ansökningen
höras.»

Uti förestående yttrande instämde Högsta Domstolens öfrige ledamöter.

Bil. till Kong!. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

103

§ 8.

Då i det fall, som i denna § alses, sådant hinder emot lagfartens
beviljande kan förefinnas, att, ändock att egaren uteblifvit, den sökta
inteckningen bör af Rätten afslås, ansåg Högsta Domstolen bär icke höra
stadgas annan påföljd af egarens uteblifvande än att hinder deraf ej
möter för inteckningens beviljande.

§ 11.

Justitieråden Cramér, Almqvist, Wretman, Namn ann och von ffof sten
förenade sig om följande yttrande:

Af bestämmelsen i donna § att inteckning för fordran ej Unge ske
utan till visst belopp i penningar eller varor, skulle tvekan möjligen
kunna uppstå, huruvida inteckning till säkerhet för lifränteaftal skulle
kunna fastställas. Något skål förefunnes dock ej att utesluta innehafvare
af en lifränta från möjligheten att, till säkerhet för beståndet af en
dylik rättighet, betinga sig panträtt i en fast egendom, helst under nu
gällande lagstiftning fall förekommit, då inteckning till säkerhet för lifränteaftal
sökes och blifvit beviljad på samma sätt som för annan fordran.
I följd häraf hemställdes, att i donna § måtte införas uttryckligt
stadgande, att inteckning kan ske till säkerhet för lifränta eller annan
under viss tid eller på lifstid utgående ränta, som är bestämd till visst
ärligt belopp i penningar eller varor.

§ 12.

Justitierådet Strandberg yttrade: »Jag anser det böra stadgas skyl dighet

för inteckningssökande att genast vid ansökningens framställande
styrka att gäldenären erhållit lagfart å fastigheten, vid äfventyr
att ansökningen eljest afslås, äfvensom att den, som vill med inteckning
> belasta sin fastighet, bör hafva lagfarit med sitt fång jemväl i det fall

att fånget är sådant, att han enligt äldre lag ej varit pligtig att derå

söka lagfart; så att orden »dock att---- — ej egt ruin» höra utgå;

och jag anser mig härvid höra foga den erinran, att sådant visserligen
icke kan kallas att gifva den föreslagna lagen någon retroaktiv verkan, enär

10''J Bil. till Kong!. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

intet förut bestående rättsförhållande skulle komma att rubbas, samt att
en dylik tolkning redan i praxis gjort sig gällande i afseende å förordningen
den 21 December 1857 angående lagfart af fast egendom, som
genom testamente åtkommen är.

Slutorden »hvad om----— -— anmärkas» anser jag höra utgå

eller ock införas på ett senare ställe i författningen, enär det bör vara
af lika vigt att, t, ex. vid det i 22 § om förmälda falk egareus åtkomst
styrkes och anteckning derom i protokollet göres.»

Justitieråden Almqvist och Naumann förenade sig med Justitierådet
Strandberg.

Justitierådet Crarnvr utlät sig: »Jag lemnar donna § utan anmärk ning.

Att bär påfordra lagfart med jemväl sådana fång, dermed, enligt
förslaget om lagfart, donna skyldighet ej är förknippad, synes mig icke
vara rätt konseqvent, eller leda till något gagn. Ändamålet, som med
en sådan påfordran afses, vinnes ändå; tv när en fastebok i egentlig
mening skall uppläggas, måste upplysningar hem tas ej allena från Lagfarts-
utan äfven från Intecknings-protokollet, och utur det senare
erhåller man ju då kännedom om äganderättsförhållandet i här berörda
fall.»

§ 14.

Enär de i donna § gifna stadga oden icke lära eg a tillämplighet vid
de fall att fastigheten blifvit efter utmätning på offentlig auktion, eller
under konkurs i den ordning, konkurslagen stadgar, försåld, ansågo
Högsta Domstolens fleste ledamöter nödigt att sådant uttrycktes genom
ett tillägg till donna §.

Justitierådet Strandberg yttrade: »Jag lemnar första punkten af

denna § utan anmärkning. 1 afseende å senare punkten åter åberopar
jag mitt yttrande vid 12 § i den föreslagna lagfartslagen, med tillägg
att jag ej kan finna något giltigt skål hvarföre den ena sakrätten skulle
hafva större hägn än den andra, utan anser jag samma regler höra
gälla ehvad fråga är om eganderätt, panträtt eller nyttjanderätt.»

Justitierådet Wretman utlät sig: »Då, enligt min åsigt, de i denna

§ gifna stadgande!! icke höra ega tillämplighet vid det fall att fast egendom
blifvit försåld å offentlig auktion i den ordning, som för utmätt
fastighets försäljning linnés stadgad, men deremot gälla vid eganderättens
öfvergång genom alla andra fång, således äfven arf och" testamente,
hvarom förslaget icke innehåller något stadgande, anser jag §:n
höra i enlighet härmed omredigeras.»

Bil. till Kong).. Maj:t$ Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in. 105

Justitierådet Almqvist anförde: »Stadgandet i första punkten af

denna § anser jag’ böra uttryckligen förklaras icke hafva tillämplighet
vid det fall att fast egendom blifvit såld på offentlig auktion i den ordning,
som för utmätt fastighets försäljning finnes stadgad.

Beträffande senare punkten instämmer jag med Justitierådet
Strandberg.»

§ 1(5.

Högsta Domstolens fleste ledamöter förenade sig om följande yttrande: »Då

här stadgade förbud mot inteckning för fordran synes böra
afse jemväl inteckning för nyttjanderätt och servitutsrätt, torde denna §
lämpligen höra förflyttas närmare slutet af förordningen, sedan sistnämnda
slag af inteckningar blifvit behandlade. Med afseende derå att
särskilda bestämmelser om sättet att vinna panträtt i anläggningar af
här ifrågavarande beskaffenhet möjligen framdeles torde finnas höra i
lagstiftningen upptagas, synes för sigt! glieten bjuda att, i stället för slutorden
små ej med inteckning belastas», väljas några andra, som endast
utmärka att samma anläggningar icke utgöra föremål för inteckning enligt
donna förordning.»

Justitieråd^ Strandberg, med hvilken Justitierådet Naumann instämde,
yttrade:

»Skulle, hvad jag ej varit i tillfälle inhemta, erfarenheten hafva
ådagalagt behof af stadganden i det här vidrörda ämne, så har jag ej
vid donna § annat att anmärka, än att uttrycket »annan dermed jemförlig
anläggning» synes tarfva närmare begränsning.»

§ Inunder
antagande att de i 22 § 2 inom. af detta förslag omförmälda
åtgärder icke böra medföra likartad verkan i afseende å en intecknings
gällande kraft som förnyelse af inteckningen, hemställde Justitieråden
von Hofsten och fluss att, till undvikande af misstydning i detta hänseende,
ett sådant tillägg må till donna 19 § göras, att efter slutorden:
»vare inteckningen förfallen», införes följande mening: »ändå att med
densamma inom ofvan nämnda tid vidtagits sådan åtgärd som i 22 §
2 inom. sägs.»

Bill. till Riksd. Prat. 1875. 1 Sami. 1 Afd.

106 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m.

Justitieråden Cramér, Almqvist och Wretman yttrade, att såsom förnyelse
af inteckning syntes äfven höra gälla den Rättens åtgärd, hvarigenom
en inteckning enligt 22 § 2 mom. under annan nedsätta eller
eljest förändras; i följd hvaraf ett tillägg härom i donna 19 § herde
införas; men skulle donna åsigt icke godkännas, hemställde äfven Justitieråden,
lika med Justitieråden von Hofsten och Buss, att, till undvikande
af misstydning i detta hänseende, sådant herde uttryckligen
stadgas, på sätt som fördans i Lagberedningens förslag till Jord a-bal k
9 Kap. 28 §.

Justitierådet Strandberg utlät sig: »Då jag lemmar donna § utan

anmärkning, anser jag mig dock höra förklara, att detta sker, icke på
den grund att jag tillerkänner någon afgörande vigt åt de af Lagbyrån
i donna del anförda skäl, utan endast derföre att i saknad af fastighetsböcker,
i enlighet med hvilka gravationsbevis kunna utfärdas, förnyelse
af inteckning tills vidare väl måste föreskrifvas.»

§ 21.

Högsta Domstolens ledamöter förenade sig om följande yttranden:

Att, såsom bär blifvit föreslaget, åt domaren medgifva befogenhet
att i sitt enskilda hemvist vidtaga en i privaträttsligt hänseende så vigtig
åtgärd, som meddelande af inteckningsförnyelse, synes så mycket
betänkligare,, som, vid närvarande organisation af domare-embetet på
landet, för samma embete saknas bestämd embetslokal, och domarens
åtgärder uti ifrågavarande hänseende följaktligen ej ens blefvo underkastade
den kontroll, som ligger deruti att ärenden anmälas och handläggas
i ett offentligt, för allmänheten tillgängligt embetsrum. Till följd
häraf och då stadgandet derjemte otvifvelaktigt komme att stå i alltför
uppenbar strid mot den hos allmänna föreställningssättet djupt grundade
fordran på offentlighet i alla rättsförhandlingar, hemställdes, att
förevarande § må ur förslaget utgå, och i stället deri införas de bestämmelser,
som finnas i 22 § af nu gällande inteckningsförordning.

§ 22.

Då de i inom. 2 af donna § omförmälda åtgärder kunna inverka på
annans än sökandens rätt, ansåg Högsta Domstolen bär höra inflyta stadgande
derom, att bifall till den sökta åtgärden ej må beviljas, innan
vederbörande, hvilkas rätt är i fråga, blifvit hörde och dertill samtyckt.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m. 107

§ 23.

Justitieråden Cramér, von Hofstat och /lass hemställde att, till meningens
förtydligande, efter orden: "under konkurs», må tilläggas: »i
flen ordning konkurslagen bestämmer».

Häruti instämde Justitierådet Strandbon/, med tillägg, att slutorden:
»värde inteckningen dödad etc.» syntes mindre lyckligt valda, än slutorden
i 24 § af nu gällande inteckningslag.

Justi tierådet N anmana yttrade: »Denna § (bland andra i föreva rande

lagförslag) utvisar klarligen huru nödigt det är att revidera och
förbättra utsökningslagarne, pa samma gäng en förbättring af inteckmingsstadgan
ifrågasättes. Hvem det tillkommer att i det fall, som nu föredragna
§ afse,'', uppgöra köpeskillingsliqviden efter nu gällande författningar
(Kronofogde eller Befallningshafvande?), derom sväfvar mången
i ovisshet; ännu mera rörande den fråga när en slik liqvid må anses
vinna laga kraft, och hvad dermed står i samband. Tyska Subhastationsordningen
af den 15 Mars 1869 torde, bland andra främmande lagar,
kunna rådfrågas, när det gäller att vid exekutiva fastighetsauktioner i
sjelfva kungörelsen derom stadga vilkoren och uppgifva gravationerna
samt i öfrig! bestämma nödiga kauteler, så att hvarken egares eller
pantliafvares rätt åsidosattes.»

Justitierådet Wretman utlät sig: »De fall då, enligt denna §, in teckning

kan dödas utan att inteckningshandlingen företes, höra enligt
min åsigt inskränkas derhän, att sådant må ske endast för intecknad
gäld, som ej kunnat betäckas af köpeskillingen för egendom, som blifva
försåld »i den ordning, som om fast egendom, den der utmätt blifva,
är stadgadt».

Om dessa ordalag begagnades, skulle deri inbegripas försäljning åt
fast egendom, så väl efter då verkställd utmätning, som af till konkurs
afträdd egendom, hvilken af konkursmassa öfverlemnats till försäljning
i sagde ordning.

Genom Kongl. Förordningen den 5 November 1867 har eu ändring
gjorts i 51 § Konkurslagen, hvarigenom tillåtits att under vissa vilkor
genom konkursmassans försorg, utan exekutor anlitande, sälja fast
egendom, äfven om alla deri intecknade belopp icke blot vo betäckta,
under vilkor dock att, bland andra, de inteckningshafvare, hvilkas rätt
är deraf beroende, till slik försäljning lemna! bifall; och i sådant fall
kunde fastighetens köpare äfven synas berättigad att få inteckningar,

in. in.

108 Bil. till Kong}. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom,

Överskjutande köpeskillingen, dödade i nu föreslagna ordning; men med
afseende derå att ett medgifvande i nämnda hänseende af den person,
som vid ett borgenärssammanträde innehar eu intecknad skuldsedel, kan,
då någon anteckning derom ej sker å skuldsedeln, vara fullkomligt
okändt för den, som sedermera i god tro förvärf val inteckningen, anser
jag så störa väder för allmänna förtroendet till intecknade skuldsedlar
häraf kunna uppkomma, att jag icke vågar tillstyrka det föreslagna lagbudets
tillämpning i fråga om inteckning i fastighet, försåld omedelbar!
genom konkurs massas försorg; utan må vid försäljning i sist omförm älda
fall det bero på vederbörande att, i sammanhang med inteckningshafvarnes
samtycke till sådan försäljning, bereda säkerhet derför, att inteckningarne,
i händelse de ej af köpeskillingen betäckas, kunna i vanlig
ordning dödas.»

Justitierådet Almqvist yttrade: »I afseende på denna § instämmer

jag i Justitierådet Wretmans anmärkning, samt tillägger för min del
jemväl den erinran, att det borde tydligen utmärkas huruvida här afses
blott inteckningar för fordran eller ej äfven, såsom jag anser vara riktigast,
hvarje annan inteckning, som går förlorad till följd af den exekutiva
försäljningen och derigenom att den intecknade fastighetens köpeskilling
ej förslår att gälda det skadestånd, hvarpå inteckningshafvaren
eger anspråk.»

§ 24.

Justitierådet Almqvist yttrade: »Från den hittills antagna, särdeles

vigtiga regeln, att inteckning för fordran ej må dödas utan att den intecknade
handlingen företes i hufvudskrift, anser jag lagen icke böra
medgifva något annat undantag, än det som i 23 § omtalas. Eu inteckning,
som i konkurs bl hvit förklarad utan verkan, kan, sedan konkursen
bl hvit afslutad, till exempel genom förlikning, hafva kommit på
god tro i annan mans hand, hvilken kan blifva lidande genom inteckningens
dödande på sätt i denna § är föreslaget; och måhända kunna
andra likartade fall tänkas. Da för öifrigt, såsom nyss är antvdt, det
icke är tillåtet att få, utan originalskuldebrefvets företeende, derför meddelad
inteckning dödad, äfven om den derpå grundade fordringen är
förklarad ogiltig, afstyrker jag, för min del, det här ifrågasätta undantaget
från den allmänna regeln i berörda afseende.

Bil. till Kongl. Maj ris Nåd. Prop. ting. lagfart å fång till. Jäst egendom,

m. m.

109

§ 25.

Justitieråden tf r et man och Naumaun an sago det. stadgande, som
med denna § afses, bättre uttryckas sålunda:

»År intecknad fordrings! > andling inlöst af gäld enär eu eller eljest
åter kommen i hans hand, och varder den ånyo af honom utgifven, galle
inteckningen med samma rätt som den eljest egt.»

§ 26.

Justitieråden Gr amor, \Y räntan, Naumaun och Buss an sago Lagberedningens
förslag i 9 Kap. 33 § Jorda-balken ega, med afseende å
redaktionen, företräde.

§ 28. .

Det bär föreslagna nya stadgande, hvarigenom en person skulle
kunna befrias från sin skuld endast derigenom, att en annan person
jemte honom iklädde sig betalningsskyldighet för samma skuld, eller
derför ginge i borgen, an sago Justitieråden Almqvist, Wretman och Strandberg
vara så stridande mot öfriga grunder för vår lagstiftning, att Justitieråden
för sin del icke kunde tillstyrka dess antagande; och erinrade
Justitieråden, att om innehafvare af skuldsedel, intecknad i egendom,
som öfvergått till ny ägare, ville befria skuldsedelns utgifvare
eller föregående egare från vidare ansvarighet, kunde sådant lätteligen
ske medelst anteckning å skuldsedeln.

Justitierådet JNaumann yttrade, att enär det i donna § gifna stadgande
icke herde afse det fall, att ny egare å den handling, hvarå den
intecknade fordran grundas, tecknar borgen för gäldenärens förbindelse,
men uttrycket »tecknar förbindelse för fordran» syntes innefatta äfven
en dylik händelse, Justitierådet ansåge, att det anmärkta uttrycket herde
förtydligas.

Justitierådet Crarnér utlät sig: »Angeläget synes det mig vara, att

irågan om betydelsen och verkan af en sådan påskrift å intecknad förbindelse,
som i donna § förutsattes, genom lag löses; ty resultatet af
härom uppkomna tvister har ofta olika utfallit. För mig finnes ingen
betänklighet emot godkännande af den lösning frågan uti förslaget fått.

110 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

Innehafvare!! af eu förbindelse, intecknad i fastighet, som genom
försäljning ombyter egare, kan icke tilltvinga sig personlig ansvarighet
för förbindelsen af den nye egaren; yrkandet derom måste antagas vara
vackt af säljaren, i hvars intresse det ligger att vid köpslutet betinga
sig frikallelse från åliggandet att personligen svara för den intecknade
skulden. Detta vanligen förekommande beting hinder emellertid endast
kontvahenterne vid köpet och betrygga!'' icke säljaren, såvida ej inteckningshafvaren
till eu slik öfverflyttning ger sitt samtycke. Befintligheten
å intecknad förbindelse af den förutsatta påskriften torde dä få
anses innebära, att förbindelsens egare, hvilken tillåtit påskriften, godkänt
köpare!! såsom sin gäldenär, i stället för den förre.

Ytterst sällsynt torde det vara, att både köpare och säljare ikläda
sig personligt ansvar för intecknad gäld, och på sådana sällsynta företeelser
syfta §:s slutord.»

§ 29.

Justitieråd et Strandberg yttrade: »Ur teoretisk synpunkt later det,

efter min tanke, sig icke försvaras att det principala kontraktet, sjelfva
skuldförbindelsen, skulle dödas derföre att det accessoriska aftalet, panträtten,
upphört. Jemförelse!! med lös pant, som vanvårdas, är oriktig,
ty här utgöres ju panten af den fasta egendomen, om hvars vanvårdande
icke är fråga. De olägenheter åter som i praktiskt hänseende
någon gång kunna befaras genom saknaden af ett stadgande, sådant
som det föreslagna, kunna afhjelpa^ genom förord. Fall kunna deremot
lätteligen tänkas, då panträtten, äfven om den stått qvar, varit för fordringsegaren
till ingen nytta; och i sådan händelse skulle säkerligen
tillämpningen af det föreslagna stadgandet blifva för allmänna rättskänsla!!
i hög grad sårande. Jag hemställer derföre att hela donna §
måtte utgå.»

Justitierådet Wretman utlät sig: »Härvid anser jag mig höra an märka,

att stadgandet väl ej bör gälla för annat fall, än då förändringen
med inteckningen skott sedan egendomen öfvergått till annan egare
genom fång, derå lagfart beviljats, och att den förmån, som här tillerkänts
den intecknade förbindelsens utgifvare, äfven bör tillkomma
annan föregående egare, som i hans ställe eller jemte honom åtagit sig
personlig ansvarighet för det intecknade beloppet; och torde sista punkten
af § kunna lyda, att denne vid nu ifrågavarande fall är fri från ansvar
för hvad af ibrd ringen till följd af åtgärden icke kunnat ur egendomen
uttagas.»

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m

1 11

§ 30.

I stället, för denna § hemställde Justitieråden Almqvist, Naumanv
och Strandberg om antagande af § 45 i komiterades förslag till lag om
inskrifning i fastighetsbok.

Då borgenär, som icke sjelf sökt utmätning, ej torde böra vara
skyldig att taga betalning för fordran, som icke är förfallen, derest han
vill låta den fortfarande innestå i egendomen, hemställde Justitieråden
UV- talan och Huss, att ett uttryckligt stadgande derom måtte i denna §
inflyta, i öfverensstämmelse med hvad Lagberedningen uti 9 Kap. 27 §
af dess förslag till Jorda-balk föreslagit.

§§ 32—37.

Justitieråd et Strandberg yttrade: in Dä till en del nya stadgande!!

för de bär vidrörda fall måste meddelas;

ilä det dervid är af vigt att dessa stadgande!! göras så enkla och
lätt fattlig-! som möjligt;

dä det är af ej ringare vigt att i ett ämne, som bildar eu af grunderna
för hela vår .real-kredit, lagen så nära som möjligt öfverensstämmer
med den ofri ga europeiska lagstiftningen;

da begge dessa fordringar tillfredsställas af det nästan öfverallt i
utlandet antagna system, som, hvilande på deri så kallade solidaritetsprincipen,
innebär att innehafvare!! af en inteckning, gemensam i flera
fastigheter, är berättigad att, utan inskränkning, för hela sin fordran
hålla sig till hvilken af de förpantade fastigheterna som helst; så hemställer
jag att, i stället för förevarande §§, nya stadgande!!, bygda på
nyssberörde grundsats, måtte utarbetas. Jag har härvid icke förbisett
att i den år 1848 af Rikets Ständer antagna inteckningslag nu förevarande
förslags grunder voro följda. Men ett fjerdedels århundrade har
sedan dess förflutit, och den liggare beröring, hvari vårt fädernesland
derunder på handelns och industriens områden kommit med det öfrig!!
Europa och dess största kulturländer, har alstra! ett allt lifligare erkänd t
behof af likstämmighet jemväl på kreditlagstiftningens område, så att
hvad so in derutinnan var tillfredsställande år 1848, näppeligen kan sägas
vara det år 1874.!''

Justitierådet Naumann instämde med Justitierådet Strandberg.

m. m.

11*2 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom,

Justitierådet Almqvist anförde: »Vid valet emellan de af Lagbered ningen

så kallade solidaritets- och delningsprinciperna i fråga om inteckning
för samma fordran i derå särskilda fastigheter, är jag för min
del böjd att gifva företräde åt den senare, enligt hvilken vid sådan intecknings
beviljande skall bestämmas för huru stor del af fordringen
hvarje fastighet svarar. Emot antagande af donna princip, hvarigenom
anledningen till eu mängd svårlösta stridigheter skulle förekommas, har
jag ej förnummit något annat skål anföras, än att den skulle lägga ett
obehörigt band på friheten i aftal. Men denna frihet inskränkes ju icke
i annan måtto, än att det fordras att borgenär och gäldenär skola vara
ense om värdet af hvarje särskild pant, som den senare bjuder den
förre i säkerhet. Detta värde lärer dock vara lika lätt att utröna, som
det sammanlagda värdet af liera panter; och det, måste alltid uppstå
svårighet när flera för samma fordran intecknade panter skola realiseras,
helst om de äro belägna i skilda orter. Mot delningsprincipen kan visserligen
den erinran göras, att, då intecknad fastighet styckas, i allt fall
skulle framträda den gemensamma inteckningens olägenheter. Men dessa
kunde förekommas om det föreskrefs, att, vid styckning af in tecknad
fastighet alltid herde bestämmas för huru stort belopp af inteckningen
hvarje del af den styckade fastigheten häftade, vid äfventyr att, innan
sådan bestämmelse skott, ny inteckning i någon del af fastigheten ej
finge meddelas, och att naturligtvis dess alla delar solidariskt ansvarade
för den gamla inteckningen.

Men om min åsigt härutinnan icke an ta ges, anser jag tillämpning
af den af Justitierådet Strandberg förordade solidaritetsprincipen, hvilken
lärer gjort, sig gällande'' i de flesta främmande länder, vara att föredraga
framför de i det remitterade förslagets 32—37 §§ förekommande
invecklade stadgande]], Indika kunna lända inteckningshafvare till uppehåll
och äfven osäkerhet i hans rätt.»

1 afseende pa § 35 anmärkte Justitieråden Cramér, Wretman och
von Hojsten, att då den i nämnde § stadgade påföljd för den inteckningshafvare,
hvilken låter vidtaga förändring i inteckningsrätten för den gemensamma
inteckningen, icke bör sträcka sig till sådana fall, der inteckningsrätten
förbättras, orden »eljest, förändras» borde utgå.

Vid § 36 erinrade Justitieråden von Hofsten och Buss, att i början
af donna § torde höra bestämdt uttryckas, att den försäljning, hvarom
här är fråga, afser sådan försäljning, hvilken sker i den ordning, som
för utmätt fast egendom är stadgad. — Emot §:s senare del, enligt
hvilken innehafvare af gemensam inteckning i liera egendomar, deraf
eu blifvit särskild! utmätt eller afträde! till konkurs, skulle ega rätt att

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m. 113

få jemväl de öfriga egendomarnc utmätta och på eu gång sålda, utan
hinder deraf att hans fordran ej vore till betalning förfallen, anmärkte
Justitieråden, att, enligt grunderna för nämnda stadgande, det herde stå
inteckningshafvaren Öppet att, om han så finner för godt, inskränka sitt
yrkande om utmätning och försäljning till blott någon eller några af de
öfriga, gemensamt intecknade egendomarne; att då hinder stundom
kunde mota för fastigheternas försäljning »på en gång», såsom till exempel
om de äro belägna i särskilda län eller på land och i stad, de nyss
citerade orden torde höra utgå; samt att anvisning bör lemnas hos hvilken
myndighet inteckningshafvarens ifrågavarande yrkande skall framställas.
För öfrig! ansåge Justitieråden att en riktig ordning skulle
blifva bättre tillgodosedd, om de i senare delen af §:n gifna bestämmelser
ställdes framför föreskrifterna i §:ns förra afdelning.

Justitierådet Wretman yttrade: »För att förtydliga de af Justitie råden

von Hofsten och Huss gjorde anmärkningar, i hvilka jag instämmer,
har jag tänkt mig att §:n kunde erhålla följande lydelse:

»Innehafvare af eu i flera egendomar gemensam inteckning oger,
derest någon af egendomarne särskild! utmätes för annans fordran eller
afträdes till konkurs, att, för utrönande huruvida sådan brist, som enligt
34 § bör utur köpeskillingen för donna egendom gäldas, kan uppstå,
få jemväl de öfriga egendomarne eller någondera af dem utmätta och
sålda, utan hinder deraf att det intecknade beloppet ej är till betalning
förfallet; framställe dock, så vidt han vill af donna rätt sig begagna, yrkande
derom hos vederbörande exekutor innan den särskild! utmätta
eller till konkurs afträdda egendomen säljes.

Höres ej sådan! yrkande och varder ej i fråga om egendom, hvilken
säljes i flen ordning, som för utmätt fäst egendoms försäljning är
stadgad, senast vid fördelningen af köpeskillingen för donna egendom
ådagalagd!, att sådan brist, som enligt 34 § bör falla honom till last,
yppats i någon bland de öfriga egendomarne, vare innehafvare!! af den
gemensamma inteckningen ej berättigad att ur nämnde köpeskilling utfå
mera än det belopp, hvarför egendomen enligt 32 § ansvara!-.»

Justitierådet Cramér utlät sig: »Det här föreslagna stadgande! om

skyldighet för inteckningshafvare att senast vid fördelning af köpeskillingen
för utmätningsvis försåld fastighet, som häftar för gemensam
inteckning, ådagalägga tillvaron af brist, som bör falla den försålda
fastigheten till last, innebär i sjelfva verke! eu ny preskriptions-bestämmelse,
medelst hvilken någon väsendtlig fördel, vare sig i tidsvinst för
utsökningsärendets afsilande eller annorledes, icke torde kunna ernås,
enär exsekutors beslut angående köpeskillingsfördelning icke lärer få

Bill. till Riksd. Brok 187''). 1 Hand. i Afd. 15

m. m.

114 Bil. till Kongl. May.ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

definitivt verkställas, innan laga kraft åkommit. Jag hemställer derföre,
att paragrafens förra del må utgå, och, der så, med anledning af innehållet
i 34 § anses nödigt, ersättas af ett förklarande, att hinder för
uppgörande af liqvid om köpeskillingen för fastigheten icke möter deraf,
att omförmälde brist ej derförinnan blifvit anmäld. Häraf uppkommer
endast den följd, att tillvaron af sådan brist, der densamma först vid
klagan öfver köpeskillingsliqviden ådagalägges, kan föranleda rättelse i
liqviden eller beslutet om fördelning af köpeskillingen.

I öfrigt lemnar jag §:n utan annan anmärkning, än att orden »på
en gång)), såsom ej tillämpliga då fastigheterna äro belägna i olika län
eller i stad och på landet, höra bortfalla, och att lagtexten ej angifver
den myndighet, hos hvilken framställning om utmätning i förevarande
fall skall göras.))

§ 38.

Justitierådet Huss yttrade: »Då jag anser att den på skodd utmät ning

af fast egendom för icke intecknad fordran grundade förmånsrätt,
hvarom handlas i det remitterade förslaget till förordning angående förändrad
lydelse af 17 Kap. 9 § Handels-balken, bör beräknas icke från
tiden för utmätningen, utan från det anmälan om utmätningen skott till
anteckning i inteckningsprotokollet, synes mig deraf följa, att det bör
ankomma på utmätningssökanden, huruvida han vill åt sig bereda donna
förmånsrätt, samt att han således sjelf bör gåoi författning om att sådan
anmälan, som nyss är nämnd, verkställes. Åberopande för öfrigt hvad
jag vid 21 § yttra! angående borttagandet af befogenheten för domaren å
landet att utom Kätteri meddela inteckningsförnyelser, anser jag att utmätningsförr
ättar ens bevis om den skedda utmätningen och beloppet af
den fordran, för hvilken utmätningen skott, bör ingifva^ till Kätteri; och
torde slutligen i §:n höra tilläggas eu erinran derom, att angående verkan
af sådan anmälan är särskild! stadgadt.))

Uti hvad Justitierådet Huss sålunda anmärkt instämde Högsta Domstolens
öfrige ledamöter.

§ 39.

Högsta Domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

Af stadgande! i 40 § synes väl, det meningen är, att endast skriftligen
upprättade nyttjanderättsaftal få intecknas; dock torde det vara
nödigt att i 39 § införa bestämd föreskrift härom, helst nyttjanderättsaftal
äfven kunna med laga verkan muntligen afslutas.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. m. 115

§ 41.

I afseende å sista punkten af donna § åberopade Justitieråden Almqvist
och Strandberg sin anmärkning vid 14 § bär ofvan.

§ 42.

Justitieråden Crarnér, Almqvist, Wretman, von Hofsten och Huss erinrade,
att, derest den vid 16 § gjorda anmärkning om nämnde §:s nedflyttande
närmare slutet af författningen godkändes, blefve den bär gjorda
hänvisningen till donna § öfverflödig.

§ 43.

Då i fråga om skyldigheten att förnya inteckningar olika stadganden
för särskilda slag af inteckningar icke syntes vara lämpliga, utan
kunna föranleda till misstag och förvecklingar, samt då den inteckningsbok,
som enligt förslaget skulle upprättas, icke komme att blifva af den
beskaffenhet, att densamma syntes kunna tilläggas det vitsord, att ensamt
å denna bok kunde grundas sådana intyg, som domare hittills
under form af gravationsbevis meddelat, utan domare äfven hädanefter
måste granska protokollen, för att kunna afgifva ett tillförlitligt bevis
om och i hvad mån en fastighet är med inteckning besvärad, och en
dylik granskning icke skäligen kan sträckas längre än till protokoll för
tio år, an sago Justitieråden Cramér, Wretman, von Hofsten och Huss sig
icke kunna tillstyrka att för närvarande och innan fullständiga, med vitsord
försedda hypoteksböcker kommit till stånd, skyldigheten ‘att förnya
nyttjanderättsinteckningar borttoges. I följd häraf hemställde bemälde
Justitieråd, att hvad i 19 och 20 §§ blifvit stadgadt om förnyelse med
afseende å inteckning för fordran, måtte blifva föreskrifvet jemväl i
fråga om nyttjanderättsinteckningar.

Justitieråden Almqvist, Naumann och Strandberg förenade sig om
följande yttrande:

Då gravationsbevis måste upptaga jemväl den nyttjanderätt, hvarför
en fastighet är intecknad, och ett sådant bevis väl alltid måste utfärdas
efter den normala urkunden, som utgöras af Rättens protokoll

116 Bil. till Kongl. May.ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

och ej af en sådan bok, som den i 61 § omförmälde, äfven om en sådan
öfver allt kom me att genast från början föras, h vilket med afseende å
innehållet af 66 § kan ifrågasättas, så ansågo Justitieråden den bär uttalade
grundsats att inteckning för nyttjanderätt skulle gälla utan förnyelse
icke kunna godkännas.

§ 44.

Vid donna § åberopade Justitieråden Grämer, Wretman, von Hofstat
och Iiuss hvad vid 22 § 2 mom. blifvit anmärkt.

§ 45. .

Justitieråd et Almqvist yttrade: »Intecknings dödande, i den mening
detta ord enligt antagen terminologi haft i inteckningsförordningen, har
afsett skuldförbindelser, Indika äro i blott ett exemplar upprättade och
cler till dödandet hört att anteckning derom skulle ske å originalhandlingen.
I förevarande § användes ordet i en annan bemärkelse och afser
kontrakter eller handlingar, som äro upprättade i flera än ett exemplar,
då inteckningens dödande således ej kan ske genom påskrift å sjelfva
handlingen, hvilken ej ens skulle behöfva uppvisas. Jag tror detta
kunna medföra våda, helst domaren, som då han genom påskrift å en
originalskuldsedel dödar den derför meddelade inteckning, icke sväfvar
i fara att dervid begå något misstag, deremot ofta måste stanna i osäkerhet
huruvida ett sådant slags dödande af inteckning, som i denna §
afses, kan utan någons förnärmande ske; och enär eu sådan åtgärd vore
obehöflig just i de fall, der det vore klart och ostridigt att den intecknade
nyttjanderätten upphört att gälla, tillstyrker jag för min del att
förevarande § utesluta.»

§ 46.

Justitieråden Almqvist och Strandberg åberopade hvad Justitieråden
här ofvan vid 14 § anmärkt.

§ 47.

Justitieråden Almqvist och Strandberg åberopade hvad Justitieråden
här ofvan vid 14 § anmärkt.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in. 117

Justitieråden Wretman och von Hofsten förenade sig om följande
yttrande:

Hvad här är stadgadt för det fall, att fast egendom efter konkurs
genom försäljning öfverlåtes på ny egare, torde äfven höra tillämpas
då sådan egendom efter utmätning å offentlig auktion säljes. I begge
fallen kommer icke en af förre egaren gjord upplåtelse af nyttjanderätt,
hvarför inteckning ej meddelats, i något betraktande vid försäljningen,
och köparen af egendomen kan om upplåtelsen icke eg a någon kännedom.
En köpare af utmätt fast egendom skulle derföre blifva oförskyldt
lidande, om det stode en innehafvare af dylik nyttjanderätt Öppet att,
äfven sedan egendomen blifvit exsekutivt såld, deri erhålla inteckning
med gällande verkan, enligt 46 § i förslaget. Ett lidande, som blefve
desto större, som köparen icke hade någon, mot hvilken han kunde
väcka talan om skadestånd. Möjligen skulle ock, om ej undantag här
göres, den vidsträckta tydning kunna gifvas åt 46 §, att en innehafvare
af nyttjanderätt, som vid den exsekutiva auktionen, i följd deraf att
köpeskillingen ej förslagit till gäldande af äldre penningeinteckningar,
förlorat sin genom inteckning vunna panträtt i egendomen, kunde med
företeende af den utaf förre egaren utfärdade upplåtelsehandling erhålla
ny inteckning för sin nyttjanderätt. Justitieråden hemställde derföre,
att i 47 § må göras det tillägg, att efter orden: »till konkurs», insättas
orden: »eller i laga ordning i mät tagen».

§ 49.

Justitieråden Cramér, Wretman och Huss förenade sig om följande
yttrande:

Enär i förevarande förslag intecknad nyttjanderätt betraktas såsom
eu sakrätt, i öfrigt skiljd från panträttsinteckningen, torde denna § lämpligen
höra så omredigeras att, i stället för den häri förekommande hänvisningen
till föreskriften angående ogulden köpeskilling i 11 Kap. 2 §
Jorda-balken, i donna § stadgas, att, om inteckning för nyttjanderätt,
som man vid öfverlåtelse af fast egendom förbehållit sig eller annan,
blifvit sökt inom tid, som i 11 Kap. 2 § Jorda-balken sägs, innehafvaren
af nyttjandel’ätten skall ega säkerhet i det som snidt är framföre
köparens borgenärer och dem, som af honom fått nyttjanderätt sig
upplåten.

118 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. in.

§ 50.

Justitieråd en Almqvist och Strandberg åberopade hvad Justitieråden
här ofvan vid 14 § anmärkt.

Justitieråden Wretman och von Hufsten ansågo de här förekommande
orden: »Sökes för flera upplåtelser» etc. höra utbytas mot orden: »Sökes
för sådana» etc.

§ 51.

Justitieråden Almqvist och Strandberg åberopade hvad Justitieråden
här ofvan vid 14 § anmärkt.

§ 52.

Justitierådet von Hofsten yttrade: »Orden »då den efter utmätning

eller under konkurs säljes» torde höra förändras till följande mening:
»då den säljes å offentlig auktion i den ordning, som om utmätt fast
egendom stadgad är».

Skulle fast egendom annorledes blifva under konkurs försåld, torde
i de flesta fall inteckning för nyttjanderätt blifva beståndande, helst fast
egendom ej må af borgenärerne enskild!: försäljas utan att alla inteckningar
kunna med köpeskillingen gäldas och alla inteckningshafvare till
försäljningen samtycka, samt i allt fall, vid det förhållande att det nu
föreslagna dubbla auktions sättet icke är för enskilda auktioner påbjudet,
svårligen utredas kan, om och i hvad mån en intecknad nyttjanderätt
bidragit till minskning i köpeskillingens belopp.»

Justitieråden Almqvist och Wretman instämde med Justitierådet von
Hofsten och hänvisade i (ifrigt till hvad Justitieråden anfört vid 23 §.

§ 53.

Justitieråden Crarnér, Wretman, von Hofsten, Strandberg och Huss
förenade sig om följande yttrande:

Då frågan, huruvida innehafvare af nyttjanderätt, som måste vika,
är berättigad till skadestånd af den som nyttjanderätten åt honom upp -

119

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

lat — en fråga, hvarom för närvarande i 16 Kap. 15 § Jorda-balken
finnas för landet stadgade särskilda föreskrifter — tillhör ett helt annat
område af den civila lagstiftningen, än det som utgör föremål för behandling
i nu förevarande förslag, an sago Justitieråden bär endast höra
stadgas att sådant skadestånd, der det lagligen eger rum, icke utgår
med förmånsrätt ur egendomen, der detsamma ej såsom fordran till bestämdt
belopp är särskild! intecknadt.

Justitierådet Almqvist utlät sig: »Fastighetsbok-komiterades förslag
innehåller i 3 §, att, om den, som söker inskrifning för egande- eller
nyttjanderätt samtidigt med annan, vill låta ansökningen, så vidt den
aiser tillgodonjutande åt sådan rätt, förfalla, skall ansökningen gälla såsom
begäran om inskrifning af panträtt för det skadestånd, som till
följd af aftalets återgång må honom tillkomma.

Ett med donna, efter min åsigt, fullt giltiga grundsats öfverensstämmande
stadgande anser jag höra antagas i stället för den alldeles
motsätta föreskrift, som i förevarande 53 § förekommer, att nemligen
innehafvare!! af nyttjanderätt, som måste vika, icke har förmånsrätt för
skadeståndet, der det ej såsom fordran är särskild!, intecknadt.»

§ 54.

Justitierådet fluss anförde: »Med stadgandet i donna § torde för nämligast

afses de på landet ofta förekommande så kallade undantagsaftalen,
då någon, vid försäljning af fast egendom, förbehåller sig, eller
sig och hustru, rättighet att under sin återstående lifstid åtnjuta viss
afkomst eller annan förmån, som bör ur fastigheten utgå. En sådan
rätt är visserligen närmast hänförlig till fordran, och följdriktigast vore
derföre, att densamma såsom fordran intecknades. Emot en sådan anordning
möter dock betänklighet dels deraf att, då uti aftalet emellan
köpare och säljare ofta jemväl ingår förbehåll för den senare om nyttjanderätt
till större eller mindre andel af sjelfva fastigheten jemte derå
befintliga hus, aftalet i sådant fall skulle '' behöfva dubbelt inteckna^,
nemligen både för fordran och för nyttjanderätt, dels ock deraf att för
vinnande af inteckning såsom för fordran blefve nödigt att den utfästa
årliga afkomsten eller förmånen uträknades och bestämdes till ett visst
kapitalbelopp, hvilket bestämmande åter, i anseende till osäkerheten om
den tid, under hvilken afkomsten eller förmånen skulle komma att för
framtiden utgå, blefve med synnerlig svårighet förenad!, helst om tiden
vore beroende af icke blott en, utan två personers lifstid. Lika med

120 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. ni.

förslaget anser jag, i följd häraf, att hvad om nyttjanderätt är i donna
förordning stadgadt bör gälla äfven i fråga om rätt till afkomst eller
annan förmån, som upplåtits att ur fastighet utgå; men vid betraktande
af den sistnämnda rättighetens egenskap af fordran synas mig dock den
olikhet i afseende å verkan af en för nyttjanderätt och en för afkomst
eller förmån beviljad inteckning höra ega ruin, att den senare skulle
medföra förmånsrätt för skadestånd, i händelse inteckningen måste vika
för annans bättre rätt. Eu sådan olikhet i verkan af nämnda slag af
inteckningar herde, efter min åsigt, i denna § antydas.

I händelse den vid 43 § gjorda anmärkningen angående förnyelse
af inteckning för nyttjanderätt varder godkänd, lärer deraf följa, att
senare delen af donna § från och med orden »dock att» bör utgå.»

Justitieråden Almqvist och Strandberg hemställde att de sista orden
i donna § »skelande Rätten» etc. måtte utgå, då något hållbart skål för
att undantagsvis i detta fall ålägga domaren att erinra parten om inteckningens
förnyande ej torde finnas.

Justitierådet von Hofsten utlät sig: »Under åberopande af anmärk ningen

vid 11 § och då inteckning för rätt till afkomst eller annan förmån
af fast egendom till visst belopp i penningar eller varor torde höra
behandlas och ega samma verkan som inteckning för fordran för lifränta,
hemställer jag, att 54 § måtte så redigeras, att den endast kommer
att afse inteckning för rätt till afkomst eller annan förmån, som åt
någon upplåtes att utgå af fast egendom och icke är till visst belopp i
penningar eller varor bestämd. Vidare erinras, att, om anmärkningen
vid 43 § bifalles, och sålunda skyldigheten att förnya inteckningar för
nyttjanderätt kommer att qvarstå, senare delen af 54 § eller från och
med orden »dock att» torde höra utgå.»

Justitieråden Cramér och Wretman instämde med Justitierådet von
Hofsten.

§§ 55—58.

Justitierådet Huss anmärkte, att i dessa §§ sådana ordalag borde
väljas, att icke någon tvekan kan uppstå, att häri gifna stadganden
hafva afseende endast på sådana servitutsaftal, som slutas efter det förslaget
erhållit giltighet af lag; att servitutsaftal för att intecknas herde
vara skriftligen och med vittnen upprättade; att i 55 § lämpligen herde,
såsom i 39 § skott, antydas ändamålet med intecknande!: af servitutsaftal;
samt att på grunder, som blifvit vid 43 § anförda, och då servitutsaftalen
i allt blifvit uti förslaget ställda lika med aftal om nyttjanderätt,
skyldighet att förnya inteckning för servitutsaftal herde stadgas.

Bil. till Kongl. Majds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m. 121

Justitierådet Strandberg yttrade: »Frågan, huruvida ett realservitut

är att hänföras till eganderätt eller nyttjanderätt, kan val vara tvifvelaktig,
och vore mera likgiltig om en ordnad hypoteksboks institution
funnes. Men då så icke är, och icke endast enligt min uppfattning realservituterna
rättast äro att betrakta såsom delar af eganderätten, utan
eu sådan åsigt jemväl i senare tider gjort sig i lagskipning^! gällande,
hemställer jag, att dessa §§ måtte här utgå, och i stället, med de jemkningar,
som kunna vara nödiga, upptagas bland stadgandena om lagfart..»

Justitieråden Wretman, Naumann och von Hofsten förenade sig med
Ju sti tierådet fluss.

Justitierådet Almqvist yttrade: »Då servitutsaftal blifvit i förslaget

ställda lika med ny ttj anderätts aftal, hvilket tills vidare torde vara mest
lämpligt i praktiskt hänseende, åberopar jag bär mina anmärkningar vid
de föreslagna föreskrifterna angående ny ttj a n der ätts aftalen, jemte det
jag för öfrig! instämmer i de erinringar, som vid förevarande 55—58
§§ blifvit gjorda af Justitierådet fluss.»

Justitierådet (framer instämde med Justitierådet fluss, tilläggande:

»Vid ett föregående tillfälle, då till granskning förevar ett förslag
om lagfart å fast egendom, uti hvilket påbjöds intagande i lagfartsprotokollet
af de så kallade servitutsaftal eu, uttalade jag tvifvel om ändamålsenligheten
att lagstifta om sättet för dessa aftala offentliggörande,
innan sjelfva servitutsbegreppet blifvit genom lag närmare bestämdt.

Då emellertid genom detta förslag servitutsaftalen blifvit i hänseende
till sättet för deras offentliggörande likställda med nyttjanderättsaftalen,
med hvilka de ock i allmänhet äro närbeslägtade, och jag dessutom
torde få antaga, att förslaget endast afser aftal, som hädanefter
tillkomma, så att nu gällande lags regler för bevisning om tillvaron af
äldre slika rättigheter icke rubbas, torde min ofvan antydda betänklighet
kunna bortfalla.»

Justitieråden Cramér, Wretman, von Hofsten och Fluss förenade sig
i öfrigt om följande anmärkning:

Öfverenskommelse)-, hänförliga till antingen nyttjanderätts- eller
servitutsaftal, träffas ganska ofta vid laga skiften och dermed jemförliga
förrättningar; och under föredragningen hade Justitieråden erfarit,
att meningen vore att inteckning ej skulle erfordras för betryggande af
aftal, som vid slika* förrättningar tillkommit. Det villo då synas Justitieråden
särdeles angeläget att detta uttryckligen i lagen bestämdes, så
att den rättsliga verkan af så beskaffade aftal icke må äfventyras vid
fastighets försäljningar eller fall af kollision med andra intecknade rättigheter.

Bill. till Uiksd. Prot. 1875. 1 Sami. 1 Afd.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

§§ 61-62.

Justitierådet Huss yttrade: »I öfverensstämmelse med hvad jag

med anledning af 18 § i det remitterade förslaget till förordning angående
lagfart å fång till fast egendom yttrat, anser jag att angående
beskaffenheten och uppställningen af här omförmälda bok närmare föreskrifter
höra lemnas, antingen i förordningens text, eller genom bifogade
formulär, som jemte förordningen vunne kraft af civil lag. Emot de
den nådiga remissen åtföljande formulären har jag icke funnit anledning
att någon anmärkning framställa.»

Justitierådet Strandberg utlät sig: »Under åberopande af hvad jag

yttrat vid 18 § i förslaget till förordning angående lagfart å fång till
fast egendom, hemställer jag att dessa §§ måtte utgå.»

Justitierådet Almqvist instämde med Justitierådet Strandberg.

§ 63.

Justitieråd^! Cramér, Wretman, von Hofsten och Huss förenade sig
om följande yttrande:

Godkändes de vid 21 och 38 §§ framställda anmärkningar, borde i
sådant fall denna § undergå nödig jemkning.

Under åberopande af hvad vid 20 § i förslaget till förordning angående
lagfart blifvit anförd t, hemställdes, att enahanda tillägg, som vid
nämnda § blifvit ifrågasatt, måtte jemväl i förevarande § införas.

Justitieråden Almqvist, Naumann och Strandberg instämde i förstberörda
anmärkning.

§ 64.

Med åberopande af hvad vid 21 och 38 §§ anförts, hemställde
Högsta Domstolen, att orden »eller domaren» måtte här utgå.

§ 66.

Då det är en i lagskipning^ allmänt erkänd och gällande grundsats,
att en ny civillag icke eger tillämpning på rättsförhållanden, som

m. in.

123

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom,

uppkommit innan denna lag trädde i kraft, men den här införda särskilda
föreskriften, att förut beviljad gemensam inteckning i liera egendomar
bör bedömas efter äldre lag, lätt kunde föranleda deri uppfattning,
som skulle meningen vara att öfriga stadgande!! i förslaget skulle
retroaktivt tillämpas, ansåg Högsta Domstolen nämnda särskilda föreskrift
böra antingen utgå eller ock mot en generel bestämmelse af samma
syftning utbytas.

(ko.

Förslag till förordning angående tiden för nyttjunderättsaftåls bestånd.

Då aftal angående nyttjanderätt till fast egendom kunna vara ingångna
på obestämd tid äfven annorledes än såsom lifstidsstädja, till
exempel på upplåtarens egen lifstid eller tjenstetid, och dessa aftal synas
höra vara underkastade tillämpningen af bestämmelserna angående
längsta tiden för dylika på viss tid ingångna aftals giltighet, hemställde
Justitieråden Almqvist, Wretman och Huss, att författningens 1 inom.,
hvithet endast innehölle, att aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast
egendom å landet blifvit på viss tid upplåten, ej finge gälla öfver femtio
år, måtte på det sätt förändras, att deri föreskrefves, det aftal om nyttjanderätt
till fast egendom å landet ej finge gälla öfver femtio år, utom
i fråga om lifstidsstädja, hvarom är särskild! stadgadt.

Justitieråden Naumann och Strandberg lemnade detta förslag utan
annan anmärkning, än en erinran derom, att erfarenheten synes hafva
visat behof af förlängning i den tid, hvarunder aftal om nyttjanderätt
till hus eller tomt i stad må gälla.

Justitieråden Grämer och von Hofsten lemnade förslaget utan anmärkning.

7:o.

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 11 Kap. 0 §

Handels-balken.

Justitieråden Grämer, Wretman och von Hofsten förenade sig om
följande anmärkningar, nemligen:

124 Bil. till Kongl. Maj ds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

emot 1 mom.: att då, på sätt vid 11 ocli 54 §§ i förslaget till förordning
angående inteckning i fast egendom blifvit yttradt, inteckning
för ränta samt för afkomst eller annan förmån, som till visst belopp i
penningar eller varor bestämdt är, torde böra hänföras till inteckning
för fordran, stadgande! i a i detta inom., derest nämnda anmärkning godkändes,
borde så utsträckas, att de komme att omfatta ej blott inteckning
för fordran, utan jemväl inteckning för ränta, afkomst eller annan
ur fastigheten utgående förmån, som är bestämd till visst belopp i penningar
eller varor, äfvensom att i detta inom. borde inflyta stadgande
derom, att förmånsrätt för sådan afkomst eller förmån, som vid konkurs
eller utmätning är ogulden, ej gällde för längre tid tillbaka än tre år;

emot 4 inom.: att, i följd af hvad vid 1 inom. blifvit hemstäldt, stadgandet
i detta inom. borde inskränkas till att afse endast sådan afkomst
eller förmån, som ej blifvit bestämd till visst belopp i penningar eller
varor;

och emot 6 mom.: att, då genom stadgandet om förmånsrättens beräknande
från sjelfva utmätningen en ny tyst förmånsrätt skulle blifva i vår
lagstiftning införd, hvithet måhända kunde medföra en ogynsam inverkan
på fastighetskrediten, det syntes lämpligare att låta den på utmätning
grundade förmånsrätten beräknas från tiden för utmätningens antecknande
i inteckningsprotokollet; och att, till följd häraf, Justitieråden
hemställde, att detta inom. måtte blifva så förändradt, att utmätning,
som blifvit i inteckningsprotokollet antecknad, komme att, der den ledde
till fastighetens försäljning, medföra förmånsrätt, som vore inteckning
för det belopp, hvarför utmätningen egt ruin, meddelad den dag, anteckningen
i inteckningsprotokollet skett.

Justitierådet Huss yttrade:

vid 4 inom.: till följd af hvad jag vid 54 § af förslaget till ny inteckningsförordning
anmärkt, och för den händelse att denna anmärkning
godkännes, anser jag höra uttryckas, att den i detta moment omförmälda
förmånsrätt omfattar jemväl det skadestånd, som, derest inteckningen
måste vika för annans bättre rätt, lagligen eger rum;

och vid 6 inom.: att Justitierådet i afseende härå instämde med Justitieråden
Cramér, Wretman och von It o fs ten.

Justitierådet Strandberg utlät sig: »Jag lem nar detta förslag utan

annan anmärkning än vid 6 inom., i afseende hvarå jag förenar mig
med Justitieråden Cramér, Wretman, von Hofsten och Huss, med till -

Bil. till Kongl. Majds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, m. m.

125

lägg att jag anse!1 orden »dock att, om inteckning sökes samma dag
utmätning sker, utmätningen har företräde)) höra utgå.))

Justitierådet Naumann anmärkte, att på lämpligt ställe torde höra
uttryckligen och bestämdt stadgas, att pantförskrifning''!!!-, af egaren utfärdade
samma dag egendom blifvit utmätt, eller senare, icke medföra
panträtt, derest utmätningen leder till egendomens försäljning.

Justitierådet Almqvist yttrade: )>I öfverensstämmelse med den åsigt,
som ligger till grund för mitt yttrande , vid 53 § af den föreslagna inteckningsförordningen,
anser jag nuvarande 5 inom. i 9 § af 17 Kap.
Handels-balken, som innehåljpr, att angående inteckning af nyttjanderätt
skall vara samma lag, som om inteckning för fordran ofvan i §
blifvit sagdt, höra bibehållas oförändrad; och herde, enligt min mening,
dertill läggas det stadgande, som innefattas i 46 § fastighetsbokskomiterades
förslag, nemligen att innehafvare af intecknad nyttjanderätt
— hvartill jag hänför äfven den, hvilken har inteckning för afkomst
eller annan förmån — som måste vika, skall, framför senare inteckningshafvare,
njuta för nyttjanderättens förlust skadestånd ur den del af köpeskillingen
för den inteckna de fastigheten, som återstår sedan äldre inteckningar
blifvit guldne.

I afseende å den föreslagna förordningens 6 inom. instämmer jag
med Justitierådet Strandberg.»

8:o.

Förslag till förordning angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning
i vissa fall.

Justitieråden Grämer, Wretman och von Hofstat förenade sig om följande
yttrande vid § 2:

Derest, anmärlmingarne vid 54 § i förslaget till lag om inteckning
samt 1 och 4 inom. i förslaget angående förändrad lydelse af 17 Kap.
9 § Handels-balken godkännas, lärer i denna § höra efter orden: »som
åt någon upplåtits att af egendomen utgå», tilläggas en så lydande mening:
»och ej är till visst belopp i penningar eller varor bestämd».

Då redan i anledning af hvad i 2 § i förslaget till lag om inteckning
blifvit stadgadt om tvångsinteckning för ådömdt underhåll eller
skadestånd, och ännu mera derest anmärkningarne vid 11 och 54 §§ i

126 Bil. Iill Kong!-. Majds Nåd. Prof. idig. lag/urt å fång till fast egendom, m. m.

nämnda förslag godkännas, fastigheter kunna inteckna^ till säkerhet för
belopp, som årligen under eu obestämd framtid skola gäldas, torde vara
nödigt att i senare momentet af förevarande § intaga bestämmelser huru
i det fall, att eu med sådan inteckning besvärad fastighet är i fråga att
å exekutiv auktion försäljas, förfaras skall vid deri här föreskrifria beräkningen
till utrönande om och i hvad mån eu vid auktionen bjuden
köpeskilling förslår till gäldande af fordringar, som hafva bättre rätt,
än någon i fastigheten intecknad nyttjanderätt. 1 detta fall vore lämpligast
att man efter grunder, som torde höra särskild! stadgas, sökte
utreda den under obestämd tid utgående fordringens värde den dag
auktionen hålles, och sedermera lade detta värde till grund för beräkningen
af köpeskillingens tillräcklighet i berörda hänseende.

Justitierådet Strandberg yttrade: »Jag lemnar detta förslag utan

annan anmärkning än en erinran om den förändring, som kan blifva
nödig i 2 § för den händelse att stadgande!!, öfverensstämmande med
dem, som finnas införda i. 2 och 3 §§ af komiterades förslag till lag
om inskrifning i fastighetsbok, varda antagna.»

Justitierådet Naumann anförde: Att åt auktionsförrättare!! vid till fället

öfverlemna bestämmandet af vilkoren, då försäljning af utmätt
fastighet sker, torde vara så mycket vådligare, som eu eller annan pantegares
i lag grundade rätt kunde dervid komma att betänkligen förnärmas,
om ej alldeles tillintetgöras. Äfven i detta afseende förtjenade,
med hänseende till auktion skungörelsernas innehåll och publicerande,
den förut af Justitierådet åberopade tyska Subhastations-ordningen att
rådfrågas.

Det i förevarande förslag tillstyrkta dubbla auktionssättet, när utmätt
egendom är besvärad med inteckning för nyttjanderätt och penningeförsträckning
tillika, faun Justitierådet icke öfverensstämma med den
rätt och säkerhet, som nyttjanderättsinnehafvaren fått sig genom inteckningen
tillerkänd. Att här upprepa alla de bekanta svårigheter, oegentligheter
och vådor, som genom ett sådant nytt auktionsförfarande och
dess följder skulle kunna uppkomma, vore föga lämpligt, utan hänvisade
Justitierådet dels till den i Tidskrift för lagstiftning etc., årgången 1869,
sidan 8 och följande, intagna artikel af en i dessa stycken särdeles erfaren
praktisk embetsman, hvars uttalade farhågor icke blifvit vederlagda,
dels till eu i samma arbete, årgången 1873, sidan 552 och följande,
förekommande, likaledes insänd artikel i ämnet. Justitierådet
kunde derföre ej annat än afstyrka öfvergång till en så beskaffad
metod.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in. 127

Justitierådet Almqvist yttrade:

. vid 1 §:

»Då någon säkrare måttstock för utrönande af flera gemensamt intecknade
fastigheters värden icke torde finnas än de pris, som för hvar af
dem blifvit vid de särskilda försäljningarno bjudna, tillstyrker jag att,
i stället för •fastigheternas uppskattningsvärden, nyssnämnda grund för
bedömande af deras rätta värden måtte antagas, såsom ock af fa sti ghetsbokskomiterade
i 40 § af deras förslag blifvit hemstäldt»;

och vid 2 §;

»Åberopande mitt yttrande dels vid 53 § i den föreslagna inteckningsförordningen,
och dels vid förslaget till författning om ändring i
17 Kap. 9 § Handels-balken, hemställer jag här, huruvida ej erfordrades
ett tillägg eller förklarande derom, att innehafvare af inteckning för
nyttjanderätt, servitut eller annan förmån är berättigad att framför
senare inteckningshafvare njuta af köpeskillingen skadestånd för förlusten
af den intecknade förmånen.

Dylikt skadestånd är i Förordningen den 9 November 1844 betrakta
dt såsom annat fordringsanspråk; och donna uppfattning synes ligga
till grund för det nu gällande stadgandet i 5 inom. af 9 § i 17 Kap.
Handels-balken äfvensom för 49 § af det nu framlagda förslaget till ny
inteckningsförordning.»

Justitierådet Huss lemnade förslaget utan anmärkning.

9:o.

Förslag till förordning angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden.

Vid § 1 anförde Justitieråden Almqvist, Naumann och Strandberg,
att, i följd af de åsigter Justitieråden uttalat vid granskning af förslaget
till förordning angående lagfart å fång till fast egendom, Justitieråden
ansågo att ett gemensamt protokoll öfver lagfart och inteckningar herde
föras.

Vid § 2 erinrade Justitieråden Wretman, von Hofstat och Huss,
dels att meningen blefve tydligare om i början af donna § orden »om

128 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in.

året» utginge, dels att, till förekommande af tvekan, huru här föreskrifna
böter skulle fördelas, uttryckligt stadgande derom herde i denna § intagas.

Justitieråden Almqvist, Namn larm och Strandberg instämde i den vid
donna § framställda anmärkning, som afsåg att uttryckligt stadgande
om fördelningen af här föreskrifna böter herde i §:n intagas.

In fidern
G. W. Westherg.

STOCKHOLM, IVAR HiEGGSTUOJdS BOKTRYCKERI, 1874.

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj;ts Nåd. Prop. ang. lagfart ä fång till fast egendom m. m. 1

Utdrag gf protokollet öfver Jastitie-departements-ärenden,
hattet inför Tians Maj:t Konungen i Statsrådet
ä Stockholms Slott Tredagen den 5 Februari
1875,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Carleson,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsroder»: Berg,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

W EIDENHIELM,

Loven,

Friherre Åkerhielm,

Friherre von Otter,

Jnstitieråden: Cramér,

Naumann.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet
dels Högsta Domstolens utlåtande öfver de i protokollet öfver
Justitiedepartementsärenden den 31 Oktober 1873 ornförmälde förslag till
förordning angående lagfart å fång till fast egendom;
förordning angående förändrad lydelse af 11 Gap. 2 § Jordabalken;
förordning angående upphörande af hembudsskyldighet;
förordning angående ändring af gällande bestämmelser om lagfart
å fast pant;

förordning angående inteckning i fast egendom;
liih. till Riksd. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afä.

2 Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prof. ang. lagfart åfång till fast egendom m. m.

förordning angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd;

förordning angående förändrad lydelse af 17 Gap. 9 § Handelsbalk
en ;

förordning angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning i
vissa fall; samt

förordning angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden;

dels ock från häradshöfdingen, riddaren af Nordstjerne-Orden A. M.
Myrtin och landssekreteraren, riddaren af Hor dst j erne-Orden P. P. J. de Lava!
aflemnadt, detta protokoll bilagdt betänkande i anledning af dem lemnadt
uppdrag, att, efter noggrann utredning af antydda förhållanden i afseende
å fastigheterna i Wermlands och Kopparbergs län, afgifva underdånigt
utlåtande och förslag rörande de åtgärder, Indika höra vidtagas för
undanrödjande af de hinder för fastighetsböckers införande, som särskild!
inom nämnde län förekomma.

Efter föredragning häraf yttrade Hans Excellens: »Genom den
utredning och behandling, frågan om förbättring af lagstiftningen angående
sakrätterne i fast egendom undergått, torde vara ådalagdt att
vid eu sådan förbättring endast är att välja mellan införandet af det
utländska grund- och hypoteksbokssystemet eller bibehållandet i hufvudsaken
och systematiserandet af gällande rättsgrundsatser i ämnet. Om
grund- och hypoteksbokssystemets fördelar är vid detta tillfälle ett yttrande
så mycket mer öfverflödigt, som Eders Kongl. Maj:t redan vid anbefallandet
af den omförmäld a utredningen rörande egendomsförhållandena
i två bland rikets vidsträcktaste och folkrikaste landskap förklarat att
i fråga om den riktning, i hvilken lagstiftningen angående sakrätter i
fast egendom bör gå, någon meningsskiljaktighet knappast förefunnes
derom, att lagstiftningens mål vore erhållande af specificerade fastighetsböcker;
men omöjligheten att utan långvariga och högst kostsamma
förberedelser ernå detta mål är i det föredragna betänkandet fullkomligen
utredd i afseende å nyssnämnda provinser och tillika antydd i
afseende å andra delar af i iket, bland hvilka för mig enskild! uppgifvits
icke blott vidsträckta områden af Norrland utan ock vissa traktör i rikets
öfrige landskap. Närmare upplysningar i sistnämnde afseende!! återstå
likväl ännu att söka; och intill dess de vunnits samt Eders Kong].
Maj:t derigenom kommit i tillfälle att bedöma hela omfattningen och
beskaffenheten af de förberedelser fastighetsboksinstitutionens införande
i riket krafvel- samt sannolika beloppet af de säkerligen störa kostnader,
hvilka derjemte skulle statsverket eller jordegarne ådragas,
torde vidtagandet af dessa förberedelser böra anstå. Efter min förmening
måste fördenskull ----- äfven i gyns-sammaste fall — eu lång tid

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:Is Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 3

komma att förflyta innan det eftersträfvade grund- och hypotheksbokssystemet
kan göras i riket, allmänt gällande. Men att antaga det
för endast eu del af riket, dervid den ytterst vigtiga lagstiftningen om
sakrätterne i fäst egendom skulle komma att i olika län eller landskap
hvila på olika principer, kunde uppenbarligen icke undgå att i
allmänhet och företrädesvis för fastighet,skrediten lända till vida större
skada än de öfverklagade b ristorno i gällande lagstiftning och vore
dessutom ett afsteg in på en väg, som erfarenheten längesedan utdömt.
Införandet af nämnda system synes mig således vara eu framtidstanke,
hvars förverkligande för närvarande icke kan genom någon ändring
i civillagen väsendtligen befordras, utan tills vidare är beroende förnämligast
af statsförvaltnings- och statshushållningsåtgärder. På det
emellertid de för detta ändamål lämpligaste åtgärder må varda vidtagna
hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Näjd täcktes,
med föreskrift att omförmälde betänkande angående undanrödjande!^ af
hindren för fas ti gh et s b ö ck ers upprättande för Wermlands och Kopparbergs
län skall tryckas och offentliggöras, dels uppdraga åt Chefen
för Civildepartementet att tillse, det hvad genom storskiftes- och afvittringsverket
kan åtgöras till underlättande af ifrågavarande fastighetsböckers
upprättande i riket, varder iakttaget; dels ock förordna att
underdånigt utlåtande om de i nyssnämnde betänkande förordade åtgärder
bör från General-Landtmäteri-Styrelsen äfvensom från Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Wermlands och Kopparbergs län infordras samt
att Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i öfrige län skola förständigas
att anmäla beskaffenheten af tilläfventyrs jemväl derstädes förekommande
hinder för fastighetsböckers upprättande och tillika föreslå
de åtgärder, somför hindrens undanrödjande må anses erforderliga.»

Till hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsministern sålunda
hemställt behagade, på tillstyrkan af Statsrådet öfrige ledamöter,
Hans Maj fl Konungen lemna bifall.

Härefter och med tillkännagifvande att de i Högsta Domstolens
föredragna utlåtande afsedda lagförslagen blifvit med anledning af
samma utlåtande öfversudda och jemkade till öfverensstämmelse med
nu anmäldt förslag till nådig proposition i ämnet, anförde Hans Excellens
Herr Justitie-statsministern vidare:

»Vid granskningen inom Högsta Domstolen af de nu ifrågavarande
och för det ändamål, 87 § Regeringsformen omförmäler, till Högsta
Domstolen remitterade lagförslagen, Indika hufvudsakligen utgå från de
af Lagkomitén och Lagberedningen vid affattande! .af hithörande delar

4 BlL N:o " tlU Kon,Jl Maj:ts Nåd, Frop. ang. lagfart d fång till fast egendom m. m.

af Jordabalken antagna grundsatser, hafva två af Högsta Domstolens
ledamöter emot förslagens hufvudgrunder anmärkt, att målet vid en
förändring på ifrågavarande lagstiftnings område herde vara införandet
al sådana grund- och hypoteksböcker, som i flera främmande länder
voro antagna och jemväl af Rikets Ständer i underdånig skrifvelse deri
.11 Augusti 1860 blifvit förordade; att det framlagda förslaget till la—
fartslag icke väsentligen närmade sig till detta mål, hvarföre del
första och vigtigaste vilkoret vore ett noggrannare och mer följdriktigt
bestämmande af råtta tidpunkten för eganderättens öfvergång i förhållande
till tredje man; samt att förslaget till förordning angående
inteckning i fast egendom utan tvifvel skulle, der det blefve antaget
komma att fördröja i stället för att påskynda införandet af fasti o-hetsbocker
alldenstund med sådana böcker stadgandena om inteckning
skulle blifva väsendtligen andra, samt lagstiftningen, efter att hafva
antagit en lag af det omfång som sistnämnda författningsförslao- säkerligen
skulle för en kanske lång framtid finnas obenägen att°vidröra
hela detta lagstiftningsämne, oaktadt behofvet deraf vore lika stort.

Att införandet af fullständiga grund- och hypoteksböcker med deri
betydelse för sakrätterna i fast egendom, som desamma genom den
senaste rättsutvecklingen i främmande länder erhållit, är det mål dit
lagstiftningen angående dylika rättigheter äfven i vårt land bör sträfva
nm vara ostridigt; men införandet af ett dylikt system fordrar otvifvelaktigt
såsom nödvändig förutsättning ej mindre eu sådan organisation
åt de myndigheter, åt hvilka fastighetsböckernas upprättande och förande
skall anförtros, att tillräckliga garantier för böckernas felfrihet
oclp tillförlitlighet förefinnas, än äfven att en fullständig uppmätning
a. J0I"den föregått, så att hvarje jordegares fastighetslott, af huru
ringa omfattning den än är, må kunna i fastighetsboken från öfriga
fastigheter med säkerhet skiljas. Saknas någondera af dessa förut.
,o måste försöket att sådant oaktadt införa detta system
7° a™'' att *3ian”a re<4a . "oh säkerhet i eganderättsförhållan den a

angående fast egendom, deri åstadkomma den största förvirring och
ingendera förutsättningen är med våra nuvarande förhållanden förenlig
dels derför att, såsom vid granskningen af komiterades år 1867 afgifna
förslag till förändrade stadgande!! för betryggande af egande- pantoch
nyttjanderätt till fastighet blifvit tillräckligt ådagalagdt. den nuvai
ande organisationen af landtdomstolarne samt mångfalden och skiljaktigheten
åt deras göromål innefatta för eu del af desse domstolars ordförande
de enda embetsman a landet, åt hvilka fastighetsböckernas handhafvande
för närvarande kan anförtros, ovilkorligen hinder att, jemte öfriga göromål,
medhinna arbetet med förandet af fullständigt specificerade fastio--

sättningar,
långt

Bil N:u 2 till Kong!. Maj:l-s Nåd. Vrop. ang. lagfart d fång till fast egendom in. in. 5

hetsböcker, dels derför att, såsom redan blifvit antyd t, tills vidare och
i allseende till den Svenska kadasteros —— eller jordeböckernas — befintliga
skick det måste åtminstone för de delar af landet, der jordstyckningen
i någon högre grad eger rum, vara omöjligt att i fastighetsboken
under lämplig beteckning upptaga och från hvarandra särskilja
de smärre fastigheterna. Förarbeten af sådan omfattning, som
ändringar i domstol sorganisationen å landet samt åstadkommandet af
eu ny kadaster, måste derföre ovilkorligen blifva företagna innan fastighetsbokssystemets
införande hos oss kan med allvar ifrågasättas; och det
torde numera vara obehörigt att framlägga ytterligare bevis derpå,
att, äfven under förutsättning att man, utan att afvakta lösningen af
frågan om en förändrad d o in s tol s erga n i s ati o n i öfrig!, vidtoge särskilda
anordningar, hvarigenom nya myndigheter lämpliga att upprätta
och fora fastighet sböckerna skulle skapas, i allt fall eu ej ringa
till komma att förflyta innan systemet kunde hos oss genomföras.

\ id sådan! förhållande och då, enligt hvad lagskipningen gifver
vid hunden, behofvet af en förbättrad lagstiftning angående sakrätter ne
i fast egendom, — derom ock Riksdagen gjort underdånig hemställan
7™ i hög grad förefinnes, synes en omarbetning af donna del af lagen
icke kunna uppskjutas till den obestämda tidpunkt, då fastighetsbokssystemets
införande i landet blir möjligt, och oberoende af detta systems
införande bär derför den nu skedda omarbetningen blifvit företagen,
fillvägagåendet dervid bär näppeligen kunnat blifva annat än det, som
vid upprättandet af förevarande förslag iakttagits, nemligen att utan
rubbning åt de grunder, hvarpå gällande lagar om lagfart och inteckning
hvila, de deri ingående stadgandena bringats i öfverensstämmelse,
ej mindre med hvarandra inbördes, än ock med deri öfriga lagstiftningen
samt att tillika de förberedelser till eu framtida öfvergång till
fastighets bokssystem et, hvilka äro på lagstiftningen inom privaträttens
område beroende, vidtagits, så vi dt de närvarande förhållandena medgifva.

Mot anmärkningen att man genom förslagen icke väsendtligen
närmade sig nyssnämnda system må erinras, att förslagens bestämmelser
om lagfart af samtliga fång samt om förande af böcker, i öfverensstämmelse
med lagfarts- och inteckningsprotokollen, så inrättade
att det hufvudsakliga innehållet af dessa protokoll varder lätt öfverskådligt,
skola, sedan de någon tid varit i verksamhet, i väsentlig grad
underlätta eu öfvergång till de specificerade böcker, som fastighetsbokssy
stena et krafvel’. Hvad åter angår anmärkningen att det första
och vigtigaste vilkoret för ett närmande till detta system vore ett
noggrannare och mer följdriktigt bestämmande af rätta tidpunkten för

(5 Bil. Nio 2 till Katigt. Maj ds Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom in. in.

eganderättens öfvergång i förhållande till tredje man, samt att lagfarten
bort erhålla den betydelse, att densamma medförde förvärfvandet
af sakrätt eller eganderätt, gällande jemväl mot annan än den som avtalet
slutit eller lika med honom är förbunden,'' kan erinras, hvad af
Högsta Domstolens fleste ledamöter vid granskningen af komiterades
förslag till fastighetsböcker hl hvit framhållet, nemligen att eu sakrätts förvärfvande
och dess offentliggörande äro två skilda saker ; att sakrätt
till fast egendom sålunda kan finnas till, redan till följd af det aftal
eller det lagens stadgande, som grundlagt densamma; att betydelsen
af sakrättens offentliggörande då blir att förekomma kollisionsfall eller
att, då dylika icke kunna undvikas, ordna förhållandet vid desamma;
samt att donna betydelse af offentliggörandet, hvilken med sakens
natur är öfverensstämmande, städse varit i vår lagstiftning antagen
och för framtiden icke utan högst vigtiga skål torde höra öfvergifva!-;.
Med afseende härå har, efter urin förmening, anledning icke förefunnits
att vid utarbetandet af ifrågavarande förslag frångå den uppfattning
af lagfartens betydelse, som hittills i vår rätt varit gällande.

Farhågan, att lagstiftaren, derest förevarande förslag blefve antagna,
skulle i framtiden finnas obenägen att vidröra ifrågavarande
I ags ti it] i ings o in rå d e, herde, om den vore grundad, kunna åberopas
minst lika väl för som mot förslagen, men vid omarbetningen af
Jordabalkens återstående delar och dessas sammanfattande med stadgande^
i lagfarts- och inteckningslagarne till ett sammanhängande
helt, erbjuder sig emellertid ett lämpligt tillfälle för lagstiftaren att
taga i förnyadt öfvervägande lagfarts- och inteckningsväsendet samt
att då tillse huruvida förhållandena må medgifva att ordna dithörande
stadgande!! på grundvalen af ett fullständigt fastighetsbokssystem.

Att, på sätt en af Högsta Domstolens ledamöter yrkat, uppskjuta
framläggandet af förevarande förslag till dess förslag till förbättrad lits ökningslag
samtidigt kunde föreläggas, synes mig endast föranleda till onödigt
fördröjande af den förbättring af lagstiftningen angående sakrätter^,
hvilken, såsom redan är nära dt, synes vara af behofvet i hög grad
påkallad. Genom det nu jemväl föreliggande förslaget till förordning
angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning i vissa fall äro
de ändringar i utsökningsväsendet vidtagna, hvilka för beredande af
den nya inteckningslagens tillämplighet äro erforderliga; och det sammanhang,
hvari inteckningslagen står till utsökningslagen i ölrigt, är
icke närmare än det som förefinnes emellan förstnämnda lag och flerfaldiga
andra delar af privaträtten, med afseende å hvilka något förslag
till förändrad lagstiftning icke för ''närvarande föreligger. Skall man

Bil. N:o 2 till Kongl. Majds Nåd. Vrop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 7

sålunda icke uppskjuta vidtagande af nödiga förbättringar inom ifrågavarande
lagstiftningsområde, intill dess eu fullständig kodification
af vår rätt kan framläggas, torde något skäl att afvakta hela utsökningslagens
omarbetning icke förefinnas.

Emot förslagens anordning att i särskilda lagar behandla stadgandena
om lagfart å fång till fast egendom och om inteckning i fast
egendom hafva Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärkt, att de
båda förslagen borde i en gemensam lag sammanfattas. De skål, som
derför blifvit anförda, äro hufvudsakligen, att, då lagfartens betydelse
icke kunde vara densamma som förr eller ett medel att utskära bördskl
a lider, det vore af vigt att välja ett annat uttryck än ordet lagfart;
att samma uttryck borde användas för hvad i ena förslaget benämdes
lagfart och för hvad i det andra benämndes inteckning, enär ändamålet
med begge åtgärderna herde antagas vara detsamma; att härtill kunde
användas uttrycket inskrifning eller inteckning; samt att under det de
båda lagförslagen hade med hvarandra det sammanhang att åtminstone
inteckningslagens antagande herde göras beroende deraf att lagfartslagen
godkändes, den anmärkta anordningen medförde, att det ena förslaget
kunde blifva antaget och det andra förkastadt.

Enligt föreliggande förslag skulle likväl lagfarten komma att bibehålla
samma betydelse den för det närvarande inom lagstiftningen
eger och landets befolkning, har sig af ålder bekant — om än donna
betydelse icke är den för rättsinstitutet ursprungliga. Att utbyta den
i förslaget använda benämningen lagfart emot någon annan synes derför
kunna lämpligen anstå intill dess vid fastighetsbokssystemets antagande
benämningen inskrifning införes såsom det gemensamma namnet för
offentliggörandet af hvarje sakrätt; och vid den olikhet, som enligt
förslagen förefinnes emellan begreppen lagfart och inteckning, kan för
ämnenas särskiljande hemtas stöd af icke blott gällande lagstiftning
utan ock af den anordning, som af Lagkomité och Lagberedningen
blifvit följd. Äfventyr»! af att, sedan förslaget till lagfartslag blifvit af
Riksdagen förkastadt, förslaget till inteckningslag skulle, i oförändrad!
skick, kunna komma att blifva antaget, förebygges utan svårighet genom
framställningen om förslagens aflemnande till Riksdagen, hvaremot
begge förslagens sammanfattande i eu lag kunde låta den åsyftade förbättringen
af lagfartslagen stranda på betänkligheter mot den föreslagna
inteckningslagen.

1 afseende å de grundsatser efter Indika företrädet emellan särskilda
sakrätter skall vid inträffande kollisionsfall afgöras, öfverensstämmer
förevarande förslag med de principer som af Lagkomité»
och Lagberedningen antagits. Hufvud dra gen af dessa grundsatser äro,

8 Bil. No 2 till Kongl. Maj.ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

att den sakrätt, hvilken först offentliggöres genom lagfart eller inteckning-,
blir vid inträffande kollision den gällande, och att med afseende
å de sakrätter, som samma dag publiceras, och Indika betraktas
såsom samtidigt offentliggjorda, skall iakttagas att vid kollision
emellan två eganderätter, eller emellan två nyttjanderätter, eller emellan
eganderätt och nyttjanderätt eller servitut, eller emellan de två sistnämnda
rättigheterna, bör den äldre rättigheten blifva beståndande;
att vid kollision emellan någon af nyssnämda rättigheter och panträtt
bör panträtten vika; samt att vid kollision emellan två panträtter erhålla
begge lika rätt.

Dessa grundsatser hafva hlikvit af två utaf Högsta Domstolens ledamöter
förkastade, under yrkande att, när flere samma dag söka
sakrätt, skulle antingen, på sätt komiterade i förslaget till lag angående
inskrifning i fastighetsbok antagit, de sökande få lika rätt eller ock
den hafva företräde, som kommer tidigast på dagen. De skäl som
derför bl hvit anförda äro hufvudsakligen: att, om de i förslagen på
särskilda ställen förekommande stadgande]) för kollisionsfallen sammanfördes,
skulle de korsande och till eu del hvarandra motsatta föreskrifterna
springa i dagen på ett sätt, att man ej kunde undgå att misstänka,
det eu ledande tanke, hållbar inför vetenskapen, e j genomgin ge
dessa bestämmelser; att vare sig mai i ai doge, att vid försäljning af eu
fastighet sak rätten öfverginge pa köparen redan genom köpets afselande,
eller man utginge derifrån, att först genom offentliggörandet
sakrätten förvärfvades, de föreslagna stadgande^ i 12 § af lagfartslagen,
att, om någon öfverläte egendom till flera, den öfverlåtelse skulle
gälla deri lagfart först biff vit sökt samt att, der lagfart ä de särskilda öfverlåtelserna
biff vit sökt samma dag, den öfverlåtelse bl ef ve gällande,
som först skott, icke skulle kunna försvaras, alldenstund vid det förra
alternativet deri vurma eganderätton icke kunde vara så lös, att deri
förlorades om köparen ej kunde hinna lagfara så tidigt, som eu annan
senare köpare, på hvilken då sakrätten körnare att öfvergå icke genom
köpets afstötande — hvithet man dock förutsatt — utan först genom
offentliggörandet; och vid det senare alternativet det ej funnes något
skäl hvarföre, i händelse två sökte lagfart å samma dag, den skulle
hafva företräde, som hade den äldsta öfvcrlåtelsen; samt att för de af
dessa ledamöter förordade grundsatser för afgörande! af kollisionsfallen
skulle tala, för den i främsta rummet förordade den omständighet, att
densamma till en del redan vore godkänd åt gällande lag genom 17
( ap. 9 § l:a och 5:te mom. Handelsbalken, och för den senare att de
i edan nu sa högst sällsynta kollisionsfallen komma att än ytterligare
inskränkas.

Bil. No 2 till Kongl. Maj.is Nåd. Prop. ang. lagfart å f ång till fast egendom m. m. 9

Hvad sålunda blifvit emot de föreslagna bestämmelserna anfördt
bevisar likväl ingalunda deras förkastlighet. Då i förslaget till lagfartslag
bibehållits nu gällande lags uppfattning af lagfarten såsom ej
öfverförande egan der ätten utan endast Renande till att i kollisionsfall
betrygga densamma, — eu uppfattning för hvars befogenhet skälen
i det föregående redan blifvit antydda, — är det med eu dylik uppfattning
fullt öfverensstämmande att stadga, att, då eganderätt till samma
fastighet blifvit upplåten åt två, den hvilken först vidtager den åtgärd
lagen föreskrifver för att hans rätt i kollisionsfall skall vara betryggad,
bibehålies vid sin rätt, äfven om donna är den yngre. Häri ligger icke
någon inkonseqvens, utan just motsatsen deraf, emedan, sedan lagfartsinstitutionen
en gång blifvit föreskrifven, aftalet om öfverlåtelse!!, fastän
medförande sakrätt, likväl icke utesluter möjligheten, att donna sakrätt
måste vika för sådan rätt som annan i egendomen förvärfva!''. Vidtages
åter samtidigt den af lagstiftningen påbjudna säkerhetsåtgärden utaf
två, hvilka förvärfvat eganderätt till egendomen, är den gillra regeln, att
den äldre rättigheten har företräde, en enkel tillämpning på detta
kollisionsfall al en så allmänt känd rättsregel, att skälen för dess användande
här icke torde behöfva upptagas.

Då nyttjanderätt och servitut likaledes äro sakrätter, hvilka få
sin tillvaro genom sjelfva aftalet och vid hvilka offentliggörandet genom
inteckning eger samma betydelse, som den, hvilken vid eganderätten
tillkommer lagfarten, följer deraf ej mindre att reglerna vid kollision
emellan dessa rättigheter måste blifva desamma som ofvan angifvits
för kollision emellan två eganderätter, än äfven att, då tillräckliga skål
ej synas förefinnas hvarföre vid kollision emellan olika sakrätter, som
samtidig! offentliggöras, en sakrätt på grund af dess fullständigare innehåll
skulle gifvas företräde framför en annan, ofvan angifna rättsregler
äfven måste gälla vid kollision emellan eganderätt och nyttjanderätt
eller servitut.

hnär panträtt deremot såsom sakrätt ej uppkommer genom blotta
aftalet derom, utan sakrätten uppkommer först genom inteckningen,
leder tillämpningen af samma grundsatser, som vid uppställandet af
föregående rättsregler använda, dertill, dels att vid kollision emellan
panträtt och annan sakrätt, hvilken redan genom aftalet uppkommit,
panträtten måste vika, i de fall att å samma dag inteckning eller lagfart
för dem sökes, dels att vid kollision emellan panträtter, som å samma
dag sökas, dessa erhålla lika rätt.

f rån theoretisk synpunkt torde de uppställda reglerna sålunda
kunna försvaras. Icke heller synas de vara så invecklade, att någon
svårighet i tillämpningen af dem skulle komma att uppstå. Dessa
Prål. till Rilcsd. Prof. 1875. 1 Sami. 1 Afd. 2

10 Stil. N:o 2 till Kongl. Maj.is Nåd. prop. ang. lagfart till fång å fast egendom m.m.

rättsregler, hvilkas hufvud drag jag anfört, äro enkla och bestämda,
hvilket endast med afseende å formen kan sägas om principen, att
alla som å samma dag söka sakrätt skola få lika rätt. Vid granskningen
af förenämnde komiterades förslag tiar nemligen uppvisats, i
hvilka praktiska svårigheter man med antagande af donna princip
skulle inveckla sig. Hvad åter angår principen att, när flere å samma
dag söka sakrätt, gifva företräde åt den, som kommer tidigast på
dagen, kan donna princip, äfven om den i öfrigt vore antaglig, icke
allena vara tillräcklig för kollisionsfallens afgörande, emedan den saknar
tillämplighet å det fall, att tv a sökande samtidigt infinna sig vid
domstolen, hvilket under vår nuvarande domstolsorganisation lätteligen
bör kunna inträffa.

Såsom redan är nämndt, har i förslagen intagits föreskrifter om
förande al böcker till lagfarts- och inteckningsprotokollen, så beskaffade,
att de kunna användas såsom ett öfverskådligt sammandrag af
protokollen och såsom register till dem. Med afseende å förslagens
innehåll i donna del har blifvit anmärkt af en ledamot i Högsta Domstolen,
att närmare föreskrifter angående uppställningen och beskaffenheten
af dessa böcker borde meddelas antingen i förordningarnes
text eller genom bifogade formulär, som jemte förordningarne hade
kraft af civillag; hvaremot två af Högsta Domstolens ledamöter ansett,
att då ifrågavarande böcker icke skulle komma att reglera något rättsförhållande
emellan enskilda, utan blott vara ett slags register till
Rättens protokoll, och dessa böckers betydelse komma att bero af de
närmare föreskrifter om deras innehåll, som skulle af Konungen meddelas,
sjelfva föreskriften om böckernas förande jemväl kunde i administrativ
väg meddelas.

Då emellertid i förslagen förefinnas åtskilliga .bestämmelser, hvilka
för sin tillämplighet förutsätta tillvaron af böcker till lagfarts- och inteckningsprotokollen,
så inrättade som genom förevarande stadgande!!
föreskrifves, och då derjemte dessa böcker utgöra en ej oväsentlig förberedelse
till fastighetsbokssystomets införande, torde nödiga föreskrifter
om dessa böckers förande ej böra saknas i civillagen; och synas jemväl
de i förslagen intagna bestämmelserna angående den allmänna beskaffenheten
af dessa böcker, samt hvad i dem skall intagas, innefatta
de stadgande!! hvilka, så länge böckernas förhållande till protokollen
förblifver sådant som det i förslagen antagits, lämpligen höra
i civillag inrymmas.

I afseende å de i öfrig! inom Högsta Domstolen framställda anmärkningar,
för så vidt de icke föranledt ändring i förslagen, synas
mig hufvudsakligen följande erinringar vara påkallade.

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 11

Vid 10 § af förslaget till förordning angående lagfart å fång till
fast egendom hafva Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärkt, att
i denna paragraf herde införas ett med Förordningen den 19 Maj 1845
öfverensstämmande stadgande om skyldighet för lagfartssökande, att,
i händelse han ej kunde så styrka förra egarens åtkomst, att lagfarten
beviljades, inom viss tid fullgöra hvad till lagfartens vinnande erfordrades,
vid påföljd att, om det försummades, lagfartsansökningen
vore förfallen. Genom bristen af ett dylikt stadgande i förslaget skulle
en lagfartsansökning, som, ehuru af beskaffenhet att ej kunna straxt
afslås, likväl i sj elfva verket vore fullkomligt oberättigad, komma att
under obestämd tid i lagfartsprotokollet qvarstå såsom besvärande
egendomen, och fastighetsegaren eller annan lagfartssökande, för hvilken
det vore angeläget att få verkan af den hyflande lagfartsansökningen
undanröjd, blefve för vinnande af detta mål nödsakad att anställa
rättegång. Häremot förekommer likväl, att, sedan den, som
förvärfvat fast egendom, genom lagfarts sökande fullgjort den gifna
föreskriften om offentliggörandet af sitt fång, det icke kan sägas att
från det allmännas eller den enskilda rättssäkerhetens synpunkt är
erforderligt att bestämma någon viss pnescriptionstid för fullföljd af
lagfartsansökningen. En dylik bestämmelse skulle föranleda att genom
misstag eller ofrivillig försummelse i fråga om den för ansökningens
fullföljd utsätta tid eu i laga ordning vunnen och genom ansökning
om lagfart offentliggjord egandorätt skulle kunna gå förlorad. På
grund af dessa och öfriga af Lagberedningen i donna fråga anförda
skål torde olägenheterne af det föreslagna tillägget öfverväga fördelar
ne deraf.

Af tre ibland Högsta Domstolens ledamöter är anmärkt, att genom
bestämmelsen i 10 § att, der enligt den i 18 § nämnda bok hinder
möter för lagfartsansökningens beviljande, ansökningen skall förklaras
hvilande i afbidan på hindrets undanrödjande, vore för boken
antydd eu betydelse, som den icke följdriktigt kunde ega; men genom
det anmärkta stadgandet hade protokollet ju icke upphört att utgöra
den normala urkunden, till hvilken boken är afse dd att utgöra register,
och icke heller synes ett dylikt förhållande emellan protokollet och
den dertill hörande boken utesluta möjligheten att med bibehållande
af nödig konseqvens i förslaget deri intaga bestämmelsen att, der af
anteckningarne i boken inhemtas, att hinder förefinnes att bevilja en
sökt lagfart, densamma förklaras hyflande till dess hindret blifvit
undanröj dt.

Högsta Domstolens fleste ledamöter hafva vid 20 § af förslaget
till lagfartslag erinrat, att ehuru af förslagets bestämmelser syntes framgå

12 Bil. No 2 till Kong!.. Maj:ts Nåd. Frop. ang. lagfart d fång till fast egendom in. ro,

att Rättens beslut i anledning af lagfarts- och inteckningsansökningar
icke borde meddelas förr än vid slutet af Rättens session den dag
dylika ansökningar inkommit, det dock icke vore förekommet, att efter
besluts afkunnande, men innan Rätten ännu hunnit åtskiljas, en så beskaffad
lagfartsansökan skulle kunna till Rätten ingifvas, att någon af
de nyss beviljade lagfarterne eller inteckningarne blefve ogiltig; och
har för afhjelpande af donna olägenhet föreslagits, att en viss timme
på dagen skulle stadgas, efter hvilken timme lagfarts- och inteckningsansökningar
icke Unge af Rätten upptagas. Då emellertid under närvarande
förhållanden vid domstolarne å landet stor svårighet skulle
uppkomma att med nöjaktig noggranhet bestämma inträdet af den
stadgade timmen, samt följaktligen den föreslagna bestämmelsen ej
sällan skulle kunna föranleda till tvekan huruvida en ansökan såsom
ingifven inom den tillåtna tiden finge upptagas, synes det föreslagna
stadgandet vara förenadt med olägenheter, som vida öfverstiga de
fördelar som dermed kunna vinnas. Den anmärkta olägenheten torde
nemligen icke blifva af någon praktisk vigt, då under nu gällande
lagstiftning samma olägenhet förefunnits, utan att, så vidt erfaras
kunnat, genom densamma någonsin rättskollisioner uppstått.

I 11 § af förslaget till förordning angående inteckning i fast egendom
meddelas föreskrift att inteckning för fordran ej må ske utan till
visst belopp i penningar eller varor; varande af Högsta Domstolens
fleste ledamöter anmärkt, att här borde införas uttryckligt stadgande,
att inteckning kan ske till säkerhet för lifränta eller annan under viss
tid eller på lifstid utgående ränta, som är bestämd till visst ärligt
belopp i penningar eller varor.

Sedan numera i förslaget till förordning angående sättet för
utmätt fast egendoms försäljning i vissa fall, blifvit tillagda särskilda
bestämmelser angående beräkning af kapitalvärdet af intecknad
fordran, som utgöres af lifränta, torde härigenom den af Högsta Domstolen
befarade tvekan kunna anses blifvit undanröjd, och har följaktligen
ifrågavarande paragraf bibehållits oförändrad.

Den i 23 § medgifva rättigheten, att efter offentlig stämning
låta döda inteckningar för fordran utan att inteckningshandlingarne
vid Rätten företes, hafva två af Högsta Domstolens ledamöter velat
inskränka till egendom, som blifvit försåld i den ordning, som om utmätt
fast egendom finnes stadgadt. Men då nuvarande lydelsen af
51 § konkurslagen tillåter, att under vissa vilkor genom konkursmassans
försorg, utan executors anlitande, sälja fast egendom, äfven
om alla deri intecknade belopp icke blifva betäckta, synes nödig konseqvens
i lagstiftningen fordra, att den, som på detta sätt, med jakt -

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj ds Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 18

tagande af deri ordning konkurslagen bestämmer, blifvit egare af fastighet,
för hvilken köpeskillingen ej varit tillräcklig att gälda deri befintliga
inteckningar, erhåller samma rätt som deri, hvilken på exekutiv
auktion inropat eu fastighet, att få efter förutgången offentlig stämning
låta döda de inteckningar, till hvilkas gäldande köpeskillingen varit
otillräcklig.

I öfverensstämmelse med gällande inteckningsförordning är i 30
§ stadgadt, att då intecknad egendom efter utmätning varder såld för
en borgenärs fordran, öfriga borgenärer, som hafva inteckning i egendomen,
må genast derutur njuta betalning. Högsta Domstolens fleste
ledamöter hafva härvid anmärkt, att borgenär, hvars fordran ej vore
förfallen, herde vara berättigad att, der han så önskade, låta fordran i
fastigheten innestå. Men då köparen af en efter utmätning såld fasta ghet
i öfverensstämmelse med de grunder, som för utmätningsförfaran det
höra vara gällande, måste anses berättigad att, mot erläggande af köpeskillingen
för fastigheten, erhålla densamma gravationsfri, då det icke
kan anses innebära någon obillighet emot inteckningsinnehafvaren att
denne, hvilken i förevarande fall är berättigad att njuta betalning för
sin fordran, äfven skall, om nya egaren af fastigheten sådant yrkar,
vara förpligtad att emottaga liqvid, samt då erfarenheten gifver vid
handen, att den inteckningshafvare, hvilken vill låta sin fordran i egendomen
innestå, i de flesta fall genom öfverenskommelse med nye egaren
kan vinna detta syfte, har ifrågavarande § bibehållits oförändrad.

Genom stadgandena i 32 — 37 §§ bestämmes den rätt, inteckning
för samma fordran i flera särskilda fastigheter skall medföra. Härvid äro
hufvudsakligen de grundsatser följda, som uttalats i en vid Lagberedningens
förslag till Jordabalk afgifven reservation, och Indika dels influtit
i det af Rikets Ständer år 1848 antagna förslag till inteckningslag, dels
af Högsta Domstolen, vid granskningen af komiterades förslag till lag
angående fastighetsböcker, blifvit godkända.

Häremot hafva tre af Högsta Domstolens ledamöter erinrat, två
ledamöter, att då det vore af vigt dels att stadgandena för här vidrörda
fall gjordes så enkla och lättfattliga som möjligt, dels att i ett ämne som
bildade en af grunderna för hela vår realkredit lagen så nära som möjligt
öfverensstämde med den europeiska lagstiftningen, samt då begge
dessa fordringar tillfredsställdes af det system, som, hvilande på den
så kallade solidaritetsprincipen, innebar, att innehafvare!! af en inteckning,
gemensam i flera fastigheter, är berättigad att utan inskränkning
för hela sin fordran hålla sig till hvilken af de förpantade fastigheterna
som helst, nya stadgande!!, byggda på nyssberörda grundsats,
måtte utarbetas; samt en ledamot, att i fråga om inteckning för samma

14 Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

fordran i flera särskilda fastigheter han för sin del vore böjd gifva företräde
åt den så kallade delningsprincipen, enligt hvilken vid sådan intecknings
beviljande skall bestämmas, för huru stor del af fordringen
hvarje fastighet svarar, men att, om denna åsigt icke antoges, tillämpning
af solidaritetsprincipen vore att föredraga framför de i förslaget
förekommande bestämmelser.

Väl medgifves att med användande af solidaritetsprincipen enkla
och lättfattliga bestämmelser skulle kunna i stället för 32—37 §§ i förslaget
uppställas; men då, på sätt i motiven till dessa §§ redan linnés
antydt, tillämpningen af solidaritetsprincipen otvifvelaktigt skulle medföra
en högst väsendtlig rubbning i fastighetskrediten genom den svårighet
att belåna specialinteckningar med sämre rätt än den gemensamma, som
vid principens användande skulle uppkomma, kan jag ej tillstyrka att
utbyta förslagets bestämmelser i donna del emot stadgande!! hvilande
på nämnda princip. Icke heller synes mig det förbud emot användande
af gemensamma inteckningar, hvilket tillämpningen af den så kallade
delningsprincipen skulle innebära, kunna åtminstone under nu varande
förhållanden fastställas derför att intill dess vår jordebokslörfattning
blifvit, så förändrad, att den medgåfve att vid behof af inteckning särskilda
hemman kunde till en fastighet förenas, fastighetskrediten svårligen
torde kunna beröfvas den lättnad vid belåningen af fastigheter bestående
af flera, i jordebok en hvar för sig upptagna hemmansdelar, som
användandet af denna, enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, ständigt
anlitade form medför. Vid ofvan angifna förhållanden synes mig
derföre förbättringen i lagstiftningen angående de gemensamma inteckningarne
böra åsyfta att, med bibehållande ej mindre af rättigheten att
använda detta slag af inteckningar än ock af möjligheten att för kreditens
behof begagna specialinteckningar med sämre rätt än eu gemensam
inteckning, ordna rättsförhållandet emellan dessa särskilde slag af inteckningar
så som grunderna för vår inteckningsrätt i öfrigt kräfva; och
detta dubbla mål torde, på skäl som vid ofvannämnda reservation blifvit
anförda, kunna anses, så vidt ske kan, genom de i förslaget intagna bestämmelserna
blifvit uppnådt.

1 43 § meddelas föreskrift att inteckning för nyttjanderätt, som
beviljas eller förnyas sedan förordningen trädt i kraft, skall gälla fortfarande
utan förnyelse. Skälen till denna föreskrift äro i motiven vid
samma § anförda. Borttagandet af skyldigheten att förnya nyttjanderätts -inteckningar har emellertid blifvit af Högsta Domstolen ogilladt under
yrkande, att hvad som blifvit stadgadt om förnyelse med afseende å inteckning
för fordran måtte föreskrifvas jemväl i fråga om nyttjanderättsinteckningar.
Såsom skäl härför har anförts, af fyra ledamöter, att i

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 15

fråga om skyldigheten att förnya inteckningar olika stadgande!! för särskilda
slag af inteckningar icke syntes vara lämpliga utan kunna föranleda
till misstag och förvecklingar, samt att, då den inteckningsbok,
som enligt förslaget skulle upprättas, icke komma att blifva af den beskaffenhet
att ensamt å donna bok gravationsbevis kunde grundas, utan
domaren för att kunna afgifva ett sådant bevis äfven hädanefter måste
granska protokollen, eu dylik granskning icke skäligen kunde sträckas
längre än till protokoll för tio år; samt af tre ledamöter, att, då gravationsbevis
måste upptaga jemväl den nyttjanderätt, hvarför en fastighet
är in tecknad, och ett sådant bevis väl alltid måste utfärdas efter den
normala urkunden och ej efter eu sådan bok, som den i förslaget omförmälda,
äfven om eu sådan öfver allt kom me att genast från början
föras, grundsatsen att inteckning för nyttjanderätt skulle gälla utan
förnyelse icke kunde godkännas.

Med anledning af hvad sålunda blifvit vid förevarande § anmärkt
har den förändring deri blifvit vidtagen, att befrielsen från skyldigheten
att förnya en nyttjanderättsinteckning gjorts beroende derpå, att anteckning
om nyttjanderätten egt ruin i den bok, hvilken enligt förslaget skall
föras öfver hvad i inteckningsprotokollet blifvit intaget. Härigenom torde
den svårighet vid gravationsbevisens utfärdande, som af det ursprungliga
stadgandet kunde blifva förorsakad, vara afhulpen; och vid anmärkningen,
att olikhet emellan inteckning för fordran och för nyttjanderätt
i afseende å förnyelseskyldigheten vore olämplig och ledande till misstag
och förvecklingar, kan erinras, att då, enligt förslaget, inteckning för
fordran och inteckning för nyttjanderätt, såväl med hänsyn till förfarandet
vid deras beviljande och dödande, som äfven i afseende å deras
rättsliga verkningar, äro föremål för olika bestämmelser, de båda slagen
af inteckningar måste från hvarandra särskiljas, äfven om bestämmelserna
angående förnyelse vore för båda slagen lika; att vid sådant förhållande
den omständighet, att i förevarande fall olika stadgande!! gåfvos, icke
kan antagas höra medföra några synnerliga förvecklingar; samt att då
svårigheten att städse särskilja nyttjanderätter och servituter torde vara
vida större än svårigheten att skilja förstnämnda slag af rättigheter
från panträtt, och stadgandet om skyldighet att förnya inteckning af
servituter icke torde kunna anses lämpligt, bör antagligen borttagandet
af skyldighet att förnya inteckning af nyttjanderätt komma att
gifva anledning till färre misstag än om samma skyldighet i afseende
å sistnämnda slag af inteckningar bibehölles.

Vid 47 § har af två af Högsta Domstolens ledamöter blifvit anmärkt,
att hvad i donna § stadgades derom, att der egendom blefve afträdd
till konkurs, innan den som undfått nyttjanderätt i egendomen

1 (i Bil. N:o 2 till Kongl,

derför sökt inteckning, innehafvare!) af ny ttj anderätten viker för nye
egaren, ändå att inteckning för ny ttj anderätten sökes innan nya egaren
söker lagfart, herde tillämpas, äfven då sådan egendom efter utmätning å offentlig
auktion försäljcs, samt stadgande härom i §:n intages. Men då af de
stadgande!) som särskild! föreslagits med afseende å sättet för utmätt fast
egendoms försäljning otvifvelaktigt framgår, att endast de intecknade
nyttjanderätter ega bestånd mot nye egaren, om hvilkas giltighet vid
auktionen förbehåll göres, synes det vid donna § ifrågasätta tillägg icke
vara erforderligt.

I 54 § åt förslaget har på de af en af Högsta Domstolens ledamöter
anförda skal de» förändring vidtagits, att inteckning för rätt till
afkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtits att utgå af fast
egendom, skall, för det fall att sådan afkomst eller förmån är bestämd
till visst belopp i penningar eller varor, medföra förmånsrätt för det
skadestånd, hvartill rättighetens innehafvare må vara berättigad, derest
rättigheter) vid exekutiv försäljning af fastigheten kommer att upphöra.
Genom den ändring i donna §, som sålunda vidtagits, torde utan uppoffring
af den skilnad emellan inteckning för nyttjanderätt och inteckning
för fordran smil är af nöden, derest följdriktighet i förslagets bestämmelse)''
skall ega ruin, det syfte vara uppnådt, för hvars vinnande
tre af Högsta Domstolens ledamöter föreslagit, att förevarande § jemte
den 11 §:n måtte blifva så omredigerade, att inteckning för rätt till afkomst
eller annan förmån af fast egendom till visst belopp i penningar
eller varor blefve behandlad i sammanhang med och finge samma verkan,
som inteckning för fordran för lifränta.

Vid förslaget till förordning angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd, hafva tre af Högsta Domstolens ledamöter anmärkt, att då aftal
angående nyttjanderätt till fast egendom kunna vara ingångna på
obestämd tid äfven annorledes än såsom lifstidsstädja, dessa aftal borde
vara underkastade tillämpningen af bestämmelserna angående längsta
tiden fö)'' dylika, på viss tid ingångna aftals giltighet, i följd hvaraf dessa
ledamöter hemställde, att författningens 1 inom, hvithet endast innehöll
att aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet blifvit på
viss tid upplåten, ej finge gälla öfver femtio år, måtte på det sätt
ändras, att deri blefve föreskrifvet, det aftal om nyttjanderätt till fast
egendom å landet utom i fråga om lifstidsstädja ej finge gälla öfver
femtio år. Men då af bestämmelserna i 16 Gap. Jordabalken torde
framgå att vid dylika aftal, som med anmärkningen äro afsedda, jordegaren
har rättighet att, på sätt i 5 § nämnda kapitel stadgas, uppsäga
nyttjanderättsinnehafvaren, synes den föreslagna ändringen icke vara
af behofvet påkallad.

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom, in. in. 17

Till bestämmelserna i 17 Gap. 9 § Handelsbalken har i förslaget
tillagts det stadgande, att der fast egendom blifvit utmätt för fordran,
som förut ej är in tecknad, borgenären, derest utmätningen leder till
egendomens försäljning, skall njuta förmånsrätt till betalning ur den utmätta
egendomen, så som vore inteckning för hans fordran beviljad
den dag utmätningen skedde. Emot detta stadgande har af Högsta Domstolens
fleste ledamöter blifvit anmärkt, att genom stadgandet om förmånsrättens
beräknande från sjelfva utmätningen en ny tyst förmånsrätt
skulle blifva i vår lagstiftning införd, hvilket måhända kunde medföra
eu ogynnsam inverkan på fastighetskrediten, och att i följd deraf det syntes
lämpligare, att låta den på utmätning grundade förmånsrätten beräknas
från tiden för utmätningens antecknande i inteckningsprotokollet.
Mot flen uppfattning, att genom förslagets stadgande i denna del en tyst
förmånsrätt skulle skapas, kan erinras, att då under den tid, som möjligen
kan förflyta intilldess utmätningsmannens bevis till domaren inkommit,
en hvar genom bevis från vederbörande exsecutor kan erhålla
full visshet, huruvida den dag en inteckning i egendomen fastställes
egendomen är utmätt samt om beloppet af den fordran för hvilken egendomen,
der den är utmätt, på grund af utmätningen häftar, kan den
förmånsrätt förslaget tillägger utmätningen icke betraktas såsom någon
tyst förmånsrätt, och följaktligen torde farhågan att det föreslagna stadgandet
skulle kunna hafva någon menlig inverkan på fastighetskrediten
vara ogrundad. Vid sådant förhållande och då, på sätt i motiven vid
38 § i förordningen angående inteckning i fast egendom anförts, under
nuvarande förhållanden utmätningens ändamål ej sällan skulle förfelas,
derest förmånsrätten dervid icke skulle få räknas förr än från den dagåtgärden
blifvit i inteckningsprotokollet anmärkt, har förslaget i förevarande
del bibehållits oförändrad.

Att upptaga inkast, som blifvit redan af någon ledamot i Högsta
Domstolen bemötta, eller ock härflyta från olika åsigter om det lyckligaste
valet af uttryck, torde vara öfverflödigt.

Samtliga af mig nu i underdånighet anmälda lagförslag hade i
Högsta Domstolen undergått den af grundlagen föreskrifna granskningen,
innan befattningen af Chef för Justitie-departementet blef mig i nåder
anförtrodd, och vissa delar af detta lagstiftningsärende hade jemväl derförinnan
varit föremål för Riksdagens skärskådan. Efter eu sådaji behandling
af detsamma vore det säkerligen i ärendets nuvarande skick
lika gagnlöst som olämpligt att söka genom ändringar i nämnde förslaggöra
gällande meningar, som hittills antingen underkänts eller lemna*s
utan Uppmärksamhet. Om ock dessa lagförslag efter deruti med anledBih.
till Pdksd. Prof. 1876. 1 Sami. 1 Afd. 3

18 Bil. N:o ,2 till Konrjl. Majrts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

ning af Högsta Domstolens utlåtande skedda rättelser och jemkningar
skulle fortfarande lemna ruin för anmärkningar, är detta någonting som
sannolikt icke ens genom fullständig omarbetning kunde förekommas.

Så vida icke gällande lag och af Svenska folket erkända rättsgrundsatser
anses innefatta eu förkastlig grund för vårt lagsystems utveckling,
torde ifrågvarande förslag vara i hutvudsaken riktiga; och da
-de möjliga bristerna i underordnade delar deraf icke kunna vara af beskaffenhet
att de höra hindra en obestridligen högst behöflig lagförbättring,
som tillika bereder väg för eu ännu icke verkställbar, så tror jag
mig ’ hafva full giltiga skål att härmed i underdånighet hemställa-, att
Eders Kongl. Magt täcktes besluta att, i öfverensstämmelse med det af
mig i underdånighet anmälda förslag till nådig proposition, öfverlemna
till Riksdagens antagande dels förslag till

Ro. Förordning angående lagfart å fång till fast egendom;

2:o. Förordning angående förändrad lydelse åt 11 Gap. 2 §

Jordabalken;

3:o. Förordning
4:o. Förordning

angående upphörande af hembud sskyldighet; samt
angående ändring af gällande stadgande!! om lag -

fart å fast pant; . ,, ..

dels ock, under förutsättning och vilkor af Riksdagens godkännande
af förstnämnda förordning, förslag till

5:o. Förordning angående inteckning i fast egendom;

(3:o. Förordning angående tiden för nyttjanderättsaft,als bestånd,
7:o. Förordning angående förändrad lydelse af 17 Gap. 9 § Handelsbalken; 8:o.

Förordning angående sättet för utmätt fast egendoms forsa b -ning i vissa fall; samt

9:o. Förordning angående särskilda protokoll öfver lagfarter, in -

teckningar och andra ärenden.“ .

Justitierådet Namn ann anförde; “Jag åberopa!'' underdånigst mina
yttranden till Högsta Domstolens protokoll deri 29 Januari 1874 i följande
frågor: om sakrätternas behandling . i eu gemensam lag och
''otjenligt!eten af benämningen “lagfart“ enligt den nya ordningen; om
användandet af ordet ^inteckning11 i dess rätta betydelse; om inteckning
af lifränteaftal; om skyldighet för inteckningssökande att genast vid ansökningens
framställande styrka gäldenärens i laga ordning förvärfvade
Äganderätt till pantförskrifna fastigheten, vid.äfventyr att ansökningen
eljest afslås; om utsökningslagarnes revidering och förbättring på samma
gång eu förbättring af liypotekslagen företages, sa att exempelvis tvekan
ej må kunna uppstå hvem det i särskilda fall åligger att uppgöra köpeskillingsliqvid
samt om och när eu sådan vinner laga kraft, eller vill -

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj tis Nåd. Ihop. ang. lagfart å fång till fast egendom in. m. 19

rådighet uppkomma angående vilkoren vid eu utmätt egendoms försäljning
med hänseende till inbördes företrädet af de gravationer, som belasta
densamma, och hvad vidare härmed står i sammanhang; om införande
af den så kallade solidaritetsprincipen, enligt hvilken innehafvaren
af ett fordringsbevis, intecknadt gemensamt i flera fastigheter, är
berättigad att, utan inskränkning, för hela sin fordran hålla sig till
hvilken af de förpantade fastigheterna som helst, en grundsats som är
antagen i de störa kulturländer, med hvilka Sverige i senare tid på handelns
och industriens områden kommit i närmare beröring; med hvad
mera som i samma riktning blifvit anmärkt vid sagda tillfälle, efter föredragning
inför Högsta Domstolen af förslagen till lagfarts- och inteclcningslagar
samt till de smärre författningar, som i samband dermed
forekommo.

.lag vidhåller mina då yttrade betänkligheter och kan derföre icke
i underdånighet tillstyrka, att det nu ifrågavarande förslaget till hypotekslag
in. in. varder såsom Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition för
Riksdagen framlagt, utan utbeder mig fastbellre få underdånigst hemställa:
att samtlige handlingar rörande de på särskilda lider gjorda förslag
i ämnet, sedan k onoterade den 10 Juli 1867 afgåfvo sitt betänkande
om förändrade föreskrifter för betryggande af eganderätt in. in.,
måtte öfverlemnas till den tillsätta nya Lagberedningen, som bör vara i
tillfälle att i man af behof uteslutande egna sin tid och sin verksamhet
åt ifrågavarande för det industriella lifvets förkofran i alla dess grönår
högst maktpåliggande lagstiftningsarbete samt dervid i ett sammanhang
behandla hypoteksväsendet och det till Lagberedningen redan remitterade
förslag till ny utsökningslag, om hvilket allt, efter jemförelse mellan
de olika meningar, som vid särskilda tillfällen varit i ämnet yttrade
såväl under Riksdagens öfverläggningar, som inom Högsta Domstolen och
omedelbart inför Eders Kongl. Maj:t, äfvensom efter ytterligare skärskådande
af främmande länders hit hörande senaste lagstiftning, ett utlåtande
bör kunna under loppet af innevarande år vara att från Lagberedningen
förvänta så tidigt, att detsamma vunne grundlagsenlig förberedande behandling
före nästkommande Riksdag.» Donna åtgärd skulle blott skenbart
innefatta ett uppskof; den skulle, efter min uppfattning, fastbellre
komma att påskynda frågans lyckliga fösning genom tillfället att få ämnet
behandladt i dess naturliga oafvisliga sammanhang. Dervid lemnades
Lagberedningen äfven tillfälle att yttra eu motiverad mening, huruvida
de hinder, som kunna mota mot införande inom vissa af de norra
provinserna af fastighet sböcker, sådana Riksens Ständer redan i underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 11 Augusti 1860 begärt för hvarje
underrätts domskrets, och hvilka hinder efterhand torde kunna öfver -

20 Bil N:o ,2 titt Kongl. Maj.is Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom in. in.

vinnas, nödvändigtvis böra utestänga rikets alla öfriga landskap från
förmånen att under tiden få sådana fastighetsböckcr för deras del upplaga,
i likhet med hvad uti så många främmande länder eger
rum der kreditlagstiftningen anses vara väl tillgodosedd. “

Justitierådet Craméi: åberopade sitt vid förslagens granskning i

Högsta Domstolen afgifna yttrande.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter behagade Hans
Maj:t Konungen bifalla hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsministern
i ouiförmälde måtto hemställt; och skulle i följd deiaf
till Riksdagen aflåtas nådig proposition af innehåll bilagan
Ditt. B. till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1875.

Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. ro. 1

Stormäktigste Allom ådigste Konung!

Sedan Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 11 Augusti
1860 förmält sig hafva funnit, att eganderätten till fast egendom
och inteckningssäkerhet deri icke vore af gällande lagstiftning fullt betryggade,
och, med tillkännagifvande det Riksdagen för sin del ansåge,
att en hvar, som genom laga fång, af hvad beskaffenhet det vara
måtte, åtkommit fast egendom, borde förpligtas att derå söka lagfart,
Bill. till RiJcsd. Prof, 1875. 1 Sami, 1 Afd, 1

2 Bil. N:o 3 till Kong!. Maj.is Nåd. Prop. ang. lagfart ii fång till fast egendom m. m.

äfvensom att sådane grund- och hypoteksböcker, som i flere främmande länder
blifvit antagna, och hvit k a, i juridiskt hänseende af nästan enahanda
betydelse som jordeböckerne i kameralt, innefattade säker och bestämd upplysning
om alla i rättsligt hänseende egendomen rörande förhållanden, herde
införas, underdånigst anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och framlägga
förslag till de stadgande!), som i förutnämnde hänseenden kunde erfordras
och vara af beskaffenhet att höra antagas i den ordning § 87 af
Regeringsformen bestämde, samt de komiterade, Indika den 6 Februari
1865 fått sig anförtrodt att utarbeta förslag till stadgande!! i angifne syftning,
dervid tillika blifvit anbefalde att, i händelse särskilda bestämmelse)''
af administrativ natur skulle, såsom Rikets Ständer förutsatt, finnas nödiga
i sammanhang med upptagande i lagstiftningen af grund- och hypoteksböcker,
jemväl derutinnan afgifva underdånigt utlåtande; men, vid granskning af det
förslag i ämnet, som bemälde komiterade den 10 Juli 1867 afgifvit, utan
att, oss veterlig!, något yttrande i sistberörda hänseende tillika är vordet
meddelad t, anmärkning blifvit bland annat derom gjord, att den ifrågavarande
fastighetsboksinstitutionen icke kunde för närvarande införas i Wermland och
Dalarne, i anseende dertill, att der saknades en ”noggrann begränsning och
”tydlig beteckning för de genom jordens styckning uppkomna mindre fastigheterna,
hvarigenom dessa kunde i boken särskiljas från hvarandra”, och
Eders Kongl. Maj:t, då lagstiftningens riktning i fråga om sakrätt i fast
egendom otvifvelaktigt syntes höra gå derhän, att specifierade fastighetsböcker
kunde erhållas, samt det sålunda vore af vigt, att åtgärder i tid vidtogos
till ett sådant ordnande af fastighetsförhållandena i berörde län, att
desamma icke måtte utgöra hinder för den åsyftade reformen, täckts i nåder
utse oss att, efter noggrann utredning af nuvarande förhållande)! i nyssberörde
hänseende, afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande de åtgärder,
hvilka höra vidtagas till undanrödjande af de hinder för fastighetsböckers
införande, som särskild! inom ofvannämndo orter förekomma; så få
vi, för fullgörande af det oss sålunda lemnade nådiga uppdrag, härmed underdånigst
anföra:

Inom Sårna socken, den nordligaste, vidsträckta fjälltrakten i Dalarne,
bär någon egomätning för hemmansbild ning icke egt rum och befolkningen,
dels samlad i tvenne byar, dels spridd uti från hvarandra långt aflägsna
bostadsanläggningar uti fjälldalarne, saknar för sina fastighetsbesittningar annan
begränsning och bevisning för desammas områden, än häfd en. Endast
omkring de nyligen afsätta kronoparkerne finnas lagligen bestämde och å
murken utstakade gränser för område!. Af fastigheterna utgår, utan i laga ordning
skedd skattläggning, den för socknen, såsom eu gemensamhet, bestämda så
kallade Särnaräntan, utgörande endast penningar afl Rdr 75 öre, tillförene
efter beräkning af en riksdaler för hvarje så kallad gård, men numera, efter

Bil. N.-o 6‘ till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 3

derom i sockenstämma beslutad fördelning på dåvarande jordinnehafvare, efter
antagne värdet af hvad en hvar dervid hade i häfd; och derpå har äfven
den sedermera år 1862 införda bevillningstaxeringen blifvit grundad, med
iakttagande deraf, att hvarje jordbruksfastighet, med ledning af kyrkoherdens
rättighetsbok öfver honom tillkommande tiondesmör för hvarje underhållet
kokreatur, bestämdes till vissa kofoder, med antaget kapitalvärde af 100
Riksdaler, så att utskylderna i Sårna socken icke utgöras af eller påföras
de tre sold atr otar, hvartill socknen blifvit indelad. För solda tehållet njuter
socknen befrielse mot en viss årlig afgift af 240 daler kopparmynt till Bilda
ls socken, som det i stället åligger, att i krigstid anskaffa soldater för
Sårna sockens tre rotar. Af ålder är beräknad t, att Sårna socken innehåller
2 \ skattehemman, men genom privilegium af drottning Christina under år
1645 äro socknemännen befriade från all annan ordinarie utskyld af desamma,
än den ofvannämnda penningeräntan, hvartill nu mera kommit fastighetsbevillningen,
hvilka beskattningsmedel uppbäras till lika belopp, ehuru
bevillningen för år 1872 fastställdes till 38 R:dr 13 öre, så att vid Särnaräntans
erläggande uppkom ett öfverskott, hvilket af kommunen lades till
dess gemensamma kassa; på hvilket sätt, med allmänt begifvande och belåtenhet,
utan någon kostnad och besvär, de mindre skiljaktigheter sålunda
utjemna^ Indika, såsom vederbörande häradsskrifvare sig yttrat, härflyta från
tillkomst af jord; hänsyftande detta yttrande på de odlingar, som å socknens
samfäld!.!», område, likasom tillförene i andra socknar innan storskifte der
egde rum, verkställas efter länsstyrelsens eller domstolens på derom gjord
ansökning, med stöd af Kongl. Plakatet den 16 Februari 1555, Kongl. Förordningen
den 25 November 1740, § 4 i Kongl. Resolutionen den 1 September
1741 och § 20 i Kongl. Resolutionen på allmogens besvär den 10
September 1743, lemnade tillstånd att utan särskild skattläggning derå med
odling belägga en, af två trovärdige män, enligt synebetyg, dertill tjenlig
ansedd, men o häfd ad trakt inom vissa uppgiga, oftast föga märkbara och
varaktiga skiljopunkter.

1 Osa socken, med ett beräknadt hemmantal af 46 mantal skattejord,
utom 1 H mantal finnhemman, hvaraf nu återstå 47 ''Alll mantal, enligt
häradsskrifvarens uppgift, sedan, utaf der indelade 84 soldatrotar, Eks
och eu del af Käcks rote afskifta till Hamra kapellag och Loos socken
af Helsingland, samt i Elfdals socken, med beräknade 25 hfff mantal skattejord
och 32 soldatrotar, fördelas och påföras å rotarne alla af jorden utgående
utskylder och besvär, samt uppbäras och uttagas inom desamma af
hufvudbonden hos delegare i roten, efter hvardera andel deri, enligt de
jordlotter eu hvar inom rotesamfålligheten innehar och på grund af derå
belöpande öretal åt de 65 daler kopparmynt eller 3 R:dr 29 skilling 4
runstycken, som utgöra soldatens årspenningelön enligt 1686 års förening

■i Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Fr ap. ang. lagfart å fång till fast egendom in. in.

hvilket öretal dock så val i dessa, som öfrige socknar af Otvan-Siljans fögderi,
efter beslut inom desamma, för ernående af större enkelhet vid skatternas
fördelning och uppbörd, blifvit förvandlad! till decimaler, olika dock
i särskilda socknar, till dels 100, dels 400, dels 1000 öre på en hel rote.
Till följd af gemensamheten i den af socknens jordbruksfastigheter utgående
beskattning har ock någon särskild fastighetsbildning i Osa och Elfdals
socknar hitintills icke egt ruin, men utgör föremålet för de derstädes nu
under handläggning varande allmänna storskiftesförrättningar, genom hvilka
bestämda gränser komma att regleras, icke allenast emellan hvarje byalag,
så val till in- som afrösningsjord, utan ock, hvad inrösningsjorden angår,
emellan hvarje vid förrättningen bildad och afskild besuten eller (-besuten
fastighet. Derförinnan saknas för jordegarne i dessa socknar viss begränsning
af deras innehafvande jordlägenheters områden, så att dessa icke kunna
till namn, nummer, hemman- eller skatte tal uppgifvas, likasom icke heller
uppgift lemnas om namnet å hvarje j or degas egare, då mantalslängden likasom
bevillningstaxeringslängden, i anseende till jordbeskattningens påförande
endast å hvarje hel rote, icke innehåller någon upplysning om de mantalsskrifnes
jordinnehaf samt tjenar blott till grund för den personella beskattningens
påförande.

Uti de öfriga socknarne af Ofvan Siljans fögderi, eller Wenjans, Sofia
Magdalena, Mora och Wåmhus; Nedan Siljans fögderis socknar: Ore, Rättvik,
Bjursås, Leksand och Ål; äfvensom Transtrands, Lima, Malung, Äppelbo,
.Terna, Nås och Flöda socknar af Wester Dals fögderi samt Gagnets socken
af Säters fögderi, har på statens bekostnad verkstälda storskiften blifvit afslutade
och, likasom uti Störa Tima, Gustafs, Silfbergs och i största delen
af Säters socken uti Säters fögderi, samt i Svärdsjö socken och å skattejorden
i Wika och Tor sångs socknar af Kopparbergs fögderi, der med understöd
åt allmänna medel storskiften enligt föreskrifterne derför i Kongl.
Grefve! den 17 Augusti 1804 blifvit verkställde, derigenom i dessa delar af
länet tillvägabragts en byagränsereglering å skifteslagens hela områden samt,
till åtminstone inegorne, en hemmans-fastighets- eller besutenhets-bildning,
som bör kunna läggas till grund för fastighetsböckers upprättande, der jordeböcker
enligt Kongl. Brefvet den 17 Augusti 1804 ännu icke blifvit upprättade,
efter skifteshandlingarne, deruti hvarje lägenhetsområde, utbrutet till
inegorne, är betecknad t med nummer eller littera, eller begge delarne, och
grunden jemväl finnes omförmäld för beräkning af åbelöpande andel i afrösningsjorden,
der den icke i delning ingått; men vid tillämpningen af den
åsigt, som sålunda blifvit uttalad, mota dock flere svårigheter.

Den obegränsade hemmansklyfning, som i Dalarne förekommit, har
gjort det till en omöjlighet att vid den storskiftesdelningarne föregående
egoaffattningen på kartorne upptaga och utmärka jordegarnes många små

Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ta Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m 5

och öfver hela socknens yta kringspridda lotter, ofta af det ringa omfång,
att 100 tillsammans icke innefattade så stort område, som för en besutenhet
erfordrades, och derföre föranledt den af socknarne bekostade särskilda retförrättning.
L och för densamma utmärker eu hvar sina egohäfder med
stickor, försedda med hans bomärke, hvarå retbar lar ne efter verkstad uppmätning
teckna lottens innehåll, som derefter af refskrifvarne införes i en
så kallad refbok, hvilken, efter behörigt godkännande af jordegarne och i
vissa socknar äfven af sockneombud, antagits gälla såsom häfdeförteckning
och eganderättsbevis för hvarje delegares fästighetsandel, jemväl i afseende
på de förändringar deruti, som under förrättningens fortgång tima genom
de så kallade refstickornas försäljning, eller på annat sätt, då riktigheten
deraf bli f vi t vid den så kallade rubbningen *) godkänd, utan att skriftliga
afhandlingar blifvit derom uppgjorde, till följd af den vidlyftighet, omgång
och tidsutdrägt, som i annat fall måste hafva gjort utförandet af dessa åtgärder
omöjligt, och man måste medgifva, att de felaktigheter, som från ofvannämnde
förfarande härflutit, visat sig vara ganska få, ehuru det icke
kunnat fullkomligen förekommas, att eganderätten någon gång blifvit anmäld
och antecknad för andra personel'', än som vid i framtiden yppade stridigheter
befunnits hafva dertill varit fullt berättigade; ett förhållande, som kommit
att vid refboken, såsom bevis om åtkomst till fastighet, fästa en osäkerhet,
som påkallar åtkomstens bestyrkande med jemväl annan bevisning.

Vid refbokens upprättande har varit af nöden att gifva hvarje egares
lägenhet inom de särskilda byalagen eu densamma utmärkande nummer,
men vid den sedermera inträffande skiftesläggningen har samma nummer
icke kunnat af 1 andtmätaren bibehållas, utan har i delningsbeskrifningen eu
annan nummerordning efter fastigheternas belägenhet måst iakttagas och
slutligen har en tredje nummerordning å iastigheterne uppkommit vid egarnes
anteckning i kyrkoböckerna. Bristande kunskap hos befolkningen om nödvändigheten
af enhet i betecknandet af deras fastigheter vid skeende framställningar
i afseende på dem inför råtta och utan tvifvel mången gång
saknad kännedom hos domaren om ofvannämnda förhållande har vållat, att
vid lagfart och inteckningar, exempelvis fastigheten under N:o 1 i första
nummerordningen, men N:o 9 i den andra och N:o 12 i den tredje blifvit
vid särskilda tillfällen uppbjuden och in tecknad under alla tre numrorne,

*) Rubbningen är en åtgärd, hvarigenom i refboken med egarnes begifvande, oberoende
af läget utaf deras bostäder, omföres från en till annan persons namn det jordtal,
som till följd af hvarjehanda åtkomst öfvergått från den förres till den sednares ego efter
jordens sticksättning, icke den handling som landtmätaren vid skiftesläggningen verkställer,
hvarigenom i och för byaområdenas bestämmande jordegare flyttas från en till
annan by, i anseende till bristande utrymme i den, hvaruti han varit bosatt och enligt
refvel! och rubbningen velat bibehållas.

6 Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fad egendom in. in.

olika vid hvardera tillfälle!, hvilket måste oändligt försvåra ordnande! af
eganderätts- och pantförhållandena, äfvensom innan sådant egt rum öka
osäkerheten deruti.

Den gemensamma ansvarighet, som staten af ålder fordra! af sockaemenigheterne
för gäldande! af de för socknen bestämde, af jorden utgående
skatter och besvär, har gifvit en osökt anledning att låta den odlade jorden,
utan de i lag föreskrifne omgångarne för en betryggad besittning deraf i
andra delar af landet, gå i vederlag mot utgörande beskattningen, och sålunda
har den andel, som eu hvar delegare i soldatroten erlagt af den för
soldaten bestämda kontanta årslönen 65 daler kopparmynt eller 3 K:dr 29
skilling 4 runstycken blifvit måttstock och rättesnöre för eu hvars andel af
den till roten indelade odlade jord, sedan den för hela socknen blifvit på
dess alla rotar lika uppdelad. De vexlingar, som på sådant sätt i eganderätten
lätteligen och ofta måste förekomma, skulle oundgängligen hafva till
följd, att fastigheten ansågs och behandlades såsom lösegendom, hvilket ock
måste föranleda dertill, att den åldrige j or degaren öfverlemnade sin egendom
till barnens vård och förvaltning, ofta nog utan skriftliga ^handlingar, och,
då sådana kunde upprättas, utan upplåtelse af eganderätten; men vid hans
frånfälle ansågs i bouppteckningen, der sådan upprättades, den redan bortlemnade
egendomen icke kunna upptagas såsom tillgång och så förlorades
all laglig bevisning om eganderätten till den aflidnes fastighet. Befolkningens
rätt att sjelf välja bouppteckningsförrättare och bristande kunskap att öfver
förrättningen upprätta lagliga instrumenter hafva, utan behof af den oriktiga
bevekelsegrunden att bespara påbjudna afgifter till staten, domaren och de
lattiga, åstadkommit de brister i eganderättsbevisningen, som nu lika högt
påkalla åtgärder till rättelse deraf, som de försvåra möjligheten att deri
återföra ett ordnad! skick.

Kärleken till fädernejorden, begäret att deruti få tillgodonjuta sin lagliga
rätt i äfven de ringaste delar och misstron till möjligheten att genom
utbyte erhålla fullt vederlag hafva vålla! att, vid jordens fördelning emellan
ar t vingar, en hvar af dem uttagit sin lott i hvarje ega och sålunda till vägabragt
den styckning af jorden i smålotter, hvaraf orten, dess jordbruk och
det allmänna måst vidkännas så störa förluster och de uppoffringar storskiftenas
genomförande kraft, utan att kunna besegra ofvannämnde urgamla sed,
som, ännu fortlefvande, med stöd af den i hemmansklyfningsförordningen för
denna ort intagne undantagslag, intill år 1859 låtit befolkningen utan laglig
a förmer klyfva och söndra de genom storskiftena bildade fastigheter^
så, att i allmänhet behållna vinsten af storskiftes-åtgärderne endast torde för
fastighetsboks-institutionen vara, att de upprättade kartorne med beskrifningar
kunna lemna en grund för fastighetsböckernas uppläggning, fastän be -

Bil. N:o till Kongl. Maj:ls Nåd. J‘rop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m 7

visningen om eganderätten till berörde fastigheter i de flesta fall måste bero
på vidlyftiga undersökningar och sannolikt äfven domstols pröfning.

Val blef genom ofvanåberopade Kongl. Bref äfven den föreskrift lemnad,
att, efter det storskiftet i någon socken blifvit afslutadt, jordebok skulle
upprättas öfver densamma, men, sedan omsider ett formulär derför blifvit
godkändt, hafva svårigheten att finna för arbetet lämplige personel'', yppade
stridigheter om särskilda lägenheters beskattningsförhållanden m. m. föranled t
dertill, att jordeböcker ännu endast finnas afslutade för Gagnefs, Als, Leksands,
Flöda, Ore, Rättviks, Bjursås samt Sofia Magdalena socknar och
Störa Tima socken Ofvanbron; och de i sednare tider utkomne förändrade
föreskrifter om jordeböckers upprättande synas böra föranleda dertill, att, innan
vidare åtgöres på grund af hitintills för denna ort i berörde hänseende
gällande föreskrifter, deras fortfarande tillämplighet underkastas förnyad pröfning.
Emellertid lemnar den för Leksands socken upprättade jordeboken
upplysning om detta arbetes omfattning, då den upptager 2,864 särskilda
besutne samt obesutne lägenheter; och då man tar i betraktande den mängd
hemmansklyfningar och jordafsöndringar, som efter storskiftets afslutande i
nämnde socken egt ruin, väl icke sä, att de i sitt närvarande skick kunna
bestå, men dock utan tvifvel ganska många sådaue, att de med tillämpning
af nu gällande stadgande!! böra och kunna gifvas en laglig form och särskilt
folium i fastighetsboken, så torde man deraf kunna bilda sig en föreställning
om den ifrågaställa organisationens och det derför erforderliga arbetets
omfattning.

Uti Säfsnäs socken, den enda inom Wester Dals fögderi, deruti allmänt
storskifte, såsom för de öfrige bär ofvan törmäles, icke blifvit verkställig
tillhöra fastigheterne med blott några få undantag de i socknen befintlige
jernverksegare; och nyligen affattade kartor, med beskrifningar öfver dervid
till sina gränser utmärkte lägenheterne, höra kunna lemna tillförlitlig ledning
för fastighetsboks uppläggande för denna socken, efter den föregående
utredning, som för jordebok och skatteväsendets ordnande jemväl härstädes
erfordras.

I Westerbergslags fögderi, bestående af Grangärdes, Ludvika, Norrbärkes,
Söderbärkes och Malingsbo socknar, der mantalsindelning från äldre
tider förefinnes, är, till följd deraf att jordeboken bibehållits sådan, som den
för vid pass 200 år sedan upprättades, föga ledning att deraf hemta för uppläggning
af en fullständig fastighetsbok, då, för exempel, jordeboken upptager
kyrkobyn i Söderbärkes socken till tre hemmansnummer om tillhopa 1 £
mantal skatte, deraf N:o 1 och 2 hvardera till ett hälft, men mentalslängden
nu visar samma egendom om 1 £ mantal fördelad till 26 särskilda lägenheter,
med man talsbråk af ända till 31,200:de delar, utan att upplysning
deri förefinnes, eller eljest är tillgänglig, om hvilken af ofvannämnde

8 Bil. N:o 3 till Kongl. Mqj:ts Nåd. prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m .

trenne hemmansnummer det är, hvarutur en sådan lägenhet bill vit utbruten.
Då förhållandet i fögderiets öfriga socknar icke är mindre, om ej mera invecklad!,
så kan utan föregående utredning så fullständiga uppgifter, som i
komiterades förslag afses, icke af länsstyrelsen lemnas i och för fastighetsbokens
uppläggande, om än åtgärderne för ändamålet underlättas af befintlige
laga skifteshandlingar.

För kommunerne i Näsgårds fögderi nemligen Hedemora, Husby, By,
Folkärna, Grytnäs, Avesta och Garpenberg är förhållandet med jordeboken
enahanda, som redan linnés för öfriga delar af länet anmäldt, och mantal
linnés icke åsatt andra fastigheter än dem, som icke äro af skattenatur. 1
Garpenbergs socken är jordens skattetal för lägenheterne uttryckt i skatteören,
men i de öfriga kommunerna medelst åbelöpande andel af ofvan omförmälte
soldateårspenningar från roten, hvartill lägenheten är indelad. Mantalslängden
är inom fögderiet så inrättad, att erforderliga uppgifter socknevis derutur
kunna hemtas om hvarje lägenhets namn, nummer efter mantalslängden,
skattetal på ofvannämnde sätt uttryckt, mantal, der sådant finnes åsatt, natur,
samt egarens eller innehafvarens namn; och finnas i de flesta fall storskiftes
eller laga skifteshandlingar att tillgå för hvarje byalag eller enstaka lägenhet,
utvisande dess innehåll eller åtminstone begränsning.

För socknar ne i Kopparbergs fögderi, som utom de redan omnämnde,
till det hela, eller endast skattejorden, enligt derför genom Kongl. Brefvet
den 17 Augusti 1804 bestämde grunder, storskifta^ Svärdsjö, Enviken,
Wika och Forsång, jemväl omfattar Störa Schedvi, Kopparbergs, Aspeboda
och Sundborns socknar, är förhållandet med jordeboken sådant, som redan
finnes angifvet för länet i öfrig!. Då, enligt Kongl. Brefvet den 22 Augusti
1855, ränta och kronotionde få tillsvidare rotevis debiteras och utgöras,
äro äfven inom detta fögderi mantalslängderne icke så inrättade, att de lemna
någon upplysning om enskildes fastighetsbesittningar, förutom i afseende på
bergsfrälsejorden, som utföre», i den mån förhållandet blifvit uppgifvet eller
antagits, både till odlade jordens areal och så kallade durktåg» innehåll *)
för hvarje innehafvare; men då dessa uppgifter och antaganden icke äro
grundade på offentliga handlingar bär vederbörande häradsskrifvare förklarat
sig ej kunna lemna de uppgifter, som enligt § 88 i komiterades förslag till

*) Bergsfrälsets åliggande att i krigstid lemna staten bidrag till truppens fortskaffande
medelst så kallade durktågspenningar hav föranleda ofvanberörde benämning jemväl å en
tjenstbarhet, som endast haft afseende på koppargrufvans vidmakthållande och drift,
ehvad den utgått i ko retor, vedhuggning eller penningar. För behörig fördelning af
durktågsafgiften blef år 1686 all bergsfrälse]ord upprefvad och efter sitt värde af svag
eller fullgod jord till innehållet införd i en notbok; åtgörande enligt 1759 års förteckning
11,226 spårhund 17 2/- snesland i durktågsberäkning den bergsfrälsejord, som då i länet
torefanns. '' _

Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Vrop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m. 9

lag om fastighet,sbok erfordras för densammas uppläggande, och ett sådant
förhållande bekräftas jemväl deraf, att öfver bergsfrälselägenheterne i Kopparbergs,
Aspeboda och Sundboras socknar sådane lagligen gällande kartor i
allmänhet saknas, hvaraf bevis kunna hemtas för lägenhetsområdenas
begränsning, och deraf att bergsfrälsejorden i fögderiets öfriga socknar för
det mesta är så inblandad eller inlagd med skatte]ordsbesittningarne, att
hvarderas läge och omfång icke kan utvisas, hvilket flerestädes är förhållandet
äfven i Störa Schedvi socken, ehuru derstädes alla byalag undergått
laga skifte, utom två, der sådant nu är under utförande, och två enstaka
lägenheter samt ett bergsbrukshemman tillhörande en egare, Indika
lägenheters områden dock äro begränsade, så att för sistnämnde socken tillgängliga
kartehandlingar böra kunna lemna ledning för uppläggande af fastighetsboken
efter sådan förberedande handläggning af ärendet, hvarigenom må
kunna tillvägabringas ej mindre mantalslängdens öfverensstämmelse med omförmälde
handlingar om jordbesittningarne i socknen, än äfven behörig kännedom
om deras jordnatur.

Om, såsom det vill synas, en viss begränsning för området af hvarje
lägenhet, som i fastighetsboken skall införas, är oundgängligen nödvändig,
så vida det skall vara möjligt att åt egande- och pant- eller nyttjanderätten
till egendomen bereda den säkerhet, som med anstalten åsyftas och hvarförutan
den ingalunda kan anses motsvara sitt ändamål samt de kostnader
och uppoffringar, som från införandet deraf äro oskiljaktiga, så kunna, enligt
hvad bär ofvan förmäles, om bergsfrälselägenheterne, hvaraf Kopparbergs
och Aspeboda socknar så uteslutande bestå, att af all dervarande jordegendom
endast Främmandeby gård i den förstnämnda socknen är af kronoskattenatur
och som i Sundborns, Wika och Forsångs socknar utgöra betydliga
delar af desamma, erforderliga uppgifter för fastighetsboks uppläggande
för det närvarande icke i allmänhet lemnas, om än utväg dertill förefinnes
för vissa jemförelsevis större egendomar; och detta förhållande har
sin grund ej mindre i ofvanomförmälde urgamla åsigter och häfd vunna bruk,
än jemväl i det sätt, hvarpå dessa lägenheter och bergsfrälsefriheten derå
tillkommit. Redan i kopparbergsmännens privilegier af år 1347 lemnades
åt eu hvar, som omkring Kopparberget svedjade, röjde och bosatte sig derstädes,
rättighet för sig och efterkommande att bruka jorden utan någon afrad
till egaren af skogen och sålunda bildades af denna »Tägtekarfjord» en
slags besittningar, Indika, oberoende af områdets ringhet och utan någon
hemmantalsberäkning, vid senare tid antagits vara eu kronans tillhörighet.
För gäldande af vissa bergsmäns skulder till staten för icke erlagd afrad å
deras koppartillverkning måste de år 1642 lemna egande fastigheter, då betalningen
ej kunde på förelägde terminer utgifvas, och den jord som kronan
sålunda förvärfvade fick derigenom namnet ”Terminsjord”. Huruledes förthy/.
till Riksd, Prof. 187o. 1 Sami. 1 Af,i '' 2

In bil. N:o .-> till Kolli]!,. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart d fång till fatt egendom m. m.

berörde, kronan tillhöriga jord kommit att erhålla bergsfrälse]!atur, likasom
annan jord i ofvannämnde socknar, visas uti C. ,T. Lundströms afhandling
om Störa Kopparbergs bergsfrälse af den 22 December 1775 och
deraf synes jemväl huruledes kronan både köpt och sålt sådane lägenheter
af till och med endast ett spanlands eller ungefärligen ett hälft tunnlands
areal, samt dermed bekräftat rättigheten till en sådan jordens styckning, som
befolkningen ännu anser sig derstädes ega och som fortfarande, oberoende
af nu gällande hemmansklyfnings — och jordafsöndringsförfattning, allt hitintills
tillämpats medelst försäljning och delning af bergsfrälsejordslägenheter sålunda,
åt,t jotd och skog ej vant vid hvarandra fastade, utan efter godtfinnande
kunnat tran h\ ai andi a, skiljas, likasom hvar för sig styckas i huru små
lotter som hälst, under bestämmande jemväl deraf, att den så kallade durchtågsskatten,
eller jordlägenhetens enda ordinarie beskattning, bestående i arbeteskyldighet
till Störa Kopparbergs grufva, hvartill rättigheten likväl numera
blifvit af bergslaget afträde! till staten, uti den sa kallade Kedhyggster.väntan, utförande
visst belopp af hvarje sa kallad t »durchtågs spannland» "utaf bergsfrälsejorden,
helt och hållet skulle åligga en af dessa lotter för dem alla, eller utgöras,
fördelad dem emellan efter annan grund, än den andel de hvar för sig utgjorde
af det hela, och pa grund af dessa förhållanden är det endast undantagsvis,
som inom bergfrälse tråk terna fastigheter förekomma med så begränsade
egoomi oden att de till säkerhet för agande-, pant- och nyttjanderätt
kunna i fastighetsboken särskilt betecknas.

De yttranden, som till upplysning angående ofvananförde förhållanden
blifvit infordrade, tillika med dervid bilagde utdrag utur jordeböcker och
mantalslängder, få vi härmed underdånigst åberopa såsom bifogade uti Bil
Kris 1—8. '' "

1 Wermland, med undantag af Fernebo härad eller Filipstads bergslag,
har beskattningen icke något inflytande på frågan om uppläggandet af
fastighetsböcker och äfven uti nämnda härad, der beskattningen och fastighetsindelningen
är olika med öfriga delar af länet, förorsaka väl dessa förhållanden
svårighet; vid, men utgöra icke hinder för införandet af nämnda
institution. Enligt jordeboken är jorden i Fernebo härad indelad i s. k.
bergstorp utan asatte mantal samt i hyttelag, desse beräknade hvarje hel
hytta med till hyttelag^ hörande jord till helt mantal och hvarje half hytta
med jorden till hälft mantal och sa vidare samt hvarje hytta upptagen under
Ko 1 eller 2; dock lärer hyttelagens beräkning i mantal icke vara grundad
pa lagligt beslut. Den skattetitel, som för bergstorpen här må omnämnas,
är Osmundsjern, som för hvarje bergstorp är till beloppet bestämdt och vid
försäljningen af andelar i bergstorpen utgör grunden derför, så att försäljningar
ske af vissa lispund och skålpund Osmundsskatt i torpet; och då
genom sammanställning af andra skattetitlar, enligt hvad för oss uppgifvits,

Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ting. lagfart A [dug. till fast egendom in. m. It

64 lispund Osmundsskatt motsvara ett helt mantal, så kan reduktion till
sådant jord värde vara lätt verkställbar, men torde dock i allmänhet vara
alldeles öfverflödig, då bergstorpen icke äro satte i mantal. För öfrig! begagnas
jemväl andra beräkningsgrunder vid fastigbetsförsäljningar i bergslagen,
nemligen viss andel i mantal eller deremot svarande öre och penningar
silfvermynt ska tf rätt, viss areal, vissa korgars uppsättning i hytta, hvarmed
åtföljer motsvarande andel i den till hyttlaget anslagna jord samt visso
korgars andel i sjelfva hyttan, dervid val delaktighet i utmålet för hyttan,
men icke i hyttelagets öfriga jord åtföljer köpet och således endast omfattar
blåsningsrätten, hvithet sistnämnda försäljningssätt vidtagit efter det att på
grund af Kongl Förordningen den -JO September 1859 lotter i hyttorna kunna
äfven utan sammanhang med bergmansjord förvärfvas och innehafvas. Om
uppkomsten af eller anledningen till beräkningen af andel i hytta efter uppsättning
af vissa korgar kol, hvarom icke nätnnes i kronans jordebok, hafva
vi icke kunnat förskaffa oss upplysning, men synes vara grundad på urgammal
öfverenskommelse emellan delegarne i de särskilta hyttelag^ rörande
inbrukningsrätten, emedan hela uppsättningen beräknas olika vid olika hyttor
till 32, 64 och 128 Förgår i hyttan. Likgiltigt kan beräkningssättet jemväl
vara, allenast behörigen utmärkes, dels i huru många korgars uppsättning
hvarje hytta är indelad, dels äfven huruvida delaktighet i hytta åtskild
från hyttelagets jord, hvarom i eu fastighetsbok bör kunna hemtas tillförlitlig
upplysning och de olika försäljningssätten utgöra icke heller något
väsendtligt hinder för uppläggandet af en fastighetsbok, derest de få bibehållas
enligt landsortens sed.

1 öfriga Wermland är jorden indelad i mantal, Indika, likasom hyttelagen
i bergslagen, äro till ytinnehållet synnerligast i skogstrakterna troligen
i allmänhet de största i landet. Följden häraf har och varit, att en mycket
utsträckt hemmansklyfning egt rum i provinsen, så att jordstyckningen derstädes
visar vida mindre delar af mantal än annorstädes, utan att de utkIntim
delarne ändock äro så särdeles oansenliga och jordfördelningen fortgår
dels i form af hemmansklyfningar, dels äfven såsom afsöndring^. Hemmanen
eller, såsom desse samfälligheter på andra orter benämnas, byarno,
förekomma i jordeboken i deras helhet under ett nummer och der någon
gång ett hemman, som utgör mer än ett mantal, är åsatt två nummer, så
äro desse ofta sammanförde, så att någon utredning icke kan ske till hvilken
tdera numret den ena eller andra fastighetslotten rätteligen lyder. Bifogade
utdrag af 1872 års bevillningstaxeringslängder (Bil. N:o 9) från olika traktör
af länet lemna,'' någon öfversigt om hemmansklyfningen och med hänsyn
dertill, samt enär de utklufne hemmansdelarne icke i jordeboken eller eljest
äro försedda med nummer eller särskilde namn såsom i andra orter, är det
lätt att finna, att med så beskaffad jordindelning uppläggandet af eu fastighets -

12 Bil. N:o 3 till Kong!. Maj:ls Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom in. in

bok icke kan ske med erforderlig fullständighet och noggranhet, dertill domaren
saknar materialier, och ej heller under framtida förandet deraf bereda
allmänheten det med institutionen afsedda gagn. Svårigheten förökas än
vidare genom ovissheten om till hvilka skattedelar den störa mängd med
full eganderätt under lord na lider afsöndrade lägenheter lyder. Om vi icke
misstaga oss är en af orsakerne, hvarföre införandet af fäste- och hypoteksböcker
ifrigt påyrkats, den, att en inteckningshafvare för närvarande svårligen
kan förskaffa sig visshet om, huruvida en nominel! intecknad egendom
i verkligheten utgör pant för eu fordran. Ett fjerdedels mantal t. ex. kali
vara intecknad t för eu fordran och i sin helhet utgöra fullkomlig säkerhet
derför, men derifrån förut skedde, behörigen lagfarne afsöndringar häfta icke
för pantförskrifningen och huruvida återstoden af panten leinnar nöjaktig
säkerhet för fordringen kan ofta vara tvifvel underkastad!.

Ordnande! i fastighetsboken af befintliga inteckningar för på viss tid
upplåtne nyttjanderättsförmåner skall ock i hög grad försvåras och måhända
i »långa fall omöjliggöras af den omständighet, att före utfärdandet af
lvongl. Förordningen den 10 September 1864 derom upprättade afhandlingar
intecknades eller infördes i inteckningsprotokollet, utan att upplåtarens eganderätt
styrktes eller fastighetsegaren Slef hord öfver inteckningsanspråket eller
ens ifrågasattes i hvilken eller huru stor skatträtt inteckning begärdes. Derföre
är också för närvarande eu domares i Wermland svåraste arbete att
utfärda inteckningsbevis, som kan synas af hosfogade bevis öfver inteckningar
i hemmanet Höljes af Elfvedals härads Öfre Tingslag (Bil. N:o 10), jeinförd
t med uppgiften om eganderättsförhållandena i hemmanet vid bevillningstaxeringen
år J 872 (Bil. N:o 11).

Dessa olägenheter härröra ytterst deraf, att de särskilt» delarne af
hemmanen icke varit eller äro på något sätt från hvarandra utmärkta genom
nummer eller namn, såsom å andra orter skott sedan uråldriga tider.
Man kan visserligen härvid invända, att hvad som sålunda blifvit '' yttra dt
om Wermland förekommer litet hvarstädes i landet, ithy att delar af samma
hemmansnummer, som kommit i flere personers händer, icke äro med särskilde
nummer eller namn betecknade i jordebok»». Detta är sant och
skall, i den mån agande- och nyttjanderättsförhållandena blifva mer och mer
invecklade, troligen förr eller senare föranleda till jordebokens så beskaffade
inrättande och fullständigande i öfrig» delar af riket, som här nedan föreslås
för Dalarne och Wermland; men hvad som sålunda är undantag i öfrig»
landet är regel i Wermland och medför der så mycket större svårigheter
som hemmanens areal ofta uppgår till tusendetals tunland, ja ända
till sextiotusen för helt mantal, troligen det största i hela riket; och det
tyckes temlig»» tydligt, att famlande! inom sådana komplexer för uppsökandet

Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ung. lagfart ä fång till fast egendom in. in. 13

åt'' egotrakter, på hvilka, enligt mer eller mindre oredigt uppställde handlingar,
rättsanspråk kunna grundas, oftast skall vara ganska vanskligt.

Fördenskull anse vi alldeles nödvändigt att, före uppläggandet af
fäste- och hypoteksböcker i Werrnland, åtgärder vidtagas för åvägabringande
af tydlig beteckning för de genom jordens styckning uppkom ne mindre fastigheterna,
så att dessa kunna i boken särskiljas från hvarandra samt rättsanspråken
såmedelst föras inom de trängre gränser, hvarinom de rätteligen
äro gällande.

De komiterade, hvilka under den 10 Juli 1867 till Eders Kongl.
Maj:t i underdånighet aflenmat utaf dem uppgjorda förslag till lag om inskrifning
i fastighetsbok och om vissa lagförändringar i sammanhang dermed
in. in., hafva i berörde angelägenhet sig yttrat:

i den föreslagna lagens

"§ 71. I fastighetsboken upplägges för hvarje särskild fastighet, ehvad
den består af ett eller flere hemman, jordlotter eller lägenheter, eller delar
deraf, ett folium.

§ 72. I folietö öfverskrift införes för landet: fastighetens namn, mantal
eller annat skattetal och natur samt socknen, hvari den ligger — så ock
hvad eljest för någon fastighets betecknande nödigt finnes.

§ 88. För bokens uppläggning skall domare å landet genom Kongl.
Maj:t Befallningshafvande tillsändas utdrag af jordeboken och senaste mantalslängden,
upptagande dels namn och nummer på fastigheter, deras förmedlade
och oförmedlade hemmantal, eller annat skattetal, deras natur och, för
kronoskattehemman och lägenheter, tiden, då de från krono till skatte löstes,
der sådant af jordeboken inhemtas kan, dels ock för hvarje heinmansnummer
eller lägenhet uppgift på egare och den andel af hemmanet, en hvar in noll
af ver, så ock de under eganderätt derifrån afsöndrade lägenheter med deras
namn och innehafvare.

§ .92. Saknas upplysning huruledes uppgifven fastighetsegare sin
egendom åtkommit, eller är, der två eller flere fastigheter utgöra delar af
samma hemmansnummer eller jordlott, icke tillförlitligen utred t, h vil ka af de
gällande inteckningarne belasta hvarje särskild del, eller befinnas dessa delar
sammanräknade efter mantal eller annat beräkningssätt icke motsvara
hemmansnumrets eller jordlottens storlek enligt jordeboken eller annan sådan
offentlig handling, eller kan, der lägenhet är från styckade hemmansnummer
afsöndra!!, icke af protokollen utredas från hvilken del af hemmansnumret
afsönd ringen skett; då må fastighetsegare, som i mantalslängden
upptagne eller eljest kände äro, föreläggas att, för nödiga upplysningars meddelande,
infinna sig vid sammanträde, som hålles inför domaren

i förslaget om ändring i gällande författning rörande hemmansklyfning
och jord afsönd ring:

14 Bil. N:o d till Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

mom. 1: är jord eller annan lägenhet under full ego afsöndrad,
mä inskrifning icke beviljas, der ej jorden eller lägenheten är tydligen utmärkt,
såsom genom utsättande af namn, läge eller gränser, och den å lägenheten
safta afgäld blifvit vederbörligen fastställd

i motiv ernå:

“Den fasta egendomen, såsom utgörande i ordets alla bemärkelser samhällets
grund, är förtjent af den uppmärksamhet lagstiftningen i alla tider
och hos alla folk användt i ändamål att åt egande- pant- och nyttjanderätt
till fastighet gifva erforderlig trygghet.

Offentligheten är i detta, såsom i sfi många andra afseende!!, den enda
ofelbara utväg att bereda säkerhet, men det offentliggörande, hvarom här
ät flaga, maste bestå i en sa beskaffad ständig'' tillgång'' till upplysningar
om de fäkta, hvarpå eu rättighet grundas, att det motsvarar den åskådlighet
i egendomsförhållandet, som besittningen medför i fråga om lösegendom.

Detta katt endast vinnas genom de i Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse omförmälda, i de flesta Tyska stater införda s. k. Grund- och
Hypoteksböcker, som motsvaras af de i Danmark och Norge brukliga realregister
till Skjöde- och Pantebögerne.

I afseende pa sättet för fastighetsbokens inrättning finnas två vägar
att följa, antingen att, med bibehållande af den i kameralt hänseende redan
befintliga indelningen af fastigheterna, upplägga ett folium för hvarje hemmansnummer,
utan afseende på om detta finnes i eu enda egares hand
diet är deladt emellan flora, eller ock att låta hvarje sjelfständig fastighet,
ehvad den består af eu eller flera hemmansnummer, eller endast en del
deraf, få sin särskilda afdelning i boken.

Obestridligt är att, med antagande af den förra metoden, fastighetsbokens
första uppläggning blefve förenklad. Men det ändamål man med det
uppgjorda systemet vill vinna skulle derigenom endast ofullständigt uppnås.
Hemmansnummer, som är o delade emellan 20—30, ja. flere delegare, äro
icke sällsynta, skulle nu dessa hemmansdelar sammanföras å ett enda
folium i fastighetsboken och derå, om hvarandra, upptagas alla dem besvärande
inteckningar, fastän dessa sins emellan saknade gemenskap, måste,
iöi hvarje gång eu rättsegare önskade få besked ur fastighetsboken rörande
någon af dessa hemmansdelar, domaren företaga eu omfattande undersökning,
som, ofta svar, lätt kunde föranleda misstag. En af de väsentligaste
föi delai ne af fastighetsboken, sådan den finnes i andra länder antagen, ligger
just^i den åskådlighet, boken å hvarje fastighetsfolium lemnar rörande alla
förhållanden, som i rättsligt hänseende kunna vara att i afseende på fastigheten
bemärka; och om donna fördel skulle man gå miste genom uppläggande
af gemensamma folier för flere fastigheter, hvilkas förhållanden således
blefve med hvarandra sammanförda.

hil. b:o till Kongl. Maj:/* Nåd. Prop. ang. lagfart ä fång till fast egendom m. m. 15

Denna olägenhet synes vida öfverväga den med det andra systemet
förenade, men öfvergående svårigheten att vid bokens uppläggning kunna
fullständigt och noggrant åtskilja de anteckningar, som höra ske på olika
folier för samma hemmansnummer; hvarföre komiterade i § 71 för fastighetsbokens
inrättande uppställt den princip, att hvarje särskild fastighet borthafva
sitt folium.

1 afseende på proceduren för lagfart a lägenheter, som för everdeliga

lider blifvit från hemman afsöndrade, förfaren olika — ---

Att undanrödja donna osäkerhet i lagtillämpningen finna komiterade
vara af vigt. Och-----har 17 § 1 inom. i nyssberörde förordning (an gående

grunderna och vilkoren för hemmansklyfning och jord afsöndring
den (i Augusti 1864) blifvit omskrifven i nu angifna syftning, med tillägg
af föreskriften, att lägenheten skall vara till namn, läge eller gränser tydligen
utmärkt.»

Med förrbemälde komiterade fullkomligt öfverensstämmande i de
åsigter, som af dem sålunda blifvit framställde, finna vi jordebok samt senaste
mantals- och bevilIningstaxeringslängder, så inrättade, att derutur må
kunna bönhas de uppgifter, som finnas omförmälde i § 88 af den föreslagna
lagen om inskrifning i fastighetsbok i Dalarne, rätteligen utgöra handlingar
af lika, om ej större vigt och oumbärlighet för fastighetsbokens uppläggande,
;in som lagfarts- och inteckningsprotokollen äro, och att, der hemmansnumret
i enlighet dermed betinnes helt och ohyckladt, det på grund deraf
kan sålunda, om hinder eljest icke möter, i fastighetsboken införas, äfvensom
afsöndringar derifrån, sa snart de afsöndrade delarne äro till namn och
läge eller begränsning tydligen utmärkte, samt att, der förhållandet icke är
sådant, jordebok och mantalslängd, innan fastighetsbokens uppläggande, måste,
cdter föregående noggran undersökning och vederbörandes hörande, gifvas
den fullständighet, som enligt hvad ofvanberördt är för ändamålet erfordras.

Efter att sålunda hafva framställt de förhållanden, som för det närvarande
hindra eller försvåra fastighetsboksinstitutionens införande i Wermfönd
och Dalarne, vara med förrbemälde komiterades öfverensstämmande
åsigter om beskaffenheten af fastighetsböckerna för att de skola kunna motsvara
det dermed asyftade ändamål, de skål som tala derför och de
för hindrens undanrödjande i allmänhet erforderlig^ åtgärder, få vi härmedelst
öfvergå till den oss åliggande underdåniga framställning och närmare
utveckling angående medlen och sättet för dessa åtgärders utförande:

kti Sårna, Eif dals och (fösa socknar i Dalarne anse vi några åtgärder

16 Bil. N:o 3 till Kongl. Maj.-ts Nåd. prop. ang. lagfart till fång å fad egendom m. m.

till jordebokens och mantalslängdens fullständiggörande icke kunna påbjudas
och utföras förr, än der under handläggning varande eller förestående skiftesoch
afvittringsförrättningar blifvit verkställde och en begränsning derigenom
tillvägabragt för dervid uppkomne fastighetsområden. Då, i följd deraf, fastighctsboksinstitutionens
införande i nämnde socknar under tiden måste lemnas
på anstånd; men det lär kunna beräknas, att omförmälde förrättningar
genom tillämpning af nyligen ifrågaställda förändrade arbetssätt och användande
af medel, som för sådant ändamål kunna göras tillgängliga, utöfver
dertill af Riksdagen årligen anvisande belopp, skola om 5 till 6 år, det
innevarande oberäknad!, kunna afslutas, så anse vi oss böra hemställa och
föreslå:

att erforderliga åtgärder till ett sådant fortskyndande af storskiftesoch
afvittringsförrättningarnes afsilande i Dalarno må efter vederbörandes
hörande i nåder töreskrifvas, att tiden, intill dess fastighetsboksinstitutionen
äfven i förutnämnda socknar kan varda införd,
i möjligaste måtto förkortas.

Beträffande bergsfrälsejorden i Kopparbergs, Aspeboda, Torsångs, Wika
och Sundborns socknar af Kopparbergs fögderi, derest densamma icke vid
fastighetsregleringen genom i senare tider utförde skiftesförrättningar blifvit
inlagd med skattejord och sålunda ej vidare kan hänföras till sjelfständiga
lägenheter; så erfordras icke allenast den ofvannämnda noggranna undersökningen
för upprättande af eu fullständig jordebok öfver densamma, öfverensstämmande
med nu förhanden varande förhållanden, utan ock flerestädes
en sådan ägomätning, der eu dylik åtgärd icke egt ruin, eller så
beskaffad behandling och rättelse af tillgänglige äldre kartor, der sådane
förefinnas, äfvensom laglig fördelning af förekommande större eller mindre
samfälligheter, att en viss och ostridig fastighetsbildning med bestämdt begränsade
områden å jorden af omförmälde natur i förenämnde socknar må
varda tillvägabragt, så att, äfven med bibehållande af den, på sätt ofvan är
omförmäldt, med bergsfrälsefriheten af ålder förenade rättigheten att ega och
oqvald t besitta huru små jordlotter som helst, en af behofvet högeligen påkallad
ordning i dessa slag utaf jordbesittning äfven må förefinnas och sakrätt
deri kunna betryggas, efter hvarje sådan lägenhets betecknande med
namn, nummer, läge och begränsning.

De åtgärder af landtmätare, som ansetts utaf nöden för att bringa
ordning och reda å jordbesittningarne samt åstadkomma en viss, bestämd
begränsning dem emellan, hafva i Öster- och A öster Dalarne, Gagnefs socken
af Säters fögderi samt Svärdsjö och En vikens socknar af Kopparbergs fögderi
blifvit af staten bekostade, samt, hvad angår Säters, Störa Tima, (Rigta
fs och Silfbergs socknar af Säters, och Torsångs och Vika socknars skatte -

Bil. N:o 3 till Katigt. Maj.is Nåd, Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m, m, 17

jord i Kopparberg* fögderi, ut förd t med bidrag åt dertill anslagne allmänna
medel. De landtmäteriåtgärder, Indika, på sätt ofvan är omförmäldt, erfordras
för att i Kopparbergs, Aspeboda, Torsångs, Vika och Sundborns socknar
af Kopparbergs fögderi ordna jordbesittningarne å dervarande bergsfrälsejord
på ett sådant sätt, att de kunna i fastighetsbok införas, äro af likartad
beskaffenhet som de, i hvilkas utförande å skattejorden staten deltagit
med större eller mindre del af behöflig!, kostnaden, men kunna utan tvifvel
nu mera så ordnas, att de blifva vida mindre omfattande och kostsamma.
Jordens olika hemmansnatur bör icke kunna vara åt del inflytande, att, vid
i öfrig t lika förhållanden, den ena grannen hör mer än den andra undandragas
det bistånd af staten, som finnes behöflig! för ernående af ett statens
ändamål genom åtgärder, hvilkas utförande och bekostande derförutan
ej kan den enskilde åläggas, utan måste bero pa hans godtfinnande att vidtaga
eller underlåta.

På grund häraf anse vi oss jemväl höra underdånigst hemställa och
föreslå:

att för jordbesittningarnes ordnande å bergsfrälsejorden uti
förutnämnde socknar Eders Kong!. Maj:t i nåder måtte täckas förordna
om verkställighet af de för ändamålet erforderlig''^ här ofvan
omförmälde, landtmätareåtgärder, så skyndsamt ske kan, på det
sätt samt med det bidrag eller den kostnad af allmänna medel,
som, efter närmare undersökning och framställning af vederbörande,
i nåder kan varda bestämdt.

1 den mån som eu viss fastighetsbildning genom de afslutade storskiftena
blifvit tillvägabragt, har behofvet att å större samfälligheter, såsom
soldatrotarne, påföra till staten utaf skattejorden utgående ränta och tionde
upphört att vara oundvikligt och, så snart i Orsa och Elfdals socknar skiftesförrättningarne
hunnit afslutas, kan eu tillämpning af tillåtelsen dertill genom
Kong!. Brefvet den 22 Augusti 1855 icke vidare någonstädes vara i Dalarne
erforderlig, så vidt likväl som nya jordeböcker, öfverensstämmande med jordbesittningarne,
blifvit efter eu för ändamålet oundgänglig jordransakning upprättade.
Vid sådant förhållande och då det undantag, som genom högstberörde
nådiga Bref är vordet meddeladt från hvad i allmänhet är föreskrifvet
i afseende på mantals- och bevillningstaxeringslängdernas inrättande,
icke bör lemna* eu vidsträcktare tillämpning än behofvet oundgängligen
k räfvel*, helst då, såsom nu är förhållandet, derigenom åstadkomma ett obehöflig!
hinder för fastighetsbokens uppläggande i en stor de! af Dalarne; så
anse vi oss underdånigst höra hemställa och föreslå:

att, oberoende af hvad genom Kong!. Brefvet den 22 Augusti
Bill, till Piled. Prof. 1875. 7 Sami, 1 Afä. 3 ,

18 Bil. N:o 3 till Kongl. Maj.is Nåd. Fr ap. ang. lagfart ä fång till fast egendom m. m 1

855 är stadgadt om debitering och utgörande af ränta och kronotionde
rotevis inom Stora Kopparbergs län, skall, förutom i Osa
och Elfdals socknar intill dess genom der före tagne allmänna storskiften
särskilt begränsade och betecknade fastigheter uppkommit,
såsom i öfriga delar af riket eger rum, för hvarje jordegare
i mantalslängden antecknas enligt jordebok eller skifteshandlingar
särskild! utmärkte fastigheter, som honom tillhöra, samt att Eders
Kongl. Maj:t derom måtte täckas låta nådig föreskrift till länsstyrelsen
afgå.

För att tillförlitligt kunna i mantals- och taxeringslängd anteckna
hvarje egares fastighet erfordras likväl att den finnes i jordebok särskild t
införd och utmärkt, så att den ej kan med andra förblandas, såsom vid ofvananförde
förhållanden med jordbesittningarnes olika betecknande i de storskiftade
socknarne i Dalarne eljest lätt kan inträffa. De i sådana kommuner
efter storskiftet upprättade jordeböcker, med deras särskilda nummerordning
för besuten hufvudgärd i byn och för tillagde sub- eller bigårdar
inom besutenheten, utvisa hvarje sådan lägenhets beräknade hemmantal,
areal och uppskattningsinnehåll af odlad jord samt derå belöpande andel af
för hela socknen bestämde räntepersedlar, kronotionde och soldatehåll, men,
till följd af sedermera inträffade klyfningar och afsöndriugar, icke jordbesittningarnes
närvarande tillstånd, såsom det i mantalslängden bör antecknas för
att tjena till grund för fastighetsbokens uppläggande; och de äldre jordeböckerna
för andra delar af länet kunna ännu mindre tjena för ett sådant
ändamål, icke en gång de i senare lider för Vesterbergslags fögderi uppgjorde,
på pröfning i Kong], Kammarkollegium beroende jordeböc-kerna, såsom
icke upptagande de förändringar, som genom klyfningar och afsöndringar
i man talsindelningen uppkommit, hvarom det förut åberopade exemplet
med förhållandet i Söderbärkes kyrkoby lemnar upplysning, och lärer, på
grund af öfverenskommelse inom kommunen, der, likasom i de delar af Stora
Kopparbergs län, hvarest mantalssättning ej förefinnes, den för hela socknen
fastställde beskattningen till staten på jordegarne lika fördelas, såsom i Kongl.
Brefvet den 22 Augusti 1855 förmäles, efter innehafvande jord, enligt så
kallade skattelängder, som, inom kommunerne genom menigheternes försorg
uppgjorde, fastställas af länsstyrelsen och på lika sätt rättas eller förnyas
så ofta. tim ad e förändringar i jordbesittningarne gorå sådant erforderligt.

Detta förfarande, framkallad! derigenom att jordeboken hufvudsakligen
förblifvit orubblig och oförändrad sedan sekler tillbaka, under det jordbesittningarne
och ega ml er ätten till desamma varit underkastade en ständig vexling,
ådagalägger på en gång behofvet af eu ny jordeboks uppläggande och
enkelheten af den åtgärd, som erfordras, sedan de gamla skattetitlarne upp -

Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. in. 19

hört, förvandlade i en bestämd penningeskatt; åtminstone allestädes der icke!
till följd af i senare tider skedde skattläggningar, särskilda lägenheter förefinnas,
Indika icke emot egarehs eller menigheternas vilja kunna hänföras
till den gamla socknesamfälligheten och gemensamheten i socknens skatter
och besvär; men hvithet förhållande icke någonstädes bör hindra att, med
bibehållande i jordeboken af dessa lägenheter särskild!, tillämpa å de ofri ge
den ofvannämnde gemensamheten. På grund af densamma kan nemligen
fördelas på hvarje lägenhet i socknen, som tillhör samfälligheten, dess åbelöpande
andel i den för kommunen bestämda skatt, af hvad beskaffenhet den
vara må, efter lägenhetens reducerade jordtal, enligt storskifteshandlingarne
eller derå grundade jordeboken, der sådan blifvit upprättad, eller det skattetal,
hvarmed jordbesittningen inom kommunen hittills varit utmärkt och betecknad,
der sådant egt ram efter andel i soldatmin, företrädesvis efter sådan
förvandling af soldatårspenningarne i öretal, som inom Ofvan Siljans fögderi,
enligt" hvad förut blifvit uppgifvet, redan tillämpas; allt efter det lägenheterna
utan någon hemmantalsberäkning blifvit i jordeboken införde i den nummerordning
för hvarje by, som i delningsbeskrifningen vid föregångne skiftesförrättningen
blifvit inrättad, och efter det vid en föregående noggrann jordransakning
blifvit utred t de förändringar, som hvarje vid skiftet bildad fastighet
genom ldyfningar och jordafsöndringar sedermera undergått.

Med afseende härå få vi för den skull för Stora Kopparbergs län,
jemväl beträffande Vesterbergslags fögderi, enär mantalsindelningen efter
‘jordeböckerne och befintlige fastighetsbesittningarne derförutan icke synes
kunna bringas till öfverensstämmelse, samt en vida större enkelhet i beskattningsväsendet
jemväl synes sålunda kunna uppnås, efter den anvisning kommunerne
sjelfve dertill lemna! och i följd deraf otvifvelaktigt önska bibehålla,
härmed underdånigst hemställa och föreslå:

att en fullständig jordransakning, så snart ske kan, verkställa
öfver hela länet, förutom i de socknar, der, enligt hvad här
ofvan redan finnes i underdånighet hemstäldt, förberedande landtmätareåtgärder
erfordras, men efter desammas afstötande jemväl
derstädes, allt i öfverensstämmelse med derom gällande föreskrifter,
eller, der landshöfding och landskamererare af andra göromål äro
förhindrade att berörde vidtomfattande ärende med erforderlig skyndsamhet
handlägga, af dertill särskild! förordnade lämplige och erfarne
män;

att, med ledning af dervid inhemtade upplysningar samt upprättade
stor- eller laga skifteshandlingar eller derå grundade jordeböcker,
der sådane linnés upprättade, nya jordeböcker genast derefter
uppgöras, upptagande fastighetens namn, nummer i by och
subnummer med seriebokstaf i besutenhet enligt skifteshandlingar -

20 Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart ä fång till fast egendom in. in.

nes delningsbeskrifning, med utsättande af tiden för densammas
verkställande och dåvarande innehafvarens namn, samt tillämpning
deraf på sedermera deruti utklufne, eller afsöndrade lägenheter,
under anmärkning af tiden, då sådant skott, äfvensom skattetalet
såsom det i orten tinnes utmärkt, till grund för delaktigheten uti
socknens hela skatteskyldighet till staten, i öfverensstämmelse med
det formulär, som framdeles kan varda antaget;

att, oberoende af den pröfning, som af dessa jordeböcker kan
tillkomma Kongl. Kammarkollegium, desamma efter godkännande
af kornmunerne och länsstyrelsen skola tillämpas och lända till efterrättelse
intill dess derom efter skodd granskning kan finnas af
nöden att annorlunda förordna, och i följd deraf ett exemplar
utaf desamma aflemnas till domhafvande!! i orten, med åliggande
för honom att, intill dess behörig fastighetsbok varder upprättad,
tillse, att vid uppbud och inteckningar fastigheterna varda
utmärkte endast med de namn, nummer och bokstäfver, hvarunder
de äro i jorde boken införde, samt att förhållandet derutinnan, till
förekommande af misstag genom oriktiga benämningar och andra
nummerordningar, såsom hitintills kunnat inträffa, blifver tillförlitligen
utredt, innan domstolen sitt utlåtande meddelar i förekommande
frågor af omförmälde beskaffenhet.

För Vermland är i anledning af den beslutade skatteförenklingen upprättad
och för granskning till Kongl. Kammarkollegium ingifven en ny jordebok,
hvilken likasom den äldre för uppläggning af fäste- och hypoteksbok
icke lemnar annan ledning än beträffande fastigheternas namn, natur
och storlek i mantal eller annan i det afseende antagen beräkning. Förändring
eller utvidgandet af donna nya jordebok, som hufvudsakligen har beskattningen
till föremål, torde så mycket mindre böra ifrågasättas, som deraf
endast skulle vållas ytterligare hinder och tidsutdrägt för införandet af
fasteboksinstitutionen i länet, utan anse vi lämpligast, att äfven för Vermland
upplägges eu särskild jordebok, upptagande socknevis såsom i förra
jordeböckerne alla i länet befintlige fastigheter till namn, natur, storlek samt
i fiffigt så inrättad, som bär nedan föreslås. Det är vordet ifrågasatt att
fullständig jordransakning herde föregå en sådan åtgärd, hvartill anledningen
är det inträffade förhållandet, att särskilde skatt!agde utjordar vid skiftesförrättningar
blifvit fördelade på det hemman, inom hvars område utjorden
är belägen; men då sådant endast undantagsvis skott och genom undersökning
härom likasom genom allmän jordransakning föga eller intet skulle
vinnas för underlättandet af fasteboksuppläggning, anse vi oss icke höra före -

Bil. No 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom in. m. 21

slå, att jordransakning af berörda anmärkta anledning företages i Vermlands
län.

Den föreslagna särskilda jordeboken för Ver mland anse vi böra inrättas
sålunda: att vid hvarje hemman utsattes dess namn, natur, storlek
efter antagen beräkningsgrund, derest det undergått storskifte eller laga skifte,
tiden när sådant skett, samt om och å hvad tid skiftesförrättningen biff vit
fastställd, äfvensom att i fortlöpande ordning hvarje utskiftad egolott förses
med ett, det i skifteshandlingarne använda littera motsvarande nummer; att,
der en sålunda utskiftad egolott sedermera undergått laga skiftesdelning,
jemte enahanda anteckning derom, som ofvan är sagd! om storskifte eller laga
skifte, de utklufne delarne i jordeboken antecknas i fortlöpande nummerordning
samt att, då ändamålet med den särskilda jordeboken är, att deruti
antecknas alla inträffande förändringar med jordfördelningen, efter framdeles
skeende jordafsöndringar, hemmansklyfningar eller laga skiften, enahanda
anteckningar derom höra göras i jordeboken; och anse vi tillika höra iakttagas
att, der skifte vid olika tider öfvergått särskilde delar af hemmanet,
det som afser inegorna bör utgöra grunden för numereringen samt öfrige
skiftesförrättningar endast antecknas i anmärkningskolumnen såsom verkställde.

Vid uppläggandet af fastighetsbok, grundad på den särskilda jordeboken,
erfordras utredning om hvilken eller hvilka, som då äro ägare
till hvarje på förberörda sätt upptagna hemmansnummer, hvithet icke med
visshet kan ske annorlunda, än att på grund af äldre åtkomsthandlingar,
der så erfordras, ledes tillbaka till den, hvilken vid skiftesförrättningen innehade
egolotten, och höra således i den särskilda jordeboken jemväl utsättas
namnen på dem, som vid skiftesförrättningen fatt jorden sig tilldelad. Utredningen
af hvilka hemmansdelar, som besväras af de under mellantiden
meddelade inteckningar äfvensom under hvilka hemmansdelar skedde afsöndringar
rätteligen lyda, skall härigenom möjliggöras eller åtminstone i hög
grad underlättas.

Beträffande åter de hemman der lagliga skiftesförrättningar icke ägt
rum och annan grund följaktligen måste antagas för nummersättning torde
sådan lämpligast kunna åstadkommas såmedelst, att hvarje delegares skattetal
enligt hans eganderättshandlingar och med ledning af bevillningstaxeringslängden
sammanföres under ett nummer, derest icke, med afseende å egolotternas
lägen eller eu jordegares delaktighet i flere särskilda egendomar,
lämpligare skulle finnas, att hans egovälden antecknas under särskilda
nummer. Det skulle erfordras en särskild lag för att frammana nämnde
eganderättshandlingar, derest de icke godvilligt företes, likasom rörande
granskning af handlingarne och bestämmelse om tid för klander öfver nummersättningen;
men enär en sådan lag, såsom jemväl berörande den civila
rätten, svårligen kunde utgå i administrativ väg och genom densamma de

22 Bil. N:o 3 till Kongl. Maj.is Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

befintliga svårigheterna endast skulle ökas och tidsutdrägt vållas, så anse vi
icke lämpligt föreslå någon särskild lagstiftning i nämnde hänseende, som
ock torde vara mindre erforderlig, dels emedan allmänheten i Vermland säkerligen
skall med största tillfredsställelse emottaga ett påbud om egolotternas
numerering, såsom särdeles efterlängtad, hvaraf jemväl är att förmoda,
det jordegarne sjelfve skola medverka till nummersättningens riktighet, dels
emedan, derest vederbörande fastighetsägare icke vilja ordna och förete sina
eganderättshandlingar vid den särskilda jordebokens upprättande, den kan
grundas på uppgifterna till bevillningstaxeringen, dels äfven derföre att,
derest tvist uppstår angående bättre rätt till större eller mindre del i ett
nummer och uppföringen befinnes oriktig, sådant endast föranleder dertill,
att den vinnande tillerkännes delaktighet i numret, som likväl oförändrad t
kommer att omfatta redan antecknadt egovälde.

Efter upprättandet af en sådan jordebok och derpå grundad fastighetsbok
skulle, der jorden undergått behörigt skifte, sålunda finnas tre olika
slags offentliga handlingar, nemligen de båda böckerna och skifteshandlingarne,
alla med lika utgångspunkter, och jordeboken utgöra så att såga
eu mellanlänk emellan de öfriga samt, genom densammas fortsättande och
komplettering i den män laga skiftesdelningar dertill föranleda, lemna fullständigare
öfversigt om jordfördelningen i Yermland, än som kan erhållas
i andra län och säkerligen, såsom ofvan blifvit yttradt, inom kort tid tjena
till efterföljd å andra orter samt slutligen lända till de särskilda fastighetslotternas
tydliga betecknande och, genom hänvisning till skifteshandlingar,
fullständiga begränsning, som, enligt komiterades framställning om förhållandet
i flere främmande länder, derstädes utgör ett vilkor för inskrifning
i fastighetsbok, hvarom vi särskild! vilja nämna England.

Upprättandet af eu sådan särskild jordebok synes väl lämpligast höra
ske inom länet, antingen inom de särskilda socknarne eller i provinslandtmäterikontoret.
I förra fallet skulle utan tvifvel mota hinder för arbetet,
dels af svårigheten att få skifteshandlingar framlemnade, då de påfordras,
dels äfven och ännu mer deraf att mångenstädes så beskaffade handlingar
äro alldeles förkomne eller ock befinnas så ofullständiga, att de icke lemna
erforderlig ledning för arbetet.

1 provinslandtmäterikontoret äro, genom den år 1865 i Karlstad timade
brand, de länet rörande skifteshandlingar högst ofullständige, hvithet
synes af förste landtmätarens skrifvelse den 31 Januari 1870 till Kongl.
Landtmäteristyrelsen, hvaruti omförmäles, »att kartor och handlingar äro uppbrände
eller förkomne vid eldsvådan 1865, helt och hållet för Gillbergs och
Wäse härader samt till större eller mindre del för öfrige härader,« hvadan
föreslagna jordeboksarbetet icke med någon framgång kan verkställas i pro -

Bil. B:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Trop. ang. lagfart å fång till fast egendom in. in. 23

vinslandtmäterikontoret; och få vi för öfrigt beträffande skiftesverket i Yermland
hänvisa till bilagorna NI ris 12, 13 och 14.

I General-Landtmäterikontoret deremot höra handlingar och kartor rörande
alla skiftesförrättningar i Yermland vara att tillgå intill dess att
landtmätares skyldighet att till General-Landtmäterikontoret insända renovation
af kartor och handlingar rörande hemmansklyfningar upphörde; och anse
vi derföre, att den särskilda jordeboken bör af en landtmätare och en landtstatens
tjensteman derstädes påbörjas och upprättas så långt som befintlige
skifteshandlingar dertill lemna ledning samt sedermera beträffande dels hemmansklyfningar,
hvarom upplysning icke vunnits i General-Landtmäterikontoret,
dels äfven icke skiftade hemman fortsättas och fullbordas, i förra fallet åt*
landtmätaren efter undersökning i orten, och i det sednare af häradsskrifvande,
hvar inom sitt fögderi, på sätt här ofvan är vordet föreslaget.

Det lärer väl svårligen kunna åläggas de nu nämnde tjensteman att
utan ersättning verkställa ett sådant arbete, som jemväl är främmande för
den häradsskrifvare eljest åliggande skyldighet att upprätta nya jordeböcker,
synnerligast som detta åliggande helt nyligen är åt häradsskrifvarne i Yermland
fullgjordt; hemställande vi huruvida lämpliga arvoden för arbetet
kunna erhållas af besparingar å behörig hufvudtitel eller medel eljest dertill
vara tillgänglige, eller om särskild! statsanslag derför erfordras; och synes
det oss såsom om högst 12,000 kronor skulle kunna vara för betäckande!
af kostnaderna tillräckliga.

Något hinder finna vi icke mota för arbetets o fördröj liga företagande;
och ehuru det är svårt kunna bedöma hvad tid som kan åtgå för den vidlyftiga
granskningen af handlingar i General-Landtmäterikontoret, synes den
likväl icke höra öfverskrida ett hälft år. Det fortsätta arbete! i socknarne,
som kan ske samtidig! i alla fögderierne, torde icke blifva särdeles tidsödande,
synnerligast som enligt förste landtmätarens uppgift i vidfogade
tablå (Bil. N:o 13) endast omkring 73 hemman vid slutet af år 1869 återstodo
oskiftade; och införande! i jordeboken af de hemman, som troligen
icke komma att undergå laga skiften, synes vara lätt verkställbar!.

På grund af hvad vi sålunda anfört hemställa vi underdånigst, det
Eders Kongl. Maj:t måtte i nåder besluta:

att uppdraga åt en landtmätare och en land statens
tjensteman, båda med jordförhållandena i Yermland förtrogne,
samt vederbörande häradsskrifvare, hvar inom sitt
fögderi, att öfver Yermland upprätta en särskild jordebok
i enlighet med här ofvan gjorde framställningar och härvid
fogad! formulär;

24 Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart d fång till fast egendom m. m.

att sedan jordeboken sålunda blifvit fögderivis upprättad
den öfverlernnas till landskontoret att sammanföras
till ett helt, hvarefter från landskontoret lemnas utdrag
deraf dels till häradshöfdingarne för hvarderas domsaga
och dels till de särskilda socknarne eller helst för hvarje
hemman;

att landtmätare föreläggas, att efter erhållen fastställelse
å hemmansklyfning eller laga skifte till landskontoret aflemna
uppgift, i förra fallet om den delade egolottens
littera i förra skifteshandlingar samt i huru störa delar
af mantal eller annan antagen beräkning lotten blifvit
utlagd och under Indika littera lotterna ''återfinnas
i skifteshandlingarne, och i sednare fallet om den littera,
hvarunder de särskilda hemmanslotterne äro vid laga
skiftet upptagne, om hvilket allt i landskontoret införes
anteckningar i den särskilda jordeboken och afskrift deraf
tillställes häradshöfdingen för införandet i den hos honom
befintliga jordebok; samt

att nödiga medel anvisas för uppläggandet af den särskilda
jordeboken.

På sätt ofvan är vordet nämndt, ske fastighets försäljningar i Dalarne
och Ver mland efter hvarjehanda antagne olika beräkningar, nemligen i Dalarne
tunnland och kappland, — spannland, snesland och bandland — reducerad
jord, daler och öre eller riksdaler, skillingar och runstycken i soldatårspenningar,
samt i Vo nu land efter uppsättning i hyttorna, vissa lispund
osmundsskatt i bergstorp, viss areal, eller efter mantal, i sistnämnda fall
temligen allmänt efter beräkning af 960 öre eller styfver silfvermynt skatträtt
på helt mantal samt hvarje öre eller styfver till 24 penningar. Om uppkomsten
af detta sistnämd», beräkningssätt hafva vi icke kunnat förskaffa oss
upplysning, men det antagliga är, att, såsom det berättas, en häradsskrifvare
för längre tider tillbaka för underlättandet af debiteringen infört beräkningen,
som nu är vedertagen öfver hela Vermland, synnerligast i skogstrakterne,
der de större hemmanen äro belägne, och länge blifvit använd vid skiftesförrättningar
och i andra officiel» handlingar, utan att anmärkning deremot
skeft; och medgifvas måste att beräkningssättet medför mycken lättnad samt
är vida enklare än att begagna bråkdelar af mantal, hvarom vi vilja hänvisa
till bevillningstaxeringslängden (Bil. N:o 9) angående hemmanet Norra
Hökhult, der reduktion är verkstad. Alla desse särskilde beräkningssätt
stå i mer eller mindre direkt sammanhang med beskattningen och kunna,
antingen alldeles icke, eller ock icke utan att allmänhetens uppfattning om

Bil. N:o 3 till Kongl. Maj.B Nåd. Prof. ang. lagfart å fång till fast egendom ro. ro. 25

jordevärdet till storleken i förhållande till beskattningen rubbas o-ifvas
annan form.

Då likväl dessa olika försäljningssätt af fastigheter icke äro grundade
pa lagbestämmelser, utan ofta på landsortssed, men det kan ifrågasättas, att
vid uppläggning af de särskilda jordeböckerna, hvarpå fastighetsböckerna
skola grundas, en generaljordbenämning måtte antagas, hvaraf, såsom ofvan
äi nämndt, blott skulle uppstå allt för störa olägenheter samt de antagna
beräkningarne icke hafva oskäl med sig, få vi slutligen föreslå:

att vid upprättandet af de särskilda jordeböckerna
brukningsdelaine matte ia upptagas under de benämningar,
som i hvarje ort är sedvanlig.

Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärda

Stormäktigste Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

P. de LAVAL.

underdånigste, tropligtig^
tjenare och undersåten

A. M. MYRTIK.

Stockholm den 9 Februari 1874.

tUh. till Riksd. !‘rot. 1875. 1 Sami. 1 Afd.

26 Bil. N:o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom m. m.

Särskild jordebok för Wermlands Län. Elfvedalils Härad.
Norra Fiimskoga socken.

Litt. i skiftes - handlingar.	Åsatt nummer.	Hemmanets namn, storlek och na-tur samt uppgift om verkstäldt skifte. Jordegarens namn vid skiftesförrättningen.	Jordegarens skatte,del efter antagen beräkning.	Anmärkning.
A.	i	Höljes 1 mantal kronoskatte. Laga skifte 1845—1851. Faststäldt 17/s 1853. James Dickson & C:o . . . .	60
B.	2	Jon Persson..........	280	—
c.	3	Per Persson.........	20	—-
D.	4	Olof Anderson........	220		Hemmansklyfning 1856—1858 fastställd s/g 1859. Senedan
E.	5	Gamle Olof Anderson ....	64		I N:ris 13 —19.
F.	6	Anders Andersson......	40	—
G.	7	Anders Jonsson........	141		Hemmansklyfning 1858. ! Fastställd 12/3 1860. Sene-
H.	8	Halfgård Larsson.......	40	8	1 dan H:ris 20—23.
I.	9	Halfvard Håkansson.....	45	—
K.	10	Jan Persson.........	15	8
L.	11	Daniel Bengtsson.......	15	—
M.	12	Jonas Wåhlen ........	9	—
A.	13	Jon Andersson........	43	—	’
B.	14	G. W. Wetterstrand.....	29	12
C.:	15	Anders Olsson........	29	12
D.	16	Halfvard Halfvardsson ....	29	12	, Se ofvan H:o 4.
E.	17	Anna Olsdotter........	29	12
F.	18	Daniel Olsson.........	29	12
G.	19	Lisa Olsdotter........	29	12
A.	20	Anders Jonsson ........	112	i:n	1 Se ofvan K:o 7.
B.	21	Jan Bengtsson........	14	H	1

Litt. i skiftes-1

handlingar.

Bil. N.-o 3 till Kongl. Maj:ts Nåd. Prop. ang. lagfart å fång till fast egendom in. in 27

B ^
B

Hemmanets namn, storlek och natur
samt uppgift om verkstäldt
skifte. Jordegarens namn vid
skiftesförrättningen.

Kajsa Bengtsdotter
Märta Bengtsdotter

Ferne/jo Härad.

Lurig sunds socken.

Kärn 8 lispund Osmundsskatt,
beräknadt till f mantal.
Inegorna laga skiftade 1861.
Faststäldt 21/l2 1861.

Bars Nilsson.........

Jan Andersson.......

Nyeds härad.
Eif sbacka socken.

Berg £ mantal kronoskatte.
Enligt 1872 års Bevillningstaxeringslängd.

Per Persson..........

Bars Andersson .......

Jons Andersson........

J ordegarnes
skattedel
efter antagen
beräkning.

i <r

Anmärkningar.

rSe ofvan Ki:o 7.