Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 28 (Proposition 1872:28)

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 28.

N:o 28.

An k. till Riksd. Kansli den 30 Mars 1872, kl. 2 e. m.

Kong!. May.ts uddiga Proposition till Riksdagen, om antagande af
eu författning angående ändring i visso fall af gällande
bestämmelser om häradsting; Gifven Stockholms Slott den
22 Mars 1872.

Sedan Kongl. Majd, med anledning af Rikets Ständers underdåliga
anhållan, åt kemi terade uppdragit att utarbeta förslag till förändrade stadganden
angående häradsrätternas arbetssätt och till de ofri ga föreskrifter
som, dermed egande sammanhang, kunde finnas erforderliga och lämpliga’
hafva komiterade till Kongl. Majfi afgifvit förslag till Stadga angående allmänna
underdomstolarne å landet jemte särskilda förslag till lagförändringar,
föranledda af de i stadgan intagna bestämmelser, hvilka förslag sedermera
blifvit i Högsta Domstolen granskade.

Kongl. Maj:t, som anser en fullständig utredning höra göras derom,
huruvida eu sådan ombildning af underdomstolarne må verkställas, att de
samtlige komma att bestå af flere lag far ne ledamöter, finner dock, att enär
i alla händelser en slik förändring i domstolsorganisationen icke kan utan
tidsutdrägt genomföras, åtgärder under tiden höra vidtagas i ändamål att häradsrätterna
inom de domsagor, der sådant under för hunden varande förhållanden
lämpligen kan ske, oftare än för närvarande blifva för rättsökande
tillgängliga, men att för vinnande af detta mål lagförändringen kan gifvas
eu inskränktare omfattning än i komiterades förslag egt ruin.

I denna syftning har ett lagförslag blifvit upprätta^; och vill Kongl.
Majd alltså, med öfverlemnande af de i Högsta Domstolen och Stats-Rådet
angående denna fråga hållna protokoll, jemlik! § 87 Regeringsformen föreslå
Riksdagen antagande af följande

Bih. till Riksd. Prof. 1872. 1 Samt, 1 Afd. 14 Höft.

Konjl. Mnj:k Nilä. Proposition N:o 28.

“Förordning angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting.

Med ändring af hvad 2 Kap. 1 och 2 §§ Rättegångsbalken jemte andra
lagens rum och författningar innehålla mot donna Förordning stridande, stadgas
som följer:

1 §•

I tingslag, som ensamt utgör en domsaga, så ock der två tingslag äro
till en domsaga förenade, skola årligen hållas två lagtima ting, det ena, Vårtinget,
mellan tjugonde dag jul och midsommar, samt det andra, Höstetinget,
mellan September månads början och Thomedag.

2 §•

Utgör tingslag ensamt eu domsaga, skall Häradsrätten der hålla allmänna
sammanträden, under vårtinget sex gånger och under höstetinget fyra
gånger, nemligen, under förra tinget: tjugondedag jul då han på Måndaginfaller,
men eljest nästa Måndag derefter och sedan hvar fjerde Måndag,
som före tingstidens slut inträffar, så räknad t att alltid fyra veckor blifva
mellan hvarje Måndag, å hvilken allmänt sammanträde börjas; samt under
senare tinget: första Måndagen i September månad och sedan hvar fjerde
Måndag, lika som under vårtinget. Infaller helgedag på Måndag, som för
sammanträde blifvit föreskrifven, träde Rätten samman nästa söcknedag derefter;
dock skall tiden till nästa allmänna sammanträde från Måndagen räknas.

3 §.

Äro två tingslag till eu domsaga förenade, håile Häradsrätten i hvardera
tingslaget allmänna sammanträden, under vårtinget tre gånger och under
höstetinget två gånger, nemligen: i ena tingslaget, under vårtinget: tjugondedag
jul då han på Måndag infaller, men eljest nästa Måndag derefter och
sedan hvar åttonde Måndag, som före tingstidens slut inträffar; och under
höstetinget första Måndagen i September och sedan Måndagen åtta veckor
derefter; samt i andra tingslaget under hvardera tinget de Måndagar, som
infalla fyra veckor från början af hvarje allmänt sammanträde i förra tingslaget.
Inträffar helgedag på Måndag, hvarom här sagd! är, vare lag som
för slikt fall stadgas i 2 §.

4 §.

För de i 3 § nämnda domsagor bestämma Hofrätten, på häradehöfdingens
förslag, i hvilkendera tingslaget tingen först skola börjas, och bör der -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

vid sedermera förblifva, der ej Hofrätt eu, på särskild framställning, eller ock
Konungen pröfva!'' lämpligt ändring gorå. Hvad i ty fall bestämmes värde
kungjordt, som om andra påbud till allmän efterrättelse stadgadt är.

5 §•

Aro vid allmänt sammanträde malen flera än att de å eu dag kunna
utföras, vare Kätteri pligtig att nästföljande helgfria dagar fortsätta sammanträdet
till dess alla malen förevarit, hvarefter sammanträdet förklaras afslutadt.
A första rättegångsdagen kungöra härådshöfdingen å hvilken följande
dag hvarje mål, som öfrig! är, skall förekomma, der det ej förut blifvit till
viss dag utsatt.

6 §•

I tingslag, hvarom ofvan sägs, utfärdas stämning till första rättegångsdagen
af visst allmänt sammanträde; och skall, der enligt 12 Kap. 1 § Rättegångsbalken
eller eljest lagligen uppskof i mål bort meddelas till nästa
ting, uppskafva! ske till nästa allmänna sammanträde, eller, om längre rådrum
effordras, till annat sammanträde under samma eller följande ting.

I dessa tingslag skall jemväl, i fall som afses i 12 Kap. 2 och 3 §§
Rättegångsbalken, å part, hvilken icke inställer sig å allmänt sammanträde
innan detta afslutadt är, tillämpas hvad i nämnda §§ stadgas om påföljd af
parts uteblifvande från ting.

7 §.

När mål å allmänt sammanträde blifvit till slut lord t, skall dom afkunnas
innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan författas kan, men eljest
å nästa allmänna sammanträde under tinget. Har mål, som blifvit till slut
fördt å sista allmänna sammanträde!, ej kunna! då afgöras, må med doms
afkunnande och tingets afstötande anstå till särskild! sammanträde, hvilket
dock ej må hållas senare än medlet af Juli månad för vårtinget och December
månads slut för böste tinget. År mål af den vidlyftighet att det ej kan,
på sätt här blifvit stadgadt, å nästa allmänna sammanträde under tinget afil
ömas, må med domens afsågande anstå till annat allmänt sammanträde under
tinget eller, om så erfordras, till tingets slut. Då dom ej genast afkunna^
bör vid målets handläggning tillkännagifvas, när sådan! skall ske.

Hvad nu är sagd t om anstånd med doms afkunnande afser icke mål
angående häktad.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

8 §•

Om tiden, då dom, afkunnad å allmänt sammanträde, skall skriftligen
utgifvas, galle hvad Konungen i ty fall stadgar.

9 §.

I allt hvad till rättegången hörer skall om tingslag gälla hvad genom
lag eller författningar angående härad stadgadt är.

Varda två eller flera tingslag af Konungen förenade till ett, skola likväl,
derest icke Konungen annorledes förordnar, nämndemän väljas till enahanda
antal som tillförene i hvart och ett af dessa tingslag, och fördele häradshöfdingen
efter samråd med nämnden tjenstgöringen dem emellan.

10 §.

Pröfva!1 Konungen att, med hänsyn till särskilda förhållanden, något af
de tingslag, som här förut blifvit omförmälda, må undantagas från tillämpningen
af ofvan meddelade stadgande!;, eller att i tingslag, som afses i 3 §,
allmänna sammanträden må hållas till större antal och å andra dagar än
der sägs, gånge som särskild! förordna»!! varder; dock må i sistnämnda fall
antalet allmänna sammanträden ej i någotdera tingslaget öfverstiga hvad i
2 8 bestämmes.

11 §.

I afseende å domsaga med tre eller flera tingslag göres icke genom
ofvan meddelade stadgande» ändring i hvad lag och författningar föreskrifva;
dock må på Konungens pröfning ankomma, om och i hvad mån sådan anordning
af tingen, som med denna författning öfverensstämmer, må i ett eller
flera af tingslagen införas.

Hvad sålunda förordna»!! är skall till efterrättelse gälla från och med
början af år 1873.“

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

CARL.

Axel Adlercreutz.

liongl Majds Nåd. Proposition N:o 28.

Transsumt af Protokollet öfver Justitie-departementsärmden,
lidllet inför Hans Maj:t Konungen i StatsRådet
ä Stockholms Slott Fredagen den 22 Mars
1872,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsmini-stern Adlercreutz,
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena,
Grefve von Plåten,

Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhiélm,

Justitieråden: Oramér,

Rabe.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet
det af i nåder utsedde komiterade den 30 Maj 1868 afgifna förslag till Stadga
angående allmänna underdomstolarne å landet jemte komiterades särskilda
förslag till lagförändringar, föranledda af de i stadgan intagna bestämmelser,
äfvensom Högsta Domstolens deröfver, enligt dess protokoll den 8 December
1869, meddelade underdåniga utlåtande; hvarjemte Hans Excellens, efter att
hafva redogjort för innehållet af berörda förslag och utlåtande, yttrade, att
han, som ansåg en fullständig utredning höra göras derom, huruvida en sådan
ombildning af underdomstolarne må verkställas, att de samt!ige komma
att bestå af flere lagfarne ledamöter, dock trodde, att enär i alla händelser
en slik förändring i domstolsorganisationen icke kunde utan tidsutdrägt genomföras,
åtgärder under tiden herde vidtagas i ändamål, att häradsrätterna
inom de domsagor, der sådant under för handen varande förhållanden lämpligen
kunde ske, oftare än för närvarande blefve för rättsökande tillgängliga,

Kongl. Maj:k Nåd. Proposition N:o 28.

men att för vinnande af detta mål lagförändringen kunde gifvas en inskrfhletare
omfattning, än i komiterades förslag egt ruin, hvarför äfven Hans Excellens
anbefallt den inom Justitie-departementet inrättade Lagbyrå att utarbeta
ett förslag i om förmäld a syftning; samt att Lagbyrån derefter till Hans Excellens
aflemna! betänkande i ämnet jemte deri omförmälda förslag dels till
Förordning angående ändring i vissa, fall af gällande bestämmelser om häradsting,
och dels till Kungörelse om förändrad lydelse af 14 § i Förordningen
den 30 November 1855 angående expeditionslösen, hvilka af Hans Excellens
nu föredragna förslag och betänkande äro detta protokoll bilagda; och hemställde
Hans Excellens, under åberopande af de i] betänkandet anförda motiv
att Kongl. Näjd täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga
följande förslag till

“Förordning angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om
häradsting.

Med ändring af — — — — — — — — — — — — — — —
från och med början af år 1873."

På tillstyrkan af Stats-Rådets öfriga ledamöter täcktes Hans
Näjd Konungen bifalla hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsininistern,
på sätt ofvan förmäles, hemställt samt
förordna att proposition i ämnet, sådan den finnes detta
protokoll bifogad, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo
N. Becker.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Till Hans Excellens Herr Justitie-statsministern.

I underdånig skrifvelse af den 28 Maj 1866 hemställde Rikets Ständer
att, till förekommande af den öfverklagade långsamheten i lagskipningen
vid underdomstolarne å landet, nödiga åtgärder måtte vidtagas för utarbetande
af förslag till förändrade stadgande!! angående häradsrätternas arbetssätt.
Vitsordande nödvändigheten deraf att häradsrätterna oftare än nu höllos
tillgängliga, antydde Rikets Ständer i nämnda skrifvelse tillika de fördelar
i afseende å målens skyndsammare behandling, hvilka skulle kunna beredas,
derigenom att det antal rättegångsdag''!!!-, som inom hvarje tingslag vore
af nöden, fördelades på vissa månader, och häradsrätternas sammanträden så
anordnades, att de återkom me regelbundet på bestämda lider; att mål finge
genom stämning anhängiggöras vid hvarje rättegångstillfälle och icke såsom
nu endast å första rättegång''^ agen af hvarje ting eller högst tre gånger om
året; att, då uppskof i mål erfordrades, sådant skedde icke, såsom nu merendels
vore förhållandet, till annat ting, utan till någon tidigare inträffande
rättegångsdag; äfvensom att, med ändring af det häfd vanna bruket att utslagen
afkunnades endast vid tingens afsilande, eu viss kortare betänketid kunde
stadgas för domens affattande efta- det målet blifvit af parterna öfverlemnadt.

Jemte det Rikets Ständer sålunda angåfvo åtskilliga grunder, som för
vinnande af ökad skyndsamhet vid häradsrätternas förhandlingar kunde följas,
framhöllo de bland annat tillika önskligheten af att kunna åstadkomma
en anordning, öfverensstämmande med Lagkomiténs och Lagberedningens
förslag, enligt Indika hvarje domsaga skulle utgöra ett tingslag med allenast
eu domstol och ett gemensamt tingsställe samt månatligen återkommande
sammanträden under tings terminerna, men gåfva dervid tillkänna, att de ansågo
att en sådan reglering af domsagorna, som för vinnande af nämnda
mål vore äf nöden, och hvartill skulle erfordras, att ej mindre än tretio nya
domsagor utöfver nuvarande antalet bildades, vore alltför omfattande. Deremot
äntogo Rikets Ständer, att ofvanberörda förslag skulle i väsendtlig män
kunna genomföras genom häraders och tingslags frivilliga sammanslutning för
gemensam jurisdiction, till befrämjande hvaraf dels lagen borde undergå en
sådan förändring att tingslagens sammanslutning ovilkorligen föranledde ökade
rättegångstillfällen, dels ock åt de sålunda förenade tingslagen bolde lemnas
Öppet att hvart för sig välja fulltalig nämnd, hvarigenom man förebygde
den olägenhet af nämndemansbestyrets försvårande, som eljest skulle uppstå,
derest en för hela domsagan gemensam itztmnd måste öfvertaga alla de bestyr,
som förut ålegat de särskilda tingslagens nämnder, och hvilken olägenhet

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

enligt Rikets Ständers åsigt icke lämpligen borde afhjelpas genom nedsättning
i det antal, som är föreskrifvet för att nämnd skall vara domför.

Sedan i följd af donna Rikets Ständers skrifvelse eu komité blifvit tillsatt
med uppdrag att, till förekommande af den öfverldagade långsamheten i
lagskipningen vid underdomstolarne å landet, utarbeta förslag till förändrade
stadganden angående häradsrätternas arbetssätt äfvensom till de öfriga föreskrifter,
som, dermed egande sammanhang, kunde finnas erforderliga, har
samma komité den 30 Maj 1868 afgifvit dels förslag till stadga angående
allmänna underdomstolarne å landet jemte särskilda förslag till lagförändringar,
föranledda af de i stadgan intagna bestämmelser, dels ock betänkande
angående reglering af domsagor och tingslag i riket.

I den föreslagna stadgan hafva komiterade, jemte det deri upptagits
de nu gällande lagbestämmelser angående häradsrätternas organisation och
arbetssätt samt lagtima och urtima ting, hvilka ansetts höra fortfarande bibehållas,
i öfrig! till vinnande af det åsyftade målet, större skyndsamhet vid
häradsrätterna, infört hufvudsakligen följande nya stadganden:

l:o) att antalet ting i eu del domsagor skulle ökas sålunda, akt i tingslag,
som utgjorde eu domsaga, skulle lagtima ting hållas i hvarje månad,
dock ej i Januari; att der två tingslag herde till en domsaga skulle i hvardera
lagtima ting hållas hvarannan månad, nemligen i ena tingslaget i Januari,
Mars, Maj, Juli, September och November samt i det andra i mellanliggande
månader; men att, om liera tingslag än två voro till en domsaga
förenade eller om i tingslag endast ett eller två lagtima ting hölles, tingens
antal skulle förblifva oförändrad t, dock med rättighet för Konungen att, när
omständigheterna det medgåfvo, öka antalet af tingen;

2:o) att beslut i rättegången äfvensom slutliga domar skulle afkunnas
inom viss föreskrifven tid;

3:o) att eu biträdande domare skulle kunna förord nas att dela tjenstgöringen
med den ordinarie på det sätt, att den färre skulle ega att, efter
uppdrag af den sednare, i hans ställe förrätta hvad till domareembetet herde
med undantag af de lagtima tingen, samt derjemte utan särskild! uppdrag
vara behörig att i domarens hemvist i dennes frånvaro mottaga handlingar,
som till domareembetet ingåfvos, utfärda stämningar samt meddela afskrifter
och bevis.

Derjemte innehåller komiterades förslag åtskilliga förändrade bestämmelser
dels angående antalet af domför nämnd sålunda att icke flere än åtta
eller färre än fem skulle på en gång sitta i nämnden, dels i afseende å valsätt,
valbarhet och tjenstgöringstid för nämndemännen, dels ock i vissa delar
af 11 och 12 Kap. Rättegångsbalken samt expeditionstaxan jemte åtskilliga
andra lagrum eller författningar.

Efter

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Efter det utlåtanden af rikets Hovrätter samt åtskilliga häradshöfdingar
inkommit öfver nämnda förslag, företogs detsamma till granskning i Högsta
Domstolen, dervid domstolens fleste ledamöter afstyrkte bifall till förslaget.
Af dervid afgifna yttranden inhemta^, att åtskillig ledamöter ansett det frågan
om ett förbättradt arbetssätt vid underdomstolarne på landet icke kunde
på ett tillfredsställande sätt lösas, med mindre samma domstolar ombildades
till kollegiala — dervid jemväl förtjente undersökas, huruvida icke en förening
af landt- och stadsdomstolar skulle vara möjlig att åvägabringa — då
endast genom en dylik ombildning säkerhet i förening med skyndsamhet i
rättsärendenas behandling vid häradsrätterna kunde vinnas; samt att andra
ledamöter förklarat att från principiel synpunkt riktigheten af den uppfattning,
som fordrade häradsrätternas ombildning till kollegiala, icke kunde bestridas,
ehuru för beslutandet af en sådan omorganisation erfordrades en förutgående,
ännu ej verkställd utredning af flera dermed sammanhängande frågor,
men att, då en dylik organisation, äfven om den blefve beslutad, först
efter någon tid kunde genomföras, frågan om afhjelpande af den nuvarande
inrättningens betydligaste olägenheter ej borde under tiden undanskjutas.

I afseende å komiterades förslag angående nedsättning i antalet af domför
nämnd samt införandet af en biträdande domare anmärktes, att dessa förslag
icke stodo i o vilkorligt samband med sjelfva hufvudfrågan, att den föreslagna
nedsättningen i nämndens antal försvagade den betydelse, nämnden
för närvarande egde i vår domstolsförfattning och dessutom strede emot Rikets
Ständers tydligen uttalade önskan, samt att införandet af en biträdande
domare skulle i flera hänseenden för rättskipningen och domareembetets anseende
medföra menliga följder.

I fråga om den af komiterade föreslagna anordningen af tingen anfördes,
att den af Lagkomitén och Lagberedningen uppgillra utväg för åstadkommande
af tätare ordinarie domstolssammanträden, såsom icke rubbande
den gamla uppfattningen af ett ordinarie ting såsom ett afslutadt helt för sig
och icke heller föranledande till några förändringar i civillagen, egde företräde
framför komiterades anordning, hvarigenom dylika, eljest obehöflig^
ändringar gjordes nödvändiga.

Utgående från sistnämnda synpunkt ansågo Högsta Domstolens fleste
ledamöter, att åt ett förslag, som allenast åsyftade att genom åstadkommande
af tätare sammanträden afhjelpa den öfverklagade långsamheten utan att i
(ifrigt lägga hinder i vägen för en mera genomgripande förändring i vårt
rättegångsväsende, skulle kunna gifvas hufvudsakligen det innehåll: att domsaga
med gemensamt tingsställe för hela domsagan skulle utgöra ett tingslag
samt deri årligen hållas två ting, det ena mellan tjugondedag jul och midsommar
och det andra mellan September månads början och Thomedag, det
Bill. till Biksd. Prof. 1872. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

förra med sex och det sednare med fyra allmänna rättegångsdagar; att domsaga
med två tingsställen skulle utgöra två tingslag och i hvardera af dessa
under förenämnde tid hållas två ting, det ena med tre samt det andra med
två allmänna rättegångsdagar; att på Konungens pröfning skulle ankomma
om och i hvad mån dessa bestämmelser skulle tillämpas i domsaga med flera
än två tingsställen, och att i domsaga, der tingen på detta sätt blifvit ordnade,
stämning finge utfärdas till viss rättegångsdag samt uppskof meddelas
till viss rättegångsdag under samma eller följande ting.

Af hvad sålunda och i öfrig! inom Högsta Domstolen anmärkts, framgår
att flertalet af dess ledamöter ansett, att komiterades förslag, tänkt såsom
en definitiv anordning af underdomstolarne å landet och deras verksamhet,
icke vore nog omfattande eller genomgripande; att det följaktligen herde
tillses huruvida icke långt flera och större förändringar, som voro af behofvet
påkallade, kunde genomföras; och att under tiden endast sådana förändringar
i afseende å domstolarna herde vidtagas, som icke hindrade eller
försvårade den slutliga anordningen.

De åsigtcr om behofvet och ensidigheten af en ombildning af vårt domstols-
och rättegångsväsen, som sålunda inom. Högsta Domstolen uttalats, stå
icke enstaka. Allt oftare och allmännare äskas ett på utredning af sakförhållandena
grundad! svar på hufvudfrågorna inom flott >. område, nemligen:
om möjligheten af eu sådan anordning af domsagorna att för en hvar af
dem funnes blott en domstol med en för hela domsagan gemensam tingstad;
om det önskvärda deri att jemväl å landet, åtminstone i mera tätbebygda
orter eller der en lifligare affärsrörelse funnes, domstolarnes sammanträden
återkommo efter korta mellanskof i närmare likhet med hvad som egde rum
i städerna; om sammanslagning i större eller mindre omfattning af stad och
land till gemensamma domkretsar; om lämpligheten och möjligheten att genom
ombildning af underdomstolarne å landet i den riktning, hvari staflsdomstolarne
utvecklats, åstadkomma kollegiala, af endast lagfärne ledamöter
bestående domstolar af enahanda beskaffenhet för stad och landsbygd m. m.
Hvad särskild! angår frågan om gemensamma underdomstolar för stad och
land, synes Riksdagen, som redan förut uttala! sig för en sådan anordning,
hafva genom sitt nyligen fattade beslut att låta väckt förslag om vissa

grundlagsförändringar, som bereda möjligheten deraf, hvila till grundlagsenlig

behandling vid annan Riksdag, än ytterligare uttryckt den åsigt, att åtgärder
i denna riktning voro önskvärda.

Då emellertid ofvan antydda frågor jemte de flera ekonomiska och
administrativa förhållanden, som dermed ega gemenskap, oundgängligen borde,
innan ett afgörande beslut fattas, underkastas en omsorgsfull utredning, men

under den tid, som måste förflyta förr än en sådan egt ram och meningarne

hunnit förena sig om den definitiva anordningen, icke herde saknas de lättnader
för målens skyndsammare behandling å landsbygden, som kunna utan

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

olägenhet beredas äfven under nuvarande förhållanden, har Eders Excellens,
som lemna! oss uppdrag att söka åstadkomma omförmälda utredning, sedermera
anmoda! oss att, med begagnande af de förslag, som ofvan blifvit omförmälda,
uppgöra förslag till en provisorisk författning i nyssnämnda sylte
så tidigt, att det kunde föreläggas nu församlade Riksdag.

På grund häraf hafva vi uppgjort ett förslag till Förordning angående
tätare sammanträden af häradsrätterna i en del härader eller tingslag, hvithet
vi härmed få öfverlemna.

Vid utarbetandet af detta förslag hafva vi utgått från den här ofvan
antydda åsigten att, om en författning i ämnet måste gifvas nu på förhand
medan frågan om den blifvande domstolsinrättningen ännu är sväfvande, endast
sådana förändringar bära genom donna preliminära författning vidtagas,
som kunna inpassas i de nuvarande förhållandena, utan att medföra några
rubbande eller kostsamma anordningar, hvilka man möjligen skulle nödgas
inom kort tid åter förändra. Till följd häraf har det ock synts oss, lika
som Högsta Domstolens pluralitet, att författningen endast bör hafva till syfte
att i de tingslag, der sådan! utan större svårighet kan ske, under tingen
inskjuta flera allmänna sammanträden, för att derigenom bereda rättsökande
lättade tillfällen att få sina mål och ärenden anhängig^ orda, behandlade
och afdömda.

I donna del har och bifogade förslag åtminstone lika stor omfattning
som komiterades. Af rikets 103 domsagor äro 14 sådana, som bestå af
endast ett tingslag, 4 der tingslagen äro två till antalet, men hafva gemensamt
tingsställe, samt 23, som bestå af två tingslag, hvardera med sitt särskilda
tingsställe. I dessa 41 domsagor skulle enligt bifogade förslag tätare
sammanträden genast införas. Dessutom finnas 5 domsagor, bestående af
tre eller hora tingslag, hvarest, till följd deraf att tingsställena i domsagan
äro endast två, jemväl tingslagen kunna utan svårighet genom sammanslagning
nedbringas till detta antal, och derigenom tätare sammanträden kunna
åstadkommas. Någon vidsträcktare omfattning i donna del har icke heller
komiterades förslag, utan snarare hafva, genom den i dess § 21 för tingslag
med endast två ting om året gifna undantagsbestämmelse, två domsagor
blifvit af komiterade uteslutna från den omedelbara tillämpningen af föreskrifterna
om tillökning i tingens antal. I öfriga 57 domsagor, der tingsställena
äro tre eller flera, kan den af komiterade föreslagna tingsanordningen
icke blifva tillämplig utan en, i förening med minskad! antal tingsställen,
verkställd sammanslagning inom hvarje domsaga af flera tingslag till ett;
och det mål komiterade antyd! kunna genom deras förslag ernås, eller en
påskyndad lagskipning i hela riket med undantag endast af 8 domsagor i
de norra länen, kan icke vinnas utan en mycket genomgripande sammanslagning
af tingslagen med deraf följande olägenheter af i många fall för -

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

längda afstånd till tingsställena, kostnader för nya tingshusbyggnader, ökade
svårigheter för den ytterligare domsage- och tingslagsreglering, hvartill en
del städers möjligen blifvande förening med landsbygden kan föranleda, m. m.
Vid dessa förhållanden torde föga utsigt finnas derför att tätare domstolssammanträden
skulle i någon väsendtlig mån genom komiterades förlag, så
länge detta icke kan anses såsom en definitiv anordning, föranledas i flora
domsagor än de 46 först omförmälda. Skulle emellertid sådana ifrågasättas
äfven för flera eller färre af de öfriga 57 domsagorna, är möjlighet dertill
beredd genom bifogade förslag lika väl som genom komiterades.

Det har redan inom Högsta Domstolen framhållits, att komiterades
förslag, betraktadt endast såsom en tillfällig eller öfvergående anordning,
medförde alltför många ändringar i nuvarande förhållanden. Af sådan anledning
och i enlighet med ofvan uttalade uppfattning af förevarande frågas
omfång saknas i bifogade förslag föreskrifter i några ämnen, som komiterade
behandlat utöfver frågan om tätare domstolssammanträden. Sålunda synes,
hvad särskild! angår förslaget om en biträdande domare vid ordinarie domarens
sida, detta så nära beröra frågan om det definitiva ordnandet af domstolarne,
att det ensamt af detta skål icke torde böra ingå bland bestämmelserna
i en preliminär och mera tillfällig anordning. Det är dessutom
icke af den ifrågasätta sönderdelningen af tingen i flera sammanträden, som
behofvet af större biträde åt domaren egentligen framkallas. Hvad förslaget
i och för sig beträffar, hänvisa vi till de yttranden, som i Högsta Domstolen
blifvit afgifna.

Icke heller torde någon sådan tillökning i nämndemännens tjenstgöring
förorsakas af de tätare sammanträdena, att minskning af domför! antal nämndemän
eller annan förändring i gällande föreskrifter om häradsnäinnden är
nödvändig för beredande af lindring i göromålen. Med ^beräkning af de
så kallade sluttingen är antalet ordinarie tingssammanträden nu vanligen sex.
Enligt bifogade förslag åter skulle i de tingslag, der den nya ordningen
komme att gälla, antalet sammanträden uppgå till 5 i domsagor med två
tingslag och 10 i dem som bestå af endast ett, eller, derest särskilda sammanträden
för lagtima tingens afsilande äfven hädanefter skulle erfordras,
till 7 i de förra och 12 i de sednare domsagorna, lager man tillika i betraktande,
att de urtima tingen, vare sig för ransakning med häktade personer
eller för annat ändamål, der de ej alldeles upphörde, antagligen skulle
blifva betydlig! färre; att, då det svårligen kan förutsättas att målen i någon
betydligare mån skulle tilltaga i mängd till följd af den förändrade anordningen
af tingen, sammanlagda antalet rättegånsdagar under året antagligen
skulle blifva ungefärligen detsamma som tillförene; samt att de tingslag, der
förslaget blefve tillämplig!, med högst få undantag ligga i tätbebygda trakter,
der utstånden från nämndemännens bostäder till tingsstaden äro jern -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

förelsevis ringa, så torde föga anledning finnas dertill att nämndemännen
skulle i någon betydligare mån blifva betungade mera än förut.

I öfrigt hafva komiterade föreslagit åtskilliga förändringar i gällande
lag-betämmelser, särskild t uti 12 Kap. Rättegångsbalken, h vilka icke stå i
(-vilkorligt samband med frågan om tätare domstolssammanträden, utan kunna
lätteligen och måhända lämpligare behandlas särskild! för sig. Dessa förändringar
äfvensom de flera stadgande!!, hvilka komiterade i sitt förslag
intagit från nu gällande lag, för att af den tillämnade författningen gorå
ett mera afslutadt helt, hafva icke kunnat få någon plats i bifogade förslag,
hvithet, i öfverensstämmelse med det i Högsta Domstolen uppgjorda utkast,
afsigtligen blifvit begränsad! af redan antydd anledning, eller att man i den
nu ifrågasätta anordningen, hvilken kan betraktas såsom en mera tillfällig
och för en jemförelsevis kort öfvergångstid gällande, bör undvika allt, som
kan inverka på det slutliga beslutet om underdomstolarnes organisation och
dermed sammanhängande ämnen eller lägga något slags hinder, utöfver dem
som redan finnas, i vägen, för att vid dettas fattande kunna fritt välja hvad
som för framtiden pröfvas vara det bästa.

Beträffande ordnande! af tingstiderna och rättens sammanträden står
bifogade förslag i närmaste öfverensstämmelse med det i Högsta Domstolen
efter Lagkomiténs och Lagberedningens stadgande!! uppgjorda utkast, hvithet
dels för de tingslag, på hvilka den föreslagna förändringen skulle tillämpas,
bibehåller det i lagen gällande tingsbegreppet oförändrad!, hvarigenom ej
mindre enheten i lagstiftningen för rikets samtliga domsagor mera bevaras,
än äfven åtskilliga eljest nödvändiga lagförändringar undvikas, dels och
åsyftar att lemna tillfälle till en för både menighet och domare erforderlig
rättegångshvila under högsommaren, på samma gång som en verklig begränsning
mellan tingsperioderna, hvarigenom dessa hindras att flyta in i hvarandra,
åstad k ommes.

Benämningen tingslag har blifvit använd för att beteckna den domkrets,
som hörer till hvarje häradsrätts domvärjo och således utgör den judiciela
enheten. I detta hänseende torde benämningen härad numera icke
kunna anses fullt lämplig, då på åtskilliga orter flera härader äro förenade
till ett tingslag, och på andra ställen delar af härader afsöndrats såsom särskilda
tingslag, och det torde icke föranleda till någon tvetydighet, att i bifogade
förslag ej lemnats någon definition på hvad med tingslag bör förstås,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

eller att derunder inbegripes ej mindre härad, som ensamt utgör en domkrets,
än äfven bergslager, skeppslag in. in.

Bestämmelserna i §§ 2 och 3 öfverensstämma med komiterades förslag
deruti, att tingssammanträdenas antal gjorts beroende på det antal
tingslag, hvaraf domsagan består. De i dessa §§ omförmälda allmänna sammanträden
motsvara Lagberedningens “allmänna rättegångsdagar“ jemte
derpå följande sessionsdagar, samt äro jemförliga med de af komiterade föreslagna
månatliga tingen, allenast med den skilnad att de allmänna sammanträdena
äro ordnade i tvänne genom ferier åtskild a grupper.

Med afvikande från komiterades förslag att de månatliga tingen skulle
börjas å tisdag, men i öfverensstämmelse med hvad Lagkomité!! och Lagberedningen
ansett lämpligt, är föreslaget, att de allmänna sammanträdena
skola taga sin början å måndagen. Ju tidigare i veckan rättens förhandlingar
begynnas, med desto större visshet kan det antagas, att göromålen
skola medhinnas före veckans slut och således icke i en följande vecka behöfva
återtagas; och äfven med afseende å de tingsbesökandes beqvämlighet
torde ingen anledning finnas att gifva tisdagen företräde framför måndagen.

Uti § 6 äro för de tingslag, der ofvannämnda allmänna sammanträden
skulle införas, föreslagna de ändringar eller modifikationer i gällande lag och
författningar, som äro oundgängligen nödvändiga för att de med den föreslagna
anordningen åsyftade fördelar skulle vinnas.

Till förekommande deraf att den i Rikets Ständers skrifvelse anmärkta
sedvana, att utslag och domar i allmänhet endast afkunnas vid slutet af
hvarje ting, skulle kunna gorå sig gällande jemväl i afseende å de i förslaget
omförmälda två tingsperioderna, har ansetts nödigt att, i närmaste
öfverensstämmelse med Lagberedningens och komiterades förslag, bestämma
viss tid, inom hvilken dorn skall afkunnas sedan parterna öfverlemnat målet
till rättens pröfning eller detsamma, äfven om part äskar uppskof, ändock
pröfvas vara i det skick att slutlig dorn deri bör meddelas.

Dröjsmål kan visserligen också förorsakas derigenom att rätten ej med
tillbörlig skyndsamhet under rättegången meddelar beslut angående jäf, invändningar
och uppskof. Men då vår nu gällande lag, hvilken ingalunda
tillstädjer onödigt dröjsmål i detta afseende, likväl icke föreskrifver någon
viss tid, inom hvilken dylika beslut i rättegången skola afsägas, torde i den
nu föreslagna anordningen af tingen icke förefinnas någon giltig anledning
att i detta hänseende för det antal domsagor, detta förslag afser, meddela
särskilda bestämmelser, hvilka icke hafva någon motsvarighet vid alla öfriga
häradsrätter eller vid stad sdomstolar n-a.

Det i § 9 införda stadgandet derom, att, der två eller flera tingslag
blifva sammanslagna till ett, för att derigenom vinna fördelen af tätare sammanträden,
hvarje af de ursprungliga tingslagen skall ega att välja nämnde -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

män till enahanda antal som förut, öfverensstämmer med den i Rikets Ständers
skrifvelse yttrade åsigt.

Genom den föreslagna författningen skulle icke något lagrum helt och
hållet upphäfvas, utan endast vissa lagrum upphöra att ega tillämpning på
de tingslag, h vil ka förfa ttningsförslaget åsyftar, men deremot qvarstå orubbade
i fråga om alla af förslaget ej berörda tingslag.

Deremot lärer det blifva nödigt att i expeditionstaxan till § 14, anangående
tiden för expeditioners utlemnande, gorå ett tillägg, hvartill särskilt
förslag här bifogas.

Några särskilda bestämmelser för att bereda öfvergången från den nuvarande
till den nya anordningen af tingen torde ej vara behöfliga. Så
torda det icke skäligen kunna befaras att å det första allmänna sammanträde,
som inträffar efter den nya ordningens införande, något menligt hopande
af uppskjutna mål skall ega rum, då det ju lärer vara domaren obetaget
att vid det nästföregående tinget utsätta dylika mål till fortsatt behandling
å annat allmänt sammanträde än det första. Icke heller i fråga
om lagfart blifva särskilda föreskrifter af nöden; ty de stadgande^ som
gälla om uppbuds och fastas meddelande i de orter, der för närvarande endast
två ting om året hållas, blifva, i samma stund författningen träder i
verksamhet, tillämpliga jemväl å de tingslag, hvarest tingens antal förut varit
tre men genom författningen nedsättes till två; och med dessförinnan börjad
lagfart förfares följaktligen så som i lag är stadgadt om ort, der årligen endast
två ting hållas.

Det synes antagligt, att Kongl. Maj:t, derest bifogade förslag blefve
lag, skulle, för vinnande af tätare sammanträden, ej mindre i de fyra domsagor,
som för närvarande bestå hvardera af två tingslag med gemensamt
tingsställe, anbefalla en sådan sammanslagning, att hvarje af dessa domsagor
komma att utgöra endast ett tingslag, än äfven låta genom sammanslagning
ordna de fem domsagor, som nu bestå af flera tingslag men med två tingsställen,
på sådant sätt att de hvar för sig komma att utgöra allenast två
tingslag, hvarförutan det måste förutsättas såsom möjligt, att för enahanda
ändamål ytterligare en eller annan sammanslagning af tingslag kan komma
att ega rum. 1 dessa fall är det af ej ringa vigt, att vid beslutet om sammanslagningen
fogas sådana bestämmelser att, derest vid en definitiv reglering
af domkretsarne det skulle finnas ändamålsenligt att ånyo skilja omförmälda
tingslag från hvarandra, sådant må kunna ske utan större svårighet,
än nådigt är.

Bland bestämmelser i detta hänseende torde den förtjena särskild uppmärksamhet,
att de så kallade sm åprotokollen äfvensom förteckningen öfver
förmynderskap sk rifva s så, att ärendena för hvardera af de äldre, till ett
förenade tingslagen kunna med lätthet särskiljas och utgöra ett samman -

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

hängande helt. Då emellertid stadgande^ härom lära vara af administrativ
natur, hafva några sådana icke blifvit i bifogade förslag intagna.

Stockhom i Mars 1872.

ALB. LINDHAGEN. A. ÖRBOM. L. ANNERSTEDT.

Vidimeras
ex officio

G. F. W. Lamberg.

)

Förslag

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Förslag

till Förordning angående ändring i vissa fall af gällande
häradsting.

”Med ändring af — — — ___ _ ___ _ _ _ _

bestämmelser

från och med början af år 1873.”

Rätteligen transsumeradt, betygar

ex officin

C. F. W. Lamberg.

Bih. till Miksd. Bröt, 1872. 1 Sami. 1 Afd. 14 Raft.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

Förslag

till Kongl. Kungörelse om förändrad lydelse åt 14 § i Kongl. Förordningen
den 30 November 1855 angående expeditionslösen.

§ 14. Expedition--------------'' a“ ''U1f‘:

o) Vid Häradsrätt -----, ---• - — tmgets slut.

Expeditionerna i de mål, hvari dom blifvit afkunnad vid sadant
allmänt sammanträde under tinget, som afses i Kongl. Förordningen
den-----angående tätare sammanträden åt

Häradsrätterna i en del härader eller tingslag, skola pa tiar ofvan
föreskrifvet sätt hållas tillgängliga, då part deremot anmalt missnöje
för fullföljd af talan i högre rätt, inom sex dagar, men eljest
inom fjorton dagar efter det domen afkunnades.
b) Vid syn--------etc.

Likalydande med den vid Statsråds-protökollet öfver Justitie-departements-ärenden
af den 22 Mars 1872 fogade bilaga; betygar

ex officin

G. F. W. Lamberg.

STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MA RO US, ,1872.

Protokoll öfver Justitie-Ärenden, hållet uti Kong!. Maj:ts Högsta
Domstol Onsdagen den 8 December 1869.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitie-Råden: Alexanderson,

Quensel,

Friherre Leuhusen,

Bolin,

Dreijer,

Olivecrona,

Lagerstråle.

Efter fortsatt föredragning af Revisions-Sekreteraren Lindhagen afslutades den i
gårdagens protokoll sednast omförmälta granskning af följande utaf förordnade kommitterade
uppgjorda och den 9 sistlidne November af Kongl. Maj:t till Högsta Domstolens
utlåtande remitterade lagförslag, nemligen till Do Stadgar angående allmänna
Underdomstolarne å landet; 2:o Förordning om vissa lagförändringar i sammanhang
med antagande af nämnda stadga; 3:o Förordning angående ändring af 2 Kapitlet 13
§ Kyrkolagen; 4:o Förordning om tillägg till 6 § i Förordningen om Landsting; 5:o
Förordning om ändring af 1 § i Förordningen den 12 Februari 1846, om uppgifter
till domstolarne angående timade dödsfall; 6:o Förordning om ändring af 138 § i
Kongl. Stadgan om Skiftesverket i Riket den 9 November 1866; 7:o Förklaring angående
högsta antalet nämndemän vid vissa syner; och 8:o Förordning om ändringar
i Förordningen angående expeditionslösen den 30 November 1855; -- hvilka förslag
äro detta protokoll bilagde i tryckta exemplar.

Justitierådet Lagerstråle afgaf följande skriftliga yttrande: ”Ehuru det förslag till
ordnande af underdomstolarne å landet och till nya bestämmelser om tiden och sättet
för dessa domstolars sammanträden, som lagberedningen, för omkring tjugo år tillbaka,
genom dess förslag till ny Rättegångsbalk utarbetat, visserligen enligt mitt omdöme i
flera hänseenden äger företräde framför de nu till granskning anmälda, anser jag mig
likväl icke från olikheten emellan dessa förslag höra hemta anledning att afstyrka äntå

gandet af dessa senare. För mig är nemligen dervid bestämmande, att någon utsigt
för närvarande antagligen icke förefinnes att kunna få genomfördt lagberedningens
mera genomgripande förslag, hvars tillämpning ovilkorligen förutsätter den anordning,
att i hvarje domsaga skall vara allenast en tingsstad. Äfven den anmärkning kan
val emot de förevarande förslagen framställas, att genom deras antagande oegentligheter
skola uppstå, i thy att vissa hitintills för stad och land gemensamma lagstadganden
i rättegångsordningen ändras ensamt för domstolar^ å landet, och att andra
åter, som äga tillämpning jemväl för domstolarne i städerna, återfinnas i eu förordning,
som icke omedelbart berör dessa; men med afseende å ifrågavarande lagstadgandens
innehåll och snart sagdt omöjligheten att, vid partiella reformer af en i många hänseenden
föråldrad rättegångsordning, kunna undvika oegentligheter, hvilkas tillvaro bör
blifva snart öfvergående, anser jag mig icke heller af denna omständighet hindrad
från att i hufvudsakliga delar biträda de framställda förslagen, vid hvilkas granskning
följande anmärkningar af mig ansetts påkallade.

l:o) Stadgan angående allmänna under domstolarne på landet.

§ 1. Särskilda häraders sammanslagning till ett tingslag torde icke utgöra tillräcklig
anledning att förändra den af ålder varande benämningen å underdomstolen
på landet, helst ett efter stadgan nybildadt tingslag troligen i de flesta fall fortfarande
kommer att ytterst hvila på härads-indelningen. Föreskriften om sättet för
underdomares utnämnande, likasom bestämmelsen om konungens rätt att ordna tingslagsområdena
och domsagorna, synes icke hafva sin råtta plats i civil-lagen. Lämpligast
vore antagligen, att donna § blefve uppställd i nära öfverensstämmelse med
nuvarande lydelse af motsvarande lagbud. Den kunde då affattas sålunda: ”Underdomstol
å landet är häradsrätt. Den utgöres af häradshöfding och nämnd”.

Om denna anmärkning varder godkänd, följer deraf, att i flera af de efterföljande
§§, såsom 2alra, 3:dje, 12:te, 13:de med flera, orden domare och domareembete
utbytas emot häradshöfding och häradshöfdinge-embete.

§ 3. För att närmare bestämma betydelsen af den bär först förekommande benämningen
”tingslag”, kunde, efter samma ord, tilläggas: ”ehvad detsamma består af
ett eller flera härad”. Högsta antalet af nämndemän torde lämpligast i donna § införas
och i sådant fall utsättas till tjugofyra. Indelningen af deras tjenstgöring bör
icke ske utan samråd med nämnden.

§ 4. Den genom Kong!. Brefvet den 12 Februari 1824 anbefallda fördelning af
härad i vissa nämndemansdistrikt har, så vidt erfaras kunnat, icke annorledes kommit
till stånd, än att socknarne, än hvar för sig, än vissa gemensamt, än alternerande
med hvarandra, utgjort dessa distrikt. Olägenheten af hvarje tingslags ovilkorliga
indelning i tolf kretsar synes icke vara ringa, synnerligast der tingslag består af få,

men stora kommuner, livilka då inom sig måste delas i flera distrikt och derigenom
tvingas att inom hvarje af dessa uppsöka särskilda personel'', om än lämpligare val
kunde ske, derest begränsningen vore borttagen. I allmänhet synes enklast vara att
nämndeman utses särskildt för hvarje kommun. Aro ej tolf kommuner inom tingslag,
skulle då eu eller flera välja mer än en nämndemän, sä att hela antalet blefve minst
tolf. Besluta åter de flesta kommunerna inom ett tingslag att flere än tolf skola inom
ofvan högst bestämda antal utses, böra, derest kommunernas antal är mindre än
nämndemännens, eu eller flera kommuner välja mer än en nämndemän. Finnas inom
tingslag mer än 24 kommuner, då skola två eller flere af dem förenas till gemensam
valkrets, till dess att antalet blir 24. 8vilka kommuner, som skola utse mer än en
nämndemän, eller förenas till gemensam valkrets samt ordningen emellan kommunerna,
derest de vexelvis skola välja flera nämndemän, synes lämpligast kunna bestämmas af
konungens befallningshafvande, sedan kommunalstämmorna blifvit börda. Finnes inom
tingslag del af kommun, som i öfrig! tillhör annat tingslag, bestämme ock konungens
befallningshafvande, sedan vederbörande blifvit hörde, huruvida donna del må utgöra
särskild! valdistrikt, eller ock deltaga i nämndemannaval med annan kommun eller
valkrets inom tingslaget. Aro flera kommuner förenade till gemensam valkrets, bestämmer
konungens befallningshafvande i hvilken kommunalstämma valet skall ske.

§ 6. Anställning i konungens eller rikets tjenst synes icke höra utgöra ovilkorlig!
hinder för embets- eller tjenstemans väljande till nämndemän, allenast den välde
lemnas rätt att uppdraget sig afsäga, om han af sin tjenstebefattning är hindrad att
detsamma fullgöra; hvaremot enahanda stadgande, som i kommunalförfattningarne förekommer
om dom, som icke kunna innehafva förtroendeuppdrag, såsom ordförande i
kommunalstämma eller bland kommunalfullmäktige, torde höra bär införas, äfvensom
den på samma grund, som ett dermed jemförlig! stadgande i fråga om kommunalnämnd,
hyllande bestämmelsen att, med hänsigt till deras tjenstebefattning, kronofogde,
länsman eller annan allmän åklagare icke må vara ledamot i nämnd.

§ 7. Afsägelserätten för embets- och tjensteman, som af sin befattning finner
sig hindrad att nämndemannauppdrag fullgöra, torde i denna § höra införas.

§ 11. Om § 1 erhåller föreslagen förändrad lydelse, kan förevarande § utgå
samt dess åberopande i ingressen bland upphäfva lagrum bortfalla och paragraf-följden
i stadgans härefter följande delar rättas.

§ 12. Hofrätten synes höra erhålla pröfningsrätt dels om biträde åt ordinarie
häradshöfdingen är behöflig!, dels om det föreslagna biträde! icke blott har erforderlig
skicklighet utan ock är till uppdraget lämplig!. Till förekommande af sedermera
uppkommande stridigheter, synes vid ordinarie domarens anmälan hos hofrätten ock
höra biläggas skriftlig! förklarande från den föreslagne, att han är villig emottaga

cist ifrågasatta förordnandet och att öfverenskommelse med ordinarie domaren om ersättningen
derför blifvit träffad.

§ 13. Det eller de uppdrag, som af häradshöfdingen lemnas den biträdande
domaren, torde, till förekommande af olägenheter i flera hänseenden, höra skriftligen
meddelas. Förtydligande synes erforderligt för att förekomma att icke ägodelningsärenden
må kunna, utan särskild! hofrättens förordnande, till biträdande domaren
öfverlemnas. Orden i tredje punkten ”i domarens hemvist, då denne ej när är” äro
tilläfventyrs väl mycket inskränkande och skulle kunna utbytas emot ”i domarens
ställe då denne ej när är”.

§ 14. Lista punkten om ledighet för domaren utan särskild! förfall lärer, såsom
ett administrativt stadgande, kunna ur den föreslagna lagtexten utgå.

§ 16. Till undvikande af missförstånd torde i sista punkten böra, tydligare än
nu är förhållande!, utmärkas, att domarens pröfningsrätt för bestämmande af annat
sammanträdesställe, än vanliga tingsstaden, afser allenast de sammanträden inför rätten
och domaren, som icke äro lagtima ting.

§ 18. Med afseende derå att i största delen af landet jordbruksarbetet, såsom
störst och angelägnast i Augusti månad, då upptager befolkningens tid mer än vanligt,
synes äfven donna månad böra undantagas från de månader, i hvilka lagtima
ting skola hållas. Ehuru af mindre väsendtlig vigt om tingen börjas å måndag eller
tisdag, förefaller det dock som, derest största afseende! bör fästas å förhållandena i
de till antalet sannolikt flesta domsagor, der afståndet för de tingsbesökande icke ätsa
långt, att en hel dag för resan till tinget åtgår, måndagen skulle vara den lämpligaste
begynnelsedagen.

§ 19. Äfven der tvä tingslag höra till en domsaga torde Januari och Augusti
månader kunna undantagas från lagtima tings hållande, dels på förut angifvet skål
hvad sistnämnda månad beträffar, dels med afseende å behofvet för domaren att efter
hvarje kalenderårs slut hafva någon tids uppehåll i tingsarbetet för en del andra embetsåliggandens
expedierande. Angående begynnelsedagen för tingen åberopas anmärkningen
vid föregående §, och erfordras, om de nu framställda anmärkningarne
varda godkända, deraf nödig omskrifning af månadsindelningen för tingen i de särskilda
tingslagen.

§ 20. Tiden för sommartingen är visserligen lika med den hittills bestämda;
men då denna tid mångenstädes visat sig vara alltför knapp, och genom Kongl. Brefvet
den 13 Januari 1757 för närvarande är anvisad utväg att för vissa orter få andra och
längre tiugsterminer, än de i lagen stadgade, synes åtminstone den förlängning nu
kunna i lagen medgifvas, att sommartingen må utsättas till Juni månads slut.

§ 23. Bestämmelsen i sista punkten, att slutdag för ett ting icke må sättas närmare
följande ting än två månader, kan emellan vinter- och sommartingen svårligen
allestädes efterlefvas. Tillräckligt uppehåll synes för de flesta förhållanden vara iakttaget,
om denna bestämmelse ändras till en månad, eller åtminstone minskades till sex
veckor.

§ 24. Då den af häri förekommande stadgan den härflytande olägenhet, att dom
i mål stundom kommer att meddelas af annan häradshöfding än den, som målet senast
handlagt, kan väsentligen förringas derigenom att vid ledighet åt häradshöfding från
ordinarie ting, eller vid ombyte af vikarie, den föregående tingsförrättaren, der icke
hinder af sjukdom eller annat förfall är i vägen, förbehålles rätt, eller ålägges såsom
skyldighet att i handlagda mål, deri domar eller utslag icke äro meddelade, afkunna
dessa å det påföljande tinget, torde anmärkningen emot denna § kunna inskränkas
till erinran allenast derom, att, då äfven afslag å framställd begäran om uppskof synes
böra genast afkunnas inom samma tid som beviljandet af uppskof, paragrafen borde
ändras så, att beslut öfver invändningar i rättegången, eller öfver begäran om uppskof,
så ock uppskofsdom, som föranledes af parts utevaro, äfvensom dom öfver
häktad, skall afkunnas genast eller nästa dag.

§ 27. Med afseende å lydelsen å ett till Högsta Domstolens yttrande remitteradt
förslag om Gudstjenst vid häradsting, torde denna § icke höra hänvisa till kyrkolag,
utan till hvad särskild! stadgas.

§ 28. Derest några böter icke blifvit vid lagtima ting ådömda, synes kronofogden
böra derom underrättas.

§ 29. I afseende å anteckningarne i brädden af lagfarts-, intecknings- och förmynderskapsprotokollen
torde den nu gällande föreskriften vara mera egentlig än den
föreslagna.

§ 32. Ordställningen i tredje punkten, såsom icke öfverensstämmande med den
mening, den skolat uttrycka, kunde lämpligen ändras så, att om häktningen är af
domstol pröfvad, med ransakningen må anstå en månad eller längre, derest vid rån
sakningens uppskjutande klarligen finnes, att det ändamål, som med uppskofvet åsyftas,
icke kan inom en månad vinnas.

§ 33. Orden "som vid rätten anhängig! är”, såsom inskränkande den rätt, parter
för närvarande kunna anses, utan olägenhet för det allmänna, äga, torde höra utgå.

§ 38. Enligt föreslagna lydelsen, skulle lagfart eller inteckning eller förordnande
för förmyndare icke kunna erhållas å sådan! rättens sammanträde, som i första punkten
afses. För närvarande kunna dock dylika ärenden handläggas å förekommande
extra rättegångsdagar under lagtima tingen, och, om än detta förhållande möjligen i
ett eller annat fall, såsom i förslagets motiver antages, ledt till missbruk, synes mig

derföre icke fullt giltig anledning förefinnas att borttaga en, synnerligast hvad inteckningars
beviljande angår, värderik lättnad för affärsverksamheten. I de aldra flesta
fall kan sannolikt antagas, att för närvarande inteckning sökes innan en skuldsedel
ännu utgått från gäldenärens ägo, och de fall åter, då två eller flera fordringsägare
söka att framför hvarandra vinna en sådan säkerhet, höra efter min förmening till
undantagen. Att derföre tillintetgöra en redan befintlig förmån, bestående i möjligheten
att under ting, som i flera månader fortgå, kunna under tiden från de allmänna
rättegångsdagarnes slut tills domslösen få dylika ärenden handlagda, synes mig derföre
icke vara ändamålsenligt. Utan rubbning af lagstadgandets innehåll för öfrig! skulle
detta förhållande, under förutsättning att domaren sjelf är villig att bereda allmänheten
fortfarande en sådan förmån, kunna rättas, om till första punkten gjordes det
tillägg, att när sådan rättegångsdag är kungjord i häradets kyrkor minst åtta dagar
förut, dervid ock må handläggas sådana ärenden, öfver hvilka särskilda protokoll
skola föras. En omskrifning af senare punkten blefve häraf erforderlig, dervid jemväl
hänvisningen till 14 kap. 4 § Jordabalken, såsom mindre egentlig för kostnader vid
syner i andra mål än jordatvister, kunde utbytas mot den mera allmänna hänvisningen
till ”hvad särskild! är stadgadt”.

Till förtydligande af första punkten torde, efter der förekommande ordet ”äskas”,
erfordras ett tillägg ”under sådan! ting”.

§ 40. Hofrättens bestämmelserätt om tingsturernas början torde höra närmare
angifvas genom inskjutande af orden ”för hvardera tingslaget”.

§ 41. Till förekommande af allt för många måls hopande å första tingen efter
stadgans tillämpning, torde vara lämplig! att i fråga om mål, som i tingslag med
månadsting från föregående hösteting uppskjutas, rätten äger bestämma i domsaga,
som utgöres af ett tingslag, å hvilket af de under årets första fyra månader, och i
domsaga, som utgöres af två tingslag, å hvilket af de under årets första fem månader
infallande ting hvarje mål skall förekomma.

§ 42. Derest anmärkningen vid 1 § gillas, torde donna § kunna ur stadgan utgå.

Ingressen. I följd af anmärkningen vid § 11, om den godkännes, bör 1 kap. 8
§ Rättegångsbalken ej vara upptaget bland de lagrum, som i viss mån upphäfvas.

Då 19 kap. och 20 kap. 1 § Rättegångsbalken omfatta stadganden äfven för
andra rätter än underrätt på landet, synes upphäfvande! af dessa lagrum, derest det
befinnes lämplig!, höra få sin plats i förordningen om vissa lagförändringar i sammanhang
med förevarande stadga och der intagas näst efter § 7; men då 20 kap. 1 §, utom
det deri förekommande bötesansvar, hvilket utan olägenhet torde kunna bortfalla,
jemväl innefattar föreskrift om anmälan af träffad förlikning, af domstol gillad, torde,
enär skäl saknas för borttagande af donna fördel, sistberörda §, med uteslutande af

dess mellersta moment, böra bibehållas och i sin förändrade lydelse i ofvanberörda
förordning intagas.

2:o) Förordning om vissa lagförändringar i sammanhang med antagandet af
stadga angående allmänna under domstolar ne å landet.

§ 4. Med afseende dels derå, att antalet ting inom ett tingslag kan genom
konungens förordnande blifva olika under ett år, emot hvad det varit under ett föregående,
dels å förhållandena vid öfvergången emellan nuvarande stadganden och de
föreslagna nya, torde bestämmelsen om tiden då lagfarten anses slutad och då fasta,
der sådan skall meddelas, bör af rätten utfärdas, lämpligast ändras till det ”ting, som
infaller näst efter natt och år då första uppbudet beviljades”.

§ 5. Derest benämningen häradsrätt varder bibehållen för underdomstol å landet,
iakttages deraf nödig rättelse i denna §.

§ 6. 1 likhet med hvad som vid förslagets granskning blifvit af hofrätten öfver
Skåne och Blekinge anmärkt, torde, då en omskrifning af 11 kap. 4 § Rättegångsbalken
nu är i fråga, jemväl ett förtydligande bära ske om stämningstidens beräknande,
hvilket skulle vinnas, om paragrafen erhölle följande lydelse: ”Käranden vare skyldig
låta svaranden fä stämning fjorton dagar före tinget, der lian inom tingslaget bor;

utom tingslaget eller i annan stad —--Är den utom riket som stämmas skall,

kåfve sex månaders tid. I alla dessa fall räknas ej den dag då svaranden stämningen
fick. Om i tingslag, der tingen af domaren utsättas och kungöras skola, stämning
efter thy, som nu sagd! är, fordrar längre tid--— hållas skall”.

Sedan i § 5 är förutsatt att stämning kan ställas å viss dag, utan att denna
dag tillika är första dagen af tinget, torde förevarande § jemväl höra erhålla ett
tillägg af innehåll, att, der stämning är ställd till viss sådan dag, stämningstiden
räknas till densamma.

§ 8. Enär stadgandet i 24 kap. 5 § Rättegångsbalken icke har tillämplighet å
häradshöfding i domsaga med månadsting, och ansvarsbestämmelsen jemväl i hvad
den skulle komma att afse ofri ga häradshöfdingar numera, med afseende å lydelsen
af 25 kap. 1 < § Strafflagen, torde vara obehöflig, synes förstberörda lagrum kunna
upphäfvas, utan särskild hänvisning till något af konungen meddeladt stadgande.

§ 9. Bestämmelsen om upphörande af häradets rätt att erhålla andel i vissa
böter synes icke med nu föreslagna lagstadganden äga något sammanhang. Donna §
torde alltså kunna utgå eller åtminstone inskränkas till det stadgande, att häradets
lott icke vidare skall emellan häradshöfding, nämnd och härad fördelas.”

Justitierådet Olivecrona anförde: ”Innan jag går att yttra mig om de principer,
hvarpå det remitterade förslaget hvilar, tillåter jag mig att förutskicka några allmänna
anmärkningar.

Då förslaget afser att under den lagstiftande maktens pröfning lägga förändrade
stadgande!! ”angående häradsrätternas arbetssätt, äfvensom de öfriga föreskrifter, som,
dermed ägande sammanhang, kunde finnas erforderliga och lämpliga”, framställer sig
för mig den frågan:

Är det ändamålsenligt att särskild! lagstifta angående verksamheten hos en viss
klass af underdomstolar och i sådant afseende vidtaga förändringar, som inverka på
öfriga delar af den allmänna rättegångsordningen?

Enligt min uppfattning måste en sådan fråga nekande hesvaras. Rättegångsordningen,
tagen i vidsträckt betydelse, är nemligen med nödvändighet ett organiskt
helt, och sä väl organisationen af domstolar^ som den bestämda ordningen för deras
verksamhet sammanhänger mycket nära med de rättegångsform er och beskaffenheten
af den bevisning, hvilka Staten erkänner såsom nödiga för möjligheten att gorå omtvistade
eller kränkta rättigheter lagligen gällande. Af domstolarnes sammansättning
— om af allena lagfarne män eller af en eller flere lagkunnige, som vid sin sida
hafva ett antal icke-lagfarne, för att antingen deltaga i pröfningen af alla rättsärenden
eller blott afgifva yttrande, rörande faktiska förhållanden, o. s. v., af sjelfva sättet för
dessa domstolars verksamhet och omfånget deraf — beror i väsendtlig mån hela
karakteren af proceduren, om den skall blifva hufvudsakligen skriftlig eller muntlig
eller eu förening af beggedera, om i brottmål inqvisitorisk eller accusatorisk procedur
eller en sammansättning af båda skall äga rum, eller om i civila mål den skriftliga
förhandlingen i processförfärandet blir den rådande. I anledning af detta nära samband
mellan domstols-organisationen, sättet för domstolarnes verksamhet och dess
omfång, formerna vid sj elfva procedere och i viss man äfven bevisningen, kan det
derföre i allmänhet icke vara ändamålsenligt att söka genomföra en mera genomgripande
förändring särskild! med afseende på någon viss allmän domstol eller dess
verksamhet, emedan sådan! antingen rubbar sammanhanget i Rättegångsbalkens öfriga
delar eller lätt kali komma att medföra följder, som icke alltid kunna på förhand
beräknas. Är en reform i vårt rättegångssätt af behofvet påkallad, hvilket jag villigt
erkänner, bör man ock, enligt min tanke, taga rättegångsordningen i sin helhet under
öfvervägande och deri, i ett sammanhang, gorå de nödiga rättelserna, hvarigenom
man åtminstone kan hoppas att bibehålla den i all lagstiftning så ytterst vigtiga konsekvensen
och gorå den gällande i genomförandet af de grundsatser, hvarpå hela
rättegångsordningen skall hvila. Jag vet visserligen, att man härvid skall mota mig
med det inkastet, att man, under eu följd af år, har lyckats att tid efter annan vidtaga
ganska vigtiga förändringar såväl i den allmänna privaträtten som i den gällande
kriminalrätten och att just dessa småningom genomförda, delvis gjorda förändringar
af Missgernings- och Straff-balkarne i 1734 års lag slutligen gjort det möjligt

att få 1864års nya Strafflag antagen och dermed den fullständiga ombildningen af
hela den svenska kriminalrätten fulländad. Men härvid måste erinras, att det mycket
väl kan låta sig gorå att ändra bestämmelserna i den allmänna privaträtten, rörande
vissa rättsinstitutioner, såsom t. ex. arf, testamente, giftorätt o. s. v., utan att i sin
helhet ombilda privaträtten, alldenstund nämnde rättsinstitutioner icke stå till hvarandra
eller Öl liga delar åt nämnde rätt i det oskiljaktiga sammanhang, att eu förändring
i ena delen nödvändigt skall rubba eller verka störande på beståndet af alla
de öfriga. På samma sätt är förhållandet med kriminal-lagstiftningen. Man har utan
olägenhet kunnat efter hand förändra lagens bestämmelser rörande stöld, rån, bedrägeri
och förfalskning, mord, dråp m. m., emedan en ändring i bestämmelserna rörande
sådana klasser af brott icke ovilkorligen upphäfver konseqvensen i kriminal-lagstiftningen
eller verkar skadligt för en generel reform af Strafflagen i dess helhet. Förhållanderne
äro derföre väsendtligen olika, då det gäller eu förändring i den civila
lagen eller i brottmålslagen och då fråga är om reformer i Rättegångsbalken.

Betraktar man nu rättegångsordningens historiska utveckling, visar det sig, att
så väl domstolarnes organisation som sj elfva proceduren hos oss varit under århundraden
grundad på långvarig sed och att den erhållit sin vidare uteckning genom
nya rättsbruk, som efter hand vunnit upptagande i lagen. 1614års Rättegångs-ordinantia
och 1615års Rättegångs-process, Indika icke blott allra först tillskapade en
permanent kollegial öfverdomstol med stadgad verksamhet, utan ock grundläde en
bestämd instansordning, åvägabragte härigenom den första egentliga reform af den
gamla, af främmande rättsbruk visserligen till eu del berörda, men dock på egendomlig
grund utbildade svenska processen. 1734års lag endast närmare bestämde
detaljerna af den under Gustaf II Adolfs tid anordnade rättegångsordningen och upptog
i Rättegångsbalken hvad praxis redan länge börjat godkänna. Sedan dess har
lagstiftningen på detta område hufvudsakligen visat sig verksam, dels i grundläggningen
af Högsta Domstolen och i de föreskrifter, som deraf voro en nödvändig följd,
dels i den år 1849 verkställda indragning af åtskilliga privilegierade domstolar samt
åt tvenne allmänna underrätter, kämners- och lagmansrätterna, hvilkas upphäfvande
lagkomitéen redan 1815 förordat; men i (ifrigt hafva Rättegångsbalkens föreskrifter
förblifvit nära nog oförändrade.

I utlandet har, under närvarande århundrade, lagstiftningen för rättegångsväsendets
ordnande utvecklat en särdeles vidsträckt verksamhet, och de flesta stater, om
man undantager England, hafva antagit nya lagar för så väl civil- som kriminalprocessen.
Frankrike har härvid gått förut och gifvit exemplet, och de nya lagar,
som i sådant afseende kommit till stånd i Schweitz, Italien, Grekland, Tyskland,
Ryssland o. s. v., hafva med större eller mindre modifikationer upptagit de grund 2 -

satser, som återfinnas i den franska Gode de procédure civile eller i Gode d!instruction
criminelle. Denna så att säga allmängiltighet, som dessa, grundsatser tillvunnit
sig inom de europeiska samhällena, torde kunna få anses innebära bevis om deras
riktighet och öfverensstämmelse med den nuvarande, europeiska civilisationens kraf.
Äfven lagkomitéen och lagberedningen hos oss hafva i många fall sökt i den svenska
lagstiftningen införa flera af de nämnda grundsatserna, lämpade efter våra förhållanden,
och i sådant afseende äfven rätteligen föreslagit Rättegångsbalkens skiljande i
tvenne delar, en för civil- och en för kriminalprocessen. Och det är att lägga vigt
vid den omständigheten, att, vid de reformer i processen, som i utlandet blifvit genomförda
i senare tider, har man i de flesta fall betraktat saken från synpunkten af nödvändigheten
att i ett sammanhang ombilda vare sig civil- eller kriminalproceduren
och att ställa donna i ett naturligt samband med domstolsorganisationen. Donna
verksamhet, i nu antydda riktning på processrättens område, har isynnerhet yttrat
sig efter 1848—49årens revolutionära rörelser och åsyftat hufvudsakligen afskaffandet
af inqvisitorisk procedur och införandet af accusatorisk i brottmål, jury, muntligt förhandlingssätt
vid domstolarne och offentlighet dervid o. s. v. Exempel härpå genom
nya rättegångsordningar i brottmål lemna Preussen 1849 och 1867, Österrike 1853,
Oldenburg 1857, Braunschweig 1858, Grekland och Baden 1864, Hessen 1865, Ryssland
1866 samt Sachsen och Wtirtemberg 1868. För närvarande äro under utarbetande
nya sådana lagar för Österrike, Nordtyska Förbundet och för Italien; och bland
stater, som under de senare åren antagit nya rättegångsordningar i civila mål må
likaledes nämnas Braunschweig och Hannover 1850, Oldenburg 1857, Baden, Grekland
och Ryssland 1864, Italien 1865, Wtirtemberg 1868, hvarförutan förslag blifvit
uppgjorda till nya civil-processordningar för Preussen, Österrike, Holland, Danmark in. fl.

Hvilka svårigheter som uppstå genom att lösrycka en del af rättegångsordningen,
för att deri åstadkomma en förändring, ådagalägger bäst det nu ifrågavarande förslaget
till ”stadga angående allmänna underdomstolarne på landet in. in”. Det har
till hufvudändamål att söka åstadkomma en reform i häradsrätternas ”arbetssätt”;
men förslaget har icke kunnat genomföras utan att i sammanhang dermed andra förändringar
blifvit ifrågaställda såsom:

dels ändring i nämndens väljande och domfört antal af nämndemän, samt införandet
af en ny institution af en qvasi-ordinarie domare vid sidan af den ordinarie
domhafvanden;

dels ändringar i åtskilliga lagens ram, hvilka upphäfvas såvidt de angå häradsrätt,
men i öfrigt skola fortfara att gälla, hvilket icke kan annat än förorsaka oreda, samt

dels ändringar i det för under-rätt i stad och på landet gemensamma i kontumacialför
farandet.

Hela förslaget hav härigenom af helt naturliga skäl fatt en större omfattning, än
som afser ”arbetssättet” vid häradsrätterna. Detta har ock gjort att förslaget äfven
måst tilläggas den evasiva titeln af ”stadga angående under domstolar ne å landet, m.
m.”, och det hela har blifvit sådant, att det svårligen kan, såsom man synes hafva
föreställt sig, inpassas i en fullständig ny Rättegångsbalk, vare sig den af lagberedningen
utarbetade eller någon annan sådan. Jag yttrar detta icke såsom något klander
emot hrr kommitterade, utan allena såsom ett bevis på svårigheten, ja, man kan
hardt nära säga, omöjligheten att lämpligen partielt fördela den del af Rättegångsbalken,
som afser underrätt på landet, utan att gorå sådant i sammanhang med en
omarbetning af hela vår rättegångsordning.

Förslaget har, enligt hvad kommitterade omförmält, till sitt förnämsta syftemål att
åstadkomma större skyndsamhet vid ärendens behandling vid häradsrätterna. Det
är också just långsamheten i rättegången vid domstolarne på landet, som länge utgjort
föremål för en allmän klagan. Visserligen är det sannt, att den nuvarande
långa tidrymden mellan hvarje återkommande tingstermin måste i hög grad bidraga till
en allt för stor långsamhet i lagskipningen, och tätare domstolssammanträden skulle
utan tvifvel kunna icke obetydligt förkorta den nu vanliga tidsutdrägten för processers
afslutande vid häradsrätterna; men den egentliga och förnämsta orsaken till fördröjandet
af rättegångars slut i anledning af uppskof från det ena tinget till det andra,
måste i de flesta fall sökas i parternas bristande förmåga att sjelfva kunna fora
sin talan, samt i okunnighet om de bevis, som erfordras för gjorda påståenden eller
invändningar. Donna oförmåga, donna okunnighet föranleder nu med nödvändighet
flera uppskof från ett ting till ett annat och måste fortfarande verka till en obehörig
långsamhet, intill dess en juridiskt bildad sakförare-corps hos oss kommit till stånd,
hvilken kan lyckas tillvinna sig och gorå sig förtjent af allmänhetens förtroende vid
utförandet af rättegångar. Först då, när skicklige och rättrådige sakförare komma
att leda de flesta rättegångar vid våra underdomstolar och planmässigt i rättegångens
början framlägga bevisningen till bestyrkandet af anförda fakta, kan man hoppas att
se önskvärd skyndsamhet rådande vid rättegångsmålens behandling. Men för parter
är i alla händelser ej skyndsamhet ensam nog; säkerhet för en fullt riktig uppfattning
af alla anförda fakta, jemte de omständigheter, som skola komma under domarens
pröfning, är af ännu större vigt; och då ett förslag, som visat sig icke kunna inskränkas
till blott ändringar i arbetssättet vid häradsrätterna, skulle utarbetas, föreställer
jag mig, att det hade varit fullt riktigt att äfven taga i öfvervägande de förändringar
i gällande lag angående häradsrätterna, som kunde betrygga nämnde säkerhet.
Med all aktning för den domare-corps, som handhafver rättvisans skipande vid häradsrätterna.
— en domare-corps, som i upplysning, sträng rättrådighet och sann nitälskan

för sitt kall kan mäta sig med hvilket lands som helst — torde det dock höra medgifvas,
att det i princip icke kan vara riktigt, att i dens hand, hvilken såsom rättens
ordförande leder domstolsförhandlingarna, äfven lägga eu nästan oinskränkt makt
öfver protokollet. Det är visserligen sannt, att nämnden är och bör betraktas såsom
en kontrollant öfver hvad under rättegången förekommer, och att lagen äfven i vissa
undantagsfall föreskrifver att protokollet skall i parternas närvaro genast justeras;
men det är klart, att när protokollet, såsom vanligen är händelsen, först någon tid
efter förhandlingen uppsättes, kan nämnden, vid massan af förekommande mål, omöjligen
i minnet bevara alla detaljer eller just de vid gjorda erkännanden eller medgifvanden
begagnade ordalag, på hviska dock bevisningen måhända kan vara bygd.
Den gifna följden af detta förhållande måste vara den, att nämndens kontroll öfver
protokollet är och förblifver i de flesta fall af icke den ringaste betydenhet. När nu
lagen tillerkänner vitsord åt det af domaren sjelf öfver förhandlingarna förda protokollet,
såsom lian upptecknat detsamma, stå alltså parterna utan allt skydd emot de
oriktigheter, som, vare sig af glömska eller af missuppfattning af parternas anföranden,
i protokollet kunnat insmyga sig; och dock är det möjligt att sakens hela utgång
blir af dessa oriktigheter i väsendtlig mån beroende. En domstolsorganisation, som
fortfarande försätter parter i en sådan ställning gent emot domaren, kan omöjligen
vara tidsenlig. Den måste förr eller senare påkalla en nödig förändring till ett bättre
tillstånd med garantier för en säkerhet vid sakprotokollets riktiga uppfattning, hvilken
nu icke finnes.

Angående sättet huru en sådan nödig, för närvarande allena på domhafvandens
redlighet och skicklighet hvilande, säkerhet må kunna vinnas i förening med en önskvärd
skyndsamhet i rättsärendens behandling vid häradsrätterna, derom kunna meningarne
vara delade. Att vid domarens sida sätta en särskild ansvarig protokollsförande,
kan vid första påseendet synas vara en både enkel och fullt tillräcklig åtgärd;
men en närmare undersökning skall säkerligen visa, att olägenheterna skulle
komma att öfverväga de väntade fördelame. Det enda rationella synes vara, att
underrätt på landet, i likhet med underrätt i stad, organiseras såsom en permanent,
kollegial domstol, bestående af tre lagfarne män, hvilka på bestämda rättegångsdagar
sammanträda och att protokollet öfver förhandlingarna blir föremål för ordentlig justering.
En ledamot af rätten kan då göras ansvarig för protokollet i civila mål och
en annan för protokollet i brottmål, under gemensam kontroll af de öfriga, i hvardera
fallet icke protokollsförande ledamöterna. Endast så torde den erforderliga säkerheten
i afseende på protokollets öfverensstämmelse med de verkliga förhandlingarna
kunna vinnas, och tillika, genom de återkommande bestämda rättegångsdagarna, rättvisan
göras för allmänheten lätt tillgänglig och skyndsamhet i rättegången beredas.

Endast genom att bringa alla våra underrätter till permanenta kollegialrätter lärer man
kunna hoppas, att här i landet få se en bildad sakförare-corps uppstå, hvilken kan
erbjuda allmänheten ett både godt och pålitligt biträde i rättegångars utförande.

När nu eu förändrad organisation af underrätterna på landet blifvit ifrågaställd,
synes det mig hafva väl förtjenat att undersökas, huruvida icke hos oss skulle vara
möjligt att åvägabringa en förening af lan dt- och stadsdomstolar, åtminstone i södra
och mellersta Sverige, med undantag allena för de städer, hvilka, till följd af en större
folkmängd, tarfva sin egen jurisdiktion. Må man besinna, att de förhållanden, hvilka
fordom gjorde särskilda underdomstolar för stad och landsbygd nödvändiga, nu mera,
till följd af friare bestämmelser om, bland annat, idkande af handel och näringar,
helt och hållet försvunnit. De nya kommunallagarna hafva ock befriat borgmästare
och rådmän från en mängd kommunala göromål, hvarmed de förut voro betungade,
och dessa embetsmäns sysselsättningar hafva nu i allmänhet i de mindre städerna så
betydligt förminskats, att de lagfarne ledamöternas inom rådhusrätterna tid borde
kunna egnas åt en vidsträcktare domareverksamhet än som för närvarande sker. När
alltså den fordom berättigade skilnaden mellan stad och land, mellan stadsrätt och
landsrätt, i det närmaste försvunnit, förefinnes icke heller längre skäl att bibehålla
olika organiserade underdomstolar för land och stad; och då, såsom jag antydt, en
kollegialt sammansatt, permanent domstol af lagfarne män lemnar mera betryggande
garantier både för rättvisans säkra skipande och skyndsamhet i rättsärendens behandling,
än de nuvarande häradsrätterna erbjuda, torde det icke anses obehörigt att
påstå, att landsbygden, der lokala hinder icke mota, borde få komma i åtnjutande af
samma fördelar af den kollegiala domstolsinrättningen, som städerna redan äga. Jagupprepar
det derföre, att det hade synts mig väl värdi att undersökas, om icke i de
flesta delar af södra och mellersta Sverige, hvarest beqväma kommunikationsanstalter
redan finnas eller förberedas, krets- eller distriktsdomstolar, såsom gemensamma
underdomstolar för stad och landsbygd, och bestående af tre lagfarne män, möjligen
skulle kunna organiseras till lämpligt antal inom hvarje län, och hvartill erforderlig
personal herde kunna erhållas bland häradshöfdingar samt borgmästare och lagfarne
rådmän från städer med en folkmängd af mindre än t. ex. 10,000 invånare; åtminstone
torde behofvet af lagfarne personer utöfver den tillgång, som sålunda redan
finnes, icke blifva stort och kostnaderna för en sådan förändring derföre icke synnerligen
betydande. Men för att kunna uttala ett bestämdt omdöme i detta hänseende,
erfordras undersökningar, hvilka jag icke haft tillfälle att anställa, hvarföre jag ock
endast kunnat antyda i hvad riktning en reorganisation af underrätterna synes mig
höra gå, för att leda till det önskade målet — enhet, skyndsamhet och säkerhet i lagskipningen
vid underrätterna i riket. Jag anser det ock, äfven ur andra synpunkter,

vara särdeles önskvärd!, att kollegiala, för stad och landsbygd gemensamma kret.seller
distriktsdomstolar kunde anordnas, emedan derigenom skulle beredas en större
möjlighet dels för genomförandet af en annan högst vigtig reform, nemligen införandet
af ordentliga fastighetsböcker, hvilket för närvarande torde mota oöfvervinnerliga svårigheter,
så länge häradsrätterna på landet skola förblifva hufvudsakligen organiserade
såsom de nu äro, dels för att sportelväsendet må kunna afskaffas och under
domares löner göras fasta i likhet med domares i öfverrätterna — en förändring, som
utan tvifvel skulle verka mycket helsosamt i flera riktningar, ehuru det är att förutse,
att en sådan reform alltid skall från underdomarnes sida mota ett mycket starkt
motstånd.

Innan jag slutar dessa allmänna anmärkningar, vill jag tillägga, att det synes
mig hafva varit vida mer att föredraga, om kommitterade hade med några jemkningar
föreslagit antagandet af 2:dra kapitlet i förra delen af lagberedningens förslag till
Rättegångsbalk, än att på egen hand utarbeta och framlägga ett fristående förslagtill
”Stadga angående allmänna underdomstolarne å landet m. m.” Nämnda kapitel
leder till samma skyndsamhet som kommitterade afsett genom tätare domstolssammanträden;
det livilar på fasta, konseqvent genomförda principer och utmärker sig för
enkelhet och reda i uppställningen. Dä nu erfarenheten under de sista 20 åren ådagalagt,
att alla vigtigare reformer i vår lagstiftning hufvudsakligen skeft i öfverensstämmelse
med de af lagkommittéen eller lagberedningen gjorda förslag till den svenska
rättens ombildande, och de reformer, som stunda för Rättegångsbalkens förbättrande,
sannolikt äfven komma att gå i den af lagberedningen angifna riktningen, är jag af den
mening, att det hade varit i många afseende!! klokare att hufvudsakligen med några
mindre ändringar fasthålla vid lagberedningens förslag, som är ett med konseqvens
genomfördt helt, än att tillskapa en ny stadga, som icke låter sig förena med andra
delar af Rättegångsbalken. Dåde man beträdt donna väg, skulle ock den fördel
kunnat vinnas, att, om en partiel förändring af Rättegångsbalken nu anses absolut
nödvändig, donna förändring skall kunna lättare bringas i harmoni med kommande
förbättringar af rättegångsordningen, vare sig genom antagande af lagberedningens
förslag till ny rättegångsbalk i sin helhet eller vissa delar deraf, än om kommitterades
förslag skulle vinna bifall och blifva lag. Ty ehuru kommitterade säga i motiven (sid.
26), att det ifrågavarande förslaget är så uppstäldt, att det till stor del torde kunna,
utan mycken förändring, inrymmas under särskilda kapitel i en ny rättegångsbalk
synes likväl med fullt skål kunna ifrågasättas, huruvida förslaget låter sig på detta
sätt tillgodogöras.

De uti förslaget framställda nya principer, h vil ka stå i sammanhang med det
afsedda ändamålet att i häradsrätternas arbetssätt åstadkomma större skyndsamhet,
äro förnämligast följande, nemligen:

1 ro) att de ordinarie tingens antal skola ökas, så att i domsaga af ett tingslag skola
årligen hållas 11 sådana ting, i domsaga af 2 tingslag 6 sådana ting och i domsaga
af flera än 2 tingslag 3 ordinarie ting hvarje år; dock att i tingslag, der
endast ett eller 2 ting för närvarande årligen hållas, skall förblifva vid hvad hitintills
varit stadgadt; men att konungen må äga att om flera tings hållande förordna,
likväl så, att högsta antalet af 11 ordinarie ting i tingslaget icke öfverskrides; 2:o)

att vid ordinarie domarens sida kan ställas en qvasi-ordinarie domare, eller så
kallad "''biträdande domare”; samt

3:o) att nämndemännens antal i domför nämnd minskas för att, vid tätare återkommande
ting, äfven minska nämndens tjenstgöringsskyldighet.

Då det är på dessa grundsatser, som förslagets särskilda detaljer äro stödda,
lärer det vara på dem uppmärksamheten företrädesvis bör riktas. Kunna de anses
fullt riktiga och ändamålsenliga, ligger det jemförelsevis mindre vigt derpå, om några
smärre brister vidlåda detaljerna; äro återigen nämnde grundsatser föga egnade att
åstadkomma någon verklig förbättring, eller kunna de till och med verka skadligt,
måste deraf följa, att hela förslaget bör förkastas.

Vidkommande nu den första delen, eller det ökade antalet af ordinarie ting, så
är oneklig!, att oftare återkommande ordinarie domstolssammanträden måste bereda
allmänheten fördelen af att lättare kunna anlita domarens biträde, och en större tidsbesparing,
än hittills varit möjlig, vinnas för rättegångsmålens slutliga afgörande. Men
frågan är den, huru en ändring af gällande lag bäst bör ske för att leda till ett godt
och ändamålsenligt resultat. Lagkomitéen och lagberedningen hafva uppgifva en sådan
utväg, bestående deri, att såsom regel skulle stadgas, att hvarje domsaga å landet
(äfven om den består af flera härader) skall utgöra ett tingslag med en tingsstad, der
tvenne ordinarie ting årligen skola hållas med allmän rättegångsdag hvar fjerde vecka,
sex gånger under första tinget (vårtinget) och tre gånger under andra tinget (höstetinget).
— Undantag härifrån skulle göras endast för de mera glest bebodda delarne
af landet, för hvilka särskilda bestämmelser härutinnan, efter omständigheterna, skulle
meddelas. Det remitterade förslaget åter indelar domsagorna i flera kategorier med
olika antal ting, såsom domsagor med ett tingslag, hvari 11 ordinarie ting årligen
skulle hållas, eller ett ting i månaden, utom i Januari; domsagor med 2 tingslag och
6 ordinarie ting i hvarje tingslag årligen, med ett ting hvarannan månad i hvardera
tingslaget; domsagor med 3 eller flera tingslag med 3 ordinarie ting årligen; samt
slutligen äfven domsagor med flera än ett tingslag, hvarest, efter konungens förordnande,
flera ordinarie ting, än nu är sagd!, skulle komma att hållas, dock icke
utöfver 11 i hvarje tingslag. Såsom hufvudsakligt skål för en sådan indelning anföres,

att förslaget, om det antoges, ”skulle genast kunna träda i verksamhet, fullkomligt
oberoende af administrativa förfoganden”.

Vid eu jemförelse mellan begge dessa förslag att åstadkomma tätare återkommande
lagtima domstolssammanträden på landet, måste jag obetingadt gifva, företrädet
åt det förstnämnda, af lagkommittéen och lagberedningen framställda, ehuru jag skulle
önska att någon jemkning deri måtte göras. Om en lagfaren domare med biträde af
nämnd fortfarande skall utgöra underrätt på landet, och man vill, till lättnad för
parter och till rättegångsärendenas tidigare afgörande, än nu är fallet, att ordinarie
rättegångsdag — med undantag endast för de nordliga, glest befolkade orterna —
en gång i månaden, med ferier i Januari och under högsommaren, skall hållas, är
lagberedningens förslag det mest rationella. En domare i en domsaga med ett tingsställe,
så lyder grundsatsen, hvaraf följer att domsagorna höra delas, der det ej redan
skett, så att det må blifva möjligt att genomföra principen öfverallt, hvarest lokala
förhållanden icke lägga hinder i vägen. Utaf motiven till komiterades förslag (sid.
52) kan inhemta^, att bland de 103 domsagor, som för närvarande i riket finnas
(Säfvedahls härads dock icke deri inbegripen), utgöra 14 hvardera ett tingslag; att 4
domsagor, bestående af flera härader, hafva gemensam tingsstad och äfven lätteligen
kunna bringas till ett tingslag hvardera; och att, af de öfriga domsagorna, 48 skulle
kunna anordnas hvardera till ett tingslag med ett för hvarje tingslag gemensamt tingsställe.
Följaktligen skulle grundsatsen om anställandet af en domare i ett tingslag
med ett tingsställe kunna utan svårighet genomföras i 66 domsagor, och, enligt hvad
kommitterade anmärka, genom delning af några domsagor ytterligare utsträckas till 12
andra, eller tillsammans till 78 domsagor i riket. Af de återstående 25 domsagorna
anses 17 kunna bestå såsom domsagor med 2 tingslag i hvardera, hvaremot de 8 större
domsagorna — Westerdalarnes, Ångermanlands södra, Westerbottens södra och norra,
äfvensom domsagorna i Jernband och Norrbotten — icke lära|ens till domsagor med
2 tingslag kunna sammanläggas.

Riktigast vore utan tvifvel att äfven nämnde 17 domsagor skulle delas på det
sätt, att af dem erhöllos 34 sådana, hvardera med ett tingsställe; men man torde för
närvarande nödgas afstå från all tänka derpå, enär dels säkerligen ett lönetillskott
skulle erfordras åt häradshöfdingarne i alla dessa, med afseende på inkomster, mycket
reducerade nya domsagorna, dels en så stor tillökning i domsagornas nuvarande antal
torde komma att allt för betydligt och i en omfattning, som icke kan vara åsyftad,
inverka på de konstitutionella förhållanden, som af antalet ledamöter i andra kammaren
äro beroende. Det måste i alla händelser anses såsom en synnerlig vinst, om,
genom en sammanläggning af härader och anordning af gemensam tingsstad för hela
domsagan, redan i 78 af rikets samtliga domsagor ordinarie rättegångsdagar i hvarje

månad, med undantag för ferietiden, skulle kunna beredas. Att i de nordliga länen
status quo måste tills vidare bibehållas, må man fördraga, till dess mera gynnsamma
förhållanden kunna efter hand äfven der medgifva något tätare domstolssammanträden.

Lagkomitéen och lagberedningen hafva bibehållit benämningen ting för att utmärka
en rättegång stermin, deraf vårtinget med 6 allmänna rättegångsdag^, 4 veckor
mellan hvarje sådan rättegångsdag, och hösttinget med 3 allmänna rättegångsdagar,
4 veckor mellan hvarje, samt derjemte stadgade jul- och sommarferier. En sådan
anordning är ganska ändamålsenlig, emedan den icke rubbar den gamla uppfattningen
af ett ordinarie ting såsom ett afslutadt helt för sig, och föranleder icke heller några
förändringar i lagarna om lagfart, äktenskapsförord m. m. Om ett mål icke genast
kan afgöras, kan det icke heller medföra någon nämnvärd olägenhet att uppskjuta
detsamma från den allmänna rättegångsdagen i ena månaden till nästa allmänna rättegångsdag
i nästföljande månad o. s. v. Men det ifrågavarande förslaget följer eu
motsatt väg och betrakta!'' hvarje ordinarie sammanträde, afsedt att hållas den första
tisdagen och följande dagar i månaden, såsom ett afslutadt helt och benämne!'' det
äfven ting och erhåller derigenom i domsagor af ett tingslag- ej mindre än 11 ordinarie
ting, och i domsagor af 2 tingslag med ordinarie ting i hvarannan månad i hvardera
tingslaget 12 sådana ting årligen, hvilket antal dock, efter pröfning af konungen,
skulle kunna ökas ända till 22 ordinarie ting hvarje år. Härigenom måste emellertid
uppstå mångahanda olägenheter, när handläggning af mål eller utslags afkunnande
skola uppskjutas, och de föreskrifter härom, som förslaget innehåller i 24 §, synas
ingalunda lyckliga och torde blifva till och med omöjliga att tillämpa. Det lärer icke
kunna annat än förefalla oformligt, att en stor massa mål alltid skulle komma att
uppskjutas från t. ex. rista tinget till det 3:dje, med förbigående af det 2:dra tinget;
eller att i mål, som på rista tinget handlagts, utslag skulle afkunnas på första rättegångsdagen
af 2:dra tinget. Och att, i alla de fall, då dom ej genast kan afsägas,
domaren skall, såsom förslaget förutsätter, vid målets handläggning tillkännagifva på
hvilken dag sådant ske skall, torde i mera invecklade rättegångsfall förblifva overkställbar!.

Genom den betydelse af ting, som i förslaget gjorts gällande, har blifvit nödvändigt
att äfven föreslå ändringar i 8 kap. 1 § Giftermålsbalken, 9 kap. 4 § Arfdabalken,
4 § 2 p. af Kongl. Förordningen den 24 September 1861 samt att, beträffande
hvad lag och särskilda författningar innehålla om uppbud å fast egendom å landet,
gorå ett tillägg af innehåll, ”att å den ort, der flera än tre lagtima ting årligen hållas
”samt tre uppbud å den fasta egendomen höra meddelas, uppbuden val skola fortgå
”ting efter ting, utan afbrott, men lagfarten anses slutad först å det ting, som nästföljande
år infälle!'' i den månad, då första uppbudet meddelas”. Men alla dessa

föreslagna ändringar i civillagen, äfvensom eu mängd dermed i sammanhang stående
nya stadgande!!, hade förblifvit obehöflig^, derest det gamla begreppet af ting, bär,
såsom i lagkomitéens och lagberedningens förslag skett, bibehållits; och det bör icke
förglömmas, att alla icke oundgängligen nödiga rubbningar i civillagen böra, af lätt
insedda skal, vid uppgörandet af ändringar i rättegångsordningen, så vidt möjligt
undvikas.

Tager man härjemte i öfvervägande, att rättegångsmålen säkerligen icke komma
att blifva lika fördelade på alla de särskilda ordinarie tingen; att i domsagor af 2
tingslag en icke ringa tid skall för domaren förspill as på resor, om 22 ordinarie ting
skola hållas årligen, och lian icke bär bostad vid ena tingsstället, och att vid afslutandet
af alla dessa särskilda ting en mängd små bestyr, såsom upprättande af saköreslängd,
uppgörande af förteckning på uppbud, lösöreköp m. in. skola, oftare än
förut, förekomma, synes det mig klart, att domaren skall, genom de föreskrifter, som
förslaget innehåller, komma att tillskyndas onödig tidsspillan och hvarjehanda andra
olägenheter, Indika deremot kunna undvikas, om ett förslag i den hufvudsakliga syftning,
som lagberedningen framlagt, skulle vinna bifall.

1 nära sammanhang med de i förslaget grina föreskrifter om tätare återkommande
ting, står äfven bestämmelsen om eu så ballad ”biträdande domare”. Grunderna
för donna bestämmelse äro angifna i §§ 12 och 13. Enligt förstnämnde § skulle ordinarie
domare!!, om han anser sig tarfva biträde i tjensteutöfningen, kunna anmäla
sådant hos vederbörande hofrätt, jemte uppgift på den person, lian önskade dertill
erhålla, hvarefter hofrätten, som icke skulle ega att pröfva behofvet af biträde, utan
allena den föreslagna personens skicklighet, både att meddela förordnande för ”biträdande
domare att tjenstgöring eu med den ordinarie domaren dela”. Denna delning
af embetsutöfningen skulle, enligt § 13, bero allena af ordinarie domaren, och den
biträdande domaren skulle vara pligtig att, efter ordinarie domarens ”uppdrag”, i
hans ställe, förrätta allt hvad till domareembetet hörer, med undantag af de lagtima
tingen; dock att biträdande domaren skulle anses behörig att äfven ”utan särskild!
uppdrag”, i domarens hemvist, då denne ej är när, mottaga handlingar, som till
domareembetet böra ingifvas, utfärda stämningar samt meddela afskrift^!- och bevis
ur rättens minnesböcker eller andra allmänna handlingar, som äro under domareembetets
vård.

Införandet af eu sådan ny institution i vår processrätt anser jag i hög grad
betänkligt och ledande till följder, nedsättande för domareembetet och verkande
rubbning af det störa förtroende, som allmänheten hittills med allt skål fästat vid
detta embete. En sådan institution, om den verkligen vunne inträde, skulle tillskapa
tvenne till antalet temligen lika talrika domarecorpser på landet, en ordinarie-domare -

corps och en qvasi-ordinarie-domcirecorps, den förra i en oberoende ställning, den
andra deremot helt och hållet beroende, icke blott i hvad inkomst af embetsutöfningen
beträffar, utan ock i hvad göromålen i allt vidkommer, undantagandes de lagtima
tingen. Den af sin principal, ordinarie domaren, beroende biträdande domaren skulle,
om förslaget blefve lag, komma att draga tyngsta och besvärligaste delen af domareembetet;
ty det är klart, att en sådan anordning i regeln skulle för den ordinarie
domaren komma att innebära en stark lockelse att, för möjligast billiga pris, skaffa
sig en biträdande domare, hvilken icke kunde såsom alldeles oskicklig underkännas.
Sedan hofrätten meddelat förordnande för ett år i sender, skulle denne biträdande
domare, på muntligt eller skriftligt uppdrag af ordinarie domaren, förrätta alla urtima
ting i brottmål, hålla alla husesyner och andra syneförrättningar, konkurss ammanträden
och fastighetsvärderingar, utgifva gravationsbevis, vederhäftighetsbevis, bevis
om innehafvande af förmynderskap m. in., som taga tid och arbete i anspråk och
kunna medföra ansvar. Det vore onekligen för den ordinarie domaren särdeles beqvämt
att kunna på detta sätt helt och hållet frigöra sig från både besväret och det
störa ansvaret, som åtfölja brottmålslagskipningen jemte en stor del af de domaregöromål,
hvilka ligga utanför de lagtima tingen. Men en annan fråga är: kan det
vara för det allmänna gagneligt att hela kriminaljusticens utöfvande på landet, i synnerhet
sedan den nya Strafflagen stadgat en vidsträcktare latitud, än förut varit händelsen,
åt domarens pröfning, skall så godt som uteslutande falla i unga, oerfarna
händer? eller att en beroende person, af hvilken i ersättnings väg måhända icke linnés
något att utkräfva för begångna misstag, skall enligt regeln komma att utfärda alla
gravationsbevis, vederhäftighetsbevis o. s. v., under det att ordinarie domaren, år
efter år, under hela sin tjenstetid, sitter ansvarsfri och tvär sina händer, obekymrad
hurudan utgången må blifva eller lidandet för den, som blir offret för den beroende,
qvasi-ordinarie-domarcns misstag? Dessa frågor måste enligt min tänka med nej besvaras.
I motiven till förslaget säges, att det vore ”synnerligen önskvärd! (pag. 38)
att biträdande domare blifva anställda i hvarje domsaga”, hvaraf framgår, att man
tänkt sig den nya institutionen af en biträdande domare vid den ordinarie domarens
sida såsom det regelmessiga. förhållandet; men tillika erkännes ”den allt mer och mer
tilltagande bristen på arbetsbiträde” (pag. 32) för domaren på landet. Om, vid sådant
förhållande, i hvarje domsaga skall finnas en biträdande domare, till beqvämlighet för
den ordinarie domaren, lärer den oundvikliga följden häraf blifva den, att denne senare
måste nöja sig med att såsom sådan mottaga antingen någon från universitetet
nyss utexaminerad oerfaren yngling, som är angelägen att få ett domareförordnande,
eller ock någon medelmåttigt utrustad person, hvilken förut försökt sig i domarevärf, men
icke synes kunna hoppas befordran inom rättegångsverken och således är belåten att

antaga hvad helst som erbjudes honom, till dess eu utsigt till dagligt bröd möjligen
kan yppa sig på eu annan bana. I hvilketdera fallet som helst synes anordningen
icke kunna lända till domareembetets fromma, utan snarare till nedsättande af embete,
t. Det är de ordinarie häradshöfdingarnes oberoende samhällsställning, som hittills
i väsendtlig man bidragit att upprätthålla det störa anseende, som tillerkänts landtdo
maren a i riket. De föreslagna biträdande domarena lära icke kunna ytterligare
höja detta anseende, men väl kan man befara motsatsen. Om nu afsigten är, såsom
det förljudes, att, sedan den nya institutionen väl blifvit införd i hela riket, begära
ett statsanslag till extra arvoden åt den nybildade qvasi-ordinarie domarecorpsen,
skulle man, om detta mål möjligen kunde vinnas, snart hafva en sådan i fullständigt
skick, men likväl allt fortfarande i en ganska beroende ställning; och, äfven om det
icke skulle lyckas att så hastigt erhålla något extra arvode åt dessa biträdande domare,
skulle dock, för att begagna kommitterades egna ord, ”en säker olägenhet af den
”ifrågavarande institutionen alltid uppkomma, nemligen den, att en ny tjenstemanna”klass
tillskapades med anspråk på Statens kassa”. Ja, Statens kassa skulle i alla
händelser få vidkännas nya utgifter i anledning af den föreslagna anordningen; ty då
de ordinarie häradshöfdingarne icke vidare skulle befatta sig med ransakningar med
häktade personel'', utan alla sådana ransakningsmål skulle komma att utställas till urtima
ting, blefve den naturliga följden endast ökade rese- och traktamentsersättningar
till biträdande domare, hvilka skulle betrakta dessa ersättningar såsom ett slags befattningen
åtföljande arvode. I forna dagar funnos så kallade ”Lagläsare”, Indika
ock, på ordinarie domarens uppdrag, med honom delade embetsntöfningen. Det är
bekant att störa oordningar deraf föranleddes. Men, äfven om man icke nu, genom
den ifrågasätta institutionen af moderna ”lagläsare”, skulle behöfva frukta samma eller
likartade missbruk som i fordomtima, ligga dock möjligheterna för missbruk så nära
till hands, att skål icke förefinnes att upprätta en institution, om hvilken man kan
äga grundad anledning antaga, att den skall komma att undergräfva i stället att
städja domareembetets anseende.

Jag misskänner ingalunda betydelsen af det skäl, som blifvit anför dt för den
ifrågavarande nya institutionen, att nemligen derigenom ordinarie ”domaren sättes i
”tillfälle att, mera oafbrutet än hittills, sjelf förrätta de lagtima tingen". Men om det
ock för den rättsökande allmänheten må vara ganska angeläget att ordinarie domhafvanden
sjelf förrättar de lagtima tingen och handlägger dit instämda tvistemål,
åverkansmål, mindre brottmål, de till små protokollen hörande ärenden o. s. v., måste
det dock vara af icke mindre vigt att de mål, som förekomma till afgörande, vare
sig på urtima ting — der frågan kan gälla lif, frihetens förlust eller förlust af medborgerligt
förtroende för alltid, — eller vid husesyner, syner i jordatvister o. s. v.,

der rättegångsfrågorna kunna vara så många och vidlyftiga att reda, att mera tid
dertill erfordras än till och med för ett mindre lagtima ting — blifva behandlade med
all den varsamhet, som endast kan väntas af verklig insigt, stödd på eu under lång
tid förvärfvad erfarenhet. Den fördel, som genom den nya ordningen alltså skulle
vinnas, synes mig vara alltför dyrköpt; ty den förutsätter att hela kriminaljusticens
handhafvande vid underrätterna på landet skulle uteslutande hvila i händerna på den
i mogenhet och erfarenhet jemförelsevis underlägsna ”biträdande domarecorpsen”;
och man bör härvid icke glömma, att den i nya Strafflagen stadgade vidsträckta latituden
för domarens pröfning erbjuder åt unga jurister ett rikt experimentalfält för
hugskott, som kunna gorå rättvisan vacklande, och bereda åt enskilde svåra lidanden.

Jag kan icke föreställa mig, att den nya institutionen af ”biträdande domare”
skulle, om den i vårt domstolsväsende vunne insteg, verka särdeles mycket i den
riktningen, att ”obenägenheten att stanna i domsaga, der få ting erbjudas, och ifvern
”att tjenstgöra der, hvarest flera sådana stå att erhålla, skulle upphöra”. Unga jurister
med utmärkta anlag och göda studier skola säkerligen icke vilja i nämnde egenskap
under en längre följd af år stanna i den beroende ställningen till ordinarie domhafvande^
utan antingen söka sig dit, der tillfälle erbjuder sig att få förestå domsaga i
sin helhet eller ock genom tjenstgöring inom de särskilda hofrätterna eftersträfva
både meriter för framtida befordran och en större erfarenhet än den, som kan
vinnas genom att på ordinarie bäradshöfdingens ”uppdrag” hålla urtima ting och utärtta
hvarjehanda, som till häradshöfdingeembetet hörer. Det synes ock vara ganska
nyttigt för unge män, hvilka söka utbilda sig till dugliga, praktiska jurister, att, genom
tjenstgöring både under olika hofrätter och inom domsagor i skilj da landsorter,
lära känna rättegångspraxis inom särskilda delar af riket, och den ökade erfarenhet,
som derigenom står att vinna, skall alltid för dem blifva af mycket gagn vid domareembetets
utöfning, hvarhelst de än finna anställning.

Jag vet att man skall till stöd för införandet hos oss af den nya institutionen
af ”biträdande domare” åberopa, bland annat, exempel från Norge, der den ordinarie
domaren på landet äfven kan i sina förrättningar använda en substitut, klen en vä
sendtlig olikhet förefinnes, hvilken gör hvarje jemförelse skef. Enligt det remitterade
förslaget skulle den ”biträdande domaren” handla på eget ansvar; i Norge deremot
sker all embetsutöfning af substituten på den ordinarie domarens ansvar.

Beträffande slutligen den ifrågaställda minskningen i antalet af domför nämnd,
kan jag ej underlåta att anmärka, att en sådan minskning från sju till fem ledamöter
i nämnden icke kan annat än ytterligare försvaga den betydelse, häradsnämnden för
närvarande äger i vår domstolsförfattning. Nämnden är i denna stund blott en skugga
af hvad den fordom varit och tjena!'' numera egentligen blott till en, om ock högst

ofullkomlig, kontroll öfver domarens åtgöranden och att tillhandagå domaren med erforderliga
upplysningar om personel'' och lokala förhållanden inom orten. Men så
länge man icke anser sig kunna helt och hållet undvara donna med folkets sedelära
införlifvade institution, bör det inflytande, den ännu kan utöfva, vårdas och upprätthållas.
Den kollektiva rösträtt, som lagen tillerkänner åt nämnden, och hvarigenom
nämnden, om alla ledamöterna deri är o ense, kan bestämma rättens beslut, är
en gäld åt den allmänna rättskänslan; och den aktning, som beslutet är egnad t att
framkalla, beror just deraf, att det är ett större antal för rättrådighet kände män,
Qvillra uttalat detsamma såsom sitt gemensamma omdöme. Om nu detta antal förminskas,
skall ock förtroendet till det gemensamma beslut, nämnden kan fatta, förringas,
och derigenom ock aktningen för donna urgamla institution än ytterligare reduceras.
Jag skattar ganska högt den välgörande inverkan, som nämnden hatt att bland
Sveriges allmoge nära och underhålla en lagkunskap, som man i andra länder förgäfves
söker bland den jordbrukande befolkningen; men jag kan likväl icke undertrycka
min öfvertygelse, att förändrade förhållanden säkerligen numera påkalla äfven nämndens
utbytande emot nya domstolsinstitutioncr, bättre lämpade att motsvara de fordringar
på förbättrad domstolsorganisation, som ett mera utveckladt samhällsskick i
vår tid krafvel-. Bättre är alltså, enligt min uppfattning åt saken, att lata nämndens
antal förblifva oförändrad! intill tidpunkten må vara inne att organisera för stad och
landsbygd gemensamma krets- eller distriktsdomstolar med lagfarna ledamöter såsom
domstolar i första instans. Om man, i anledning af tätare återkommande domstolssammanträden,
anser det nödvändigt att lätta bördan åt nämndemannabefattningen,
borde detta utan tvifvel ske på annat sätt, än genom minskning af domför! antal
nämndemän, hvarigenom, bland andra olägenheter, äfven möjligheten att ei halla de
upplysningar, som nämnden kan vara i tillfälle att meddela domaren, föi minskas.
Blefve nämnden befriad från en mängd uppdrag, Indika hufvudsakligen bestå uti att
gå den administrativa myndigheten tillhanda, skulle säkerligen tingsuppv aktningen
icke anses vara åt någon betydenhet, hvaröfver nämndemännen hade att sig beklaga.
Vanligen åtaga sig ledamöterna i häradsnämnden hvarjehanda uppdrag vid tingen,
såsom ingifvande till rätten af bouppteckningar, lösöreköpsafhandlingar, lagfarts- och
inteekningsansökningar o. s. v., hvarför något arvode är att påräkna, och de nämndemän,
som genom ordentlighet och redlighet lyckas förvärfva sig förtroende, flnna deiföre
genom nämndemannabefattningen en inkomst, som ersätter det besvär och den
tidsspillan, som med tjenstgöring''^ i nämnden äro förenade.

De betänkligheter, som jag bär funnit vid sjelfva de hufvudprinciper, hvarpå det
remitterade förslaget h vi lar, äro af den art, att, enligt mitt omdöme, förslaget, om det
vunne helgd af lag, skulle mera skada än gagna och säkerligen äfven verka hinderlig!

för civil mera genomgående omarbetning af vår rättegångsordning, hvaraf donna är
i behof. Jag kan derföre icke annat än afstyrka antagandet af förslaget i sin helhet
och de i sammanhang dermed ifrågaställda ändringar i åtskilliga lagrum, och anser
derföre icke erforderligt att för närvarande ingå i en granskning af förslagets särskilda
delar.”

Justitieråd©! Dreijer utlät sig: ”Behofvet att, till förekommande eller åtminstone
minskande af långsamheten i lagskipningen hos häradsrätterne, få dem oftare tillgängliga,
— uttalad! i den rikets ständers underdåniga skrifvelse, som legat till grund
för det nådiga uppdraget åt komiterade att utarbeta nu föreliggande förslag, — har
sedan länge varit känd! och erkändt. Om ock denna med skål öfverklagade långsamhet
icke uteslutande haft och har sin grund i fåtaligheten af häradsrätternas ordinarie
sammanträden, så synes mig dock just i donna omständighet ligga den mest
väsendtlig anledningen till nämnda klagan. Om för denna uppfattning skulle behöfvas
något annat stöd än sakens egen beskaffenhet, så anser jag mig äga detsamma
i den under tjensteresor såsom konungens justitiekansler inhemtade erfarenhet om
den högst märkeliga minskningen i rättegångarnes långvarighet uti de åtskilliga domsagor
inom södra Sverige, der, oaktadt saknaden af lagbestämmelse i denna riktning,
de lagtima tingen, — sedan de vanliga rättegångsdagarne gatt till ända, :— blifvit
med någon tids mellanrum fortsätta medelst så kallade ”kontinuationsdagar”. Att således,
och jemväl för utlemnande af det härutinnan nu så olika förhållandet mellan
stad och land, äfven om likställigheten ej kan göras fullständig, något bör göras,
synes mig klart. Vid öfvervägande! af frågan, huru detta bör ske, framställer sig
väl sjelfmant också den frågan, huruvida organisationen af våra underdomstolar på
landet må med hänsyn till sin sammansättning anses fylla de kraf, som nödig rättssäkerhet
fordra!''. Till ovansklig heder för våra enmansdomare på laude! har, så vidt
jag inhemta!, i allmänhet ingen misstro till donna säkerhet låtit sig höras; och behofvet
af en förändring i organisationen bör derföre val och få antagas icke vara så
trängande, som det framställda krafvel på den större skyndsamheten. Ej heller hafva
ständerna, när de påfordrade den senare, uttryckt någon önskan i det förra hänseende!.
Emellertid, från principal synpunkt, är jag långt ifrån att bestrida riktigheten
af den uppfattning, som fordrar dessa underdomstolars ombildning till kollegiala.
Men, äfven med benägenhet för en förändring i sådan riktning, kan jag icke derföre
med min röst tillstyrka att alldeles undanskjuta frågan om att, så länge nuvarande
organisation äger bestånd, vinna den ändring i arbetssättet, som med möjligen första
må afhjelpa'' eller minska det onda, hvilket, såsom sagd! är, allmännast öfverklagas.
För att kunna för en slik ombildning hysa något mera än benägenhet, för att verkligen
kunna besluta sig derför och på ett sådan! beslut bygga deraf gående konse -

qvenser, fordras eu föregående tillförlitlig utredning i derå stycken, pa hvilken koniiterade
icke af det nådiga uppdraget lära ägt anledning att sig inlåta, och som föröfrigt
saknas. Utan att verkställbarheten och sättet för verkställigheten äro fullt
klara, synes mig uti en fråga åt så stor praktisk betydelse något afgörande steg icke
kunna tagas. Och när skulle, för (ifrigt, den omtalade omorganisationen, äfven om
den redan nu vore besluten, kunna inträda? Antagligen endast i mån af nu varande
ordinarie häradshöfdingars afgång, då sannolikt ej många af dem skulle på förändringen
ingå; och blefve saken derjemte ställd i ett sammanhang för land och stad, med
för begge delarne gemensamma underdomstolar, så, utom det att förarbetena till ett
beslut derom komme att än mera fördröja detsammas fattande, skulle visserligen äfven
med verkställigheten af sjelfva beslutet ytterligare draga ut på tiden. Mig synes det
således icke vara skål att derför, att en genomgripande och, låt vara, rationelare
organisation af allmänna underdomstolarne på landet, än den nuvarande, kan finnas
önskvärd och i en framtid utterbär, nu uppskjuta den mindre förändring i bestående
förhållanden, hvilken endast als er att gorå den organisation, som finnes, mera gagnelig
än hittills. Om och i hvad män en sådan förändring komme att verka till hinder
för en genomförd omarbetning af vår rättegångsordning, beror dessutom af det sätt,
hvarpå förändringen sker.

Vid uppgörandet af ett förslag att, med bibehållande för öfrig! af nu varande
förhållanden och utan att framkalla farhåga för sådana hinder, som nyss omnämnts,
minska den omförmälda långsamheten, anser jag således, att ingå andra frågor höra
dermed sammanblandas, än som efter sin natur stå med detsamma i ett o vilkorligt
samband. Ju färre stadgande!! i civillagen, som derför behöfva ändras, desto bättre;
sammaledes ock med rättegångsordningen, då det egentligen afsedda målet dock är
så partiel!. Häruti finner jag eu gifven anledning att framför komiterades förslag
om månadtliga ting, de der skulle hvart för sig utgöra ett, ehuru endast på sitt sätt,
afslutadt helt, föredraga lagkomité^ och lagberedningens bestämmelse om ting, såsom
utmärkande en rättegångsterm in med vissa allmänna rättegångsdagar. Och på
det senare sättet torde, i fråga om domstolssammanträdenas antal, det åsyftade ändamålet
kunna vinnas utan så många särskilda lagförändringar, som komiterade föreslagit.
Den ringa minskning i antalet af sammanträden, som efter ett förslag med
den af mig afsedda inskränktare omfattning, jemfördt med komiterades, skulle uppkomma,
beror icke på olikheten i tingsbegreppet, utan på en från komiténs åsigt afvikande
uppfattning om behofvet af uppskof med ti ngsförh a n dl i n gar n e under sommarmånaderna.
Komiterade hafva, under medgifvande — såsom det synes — af sommarferiers
behöflighet under nuvarande förhållanden, motiverat förslaget om deras totala
borttagande, såvidt domaren lärer, genom införandet al eu ”biträdande domare”, ty

åt denne, heter det, kunde "synerne”, med undantag af ägodelningssynerne, öfverlemnas.
Att, äfven der rättigheten att använda den biträdande domaren begagnades,
antaga synernes öfverlemnande åt honom såsom regel, förefaller för rättssäkerheten
föga önskvärdt. År frågan om syner i jordatvister eller vattenrättsmål, tyckes regeln
snarare höra vara den motsätta. Men dessutom, när det ej vore obligatoriskt för
hvarje domare att äga ett sådant biträde, och således dess tillvaro, äfven om donna
blefve genom lag medgifven, ändå ej kunde med säkerhet förutsättas, skulle jag fortfarande
vilja bibehålla sommarens tingsfrid, åtminstone för Juli och Augusti månader,
derunder domaren ägde rådrum att egna sig åt handläggningen af syner och ägodelningsmål,
och då landsbygdens invånare finge åtnjuta ett, såsom hittills, af tingsbesök
ostördt tillfälle för sina sommarsysslor. Hvad angår den så kallade julfreden,
så om, såsom jag antager, donna blifvit af komitén tillräckligt utmätt åt domare i
domsagor med två tingslag, ser jag ingen grund, hvarför ej samma tids fred skulle
vara snarare tillräcklig äfven i domsagor med ett tingslag; och jag har derföre, utan
afvikelse från nuvarande stadgande i donna del uti 2 kap. 1 § Rättegångsbalken,
trött att i båda slagen af domsagor vårtingen kunde börja näst efter tjugonde dagjul.
För öfrig! och med instämmande, äfven från min utgångspunkt, i hvad komiterade
anfört om grunderna hvarför de nu icke i sitt förslag upptagit bestämmelser
om ovilkorlighet^ af ett enda tingsställe i hvarje domsaga, men gjort donna angelägenhets
ordnande till föremål för successiva administrativa åtgärder, har jag föreställt
mig att, bättre än genom en vidare sträckt motivering, min mening om hvad
nu borde stadgas skall göras tydlig genom att framställa densamma i paragrafform.
Endast det torde höra ytterligare förut nämnas, det jag afser att vinna för domsaga
med ett tingslag 10 allmänna rättegångsdag''^ och för domsaga med två tingslag 5
sådana rättegångs dagar, samt att domsaga, som, ehuru nu bestående af mer än ett
tingslag, dock både eller Unge en gemensam tingsstad, skulle hänföras till den första
kategorien, och domsaga med två tingsstäder, äfven om nuvarande tingslag vore flera,
hänföras till den andra; hvaremot, för domsaga med flera tingsstäder än två, nuvarande
förhållanden skulle blifva tills vidare oförändrade. Från donna synpunkt
och med tillgodogörande till en del af komiterades, till en del af lagberedningens,
förslag, skulle åt eu stadga angående allmänna underdomstolarne på landet, så vidt
fråga är om tätare domstolssammanträden allena, kunna —- med ett uti en ingress
gjordt förklarande att hvad lag och särskilda författningar innehölle emot stadgans
bestämmelser stridande, genom densamma ändrades, — gifvas hufvudsakligen följande
innehåll:

§ 1. I de domsagor, hvarom §§ 2 och 3 förmäla, skola årligen hållas två lagtima
ting, det ena mellan tjugonde dag jul och midsommar, samt det andra mellan
September månads början och Thomedag.

§ 2. klar hela domsagan gemensamt tingsställe, då skall den utgöra ett tingslag.
Der skola allmänna rättegångsdagar vara sex under första tinget (vårtinget)
och fyra under andra tinget (höstetinget), nemligen, under förra tinget: tjugonde
dag jul, då den på tisdag infaller, men eljest nästa tisdag derefter, och sedan hvar
fjerde tisdag, som inom tingstidens slut inträffar, så räknadt, att alltid fyra veckor
blifva mellan hvarje tisdag, som allmän rättegångsdag är; samt under senare tinget:
första tisdag i September månad, och sedan hvar fjerde tisdag, likasom under förra
tinget.

Infaller helgedag på tisdag, som till rättegångsdag nu föreskrifven blifvit, vare
nästa söcknedag derefter allmän rättegångsdag; dock skall ändå tiden till nästa allmänna
rättegångsdag från tisdagen räknas.

§ 3. Är i domsaga tingsställenas antal två, då skall det område, för hvilket ting
å hvardera, stället hålles, utgöra ett tingslag. I den domsaga skola allmänna rättegångsdagar
för hvardera tingslaget vara tre under första och två under senare tinget,
nemligen:

a) i domsagans ena tingslag, under förra tinget: tjugonde dag jul, då den på
tisdag infälle!'', men eljest nästa tisdag derefter, och sedan hvar åttonde tisdag, som
inom tingstidens slut inträffar; och under senare tinget: första tisdagen i September,
och sedan tisdagen i åttonde veckan derefter; samt

b) i domsagans andra tingslag, under hvardera tinget, de tisdagar, som infalla
fyra veckor från hvarje allmän rättegångsdag i förra tingslaget.

Inträffar helgedag på tisdag, hvarom här sagdt är, vare lag, som för slikt fall
stadgas i § 2.

§ 4. För de i § 3 nämnda domsagor bestämme hofrätten, på domarens förslag,
i hvilketdera tingslaget tingsturerna först skola börjas; och bör dervid sedermera förblifva,
der ej hofrätten, på särskild framställning, eller ock konungen pröfvar lämpligt
ändring gorå. Hvad i thy fall bestämmes värde kungjordt, som om andra påbud
till allmän efterrättelse stadgadt är.

§ 5. Å tinget sammanträde rätten klockan tio förmiddagen, och sitte ej pa aftonen
efter klockan åtta, der ej synnerlig mängd eller vidlyftighet af mål det krafvel’.
Äro målen flera, än att de å allmän rättegångsdag kunna utföras; vare rätten pligtig
att näst efterföljande dagar sammanträda, till dess alla målen förevarit; och kungöre
domaren på allmänna rättegångsdagen å hvilken af påföljande dagar hvarje mål, som
(ifrigt är, skall förekomma, der det ej förut till viss dag utsatt blifvit. Ej må ting

slutas förr än alla de mål och ärenden, som å sista allmänna rättegångsdagen ofri ga
äro, förevarit och, der de ej till annat ting höra uppskjutas, blifvit afgjorda, ändå att
dertill längre tid fordras än som för tinget i § 1 utsatt finnes.

§ 6. Om urtima ting galler hvad redan stadgadt är.

§ 7. Angående domsaga med flera än två tingsställen göres ej genom förestående
§§ ändring i hvad lag och författningar hittills föreskrifvit. Om och i hvad
mån för sådan domsaga de i §§1,2 och 3 gifna bestämmelser må tillämpas, ankomme
på konungens pröfning, efter menigheternas hörande. Lag samma vare, der
för annat tingslag undantag från nämnde §§ erfordras.

§ 8. Tingslags område, så ock om domsaga af ett eller flera tingslag bestå
skall, bestämmes af konungen; och skall, i allt hvad till rättegången hörer, gälla om
tingslag hvad, genom lag eller författningar, angående härad stadgadt är.

§ 9. I domsagor, hvarom §§ 2 och 3 handla, utfärdas stämning till viss rättegångsdag;
och må i fall, der, enligt hittills gällande lag, uppskof i mål bort meddelas
från ett till annat lagtima ting, uppskofvet kunna, efter domarens pröfning, ske
till viss rättegångsdag under samma eller ett följande ting. Uti dessa domsagor skall,
i fråga om påföljd af parts uteblifvande från rätten å utsatt rättegångsdag, för mål
af den beskaffenhet, som afses i Rättegångsbalkens 12 kap. 2, 3 och 4 §§, äga tillämpning
hvad der i afseende på stadsdomstol stadgadt är, dock så, att rättegångstimman
räknas till klockan åtta på aftonen, der ej rätten förr åtskiljes.

Utöfver de lagförändringar, som ofvan antydda förslag innehåller, skulle vidare
i de delar, hvilka, enligt den nådiga remissen, äro föremål för Högsta Domstolens
utlåtande, erfordras ett stadgande, hvarigenom, — med upphäfvande af hvad i 24
kap. 5 § Rättegångsbalken är föreskrifvet derom, att häradshöfding skall skriftligen
utgifva dom, innan han från tingsstad reser, om det så tidigt äskas, att det ske kan,
vid hot 25 daler, — tillika förklaras, att om tiden för utgifvande af skriftlig dom
skall gälla hvad särskild! stadgas.

Uti det föregående har jag föga vidrört frågan om att vid den ordinarie domarens
sida ställa en biträdande domare, och alldeles förbigått frågan om minskning i
antalet af domför nämnd.

I det senare hänseendet är jag hufvudsakligen ense med justitierådet Olivecrona,
och detta desto hellre som rikets ständer temligen uttryckligt undanbcdt sig
nedsättning i nämnde antal, hvarvid de tillika uttryckt den, såsom mig synes, riktiga

tanke, att den befarade olägenheten af nämndemansbestyrets försvårande bättre skulle
afhjelpas, om de tingslag, som förenades med hvarandra, berättigades att fortfarande
hvar för sig välja fulltalig nämnd, hvarefter, de sålunda välde nämndemännen emellan,
deras tjenstgöring vid de gemensamma rättegångsdagarne skulle fördelas. Med
hufvudsaken, som angår landtdomstolarnes ökade sammanträden, synes mig af hela
nämndemansfrågan intet annat, än nyss vidrörda omständighet, stå i omedelbart
sammanhang.

Frågan om den biträdande domaren äger, så vidt jag inser, ej heller något sådant
samband med hufvudfrågan, att den uteslutande deraf föranledes; menför (ifrigt,
på de grunder, som af komiterade och eljest blifvit anförda för sjelfva institutionen,
anser jag öfvervägande skal tala för densamma, om än icke i allo på sätt, som komiterade
föreslagit.

Härvid synes irrig nemligen först, såsom Göta hofrätt anmärkt, att då i en del
af rikets domsagor göromålen icke äro åt större omfång, än att de, utan juridiskt
biträde och utan olägenhet för allmänheten, kunna af domaren skötas, och det icke
torde vara lämpligt att i sådana fall medgifva användandet af biträdande domare,
vederbörande hofrätt bör äga att, när domaren anmält behof af sådant biträde, detta
behof pröfva; likasom att, sedan hofrätt på domarens anmälan funnit biträde vara
behöfligt, sådant för göromålens jemna gång ej heller bör saknas. Efter komiterades
förslag skulle förhållandet deremot kunna blifva alldeles motsatt; ty enligt detta
skulle kofrätten endast hafva att pröfva om den af domaren till biträde föreslagne
vore dertill skicklig, och att derefter förordna honom, hvaraf åter komme att följa,
att, derest den föreslagne ansåges icke vara skicklig för förordnandet, saken vore för
den gången förfallen, ehuru behofvet blifvit konstateradt.

Ej heller inser jag tillräckligt skål hvarför i fråga om biträdande domare, mer
än vid förordnande af vikarie, hofrätt herde vara inskränkt i rättigheten att utse och
förordna skickligaste och lämpligaste person.

Enligt förslaget skulle den biträdande domaren äga att, efter ordinarie domarens
uppdrag, i hans ställe förrätta hvad till domareembetet hörer, med undantag af de
lagtima tingen. Val bör, enär stadgan skulle handla om de allmänna underdomstolarne
på landet, den biträdande således icke komma att, i donna sin egenskap,
anses behörig att utöfva ordförandeskap i ägodelningsrätt; men då emellertid förslaget
häruti af flera annorlunda uppfattats, torde undantagets utvidgning äfven till ägodelningsmålens
handläggning höra uttryckas. För (ifrigt, hvad angår biträdets behörighet,
kan väl, derest hofrättens valfrihet blefve, i olikhet med förslaget, så utsträckt
som ofvan är sagdt, farhågan vara mindre, att ju den biträdande domaren
skulle komma att få sig anvisade göromål utöfver sin förmåga; men likväl, enär det

ej för hvart fall, när förordnande af biträdande domare komma i fråga, kan antagas
för säkert, att hofrätten skulle äga tillgång till förordnande af sådan dertill benägen
person, om hvilken jemväl hans förmåga att skota alla möjligen förekommande mål
vore veterlig eller ens antaglig, synes det såsom rättighet till det förenämnda undantagets
ytterligare utsträckning herde vara hofrätten för särskilda fall medgifven. Och
beträffande biträdets befogenhet, så vidt den åter gjorts beroende af domarens uppdrag,
så synes det mig icke vara tillrådligt att lemna sättet för sådant uppdrags meddelande
så utan all närmare bestämning, som enligt förslaget skulle blifva förhållandet,
och detta såväl med hänsyn till den biträdande domarens egen ställning i och
för hans embetsåtgärdcr, som till parters betryggande i den rätt, som af någon sådan
hans åtgärd varit beroende.

Angående tillförordnade domhafvande är nu genom särskild författning stadgadt,
att de höra bo inom domsagan. Icke mindre nödig synes en bestämmelse vara om
biträdande domares bostad, hvilken dock icke lämpligen torde höra vara annan än i
ordinarie domarens hemvist eller åtminstone i dess närhet.

Komiterade torde väl hafva afsett, att för embetsåtgärd af biträdande domare
icke annan kostnad skulle någon, vare sig kronan eller enskild, drabba, än som skolat
tillkomma ordinarie domaren, derest han samma åtgärd lemna!; men, till förekommande
af allt missförstånd härutinnan, synes sådant och hafva bort uttryckas.

Af ofvan yttrade afvikelse!- från komiterades åsigt i några af förslagens liufvuddelar,
samt af de erinringar, hvartill i fråga om den nya institutionen af biträdande
domare jag ansett mig äga anledning, följer, att jag icke kan tillstyrka antagande af
de remitterade förslagen.”

Justitierådet Bolin instämde med Justitierådet Dreijer.

Justitierådet Friherre Benhusen förmälte: ”Undertecknad instämmer hufvudsakligen
i det af Justitieråden Dreijer och Bolin afgifne yttrande i fråga om förändradt
arbetssätt vid häradsrätterna, så att dessa domstolars sammanträden kunde oftare, än
för närvarande äger ruin, inträffa, äfvensom af det i bemälde Justitieråd för sådant
ändamål uppgjorda förslag till stadga för underdomstolarne å landet och deraf föranledda
förändring i 24 kap. 5 § af Rättegångsbalken; hemställande jag likväl, huruvida
det ej uti den föreslagna stadgans 9 §, hvilken § innehåller föreskrift om de
rättegångstillfallen, till hvilka stämningar skola utfärdas och handlagda, men ej med
slut afhulpna mål skola uppskjutas, borde, för undvikande af onödig tidsutdrägt med
målens behandling, med större bestämdhet än af nämnde §:s nuvarande ordalydelse
efter min uppfattning följer, stadgas, att å allmän rättegångsdag förehafdt, men ej
slutligen handlagdt mål skall uppskjutas till annan allmän rättegångsdag under samma
lagtima ting, om sådan ännu återstår, och såvida ej ett längre uppskof antingen biff -

vit af parterna äskadt eller är nödvändigt för uppnåendet af det ändamål, för hvilket
uppskofvet erfordrats.

Beträffande åter den del af komiterades förslag, som afser rättighet för underdomare,
hvilken ej medhinner att sjelf skota alla till hans embete hörande göromål,
att få annan person förordnad att med sig dela embetsutöfningen, är jag ense med
Justitierådet Olivecrona. Skälen emot en slik ny institutions införande äro af bemälde
Justitieråd utvecklade. Jag fruktår derjemte, att densamma skulle komma
att hafva ett ganska menligt inflytande på utbildandet af yngre jurister. Uti domsagor,
inom hvilka de vid lagtima tingen förekommande målens mängd och invecklade
beskaffenhet göra det för den ordinarie domaren nödvändigt att anlita derå
juridiskt bildade personers biträde, anser jag sannolikt ej sällan kommer att inträffa,
det ej den mest erfarna af nämnde biträden varder af ordinarie domaren föreslagen
till erhållande af förordnande såsom biträdande domare. Det kan ej vara med den
ordinarie domarens eller nämnde biträdes egen fördel öfverensstämmande, att den
senare sysselsätta med göromål af mera mekanisk beskaffenhet, såsom handlingars
emottagande och inregistrerande, stämningars utfärdande, meddelandet af gravationsbevis,
med mera, hvilka ärenden hufvudsakligen erfordra endast ordningssinne och
hvilka vanligen expedieras enligt antagna formulär. Den skicklige unge juristens
verksamhet blefve för så väl honom sjelf som den ordinarie domhafvande!! mer
gagnelig, om han får egna sig åt utarbetandet af de lagtima tingen och dervid handlagda
rättegångsmål, hvarigenom hans omdömesförmåga skärpes och hans redan vanna
erfarenhet förökas. Antagligt är således, att behandlingen af omförmälda ärenden
blefve öfverlemnad åt yngre jurister, hvilkas tid deraf blefve upptagen och hvilka
derigenom skulle blifva b er öfvad e tillfälle till den öfning och förvärfvande af den erfarenhet,
som skulle gorå dem skickliga till domareembetets utöfning.”

Justitierådet Qvensel yttrade: ”Bär i landet, der sakförareverksamheten i allmänhet
håller sig på låg ståndpunkt, är det knappt möjligt eller ens ensidigt, att
första domstolen inskränker sig till att höra och döma. Om än underdomare!! i tvistemål
ej går så långt i sakförarens funktioner som att framleta och förebringa dokumenter
eller andra bevisningsmedel, gifver han dock vinkar derom i framställda frågor.
I brottmålsransakningar ingriper han mera direkt hvad angår bevisningen. Äfvenledes
måste han oftast söka åstadkomma reda och sammanhang i sakernas plädering
och för detta ändamål, så att säga, lägga orden i munnen på parterna. Härigenom
hvilar till stor del på underdomare!! huru en rättegång gestalta!'' sig, hvarpå åter berm-
dess utgång i högre instans. De fleste rättegångar stanna dock vid hvad som åtgöres
af underdomaren. Dennes inflytande och makt i lagskipningen äro följaktligen
ganska störa. Missbruk häraf kan lätt inträffa, om ej viljan är ren, nitet tåligt, om -

dömet godt och kunskapen odlad. Förening af dessa egenskaper i önskvärdt mått
hos en person är ett högt anspråk, som likväl måste ställas på de många, som utöfva
domarekallet på landet, ty underdomstolarne der äro enmansdomstolar. Nämndens
deltagande i lagskipningen, hurudant det än varit i forna tider, är numera illusoriskt.
Då dertill kommer, att häradshöfdingarne, i följd af domstolsorganisationen, äro så
öfverhopade med mer eller mindre mekaniskt arbete, att detta, äfven med många och
skickliga biträden vid dess utförande, måste störande inverka på det själsarbete,
domarevärfvet fordrar, så synes det icke vara institutionernas förtjenst, att missbelåtenhet
med lagskipningen på landet icke mer förmärkes.

Dessa betraktelser, som hos mig framkallas af den föreliggande frågan om förbättradt
arbetssätt vid underdomstolarne på landet, komma mig att tro, det nämnda
fråga ej kan på tillfredsställande sätt lösas med mindre samma domstolar ombildas
till kollegiala. De kunde bestå af en ordförande och två lagfarna ledamöter, hvilka
senare delade protokolls- och expeditionsgöromålen, och, om så lämpligt funnes, vore
ej hinder för införlifvande af ett element, motsvarande nuvarande nämnden. Områdena
kunde blifva länen, och sessionsorterna företrädesvis residensstäderna, med
hvilka menigheterna för administrativa och ekonomiska angelägenheter hafva ständig
beröring. Nödiga afdelningar kunde få säten i samma städer eller å andra passande
orter, vid valet af Indika de alltmera genom förbättrade kommunikationer försvinnande
afstånden ej borde väcka störa bekymmer. Å i lagen föreskrifna ordinarie sammanträden
skulle lagfarts- och inteckningsärenden handläggas. Korteligen landtdomstolarne
skulle till organisation och verksamhet likna domstolarne i större städer.
En gifven följd af sådan ombildning b lofve, att aflöningen till hufvudsaklig del utginge
i bestämda belopp, men medel dertill kunde ändock tillskjutas af den rättssökande
allmänheten genom stämpladt papper, och om härigenom rättegångsumgälderna,
hvilka härstädes äro billigare än i något annat land, kommo att något förhöjas,
borde uti detta band på trätgirighet ej ligga något afskräckande, förutsatt, att
fattigdomen ej beröfvas möjlighet att bevaka sin rätt. En sådan anordning skulle
säkrast leda till det sökta målet af permanens hos landtdomstolarne i rikets alla delar
och dessutom medföra följande, i min tanke ej o vigtiga fördelar:

1:°) att det nu brukliga aflöningssättet, genom hvilket rättvisan likasom utminuteras
till bestämda priser, undvikes;

2:o) att de fästa lönerna kunna så tilltagas, att underdomare på landet icke såsom
nu, efter regeln, sitta qvar till sena ålderdomen, hvarigenom förr eller senare
men uppstår för embetsförvaltningen; hvarjemte

3:o) förändringen tilläfventyrs skulle verka uppkomst af ett advokatstånd, som
förtjena!- aktning. En bidragande orsak dertill, att detta icke redan skett, vill jag

finna deruti, att domstolssessionerna hållas i så aflägsna bygder och för så små områden,
att dugliga personel'' ej finna rådlig! att nedsätta sig i orterna som advokater.
Att dessa äro öfverflödiga, kan jag ej antaga, ty erfarenheten visar att en stor del,
om ej den största, åt rättegångarne utföres genom ombud eller med rättegångsbiträden,
hvarjemte ^handlingar vanligen uppsättas af anlitade biträden; men de personel-,
livilka sålunda gå allmänheten tillhanda, sakna oftast lagkunskap, och följden är, att
rättegångarne utföras lamt och att afhandlingarne äro otydliga. Hvad stulen i detta
hänseende förmår att uträtta, är i min lunka högst ringa och inskränker sig nära
nog till passiv tolerans af advokatståndet och tillträde för dess medlemmar till offentliga
embeten. Vigten af detta stånd är emellertid stor ej blott för afhjelpande af ett
verkligt behof för parter, utan ock för domarebildningen. Från advokatståndet, då
det hunnit en viss höjd, utgår en helsosam kritik och motkritik af fällda domar.
Denna kritik ger sig luft i tryck och alstrar småningom en jurisprudensliteratur, som
utgör säkraste medlet att förminska de talrika meningsskiljaktigheter och voteringar
inom domstolarne, som nu beklagas ej minst inom domarecorpsen. Till förminskande
af detta onda skulle äfven i min tanke bidraga, att domarens tjenstgöring utsträcktes
till vidare kretsar. Låt juristen börja sin bana som advokat, i förstone såsom biträde
hos en äldre yrkesbroder, sedan ingå i underdomstolarne och derifrån i de högre, så
skall han, som sålunda först får omedelbar kännedom om, deltager uti och inverkar
på det praktiska folklifvet, och derpå börjar samt någon tid fortsätter utöfning åt
domareembetet i personlig beröring med folket, utan tvifvel bilda och föröka en fond
af erfarenhet och praktisk duglighet, som, medförd till de högre platserna, bör grundlägga
en större sammanhållning ej mindre emellan de särskilda innehafvande af dessa
platser än emellan de högre och de underordnade domstolarne. Omöjligt vore ej
heller att sålunda bildade personel'' med mera framstående gafvel- och studier kunde
egna sig åt lärarekallet vid universiteten och derigenom åstadkomma närmare förbindelse
mellan theori och praktik.

Är nu detta ett framtidsmål, som bör hållas i sigte, hvarom jag för min del är
djupt öfvertygad, ligger redan häruti en anledning för mig att afstyrka antagande åt
de remitterade förslagen, hvilka, genom bemödandet att afhjelpa de hjertrot framträdande
olägenheterne af det gamla systemet, skulle undanskjuta dettas förändring
till det bättre.

Vid denna åsigt, som visat sig ej äga lika betydelse i ändras ögon som i mina,
får jag således ej stanna, utan är skyldig att oberoende deraf granska förslagen.

Härvid finner jag två förändringar ifrågasätta, den ena om tätare ting, hvilken
förändring blifvit så genomförd, att i vissa tingslag skulle hållas 11 ting om året, i
vissa 6 och i de öfriga 3, 2 eller 1 ting; den andra om inrättande af en ny befäl!-

ning, kallad ”biträdande domare”. Af dessa två förändringar betingas allt hvad förslagen
för öfrig! innehålla. Åt hufvudförslagen bör fördenskull uppmärksamheten
först egnas.

Hvad nu angår förslaget om de tätare tingen, skulle förmånen deraf icke tillgodokomma
menigheterna i hela riket och endast ett ganska litet antal, utan sammanhang
med tillika föreslagen domsagereglering, hvars verkställighet ingalunda kan anses
otvifvelaktig. Förmånen blifver dessutom skenbar, då med målens afgörande måste
uppskjutas till ett eller två ting, och detta blifver merendels händelsen, enär afgörande
omedelbart efter handläggningen, och innan protokollet är uppsatt, sällan
brukas och har sina betänkliga sidor. Om äfven genom ändring af förslaget, i hvad
det föreskrifter att tingen skola afslutas sedan alla uppskjutna och anhängig^ orda
ärenden förevarit, tillfälle bereddes att under tinget författa protokoll och utslag,
skulle detta likväl ej blifva af någon nytta i de lätt tänkbara fall, att till ett sådant
månadsting, som skulle hållas i domsagor med ett eller två tingslag, så många mål
kunde tillströmma, att såsom komiterade på ett ställe i motiverna förutsatt, ända till
fjorton rättegångsdag^ erfordrades. Ovisst är således om, genom förslagets antagande,
fördelar vinnas, men visst är, att likställighet och enhet orterna emellan komma att
saknas. Skall organisationen med domhafvande och nämnd bibehållas och likafullt
någon förbättring i arbetssättet söka åstadkommas, vore det utan tvifvel säkrare att
hålla sig till lagförslagen, enligt hvilka hvarje domsaga skulle ha en tingsstad och
domstolen permanent verka, och undantag från donna regel göras beroende af lokalförhållanden,
ej af finansiella konsiderationer.

I afseende på den biträdande domaren skulle det bero på den ordinarie domarens
godtfinnande att bestämma ej mindre om biträdet behöfdes, än äfven hvilken
person dertill borde förordnas. Åt hofrätten inrymmes ej annan pröfningsrätt i dessa
hänseenden, än att se till om den föreslagne är skicklig, icke den skickligaste. Således,
om den föreslagne innehar de för utöfning af domareembetet föreskrift^ Kvalifikationer,
måste hofrätten bifalla framställningen, i annat fall afstå den; det vill säga,
behofvet af biträdande domare skall hofrätten på domarens anmälan antaga, men får
ej afhjelpa det, om sådant ej kan ske på det sätt domaren vill. Om förslaget ändras
så-, att dylika oregelmässigheter undvikas, hvad blefve då följden af hela förändringen?
Jo, att den ene domaren kunde lemna åt den biträdande allt det tråkiga, såsom utfärdande
af gravationsbevis, upprättande af statistiska uppgifter och dylikt, under det
att den andre så tog biträdet i anspråk, att detta i sin ordning behöfde hjelp. Ett fält
för sjelfsvåld och ojemnhet skulle öppnas utan annan vinst än den i mitt tycke ej
nämnvärda, att domaren vid inträffande behof af biträde befrias från skyldigheten att
i hvarje fall derom gorå anmälan till hofrättens pröfning. Biträdande domarens för 5 -

hållande till en vikarie i ordinarie domarens ställe är ej utstakadt, ej heller afgjordt
om biträdande domaren, i händelse dylikt vikariat åt honom uppdrages, äger likaledes
begära biträdande domare. Att denne skall aflönas af den ordinarie, förutsättes i
motiverna, men är ej stadgadt i texten. Äfven om så vore, skulle snart rop deremot
höjas. En tjensteman, som lagen anser erforderlig, bör ej aflönas af en annan tjensteman.
Detta skulle synas så klart, att ändring ej allenast önskades utan yrkades såsom
en gifven rätt.

Af hvad jag nu anfört rörande förslagets hufvuddelar hemta.!'' jag ytterligare anledning
att afstyrka dess antagande.”

Justitierådet Alexander son utlät sig: ”Jag biträder i allmänhet de utaf Justitieråd
et Dreijer uttalade åsigter, och är, i fråga om den nya institutionen af en ”biträdande
domare’’ ense med Justitieråden Olivecrona och Qvensel. Jag kan således
icke tillstyrka komiterades förslag annorlunda än med de inskränkningar, hvarom
Justitierådet Dreijer hemställt. Detta mera inskränkta förslag äger, efter min tänka,
åtskilliga fördelar, såsom ibland annat: att hufvndsaken, som torde vara att på de
orter, der så ske kan, gorå häradsrätterna, mera än hittills, för rättsökande tillgängliga,
nemligen genom införande af tätare ordinarie sammanträden, icke ställes i beroende
af andra förslagen, som, hvad man än må tänka om dem, kunna lämpligen frånskiljas
och blifva föremål för särskild behandling; att förslaget lemnar rum för en
successivt skeende, förbättrad domsagereglering, ankommande på erfarenhetens vitsord
och på administrativa åtgärder; att lagförändringen, sådan den bär föreslås, föga
rubbar föreskrifterna i nuvarande lag och närmar sig det system, som lagkomité!!
och lagberedningen antagit; att förslaget, fastän partiel^ icke lärer kunna med skål
frånkänna^ egenskapen att utgöra en vigtig lagförbättring för tillfället; och slutligen
att detsamma är praktiskt, såsom varande utförbart utan dröjsmål och väsendtlig!!
svårigheter.”

In fldem
E. Adlerstråhle.

STOCKHOLM, 1872.

P. A. NORSTEDT & SÖNER
KONGL. boktryckare;.

FÖRSLAG

TILL

STADGA

ANGÅENDE

ALLMÄNNA UNDERDOMSTOLARNE

Å LANDET M. M.

i nåder förordnade Komitterade.

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS A- L. NORMAN,
1868.

Stormäktig ste Allernådigste Konung!

Kornitterade för utarbetande af förslag till förändrade stadganden angående
Häradsrätternas arbetssätt och till de öfriga föreskrifter, som, dermed ägande sammanhang,
kunde finnas erforderliga och lämpliga, hafva nu slutat sina arbeten och få härmed
i underdånighet öfverlemna dels förslag till
Stadga angående allmänna under domstolar ne å landet;

Förordning om vissa lag för ändring ar i sammanhang med antagande af nämnda Stadga;
Förordning angående ändring af 2 Kap. 13 § Kyrkolagen;

Förordning om tillägg till 6 § i Kongl. Förordn. om Landsting;

Förordning om ändring af 1 § i Kongl. Förordn. den 18 Febr. 1846 om uppgifter
till domstolarne om timade dödsfall;

Förordning om ändring af 138 § i Kongl. Skiftesstadgan;

Förklaring angående högsta antalet nämndemän vid vissa syner och
Förordning om ändringar i Kongl. Förordn. angående expeditionslösen; dels ock Underdånigt
Betänkande angående reglering af domsagor och tingslag i Riket; jemte det
särskilda yttrande, en bland komitierade afgifvit.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda,

Stormäktig ste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Majtts

Underdånigste tjenare och undersåter

JV. A. Fröman. H. G. v. Gegerfelt. Hick. Carlén.

C. V. Hedenström. J. L. Bååtli.

Stockholm den 30 Maj 1868.

Förslag

till

Stadga

angående

allmänna Underdomstolarne å landet.

Med upphäfvande af följande delar af Rättegångsbalken, sådane
de genom tid efter annan skedda förändringar nu lyda, nämligen: 1
kap. 1 § samt 2 och 4 kap.; äfvensom, såvidt angår Häradsrätt, häradshöfding
och häradsnämnd, 1 kap. 8 och 10 §§, 7 kap. 27 och 28 §§,
19 kap., 20 kap. 1 § samt 23 kap. 1 §; så ock af hvad Lag och särskilda
författningar i öfrigt innehålla, stridande mot nedanstående, antages
och fastställes följande

Stadga angående allmänna Underdomstolarne å landet.

Om domstolen.

1 §•

Underdomstol å landet är Tingsrätt. Den skall utgöras af domare,
som af Konungen förordnas, och nämnd, som i tingslaget väljes.
Tingslags område, så ock om domsaga af ett eller flera tingslag bestå
skall, bestämmes af Konungen.

2 §•

Ej må någon domareembete utöfva eller i nämnd tjenstgöra, innan
han fyllt tjugufem år.

3 §.

I hvart tingslag skola minst tolf män valda vara, att i nämnd
tjenstgöia. Ej må dock flera än åtta, eller färre än fem, på eu gång i
nämnd sitta; och delo domaren tjenstgöringen nämndemännen emellan,
som lämpligast tinnes.

4 §.

För val åt nämnd skall hvart tingslag af Rätten, sedan menigheterna
härda blifvit, i tolt kretsar, såvidt lämpligen ske kan socknevis,
indelas; och välje hvarje krets, å kommunalstämma, sin nämndemän.
Förenas flera socknar, eller socknedelar, till gemensam valkrets; bestämme
Rätten, å hvilken sockens kommunalstämma valet förrättas skall.

Vill någon krets välja två nämndemän, att tjenstgöringen sig
emellan skifta; stånde det fritt.

5 §•

Fn hvar, som i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad
är, äge rösträtt vid nämndemans val, inom den valkrets han tillhör;
och hafve hvarje röstande en röst. Vid lika röstetal skilje lotten.

6 §.

Till nämndeman är valbar hvarje inom valkretsen bosatt man.
som sjelf vid nämndemansval rösträtt äger; dock ej den, som står under
förmynderskap eller annans husbondevälde, ej eller någon, som är i Konungens
eller Rikets tjenst.

7 §•

Nämndeman väljes för sex år, dock med rätt för den välde att efter
två år från tjensten afgå. Flyttar nämndeman ur valkretsen eller
viser eljest giltigt hinder; då må Rätten honom entlediga, ändå att han
ej två år tjenstgjort. Nämndemän, som berättigad är att från tjensten

afgå, skall dock tjensten fortfarande bestrida, till dess besked till domaren
inkommit, att annan vald blifvit. Den, som fyllt sextio år, vare ej skyldig
att i nämnd tjenstgöra. Ej eller vare någon pligtig att, sedan barn ur
nämnden afgått, åter inträda förr, än efter sex år.

8 §•

Är någon missnöjd med nämndemansval; äge deröfver hos Rätten
klagan fora; men valet lände ändå till efterrättelse, der ej Rätten
annorlunda förordnar. Den valdes behörighet äge Rätten pröfva, ändå
att klagan ej föres.

9 §•

Vill nämndeman klandra fördelning af tjenstgöring, som af domaren
efter 3 § besluten är; göre det hos Hofrätten. Klagan öfver Rättens
beslut i mål, hvarom handlas i 4 eller 8 §, må ock i Hofrätten
föras, inom den i 16 kap. 1 § Rättegångsbalken stadgade tid. I alla
dessa fall skall dock beslutet ej dessmindre lända till efterrättelse, så
länge ändring deri ej skeft.

10 §.

Undandrager sig nämndeman tjenstgöring; tillhålle Rätten honom,
vid vite, att tjensten förrätta; och svare han för kostnad och olägenhet,
som af hans motvilja kommer.

11 §•

Den, som första gång förordnad blifvit att domareembete utöfva,
skall, innan han till embete! träder, svära den ed, som i 1 kap. 7 §
Rättegångsbalken föreskrifven är. Samma lag vare för den, som första
gång i nämnd sitta skall. Domare aflägga eden inför Hofrätten, eller
der Hofrätten förordnar, och nämndeman inför Tingsrätten.

12 §.

Utan lof må ej domare låta någon, i sitt ställe, embetet förrätta.
Tarfvar domare biträde i embetstid rvaltningen; anmäle det hos Hofrätten,
och gifve förslag å den, lian till biträde äskar. Pröfvas den föreslagne
dertill skicklig; värde lian af Hofrätten förordnad, att, såsom biträdande
domare, tjenstgöring^ med domaren dela, efter ty i 13 § sägs, dock ej
på längre tid hvarje gång, än ett år.

13 §.

Den, som efter 12 § till biträdande domare förordnad är, äger
att, efter domarens uppdrag, i hans ställe, förrätta hvad till domareembetet
hörer, med undantag af de lagtima Tingen. Ej må dock domaren
undandraga sig att, i biträdande domarens frånvaro eller då han annorlunda
hindrad är, sjelf fullgöra hvad biträdande domaren eljest, enligt uppdrag,
ålegat. Utan särskild! uppdrag, skall biträdande domare vara behörig
att i domarens hemvist, då denne ej när är, mottaga handlingar, som
till domareembetet ingifvas böra, utfärda stämningar, samt meddela afskrifter
och bevis ur Rättens minnesböcker eller andra allmänna handlingar,
som under domareembetets vård äro.

14 §.

Nu får domare förfall, att han sitt embete ej förrätta kan; kungöre
det Hofrätten. Pröfvas det giltig!; förordae Hofrätten biträdande
domaren, der sådan i domsagan anställd är, eller annan skicklig man,
att embete! förestå; dock ej på längre tid, än sex månader hvarje gång.
Utan att visa förfall, må ock domare ledighet njuta, någon tid hvarje
år, der Hofrätten finner, att han den ledighet skäligen tarfvar.

15 §.

Får nämndeman förfall, och varder förty Rätten ej domför; kalle

domaren annan man, som behörig är, att i nämnden sitta. Samma lag
vare, der af annan anledning fulltalig nämnd saknas.

16 §.

I hvart tingslag skall finnas allmän tingsstad, å det ställe, hitintills
vanligt varit, eller Konungen bestämmer. Der skola hållas de
lagtima Ting, hvarom i 17 § stadgas; så ock öfriga sammanträden inför
Käften eller domaren, der ej domaren finner annat ställe lämpligare vara.

Om lagtima Ting.

17 §.

I hvart tingslag skall domare, med nämnd, årligen hålla lagtima
Ting, å de tider nedan sägs.

18 §.

I tingslag, som ensamt utgör eu domsaga, skola lagtima Ting hållas
i hvarje månad, dock ej i Januari. De börjas första tisdagen i månaden,
eller, om helgedag då infaller, nästa söcknedag derefter.

19 §.

Hora två tingslag till eu domsaga; då skola, i hvardera, lagtima
Ting hållas hvarannan månad, nämligen i ena tingslaget i Januari, Mars,
Maj, Juli, September och November, samt i det andra i mellanliggande
månader; och gälle om Tingens början hvad i 18 § skils, dock skall
det Ting, som i Januari infaller, börjas andra tisdagen i månaden.

20 §.

Äro derå tingslag, än två, till eu domsaga förenade; då skola lagtima
Ting hållas tre gånger i hvart tingslag, första gången om vintern

emellan tjugonde dag Jul och April månad, andra gången om sommaren
emellan första Maj och midsommar, tredje gången om hösten emellan
första September och November månads slut. Dessa Ting utsättas af
domaren; och sände han, minst tio veckor förut, besked derom till Hofrätten
och Konungens befallningshafvande, att införas, af Hofrätten i allmänna
tidningarne, och af befallningshafvande!! i länskungörelserna.

21 §•

I Tingslag, der endast ett eller två lagtima Ting för närvarande
årligen hållas; gälle om Tingens antal och tiden för desamma hvad
hitintills särskild! stadgadt varit; och vare om Tingens utsättande och
kungörande lag som i 20 § skils.

22 §.

Pröfva!'' Konungen, att i tingslag, som i 19, 20 eller 21 § omtalas,
flera Ting hållas må, än der sägs; gånge som särskild! förorda ad! varder;
dock må ej i något tingslag flera Ting påbjudas, än i 18 § skils.

23 §.

Å lagtima Ting sammanträde Rätten klockan tio förmiddagen, och
sitte ej på aftonen efter klockan åtta, der ej målens sannerliga vidlyftighet
det kräfver. Tarfvas mera än en rättegångsdag; vare Rätten pligtig
sammanträda nästföljande dagar, till dess alla målen förevarit, och
domar eller besked meddelats, som i 24 § sägs. Der Tingen af domaren
utsättas, som i 20 § skils; må dock med Tings afsilande anstå till
särskild rättegångsdag, som af domaren under Tinget bestämmes och
genast derefter i tingslagets kyrkor kungöres. Ej må den dag sättas
närmare följande Ting, än två månader.

24 §.

I mål, som vid lagtima Ting förevarit, skall dom afkunna^ innan

Tingets slut, om den dessförinnan författas kan, men eljest å första rätte
gångs dagen af nästa Ting..? Infaller deltat -h''månaden näst efter den, då
målet förevar, och är saken af den sannerliga vidlyftighet, att längre
tid erfordras; då må med domens afkunnande anstå till första rättegångsdag^
af andra Tinget efter det, då målet sist handlades. Uppskofsdom,
som föranledes af parts begäran eller ute väno, så ock beslut öfver
invändningar i rättegången, äfvensom dom öfver häktad, skall alltid afkunnas
genast eller å nästa dag. I alla de fall, då dom ej genast afsäges,
skall vid målets handläggning tillkännagifvas, å hvilken dag sådant
ske skall.

Hvad nu stadgadt är om anstånd med doms afkunnande till annat
Ting, än det, då målet förevar, skall ej gälla der Tingen af domaren
utsättas, som i 20 § skils.

25 §.

Då alla mål å lagtima Ting förevarit och Rätten afkunna! domar
eller besked, som i 24 § föreskrifves: värde Tinget aflyst; dock må ej
Ting, som tarfva!’ allena en rättegångsdag, aflysas före klockan två
eftermiddagen.

26 §.

Vid lagtima Ting skall kronofogde eller länsman när vara, att gå
Rätten tillhanda i det, som till hans embete hörer.

27 §.

Om gudstjenst vid lagtima Ting sägs i kyrkolagen.

28 §.

För hvart lagtima Ting skall dombok hållas, deri anteknas alla mål,
som vid Rätten förevarit och ej i särskilda protokoll föras skola, efter
hvad i 29 § sägs. Vid slutet af domboken skall fogas förökning på de

böter, som fallit, och huru de fördelta blifvit; och sände domaren, utan
dröjsmål, den förtekning till kronofogden, att böterna i laga ordning utsöka.
Aro ej böter ådömda, värde sådant å sitt ställe anmärkt.

29 §.

Öfver dessa mål skola, för hvart lagtima Ting, särskilda protokoll
föras, nämligen: ett öfver lagfarter med fast egendom, ett öfver intekningar
i sådan egendom, ett öfver äktenskapsförord, ett öfver tillsättande
och afledande af förmyndare och ett öfver boupptekningar, morgongåfvobref
samt ^handlingar om lösöreköp. I brädden af lagfarts-, intekningsoch
förmynderskapsprotokollet skall, för hvart mål, teknas namnet å egendomen
eller personen, som det angår. Har något af de mål, sagda är o,
å Tinget ej förevarit; värde det å sitt ställe anmärkt.

30 §.

Ur domboken skola, för hvart år, utskrifvas och, innan slutet af
det nästa, till Hofrätten insändas alla de mål, som angå ägande- eller
nyttjanderätt till fäst egendom, ägoskillnad, arf eller testamenten. De
särskilda protokollen skola afskrifvas och till Hofrätten insändas för
hvart halfår, inom sex veckor derefter, men, der Tingen af domaren utsättas,
som i 20 § skils, för hvarje tingstur, inom tre månader efter
dess slut. Försummar domare hvad sålunda föreskrifvet är; böte som
för dylik underlåtenhet af Underrätt i stad stadgadt tinnes.

31 §.

Alla domböcker, protokoll och andra handlingar, som till Rätten
höra eller tingslaget eljest angå, skola, der de ej erfordras för göromålen
i domarens hemvist, i Rättens arkiv förvaras; och hafve domaren
tillsyn derå, att de noggrant vårdas -

Om urtima Ting.

32 §.

Varder någon för brott häktad ocli faller ej lagtima Ting snart in;
då må för ransakning^ urtima Ting sättas. Har ej domstol pröfvat
häktningen, och kan ej målet förekomma å lagtima Ting inom tre veckor
från det anmälan om häktningen hos domaren skedde; varde urtima
Ting satt inom fjorton dagar. År häktningen af domstol pröfvad; då
må med ransakningen anstå högst en månad, der ej, i uppskutet mål,
klarligen finnes, att det ändamål, som med uppskofvet åsyftas, inom den
tid ej vinnas kan.

För landsort, der häktad person ej kan vid Rätten inställas inom
tid, som nu sagd är, gäl le om tid för ransaknings företagande hvad
Konungen särskilt förordnar.

33 §.

Äskar någon i tvistemål, som vid Rätten anhängig! är, Ting emellan
de tider, då lagtima Ting hållas, och ställer han nöjaktig säkerhet
för kostnaden; då skall ock urtima Ting sättas. Kostnaden för sådant
Ting gälde den, som Tinget äskat.

34 §.

Kronans saker, så ock andra allmänna mål, må ock å urtima
Ting urskiljas, der så omtränger.

35 §.

Om urtima Ting för vissa andra mål, än här ofvan nämnas, gälle
hvad särskild! stadgadt är.

36 §.

Innan urtima Ting slutas, skola domar afkunna^ i alla de mål.

som dervid förevarit; och vare, om dombok, protokoll och bötesförtekning,
lag, som i 28, 29 och 30 §§ skils.

37 §.

Vid urtima Ting skall kronofogde eller länsman när vara, der
domaren så nödigt baner.

38 §.

Tarfvas under lagtima Ting, med hvars afstötande kan anstå till
särskild rättegångsdag, efter hvad i 23 § sägs, annan särskild dag för
ransakning med häktad, eller äskas särskild rättegångsdag för handläggning
af annat mål, som å urtima Ting behandlas må; vare den rättegångsdag
som urtima Ting ansedd. Lag samma vare, då Rätten sammanträder
till syn i jordatvist eller i annat mål; dock gälle om kostnad
för sådan syn hvad i 14 kap. 4 § Jordabalken skils.

Allmänna bestämmelser och öfvergångsstadganden.

39 §.

Föranledos, genom ändring af tingslags område eller af annan anledning,
ny indelning af de kretsar, hvarinom nämndemän väljas skola;
varen för de ändrade valkretsarne nya nämndemansval anställda, ändå
att tjenstgöringstiden för förra nämnden ej ute är. Ej skall, i följd af
hvad i 5, 6 eller 7 § förordnadt är, någon, som, innan donna Stadga
träder i verksamhet, blifvit till nämndeman vald, kunna emot sin vilja
från befattningen skiljas förr, än sex år efter det Stadgan gällande blef.

40 §.

För de tingslag, hvarom 19 § handlar, hestämme Hofrätten, på
domarens förslag, i hvilken månad tingsturerna börjas skola; och skall
dervid sedermera förblifva, der ej Hofrätten, på särskild framställning,

pröfvar lämpligt att ändring gorå. Hvad Hoträtten i ty fall bestämmer,
läte den kungöra, som om andra påbud till allmän efterrättelse särskild!
stadgadt är.

41 §•

Hvad i 24 § stadgas derom, att med vissa domars afkunnande i
mål, som vid lagtima Ting förevarit, ej må anstå längre, än till första
rättegångsdag^ af nästa Ting eller, i vissa fall, till första rättegångsdag^
af andra Tinget efter det, då målet sist handlades, skall i de
tingslag, der, genom donna Stadga eller Konungens särskilda förordnande,
vissa dagar för de lagtima Tingens början bestämmas, ej gälla förr, än
åtta månader förflutit, efter det sådan bestämmelse träd! i verksamhet;
utan äge Rätten att låta med afkunnande af dylika domar i mål, som
förevarit vid lagtima Ting under sagda tid, anstå till första rättegångsdag^
af det Ting, som infaller näst efter tio veckor från det målet sist
handlades.

42 §.

Hvad om Häradsrätt, häradshöfding och häradsnämnd, i lag eller
särskilda författningar, hitintills förord nåd! varit, och ej genom donna
Stadga upphäfdt eller ändradt blifvit, skall hädanefter gälla om Tingsrätt
samt domare och nämnd i sådan Rätt; och skall, i allt hvad till
rättegången hörer, med härad hädanefter förstås tingslag.

Denna Stadga skall tråda i verksamhet från och med början af

år . . .

Förslag

till

Förordning om vissa lagförändringar i sammanhang
med antagandet af Stadga angående allmänna
Underdomstolarne å landet.

1 §•

8 Kap. 1 § Giftermålsbalken, sådan den lyder i Kong!. Förordningen
den 13 Juli 1818, skall erhålla följande förändrade lydelse: Vilja

i staden inom åttonde dagen, och på landet sist å det Ting, som
infaller näst efter en månad, sedan vigsel skett; och läte — — del af
äktenskapsförord.

2 §•

9 Kap. 4 § Ärfdabalken skall lyda sålunda: Nu är boet uppteckna^,
da bör en afskrift af uppteckningen, antingen öppen eller förseglad,
hos Domaren ingifvas, i staden inom en månad, och på landet sist
a det Ting, som infaller näst efter en månad, sedan uppteckningen slutades.
Är någon af arfvingarna omyndig, eller utrikes stadd; värde ock
den rätt hos Domaren intecknad, som omyndig eller utrikes vistande i
arfvet äger.

3 §•

4 § 2 punkten af Kongl. Förordningen den 24 September 1861,
angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndiges egendom, skall

erhålla^ följande lydelse: Det utdrag — — och af honom före den
1 September ingifvas, i stad till Rättens ordförande eller den, som å
Rättens vägnar handlingar emottaga bör, och å landet till domhafvande!!.

4 §•

Till hvad lag och särskilda författningar innehålla om uppbud å
fast egendom på landet, åtkommen genom fång, som lagfaras bör, göres
det tillägg, att å den ort, der flera än tre lagtima Ting årligen hållas
samt tre uppbud å den fasta egendomen böra meddelas, uppbuden väl
skola fortgå, Ting efter Ting, utan afbrott, men lagtarten anses slutad
först å det Ting, som nästföljande år infaller i den månad, då första
uppbudet meddelades; hörande, vid slutet af nämnda Ting, fasta för nya
ägaren å den då i hans hand lagståndna egendomen utfärdas.

5 §•

Till 11 Kap. 1 § Rättegångsbalken göres, med ändring af hvad
hitintills stadgadt varit derom, att alla stämningar till Häradsrätt skola
ställas å första rättegångsdagen af Tinget, följande tillägg: Kan ej, i
stämning till Tings-Rätt, den dag bestämmas, då saken företagas skall;
värde stämningen ställd å första rättegångsdagen åt Tinget; och utsätte
domare!!, vid Tingets början, dag för sakens handläggning, der den ej
genast förekomma kan.

6 §•

11 Kap. 4 § Rättegångsbalken, sådan den lyder i Kong!. Förordningen
den 18 April 1849, ändras till följande lydelse: Käranden vare
skyldig låta svaranden få stämning fjorton dagar före Tinget, der han

inom tingslaget bor: utom tingslaget eller i annan stad--I alla

dessa fall, der i tingslag, hvarest Tingen af domaren utsättas och kungöras
skola, stämning fordran längre tid, än om sådant kungörande stadgadt
är, må den svarande stämmas till det Ting, som näst efter viss

dag infaller; och underrätte han sig sedan sjelf, å hvilken dag Tinget
hållas skall.

7 §•

12 Kap. Rättegångsbalken skall undergå den förändring att, i
stället för 2, 3 och 4 §§, införas fyra §§ med följande nummer och
lydelse:

2 §. Blifver käranden förfallolöst ute; värde saken på den stämning
ej mera upptagen; och gälde han svaranden dess kostnad, der denne
när är och det äskar.

3 §. Nu kommer käranden å föresatt tid, men svaranden ej och
låter ej laga förfall framte; viser käranden, att svaranden stämning i
laga tid fått; döme då Rätten i saken, på de skal käranden företer, och
före i domen in, huru den, som vunnit, sin vederpart om domen kungöra
skall, som i 5 § sägs. Kommer svaranden sedan, innan tid till
vad ute är, och begär vädja; liafve der lof till, och Rätten, dit vädjadt
är, döme i hufvudsaken. Kommer han ej inom nämnda tid; njute återvinning,
som i 5 § sägs; och gånge domen i sådant återvinningmål till utmätning,
der käranden det äskar; och lian kåfve våld lyfta det, som utmätt
är, om han full borgen derför ställer.

Vållas, genom svarandens ute varu, uppskof med målet; bete han
från och med tio till och med etthundra daler. Viser han å nästa Ting
å landet, eller inom en månad i stad, att han förfall hatt och ej kunnat
Rätten det kungöra; gånge böterna åter.

4 §. Ej skall part anses hafva från Rätten utcblifvit, innan han
ropats upp tvenne gånger, minst eu half timma emellan hvarje gång,
och vid begge uppropen borta varit. Kommer han sedan under samma
Ting å landet, eller å samma rättegångsdag i stad, innan Rätten till dom
öfverlagd att sin talan utföra; då skall han ej eller för utebiifven anses,
men bete, för uppropsförsummelse, fem daler.

5 §. Hvar som dom vunnit, efter ty i 3 § sägs, kungöre den,
sedan tid till vad förbi är, sin vederpart; eller silke utmätning derå, så
tidigt, att vederpart^!! kan låta saken instämma till nästa Ting å landet,
och i staden inom eu månad, att återvinning söka. Gör han det ej, som
vunnit; njute den, som tappat, samma tid, sedan lian tillsagd varder.
Pröfvas det, att han för fattigdom ej orkar fullgöra domen, inom den tid
som sagdt är; kåfve ändå makt att söka återvinning. Är det, som dömdt
är, sådant, att återvinning varder onyttig, der domen fullgöras skulle;
då gånge den ej till fullbordan. Försummar den, som tappat, den tid
nu föresatt är; kåfve sedan ingen talan till återvinning.

8 §.

Hvad i 24 Kap. 5 § Rättegångsbalken stadgas derom, att häradshöfding
skall skrifteligen utgifva dom, innan han från tingsstad reser, om
det så tidigt äskas, att det ske kan, vid hot tjugufem daler, varder till
all kraft och verkan upphäfdt; och galle i stället hvad Konungen i ty
fall stadgar.

y §•

I stället för hvad hitintills stadgadt varit derom, att häradet skall
taga lott i vissa böter, och fördelning deraf sedan ske emellan häradshöfdingen,
nämnden och häradet, förordnas, att hela den böteslott skall
tillfalla Kronan.

Hvad sålunda förordna»!! är skall till efterrättelse gälla från och
med början af år . . .

Förslag

till

Förordning angående ändring af 2 Kap. 13 §

Kyrkolagen.

Med ändring af hvad i 2 Kap. 13 § Kyrkolagen stadgas om
Gudstjenst vid Häradsting, förordnas, att vid Underdomstol å landet skall
å det lagtima Ting, som först på året infaller, innan Rätten till domsätet
träder, Gudstjenst å tingsstaden förrättas.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla från och

med början af år . . .

Förslag

till

Förordning om tillägg till 6 § i Kongl. Förordningen
om Landsting den 21 Mars 1862.

Till 6 § i Kongl. Förordningen om Landsting den 21 Mars 1862
göres det tillägg, att i tingslag, der dag för lagtima Tingens början är
i lag utsatt eller genom Konungens särskilda förordnande bestämd, landstingsmannaval,
som genom valmän verkställas bör, skall förrättas å första
rättegångsdag^ af det Ting, som efter April månads utgång först infaller.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla från och
med början af år , . .

Förslag

till

Förordning om ändring af 1 § i Kongl. Förordningen
den 18 Februari 1816, om uppgifter till Domstolarne
angående timade dödsfall.

Med ändring af hvad i 1 § af Kongl. Förordningen den 18 Februari
1846 stadgadt är derom, att kyrkoherde skall å första rättegångsdag^
af hvart lagtima Ting till Häradsrätt ingifva bestyrkt förtekning
å dödsfall af ofrälse personer för den tid, som förflutit sedan sista förtekning
upprättades, förordnas, att sådan förtekning skall af kyrkoherden
insändas till domare i Tingsrätt för hvart fjerdedels år, inom fjorton
dagar derefter.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla från och

med början af år . . .

Förslag

till

Förordning om ändring af 138 § i Kong!. Stadgan om
skiftesverket i Riket den 9 November 1866.

Sedan 2 Kap. 6 § Rättegångsbalken blifvit, genom Stadgan angående
allmänna Underdomstolarne å landet, till all kraft och verkan
upphäfd; varder, med ändring af 138 § i Stadgan om skiftesverket i
Riket den 9 November 1866, härmed förordnadt, att Egodelningsrätts
dombok skall till Hofrätten insändas, inom den tid och vid det ansvar,
som för insändande af Tingsrätts dombok stadgadt linnés.

Hvad sålunda förordnadt blifvit skall till efterrättelse gälla från
och med början af år . . .

Förslag

till

Förklaring angående högsta antalet nämndemän

vid vissa syner.

Hvad i särskilda författningar är stadgadt derom, att, vid vissa
husesyrier, syneförrättare må äga, sig till biträde, tillkalla half nämnd, skall,
äfven sedan, genom Stadgan angående allmänna Underdomstolarne å
landet, det antal nämndemän, som på en gång må i nämnd sitta, blifvit
från tolf till åtta nedsatt, så förestås, att sex nämndemän fortfarande må,
om synens vidlyftighet det kräfver, tillkallas att dervid biträda; och
skall hvad sålunda förordnadt blifvit om högsta antalet nämndemän vid berörda
syner, äfvensom hvad föreskrifvet är om det minsta antalet, gälla
äfven om andra husesyner, som af domare med nämnd förrättas skola.

Förslag

till

Förordning om ändringar i Kongl. Förordningen angående
expeditionslösen den 30 November 1855.

Med upphäfvande af hvad Kongl. Förordningen angående expeditionslösen
den 30 November 1855 innehåller, stridande emot nedanstående,
förordnas som följer:

1 §•

Jemte det sökande i lagfarts- eller intelcningsmål befrias från
skyldigheten att lösa Underrätts protokoll, innefattande beslut om meddelande
af första uppbudet å lagfaren fast egendom, eller om fastställelse
eller, der intekningshandlingen företes, dödande eller förändring af intekning
i sådan egendom, bestämmes lösen för bevis, teknadt. å företedd
handling, om dylik åtgärd till......... 3 K:dr.

Varder ansökan om första uppbudet eller om fastställelse af inte
kning afslagen, eller pröfningen deraf uppskuten, i hvilka fall protokoll
lösas skall; vare lösen för beviset å handlingen om den gjorda ansökningen
................. 1 R:dr;

och må ej, i samma mål, dylikt bevis mer än en gång, emot lösen, utfärdas.

2 §•

Då i mål, som vid Tingsrätt förevarit, med doms afkunnande anstår
till annat Ting, än det då målet utfördes, efter ty i 24 § af Stadgan
angående allmänna domstolarne å landet sägs; skola protokollen för

begge Tingen i ett sammanhang utskrifvas, och expeditionen vederbörande
tillhandahållas å den dag, domen afkunnas.

3 §.

För lagtima Ting, som afslutas omedelbart efter det alla målen
förevarit, äfvensom för urtima Ting eller annan extra förrättning å landet,
skola, med det i 2 § stadgade undantag, expeditioner vederbörande
tillhandahallas inom fjorton dagar efter Tingets eller förrättningens slut,
antingen i domarens hemvist, eller hos ortens kronobetjent, eller annan
inom tingslaget boende person, hvarom vid Tingets eller förrättningens
afstötande underrättelse meddelas, samt, vid lagtima Ting, kungörelse å
Rättens dörr anslås. Anmäles missnöje för fullföljd af talan i högre Rätt;
då skall, såvidt medhinnas kan, expedition finnas att tillgå inom sex
dagar efter Tingets eller förrättningens slut.

4 §•

Domare i Tingsrätt vare skyldig att till rättsökande, som det äskar,
med posten öfversända protokoll i handlagdt mål, med tillhörande handlingar,
så ock annan expedition, som begärd blifvit, der den sökande
förut gnidit lösen för expeditionen, jemte postporto och, i ersättning för
afsändningsbesväret, 50 öre för hvarje expedition.

5 §•

Då någon do mes till ansvar för brott, derför han häktad är, skall
domare å landet, eller Rättens ordförande i stad, genast eller sist inom
sex dagar till Konungens befallningshafvande afsända transumt af domen,
upptagande brottet och det ådömda straffet, äfvensom besked, huruvida
parterne inför Rätten förklarat sig med domen nöjda.

6 §

Hvad i 20 § af Kong!. Förordning angående expeditionslösen den
BO November 1855 stadgas om öfverträdelse eller underlåtenhet af före -

skrifterne i densamma, skall äfven gälla om öfverträdelse eller underlåtenhet
af föreskrifterne i denna författning, så ock om sådan förbrytelse
eller försummelse, som omtalas i 17 eller 19 §§ af ofvannämda
Förordning.

Hvad sålunda förordnadt är skall till efterrättelse gälla från och
med början af år . . .

Motiver.

Det uppdrag, komitterade erhållit — att, till förekommande af den öfverklagade
långsamheten i lagskipning^ vid underdomstolarne å landet, utarbeta förslag
till förändrade stadgande!! angående Häradsrätternas arbetssätt, äfvensom till
de öfriga föreskrifter, som, dermed ägande sammanhang, kunde finnas erforderliga
och lämpliga — har icke innefattat anledning för komitterade att framlägga ett fullständigt
förslag till ny rättegångsordning för ifrågavarande domstolar. Sådant skulle
nämligen ej kunnat ske, utan att antingen i väsentlig mån förändra de stadgande!!,
som för närvarande gälla äfven för stadsdomstolarne, med hvilka komitterade ej halt
att sysselsätta sig, eller ock upphäfva den likformighet i lagstiftningen för enahanda
domstolsinstanser, hvilken, af likartade förhållande!! betingad, nu förefinnes
och lärer höra äfven framdeles bibehållas.

De af komitterade uppgjorda förslag behandla följaktligen nästan uteslutande
ämnen af den fristående beskaffenhet, att deras förändrade lösning ej rubbar det
organiska sammanhang, som för närvarande kan finnas i vår, härutinnan visserligen
icke fullt tillfredsställande, rättegångslagstiftning; och om också de föreslagna förändringarne
ej kunnat undgå att, i form el t hänseende, än ytterligare söndersplittra
vår gamla lag-kodex, hafva komitterade omvändt allt sitt bemödande att utföra
sitt uppdrag på sådant sätt, att den förut befintliga oredan ej må blifva större,
än som varit oundgängligt. I stället att på de mångfaldiga ställen, der sådant
annars blifvit nödvändigt, partiel ändra den gamla lagtexten samt. än bär och än
der, i densammaa inflicka alldeles nya bestämmelser, hafva komitterade, med upphäfvande
af de kapital och särskilda lagrum, hvilka erfordrat mera genomgående
förändringar, sammanfört allt, som af dessa lagrum bort bibehållas, med det föreslagna
nya, i en enda sammanhängande Stadga, med undantag allena af sådane
enstaka förordnande!!, som ej kunnat i densamma inrymmas, med mindre den
skulle upphöra att vara, hvad den är ämnad till, ett afslutadt helt för sig.

Genom ett sådant sätt att tillvägagå har äfven komitterades sträfva!! att
iakttaga den följdriktighet i ämnenas anordning, som icke utan olägenhet saknas i
någon lag, allraminst i den, som menige man så väl behöfver känna, mycket un 4 -

derlättats. I fall komitterade häruti lyckats, medför den följda metoden äfven den
fördel, att komitterades arbete möjligen kan i någon mån underlätta redigerandet
af den nya fullständiga rättegångsbalk, som länge varit af behofvet påkallad, enär
den föreslagna Stadgan för landtdomstolarne är så uppställd, att den till stor del
torde kunna, utan mycken förändring, inrymmas under särskilda kapitel i en sådan
balk.

Till innehållet skiljer sig den föreslagna nya lagstiftningen, i principielt
hänseende, föga från den nu gällande. Komitterade hafva från beskaffenheten af
det uppdrag, de erhållit, icke kunnat hemta skål att föreslå någon väsentlig rubbning
i de hufvudgrunder, hvarpå den senare hvilar. På dessa är alltså förslaget
byggd t; och förändringarna afse endast att åt den uråldriga och af folkets förtroende
fortfarande uppburna, nationel domstolsinstitutionen och rättegångsmetoden
gifva den utveckling, som nutidens förhållanden kräfva och som kan befordra rättskipningens
skyndsamhet, utan att minska garantierna för dess säkerhet.

Efter donna korta redogörelse för komitterades uppfattning af det dem lemnade
uppdrag och lämpligaste sättet att det fullgöra, öfvergå de till motivering af
de föreslagna särskilda författningarne, dervid börjande med

Stadga angående allmänna underdomstolarne å landet.

1 8.

Efter 1734 års lag skulle hvart Mrad hafva sin egen domstol; och Häradsrätt
var under sådant förhållande en särdeles lämplig benämning på domstolen.
Sedan, efter komitterades förslag, häradet upphör att äga judiciel betydelse, har
man bort söka en annan, mera exakt, benämning.

Dervid erböd sig i första rummet den af lagberedningen föreslagna af
Landsrätt. Men dels förutsätter den, såsom motsats, de ännu icke till namnet
existerande •''''Stadsrätterna”, och dels blot benämningen olämplig, då en ^representation
infördes under namn af Lands-Ting.

Vidare kunde ifrågasättas, att till namnet återupplifva Lagmansränta,
hvarigenom domstolens egenskap af enmansdomstol blifvit angifven. Men lagmansrättens
verksamhet, såsom andra instans, torde ligga väl nära intill våra dagar,
för att gorå det rätt lämpligt att nu använda samma benämning på första
instansens domstolar.

Vid sådant förhållande hafva komitterade bort söka ett nytt namn, och de
tro sig hafva i Tingsrätt funnit det lämpligaste. Domstolens sammanträden kallas
Ting, dess domsområde tingslag och stället för dess vigtigaste förhandlingar tingsstad.
Donna benämning på underdomstolen å landet brukas dessutom nu mången -

städes i dagligt tal, och den förekommer till och med på några ställen i 1734 års
lag (t. ex. 14: 2, 25: 9 B. B. m. fl.). Att domstolens ordförande kommer att
i lagen utmärkas med den generela benämningen ”domare”, kan ej gerna föranleda
missförstånd ; och anser man att han i det allmänna lifvet bör gifvas en titel,
skiljd från andra domares, t. ex. genom upptagande af den enkla och af allmogen
ännu mångenstädes begagnade lagmans-titeln, lärer något hinder derför ej förefinnas.

Efter att hafva angifvit domstolens sammansättning af en domare, den
Konungen förordnar, biträdd af nämnd, som genom val tillsättes, ger förslaget
helgd af positiv lag åt den redan, efter häfdvunnet bruk, af Konungen utöfvade
rättighet att ordna området af tingslag eller Rättens domkrets, samt af domsaga
eller hvarje domares lagskipningskrets.

Detta har ansetts desto angelägnare, som det enda ändamålsenliga och
fullt betryggande sätt att en gång i framtiden få de nu ofta otydliga råmärkena
emellan den judiciela lagstiftningen, å ena sidan, samt den administrativa och
ekonomiska, å den andra, oförtydbart uppdragna, torde vara, att låta den förra,
som utöfvas af begge de lagstiftande myndigheterna, uttryckligen från sig afsöndra
allt det, som, enligt sakens natur, befinnes ligga utom dess befogenhet, ehuru det
af en eller annan tillfällighet kommit att införas bland de stadganden, som i allmänhet
tillhöra densamma. Det kan annars tänkas, att den administrativa lagstiftningen
någon gång kommer att gorå intrång på det område, som åtminstone
formelt tillhör den judiciela, hvarpå just denna fråga lemnar ett exempel. Fastän
nemligen 1734 års lag i 2 kap. 1 § Rättegångsbalken stadgar, att Ting skola hållas
i hvart härad å rätter tingsstad, som skulle vara inom häradet belägen, har sådant
aldrig ansetts utgöra hinder för Konungen att ensam besluta om sammanläggning
af flera härad med gemensam tingsstad, hvilken åsigt nu vunnit sådan
häfd, att ett försök att rubba den sannolikt skulle vara lika fåfängt, som i praktiskt
hänseende olämpligt.

Då man nu hitintills funnit ändamålsenligt att åt administrationen inrymma
befogenheten att, utan riksdagens medverkan, härutinnan ordna efter olika lokala
och andra särskilda förhållanden, torde skål desto mindre förefinnas att för närvarande
deruti föreslå någon ändring, som, för vinnande af det egentliga syftet
med hela den ifrågavarande lagförändringen eller landtdomstolarnas tätare sammanträden,
en högst betydlig omgestaltning af tingslag utan tvifvel inom kort måste
försiggå, såsom ock komitterade i hilagda särskilda betänkande föreslå.

Komitterade hafva visserligen icke förbisett, att, i följd af grundlagens stadgande
att från hvarje domsaga å landet skall sändas eu eller, der folkmängden
öfverstiger 40,000 innevånare, två riksdagsmän, frågan om domsageregleringarne
äfven bär en konstitutionel sida, enär riksdagsmännens i Andra Kammaren antal
kunna komma att ökas genom en sönderstyckning af de nuvarande domsagorna.
Men såvida Konungen redan nu utöfvar rättigheten att dela domsagor, grundlägger

komitterades förslag, från denna sida sedt, ingen ny betänklighet. Anser man för
öfrigt att några garantier härutinnan höra stadgas, så torde det vara i de konstitutionela
lagarne desamma hafva sin råtta plats.

2 §•

Åt den här uttalade grundsats, som öfverensstämmer med hvad hitintills
varit stadgadt, har gifvits den form, att densamma är tillämplig å såväl den åt
Konungen nämnde domaren, som den af Hofrätten för särskildt fall förordnade.

3 och 4 §§.

Efter nu gällande lag skall i hvart härad eller tingslag finnas tolf nämndemän,
hvilka, ehuru endast sju erfordras för fullsuten Rätt, samtliga kunna uppbådas
att på en gång tjenstgöra, såsom ock vid de lagtima Tingen allmänneligen
brukas. Om sådant kunnat gå för sig hitintills, då domkretsarne i allmänhet varit
af ringa omfång och endast två eller tre lagtima Ting hållits om året, lärer det
likväl ej kunna fortfara der domkretsarne vidgas genom flera härads sammanslående
till ett tingslag och Tingen återkomma hvarje eller åtminstone hvarannan
månad. Lagstiftningen i donna del måste derföre ändras, i syftning att bereda
nämndens ledamöter en lindring, någorlunda motsvarande det genom domkretsarnas
utvidgande och Tingens ökande föranledda besväret.

Allra enklast vore naturligtvis att föreskrifva, det hvarje härad, fastän med
andra till ett tingslag förenadt, fortfarande ägde att välja särskild nämnd, och att
låta de särskilda nämnderna turvis tjenstgöra. Men genom en sådan anordning
skulle många af de väsentliga fördelarne af nämndens närvaro vid Tingen förfelas.
Så skulle t. ex. all kontinuitet, så vidt på nämnden ankomme, gå förlorad,
då samband saknades emellan de vid olika Ting tjenstgörande olika nämnderna;
de upplysningar om personer och lokala förhållanden, domaren behöfde af nämnden
inhemta, skulle ej kunna lemnas honom i mål från annan trakt åt tingslaget,
än den, derifrån den för tillfället tjenstgörande nämnden vore; de från tingsstället
mer aflägse boende rättsökande, hvilka i allmänhet bruka bevaka sina enklare ansökningsärenden
genom ortens nämndemän, skulle beröfvas donna förmån, vid alla
de Ting, då häradets nämnd ej vore i tjenstgöring, många andra olägenheter att
förtiga.

Ett annat sätt att lösa frågan är det af lagberedningen föreslagna, att
dels nedsätta antalet af de på en gång i Rätten tjenstgörande nämndemän till
högst fem och minst tre, samt dels tillåta valdistrikten att välja så många
nämndemän de behaga. I komitterades tanke skulle dock sådant kunna menligt
inverka på sjelfva nämndemansinstitutionen.

Det lärer nämligen ej kunna förnekas, att nämnden, ehvad den betraktas

såsom eu motvigt emot eller stöd för domaren, alltid bör, för att fylla sin bestämmelse,
vara tillräckligt talrik för att ingifva förtroende såsom en folkdelegation;
och kommitterade betvifla högligen, att det ringa antalet af tre personer
skulle deruti lyckas. Det är visserligen sann! — hvad ock lagberedningen erinrat
— att de olagfarne bisittare i en annan underdomstol, nämligen Ägodelningsrätten,
icke äro flera än tre; men den störa skilnad förefinnes, att nämnde
domstol är en specialdomstol, hvars vigtigaste åliggande oftast är att pröfva ämnen,
som ligga mera inom landtbrukarens än juristens kunskapssfer och af hvars
ledamöter ordföranden dessutom ej behöfver inhemta en så vidsträckt kännedom
om person- och lokalförhållanden, som af ledamöterna i Tingsrätten, hvilkas antal
endast af donna grund bör vara större.

Icke mindre betänkligt synes det kommitterade att gifva valdistrikten
rätt att välja ett oinskräkt antal nämndemän, hvilket skulle medföra samma brist på
kontinuitet, som bär ofvan är. nämndt ifråga om de särskilda häradsnämnderna,
samt derjemte i hög grad nedsätta nämndens anseende och inflytande, utom det
att det lätteligen kunde inträffa, i glest befolkade distrikt, att så många nämndemän
valdes för en viss period, ätt vid dess slut lämpliga efterträdare icke
funnes att tillgå.

Då emellertid anmärkta betänkligheter drabba, icke sjelfva principen i
lagberedningens förslag, utan endast det nog långt förda i tillämpningen, hafva
komitterade, som icke funnit något lämpligare sätt att lösa frågan, byggt sitt
förslag på samma grunder, som lagberedningen, men med den modifikation, dels
att antalet af de i Rätten på en gång tjenstgörande nämndemännen bestämts till
högst åtta, eller en mera än som nu erfordras för fullsuten Rätt, samt minst
fem, eller två mindre än 1734 års lag bestämmer såsom domfört antal, dels
ock att valdistrikten tillerkänts rättighet att välja två nämndemän, i stället för
endast en, såsom nu är stadgadt.

Under förutsättning att valdistrikten begagna, sig af donna rättighet och
att högsta antalet, eller åtta nämndemän, alltid kommer att närvara vid de lagtima
Tingen, skulle alltså för hvarje af de 24 nämndemännen uppstå en tjenstgöringstid
af 4 månader årligen, derunder ej flera än högst fyra lagtima Ting kunna infalla.
I betraktande deraf, att dessa blifva mycket kortare än de, som nu hållas, att
någon särskild resa till den s. k. domlösen ej ifrågakommer, samt att urtima
Tingen otvifvelaktigt blifva mindre behöfliga i den mån de lagtima Tingen infalla
närmare hvarandra, torde man kunna med säkerhet antaga, att nämndemännens
tjenstgöring skulle i allmänhet blifva, icke tyngre, utan snarare lindrigare, än
hvad den nu är, äfven om en del bland dem finge längre till tingsstället än
hvad de nu hafva. Och ehuru vid första ögonblicket skilnaden emellan 8 och 5,
såsom högsta, och 5 och 3, såsom minsta, antalet nämndemän, ej torde förefalla
synnerligen stor, tro dock komitterade, att donna skilnad är alldeles tillräcklig,

för att gifva nämnden en helt annan och mera betydelsefull karakter, än den
skulle äga, derest de lägre siffertalen antagas, samt att det föreslagne antalet är
fullt tillfredsställande, för att åt de olagfarne bisittarne i Rätten gifva allt det
förtroende och inflytande, dem skäligen bör tillkomma, liksom man bör kunna
påräkna, att domaren af de åtta vid lagtima Tingen närvarande nämndemännen
från skilda delar af tingslaget är i tillfälle att erhålla alla behöfliga upplysningar
om särskilda person- och lokalförhållanden.

I afseende å fördelningen af nämndemanstjenstgöringen, hvilken ej lämpligen
lärer kunna öfverlemnas åt någon annan än domaren, taga nämligen komitterade
för gifvet, att den så ordnas att ingen trakt af domsagan kommer att vid
de lagtima Tingen sakna sin representant, liksom- att ombyte sker småningom, så
att ett nytt Ting aldrig börjas med eu alldeles ny nämnd, utan der t. ex. månadsTing
äro införda och 24 nämndemän finnas, 2 afgå hvart Ting, så att alltid 6
äro qvar af dem, som närvarit vid det nästföregående, samt der Tingen återkomma
hvarannan månad, 4 afgå hvart Ting, då alltid åtminstone halfva nämnden
qvarstår till det följande.

Anledningen, hvarför komitterade icke ovilkorligen föreskrifvit, att två
nämndemän skola väljas af hvarje distrikt, är den, att lagen bort så uppställas,
att den är tillämplig ej endast för de tingslag, som genast vid lagens trädande
i verksamhet genom ny reglering komma att utvidgas eller der flera Ting genast
komma att hållas, utan äfven för de tingslag, i afseende å hvilka någon förändring
ej kan inträda förrän efter längre eller kortare tid, och der följaktligen
behofvet af ökadt antal tjenstgöringsskyldige nämndemän ej genast gör sig gällande.
Af samma grund är det ock som komitterade icke ansett lämpligt att
öka valdistriktens antal, hvaremot för öfrigt talar den omständighet, att det utan
tvifvel på många ställen skulle blifva vida svårare att inom ett visst mindre territorium,
t. ex. en half socken, finna en lämplig nämndemän, än tvenne inom hela
socknen, samt att i allt fall garantierna för ett godt val måste anses större,
derest de väljandes antal ej är alltför ringa.

5 och 6 §§.

Då ståndsbegreppet kunnat utplånas ur de lagar, hvilka utstaka medborgares
konstitutionela rättigheter, kan det säkerligen utan ringaste våda äfven försvinna
ur förevarande lagstiftning. I sjelfva verket ligger det också en motsägelse
uti, att låta folkets andel i lagskipningen utöfvas af andra, än dem, folket i sin
helhet vält; och någon anledning till det antagande, att de, som räknades till det
forna s. k. bondeståndet, skulle mera än andra medborgare vara skickade för
nämndemanskallet, torde dess mindre förefinnas, som nämndens bestämmelse är
att representera det allmänna vettet och rättskänslan, men ej någon särskild yrkesskicklighet
eller särskilda klassintressen.

Komitterade hafva visserligen icke förbisett, att på en del ställen nämndemanskallet
betraktas, ej såsom ett e fterstr åfvan svår dt förtroende, utan såsom ett
besvärligt åliggande, hvilket de mera bildade gerna undandraga sig, samt att sådant
möjligen kan föranleda dertill, att de för kallet lämpligaste icke alltid blifva
välde. Det skulle dock, i kommitterades tanke, vara fåfängt att försöka förekomma
sådant genom att uppställa någon viss census eller andra dylika qvalifikationer
för valbarheten. Det enda ändamålsenliga sättet att förändra detta förhållande
synes komitterade vara, att så begränsa nämndens skyldighet, att en hvar
kan fullgöra den, utan allt för stort besvär och utan att behöfva deltaga i förrättningar
af den underordnade beskaffenhet, att länsmannens biträde, fjerdingsmannen,
kan fullgöra dem likaväl, som den af medborgares förtroende utmärkta, högt
bildade mannen. Till dylika förrättningar böra, efter komitterades uppfattning,
nästan utan undantag alla de bestyr, som utom domstolen åligga nämnden, och
ganska visst torde få antagas, att om nämndens uppdrag inskränktes till lagskipningskallet
allena samt nämndens ledamöter följaktligen aldrig kunde uppbådas till
annan tjenstgöring, än vid domarens sida, man ingenstädes skulle behöfva befara
brist på skickliga och ansedda män, som gerna mottaga medborgares kallelse att
inträda i en befattning af den betydelse, som det sålunda begränsade nämndemanskallet
obestridligen egen. En sådan förändring i nämndemännens funktioner
skulle också kunna vidtagas utan synnerlig svårighet, när som helst. Derför erfordras
endast, att eu ny kommunalbefattning anordnas, med åliggande för inneb
alvar en att fullgöra allt hvad hitintills utanför domstolen alegat nämndemannen
och med rättighet möjligen att på egen bekostnad sätta annan lämplig person i
sitt ställe, såsom ifråga om fjerdingsmansbefattningen nu är stadgadt. Då likväl
komitterade ej hafva att befatta sig med nämndemans-institutionen i vidsträcktare
män, än hvad angår nämndens deltagande i domstolsförhandlingarna, tillkommer
dem icke att framlägga något förslag i donna retning. Do hafva ansett sig höra
endast påpeka detta sätt att höja det betydelsefulla kallet, att såsom folkets ombud
deltaga i lagskipning^!, till det anseende, detsamma förtjena:?.

7 §■

Ehuru många, praktisk vigtiga skål utan tvifvel tala derför, att nämndemän
äga rättighet att bibehålla sina befattningar så länge de sjelfva vilja, strider
dock sådant emot sj elfva grunden för nämndemansinstitutionen. Folkets andel
i lagskipning^ bör ej utöfvas af andra än dem, som åtnjuta folkets förtroende,
och om ett misstag vid val till nämdeman blifvit begånget, bör det finnas en
möjlighet att någon gång råtta detsamma. Det är med afseende härå kommitterade
föreslagit att val till nämndeman skall afse endast 6 år, de väljande obetaget att
omvälja den afgående nämndemannen, ifall han fortfarande ägor deras förtroende och
sjelf vill åtaga sig längre tjenstgöring.

Stadgandet i nu gällande lag, att ej någon, som ur nämnden afgått, skall
vara skyldig att låta sig åter invälja förr än ordningen å nyo till honom kommer,
sedan de ofri g a som väljas kunna äfven varit nämndemän, strider så uppenbart
mot folkets tillbörliga rättighet att välja endast den, som kan värdigt fylla
kallet, att vidare motivering af dess upphäfvande ej torde erfordras. Genom bestämmande
af den tid, efter hvars förlopp man är skyldig underkasta sig omval,
till 6 år, torde man tillräckligt hafva sörjt derför, att ingen allt för mycket besväras.

12 och 13 §§.

I ett betänkande angående införande af notariatsinrättning å landet yttrade
Lagkomittéens arbetande ledamöter: “Vid en landtdomstol förekommer årligen en

så stor mängd af rättegångsmål och andra ärenden, att för deras behandling och
expedierande inom bestämda tider, mera ihärdighet och arbetskraft fordras, än en
menniska, under oafbruten ansträngning, möjligen kan i längden bibehålla. I
samma mån, som domaren mognar till skicklighet för sitt egentliga kall, tröttnar
han vid . det oändliga skrifveriet. De öfverhopande göromålen tvinga honom att
söka ledighet, och Öfverdomstolarne, som känna förhållandet, kunna ej vara
obenägna att bevilja den. Det är derföre som man finner dessa täta vikariater i
domsagorna på landet. Så länge domaren skall ensam gorå allt och svara för
allt, kan man svårligen begära, att lian skall rastlöst förrätta sitt embete. “

Detta skrefs för mera än 40 år tillbaka och efter den tiden hafva, genom
åtskilliga omfattande lagförändringar, såsom om upphörande af Styrelseverkens
domsrätt i vissa mål, om upphäfvande af hvarjehanda särskilda domstolar, om
skiftesmålens öfverlemnande till domstolarne, om kontrollen öfver förvaltningen af
omyndigs egendom, om förändrad behandling af konkursmål, o. s. v., äfvensom
genom eu hei mängd administrativa förfoganden, landtdomstolarnes ordförande
blifvit än ytterligare belastade med göromål. Att dessa i en snar framtid komma
att ännu vidare ökas är att förvänta. Derest det redan till Högsta domstolens
pröfning öfverlemnade förslag om införande af hypotheks- eller fastighetsböcker
vinner afseende, uppkommer ett nytt åliggande af omfattande betydelse; och genom
den af komitterade föreslagna anordning i afseende å de lagtima Tingen
tages domarens arbetskraft för hans egentliga kall i anspråk i vida högre grad
än hitintills.

Härtill komma tvänne vigtiga, af tidsförhållandena föranledda omständigheter,
som i väsentlig mån öka den redan nog tunga bördan.

Den ena är den allt mer och mer tilltagande bristen på arbetsbiträde. I
stället att häradshöfdingarne i forna dagar kunde påräkna att få år efter år behålla
samma, i ärendena invända, juridiska medhjelpare, få de nu vanligen ej behålla
dem längre, än till dess de hunnit förvärfva det matt af praktisk erfarenhet,

som erfordras för att principalen skall kunna någorlunda lita på deras arbeten,
hvilket sällan inträffar förr än samtidigt med vice-häradshöfdinge-utnämningen.
Efter den utnämningen sträfva de flesta, och följaktligen äfven efter den praktiska
öfning, som dertill berättigar. Men dermed är också vändpunkten uppnådd.
Bland det färre antal, som i våra dagar uppställer domsagan såsom slutligt mål
för sin sträfvan, finnes väl en och annan, som qvarstanna!- hos sin förste läromästare,
men mindre för att biträda honom, än för att åtkomma de förordnanden,
som i domsagan kunna erhållas. Finnes ej snar utsigt till sådane eller äro
de ej att få i tillräckligt antal, så lernnar äfven han sin plats för att annorstädes
söka tingslama ter, h vilket också är helt naturligt, så länge dessa meriter i fråga
om befordran våga så tungt i vågskålen. Flertalet åter, finnande donna väg till
befordran allt för lång och osäker, kastar sig derföre genast in på andra baner,
Indika snarare leda till en sjelfständig verksamhet, och till befattningar, hvilka,
på samma gång de täfla i inkomster med de derutinnan mycket reducerade domsagorna,
äro vida lögnare och beqvämare.

Den andra omständigheten är den djupt gående reformatoriska rörelse,
hvari vårt rättsväsende på senare tider kommit, och hvilken sannolikt ej lägger
sig innan vi fatt utbyta vår gamla lag emot en helt och hållet ny. Det är
uppenbart, att i sådan tidpunkt domarens kall skall blifva mer än vanligt anansträngande.
Att sätta sig in i nya lagar, särdeles om de äro byggda på nya
principer, fordrar under alla förhållanden både tid och ostörd eftertanke. Företrädesvis
galler detta med afseende å landtdomare!!, som är i saknad af lagfarna
domstolskamraters råd och sällan är i tillfälle att med andra växla meningar eller
tillgodogöra sig andra upplysta juristers forskningar.

Den, som allvarligt besinnar allt detta och derjemte tar i betraktande,
hvilken oberäknelig stor vigt ligger derå, att lagskipning^! i första instansen icke
nedsjunker till en formalistisk slentrian, hvilket förr eller senare måste blifva följden,
derest domaren så nedtynges af göromål, att han saknar tid, ej blott för
forskningar och studier, utan äfven för tvistefrågornas grundliga pröfning, — den
måste visserligen äfven inse, att något måste göras, för att lätta den arbetsbörda,
som redan är lagd och än vidare kommer att läggas å landtdomstolarnes
ordförande.

Förutsatt att allt detta erkännes, återstår att uppfinna ett medel, som på
samma gång är verksamt nog att undanrödja det anmärkta menliga förhållandet
och derjemte låter förena sig med den nuvarande domstolsorganisationen, i hvilken
någon väsentlig ändring ej blifvit ifrågasatt. Såvidt komitterade kunna inse, finnes
det trenne dylika medel att välja på.

Det ena vore, att så minska domsagornas omfång, att domaren utan öfveransträngning
kunde ensam skota sitt kall. Sådant lärer dock ej kunna ske,
så länge domarens inkomster nästan uteslutande bestå af sportler, ty utan att

öka desammas belopp i en för rättsökande alltför betungande grad, skulle domaren
derigenom beröfvas det ekonomiska oberoende, som för lagskipningens egen skuld
är så angeläget att bevara. Också hafva Rikets Ständer i den skrifvelse, hvarigenom
de hos Kongl. Maj:t anhöllo om utarbetande af förslag till de lagförändringar,
som nu äro i fråga, bestämdt uttalat sig emot en dylik åtgärd. Den mycket vigtiga
betänklighet möter dessutom, att, genom en dylik minskning af domsagornas
omfång, tillfälle för yngre jurister att bilda sig till blifvande landtdomare skulle
försvinna. Den praktiska undervisning och öfning, som i andra Rätter vinnes, må
vara huru gagnelig som helst, äfven för utöfvande af landtdomarens kall; men den
är dock ingalunda derför tillräcklig; och det tillfälle, som i andra länder finnes,
att ur advokaternas led rekrytera domarekåren i hvilken instans som helst, saknas
alldeles i vårt land, der någon advokat-institution ej existerar.

Ett annat medel vore, att införa en notariatsinrättning, antingen en sådan,
som Lagkomitéen föreslagit, gående ut derpå, att vid hvarje underdomstol å landet
anställa notarier, hvilka skulle ansvara för både uppsättningen och expedierandet
af domstolens protokoll, eller ock af den beskaffenhet, att domaren befriades från
alla de ärenden, som ej tillhörde den egentliga lagskipning^, och en särskild embetsman
anställdes för handläggningen af dylika ärenden.

I komitterades tanke möter dock, åtminstone för det närvarande, så vigtiga
betänkligheter mot en dylik innstitution, att de icke kunna tillstyrka den, hvarken
i ena eller andra formen.

Hvad först angår lagkomitéens förslag om särskild! anställda ansvariga protokollsförander,
så torde kunna ifrågasättas, huruvida någon synnerlig lättnad dymedelst
skulle domaren beredas. Att öfvervaka protokollet i dess helhet, kontrollera dess öfverensstämmelse
med sanningen, bedöma hvad af parters anföranden och vittnens utsagor
verkligen tillhör saken och alltså bör i protokollet inflyta, samt tillse att detsamma
blir i rätter tid färdigt — allt sådant lärer ej kunna eller höra fråntagas den, inför
hvilken förhandlingarna äga rum och som, på grund af hvad i protokollet finnes antecknadt,
skall afgöra sjelfva saken. Icke heller är det, hvarken för domaren eller
för parterna, likgiltigt, huruvida protokollet är affattadt med den följdriktighet,
klarhet "och bestämdhet, som gör uppfattningen lätt och säker. Lyckas domaren
att få vid sin sida såsom notarie anställd en person, som är fullt vuxen det ingalunda
lätta kallet att på ett i alla ofvannämnde hänseenden tillfredsställande sätt
fora protokoll vid en domstol, der förhandlingarna äro muntliga, och som derjemte
äger tillräckligt nit och förmåga att i behörig tid blifva med sitt arbete färdig,
så vore visserligen en stor lättnad honom beredd. Men besinnar man, att protokollsföranden
ej är den, som leder förhandlingarna, samt att han, innan minnesantelcningarne
nedskrifvas, ej äger tillgång till de skriftliga dokumenter, som under
målets handläggning öfverlemnas till domaren, så är föga utsigt dertill, att
mången, om ens någon, af de unga män, som antagligen blifva såsom notarier

använda, skulle kunna så uppfylla sina åligganden, att icke domaren i allt fall
måste vidkännas både besväret, att å domstol sjelf fora särskilda memorial-antekningar,
och sedermera mödan, att justera och bringa i behörig form det af notarien
uppsätta protokollet. Med ungefärligen samma ansvar, som nu, för protokollets
riktighet och formenlighet, skulle domaren under sådana förhållanden föga
vinna genom förändringen. Äfven den vinst af ökadt förtroende till protokollet,
som man velat finna i tillvaron af särskilt ansvarige pro tornister, torde vara
illusorisk. En person i den ställning, som dessa notarier, utan all beslutanderätt,
utan de mogna insigter, som betinga en i allo sjelfständig uppfattning, och måhända
i väsentlig mån beroende af domarens förtroende, skulle sannerligen icke
kunna utöfva någon allvarsam kontroll på denne, derest en sådan, mot förväntan,
skulle behöfvas. En säker olägenhet af den ifrågavarande institutionen skulle deremot
alltid uppkomma, nämligen den, att en ny tjenstemannaklass tillskapades,
med anspråk på Statens kassa, utom det att man äfventyrade, att gorå domarens
verksamhet beroende af ett måhända oskickligt biträde, som dessutom, genom att
draga ut på yttersta tiden med sitt arbete, skulle kunna försona ärendenas gång
och afgörande.

Mera ändamålsenligt skulle då, i komitterades tanke, vara, att antaga det
andra alternativet, eller att anställa särskilda embetsmän för handläggning af alla
de ärenden, hvillca ej tillhöra den egentliga rättsskipningen. Af dessa ärenden har
dock domaren sina största inkomster, och aflöningsfrågan utgör således äfven här
ett hinder. Ett annat sådant finna komitterade i den vigtiga omständighet, att
man, genom att anvisa en hel tjenstemannaklass endast mekaniska göromål, de der
i längden måste motverka intresset för ändlig förkofran, skulle beröfva samhället
mera intelligens, än det har råd att mista, samt att äfven lämpliga tillfällen för
yngre jurister, att vid landtdomstolarna vinna utbildning, skulle i betydlig man
minskas. Det är nämligen alltför mycket att befara, att genom eu dylik anordning
genast från början skulle utveckla sig tvänne skilj da vägar för de juridiska
allumnerna, den ena med notariat-befattningen och den andra med domarekallet
till mål.

Då nu icke något af de ofvannämnde medlen synes vara lämpligt, hafva
komitterade bort söka ett annat, och de tro sig hafva i den anordning, som i
förevarande §§ är upptagen, hafva funnit det enda för våra förhållanden lämpliga.

Denna anordning består deruti, att hvarje domare skulle äga rätt att, på
egen bekostnad, för vissa göromål, af jemförelsevis mindre omfattande betydelse,
i sitt ställe använda eu till domare-embetets utöfning kompetent person, som af
vederbörande Öfverrätt pr öfvad es dertill skicklig, och som handlade under egen
ansvarsskyldighet.

Fördelarne af en sådan anordning äro:

l:o) att domaren beredes en ganska väsentlig lindring i göromål.

Urtima Ting, husesyner, fastighetsvärderingar, den vidlyftiga expedition som
föranledes af yppade konkurser, sammanträden deruti, utfärdande åt stämningar
och gravationsbevis, meddelande af andra bevis eller afskrifter ur Rättens minnesböcker,
de statistiska berälelserna, med mera dylikt, allt detta upptager i och för
sig ganska mycken tid, som skulle domaren besparas. Och likväl ligger icke det
enda väsentliga deruti. En väl så stor fördel vinnes derigenom, att domaren,
sysselsatt med de lagtima Tingens utarbetande och expedierande, icke äfventyrade
att ständigt och jemnt blifva deruti afbruten, kanske just under det han vore sysselsatt
med öfvervägande af något inveckladt och svårlöst mål eller med den vidlyftiga
tingsexpeditionen. Ingen, som någon längre tid förestått domare-embete på
landet, skall jäfva den erfarenheten, att det i sig sjelf! nog dryga tings arbetet i
synnerligen hög grad försenas och försvåras genom de många småförrättningar och
andra småbestyr, som nu hvila å domaren allena och hvilka till större delen
komma öfver honom alldeles oförberedt, ofta då han allraminst är i tillfälle att
deråt egna sin verksamhet. Många af dessa bestyr äro dessutom af den mekaniska
beskaffenhet, att de i längden, eller, såsom lagkomittéen uttrycker sig, i den
mån domaren mognar till skicklighet för -sitt egentliga kall, alldeles uttrötta honom
och qväfva det intresse för fortsätta studier, som är så nödigt för honom
att bevara.

2:o) att domaren sättes i tillfälle att, mera oafbrutet än hittills, sjelf förrätta
de lagtima Tingen.

Det är visserligen ingalunda önksligt, att domaren alltid sjelf håller de
lagtima Tingen. Man måste nämligen äfven tänka på morgondagen och se till,
att dugliga män finnas att sätta i stället för de afgående landtdomrarne, hvithet
ej är att påräkna, med mindre de obefordrade beredas tillfälle att under en erfaren
domares ledning öfva sig i handläggningen af de många olikartade mål, som
endast vid de lagtima Tingen förekomma. Men matta är härutinnan, liksom i allt
annat, nödig. Under nuvarande förhållanden bänder det icke sällan och måste
i följd af omständigheternas tvingande beskaffenhet hända, att den ständige domaren,
som tiar svårare att skilja sig ifrån den del af domsageförvaltningen, som vore
meningen att till biträdande domaren öfverlemna, nödgas i stället söka ledighet
företrädesvis från de vigtigaste förrättningarna eller de lagtima Tingen, hvilka
mångenstädes hållas lika ofta af vikarier, som af domaren sjelf. Derest förslaget
om månadsting antages, blir det för öfrig! vida angelägnare än under nuvarande
fölhållanden, att ordförandeskapet i domstolen vid de lagtima Tingen ej alltför
ofta omskiftar mellan olika personer, enär i flera mål domar komma att afkunnas
först Tinget näst efter det, då malen utagerades.

3:o) att göromålen Itömma att handläggas med större kontinuitet och, då ej
domaren Sjelf ombestyr dem, af en person, som är mera förtrogen
med orten och dess förhållanden, än tillfälliga biträden kunna antagas
vara.

Det är temligen antagligt, att i domsaga, der biträdande domare finnes
anställd, denne i allmänhet kommer att användas älven till förrättande af de lagtima
Ting, domaren af tillfälliga anledningar kan blifva hindrad att sjelf hålla,
äfvensom att förestå hela embete! under den semestertid landtdomaren, mera än
de flesta embetsman, torde behöfva; och redan deruti ligger en stor förbättring i
nuvarande bruk, att använda än den ena och än den andra tillfälliga medhjelparen.
Icke mindre vigt ligger derå, att de andra göromålen handhafvas med likformighet
och konseqvens och af en person, som genom någon längre tids tjenstgöring
på samma ställe hunnit förvärfva sig kännedom om orten och dess egendomligheter.
Fastän den biträdande domaren ej skulle förordnas, för hvarje särskild
gång, under längre tid än ett år, kommer sannolikt i de allra flesta fall
förordnandet att förnyas år efter år. Det kan nämligen icke ligga hvarken i den
ständige eller den biträdande domarens intresse att ombyte ofta sker. Då meriterna
dädanefter antagligen komma att räknas — icke hufvudsakligen, såsom nu,
efter antalet af förrättade Ting — utan jemväl efter tjenstgöringstid såsom biträdande
domare, skall obenägenheten att stanna i domsaga, der få Ting erbjudas,
och Hvem att tjenstgöra der, hvarest flera sådane stå att erhålla, upphöra, och
medhjelpare!! helst qvarblifva i deri ort, med hvars förhållande han är bäst bekant,
till dess liden för honom är inne att, genom tjenstgöring äfven i högre Rätt,
förvärfva de ökade insigter, som gorå honom skicklig att i sin ordning till ordinarie
domare befordras.

4ro) att allmänheten kan påräkna att, äfven i domarens frånvaro, finna
någon tillstädes, som är behörig att mottaga och expediera handlingar,
äfvensom att få sina angelägenheter snarare uträttade.

Så, som det nu är ställdt, händer det ofta, att rättssökande förgäfves söka
domaren, för att få sina ärenden uträttade. Man behöfver ej sjelf hafva varit utsatt
för det missödet, att, efter att hafva färdats långa vägar, finna domaren borta,
då man i någon vigtig, kanske fatalierande angelägenhet infunnit sig i hans bostad,
för att inse hela olägenheten deraf, att ingen annan der finnes till hands att
gå den rättssökande tillhanda. Blotta afhjelpandet af donna störa olägenhet gör
en sådan anordning, som den föreslagna, synnerligen önskvärd. En mycket väsentlig
fördel beredes äfven de rättssökande derigenom att de, genom att kunna vända
sig till biträdande domaren, ofta hafva att påräkna vida snabbare expedition, än
om de skulle nödgas afvakta den tid, då den med tingsgöromålen sysselsatta
domaren komma i tillfälle att expediera deras ansökningar.

Dessa äro de väsentliga fördelar, som den i förevarande §§ föreslagna anordning
skulle medföra; och komitterade finna dem så betydelsefulla, att de anse
synnerligen önskvärd!, att biträdande domare blifva anställda i hvarje domsaga.
Att härutinnan utöfva tvång på domaren är dock icke möjligt, så länge afiöningssättet
är det nu gällande. Väl är det antagligt, att den biträdande domaren,
hvars befattning alltid blir att anse såsom en expektansplats och som får till större
delen ungefär samma göromål, som domarens nuvarande första medhjelpare, ehuru
under egen ansvarsskyldighet, icke kommer att aflönas högre än dessa biträden,
men många domsagor finnas, der inkomsterne äro så ringa, att domaren ej kan
aflöna någon enda juridiskt bildad medhjelpare, utan nödgas hjelpa sig fram med
biträde af sådane unga personer, som ej kunna äga anspråk på någon aflöning
alls, hvarförutan en och annan domsaga torda vara så lättskött, att domaren ensam
förmån handlägga alla ärenden.

Någon olägenhet af den föreslagna anordningen hafva komitterade ej förmått
upptänka. Väl är att antaga, att den, som första gången till biträdande
domare förordnas, icke är mycket förfaren i domarevärf, men det äro icke heller
de, som eljest måste, såsom nu sker, förordnas till det vida svårare uppdraget att
förrätta lagtima Ting. Och hvad nit och noggrannhet angår, så är den menskliga
naturen så beskaffad, att den, som redan hunnit målet för sina sträfvanden, väl
i allmänhet icke kan antagas mera angelägen att vinnlägga sig om att ådagalägga
nämnda egenskaper, än den som ännu sträfvar att uppnå detsamma och hvars
hela framtid beror på den pligttrohet, hvarmed han fullgör sina åligganden.

Efter donna redogörelse för grunden för det framlagda förslaget, öfvergå
komitterade till motiveringen af detaljbestämmelserna.

Då ingen kan bättre än domaren sjelf bedöma, huruvida han behöfver biträde
i embetsförvaltningen eller ej, samt det i allt fall, efter hvad ofvan är nämndt,
synes oneklig!, att biträdande domare allestädes blifva anställda, har någon pröfningsrätt
i ty fall ej bort åt Hofrätten öfverlemnas. Det enda vilkor, hvaraf bifall
till domarens ansökan bör vara beroende, är det, att lian har att föreslå en
man, som af Hofrätten pröfvas till befattningen skicklig och lämplig. Då domare
söker tjenstledighet på grund af laga förfall, måste ovilkorligen en annan förordnas,
äfven om domaren ej föreslår någon viss, emedan embete! eljest skulle ligga nere.
Men i förevarande fall, då fråga endast är om att bereda domaren en lättnad,
bör Hofrätten ej hafva skyldighet att anskaffa vikarie.

Då domaren skall sjelf aflöna medhjelpare^ hvilken sannolikt äfven kommer
att bo i hans hus, och ett förtroendefullt förhållande desse begge emellan
är af största vigt, skulle det vara både orättvis! och oklokt att påtvinga den färre
en annan person, än den han sjelf efter förutgånget aftal föreslog; och uttryckligt
stadgande härom har derföre här införts. Finner Hofrätten den af domaren före -

slagne medhjelparen ej lämplig, blir enda följden den, att domarens anmälan lemnäs
utan afseende och att han fortfarande får ensam förestå sitt embete.

Ehuru det är både troligt och ensidigt, att den, som en gång blifvit till
biträdande domare i en viss domsaga förordnad, hummer att stanna der längre
tid, torde det ej vara lämpligt att beröfva domaren och Hofrätten tillfället att
undandraga den person sitt förtroende, som förverkat detsamma, om också ej genom
egentligen åtalsmessigt förfarande, dock genom sådan brist på nit eller duglighet
eller sådant uppförande i allmänhet, som gör honom olämplig för befattningen.
På donna grund hvilar förslaget, att förordnandet för biträdande domaren
ej må afse längre tid, än ett år i sender.

En väsentlig fördel af ifrågavarande anordning skulle gå förlorad, derest
domaren kunde undandraga sig skyldigheten att betjena de rättssökande med utfärdande
af bevis och dylikt, äfven då biträdande domaren tillfälligtvis vore frånvarande
eller af annan anledning hindrad att med erforderlig skyndsamhet fullgöra
reqvisitionerna; och förslaget innehåller derföre en bestämmelse, som ålägger domaren
en dylik skyldighet under uppgifne fall.

Vid de lagtima Tingen förekomma åtskilliga registreringsbestyr, hvilka, såsom
åtgörande en del af tingsgöromålen, fortfarande skulle åligga domaren att
sjelf fullgöra. Så länge dessa bestyr icke bestå i annat, än upprättande af saköreslängder,
uppbudsförtekningar och förtekningar å lösöreköp samt anteckning i förmynderskapsroteln
om förelägganden för försumliga förmyndare, medföra de ej synnerligt
besvär. Förhållandet blir dock ett annat, derest öfver lagfarts- och intekningsärenden
särskilda rotlar komma att föras eller s. k. hypoteksböcker införas. Ehuru det
visserligen vore en vinst för sjelfva embetet, om domaren kunde befrias från detta nya
besvär, lärer sådant ej kunna under nuvarande förhållanden medgifvas, enär handhafvandet
af antekningarne i hypoteksboken ej lämpligen kan uppdragas åt någon
annan än den, som skall ansvara för det till grund för desamma liggande protokollet.
Visserligen skulle, genom inrättande af särskilda s. k. inskrifningsting, derå endast
lagfarts- och inteckningsärenden finge upptagas, hela bestyret med dessa ärenden
kunna uppdragas åt en biträdande domare; men då det beror på domaren, om en
sådan skulle finnas eller ej, kan man ej med säkerhet beräkna att få ärendena sålunda
handlagda. Och det har i allt fall synts komitterade olämpligt att införa
ett nytt slag af Ting just nu, då förslag framlägges om ett sådant ordnande af
de allmänna Tingen, att tillfällena att bevaka alla domstolsärenden på de flesta
ställen komma att mångdubblas.

Att till den biträdande domarens funktioner handläggning af Ägodelningsmålen
ej hörer, följer af Skiftesstadgans föreskrift, att dessa skola behandlas af den ordinarie
domaren eller annan af Konungen särskild! förordnad ordförande. Anledningen dertill,
att någon ändring i donna föreskrift ej föreslagits, är den, att dessa förrättningar
vanligen äro af den egendomliga beskaffenhet, att de fordra särskilda insigter,

dem man ej alltid har att påräkna hos den, som eljest kan vara fullt lämplig
att såsom biträdande domare användas.

14 §

Ehuru äfven vid de tillfälliga förordnanden, hvarom här talas, Hofrätten utan
tvifvel lärer höra fästa billigt afseende å domarens förslag, kan man dock icke
så o vilkorligt binda Hofrätten dervid, som då fråga är om förordnande af biträdande
domare, helst, såsom vid 12 och 13 §§ är nämndt, sådant skulle kunna föranleda,
att embetet komme att ligga alldeles nere, derest domaren med sitt förord
folio på en man, som ej egde Hofrättens förtroende.

Genom uttrycket “biträdande domare eller annan" bär man velat antydda
önskligheten deraf, att den förre, derest han eljest finnes lämplig, företrädesvis
må erhålla ifrågavarande förordnande, utan att dock gifva någon bestämd föreskrift
derom.

Senare punkten af denna § är väsentligen hemtad från Lagkomitéens förslag.
Det kan visserligen, såsom äfven Lagberedningen an ty dt, synas som om i
allmänhet fråga om semester för embetsman tillhörde särskilda administrativa förfoganden,
men det har förefallit kommitterade icke utan vigt, att domarens rättigheter
och skyldigheter, såvidt möjligt är, i lag utstakas.

16 §.

Vid regleringen af tingslag, särdeles då den kommer att ske i så omfattande
skala, som af kommitterades förslag bitingas, spelår frågan om tingsstadens
belägenhet en synnerligen vigtig och understundom afgörande rol. Vid sådant förhållande
synes nödigt, att Konungen, som bestämmer om tingslagsregleringen, äfven
bestämmer i den dermed sammanhängande frågan om tingsstaden. Att såväl
domstolen, som tingslagets innevånare, komma att höras i frågan, innan Konungen
fattar sitt beslut, torde få antagas så gifvet, att något särskilt stadgande
derom i lag ej erfordras.

17-22 §§.

Då komitéen enhälligt uttrycklig befattning att så utarbeta sina förslag, att
den öfverklagade långsamheten i lagskipning^ vid underdomstolarne å landet kunde
förekommas, samt det verksammaste medlet för att uppnå ett sådant mål består i
oftare återkommande domstolssammanträden, torde särskild motivering ej erfordras
i fråga om den allmänna tendensen i förevarande §§, hvilken just går ut på
att undanröja hindren för vinnande af berörda önskningsmål.

Det är likväl icke af den civila lagstiftningen allena frågans ändamålsenliga
lösning beror. Vore detta förhållandet, så funnes ingenting enklare än att,

med Lagkomitéen och Lagberedningen, kategoriskt förordna, att i hvarje domsaga
de lagtima Tingens antal skulle ökas så mycket, som man ansåg behofvet kräfva.

Men nu företer sig det hinder, att domsagorna i riket bestå af olika antal
tingslag, från 1 ända till 7; att det beror på Konungen att ändra detta

förhållande; och att, då tingslagens antal i väsentlig mån inverkar på den större

eller mindre möjligheten att öka äfven Tingens antal, målet ej kan uppnås utan föregående
administrativa förfoganden. Det torde nämligen få anses ovedersägligt, hvad äfven
Lagkomitéen vitsordat, att om Tingens antal i väsentlig mån ökas i de domsagor,
som bestå af många tingslag, sådant skulle gorå det omöjligt för domaren att
med tillbörlig noggranhet och eftertanke skota sitt vigtiga kall. Oafbrutet stadd
på resor från den ena ändan af domsagan till den andra, skulle han blott derigenom
förspilla mycken tid, och orolig för att under den för hvart af de många

Tingen anslagna korta tiden ej medhinna göromålen, skulle han ej ega det lugn,

som för målens grundliga pröfning erfordras.

Af sådan grund har äfven Lagkomitéen, såsom oundgängligt vilkor för
den föreslagna större permanensen vid landtdomstolarne, föreskrifvit, att i hvarje
domsaga skulle finnas endast ett tingsställe, så att domsaga och tingslag blefve
liktydigt.

Anledningen, hvarför komitterade ej i sitt förslag upptagit detta stadgande,
är den ofvan antydda, att frågan om reglering af tingslag och domsagor
hör till den ekonomiska lagstiftningen, och att den civila lagen bör vara
sådan, att den kan tillämpas under alla förhållanden och ej bero af ofvanberörde
lagstiftning i vidsträcktare mån, än att den, under förutsättning att vissa administrativa
åtgärder kunna vidtagas, för sådant fall medgifver modifikation i de regler,
h vilka, derest dylika åtgärder ej komma till stånd, äro o vilkorligt bindande.

I enlighet med dessa åsigter hafva komitterade byggt sitt förslag på de -nuvarande förhållandenas grundval, men likväl berådt administrationen möjlighet
att efter hand åstadkomma den enhet i fråga om domstolspermanens, som för det
närvarande är omöjlig att i alla domsagor tillvägabringa. Den praktiska fördelen
af ett sådant sätt att tillvägagå torde ligga i öppen dag.

Den föreslagna lagen kan nämligen genast tråda i verksamhet, fullkomligt
oberoende af administrativa förfoganden, och eu möjligen blifvande omreglering af
domsagor och tingslag påkallar ingen ny lagförändring, enär hvarje sådan, på
domstolspermanensen inverkande reglering blifvit förutsedd och af lagen upptagen
såsom ett factum, för hvithet en viss regel på förhand är gifven. Så är i 18
§ stadgadt, att i domsaga, som utgör endast ett tingslag, lagtima Ting skola
hållas hvarje månad utom i Januari, i 19 §, att i domsaga af två tingslag Ting
skola hållas hvarannan månad i hvart tingslag, samt i 20 §, att i domsaga, som
består af mera än två tingslag, tre Ting skola i hvart tingslag förrättas; och följden
häraf blir att, om domsaga, som nu utgöres af t. ex. fem tingslag, så re 6 -

gleras, att den kommer att bilda endast ett tingslag, Tingens antal genast ökas
från 3 till It, eller, derest den kommer att bestå af två tingslag, till 6 årligen.

Hvad nu angår det för de särskilda fallen föreslagna antal Ting och först
det, som ansetts lämpligt för domsagor, hvilka bestå af endast ett tingslag, så
torde med visshet kunna antagas, att den rättsökande allmänhetens intresse är
tillfullo tillgodosedt genom tillfället att hvarje månad, utom en, äga tillträde till
domstolen. Förslaget går i detta hänseende längre, än Lagkomitéen och Lagberedningen
ansågo behöfligt. Enligt deras förslag, skulle ingå Ting hållas
under de tre sommarmånaderna och de allmänna rättegångsdagarne alltså inskränkas
till endast nio. Att åtskilligt talar för dylika sommarferier kan ej förnekas,
men i komitterades tanke skulle olägenheterna vida öfverväga fördelarne. Domaren
skulle visserligen beredas tillfälle att bättre medhinna syner, som endast under
sommaren kunna förrättas, och i öfrigt vinna en val behöflig lindring genom någon
tids stillastånd i de besvärligaste gö ro målen. Men begagnar han sig af rättigheten
att använda biträdande domare, kan lian åt denne öfverlemna synerna,
med undantag af dem som böra af Ägodelningsrätt handläggas, eller ock kan han
begagna donna tid till den semester, hvarpå han kan äga skäligt anspråk,
och derigenom skaffa yngre jurister, för hvilkas utbildning till domarekallet
sjelfständig praktisk öfning är alldeles nödvändig, eu sådan öfning under en tidpunkt,
då, i följd af folkets sysselsättning med landtbruket, tingsbesöken torde
blifva färre än vanligt och sålunda Tingen bäst lämpa sig för mera ovana krafter.
— Icke heller med hänsyn å nämnden synes införandet af sommarferier vara af synnerligen
stor vinst. På grund af nyssanmärkta förhållande kan antagas, att sommartingen
i allmänhet blifva mer än vanligt korta; och om de också skulle räcka en eller
annan dag längre än de urtima Ting, som måhända i stället blefvo behöfliga,
''så vore olägenheten, då resor till tingsstället i allt fall påkallades, icke särdeles
stor. För öfrigt hållas redan nu mångenstädes Ting under sommaren, åtminstone
s. k. slut-Ting, och någon klagan deröfver har ej försports. — För alla de rättsökande,
å hvilkas eget skön det beror att söka domstolen när helst det faller
dem lägligast, kan det naturligtvis ej innebära annat än en fördel att kunna
gorå det äfven under sommaren; och de ende, som skulle tillskyndas någon verklig,
ehuru ganska ringa, olägenhet, voro de, som af andra under den tiden manades
till domstolen, ty för parter i redan anhängiggjorda uppskutna mål, linnés
i allmänhet inget hinder att öfverenskomma om anstånd från vår- till hostia
ngen, derest de finna sådant med sin fördel förenligt. Men att — endast för att
bespara en ringa olägenhet för några svarande parter — gorå afbrott i den eljest gällande
ordningen och låta rättskipningen ligga nere hela fjerdedelsåret, synes dess
mindre lämpligt, som sådant skulle dels innebära en orättvisa emot de rättsökande,
hvilkas hela väl kunde bero derpå, att de i tid finge bevaka sina ange -

lägenheter, och dels kunna i ganska hög grad verka menligt på embetsförvaltningen
i dess helhet. Under ferietiden komme nämligen sannolikt att samla sig så många
mål, att det första Tinget efter dess slut blefve två eller tre gånger större än de
öfriga; och då likväl ej längre tid för dess utarbetande vore anslagen, skulle sådant
medföra behof för domaren att uppskjuta de större målens afgörande längre,
än eljest vore erforderligt, hvarigenom ej endast parterna i dessa mål skulle tillskyndas
oförskyldt lidande, utan äfven hela arbetsmaskineriet för flera efterföljande

Ting rubbas ur sin jemna gång. .

Ehuru det icke kan bestridas, att de skäl, som tala emot sommarferier,
äfven tala emot ferier i allmänhet och således äfven emot förslaget, att Ting ej
skola hållas i Januari månad, så förekommer, å andra sidan, dels att berörda
skål väsentligen förlora i betydelse, då ferierna afse endast en, i stället för tre
månader, samt dels den mera tvingande beskaffenheten af de omständigheter, som
gorå Januariferierna önskvärda. Till en början synes det ingalunda lämpligt, att
mana folket till sammankomster af ifrågavarande beskaffenhet under den tid, då
något hvar gör anspråk på att njuta s. k. julfred. Dernäst möter den störa olägenheten,
att, enär Tingets början oftast kommer att infalla emellan nyårsdagen och
trettondedagen, detsamma på flera ställen måste af bry tas för den sistnämnda helgedagen,
för att fortsättas dagen efter densamma. Och till sist behöfver domaren,
derest biträdande domare ej finnes i domsagan anstäld, alltförväl donna korta ferietid
för upprättande af statistiska berättelser och den mängd andra registreringsbestyr, som
vid årets slut hopat sig.

Då komitterade för de domsagor, som bestå af två tingslag, uppställt den
regel, att Ting i hvart tingslag skola hållas endast hvarannan månad, hafva de
utgått från den grundsats, att det vid lagreformer, hvilkas följder man ej med visshet
kan beräkna, i allmänhet är vida att föredraga, att icke gå fullt så långt, som
man möjligen skulle kunna gå, framför att gå längre, än man med säkerhet kan gå.

Komitterade, som icke bestrida möjligheten af att i en del af ifrågavarande
domsagor införa månadsting, finna nämligen ingalunda säkert att experimentet
skall lyckas. Blotta tingsresorna upptaga icke ringa tid. Om ej domaren bor på
ettdera tingsstället, nödgas han företaga sådane fyra gånger (två bort och två hem)
hvarje månad. Och då han, äfven om resorna ej funnes, för hållande, utarbetande
och expedierande af hvart Ting ej har att använda mera än 14 å 15 dagar, helgdagarne
inberäknade, är en sådan tidsspillan icke obetydlig. Den största betänkligheten
ligger likväl deruti, att man, utan ledning af någon längre tids. erfarenhet,
ej lärer kunna med tillförlitlighet antaga, att målen skola, då lingen följa på hvaiandra
så tätt, någorlunda jemnt fördelas på dem alla, hvadan man måste beräkna
möjligheten af motsatsen, hvaraf åter skulle följa en konfusion, som kunde verka
menligt lång tid efter. Det är sannt, att sadant kan hända, ehuru antagligen ej
så ofta, äfven vid de Ting, som återkomma endast hvarannan månad, men ju

längre tid domaren har sig anslagen till Tingens utarbetande och expedierande,
dess lättare kan lian på ett tidbesparande sätt ordna arbetet och jemväl skaffa sig
tillfälligt arbetsbiträde. Icke eller bör man förbise, att tätare domstolssammanträden,
i och för sig, måste öka göromåleu, ehvad domsagan består af ett eller flera tingslag.
Om också en och annan, som under nuvarande förhållanden underlåter att
göra rätt för sig, i hopp att kunna uttrötta motparten genom tidsutdrägt, skulle
godvilligt fullgöra sina förpligtelse!'', derest han på förhand vet att processen snart
kan bringas till slut, så torda sådant ej på långt när uppväga antalet af de mål,
som i följd af den snabbare lagskipning^! vid domstolen komma att dragas från
Konungens befallningshafvande, samt dem, hvilka just i följd af den nuvarande rättskipnings
långsamhet ej anhängiggöra^.

Enär emellertid, såsom ofvan är nämndt, månadsting åtminstone i en del
af ifrågavarande domsagor möjligen torde kunna hållas, bör lagen ej lägga absolut
hinder i vägen för införandet af sådane; och komitterade hafva derför i 22 § föreslagit,
att åt Konungen skulle öfverlemnas att förordna om ökande af de i lagen
bestämda Tingens antal för de tingslag, der särskilda förhållande!! gorå sådant möjligt,
i sammanhang hvarmed enahanda stadgande influtit i fråga om de domsagor,
som bestå af mera än två tingslag, och i hvilka, efter komitterades omdöme, flera
Ting, än de i nu gällande lag föreskrifna, icke kunna allmänt påbjudas, men väl
undantagsvis införas.

Anledningen dertill, att tisdagarne, istället för måndagarne, såsom lagberedningen
antagit, blifvit föreslagna såsom de dagar då Tingen skola börjas, är den, att
man ej bort besvära långväga tingsbesökande med resor på helgdag. Anordningen
kan äfven medföra den fördel för eu del tingshusbyggnadsskyldige, att de möjligen
kunna få i städerna hyra rådstufvorna till tingslokal, till dess de hinna att sjelfva
bygga sådan.

I tiderna för de Ting, som af domaren utsättas, är någon annan förändring
ej föreslagen, än hvad angår höstetingen, hvilka oftast äro så störa, att domaren,
för att medhinna dem, behöfver börja tingsturen redan första dagarne i September.
Då dommaren, i 23 §, tillätes att utsätta särskild afslutnitigsdag närhälst han
finner lämpligt, endast den ej kommer närmare nästa Ting än två månader, har
man kunnat bestämma att Tinget, eller de egentliga rättegångsdagarna, skall hållas
före December månad.

23 §.

För närvarande är den vanliga rättegångstiden från klockan 9 f. m. till 7
e. m. Man har ansett lämpligt framflytta den eu timme, för att bereda nämnd
och parter lättare tillfälle att innan Tingets början hinna fram till tingsstället,
äfvensom för att öka den tid på morgonen, då domaren ofta är nödsakad mottaga
dem, som söka hans råd och upplysningar.

Hädanefter, såsom hitintills, lärer det i allmänhet blifva nödigt att för de
Ting, som återkomma högst tre gånger om året, bestämma särskild afslutningseller
s, k. lösendag. Då det ligger icke ringa vigt derå, att de rättsökande i god
tid få underrättelse om dagen och domaren vid rättegångsdagarnes slut bör kunna
bestämma densamma, är uttryckligt stadgande derom härstädes föreslaget.

Å Tingets afslutningsdag kunna ansökningsärenden (intekningar, lagfarter
o. s. v.) bevakas. Genom det bär förekommande stadgandet, att nämnde dag ej
må sättas närmare efterföljande Ting än två månader, beredes jemn are afdelade tillfällen
för dylika ärendens bevakning, hvarförutan det ofog, att draga ut på det ena
Tinget till allt för nära det efterföljande, förekommes.

24 §.

Genom stadgandena i donna § hafva komitterade sökt på samma gång förekomma
onödigt uppehåll med målens afgörande och derjemte tillförsäkra domaren erforderligt
rådrum för öfvervägande af de frågor, som tarfva längre betänketid.

För de slutliga utslagen i sådane mål, som ej äro af den enkla beskaffenhet,
att de genast kunna bedömas, äfvensom förden närmare granskning af handlingar,
som kan föranleda nya upplysningars infordrande, bör liden intill nästa Ting i
allmänhet vara tillräcklig. Som det likväl kan hända, att något mål är af den
synnerliga vidlyftighet, att — der nästa Ting infaller redan inom en månad — längre
tid erfordras, har för sådant undantagsfall anstånd med domens afkunnande
bort medgifvas ännu ett Ting, hvarigenom längsta anståndstiden blir knappa två
månader efter målets utagerande, eller lika långt, som der Tingen hållas endast
hvarannan månad.

Då pröfningen af parts begäran om uppskof, eller huruvida parts frånvaro
bör dertill föranleda, ej kan upptaga synnerligen lång tid, men det för fortskyndande
af rättegången är af stor vigt, att parterna ej behöfva vänta ända till nästa
Ting på underrättelse om uppskofvet och hvad de vid nästa rättegångstillfälle hafva
att iakttaga, har man ansett angeläget att dylika uppskofsbeslut genast eller åtminstone
å nästa dag afkunna^ Samma skyndsamhet lärer äfven vara oneklig i fråga
om invändningar i rättegången eller då någon är för brott häktad.

Frågan om tiden för protokolls och domars expedierande till parterna tillhör
expeditionstaxan. De deruti af den nya ordningen påkallade förändringar äro
på sitt ställe angifna och motiverade.

25 §.

Att Tingen formligen aflysas är ej utan vigt. Det kan eljest hända, hvad
nu understundom lärer brukas, att Rätten, efter att hafva uppstigit, å nyo sätter
sig, för att gå en i sista stund anländ rättsökande tillhanda, hvarigenom andra
lätteligen kunna vilseledas. Om t. ex. den, som fått en stekning beviljad, afvak -

tar den stund då Rätten uppstigit, så är han helt naturligt i den tro, att ingen
vidare kan förvärfva lika rätt med honom, men deri svikes han, derest Rätten å
nyo sätter sig och upptager en ny intekningsansökning.

Sällan lärer väl något lagtima Ting kunna sluta så snart, att det kan aflysas
redan å första dagens förmiddag. Omöjligt är dock ej, att särskilda förhållanden
kunna dertill föranleda, och man har derföre, af omtanke för långväga rättssökande,
ansett lämpligt föreskrifva, att inget Ting må afslutas å första rättegångsdagen
före klockan 2, dertill en hvar bör hinna infinna sig.

27 §.

Lika med Lagberedningen, hafva komitterade ansett, att frågan om Gudstjenst
vid Tingen tillhör kyrkolag. Den ändring i nu gällande stadgande härom, som ansetts
erforderlig, finnes i särskild författning föreslagen.

28-31 §§.

Dessa §§ äro väsentligen öfverensstämmande med nu gällande lag. De få
förändringarne betingas af den föreslagna nya ordningen i afseende å de lagtima
Tingen och torde ej behöfva särskild!) motiveras.

32—38 §§.

I rättigheten att påkalla urtima Ting är ingen annan förändring i nu gällande
lag föreslagen, än att densamma, såsom af 38 § inhemtas, blifvit i de tingslag,
der de lagtima tingen ej af lys as omedelbart efter målens handläggning, utan der
längre tid förflyter emellan Tingets början och slut, såvida utsträckt, att särskild
rättegångsdag emellan de allmänna rättegångsdagarne och afslutnings- eller s. k.
lösendagen kan utsättas, för behandling af alla de mål, som må å urtima Ting behandlas.
Då man besinnar, att de lagtima Ting, hvarom fråga är, ofta kunna
erfordra flera månaders arbete i domarens hem och att exempel finnas derå, att
Ting, som börjats i Januari, ej afslutas förr än i April eller Maj månad, måste
det innebära en stor förmån för de parter, hvilka önska snart slut på de mål, i
hvilka uppskof erfordras, att icke behöfva afvakta Tingets slut, innan desamma
kunna ånyo inför domstol förekomma.

Anledningen, hvarför dessa särskilda rättegångsdagar förklarats vara att såsom
urtima Ting anse, är tvåfaldig. Till en början har dermed afsetts, att förekomma
det någon, så att såga i hemlighet, skulle kunna tillskansa sig förmånsrätt
till fast egendom. Sedan nu i de flesta fall sakrätt till sådan egendom emot tredje
man vinnes från och med den dag lagfarts- eller intekningsansökningen hos domstolen
göres, ligger största vigt derpå, att de dagar, då dylika ansökningar få göras,
äro en gång för alla bestämda och allmänt bända, så att ej någon må kunna,
genom att hos domaren åska särskild!) extra domstolssammanträde, hvarom ingen

annan äger kännedom, bereda sig en företrädesrätt, som eljest ej skulle tillkomma
honom. Den andra anledningen är den, att det ej lärer finnas med billighet öfverensstämmande,
att domare och nämnd skola vara förbundna att, för det en enskild
part finner sig obelåten med den lagbestämda ordningen för målens handläggning,
utan ersättning företaga kostsamma och tidsödande resor till extra sammanträden.

Den tid, hvarinom häktad person skall till första ransakning^ inställas, är
nu antagen till tre veckor efter det underrättelse om häktningen till domaren ingått.
Då det är angeläget, att pröfningen af häktningsåtgärden sker så snart möjligt
är, har berörde tid blifvit inskränkt till 14 dagar, derest ej lagtima Ting infaller
så, att ranskningen derå kan inom tre veckor förekomma, i hvithet fall det vore
obilligt att besvära både domstolen och åklagare med en resa så omedelbart före
den, som af det lagtima Tinget påkallas. Efter det häktningen är af domstol godkänd,
synes ej med ransakningen mera brådska, än att den kan anstå högst en
månad, såsom äfven Lagberedningen föreslagit. Genom antagande af donna tid, torde i de
domsagor, der månadsting hållas, i de flesta fall uppskutna ransakning^ kunna å
de ordinarie Tingen förekomma, hvithet i synnerhet vore (hiskligt för besparing af
besvär för nämnden. Att endast maximum och ej minimum af den tid, hvarinom
ransakning^’ med häktade höra företagas, blifvit bestämd, torde ej behöfva motiveras.

Genom 36 §, sammanställd med 38 §, är föreskrift gifven derom, att
syneprotokoll, då de angå sådane mål som i 30 § omtalas, äfven skola renoveras.
Detsamma gäller om urtimatingsprotokoll.

41 §.

Den bär föreslagna bestämmelse är föranledd af den berättigade farhåga,
att den i förslaget bestämda korta tid för tingsgöromålen ej skall räcka till under
de första månaderna efter den nya lagens införande eller innan den förändrade
ordningen i afseende å Tingen hunnit bli allmännare känd och af rättssökande
påaktad.

Förordning om vissa lagförändringar i sammanhang med
antagande! af Stadga angående allmänna Underdomstolarne
å landet.

1-4 §§.

De i dessa §§ föreslagna förändringar innefatta enkla konseqvenser af förslaget
om ny ordning för de lagtima Tingen.

5 §•

Då domaren äger uppdraga åt andra att utfärda stämningar, kan han ej
alltid på förhand bestämma dag för ett instäm dt måls handläggning. Icke så
sällan torde likväl detta kunna ske. I större tingslag brukas understundom redan
nu att på förhand bestämma vissa dagar för mål från särskilda, mera aflägsna
socknar. Det kan sålunda icke annat än lända till den rättsökande allmänhetens
beqvämlighet, att nu gällande stadgande derom, att alla stämningar utan undantag
skola ställas å första rättegångsdagen af Tinget, utbytes mot det af komitterade i
denna § föreslagna, hvarigenom parterna redan i stämningen kunna erhålla underrättelse
om den dag, då deras mål förekommer.

6 §.

Det föreslagna stadgandet i denna §, att käranden skall låta svaranden få
stämning fjorton dagar före Tinget, sammanhänger med den i 5 § föreslagna förändring,
att stämning kan ställas å annan dag, än första rättegångsdagen, t. ex.
å den fjortonde, i hvilket fall stämningen, derest det ifrågavarande stadgandet ej
funnes, med laga verkan skulle kunna uttagas och tillställas dagen före Tingets början.

Då domaren, der Tingen skola af honom utsättas, icke förr än vid kungörelsernas
utfärdande behöfver bestämma månaden, i hvilken Tinget skall börjas,
följer deraf, att åtminstone andra stämningsutgifvare ej kunna på förhand med
säkerhet beräkna, i hvilken månad ett Ting skall infalla. Af denna omständighet
är det stadgande, som återfinnes i sista punkt af donna §, föranledt.

7 §•

De i donna § föreslagna lagförändringar äro dels ovilkorligen betingade af
den föreslagna nya ordningen för Tingen och dels påkallade af angelägenheten att
lägga hinder i vägen för en tredskande part att oskäligt utdraga rättegången.

Genom stadgandet, att part ej skall anses uteblifven innan lian försummat
2me upprop, ej heller då lian, innan Rätten till dom öfverlagt, infinner sig före
Tingets slut å landet eller rättegångsdagens slut i stad, har man velat bereda
parten tillfälle att upprätta en måhända ofrivillig försummelse, så vidt sådant låter
sig förena med motpartens skäliga anspråk, att ej för länge uppehållas i sin rätt
och med angelägenheten att ej för mycket uppehålla domstolen i dess verksamhet.
Att deremot tillåta en part, som vid Tinget uteblifvet, att, sedan målet blifvit af
den andre öfverlemnadt till afgörande och dom utlefvad å nästa Ting, först dervid
infinna sig för att utföra sin talan, skulle vara detsamma, som att uppmana till
en tredska, hvilken kunde föranleda det ena onödiga uppskofvet efter det andra.
Sedan t. ex. käranden öfverlemnat saken till pröfning och förvissat sig, att svaranden
uteblifvit hela Tinget, saknar han skäl att infinna sig å nästa Ting, då

han endast har att lösa protokoll, hvilket kan ske genom någon annan. Tilläts
nu svaranden att då komma tillstädes med genmäle, hvaröfver käranden herde
höras, så skulle uppskof ännu ett Ting föranledas; och om svaranden ej heller då
infunne sig, utan vore berättigad att å det tredje Tinget genmäla kärandens yttrande,
kunde på detta sätt målets afgörande fördröjas nästan i oändlighet.

8 §.

Det härigenom upphäfna stadgande i Rättegångsbalken återfinnes i förordningen
om expeditionslösen, till hvilken det val äfven rätteligen hörer, såväl som
öfriga bestämmelser angående expeditionshafvandes skyldigheter.

9 §■

Då det icke torde vara lämpligt att fortfarande belasta domare med uppbörd
af saköresmedel samt i allt fall numera den del af dessa medel, som skall
tillfalla häradet och domstolen, är så ringa, att den knappast motsvarar redovisningsbesväret;
har man ansett lämpligare att helt och hållet upphäfva den med
senare lagstiftningsgrunder ej öfverensstämmande fördelningsnormen, än att föreslå
en af den nya ordningen för Tingen eljest påkallad förändrad lagstiftning i detta
obetydliga ämne.

Förordning angående ändring af 22 kapitlet 13 § kyrkolagen.

Erfarenheten har visat, att i allmänhet tingsmenigheten föga begagnar sig
af tillfället att öfvervara tingspredikan, i synnerhet då den hålles annanstädes än
å tingsstaden. Gudstjensten vid Tingen är följaktligen numera till egentligen för
domstolens ledamöter; och vid sådant förhållande hafva komitterade, lika med lagkomitéen,
ansett sig kunna föreslå, att gudstjenst förrättas endast vid årets början,
såsom i fråga om stadsdomstolarne redan är stadgadt. Der månadsting komma
att hållas, skulle dessutom presterskapet eljest öfver höfvan betungas.

Förordning om ändringar i Kongl. Förordningen angående
expeditionslösen den 30 Nov. 1855.

De härstädes föreslagna förändringar äro till större delen betingade af den
föreslagna nya ordningen för arbetssättet vid Tingsrätterna.

Grunden till stadgandet i 1 § är dels den, att det synts komitterade såsom
ett onödigt slöseri med arbetskrafter att utskrifva protokoll uti ifrågavarande
ärenden, enär allt besked, som erfordras, innefattas i det å handlingen teknade

bevis, och dels den, att det med den korta expeditionstid, som i 3 § är åt domare
å landet anslagen, blir ytterst svårt, om icke stundom omöjligt, att medhinna
all den utskrift, som, utan den föreslagna befrielsen, skulle vara nödig.
Att i stället öka donna expeditionstid torde vara dess mindre lämpligt, som i
tingslag, der månadsting hållas, parterna i uppskutna mål vanligen behöfva protokollen
eu eller annan vecka före nästa ting, för att kunna fullgöra, hvad dem
dertill åligger.

Deremot har man ansett sig höra ändra nu gällande föreskrift derom, att,
då missnöje mot något beslut till fullföljd i högre Rätt anmäles, protokollet ovilkorligen
skall vara att tillgå inom sex dagar, till det stadgande, att sådant skall
ske, derest det medhinnas kan; och komitterade anse dess större skål till donna
förändring förefinnas, som det ofta i vidlyftiga mål är för domaren alldeles omöjligt
att under så kort tid uppsätta, än mindre expediera, protokollet.

Den ofta öfverklagade olägenhet för aflägset boende parter att på obekant
ort nödgas skaffa sig särskild!) ombud, för att hos domare å landet reqvirera och
utlösa expeditioner, har man sökt afhjelpa genom stadgandet i 4 §; och genom
föreskriften i 5 § vinnes ej blott större skyndsamhet i expedition, än nu ofta
kan blifva fallet, utan äfven en snabbare exekution, enär, då äfven åklagaren redan
inför domstol förklarat sig med utslaget nöjd, någon skriftvexling emellan honom
och Konungens befallningshafvande ej erfordras, för att bringa utslaget till
verkställighet.

Underdånigt betänkande

angående

reglering af domsagor och tingslag i Riket.

Enligt det af komiterade afgifna underdåniga förslag till Stadga angående
allmänna underdomstolarne å landet, är förmånen af tätare rättssammanträden i
väsentlig mån beroende af tingslagens antal inom hvarje domsaga, och blifver det
vid sådant förhållande synnerligen angeläget att domsagor och tingslag regleras så,
att innevånarne så mycket, som möjligt, komma i åtnjutande af donna förmån, för
hvilket ändamål eu hvar af de domsagor, som bestå af flere tingslag, måste bringas
till ett, der det lämpligen kan ske, eller eljest till så få, som möjligt.

Vid uppgörande af förslag till de häraf påkallade förändringar i domsagor och
tingslag hafva komiterade antagit den af Justitie-Statsministern i dess underdåniga
förslag till domsagereglering den 17 Februari 1847 följda, och redan förut af Lagkomitéen
förordade regel, att innevånarne icke må hafva mer än fyra mil till tingsplatsen.
De i förslaget gjorda undantag från donna regel hafva betingats antingen
deraf att innevånarne redan hafva längre väg till sin tingsstad, eller deraf att orten,
dit tingsstaden förlagts, är för handel eller andra angelägenheter företrädesvis
trafikerad af tingslagets innevånare, eller deraf att desse kunna på jernväg eller
eljest, åtminstone vissa årstider, mer än vanligt beqvämt till tingsstället framkomma,
eller slutligen af olämpligheten att från en till annan domsaga förlägga ett ringa,
oftast glest befolkadt område, som ligger obetydligt utom den för längsta afståndet
ifrån tingsstaden i allmänhet antagna gräns; och har tillika afseende fästats derå,
att innevånarne i Rikets södra del icke så lätt förlika sig med långa afstånd, som
de i nordliga delen boende och vid sådana afstånd vane.

En eller annan domsaga, som på grund af förberörda förhållanden skulle
kunna ombildas till ett tingslag, har dock af komiterade föreslagits att indelas i
två, då komiterade ansett antagligt, att lagtima Ting i hvardera af domsagans
båda tingslag kunna hållas lika ofta, som om domsagan utgjorde endast ett tingslag,
och således denna åt innevånarnes beqvämlighet gjorda eftergift icke kommer
att vålla hinder i lagskipningens gång.

De flesta domsagor hafva hittills icke haft någon enkel benämning, utan
lånat namn af de härad eller tingslag, hvaraf domsagorna bestå. Då dessa namn
i allmänhet, såsom alltför långa, äro olämpliga, och de föreslagna förändringarna

i domsagornas indelning dessutom i många fall gjort andra benämningar å domsagorna
snart sagd! nödvändiga, hafva domsagorna till stor del blifvit under nya,
korta namn upptagna i förslaget, der tillika linnés anmärkt, af hvilka härad eller
tingslag hvarje domsaga för närvarande består; hvarjemte anteknats huru många
lagtima Ting nu årligen hållas.

Domsagorna i Riket äro 103, då deri icke inberäkna^ Säfvedals härads
domsaga, hvilken, enligt hvad af Kongl. Näjd redan är bestämdt, skall vid nuvarande
innehafvarens afgång sammanläggas med annan domsaga.

Uti de 14 af dessa domsagor, hvilka hvar för sig redan utgöra allenast en
domskrets, erfordras naturligen icke någon förändring.

Uti de 4 domsagor, hvilka för de serskilda tingslag, hvaraf domsagan består,
redan hafva en gemensam tingsstad, återstår endast att förena dessa tingslag.

Af de öfriga domsagorna skulle, enligt hvad komiterade föreslagit, 48 domsagor,
hvar för sig, bilda ett tingslag, och 29 domsagor, hvar för sig, indelas i
två tingslag, men 8 domsagor fortfarande förblifva indelade i flere tingslag.

Uti 4 af förenämnde, i två tingslag indelade, domsagor kunna, efter hvad
komiterade antagit, lagtima Ting hållas i hvartdera tingslaget lika ofta som i
domsaga af allenast ett tingslag.

Vidare skulle 4 af de i två tingslag indelade domsagorna i framtiden förändras
till ett tingslag hvar derigenom, att det andra tingslaget vid nuvarande
innehafvarens afgång förenas med annan domsaga, hvithet i afseende å en af dessa
domsagor redan är af Kongl. Näjd bestämdt.

Bland öfriga, i två tingslag indelade, domsagor, torde, enligt hvad komiterade
anmärkt, 4 domsagor i framtiden kunna emellan flere domare delas och
sålunda bilda nya, af endast ett tingslag bestående, domsagor.

Utan att i beräkning tages, att derjemte de 2 i Skåne belägna domsagor,
som, enligt komiterades förslag, skulle förblifva i två tingslag indelade, måhända
snart kunna klyfvas till domsagor af ett tingslag, eller att ytterligare 5 af de i
två tingslag indelade domsagorna, på sätt i förslaget anmärkts, skulle utan väsentligt
hinder kunna hvar för sig utgöra allenast ett tingslag, torde således uti
en ej aflägsen framtid förmånen af det högsta antal lagtima Ting, som i rättegångsstadgan
föreslagits, kunna beredas innevånarne uti 78 af de nuvarande domsagorna,
jemte det att uti 17 andra, i två tingslag indelade, domsagor lagskipningens
skyndsamhet väsentligen befordrades genom åtminstone dubbelt så många lagtima
Ting, som tillförene.

De 8 domsagor, hvilka icke kunna ens till två tingslag sammanläggas, äro
Vester-Dalarnes, Ångermanlands södra, Vesterbottens södra och norra äfvensom de
tvä domsagorna i Jemtlands län och de två domsagor, hvari Norrbottens län
är delad!.

Uti de 6 första af dessa domsagor hafva komiterade föreslagit några mindre
förändringar i indelningen, hvarigenom flere lagtima Ting, än hittills, kunna, på
grund af Kongl. Maj:ts serskilda förordnande, komma åtminstone de folkrikaste
tingslagen till del; hvarjemte komiterade anmärkt huru, genom delning af några bland
dessa domsagor, än skyndsammare lagskipning kunde åt deras innevånare förskaffas.

Uti domsagorna i Norrbottens län torde rättssammanträdenas antal icke
kunna ökas med mindre än att, på sätt förslaget angifver, domsagorna delas
emellan flere domare. Huruvida detta kan ske, är, likasom flere andra af de
domsagedelningar, hvilka blifvit ifrågasätta i de nordliga länen, beroende af möjligheten
att bereda domrarne i de nya domsagor, hvilka sålunda .skulle bildas och
med nuvarande aflöningssätt icke kunde lemna domaren nödig utkomst, tillräckligt
kontant bidrag dertill.

I öfrig! föranleda icke de föreslagne förändringarne någon nämnvärd kostnad,
enär ej mindre i de vida flere fall, då för det genom sammanläggning af de
gamla tingslagen bildade nya något af de gamla tingsställena blifvit antaget, de
äldre tingslag, hvilka måste köpa sig del i det å sådant tingsställe befintliga
tingshus, dertill kunna i allmänhet bereda sig full tillgång genom försäljning af
sina efter sammanläggningen ej vidare behöfliga tingshuslägenheter, än äfven i de
fall, då rättssammanträdena förlagts till nya platser, mestadels städer, köpeskillingarne
för de gamla tingshusen i allmänhet torde uppgå till så stort belopp,
att antingen räntan deraf är tillräcklig till hyra för tingslokal eller detsamma
motsvarar kostnaden för uppförande af nytt tingshus, då sådant måste byggas.
Under antagande att, endast då rättssammanträdena hållas i stad, tingshus kunna
emot hyra erhållas, måste 14 nya tingshus byggas; men, enär jemväl på landet
tingslokal flerestädes kan få hyras, torde i verkligheten icke ens halfva detta antal
behöfva uppföras.

De uti förslaget förekommande uppgifter om folkmängden äro i allmänhet
hemtade utur Statistiska Centralbyråns berättelse angående förhållandet år 1860,
det sista år, för hvilket sådan berättelse i afsende å de serskilda socknarnes folkmängd
blifvit af trycket utgifven. De få fall, der omförmälde uppgifter blifvit
tagne från andra håll, finnas i förslaget serskild! anmärkte.

Beträffande öfrige omständigheter, som vid de serskild^ domsagorna blifvit
i förslaget angifne, hafva komiterade, der egen erfarenhet icke varit tillräcklig,
vunnit upplysningar dels af vederbörande domare dels ock af andre trovärdige,
om orterne kunnige personer.

Då komiterade funnit några alternativ i afseende å domsageregleringen
förtjena uppmärksamhet eller några mindre förändringar i domsagornas gränser
vara för de rättsökandes beqvämlighet af så stor vigt, att deraf uppvägas de med
dylika förändringar städse förenade olägenheter, hafva samma alternativ och
gränseförändringar blifvit anmärkte i förslaget, hvilket bär nedan följer.

Domsagor

under Kongl. Svea Hofrätt:

i Stockholms län:

1. Roslags norra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Wäddö och Häfverö
Skeppslag samt Närdinghundra och Frösåkers härad. Der hållas nu årligen tre
lagtima Ting med hvart tingslag, nemligen med Frösåkers härad i staden Östhammar,
med Närdinghundra härad i Gränsta samt med Wäddö och Häfverö
skeppslag i Ortalalund.)

Donna domsaga skulle indelas uti

a) Östhammars tingslag — Frösåkers härad (utom Edebo socken) med 10,828
innevånare och tingsställe i Östhammar, der tingshus redan finnes och dit
ingen af tingslagets innevånare har öfver 4 mil.

!Edebo socken med.....1,878

Wäddö och Häfverö skeppslag med 5,746
Närdinghundra härad med. . . 7,333.

14,957 innevånare

och tingsställe å Hammarhy gästgifvaregård i Edebo socken, dit de, som bo

i Almunge Socken........1,890

i Faringe d:o ......, . 854

och i Bladåkers d:o ........ 875 3,619 personer hafva

4—5| mil, men alla öfrige, inom tingslaget boende, mindre än 4 mil.

Uti hvardera af dessa tingslag torde elfva lagtima Ting årligen kunna
hållas, nemligen uti ena tingslaget första tisdagen i hvarje månad, med undantag

af Januari, och i andra tingslaget tredje tisdagen i hvarje månad, med undantag

af December.

Anm. Donna domsaga torde dock utan synnerlig olägenhet kunna utgöra endast

ett tingslag* med tingställe i Hammarby, dit de, som bo i Hökhufvuds,

Walö och Forsmarks socknar tillsammans 4,017 personer, hafva 5—7 £ mil,
men alla öfrige, inom Östhammars tingslag boende, mindre än 5 mil.

2. Roslags södra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Sjuhundra och Lyhundra
härad samt Frötuna och Länna skeppslag äfvensom Bro och Wätö skeppslag.
Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart tingslag, nemligen med Sjuhundra
härad i Kundby och med de öfriga tre tingslagen i staden Norrtelje.)

Denna domsagas alla tingslag skulle sammanläggas till en gemensam
domskrets med tingsställe i Norrtelje, der tingshus nu hyres och dit icke någon
af domsagans innevånare har mer än 4 mil.

3. Stockholms domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Färentuna och Sollentuna
härad samt Danderyds, Åkers och Wermdö skeppslag. Der hållas nu årligen
tre lagtima Ting med hvart tingslag, nemligen med Färentuna härad i Svartsjö,
med Sollentuna härad i Barkarby, med Danderyds skeppslag i Fasta, med Åkers
skeppslag skiftesvis i Åkersberg och Wira bruk samt med Wermdö skeppslag
vid Wermdö kyrka.)

Denna domsagas alla tingslag skulle sammanläggas till en gemensam
domskrets med tingställe i hufvudstaden Stockholm. Af domsagans 25,929 innevånare
hafva de, som bo i Riala socken, 988

och Kulla d:o 822 l ,810 personer, till tingsstället 4—6
mil. men alla öfrige utom ett ringa antal, som bo å Öar, mindre än 4 mil.

Amu. Då det vore eu synnerlig fördel att ransakning-^ angående den mängd af
brott, som, ofta af samma personer, i socknarne närmast hufvudstaden,
ehuru, enligt nuvarande indelning, inom skilj da härad och domsagor, begås,
kunde vid samma domstol handläggas, borde dessa socknar lyda till
en och samma domsaga; hvadan och med afsende ej mindre å de rättsökandes
beqvämlighet än äfven derå, att den söder om hufvudstaden
närmast belägna domsaga, i detta förslag upptagen under N:o 5, till hvilken
hörer ett, af enskild person doneradt, godt domareboställe, lemnar sin
domare vida rikligare aflöning, än ifrågavarande, i borr till hufvudstaden
gränsande domsaga, socknarne Brännkyrka, Kacka och Erstavik, Sicklaö,
Tyresö och Huddinge, med tillsammans 5,183 innevånare, herde ifrån
domsagan N:o 5 läggas till donna, med N:o 3 betecknade domsaga; och
kunde då ifrån sistnämnda domsaga skiljas Riala och Kulla socknar,
hvilka, såsom belägna nära Norrtelje, herde läggas till domsagan N:o 2.

4. Rosersbergs domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Erlinghundra, Seminghundra,
Långhundra och Wallentuna härad. Der hållas nu årligen tre lagtima
Ting med hvart härad, nemligen med Erlinghundra härad i Märsta, med Seminghundra
härad i Kimsta, med Långhundra härad i Lindberga och med Wallentuna
härad i Åbyholm.)

Donna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe vid jern vägsstationen Rosersherg, eller tillsvidare i Kimsta, å

hvilket sistnämnde ställe tingshus finnes. Till intetdera af dessa ställen har någon
af domsagans innevånare mer än 3| mil.

5. Södertörns domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Sotholms, Öknebo och
Svartlösa härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart härad, nemligen
med Sotholms härad vid Westerhaninge kyrka, med Öknebo härad i staden
Södertelje och med Svartlösa härad i Fitja.)

Denna domsaga torde höra indelas uti

5,941

Svartlösa härad med 9,260 15,201 innevånare och tings -

\ o-t . 7. 7 Öknebo härad med

aj Södertelje tingslag —

ställe i Södertelje, der tingshus nu hyres.
b) Sotholms tingslag = Sotholms härad med 11,728 innevånare och tingsställe
såsom förut vid Westerhaninge kyrka.

Innevånarne i dessa båda tingslag bo inom 4 mil ifrån deras tingstäder
eller hafva lägenhet att dit framkomma på jernväg ifrån stationer, belägna på
ringa afstånd ifrån bostäderna.

Uti hvardera af dessa tingslag torde elfva lagtima Ting årligen kunna
hållas, på sätt vid domsagan N:o 1 finnes föreslaget.

Anm. Angående förändring i domsagans omfång, finnes anmärkt vid domsagan
N:o 3. Skulle den der föreslagna förändring icke anses lämplig, kunde
måhända Södertörns domsagas alla härad sammanläggas till en gemensam
domskrets med tingsställe i hufvudstaden Stockholm, enär af domsagans
26,929 innevånare endast de, som bo i Ösmo socken 2,120

och i Sorunda socken 2,556 4^676 peroner
jemte ett ringa antal, som bo på Öar i Stockholms skärgård, hafva
till detta tingsställe 4—6 mil, men alla öfrige antingen mindre än 4
mil eller ock lägenhet att inom 3 timmar till tingsstället framkomma på
jernväg från stationer, belägna på ringa afstånd ifrån bostäderna. I sådan
händelse herde donna domsaga benämnas Stockholms södra domsaga
samt domsagan N:o 3 kallas Stockholms norra domsaga.

i Upsala län:

6. Uplands norra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Norunda och Olands
härad samt Wendels, Tierps, Wesslands och Elfkarleby, Löfsta äfvensom Films
och Dannemora tingslag. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart tingslag,
nemligen med Norunda härad i Läby, med Olands härad i Haberga, med

Wendels tingslag vid Wendels kyrka, med Tierps tingslag i Yfre, med Wesslands
och Elfkarleby tingslag vid Wesslands bruk, med Löfsta tingslag i Skjerplinge
samt med Films och Dannemora tingslag vid Österby bruk.)

Denna domsagas alla tingslag skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Husby, Wendels socken. Husby är domarens boställe och
bebos af honom. Der sammanstöta flere vägar ifrån domsagans skiljda delar, och
i närheten finnas flere byar.

Af domsagans 37,900 innevånare hafva de, som bo

i Elfkarleby socken	. . . 2,587
i Wesslands d:o	. . . 1,997
i Löfsta d:o	. . . 3,628
i Hållnäs d:o	. . . 2,561
i Skjefthammars socken	... 714
i Ekeby d:o	. . . 1,141
i Tunn d:o	. . . 1,079
och i Stafby d:o	... 850

tingstället 4—6 mil, men alla flinga mindre än 4 mil. De fyra förstnämnda socknarne
bestå till stor del af Bruksegendomar, hvilkas befolkning ganska sällan besöker
Tingen.

7. Uplands södra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Trögds, Åsunda, Håbo
och Bro härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart härad, nemligen
med Trögds härad i Bitslena, med Åsunda härad i Enköping, med Håbo
härad i Bålsta och med Bro härad i Tibble.)

Donna domsagas alla härad skulle sammanläggas till eu gemensam domskrets
med tingsställe i Litslena, der tingshus redan finnes. Af domsagans 20,503
innevånare hafva de, som bo i Westra Byds socken . 723

och i Stockholms Näs d:o ■ ■ 497 1,220 personer, till
tingsstället 4—4^ mil, men alla öfrige mindre än 4 mil.

8. Uplands mellersta domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Ulleråkers, Hagunda,
Waxala, Bälinge, Basbo och Lagunda härad. Der hållas nu årligen tre lagtima
Ting med hvart härad, nemligen med Ulleråkers och Waxala härad i staden Upsala,
med Hagunda härad i Säfva, med Lagunda härad i Tunnland, med Bälinge
härad i Högsta och med Basbo härad i Hot.)

Donna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Upsala, der tingshus redan finnes och dit icke någon af
domsagans innevånare har fullt 4 mil.

i Södermanlands län:

9. Kungadömets domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Jönåkers, Oppunda, Willåttinge,
Rond och Hölebo härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med
hvart härad, nemligen med Jönåkers härad i Gefle by, med Oppunda härad i
Stensjö, med Willåttinge härad i Malmköping, med Rond härad i Svärdsbro och
med Hölebo härad i Störa Åby.)

Donna domsaga skulle indelas uti

(Jönåkers härad med 14,871
! Rond härad med . 11,692

Hölebo härad med . 5,800 39 363 irmpvårinrp ppVitinrra ställe

a) Nyköpings tingslag

staden Nyköping, dit de,	som bo
i Wagnh ärads	socken	. 1,038
i Trosa	d:o	853
i Hölö	d:o	. 1,526
och i Mörkö	d:o	. 1,062

b) Walla tingslag

-6 mil, men alla öfriga, inom tingslaget boende, mindre än 4 mil.

Oppunda härad med 29,579

Willåttinge härad med 10,272 39,851 innevånare och tingsställe
vid jernvägsstationen Walla, dit alla tingslagets innevånare antingen hafva
mindre än 4 mil eller kunna inom 2 timmar framkomma på jernväg från stationer,
belägna på ringa afstånd ifrån bostäderna.

Såsom tingsställe för detta tingslag skulle ock, åtminstone intilldess tingshus
blefve anskaffadt vid Walla, kunna antagas Stensjö, der tingshus finnes
och dit afståndet ifrån Walla utgör endast | mil.

Uti hvardera af dessa tingslag torde elfva lagtima Ting årligen kunna
hållas, på sätt vid domsagan N:o 1 finnes föreslaget.

10. Lifgedingets domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Wester-Rekarne, ÖsterRekarne,
Daga, Åkers och Selebo härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting
med hvart härad, nemligen med Wester-Rekarne härad i staden Eskilstuna, med
Öster-Rekarne härad likaledes i Eskilstuna, med Daga härad vid (Jåsinge kyrka
samt med Åkers och Selebo härad i staden Strengnäs.)

Denna domsaga skulle indelas uti

. -n ,. ,. 7 Wester-Rekarne härad med 8,327

a Eskilstuna tingslag — « , _ , , .. . , , ’

'' Oster-Rekarne härad med 12,340 20,667 innevånare

och tingsställe i Eskilstuna, der tingshus redan finnes.

IDaga härad med 336
Åkers härad med 6,634

Selebo härad med 7,921 20,891 innevånare och tingsställe
i staden Mariefred.

Uti båda tingslagen bo innevånarne inom 4 mil ifrån tingsstället.

Uti hvartdera af dessa tingslag torde elfva lagtima ting årligen kunna hållas,
på sätt vid domsagan N:o 1 finnes föreslaget.

i Gotlands län:

11. Gotlands södra domsaga.

Denna domsaga, som består af ett tingslag med tingsställe i Skogs, der nu
årligen tre lagtima ting hållas, skulle icke undergå någon förändring.

12. Gotlands norra domsaga.

Donna domsaga, som består af ett tingslag med tingsställe i Alleqvia, der
nu tre lagtima ting årligen hållas, skulle icke undergå någon förändring.

i Wermlands län:

13. Öster-Sysslets domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Wäse, 1 ernebo, Wisnums
och Ölme härad. Der hållas nu årligen två lagtima Ting med hvart härad,
nemligen med Wäse härad i Lund, med Fernebo härad i staden Filipstad, med
Wisnums härad i Wall och med Ölme härad i staden Christinehamn.)

Donna domsaga skulle indelas uti:

/ Wäse härad med 8,930
a) Christinehamns tingslag — j Wisnums härad med 9,805

\ Ölme härad med 6,668 25,403 innevånare och
tingsställe i Christinehamn, der Ölme härad nu har tingsstad och dit tingslagets
alla innevånare hafva mindre än 5 mil samt endast de 1,651 personer, som bo
i Råda Socken, hafva öfver 4 mil.

b) Filipstads tingslag = Fernebo härad med 18,365 innevånare och tingsställe i
Filipstad, der samma tingslag förut har tingsstad.

Anm. Denna domsagas gränser torde höra förändras så, att ifrån Christinehamns
tingslag tagas och till Mellan-Sysslets domsaga, N:o 14, läggas Alsters och
Fogelviks socknar med tillsammans 3,985 innevånare, hvaremot Nyeds socken
med 5,101 innevånare lägges från Elfdals domsaga, N:o 18, till Filipstads
tingslag.

14. Mellan-Sysslets domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Carlstads, Kils och Grums
härad. Der hållas nu årligen två lagtima Ting med hvart härad, nemligen med
Carlstads härad i staden Carlstad, med Kils härad i Urberg och med Grums härad
i Hammarsten.)

Denna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Carlstad, der Carlstads härad nu har tingsstad.

Af domsagans 32,391 innevånare hafva de, som bo i Ransäters socken,
2,881 personer, omkring 6 mil samt de, som bo i Öfre Ulleruds socken, 3,366 personer,
omkring 5 mil äfvensom de uti Eds och Borgviks socknar boende 2,588
personer omkring 4 mil men alla öfrige mindre än 4 mil till tingsstället.

Amu. Ifrån denna domsaga bonde tagas och till Elfdals domsaga, N:o 18, läggas
Ransäters och Öfre Ulleruds socknar med 6,247 innevånare. Se i öfrigt
anmärkningen vid domsagan N:o 13.

15. Söder-Sysslets domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Gillbergs, Näs och Nordmarks
härad. Der hållas nu årligen två lagtima Ting med hvart härad, nemligen
med Gillbergs härad i Heljebohl, med Näs härad i Råglanda och med Nordmarks
härad i Långelanda.)

Denna domsaga skulle indelas uti

iGillbergs härad med 18,360
INäs härad med

a) Öfcne tingslag

i ÖJcne, dit

de, som bo

i Eskilsäters socken
i Millesviks d:o

och i Ölseruds d:o

33,174 innevånare och tingsställe

1,237

765

0^'' 2,919 personer, hafva omkring 5

mil, men alla öfrige, inom tingslaget boende, omkring 4 mil. Såsom tingsställe för
detta tingslag skulle ock, åtminstone intilldess tingshus blefve anskaffad t i Ökne,
kunna antagas Heljebohl, der tingshus finnes och dit afståndet från Ökne utgör
endast en mil.

b) Långelanda tingslag — Nordmarks härad med 23,635 innevånare och tingsställe,
såsom förut i Långelanda.

Anm.: Ifrån Långelanda tingslag kunde tagas och till Jösse domsaga, N:o 17, läggas
Skillingmarks och Jernskogs socknar med tillsammans 3,985 innevånare,
hvaremot ifrån Ökne tingslag skulle tagas och till Långelanda tingslag läggas
Glafva socken med 3,145 innevånare, dock torde än lämpligare vara, att
Långelanda tingslag erhåller Glafva socken, utan att afträda Skillingmarks
och Jernskogs socknar, samt att domsagans båda tingslag derefter hvar för
sig utgöra en domsaga.

16. Fryksdals domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Fryksdals öfre och Fryksdals
nedre tingslag. Der hållas nu årligen två lagtima Ting i hvardera tingslaget,
nemligen med öfre tingslaget i Thorsby och med det nedre i Norra Åmberg.)

Donna domsagas båda tingslag skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Norra Åmberg, som nu är tingsstad för det nedre tingslaget.

Af domsagans 41,049 innevånare hafva
de, som bo i Lekvattnets socken 1,438

i Östmarks eko 5,325

och i Hvitsands dm 2,418. 9.18I personer, till tingstället 4—6

mil, men under 8 månader af året underlättas färden genom ångbåtsfart å sjön
Fryken. Alla öfrige domsagans innevånare bo inom 4 mil ifrån tingsstället.

Anm.: Med donna domsaga bonde förenas Ny sockens finnskog vester om Ljusna
eif, hvilken finnskog har svår kommunikation med angränsande del af Elfdans
domsaga, N:o 18, dit finnskogen nu hörer, men lätt kommunikation
med Fryksdals domsagas tillstötande område.

17. Jösse domsaga.

Donna domsaga, som består af Jösse härad, med tingsställe i Högvalta,
der nu årligen två lagtima Ting hållas, skulle förblifva oförändrad.

Se anmärkningen vid domsagan N:o 15.

18. Elfdals domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Elfdals öfre och nedre
tingslag samt Nyeds härad. Der hållas nu årligen två lagtima Ting med hvart
tingslag, nemligen med Elfdals öfre tingslag i Öfre Wärnäs, med Elfdals nedre
tingslag i Norra Skoga och med Nyeds härad i Molkom.)

Donna domsaga skulle indelas uti

a) Öfva tingslaget med samma gränser, som tillförene, och bebodt af 9,756
innevånare samt med tingsställe i Ransby.

Nyeds härad med 6,353

Elfdals förra nedre tingslag 15,283 21,636 innevånare och
tingsställe i Dufvcnäs, dit ifrån tingslagets så väl nordliga som sydliga gränser
våglängden utgör omkring 5 mil och har tingslaget obetydlig bredd i öster och
vester.

Anm. Om de gränsförändringar, som vid domsagorna N:ris 13 och 14 blifvit
anmärkta, komma till stånd, borde tingsstället för Elfdals nedra tingslag,

b) Nedra tingslaget =-

dit Ransäters och Öfva TJIIeruds socknar skulle läggas, flyttas till Råda by.

Se i öfrigt anmärkningen vid domsagan Nio 16.

i Örebro län:

19. Wester-Nerikes domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Sundbo, Lekebergs,
Rumla, Hardemo, Edsberg och Grimstens härad. Der hållas nu årligen två lagtimma
Ting med hvart härad, nemligen med Sundbo härad i Askersund med Lekebergs
och Edsberg härad i Edsbergs Sanna samt med Rumla, Hardemo och Grimstens
härad i Wretstorp.)

Donna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Wretstorp, der tingshus redan finnes. De få af domssagans
innevånare, som bo aflägsnare än 4j mil ifrån nämnde tingsställe, hafva lägenhet
att dit framkomma på jernväg ifrån stationer, belägna inom två mil ifrån
bostäderna.

20. Öster-Nerikes domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Glanshammars, Örebro,
Askers och Sköllersta härad. Der hållas nu årligen två lagtima Ting med hvart
härad, nemligen med Glanshammars härad i Glanshammars gästgifvaregård, med
Örebro härad i staden Örebro, med Askers härad i Lännäs och med Sköllersta
härad i Sörby.)

Denna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Örebro, dit de få af domsagans innevånare, som bo aflägsnare
än 4 mil, hafva lägenhet att framkomma på jernväg ifrån station, belägen
på ringa afstånd ifrån bostäderna.

21. Nerikes östra bergslags domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Nya Kopparbergs samt
Lindes och Ramsbergs bergslag äfvensom Fellingsbro härad. Der hållas nu årligen
två lagtima Ting med hvart tingslag, nemligen med Nya Kopparbergs
bergslag vid Ljusnarsbergs Kyrka, med Lindes och Ramsbergs bergslag i staden
Lindesberg och med Fellingsbro härad i Fellingsbro gästgifvaregård.)

Donna domsaga skulle indelas uti

a) Ljusnarsbergs tingslag - Nya Kopparbergs bergslag med 7,312 innevånare och
tingsställe såsom förut vid Ljusnarsbergs Kyrka.

, (Lindes och Rambergs bergslag med 12,112

b) Lindesbergs tingslag - j^llingsbro härad med 8,489 20,601 inne -

vånare och tingsställe i Lindesberg, dit icke någon af tingslagets innevånare
har längre än 4 mil.

Anm. Denna domsagas alla tingslag torde dock kunna utan synnerlig olägenhet
sammanläggas till gemensam domskrets med tingsställe i Lindesberg, dit
endast en del af de inom Ljusnarsbergs tingslag boende hafva 4—7 mil,
som är längsta afståndet.

22. Nerikes vestra bergslags domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Grythytte och Helleforss,
Nora och Hjulsjö samt Carlskoga bergslag. Der hållas nu årligen två lagtima
Ting med hvart tingslag, nemligen med Grythytte och Helleforss i Grythyttehed.
med Nora och Hjulsjö i staden Nora samt med Carlskoga i Källmo.)

Donna domsaga skulle indelas uti

Grythytte och Helleforss bergslag med 7,614
Nora och Hjulsjö bergslag med 12,114 19,738 innevå nare

och tingställe i Nora, dit endast en del af de inom Grythytte och Helleforss
bergslag boende hafva 4—7 mil, som är längsta afståndet. Den aflägsnaste
trakten är glest befolkad och lyder nästan uteslutande under Helleforss bruk.
Carlslcoga tingslag — Carlskoga bergslag med 10,763 innevånare och tingsställe,
såsom förut i Källmo.

a) Nora tingslag =

i Westmanlands län:

23. Westerås domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Tuhundra, Siende,
Snefringe och Ytter-Tjurbo härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med
hvart härad, nemligen med Tuhundra härad vid Dingtuna kyrka, med Siende
härad i Furby, med Snefringe härad i Kohlbäck och med Ytter-Tjurbo härad i
Lundby.)

Donna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingställe i staden Westerås.

Af domsagans 23,272 innevånade hafva de, som bo uti Ramnäs Socken
1,994 personer, till tingsstället 4—5 mil, men alla öfrige kortare väg.

Anm. Ramnäs socken bonde ifrån donna domsaga läggas till Westmanlands vestra
domsaga, N:o 25, hvaremot ifrån sistnämd domsaga bonde till Westerås domsaga
afstås den del af S:t Ilians socken, som nu ej boren dit, äfvensom
Skerikes socken, med en folkmängd tillsammans af omkring 1,000 personer.

24. Köpings domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Åkerbo härad och
Skinnskattebergs bergslag. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med Åkerbo
härad i staden Köping och två lagtima Ting med Skinnskattebergs bergslag i
Bysala.)

Donna domsagas båda tingslag skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingställe i Köping, der tingshus linnés och dit de fleste af domsagans
innevånare ej hafva längre än 4 mil. De aflägsna^ boende innevånarne i domsagan,
hvilka hafva omkring 7 mil till tingstället, kunna till stor del begagna
jernväg.

25. Westmanlands vestra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Norrbo, Wagnsbro och
Gamla Norbergs härad. Der hållas nu årligen två lagtima Ting med hvart härad,
nemligen med Norbo härad i Hallsta, med Wagnsbro härad vid Wester Fernebo kyrka
och med Gamla Norbergs härad i Norbergs by.)

Donna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Orbäclc.

Till tingsstället hafva af domsagans 18,705 innevånare de, som bo uti
S:t Bians sockendel och Skerikes socken, utgörande omkring 1,000 personer,
5—6 mil, samt de, som bo

uti Skultuna socken.......... 1,522 och

uti Romfortuna d:o ......... • 1,710 3,333 personer, 4—5 mil,

men alla öfrige mindre än 4 mil.

Se anmärkningen vid domsagan N:o 23.

26. Westmanlands östra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Thorstuna, Simtuna,
Öfver-Tjurbo och Wåla härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart
härad, nemligen med Thorstuna och Simtuna härad i Karleby, med Öfver-Tjurbo
härad i Grällsta och med Wåla härad i Söder Åsbo.)

Donna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe å Hedby gästgifvaregård, Wester Löfsta socken. Till detta
tingsställe hafva de mest aflägse boende af domsagans innevånare omkring 4 mil.

1 Kopparbergs län:

27. Öster-Dalarnes domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Gagnefs tingslag, Leksands,
Åls och Bjursås tingslag, Rättviks och Ore tingslag, Orsa tingslag, Mora,
Sophia Magdalena och Venjans tingslag, Elfdals tingslag samt Sårna och Idre tings -

lag. Der hållas årligen två lagtima Ting med 0agnets tingslag vid Gagnefs kyrka,
med Leksands, Åls och Bjursås tingslag vid Leksands kyrka, och med Mora, Sophia
Magdalena och Venjans tingslag vid Mora Strand samt endast ett lagtima
Ting, vintertiden, med Orsa tingslag vid Orsa kyrka, med Elfdals tingslag vid Elfdals
kyrka samt med Sårna och Idre tingslag vid Sårna kyrka, äfvensom endast
ett lagtima Ting, höstetiden, med Rättviks och Ore tingslag i Lerdal.)

Denna domsaga skulle indelas uti:

a) Nedan-Siljans tingslag

I Gagnefs tingslag med . . 6,989

I Leksands, Åls och Bjursås

•j tingslag med .....17,620

I Rättviks och Ore tingslag

| med.......... 12,240 36,849 innevånare

och tingsställe vid Leksands kyrka, der tingshus finnes. Härigenom förlänges
tingsvägen för Rättviks och Ore tingslags innevånare med högst 2 mil och för
Gagnefs socknemän med högst 1 mil; och bo tingslagets fleste innevånare inom
4 mil ifrån tingsstället.

Orsa tingslag med ....

Mora, Sophia Magdalena och
Venjans tingslag med
Elfdals tingslag med ...

^ Sårna och Idre tingslag med 1,162 23,148 innevånare
och tingsställe vid Mora strand, der tingshus finnes.

Tingslagets fleste innevånare bo inom 4 mil ifrån tingsstället, men tingsvägen
förlänges för dem, som bo inom Orsa tingslag med högst lH mil och
för dem, som bo inom Elfdals tingslag, med omkring 3 mil, samt för dem
som bo inom Sårna och Idre tingslag med omkring 10 mil; och hafva till tingsstället
de mest aflägse boende inom Orsa tingslag omkring 7 mil, inom Elldals
tingslag omkring 6 mil samt inom Sårna och Idre tingslag omkring 14 mil.

b) Ofvan-Siljans tingslag

5,114

12,825
4,047

Anm. Donna domsaga torde dock i framtiden böra delas, så att hvartdera af de
nu föreslagna tingslagen kommer att utgöra serskild domsaga; hvarvid dessa
domsagor hvar för sig kunde indelas i två tingslag, nemligen:
l:o. Nedan-Siljans domsaga, indelad uti

«) Leksands tingslag — Gagnefs, Leksands, Åls och Bjursås tingslag.

b) Rättviks tingslag Rättviks och Ore tingslag.

2:o. Ofvan-Siljans domsaga, indelad uti

a) Mora tingslag — Orsa, Mora, Sophia Magdalena och Venjans tingslag.

b) Elfdals tingslag — Elfdals, Sårna och Idre tingslag.

'' 9

28. Hedemora domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Folkare härad, Hedern ora
och Garpenbergs tingslag, Säters tingslag, Störa Schedvi tingslag och Husby tingslag.
Der hållas nu årligen två lagtima Ting med hvart tingslag, nemligen med
Folkare härad vid Folkärna kyrka, med Hedemora och Garpenbergs tingslag i Hedemora
sockenstuga, med Säters tingslag i Säters sockenstuga, med Störa Schedvi
tingslag i Störa Schedvi sockenstuga och med Husby tingslag i Smedby.)

Denna domsagas alla tingslag skulle sammanläggas till en gemensam dornskrets
med tingsställe i staden Hedemora, dit icke någon af domsagans innevånare
har längre än 4 mil.

29. Falu domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Störa Duna och Gustafs
tingslag, Thorsångs tingslag, Vika, Knifva och Hosjö tingslag, Kopparbergs och
Aspeboda tingslag, Svärdsjö tingslag och Sundborns tingslag. Der hållas nu årligen
två lagtima Ting med hvart tingslag, nemligen med Störa Tunn och Gustafs
tingslag vid Störa luna kyrka, med Thorsångs tingslag vid Thorsångs kyrka, med
Vika, Knifva och Hosjö tingslag vid Vika kyrka, med Kopparbergs och Aspeboda
tingslag i staden Falun, med Svärdsjö tingslag vid Svärdsjö kyrka och med Sundborns
tingslag vid Sundborns kyrka.

Donna domsagas alla tingslag skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Falun.

Härigenom förlänga tingsvägen för en del af Thorsångs socknemän med
högst 1| mil, för en del af Vika socknemän med högst 1» mil, för en del af
Sundborns socknemän med högst 1 mil, för Svärdsjö tingslags innevånare med
högst 2^ mil, och för innevånarns i Störa Tunn och Gustafs tingslag med högst
mil; dock har icke någon af domsagans innevånare mer än 5 mil till tingsstället.

30. Wester-Dalarnes domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, so in består af Malungs, Nås, Grangärdes,
Norrbärkes och Söderbärkes tingslag. Der hållas nu årligen två lagtima
Ting med hvart tingslag, nemligen med Malungs tingslag, vinter- och höstetid, vid
Öfver-Malungs kyrka, med Nås tingslag, vinter- och höstetid, vid Nås kyrka, med
Grangärdes tingslag, sommar- och höstetid, i Grangärdes kyrkoby, med Norrbärkes
tingslag, sommar- och höstetid, i Smedjebacken och med Söderbärkes tingslag,
sommar- och höstetid, vid Söderbärkes kyrka.)

Denna domsaga skulle indelas uti:

a) Smedjebackens tingslag — Söderbärkes, Norrbärkes och Grangärdes tingslag

med 21,308 innevånare och tingsställe i Smedjebacken, der tingshus finnes
och dit icke någon af tingslagets innevånare har längre än 5 mil.

b) Nås tingslag = nuvarande Nås tingslag med 11,435 innevånare och tingsställe
såsom hittills vid Nås kyrka.

c) Malungs tingslag - nuvarande Malungs tingslag med 11,449 innevånare och
tingsställe såsom hittills vid Öfver-Malungs kyrka.

I sammanhang med denna indelning torde af Kongl. Maj:t förordnas att,
jemte det i hvardera af Malungs och Nås tingslag, liksom tillförene, hållas årligen
två lagtima Ting, hvilka af domaren utsättas såsom om Vinter- och Böste ting i
lag stadgadt är, skola i Smedjebackens tingslag årligen hållas sex lagtima Ting,
som börjas första tisdagen i hvar och en af månaderna Februari, April, Juni,
Augusti, Oktober och December.

Anm. Donna domsaga torde dock i framtiden höra delas uti Smedjebackens domsaga,
åt lika omfång som nu föreslagna Smedjebackens tingslag, och VesterDalarnes
domsaga, innefattande Nås och Malungs tingslag.

i Greflehorgs län:

31. Gestrik,slands domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Hille och Wahlbo tingslag,
Hedesunda och Öster-Fernebo tingslag, Ofvansjö, Thorsåkers och År sund a tingslag
samt Ugglebo och Hamrånge tingslag. Der hållas nu årligen två lagtima Ting
med hvart tingslag, nemligen med Hille och Walbo tingslag i staden Gefle, med
Hedesunda och Öster-Fernebo tingslag i närheten af Hedesunda kyrka, med Ofvansjö,
Thorsåkers och Årsunda tingslag vid Ofvansjö kyrka, samt med Ugglebo och
Hamrånge tingslag skiftesvis i Sundsbro, Ugglebo socken, och i Berg, Hamrånge socken.)

Denna domsaga skulle indelas uti

Ofvansjö, Thorsåkers och Årsunda tingslag med 14,447

Öster-Fernebo socken med.....3,022

Ugglebo socken med ....... 4,684

Åmots kapellag med.......1,564

23,717 inne -

a) Ofvansjö tingslag —

rånare och tingsställe vid Ofvansjö kyrka, der tingshus finnes.

Till detta tingsställe hafva Öster-Fernebo socknemän 3—5i mil,

Ugglebo socknemän . . 2—5 mil,

och Åmots kapellags innevånare 4—6 mil.

1 Hille och Walbo tingslag med 7,843
b) Gefle tingslag — j Hedesunda socken med . . 4,106

'' Hamrånge socken med . ■ . 2,467 44,416 innevånare och

tingsställe i Gefle, der tingshus nu hyres.

Till detta tingsställe hafva Hedesunda socknemän 2—5 mil och

Hamrånge socknemän 2—51 mil.

Anm. Denna domsaga torde dock kunna utan synnerlig olägenhet utgöra endast
en domskrets med tingsställe antingen i Gefle eller vid Ofvansjö kyrka,
enär dessa båda ställen äro sammanbundna medelst jernväg, uplåten till
persontrafik med flere turer dagligen. Såsom eu af domsagans innevånare
för åtskilliga andra angelägenheter mycket besökt plats, vore Gefle att föredraga
till tingsställe framför Ofvansjö.

32. Helsinglands norra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Enångers, Bergsjö, Delsbo
och Forssa tingslag. Der hållas nu årligen två lagtima ting med hvart tingslag,
nemligen med Enångers tingslag skiftesvis i Hökberg, Enångers socken, och i
Lugnet, Njutångers socken, med Bergsjö tingslag i närheten af Bergsjö kyrka, med
Delsbo tingslag i Näsbyn och med Forssa tingslag i Sanna.)

Denna domsaga skulle indelas uti

Forssa tingslag med
Enångers tingslag med
Gnarps socken med

a) Ostra tingslaget

7,461
4,090
2,640

Harmångers socken med 1,415

Jättendals socken med . 1,162 16,768 innevånare och

tingsställe i staden Hudiksvall eller tillsvidare i Sanna, å hvilket sistnämnda,
endast 1 mil ifrån Hudiksvall belägna, ställe tingshus redan finnes. Tingslagets
samtlige innevånare bo inom 5 mil ifrån Hudiksvall och Sanna,
i Delsbo tingslag med 8,633
b) Westra tingslaget — j Bergsjö socken med 3,036

'' Hassela socken med 1,955 13,624 innevånare och tings -

ställe vid Movike Masugn i Bjuråkers socken eller tillsvidare i Näsbyn, Delsbo
socken, å hvilket sistnämnda, lf mil ifrån Movike Masugn belägna, ställe tingshus
redan finnes. Tingslagets flesta innevånare bo inom 4 mil ifrån hvilketdera
af dessa tingsställen, som än begagnas, och ingen af tingslagets innevånare har
längre än 5 mil till Movike Masugn och 7 mil till Näsbyn.

33. Helsinglands vestra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Ljusdals, Arbrå och
Jerfsö tingslag. Der hållas nu årligen två lagtima Ting med hvart tingslag, nemligen
med Ljusdals tingslag skiftesvis vid Ljusdals kyrka och vid Härfla kyrka,
med Arbrå tingslag vid Arbrå kyrka och med Jerfsö tingslag vid Jerfsö kyrka.)

Denna domsaga skulle indelas uti

a,) Ljusdals tingslag — nuvarande Ljusdals tingslag med 10,028 innevånare*) och

tingsställe vid Ljusdals kyrka.

Jerfsö tingslag med 5,380*)

Arbrå tingslag med 4,106*) 9,486*) innevånare och tingställe
vid Undersviks kyrka. Tingslagets samtlige innevånare bo inom tre mil
ifrån nämnde tingsställe; och kunde tingshuset vid Jerfsö kyrka, som ligger
omkring en mil ifrån Undersvik, begagnas, intilldess tingshus vid Undersvik
blefve anskaffadt.

b) Undersviks tingslag =

Anm. Donna domsaga torda dock kunna utan synnerlig olägenhet utgöra endast
ett tingslag med tingsställe i Skästra by, Jerfsö socken, till hvilken, endast
1^ mil ifrån Ljusdals kyrka belägna, by innevånarna i Loos och Färila
socknar samt Kårböle kapellag icke hafva längre väg än till Ljusdal; hvarjemte
Arbrå tingslags yttersta gräns icke ligger mer än 5 mil ifrån Skästra;
och, intilldess tingshus der blefve anskaffadt, kunde tingshuset vid Jerfsö
kyrka, som ligger inom en mil ifrån Skästra, begagnas.

a) Östra tingslaget

34. Helsinglands södra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Alfta, Bollnäs, Hanebo
och Norrala tingslag. Der hållas nu årligen två lagtima Ting med hvart tingslag,
nemligen med Alfta tingslag i Alfta kyrkoby, med Bollnäs tingslag i Heden,
med Hanebo tingslag skiftesvis i Hanebo kyrkoby och i Stråtjära, Skogs socken,
samt med Norrala tingslag i Mo-Myskje.)

Denna domsaga skulle indelas uti

Norrala tingslag med
Hanebo tingslag med

tingsställe i Mo-Myskje, der tingshus finnes

vån are har längre än 4 mil.

I Bollnäs tingslag med .

^Vestra tingslaget = j Alfta tingslag med .

tingsställe antingen i Heden, Bollnäs socken, .

båda ställen tingshus finnas. Till Heden hafva de, som bo i Alfta socken
med Svabens kapell, 4,708 personer, 2 — 7 mil samt i Ofvanåkers och Woxna
socknar, 3,997 personer, 3—9 mil. Ålita kyrkoby, som ligger 2 mil ifrån
Heden, är belägen närmare tingslagets medelpunkt, men Heden är af tingslagets
innevånare , i och för handel och andra angelägenheter vida mer
besökt.

. 9,732

6,630 16,362 innevånare och
och dit ingen af tingslagets inne .

6,932

. 8,840 15,772 innevånare och

eller i Alfta kyrkoby, å hvilka

*) Folkmängden är af domaren uppgifven.

i Wester-Norrlands län:

35. Medelpads domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Torps, luna, Selångers,
Skons, Ljustarps, Indals och Njurunda tingslag. Der hållas nu årligen två lagtima
Ting med hvart tingslag, nemligen med Torps tingslag i Vissland, med Tunn
tingslag i Attmarby, med Selångers tingslag i Mista, med Sköns tingslag i Justa
med Ljustorps tingslag i Edsåker, med Indals tingslag i Hare och med Njurunda
tingslag i Njurunda skolhus.)

Denna domsaga skulle indelas uti:

a) Westra tingslaget = I J01?8 tin8slaS med.......8,767

j Stode socken med ...... ■ 2,733 n,500 innevånare

och tingsställe i Vissland, der Torps tingslag nu tiar tingsstad och dit icke
någon af Stöde sockens innevånare har mer än 4 mil.

Njurunda tingslag med . .	. . . 3,050
Indals tingslag med . . . .
Ljustorps tingslag med . . .	. . . 5,408
Sköns tingslag med ....
Selångers tingslag med	. . . 3,251
Tutia socken med . . .
Attmar socken med . .	. . . 2,196

b) Östra tingslaget

. ___, ''i i mnevanare

och tingsställe i staden Sundsvall. Till detta tingsställe hafva de mest aflägse
boende inom Ljustorps socken, med 1,898 innevånare, och inom Tynderö socken,
med 981 innevånare, omkring 5 mil samt inom Holms socken, med 895 innevånare,
och inom Lidens socken, med 1,729 innevånare, omkring 6 mil men
alla öfrige mindre än 4 mil.

36. Ångermanlands södra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Ramsele, Sollefteå, Boteå,
Gudmundrå, Säbrå och Nora tingslag. Der hållas nu årligen två lagtima Ting
med hvart tingslag, nemligen med Ramsele tingslag vid Ramsele kyrka, med Sollefteå
tingslag i Hallsta med Boteå tingslag i Östh am marsby, med Gudmundrå
tingslag skiftesvis i Gudmundrå och Högsjö skolhus, med Säbrå tingslag i Bonsjö
by och med Nora tingslag i Herrskog.)

Denna domsaga skulle indelas uti:

Barnsele tingslag = nuvarande Ramsele tingslag med 6,897 innevånare och tingsställe,
såsom hittills, vid Barnsele Jcyrlca.

Sollefteå tingslag med .... 9,936
Boteå tingslag med . . . . , 7,125 i7,061 innevånare och

Hallsta tingslag =

tingsställe i Hallsta, Sollefteå socken, dit icke någon af tingslagets innevånare
har mer än 4 mil.

{Gudmundrå tingslag med . . . 3,991

Labra tingslag med......6,853

Nora tingslag med...... 4,727 15,571 innevånare

och tingsställe i staden Hernösand, dit icke någon af tingslagets innevånare har
mer än 4 mil.

I sammanhang med denna indelning torde af Kongl. Maj:t förordnas, att,
jemte det i Ramsele tingslag, liksom tillförene, årligen hållas två lagtima Ting,
som af domaren utsättas, såsom om Vinter- och Hösteting i lag stadgadt är, skola
i hvardera af de öfriga båda tingslagen årligen hållas 5 lagtima Ting, som börjas
i Hallsta tingslag första tisdagen i hvar och en af månaderna Mars, Maj, Juli,
September och November samt i Hernösands tingslag första tisdagen i hvar och
en af månaderna Februari, April, Juni, Augusti och Oktober. Härigenom bereddes
domaren tillfälle att utsätta Tingen vid Ramsele tingslag i Mars och November
samt att förrätta dessa Ting i sammanhang med tingsresorna i dessa månader till
Hallsta tingslag.

Anm. Till ofvannämnda Hernösands tingslag borde i framtiden läggas det till
Ångermanlands norra domsaga, N:o 37, nu hörande Nordingrå tingslag med
6,604 innevånare, hvarefter Ångermanlands södra domsaga kunde delas i
två, nemligen:

Ro. Sollefteå domsaga = bär ofvan omförmäla Hallsta tingslag och Ramsele
tingslag, samt

2:o. Hernösands domsaga = Hernösands tingslag på förenämnde sätt tillökadt.

37. Ångermanlands norra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Nätra, Själevads, Arnäs
och Nordingrå tingslag. Der hållas nu årligen två lagtima Ting med hvart tingsslag,
nemligen med Nätra tingslag i Hamra, med Själevads tingslag i Bida, med
Arnäs tingslag i Må och med Nordingrå tingslag i Äskja.)

Donna domsaga skulle indelas uti:

(Nätra tingslag med.....10,393

Själevads tingslag med .... 6,915

Arnäs tingslag med .... . 9,246 26,554 inne -

vånare och tingsställe i köpingen Örnslcöldsvilc. Till detta tingsställe ökas tingsvägen
för de få, som bo mest aflägse :

i Nätra tingslag och till dervarande tingsställe hafva 9g mil, med 2g mil;
i Själevads tingslag och till dervarande tingsställe hafva 7| mil, med lg mil; samt
i Arnäs tingslag och till dervarande tingsställe hafva 8 mil, med | mil;

men de flesta af tingslagets innevånare bo inom 4 mil ifrån Örnsköldsvik^
der ortens största handelsrörelse är samt provincialläkare, apotek, postkontor,
telegrafstation och elementarläroverk finnas,

b) Nordingrå tingslag — nuvarande Nordingrå tingslag med 6,604 innevånare och
tingsställe, såsom hittills, i ÄsJcja. Se anmärkningen vid domsagan N:o 36.

i Jemtlands län:

38. Jemtlands norra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Offerdals, Rödöns, Liths,
Hammerdals, Ragunda, Refsunds och Brunflo tingslag. Der hållas nu årligen två
lagtima Ting med hvart tingslag, nemligen med Offerdals tingslag i Hof nära Alsens
kyrka, med Rödöns tingslag i Bäste nära Rödöns kyrka, med Liths tingslag
i Klösta nära Liths kyrka, med Hammerdals tingslag i Mo nära Hammerdals kyrka,
med Ragunda tingslag i kålgård nära Ragunda kyrka, med Refsunds tingslag i
Fanbyn nära Sundsjö kyrka och med Brunflo tingslag i Södergård nära Brunflo
kyrka.)

Donna domsaga skulle indelas uti:

Rödöns tingslag med
Brunflo tingslag med

a) Östersunds tingslag

tingsställe i staden
som bo i

i Liths tingslag med
1 Refsunds tingslag med

3,407

4,226

6,118

3,708

17.459 innevånare och

Östersund, dit tingsvägen blefve förlängd för eu del af dem,

13 mil,
mil,

. . 1|

. . lj

2j mil, och
3| mil,

mil ifrån Östersund.

Rödöns tingslag med .
i Brunflo tingslag med .
i Liths tingslag med
i Refsunds tingslag med
men tingslagets fleste innevånare bo inom
Offersdals tingslag — nuvarande Offerdals tingslag med 5,202 innevånare och
tingsställe, liksom förut, i Hof.

Hammersdals tingslag — nuvarande Hammerdals tingslag med 6,815 innevånare
och tingsställe, liksom förut, i Mo.

Ragunda tingslag = nuvarande Ragunda tingslag med 6,387 innevånare och

tingsställe, såsom förut, i Rålgård.

I sammanhang med donna indelning torde af Kongl. Maj:t förordnas att,
jemte det i hvart och ett af Offerdals, Hammerdals och Ragunda tingslag, såsom
hittills, hållas årligen två lagtima Ting, skola i Östersunds tingslag årligen hållas
sex lagtima Ting, som börjas första tisdagen i hvar och en af månaderne Februari,
April, Juni, Augusti, Oktober och December.

Anm. I framtiden borde Jemtlands län delas uti

l:o. Jemtlands norra domsaga, bestående af nuvarande Hammerdals, Litbs
och Eödöns tingslag, sammanlagda till två tingslag med tingsställen
vid Ströms kyrka och vid Liths kyrka.

2:o. Jemtlands vestra domsaga, bestående af nuvarande Offerdals, Hallens,
Ovikens, Bergs och Undersåkers tingslag, sammanlagde till två tingslag
med tingsställen vid Mörsills kyrka och Bergsviken.

3:o. Jemtlands östra domsaga, bestående af Ragunda, Brunflo och Refsunds
tingslag, sammanlagde till två tingslag med tingsställen vid
Ragunda kyrka och vid Sundsjö kyrka.

4:o. Herjeådalens domsaga, bestående af Hede tingslag med tingsställe i
Hede, och Svegs tingslag med tingsställe i Sveg.

39. Jemtlands södra domsaga.

a) Bergs tingslag

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Svegs, Hede, Bergs, Ovikens,
Hallens, Undersåkers och Sunne tingslag. Der hållas nu årligen två lagtima
Ting med Berga tingslag i Bergsviken, med Ovikens tingslag i Skattgården nära
Ovikens kyrka, med Hallens tingslag i Trappnäs, med Underåkers tingslag i Svensta
och med Sunne tingslag i Mjelle samt endast ett lagtima Ting, vintertiden, med
Svegs tingslag i Ofverberg och med Hede tingslag i Wemdalens kyrkoby.)

Denna domsaga skulle indelas uti

nuvarande Berga tingslag med 3,873
Ovikens tingslag med . . . 3,585

Hallens tingslag med . . . 1,908

Sunne tingslag med . . ■ 2,213 11,579 innevånare och

tingsställe i Bergsviken, dit icke någon af tingslagets innevånare har mer än
6 mil, men de fleste mindre än 4 mil.

Undersåkers tingslag — nuvarande Undersåkers tingslag med 5,115 innevånare
och tingsställe, såsom förut, i Svensta.

c) Svegs tingslag — nuvarande Svegs tingslag med 3,256 innevånare och tingsställe,
såsom förut, i Ofverberg.

Hede tingslag = nuvarande Hede tingslag med 3,909 innevånare och tingsställe,
såsom förut, i Wemdalens kyrkoby.

I sammanhang med denna indelning torde af Kongl. Maj:t förordnas att,
jemte det, liksom tillförene, årligen hållas i hvardera af Svegs och Hede tingslag
ett lagtima Ting och i Undersåkers tingslag två lagtima Ting, som af domaren utsättas,
skola i Bergs tingslag hållas årligen sex lagtima Ting, som börjas första
tisdagen i hvar och en af månaderne Februari, April, Juni, Augusti, Oktober och
December. Se anmärkningen vid domsagan N:o 38.

i Westerbottens län:

40. Westerbottens södra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Nordmalings och Bjurholms
tingslag, Umeå tingslag, Degerfors tingslag, Lycksele lappmarks tingslag och Åsele lappmarks
tingslag. Der hållas nu årligen två lagtima Ting med Nordmalings och Bjurholms
tingslag i Nordmalings kyrkoby och två lagtima Ting med Umeå tingslag i Westra
Bäcken samt ett lagtima Ting med Degerforss tingslag i Degerforss by, ett lagtima
Ting, i Januari månad, med Lycksele lappmarks tingslag i Lycksele kyrkoby och ett
lagtima Ting, i Januari månad, med Åsele lappmarks tingslag i Åsele kyrkoby.)
Denna domsaga skulle indelas uti

a) Lycksele lappmarks tingslag, af samma omkrets och med samma tingsställe som
tillförene.

b) Å[sele lappmarks tingslag, af samma omkrets och med samma tingsställe som
tillförene.

(Nordmalings och Bjurholms tingslag med 7,231

Umeå tingslag med.......15,886

Degerforss tingslag med..... 3,426 26,543 in nevånare

och tingsställe i Westra Backen, dit de mest aflägse boende inom
Nordmalings tingslag hafva högst 8 mil och inom Degerforss tingslag högst 10
mil, hvilka afstånd i dessa glest bebyggda traktör ej anses långa.

I sammanhang med donna indelning torde af Kongl. Maj:t förordnas att,
jemte det Tingen i Lycksele och Åsele lappmarkers tingslag hållas liksom hittills,
skola uti Umeå tingslag årligen hållas sex lagtima Ting, som börjas första tisdagen
i hvar och en af månaderne Februari, April, Maj, Juli, Oktober och December.

41. Westerbottens norra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Skellefteå tingslag, Arvidsjaurs
lappmarks tingslag och Arjeplougs lappmarks tingslag. Der hållas nu
årligen två lagtima Ting i förstnämnde tingslag och ett lagtima Ting, i Februari
månad, uti hvardera af de två senare.)

I donna domsagas indelning synes någon förändring icke lämpligen kunna
ega rum, men af Kongl. Maj:t torde förordnas att, jemte det Tingen i Arvidsjaurs
och Arjeplougs lappmarkers tingslag hållas såsom hittills, skola uti Skellefteå tingslag
årligen. hållas sex lagtima Ting, som börjas andra tisdagen i Januari samt
första tisdagen i hvar och en af månaderne April, Maj, Juli, Oktober och December.

42. Westerbottens mellersta domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Bygdeå, Ny såfra, Löfångers
och Burträsks tingslag. Der hållas nu årligen två lagtima Ting med hvart

tingslag, nemligen med Bygdeå tingslag vid Bygdeå kyrka, med Nysätra tingslag i
Nybyn, Nysätra socken, med Löfångers tingslag vid Löfångers kyrka och med Burträsks
tingslag i Gammelbyn, Burträsks socken.)

Denna domsaga skulle indelas uti

a) Gammelby tingslag — Burträsks nuvarande tingslag med 5,766 innevånare och
tingsställe, såsom förut, i Gammelbyn.

JByggdeå tingslag med . . 4,681

Nysätra tingslag med . . 3,058

Löfångers tingslag med . . 3,713 11,452 innevånare och

tingsställe i Nybyn, dit icke någon af tingslagets innevånare har mer än 5 mil.

i Norrbottens Län:

43. Norrbottens södra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Öfver-Luleå tingslag,
Neder-Luleå tingslag, Piteå tingslag, Råneå tingslag, Jockmocks lappmarks tinglag
och Gellivare lappmarks tingslag. Der hållas nu årligen två lagtima Ting med
hvart och ett af de fyra förstnämnda tingslagen och ett lagtima Ting med hvartdera
af de två sistnämnda.)

Uti denna domsaga torde för närvarande ingen förändring lämpligen kunna
vidtagas, men i framtiden synes Råneå tingslag höra skiljas från domsagan och
denna derefter indelas uti
a.) Piteå tingslag, lika som tillförene.

b) Luleå tingslag, bestående af nuvarande Öfver-Luleå och Neder-Luleå tingslag,
med tingställe i staden Luleå, dit de aflägsnast i Öfver-Luleå tingslag boende,
som nu till sin tingsstad hafva 8 mil, Unge 3 mil längre,

c) Jockmocks lappmarks tingslag, lika som tillförene,

d) Gellivare lappmarks tingslag, lika som tillförene.

Då torde, jemte det Tingen i Lappmarkerne hållas såsom hittills, kunna i
hvardera af Piteå och Luleå tingslag årligen hållas fem lagtima Ting.

Råneå tingslag skulle förenas med Öfver- och Neder-Kalix tingslag, såsom
vid Norrbottens norra domsaga, N:o 44, närmare omförmäles.

44. Norrbottens norra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Öfver-Kalix tingslag,
Neder-Kalix tingslag, Pajala tingslag, Öfver-Torneå tingslag, Neder-Torneå och Carl
Gustafs tingslag, Juckasjärvi lappmarks tingslag och Enontekis lappmarks tingslag.
Der hållas nu årligen två lagtima Ting med Neder-Kalix tingslag, två lagtima Ting
med Neder-Torneå och Carl Gustafs tingslag och två lagtima Ting med Öfver -

Torneå tingslag samt ett lagtima Ting, höstetiden, med Öfver-Kalix tingslag, äfvensom
ett lagtima Ting, vintertiden, med hvart och ett af Pajala, Juckasjärvi lappmarks
och Enontekis lappmarks tingslag.)

Uti donna domsaga torde för närvarande ingen förändring lämpligen kunna
vidtagas; men i framtiden synes domsagan, sedan Råneå tingslag blifvit fotlag dt,
höra delas uti

l:o. Norrbottens mellersta domsaga, indelad uti

a) Råneå tingslag.

b) Neder-Kalix tingslag.

c) Öfver-Kalix tingslag.

Här kunde årligen hållas två lagtima Ting med Öfver-Kalix tingslag och
fem lagtima Ting med hvardera af de andra båda tingslagen.

2:o. Norrbottens norra domsaga, indelad uti

a) Keder-Torneå tingslag.

b) Öfver-Torneå tingslag.

c) Pajala tingslag.

d) Juckasjärvi lappmarks tingslag.

e) Enontekis lappmarks tingslag.

Här kunde årligen hållas ett lagtima Ting med hvartdera lappmarks tingslaget,
två lagtima Ting med Pajala tingslag samt fyra lagtima Ting med hvartdera
af de båda andra tingslagen.

under Kongl. Gröta Hof-Rätt:

i Östergötlands län:

45. Kinda domsaga.

(Så skulle benämnas deri domsaga, som består af Kinda och Ydre härad.
Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvartdera häradet, nemligen med
Kinda härad i Kisa och med Ydre härad i Sund.)

Donna domsagas båda härad skulle sammanläggas till en gemensam do omkrets
med tingsställe i Kisa, der tingshus redan finnes.

Af domsagans 29,369 innevånare hafva till tingsstället de, som bo
i Svinhults socken.....1,017,

i Westra Ryds socken
i Torpa socken
i Rumskulla sockendel
i Askeryds sockendel .

1,158,

1,496,

777 och

410 4,888 personer, 4—6

mil, men alla öfrige mindre än 4 mil. Kisa är af allmogen ganska mycket besökt
i och för köpenskap. Der linnés ock postkontor, apotek, sparbank och filialafdelning
af Wadstena enskilda bank, hvarjemte provincialläkare der är boende.

46. N orrköpings domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Björkekinds, Östkinds,
Lösings, Bråbo och Memmings härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting
med Björkekinds och Östkinds härad i Höckerstad samt med Lösings och Bråbo
härad i staden Norrköping, äfvensom två lagtima Ting med Memmings härad likaledes
i Norrköping.)

Donna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Norrköping.

Af domsagans 25,726 innevånare hafva till tingsstället de, som bo
i Häradshammars socken, 1,456 personer, omkring . 4 mil,

i Jonsbergs socken, 1,503 personer, omkring ... 5 mil,

i Rönö socken, 826 personer,......4—5 mil och

i Qvarsebo socken, 650 personer, omkring ... 5 mil.

men alla öfrige mindre än 4 mil.

47. Göstrings domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Lysings och Göstrings
härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvardera häradet, nemligen
med Lysings härad i Ödeshög och med Göstrings härad i Hågstad.)

Donna domsagas båda härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Hågstad, der tingshus redan linnés och dit de af domsagans
innevånare, som bo i Malexanders sockendel, högst 800 personer, hafva 4—5 mil,
men alla öfrige mindre än 4) mil.

48. Linköpings domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds
härad. Der hållas nu årligen två lagtima Ting med hvart härad, nemligen med
Åkerbo och Hanekinds härad i staden Linköping samt med Bankekinds härad i Killinge.)

Denna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Linköping.

Af domsagans 26,927 innevånare hatva till tingsstället eu del åt Åtvids
sockens 4,985 innevånare 4—5 mil, men alla öfriga mindre än 4 mil.

49. Walkebo domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består åt Wifolka, Walkebo och
Gullbergs härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart härad, nem -

ligen med Wifolka härad i Sya, med Walkebo härad i Bankeberg och med Gullbergs
härad i Sjögestad, Wreta klosters socken.)

Denna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Högen, Sjögestads socken.

Till nämnde tingsställe hafva endast få af domsagans innevånare mer än
4 mil och de mest aflägse boende ej mer än 5 mil.

Såsom gemensamt tingsställe för donna domsaga kan ock, åtminstone intilldess
tingshus vid Högen blifver anskaffadt, begagnas antingen Wifolka härads
tingsställe Sya, beläget | mil ifrån Högen, eller Walkebo härads tingsställe Bankeberg,
beläget f mil ifrån Högen.

Anm. Krigsbergs sockendel torde böra skiljas från denna domsaga och läggas

till Motala domsaga, N:o Öl.

50. Finspångs domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Risinge tingslag samt
Hellestads och Tjellmo tingslag. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvardera
tingslaget, nemligen med Risinge tingslag vid Finspångs Styckebruk samt med
Hellestads och Tjellmo tingslag i närheten af Tjellmo kyrka.)

Denna domsagas båda tingslag kunde lämpligen sammanläggas till en gemensam
domskrets med tingsställe i närheten af Hellestads kyrka, men äfven om
domsagan förblifver indelad i två tingslag, torde elfva lagtima Ting årligen kunna
i hvardera tingslaget hållas, på sätt vid domsagan N:o 1 finnes föreslaget.

51. Motala domsaga.

(Sa skulle benämnas den domsaga, som består af Aska, Dals och Bobergs
härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart härad, nemligen med
Aska härad i köpingen Motala, med Dals härad i Nyby och med Bobergs härad
i Husbyfjöl.)

Donna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Motala, dit icke någon af domsagans innevånare har mer
än 4 mil. Se anmärkningen vid domsagan N:o 49.

52. Söderköpings domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Skärkinds och Hammarkinds
härad samt Stegeborgs skärgårds tingslag. Der hållas nu årligen tre lagtima
Ting med Hammarkinds härad i Köps gästgifvaregård samt två lagtima Ting,
vinter- och höstetid, med Skärkinds härad i Rumla äfvensom två lagtima Ting,
sommar- och höstetid, med Stegeborgs skärgårds tingslag i S:t Ann se sockenstuga.)

Denna domsagas alla tingslag skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i staden Söderköping.

Af domsagans 23,320 innevånare bo de flesta inom 4 mil ifrån Söderköping.

Till detta tingsställe förlänges tingsvägen för de mest aflägse boende
inom Gryths socken af Hammarkinds härad, hvilka till deras nuvarande tingsställe
hafva 4f mil, med högst | mil, och
inom samma sockens till Stegeborgs skärgårds tingslag hörande del, hvilka
till deras nuvarande tingsställe hafva 4 sjömil, med 3| sjömil, samt
inom S:t Annse socken, hvilka till deras nuvarande tingsställe hafva 2 sjömil,
med 31 sjömil.

i Jönköpings län:

53. Westra härads domsaga.

Denna domsaga, som består af ett tingslag med tingsställe i Komsta, der
nu tre lagtima Ting årligen hållas, skulle icke undergå någon förändring.

54. Östra härads domsaga.

Donna domsaga, som består af ett tingslag med tingsställe i Hvctlanda,
der nu tre lagtima Ting årligen hållas, skulle icke undergå någon förändring.

55. Östbo och Westbo domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Östbo och Westbo härad.
Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvardera häradet, nemligen med
Östbo härad i köpingen Wernamo och med Westbo härad i Ölmestad.)

Donna domsaga torde höra fortfarande bestå af

a) Östbo tingslag med tingsställe i Wernamo.

b) Westbo tingslag med tingsställe i Ölmestad.

56. Jönköpings domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Tveta, Wista och Mo
härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med Tveta härad i Ingaryd och
med Wista härad i Grenna samt två lagtima Ting med Mo härad i Unnaryd.)

Henna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i staden Jönköping.

Af domsagans 32,072 innevånare hafva till nämnde tingsställe de. som bo
i Åsenhöga socken . . . 1,236

i Källeryds socken . . . 485

i Hestra sockendel . . . 363 2,084 personer, 5—7 mil,

i Wadshults socken . . . 233

i Öreryds socken . . • - 528 ygl personer, 4—5 mil
och i Grenna landsförsamling . 3,381 personer, 3—5 mil,

men alla öfrige mindre än 4 mil.

57. Eksjö domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af norra och södra Wedbo
härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvardera häradet, nemligen
med norra Wedbo härad i Hullaryd och södra Wedbo härad i staden Eksjö.)

Donna domsagas båda härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Eksjö, som är belägen 4^ mil från domsagans sydöstra
gräns och omkring 6 mil ifrån domsagans nordliga gräns, men inom 4 mil ifrån
domsagans öfriga gränser. Domsagans nordliga del till något mer än 1 mil ifrån
gränsen utgöres hufvudsakligen af häradsallmänningen Holaved samt är glest bebyggd.

i Kronobergs län:

58. Östra Wärends domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Uppvidinge och Kon ga
härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvardera häradet, nemligen
med Uppvidinge härad i Lenhofda och med Konga härad i Ingelstad.)

Donna domsaga torde höra fortfarande bestå af

a) Uppvidinge tingslag med 22,843 innevånare och tingsställe i Lenhofda.

b) Konga tingslag med 31,412 innevånare och tingsställe i Tingsås eller tillsvidare
i Ingelstad.

Anm. Dessa båda tingslag torde framdeles kunna hvart för sig utgöra en domsaga,
dock herde till då blifvande Konga domsaga läggas, ifrån Kinnevalds
härad tagne, Urshults och Almundsryds socknar, med tillsammans 8,770
innevånare; hvaremot ifrån Konga domsaga herde skiljas Hofmanstorps,
Furby, Hemmesjö med Tegnaby, Nöbbeleds och Östra Thorsås socknar,
äfvensom den till Konga härad nu hörande del af Wexiö landsförsamling,
hvilka, med en folkmängd af 9,317 personer, skulle läggas tillsammans med
återstående delen af Kinnevalds härad och Norrvidinge härad till en domsaga,
benämnd Wexiö domsaga med tingsställe i staden Wexiö.

59. Westra Wärends domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Norrvidinge, Kinnevalds
och Allbo härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart härad, nemligen
med Norrvidinge härad i Tjureda, med Kinnevalds härad i Jäth och med
Allbo härad i Afvestad.)

Denna domsaga skulle indelas uti

Allbo tingslag — Allbo härad med 27,105 innevånare och tingsställe i Alfvestad.
Norr vidinge härad med . . 17,448

Linnevalds härad med . . 10,568 28,016innevånare och

tingsställe i staden Wexiö, dit innevånarne i Urshults och Almundsryds socknar
hafva 4—7 mil, men alla öfrige, inom tingslaget boende, mindre än 4 mil.

Wexiö tingslag —-

Anm. Dessa båda tingslag torde framdeles kunna hvart för sig utgöra eu domsaga,
dock herde då blifvande Wexiö domsaga förändras så, som vid domsagan
N:o 58 blifvit anmärkt. Skulle Allbo domsaga anses otillräcklig, kunde
dertill läggas Ryssby och Agunnaryds socknar ifrån Sunnerbo härad.

60. Sunnerbo domsaga.

Denna domsaga, som utgör ett tingslag med tingsställe i Ljungby, der nu
årligen tre lagtima Ting hållas, skulle icke undergå någon förändring.

Se anmärkningen vid domsagan N:o 59.

i Calmar län:

61. Tjusts domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af norra och södra Tjusts
härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvardera häradet å gemensama
tingsstället Gamleby.)

Donna domsagas båda härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe, såsom förut, i Gamleby.

Anm. Ifrån donna domsaga herde tagas och till Sefvedes domsaga, N:o 63, läggas
Hjortheds socken med 3,644 innevånare.

62. Aspelands domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Aspelands och Handbörds
härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvardera häradet, nemligen
med Aspelands härad i Målila och med Handbörds härad i Staby.)

Donna domsagas båda härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe uti Boclcara gästgifvaregård.

Af domsagans innevånare bor endast ett mindre antal öfver 4 mil ifrån
Bockara, och de bland dem, som bo mest aflägse, hafva högst 6 mil dit.

Anm. Till donna domsaga herde läggas Döderhults socken, med 4,046 innevånare,
ifrån Stranda härad.

63. Sefvedes domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Sefvedes och Tunaläns
härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvardera häradet, nemligen
med Sefvedes härad i staden Wimmerby och med Tunaläns härad i Ishult.)

Denna domsagas båda härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Fjätter, dit endast få af domsagans innevånare hafva mer
än 4 mil och ingen af dem, utom måhända några å Öar i skärgården bosatte,
öfver 5 mil.

Se anmärkningen vid domsagan N:o 61.

64. Norra Möre domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Stranda och norra Möre
härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvardera häradet, nemligen
med Stranda härad i köpingen Mönsterås och med norra Möre härad i Rockneby.)
Donna domsaga skulle fortfarande bestå af två tingslag, nemligen

a) Stranda tingslag med 13,034 innevånare och tingsställe, såsom förut, i Mönsterås.

b) Norra Möre tingslag med 14,581 innevånare och tingsställe, såsom förut, i Rockneby.

Anm. Då, såsom vid domsagan N:o 62 finnes anmärkt, Döderhults socken blifvit
skiljd ifrån norra Möre domsaga, torde donna höra utgöra endast ett tingslag
med tingsställe i Rockneby, och kunde till samma domsaga läggas
Madesjö socken ifrån södra Möre domsaga, N:o 65.

65. Södra Möre domsaga.

Donna domsaga, som består af ett tingslag med tingsställe i Wassmolösa,
der nu årligen tre lagtima Ting hållas, skulle icke undergå någon förändring.

Se anmärkningen vid domsagan N:o 64.

66. Ölands domsaga.

Donna domsaga, som består af två tingslag, der nu årligen i hvardera
tingslaget hållas tre lagtima Ting, skulle icke undergå någon förändring.

i Hallands län:

67. Hallands södra domsaga.

Så skulle benämnas den domsaga, som består af Halmstads, Höks och
Tönnersjö härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart härad, nemligen
med Halmstads härad i Qvibille, med Höks härad i Tjärby och med Tönnersjö
härad i staden Halmstad.)

Denna domsaga skulle, indelas uti

i Halmstads härad med . 11,942

a) a ms a s mgs ag — j Tönnersjö härad med. . 10,364 22,306 innevånare

och tingsställe i Halmstad.

b) Laholms tingslag — Höks härad med 17,537 innevånare och tingsställe i staden
Laholm.

Innevånarne i dessa tingslag bo alla inom 4 mil ifrån sina tingsställen.

Anm. Donna domsaga torde dock kunna utgöra endast en domskrets med tingsställe
i Halmstad, dit få af domsagans innevånare hafva mer än 4 mil
och de mest aflägse boende högst 5 mil. Den väsentligaste olägenheten
härvid är, att icke Halmstad, utan Laholm är Höks härads innevånares
afsättningsort.

68. Hallands mellersta domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af År stads, Faur ås och
Himble härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart härad, nemligen
med Årstads härad i floberg, med Faurås härad i Köinge och med Himble
härad i staden Warberg.)

Denna domsaga skulle indelas uti

a) Warhergs tingslag — Himble härad med 14,012 innevånare och tingsställe i

Warberg.

IFaurås härad med 14,515

b) Falkenbergs Ungs ag JÅrstads härad med 10,848 25,350 innevånare och tingsställe
i staden Falkenberg.

Innevånarne i dessa tingslag bo inom 4 mil ifrån sina tingsstäder, med
undantag af ett ringa antal utaf Falkenbergs tingslags innevånare, bland hvilka
dock de mest aflägse boende icke hafva mer än 5 mil till tingsstaden.

Anm. Donna domsaga torde dock kunna utgöra allenast eu domskrets med tingsställe
i Köinge, dit få af domsagans innevånare hafva mer än 4 mil och
de mest aflägse boende högst 4 4 mil. Den väsentligaste olägenheten
härvid är, att Köinge ligger inåt landet och utom kustsocknarne, hvilka
äro tätast befolkade.

69. Hallands norra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Fjäre och Wiske härad.
Der hålles nu årligen tre lagtima Ting - med hvardera häradet, nemligen
med Fjäre härad i Skansen invid staden Kongsbacka och med Wiske härad i
Nyebro.)

Denna domsagas båda härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Skansen, dit icke någon af domsagans innevånare har mer
än 4 mil.

i Göteborgs och Bohus län:

70. Göteborgs domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Westra och Östra Hisings
härads tingslag samt Askims härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med
Westra och Östra Hisings härads tingslag i Bärby samt med Askims härad i
Kärra.)

Denna domsagas alla härad skulle sammanläggas till eu gemensam domskrets
med tingsställe i staden Göteborg, dit icke någon af domsagans innevånare
har längre än 3 mil.

Anm. Så snart Säfvedals domsaga, N:o 75, blifver ledig, skall densamma, enligt

hvad af Kongl. Maj:t redan biff vit bestämdt, förenas med Göteborgs

domsaga; dervid torde denna dock icke höra utgöra mer än ett tingslag.

71. Inlands domsaga.

(Sa skulle benämnas den domsaga, som består af Inlands Nordre, Inlands
Fräkne, Inlands Torpe och Inlands Södre härad. Der hållas nu årligen
tre lagtima Ting med hvart härad, nemligen med Inlands Nordre härad i Smedseröd,
med Inlands Fräkne härad i Grohed, med Inlands Torpe härad i Holmen
och med Inlands Södre härad i staden Kongelf.)

Donna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Smedseröd, dit endast få af domsagans innevånare hafva
mer än 4 mil och de af dem, som bo mest aflägse, högst 5 mil.

72. Orousts domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som nu kallas Orousts och Tjörns härad.)

Denna domsaga, som utgör endast ett tingslag med tingsställe i Svanesund,
der tre lagtima Ting årligen hållas, skulle förblifva oförändrad.

73. Norrvikens domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Quille, Wette, Tanums
och Bullarens härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart härad,
nemligen med Qville härad i Rabbalshede, med Wette härad i staden Strömstad,
med Tanums härad i Hede och med Bullarens härad i Östad.)

Denna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Skälleröds gästgifvaregård.

Af domsagans 32,169 innevånare hafva endast de, som bo i sydligaste delen
af Bottna socken, omkring 500 personer, och östligaste delen af Bulla rens härad,
omkring 200 personer, öfver 4 mil till Skälleröd, dit dock icke någon af desse
mest aflägse boende hafva mer än 4^ mil. Skälleröd ligger ock nära invid domarens
boställe Kragenäs.

Intilldess tingshus blifver anskaffadt i Skälleröd, kan såsom gemensamt
tingsställe för hela domsagan begagnas Tanums härads nuvarande tingsställe Hede,
beläget 1 £ mil ifrån Skälleröd.

74. Sunnervikens domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Bane härad samt Tunge,
Stångenäs, Sörbygdens och Sotenäs härads tingslag. Der hålles nu årligen tre
lagtima Ting med hvardera tingslaget, nemligen med Bane härad i staden Uddevalla
och med Tunge, Stångenäs, Sörbygdens och Sotenäs härads tingslag i Qvistrum.)

Denna domsagas båda tingslag skulle sammanläggas till en gemensam
domskrets med tingsställe i Qvistrum, dit icke någon af Bane härads innevånare
har längre än 4 mil.

75. Säfvedals domsaga.

Denna domsaga, som utgör ett tingslag med tingställe i Landvetter, der
nu årligen hållas tre lagtima Ting, skulle icke undergå någon förändring.

Se anmärkningen vid domsagan N:o 70.

i Elfsborgs län.

76. Marks domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Marks, Bollebygds och
Wedens härad. Der hålles nu årligen tre lagtima Ting med hvart härad, nemligen
med Marks härad i Skene, med Bollebygds härad i Fläskjum och med Wedens
härad i staden Borås.)

Donna domsaga skulle indelas uti

_ (Marks härad med 34,792

a) ene mgs ag — jBollebygds härad med 5,932 40,724 innevånare och tingsställe
i Skene, dit endast ett ringa antal af tingslagets innevånare hafva mer
än 4 mil och de mest aflägse boende inom Bollebygds härad, nemligen de,
som bo i Töllesjö socken, 1,210 personer, högst 6 mil.

b) Wedens tingslag = Wedens härad med 7,437 innevånare och tingsställe i
Borås.

Anm. Då denna domsaga blifver ledig, skall, enligt hvad af Kongl. Maj:t redan
är bestämdt, Wedens tingslag läggas till Borås domsaga, N:o 80; och borde
då jemväl Bollebygds härad skiljas ifrån Marks domsaga samt förenas
med Borås domsaga, hvilken sistnämnda i sammanhang dermed skulle minskas
med Ås härad, som, förenadt med Bedvägs härad, skulle bilda en ny
domsaga med tingställe i staden Ulricehamn.

77. Wäne domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Flundre, Wäne och
Bjerke härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart härad, nemligen
med Flundre härad vid Dilla Edet, med Wäne härad i Gärdhem och med Bjerke
härad i Sollebrunn.)

Denna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingställe i Gärdhem, der tingshus linnés och dit icke någon af domsagans
innevånare har mer än 3 mil.

Se anmärkningen vid domsagan N:o 79.

78. Kinds domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Kinds och Redvägs
härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvardera häradet, nemligen
med Kinds härad i Svenljunga och med Redvägs härad i staden Ulricehamn.)

Deri na domsaga skulle fortfarande bestå af två tingslag, nemligen

a) Svenljunga tingslag — Kinds härad med 30,958 innevånare och tingställe i
Svenljunga.

b) Ulricehamns tingslag - Redvägs härad med 12,192 innevånare och tingsställe
i Ulricehamn.

Se anmärkningen vid domsagan N:o 76.

79. Alingsås domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Wättle, Ale och Kulting»
härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart härad, nemligen
med Wättle härad i Lerum, med Ale härad i Kattleberg och med Kullings härad i
staden Alingsås.)

Denna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i staden Alingsås, der tingshus redan finnes.

Af domsagans 37,437 innevånare hafva till detta tingsställe de fleste icke
mer än 4 mil, och inom Kullings och Wättle härad underlättar jernvägskommunikationen.
De, som bo mest aflägse i Ale härad, nemligen innevånarne

i Tunge socken.......675

i Sköfde socken.......1,887

i Hålanda socken ....... 1,481 4,043 personer, hafva icke

mer än 5—6 mil till Alingsås.

Anm. Ifrån denna domsaga kunde skiljas Tunge, Sköfde och Hålanda socknar
af Ale härad, hvilka socknar då skulle läggas till Wäne domsaga, N:o 77,
till hvars tingsställe ej är mer än 4 mil ifrån dessa socknars ahägn ast
belägna gårdar.

80. Borås domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Ås och Gäseneds härad.
Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvardera häradet, nemligen med Ås
härad i Wäby och med Gäseneds härad i Ljung.)

Donna domsaga skulle oförändrad bestå af två tingslag med tingsställen,
såsom förut, i Wäby och Ljung.

Anm. Då Wedens härad, såsom vid domsagan N:o 76 blifvit anmärkt, förenas

med Borås domsaga, torde densamma kunna bilda endast en domskret s,

med tingställe i staden Borås.

Se äfven i öfrigt anmärkningen vid domsagan N:o 76.

81. Dalslands södra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Nordals, Sundals och
Walbo härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart härad, nemligen
med Nordals härad i Mellerud, med Sundals härad i Östebyn och med
Walbo härad i Tångelanda.)

Denna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Östebyn, der tingshus redan finnes.

Till detta tingsställe hafva de flesta af domsagans innevånare ej mer än
4 mil och de mest aflägse boende omkring 6 mil.

82. Dalslands norra domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Tössbo och Wedbo härad.
Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvardera häradet, nemligen med
Tössbo härad i staden Åmål och med Wedbo härad i Alltorp.)

Denna domsagas båda härad skulle sammanläggas till en gemensam do omkrets
med tingsställe vid Steneby kyrka.

De flesta af domsagans innevånare bo inom 4 mil ifrån detta tingsställe,
och de mest aflägse boende bland dem, för hvilka tingsvägen förlänges genom
tingsstadens förläggande till Steneby kyrka, hafva ej mer än 6 mil dit.

i Skaraborgs län:

83. Barne domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Åse och Wiste härads
tingslag samt Barne och Buske härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting
med hvart tingslag, nemligen med Åse och Wiste härads tingslag i Grästorp, med
Barne härad i Naum och med Buske härad i Onsjö.j)

Denna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe vid jernvägsstationen Wara eller, intilldess tingshus der häfver
anskaffad t, i Naum, der tingshus redan finnes och som ligger endast j mil
ifrån Wara.

Af domsagans 32,322 innevånare hafva till Wara eller Naum de, som bo
i Näs socken, 1,157 personer, 4—4<j mil, men alla öfrige kortare väg, hvarjemte
den vid Wara framlöpande jernväg sträcker sig långs genom domsagan och följaktligen
väsentligen underlättar kommunikationen.

84. Lidköpings domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Kinnefjerdings, Linne
och Lallande härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart härad,
nemligen med Kinnefjerdings härad i Kållängen, med Linne härad i Enebacken och
med Kållands härad i Örslösa.)

Denna domsagas alla härad skulle sammanläggas till eu gemensam domskrets
med tingsställe i staden Lidköping, dit icke någon af domsagans innevånare
har mer än 4^ mil.

85. Skara domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Skånings, Wilske och
Walle härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart härad, nemligen
med Skånings härad i staden Skara, med Wilske härad i staden Falköping och
med Walle härad i Skarf.)

Denna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Skara.

Af domsagans 28,326 innevånare hafva till detta tingsställe de, som bo

i Floby socken.............911,

i Göteveds socken............ 543,

i Jäla socken och den till Wilske härad hörande del

af Grälande socken.......... 584,

i den till Wilske härad hörande del af Broddarps socken 21. 2,059 per soner,

4—5 mil, men alla öfriga mindre än 4 mil.

Anm. Förenämnde Floby, Göteveds och dala socknar samt delar af Grolanda och
Broddarps socknar herde skiljas ifrån denna domsaga och förenas med
Wartofta domsaga, N:o 87, hvaremot från sistnämnda domsaga borde skiljas
Korsberga, Frideneds och Fröjereds socknar med 3,005 innevånare, de der
skulle läggas till Kåkinds domsaga, N:o 86, hvarifrån till Skara domsaga
kunde i vederlag lemnas Tunhem, Ugglum, Bjurum, Gudhem, Hornborga
och Sätuna socknar samt de till Gudhems härad hörande andelar af Broddetorps
och Bjerklunda socknar med 3,857 innevånare.

86. Kåkinds domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Gudhems och Kåkinds
härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvardera häradet, nemligen
med Gudhems härad i staden Falköping och med Kåkinds härad i Wersås.)

Donna domsagas båda härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Wersås, der tinghus finnes och dit de fleste af domsagans
innevånare icke hafva öfver 4 mil samt ingen mer än 5 mil.

Se anmärkningen vid domsagan Nio 85.

87. Wartofta domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Wartofta och Frökinds
härad, delade uti Slättängs, Dimbo och Leaby tingslag. Der hållas nu årligen
tre lagtima Ting med hvart tingslag, nemligen med Slättängs tingslag i Slättäng,
med Dimbo tingslag i Dimbo och med Leaby tingslag i Leaby.)

Denna domsagas alla tingslag skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe vid jernvägsstationen Sandhem eller tillsvidare i Slättäng, å
hvilket sistnämnda ställe, som ligger endast ^ mil ifrån Sandhem, tingshus finnes.
Af domsagans 32,121 innevånare hafva till Sandhem eller Slättäng de, som bo

i Korsberga socken . . 1,052,

i Frideneds socken . . . 632,

i Fröjereds socken . . _._1,321. z,005 personer, 4—5 mil,

men alla öfrige mindre än 4 mil, hvarjemte jernväg högst väsentligt för eu stor
del af domsagans innevånare underlättar kommunikationen med Sandhem och Slättäng.
Se anmärkningen vid domsagan N:o 85.

88. Norra Wadsbo domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Rofva och Hasslerörs
tingslag. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvardera tingslaget, nemligen
med Rofva tingslag i Rofva och med Hasslerörs tingslag i Hasslerör.)

Denna domsagas båda tingslag skulle sammanläggas till eu gemensam domskrets
med tingsställe vid jernvägsstationen Töreboda.

Domsagans innevånare bo alla inom 4 mil ifrån detta tingsställe eller hafva
lägenhet att ditkomma på jernväg ifrån stationer, belägna på föga afstånd från bostäderna.

89. Södra Wadsbo domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Walla och Binnebergs
tingslag. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvartdera tingslaget, nemligen
med Walla tingslag i Walla och med Binnebergs tingslag i Binneberg.)

Denna domsagas båda tingslag skulle sammanläggas till en gemensam do omkrets
med tingsställe i Walla, dit icke någon af Binnebergs tingslags innevånare
har öfver 4 mil, hvarjemte jernväg underlättar kommunikationen med Walla.

under Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge:

i Blekinge län:

90. Listers domsaga.

Denna domsaga, som utgör ett tingslag med tingställe i Norje, der nu
årligen hållas tre lagtima Ting, skulle icke undergå någon förändring.

91. Bräkne domsaga.

Denna domsaga, som utgör ett tingslag med tingsställe i Hoby, der nu årligen
tre lagtima Ting hållas, skulle icke undergå någon förändring.

93. Lyckeby domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Ostra härad med tingsställe
i Lyckeby, der nu årligen tre lagtima Ting hållas.)

Denna domsaga skulle icke undergå någon förändring.

93. Medelstads domsaga.

Denna domsaga, som utgör ett tingslag med tingsställe i Ronneby, der nu
årligen tre lagtima Ting hållas, skulle icke undergå någon förändring.

i Christianstads län:

94. Hammenhögs domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Ingelstads och Jerrestads
härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvartdera häradet å gemensamma
tingsstället Hammenhög.)

Denna domsagas båda härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe såsom förut i Hammenhög.

95. Willands och Östra Göinge domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Villands och Östra Göinge
härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvartdera häradet, nemligen
med Villande härad i Fjelkinge och med Östra Göinge härad i Broby.)

Donna domsaga skulle, såsom hittills, utgöra två tingslag.

96. Gärds domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Allbo och Gärds härad.
Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvartdera häradet, nemligen med Allbo
härad i Brösarp och med Gärde härad i Nöbbelöf.)

Donna domsagas båda härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Degebérga, dit icke någon af domsagans innevånare har
mer än 4 mil.

97. Westra Göinge domsaga.

Donna domsaga, som utgör ett tingslag med tingsställe i Kbinge, der nu
årligen tre lagtima Ting hållas, skulle icke undergå någon förändring.

98. Åsbo domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Norra Åsbo, Södra Åsbo

och Bjäre härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart härad, nem ligen

med Norra Åsbo härad i Åby, med Södra Åsbo härad likaledes i Åby och
med Bjäre härad i staden Engelholm.)

Donna domsaga skulle indelas uti:

a) Norra Åsbo tingslag = Norra Åsbo härad med 23,761 innevånare och tingsställe,
såsom hittills, i Åby.

„ l Södra Åsbo härad med . . 13,456

b) Södra Åsbo tingslag = j Rjäre härad med ... . . 15,548 29,004 innevånare

och tingsställe i staden Engelholm, dit icke någon af tingslagets innevånare har
mer än 4 mil.

i Malmöhus län:

99. Malmö domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Skytts och Oxie härad,
der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvartdera häradet å gemensamma
tingsstället Klörup.)

Donna domsagas båda härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Klörup, der tingshus redan linnés.

100. Färs domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Färs och Fresta härad.
Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvardera häradet, nämligen med Färs
härad i Sjöbo och med Frosta härad i Hörby.)

Denna domsagas båda härad skulle sammanlägges till en gemensam domskrets
med tingsställe vid jernvägsstationen Bjersjö ladugård. Domsagans innevånare
bo inom 4 mil ifrån detta tingsställe eller hafva lägenhet att dit framkomma
pa jernväg ifrån stationer, belägna på ringa afstånd ifrån deras bostäder.

101. Landskrona domsaga.

. (Så skulle benämnas den domsaga, som består af Eönnebergs, Onsjö och
Harjagers härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart härad, nämligen
med Eönnebergs härad i Glumslöf, med Onsjö härad i Åkarp och med Harjagers
härad i Kjeflinge.)

Denna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Åkarp, Eeslöfs socken, der tingshus redan finnes.

Domsagans samtlige innevånare bo inom 4 mil ifrån Åkarp, hvarjemte de
fleste synnerligen de mest aflägse boende, hafva lägenhet att till detta tingsställe
framkomma på jernväg ifrån stationer, belägna på ringa afstånd ifrån bostäderna.

101. Luggade domsaga.

Denna domsaga, som utgör ett tingslag med tingsställe i Mörarp, der nu
årligen hållas tre lagtima Ting, skulle icke undergå någon förändring.

103. Lunds domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Bara och Torna härad
Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvardera häradet å gemensamma
tingsstället Dahlby.)

Denna domsagas båda härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i Dahlby, der tingshus redan finnes.

104. Ystads domsaga.

(Så skulle benämnas den domsaga, som består af Herrestads, Ljunits och
Vemmenhögs härad. Der hållas nu årligen tre lagtima Ting med hvart häradi
nemligen med Herrestads härad i Störa Herrestad, med Ljunits härad likaledes
Störa Herrestad, och med Vemmenhögs härad i Anderslöf.)

Denna domsagas alla härad skulle sammanläggas till en gemensam domskrets
med tingsställe i staden Ystad, dit icke någon af domsagans innevånare har
mer än 4 mil.

Särskild mening af Häradshöfdingen Bååth:

Deri uti 12:te §:n af komitéens förslag till Stadga angående underdomstolarne
å landet framställda föreskrift — enligt hvilken Hofrätt, derest underdomare
ej kunde medhinna att sjelf skota alla till hans embete hörande göromål,
skulle ega att för en tid af högst ett år förordna annan behörig person att med
domaren dela embetsutöfningen efter den sednares bestämmande, lagtima Tingen
dock undantag!]e — har jag ansett mig ej kunna godkänna. Då de skäl, som
föranledt förslaget i nämnde del, utan tvifvel komma att af komitéens öfrige medlemmar
framställas så fullständigt, som för frågans bedömande må vara erforderligt,
kunde det tilläfventyrs synas öfverflödigt att jag särskild!) afgåfve något vidare
yttrande derom. Men då den sålunda yppade meningsskiljaktighet afser icke egentligen
den grund, hvarå förslaget stödjes eller det ändamål, som dermed skulle
vinnas, utan snarare förslaget sjelft såsom medel till detta ändamål, torde jag
möjligen få anse mig häraf kunna hemta giltig anledning att jemväl söka framställa
min uppfattning af saken.

Jag bör dervid i första rummet anmärka, att det åt komitéen meddelade
nådiga uppdrag ej torde bemyndiga till ifrågavarande förslag. Nämnde uppdrag
innefattar nämligen att utarbeta förslag till stadgande!! angående förändradt arbetssätt
vid Häradsrätterna i sådant syfte, att dessa domstolars sammanträden - kunde
oftare inträffa, äfvensom till de föreskrifter i öfrigt, som med nämnde förändring
egde sammanhang, — samt synes således ej afse förslag till nya stadgande!! i
annat fall, än för såvidt det erfordrades för att åvägabringa den såsom hufvudsak
betraktade förändringen af tiden för domstolens sammanträden. Om donna uppfattning
är riktig, så torda deraf följa, att befogenhet till framställande af ifrågavarande
vikariats-förslag endast kan grundas derå, att domaren i anseende till det
större antal af embetsgöromål eller deras olika fördelning i tid, som i följd af
förändringen uppkomma, kunde antagas blifva urståndsatt att sjelf skota sitt embete
i dess helhet. Men då, efter hvad allmänt kändt är, de flesta underdomare
redan under nuvarande förhållanden behöfva andra examinerade personers biträde
för att kunna medhinna sina embetsgöromål, så torda ensamt af detta skål vara
tydligt, att någon förändring häruti ej kan komma att inträffa såsom följd af det
nya arbetssättet. Det bör dock erkännas, att nya göromål kunde tillkomma derigenom
att åtskilliga enkla lagsökningsmål, hvilka hittills afgjorts af Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande, möjligen hädanefter komma att anhängiggöra vid underdomstolarne;
och att jemväl eu olika fördelning af göromålen i tid torde framdeles
komma att äga rum i följd deraf att expeditionstiden blefve kortare och i allmänhet
ej kunde såsom hittills förlängas derest göromålens mängd någon gång
undantagsvis gjorde sådant behöfligt. Men då lagsökningsmålen oftast torde kunna
genast efter handläggningen afdömas och sedermera på föga tidsödande sätt expedieras,
samt erfarenheten hittills visat, att göromålen någorlunda jemn! fördelats
vid de olika Tingen, hvilket sannolikt äfven hädanefter torde inträffa, och hvarigenom
följaktligen göromålens mängd vid de särskilda Tingen komme att minskas
i män af Tingens större antal; så synes mig ej heller de sålunda antydda nya
förhållanden i allmänhet innefatta större hinder, än redan hittills ägt rum, för
göromålens bestridande vid Häradsrätterna. Jag tvekar derföre icke att ur de
synpunkter, som nu äro antydde, för min del förklara det ifrågavarande vikariatsförslaget
ej vara behöfligt för åvägabringande af det åsyftade nya arbetssättet, samt
följaktligen ej heller ligga inom komitéens befogenhet, sådan jag den uppfattat.

Men utom nämnde betänklighet, hvilken angår förslagets yttre sida, synes
mig åtskilliga anmärkningar med fog kunna göras äfven mot detsammas inre beskaffenhet.
Rättighet att begagna vikarie har icke -— såsom tilläfventyrs rätteligen
bort ske — gjorts beroende af Hofrättens pröfning; men om sådan pröfning ifrågasatts,
torde det i de flesta fall blifvit för Hofrätten svårt, om icke alldeles omöjligt,
att med någon säkerhet utröna att domaren verkligen ej vore i behof af dylikt
biträde och hans begäran derom således obefogad, hvaraf följden blifvit, att Hofrättens
bifall sällan kunnat vägrats. Då nu saker, i nämnde hänseende beror ensamt
af domaren, som har stor fördel deraf att en del af göromålen blefve besörjde
på eget ansvar af en person, den domaren sjelf finge efter öfverenskommelse
aflöna; så torde kunna antagas att i de flesta domsagor dylika vikarier sällan
komme att saknas. Men härigenom uppstode en slags särskild domarekorps, som
blefve ständig utan att någon synnerlig kontroll å det allmännas sida kunde utöfvas
öfver medlemmarnes duglighet. Detta torde blifva tydligt om det kan visas, att
jemväl val af personers måste blifva nästan uteslutande beroende af domaren.
Enligt lagförslaget skulle nämligen vikarien af Hofrätten förordnas på domarens
förslag, hvilken föreskrift medför den verkan, att Hofrättens åtgärd i donna del
inskränka till godkännande eller förkastande af den föreslagne; och att i sednare
fallet domaren, ehuru lian verkligen ej förmår sjelf besörja alla göromålen, likväl
kommer att sakna legalisera»!!) biträde till dess han hunnit anskaffa och föreslå
annan person, som kunde varda af Hofrätten godkänd. Att ett sådant förhållande
ej vore val förenligt med tjenstcns fordringar, hvilka i första rummet måste ses
tillgodo, lärer vara tydligt. Hofrätten torda derföre, till undvikande af dylik olägenhet
— och för att ej utan giltig orsak beröfva yngre jurister tillfälle till
tjenstgöring — i de flesta fall komma att godkänna den föreslagne, såvida icke

denne gjort sig helt och hållet oförtjent af Hofrättens förtroende. Men då sålunda
Hofrättens pröfning af den föreslagne vikariens pålitlighet och duglighet
blefve i det närmaste illusorisk, läge den väsentligaste garantien härutinnan i
domarens hand. Härtill kommer den ej minst anmärkningsvärda omständighet, att
domaren ofta ej ens torde kunna till sådant vikariat erhålla en äldre och mera
erfaren jurist. Då nämligen vikariatet ej får afse lagtima Tingen, hvilka domaren
just genom detta medel skulle blifva i stånd att sjelf förrätta, så kan, åtminstone
efter de hittills gällande åsigter i fråga om förtjenst till befordran, vikariatet ej
anses så meriterande att derigenom vunnes ersättning för den tid, vikarien måste
till uppdragets utförande använda. Hans ersättning torde således förnämligast böra
sökas i aflöningens belopp: men att detta ej kan blifva synnerligen högt, framgår
deraf, dels att domarnes egna inkomster i följd af domsagornas delning betydligt
minskats, dels ock att den lättnad i göromålen, som genom vikariatet verkligen
beredes domaren, ej är särdeles betydlig och således ej kan påkalla stor uppoffring
å hans sida. Af dessa skål synes mig vara mera än sannolikt, att domaren
i allmänhet torde få åtnöjas med yngre vikarier, som tillförene antingen alldeles
icke eller endast under kortare tider utöfvat domare-embetet, och af hvilka man
följaktligen ej kan fordra den erfarenhet, som för embetets behöriga förvaltning
är nödig. Då enligt vår lag något föregående praktiskt prof ej erfordras för att
vinna tillåtelse att utöfva domare-embete, måste visserligen alltid folkets rättigheter
på fullt allvar utgöra ett experimentalfält för domarens första verksamhet; men
donna olägenhet torde ej höra utöfver det oundgängliga behofvet utsträckas. Det
kan derföre ej vara önskvärd!:, att åtskilliga ganska vigtiga domaregöromål, som
icke tillhöra lagtima Tingen, såsom handläggning af grofva brottmål vid urtima
Ting, syner, utfärdande af gravations-, förmynderskaps- och vederhäftighetsbevis
m. m. ständigt komme att bero af yngre vikarier, hvilka tilläfventyrs årligen ombytas
och hvarken ega tillfälle förvärfva närmare kännedom om orten och folket,
der de tjenstgöra, eller till äfventyrs förmå hålla den rättssökande skadeslös, i
händelse han genom fel å vikariens sida blefve underkastad förlust. Det kan ingalunda
vara min mening att förneka, det ju icke äfven yngre jurister hittills ofta
blifvit använde till domaregöromål, utan att mera allmän klagan försports; och
det blir framdeles såsom hittills nödvändigt att så sker, på det jemväl desse personer
må ega tillfälle förvärfva det matt af kunskap och erfarenhet, som gör dem
skicklige och förtjent^ att i sin ordning intaga de afgående domarnes rum; men
det torde dock utan fara för misstag kunna påstås, att rättsskipningens kraf i
sådant fall ej fullt ses till godo och att följaktligen vikariater böra, såvidt ske
• kan, undvikas men ej utsträckas

Dessutom befarar jag, att det sålunda föreslagna medlet endast ofullkomligt
uppfyller det ändamål, som dermed afses, hvilket ändamål synes mig berättigad!
endast såvidt det innefattade att, medelst domarens frikallande från alla till

lagtima Tingen ej hörande embetsgöromål, göra för honom möjligt att i öfrigt
sjelf skota sitt embete med erforderlig noggrannhet och omsorg utan att behöfva
anlita andra personers biträde vid arbeten, som tillhöra den egentliga domareverksamheten.
Om förhållandet hädanefter kunde blifva sådant, vore utan tvifvel
ganska mycket vunnet. Men då göromålen vid de lagtima Tingen vanligen torde
upptaga ungefär ^ af domarens tid och arbetsförmåga, och då de flesta af nuvarande
domsagor ej utan betänklig öfveransträngning kunna af innehafvarne sjelfve
skötas, vågar jag för min del ej anse någon säkerhet vara för handen derom, att
forhållandet blefve väsentligen förbättradt, derest T''ö af arbetet frånginge. Vikariater
torde fortfarande blifva nödiga, för att bereda domaren någon hvila eller
tillfälle att undanarbeta den större mängd göromål, som vid vissa tider sarnmanmanhopas;
och i händelse dylika tillfälliga vikariater komme, såsom oftast torde
inträffa, att anförtros åt den förut för vissa göromål inom domsagan förordnade
vikarie, blefve det troligen ej lättare för denne än för den ständige domaren att
medhinna alla göromålen. Dessa antagandens riktighet kan val ej positivt ådagaläggas,
men jag är för min del, på grund af vunnen erfarenhet under nuvarande
förhållanden öfvertygad att desamme åtminstone komma sanningen nära, och jag
vågar således derpå stödja den åsigt, att vinsten af det föreslagna vikariatet för
rättsskipningens behöriga gång blefve ganska ringa.

Förslaget synes mig emellertid häntyda på ett förhållande, som är i hög
grad behjertansvärdt, nämligen behofvet att på ett mera ändamålsenligt sätt, än
hittills ägt rum, ordna göromålen vid Häradsrätterna; och jag anser derföre icke
med pligtens bud förenligt att härmed lemna saken åsido. Jag har äfven antydt,
att jag ej ogillar det ändamål, hvartill förslaget synes tjena såsom medel. Men

jag för mår ej inse, att detta ändamål kan och bör ernås på annat sätt, än i

sammanhang med en sådan förändring i domstols-organisationen att den kunde
motsvara en ändamålsenlig processrätts fordringar.

Processrätten uppfyller sitt ändamål endast då den anvisar en* hvar den
enklaste, billigaste och säkraste väg att komma i åtnjutande af en lagenlig rättighet,
ehvad den är bestridd och således föranleder tvist, eller eljest beror af någon

domstols åtgärd. Domstols-organisationen hör icke till processrätten i egentlig
mening, utan utgör snarare en af donna rätts förutsättningar. Dock äger ett
ganska nära sammanhang rum emellan dem begge deruti att en ändamålsenlig
processrätt icke kan i verkligheten göras gällande utan en motsvarande domstolsorganisation,
som medgifver den rättssökande att i fullt matt komma i åtnjutande
af de fördela!, hvilka processrättens innehåll erbjuder. Domstols-organisationen
är sålunda det medium, hvarigenom processrätten vinner tillämpning, den är pro- *

cessrättens organ, likasom domaren är lagens. Innan det kan bedömas, huruvida
eu gifven domstols-organisation motsvarar sitt ändamål, måste derföre den process -

rätt, som ligger till grund för samma organisation vara känd. Några korta anmärkningar
i begge dessa ämnen torde ej vara opåkallade.

Under det Europas öfriga mera framstående kulturfolk under innevarande
sekel ombilda! eller väsentligen förändrat sin processrätt och domstols-organisation
på sådant sätt, att det öfvergångstillstånd, som äfven i rättsligt hänseende utgjorde
medeltidens förnämsta kännetecken, blifvit utvecklad! till öfverensstämmelse såväl
med det framskridna samhällslifvets och rättsvetenskapens som ock — i viss mån
— med den äldre historiska rättens fordringar; så hafva deremot i vårt land förhållandena
i detta hänseende hufvudsakligen förblifvit i samma skick under nära
2 sekler. Det skulle derföre icke vara synnerligen mycket vågad! att endast af
detta skål antaga det vår domstolsorganisation och processrätt — hvad särskild!
angår första instansen, med hvilken jag nu uteslutande har att sysselsätta mig —
i sitt nuvarande skick lika litet i theoretiskt som i praktiskt hänseende motsvara
nutidens behof. Men vid närmare undersökning visar sig att detta antagande i
vida mindre mån vore riktigt i afseende på processrätten än domstols-organisationen.
Processrättens förnämsta grundsats är nämligen partens rätt att sjelf,
muntligen, under enkla, för eu hvar lätt uppfattliga förmer omedelbart inför
domaren framställa sin talan, hvilken dervid af domaren uppfattas, ordnas och
skriftligen bevaras, för att sedan utan vidare tidsutdrägt bringas till domstolens
pröfning. Att eu sådan processrätt är enkel, torde ingen förneka. Att den äfven
är billig, lärer likaledes vara nogsamt känd!. Men vid besvarande af frågan, huruvida
den äfven innebär erforderlig säkerhet om vinnande af processrättens ändamål,
att en hvar må komma i åtnjutande af sin lagenliga rätt, torde större betänklighet
uppstå. Att parten sjelf utför sin talan må visserligen betraktas som
en fördel, dock endast i händelse han är dertill mägtig. Vore blott fråga om
att omtala det sakförhållande, hvarå en viss rättighet ansåges vara grundad, så
syntes en hvar, med någorlunda redig framställningsförmåga begåfvad, person vuxen
att fora saker inför råtta. Men utom det att en sådan framställningsförmåga
ännu är mera sällsynt hos större delen af folket, än mången torde förmoda, så beror
utförande! af en process hufvudsakligen deraf, att sakförhållandet och rättigheten
stå till hvarandra i ett riktigt legal! förhållande, d. v. s. att af detta sakförhållande
verkligen följer denna rättighet. Ett missförstånd härutinnan medför rättighetens förlust
genom domstolens utslag, hvilken utgång naturligtvis innebär att processen för
parten varit icke endast ändamålslös utan skadlig ofta på dubbelt sätt, dels genom
förlust af rättigheten, i händelse den tillkommit parten på grund af annat, ej lagligen
konstaterad! sakförhållande, dels i följd af förgäfves använda kostnader. Det torde
således lätt inses, att en part, som saknar de för utförande af sin talan nödiga
egenskaper, löper risk, så mycket större ju mera värde den omtvistade rättigheten
äger. I saker af enkel beskaffenhet — sådana som för århundraden tillbaka säkerligen
utgjorde största delen af rättegångarne och utan tvifvel ännu ofta före 13 -

komma vid Domstolarne, — möter föga svårighet för de fleste att sjelfva fora
sin talan; men förhållandet förändras helt och hållet, då i följd af den nu för
tiden bland nästan alla samhällsklasser utvecklade affärsverksamheten sakförhållanderne
ofta invecklas, motsäga hvarandra, gifvas olika tydning, endast delvis kunna
konstateras o. s. v. I sådane fall framkallar obetänksamheten att hafva inlåtit
sig uti en invecklad affär icke tillräcklig förmåga att utreda och framställa den
inför domstol.

Då således ofta finnes ringa säkerhet för uppnående af processrättens ändamål,
såvidt detta är beroende af parterres medverkan, så torde ligga nära till
hands att tillse, huruvida domarens ställning tilläfventyrs innebär ersättning för
den sålunda befunna brist. Domarens funktioner i processrätten sönderfalla i två
afdelningar, de som afse sakens faktiska utredning och de, hvilka angå dess legala
bedömande.

I afseende på sakens faktiska utredning kan parter, enligt vår lag, endast
i ganska inskränkt män fordra domarens biträde. Vår process är nemligen till
sina allmänna grunddrag en förhandlingsprocess, som blott undantagsvis påkallar
dylik verksamhet å domarens sida. Med anledning af stadganderne i 17 kap. 20
och 21 §§ Rättegångs-Balken angående domarens rättighet att äfven utan partens
påfordran anställa serskild förhör med dennes vittnen samt i 24 kap. 1 § samma
balk om enahanda rättighet att ålägga parten att något i rättegången fullgöra,
innan slutlig dom gifves, — synes domarens verksamhet i nämnde hänseende
kunna rättast bestämmas sålunda, att den endast bör afse att åstadkomma fullständig
utredning af det sakförhållande, som parten till grund för sin talan sjelf
åberopat. Att genom detta biträde å domarens sida de ofvannämnde svårigheterne
för parten att sjelf utföra sin talan endast i ringa man afhjelpas, torde vara
tydligt; och lagens stadgande i 14 kap. 5 § Rättegångs-Balken: “att käranden

skall dess inlaga kort och tydligen fatta, utan allt företal och omsvep och sakens
sammanhang deri strax berätta, och sedan hvari sjelfva tvisten består; före och
dernäst redigt in, hvad lian påstår med skälen dertill"; — lärer derföre i de
flesta fall endast verka såsom en anvisning för domaren, i händelse han funne
sig befogad lemna parten sitt biträde utöfver hvad lagen af domaren fordran och
hör fordra, men på parten sjelf ofta sakna all tillämpning, emedan lagens fordran
öfverstiger hans bildningsgrad.

Beträffande domarens verksamhet vid sakernes legala bedömande, torde
uppmärksamhet höra fästas derå, att underdomstolarne på landet i sjelfva verket
ej äro kollegiala, och att den mängd af göromål, som vid dessa domstolar vanligen
förekommer och hvaraf en stor del är för domarens egentliga verksamhet
främmande, hindrar honom att skota sitt åliggande med tillräcklig omsorg och
föranleder att embetet ofta måste lemnas i vikariers händer. Dessa förhållanden
synas hvar för sig kräfva en kort undersökning.

Den kollegiala domstolsorganisationen är ej allenast den enda ^teoretiskt
berättigade utan äfven den ursprungliga. Ensame domare hafva deremot tillkommit
sednare, förnämligast mot slutet af medeltiden, i följd af förhållanden,
hvilka ej haft sitt ursprung ur rättsvetenskapen, ehuru de i viss män deraf framkallats.
Det är lätt att visa riktigheten häraf. I theoretiskt hänseende är klart,
att säkerheten för eu god rättsskipning måste vara betydligt större, då domarne i
hvarje sak äro derå, med lika kompetensvilkor och lika ansvar. Den ene kontrollerar
den andre, i afseende på såväl den faktiska utredningen af saken som
sjelfva domen. Att ur historisk synpunkt den kollegiala förmon är den äldsta
hos alla fria folk, torde vara kändt. Orsaken härtill ligger helt enkelt deri att
dömandet, — innan kunskapen om det råtta ännu hunnit utbildas till en vetenskap
eller ett system af lagar med objectiv giltighet, — endast innefattade ett
uttryck af domarens rättsmedvetande, hvilket, emedan det i och för sig var helt och
hållet subjectivt och således ej gällde mera än hvarje annan samhällsmedlems, endast derigenom
kunde vinna högre giltighet att det delades af flera i lika mån sjelfständiga och
berättigade män. Af en sådan qvantitatif bestämning af det råtta finnes många exempel
i de äldsta lagarne; och donna uppfattning utgjorde grunden för hvarje domstolsorganisation,
så länge folket sjelft genom välde förtroendemän utöfvade rättsskipningen. En
sådan organisation innefattas äfven i våra äldsta lagars stadgande!! angående hämnden
och dess Ordförande, den jemväl af folket välde Häradshöfdingen; och hos
öfriga folk af indogermanisk stam förefunnos lika förhållanden. Hos Romarne utöfvades
ursprungligen domsrätten på forum, ej af prsetorn såsom magistratsperson
ensam, utan dels i frågor angående lag af preetorn och hans biträden (decemvir!)
dels i frågor rörande faktum af serskild^ utaf prsetorn utsedde judices pedanei
(bland decemvir! eller centumviri); men redan enligt den yngre romerska rätten
dömde dock prsetorn såsom domare och magistratsperson utan dylika biträdande
domare. Efter romerska rikets fall och sedan romerska processrätten genom förmedlingen
af den canoniske börjat ånyo blifva känd och gorå sig gällande samt
rättskunskapen ej längre kunde förvärfvas genom att lefva sig in i seden, som
förut utgjort rättens både form och innehåll, utan småningom öfvergått till ett i
formelt hänseende af seden oberoende, färdigbildadt och i vissa delar systematiskt
utvecklad! vetande, hvars inhemtande fordrade tid, arbete och i någon mån serskilde
naturanlag; så kunde den ur folkets midt välde domaren ej längre ensam
fullgöra sitt värf utan måste alltmera anlita rättslärde biträden, hvilka snart de
facto ledde rättsskipningen. Sedan konungamagten vunnit större utrymme, öfvergick
snart till densamma rättigheten att utse domare, livilket vanligen skedde för
lifstid och hvarigenom folkets delaktighet i rättsskipningen, ehuru den ännu länge
fortfor att till skenet ega rum, likväl i verkligheten upphörde. Härvid blefvo första
instansens domstolar jemförelsevis mest lidande, emedan dels den ursprunglig
kollegiala organisationen — vanligen af finansiella skäl — upphörde dels ock

100

det ringa anseende, som var förenadt med prsesidiet i dessa domstolar, icke medförde
någon lockelse för mera begåfvade personer att åt dem egna sin verksamhet.
Detta förhållande har hos de flesta kulturfolken fortfarit till dess vid slutet af
sista och ännu mera under det innevarande seklet äfven dessa domstolar återfått
sin kollegiala organisation, men numera af rättslärde medlemmar. Att hos oss
underdomstolarne ej kunna anses förete en kollegial organisation annat än till
namnet men ingalunda till gagnet, torde ej behöfva närmare ådagaläggas.

Den kollegiala domstolsorganisationen innefattar således icke något nytt
utan tvertom en återgång till en urgammal grundsats, den neml.: att en dom
måste vara resultatet — ej af en enda persons mening, fattad efter hemlig ''öfverläggning
med sig sjelf och således i flera hänseenden ej möjlig att kontrollera, — utan
af rådplägning emellan sjelfstänäige och lika berättigade män, hvilka ömsesidigt
kontrollera hvarandra, i ty att flera olika uppfattningar af ämnet nödvändigt måste
medföra en mera mångsidig och grundlig pröfning. Huru mycket mera bör icke
en dylik noggrannare pröfning genom domaren vara af nöden då, såsom hos oss
är händelsen, parten sjelf ofta saknar förmåga att bevaka sin rätt och rättsskipningen
således måste vara förnämligast beroende af det sätt, hvarpå domaren
fullgör sitt åliggande?

Jag har ofvan antydt såsom en ytterligare olägenhet i afseende på den
nuvarande organisationen af underdomstolarne, att göromålen svårligen kunna af
domaren sjelf medhinnas. Detta förhållande är visserligen helt och hållet relativt
efter olika personers arbetsförmåga, erfarenhet och kunskapsmått och torde derföre
ej kunna bestyrkas annorlunda än genom de fleste domares sammanstämmande
vittnesbörd. Dock torde de omständigheter: att de flesta domare nödgas
antaga och aflöna juridiskt bildade biträden samt att domarne oftast hittills erhållit
ledighet dels under sommartiden, för att kunna erhålla för helsans bevarande
nödig hvila, dels ock jemväl under andra årstider från göromål, hvilka icke
på bestämde tider kunnat medhinnas, — utvisa att mitt ofvan framställda påstående
ej är ogrundad!:. Om jag således häruti ej felat, så torde jag ej heller
synnerligen misstaga mig angående de olägenheter, som följa af nämnda förhållande.
All öfveransträngning i embetsgöromål är, enligt erfarenhetens vittnesbörd,
skadlig ej minst för samhället sjelft. Följden af ett sådant förhållande är nemligen
alltid: att individens arbetskraft hastigare aftager och hans underhåll utan
motsvarande arbete således tidigare fuller samhället till last: att arbetet i de
flesta fall ej kan skötas och ej heller blifver skott med den sorgfällighet och omtanka,
som samhället egen rätt att fordra: samt att en embetsmannakorps förlorar
mången medlem, som genom göda egenskaper kunnat verka till mycket
gagn, men under dylika förhållanden finner för sig angenämare att använda sitt
arbete inom annat verksamhetsområde, hvarest lika fördela)? kunna vinnas med
mindre ansträngande och ansvarsfullt arbete; och sådane områden gifvas numera

101

ganska många. Således, — utan att i någon mån förringa embetsmannens obestridliga
skyldighet att till samhällets nytta använda all sin tid och förmåga _

vågar jag dock anse lika obestridligt och på erfarenhet grundad!: att hvad samhället
i det hela i finansielt hänseende besparar genom ett alltför inskränkt antal
tjensteman, det uppväga i fullt matt af den skada de enskilde samhällsmedlemmarne
ofta få lida genom ett mindre omsorgsfullt handhafvande af deras angelägenheter
å tjenstemannens sida.

De brister vid nuvarande domstolsorganisation, hvilka jag sålunda ofvan
sökt angifva, synas mig icke kunna ändamålsenligt afhjelpas på annat sätt, än att
den kollegiala organisation äfven för domstolar af första instans införes, dock
endast hvad anginge svårare och i allmänhet vigtigare mål. För öfriga målen
äfvensom för hela den frivilliga rättsskipningen (jurisdictio voluntaria) torde deremot
den nuvarande organisationen kunna hufvudsakligen bibehållas. Den kollegiala
domstolsafdelningen herde omfatta ett vidsträcktare område än de nuvarande
domsagorne, erfordrar icke nödvändigt något serskild! kanske med tillhörande
tjenstemannapersonal, samt kunde derföre med ringa tillökning uti de för rättsskipningen
nu använde kostnader inrättas.

Det är i denna riktning, som reformer i domstolsinrättningen, efter min
tanke, höra åstadkommas. För att ej allt för mycket öfverskrida — möjligen
till och med missbruka — det mig lemnade förtroende, har jag nödgats inskränka
min framställning till allmänna grundsatser utan att ens söka närmare angifva de
förmer, under hvilka samma grundsatser skulle vinna tillämpning; h vil ket jag så
mycket heldre bort underlåta, som framställningen förnämligast afse!! att ådagalägga,
huru det behof af lindring i underdomarens göromål, som utgjort grunden
för komitéens öfrige medlemmars förslag i nu ifrågavarande del, herde enligt
min uppfattning i rättskipningens intresse afhjelpas.