Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:p dd (Proposition 1893:44)

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:p dd.

N:o 44.

tBcreob i''. **9dafjäg-3oafe 1® %{xiååicP, ^haek^n

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med. förslag till
lag angående flottning af skogsalster i gränsfloderna
mellan konungariket Sverige och storfurstendömet Finland;
gifven Stockholms slott den 11 mars 1893.

Under åberopande af bifogade, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t, jemlikt 87 § regeringsformen föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående flottning
af skogsalster'' i gränsfloderna mellan konungariket Sverige och storfurstendömet
Finland.

* Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen. 1

VndffU- Jn T c.T" I;«•!;; - -o -c om un d- .. U--.-''

OSCAR.

Aug. östergren.

K M : »i .H . '' • •

i *oh (tr,}! !;x *1, ''• 11 oi

-1-, ,-dl :UfqU .M-n-,- o ■-''i m!

i-; /itill . . ■ .i! ,;i.> ■ ■ j.j;i . >

0,1. l »! it:-U ''".Mi gir. ‘/Ii. . tunt

Bih. till Riksd. Prot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 27 Haft. (N:o 44).

Kongt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Förslag

till lag, angående flottning af skogsalster i gränsfloderna
mellan konungariket Sverige och storfurstendömet
Finland.

uV \ • • •''V '' \ b1 ''-b \s■ V-i" . - W''V,\

iitilo>.l1 liv6 i*'' ;-ir.i u )bnr>\ ''l-Jm i

*’! ''J % 1. '' j '' . i ''i_ : (i •

ii.j: obo -,,-i Hi. ; I- *vt vi.-.-o./ ; in ; it . i.-

Hvarje svensk ocli finsk undersåte stånde öppet att i gränsfloderna
mellan konungariket Sverige och storfurstendömet Finland framföra
flottgods i sammanbundna flottar. Deremot vare förbjudet, med det i
§§ 2 och 4 nämnda undantag, att i sagde floder låta■ flottgpds löst
framflyta.

Sågtimmer och annat gröfre virke, som i gränsfloderna fortskaffas,
skola, innan desamma i vattendragen utläggas, hafva undergått afbarkning.
Denna må icke verkställas på isen eller på stranden så nära
vattnet, att barken kan dit nedsköljas. Dock må granvirke obarkadt
framflottas.

§ 2.

Utanför mynningen af hvarje sådan i dessa floder utfallande bielf,
uti hvars nedersta lopp löst flytande flottgods icke kan flottläggas, vare
tillåtet att anbringa tillfälliga bommar för flottgodsets uppsamling, åtskiljande
och flottläggning, dock sålunda att gränsfloden icke blifver
öfverstängd och att färd längs densamma vare sig med flotte eller båt
icke hindras.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

i-ömit u

§ 3.

iföl

! I;!

Uppsamling, åtskiljande och flottläggning af flottgods, hvarom i
§ 2 sagdt är, skall, då flottgodset tillhör två eller flere, af en hvar af
flottgodsets egare verkställas på sådant sätt att hinder eller uppehåll,
som skäligen undvikas kan, derigenom icke för annan uppkommer.
Uraktlåtes detta, gälde den af flottgodsets egare, som till hindret eller
uppehållet vållande varit, ersättning för deraf uppkommande skada; och
ege jemväl vederbörande kronolänsman på anmälan och efter skedd
undersökning om förhållandet nödig handräckning på den felandes, bekostnad
meddela.;, t

!!.

• in y''i *
[o tim.''

,}!■ ■___" ; ■ i - '' - . ''■•!

Flottgods må i
i ringbommar och utför samma fqrs styckevis framföras, dock endast
tills vidare och intill dess forsen blifvit genom upprensning tjenliggjord
för sammanbundna flottars fortskaffning.

Denna flottning skall bedrifvas med skyndsamhet och användning
af tillräckligt manskap samt, då två eller flere tillhörigt virke samtidigt
flottas, af dem gemensamt verkställas; och bör dervid noggrant iakttagas:
att virke icke lemnas qvarliggande uti forsen eller på stränderna
deraf; att under den tid forsen, är farbar farleden, så vidt görligt är,
hålles öppen;'' samt att de, som färdas uti forsen, genom flottgodsets
egares eller förmannens för flottningen försorg varskos för möjlig fara,
till afvärjande hvaraf flottningsmanskapet vare pligtigt biträda.

För flottgodsets uppsamling, åtskiljande och flottläggning må i lugnvattnet
närmast nedanför forsen erforderliga bommar anbringas; dock
så att. tillträde till den förbi forsen ledande väg icke hindras. Dessa
bommar må icke bibehållas längre än nödigt är för flottgodsets åtskiljande
och flottläggning; och skall dervid, då flottgodset tillhör skilde
egare, gälla hvad i § 3 stadgadt är.

§ 4-

■§ 5.

j ,:1 ■ . -i, Ii ’ ; in'' , )■ - : ! i

Innan flottgods, på sätt i § 4 nämndt är, löst fortskaffas, åligger
det flottgodsets egare eller, der do äro flere, desse gemensamt, att för

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

flottningsmanskapet utse eu förman, som förestår flottningen och å egarnes
vägnar svarar i mål rörande anspråk på ersättning af flottgodsets
egare i följd af flottningen, samt att derom i god tid, innan flottningen
vidtager, underrätta kronolänsmännen i orten, hvilka hafva att, hvar
inom sitt '' distrikt, i de Muonid fors närmast belägna kyrkor ofördröjligen
låta kungöra förmannens namn och boningsort.

. '' m-i _■ i "• : . ; ".no. b''b ■ ; • i. f i ; >\''ö: U

'' '' ; , § 6. ‘

Egare af virke, som i Muönio fors flottas eller från bielf löst framföres
och i gränselfven flottlägges, vard pligtig att låta förse virket
med tydligt märke, som kan urskiljas från enahanda märken, hvilka
andra begagna, äfvensom att hvarje år före mars månads utgång aflemna
en teckning af sagda märke i minst 20 exemplar till kronolänsmannen
i den ort, hvarest flottningen vidtager, och åligger det kronolänsmannen:
att uti närmaste kyrkor ofördröjligen låta kungöra sagda
märke; att hålla teckningen af märket till påseende för dem, som önska
deraf taga kännedom; samt att gifva samtlige kronolänsmän uti de
invid gränsfloderna belägna distrikt del af nämnda märke.

§ 7.

. ; li ■: •: V : . . - •••;/• :

Utan särskilt- lof må de, som ombesörja flottningsarbete, ega tillträde
till stränderna, der sådant för skadas afvärjande eller flottgodsets
framförande är af nöden.

Väg eller stig öfver annans tomt, åker, äng, plantering eller andra
egor, hvilka kunna deraf skadas, må dock ej tagas, om tillträde till
stranden annorledes kan utan väsentligt hinder eller uppehåll beredas.

■ _ -■ ''^ § s. v ^

Flotte må ej framföras utan att vara åtföljd af manskap till så
stort antal, som under för handen varande förhållanden vanligen är
erforderligt för alt skadegörelse å fiskeverk eller annan inrättning eller
hinder för fortskaffning af annans flottgods ej må uppstå.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Drifver flotte eller styckevis flytande flottgods, som från insamlingsbom
eller flotte tillfälligtvis kommit löst, ned på åker, äng, fiskeverk
eller annan inrättning och anställer skada, eller uppstår sådan
genom åtgärd för uppsamling eller flottläggning af flottgods, genom
strändernas beträdande eller eljest i följd af flottningen, skall af flottgodsets
egare gäldas ersättning för skada med högsta belopp, hvartill
den skäligen skattas, samt för kostnad med det belopp, hvartill den
uppgår.

Timar skada vid gemensam flottning i Muonio fors eller vid uppsamling,
åtskiljande och flottläggning i gränselfven af två eller flere
tillhörigt flottgods, som från bielf löst framflutit, skola flottgodsets egare,
en för alla och alla för en, ansvara för ersättningens gäldande till den,
som skadan lidit.

Har någon på grund af ansvarighet, hvarom nu är sagdt, guldit
mer, än hvad på honom efter hans andel i flottgodset sig belöper, och
är han icke till skadan särskildt vållande, söke hos de andra flottande
sitt åter efter befogenhet.

§10- , '' - ■ 1

Fordrar någon i de fall, hvarom i § 3, 4 eller 9 sägs, ersättning
för skada eller kostnad; varde, der han det äskar, frågan efter syn och
uppskattning pröfvad af tre ojäfvige skiljemän, af Indika en utses af
hvardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas
den, emot hvilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de
utsedde ej om valet af den tredje sig förena, ege i stad rätten och å
landet domaren eller kronolänsmannen i den ort, der skadan timat, att
på ansökan af den, som anspråket väckt, valet verkställa. Varder till
ersättning dömdt, skall den ersättningsskyldige ock förpligtas att gälda
kostnaden för syneförrättningen samt motpartens utgifter i saken. Sättes
ersättningen ej högre, än den ersättningsskyldige före synen bjudit,
stånde hvar sina kostnader och gälde hvardera halfva synekostnaden,
der ej med afseende å för handen varande förhållanden skiljemännen
finna skäligt, att den ersättningstagande bör nämnda kostnader
ensam vidkännas.

Yppa sig olika meningar hos skiljemännen, gälle den, hvarom de
fleste sig förena.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Part, som med skiljemännens dom ej nöjes, vare obetaget att draga
saken under domstols pröfning, så framt han sin talan instämmer inom
nittio dagar från det skiljemännens beslut blifvit parten tillstäldt; dock
må skiljemännens dom genast gå i verkställighet, på sätt i § 11 är
sagdt, der ej vederbörande domare eller öfverexekutor annorlunda förordnar.
, , .. , ,, i

I skiljemännens beslut skall tydlig hänvisning lemnas om hvad den
missnöjde bär att iakttaga för tvistens dragande under rättens pröfning.

Vill den, som ersättning fordrar, hellre genast lita domstol; än
skiljemän till, stånde det honom Öppet.

-fUl.r bi ''bi .-(u ..V.."'''''' j i i ■ ''• - ''-b • ■ -a m;jT

, t §11- V

-V > J-;..: '' '' ■ ■'' '' '' : US"''; ö ’ F . V '' '' '' ■ • : '' .

Förorsakas skada af flottgods, vare sig flottlagdt eller löst flytande,
åligge kronolänsmannen eller annan exekutor i den ort, der skadan
tidigt, på .ansökan af den, ,som skadan lidit, att ej mindre med qvarstad
belägga så stor del af flottgodset, som motsvarar skadan, der ej vederhäftig
borgen för skadeersättningens gäldande ställes, än ock att, der
ersättningen blifvit af skiljemän bestämd, i laga ordning utmäta och
försälja det med qvarstad belagda flottgodset. Käcker detta ej till ersättningens
gäldande, eller har qvarstad ej skett, ege den ersättningstagande
att påkalla verkställighet af skiljemännens beslut hos kronolänsmannen
eller annan exekutor i den ort, der den ersättningsskyldige
har egendom.

Qvarstad skall gå åter, om icke skiljedom meddelas eller talan instämmes
inom nittio dagar efter det qvarstaden skedde.

Varder ersättningsanspråk, som föranledt qvarstaden, af skiljemän
eller domstol ogilladt, gånge qvarstaden åter utan hinder deraf, att
skiljemännens eller domstolens beslut icke vunnit laga kraft.

t tö l-.- .rbf;!- / -V i -j ‘ f / b ;; . f

§12.

Betinnes fiskeverk vara så utslaget, att flotte åt vanlig storlek icke
kan med den besättning, som för densammas fortskaffande eljest tillräcklig
är, uti hittills begagnad farled förbi fiskeverket föras utan fara
för skada eller uppehåll, och vägra de, som fisket nyttja, att på skedd
tillsägelse öppna farleden till den bredd, som för flottes obehindrade
fortkomst nödig är, då ege vederbörande kronolänsman eller.annan exe -

Kongl. Majrts Nåd. Proposition N:o 44)

kutor efter förutgången anmälan med ojäfvigt vittne utan tidsutdrägt
syn på stället hålla och erforderlig handräckning meddela på bekostnad
af den eller dem, som fisket nyttja.

öfver förrättningen bör uppsättas protokoll, som ofördröjligen skall
till vederbörande länsstyrelse insändas.

öfverstänger någon gränsfloden, åligga kronolänslnannen eller annan
exekutor att till borttagande af sådan stängsel handräckning genast
gifva på bekostnad af den, som stängseln anbragt.

'' ''•:? rrröj Ui<- it; :• . i \l\"- • ih’'' < il.-;? Ii.-:

§ 13.

h;7

'' )

Fortskalfas flottgods löst å andra delar af gränsfloderna, än i -denna
stadga medgifvet är, eller har icke virke, som i: gränsflod framflottas,
före utläggandet i vattendraget undergått afbarkning i de fall, då sådant
bort ega rum, böte egaren af flottgodset 60 öre för hvarje stycke.

Verkställer någon afbarkning på isen eller på strariden så nära
vattnet, att barken kan dit nedsköljas, eller öfverstänges gränsflod, eller
är någon eljest vid flottning genom uppenbar vårdslöshet vållande till
skada, hinder eller uppehåll för annan, straffes den felande, der ej ansvar
efter allmän lag bör följa, med böter från och med tjugu till och
med femhundra kronor. Lag samma vare om egare af flottgods underlåter
att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i § 4, 5 eller G
eller förman eller någon af llottningsmanskapet icke iakttager hvad
honom enligt § 4 åligger.

Förbrytelse åtalas vid domstol i den ort, der den timat; men är
förbrytelsen begången af svensk man inom finskt område eller äf finsk
man inom svenskt område,- och finnes han ej i det länd, der förbrytelsen''
bli f vi t föröfvad, skall den åtalas i förbrytarens hemland vid domstol
i den ort, som är närmast den, hvarest förbrytelsen skett

>i Tvistemål rörande ersättning för timad skada må utföras antingen
vid endera af här ofvan för upptagande af brottmål bestämda domstolar,
eller ock vid domstol i den ort, der svaranden bor. "i

År genom förbrytelse endast enskild persons rätt kränkt, må åtal
derför af allmän åklagare ej anställas, om icke målsegandcn förbrytelsen
till åtal anmält.

Böter, som enligt denna stadga ådörnas, skola tillfalla till hälften
kronan och till hälften deri, som åtalet anstalt) samt i händelse1 af bristande
tillgång förvänd!as på sätt om vitesböter är eller -framdeles kan
blifva stadgadt. ''

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

- ;T''.VJ .1 ■ .iti r ■ ..< 7 •• <\ i-. ■, ;■ ^ tä< r . ■ ; ö. ;!

§ 14. _ \

Om någon, som icke är bosatt inom Muonio eller Torneå elfs flodområde,
vill i de delar af dessa elfvar, som utgöra gräns mellan konungariket
Sverige och storfurstendömet Finland, framföra flottgods, åligger
det honom att utse en i orten boende ombudsman, som å egarens vägnar
utan särskildt uppdrag svarar i alla mål, som röra flottgodsets
fortskaffande.

Valet af sådan ombudsman tillika med uppgift om hans boningsort
bör flottgodsets egare före mars månads utgång hvarje år anmäla, om
han är svensk man, hos länsstyrelsen i Norrbottens län, och om han
är finsk man, hos länsstyrelsen i Uleåborgs län; och åligger det den
länsstyrelse, hos hvilken sagda anmälan gjord är, att derom underrätta
länsstyrelsen i det andra landet, hvarefter länsstyrelserna hafva att,
hvar inom sitt område, skyndsamt låta kungöra ombudsmannens namn
och boningsort i samtliga invid gränsfloderna belägna församlingars
kyrkor.

År ej anmälan gjord, ege på yrkande af en hvar, hvars rätt är i
fråga, vederbörande länsstyrelse förordna ombudsman att i målet svara.

§ 15.

Vill någon, som icke är svensk eller finsk man, framföra flottgods,
skall han, jemte iakttagande af hvad här ofvan föreskrifvet är, hos
länsstyrelserna i Norrbottens och Uleåborgs län nedsätta en af två vederhäftige
svenske eller finske män utfärdad löftesskrift, deri de, en
för begge och begge för en, borga som för egen skuld för fullgörande
af hvad honom såsom flottande enligt denna stadga åligger.

Verkställer den, som icke är svensk eller finsk man, flottning i
gränsflod utan att förut hafva aflemnat löftesskrift, såsom här ofvan är
föreskrifvet, åligger det vederbörande kronolänsman att belägga flottgodset
med qvarstad och genast inberätta förhållandet till den länsstyrelse,
under hvilken han lyder; och skall länsstyrelsen derefter förelägga
den flottande att inom viss tid aflemna löftesskriften och ersätta
kostnaden för qvarstaden, vid äfventyr att flottgodset eljest varder
förbrutet.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

§ 16.

Kronobetjente samt skogsstatens tjensteman och betjente i hvardera
landet vare skyldige att lemna hvarandra ömsesidig handräckning
för återfående af virke, som blifvit olofligen afverkadt i krono- eller
enskildes skogar vid gränselfvarne och öfverfördt från det ena landet
till det andra.

§ 17-

Denna lag träder i kraft från den dag Konungen bestämmer.

llih. till Riksd. Piot. 1893. 1 Sami.

1 Afd. 27 Haft.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 21 december 1888,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre Bildt,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvård,
Statsråden: herr Lovén,

friherre von Otter,
von Krusenstjerna,

Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,

Örbom,

friherre Åkerhielm.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmälde
föredraganden statsrådet Örbom:

att sedan de för utarbetande af förslag, ej mindre till nya för Sverige
och Finland gällande bestämmelser rörande flottning af skogsalster
i Torneå eif och den del af Muonio eif, som utgör gräns mellan Sverige
och Finland, än äfven till öfverenskommelse angående verkställande
i berörda vattendrag af rensning och byggnader till flottningens
underlättande, utsedde svenske och finske komiterade afgifvit, jemte betänkande
i sistnämnda afseende, förslag till stadga angående flottning
af skogsalster i omförmälda gränsfloder, så hade kejserliga finska senaten,
efter det omförmälda förslag utgjort föremål för dess handlägg -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

ning, funnit åtskilliga ändringar i och tillägg till detsamma erforderliga,
samt, med iakttagande deraf, upprättat ett särskildt förslag till flottningsstadga
af den lydelse bilagan litt. E till detta protokoll utvisar;
varande dock de i förslaget i finskt mynt angifna bötesbelopp i denna
bilaga öfverförda i svenskt mynt; och hade öfver såväl komiterades
som finska senatens förslag kammarkollegium jemte öfriga vederbörande
svenska myndigheter blifvit hörda.

Hans Maj:t Konungen täcktes, i enlighet med
statsrådets tillstyrkan, i nåder förordna, att öfver ofvannämnda,
detta protokoll under litt. E. bilagda förslag
högsta domstolens utlåtande skulle, för det ändamål
87 § regeringsformen omförmäler, genom note
ur protokollet infordras.

Ex protocollo
Carl Boheman.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Bil. Litt. E.

Förslag

till stadga, angående flottning af skogsalster i gränsfloderna
mellan konungariket Sverige och storfurstendömet

Finland.

§ 1.

Hvarje svensk och finsk undersåte stånde öppet att i gränsfloderna
mellan konungariket Sverige och storfurstendömet Finland framföra
flottgods i sammanbundna flottar. Deremot vare förbjudet, med det i
§§ 2 och 4 nämnda undantag, att i sagda floder låta flottgods löst
framflyta.

Sågtimmer och annat gröfre virke, som i gränsfloderna fortskaffas,
skola, innan desamma i vattendragen utläggas, hafva undergått afbarkning
vid vite af 50 öre för hvarje stycke, som obarkadt der fortskaffas.
Afbarkningen får icke verkställas på isen eller på stranden så nära
vattnet, att barken kan dit nedsköljas. Dock må granvirke obarkadt
framflottas.

§ 2.

Utanför mynningen af hvarje sådan i dessa floder utfallande bielf,
uti hvars nedersta lopp löst flytande flottgods icke kan flottläggas, vare
tillåtet att anbringa tillfälliga bommar för flottgodsets uppsamling, åtskiljande
och flottläggning, dock sålunda att gränsfloden icke blifver
öfverstängd och att färder längs densamma vare sig med flottar eller
båtar icke hindras.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

§ 3.

Uppsamling, åtskiljande och flottläggning af flottgods, hvarom i §
2 sagdt är, skall, då flottgodset tillhör två eller flere, af eu hvar virkesegare
verkställas på sådant sätt, att hinder eller uppehåll, som skäligen
undvikas kan, derigenom icke för annan uppkommer. Uraktlåtes
detta, gälde den virkesegare, som till hindret eller uppehållet vållande
varit, ersättning för deraf uppkommande skada; och ege jemväl vederbörande
kronolänsman på anmälan och efter skedd undersökning om
förhållandet nödig handräckning på den felandes bekostnad meddela.

§ 4.

Flottgods må i lugnvattnet mellan Ylimuonio by och Muonio fors
i ringbommar och utför samma fors styckevis framföras, dock endast
tills vidare och intill dess forsen blifvit genom upprensning tjenliggjord
för sammanbundna flottars fortskaffning.

Denna flottning skall bedrifvas med skyndsamhet och användning
af tillräckligt manskap samt, då två eller flere tillhörigt virke samtidigt
flottas, af dem gemensamt verkställas; och bör dervid noggrant iakttagas:
att virke icke lemnas qvarliggande uti forsen eller på stränderna
deraf; att under den tid forsen är farbar farleden, så vidt görligt
är, hålles öppen; samt att de, som färdas uti forsen, genom virkesegarens
eller förmannens för flottningen försorg varskos för möjlig fara,
till afvärjande hvaraf flottningsmanskapet vare pligtigt biträda.

För flottgodsets uppsamling, åtskiljande och flottläggning må i
lugnvattnet närmast nedanför forsen erforderliga bommar anbringas;
dock så att tillträde till den förbi forsen ledande väg icke hindras.
Dessa bommar må icke bibehållas längre än nödigt är för flottgodsets
åtskiljande och flottläggning; och skall dervid, då flottgodset tillhör
skilde egare, gälla hvad i § 3 stadgadt är.

§ 5.

Innan flottning af vare sig sammanfogadt eller löst virke vidtager,
åligger det virkesegaren eller, der de äro flere, desse gemensamt att

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

för flottningsmanskapet utse eu förman, som förestår flottningen och
svarar i mål, som densamma röra, samt derom i god tid före flottningens
början underrätta vederbörande kronolänsmän, hvilka hafva
att hvar inom sitt distrikt i de flottleden närmast belägna kyrkor ofördröjligen
låta kungöra förmannens namn och boningsort.

§ 6.

Egare af virke, som i Muonio fors flottas eller från bielf löst framföres
och i gränselfven flottlägges, vare pligtig att låta förse virket
med tydligt märke, som kan urskiljas från enahanda märken, hvilka
andra begagna, äfvensom att hvarje år före mars månads utgång aflemna
en teckning af sagda märke i minst 20 exemplar till kronolänsmannen
i den ort, hvarest flottningen vidtager, och åligger det
kronolänsmannen: att uti närmaste kyrkor ofördröjligen låta kungöra
sagda märke; att hålla teckningen af märket till påseende för dem,
som önska deraf taga kännedom; samt att gifva samtlige kronolänsmän
uti de invid gränsfloderna belägna distrikt del af nämnda märke.

§ 7.

Utan särskildt lof må de, som ombesörja flottningsarbete, ega tillträde
till stränderna, der sådant för skadas afvärjande eller flottgodsets
framförande är af nöden.

§ 8.

Flotte må ej framföras utan att vara åtföljd af manskap till så
stort antal, som under för handen varande förhållanden vanligen är erforderligt
för att skadegörelse å fiskeverk eller annan inrättning eller
hinder för fortskaffning af annans flottgods ej må uppstå.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

§ 9.

Drifver flotte eller styckevis flytande flot.tgods, som från insamlingsbom
eller flotte tillfälligtvis kommit lös, ned på åker, äng, fiskeverk
eller annan inrättning och anställer skada, eller uppstår sådan
genom åtgärd för uppsamling eller flottläggning af flottgods, genom
strändernas beträdande eller eljest i följd af flottningen, skall af virkesegaren
gäldas ersättning för skada med högsta belopp, hvartill den
skäligen skattas, samt för kostnad med det belopp, hvartill den uppgår.

Timar skada vid gemensam flottning i Muonio fors eller vid uppsamling,
åtskiljande och flottläggning i gränselfven af två eller flere
tillhörigt flottgods, som från bielf löst framflutit, skola virkesegarne,
en för alla och alla för en, ansvara för ersättningens gäldande till den,
som skadan lidit.

Har någon på grund af ansvarighet, hvarom nu är sagd t, guldit
mer, än hvad på honom efter hans andel i flottgodset sig belöper, och
är han icke till skadan särskild! vållande, söke hos de andre flottande
sitt åter efter befogenhet.

§ io.

Den ersättning, hvarom i §§ 3, 4 och 9 sägs, skall, der godvillig
öfverenskommelse ej kan träffas, bestämmas efter syn och uppskattning
af tre ojäfvige skiljemän, bland hvilka en utses af hvardera parten och
de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas den, emot hvilken
anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej om
valet af den tredje sig förena, ege i stad rätten och å landet domaren
eller kronolänsmannen i den ort, der skadan timat, att på ansökan af
den, som anspråket väckt, valet verkställa. Varder till ersättning dömd!,
skall den ersättningsskyldige ock förpligta att gälda kostnaden för
syneförrättningen samt motpartens utgifter i saken. Sättes ersättningen
ej högre, än den ersättningsskyldige före synen bjudit, stånde
hvar sina kostnader och gälde hvardera halfva synekostnaden, der ej
med afseende å för handen varande förhållanden skiljemännen finna
skäligt, att den ersättningstagande bör nämnda kostnader ensam vidkännas.

Yppa sig olika meningar hos skiljemännen, gälle den, hvarom de
flesta sig förena.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Part, som med skiljemännens dom ej nöjes, vare obetaget att
draga saken under domstols pröfning, så framt han sin talan instämmer
inom nittio dagar från det skiljemännens beslut för parten afkunnats;
dock må skiljemännens dom genast gå i verkställighet på sätt i § 11
är sagdt.

I skiljemännens beslut skall tydlig hänvisning lemnas om hvad
den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens
pröfning.

Vill den, som ersättning fordrar, hellre genast lita domstol än
skiljemän till, stånde det honom öppet.

§ Il Förorsakas

skada af flottgods, vare sig flottlagdt eller löst flytande,
åligge kronolänsmannen eller annan exekutor i den ort, der skadan
timat, på ansökan af den, som skadan lidit, att ej mindre med qvarstad
belägga så stor del af flottgodset, som motsvarar skadan, der ej vederhäftig
borgen för skadeersättningens gäldande ställes, än ock att, der
ersättningen blifvit af skiljemän bestämd, i laga ordning utmäta och
försälja det med qvarstad belagda flottgodset. Räcker detta ej till
ersättningens gäldande, eller har qvarstad ej skett, ege den ersättningstagande
att påkalla verkställighet af skiljemännens beslut hos
kronolänsmannen eller annan exekutor i den ort, der den ersättningsskyldige
har egendom.

§ 12-

Befinnes fiskeverk vara så utslaget, att flotte af vanlig storlek icke
kan med den besättning, som för densammas fortskaffande eljest tillräcklig
är, uti hittills begagnad farled förbi fiskeverket föras utan fara
för skada eller uppehåll, och vägra de, som fisket nyttja, att på skedd
tillsägelse öppna farleden till den bredd, som för flottes obehindrade
fortkomst nödig är, då ege vederbörande kronolänsman eller annan
exekutor efter förutgången anmälan med ojäfvigt vittne utan tidsutdrägt
syn på stället hålla och erforderlig handräckning meddela på bekostnad
af den eller dem, som fisket nyttja.

öfver förrättningen bör uppsättas protokoll, som ofördröjligen skall
till vederbörande länsstyrelse insändas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Ofverstänger någon gränsfloden, åligge kronolänsmannen eller annan
exekutor att till borttagande af sådan stängsel handräckning genast
gifva på bekostnad af den, som stängseln anbragt.

§ 13-

Fortskaffa^ flottgods löst å andra delar af gränsfloderna än i denna
stadga medgifvet är, bete egaren af virket 50 öre för hvarje stycke.

År någon vid flottning genom uppenbar vårdslöshet vållande till
skada eller underlåter någon att ställa sig till efterrättelse de i denna
stadga meddelade föreskrifter, straffes, der ej ansvar efter allmän lag
följa bör, med böter från och med tjugu till och med femhundra kronor.

Förbrytelse åtalas vid domstol i den ort, der den timat; men är
förbrytelsen begången af svensk man inom finskt område eller af finsk
man inom svenskt område och finnes han ej i det land, der förbrytelsen
blifvit föröfvad, skall den åtalas i förbrytarens hemland vid domstol
i den ort, som är närmast den, hvarest förbrytelsen skett.

Tvistemål rörande ersättning för timad skada må utföras antingen
vid endera af här ofvan för upptagande af brottmål bestämda domstolar,
eller ock vid domstol i den ort, der svaranden bor.

År genom förbrytelse endast enskild persons rätt kränkt, må åtal
derför af allmän åklagare ej anställas, om icke målseganden förbrytelsen
till åtal anmält.

Böter, som enligt denna stadga ådömas, skola tillfalla till hälften
kronan och till hälften den, som åtalet anstalt, samt i händelse af bristande
tillgång förvandlas på sätt om vitesböter är eller framdeles kan
blifva stadgadt.

§ 14-

Virkesegare, som icke är bosatt inom Muonio eller Torneå elfvars
flodområde och vill i de delar af dessa elfvar, som utgöra gräns mellan
konungariket Sverige och storfurstendömet Finland, framföra flottgods,
åligger att utse eu i orten boende ombudsman, som å egarens vägnar
utan särskildt uppdrag svarar i alla mål, som röra flottgodsets fortskaffande.

Valet af sådan ombudsman tillika med uppgift om hans boningsort
bör virkesegaren före mars månads utgång hvarje år anmäla, om han

Bih. till Riksd. Prat. 1803. J SamL 1 Afd. 27 Jläft. 3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

är svensk man, hos länsstyrelsen i Norrbottens län och, om han är
finsk man, hos länsstyrelsen i Uleåborgs län; och åligger det den länsstyrelse,
hos hvilken sagda anmälan gjord är, att derom underrätta länsstyrelsen
i det andra landet, hvarefter länsstyrelserna hafva att, hvar
inom sitt område, skyndsamt låta kungöra ombudsmannens namn och boningsort
i samtliga invid gränsfloderna belägna församlingars kyrkor.

År ej anmälan gjord, ege på yrkande af en hvar, hvars rätt är i
fråga, vederbörande länsstyrelse förordna ombudsman att i målet svara.

§ 15-

Vill någon, som icke är svensk eller finsk man, framföra flottgods,
skall han, jemte iakttagande af hvad här ofvan föreskrifvet är, hos
länsstyrelserna i Norrbottens och Uleåborgs län nedsätta en af två vederliäftige
svenske eller finske män utfärdad löftesskrift, deri de, en för
begge och begge för en, borga som för egen skuld för fullgörande af
hvad honom såsom flottande enligt denna stadga åligger.

§ 16-

Kronobetjente och forsttjenstemän i hvardera landet vare skyldige
att lemna hvarandra ömsesidig handräckning för återfående af virke,
som blifvit olofligen afverkadt. i krono- eller enskildes skogar vid gränselfvarne
och öfverfördt från det ena landet till det andra.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
högsta domstol tisdagen den 13 Maj 1890.

Närvarande:

Justitieråden: Hernmarck,

Wedherg,

Ahlgren,

Herslow,

Norberg,

Lilienberg,

Carlson.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 20 sistlidne mars, det
till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande remitterade förslaget
till stadga angående flottning af skogsalster i gränsfloderna emellan
konungariket Sverige och storfurstendömet Finland emellan högsta
domstolens ofvanbernälde ledamöter cirkulerat, företogs ärendet nu till
afgörande; varande berörda förslag bilagdt detta protokoll.

Emot förslaget framstäldes inom högsta domstolen följande anmärkningar,
nemligen vid

§ I Justitierådet

Lilienberg, med hvilken justitieråden Hernmarck, Wedberg,
Ahlgren och Norberg förenade sig, anförde: Då den bär införda
straffbestämmelse, i likhet med motsvarande stadgande i 21 § af flottningsstadgan
den 30 december 1880, torde höra afse sjelfva det förbjudna
utläggandet i floden af obarkadt virke och lämpligen synes böra

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

öfverflyttas till platsen för öfriga straffbestämmelser eller 13 §, hemställer
jag om en förändring i öfverensstämmelse härmed af 1 och 13 §§.

Jnstitieråden Herslow och Carlson instämde i så måtto med pluraliteten,
att justitieråden ansågo stadgandet om ansvar för flottning af
obarkadt virke hafva sin rätta plats i sammanhang med straffbestämmelserna
i § 13.

§ 5.

Justitierådet Carlson, med hvilken justitierådet Ahlgren förenade
sig, yttrade: Föreskriften om skyldighet för virkesegare att för flottningsmanskapet
utse en förman, som borde förestå flottningen och svara
i mål, som densamma rörde, har, enligt kejserliga senatens framställning,
till ändamål att bereda den, som lede skada genom flottning,
lättnad vid utförande af ersättningstalan mot virkesegaren. Detta syfte
torde dock: endast i ringa mån komma att vinnas. Då förmannen icke
borde hafva till åliggande att åtfölja hvarje flotte, som fortskaffades i
vattendraget, skulle det säkerligen ofta för den, hvilken lede skada
genom flottningen, blifva svårt att så skyndsamt, som önskligt vore,
träffa förmannen. Att under den tid flottningen påginge söka förmannen
i hans uppgifna bostad skulle antagligen icke sällan vara ändamålslöst,
och föröfrigt kunde förmannen vara lika aflägse boende som
virkesegaren eller dennes ombudsman. På grund häraf och då skyldigheten
att utse förman och i god tid före flottningens början göra
anmälan om valet hos kronolänsmännen i de distrikt, inom hvilka flottningen
komme att ega rum, skulle kunna blifva för virkesegaren ganska
betungande, desto hellre som, i det fall att ombyte af förman måste
ske, virkesegaren kunde nödgas inställa flottningen, intill dess anmälan
angående ombytet hunne verkställas, kan jag icke biträda förslaget i
denna del, utan hemställer jag, att ifrågavarande paragraf måtte ur
förslaget utgå.

Om denna hemställan ej bifalles, torde stadgandet om behörighet
för förmannen att svara i mål, som röra flottningen, böra förändras så,
att det kommer att afse endast mål om ersättning af virkesegaren för
skada i följd af flottningen. Det torde nemligen icke under några förhållanden
vara lämpligt, att förmannen berättigas utan fullmagt svara
i mål, deri yrkas ansvar å virkesegaren, eller föres talan mot någon af
flottningsmanskapet om ansvar eller skadestånd i följd af förbrytelse
mot stadgan. Att förmannen skulle ega svara i mål, deri talan föres
mot honom personligen, behöfver naturligtvis icke utsättas i stadgan.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Justitieråden Hernmarck och Lilienberg instämde uti hvad justitierådet
Carlson yttrat derom, att stadgandet om behörighet för förmannen
att svara i mål, som rörde flottningen, borde förändras så, att det
komme att afse mål om ersättning af virkesegaren för skada i följd
af flottningen.

Justitierådet Herslow ansåg det höra tydligare, än som skett, utmärkas,
att den utsedde förmannen skulle ega att ä dens eller deras
vägnar, som egde jlottgodset, svara i mål angående flottningen.

§ 6.

Justitierådet Carlson anförde: Under åberopande af hvad kammarkollegium
vid denna paragraf anfört, hemställer jag, att föreskriften om
skyldighet att förse virke med egarens märke utsträckes att gälla om
allt virke, som flottas i gränselfvarne. Om detta ej anses lämpligt, torde,
till meningens förtydligande, ordet »löst» böra inskjutas näst före ordet
»flottas» i början af paragrafen.

Justitierådet Lilienberg instämde med justitierådet Carlson angående
insättande af ordet »löst» före ordet »flottas» i början af denna §.

§ 10.

Justitieråden Hernmarck, Wedberg, Ahlgren och Lilienberg förenade
sig om följande yttrande: Då skiljemännen hafva att icke blott till
beloppet uppskatta ersättningen utan äfven pröfva frågan om någon
ersättningsskyldighet skall åläggas eller icke, men den lydelse, denna
§ enligt förslaget erhållit, icke tydligt utmärker, att skiljemännen eg a
befogenhet i sistnämnda hänseende, hemställes, att första punkten måtte
erhålla följande lydelse: Fordrar någon i fall, hvarom i § 3, 4 eller 9
sägs, ersättning för skada eller kostnad; varde, der han det äskar, frågan
efter syn och uppskattning pröfvad af tre ojäfvige skiljemän
— — tredje.

Vidare ansågo justitieråden att, i likhet med hvad i förordningen
om allmän flottled den 30 december 1880 vore stadgadt, dels ticlen,
inom hvilken talan mot skiljemännens beslut finge instämmas, borde
räknas från det samma beslut blifvit parten tillstäldt, dels ock bestämmelse
borde intagas om befogenhet för domaren eller öfverexekutor
att meddela inhibition af verkställighet å skiljemännens dom, hvarföre

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

vid slutet af 3 mom. borde tilläggas orden: »der ej vederbörande domare
eller öfverexekutor annorlunda förordnar».

Justitieråden Her slom, Norberg och Carlson instämde uti detta yttrande,
så vidt dermed afsåges, dels att ifrågavarande § borde omredigeras
till tydligare utmärkande, att skiljemännens kompetens äfven omfattade
frågan, huruvida ersättningsskyldighet skulle åläggas eller icke,
dels ock att tiden för instämmande af klander mot skiljemännens beslut
borde räknas från det beslutet blifvit parten tillstäldt.

§ 11-

Enligt 154 § utsökningslagen åligger det den, som vunnit qvarstad,
att inom trettio dagar efter det öfverexekutors förordnande derom gafs,
hos gäldenären sin fordran genom lagsökning kräfva eller sin talan
till domstol instämma och att genast eller å föreskrifven tid fullfölja
sin talan, om den hos öfverexekutor eller domstol anhängig är. I annat
fall går qvarstaden åter. Då tvekan kunde uppstå derom, huruvida
utsökningslagens omförmälda allmänna stadgande vore tillämpligt i fråga
om den i 11 § af förslaget påbjudna qvarstad, hvarom beslut meddelas
af länsman, men enahanda vilkor för qvarstadens bestånd borde stadgas
i detta fall som beträffande qvarstad enligt utsökningslagen, hemstälde
justitieråden Hernmarck, Wedberg, Norberg och Lilienberg, att förslaget
måtte i sådant syfte ändras; dervid påkallandet i behörig ordning af
skiljedom torde böra gifvas enahanda verkan i afsende å qvarstadens
bibehållande vid kraft som målets instämning till domstol.

Justitierådet Carlson, med hvilken justitieråden Ahlgren och Herslow
förenade sig, anförde: Då det bör åligga den, hvilken vunnit qvarstad
å flottgods, att så snart ske kan fullfölja sin talan genom påkallande
af skiljedom eller stämning till rätten, hemställer jag, att i denna paragraf
intages ett stadgande, att qvarstad skall gå åter, om icke skiljedom
meddelas eller talan instämmes till rätten inom viss tid, t. ex.
nittio dagar, efter det qvarstaden meddelats. Dessutom torde böra
föreskrifvas, att derest ersättningsanspråk, som föranledt qvarstad,
varder af skiljemän eller domstol ogilladt, qvarstaden skall gå åter
utan hinder deraf, att skiljemännens eller domstolens beslut icke vunnit
laga kraft.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.

§ 13-

l:a och 2:a styckena.

Justitierådet Herslow anförde: Med den affattning, 2:dra stycket af
denna § erhållit, skulle underlåtenhet att iakttaga de i föreslagna stadgan
meddelade föreskrifter, utan undantag, medföra kriminelt ansvar.
Detta torde dock uppenbarligen icke vara förslagets mening. Så t. ex.,
då det i 9 § föreskrifves, att en virkesegare i vissa fall skall ersätta
genom flottningen orsakad skada, kan väl hans underlåtenhet att ställa
sig denna föreskrift till efterrättelse icke vara underkastad annan påföljd,
än att ersättningen i laglig ordning uttages. Vägran att utse
skiljeman i fall, hvarom 10 § handlar, bör väl icke heller medföra
annat äfventyr, än i samma § finnes utsatt. Vidare förefaller det mig
högligen osannolikt, att det kan vara förslagets mening, att, såsom dock
med nuvarande ordalydelsen af sagda stycke blefve förhållandet, ansvarsbestämmelserna
i förevarande 13 § skulle ega tillämplighet äfven
i afseende på åsidosättande af föreskrifterna i de efterföljande 14 och
15 §§. Med anledning häraf och för att jemväl i öfrigt bereda erforderlig
tydlighet och bestämdhet åt ansvarsbestämmelserna i förslaget
samt med hänvisning till hvad af mig redan blifvit anmärkt vid 1 §,
anser jag lista och 2:dra styckena af 13 § böra omredigeras till ungefär
följande lydelse:

»Fortskaffas flottgods löst, der sådan flottning enligt denna stadga
icke är tillåten, eller har icke virke, som i gränsflod framflottas, före
utläggandet i vattendraget undergått afbarkning i de fall, då sådan
bort eg a rum, böte egaren af flottgodset 50 öre för hvarje stycke.

Verkställer någon afbarkning å isen eller stranden så nära vattnet,
att barken kan dit nedsköljas, eller öfverstänges gränsflod, eller är
någon eljest vid flottning genom uppenbar vårdslöshet vållande till
skada, hinder eller uppehåll för annan, straffes den felande, der ej
ansvar efter allmän lag bör följa, med böter från och med 20 till och
500 kronor. Lag samma vare, om egare af flottgods underlåter att
ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i 4, 5 eller 6 § eller förman
eller någon af flottmanskapet icke iakttager hvad honom enligt 4 §
åligger.»

Högsta domstolens öfriga ledamöter ansågo, i likhet med justitierådet
Herslow, att särskild hänvisning borde lemnas till de i stadgan meddelade
föreskrifter, hvilkas åsidosättande skulle medföra ansvar.

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Justitierådet Carlson yttrade vidare: Bestämmelsen om ansvar för
den, hvilken vid flottning är vållande till skada, afser naturligtvis såväl
virkesegare som annan, hvilken har befattning med flottningen. Vare
sig skadan vållas af virkesegaren eller af annan, skulle den förstnämnde
vara skyldig att ersätta skadan. Att i senare fallet en sådan skyldighet
äfven bör åligga den, hvilken vållat skadan, synes ligga i sakens
natur. Till förekommande af all tvekan i detta afseende, torde emellertid,
efter finska flottningsförordningens föredöme, ett uttryckligt
stadgande härom böra i stadgan upptagas.

3:e och 4:e styckena.

Justitierådet Carlson anförde: Enär omfattningen af skada, som
vållats genom flottning, i allmänhet icke kan utan oskälig kostnad utredas
vid domstol i ort, aflägsen från det ställe, der skadan timat, torde
stadgandet, att tvistemål rörande ersättning för sådan skada må upptagas
vid domstolen i den ort, der svaranden bor, vara mindre lämpligt.

Äfven i ett annat afseende gifva bestämmelserna i mom. 4 anledning
till anmärkning. Om skiljedom meddelats angående skyldighet
för undersåte i ettdera landet att ersätta skada, som tillskyndats undersåte
i andra landet, skulle den af parterne, som ville klandra skiljedomen
för att antingen vinna åter hvad han på grund af skiljedom
nödgades utgifva eller fullfölja ett af skiljemännen ogilladt ersättningsanspråk,
i regeln hafva att instämma sin talan till domstol i det främmande
landet, emedan beslut i sådan fråga af domstol i hans eget land
icke kunde bringas till verkställighet. Om båda parterne ville klandra
skiljedomen, skulle sålunda tvist om skiljedomen samtidigt komma att
utföras vid två domstolar, en i hvartdera landet. Olägenheten af en
sådan anordning torde ligga i öppen dag.

Slutligen kan erinras, att det skulle vara önskligt, att forum för
mål angående ersättning, hvarom i stadgan är fråga, vore detsamma,
vare sig målet hade tvistemåls eller brottsmåls egenskap.

Enligt min uppfattning kan frågan om forum i dessa fall icke på
ett tillfredsställande sätt lösas med mindre beslut af domstol i ena
landet tillägges exekutiv kraft i andra landet. Om en öfverenskommelse
i detta syfte kan träffas, torde den höra omfatta alla beslut i mål, hvarom
stadgan handlar, utom hvad angår ådömdt, ansvar. På detta sätt skulle
äfven beredas möjlighet för ena landets undersåte, som obehörigen besvärats
med rättegång om ansvar eller ersättning af undersåte i andra
landet, att erhålla godtgörelse för sina rättegångskostnader. Forum för

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

upptagande af ersättningstalan, vare sig af tvistemåls eller brottmåls
natur, torde under nyss angifna förutsättning böra blifva domstolen i
den ort, der skadan timat, eller, der fråga är om ersättning af ena
landets undersåte för skada, som skett i andra landet, och den, mot
hvilket anspråket väckes, icke finnes i detta land, domstolen i den ort
i förstnämnda land, som är närmast den, der skadan skett.

I sammanhang härmed vill jag påpeka, att stämningstiden i tvistemål,
som i ena landet upptagas mot undersåte i andra landet rörande
flottning i gränselfvarne, torde böra väsentligen förkortas. Det kan
enligt min uppfattning ifrågasättas, huruvida det icke såväl för vinnande
af detta mål som i andra afseenden vore lämpligt bestämma, att mål
angående ersättning på grund af stadgan skola behandlas såsom brottmål,
äfven om ersättningsanspråket icke grundar sig på en åtgärd eller
underlåtenhet, som för den, mot hvilken anspråket väckts, kan medföra
ansvar.

Justitierådet Lilienberg ansåg, att tredje stycket, som helt och hållet
öfverensstämmer med hvad som redan finnes stadgadt genom konventionen
den 17 januari 1821, derför torde kunna utgå; och att i 4:de
stycket derefter uttryckligen bör stadgas, att tvistemål rörande skadeersättning
må instämmas till domstol antingen i den ort, der svaranden
bor, eller der skadan timat, eller, om detta ej är i hans hemland, i den
ort derstädes, som är närmast den, der skadan timat.

Justitierådet Hernmarck förklarade sig dela den af justitierådet
Carlson uttalade åsigt om önskvärdheten deraf, att forum för mål angående
ersättning, hvarom i stadgan är fråga, vore detsamma ehvad
målet hade tvistemåls eller brottmåls egenskap.

6:te stycket.

Justitieråden Hernmarck, Wedberg, Lilienberg och Carlson ansågo
slutet af detta stycke böra ändras så, att böterna skola förvandlas
enligt allmän strafflag.

§ 14-

Justitierådet Carlson anförde: Ombudsmannens behörighet att svara
i mål rörande flottningen torde höra inskränkas på sätt jag vid § 5
alternativt föreslagit i fråga om förmans behörighet i nämnda hänseende.
Häri instämde Justitieråden Hernmarck och Ahlgren.

BiU. till Rihd. Vrot. 18143. 1 Sami. 1 Afd. 27 luft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Justitierådet Lilienberg yttrade: Då enligt 5 § den deri omnämnda
förman skulle vara ombud för virkesegaren i mål om skadestånd, synes
den ombudsman, hvarom i denna § förmäles, kunna undvaras, på sätt
äfven kammarkollegium anmärkt, och jag hemställer derför, att denna
§ måtte utgå.

§ 15.

Justitierådet Herslow, med hvilken justitieråden Hernmarck, Wedberg
och Ahlgren förenade sig, anförde: För underlåtenhet att iakttaga föreskriften
om ställande af borgen synes mig böra stadgas den påföljd, att
flottgodset må af vederbörande tjensteman beläggas med qvarstad samt,
så framt ej inom viss tid derefter föreskriften fullgöres och kostnaden
för qvarstaden ersättes, dömas förbrutet.

Justitierådet Carlson yttrade: Någon påföljd för underlåtande af

hvad i denna paragraf föreskrifves finnes icke stadgad. Denna oegentlighet
synes kunna undanrödjas på det sätt, att paragrafen flyttas framför
§ 13 och i mom. 2 af sistnämnda paragraf ordet »förut» inskjutes näst
framför ordet »meddelade».

Slutligen anmärkte justitieråden Herslow, Norberg, Lilienberg och
Carlson, att, då flottgodset kunde bestå af annat än virke, det torde
vara nödigt att på några ställen, såsom i 9 §, utbyta ordet »virkesegaren»,
emot »flottgodsets egare».

Ex protocollo
C. P. Hagbergh.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 44.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 17 mars 1893,

i närvaro af:

*\:jv;- • 7 -v-, {:j j fr

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Justitieråden: Skarin,

Carlson.

Med erinran att, sedan de för utarbetande af förslag, bland annat,
till nya för Sverige och Finland gällande bestämmelser rörande flottningen
af skogsalster i Torneå eif och den del af Muonio eif, som utgör
gräns ''emellan Sverige och Finland, utsedde svenske och finske komiterade
afgifvit förslag till stadga angående flottning af skogsalster i
omförmälda gränsfloder, finska senaten, som vid granskning af förslaget
ansett åtskilliga ändringar i och tillägg till detsamma erforderliga,
med iakttagande deraf upprättat ett särskildt förslag till stadga angående
flottning af skogsalster i gränsfloderna mellan konungariket Sverige
och storfurstendömet Finland; ait öfver såväl komiterades som senatens
förslag, i hvilket senare de i finskt mynt angifna bötesbelopp blifvit
öfverförda i svenskt mynt, kammarkollegium jemte öfriga svenska myn -

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.

digheter blifvit hörda, samt att högsta domstolens yttrande öfver senatens
förslag biifvit för det ändamål, 87 § regeringsformen omförmäler, inlordradt,
anmälde departementschefen, statsrådet Östergren, i underdånighet
finska senatens omförmälda förslag jemte högsta domstolens deröfver
afgifna utlåtande; och tillkännagaf departementschefen, att han,
som funnit förslaget böra erhålla en i vissa delar ändrad lydelse, låtit
ihom justitiedepartementet utarbeta förslag till lag angående flottning
af skogsalster i gränsfloderna mellan konungariket Sverige och storfurstendömet
Finland, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med finska senatens
förslag men med dé smärre afvikelser som synts erforderliga.

Efter att hafva redogjort för innehållet af såväl komiterades förslag
och finska senatens förslag jemte högsta domstolens öfver sistnämnda
förslag afgifna yttrande som det inom justitiedepartementet
uppgjorda förslaget, anförde departementschefen vidare:

Med anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit beträffande
§ 1 anmärkt, har det i samma § intagna stadgande om vitespåföljd för
flottning af obarkadt virke, hvilket stadgande rätteligen bör hafva sin
plats i sammanhang med de i 13 § intagna ansvarsbestämmelser, blifvit
ur § 1 uteslutet.

I § 5 af komiténs förslag stadgas skyldighet för virkesegare att,
då flottgods löst fortskaffas, utse förman för flottningsmanskapet, hvilken
förman skulle hafva till uppgift dels att förestå flottningen och dels att
svara i mål som densamma röra. Enligt senatens förslag skulle skyldigheten
att utse förman för flottningsmanskapet ega rum jemväl då
virke framföres i fasta flottar. Med denna bestämmelse har senaten
åsyftat att åt den, som ville mot en aflägset boende virkesegare föra
talan rörande flottningen, bereda enahanda lättnad, då virket framfördes
i fasta flottar, som vid lös flottning. Då emellertid förmannens hufvudsakliga
uppgift lärer vara att förestå flottningen, samt det skulle vara
för en person omöjligt att utöfva tillsyn å det manskap, som samtidigt
verkställer fast flottning i olika delar af gränselfven, har det synts mig
lämpligare att inskränka ifrågavarande skyldighet till det i komiténs
förslag angifna fall, desto hellre som det i 14 § intagna stadgande
torde vara egnadt att bereda den af senaten åsyftade lättnad i fråga
om utförande af talan mot en aflägset boende virkesegare. Inom högsta
domstolen hafva två ledamöter, med framhållande af en del svårigheter
och olägenheter som skulle uppstå genom tillämpning af § 5, såsom
den lyder enligt senatens förslag, hemstält, att ifrågavarande § måtte ur
förslaget utgå. Dessa anmärkningar torde emellertid ega giltighet endast
för det i senatens förslag förutsatta fall, att förman skall utses äfven

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 44.

då fasta flottar framföras. På grund af hvad jag sålunda anfört, har
jag ansett § 5 böra erhålla en lydelse i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med den af komitén föreslagna, dock med ett par smärre redaktionsjemkningar,
föranledda af hvad inom högsta domstolen blifvit hemstäldt
för den händelse § 5 komme att bibehållas.

I §§ 10, 11, 13 och 15 och på några andra ställen äro dels ändringar
och tillägg gjorda och dels redaktionsjemkningar vidtagna i
anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit anmärkt; hvaremot jag
ansett hvad i afseende å 6 § blifvit af två ledamöter erinradt icke vara
af den vigt, att någon ändring deraf bör föranledas; likasom jag anser
frågan om åvägabringande af en öfverenskommelse om ömsesidig verkställighet
af domar och utslag, meddelade på grund af lagen, icke böra
nu blifva föremål för pröfning.

Det sålunda inom justitiedepartementet omarbetade förslaget har
delgifvits kejserliga ryska regeringen, som, enligt mig genom utrikesdepartementet
tillhandakommet meddelande, förklarat sig å sin sida
antaga nämnda förslag i dess helhet.

Jag får alltså i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes godkänna det inom justitiedepartementet utarbetade förslag till
lag angående flottning af skogsalster i gränsfloderna mellan konungariket
Sverige och storfurstendömet Finland och i öfverenstämmelse dermed
till Riksdagen aflåta nådig propsition i ämnet.

På tillstyrkan af statsrådets öfrige ledamöter
täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande
departementschefen sålunda hemstält; och skulle till
följd häraf till Riksdagen aflåtas nådig proposition af
innehåll bil. B vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
Carl Boheman.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.

»Sedan storfurstendömet Finlands och konungariket Sveriges regeringar
beslutat att tillsätta en komité, som, bestående af finske och
svenske män, både att efter anställande undersökningar utarbeta förslag
ej mindre till nya för Finland och Sverige gällande bestämmelser
rörande flottning af skogsalster i Torneå eif och den del af Muonio
eif, som utgör gräns mellan Finland och Sverige, än äfven till
öfverenskommelse angående verkställande i berörda vattendrag af rensningar
och byggnader till flottningars underlättande, samt undertecknade
blifvit till ledamöter i komitén utsedda, så hafva vi till fullgörande af
berörda uppdrag i afseende å flottningens ordnande utarbetat följande

Förslag

till stadga angående flottning af skogsalster i gränsfloderna
mellan storfurstendömet Finland och konungariket

Sverige.

§ I Hvarje

finsk och svensk undersåte stånde öppet att i gränsfloderna
mellan storfurstendömet Finland och konungariket Sverige framföra
flottgods i sammanbundna flottar. Deremot vare förbjudet med det i
§§ 2 och 4 nämnda undantag att i sagde floder låta flottgods löst
framflyta.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

§ 2.

Utanför mynningen af hvarje sådan i dessa floder utfallande bielf,
uti hvars nedersta lopp efter vattendraget löst flytande flottgods icke
kan flottläggas, vare tillåtet att anbringa tillfälliga bommar för flottgodsets
uppsamling, åtskiljande och flottläggning, dock sålunda att
gränsfloden icke blifver öfverstängd och att färder längs efter densamma
vare sig med flottar eller båtar icke hindras.

§ 3.

Uppsamling, åtskiljande och flottläggning af flottgods, hvarom i
§ 2 sagdt är, skall, då flottgodset tillhör två eller flere, af en hvar
virkesegare på sådant sätt verkställas, att hinder eller uppehåll, som
skäligen undvikas kan, derigenom icke för annan uppkommer. Uraktlåtes
detta, gälde den virkesegare, som till hindret eller uppehållet vållande
varit, ersättning för deraf uppkommande skada; och ege jemväl
vederbörande kronolänsman på anmälan och efter skedd undersökning
om förhållandet nödig handräckning på den felandes bekostnad meddela.

§ 4.

Denna flottning skall bedrifvas med skyndsamhet och användning
af tillräckligt manskap samt, då två eller flere tillhörigt virke samtidigt
flottas, af dem gemensamt verkställas; och bör dervid noggrant iakttagas,
att virke icke lemnas qvarliggande uti forsen eller på stränderna
deraf; att under den tid forsen är farbar farleden, så vidt görligt är,
öppenhålles; samt att de, som färdas uti forsen, genom virkesegarens
eller förmannens för flottningen försorg varskos för möjlig fara, till
afvärjande hvaraf flottningsmanskapet vare pligtigt biträda.

För flottgodsets uppsamling, åtskiljande och flottläggning må i
lugnvattnet närmast nedanför forsen erforderliga bommar anbringas,
dock så att tillträde till den förbi forsen ledande väg icke hindras.

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition No 44.

Dessa bommar må icke bibehållas längre än nödigt är för flottgodsets
åtskiljande och flottläggning; och skall dervid, då flottgodset tillhör
skilde egare, gälla hvad i § 3 stadgadt är.

§ 5.

Innan flottgods, på sätt i § 4 närnndt är, löst fortskaffas, åligger
det virkesegaren eller, der de äro flere, desse gemensamt att för flottningsmanskapet
utse en förman, som förestår flottningen och svarar
i mål, som densamma röra, samt derom i god tid, innan flottningen
vidtager, underrätta kronolänsmännen i orten, hvilka hafva att hvar
inom sitt distrikt i de Muonio fors närmast belägna kyrkor ofördröjligen
låta kungöra förmannens namn och boningsort.

§ 6.

Egare af virke, som i Muonio fors flottas eller från bielf löst framföres
och i gränselfven flottlägges, vare pligtig att låta förse virket
med tydligt märke, som kan urskiljas från enahanda märken, hvilka
andra begagna, äfvensom att hvarje år före mars månads utgång aflemna
en teckning af sagda märke i minst 20 exemplar till kronolänsmannen
i orten, hvarest flottningen verkställes; och åligger det kronolänsmannen
att uti närmaste kyrkor ofördröjligen låta kungöra sagda
märke, att hålla teckningen af märket till påseende för dem, som önska
deraf taga kännedom, samt att gifva samtlige kronolänsmän uti de invid
gränsfloderna belägna distrikt del af nämnda märke.

§ 7.

Utan särskildt lof må de, som ombesörja flottningsarbete, ega tillträde
till stränderna, der sådant för skadas afvärjande eller flottgodsets
framförande är af nöden.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.

§ 8. .

Flotte må ej framföras utan att vara åtföljd af manskap till så stort
antal, som under för handen varande förhållanden vanligen är erforderligt
för att skadegörelse å fiskeverk eller annan inrättning eller hinder
för fortskaffning af annans flottgods ej må uppstå.

§ 9.

Drifver flotte eller styckevis flytande flottgods, som från insamlingsbom
eller flotte tillfälligtvis kommit lös, ned på åker, äng, fiskeverk
eller annan inrättning och anställer skada, eller uppstår sådan
genom åtgärd för uppsamling eller flottläggning af flottgods, genom
strändernas beträdande eller eljest i följd af flottningen, skall af virkesegaren
gäldas ersättning för skada med högsta belopp, hvartill den
skäligen skattas må, samt för kostnad med det belopp, hvartill den
uppgår.

Timar skada vid gemensam flottning i Muonio fors eller vid uppsamling,
åtskiljande och flottläggning i gränselfven af två eller flere
tillhörigt flottgods, som från bielf löst framflutit, skola virkesegarne en
för alla och alla för eu ansvara för ersättningens gäldande till den,
som skadan lidit.

Har någon på grund af ansvarighet, hvarom nu är sagdt, guldit
mer, än hvad på honom efter hans andel i flottgodset belöper, och är han
icke till skadan särskild^ vållande, söke hos de andra flottande sitt
åter efter befogenhet.

§ io.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition 2f:o 44.

skall den ersättnings skyl dige ock förpligtas att gälda kostnaden för
syneförrät t ningen samt motpartens utgifter å saken. Sättes ersättningen
ej högre, än den ersättningsskyldige före synen bjudit, stånde hvar
sina kostnader och gälde hvardera halfva synekostnaden, der ej med
afseende å för handen varande förhållanden skiljemännen finna skäligt,
att den ersättningstagande bör nämnda kostnader ensam vidkännas.

Hvad de flesta skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten
vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren annorlunda förordnar;
den af parterna, som med beslutet ej nöjes, dock ej förment
att tvisten under rättens pröfning draga, så framt han sin talan instämmer
inom nittio dagar från det skiljemännens beslut honom tillstäldes.

I skiljemännens beslut skall tydlig hänvisning lemnas om hvad den
missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens pröfning.

Vill den, som ersättning fordrar, hellre genast lita domstol än
skiljemän till, stående det honom öppet.

I mål, hvarom nu är sagdt, svare den, emot hvilken talan föres,
vid rätten i den ort, der skadan skett.

Beslut och utslag, som i dessa mål meddelas af domstol i storfurstendömet
Finland mot svensk man och af domstol i konungariket
Sverige mot finsk man, skola ömsesidigt bringas till verkställighet på
sätt och i den ordning, som med hvartdera landets lagar öfverensstämmer.

§ 11.

Förorsakas skada af flottgods, vare sig flottlagdt eller löst flytande,
åligge kronolänsmannen i den ort, der skadan timat, på ansökan af
den, söm skadan lidit, att ej mindre med qvarstad belägga så stor del
af flottgodset, som motsvarar skadan, der ej vederhäftig borgen för
skadeersättningens gäldande ställes, än ock att, der ersättningen blifvit
af skiljemän bestämd, i laga ordning utmäta och försälja det med qvarstad
belagda flottgodset. Räcker detta ej till ersättningens gäldande,
eller har qvarstad ej skett, ege den ersättningstagande att påkalla verkställighet
af skiljemännens beslut hos kronolänsmannen i den ort, der
den ersättningsskyldige bor.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

§ 12-

Befinnes fiskeverk vara så utslaget, att flotte af vanlig storlek icke
kan med den besättning som för densammas fortskaffande eljest tillräcklig
är, uti hittills begagnad farled förbi fiskeverket föras utan fara
för skada eller uppehåll; och vägra de, som fisket nyttja, att på skedd
tillsägelse öppna farleden till den bredd, som för flottes obehindrade
fortkomst nödig är, då ege vederbörande kronolänsman efter förutgången
anmälan med ojäfvigt vittne utan tidsutdrägt syn på stället hålla
och erforderlig handräckning meddela på bekostnad af den eller dem,
som fisket nyttja.

Öfver förrättningen bör uppsättas protokoll, som ofördröjligen
skall till vederbörande länsstyrelse insändas.

Öfverstänger någon gränsfloden, åligge kronolänsmannen att till
borttagande af sådan stängsel handräckning genast gifva på dens bekostnad,
som stängseln anbragt.

§ 13-

Fortskaffa flottgods löst å andra delar af gränsfloderna än i denna
stadga medgifvet är, böte egaren af virket sjuttio penni eller femtio
öre för hvarje stycke.

Förseelse, hvarom nu är sagdt, skall af allmän åklagare åtalas.
År förseelsen begången af finsk man inom svenskt område eller af
svensk man inom finskt område, skall åtalet anhänggiggöras i det land,
hvars undersåte den skyldige är, samt vid den domstol, som är närmast
den ort, der förseelsen skett.

Böter, som enligt denna stadga ådömas, skola tillfalla till hälften
kronan och till hälften den, som åtalet anstalt, samt i händelse af bristande
tillgång förvandlas, i storfurstendömet Finland enligt der gällande
förordning angående flottning af skogsalster, och i konungariket
Sverige enligt allmänna strafflagen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

§ 14-

Virkesegare, som icke är bosatt inom Muonio eller Torneå elfvars
flodområde och vill i de delar af dessa elfvar, som utgöra gräns mellan
storfurstendömet Finland och konungariket Sverige framföra flottgods,
åligger att utse en i orten boende ombudsman, som å egarens
vägnar utan särskildt uppdrag svarar i alla mål, som röra flottgodsets
fortskaffande.

Valet af sådan ombudsman tillika med uppgift om hans boningsort
bör virkesegaren före mars månads utgång hvarje år anmäla, om
han är finsk, hos länsstyrelsen i Uleåborgs län och, om han är svensk
undersåte, hos länsstyrelsen i Norrbottens län; och åligger det den
länsstyrelse, hos hvilken sagda anmälan gjord är, att derom underrätta
länsstyrelsen i det andra landet, hvarefter länsstyrelserna hafva att,
hvar inom sitt område, skyndsamt låta kungöra ombudsmannens namn
och boningsort i samtliga invid gränsfloderna belägna församlingars
kyrkor.

År ej anmälan gjord, ege påyrkande af en hvar, hvars rätt är i fråga,
vederbörande länsstyrelse förordna ombudsman att i målet svara.

§ 15-

Vill någon, som icke är finsk eller svensk undersåte, framföra flottgods,
skall han, jemte iakttagande af hvad här ofvan föreskrifvet är,
hos länsstyrelserna i Uleåborgs och Norrbottens län nedsätta en af två
vederhäftige finske eller svenske män utfärdad löftesskrift, deri de en
för begge och begge för en borga som för egen skuld för fullgörande
af hvad honom såsom flottande enligt denna stadga åligger.

Innan komitén anför de skäl, som föranledt de särskilda bestämmelserna
i denna stadga, anser sig komitén böra i korthet redogöra
för beskaffenheten af ifrågavarande vattendrag, det sätt, hvarpå flottning
der för närvarande bedrifves, samt dermed förenade kostnader.

Gränsfloden benämnes i början af sitt lopp Köngämä eif och, sedan
den i närheten af Karesuando upptagit bifloden Letaseno, Muonio eif

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 44.

samt slutligen Torneå eif efter sitt sammanflöde i Lappeafors, ej långt
från Pajala kyrka, med sistnämnda vattendrag. Längs hela sitt lopp
bildar gränsfloden en mängd forsar, hvilka i sitt nuvarande orensade
tillstånd i hög grad försvåra kommunikationen. Bland dessa forsar må
såsom de vigtigaste nämnas, på sträckningen mellan Torneå stad och
Öfver-Torneå kyrka: Isonärä, Jylhä eller Kukkola, Matkakoski och
Wuoento;

emellan sistnämnda kyrka samt Torneå och Muonio elfvars sammanflöde:
Kattilakoski, Korpikoski, Purunkoski, Hietanen, Jarhois och Lappea,
samt

i Muonio eif: Åäverkoski, Aareakoski, Alamuonio, Ylimuonio, Kelokurkio,
Noijanpola, Alatapokoski, Ylitapokoski och Kuttasenkurkio.

Flodens vanliga bredd är 1,800 till 4,800 fot, men uppnår under
högsta vårfloden här och der, särdeles mellan Turtola och hafvet, en
bredd af ända till en fjerdedels mil och derutöfver.

Stränderna äro invid forsarna vanligen höga, delvis omslutna af
berg och klippor, men i öfrigt hufvudsakligen lågländta och till betydande
vidder gräsbärande; och omsluter floden på en mängd ställen
synnerligen i dess nedre lopp ett stort antal större och mindre ymnigt
gräsbärande holmar af synnerligen högt värde. I flodens öfre lopp
sträcker sig skogen, der ängsmarker ej förekomma, ända fram till
stranden.

Ofvanom Turtola kyrka är gränsfloden sommartiden den till många
tusental uppgående befolkningens enda kommunikationsled. De lifsförnödenheter
in. m., som befolkningen för sitt uppehälle behöfver,
måste föras i båtar uppför strömmen och de strida forsarna invid stränderna
och medelst stukning af båten.

Vattenståndet är såsom beroende på nederbördens mängd inom flodområdet
i hög grad underkastadt vexlingar. Efter snösmältningen sväller
floden vida öfver sina bräddar i synnerhet i flodens nedre lopp,
hvarefter vattentillgången aftager, så att i slutet af juli och under augusti
månad vattenståndet ej sällan är så lågt, att färder äro med flottar
omöjliga och med båtar mycket besvärliga. Under regntiden på
hösten stiger vattnet, så att flottning då åter kan försiggå.

Lax och öring gå i gränselfven ända upp till Karesuando och Enontekis,
men fångas företrädesvis nedanför Turtola uti stora fiskebyggnader
eller s. k. pater, hvilka understundom upptaga elfvens hela bredd,
med undantag af en mindre till farled afsedd öppning, som lemnas vid
endera stranden. Eganderättcn till dessa högst indrägtiga fisken tillhör
finska och svenska kronorna gemensamt, och nyttjanderätten är till

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.

utgången af år 1891 upplåten mot viss afgift åt en mängd hemmansinuehafvare
på båda sidor om riksgränsen. I flodens mellersta och
öfre delar finnas här och der ända upp till Muonionalusta, beläget omkring
30 mil från elfvens mynning, laxpator af mindre omfång. Af öfriga
i gränsfloden förekommande Åskslag äro isynnerhet sik och lake
af stor betydelse för strandbefolkningens ekonomi.

På en sträcka af omkring 43 mil från Maunu by i Karesuando
socken till utloppet begagnas gränsfloden till framforsling af skogsalster,
bestående liufvudsakligast af sågtimmer, försågade trävaror och tjära
samt till mindre del af byggnadsvirke och bränsle för befolkningens
eget behof. Det mesta af dessa skogsalster tillföres gränsfloden efter
större eller mindre bivattendrag, bland hvilka de väsentligaste äro på
finska sidan: Palajoki, Jerisjoki, Kangasjoki, Pakajoki, Äkäsjoki, Yllisjoki,
Naamijoki och Tengeliö eif samt på svenska sidan: Parkajoki,
Ylikihlanginjoki, Alakihlanginjoki, Kannisjoki, Torneå eif, Tupajoki,
Pentasjoki, Ylinenjoki och Pnastijoki. Flottgodset framföres i sammanbundna
flottar, hvilket flottningssätt kan utefter hela vattendraget
användas utom i Muonio fors, som i sitt nuvarande orensade skick icke
medger dylik flottning, utan måste der timmer släppas löst och tjärtunnor
styckevis eller i mindre knippen. Lös flottning är genom af
guvernören i Uleåborg den 22 och af Konungens befallningshafvande i
Norrbottens län den 12 april 1864 utfärdad kungörelse vid vite förbjuden.

Det timmer, som från bivattendragen tillföres gränselfven, uppsamlas
vanligen framför bivattnens mynningar i bommar. Flottläggningen,
som i regeln sker i gränselfven, verkställes på det sätt, att
100—125 timmer sammanbindas med vidjor till en flotte kallad »lasku)),
hvarefter fyra sådana hopfogas, så att de med lätthet kunna särskiljas.
Hvarje sådan af fyra lasku bestående flotte kallas steli)) och framföres
i lugnvatten och i forsar af mindre betydenhet af fyra, undantagsvis
två man, samt styres medelst på stubbar anbragta åror. I de större
forsarne nedföres hvarje lasku för sig, och i de största måste hjelpmanskap
anlitas och en särskild med forsens egenheter förtrogen styrman.
Sålunda erfordras i Wuoento fors, 8 till 9 man och i Jylhä eller
Kukkola fors 5 till 9 man på hvarje lasku. För att ofvanför forsarna
särskilja och nedanför dem åter hopfoga flottens särskilda delar måste
flottningsmanskapet beträda stränderna och, sedan en lasku nedförts,
återvänder manskapet gående efter forsstranden till baka till forsens öfre
ända för att nedföra nästa lasku o. s. v.

Sågade trävaror, deraf flottning förekommer endast från Kristine -

Rongt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

ströms såg vid Tengeliö eif på finska sidan och från Svanstens såg i
Turtola och från Ekfors såg i Ofver-Torneå på svenska sidan, samt
tjära, som tillverkas på många ställen utefter gränselfen och Till ej ringa
del i Karesuando och Enontekis socknar, der denna tillverkning är ortens
enda afsevärda binäring, framföras i gränselfven på hufvudsakligen
enahanda sätt som sågtimret. Tjärflottarne, af livilka de största innehålla
ända till 600 tunnor och afdelas endast i två lasku, erfordra i
följd deraf vid deras fortskaffande utför de största forsarne mera manskap
än timmerflottarne, i Wuoento fors ända till 16 man på hvarje
lasku.

Under vårfloden och omedelbart derefter är tiden för flottning
lämpligast. Flotten framföres då hastigare, och många hinder och svårigheter,
som forsarne i allmänhet vid lägre vattenstånd erbjuda, förekomma
ej; men äfven, då flottning vid denna tid sker, är densamma
förenad med den synnerliga olägenhet, att några forsar, förnämligast
Wuoento, då äro ofarbara, hvilket har till följd, att de flottande måste,
sedan de uppnått dessa forsar, under längre eller kortare tid, understundom
ända till fyra veckor, afbryta flottningeu. Ett annat ej oväsentligt
hinder för flottningen, vållas deraf, att, sedan flottar i större
mängd samlat sig ofvanför nyssnämnda forsar, tillräckligt hjelpmanskap
för flottarnes fortskaffning utför forsarna saknas, af hvilken orsak
de flottande ofta i flere dygn uppehållas.

Under lämpligt vattenstånd och i lugnt väder kan eu »teli» framföras
från Muonio fors till Wuoento fors på tre dygn och derifrån till
flodens utlopp på två dygn, förutsatt att hjelpmanskap, der sådant behöfves,
kan utan tidsutdrägt erhållas.

Beträffande flottningskostnaden har komitén inhemtat, att densamma
i medeltal kan anses utgöra för timmer:

från Muonio fors till elfvens utlopp 80 penni—1 mark (56 till 70
öre) stycket och från Muonio fors till Svanstens såg 40 penni (28 öre)
stycket, uti livilka kostnader, som naturligtvis minskas i den mån flottningen
vidtager närmare den ort, dit timret skall föras, inberäknats
såväl flottläggningskostnaden, hvilken uppgår till 14—15 penni (10
11 öre) stocken, då timret stannar vid Svansten, och 19—20 penni
(14—15 öre) stocken, då timret flottas till elfvens utlopp, i hvilket senare
fall stockarnes hopbindning måste mera omsorgsfullt verkställas,
som ock de utgifter, livilka de flottande få vidkännas för lega af styrmän
och hjelpmanskap i de svårare forsarna, i hvilket afseende de
flottande vid flottars fortskaffning utför Wuoento och Jylliä vanligen
få utbetala för hvarje lasku i förra fallet 4 mark (2 kr. 80 öre) till

Rongl. Majds Råd. Proposition, Ro 44.

styrmannen och 3 mark (2 kr. 10 öre) till en hvar af de biträdande
flottningskarlarne och i senare fallet 2 mark (1 kr. 40 öre) till styrmannen
samt 1 mark 25 penni—1 mark 50 penni (88 öre—1 kr. 5
öre) till en hvar af öfriga biträden.

Kostnaden för flottning af tjära från Muonio fors till elfvens
utlopp kan i medeltal beräknas till 1 mark 40 penni (1 kr.) tunnan.

Komitén öfvergår nu till närmare redogörelse för stadgans särskilda
bestämmelser.

§ 1.

I § 1 bär komitén föreslagit, att i gränselfven s. k. lösflottning
i allmänhet icke må ega rum.

Vid de af komitén med vederbörande trafikanter, strand- och
vattenverksegare hållna sammanträden har i det af ålder brukliga sättet
att framföra flottgods i sammanbundna flottar ingen ändring yrkats
rörande den del af elfven, som ligger nedom Svansten (Turtola), och
komiténs egna undersökningar gifva vid handen, att lösflottning i denna
del af elfven icke är lämplig. Der förekomma i stor utsträckning lågländta
gräsbärande stränder och en mängd synnerligen värdefulla, ymnigt
gräsbärande holmar samt många dyrbara laxfisken, för hvilka så
omfattande och kostsamma skydds bygg n a d e r skulle, om lösflottning
tillätes, erfordras, att deras anbringande och underhåll komme att oskäligt
betunga flottningen, utan att ändock i anseende till elfvens plötsliga
och höga flöden med säkerhet förekomma skador.

Med hänsyn såväl härtill som till den jemförelsevis ringa mängd
sågtimmer — högst 200,000 stycken — som i den närmaste framtiden
kan beräknas komma att efter gränselfven årligen framflottas, och på
hvilken nämnda kostnader skulle fördelas, anser komitén lösflottning å
nu ifrågavarande del af gränselfven vara af ekonomiska skäl omöjlig.

Beträffande åter gränselfven ofvanför Svanstens sågverk har hufvudsakligen
af detta sågverks egare yrkats, att på denna del af elfven
lösflottning måtte medgifvas; men ehuruväl der på långt när icke skulle
erfordras så omfattande skyddsbyggnader eller så stora skador vara att
förvänta som nedom Svansten, så tala dock emot detta flottningssätt
— oafsedt den omständighet, att. det af flertalet trävarufabrikanter och

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

samtlige strand- och vattenverksegare bestridts — så vigtiga skäl, att
komitén ej ansett sig kunna biträda berörda yrkande.

Endast en ringa del af det i gränselfvarne framflytande sågtimret
— högst 20,000 stycken — kan antagas komma att upptagas vid Svanstens
sågverk, och med den rigtning sågverksindustrien på senare tider
tagit är det mera troligt, att äldre sågverk flyttas till bafvet, än att
nya sådana inuti landet uppstå, i följd hvaraf man med temlig visshet
kan antaga, att den timmermängd, som vid Svansten försågas, icke
skall tillväxa. Den ojemförligt största delen af virket måste i följd
häraf antagas komma att till elfvens mynning framföras, och kostnaden
för flottläggningen af detta timmer kan således ej undvikas. Då så är,
kan det icke skäligen förmenas egarne af detta virke att flottlägga detsamma
redan vid mynningen af det bivattendrag, efter hvilket det till
gränsfloden utförts, så mycket mindre, som den enda plats i närheten
af Svansten, som kan till insamlingsställe användas, Kuitaslahti kallad,
lider af den olägenhet, att, om vattnet hastigt afrinner, vattenståndet
blifver så lågt, att timrets åtskiljande och flottläggning i hög grad försvåras,
i hvilket fall fara jemväl är för handen, att timret icke kan
förr än vid nästa flöde framföras. Under nu antagna förhållanden
skulle således den största timmermängden framföras i sammanbundna
flottar och en mindre del löst flytande. Att emellertid detta senare
timmer skulle vålla väsentliga hinder och uppehåll för flottarnes fortkomst
är uppenbart. Vid lös flottning kan det ej förekommas, att
stockar, enstaka eller i bråtar, fastna i den ofta mycket smala ränna,
som vid färder utför forsar måste passeras. Uppmärksammas ett dylikt
hinder innan flotten införts i forsen, så måste flottens nedförande
uppskjutas till dess nämnda hinder undanröjts, och uppmärksammas det
ej, så lärer i de flesta fall följden blifva den, att flotten fastnar i forsen
och sönderslås. Af enahanda skäl, som nyss är nämndt, skulle
lösflottningen blifva för båtkommunikationen icke blott hinderlig utan
äfven farlig, enär, om en båt fastnar i en fors, dess kantring eller
krossande i de flesta fall är oundviklig, och då i dessa orter gränselfven
sommartiden är befolkningens enda kommunikationsled, hvilken
i och för sig, såsom förut anförts, är kostsam, besvärlig och tidsödande,
så synes det komitén, att denna kommunikationsled bör underlättas och
betryggas, men ej försvåras.

Härtill kommer, såsom vid komiténs sammanträden upplysts, att
timmerflottar kunna från Muonio fors nedföras till Svansten på den
korta tiden af två dygn, under det att lös flottning af 10,000 timmer
erfordrar tio dygn endast till Kolari. Vid hvilket förhållande det enligt
Bih. till liiksd. Prat. 181)3. 1 Sami. 1 Afd. 27 ljuft. G

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

komiténs mening är påtagligt, att timmer, som framföres endast i
flottar, med användande af tillräckligt manskap och nödig omtanke,
med större säkerhet framkommer till flodmynningen medan gynsamt
vattenstånd varar, än timmer, som delvis flottas löst och delvis i flottar.

Det torde äfven med skäl kunna ifrågasättas, huruvida lösflottning
ofvanför Svanstens sågverk skulle för detta sågverks egare medföra
någon fördel. De kostnader för skyddsbyggnader m. m., som af den
lösa flottningen föranledas, äro lika, vare sig det virkesparti, som flottas,
är större eller mindre, och blifva följaktligen, fördelade på stycketal,
större i den mån antalet minskas, och komitén anser ej osannolikt,
med hänsyn till det jemförelsevis ringa antal timmer, som vid Svansten
försågas, att nämnda kostnader skulle så öka flottningskostnaden, att
denna ej blefve mindre än om timret framfördes i sammanbundna
flottar.

Att, såsom det uppgifvits, lösflottning ofvanför Svansten verkstälts
med mindre kostnad än den som flottningen i sammanbunda flottar
medför, beror utan tvifvel till ej ringa del derpå, att inga skyddsbyggnader
varit, utförda, i följd hvaraf någon kostnad för sådana icke behöft
påföras flottgodset, samt att skador af någon lycklig tillfällighet icke
ifrågakomma eller ock att ersättning för de skador, hvilka verkligen
inträffat, icke kunnat af dem, som skada lidit, utfås af den anledning,
som också vid komiténs sammanträden framhållits, att de flottande
vägrat att gälda fordrade ersättningar och att de skadelidande i anseende
till svårigheten att utreda, af hvilkens timmer uppkomna skador
vållats, icke kunnat i rättegångsväg göra sin rätt gällande.

Ett ingalunda ovigtigt skäl mot den lösa flottningen finner komitén
deruti, att då, om sådan flottning tillätes, en mängd förhållanden
uppstå, hvilka fordra afgörande af högsta administrativa myndigheten i
orten — i Finland guvernören i Uleåborg, i Sverige Konungens befallningshafvande
i Norrbottens län — det i många fall kan blifva
svårt att bestämma, hvilkendera af berörda myndigheter, som må vara
rätt vederbörande, under det att i andra fall omständigheterna kunna
vara sådana, att båda dessa myndigheter böra gemensamt besluta, en
procedur, hvars olämplighet tydligast framgår deraf, att det kan inträffa
— och det har inträffat just i en flottningsfråga — att ett af
bemälde myndigheter gemensamt fattadt beslut godkännes i det ena
riket, och upphäfves i det andra.

Vid komiténs sammanträden hafva till förmån för virkestransporten
i fasta flottar anförts, utom ofvanstående skäl, många andra, bland
hvilka komitén tillåter sig anföra:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

att strandegarne i möjligaste mån skyddades mot skador och intrång,
enär de flottande i regeln icke behöfde beträda stränderna annat
än invid forsarna;

att skadegörelse å fiskeverk icke utan vårdslöshet från de flottandes
sida kunde ifrågakomma;

att fiske med annan redskap icke omöjliggjordes;

att skogsåverkan försvårades, emedan åverkadt timmer lättare kunde
af skogsbevakningen upptäckas då det i mynningarne af gränselfvens
biflöden måste för flottläggning uppehållas, än om detsamma finge i
gränselfven löst utsläppas;

att ingenting af flottgodset i regeln kunde under flottningen förkomma;
samt

att genom upprensning af de svåraste forsarna flottningskostnaden
kunde i högst väsentlig mån minskas.

§§ 2, 3, 4, 5, 6.

Från det af komitén föreslagna förbud mot lös flottning har
komitén ansett sig böra medgifva undantag tillsvidare för Muonio fors
och derifrån upp till Ylimuonio by. Detta undantag betingas deraf, att
flottar icke kunna under någon tid af året föras utför nämnda fors i
dess nuvarande orensade skick och att således nedflottning af ofvanför
forsen afverkadt timmer skulle omöjliggöras, om lös flottning der ej
tillätes. Dylik flottning kan dock ej förorsaka nämnvärd skada eller
olägenhet af skäl, att å flodsträckningen mellan Muonio fors och Ylimuonio
by, ofvanför hvilken afverkning af timmer till afsalu ej ifrågakommer,
inga forsar finnas, i följd hvaraf timret, om detsamma, på
sätt komitén föreslagit, framföres i ringbommar, der icke kommer att
beröra stränderna eller hindra kommunikationen; att forsens stränder
utom vid insamlingsstället nedanför densamma äro af beskaffenhet att
icke kunna af timret skadas, samt att båtled i forsen föga begagnas
och kan undvaras, sedan landsväg förbi forsen numera blifvit anlagd.

Vidare och då komitén inhemtat, att i nedersta loppet af åtskilliga
i gränselfven utfallande biflöden, efter hvilka timmer löst framföres,
flottläggning ej kan ske, har komitén ansett nödigt lemna de flottande
rätt att utanför mynningen af dessa biflöden anbringa bommar, inom
hvilka timret får löst framflyta till ställe, som är för flottläggning tjenligt.
Lös flottning efter nämnda biflöden, hvilket flottningssätt åtminstone
i vissa af dem är det enda användbara, skulle eljest omöjliggöras.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

För att så vidt ske kan förekomma möjliga olägenheter af de gjorda
afvikelserna från förbudet mot lösflottning har komitén meddelat i §§
2—6 åtskilliga bestämmelser om farledens öppenhållande, om skyldighet
för virkesegare att verkställa flottläggning i gränselfven på sätt,
som ej vållar oskäligt hinder eller uppehåll för annan, om gemensam
flottning i vissa fall, om märkning af timmer m. m.

§• 7.

Den här ofvan gjorda framställning af det sätt, hvarpå flottningen
i gränselfvarne bedrifves, gifver vid handen, att rättighet för dem, som
ombesörja flottningsarbete, att beträda stränderna är af oundgängligt
behof påkallad. Detta tillträde är i regeln erforderligt vid alla större
forsar samt på de understundom ganska långa sträckor af stränderna,
som ligga mellan mynningarne af de biflöden, uti hvilkas nedersta lopp
flottläggning ej kan ske, samt närmaste för timmeruppsamling lämpliga
plats, men kan äfven på andra ställen blifva af nöden, såsom t. ex. om
flotte grundstöter eller sönderslås, i hvilket senare fall timret till större
eller mindre del uppkastas på stränderna. Komitén har i anledning
häraf föreslagit den bestämmelse, att tillträde till stränderna ej må förmenas
flottningmanskapet, der nödigt är; dock med den inskränkning
till undvikande, såvidt möjligt är, af det intrång, som för markens egare
måste anses företrädesvis menligt, att väg eller stig öfver sådana eg or,
som deraf kunna skadas, må tagas allenast i det fall, att nödigt tillträde
ej kan annorlunda beredas utan väsentligt hinder eller uppehåll.

§ 8.

Såsom förut yttrats, framföres flotte af manskap till olika antal,
beroende på vattentillgången samt de större eller mindre svårigheter
forssarne erbjuda. Understundom inträffar dock, att de flottande af en
lätt förklarlig benägenhet att minska flottningsutgifterna framföra flottar
med så ringa manskap, att äfven under vanliga förhållanden flottarne
ej kunna styras, utan drifva ned på och skada stränder och fiskeverk
samt fastna i farleden. Fn bestämmelse till förekommande häraf har
i § 8 intagits.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

§§ 9 och 10.

Att den skada, som i följd af flottningen uppkommer för strandegare
och andra, skall af de flottande ersättas är uppenbart; men då
de, hvilka af flottningen lida skada, äro förbundna att. tåla densamma,
fordrar billigheten, att de så skyndsamt som möjligt erhålla ersättning
för sitt lidande. Med den långsamhet i rättskipningen, som eger rum
i de orter, hvarom här är fråga, kan emellertid nämnda ändamål icke
vinnas, om skadeersättningsanspråken skola vid de allmänna domstolarne
anhängiggöras. Komitén har derför föreslagit, att den genom
flottningen lidande, derest han ej anser med sin fördel förenligt att
omedelbart lita domstol till, eger att fordra skadeersättningens bestämmande
af skiljemän, hvilkas beslut, äfven om part dermed ej åtnöjes,
genast får gå i verkställighet, den af parterne, som med beslutet
ej åtnöjes, dock ej förment att draga tvisten under domstols pröfning.
Denna rätt till klagan öfver skiljemännens beslut torde icke böra den
missnöjde parten förvägras. Vittnesbevisning och annan utredning, som
kan vid domstol åstadkommas, stå ej skiljemännen till buds, och det
är i följd deraf att befara, synnerligast då skiljemännen skola icke allenast
värdera en viss skada utan ■ äfven bedöma, i hvad mån skadan vållats
af flottningen eller andra orsaker, att skiljemännen understundom
kunna komma att grunda sina beslut på förutsättningar, hvilka vid en
omsorgsfull utredning vid domstol kunna ådagaläggas vara i mer eller
mindre mån felaktiga. Att vid sådant förhållande beröfva den part,
som anser sig lidande, tillfälle att få fullfölja tvisten till domstol kan
ej vara med rättvisans fordringar förenligt. Det med skiljemannainstitutionen
åsyftade ändamål vinnes i allt fall väsentligen, då det medgifves
den ersättningstagande att erhålla verkställighet å skiljemännens
dom.

Den domaren medgifna rätt att inställa verkställighet af sådan dom
afser hufvudsakligen det fall, att vid val af skiljemän fel förelupit.

Sättet för väljandet af skiljemän öfverensstämmer med den i Sverige
gällande förordningen om allmän flottled och skiljer sig från förordningen
i Finland angående flottning af skogsalster endast deri, att bestämmelse
meddelats för det fall, att de af parterne utsedde gode män icke
kunna om valet af den tredje sig förena. Behöfligheten af en dylik bestämmelse,
som i sistnämnda förordning saknas, torde vara uppenbar.

Att synekostnaderna i regeln böra gäldas af den, som vållat skadan,

46 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

lärer ej kunna bestridas. Ej sällan torde dock förekomma, att den ersättningsskyldige,
för att undvika syn och dermed förenade kostnader,
förlikningsvis erbjuder sig att med visst belopp godtgöra skadan. Inträffar
då, att den ersättningstagande ej dermed åtnöjes utan påkallar
syn, samt att ersättningen dervid ej sättes högre utan till lika belopp
eller lägre än det erbjudna, så torde väl oftast billigheten fordra, att
parterne vidkännas hvar sina kostnader och att de gemensamt gälda
synekostnaden; men då tvifvelsutan omständigheterna understundom
kunna vara sådana, att både rättvisa och billighet fordra, att nämnda
kostnader påläggas den ersättningstagande, då denne uppenbarligen
utan allt fog vägrat att åtnöjas med det förlikningsvis erbjudna beloppet
och derigenom ensam vållat de kostnader, som med tvistens afgörande
genom skiljemän blifva förenade, så anser komitén det böra vara
skiljemännen i sist angifna fall öppet lemnadt att ålägga den ersättningstagande
att ensam gälda synekostnaden och motpartens utgifter å
saken. En sådan åt skiljemännen lemnad befogenhet öfverensstämmer
med ofvan åberopade i Finland gällande förordning om flottning af
skogsalster.

I det fall att skada timar vid gemensam flottning i Muonio fors
eller vid uppsamling, åtskiljande och flottläggning i gränselfven af två
eller flere tillhörigt flottgods, som från bielf löst framflutit, har föreslagits,
att virkesegarne skola en för alla och alla för en ansvara för
ersättningens gäldande till den som skadan lidit. Då flere tillhörigt
virke sammanblandadt framflyter i en flottled och skada deraf uppkommer,
så kan i de flesta fall ej utredas, huruvida skadan förorsakats af
den ene eller andre egarens virke, och den solidariska ansvarigheten
för skadeersättningars gäldande är vid sådant förhållande af nöden,
derest ej den skadelidandes rätt skall äfventyras. Någon orättvisa eller
obillighet mot virkesegaren kan en dylik ansvarighet ej anses innebära.
Det beror nemligen helt och hållet på en tillfällighet, om den ena eller
andra stocken föranledt en uppkommen skada, och den kan då ej med
skäl tillräknas den ene mer än den andre, utan bör rättvisligen anses
såsom af dem alla gemensamt vållad.

Beträffande förhållandet i detta afseende emellan virkesegarne inbördes
har komitén ansett skadeersättningarne böra fördelas efter mängden
af hvars och ens flottgods, så att den, som guldit mera än på honom
efter nämnda grund belöpt, eger att söka sitt åter af de öfrige,
derest han ej genom någon sin åtgärd varit till skadan särskilt vållande.

Då de personer, hvilka ombesörja flottning, ofta äro bosatta på
orter så långt aflägsna från de ställen, der skador i följd af flottning

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

kunna ske, att det blefve med synnerlig olägenhet för de skadelidande
förenadt att anhängiggöra sina skadeersättningsanspråk vid domstolen
i den ort, der den flottande bor, har komitén föreslagit, att i dessa mål
den, mot hvilken talan föres, skall svara vid rätten i den ort, der skadan
skett. Häraf följer, att svensk man kan komma att i skadeersättningsmål
svara vid finsk domstol och finsk man vid svensk domstol,
och af detta förhållande åter påkallas, att domstolarnes beslut och utslag
skola kunna ömsesidigt verkställas, hvarom bestämmelse i stadgan
intagits,

§ 11-

Om, såsom förut anförts, billigheten fordrar att den skada, som
genom flottning vållas, kommer den skadelidande skyndsamt till hända,
så kräfver billigheten i ännu högre grad, att säkerhet, så vidt möjligt
är, beredes för skadeersättningarnes utbekommande.

I det fall att flottning bedrifves af personer, som ej äro för dylika
ersättningars gäldande vederhäftige, hvartill företrädesvis kunna hänföras
sådana, som af andra uppköpa timmer för att sedan nedflotta och
sälja detsamma, hvilka personer ej sällan sakna stadigt hemvist eller
andra utmätningsbara tillgångar än det flottade virket, så är det för
betryggande af den skadelidandes rätt af nöden att, så fort ske kan,
efter det skadan skett, så stor del af flottgodset, som anses motsvara
skadan, må kunna med qvarstad beläggas.

Denna säkerhet kan emellertid i de flesta fall icke vinnas, om qvarstaden
skall sökas hos vederbörande länsstyrelser, hvilka hafva sitt
säte på ända till femtio mils afstånd från de orter, der flottning bedrifves.
Komitén har i anledning häraf föreslagit, att qvarstaden må omedelbart
verkställas af kronolänsmannen i den ort, der skadan timat.
Någon fara för rättssäkerheten kan deraf ej uppstå, och om ock dessa
frågor ej alltid af kronolänsmannen komme att behandlas med samma
omsorgsfullhet, som om desamma pröfvades af länsstyrelserna, så
torde olägenheten deraf blifva ringa och i allt fall böra föredragas framför
den, att de skadelidande blefve i saknad af ersättning för de dem
tillskyndade skador, helst de flottande äro i tillfälle att genom borgens
ställande för skadeersättningarnes gäldande förebygga qvarstaden.

I sammanhang med nyssnämnda bestämmelse om rätt för kronolänsman
att i vissa fall med qvarstad belägga flottgods, som förorsakat
skada, har komitén funnit lämpligt föreslå, att, då sådan qvarstad skett

48 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

och skadeersättningen blifvit af skiljemän bestämd, kronolänsmännen
skulle ega att omedelbart, då sådant af ersättningstagande påkallades,
bringa skiljemännens beslut till verkställighet, företrädesvis dock, i fall
qvarstad skett, genom det med qvarstad belagda flottgodsets utmätning
och försäljning. Äfven denna rätt anser komitén utan fara kunna åt
nämnde tjenstemän öfverlåtas, och de skadelidande skulle derigenom
besparas besvär, kostnader och olägenheter af mångahanda slag och
kunna utfå sina skadeersättningar inom väsentligt kortare tid, än om
de vore nödsakade att för verkställigheten hänvända sig till kronofogdarne,
hvilka äro boende på ända till trettio mil och derutöfver från
de ställen, der skador i följd af flottning kunna uppstå.

§ 12.

Vissa af de i Torneå elfs nedre lopp befintliga fiske verk utslås,
såsom förut är nämndt, på det sätt, att hela elfven öfverstänges med
undantag af en smal farled vid ena stranden. Detta för trafiken i allmänhet
menliga förhållande försvåras ytterligare derigenom, att de
fiskande understundom göra den till farled afsedda öppning så trång,
att de flottande icke kunna, med mindre det manskap, som för flottars
fortskaffande eljest är tillräckligt, oskäligt förstärkes, föra desamma
förbi fiskeverken utan att äfventyra skada derå jemte dermed följande
uppehåll i flottningen. Allmän klagan häröfver har komitén bland de
flottande försport, hvarjemte komitén inhemtat, att de angående fiskeverkens
utslagning gällande föreskrifter innehålla, att farled skall af
de fiskande öppenhållas, hvaraf lärer följa, att densamma skall vara
tillräcklig för flottars obehindrade fortkomst.

Med anledning häraf och då i ofvan angifna fall behofvet af hastig
åtgärd måste anses trängande, har komitén ansett det böra medgifvas
vederbörande kronolänsmän att meddela erforderlig handräckning för
farledens öppnande till nödig bredd.

§ 13-

1 gränsfloderna framföres flottgodset dels af fiuske och dels af
svenske män än på den ena och än på den andra sidan om riksgränsen.
Antagas måste vid sådant förhållande, att förseelser mot stadgan komma
att begås af finske män inom svenskt område och af svenske män inom
finskt område. Då emellertid rättigheten att anställa åtal för brott,
som det ena landets undersåtar begått inom det andra landet mot dess

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ii.

undersåtar är beroende på nådig pröfning i hvarje särskilt fall, så är
det att befara, om ändring härutinnan ej sker, att vederbörande åklagare^komma
att, så vidt möjligt är, undandraga sig sin åtalsskyldighet
och vederbörande målsegare, hellre än att underkasta sig de besvär
och kostnader, som med utverkandet af ett medgifvande i berörda hän-i
seende äro förenade, föredraga att låta förseelserna förblifva obeifrade.
Komitén^har med hänsyn härtill föreslagit, att i de fall,'' hvarom här
är fråga, åtal må utan särskildt medgifvande mot den skyldige anställas
i det land, hvars undersåte han är, och vid den domstol, som är närmast
den ort, der förseelsen begåtts.

i • )•••!{ ''in.iir;.1 .mmc-.'' •■ >> j« .! >•!

Vid utförande af talan om skadestånd m. m. mot virkesegare, som
vill idka flottning i gränselfvarne, men ej är inom dessa elfvars område
bosatt, blefve det tvifvelsutan ofta med synnerligt besvär och betydliga
kostnader för vederbörande förenadt, derest de vore nödsakade att
uppsöka virkesegaren i hans boningsort, hvarför komitén i § 14 föreslagit,
dels att sådan virkesegare skall vara skyldig att utse1 en ombudsman,
som å egarens vägnar utan särskildt uppdrag svarar i alla mål,
som röra flottningen, dels ock i sammanhang dermed nödiga ansedda
föreskrifter angående kungörande af ombudsmannens namn och vistelseort
samt om påföljd för virkesegare, som underlåter att utse ombudsman.

11 ‘1:1 m i • ’: • * i i it ■ Ij''f | j • ; i ; ; ■ ■ j /!_ r j / j ; «j : ? f <v l \ , * ■ r

§ s. .

För den, som utan att vara finsk eller svensk man vill idka flottning
i gränselfvarne, har i § 15 stadgats förpligtelse att ställa borgen
för fullgörandet af hvad honom såsom flottande enligt stadgan åligger,
i ändamål att, så vidt möjligt är, betrygga vederbörandes rätt till utbekommande
af skadestånd m. m.

Ett af två komitéledamöter framstäldt, yrkande, att en föreskrift
om timrets afbarkning före dess utförande i gränsfloderna skulle i förslaget
intagas, har komitén icke ansett sig kunna biträda. Bestämmelserna
i den svenska flottningsst-adgan — således äfven bärkningspåbudet
— gälla icke för annat fall, än då virket löst flottas, och ehuru finska
förordningen icke i detta afseende är lika tydlig, synes det dock ligga
Bih. till Riksd. Prat. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 27 Haft. 7

50 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

i sakens natur att ett dylikt påbud är onödigt, då virket endast i fasta
flottar framföres.

Ingen lärer val påstå, att barken medför någon olägenhet när den,
fastsittande vid timret, med detta flyter till hafvet. Det är väl i alla
händelser först, då den i någon större mängd affallen som den kan
förorsaka skada. Allmänt antages det, att från friskt virke barken icke
affaller under första året efter dess fällning. Då virket är äldre affaller
barken vid lösflottning, derigenom att de särskilda stockarne stöta och
gnida mot hvarandra och mot stenar eller andra fasta föremål i vattendraget.
Men då stockarne äro sammanfogade i fasta flottar, hvilka åtföljas
af manskap, som förekommer virkets gnidning mot stenar, och
då nedförandet till flodmynningen af hvarje flotte, med de anordningar
komitén föreslagit, verkställes på en till två vecker, är det ingen rimlig
anledning antaga det barken skall i afsevärd mängd affalla, och då så
är, finnes det ej heller någon förnuftig grund för ett påbud om virkets
afbarkning. Man kan ej heller till stöd för ett sådant påbud åberopa
någon enhällig opinion i orten, ty vid de af komitén hållna sammanträden
har på fem ställen — vid Palojoensu, Muoniovaara, Kolari, Turtola
och Matarengi — uttalats den åsigt, att föga eller ingen skada
sker af bark, då timret i fasta flottar framföres; på två ställen — vid
Witsaniemi och Alamäki — voro meningarne delade och endast vid
sammanträdena i Pajala och Torneå antogs barken oafsedt flottningssättet
förorsaka skada å stränder och fisken.

Den uppgift, som blifvit komitén meddelad, att vid lösflottningen
i bivattendragen barken lossnade och dels i dem förorsakade skador,
dels utflöt i gränsfloden, kan, äfven om den är exakt, icke förorsaka
ändring i komiténs uppfattning; vederbörande myndighet i hvardera
riket eger ju i sådant fall att efter sig företeende omständigheter afgöra,
huruvida barkning bör påbjudas eller icke. Förhållandena i gränselfvarne,
till hvilka komitén endast eger taga hänsyn, påkalla icke ett
barkningspåbud, som skulle pålägga, synnerligast skogsegare, en känbar
uppoffring, utan att vara till nämnvärd fördel för någon. Särskild!
skulle den stora del af befolkningen, som flottar sitt husbehofsvirke,
hvilket då äfven måste barkas, deraf hafva vida större kostnad och
olägenhet, än som å deras ängar och fisken förorsakas af den från
sågtimmerflottarne affallna barken.

Beträffande frågan om gränsflodernas upprensning för flottningars
underlättande hafva på anmodan af komitén två dess ledamöter, majoren
Schough och distriktsingeniören Smedberg, uppgjort kostnadsförslag
jemte ritningar öfver de rensningsarbeten, som pröfvats för berörda

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

ändamål erforderliga. Komitén, som i allo biträder deras förslag, anser
att genom detsammas utförande eå stora och väsentliga fördelar skulle
uppnås ej blott vid transport af tjära och timmer utan äfven för båtfarten,
att den derför erforderliga, relativt obetydliga kostnaden blefve
mycket väl använd.

En industri, som synnerligen ofvanom Muonio fors, der biförtjenster
mycket sparsamt stå till buds, kan varda af stor|betydelse, är tjärbränning.
Råmateriel förefinnes i riklig mängd, men kostnaden för
den färdiga produktens transport till hamn är i följd af de stora svårigheter,
som möta i en mängd forsar, der tjärtunnor ofta från flottarne
lösryckas och sönderslås, så stora, att de hämma utvecklingen af nämnda
industri, ett antagande, som bestyrkes deraf, att tjärtillverkningen på
senare tiden väsentligen aftagit.

Utom Muonio fors, som i sitt nuvarande skick är hvarje tid af
året ofarbar med flottar, äro äfven under högsta flod följande forssar
ofarbara, nemligen i Muonio eif ofvanom Muonio fors: Kuttasenkurkio,
Kelokurkio, Ylinen och Alanen Tapokoski, i hvilka dock endast tjära
flottas, samt i Torneå eif Wuoento fors.

Då de flottande, begagnande sig af högvattenståndet, som i allmänhet
är för flottningen i gränselfvarne gynsammast, nedfört sina
flottar till sistnämnda fors, måste de der, såsom förut är nämndt, stanna
— stundom två till fyra veckor — tills forsen blir farbar, hvarigenom
stor tidsförlust ådrages de flottande, hvarjemte en stor mängd flottar
samlas, hvilka upptaga stort utrymme vid stranden samt gifva anledning
till under andra förhållanden onödigt tramp och dermed förenade
skador å stränderna. Men under den tid vattnet afrinner i Wuoento
fors faller det i öfriga delar af elfven så, att dessa inom kort blifva
ofarbara till följd af för lågt vattenstånd.

Dessutom måste vid flottars nedförande utför Wuoento och några
andra forssar styrmän och hjelpmanskap till oskäligt höga pris anlitas,
hvilket betydligt fördyrar flottningen.

Alla dessa för flottningen menliga förhållanden skulle genom de
föreslagna rensningarne undanrödjas och i följd deraf flottningskostnaden
minskas, enligt komiténs beräkning, med 30 till 40 procent inom

komitén har jemväl med hänsyn dertill, att genom flottars
tilläggande ofvan och nedom en del forssar skador af stadigvarande
beskaffenhet måste antagas uppkomma, fråga blifvit väckt derom, att
tilläggningsplatserna borde exproprieras och åt trafikanterna kostnadsfritt
upplåtas, men då först efter verkstälda rensningar erfarenhet kan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

vinnas rörande läget och utsträckningen af sagde platser, har komitén
ansett sig icke kunna i detta afseende framlägga något förslag.

I fråga om den andel i kostnaden för ifrågavarande rensningar,
som hvartdera landet bör vidkännas, hafva komitéledamöterne skogsinspektören
Berg och öfverforstmästaren Timgren anstält approximativa
beräkningar öfver skogstillgången å de trakter på ömse sidor om riksgränsen,
derifrån timmer kan antagas komma att till gränsfloderna
nedföras — exakta uppgifter saknas, enär å nämnda trakter i Finland
inga och i Sverige endast delvis taxeringar egt rum. Enligt berörda
beräkningar skulle skogstillgången i båda rikena vara i det närmaste
lika och medgifva en årlig utverkning af omkring 100,000 sågtimmer
från hvartdera, deraf ungefär nio tiondedelar från kronans skogar; och
anser komitén vid sådant förhållande, att hvartdera landet bör till
hälften hvar i omförmälda kostnader deltaga.

Då det är af synnerlig vigt, att de föreslagna rensningarne för att
medföra åsyftadt ändamål med urskilning och omsorg utföras, tillåter
sig komitén föreslå, att de ställas under omedelbar ledning af två sakkunnige
män, utsedde en af hvartdera landets regering, hvilka ega att
sins emellan öfverenskomma om lämpligaste sättet för arbetenas utförande.

Slutligen hemställer komitén att, då de respektive staterna kunna
anses dels direkt, genom den förhöjning i värde deras skogar till följd
af rensningarne måste erhålla, dels indirekt genom de för befolkningen
utvidgade tillfällen till förvärf och stegradt välstånd, som äf samma
rensningar varda en följd, vinna tillräcklig afkomst af det för deras
åvägabringande använda kapital, någon särskild afgift derför icke må
trafikanterna påläggas, helst kontrollen och uppbörden deraf ej utan
relativt stora kostnader och svårigheter torde låta sig verkställa.

De vid komiténs sammanträden med strandegarne med flere förda
protokoll, ritningar och kostnadsförslag öfver de föreslagna rensningarne
samt en af komitéledamöterna Malmgren och Berg afgifven reservation
bifogas.

Stockholm den 13 maj 1884.

And. Joh. Malmgren.

Oscar Timgren.
Ferdinand Smedberg.

Robert Schough.
Alfred Waldenström.
F. W. Berg.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Reservation.

ine • 11.! i: i'' t1 > / *. no .''.»i n 1 ^ .

Emedan komiténs förslag till stadga för flottning af skogsal ster i
gränsfloderna icke innehåller något påbud om virkets afbarkning, anse
undertecknade sig förpligtade att reservationsvis framhålla sin från majoritetens
afvikande åsigt i denna fråga.

Så godt som allt det virke, som i gränsfloderna fortskaffas, tillföres
dem löst flytande efter de talrika bielfvar, hvilka från svenska och finska
området infalla i desamma. En stor del af detta virke har redan
i bielfvarne beröfvats all sin bark, medan en annan del deraf uppnår
gränselfven i det stadium, då barken håller på att affalla. Alldenstund
flottläggningen af virket vanligen sker i gränselfven, lösgöres dervid
uti denna en stor mängd bark, hvarförutom den i bielfvarne lossnade
barken till ej ringa del också föres af strömdraget ned i gränsfloderna.
Virkets fortskaffning i dessa senare flottlagdt förebygger således icke
de olägenheter, virkets nedläggning i vattendraget obarkadt medför.

Af de betänkandet bilagda, vid de af komitén med vederbörande
sakegare hållna offentliga stämmorna förda protokoll inhemtas, att följande
klagomål, beträffande den olägenhet och skada från sågtimmer
lossnad bark medför, blifvit af allmogen anförda vid de särskilda sammanträdena,
nemligen:

i Palojoensuu by af Enontekis kapell: Katt i Muonio elfs biflöden
barken från der löst framflottadt timmer utbredde sig på och skadade
strandängar, samt förskämde vattnet så, att fisken skydde detsamma, i
hvilket afseende exempelvis anfördes, att i Jerisjoki, der timmerflottning
en längre tid egt rum, fisktillgången märkbart aftagit»;

på Muoniovaara i Muonioniska: »att ängarna på stränderna vid och
på holmarna uti gränselfven vore så lågländta och i sådan mängd förekommande,
att desamma icke kunde med rimlig kostnad skyddas mot
löst flytande timmer, som fastnade på ängarna, hvilka sedan, då timret
utvältades, skadades hufvudsakligen genom arbetarnes trampning på
ängarna och äfven genom bark, som från stockarna affölle»;

i Kolari: »att barken, som lossnade från sågstockarna, skadade
strandängarna hufvudsakligen i bivattendragen, men äfven i gränselfven
på de ställen, der bakström förekommer, hvilken samlade och qvarbölle
stora qvantiteter bark, hvarjemte uppgafs, att då förenäinnda, numera

54 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

ej nyttjade fiskpator voro utslagna, barken hopade sig på desamma till
men för fisket»;

på Kengis bruk i Pajala anfördes äfven »att sågstockarnas bark,
som under flottningen lossnat, utspridde sig på och skadade ängarna
vid gränselfvens stränder»;

i Matarengi: »att på en äng vid Ylinenjoki bark; och timmer hvarje
år förorsakade stor skada», — — —• »samt att bark äfven, ehuru icke
i någon betydlig mängd, samlade sig på ängarna i och vid gränsfloden
äfvensom å fiskeverken: att, till förekommande häraf, sågtimmer borde,
innan detsamma i vattendraget utlägges, fullständigt afbarkas»;

på Aho gästgifvaregård i finska Öfver Torneå socken yrkades allmänt,
»att endast skalad och afbarkad stock» finge i gränsfloden framföras,
och anfördes såsom skäl härför, förutom skadegörelse å ängar,
bland annat, »att massor af lös bark samlade sig hvarje år på Marjasaari
laxpata och åstadkomme betydlig skada bland annat derigenom
att barken sjönke till bottnen och förorenade vattnet»;

i Witsaniemi: »att barken från det sågtimmer, som i gränselfven
flottades, i så stor mängd uppflöte på ängarna, att understundom flera
dagsverken åtginge för att från en enda äng bortskaffa densamma; samt
att barken skadade fisket derigenom, att den icke blott hopade sig på
fiskeverken, utan äfven sjönke och förorenade elfbottnen» — —;

på Alamäki gästgifveri i Karungi socken: »att i gränsfloden ned flytande

bark i stor mängd hopade sig på ängar och fiskeverk»--;

slutligen uppgafs på sammanträdet i Torneä stad: »att barken till stor
olägenhet för de i elfven befintliga laxpatorna hopade sig på desamma,
samt afsatte sig dels på lågländta ängar, hvilka deraf skadades, dels
på elfbottnen, hvarigenom vattnet till men för fisket förorenades, äfvensom
bidroge till elfvens uppgrundning; och hemstäldes på grund
häraf, att föreskrift måtte meddelas om afbarkning af timmer, innan
detsamma i gränselfven eller dess biflöden utsläppes».

Att dessa af allmogen på båda sidor om riksgränsen med mycken
styrka och sällspord endrägt anförda samt så ofta åter upprepade klagomål
om barkens skadlighet för deras strandängar jemväl vid gränsfloden
äro fullt grundade, kan icke sättas i fråga, om ock desamma delvis
blefvo vid sammanträdena bestridda eller dragna i tvifvelsmål af
disponenten för Svanstens såg samt eu och annan af hans personliga
bekanta, och vi anse dem vara desto mera behjertansvärda samt af afseende
förtjena, som boskapsskötseln är hela elfdalens hufvudnäring
och det, i anseende till det störa antalet virkesegare, som årligen framföra
flottlagdt timmer i gränsfloden, är för allmogen ogörligt, att ens

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

söka, an mindre erhålla godtgörelse för de på ängarna genom barken
lidna skadorna, alldenstund det städse blir omöjligt att utreda, från
hvems virke den skada vållande barken i hvarje särskildt fall härrört.

Laxfiskerättsinnehafvarnes och egarenas af fiskevatten klagomål öfver
den olägenhet och skada, barken förorsakade dem vid fiskets utöfning,
derigenom att densamma ofta i mängd hopade sig på fiskeverken
eller patorna och samlade sig i fiskredskapen, är likaledes välgrundad,
och deras äfven för undertecknad Malmgren ofta upprepade yrkande på
virkets afbarkning är sålunda berättigadt, helst någon godtgörelse i
detta fall af nyss nämnd orsak lika litet kan komma i fråga som vid
barkens skadegörelse å ängar. Ganska allmänt klagades dessutom öfver
fiskets aftagande i vattendraget i följd af flottningen. Man anser barken,
der den afsättes i större mängd, inverka menligt på fiskets bestånd.
Att denna på erfarenhet grundade uppfattning har skäl för sig,
kan ej heller nekas, ty barken bidrager otvifvelaktigt att orena vattnet
och att, der den i större mängd afsatt sig på stränderna eller på bottnen
af vattendraget, qväfva vattenvegetationen, samt minskar sålunda i
hvardera fallet de nödiga vilkoren för fiskens trefnad och förökning
samt särskildt det späda fiskynglets existens.

Med anledning af allt detta och med afseende derpå, att det barkade
virket kan lättare utdrifvas, billigare flottas och med större fördel
försågas, än det obarkade, tveka undertecknade desto mindre att tillstyrka
utfärdandet af ett påbud om sågtimrets barkning, som barkningskostnaden
i Torneå och Muonio elfdal icke kan anses stiga högre än
10 högst 15 penni (7—11 öre) per stycke sågtimmer, och det dessutom
icke vore lämpligt eller välbetänkt, att icke införa ett sådant påbud i
den för gränsfloderna gällande flottningsstadgan, då veterligen i de flesta
större vattendrag i Norge, Sverige och Finland, de närmast liggande
Luleå och Kemi elfvarne inberäknade, endast afbarkadt sågtimmer numera
flottas, och § 20 i kongl. flottningsstadgan af den 30 december
1880 i allmänhet påbjuder virkets afbarkning inom konungariket Sverige.
Vi våga med stöd af det anförda föreslå, att efter sjette § i komiténs
förslag en ny § af följande innehåll måtte intagas:

»Att sågtimmer och annat gröfre virke, som i gränsfloderna fortskaffas,
skall innan det i vattendraget utlägges hafva undergått afbarkning,
vid vite af 70 penni eller 50 öre för hvarje stycke, som obarkadt
fortskaffas. Och må afbarkningen icke verkställas å isen eller å stranden
så nära vattnet att barken kan nedsköljas deri.»

Hvad slutligen angår flertalets i komitén motivering af sin ståndpunkt
i denna vigtiga fråga, ville vi hafva anmärkt, att deri, enligt vår

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Ko , 44.

mening, allt för stor betydelse lägges vid ett nog ensidigt teoretiskt
resonnement, hvaremot mycket vore att invända, medan på andra sidan
jord- och fiskeegarenas klagomål, i anledning af den olägenhet och
skada från sågtimmer lossnad bark vållar å deras ängar och fisken, dels
underskattas, dels lemnas mer eller mindre obeaktade. Vi för vår del
hålla före, att man vid praktisk lagstiftnng sådan som den ifrågavarande
bör åt dylika klagomål egna den allvarligaste uppmärksamhet
samt åt sådana faktiska förhållanden, vi här ofvan sökt framhålla, tillerkänna
en afgörande betydelse, och vi anse derför hvarken nödigt
eller lämpligt att här i detta sammanhang inlåta oss på några utförligare
betraktelser om barkningsfrågan i hela dess vidd.

Ett transsumt bilägges rörande barkens skadlighet i Tengeliö eif.

And. Joll. Malmgren. F. W. Berg.

Bilaga till reservationen.

Transsumt ur ingeniören K. Th. Sohlbergs motivering och förslag
till ordningsstadga för flottning af skogsprodukter
i Tengeliö eif, som är en biflod till Torneå eif,

Elfven framrinner till stor del genom låga ängsmarker, å hvilka
barken från det härtills obarkade virket åsamkat jordegarne stora skador,
och påyrkade desse af denna orsak, att åtminstone all den stock,
som ej första sommaren efter fällningen nedflottas (barken anses nemligen
ej lossna under första sommaren), må underkastas barkning, ty
ersättningsfrågorna blifva i detta fall svåra att lösa, emedan det är
omöjligt att leda i bevis från hvars stock barken härrör.

Ehuru det sålunda vore skäl att påbjuda barkning endast för stock
underkastad tvåårig flottning, anser jag likväl, att oberoende af flottningens
långvarighet all stock bör barkas emedan det är för vanskligt
att på förhand säga hvilka partier under sommaren hinna passera eif -

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 4å.

ven och hufvudsakligen emedan, i enlighet med många sågegares utsago,
dessa finna sin fördel vid att flotta barkadt virke, såsom varande
lättare flottadt och sågadt samt gifvande mindre affall, och bestrider
jag tillika hvad häremot anförts, nemligen att stocken spricker, emedan
jag ej vid andra vattendrag, der flottning af barkadt virke försiggår,
kunnat konstatera detta.

Barkningen bör helst ske i skogen och i hvilket fall som helst på

mark som ej af vårfloden öfversvämmas. — — — — — —---

Uleåborg i augusti 1888.

K. Th. Sohlberg.

Transsumtets rigtighet intygar; Helsingfors å inspektörens för fiskeriema
embetslokal, den 12 april 1884.

And. Joll. Malmgren.

Bih. till Riksd. Prot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 27 Käft.