Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag tillsjölag, lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd, lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap.Handelsbalken, lag angående ändring af 71, 73, 89, 90,117, 118 och 119 §§ Utsökningslagen (Proposition 1891:3)

N:o 3.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
sjölag, lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd,
lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap.
Handelsbalken, lag angående ändring af 71, 73, 89, 90,
117, 118 och 119 §§ Utsökningslagen samt lag angående
ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ Konkur slagen; gifven
Stockholms Slott den 23 Januari 1891.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed jemlikt 87 § Regeringsformen i
nåder föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

Ro Sjölag;

2:o Lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd;

3:o Lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. Handelsbalken;

4:o Lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§
Utsökningslagen;

5:o Lag angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ Konkurslagen.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Aug. östergren.

Bih. till Rilcsd. Brot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Håft.

Förslag

till

Sjölag.

Med upphäfvande af Sjölagen den 23 Februari 1864 tillika med alla
de särskilda stadganden, hvilka utgöra förklaring eller ändring af hvad
nämnda lag innehåller eller tillägg deri, förordnas som följer:

Första kapitlet.

Om fartyg.

1 §•

Fartyg skall anses såsom svenskt, när det antingen till minst två
tredjedelar eges af svenske undersåtar eller af svenske och norske undersåtar
i förening, eller ock tillhör ett aktiebolag, hvars styrelse har sitt
säte här i riket och består af aktieegare, de der äro svenske undersåtar.
Hufvudredare skall alltid vara svensk undersåte och bosatt här i riket.

2 §•

öfver alla svenska fartyg, hvilka äro afsedda att nyttjas till handelssjöfart
eller resandes fortskaffande och ega en drägtighet af tjugu registerton
eller derutöfver, skall föras register, innehållande för hvarje sådant
fartyg de uppgifter, som pröfvas nödiga för fartygets säkra urskiljande, så
ock tillförlitlig upplysning angående eganderätten till fartyget; skolande,

sedan fartyg i registret antecknats, derom utfärdas bevis, som bör åtfölja
fartyget.

Huru fartygsregister skall vara inrättadt och registrering ske, derom
galle hvad af Konungen förordnas.

3 §.

Har den, för hvars räkning fartyg bygges, för byggnadens verkställande
gifvit varfsegaren eller byggmästaren förskott af penningar eller
byggnadsämnen, ege han, när afhandling derom upprättats, att densamma
inteckna hos Magistraten i den stad, der byggnaden verkställes, eller, om
byggnadsorten är belägen å landet, i närmaste stad.

4 §•

Fartygs egare åligge att bestämma den ort inom riket, hvilken skall
vara fartygets hemort, samt att derom göra anmälan, om fartyget är sådant,
som jemlikt 2 § skall införas i fartygsregister hos den myndighet, hvilken
förer registret, men eljest hos Magistraten i den stad, som bestämts till
hemort, eller, om hemorten är belägen å landet, hos kronofogden i orten.
Angående hemorten skall för fartyg, hvilket bör införas i fartygsregister
anteckning ske å det i 2 § omförmälda bevis men eljest utfärdas särskildt
bevis af den myndighet, hos hvilken anmälan skett.

Har fartygs egare underlåtit att gorå sådan anmälan, som nu är sagd,
skall egarens eller, der fartyget tillhör ett rederi, hufvudredarens hemvist
anses vara fartygets hemort; finnes ej hufvudredare, räknas för fartygets
hemort den ort, der störste delegaren i fartyget eller, om flere ega de
större men sig emellan lika lotterna, endera af samme delegare har sitt
hemvist.

5 §•

Ej må andel i fartyg utan samtlige delegares medgifvande öfverlåtas
till någon, som icke är svensk undersåte, derest till följd af sådan öfverlåtelse
fartyget skulle upphöra att vara svenskt; sker det, vare öfverlåtelsen
ogild, äfven om andelen blifvit såld efter utmätning eller under konkurs.

Får utländsk man genom arf, testamente eller gifte lott i svenskt
fartyg, eller varder svensk eller norsk delegare i sådant fartyg främmande
magts undersåte, och skulle till följd af fånget eller den timade förändringen
fartyget upphöra att vara svenskt, åligge sådan delegare att till svensk
eller norsk undersåte öfverlåta så stor del i fartyget, att dess egenskap af
svenskt må kunna bevaras. Har icke inom tre månader efter det fånget
skedde eller förändringen timade sådan öfverlåtelse egt rum så ock blifvit,

der fartyget är registreradt, hos vederbörande myndighet anmäld, men
eljest öfrige delegare kungjord; ege en hvar af samme delegare låta genom
utmätningsmannen i fartygets hemort i den ordning, som för försäljning
af utmätt fartyg är föreskrifven, för egarens räkning försälja den lott i
fartyget, som, på sätt ofvan är nämndt, kommit i utländsk mans eg o.

6 §•

Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsättligt ej allenast
när iståndsättning är omöjlig eller, der iståndsättningen måste ega rum å
annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan jemväl i det fall, att fartyget
icke är värdi att iståndsättas. Uppstår fråga, huru vida fartyg efter timad
skada bör anses vara iståndsättligt eller icke, skall yttrande derom afgifvas
af besigtningsman, utsedde på sätt 41 § bestämmer.

Andra kapitlet.

Om redande i fartyg.

7 §•

Redare svare, der ej i denna lag annorlunda stadgas, personligen, det
är med allt sitt gods, för de förpligtelser, han sjelf eller genom annan
ikläder sig med afseende å fartyget.

För fordringar, hvilka grunda sig på uteblifvet, ofullständigt eller felaktigt
fullgörande af förbindelser, som redaren sjelf eller annan på grund
af redarens fullmagt ingått men hvilkas fullgörande ålegat befälhafvaren i
denna hans egenskap, så ock för de förbindelser, fartygets befälhafvare i
denna sin egenskap, men icke på grund af redarens särskilda fullmagt,
ingått, häfte redaren allenast med fartyg och frakt; dock svare redaren
personligen för besättningens fordringar på grund af hyres- och tjensteaftal,
som befälhafvaren slutit.

8 §.

För skada, som befälhafvare eller någon af besättningen genom fel
eller försummelse i tjensten tillskyndar annan, häfte redaren med fartyg
och frakt; vållas skada af någon, som, utan att tillhöra besättningen, på
grund af redares eller befälhafvares uppdrag förrättar skeppstjenst eller
utför arbete om bord, vare lag samma.

Hvad redare sålunda nödgas utgifva ege han söka åter af den, som
vållat skadan.

9 §•

Aro flere redare i ett fartyg, svare eu hvar allenast i förhållande till
sin lott i fartyget för sådana rederiets förbindelser, för hvilka redare svarar
personligen.

10 §.

För rederi skall utses en hufvudredare.

I sak, som angår rederiet, må hufvudredaren sökas. År hufvudredare
ej vald, ege den, som vill söka rederiet, instämma hvilken han vill af redarne
att för rederiet svara.

11 §•

I förhållande till tredje man ege hufvudredaren i kraft af sitt uppdrag
sluta alla af handlingar och ingå alla förbindelser, hvilka rederirörelsen
vanligen medför; han ege sålunda antaga och afsätta befälhafvare samt
meddela honom föreskrifter, uppbära medel, som för rederiets räkning inflyta,
äfvensom företräda rederiet inför rätta. Utan särskildt bemyndigande
ege hufvudredaren icke upplåna penningar i rederiets namn eller sälja
eller förpanta fartyget eller derå taga försäkring.

Har rederiet genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, hvilken
sålunda tillkommer hufvudredaren, vare rederiet ej berättigadt att åberopa
sådan inskränkning mot tredje man i annat fall, än då denne ej varit i
god tro.

12 §.

Beslut i rederiets angelägenheter må ej af redarne fattas utan vid allmänt
sammanträde, dertill kallelse blifvit i tidning inom orten minst åtta
dagar förut kungjord eller annorledes delgifvits samtlige redarne. Uteblifver
redare från sammanträde, nöje han sig åt de närvarandes beslut.

Vid omröstning beräknas hvarje redares röstetal efter den andel, han
eger i fartyget, och galle såsom beslut hvad de säga, hvilkas andelar tillsamman
stagna äro de största. Hafva vid val af hufvudredare två eller
flere erhållit röster för lika andelar hvardera, skilje lotten dem emellan,
men eljest galle vid lika röstetal den mening, hufvudredaren omfattar.
Beslut, som strider mot gällande rederiaftal eller angår ämne, hvilket faller
utom rederiets ändamål, vare ej gällande utan att det af samtlige redarne
biträdes.

Vid sammanträde skall föras protokoll, hvilket derefter hos hufvudredaren
förvaras. Af protokollet ege en hvar redare rätt att taga afskrift.

13 §.

I förhållande till medredare galle om hufvudredarens befogenhet att
å rederiets vägnar handla hvad allmän lag stadgar om syssloman. Der
ej tvingande omständigheter hindra, åligge honom att till öfverläggning
sammankalla medredarne eller annorledes inhemta deras föreskrift, när
vigtiga angelägenheter förekomma, såsom när fråga uppstår om väsentlig
förändring med afseende å den fart, hvari fartyget användes, befälhafvares
antagande eller afskedande eller betydligare reparation å fartyget.

14 §.

Hufvudredaren kan när som helst skiljas från sin befattning genom
beslut af redarne i den ordning, 12 § bestämmer; eger han sjelf hälften i
fartyget eller derutöfver, må domstol på medredares käromål skilja honom
från befattningen, om giltiga skäl dertill äro.

15 §.

Hufvudredaren skall föra särskild räkenskap öfver förvaltningen af rederiets
angelägenheter och för denna afgifva redovisning inför rederiet.
Der ej af rederiet annorlunda beslutes, skall redovisning afgifvas för kalenderår,
inom en månad efter dess utgång.

16 §.

Redovisning skall afgifvas å sammanträde, dertill redarne kallats på
sätt 12 § bestämmer, och skola vid sammanträdet räkenskaperna till granskning
framläggas.

Vill redare klandra redovisning, göre det genom stämning inom sex
månader efter det redovisningen afgafs; försittes den tid, hafve redare
sin rätt till klander förlorat.

17 §•

Till bestridande af de utgifter, som af rederirörelsen påkallas, åligge
en hvar redare att i mån af behof bidraga i förhållande till sin andel i
fartyget. Försummar redare att vid anfordran erlägga beslutet bidrag och

varder detta af hufvudredaren eller annan redare förskjutet, vare den försumlige
skyldig att å förskjutna beloppet erlägga ränta efter åtta procent
om året, tills betalning sker, äfvensom ersätta kostnaden för den försäkring,
som förskottsgifvaren må hafva tagit till sin säkerhet. Borgenären
njute för sin fordran panträtt i den försumliges andel i fartyget och förmånsrätt
till betalning efter hvad i 17 kap. Handelsbalken sägs; ege ock,
i afräkning å sin fordran, i den försumliges ställe uppbära den utdelning,
som på dennes andel belöper.

Den här stadgade panträtt och förmånsrätt upphör, derest icke genom
stämning betalning sökes inom ett år efter det fordringen uppkom. ,

18 §.

Beslutes ny resa eller reparation af fartyget efter slutad resa, ege redare,
- som ej deltagit i beslutet, utan lösen afstå sin lott i fartyget till
öfrige redare och dermed blifva befriad från gäldande af tillskott för beslutets
verkställande. Den, som vill sålunda afstå sin lott i fartyget, göre
derom skriftlig anmälan hos hufvudredaren inom tre dagar efter det beslutet
fattades eller, om han då icke var tillstädes, efter det han erhöll
del af beslutet. Den afträdda lotten skall fördelas mellan öfrige redare
efter förhållandet mellan deras andelar i fartyget.

År å den afträdda lotten tagen försäkring, gällande för tiden efter
dess afträdande, vare öfrige redare förbundne att mot försäkringens öfvertagande,
en för alla och alla för en, gälda motsvarande andel af premien.

19 §j

Vinst och förlust, som af rederirörelsen uppkommer, skall fördelas å
redarne i förhållande till en hvars andel i fartyget.

Finnes enligt afgifven redovisning j öfverskott, skall detta till redarne
utdelas i den mån, sådant kan ske utan hinder för nödiga utgifters bestridande.

20 §.

Ej må rederi brytas derföre att lott i fartyget genom arf, köp eller
annorledes öfvergår till annan man, eller att redare förklaras omyndig
eller försättes i konkurs.

21 §.

Öfverlåter redare sin lott i fartyget till annan man, inträder nye
egaren strax i en redares alla rättigheter och förpligtelser mot medredarne.

Hvad rederiet, förrän öfverlåtelsen skedde, lagligen gjort och beslutit vare
jemväl mot nye egaren gällande; häftar öfverlåtaren för oguldet tillskott
till rederirörelsen, ege medredare jemväl mot nye egaren rätt att
afräkna sådan fordran å den utdelning, som belöper å den öfverlåtna
skeppslotten. I förhållande till tredje man svare nye egaren såsom redare
för de förbindelser, rederiet ingår efter det öfverlåtelsen skett.

Det åligge öfverlåtaren att hos hufvudredaren eller hos samtlige medredarne
göra anmälan om öfverlåtelsen och tillika styrka, att denna blifvit
af nye egaren godkänd; innan sådan anmälan skeft, ege öfverlåtaren icke
mot medredarne åberopa den skedda öfverlåtelsen till sitt fredande från
ansvarighet. Mot tredje man må öfverlåtelsen icke åberopas i annat fall,
än då denne icke varit i god tro.

År fartyget infördt i fartygsregister skall, efter det anmälan om öfverlåtelsen
skett hos den myndighet, hvilken förer registret, samma myndighet
ofördröjligen låta i allmänna tidningarne kungöra öfverlåtelsen. Sedan
sådant kungörande skett, skall öfveidåtelsen anses hafva kommit till tredje
mans kännedom, der ej af omständigheterna framgår, att han hvarken haft
eller bort hafva kunskap derom.

22 §.

De redare, hvilka tillsammans ega mer än hälften i fartyget, må besluta,
att rederiet skall upplösas.

Der någon redare det yrkar, skall rederiet upplösas:

1. om fartyget till följd af förändring i de förhållanden, 1 § omförmäler,
utan redarens åtgärd eller samtycke upphört att vara
svenskt och på grund deraf blifvit affördt ur fartygsregistret;

2. om hufvudredaren blifvit genom domstols beslut skild från befattningen,
såsom i 14 § sägs;

3. om redaren kan visa, att rederiet förvaltas på sådant sätt, att
hans rätt derigenom kränkes; eller

4. om, när fartyget efter slutad resa befinner sig å ort inom riket,
rederiets gäld finnes öfverstiga dess tillgångar.

Kunna i sist omförmälda fall partérne icke enas om det värde, hvartill
fartyget bör beräknas, skall värdet bestämmas af besigtningsman, utsedde
i den ordning, 41 § stadgar.

23 §.

Varder rederi upplöst, skall fartyget försäljas genom offentlig auktion.
Kunna ej redarne enas om orten, der auktionen skall ega rum, eller om
vilkoren för försäljningen, skall tvisten afgöras af skiljemän.

Tredje kapitlet.

Om fartygs befälhafvare.

* 24 §.

Redare, som har större del i fartyget än hälften, ege rätt att öfvertaga
fartygets förande, om han dertill är behörig; kan ej öfverenskommelse
träffas om lönevilkorén, skola dessa bestämmas af skiljemän.

25 §.

Befälhafvaren ege antaga och afskeda besättningen. Han må icke i
tjenst antaga någon för tid, under hvilken denne, befälhafvaren veterligen,
är förbunden att tjena å annat fartyg.

26 §.

Befälhafvaren skall, innan resa anträdes, tillse, att fartyget är i sjövärdigt
skick för resan, fullständigt utrustadt, behörigen bemannad! och
tillräckligen försedt med proviant, vatten, läkemedel samt, der fartyget är
ångfartyg, med kol och öfriga för maskinens drift nödiga ämnen, äfvensom
att nödiga signalapparater, bergningsredskap, sjökort och nautiska instrument
finnas om bord. Honom åligge ock tillse, att ej större last intages,
än fartyget kan beqvämligen bära och rymma, att gods, som inlastas,
behörigen stufvas, att fartyget är försedt med allt hvad till lastens betryggande
erfordras, såsom garnering, stöttor, underlag och skott, samt att
skeppsluckorna behörigen tillslutas och skalkas. Kan däckslast lämpligen
föras, bör den vara försedd med stöttor och så anbragt, att den icke väsentligen
försvårar fartygets manövrering. Går favtyget i barlast, har befälhafvaren
att tillse, det barlasten är lämplig och tillräcklig samt så anbragt,
att den icke må förskjuta sig under resan.

27 §.

Befälhafvaren skall hafva om bord å fartyget alla nödiga skeppshandlingar
äfvensom ett exemplar af denna lag och af den för besättningar å
svenska handelsfartyg faststälda spisordning.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Håft.

28 §.

Utan redarens samtycke må befälhafvare!! icke i kajutan eller i andra
rum, hvilka icke äro afsedda för last, medtaga handelsvai-or för egen eller
annans räkning; sker det, skall befälhafvaren erlägga frakt för godset samt,
efter pröfning af skiljemän, ersätta den skada och förlust, som må hafva
tillskyndats redaren.

29 §.

Befälhafvaren må icke lemna fartyget utan att gifva styrmannen eller,
om denne icke är tillstädes, annan af besättningen nödig underrättelse och
föreskrift. När fartyget icke ligger förtöjdt i hamn eller eljest å säker
ankarplats, må befälhafvaren icke, utan att sådant är nödvändigt, lemna
fartyget, äfven om lots är om bord; är fara för hand, må han icke vara
borta från fartyget.

30 §.

Nödgas befälhafvaren af sjukdom eller annan tvingande anledning att
under resa lemna tjensten, bör redaren derom ofördröjligen underrättas.
Kan icke redarens föreskrift utan olägenhet afvaktas, åligge befälhafvaren
att, å utrikes ort så vida ske kan efter rådplägning med svensk konsul,
uppdraga åt styrmannen eller annan skicklig och pålitlig man att tills vidare
föra fartyget, öfvergifver befälhafvaren fartyget eller kan han icke, när
han måste lemna befälet, vidtaga anordning för resans fortsättande, ege å
utrikes ort konsul förordna befälhafvare.

31 §.

Befälhafvaren skall tillse, att lastning och lossning behörigen fortskyndas
och att fartygets afresa, sedan last intagits eller lossats, icke fördröjes.
Under resa må han icke utan nödtvång afvika från vanlig väg
eller göra uppehåll, der det icke sker för att bispringa menniskor, som
äro stadda i sjönöd; allenast för bergande af annat fartyg eller af gods må
uppehåll icke göras, der icke bergningen kan utföras utan äfventyr för
fartyget och utan märkligt men för redare eller annan, hvars rätt och
bästa det tillhör befälhafvaren att bevaka.

32 §.

Befälhafvaren skall under resa göra hvad i hans magt står för att
hålla fartyget i sjövärdigt skick. Har fartyget grundstött eller har eljest

någon händelse inträffat, hvaraf skada kan antagas hafva uppstått, åligge
befälhafvaren att, så snai’t fartyget anländt till ort, der undersökning kan
ega rum, derom foga anstalt.

33 §.

Befälhafvaren åligge att göra sig underrättad om de, skeppsfarten rörande,
påbud och föreskrifter, som äro gällande å de orter, hvilka han
under resan skall anlöpa. I händelse af krig eller blokad bör han söka
upplysning om hvad han till fartygets och lastens säkerhet har att iakttaga.

34 §.

Befälhafvaren vare pligtig att till sådant antal och mot den betalning,
som af Konungen fastställes, till bestämmelseorten eller annan hamn, som
fartyget under resan skall anlöpa, medtaga svenskt sjöfolk, hvars hemsändande
det åligger konsulerna att besörja. Samma förbindelse ege ock
rum i afseende å norskt sjöfolk, så länge motsvarande bestämmelse är
gällande i Norge.

Sjöfolk, som sålunda hemsändes, vare pligtigt att i afseende å ordning
och skick om bord iakttaga allt hvad besättningen åligger samt att,
der det finnes nödvändigt, biträda vid skeppsarbetet.

35 §.

A alla segelfartyg, hvilka ega en drägtighet af femtio ton eller derutöfver,
så ock å alla ångfartyg skall, när de afgå till andra orter utom riket, än
de vid Östersjön belägna samt orter i Danmark och Norge på denna
sidan om Skagens fyr och Lindesnäs, föras skeppsdagbok; å ångfartyg
skall dessutom, såsom bihang till skeppsdagboken, föras särskild maskindagbok.

Dagboken, hvilken upprättas efter ett af Konungen faststäldt formulär,
tillhandahålles af sjömanshuset i afgångsorten.

36 §.

Skeppsdagboken föres af befälhafvaren eller, under hans tillsyn och
ansvar, af styrmannen; maskindagboken föres, likaledes under befälhafvarens
tillsyn och ansvar, af maskinisten. Anteckningarne i dagboken skola göras
efter tidsföljden, i hamn för hvarje dygn och till sjös för hvarje vakt;
hvad under en vakt förekommer må tills vidare upptecknas å en kladd,
men det antecknade skall före dygnets utgång införas i dagboken.

Dagboken skall föras med ordning och tydlighet; hvad deri blifvit
infördt må icke utplånas, öfverstrykas eller på annat sätt göras oläsligt,
utan bör, i händelse origtig anteckning skett, rättelse införas å vederbörligt
ställe i dagboken.

37 §.

I skeppsdagboken böra noggranna uppgifter införas om allt, som under
resan förefaller och hvarom kännedom kan vara till nytta för redare, lastegare,
försäkringsgifvare eller annan, hvars rätt kan vara beroende af
resans utgång. Deri bör sålunda antecknas:

1. när besättningen inträder i tjenst och derifrån afgår; när proviant
och vatten tagas om bord; när lastning eller lossning börjar och slutar,
eller arbetet afbrytes, samt huru mycket för hvarje dag inlastas eller
lossas; när barlast intages, dennas beskaffenhet och vigt samt huru den
är anbragt; om och i hvilken utsträckning främmande arbetsbiträde användes;
fartygets djupgående för och akter då det lemnar hamn, så ock
i allmänhet det skick, hvari fartyget och dess redskap befinnas, samt lastens
beskaffenhet och tillstånd äfvensom, när däckslast intages, dennas
mängd och höjd; kompassernas justering och dervid befunna devotion;
när fartyget afgår från och ankommer till eller förflyttas inom hamn;
vind och väderlek, barometerstånd, ström, kurs, fart, segelföring och tillryggalagd
väglängd; lyktföring, lödningar, pejlingar och observationer
samt de för hvarje dygn gjoi’da ortbestämningar; när och hvar lots tages
om bord och lemnar fartyget; huru ofta pumpning eger rum, huru länge
hvarje gång dermed fortsättes och hvilken arbetsstyrka dervid användes
samt hvilken vattenhöjd iakttages vid pumparne;

2. när skeppsråd hålles, de dervid yttrade meningar och de beslut,
befälhafvaren fattar; börande de, hvilka med befälhafvare!! deltagit i
skeppsrådet, med sin underskrift bestyrka anteckningens rigtighet;

3. när någon af besättningen insjuknar, dör eller rymmer; när befälhafvaren
finner nödvändigt att nedsätta besättningens kost, som i 45 § sägs;
när någon begår brott eller gör sig skyldig till fel eller försummelse i tjensten,
samt hvad vid förhör, som med anledning deraf hålles, förekommer;

4. när ofall träffar fartyg eller last, under angifvande tillika af anledningen
till olyckan, dermed sammanhängande omständigheter samt den
åtgärd, som vidtages.

I maskindagboken skall uppgifvas förrådet af kol och öfriga för maskinens
drift nödiga ämnen vid fartygets afgång från hamn, kolförbrukningen
för hvarje dygn samt i öfrigt allt, som rör maskinens gång och
skötsel.

38 §.

Varder dagbok under resa fullskrifven eller af annan anledning icke
användbar, åligge befälhafvaren att, om fartyget befinner sig i svensk
hamn, anmäla sig hos ombudsmannen vid dervarande eller närmaste sjömanshus
till erhållande af ny dagbok; är fartyget å utrikes ort, skall befälhafvaren
i öfverensstämmelse med det faststälda formuläret upprätta ny
dagbok och vid fartygets ankomst till hamn, der svensk konsul finnes, för
denne förete dagboken, hvilken skall af konsuln genomdragas och förses
med embetssigill jemte intyg om sidornas antal. När ny dagbok sålunda
utfärdas eller för konsul uppvisas, skall befälhafvaren tillika förete den
förra dagboken; och meddele vederbörande sjömanshusombudsman eller
konsul, omedelbart efter den deri sist införda uppgift, intyg derom att dagboken
blifvit uppvisad och att ny sådan blifvit lör fartyget utfärdad. Kali
befälhafvaren icke förete den förra dagboken, skall anledningen uppgifvas
och anteckning derom ske i den nya dagboken.

39 §.

Dagbok, som icke vidare må för anteckning användas, skall, så snart
ske kan, inlemnas till sjömanshuset i fartygets hemort att der förvaras.

40 §.

Inträffar å lastnings- eller lossningsort eller under resa någon händelse,
som vållar skada å fartyg eller last eller som skäligen kan antagas
hafva sådan skada till följd, eller har genom olyckshändelse någon om
bord ljutit döden, eller har till följd af sammanstötning med annat fartyg
å detta timat sådan skada eller olycka, som nyss är sagd, skall befälhafvaren
afgifva sjöförklaring angående händelsen.

Inom riket afgifves förklaringen inför Rådstufvurätt i stapelstad; och
åligge det befälhafvaren att, om olyckan inträffade eller skadan upptäcktes
medan fartyget låg i hamn, der sjöförklaring kunde ega rum, inom utgången
af nästa dag, men eljest så snart ske kan, hos Rättens ordförande
anmäla sig till förklarings afgifvande. Sådan anmälan skall göras skriftligen
och vara åtföljd af ej mindre eu fullständig afskrift af allt hvad
angående händelsen antecknats i dagboken eller, der dagbok icke förts å
fartyget eller den gått förlorad, en skriftlig framställning af den timade
olyckan, än äfven uppgift å hela besättningen och de personer, hvilka
antagas kunna lemna upplysning i saken, samt, så vidt ske kan, å de personer,
hvilka saken kan angå, eller deras ombud.

Å utrikes ort skall befälhafvare:*, så snart ske kan, afgifva förklaringen
inför den myndighet, som derstädes är behörig att upptaga sådan förklaring,
eller ock inför svensk konsul; åliggande det befälhafvaren att för
svenske konsuln å den ort, der förklaringen afgifves, eller, om der icke
finnes sådan tjensteman, för den svenske konsul, som under resan först
anträffas, uppvisa dagboken och taga konsulns intyg om uppvisandet.

41 §.

Har fartyget genom inträffad olyckshändelse under resa lidit skada,
som föranleder betydligare reparation eller längre uppehåll, åligge befälhafvaren
att anordna besigtning af fartyget. Besigtningsmännen skola ej
mindre uppskatta den genom olyckshändelsen uppkomna skada och värdet
af fartyget i skadadt skick, än äfven afgifva yttrande angående de åtgärder,
som för skadans botande böra vidtagas, samt beräkna derför nödig kostnad.
Verkställes reparation, bör, sedan denna afslutats, genom ny besigtning utrönas,
huru vida fartyget är i det skick, att den tilltänkta resan kan företagas.

Har lasten under resa lidit betydligare skada genom sjöolycka, hårdt
väder eller dylikt, eller förekommer anledning att lasten är i sådant tillstånd,
att särskild åtgärd för dess bevarande erfordras, eller är på grund
af skada å fartyget lossning nödvändig, skall befälhafvaren anordna besigtning
af lasten. Finnes lasten vara skadad, skola besigtningsmännen utlåta
sig angående den orsak, som kan antagas hafva vållat skadan, samt
föreslå de åtgärder, som böra vidtagas.

Besigtningsman förordnas af Magistrat eller, der fartyget finnes utom
stads område, af kronofogden i orten. Utom riket skall befälhafvaren begära
förordnande för besigtningsman hos den myndighet, som enligt lag
eller sed å den ort, der besigtningen skall ega rum, är behörig, eller ock hos
svensk konsul; finnes fartyget å ort, der enligt gällande sed besigtningsmän
icke af offentlig myndighet förordnas, inhemta befälhafvaren yttrande
af sakkunnige män.

42 §.

Förekommer anledning att gods under resa tagit skada, bör befälhafvaren,
förrän godset till lastemottagaren utlemnas, låta genom tillkallade
besigtningsmän, som i 332 § andra stycket sägs, besigtiga godset;
kan fråga uppstå derom att skadan må hafva vållats genom felaktighet vid
stufning, garnering eller ^kalkning af luckorna eller genom annat dylikt
fel, bör befälhafvaren tillkalla besigtningsmän att närvara redan vid
luckornas öppnande och godsets undersökning.

43 §.

Råkar fartyg i sjönöd, vare befälhafvare!] pligtig att göra allt hvad i
hans magt står för dess bevarande och må icke öfvergifva det, så länge
hopp om dess räddning finnes. År räddning omöjlig och faran så hotande,
att han nödgas öfvergifva fartyget, åligge honom att i synnerhet sörja för
dagbokens och skeppshandlingarnes bevarande äfvensom att draga försorg
om bergning af fartyg och gods och att dertill söka anskaffa nödigt biträde.

Eger bergning rum, har befälhafvaren att leda bergningsarbetet, der
icke sådant genom ortens lag är honom förbjudet eller genom aftal om
bergningen förhindras. Öfver allt, som bergås, så ock öfver antalet af
manskap, som vid bergningen och vid godsets forsling till upplagsställe
medverkar, samt det dervid utförda arbete före befälhafvaren, sjelf eller
genom styrmannen, noggranna anteckningar; vare ock skyldig att granska
och genom sin påskrift till rigtigheten bestyrka alla för bergningen afgifna
kostnadsräkningar.

Befälhafvaren läte, så snart ske kan, anordna besigtning, i den ordning
41 § bestämmer, af fartyget och af det bergade godset och sörje för
att detta sättes under lämplig vård.

44 §.

Befälhafvaren skall behandla sina underordnade så, som en god husfader
anstår, och vid anordnande af det arbete, som erfordras, så vidt ske
kan, taga hänsyn till eu hvars ställning i tjensten; kroppslig aga må han
ej tilldela någon, som fy It aderton år.

Befälhafvaren läte sig angeläget vara, att bön och gudstjenst om bord
icke försummas; å söndagar eller andra här i riket brukliga helgdagar må
han icke ålägga besättningen annat arbete, än sådant, som tarfvas för
fartygets säkerhet och manövrering, maskinens drift ocli skötsel, seglens
torkning, erforderlig båttjenst, vanlig rengöring om bord samt kostens tillredning,
eller som eljest icke kan tåla uppskof.

45 §.

Befälhafvaren skall tillse, att besättningen erhåller god och tillräcklig
kost i enlighet med den för besättningar å svenska handelsfartyg faststälda
spisordning. Finner befälhafvaren under resa nödvändigt att nedsätta kosten,
ege han rätt dertill; dock skall besättningen derför undfå skälig ersättning,
hvilken i händelse af tvist bestämmes af skiljemän.

46 §.

Dör sjöman under det han är i tjenst, besörje befälhafvaren om hans
begrafning'', så ock om uppteckning af hvad han å fartyget efterlemnat.
Kan ej qvarlåtenskapen genast aflemnas till delegarne i boet eller till
annan för deras räkning, och kan den ej heller utan skada eller olägenhet
behållas om bord till dess sådant aflemnande kan ega rum, bör befälhafvaren
antingen öfverlemna den till närmaste svenske konsul eller på lämpligt
sätt låta försälja densamma; för hvilket han efter återkomsten till
svensk hamn har att redovisa inför ombudsmannen vid sjömanshuset i
fartygets hemort.

47 §.

Begår någon, som är å fartyget anstäld eller medföljer såsom passagerare,
när fartyget icke befinner sig i svensk hamn, brott af den art, att
svårare straff än fängelse derå kan följa, skall befälhafvaren, der icke
brottet af ortens myndighet beifras, i närvaro af två de bäste männen om
bord hålla förhör med den brottslige och dervid jemväl söka erhålla all den
upplysning angående brottet, som af besättningen eller af andra personer kan
lemnas. Hvad vid förhöret förekommer skall skriftligen upptecknas och
det antecknade, sedan det blifvit för de närvarande uppläst, till rigtigheten
bestyrkas genom deras underskrift. Föres dagbok om bord, skall anteckningen
ske i denna.

Befälhafvaren skall tillse, att den brottslige icke lemnar fartyget, och
ege för sådant ändamål, der det pröfvas nödigt, hålla honom i flingsligt
förvar om bord till dess han kan till konsul eller till polismyndighet här i
riket öfverlemnas; befälhafvaren vare dock ansvarig, att den brottslige ej
behandlas strängare än nödigt är.

48 §.

1 förhållande till tredje man ege befälhafvaren i denna sin egenskap,
när fartyget befinner sig utom hemorten, för redarens räkning sluta aftal
och ingå förbindelser angående allt sådant, som afser resans utförande,
såsom fartygets utrustning, proviantering och underhåll, äfvensom att bortfrakta
fartyget och att å redarens vägnar kära i mål, som angå fartyget.

I fartygets hemort ege befälhafvaren icke utan särskilt bemyndigande
ingå annat aftal för redarens räkning, än angående besättningens förhyrande.

49 §.

Uppstår, när fartyget befinner sig utom hemorten, behof af penningar
för ändamål, som i 48 § är sagdt, ege befälhafvare!! anskaffa nödiga
medel genom lån eller genom att sälja af redarens gods eller af lasten.

Har befälhafvaren utan laga anledning upptagit lån eller verkstält
försäljning, eller har han upptagit större lån eller sålt mer, än behofvet
kräfde, vare det utan verkan till förringande af långifvares eller köpares
rätt, der lånet upptagits eller försäljningen skett under sådana omständigheter,
att långifvaren eller köparen må antagas hafva varit i god tro.

50 §.

Utan redarens samtycke må befälhafvaren icke försälja fartyget i
annat fall, än när fartyget efter vederbörlig besigtning blifvit förklarad!,
icke vara iståndsättligt. Försäljningen skall i ty fall ske genom offentlig
auktion.

51 §.

Har redaren genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, som
enligt 48, 49 och 50 §§ tillkommer befälhafvaren i denna hans egenskap,
må sådan inskränkning icke åberopas mot tredje man i annat fall, än när
denne icke varit i god tro.

52 §.

Befälhafvaren skall under resans fortgång gifva redaren underrättelse
om fartygets tillstånd, resans förlopp, derunder slutna aftal och ingångna
förbindelser samt angående allt, hvarom kännedom eljest kan vara till
nytta för redaren. Innan åtgärder af vigt vidtagas, bör han, der omständigheterna
det medgifva, inhemta föreskrift af redaren sjelf eller det ombud,
denne anvisat. Erfordras penningar för fartygets behof och kan icke redarens
föreskrift afvaktan, åligge befälhafvaren att till medlens anskaffande
anlita den utväg, som för redaren är förenad med minsta uppoffring; ej
må han utan i yttersta nödfall föryttra något af lasten.

53 §.

Befälhafvaren skall under resan hafva noggrann vård om lasten samt
i öfrigt iakttaga lastegarens rätt och bästa.

Bih. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Håft.

54 §.

I inhållande till tredje man ege befälhafvaren i denna sin egenskap
att under resan för lastegarens räkning ingå förbindelser angående allt
sådant, som afser lastens bevarande eller vidare fortskaffande, så ock att
å lastegarens vägnar kära i mål, som angå lasten. Uppstår behof af penningar
för ändamål, som nyss är sagdt, ege han anskaffa nödiga medel
genom lån eller genom att sälja af lasten; och galle i ty fall hvad i 49 §
stadgas angående lån och försäljning för fartygets behof.

För de förbindelser, befälhafvaren sålunda för lastegaren ingår, häfte
denne allenast med det inlastade godset.

55 §.

Finnes last vid derå jemlikt 41 § anstäld besigtning vara i det tillstånd,
att den icke utan fara för förskämning kan förvaras, ege befälhafvaren
försälja lasten; har fartyget förolyckats eller förklarats icke vara
iståndsättligt, må, ändå att godset utan skada kan förvaras, försäljning
ega rum, der vid besigtningen utrönes, att kostnaden för godsets förvarande
eller fortskaffande till bestämmelseorten skulle blifva alltför hög.

56 §.

Har lastegare genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, som
enligt 54 och 55 §§ tillkommer befälhafvaren i denna hans egenskap, må
sådan inskränkning icke åberopas mot tredje man i annat fall, än när
denne icke varit i god tro.

57 §.

Innan befälhafvaren för lastens behof upptager lån eller försäljer något
af godset eller eljest vidtager särskild åtgärd för lastegarens räkning, bör
han, så vida ske kan, inhemta föreskrift af lastegaren eller det ombud,
denne anvisat.

Har fartyget förolyckats eller förklarats icke vara istånd sättligt, åligge
befälhafvaren, der lastegaren icke har ombud på stället och hans föreskrift
icke kan afvaktas, att, efter omständigheterna, antingen mot den lindrigaste
frakt, som kan betingas, försända godset med annan lägenhet till bestämmelseorten
eller låta upplägga eller försälja godset.

Försäljning af last bör, så vida ske kan, eg a rum å offentlig auktion.

58 §.

Befälhafvare!! svare icke för de förbindelser, han i denna sin egenskap
å redares eller lastegares vägnar ingått.

59 §.

Befälhafvaren vare pligtig att ersätta all skada och förlust, som genom
hans fel eller försummelse tillskyndas redare eller lastegare; har han i ty
fall handlat efter redarens föreskrift, ege han icke mot lastegaren åberopa
sådan föreskrift till sitt fredande från ansvarighet. Har åtgärd vidtagits
på grund af beslut, som i skeppsråd fattats, vare befälhafvaren ensam ansvarig
för åtgärden.

60 §.

När fartyget efter slutad resa ankommit till hemorten, så ock eljest när redaren
det äskar, skall befälhafvaren afgifva redovisning. Vill redaren klandra
redovisning, göre det genom stämning inom sex månader efter det han mottog
densamma; försittes den tid, hafve redaren sin rätt till klander förlorat.

I redovisning skall befälhafvaren föra redaren till godo all särskild
godtgörelse, som han erhållit af befraktare, lastegare, leverantörer eller andra,
med hvilka han i sin egenskap af befälhafvare haft att skaffa, der han icke
fått redarens uttryckliga medgifvande att den behålla.

61 §.

Befälhafvaren kan när som helst skiljas från sin befattning. År han
sjelf delegare i fartyget till mer än hälften, ege domstol på medredares
käromål skilja honom från befattningen, om giltiga skäl dertill äro.

Har befälhafvaren, utan att öfverskrida sin befogenhet, sjelf iklädt sig
förpligtelser för fartygets eller lastens behof, vare han ej skyldig att lemna
befälet förrän säkerhet blifvit stäld för hvad han på grund af sådan förpligtelse
kan komma att utgifva.

62 §.

År befälhafvare icke antagen för bestämd resa eller för bestämd tid
och innehåller icke heller eljest tjensteaftalet någon bestämmelse om hans
rätt att lemna tjensten, skall han qvarstanna i tjenst till dess fartyget
ankommit till svensk hamn, der resan slutar; dock ege han, der han varit
i tjenst tre år utan att fartyget under tiden slutat någon resa i svensk
hamn, rätt att lemna fartyget vid pågående resas slut, så vida han förut

uppsäger tjensten i så god tid, att redaren erhåller nödigt rådrum för anskaffande
af befälhafvare i hans ställe. Förordnar redaren, när befälhafvaren
sålunda uppsäger tjensten, att fartyget från den ort, der denne egde
lemna tjensten, skall återvända till hemlandet, vare befälhafvaren pligtig
att föra fartyget dit, äfven om last förut skall intagas å den ort, der han
egde lemna fartyget, samt derefter utlossas i hamn under resan.

Skall last lossas i hamn, der befälhafvaren, efter ty nu är sagdt, eger
frånträda tjensten, må han icke lemna fartyget förrän lossningen afslutats.

Försäljes fartyget till utländsk man eller upphör det annorledes att
vara svenskt, ege befälhafvaren strax frånträda tjensten.

63 §.

Afskedas befälhafvare på grund af oduglighet eller försummelse i
tjensten, ege han åtnjuta hyra allenast för den tid, han varit i tjenst.

Lag samma vare, der befälhafvare afskedas derföre att resan inställes
till följd af krig, blokad, embargo, ut- eller införselförbud, ishinder eller
skada, som gör fartyget odugligt för resan, eller derföre att fartyget af
sådan anledning för längre tid uppehälles i afgångshamnen eller under resa.

Förolyckas fartyget, eller varder det efter timad skada förklaradt icke
vara iståndsättligt, eller uppbringas det och prisdömes, eller tages det af sjöröfvare,
upphöre tjensteaftalet att vara gällande och befälhafvaren erhålle hyra
till och med den dag, då tjenstgöringen upphörde; dock åligge honom att efter
timad sjöolycka, mot åtnjutande af skälig godtgörelse, qvarstanna å olycksstället
till dess de fartyget och lasten rörande angelägenheter blifvit ordnade.

64 §.

Afskedas befälhafvare på grund af skada eller sjukdom, som gör honom
oförmögen att föra fartyget, erhålle han hyra för tiden intill afskedandet.

För skada eller sjukdom, som befälhafvaren utan eget vållande ådrager
sig medan han är i tjenst, ege han åtnjuta vård på redarens bekostnad,
jemväl efter det han lemnat tjensten, dock icke under längre tid efter afskedandet
än fyra veckor, om han afskedas här i riket eller å utrikes ort,
der han enligt aftal skulle lemna tjensten, men eljest åtta veckor.

65 §.

Afskedas befälhafvare utan att sådant skäl, som i 63 eller 64 § omförmäles,
dertill föranledt, ege han, derest han antagits för viss resa eller
viss tid eller tjensteaftalet eljest innehåller bestämmelse angående tjenste -

tidens längd, tillgodonjuta den hyra, som genom aftalet tillförsäkrats
honom; innehåller aftalet icke någon bestämmelse om tjenstetidens längd
och afskedas befälhafvaren annanstädes än i svensk hamn, der han jemlikt
62 § egde erhålla entledigande, ege han, utöfver hvad af hans hyra redan
är förtjent, undfå sådan för en månad, om han afskedas i hamn här i riket
eller i utländsk hamn vid Östersjön eller Nordsjön, för två månader, om
afskedandet eger rum i annan europeisk hamn, samt för tre månader, om
det sker i hamn utom Europa; dock att i sådant hänseende de vid Medelhafvet,
Svarta hafvet och Azowska sjön utom Europa belägna hamnar
räknas lika med europeiska.

Lag samma vare, der befälhafvare lemnar tjensten derföre att fartyget
upphört att vara svenskt.

66 §.

I de fall, 65 § omförmäler, ege befälhafvaren, derest han lemnar
tjensten å annan ort, än der han jemlikt tjensteaftalet egde erhålla entledigande,
undfå godtgöi’else för den kostnad, som beräknas åtgå för resa
till förhyrningsorten, om han antagits här i riket, men eljest till fartygets
hemort, äfvensom för underhåll under resan. Lag samma vare, der befälhafvare
å utländsk ort afskedas af anledning, som i 63 § andra stycket
sägs, eller han å sådan ort för sjukdom qvarlemnats, så vida redaren enligt
64 § var pligtig att bekosta hans vårdande.

Har fartyget å utländsk ort förolyckats eller tagits af sjöröfvare eller
efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt, eller har fartyget
efter uppbringning förklarats för god pris och var icke, när fartyget sist
lemnade hamn, krigets utbrott der kändt eller eljest befälhafvaren kunnigt,
skall här omförmälda kostnad gäldas af allmänna medel.

67 §.

Dör befälhafvare medan han är i tjenst, utgår hyran till dödsdagen;
förolyckas fartyget med man och allt, utan att upplysning kan vinnas om
tiden, då olyckan inträffade, skall vid beräknande af den hyra, som i ty
fall bör utgå, olyckan anses hafva timat då hälften af den tid förflutit,
som med sådant fartyg å sådan årstid skäligen bort åtgå för resa från det
ställe, der fartyget sist afhördes, till bestämmelseorten.

68 §.

Har befälhafvare betingat sig att såsom tjenstegodtgörelse bekomma
viss andel af frakt eller annan inkomst, som af fartygets resa kan uppstå,

ege han, der han lemnar tjensten före resans slut, af det belopp, som
under resan förtjenas, erhålla så mycket, som i förhållande till resans hela
längd belöper på den tid, han varit i tjenst. År han jemlikt 65 § berättigad
att erhålla aflöning för längre tid, skall aflöningen för tiden efter
det han lemnade tjensten utgå med dubbla beloppet af förste styrmans
hyra; dock att, der i tjensteaftalet utöfver omförmälda godtgörelse tillförsäkrats
honom viss hyra, aflöningen för nämnda tid ej må sättas lägre, än
hvad å samma tid belöper af hyran.

Uppstår tvist angående beräknande af den aflöning, som, efter ty nu är
sagdt, bör tillkomma befälhafvare!!, skall beloppet bestämmas af skiljemän.

69 §.

Efter det fartyg utklarerats och i öfrigt är segelfärdigt, må ej befälhafvaren
för gäld hindras att afresa, ej heller något af hvad han för
tjenstens behof fört om bord tagas i mät eller beläggas med qvarstad.

Fjerde kapitlet.

Om besättningen.

70 §.

När sjöman förhyres, bör, om han är inskrifven vid sjömanshus, den
vid inskrifningen honom tilldelade sjöfartsbok öfverlemnas till befälhafvare!),
hvilken eger förvara densamma till dess sjömannen lemnar tjensten.

71 §•

En hvar af besättningen skall, sedan han blifvit förhyrd, af befälhafvaren
förses med motbok, deri införes uppgift å den resa eller den tid,
för hvilken sjömannen blifvit förhyrd, hans blifvande befattning om bord
samt den hyra, som betingats; är hyran bestämd till visst belopp för resa,
skall i motboken anmärkas, huru lång tid antages åtgå till resan, och skall
denna anteckning lända till efterrättelse vid beräkning af hyra i de fall,
då sådan, jemlikt de här nedan gifna bestämmelser, bör beräknas för
viss tid.

I motboken skola antecknas förskott, som vid förhyrningen lemnas
sjömannen, och de afbetalningar å hyran, hvilka under resan ega rum.

72 §.

Angående sjöfolks på- och afmönstring samt hvad dervid skall iakttagas
galle hvad af Konungen förordnas.

73 §.

Har sjöman förhyrt sig till flere och tvista de, som honom förhyrde,
om bättre rätt, ege den företräde, som först hyrde; dock att, der den, som
senare förhyrde, utan kunskap om det äldre aftalet fatt sjöfartsboken till
sig öfverlemnad, han skall eg a bättre rätt än den andre.

74 §.

Förhyrd sjöman skall inställa sig till tjenstgöring om bord inom två
dygn efter påmönstringen, der ej annan tid för inställelsen blifvit af befälhafvaren
bestämd, och må sjömannen derefter icke utan befälhafvarens
tillstånd gå från skeppsbord.

Der ej annorlunda aftalats, löper hyran från och med den dag, sjömannen
kom om bord.

75 §.

Underlåter sjöman, som blifvit påmönstrad eller som skriftligen förbundit
sig till inställelse å viss dag eller bevisligen erhållit del af skriftlig
kallelse att å viss dag iakttaga inställelse, att i rätt tid infinna sig om
bord, eller går sjöman derifrån utan befälhafvarens tillstånd, eller kommer
sjöman, som efter erhållet tillstånd gått i land, icke tillbaka i rätt tid; ege
befälhafvaren rätt att till hans inställande i tjensten anlita vederbörande
polismyndighet.

De kostnader, som uppstå för sjömannens inställande i tjenst, må afdragas
å hans hyra.

76 §.

Hvad i 69 § är med afseende å befälhafvare stadgadt galle ock för
besättningen.

77 §.

En hvar af besättningen skall uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt,
noggrant iakttaga allt, som för bevarande af ordning och skick om
bord föreskrifves, med aktning bemöta förmän och med uppmärksamhet

mottaga deras befallningar samt genom tydliga och lämpliga svar utmärka,
att dessa uppfattats.

78 §.

En hvar af besättningen åligge att i hamn och till sjös, om bord och
i land, noggrant åtlyda förmans befallningar angående tjensten, sorgfälligt
vårda fartyg och gods samt i öfrigt med omsorg och nit fullgöra tjensten,
vare sig natt eller dag, helg- eller söckendag. All skada och förlust, som
genom sjömans fel eller försummelse i tjensten uppkommer, vare han
pligtig att ersätta.

Råkar fartyget i sjönöd, skall besättningen göra allt, hvad i dess magt
står, för att rädda fartyget och må ej utan befälhafvarens tillstånd före
honom öfvergifva detsamma.

79 §.

Till styrmannens befattning hör särskildt att gå befälhafvaren tillhanda
vid seglatsen och dertill hörande observationer och beräkningar, att
biträda vid skeppsdagbokens förande samt att utöfva uppsigt öfver den
öfriga besättningen och tillsyn å fartyg, skeppsredskap och proviant. Vid
lastning och lossning före han anteckning öfver godset och ansvare inför
befälhafvaren för allt, hvad han mottager, så ock för godsets stufning.
Förer styrmannen skeppsdagboken, vare han ansvarig för dess rigtighet.

Vid befälhafvarens frånvaro eller förfall ege styrmannen i fall, för
hvilka befälhafvaren icke meddelat föreskrift, i dennes ställe fatta beslut,
så vida ärendet ej kan tåla uppskof. Afliden befälhafvaren, eller varder
han eljest urståndsatt att föra fartyget, eller öfvergifven han tjensten, träde
styrmannen i hans ställe till dess befälhafvare i den ordning, som i 30 §
sägs, blifvit förordnad.

80 §.

Maskinisten åligge särskildt att hafva tillsyn å fartygets ångpannor
och maskiner samt ansvara för deras behöriga drift och skötsel äfvensom
att utöfva uppsigt öfver det för sådant ändamål anstälda manskap. Han
före maskindagboken under befälhafvarens tillsyn och vare ansvarig för
dess rigtighet.

81 §.

Ej må någon af besättningen utan befälhafvarens tillstånd medtaga
handelsvaror för egen eller annans räkning; sker det, vare lag, som i 28 §
sägs. Finner befälhafvaren anledning förekomma att handelsvaror olofligen

medtagits eller att något förts om bord, som kan vålla oordning bland
besättningen eller hvars förande kan utsätta fartyg eller last för äfventyr,
ege befälhafvaren låta undersöka besättningens gömmor.

Hvad olofligen medtagits ege befälhafvaren föra i land eller, om förhållandet
uppdagas först sedan fartyget gått till sjös och godset icke utan
äfventyr kan behållas i fartyget, kasta öfver bord.

82 §.

Förhyrd sjöman skall, der ej hyresaftalet annorlunda bestämmer, qvarstanna
i tjenst till dess fartyget ankommit till förhyrningsorten eller, om
han förhyrts i Sverige, till annan svensk hamn, der resan slutar. Är han
förhyrd för viss tid, skall han, i händelse denna utlöper under resa, åtfölja
fartyget till närmaste lossnings- eller lastningsort. Är han förhyrd
för viss resa och ändras denna innan fartyget afgått från förhyrningsorten,
ege han der erhålla entledigande; sker förändringen under resan,
skall han åtfölja fartyget till resans slut, så vida icke, till följd af förändringen,
fartyget kommer att gå till utländsk hamn i stället för inländsk
eller till hamn utom Europa i stället för europeisk hamn, i Indika fall
sjömannen egen rätt att erhålla entledigande i första hamn, som efter förändringen
ardöpes; skolande i berörda hänseende de vid Medelhafvet, Svarta
hafvet och Azowska sjön utom Europa belägna hamnar räknas lika med
europeiska.

Sjöman, som på grund af resans förändring afgår ur tjenst, erhålle
hyra för den tid, han tjenstgjort.

83 §.

Utan afseende å hvad i hyresaftalet må vara bestämdt angående tjenstetidens
längd ege sjöman, när han efter sista påmönstringen å fartyget varit
i tjenst två år, rätt att erhålla entledigande å första ort, som för lossning
eller lastning derefter anlöpes, så vida icke fartyget derifrån skall omedelbart
afgå till ort, der sjömannen jemlikt hyresaftalet eger erhålla entledigande.

Hyran utgår i ty fall, som i 82 § sägs.

84 §.

Sjöman, som på grund af bestämmelse i hyresaftalet eller jemlikt 82
eller 83 § eger rätt att erhålla entledigande, vare dock pligtig att, der
befälhafvaren det äskar, lemna nödigt biträde vid lossning af last och barlast
samt vid fartygets förtöjning, afläggning och uppläggning; och må
Bill. till Riksd. Prof. 1801. 1 Samt. 1 Afd. 3 Haft. 4

förty befälhafvare!) låta med afmönstring anstå till dess sådant arbete afslutats,
dock icke utöfver sjunde dagen efter fartygets ankomst.

85 §.

Sjöman, som visar, att han kan få fartyg att föra, ege rätt att erhålla
entledigande, om han utan ökad utgift för redaren sätter annan duglig
karl i sitt ställe. Lag samma vare, der anställning såsom förste styrman
eller ansvarsmaskinist erbjudes sjöman, som är förhyrd i ringare ställning.

Utbryter krig, som till följd af fartygets nationalitet eller lastens beskaffenhet
samt resans rigtning medför fara för uppbringning, ege sjöman
ock rätt att erhålla entledigande.

I de fall, nu äro nämnda, utgår hyran efter ty i 82 § sägs.

86 §.

Visar sjöman, att befälhafvare)) mot honom öfva! grof misshandel eller
underlåtit att mot sådan misshandel, som af annan om bord föröfvats,
gifva honom påkalladt skydd, eller att befälhafvare)) förhållit honom försvarlig
kost; ege han rätt att erhålla entledigande.

Sjöman, som af sådan anledning frånträder tjensten, erhålle hyra för
den tid, han tjenstgjort, och derutöfver för en månad, så ock, derest han
lemnar tjensten annanstädes än å förhyrningsorten, hyra för den tid, som
beräknas åtgå för resa till afmönstringsorten, om sådan aftalats, men eljest
till förhyrningsorten; dock att, der hyran var bestämd till visst belopp
för resa)), hyresersättningen ej må öfverstiga samma belopp. Lemnar han
tjensten annanstädes än å förhyrningsorten, njute han ock reseersättning i
penningar, motsvarande kostnaden för resa till afmönstringsorten, om sådan
aftalats, men eljest till förhyrningsorten samt för underhåll under resan.

87 §.

Är fartyget icke i sjövärdigt skick för den resa, som dermed skall
företagas, och underlåter befälhafvaren att vidtaga den åtgärd, som för dess
försättande i sjövärdigt skick erfordras, ege besättningen rätt att erhålla
entledigande. Till utrönande af fartygets sjövärdighet åligge befälhafvaren
att, när mer än halfva antalet af besättningen derom gör framställning,
låta besigtiga fartyget i den ordning, 41 § bestämmer; förvägras det, ege
besättningen rätt att erhålla entledigande. Sjöman, som af anledning, nu
är sagd, lemnar tjensten, erhålle hyra och reseersättning, som i 86 § sägs.

Befinnes vid anstäld besigtning, att skälig anledning till klagan saknats,
skola de, som begärt besigtningen, ersätta all derigenom orsakad kostnad
och förlust.

88 §.

Försäljes fartyget till utländsk man eller upphör det annorledes att
vara svenskt, ege sjöman rätt att genast blifva entledigad samt erhålla
hyra och reseersättning, som i 86 § sägs. Tiniar annan förändring af
eganderätten till fartyget eller ombytes befälhafvare, vare det ej laga skäl
för besättningen att lemna tjensten.

89 §.

Finnes sjöman vara oduglig till den tjenst, för hvilken han blifvit
förhyrd, må sjömannen entledigas mot åtnjutande af hyra till afskedandet.
Lag samma vare, der sjöman bär våldsam hand å befälhafvare!! eller annan
förman eller beträdes med att hafva om bord undanstuckit tullpligtigt eller
till utförsel i afgångsorten eller till införsel i bestämmelseorten förbjudet
gods eller upprepade gånger blifvit för fel i tjensten eller för brott mot
ordning och skick af befälhafvare!! straffad, utan att han låtit sig deraf
rätta.

Afskedas icke sjöman, som är oduglig till tjensten, ege befälhafvaren
för den kommande tiden nedsätta hans hyra, efter omständigheterna intill
hälften; dock med rätt för sjömannen att öfverklaga beslutet i den ordning,
som i 104 § stadgas.

De omständigheter, hvilka föranleda sjömannens entledigande eller
hyrans nedsättande, böra skriftligen upptecknas och det antecknade, sedan
det blifvit för sjömannen och den öfriga besättningen uppläst, till
rigtigheten bestyrkas genom intyg af två de bäste männen om bord;
föres dagbok, skall anteckningen ske i denna. Beslut om hyrans nedsättande
vare utan verkan, der befälhafvaren icke iakttagit hvad sålunda
är föreskrifvet.

90 §.

Blifver sjöman sjuk eller skadad, skall befälhafvaren åt honom bereda
nödig vård om bord eller i land; är han till följd af sjukdomen*eller
skadan för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjenst, eller är han
behäftad med venerisk sjukdom, ege befälhafvaren entlediga honom ur
tjensten. Nödgas befälhafvare qvarlemna sjuk sjöman å utländsk ort, skall
han öfverlemna honom till svensk konsul eller, om sådan tjensteman der
icke finnes, annorledes sörja för att han erhåller lämplig vård.

Afskedas sjöman till följd af skada eller sjukdom, som han genom
eget groft vållande ådragit sig, eller derföre att lian funnits behäftad med
venerisk sjukdom, njute han ej hyra för längre tid, än han förrättat sin

tjenst, och kostnaden för hans skötsel och vård må afkortas på hans innestående
hyra. Entledigas han icke, njute han ej hyra för den tid, han är
ur stånd att förrätta sin tjenst, och ersätte kostnaden för skötsel och vård.

Sjöman, som eljest, medan han är i tjenst, varder sjuk eller skadad,
njute full hyra äfvensom sjukvård på redarens bekostnad så länge han är
qvar i tjensten; varder han entledigad, erhålle han hyra till dess han afmönstras
eller, om afmönstring icke eger rum, till den dag, då fartyget
går vidare, äfvensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra veckor,
om han qvarlemnas här i riket eller å utländsk ort, der han enligt aftal
skulle lemna tjensten, men eljest under åtta veckor, räknade från den dag,
då hans rätt till hyra upphörde.

Har befälhafvare å ort, der svensk konsul ej finnes, nödgats för svensk
sjömans sjukvård göra utgift, som, enligt hvad ofvan är sagdt, icke ålegat
redaren, eller förskjuta mer, än denne ålegat; ege redaren derför undfå
ersättning af allmänna medel.

91 §.

Inställes resa till följd af krig, blokad, embargo, ut- eller införselförbud,
ishinder eller skada, som gör fartyget odugligt för resan, eller
varder fartyget i afgångshamnen eller under resan af sådan anledning för
längre tid uppehållet; må besättningen entledigas mot åtnjutande af hyra
till afskedandet,. Förolyckas fartyget, eller förklaras det efter timad skada
icke vara iståndsättligt, eller uppbringas det och prisdömes, eller tages
det af sjöröfvare, upphöre hyresaftalet att vara gällande och besättningen
erhålle hyra till och med den dag, då tjenstgöringen upphörde; dock åligge
besättningen efter timad olycka att, mot skälig ersättning, deltaga i bergningen
äfvensom qvarstanna till dess sjöförklaringen afgifvits.

92 §.

Inställes resa af annan orsak, än i 91 § sägs, eller entledigas eljest
sjöman utan laga skäl, njute den entledigade hyra och reseersättning efter
ty i 86 § sägs; dock att, i händelse fartyget å utrikes ort upplägges i
vinterhamn och besättningen af sådan anledning afskedas, den i 86 § stadgade
tilläggshyra för en månad icke skall utgå.

93 §. /

Afliden sjömans hyra utgår till dödsdagen, der icke hans rätt till hyra
på grund af sjukdom eller af annan anledning förut upphört. Kostnaden
för hans begrafning skall redaren vidkännas.

Förolyckas fartyg med man och allt, utan att upplysning kan vinnas
om tiden, då olyckan inträffade, vare om hyrans beräknande lag, som i
67 § sägs.

94 §.

År sjöman förhyrd mot visst belopp för resa och ändras denna, så
att den kommer att vara längre tid, än vid förhyrningen antogs, ege sjömannen
åtnjuta motsvarande tillägg till hyran; varder tjenstetid^] genom
resans förändring förkortad, skall den betingade hyran ändock utgå till
fullo. Tilläggshyra skall ock, i händelse den för resan beräknade tid
öfverskrides, utgå icke allenast för uppehåll, som af redare eller befälhafvare
vållats, utan äfven för den tid, fartyget nödgats ligga stilla för krig,
blokad, embargo, ut- eller införselförbud eller ishinder eller uppehållits i
nödhamn, när fartyget för reparation eller för lastens behof nödgats anlöpa
sådan, så ock för den tid, fartyget för lastning eller lossning uppehållits
utöfver derför bestämda liggedagar; dock att tilläggshyra icke må
beräknas vid uppehåll, som icke varat åtta dagar å rad.

95 §.

Varder besättningen under resa förminskad, men fullgöres ändock
skeppstjensteri af de qvarvarande, skall de afgångnes hyra för den tid,
fartyget är till sjös, fördelas mellan de qvarblifne i mån af det ökade
arbete, en hvar fått vidkännas.

Sådan fördelning må ej fordras, der besättningen minskats genom
rymning och denna egt rum under sådana omständigheter, att det berott
af de qvarvarande att. hindra den.

96 §.

Finner befälhafvare i trängande fall nödigt att å söndagar eller andra
här i riket brukliga helgdagar ålägga besättningen att utföra arbete för
lossning eller lastning, erhålle en hvar, som deltager i arbetet, särskild
ersättning med en half dags hyra för hvarje påbörjad arbetstid af två
timmar.

Hvad nu är stadgadt skall icke ega tillämpning å fartyg, som gör
regelbundna resor mellan vissa orter efter en på förhand kungjord plan.

97 §.

År sjöman förhyrd för viss resa och kommer denna på grund af
bestämmelseortens förändring att sluta å annan ort, än der afmönstring
enligt hyresaftalet skulle ske, ege sjömannen rätt att erhålla reseersättning
i penningar, motsvarande kostnaden för resa till afmönstringsorten samt
för underhåll under resan.

98 §.

Upphöi-, af anledning som i 91 § sägs, svensk sjömans tjenstgöring å
utländsk ort, eller varder svensk sjöman för sjukdom eller skada, derför
han enligt 90 § eger erhålla vård på redarens bekostnad, å sådan ort qvarlemnad,
ege sjömannen rätt att blifva fortskaffad till närmaste svenska
hamn. Har fartyget förolyckats eller tagits af sjöröfvare eller efter timad
skada förklarats icke vara iståndsättligt, eller har fartyget efter uppbringning
förklarats för god pris och var icke, när fartyget sist leinnade
hamn, krigets utbrott der kändt eller eljest befälhafvare!! kunnigt,
skall kostnaden för hemresan bestridas af allmänna medel.

Hvad nu är sagdt skall ock ega tillämpning å norska sjömän, hvilka
tjenat å svenska fartyg, så länge motsvarande bestämmelse är gällande i
Norge; dock att norsk sjöman skall fortskaffas till närmaste norska hamn.

Kan åt sjöman, som af anledning, nu är sagd, skall hemsändas, beredas
tjenst å svenskt, norskt eller danskt fartyg, hvilket är bestämdt till
det land, dit sjömannen skall fortskaffas, eller till hamn, hvarifrån han
beqvämligen kan befordras till hemlandet; vare sjömannen pligtig att antaga
tjensten, så framt han anställes i samma egenskap, som den, hvari
han förut var föi-hyrd, och på lika förmånliga vilkor.

99 §.

Af hyra ege sjöman, i den mån den är förtjent, under resan utbekomma
intill två tredjedelar; när fartyget ligger i hamn, skall hyran utbetalas
i reda penningar, men vill sjöman annanstädes utbekomma hyresfordran,
ege befälhafvare!! för beloppet lemna anvisning å redaren. En
tredjedel af hyran ege befälhafvare!] innehålla till dess sjömannen entledigas.

Befinnes vid sluträkning sjöman hafva i förskott uppburit mer, än
rätteligen tillkom honom i hyra, behålle han ändock hvad han uppburit,
der tjenstgöringen upphört af sådan anledning, som i 86, 87, 88 §, 90 §
tredje stycket, 91, 92 eller 93 § omförmäles.

100 §.

Atnöjes sjöman icke med den afräkning, befälhafvare!! för afmönstring
upprättat, ege han äska mönstringsförrättarens pröfning af dess rigtighet.

Uppstår, medan fartyget befinner sig å ort utom riket, tvist mellan
befälhafvare och någon af besättningen angående tjensteförhållandet, skall
tvisten hänskjutas till afgörande af svenske konsuln på stället eller, om
sådan tjensteman der icke finnes, den svenske konsul, som derefter under
resan först anträffas.

Mönstringsförrättarens eller konsulns beslut skall lända till efterrättelse
intill dess saken kan komma under pröfning vid domstol här i riket.

101 §.

Vägrar sjöman att hörsamma gifven befallning eller är eljest motvillig
i tjensten, ege befälhafvaren eller, vid hans frånvaro eller förfall, den, som
i hans ställe förer befälet, medelst tvång skaffa sig lydnad. När fartyget
är stadt i fara eller myteri visar sig bland besättningen eller eljest, när
nöden klöfver, ege befälhafvaren bruka allt det våld, som för framtvingande
af lydnad eller återställande af ordningen är nödvändigt; och åligge
en hvar af besättningen att i ty fall, jemväl utan särskild anmaning,
lemna befälhafvaren nödigt bistånd.

Får den, som vägrade lydnad, skada, vare gerningsmannen saklös,
der ej pröfvas, att större våld brukats, än nöden kräfde.

102 §.

Gör någon af besättningen sig skyldig till förseelse af den art, här
nedan sägs, må befälhafvaren ålägga den felande bestraffning genom mistning
af hyra

1. för högst en half månad: om någon öfvergifver sin post vid rodret
eller på utkik eller å sådan post finnes sofvande eller drucken, eller
om någon visar oaktsamhet om elden eller uppför sig oskickligt
mot förman eller visar olydnad i tjensten;

2. för högst eu fjerdedels månad: om någon försummar sin vakt eller
annan honom ålagd tjenst, derunder finnes sofvande eller drucken,
eller om någon hemligen skaffar bränvin eller andra rusdrycker
om bord eller utan lof förer sina tillhörigheter från bord;

3. för högst en fjerdedels månad: om någon utan tillstånd går i land,
så vida han återvänder samma dag, men för högst en half månad,
om han kommer senare;

4. för en eller två dagar: om någon efter erhållet tillstånd gått i land
men icke återkommer i rätt tid, så vida han dock kommer å utsatt
dag, men för högst en fjerdedel månad, om han kommer senare;

5. för högst fyra dagar: om någon utan tillstånd lemnar farkost,
hvarmed han blifvit sänd i land, yppar gräl eller annan ofred om
bord eller eljest i tjensten, utan tillstånd låter obehörig person
komma om bord eller hålla sig dold å fartyget eller annorledes
bryter mot ordning och skick.

År den felande styrman eller maskinist, må honom åläggas mistning
af hyra för högst dubbelt så lång tid, som annan sjöman.

Begår någon, efter det bestraffning ålagts honom, ånyo enahanda förseelse,
må bestraffningen skärpas till mistning af hyra för dubbelt så lång
tid, som ofvan sagts.

Ej må på grund af sålunda ålagd bestraffning innehållas mer, än hälften
af det hyresbelopp, som vid skeende afräkning finnes vara af den felande
förtjent under resan.

I stället för mistning af hyra må i fall, som här äro nämnda, befälhafvaren
ålägga den felaktige arrest, dock ej för längre tid, än fyratioåtta
timmar hvarje gång.

103 §.

Innan befälhafvare utöfvar den rätt att straffa, som enligt 102 § tillkommer
honom, skall han, i närvaro af två de bäste männen om bord, anställa
förhör med'' den, hvilken förseelsen tillvitas, dock icke förrän tolf timmar
förflutit efter det förseelsen begicks, der ej särskild anledning förekommer
att tidigare företaga förhöret. Hvad vid förhöret förekommer skall skriftligen
upptecknas, så ock hvilken bestraffning befälhafvaren ålägger, och
det antecknade, sedan det blifvit för den felaktige och vittnena uppläst,
till rigtigheten bestyrkas genom de närvarandes underskrift; föres dagbok,
skall anteckningen ske i denna.

Har befälhafvaren icke iakttagit hvad sålunda är föreskrifvet, vare
beslut om mistning af hyra utan verkan.

104 §.

Nöjes ej sjöman åt beslut, hvarigenom befälhafvaren ålagt honom
mistning af hyra, gifve han det till känna vid afmönstringen eller vare sin
talan qvitt.

Aninäles missnöje, skall mönstringsförrättaren undersöka, huru vida
vid bestraffningens åläggande så förfarits, som i 103 § är föreskrifvet, så
ock, der berörda förfarande iakttagits, huru vida bestraffningen må anses

vara laglig och skälig, samt deröfver meddela beslut; och ege sedan den,
som med beslutet icke åtnöjes, tid af ett år från afmönstringen att vid
domstol här i riket utföra sin talan.

Lemnar sjömannen fartyget utan afmönstring, skall han, der han vill
klaga öfver sådan bestraffning, taga stämning å redaren eller befälhafvaren
till domstol här i riket inom ett år efter det han lemnade tjensten, eller
vare sin talan qvitt.

Afskrift af hvad jemlikt 103 § antecknats angående den ålagda bestraffningen
skall på begäran meddelas sjömannen.

105 §.

Hyra, som enligt 102 § på grund af ålagd bestraffning frångår sjöman,
tillfälle sjömanshuset i fartygets hemort, dock med afdrag af hvad till
ersättande af kostnad och skada, som den felande under resan må hafva
tillskyndat redaren, erfordras utöfver sjömannens innestående hyresfordran.
Det sjömanshuset tillkommande belopp skall vid afmönstringen öfverlemnas
till mönstringsförrättaren eller, der sjömannen utan afmönstring lemnar
fartyget, af'' befälhafvaren redovisas till sjömanshuset.

106 §.

Rymmer sjöman och vänder han ej frivilligt tillbaka före fartygets
afgång från den ort, der rymningen skedde, vare hans innestående hyra
äfvensom de tillhörigheter, han qvarlemnat om bord, förbrutna till redaren.
Förslår det ej till betäckande af den förlust, som genom rymningen tillskyndas
redaren, ege denne hos den brottslige utsöka bristen.

För den tid, sjöman utan lof är borta från fartyget, utgår ej hyra.

107 §.

Förekommer anledning att rymning tillämnas, må befälhafvaren, så
länge faran för rymning fortvarur, hålla besättningens tillhörigheter under
särskildt förvar. Beträdes sjöman med försök till rymning eller gripes
förrymd sjöman, ege befälhafvaren hålla honom i fängsligt förvar, om bord
eller i land, till dess fartyget afseglar.

108 §.

De å fartyget anstälda personer, hvilka ej höra till den egentliga besättningen,
vare skyldiga att hörsamma befälhafvarens föreskrifter med afseende
på ordning och skick om bord äfvensom att förrätta det arbete,

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Haft. 5

befälhafvare!! för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga dem. Äro de
antagna af redaren eller befälhafvare!), tillkomme dem samma rättigheter,
som besättningen.

Hvad i 81, 101 och 102 §§ är stadgadt med afseende å besättningen skall
ock lända till efterrättelse med afseende å öfriga om'' bord anstälda personer.

Femte kapitlet.

Om befraktning:.

109 §.

Slutes aftal angående fraktande af gods, skall derom upprättas skriftlig
afhandling (certeparti), så vida någondera parten det äskar.

110 §.

Befraktning af helt fartyg omfattar icke, utan att särskilt förbehåll
skett, fartygets öppna däck, icke heller kajuta eller annat rum, som är afsedt
för besättningens behof eller till förvaring af skeppsredskap, proviant,
bränsle eller annat, som för resan erfordras. Ej må likväl å däcket eller
i nyss omförmälda rum utan befraktarens samtycke medtagas handelsvaror
för annans räkning; sker det, skall bortfraktaren till befraktaren erlägga frakt
för godset samt, efter pröfning af skiljemän, utgifva ersättning för skada och
förlust, som i följd af godsets medtagande må för befraktaren uppkomma.

111 §.

År ej å den i befraktningsaftalet bestämda tid fartyget tillstädes å
lastningsorten och färdigt att intaga last, ege befraktaren hafva fraktslutet;
vare ock, der ej dröjsmålet bevisligen vållats af omständigheter, hvilka det
icke berott af bortfraktare, befälhafvare eller besättning att afvända, berättigad
till ersättning, efter pröfning af skiljemän, för all skada och förlust,
som genom dröjsmålet honom tillskyndats.

Innehåller befraktningsaftalet icke någon bestämmelse angående tiden
för lastningens början, ege befraktaren ej håfva fraktslutet på grund af
uppehåll, som icke bevisligen varit af bortfraktare, befälhafvare eller besättning
vålladt.

Vill befraktare, oaktadt fraktslutet icke häfves, fordra ersättning för
uppehåll, vare han pligtig att sådant för befälhafvare!! uppgifva innan hans
gods till inlastning aflemnas; försummas det, vare han sitt anspråk qvitt.

112 §.

Befraktare ege till annan öfverlåta de rättigheter, honom enligt befraktningsaftalet
tillkomma, men svare ändock för de förbindelser, aftalet
ålägger honom.

113 §.

Ej må befraktares gods utan hans samtycke försändas med annat fartyg
än det, som befraktats, så vida icke sådant nödfall, som i 159 eller 160 §
omförmäles, dertill föranleder; sker det ändock, njuta befraktaren ersättning,
efter pröfning af skiljemän, för afl derigenom uppkommande skada
och förlust.

114 §.

Är ej viss lastningsplats genom aftal bestämd, skall fartyget för lastens
intagande förläggas till vanlig lastningsplats i hamnen; dock ege befraktare
af helt fartyg fordra, att fartyget förlägges till den plats, han anvisar, så
vida hinder ej möter att dit förlägga fartyget och detta kan ej mindre
under lastningen der ligga flott och säkert, än äfven med intagen last åter
derifrån utlöpa; åliggande det befraktaren, der han vill hafva fartyget så
förlagdt, att meddela befälhafvare!! behörig anvisning förrän förhalning
skett till annan lastningsplats. Hafva flere befraktat fartyget, hvar till viss
del, och förena sig samtlige befraktarne om viss lastningsplats, ege de
enahanda rätt, som, efter ty nyss är sagdt, tillkommer befraktare af helt
fartyg.

Befälhafvare!! vare, der fartyget befraktats i sin helhet eller till viss
del, pligtig att, på befraktarens begäran, från den plats, dit fartyget för
lastningen förlagts, vidare förhala det till annan beqväm lastningsplats, men
njute derför af befraktaren ersättning, som i händelse af tvist bestämmes
af skiljemän.

115 §.

Den, som inlastar gods, hvars förande kan medföra äfventyr för fartyget
eller för den öfriga lasten, utan att angifva denna godsets beskaffenhet
eller utan att iakttaga de föreskrifter, som för försändande af sådant
gods må vara gifna, svare för all kostnad och skada, som derigenom annan
tillskyndas; skolande ersättningen i händelse af tvist bestämmas af skiljeman.
Lag samma vare, der någon inlastar gods utan befälhafvare^ vetskap eller
origtigt angifver gods, som inlastas; den, som godset inlastat, vare ock
pligtig att derför erlägga högsta, frakt, som för dylikt gods gälde i lastningsorten
för sådan resa, som fartyget företager.

Gods, som sålunda inlastats, må på aflastare^ bekostnad åter föras i
land eller, om förhållandet uppdagas först sedan fartyget gått till sjös och
godset icke utan äfventyr kan behållas i fartyget, kastas öfver bord; men
den, som inlastat godset, gälde ändock full frakt.

116 §.

Vid inlastning åligge befraktare!] att till fartygets sida framföra godset;
öfriga lastningskostnaden äfvensom kostnaden för godsets stufning samt
för nödigt underlag och garnering skall af bortfraktaren bestridas.

År genom aftal viss plats bestämd för lastens intagande, men är fartyget
så djupgående, att det icke kan förläggas till den plats, som aftalats,
skall bortfraktaren bekosta godsets framförande från land till fartygets sida;
lag samma vare, der icke viss lastningsplats aftalats men fartyget af anledning,
som nyss är sagd, icke kan förläggas till vanlig lastningsplats i
hamnen.

117 §.

Utan aflastare^ samtycke må hans gods icke lastas å fartygets däck
eller i dess båt eller hängas på sidan utom bords.

118 §.

År fartyg befraktadt i sin helhet eller till viss del, vare befälhafvare!)
skyldig att utan ersättning en viss tid afbida, att godset aflemnas (liggedagar).
År ej lastningen inom liggedagarne fullbordad, vare befälhafvare!!
skyldig att mot ersättning dertill lemna ytterligare rådrum (öfverliggedagar).
Liggedagarne tillsammans med öfverliggedagarne utgöra fartygets
lastningstid.

Lastningstiden räknas från och med nästa helgfria dag efter det fartyget
är färdigt att å behörig lastningsplats mottaga last och befälhafvare!)
derom underrättat aflastaren; dock att, der sådan underrättelse meddelas
å helgdag eller senare än klockan fyra eftermiddagen å söckendag, underrättelsen
räknas såsom afgifven först följande söckendag. År aflastaren
icke känd eller icke att träffa, skall underrättelsen meddelas genom kungörelse
i tidning inom orten eller på annat der brukligt sätt.

119 §.

I brist af särskilt aftal beräknas liggedagarne, olika för segelfartyg
och för ångfartyg, sålunda:

För fartyg,	som	icke är öfver	Register- ton. 50	För Föi- segelfartyg. ångfartyg. 4 dagar. 2 dagar.
för fartyg öfver	50 men ej öfver	100	6	- I
— —	•—	100	150	7	— 3 —
— —	—	150	200	8	- 1
— —	—	200	250	9	- \|
— —	—	250	300	10	— 4 -
— —	—	300	400	11	- 1
— —	—	400	500	12	— 1 R
— —	—	500	600	13	- !5 -
— —	—	600	750	14	- I6 -
— —	—	750	900	15
— —	—	900	1100	16	— 7 —
— —	—	1100 —	1350	17	— 8 —
— —	—	1350	1650	18	— 9 —
— —	—	1650	2000	19	— 10 —

Har fartyget större drägtighet än 2000 registerton, beräknas ytterligare
en liggedag för Överskjutande drägtighet af högst 400 ton och så
vidare.

Såsom liggedagar räknas icke sön- och helgdagar, icke heller de dagar,
under hvilka lastning ej kunnat ske till följd af något från fartyget härrörande
hinder; dock att, der sådant hinder icke varat längre än en half
arbetsdag, endast en half dag afräknas. Aro genom öfverenskommelse
liggedagarne bestämda till visst antal löpande dagar, inräknas jemväl sönoch
helgdagar.

I liggedagarne inräknas jemväl de uppehåll, som orsakas genom fartygets
förhalning från en lastningsplats till annan, efter ty i 114 § andra stycket sägs.

120 §.

Der ej annorlunda aftalats, skall antalet öfverliggedagar utgöra hälften
af liggedagarnes antal; de beräknas såsom löpande dagar.

Ersättning för öfverliggedagar skall, der ej annat aftal skett, utgå med
trettio öre om dagen för hvarje ton af fartygets drägtighet, om fartyget
är segelfartyg, och med fyratio öre, om det är ångfartyg; skolande ersättning
för del af en dag utgå såsom för hel öfverliggedag, der samma del
utgör mer än hälften af en arbetsdag, men eljest för en half dag.

Ersättningen är för hvarje dag förfallen till betalning.

121 §.

Hvad här ofvan är stadgadt angående viss lastningstid vare ej gällande
för fartyg, som gör regelbundna resor mellan vissa orter efter en
på förhand kungjord plan.

122 §.

Befälhafvare!! vare ej pligtig att efter lastningstidens utgång mottaga
gods till inlastning. Allt gods, som inom nämnda tid aflemnats, vare han
pligtig att medtaga, ändå att fartyget för godsets intagande och stufning
uppehälles utöfver lastningstiden; befraktaren ersätte dock all deraf uppkommande
skada och förlust, hvilken ersättning i händelse af tvist skall
bestämmas af skiljemän och ej må sättas lägre än för öfverliggedagar.

123 §.

Angår befraktningen styckegods, åligge aflastare!! att på befälhafvarens
tillsägelse aflemna godset till inlastning; är aflastaren icke känd eller icke
att träffa, sker tillsägelse på sätt 118 § för sådant fall stadgar. Aflemnas
icke, oaktadt tillsägelse skett, godset så tidigt, att det beqvämligen kan intagas
och stufvas, vare befäl hafva,ren icke skyldig att medtaga godset, men
befraktaren gälde ändock full frakt.

Hvad här är sagdt om befälbafvares skyldighet att tillsäga aflastare
vare ej gällande med afseende å fartyg, som i 121 § omförrnäles.

124 §.

Då inlastning sker, skall befälhafvaren, sjelf eller genom styrmannen,
på aflastare^ begäran meddela bevis om godsets mottagande, allt efter
som det aflemnas. Sådant lastqvitto bör till befälhafvaren återställas när
konnossement af honom undertecknas; lossas godset innan konnossement
derå utfärdats, skall nämnda qvitto återställas när godset utlemnas.

125 §.

Aflastaren åligge att inom den för lastningen bestämda tid tillställa
befälhafvaren alla nödiga, lasten rörande handlingar; försummas det och
fördröjes till följd deraf fartygets afgång utöfver lastningstiden, njute bortfraktaren
ersättning för uppehållet, efter ty i 120 och 122 §§ sägs.

Befälhafvare!) vare pligtig sörja för att fartyget, sedan lasten intagits
och nödiga handlingar aflemnats, kan ofördröjligen anträda resan; underlåter
han det eller fördröjer eljest utan giltig anledning resans anträdande,
ege befraktare!! rätt att hafva aftalet och njute ersättning, efter pröfning
åt skiljemän, för skada och förlust, soin genom dröjsmålet vållas.

126 §.

Befraktare af helt fartyg ege rätt att hafva fraktslutet mot erläggande
af half frakt äfvensom ersättning för öfverliggedagar och ytterligare uppehåll,
som redan må hafva egt rum, så vida han hos befälhafvare!) uppsäger
aftalet innan fartyget anträdt den resa, befraktningen angår; är vid
lastningstidens utgång icke någon last aflemnad, anses fraktslutet från
befraktarens sida, häfdt, ändå att uppsägning ej skett. Angår befraktningsaftalet
flere resor, erlägges half frakt för första resan och fjerdedels frakt
för de öfriga; dock att, der aftalet angår resa till viss ort och omedelbar
återresa derifrån, half frakt skall utgå jemväl för återresan.

Aflemnas icke gods till den i aftalet bestämda myckenhet, vare befälhafvaren
ej pligtig att anträda resan innan befraktaren erlagt frakt för
det, gods, som''*icke försändes, samt ersatt den kostnad, som kan för bortfraktaren
uppkomma till följd af befraktarens underlåtenhet, att lemna full
last, eller ock för bortfraktårens fordran stält säkerhet; har icke, oaktadt
anmaning skett, betalning erlagts eller säkerhet blifvit stäld före lastningstidens
utgång, ege befälhafvaren anse fraktslutet från befraktarens sida
häfdt, och denne gälde frakt och ersättning, såsom förut, är sagdt.

År konnossement å inlastadt gods redan utfärdadt, galle hvad i 141 § sägs.

127 §.

Der i fall, som 126 § omförmäler, på grund af fraktslutets häfvande
redan inlastadt gods skall åter lossas, njute bortfraktaren ersättning för alla
utgifter för godsets inlastning och lossning, så ock för uppehåll, efter tv
i 120 och 122 §§ sägs. J

128 §.

Vill befraktare af helt fartyg hafva fraktslutet efter det fartyget anträdt
den resa, befraktningen angår, vare han pligtig att gälda full frakt,
äfvensom ersättning för öfverliggedagar och ytterligare uppehåll, som må
hafva egt rum; dock skola endast tre fjerdedelar af frakten erläggas,
der fartyget befraktats att å annan ort intaga last och aftalet uppsäges
innan fartyget klimat lastningsorten eller återgår till följd af befraktarens
underlåtenhet att aflemna last eller att vid ofullständigt, aflemnande

fullgöra hvad enligt 126 § honom åligger. Angår befraktningsaftalét flere
resor, erlägges full frakt för resa, som redan begynt, half frakt för den
derpå följande resan samt fjerdedels frakt för de öfriga; angår aftalet resa
till viss ort och omedelbar återresa derifrån, skola tre fjerdedelar af frakten
för begge resorna gäldas, der aftalet återgår innan återresan begynt.

Befraktare!! ege .ej fordra att fartyget för godsets utlossning skall
anlöpa hamn under resan; anlöpes af annan anledning ort, der lossning
kan ske, ege befraktaren der utbekomma godset, men vare pligtig att, efter
pröfning af skiljemän, ersätta ej mindre den särskilda kostnad, som för
lossning å den ort må uppkomma, än ock den skada och förlust, som
genom lossningen må tillskyndas bortfraktaren.

År konnossement å inlastadt gods utfärdadt, galle hvad i 141 § sägs.

129 §.

Hafva flere befraktat ett fartyg, hvar till viss del, och förena sig samtlige
befraktarne om fraktslutets häfvande, vare lag, som i 126, 127 och
128 §§ sägs. Kunna de icke alla förena sig, gälde den, som vill för sin
del hafva fraktslutet, full frakt äfvensom ersättning för öfverliggedagar
och ytterligare uppehåll, som må hafva egt rum, i den mån, befraktaren
är derför ansvarig; ersätte ock deri kostnad, som till följd af fraktslutets
häfvande kan för bortfraktaren uppkomma. Inlastadt gods ege befraktare
lossa, der det kan ske utan att skada genom resans fördröjande eller
annorledes tillskyndas öfrige befraktare; men bortfraktaren njute ersättning
för kostnad, skada och förlust, efter ty i 128 § sägs.

130 §.

År befraktare pligtig att gälda full frakt för gods, som icke med fartyget
föres fram till bestämmelseorten, ege han åtnjuta afdrag å frakten
for de särskilda utgifter, Indika af sådan anledning varda bortfraktaren
besparade; medtager befälhafvaren i stället annat gods, skall af den frakt,
som derför betingas, hälften gå i afräkning å befraktarens skuld.

131 §.

Tages inlastadt gods i mät, må det ej lossas under andi*a vilkor, än
befraktaren egt utbekomma detsamma; varder godset utmätningsvis såldt,
galle hvad i 277 § stadgas.

132 §.

När gods är inlastadt, vare befälhafvaren eller den, som i befälhafvarens
ställe dertill bemyndigats, pligtig att, på aflastare^ begäran, utfärda

konnossement, innefattande erkännande om godsets mottagande och förbindelse
att å uppgifven ort aflemna godset.

Konnossementet, skall innehålla, förutom ort och dag för utfärdandet
samt utfärdarens underskrift, uppgift å fartyget, det inlastade godset och
bestämmelseorten äfvensom angifva, till hvem godset skall i bestämmelseorten
aflemnas. Der sådant å någondera sidan äskas, skall tillika uppgifvas befälhafvare^
när handlingen icke af denne utfärdats, aflastaren, fartygets hemort,
huru vida det är ångfartyg eller segelfartyg, lastens art och beskaffenhet,
vigt, mängd och märken samt den betingade frakten, så ock intagas hänvisning
till befraktningsaftalet i dess helhet eller i vissa delar.

133 §.

Konnossement skall utfärdas i så många exemplar, som aflastaren
finner nödiga; önskar aflastaren särskilda konnossement å delar af lasten,
vare befälhafvare!) skyldig att utfärda sådana. Aflastaren åligge att med
sin underskrift till rigtigheten erkänna ett exemplar af konnossementet,
som befälhafvare!! behåller. Befälhafvaren må ej underteckna konnossement
förrän godset inlastats.

Utfärdas konnossementet i flera exemplar, skall hvarje exemplar utmärka,
huru många blifvit utfärdade. Samtliga exemplar skola vara af
lika innehåll; dock må, der aflastaren det äskar, de särskilda exemplaren
i konnossementets text betecknas med särskilda nummer, såsom första,
andra, tredje och så vidare.

134 §.

Konnossement må ställas till viss man eller till innehafvaren. År
konnossementet stäldt till viss man, må det öfverlåtas till annan, ändå att
ej något derom är i konnossementet nämndt. Har utfärdaren genom
orden: »icke till order», eller dylikt, gjort förbehåll mot öfverlåtelse, ege
den, till hvilken konnossementet öfverlåtes, ej bättre rätt än den, till hvilken
konnossementet är stäldt.

En hvar, som genom innehållet af konnossementets text eller genom
behörigen sammanhängande och till honom fortgående följd af öfverlåtelser
eller genom öfverlåtelse in blanco visar sig vara rätt innehafvare af konnossementet,
ege på grund af detsamma fordra godsets utlemnande.

135 §.

År icke viss lossningsplats genom aftal bestämd, skall fartyget för
godsets utlossning förläggas till vanlig lossningsplats i hamnen; dock ege

Bill. till liiksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 6

lastemottagare enahanda rätt att för lossningen anvisa särskild plats, som,
efter ty i 114 § sägs, vid inlastning tillkommer befraktare. Angående
lastemottagares rätt att för lossningen fordra fartygets vidare förhalande
till annan plats i hamnen galle ock hvad i 114 § är för befraktare
stadgadt.

136 §.

Vid lossning skall befälhafvaren aflemna godset vid fartygets sida, men
öfriga lossningskostnaden bäres af lastemottagaren.

År fartyget så djupgående, %tt det icke kan förläggas till vanlig lossningsplats
i hamnen eller, der viss lossningsplats är genom aftal bestämd,
icke förläggas till denna, skall bortfraktaren bekosta godsets framförande
till behörig lossningsplats.

137 §.

När fartyget är helt och hållet eller till viss del befraktadt, vare befälhafvaren
pligtig att lemna lastemottagaren viss tid till godsets mottagande
(lossningstid), dels utan ersättning (liggedagar), dels mot ersättning (öfverliggedagar);
dock vare med afseende å fartyg, som i 121 § omförmäles,
lag, som der sägs. Angående befälhafvarens skyldighet att underrätta lastemottagaren,
när fartyget är färdigt att lossa, äfvensom angående antalet
af liggedagar och öfverliggedagar, grunden för lossningstidens beräkning
och den för öfverliggedagar utgående ersättning galle hvad i 118—120 §§
är för lastning stadgadt.

Eger lossning och lastning rum i ett sammanhang för samma persons
räkning, må öfverliggedagar ej beräknas förrän liggedagarne för hvardera
gått till ända.

138 §.

Mottagare af styckegods skall genast på befälhafvarens tillsägelse afhemta
godset i den ordning, befälhafvaren bestämmer; är mottagaren icke
känd eller icke att träffa, sker tillsägelse på sätt 118 § för dylikt fall
stadgar.

Styckegods, som befordras med fartyg af den beskaffenhet, 121 § omförmäler,
ege befälhafvaren utan särskild tillsägelse utlossa.

139 §.

I bestämmelseorten skall befälhafvaren utlemna lasten till den, hvilken
är innehafvare af sådant exemplar af konnossementet, som enligt 134 §

berättigar honom att fordra godsets utlemnande. Sedan godset till lastemottagaren
aflemnats, skall konnossementet, med åtecknadt bevis om godsets
aflemnande, återställas till befälhafvaren.

Der befälhafvaren det äskar, åligge lastemottagaren att, innan lossningen
börjar, sätta konnossementet i taka händer att vid lossningens afsilande
hållas befälhafvaren till hända, så ock att i mån af lossningens
fortgång göra anteckning å konnossementet om hvad som aflemnats eller
derom meddela särskildt bevis.

140 §.

Anmäla sig flere behörige innehafvare af konnossement, må befälhafvaren
icke till någon af dem utlemna godset, utan åligge honom att lemna
det i förvar till den gode man, parterne utse, eller, der de ej kunna enas
om sådan, upplägga godset under säker vård och derom ofördröjligen
underrätta parterne; dock skall, der de särskilda exemplaren äro betecknade
med särskilda nummer, som i 133 § sägs, godset utlemnas till den, som
är innehafvare af det exemplar, hvilket är utmärkt med lägsta nummer.

141 §.

Annanstädes än i bestämmelseorten må befälhafvaren icke, ändå att*
fraktslutet häfves innan resan begynt, eller denna senare afbrytes, utlemna
godset utan att af konnossement, som ej innehåller förbehåll mot
öfverlåtelse, samtliga utfärdade exemplar till honom återställas; dock vare,
der exemplaren betecknats med särskilda nummer, som i 133 § sägs, innehafvaren
af det exemplar, hvilket betecknats såsom det första, berättigad
att få godset till sig utlemnadt, ändå att öfriga exemplar icke återställas.

142 §.

Har, efter det gods blifvit till inlastning mottaget och innan det aflemnats,
godset förkommit, skadats eller minskats, vare bortfraktaren derför
ansvarig, der ej antagas må, att förlusten, skadan eller minskningen
tillkommit genom sjöolycka, uppbringning eller annan olyckshändelse, som
det ej stått i befälhafvarens eller besättningens magt att afvärja, eller orsakats
af bristfällighet i godsets inpackning eller af dess egen beskaffenhet
att lätt förderfvas eller minskas, såsom när spån mål sammanbrinner, flytande
varor afdunsta eller utlaka, eller när kreatur dö.

Har skada uppkommit derigenom att fartyget vid resans början varit
i bristfälligt skick, vare bortfraktaren ej skyldig att ersätta skadan, der
bristen icke kunnat upptäckas, oaktadt afl omsorg blifvit använd.

143 §.

Inlastas gods, som fordrar särskild vård, skall sådant för befälhafvaren
uppgifvas och å godset tydligen utmärkas; försummas det, må ersättning
ej fordras för skada, som icke utan sådan vård kunnat afvändas.

Penningar, värdepapper eller dyrbarheter ersättas icke, så vida de icke
blifvit såsom sådana angifna och värdet uppgifvits.

144 §.

Konnossementet bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och
lastemottagaren, och skall förty i öfverensstämmelse med konnossementet
lasten till den sistnämnde utlemnas.

Betalning för öfverliggedagar eller för annat uppehåll, som vid godsets
inlastning egt rum, må ej affordras lastemottagaren, der ej konnossementet
utvisar, att fordringen är ogulden.

145 §.

Inlastas gods, som är slutet i packor, kistor eller kärl, så att innehållet
är befälhafvaren obekant, eller har gods, som uppgifvits till mått,
vigt eller antal, icke af befälhafvaren mottagits efter mätning, vågning
eller räkning, ege befälhafvaren derom göra anmärkning i konnossementet;
har sådan anmärkning skett, vare bortfraktaren utan ansvarighet, der uppgiften
angående godsets art och beskaffenhet eller dess myckenhet finnes
origtig, så vida icke vid inlastningen utrönts eller med användande af
vanlig uppmärksamhet bort kunna utrönas, att uppgiften var origtig.

146 §.

Har vid godsets inlastning icke kunnat säkert utrönas, om godset var
i oskadadt skick och försedt med behörig beklädnad, ege befälhafvaren
i konnossementet genom orden »fri från läck, bräck eller skada», eller genom
annat dylikt förbehåll, fritaga bortfraktaren från ansvarighet för afl skada,
som icke bevisligen tillkommit af sådan anledning, att denne jemlikt
142 § bör derför ansvara.

147 §.

Inlastas gods, som tydligen kan skönjas vara skadadt eller illa beklädt,
åligge befälhafvaren att sådant i konnossementet uttryckligen anmärka.

Underl&ter han det, må förhållandet ej åberopas till bortfräta tårens fritagande
från ansvarighet för skada, ändå att i konnossementet tecknats
sådant förbehåll, som i 146 § omförmäles.

148 §.

Innan lastemottagaren mottager godset ege han, till utrönande af dess
tillstånd, låta godset besigtigas af- besigtningsman, som i 382 § andra
stycket sägs.

Har gods utan förutgången besigtning blifvit utlemnadt till lastemottagaren
och vill han göra anmärkning angående godsets tillstånd, åligge
honom att före utgången af nästa söckendag efter utfåendet anordna besigtning
å godset; försummas det, ege han ej fordra ersättning för skada
eller minskning, som icke bevisligen tillkommit genom fel eller försummelse
af bortfraktare, befälhafvare eller besättning.

Om tiden för besigtningen bör befälhafvaren underrättas; anordnar
befälhafvaren sjelf, jemlikt 42 §, besigtning å godset, bör, så vida ske kan,
lastemottagaren kallas att dervid närvara. Finnes vid besigtningen gods
skadadt eller minskadt, skola besigtningsmännen meddela utlåtande angående
den orsak, som må antagas hafva vållat skadan eller minskningen.

149 §.

Skall jemlikt 142 § bortfraktare ersätta felande, skadadt eller minskadt
gods, eller skall han utgifva ersättning för gods, som blifvit jemlikt 49 §
såldt för fartygets behof, bestämmes ersättningen efter ty i 200 och 201 §§
stadgas angående ersättande af gods i gemensamt haveri.

150 §.

Har befälhafvare tagit gods om bord utan att aftal skett om fraktens
belopp, erlägges frakt efter hvad vid tiden för inlastningen var gångbar
frakt å lastningsorten. Har af gods, derom aftal skett, mer inlastats, än
aftaladt var, erlägges derför frakt efter enahanda grund, som för det gods»
aftal et angick.

151 §.

För gods, som icke finnes i behåll vid resans slut, utgår icke frakt,
så vida icke godset förlorats till följd af sin egen beskaffenhet att lätt
förderfvas eller till följd af bristfällig inpackning eller eljest till följd af
aflastare^ vållande, eller godset blifvit under resan såldt för egarens
räkning.

År frakt på förhand betald för gods, för hvilket befraktaren, efter ty
nu är sagdt, icke är pligtig att gälda frakt, skall förskottet återbäras, der
ej annat förbehåll skeft.

152 §.

Karl med flytande varor må egaren öfverlåta för frakten, der mer än
hälften af innehållet saknas. Denna rätt, som gäller hvarje särskildt kärl,
må icke utöfvas efter det kärlet till mottagaren aflemnats och ege ej rum,
der kärlet vid inlastningen varit bristfälligt eller illa beklädt och befälhafvaren,
der konnossement utfärdats, om förhållandet gjort anmärkning,
på sätt i 147 § sägs.

153 §.

Bortfraktaren skall vidkännas alla skeppsumgälder, bogserings-, karantäns-
och andra dylika kostnader, som äro förbundna med resan från
lastningsorten till lossningsorten; och må förty godtgörelse derför ej affordras
befraktaren.

154 §.

Mottagandet af godset medför för mottagaren förpligtelse att gälda
frakt samt hvad bortfraktaren eljest eger att fordra af befraktaren enligt
konnossement eller annan handling, enligt hvilken godset mottages.

155 §.

Befälhafvaren vare ej pligtig att utlemna godset innan lastemottagaren
guldit de i 154 § omförmälda fordringar äfvensom ersättning för öfverliggedagar
och annat uppehåll vid lossningen, så ock haveribidrag samt
annan fordran, för hvilken godset må häfta, eller ock i allmänt förvar
eller hos enskild man, som af befälhafvaren godkännes, nedsatt fordringsbeloppet
att af befälhafvaren lyftas efter godsets aflemnande. För ännu
icke faststälda haveribidrag må gods ej qvarhållas, om lastemottagaren för
dem ställer säkerhet.

Hvad nu stadgats vare ock gällande, der lossning af gods eger rum
i lastningsorten eller under resan.

156 §.

Vägrar lastemottagare att mottaga lasten, eller är mottagare icke känd
eller icke att träffa, åligge befälhafvaren att, der det lämpligen kan ske,
om förhållandet genast underrätta aflastaren; har icke någon, som till la -

stens mottagande är behörig, anmält sig så tidigt, att lossningen kan hinna
afslutas före lossningstidens utgång eller, der befraktningen angår styckegods,
ega rum å den af befälhafvare!! bestämda tid, läte befälhafvare!!
lossa godset och upplägga det under säker vård. Underlåter lastemottagaren
att fullgöra hvad enligt 155 § för godsets utfående åligger honom, eller
uppehåller han eljest fartyget för lossningen, så att denna ej kan ega rum
i rätt tid, ege befälhafvare!! lossa godset och upplägga det, som nyss
är sagdt.

Upplägges godset, underrätte befälhafvaren derom lastemottagaren, der
denne är känd och tillstädes å lossningsorten, men kungöre det eljest på
sätt 118 § för dylikt fall stadgar.

Varder befälhafvaren för godsets uppläggning eller eljest för lossningen
utan eget vållande uppehållen utöfver lossningstiden, njute bortfraktaren
ersättning för all skada och förlust, hvilken ersättning i händelse af tvist
skall bestämmas af skiljemän och ej må sättas lägre än för öfverliggedagar.

.157 §.

Varder gods upplagdt af anledning, som i 140 eller 156 § sägs, ege
befälhafvaren låta genom offentlig auktion sälja så mycket af godset, att,
utom tull och öfriga omkostnader, de i 155 § omförmälda fordringar dermed
betäckas.

158 §.

Utlemnas gods till lastemottagarens förfogande, ege bortfraktaren ej
vidare talan mot befraktaren för fordran, som bort af mottag-aren gäldas:
dock stånde honom öppet att hos befraktaren utsöka hvad denne till bortfraktarens
skada skulle vinna, om fordringen upphörde. Har befälhafvaren
icke utlemnat godset men finnes det vid försäljning icke förslå till fordringens
gäldande, vare befraktaren ansvarig för bristen.

159 §.

Om före fartygets afgång från den hamn, der resan skall börja, fartyget
eller godset genom utbrott af krig blifver ofritt, fartyget belägges
med embargo, den hamn, der resan skall börja, eller den, dit den är stäld,
genom blokad stänges, det gods, befraktningen angår, förbjudes till utförsel
i aflastningsorten eller till införsel i bestämmelseorten, eller fartygets resa
eller godsets försändning genom annan åtgärd af högre hand hindras; då
ege såväl befälhafvaren som befraktaren rätt att hafva fraktslutet; och
dragé hvar sin kostnad och skada.

Angår sådant hinder endast en del af befraktares gods, ege han ej
håfva aftalet utan att betala frakt, efter ty i 126 och 129 §§ sägs; häfves
icke aftalet, må inlastadt gods, som af hindret träffas, på befraktarens bekostnad
åter lossas. Anmäler befraktaren före lastningstidens utgång sig vilja
i stället inlasta annat gods, som likaså beqvämt kan å fartyget föras, vare
befälhafvare!! pligtig att medtaga godset, der det utan uppehåll aflemnas;
njute dock af befraktare!! ersättning, efter pröfning af skiljemän, ej mindre
för den ökade kostnad, som för godsets inlastning må uppkomma, än äfven
för uppehållet, efter ty i 120 och 122 §§ sägs. Hafva flere befraktat
fartyget, hvar till viss del, må fartyget icke för intagande af annat
gods utan samtlige befraktares medgifvande uppehållas utöfver lastningstiden.

Är fartyg befraktadt till flere, och varda på grund af hinder för en
eller flere af befraktarne de med dem slutna aftal häfda, ege befälhafvare!!
uppsäga jemväl öfriga fraktsluten, der den frakt, som för resan skulle komma
att utgå, understiger hälften af hela det betingade fraktbeloppet.

160 §.

Går fartyg under resa förloradt eller förklaras det icke vara iståndsättligt,
upphöre befraktningsaftalet att vara gällande; dock vare befälhafvaren
pligtig att för lastegarens räkning vidtaga sådan åtgärd med
lasten, som i 57 § föreskrifves.

Frakt beräknas i ty fall efter det tillryggalagda afståndets förhållande
till hela den resa, fraktslutet afsåg, dock med fäst afseende å den tid, som
till resan åtgått, samt de dermed förbundna särskilda svårigheter och kostnader
i förhållande till den öfriga resans (afståndsfrakt). Kunna parterne
icke enas om den frakt, som bör utgå, skall beloppet bestämmas af skiljemän.

Vill lastegaren för frakten öfverlåta det gods, som linnes i behåll,
stånde det honom öppet.

161 §.

Inträffar sådant hinder, som i 159 § omförmäles, efter det fartyget
lemnat den hamn, der resan börjat, stånde ändock hvardera parten fritt
att hafva fraktslutet, men befraktaren gälde för den vid aftalets häfvande
tillryggalagda delen af resan afståndsfrakt, efter tv i 160 § sägs. Häfves
aftalet, åligge befälhafvaren att för lastegarens räkning vidtaga sådan åtgärd
med lasten, som i 57 § föreskrifves.

Varder fartyget af sådant hinder efter lastens intagande uppehållet i
lastningsorten eller i hamn, som under resan anlöpes, skall kostnaden för

uppehållet fördelas å fartyg, frakt och last, såsom för gemensamt haveri
stadgas; dock att, der aftalet häfves, sådan fördelning ej eger rum i afseende
på kostnad, som derefter uppkommer.

162 §.

Häfves fraktslut på grund af sådant hinder, som i 159 § omförmäles,
och skall till följd deraf lossning af last ega rum, vare befraktaren skyldig
att vidkännas all kostnad, som för lossningen uppkommer, der hindret
angår godset allena; angår hindret tillika fartyget eller detta allena, eller
har befälhafvaren gjort bruk af den i nämnda § honom medgifva rätt att
uppsäga fraktslut, vare om lossningskostnadens bestridande lag, som i
136 § stadgas.

163 §.

Varder fartyg af någon anledning uppehållet i lastningsorten eller å
ort, som under resan ardöpes, och kan det skäligen antagas, att uppehållet
skall blifva af längre varaktighet, ege befraktaren tillsvidare utlossa sitt
gods, der han ställer säkerhet för betalning af de fordringar, som i 155 §
omförmälas, för den händelse att godset icke på befälhafvarens tillsägelse
i rätt tid åter inlastas. År fartyget befraktadt till flere, må lossning af
en befraktares gods icke utan öfriges samtycke eg a rum, der skada eller
förlust skulle dem genom lossningen tillskyndas.

164 §.

Har fartyget för liden skada nödgats anlöpa nödhamn och befinnes
vid anstäld besigtning, i den ordning 41 § bestämmer, att till följd af
uppehållet för fartygets iståndsättning lasten i sin helhet eller till väsentlig
del skulle förderfvas, ege befraktaren bäfva aftalet mot erläggande af afståndsfrakt,
efter ty i 160 § sägs; dock att, der fartyget är befraktadt
till flere, den rätt, nyss är sagd, icke eger rum, om någon af öfrige
befraktare yrkar resans fortsättande.

165 §.

Åro exemplar af konnossement efter öfverlåtelse komna i särskilda
personers händer och tvista innehafvarne om bättre rätt att utbekomma
godset, gifve det exemplar företräde, hvilket öfverlåtaren först lemna! från
sig i sådant skick, att mottagaren jemlik! 134 § erhöll behörighet att
fordra godsets utlemnande; dock att, der exemplaren betecknats med särskilda
nummer, som i 133 § sägs, det exemplar gifver bästa rätt, som är

Bill. till Kikad. Prat. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 7

utmärkt med lägsta nummer. Har, innan den, hvilken, efter ty nu är sagdt,
eger utbekomma godset, dertill anmält sig, lossning i bestämmelseorten skett
till annan behörig innehafvare af konnossement, vare denne icke pligtig att
utlemna godset, der det icke visas, att han vid konnossementets förvärfvande
icke varit i god tro eller att han dervid handlat med grof vårdslöshet.

166 §.

Vägrar köpare af varor, å Indika konnossement till honom öfverlemnats,
att godkänna eller betala rätteligen dragen vexel å köpesumman, eller
undandrager han sig uppfyllande af de för öfverlåtelsen eljest stadgade
vilkor, ege säljaren rätt att inställa lossning af godset och deröfver annorledes
förfoga. Lag samma vare, der köparen, innan betalning för godset
till fullo erlagts, kommit i konkurstillstånd eller vid utmätning funnits
sakna tillgång att betala sin gäld eller ock, om han är köpman, instält
sina betalningar; dock med rätt för köparen eller konkursboet att mot
köpeskillingens erläggande utbekomma godset. Har på grund af öfverlåtelse
af köparen konnossement, som icke innehåller förbehåll mot öfverlåtelse,
kommit i annan mans hand, ege säljaren ej mot denne den rätt,
nyss är sagd, der det ej visas, att innehafvaren vid konnossementets förvärfvande
icke varit i god tro eller att han dervid handlat med grof
vårdslöshet.

Har i de fall, då köp af varor sålunda återgår, köparen godkänt vexel
å köpeskillingen eller derå gjort afbetalning eller eljest fått vidkännas utgift
för godset, vare säljaren skyldig att återställa vexeln eller det utbetalda
beloppet äfvensom ersätta köparens häfda utgifter.

167 §.

Har konnossement förkommit, ege den, som förlorat konnossementet,
hos Rätten i fartygets bestämmelseort göra ansökan om konnossementets dödande;
inlemne då afskrift af konnossementet eller sådan uppgift om dess
innehåll, som må vara nödig för konnossementets säkra igenkännande.
Visar sökanden sannolik anledning att konnossementet verkligen förkommit,
läte Rätten genom offentlig stämning, som å dess dörr skall anslås
och i allmänna tidningarne tre gånger, fjorton dagar mellan hvarje gång,
införas, kalla konnossementets innehafvare att inom viss förelagd tid, räknad
från den dag, stämningen sista gången i tidningarne infördes, uppvisa
konnossementet vid Rätten; skolande den tid, som förelägges, icke sättas
kortare än tre månader eller längre än ett år. Varder icke konnossementet
inom föreskrifven tid uppvist och fullföljes derefter ansökningen, gifve
Rätten utslag, hvarigenom konnossementet dödas.

Sedan offentlig stämning ågått, ege den, som begärt konnossementets
dödande, utbekomma godset, derest han hos Rättens ordförande ställer säkerhet
för de anspråk å godset, hvilka lagligen må tillkomma innehafvare af
konnossementet.

168 §.

Den, hvilken med sådan åtkomst, som i 134 § sägs, har konnossement
i handom, vare ej pligtig att utlemna det till den, för hvilken det må hafva
förkommit, der det ej visas, att han vid konnossementets förvärfvande icke
varit i god tro eller att han dervid handlat med grof vårdslöshet.

169 §.

Angår befraktningsaftal befordrande af viss person såsom passagerare
och dör denne före resans anträdande, eller varder han af laga förfall hindrad
att medfölja, skall endast half afgift för resan erläggas, så vida
hindret anmäles före fartygets afgång. Uteblifver eljest den, hvilken betingat
sig plats såsom passagerare, skall full afgift erläggas.

170 §.

Aftal angående passagerares befordrande vare utan ersättningsskyldighet
å någondera sidan förfallet, der sådant hinder för resan inträffar, som
i 159 eller 160 § sägs; var resan börjad när hindret inträffade, vare passageraren
dock pligtig att för den tillryggalagda delen af resan erlägga
afgift, efter ty 160 § bestämmer.

171 §.

Passagerare vare skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse allt,
hvad med afseetide å ordning och skick om bord föreskrifves.

Hvad i 81 § är stadgadt med afseende å besättningen galle ock för
passagerare.

172 §.

Gods, som passagerare förer med sig om bord, skall, när det öfverlemnats
till befälhafvare!! eller den, som af honom satt är att mottaga
godset, i händelse af förlust eller skada ersättas såsom annat gods, efter
ty här ofvan är stadgadt.

173 §.

Befälhafvare!! vare ej pligtig att utlemna passagerares gods innan passagerareafgiften
gnidits och betalning erlagts för kost under resan; ege ock,
der betalning icke erlägges, upplägga och försälja godset, som i 156 och
157 §§ sägs.

Sjette kapitlet.

Om "bodmeri.

174 §.

Upptager befälhafvare i nöd till resans fortsättande eller lastens bevarande
eller vidare fortskaffande penningelån och pantförskrifver (förbodmar)
derför, på sätt här nedan sägs, fartyg, frakt eller last, ege borgenären
för sin fordrans betalning hålla sig allenast till de förbodmade föremålen
efter det resan slutat, men njute för sin fordran förmånsrätt, efter ty i 11
kap. sägs.

Långifvare och låntagare ege rätt att bestämma viss afgift (premie)
att för den försträckning och fara erläggas.

175 §.

För bodmerilån må befälhafvare!! förpanta fartyg, frakt eller last, hvar
för sig eller gemensamt. Tages lån till bestridande af utgift, som angår
lasten allena, må denna särskildt förpantas; för annan utgift må lasten
icke förpantas utan gemensamt med fartyg och frakt. Äro fartyg och last
gemensamt pantförskrifna, skall, utan särskildt förbehåll, jemväl frakten
anses vara under pantsättningen innefattad.

Har föremål förbodmats för utgift, som icke angår samma föremål,
och varder till följd af pantsättningen betalning ur panten utsökt, ege
pantens egare söka sitt åter ur de föremål, hvilka utgiften angick, med
enahanda rätt, som, der samma föremål för lånet förbodmats, skulle hafva
tillkommit långifvaren.

176 §.

Innan befälhafvaren upptager lån å bodmeri, skall han låta noggrant
bestyrka behofvets verklighet och omfång, så vida ske kan, genom besigtning i

den ordning, 41 § bestämmer, men eljest genom intyg af svensk konsul
eller å ort, der sådan tjensteman icke tinnes, af annan myndighet.

177 §.

När bodmerilån upptages, skall derom upprättas skriftlig handling
(bodmeribref) med alla de vilkor, som betingats. Sådan handling skall, för
att gälla såsom bodmeribref, innehålla:

1) benämning af bodmeribref eller annan beteckning, som angifver,
att aftalet är ingånget såsom bodmeri;

2) långifvarens namn;

3) uppgift å lånets och premiens belopp (bodmeriskulden);

4) uppgift å de pantförskrifna föremålen;

5) fartygets namn;

6) uppgift å den resa, för hvilken lånet upptages (bodmeriresan); och

7) befälhafvarcns underskrift tillika med ort och dag för utfärdandet.

178 §.

Bodmeribref skall, der långifvaren det äskar, utfärdas i flera exemplar,
hvilka alla skola vara lika lydande och utmärka, huru många blifvit utstälda.

Öfverlåtes bodmeribref, deri långifvaren erhållit lof att låta brefvet komma
i annans hand, vare mot nye innehafvaren invändning derom att laga anledning
till lånets upptagande saknats lika gällande, som mot långifvaren.

179 §.

För bidrag, som till gäldande af gemensamt haveri skall utgå af förbodmadt
föremål, sker ej afdrag å bodmeriskulden; varder af sådan anledning
panten otillräcklig till lånets betalande, vare förlusten borgenärens.

180 §.

Befälhafvare!! åligge att noggrant sörja för de förpantade föremålens vård
och bevarande. Utan tvingande skäl må han icke företaga någon handling,
hvarigenom pant utsattes för annan eller större fara, än långifvaren på
grund af bodmeribrefvets innehåll hade anledning att förutsätta. Bryter
befälhafvaren häremot, vare han borgenären ansvarig för all skada och förlust,
som deraf kommer.

Har befälhafvaren, utan nödtvång och utan att långifvarens fördel
sådant bjudit, ändrat den resa, som i bodmeribrefvet tinnes bestämd, eller

har han, utan sådan anledning och utan att det skett för att bispringa
menniskor i sjönöd, afvikit från vanlig väg, eller har han efter bodmeriresans
slut utsatt panten för ny fara; vare befälhafvaren, der panten sedan finnes
otillräcklig till lånets gäldande, ansvarig för bristen, så vida icke visas kan,
att förlusten skulle hafva uppstått, äfven om befälhafvaren iakttagit hvad
honom ålegat.

181 §.

Bodmeriskulden skall, der icke annat är aftaladt, betalas å den ort,
der bodmeriresan enligt aftalet slutar, å sjunde dagen efter fartygets ankomst.

Slutar resan innan fartyget hunnit till den i bodmeribrefvet angifna
bestämmelseort, vare lånet till betalning förfallet å sjunde dagen efter det
resan instäldes, och skall betalningen erläggas å den ort, der resan sålunda
slutar; åliggande det befälhafvaren att ofördröjligen underrätta borgenären
om resans inställande. Inställes resan af annan anledning, än i 159 eller
160 § sägs, ege borgenären undfå ersättning för all kostnad, som till följd
af resans inställande ådrages honom.

182 §.

Uteblifver betalning utöfver förfallodagen, njuta borgenären laga ränta
såväl å hufvudstol som å utfäst premie. Skall premien räknas efter tid,
löper den ej längre än till förfallodagen.

183 §.

Betalning skall erläggas till den, som å förfallodagen visar sig vara
behörig innehafvare af ett exemplar af bodmeribrefvet, mot dettas återställande
med åtecknadt bevis om betalning. Anmäla sig flere innehafvare
af bodmeribref, må icke till någon af dem betalning erläggas, utan skall
befälhafvaren för vederbörandes räkning öfverlemna beloppet till den gode
man, parterne anvisa, eller, der de icke kunna enas om sådan, nedsätta
det i allmänt förvar samt derom underrätta parterne.

Före förfallodagen må icke, der bodmeribrefvet gifver långifvaren lof
att låta det komma i annans hand, betalning erläggas utan att samtliga
exemplaren återställas.

184 §.

Uppvisas icke bodmeribrefvet å förfallodagen, ege befälhafvaren sätta
bodmeriskuldens belopp i allmänt förvar och derefter förfoga öfver panten.

Varda sålunda penningar nedsatta, åligge befälhafvare!! att derom ofördröjligen
meddela borgenären underrättelse.

185 §.

När fartyget ankommit till den i bodmeribrefvet angifna bestämmelseort
eller när det blifvit afgjordt, att resan skall slutad annan ort, ege
borgenären, ändå att förfallodag ej är inne, erhålla qvarstad å panten.

Betalas icke förfallen bodmeriskuld, ege borgenären hos vederbörande
öfverexekutor äska, att förbodinadt fartyg eller förbodmad last må säljas
i den ordning, som för försäljning af sådan egendom, den der blifvit utmätt,
är stadgad, äfvensom att förbodmad frakt till honom öfverlemnas.

186 §.

Inställes bodmeriresan innan den börjat, vare lånet genast förfallet
till betalning i den hamn, der resan skulle börja; och gälde låntagaren i
ty fall, i stället för premie, ränta å hufvudstolen efter fem procent om året
jemte tre procent provision. Har fartyget redan afgått, skall betingad
premie gäldas, äfven om resan senare inställes.

Sjunde kapitlet.

Om haveri.

187 §.

Såsom gemensamt haveri räknas all skada, som till räddning ur en
fartyg och last gemensamt hotande fara med afsigt tillfogas fartyg eller
last, äfvensom all annan uppoffring, som göres För sådant ändamål, så ock
skada och kostnad, som vållas eller uppkommer till följd af dylik åtgärd.
Gemensamt haveri skall gäldas af fartyg, frakt och last i förhållande till
hvarderas värde, beräknadt. på sätt här nedan i 207—211 §§ sägs.

188 §.

Såsom gemensamt haveri ersättes i synnerhet:

1. Gods och fartygs tillbehör, som kastas öfver bord för att lätta
fartyget i sjönöd eller för att undkomma fiende eller sjöröfvare,
så ock gods och fartygs tillbehör, som vid kastningen bortspolas,

samt annan skada, som är en följd af kastningen eller de derför
nödiga åtgärder.

2. Master, segel och annat redskap, som kapas, samt ankare och
ketting, som frånstickas, för att rädda fartyg och last ur en dem
gemensamt hotande fara, såsom för att förekomma skeppsbrott eller
sammanstötning, så ock skada, som af dylik åtgärd föranledes.

3. Skada, ,<#>m tillfogas fartyg eller last för att afvärja eldfara eller
släcka utbruten eld eller för att leda vatten i fartyget till pumparne
eller för att bereda störtsjöar aflopp.

4. Kostnad för biträde, som i nöd anlitas för att rädda fartyg och
last ur eu dem gemensamt hotande fara, så ock skada, som tillfogas
fartyg eller last af fartyg, hvars biträde anlitas.

5. Skada, som tillfogas fartyg eller last derigenom att fartyget med
afsigt sättes på grund för att undgå större gemensam fara.

6. Skada, som tillfogas fartyg eller last, och kostnad, som sker, för
att taga fartyget af grund samt föra det och lasten i säkerhet.
Varder resan ej fortsatt, emedan fartyget icke kan tagas af grund
eller det förklaras icke vara iståndsättligt, räknas såsom gemensamt
haveri allenast den skada och kostnad, som skett förrän det blef
uppenbart, att resan icke kunde komma att fortsättas.

7. Kostnad, som uppkommer till följd deraf att fartyget måste söka
nödhamn för räddning af fartyg och last, såsom då fartyget icke
längre är i sjövärdigt skick, eller resans fortsättande skulle till
följd af utbrutet krig eller tillfälligtvis uppkommen isgång utsätta
fartyg och last för uppenbar fara.

Till denna kostnad räknas i synnerhet: lotspenningar, fyr-,
båk-, hamn- och andra skeppsumgälder i nödhamnen; kostnad för
lastens lossning, uppläggning, återinlastning och stufning,'' när lossning
måste ske för att fartyget skall kunna inkomma i hamnen
eller påkallas af samma orsak, som föranledt nödhamnens anlöpande;
befäl hafva rens och besättningens aflöning och underhåll i nödhamnen
under den tid, fartyget der uppehälles af samma orsak, som föranledt
nödhamnens anlöpande, så vidt denna kostnad icke kunnat besparas
genom afmönstring. Deremot ersättes icke befälhafvarens och
besättningens underhåll och aflöning för den tid, uppehållet af
annan anledning förlänges, såsom när resans fortsättande hindras
af is eller annan af väderleksförhållanden beroende orsak, eller när
fartygets iståndsättande onödigt fördröjes. Slutar resan i nödhamnen,
beräknas såsom gemensamt haveri endast de utgifter,
som belöpa å tiden förrän det blef afgjordt, att resan der skulle
sluta.

Minskas lasten genom afdunstning eller utlakning, eller skadas
den eljest till följd af uppehållet i nödhamnen, skall det ej för
gemensamt haveri räknas, ej heller kostnad, som göres för att förekomma
sådan skada. Skada, som träffar lasten vid lossning eller
inlastning i nödhamnen, hänföres icke till gemensamt haveri, så
vida icke skadan uppkommit derigenom att lossning eller inlastning
måste ske medelst andra farkoster eller på annat icke vanligt
sätt.

Särskilda kostnader, hvilka i nödhamnen föranledas deraf att
lasten är af farlig beskaffenhet, hänföras icke till gemensamt haveri.

Utgift för tillfälligt afhjelpande i nödhamnen af skada, som
icke uppkommit i gemensamt haveri, räknas såsom gemensamt
haveri, så vidt derigenom besparas eljest nödvändig utgift, hvilken
skolat till sådant haveri hänföras.

8. Skada och förlust, som uppstår derigenom att i nöd lasten användes
till att bereda utväg för resans fortsättande eller annorledes till
räddning af fartyg och last, eller derigenom att fartygs tillbehör
begagnas för ändamål, hvartill det ej varit afsedt.

Såsom gemensamt haveri räknas ock hvad af ett ångfartygs
kolförråd och andra för maskinens drift afsedda ämnen förbrukas
för att taga fartyget af grund eller för pumpning, när fartyget
sprungit läck, eller för fartygets förflyttning till och från lossningsplats
äfvensom för lastens lossning och inlastning i nödhamn, när
kostnaden för sådan åtgärd eljest är att hänföra till gemensamt
haveri. Deremot ersättes icke hvad som förbrukas för att löpa in
i och åter ut ur nödhamn eller eljest till följd af resans förlängning,
äfven om denna vållats af gemensamt haveri.

9. Skada, som för att underlätta försvar mot fiende eller sjöröfvare
med afsigt tillfogas eller under försvaret träffar fartyg eller last,
krigsförnödenheter, som derunder förbrukas, så ock hvad till räddning
eller återlösen af fartyg och last utgifves.

10. Kostnad för läkemedel, skötsel och underhåll åt den, som under
försvaret emot fiende eller sjöröfvare eller vid verkställande af
åtgärd till räddning af fartyg och last blifvit skadad, kostnad för
begrafning af den, som ljutit döden, samt den ökade kostnad,
redaren får vidkännas för anskaffande af annat manskap i de
sårades eller dödes ställe.

11. Frakt, som förloras till följd af gemensamt haveri.

12. Kostnad och förlust vid anskaffande af medel till bestridande af
utgifter, hvilka skola såsom gemensamt haveri ersättas, såsom:
provision, ränta och försäkringspremie å förskjutna medel, bodmeri Bih.

till Riksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 lläft. 8

premie, då penningar måste genom bodmerilån anskaffas, och förlust,
uppkommen genom prisskilnad å gods, som till medels anskaffande
måste i nödhamn försäljas.

13. Arfvode till ombud, som antagits för besörjande af de haveriet
rörande angelägenheter.

14. Kostnad för sjöförklaring, besigtning och värdering samt för
anskaffande af annan bevisning, som erfordras för utredande af
haveriet, äfvensom kostnad för upprättande af haverifördelningen
(dispache).

189 §.

Till gemensamt haveri räknas icke skada, som af olyckshändelse timar
under verkställande af åtgärd till räddning af fartyg och last, äfven om
uppoffring derigenom varder obehöflig, ej heller skada eller förlust, som
står i endast medelbart eller tillfälligt samband med sådan åtgärd.

Sålunda ersättes icke i gemensamt haveri: stång, som vinden bräckt
medan kapning af masten pågick, äfven om kapningen till följd deraf instäldes;
skada, som åkommit fartyg eller last genom storm, eld, stöld eller
annan händelse under uppehåll i nödhamn; förlust, uppkommen derigenom
att lasten till följd af gemensamt haveri icke kunnat aflemnas i rätt tid;
den tillökning i försäkringskostnad eller den förlust af förväntad frakt,
hvilken orsakats genom uppehåll, som haveriet vållat.

190 §.

Såsom gemensamt haveri ersättes icke:

1. Gods, som utan befälhafvarens vetskap inlastats å fartyget; penningar,
värdepapper eller dyrbarheter, livilka icke blifvit, på sätt i
143 § sägs, angifna.

2. Gods, hvilket föres såsom däckslast, när det kastats eller genom
annan dylik åtgärd uppoffrats eller skadats, så vida icke kastningen
skett för att lätta fartyget när det kommit på grund.

Till däckslast räknas icke allenast det gods, som stufvats å
fartygets öppna däck eller i dess båtar eller som varit hängdt
vid sidan utom bords, utan äfven hvad som lastats i sådant täckt
rum, som icke är infogad t i fartygets fasta spantresning eller eljest
lemnar tillräcklig säkerhet mot sjöskada och bortspelning.

3. Fartygs tillbehör, som kastats eller genom annan dylik åtgärd
uppoffrats eller skadats, när det vid tillfället var liggande å däcket
utan att der hafva sin rätta plats.

4. Skada, uppkommen genom pressning med segel, äfven om denna
företagits för att undgå strandning eller undkomma fiende eller
sjöröfvare; skada, som af annan orsak uppkommit å segel, eller skada
å ångfartygs pannor eller maskin, der ej skadan uppkommit vid
försök att taga fartyget af grund ; skada å fartygs pumpar, uppkommen
vid pumpning för att hålla fartyget läns.

5. Mast, rundhult eller annat fartygets tillbehör, som kapats, när det
förut blifvit bräckt, äfven om åtgärden var nödvändig till förekommande
af fara för fartyg och last.

6. Skada, som genom besprutning med vatten eller annan släckningsåtgärd
tillfogats last, som af sig sjelf fattat eld eller tagit värme;
skada, som vid släckning af eld, hvilken annorledes uppstått, tillfogats
den del af lasten, hvilken redan var af elden angripen.

7. Kostnad, uppkommen derigenom att fartyget på grund af otillräcklig
proviantering eller eljest bristfällig utrustning eller till följd
af ishinder eller annan af väderleksförhållanden beroende orsak
måst inlöpa i nödhamn.

191 §.

Fördelning af skada, uppkommen i gemensamt haveri, må ega rum,
oaktadt den fara, som föranledt haveriet, uppstått genom någons vållande;
dock ege denne ej åtnjuta någon ersättning i haveriet. Var faran vållad
genom fel eller försummelse, hvarför redaren jemlikt 8 § bör ansvara,
njute denne ej ersättning i haveriet.

Har befälhafvaren eller den, som egt handla å hans vägnar, felat vid
bedömande af farans beskaffenhet eller vid valet af medel till dess afvärjande,
må skadan ändock fördelas såsom gemensamt haveri; dock vare
redaren, der icke åtgärden på grund af de omständigheter, under hvilka
den vidtagits, må anses ursäktlig, förlustig rätt till ersättning.

Den, som sålunda går förlustig rätt till ersättning eller nödgas utgifva
bidrag till haveriet, ege söka sitt åter af den, som lagligen bör ansvara
för skadan.

192 §.

Fördelning af skada i gemensamt haveri må ega rum, oaktadt det
ändamål, som med uppoffringen afsågs, icke genom densamma uppnåtts.

193 §.

Fördelning af skada i gemensamt haveri må ega rum, ändå att fartyget
eller lasten för ändamålet fullständigt uppoffrats eller att efter haveriet
endast fartyg eller endast last, helt eller delvis, bergats.

194 §.

Skall uppoffring ske, åligge befälhafvare!! tillse, att förlusten icke
blifver större, än för ändamålet är nödvändigt. Vid kastning af gods eller
fartygs tillbehör skall, så vidt faran det medgifver, iakttagas, att det, som
är af svårare tyngd eller mindre värde, först kastas, men det lättare och
det dyrbarare godset så länge som möjligt behålles.

Har befälhafvaren genom felaktigt förfarande orsakat större skada eller
förlust, än nödigt var, vare lag, som i 191 § sägs.

195 §.

Förrän befälhafvaren vidtager åtgärd, hvaraf gemensamt haveri kan
följa, kalle han, der faran det medgifver, de kunnigaste och mest erfarne
af besättningen till rådplägning. Berättelse om rådplägningen skall, så
skyndsamt ske kan, af befälhafvaren i dagboken intagas eller, der sådan
icke föres, annorledes upptecknas att vid sjöförklaringen framläggas; och
skall i berättelsen upptagas allt, som för haveriets utredning kan vara af
betydelse, dervid särskildt bör redogöras för anledningen till uppoffringen
samt meddelas en, så vidt ske kan, fullständig uppgift å de uppoffrade
föremålen eller annan upplysning om skadans omfång.

196 §.

Skada å fartyg eller dess tillbehör skall af besigtningsman, utsedde
på sätt 41 § bestämmer, värderas å den ort, der reparation verkställes,
om sådan sker under resan, men eljest å den ort, der resan slutar.

Vid värderingen skall särskildt för hvarje skada upptagas den för dess
afhjelpande beräknade kostnad samt, der skadadt redskap beräknas att. med
nytt ersättas, så väl kostnaden för det nya, som värdet af det skadade.

Skada, som härrör af fartygets ålder eller redskaps bristfällighet eller
annan dylik orsak, bör vid värderingen skiljas från den skada, som genom
haveri tillkommit.

197 §.

Vid beräkning af skada å fartyg eller dess tillbehör utgöres skadans
belopp af värderingssumman, när reparation ej verkställes eller värderingssumman
understiger det belopp, som åtgått till verkstäld reparation, men
af verkliga reparationskostnaden, när denna understiger värderingssumman.

198 §.

Vid ersättande af skada å jernfartyg godtgöres beloppet fullt ut för
skada å skrof samt master och rundhult af jern, om fartyget vid den tid,
då haveriet inträffade, icke varit fem år i sjön; timar dylik skada senare
men innan fartyget varit tio år i sjön, afdrages en sjettedel för skilnad af
nytt mot gammalt och, om fartyget varit längre tid i sjön, en tredjedel.
Skada å ångmaskin ersättes fullt ut, om maskinen icke varit i bruk tre år,
när skadan skedde; timar skada senare men innan maskinen varit sex år
i bruk, afdrages en sjettedel och, om den varit i bruk längre tid, en
tredjedel. Skada å master och rundhult af trä samt å stående rigg ersättes
fullt ut, om fartyget icke varit ett år i sjön, samt annan skada ock fullt
ut, om fartyget icke varit ett hälft år i sjön, när haveriet inträffade; timar
skada senare, afdrages en tredjedel, dock med undantag för ankare, som
ersättes fullt ut, och för ankarketting, för hvilken afdrag sker med endast
en sjettedel.

Är fartyget af trä, ersättes skada å skrofvet fullt ut, om fartyget icke
varit i sjön två år, när haveriet inträffade; timar skada senare, afdrages
en tredjedel för skilnad af nytt mot gammalt. Annan skada ersättes såsom
för jernfartyg är stadgadt. ,

Från det sålunda beräknade ersättningsbeloppet skall derefter afdrag
ske för sådant, som beräknats skola med nytt ersättas, med det vid värderingen
derå utrönta värde eller, der det å auktion försålts, med behållna
försälj ningsbeloppet.

Skall fartyget förses med ny metallbeklädnad, beräknas ersättningen
sålunda, att, sedan från kostnaden för anbringande åt ny beklädnad af
samma ämne, som den skadade, och af samma vigt, denna haft såsom
ny, afdragits den skadade beklädnadens metallvärde, öfriga beloppet godtgöres
med afdrag: för beklädnad af koppar eller gul metall af eu sextiondedel
och för beklädnad af annan metall af en trettiondedel för hvarje
hel månad, räknad till trettio dagar, som förflutit efter det den skadade
beklädnaden åsattes fartyget. Har beklädnad af koppar eller gul metall
under mer än fem år och beklädnad af annan metall under mer än två
och ett hälft år funnits å fartyget, ersättes den icke.

199 §.

Har fartyg i gemensamt haveri antingen gått helt och hållet förloradt
eller lidit så betydlig skada, att det förklaras icke vara iståndsättligt, utgår
ersättningen med det belopp, hvartill fartygets värde antages hafva uppgått
vid den tid, då uppoffringen skedde, med afdrag, der något blifvit bergadt,
af dettas behållna värde.

200 §.

Ersättning för gods, som i gemensamt haveri uppoffrats, beräknas efter
gångbart pris å sådant gods i bestämmelseorten, när fartyget dit anländer,
eller, om det öfriga godset ej dit framkommer, efter priset å den ort, der
resan slutar, dock med afdrag af frakt, tull och öfriga omkostnader, som
till följd deraf att godset icke föres fram till bestämmelseorten varda
egaren besparade. Har godset blifvit i nödhamn försåldt och understiger
den beräknade ersättningen hvad för godset, efter afdrag af frakt, tull och
öfriga omkostnader, influtit, skall sistnämnda belopp i haveriet ersättas.

Kan ej gångbart pris å godset bestämmas, utrönes värdet genom uppskattning
af sakkunnige män, utsedde på sätt 41 § stadgar.

201 §.

Gods, som i gemensamt haveri blifvit skadadt, ersättes med skilnaden
mellan värdet å godset i oskadad! tillstånd, utrönt på sätt 200 § bestämmer,
och värdet å godset i skadadt skick med de i samma § stadgade
afdrag. Sistnämnda värde utgöres af behållna försäljningsbeloppet, der
godset före haveriets utredning blifvit försåldt, men bestämmes eljest genom
uppskattning af sakkunnige män, utsedde på sätt 41 § stadgar.

202 §.

Har gods, som gått förloradt eller skadats i gemensamt haveri, förut
minskats i värde till följd af enskild! haveri eller genom förskämning eller
af annan orsak, eller har gods, som skadats i gemensamt haveri, derefter
minskats i värde till följd af omständigheter, hvilka ej berott af haveriet;
då skall från ersättningsbeloppet afdragas ett mot sådan minskning svarande
belopp. Afdragets storlek bestämmes genom uppskattning af sakkunnige
män, utsedde på sätt 41 § stadgar; skolande dervid särskild hänsyn tagas
till skada-, som vid samma tillfälle eller af samma orsak träffat annat gods
af dylikt slag, hvilket icke i det gemensamma haveriet skadats.

203 §.

I gemensamt haveri ersättes icke gods, derå konnossement icke utfärdats
och om hvars intagande i fartyget icke heller genom anteckning å manifest
eller i lastbok eller annorledes tillförlitlig upplysning kan vinnas; dock njute
befälhafvare, besättning och passagerare ersättning för kläder och reseförnödenhet-er,
när de med ed styrka hvad deraf i haveriet förlorats.

204 §.

Frakt för gods, som förlorats i gemensamt haveri eller i nödhamn
föryttrats till anskaffande af medel för gemensamt behof, ersättes med det
belopp, som skolat utgå, derest godset funnits i behåll när fartyget ankommer
till den ort, der godset skolat aflemnas, eller, om resan förut afbrytes,
till den ort, der resan sålunda slutar. Från ersättningsbeloppet afdragas
de omkostnader, som varda redaren besparade derigenom att godset blifvit
uppoffradt eller såld!.

205 §.

Har föremål, som skadats i gemensamt haveri, derefter gått förloradt
eller lidit ytterligare skada i enskild! haveri och kan för säkert antagas,
att, der det gemensamma haveriet icke föregått, den derigenom uppkomna
förlust i stället skulle hafva till större eller mindre del vållats genom det
senare haveriet; då ersättes icke skadan i det gemensamma haveriet, eller
ock nedsättes ersättningsbeloppet, efter ty i hvarje särskildt fall kan finnas
skäligt. Lag samma vare, der föremål, som i gemensamt haveri förlorats,
skulle hafva gått förloradt eller skadats i ett senare inträffad! enskild!
haveri, derest föremålet då ännu funnits om bord.

206 §.

Skada och förlust, som är att hänföra dels till gemensamt och dels
till enskildt haveri, samt kostnader, som äro för båda haverierna gemensamma,
skola mellan dessa efter billighet fördelas.

207 §.

Fartyget deltager i gäldande af gemensamt haveri efter:

1. fartygets värde, utrönt genom besigtning i den ordning, 41 §
bestämmer, vid fartygets ankomst till den ort, der fartyg och last
skiljas åt; och

2. värdet af den skada å fartyget, hvilken beräknas till ersättande i
gemensamt haveri, så vidt reparation af samma skada icke egt rum.

Har, efter det haveriet inträffade, fartyget undergått förbättring, eller
reparation egt rum af skada, som ej uppkommit i gemensamt haveri, skall
från fartygets vid besigtningen utrönta värde afdragas det värde, hvartill
sådan förbättring eller iståndsättning vid besigtningen uppskattas.

208 §.

Lasten deltager i gäldande af gemensamt haveri efter:

1. värdet af allt det gods, som vid haveritillfället fans om bord och
som finnes i behåll när godset skiljes från fartyget, hvilket värde
för oskadadt gods utrönes på sätt i 200 § och för skadadt gods
på sätt i 201 § stadgas;

2. det belopp, hvilket tillkommer lastegaren såsom ersättning för gods,
uppoffradt eller skadadt i gemensamt haveri under resan; och

3. det belopp, redaren är pligtig att till lastegaren utgifva såsom
ersättning för gods, hvilket under resan förlorats eller skadats
eller blifvit af befälhafvare!! såldt för fartygets behof.

209 §.

Frakten deltager i gäldande af gemensamt haveri efter halfva beloppet
af:

1. den frakt, som är förtjent när fartyg och last skiljas åt; och

2. den ersättning, som i gemensamt haveri utgöres för förlorad frakt.

Är ej viss frakt aftalad, vare om dess bestämmande lag, som i

150 § sägs.

210 §.

Är fraktförskott lemnadt med förbehåll att det ej skall återbäras i
händelse af olycka, vare redaren ej pligtig att för samma belopp deltaga
i gäldande af gemensamt haveri.

211 §.

Vid beräknande af de värden, å hvilka enligt 207—210 §§ gemensamt
haveri bör fördelas, skall afdrag ske ej mindre för bidrag till senare under
resan inträffadt gemensamt haveri, än äfven för de kostnader, hvilka egt
rum för att^ rädda eller bevara de föremål, å hvilka haveriet fördelas och
ej äro af beskaffenhet att skola i haveriet ersättas.

212 §.

I gäldande af gemensamt haveri deltaga icke:

1. proviant, kol och andra för maskinens drift afsedda ämnen samt
krigsförråd;

2. befälhafvare^ och besättningens hyra;

3. om bord varande personers kläder och reseförnödenheter samt
hvad de bära på sig.

Har likväl sådant föremål, som under 3 är nämndt, uppoffrats eller
skadats i gemensamt haveri, skall egaren för det honom tillkommande
ersättningsbelopp deltaga i haveriets gäldande.

213 §.

Utredning och fördelning af gemensamt haveri skall ega rum å den
ort, der fartyg och last skiljas åt eller der dispache för den ort vanligen
upprättas, efter der gällande lag.

Dispache upprättas här i landet af dertill förordnad tjensteman (dispachör).

214 §.

Befälhafvare!! åligge att utan dröjsmål föranstalta om upprättande af
dispache. Vill någon, som eljest eger del i haveriet, påkalla sådan utredning,
vare han dertill berättigad.

En hvar, som haveriet rörer, vare skyldig att till dispachören aflemna
alla handlingar, hvilka denne för utredningen och fördelningen anser nödiga,
och att i öfrigt tillhandagå honom med upplysning^.

Dispachören åligge att, när dispache begäres, så fort ske kan, genom
kungörelse, som en gång införes i allmänna tidningarne samt i tidninginom
orten, anmana dem, hvilka i haveriet hafva del, att inom viss förelagd
kort tid skriftligen anföra hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt äfvensom
ingifva de handlingar, hvilka de vilja åberopa; finnas ingifna handlingar
ofullständiga, bör dispachören, så fort ske kan, infordra nödig upplysning
af vederbörande. Sedan den i kungörelsen förelagda tid gått till ända
eller, der ej å sagda tid fullständiga handlingar inkommit, efter det sådant
skeft, åligge dispachören att inom två månader, å dag, som genom anslag
å stadens rådstufva samt kungörelse i allmänna tidningarne och i tidning
inom orten tillkännagifves, hafva dispachen upprättad och tvefaldt ^skrifveri
med derå tecknad underrättelse, inom hvilken tid den missnöjde bör
till sin talans bevarande göra målet anhängigt vid domstol; utgifve ock
det ena exemplaret till den, som dispachen begärt, och hålle det andra
öfrige delegare i haveriet till hända.

215 §.

Kommer föremål, som i dispache upptagits såsom förloradt i gemensamt
haveri, senare till rätta, eller varder skada, som upptagits till förBih.
till Riksd. Prat. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 9

delning, senare ersatt af den, hvilken ersättningsskyldighet ålegat, skall
dispachen genom tilläggsberäkning derefter rättas. Ej må likväl dispachens
upprättande fördröjas allenast af anledning att utsigt må finnas att återfå
uppoffradt föremål eller erhålla ersättning för skada.

216 §.

För haveribidrag, som af föremål bör utgå, häfte egaren med samma
föremål men svare ej personligen.

217 §.

Fartyg, som häftar för haveribidrag, må ej lemna den ort, der fartyg
och last skiljas åt, ej heller gods, som för sådant bidrag häftar, af egaren
tagas i besittning förrän bidraget blifvit guldet, eller, der bidraget ännu
icke är till .beloppet bestämdt, säkerhet derför blifvit stäld.

218 §.

All skada och kostnad, som uppkommer genom olyckshändelse under
sjöresa och hvilken ej är att hänföra till gemensamt haveri eller jemlikt
161 § skall fördelas efter enahanda grund, fälle, såsom enskildt haveri, ä
det föremål, som träffats af skadan eller föranledt kostnaden.

Hafva kostnader, som skola hänföras till enskildt haveri, blifvit gjorda
gemensamt för fartyg och last eller viss del af lasten eller ock för delar
af lasten, hvilka tillhöra särskilde egare; då skola dessa kostnader efter
billighet fördelas å de föremål, till hvilkas nytta de blifvit gjorda, enligt
de för gemensamt haveri gifna regler. Kostnad för bergning af last fördelas
å dennas värde och den frakt, som för godset utgår.

Der någon, som har del i sådant haveri, det äskar, skall utredning
och fördelning af haveriet verkställas af vederbörande dispachör.

Åttonde kapitlet.

Om skada genom fartygs sammanstötning.

219 §.

Hvad å fartyg bör iakttagas till undvikande af sammanstötning, derom
galle hvad af Konungen förordnas.

220 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, så att deraf uppstår skada å det
ena fartyget eller dess last, och är sammanstötningen orsakad genom
vållande å endera sidan, ersätte den skyldige all skada och förlust, som
deraf kommer. Är sammanstötningen orsakad genom vållande å båda
sidor, ege Rätten, med afseende på beskaffenheten af de å hvardera sidan
begångna fel, bestämma, om och i sådant fall till hvilket belopp ersättningsskyldighet
bör endera sidan åläggas, eller om hvardera sidan bör draga
sin skada.

Vid bedömande af fråga om vållande till sammanstötning skall Rätten
taga i särskildt betraktande, huru vida tiden medgaf öfverläggning eller icke.

221 §.

Finnes sammanstötning hafva timat af våda, eller kan det ej utredas,
att den orsakats af vållande å endera sidan, drage hvardera sidan sin skada.

222 §.

För den ersättning, som enligt 220 § skall utgå, häfte redaren med
fartyg och frakt, der sammanstötningen orsakats genom fel eller försummelse,
hvarför han jemnlikt 8 § är ansvarig.

223 §,

Stöta fartyg samman med hvarandra, åligge en hvar af befälhafvarne
att, så vidt det kan ske utan fara för eget fartyg samt besättningen och
passagerarne derå, ej mindre lemna det andra fartyget, dess besättning och
passagerare all hjelp, som är möjlig och behöflig för räddning ur den
genom sammanstötningen uppkomna faran, än äfven för dettas befälhafvare
uppgifva namnet å sitt eget fartyg, dess hemort samt den ort eller hamn,
hvarifrån det kommer, och den, dit det skall gå.

Nionde kapitlet.

Om bergarlön.

224 §.

Hvar som bergar förolyckadt eller nödstäldt fartyg eller dess last eller
något, som hört till sådant fartyg eller dess last, så ock en hvar, som vid

bergningen medverkar, ege af det, som bergats, undfå bergarlön. Kunna
parterne icke enas om bergarelönens storlek, skall denna bestämmas åt
domstol.

225 §.

Vid bestämmande af bergarelönens belopp har Rätten att i synnerhet
fästa afseende å följande omständigheter:

1. om det bergade var utsatt för synnerlig fara, om fartyget var
öfvergifvet af besättningen, om besättningen biträdt vid bergningen,
eller om denna eljest underlättats genom användande af fartygets
egna hjelpmedel;

2. den fara, för hvilken bergarne eller deras redskap varit utsatta,
och den skada, bergarne må hafva lidit till Rf, helsa eller gods;

3. den insigt och drift, hvarmed bergningsarbetet utförts, samt den
tid och möda, som dertill användts;

4. antalet åt det manskap, som biträdt vid bergningen, värdet åt
dervid använda redskap och de utgifter, bergarne sjelfva för bergningens
utförande må hafva fått vidkännas; och

5. det bergades värde.

226 §.

Bergarlön må i allmänhet icke sättas högre, än till en tredjedel af
det bergades värde, sedan derifrån afdragits tull och öfriga afgifter, som
böra af det bergade utgå, äfvensom kostnad för dettas förvarande, värdering
och försäljning; är det bergade af ringa värde, eller var bergningen förenad
med särdeles stor möda eller fara, må bergarelönen dock sättas till högre
belopp.

Under bergarlön innefattas jemväl godtgörelse för det bergades förande
i säkerhet och användande för sådant ändamål af farkoster eller annan
redskap.

227 §.

Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu varade, med
bergarne öfverenskommit om viss bergarelön, ege ändock den, som skall utgifva
bergarelönen, att, der det betingade beloppet betydligt öfverstiger hvad
skäligt är, vid domstol dei''i erhålla jemnkning; instämme dock klander
inom två månader efter aftalets ingående eller hafre förlorat sin talan.
Innefattade öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp skulle bestämmas
åt skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal ej bindande för den,

som skall utgifva bergarelönen, der han inom fjorton dagar efter det öfverenskommelsen
slöts hos bergarne uppsäger aftalet.

228 §.

Tvista bergare inbördes om bergarelönens fördelning, bestämmes denna
af Rätten med ledning af de i 225 § angifna omständigheter.

Har fartyg under resa något bergat, skall af bergarelönen, sedan deraf
först godtgjorts den skada, som genom bergningen må hafva tillfogats
fartyg eller last, redaren erhålla två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg,
men eljest hälften, samt återstoden lika fördelas mellan befälhafvaren och
besättningen; hvad besättningen tillfaller skall fördelas i förhållande till
den aflöning, en hvar åtnjuter. Aftal derom att af bergarlön, som kan
med fartyg förtjenas, ringare andel, än nu är sagdt, skall tillfalla befälhafvaren
eller besättningen vare ogildt, der ej fartyget är särskildt utrustadt
för bergningsarbete eller aftalet angår utförande af visst bergningsföretag.

229 §.

Utan bergarnes medgifvande må icke, innan bergarelönen guldits eller
säkerhet derför blifvit stäld, bergadt fartyg lemna det ställe, dit det efter
bergningen förts, eller bergadt gods af egaren tagas i besittning.

Tionde kapitlet.

Om sjöförsäkring.

Allmänna bestämmelser.

230 §.

Föremål för försäkring är hvarje lagligt intresse, som kan uppskattas
i penningar och som är beroende deraf att fartyg eller last, som utsättes
för fara på sjön, icke förloras eller i värde minskas till följd af sådan fara.

1 synnerhet kunna följande föremål försäkras: fartyg, frakt, fartygs
utrustning, last, förmodad vinst och provision å varor, bodmerifordran,
medel, förskjutna eller upplånta för haveri, så ock andra fordringar, som
skola gäldas ur fartyg, frakt eller last. Försäkringsgifvare ege sjelf för -

säkra det föremål, han åt annan försäkrat, för den fara, han öfvertagit
(återförsäkring).

231 §.

Försäkring kan tagas för egen eller för annans räkning eller ock utan
tillkännagifvande, huru vida den tages för egen eller för annans räkning
(»för vederbörandes räkning» eller dylikt).

Tages försäkring för annans räkning utan uppdrag, skall den, som
tager försäkringen, för försäkringsgifvaren uttryckligen uppgifva denna
omständighet; underlåter han det, vare försäkringen ogild och premien förverkad,
ändå att den, för hvars räkning försäkringen tagits, densamma
derefter godkänner.

232 §.

Försäkringsgifvaren åligge att utfärda skriftligt erkännande angående
sluten försäkring (polis).

233 §.

Ett försäkradt föremåls verkliga värde är dess försäkringsvärde.

234 §.

Tager någon svikligen å ett föremål försäkring till belopp, som öfverstiger
föremålets verkliga värde, vare försäkringsaftalet eller, der försäkringen
slutits genom flera, särskilda aftal, samtliga aftalen ogilda.

235 §.

Har föremål blifvit i god tro för högt försäkradt, vare försäkringen
gällande, dock icke för större belopp, än som motsvarar försäkringsvärdet.

År föremålet försäkradt hos flere, och hafva försäkringarne slutits å
samma dag, svare en hvar af försäkringsgifvarne för så stor del af försäkringsvärdet,
som belöper å den af honom tecknade försäkringssumma i
förhållande till samtliga försäkringssummornas belopp; äro försäkringarne
slutna å särskilda dagar, galle en senare försäkring endast för så stor del
af försäkringsvärdet, som icke blifvit genom en tidigare försäkring betäckt.

En senare försäkring vare dock gällande:

1. om vid dess ingående försäkringstagaren till försäkringsgifvaren
afstått de honom på grund af den tidigare försäkringen tillkommande
rättigheter;

2. om vid dess ingående försäkringstagaren förbehållit sig att göra
den gällande endast i den mån, han ej blifver betäckt genom den
tidigare försäkringen, till följd af vare sig dennas ogiltighet eller
försäkringsgifvarens obestånd;

3. om den tidigare försäkringen är tagen för annans rakning utan
uppdrag, men den senare af försäkringstagaren sjelf eller efter hans
uppdrag, så vida han vid den senare försäkringens ingående antingen
varit okunnig om den tidigare försäkringen eller förklarat,
sig vilja derifrån afstå.

236 §.

Kommer tecknad försäkring på grund af bristande försäkringsintresse,
öfverförsäkring eller dubbel försäkring att helt och hållet eller till en del
förfalla, ege försäkringsgifvaren ändock rätt till premien, der han ej vid
försäkringens afslutande egde kunskap om den omständighet, som gjorde
försäkringen ogild; dock njute försäkringstagaren den rätt till ristorno,
som i 266 § sägs.

237 §.

Understiger försäkringssumman försäkringsvärdet, ersätte vid timad
skada försäkringsgifvaren endast så stor del af skadan, som svarar mot försäkringssummans
förhållande till försäkringsvärdet.

238 §.

År genom öfverenskommelse mellan parterna visst värde åsatt för1
säkradt föremål (taxerad eller sluten polis), vare det värde dem emellan
gällande såsom föremålets försäkringsvärde, dock med rätt för försäkringsgifvaren
att deri erhålla nedsättning, der det visas, att samma värde, när
det bestämdes, öfversteg hvad skäligen kunde anses utgöra föremålets verkliga
värde.

239 §.

Har försäkringsgifvare ersatt skada eller förlust, för hvilken försäkringstagaren
var berättigad att fordra ersättning af tredje man, inträder
han i försäkringstagarens rätt mot denne.

Är försäkring tagen å fordran, för hvilken ett för fara å sjön utsatt
föremål häftar, och skadas det föremål eller går förloradt, vare försäkringsgifvaren,
i den mån, han godtgör försäkringstagaren, berättigad att inträda
i dennes rätt mot gäldenären.

Försäkringstagaren ege fordra sin ersättning af försäkringsgifvaren
utan att först hafva gjort sitt anspråk gällande mot den, som bör ersätta
skadan, eller mot gäldenären.

240 §.

Har försäkringsgifvare kommit i konkurstillstånd eller vid utmätning
funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller ock instält sina betalningar,
ege försäkringstagaren rätt att håfva försäkringen och återfå premien,
der icke försäkringsgifvaren vid anfordran ställer säkerhet för aftalets fullgörande;
har, när försäkring sålunda återgår, det försäkrade föremålet
redan varit utsatt för fara, ege försäkringsgifvaren behålla motsvarande
andel af premien.

II.

Om försäkringstagarens förbindelser.

241 §.

Försäkringstagaren, den som för hans räkning försäkringen sluter, så
ock en hvar annan, som med försäkringens afslutande tager befattning,
vare skyldig att vid aftalets ingående fullständigt och sannfärdigt uppgifva
alla de omständigheter, hvarom försäkringstagaren sjelf så väl som de,
hvilka i afseende å försäkringen handla för hans räkning, ega kännedom,
så vida samma omständigheter kunna vara af betydelse för bedömande
af den fara, försäkringsgifvaren öfvertager, och af vilkoren för dess öfvertagande.

242 §.

Lemnas icke sådan uppgift, som i 241 § omförmäles, vare försäkringen
ogild och premien förverkad, der icke den omständighet, hvilken icke uppgifvits,
vid aftalets ingående var eller skäligen kunde förutsättas vara försäkringsgifvaren
bekant; dock njute försäkringstagaren den rätt till ristorno,
som i 266 § sägs.

Har försäkringstagaren eller annan, hvilken det ålegat att lemna uppgift,
som i 241 § sägs, så sent erhållit kunskap om den omständighet, som
bort uppgifvas, att han icke utan vidtagande af utomordentliga åtgärder
kunnat vid aftalets ingående derom underrätta försäkringsgifvaren, vare
hans underlåtenhet i berörda hänseende icke till hinder för aftalets giltig -

het; ej heller må, när försäkring tagits för annans räkning utan dennes
uppdrag eller vetskap, bristande uppgift af någon omständighet, som varit
försäkringstagaren men ej den, hvilken tog försäkringen, bekant, verka till
försäkringens återgång.

243 §.

Har angående sådan omständighet, som i 241 § omförmäles, origtig
uppgift lemnats, vare, ändå att uppgiften skett i god tro, försäkringen
ogild och premien förverkad, der icke rätta förhållandet var försäkringsgifvaren
bekant när aftalet ingicks; dock njute försäkringstagaren den rätt
till ristorno, som i 266 § sägs.

244 §.

Angår omständighet, som icke uppgifvits eller hvarom origtig uppgift
lemnats, endast en del af de försäkrade föremålen, vare aftalet i afseende
å den öfriga delen gällande, der icke antagas må, att försäkringsgifvaren,
om rätta förhållandet varit honom bekant, icke skulle hafva tecknat
försäkring å denna del allena på de vilkor, som för det hela aftalats.

245 §.

Vid första underrättelse, försäkringstagaren erhåller om olycka, som
träffat försäkradt föremål och som faller under försäkringsgifvarens ansvarighet,
kungöre han det försäkringsgifvaren och inhemte dennes föreskrift
om hvad lämpligast bör åtgöras till de försäkrade föremålens bergning och
vård äfvensom till afvärjande af större förlust; besörje dock sjelf, till dess
försäkringsgifvarens föreskrift ankommer, hvad i sådant hänseende kan
erfordras. Uraktlåter försäkringstagaren utan giltigt skäl att underrätta
försäkringsgifvaren om olyckan eller att, på sätt nyss är sagdt, bevaka hans
rätt, vai’e försäkringsgifvaren ej pligtig att ersätta den förlust, som af sådan
anledning tillkommit.

246 §.

År försäkringsgifvare skyldig att ersätta skada eller förlust, för hvilken
försäkringstagaren eger fordra ersättning af tredje man, åligge försäkringstagaren
att, till dess försäkringsgifvaren kommer i tillfälle att bevaka sin
rätt, vidtaga de åtgärder, som i sådant hänseende kunna vara af nöden.
Försummas det, ege försäkringstagaren ej af försäkringsgifvaren fordra
ersättning för den förlust, som deraf må uppkomma.

-Bill. till Riksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft.

247 §.

Premien skall, der ej annorlunda är öfverenskommet, mot polisens utbekommande
erläggas genast efter aftalets afsilande.

in.

Om försäkringsgifvarens förbindelser.

248 §.

Försäkringsgifvaren vare, der icke särskilt undantag skett, skyldig
att vidkännas följden af hvarje fara, för hvilken det försäkrade föremålet utsättes
medan försäkringen varar, så vida icke skadan tillkommit genom
försäkringstagarens vållande.

Ej vare försäkringsgifvaren fri från ansvarighet derföre att skadan tillkommit
genom vållande af befälhafvare eller besättning.

249 §.

Försäkringsgifvaren vare ej skyldig att ersätta:

1. vid försäkring af fartyg eller af frakt för redarens räkning —
skada, som uppkommer deraf att fartyget vid resans början icke
varit i sjövärdigt skick eller behörigen utrustadt eller bemannad! eller
försedt med behöriga skeppshandlingar eller försvarligt lastadt, ej
heller förlust, hvilken uppstår såsom följd deraf att af det försäkrade
föremålet skall utgå ersättning till tredje man för skada, som
tillfogats denne, i annat fall, än när skadan uppkommit genom
fartygs sammanstötning;

2. vid försäkring af fartyg — skada å fartyget eller dess tillbehör,
hvilken är en följd endast af slitning, ålder, röta eller åverkan
af mask, eller som härleder sig deraf att den skadade delen vid
resans början icke varit i fullgodt skick;

3. vid försäkring af frakt, last eller förmodad vinst å gods — skada,
som härrör af godsets bristfälliga inpackning eller dess egen beskaffenhet,
som i 142 § sägs; dock vare försäkringsgifvaren skyldig
att ersätta dylik skada, der resan blifvit genom olyckshändelse,
för hvilken han ansvarar, ovanligt länge fördröjd, så vida icke
antagas må, att skadan icke är en följd af uppehållet;

4. vid försäkring af last eller förmodad vinst å gods eller af fraktförskott,
som ej i händelse af olycka skall återbäras, — skada,

som uppstår genom vållande af aflastare eller lastemottagare i
sådan egenskap.

250 §.

Har utredning af gemensamt haveri egt rum å vederbörlig ort i öfverensstämmelse
med der gällande lag, vare försäkringsgifvaren pligtig att
enligt utredningen ersätta ej mindre de bidrag, som af försäkradt föremål
skola utgå, än äfven de bidrag, som för skada å samma föremål skola af
annan deltagare i haveriet utgöras, så vida försäkringstagaren visar, att
han ej kunnat samma bidrag utfå. Denna skyldighet åligge försäkringsgifvaren,
äfven om det försäkrade föremålet blifvit i haveriutredningen
åsatt högre värde än försäkringsvärdet.

Har utan försäkringstagarens vållande utredning af haveriet uteblifvit,
ege försäkringstagaren fordra ersättning för hela skadan enligt försäkringsaftalets
innehåll.

251 §.

År utredning af gemensamt haveri upprättad af behörig person å
vederbörlig ort, ege försäkringsgifvaren ej mot försäkringstagaren åberopa,
att vid utredningen någon blifvit, mot den å utredningsorten gällande lag,
på försäkringstagarens bekostnad gynnad, så vida icke försäkringstagaren
sjelf vållat, att hans rätt icke behörigen iakttagits; dock vare försäkringstagaren
pligtig att till försäkringsgifvaren afstå sina anspråk mot den,
hvilken sålunda gynnats.

252 §.

Kostnad och uppoffring, som i god tro blifvit gjorda för att från försäkradt
föremål afvända fara, för hvilken försäkringsgifvaren svarar, eller
för att efter tiinad skada berga eller bevara försäkradt föremål eller eljest
till förekommande af ytterligare skada, vare försäkringsgifvaren skyldig
att ersätta, ändå att de ej äro att hänföra till gemensamt haveri, så ock
kostnad för bestämmande af försäkringsgifvarens ersättningsskyldighet i
dylikt fall.

253 §.

Har under den tid, försäkringsgifvarens fara varar, haveri flere gånger
inträffat, ersätte försäkringsgifvaren skadan, ändå att ersättningsbeloppen
sammanlagda öfverstiga försäkringssumman. De i 252 § omförmälda utgifter
skola ock fullt ut godtgöras, ändå att försäkringssumman öfverskrides.

254 §.

Förändras den vid försäkringen uppgift)a resa innan försäkringsgifvarens
fara begynt, då vare, vid försäkring af fartyg eller af frakt för
redarens räkning, forsakringsgifvaren fri från sin ansvarighet; vid försäkring
af frakt för annans räkning eller af annat föremål än fartyg eller frakt
vare försäkringen ändock gällande, der resans förändring egt rum utan
försäkringstagarens begifvande.

Utsättes försäkradt gods, innan försäkringsgifvarens fara börjat, för
fara med annat fartyg än det vid försäkringens afslutande uppgiga, vare
försäkringsgifvaren fri från sin ansvarighet.

255 §.

Har, efter det försäkringsgifvarens fara begynt, resan ändrats eller
faran annorledes förändrats eller förökats, vare försäkringsgifvaren fri från
ansvarighet för hvarje efter förändringen timad olycka, så vida icke farans
förändring eller förökande egt rum utan försäkringstagarens begifvande
eller till följd af nödfall, föranledt af en fara, för hvilken försäkringsgifvaren
svarar, eller ock för att rädda menniskolif.

IY.

Om skadan och dess betalning.

256 §.

Försäkringstagaren ege rätt att erhålla ersättning för total förlust:

1. vid försäkring af fartyg eller gods - när fartyget eller godset
gått helt och hållet förloradt eller förklarats för god pris eller
blifvit så skadadt, att det icke vidare kan för sitt ursprungliga
ändamål användas;

2. vid försäkring af frakt — när frakten gått helt och hållet förlorad;

3. vid försäkring af förmodad vinst och provision å gods — när
godset icke framkommer till bestämmelseorten; och

4. vid försäkring af haveripenningar och bodmerifordran — när det
föremål, som för fordringen häftar, gått helt och hållet förloradt
eller eljest icke lemnar någon tillgång till fordringens gäldande.

257 §.

Vid total förlust gälde försökringsgifvaren hela försäkringssumman,
med afdrag af det belopp, som motsvarar hvad till följd af olyckshändelsen
varder försäkringstagaren besparadt å de under försäkringen innefattade
utgifter, och med rätt för försäkringsgifvaren att öfvertaga det, som må
hafva bergats. Var ej hela värdet försäkradt, skall afdraget ske efter förhållandet
mellan försäkringssumman och hela försäkringsvärdet samt försäkringsgifvaren
erhålla andel i det bergade efter samma förhållande.

Har försäkradt fartyg, som lidit skada, blifvit efter vederbörlig besigtning
förklaradt icke vara iståndsättligt, ege försäkringstagaren rätt
att, mot fartygets afträdande till försäkringstagaren, fordra ersättning för
total förlust.

258 §.

Har all underrättelse om fartyg uteblifvit under tre gånger så lång
tid, som kan antagas i allmänhet erfordras för ett segelfartygs resa från
den ort, der fartyget sist af hördes, till bestämmelseorten, dock under minst
tre månader; då må fartyget anses förloradt och försäkringstagaren ega
att, mot afstående af sin rätt till det försäkrade föremålet, fordra ersättning
såsom för total förlust.

259 §.

Har fartyg eller gods blifvit lagd t under embargo eller anhållet genom
annan åtgärd af högre hand eller tagits af sjöröfvare, eller har fartyg
öfvergifvits af besättningen; då ege försäkringstagaren rätt att, mot afträdande
af det försäkrade föremålet, fordra ersättning såsom för total förlust,
så vida fartyget eller godset icke blifvit frigifvet eller stäldt till försäkringstagarens
förfogande

inom sex månader, om uppbringningen eller öfvergifvandet skett i
europeiskt farvatten eller i en utom Europa belägen del af Medelhafvet,
Svarta hafvet eller Azowska sjön;

inom nio månader, om det skett i annat farvatten, beläget på denna
sidan Goda Hoppsudden eller Kap Horn; och

inom tolf månader, om det skett i farvatten på andra sidan Goda
Hoppsudden eller Kap Horn.

De ofvan angifna tider räknas från den dag, då försäkringstagaren
underrättat försäkringsgifvaren om olyckan.

260 §.

Vill försäkringstagare afträda försäkradt föremål, gifve han försäkringsgifvaren
det till känna, der fartyget förklarats icke vara iståndsättligt, inom
en månad efter erhållen kännedom af besigtningen och i de fall, som omförmälas
i 258 och 259 §§, inom sex månader efter utgången af den der för
hvarje särskildt fall utsatta tid.

261 §.

Har den i föregående $ stadgade tid förflutit utan att försäkringstagaren
begagnat sin rätt, vare han i de fall, 257 § andra stycket samt
259 § omförmäla, samma rätt förlustig.

I det fall, 258 § omförmäler, ege försäkringstagaren, ändå att den för
afträdande bestämda tid gått till ända, fordra ersättning såsom för total
förlust men vare, om det försäkrade föremålet kommer till rätta, skyldig
att, der försäkringsgifvaren det äskar, återbära försäkringssumman och
derå gälda ränta med eu half procent i månaden, mot skyldighet för försäkringsgifvaren
att afstå rätten till det försäkrade föremålet och ersätta
den under försäkringen hörande skada, föremålet må hafva lidit.

262 §.

Afträdande af försäkradt föremål skall ske utan vilkor eller förbehåll
och omfatta hela det försäkrade föremålet eller hvad deraf å den tid, då
olyckan inträffade, var utsatt för fara samt må ej återkallas. Var ej hela
värdet försäkradt, vare försäkringstagaren skyldig att afträda endast så stor
del af det försäkrade föremålet, som motsvarar försäkringssummans förhållande
till hela värdet.

263 §.

När försäkringssumman utbetalas, vare försäkringsgifvaren berättigad
att af försäkringstagaren erhålla skriftlig öfverlåtelse af de rättigheter, som
till följd af afträdandet skola öfvergå till försäkringsgifvaren, äfvensom alla
det afträdda föremålet rörande handlingar, af hvilka försäkringstagaren må
vara i besittning.

264 §.

Uppstår tvist angående den ersättningsskyldighet, som på grund af
försäkringsaftal må åligga försäkringsgifvaren, skall saken hänskjuta* till

utredande af dispachör. Sådan utredning verkställes, der ej annorlunda
aftalats, å den ort, der försäkringen slutits eller der dispaché för den ort
vanligen uppgöres; åliggande det dispachören att i tillämpliga delar iakttaga
hvad för utredning af gemensamt haveri är i 214 § stadgadt.

Den, som har fordran på grund af försäkringsaftal, skall inom fem år
från den dag, då fordringen tillkom, genom stämning eller lagsökning bevaka
sin fordran; försummar han det, hafve sin talan mot gäldenären förlorat.

Om återbärande af premie (ristorno).

265 §.

Kommer försäkradt föremål icke att utsättas för sådan fara, som faller
under försäkringsgifvarens ansvarighet, ege försäkringstagaren fordra, att
försäkringen häfves och premien återbäres (ristorno); dock med afdrag, der
ej annat aftal skett, af en fjerdedels procent af försäkringssumman eller ock
af halfva premien, om denna är mindre än en half procent af försäkringssumman.

266 §.

y årder tecknad försäkring helt och hållet eller delvis ogild på grund
af bristande försäkringsintresse, öfverförsäkring, dubbel försäkring, bristande
eller ovigtig- uppgift eller af annan dylik orsak, men har den, som tagit
försäkringen, vid försäkringens afsittande och, när försäkringen tagits efter
annans uppdrag, jemväl denne vid den tid, då han lemnade uppdraget,
varit i god tro; då må ristorno tillgodonjutas med sådant afdrag, som i 265
§ sägs, så vida yrkande derom göres innan det försäkrade föremålet utsattes
för fara.

Elfte kapitlet.

Om sjöpanträtt och om sjöfordringars preskription.

267 §.

Borgenär, som för sin fordran har panträtt i fartyg, frakt eller inlastadt
gods, efter ty här nedan sägs, njute betalning ur panten framför
de borgenärer, som i 17 kap. Handelsbalken omförmälas.

268 §.

Panträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:

1. lotspenningar, bergarlön och ersättning för fartygets befriande ur
fiendes våld;

2. befälhafvarens och besättningens fordran å hyra och annan godtgörelse,
hvartill de på grund af sin anställning å fartyget äro lagligen
berättigade;

3. fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af annan
kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);
bodmerifordran, så ock lastegares fordran för gods, som blifvit under
resa säl dt för fartygets behof; och

4. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvaren i
denna sin egenskap ingått för fartygets behof, eller på uteblifvet,
felaktigt eller ofullständigt fullgörande af förbindelser, hvilka redaren
sjelf eller annan på grund af redarens fullmagt ingått och som
skolat af befälhafvaren i denna hans egenskap fullgöras, så ock
fordringar å ersättning för skada, hvilken vållats genom fel eller
försummelse, som i 8 § sägs; befälhafvarens fordran för hvad
han sjelf förskjutit för fartygets behof eller på grund af egen utfästelse
för sådant ändamål nödgats utgifva.

Panträtt i fartyg omfattar jemväl fartygets tillbehör; panträtt i frakt
omfattar bruttofrakten för den resa, under hvilken fordringen uppkommit.
Panträtt för bodmerifordran omfattar fartyg eller frakt eller beggedera,
enligt bodmeribrefvets innehåll.

Under fartygs tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller
å ångfartyg kol eller andra för maskinens drift afsedda ämnen.

269 §.

De i 268 § omförmälda fordringar ega, der de alla uppstått under
samma resa, rätt tjll betalning i den nummerordning, i hvilken de i samma
§ äro nämnda. Fordringar, som äro upptagna under samma nummer, skola
sig emellan njuta lika rätt; dock hvad angår de under 1 och 3 nämnda
fordringar endast så vida de härleda sig från samma nödfall; eljest skall
den yngre eg a företräde till betalning framför den äldre.

Hafva fordringarne uppstått under olika resor, skola de, hvilka härleda
sig från en senare resa, ega företräde framför alla dem, som uppstått under
en tidigare; dock behålle befälhafvare och besättning den dem tillagda förmånsrätt
i fartyget för så mycket af hvad de på grund af sist ingångna

hyresaftal hafva att fordra, som belöper å senaste tolf månader, ändå att
fartyget under tiden gjort flere resor.

270 §.

Har fartyg i gemensamt haveri eller till följd af någons vållande gått
förloradt eller lidit skada, eller har frakt på sådant sätt helt och hållet
eller till någon del förlorats, skola de borgenärer, Indika enligt 268 § hafva
panträtt i fartyget eller i frakten, ega enahanda rätt till den redaren tillkommande
ersättning.

Ersättning, som utgår på grund af tagen försäkring, häfte icke i
pantens ställe.

271 §.

Försäljes helt fartyg efter utmätning eller under konkurs i den ordning,
som för försäljning af utmätt fartyg är stadgad, upphöre panträtten
i fartyget, men borgenären ege undfå del i köpeskillingen, som i Utsökningslagen
sägs.

Har fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och
derefter blifvit försåldt, upphöre panträtten i fartyget, men borgenären ege
i stället enahanda rätt till köpeskillingen, så vidt den utestår ogulden,
öfvergår eljest genom frivillig afhandling eganderätten till fartyg, häfte
det fortfarande för de fordringar, som i 268 § nämnas.

272 §.

Har redare uppburit ersättningsbelopp, köpeskilling eller frakt, som
häftade för fordran, för hvilken han icke personligen svarade, vare redaren
för samma fordrans betalning ansvarig, så långt det uppburna beloppet
förslår. Har redaren inlastat gods för egen räkning, vare han med det
belopp, som, derest godset inlastats för annans räkning, skolat utgå i frakt,
personligen ansvarig för fordran, som i ty fall skolat ega panträtt i frakten.

Hafva ersättningsbelopp, köpeskilling eller frakt blifvit inbetalda efter
det ansökning ingifvits om redarens försättande i konkurs, då ege, der
konkurs följer på den ansökning, borgenär, för hvars fordran det inbetalda
beloppet häftade, så långt samma belopp förslår, erhålla utdelning i konkursen
med den förmånsrätt, som skulle hafva tillkommit honom, der beloppet
utestått oguldet.

273 §.

Har eganderätten till fartyg genom frivillig afhandling öfvergått till
utländsk man, svare förre egaren personligen för fordran, för hvilken han

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Håft. 11

förut häftade allenast med fartyget och frakten, dock icke utöfver det värde,
fartyget hade vid tiden för öfverlåtelsen.

274 §.

Nu har redare till gäldande af sådan fordran, som i 268 § är nämnd,
utbetalt hvad jemlikt 272 och 273 §§ ålåg honom utgifva; kommer sedan
annan borgenär och visar sig ega bättre rätt än den, som fick betalningen,
vare redaren dock icke till vidare betalningsskyldighet förbunden, så vida
han icke, när betalningen erlades, egde kunskap om den andres fordran;
dock ege redaren icke att i sådant afseende räkna sig till godo hvad han
utgifvit till gäldande af fordran, för hvilken han svarade personligen.

Borgenär, som sålunda uppburit hvad rätteligen bort tillkomma annan,
svare med hvad han uppburit för den andres fordran, der han om samma
fordran egde kunskap när han erhöll betalningen.

275 §.

Har fartygs egare öfverlåtit fartyget till annan att nyttja det till
sjöfart för egen räkning, vare sådant utan verkan till förringande af den
rätt, som, efter ty i denna lag stadgas, tillkommer de i 268 § omförmälda
fordringar, de der uppstått efter det öfverlåtandet skedde.

276 §.

Panträtt i''inlastadt gods tillkommer nedanstående fordringar:

1. bergarlön och ersättning för godsets befriande ur fiendes våld;

2. fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af annan
kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);
bodmerifordran äfvensom lastegares fordran för gods, som blifvit
under resa såld! för annan lastegares räkning;

3. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvaren i
denna sin egenskap för lastens behof ingått; befälhafvarens fordran
för hvad han sjelf förskjutit för lastens behof eller på grund af egen
utfästelse för sådant ändamål nödgats utgifva; och

4. fordran å frakt och ersättning för öfverliggedagar eller för annat
uppehåll vid lastning eller lossning.

De bär omförmälda fordringar skola sig emellan ega rätt till betalning
i den nummerordning, i hvilken de ofvan äro nämnda. Fordringar,
som äro upptagna under samma nummer, njute lika rätt; dock hvad angår
de under 1 och 2 upptagna fordringar endast så vida de härleda sig
från samma nödfall; eljest skall den yngre hafva företräde framför den äldre.

277 §.

Lossas gods, som häftar för fordran, till befraktares eller lastemottagares
förfogande, eller varder under resa gods såldt för fartygets eller
lastens behof, upphöre panträtten i godset. Lag samma vare, der godset
säljes efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som för försäljning
af utmätt gods i fartyg är stadgad; men borgenären ege undfå del i
köpeskillingen, som i Utsökningslagen sägs.

278 §.

Är lastegare berättigad till ersättning för gods, som gått förloradt
eller skadats, eller har gods under resan hlifvit såldt för fartygets behof
eller för annan lastegares räkning, vare om borgenärens rätt till den lastegaren
tillkommande ersättning lag, som i 270 § för fartyg stadgas.

Ersättning, som utgår på grund af tagen försäkring, häfte icke i pantens
ställe.

279 §.

Har lastegare uppburit fordringsbelopp, hvartill borgenär egde sådan
rätt, som i 277 eller 278 § sägs, vare om lastegarens ansvarighet för
fordrans betalning lag, som i 272 och 274 §§ för redare stadgas.

Har sådant belopp blifvit in betald t efter det ansökning ingifvits om
lastegarens försättande i konkurs, gälle hvad i 272 § sägs.

280 §.

Utlemnar befälhafvare utan borgenärens tillstånd gods, som häftar för
fordran, till befraktares eller lastemottagares förfogande, sy are befälhafvaren
för den fordrans betalning, dock icke utöfver det värde, godset vid lossningen
hade; enahanda ansvarighet åligge jemväl mottagaren för fordran,
för hvilken han eljest icke skolat personligen svara, så vida han egde
kunskap om fordringen när lossningen skedde.

281 §.

Har borgenär panträtt i flere panter, häfte en hvar af panterna för
gäldens hela belopp.

282 §.

Borgenär, soni har panträtt i fartyg eller frakt, må för utfående af
sin fordran ur panten söka befälhafvaren eller redaren, hvilkendera han

helst vill. Söker annan borgenär, än redare eller befälhafvare, för fordran,
för hvilken gods i fartyg häftar, betalning ur godset, ege ock han rätt
att söka befälhafvaren.

283 §.

Fordran, för hvilken gäldenär enligt denna lag häftar allenast med
fartyg, frakt eller inlastadt gods, upphöre, om icke genom stämning eller
lagsökning betalning sökes

för fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af kostnad,
som skall fördelas efter enahanda grund — inom ett år från
dispachens dag;

för fordran å ersättning för bortkommet eller skadadt gods — inom ett
år från det godset lossades;

för fordran å ersättning i andra fall — inom två år från den dag,
skadan tim ad e;

för öfriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll till betalning.

Eger för sådan fordran, som nu är sagd, borgenären rätt att jemväl
hålla sig till redare, lastegare eller annan personligen, vare den rätt honom
öppen inom tid, som i allmän lag stadgas.

284 §.

Panträtt, som enligt 268 § tillkommer befälhafvare och besättning,
upphöre, om icke fordringen utsökes inom ett år från den dag, tjensten
om bord upphörde. Har borgenär eljest enligt denna lag i fartyg, frakt
eller inlastadt gods panträtt för fordran, hvarför gäldenär är personligen
betalningsskyldig, upphöre panträtten, der icke betalning sökes inom den
i 283 § för hvarje särskildt fall utsatta tid.

Tolfte kapitlet.

Om brott i tjensten af befälhafvare och besättning.

285 §.

Antager befälhafvare i redarens tjenst sjöman för tid, under hvilken
denne, befälhafvaren veterligen, är förbunden att tjena å annat fartyg,
straffes med böter, högst två hundra kronor.

286 §.

Har befälhafvare icke om bord å fartyget ett exemplar af denna lag
och af den i 27 § omförmälda spisordning, straffes med böter, högst ett
hundra kronor.

287 §.

Försummar befälhafvare hvad honom med afseende å dagboks förande
eller uppvisande åligger, eller underlåter han att öfverlemna dagboken till
sjömanshuset, som i 39 § sägs, straffes med böter, högst två hundra
kronor. Har befälhafvare, sig eller annan till nytta eller att dermed skada
göra, fört falsk dagbok eller dagboken ändrat eller förstört, undanstuckit
eller oläglig gjort, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader
eller straffarbete i högst två år; äro omständigheterna synnerligen försvårande,
må tiden för straffarbetet höjas till fyra år.

Samma lag vare, der styrman eller maskinist så förbrutit sig, som i
denna §■ sägs.

288 §.

Försummar befälhafvare att, när sjöolycka inträffat af sådan beskaffenhet,
som i 40 § sägs, derom göra anmälan, på sätt i samma § stadgas,
dömes till böter.

289 §.

Missbrukar befälhafvare den i 101 § honom medgifna tvångsrätt, eller
tilldelar han sjöman bestraffning utan laga skäl eller utan iakttagande af
den ordning, som i 103 § är föreskrifven, eller ålägger han strängare straff,
än 102 § föranleder, eller missbrukar han den rätt att taga sjöman i förvar,
som i 47 § omförmäles, eller förhåller han sjöman dess lagliga kost,
eller behandlar han sjöman med onödig hårdhet; straffes med böter, der ej
gerningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff.

290 §.

Gör befälhafvare sig skyldig till oredlighet mot redare, lastegare, försäkringsgifvare
eller annan, hvars rätt och bästa det enligt denna lag
åligger honom att bevaka, eller till grof försummelse af deras rätt och
bästa, straffes högst med straffarbete i två år, der ej gerningen efter allmän
lag bör beläggas med strängare straff.

291 §.

Afviker befälhafvare!! ur tjensten och öfvergifver det honom anförtrodda
fartyg, straffes med straffarbete i högst två år eller fängelse eller,
der omständigheterna äro synnerligen mildrande, med böter, ej under
femtio kronor.

Lemnar befälhafvare fartyget när det är stadt i fara, utan att iakttaga
hvad i 43 § stadgas eller hvad eljest åligger honom såsom god sjöman,
straffes med böter, ej under ett hundra kronor, eller med fängelse.

292 §.

Har befälhafvare, utan att nödtvång dertill föranledt, gått till sjös
med fartyg, som haft sådana brister till skrof, maskin eller utrustning
eller som varit så hårdt eller så olämpligt lastadt eller så illa bemannad!,
att han bort inse, att resan var förbunden med uppenbar lifsfara för dem,
som voro om bord; straffes med fängelse i högst sex måjiader eller böter
från och med tjugufem till och med ett tusen kronor. Åsidosätter befälhafvare
annorledes de skyldigheter, som enligt 26 § åligga honom, straffes
med böter. Vållas genom åtgärd eller försummelse, som nu sagts, skada,
må till fängelse i högst ett år dömas, der ej gerningen efter allmän lag
bör beläggas med strängare straff.

Lika med befälhafvare straffes redare eller annan, som å redares vägnar
haft befattning med fartyget, der han uppsåtligen förledt befälhafvare!! till
sådan förbrytelse eller med råd eller dåd densamma främjat.

293 §.

År befälhafvare genom vårdslöshet eller försummelse i tjensten på
annat sätt, än i 292 § sägs, vållande till sjöolycka, straffes med böter eller
med fängelse i högst ett år, der ej gerningen efter allmän lag bör beläggas
med strängare straff.

294 §.

Uraktlåter befälhafvare något af hvad enligt 223 § åligger honom att
efter sammanstötning iakttaga, straffes med böter, ej under ett hundra
kronor, eller med fängelse.

295 §. .

Vägrar befälhafvare utan lagligt hinder att i sådant fall, som i 34 §
omförmäles, å sitt fartyg medtaga sjöfolk, straffes med böter.

Lag samma vare, der befälhafvare i fall, som 100 § om förmäler,
underlåter att ställa sig till efterrättelse mönstringsförrättarens eller konsulns
beslut.

296 §.

Befälhafvare, som så förbrutit sig, som i 287, 289, 290, 291, 292,
293 eller 294 § sägs, må, der omständigheterna äro synnerligen försvårande,
för viss tid eller för alltid dömas förlustig sådan rättighet att föra fartyg,
för hvars utöfvande särskilda vilkor äro stadgade.

297 §.

Underlåter sjöman att inställa sig i tjenst i vederbörlig tid, straffes
med böter, högst femtio kronor. Tager sjöman hyra å fartyg för tid,
under hvilken häri på grund af äldre hyresaftal är pligtig att tjena å annat
fartyg, straffes med böter, högst två hundra kronor.

298 §.

Rymmer sjöman ur tjensten, straffes med fängelse i högst tre månader.
Rymma flere af besättningen i förening eller efter föregående aftal, dömes
till fängelse i högst sex månader. Rymmer hela besättningen eller största
delen deraf, eller sker rymning under sådana omständigheter, att rymmaren
bort inse, att fartyget till följd af rymningen utsattes för fara, må
till fängelse i högst ett år eller till straffarbete på lika tid dömas.

Vänder rymmare frivilligt tillbaka innan fartyget afgått, från den ort,
der rymningen skedde, eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande,
då må till böter dömas.

299 §.

Hvar, som förleder sjöman att rymma eller med råd eller dåd främjar
rymningen, straffes med böter eller med fängelse i högst tre månader.

300 §.

Underlåter sjöman, som inmönstrats å fartyg, att inställa sig om bord
före fartygets afgång från den ort, der resan börjar, eller blifver sjöman
borta från skeppsbord mer än tjugufyra timmar utan lof eller utöfver

erhållet lof, straffes såsom rymmare, der ej af omständigheterna pröfvas,
att han icke haft för afsigt att afvika ur tjensten.

301 §.

öfvergifver sjöman fartyget när det är stadt i nöd, utan att iakttaga
hvad 78 § stadgar eller hvad eljest åligger honom såsom god sjöman, dömes
till böter från och med femtio till och med tre hundra kronor eller
till fängelse i högst ett år.

302 §.

Har sjöman påkallat besigtning af fartyg, på sätt i 87 § sägs, och
finnes vid företagen besigtning, att uppgiften om fartygets bristande sjövärdighet
saknat rimlig grund, dömes till böter, ej under femtio kronor,
eller till fängelse i högst sex månader.

303 §.

Sätter sig sjöman upp mot befälhafvare!! och vägrar honom lydnad,
straffes med böter eller fängelse i högst sex månader eller, der omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med straffarbete i högst ett år.

304 §.

öfverfaller någon af besättningen med våld eller hot om våld befälhafvaren
i tjensten eller för att honom till någon tjensteåtgärd tvinga eller
derifrån hindra eller för att å honom för sådan åtgärd hämnas, dömes till
straffarbete i högst två år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må till böter dömas.

305 §.

Sätter sig sjöfolk till samman och lägger det uppsåt å daga att med
förenadt våld bemägtiga sig ledningen af fartyget eller tvinga befälhafvare!]
till någon åtgärd i tjensten eller att för sådan åtgärd å honom hämnas
eller att i förening göra våldsamt motstånd mot åtgärd, som befälhafvare]]
anbefalt, men vända deltagarne i myteriet af egen drift eller på befälhafvarens
befallning åter till lydnad eller ordning, utan att våld å person
eller egendom blifvit öfvadt; då skola anstiftare eller anförare dömas till
fängelse i minst sex månader eller straffarbete ''från och med sex må -

nader till och med två år och annan deltagare till fängelse i högst sex
månader.

Vända deltagarne i myteriet ej åter till lydnad och ordning, utan visa
trotsighet mot befälhafvarens befallning, dömes anstiftare eller anförare till
fängelse i minst ett år eller straffarbete från och med ett till och med
fyra år och annan deltagare till fängelse i minst tre månader eller straffarbete
från och med tre månader till och med två år.

öfvas vid myteriet våld å person eller egendom, straffes anstiftare
eller anförare med straffarbete från och med två till och med sex år och
annan deltagare i myteriet med fängelse i minst sex månader eller straffarbete
från och med sex månader till och med tre år.

För våld eller annan brottslig gerning, som vid myteri begås, varde
ock gerningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § Strafflagen skils.

306 §.

År sjöman genom vårdslöshet eller försummelse i tjensten vållande
till sjöolycka, straffes så, som i 293 § om befälhafvare sägs. År den
skyldige styrman eller maskinist, må han, der omständigheterna äro synnerligen
försvårande, tillika förklaras för viss tid eller för alltid förlustig
rättigheten att i dylik beställning nyttjas, der för sådan rättighets utöfvande
särskilda vilkor äro stadgade.

307 §.

Medtager någon af besättningen om bord utan befälhafvarens tillstånd
gods, hvars förande utsätter fartyg eller last för äfventyr, straffes med
böter eller fängelse i högst sex månader.

308 §.

Har sjöman på annat sätt, än här ofvan är sagdt, ‘gjort sig skyldig
till förseelse i tjensten, eller har han brutit mot ordning och skick, straffes
med böter.

309 §.

Har sjöman, som begått brottslig handling, hvarom i 297—308 §§
förmärs, för samma handling undergått bestraffning enligt 102 §, skall
Rätten vid brottets bedömande derå fästa skäligt afseende; och må i ty
fall, efter omständigheterna, straffet nedsättas under hvad eljest bort följa
å gerningen eller ock alldeles bortfalla.

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Iiåft.

310 §.

Hvad i detta kapitel stadgas angående brott af eller mot befälhafvare,
galle ock om brott af eller mot den, som är satt i befälhafvares ställe.

311 §.

Brott, som i 285, 289, 290, 297, 298, 299, 300, 301, 302, 303, 307
eller 308 § omförmäles, må ej åtalas af allmän åklagare, utan att målsegande
angifvit brottet till åtal; skall brottet straffås efter allmän lag, lände
till efterrättelse hvad sådan lag stadgar i fråga om rätt till åtal.

312 §.

I afseende å straff, hvartill efter denna lag dömes, gälle, der ej här
ofvan är annorlunda stadgadt, hvad allmän lag föreskrifver.

Trettonde kapitlet.

Om laga domstol och. rättegång i sjörättsmäl.

313 §.

Rådstufvurätt vare första domstol i mål, som skall bedömas efter denna
lag och ej innefattar klander af dispache.

314 §.

När sjöförklaring af Rätten upptages, skola två i sjöväsendet kunnige
och erfarne män vara tillstädes för att såsom sakkunnige gå Rätten till
hända.

Desse sakkunnige utses af Rätten före utgången af hvarje år, att under
det följande året tjenstgöra. För att i deras ställe, vid in träffad t förfall,
biträda skola tillika två suppleanter utses; uppstår hinder jemväl för dem,
ege Rätten för hvarje särskildt fall tillkalla andra.

De sakkunnige njute ersättning af allmänna medel till belopp, som
Konungen bestämmer.

315 §.

När anmälan skett om inträffad sjöolycka, på sätt i 40 § är stadgadt,
sammanträde Rätten, så snart ske kan, till sjöförklaringens upptagande. Till

sammanträdet inkalle ordföranden befälhafvaren, med förständigande att medhafva
alla de personer, som antagas kunna lemna upplysning i saken,
äfvensom att förete dagboken i hufvudskrift, der den finnes i behåll; underrätte
ock, senast dagen förut, genom kungörelse i ortens tidning, och,
der så ske kan, genom särskildt meddelande de personer, hvilka saken kan
angå, eller deras ombud om tiden för sammanträdet äfvensom hvar och
när den om händelsen ingifna anmälan med dertill hörande handlingar
finnes tillgänglig.

316 §.

Vid sjöförklarings upptagande skola först befälhafvaren och derefter
de till upplysning i saken inkallade personer hvar för sig afgifva eu så
vidt möjligt sammanhängande berättelse angående händelsen; der någons
berättelse är ofullständig, otydlig eller obestämd, bör Rätten genom lämpliga
frågor söka erhålla säker upplysning om hvad han verkligen erfarit angående
händelsen. Sedan samtliga berättelser afgifvits, böra, der ej laga
hinder finnes möta eller Rätten eljest med afseende å sakens omständigheter
finner edgång ej böra ega rum, de till upplysning i saken inkallade
personer sina berättelser, sedan de blifvit ur protokollet upplästa, med
vittnesed bekräfta.

Rätten ege till förhör inkalla jemväl andra af besättningen än dem,
befälhafvaren medtagit.

317 §.

Har fartyg förolyckats, af besättningen öfvergifvits i sjön, råkat på
grund, så att det icke utan ovanliga åtgärder, såsom kapning af mast
eller kastning af last, kunnat åter blifva flott, eller har skada uppstått
derigenom att fartyget stött tillsammans med annat fartyg, eller har fartyget
drabbats af olycka, hvarmed förlust af menniskolif varit förenad;
åligge Rätten att i sammanhang med sjöförklaringens upptagande söka
åstadkomma fullständig utredning angående orsakerna till olyckan. Särskildt
bör dervid undersökas, huru vida olyckan härledt sig af

1. fel hos fartyget, dess utrustning eller bemanning;

2. orsaker, härrörande från lastningen, såsom att fartyget varit öfverlastadt,
eller att lasten varit af farlig beskaffenhet, eller att den
varit felaktigt fördelad eller stufvad eller icke behörigen försedd,
eller att barlasten varit otillräcklig, otjenlig eller icke behörigen
försedd;

3. förseelse eller försummelse under resan af befälhafvaren eller någon
af besättningen å fartyget, eller af befälhafvare eller någon af besättningen
å annat fartyg;

4. förseelse af lots eller vägvisare, bristfällighet i sjökort eller å fyrar,
sjömärken eller andra inrättningar till sjöfartens säkerhet eller förseelse
eller försummelse af den, åt hvilken dylika inrättningars
skötsel och vård är anförtrodd.

Finner Rätten för upplysnings vinnande nödigt att höra jemväl personer,
som icke tillhöra besättningen, må de till vittnesförhör inkallas; och
njute de, som sålunda inkallats, ersättning af allmänna medel, efter ty om
ersättning till vittnen i brottmål är stadgadt.

318 §.

När anmälan skett om sådan sjöolycka, som i 317 § sägs, åligge
Rättens ordförande att om tiden för den deraf föranledda undersökning
underrätta vederbörande åklagare.

319 §.

Den i 317 § föreskrifna undersökning skall, när sjöförklaringen afgifves
utom de förenade rikena, verkställas af vederbörande konsul; och åligge
befälhafvare^ som har att för sådant ändamål anmäla sig hos konsuln,
att till undersökningen medhafva dagboken äfvensom de personer, hvilka
antagas kunna gifva upplysning angående olyckshändelsen. Der det lämpligen
kan ske, bör konsuln tillkalla två ojäfvige, i sjöväsendet kunnige,
helst svenske, norske eller danske män att vid undersökningen närvara.

Har i här omförmälda fall undersökning angående den inträffade
olyckan hållits af dertill behörig utländsk myndighet, vare ytterligare
undersökning ej af nöden.

320 §.

Har fartyg förolyckats, utan att någon, som kunnat göra anmälan om
olyckan, blifvit räddad, eller har eljest undersökning med anledning af
sådan olyckshändelse, som i 317 § omförmäles, uteblifvit; ege Kommerskollegium
förordna om undersöknings anställande å ort, der sådan lämpligen
kan företagas.

321 §.

Sedan sådan undersökning, som i 317 § omförmäles, afslutats, skall
Rätten eller konsuln, som den förrättat, ofördröjligen insända protokoll öfver
undersökningen till Kommerskollegium. Har fartyget förolyckats, eller kan
eljest dagboken från fartyget undvaras, skall denna jemte protokollet insändas
men eljest en fullständig afskrift af dagboken i de delar, som angå

undersökningen. År å utländsk ort undersökningen verkstäld af vederbörlig
myndighet, åligge konsuln att till Kommerskollegium insända afskrift af
det vid undersökningen förda protokoll.

Finnes undersökning i något afseende ofullständig, ege Kommerskollegium
förordna om ny undersöknings anställande å ort, der sådan lämpligen
kan ega rum.

322 §.

Anmäler sig befälhafvare å norskt fartyg till afläggande af sjöförklaring
här i riket, åligge Rätten att, der sådant fall inträffat, som i 317 § omförmäles,
anställa undersökning angående orsakerna till olyckan och insända
protokollet till Kommerskollegium.

Detta stadgande skall ega tillämpning, så länge i Norge motsvarande
bestämmelse är gällande i afseende på sjöförklaringar, som der afläggas af
befälhafvare å svenska fartyg.

323 §.

Tvistemål, som bör bedömas efter denna lag, skall, der ej hår nedan
annorlunda stadgas, instämmas till Rådstufvurätten i den stad, der svaranden
har sitt bo och hemvist, eller der fartyget finnes; har svaranden icke
sitt hemvist i stad med Rådstufvurätt, eller finnes fartyget å ort, der Rådstufvurätt
icke är, gånge tvisten till den Rådstufvurätt, som är närmast
endera af dessa orter.

Äro flere redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses såsom rederiets
hemvist.

324 §.

Hafva parter öfverenskommit, att tvist må instämmas till viss annan
Rådstufvurätt än den, som enligt 323 § är behörig; då må den rätt sökas.

325 §.

Vill någon för anspråk, som grundar sig på befälhafvarens görande
eller låtande, på eu gång söka denne och redaren, ege han instämma båda
till den domstol, der endera är skyldig att svara.

326 §.

Den, som icke åtnöjes med dispache, skall göra sin klandertalan anhängig
vid den Hofrätt, under hvars dom värj o den stad hörer, der dispachen
är utgifven.

327 §.

. Har i tvistemål, som skall bedömas efter denna lag, Rätten ogillat
invändning angående domstols behörighet eller flere parters inkallande, må
ej öfver det utslag klagas annorledes än i sammanhang med hufvudsaken.

328 §.

Brottmål, som bör bedömas efter denna lag, skall, der brottet föröfvats
i stad med Rådstufvurätt, upptagas vid den stadens Rådstufvurätt, men om
brottet föröfvats å ort, der Rådstufvurätt icke år, vid den Rådstufvurätt,
som är närmast. Har brott skett under resa, gånge målet till Rådstufvurätten
i den stad, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller der
han eljest träffas; ligger den ort icke inom Rådstufvurätts dom värjo, gånge
målet till den Rådstufvurätt, som är närmast.

329 §.

Den, som vill söka ändring i dispache, göre det genom tvefald skriftlig
inlaga, som skall jemte den klandrade utredningen och de handlingar,
sökanden åberopar, ingifvas till Hofrätten innan klockan tolf å trettionde
dagen från den, då dispachen utgafs, den dagen likväl oräknad, eller, om
trettionde dagen infaller å helgdag, å nästa söckendag. A inställelsedagen
vare ock veder parten tillstädes att mottaga sökandens inlaga, och gifve han
sitt svar tvefaldt in till Hofrätten sist å fjortonde dagen derefter, den dagen
oräknad, då han mottog sökandens inlaga. Ej må å någondera sidan
mer än en skrift ingifvas.

Har icke dispache blifvit öfverklagad i den ordning, nu är sagdt, lände
den till efterrättelse.

330 §.

öfver Hofrätts utslag i mål, som § 329 omförmäler, må klagan föras
hos Konungen inom den tid och i den ordning, 30 kap. Rättegångsbalken
för tvistemål stadgar.

331 §.

De skiljemän, till hvilkas pröfning tvist enligt denna lag skall i vissa
fall hänskjutas, skola vara tre och utses i den ordning, lagen angående
skiljemän den 28 oktober 1887 bestämmer.

Hvad de fleste skiljemännen saga skall, änskönt någondera parten vill
söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor
annorlunda förordnar.

332 §.

De besigtningsman, som enligt denna lag böra af Magistrat eller
kronofogde förordnas, skola vara tre. I de städer, der handels- och sjöfartsnämnd
tinnes, åligge Magistraten att för hvarje år från nämnden infordra
uppgift å personer, som till sådant uppdrags fullgörande anses skickliga.

Erfordras eljest besigtning, ege part derom anmoda den eller dem,
för hvilka han har förtroende; åliggande det Magistraten i de städer, der
handels- och sjöfartsnämnd finnes, att, efter förslag af nämnden, för hvarje
år utse lämpligt antal personer, hvilka hafva att med dylik besigtnings
verkställande gå parter till hända, äfvensom att kungöra förteckning å de
sålunda utsedde.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1892; dock skola mål, som
vid nämnda tid äro anhängiga vid domstol, behandlas efter äldre lag.

iJiHJ

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Hvar som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust
eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bergar öfvergifvet
fartyg eller skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap eller gods,

ehvad sådant upptages från botten eller anträffas flytande på vattnet

eller drifvet å strand, vare skyldig att anmäla fyndet hos närmaste
krono- eller tullbetjent, som har att derom ofördröjligen meddela
distriktets tullkammare underrättelse. Underlåter den, som funnit, att
göra sådan anmälan, eller undandöljer eller förskringrar han något af
det, som bergats, hafve förverkat bergarlön och straffes efter allmän lag.

Har fartyg under resa något bergat, aflemne befälhafvare!! det
bergade till tullstation å den svenska ort, dit han först anländer. An löpes

ej svensk hamn, gifve han å den utländska ort, som han först

anlöper, hos svensk konsul eller, der sådan ej finnes, hos annan behörig
myndighet bergningen till känna och läte det bergade å offentlig auktion
försäljas; kungöre ock redaren om förloppet och redovise honom
försäljningssumman. Sedan vare å redarens omsorg och ansvar att de
insända medlen aflemna till Konungens Befallningshafvande i orten,
hvilken derefter har att förfara enligt hvad här nedan stadgas.

Underlåter befälhafvare eller redare att, på sätt nu är föreskrifvet,
tillkännagifva hvad bergadt blifvit eller att aflemna derför influtna
medel eller förskingrar eller undandöljer något deraf, ansvare såsom
förut är sagdt.

2 §.

Om angifvet fynd åligge tullkammaren att göra anmälan hos
Konungens Befallningshafvande i länet, som skall låta kungörelse om bergningen
tre gånger införas i allmänna tidningarne. Kommer egare inom
år och dag, sedan sist kungjordt var, och visar sin rätt, tage han sitt
åter, mot det att han till den, som berga!, utbetalar kostnaden för
godsets kungörande och vård samt den bergarelön, som domstol kan
pröfva skäligt att bestämma. Kommer han ej, tillfälle strandvrak Kronan,
efter afdrag af bergarelön och kostnad, som nyss är nämnd, men annat
fynd tillfälle den, som bergat. Kan hvad bergadt och angifvet är ej
vårdas utan fara för försämring, skall det försäljas å offentlig auktion
och de influtna medlen nedsättas i länets ränteri.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1892.

Bill. till Riksd. Prof. 18.91. 1 Sami. 1 Å/d. 3 Hälft.

Förslag

till

Lag

angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 2, 5 och 7 §§ af 17 kap. Handelsbalken,
sistnämnda lagrum sådant det lyder enligt förordningen den 13 April
1883, skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Hvad i gäldenärs bo tinnes, som hörer annan till, det skall först
uttagas, såsom: inlagsfä; eller det, som satt är under bolag, eller till
salu; stulet, röfvadt, lånt eller legdt gods; pantsatt gods, då lösen derföre
gifves; faddergåfva; hemgift och annat dylikt. År detta förvandladt
och ej i behåll; gånge dermed som i 16 § skils.

Sedan njute borgenärer betalning af boet, efter ty, som nedan sägs;
dock att angående vissa fordringars företräde till betalning ur fartyg,
frakt och inlastadt gods gäller hvad i Sjölagen stadgas.

5 §.

Dernäst ege husvärd rätt till huslega för sista året, och för sista
tre månaders kost, af det gods, som i huset är. Häfver husvärd ej
något af det gods inne; njute ej, bättre rätt, än andre borgenärer, derom
i 16 § sägs.

Har den, för hvars räkning fartyg bygges, gifvit varfsegaren eller
byggmästaren förskott i penningar eller byggnadsämnen och har förskottet
blifvit intecknadt, på sätt i Sjölagen sägs, njute förskottsgifvaren
sedan förmånsrätt i de lemnade byggnadsämnena och det, som med
förskottet är t.illverkadt.

7 §•

Har redare i fartyg för medredare lernnat förskott, som i 17 §
Sjölagen sägs, njute häri sedan för sin fordran förmånsrätt i fartyget.

Gifver man annan förlag till idkande af bergsbruk eller grufvedrift,
äfven der denna ej är att till bergsbruk hänföra, eller till drifvande af
fabrik, mjöl- eller sågqvarn, boktryckeri, bryggeri, bränvins- eller kruttillverkning,
och varder förläget intecknadt, på sätt särskildt är stadgadt,
njute förlagsman sedan förmånsrätt för sin fordran i det, som
tillverkadt är, i de för tillverkningen afsedda råämnen, i all den lösegendom,
vare sig maskiner, redskap, dragare eller annat, som till
bergsbrukets, grufvans, fabrikens eller inrättningens drift hörer, samt
i gäldenärens fordringar för sådana förskott i penningar eller varor, som
för rörelsen lemnade äro; så ock, vid förlag till bearbetande af andra
grufvor än jerngrufvor, i sjelfva grufvan; dock galle ej förmånsrätt för
ränta, som före början af konkurs upplupen är, för längre tid än tre
år. År förlagsinteckning beviljad för fleres fordringar, hafve den företräde,
som inteckning först sökt; hafva flere sökt inteckning å en dag,
ege lika rätt. Börjar konkurs inom en månad efter det förlagsinteckning
blifvit sökt, vare inteckningen utan verkan.'' Ej heller galle förlagsinteckning,
som blifvit sökt samma dag, då konkurs börjats, eller
derefter. V

Hvad nu är stadgadt skall icke ega tillämpning i förmånsrättstvister,
hvilka göras anhängiga före utgången af December månad 1891.

Förslag

till

Lag

angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ Utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda §§ i Utsökningslagen den
10 Augusti 1877 skola erhålla följande ändrade lydelse:

71 §•

Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant
gods till säkerhet för sin fordran qvarhålla, må hinder deraf ej möta
för godsets utmätande och försäljande för annan gäldenärens skuld; och
njute sådan borgenär rätt till betalning ur köpeskillingen, såsom i 6
Kap. sägs. Den, som har lös egendom såsom pant eller eljest under
panträtt i handom, vare dock, der egendomen icke utgöres af fartyg
eller gods i fartyg, ej pligtig att lemna panten från sig, med mindre
full lösen derför gifves, eller panthafvaren nöjes med att för sin betalning
hålla sig till köpeskillingen; ej ege panthafvaren vägra att taga
lösen, då den, i fall som nu är sagd!, honom bjudes, ändå att hans
fordran ej är till betalning förfallen.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall af utmätningsmannen upptecknas
och värderas; och ege han, der så tinnes nödigt, tillkalla sakkunnige
män att vid värderingen biträda.

Utmätes helt fartyg eller gods i fartyg, affordre utmätningsmannen
befälhafvaren de handlingar, som tjena till upplysning angående eganderätten
till fartyget eller godset, så ock uppgift å de fordringar, för
hvilka fartyget eller godset jemlikt 11 kap. Sjölagen må häfta. Utestår
frakt ogulden, eller är fartygets eller godsets egare berättigad till sådan

101

ersättning, som i 270 eller 278 § Sjölagen omförmäles, skall sådan ersättning,
der borgenären det yrkar, uppbäras af utmätningsmannen
eller af syssloman, som af honom dertill förordnas. Utmätningsmannen
kungöre utan dröjsmål den, hvilken betalningsskyldigheten åligger,
förbud att utgifva något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

89 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan
auktionen hålles, der ej i fall, som i 88 § 2 mom. sägs, kortare tid
för kungörandet nödig finnes; auktion å fordran eller rättighet skall
kungöras minst fjorton dagar förut. Skall i stad auktion å lös egendom
kungöras mera än en gång, vare det gildt, om första kungörandet
skett inom tid, som nu är sagd. Auktion å fordran eller rättighet må,
der förbud enligt 75 § meddelas skall, icke utlysas förrän förbudet skett.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen om
försäljningen jemväl införd i allmänna tidningarne tre gånger, sista
gången minst fjorton dagar före auktionen; och skall kungörelsen tillika
innehålla, att de borgenärer, som, ändå att de ej vunnit utmätning,
ega rätt till betalning ur det utmätta, hafva att sådant, på sätt i 118
§ sägs, före auktionen hos utmätningsmannen anmäla. De borgenärer,
hvilka jemlikt 11 kap. Sjölagen ega rätt till betalning ur det utmätta,
skola derjemte, der de äro kände och inom riket boende, underrättas
om auktionen genom särskilda kallelsebref, hvilka böra afsändas med
posten så tidigt, att de må kunna komma vederbörande till hända minst
fjorton dagar före auktionen.

90 §.

Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest
under panträtt i handom, varde, der ej panthafvaren är pligtig att för
sin fordran taga betalning ur köpeskillingen eller på sätt i 71 § sägs
förklarat sig dermed nöjas, före utropet underrättelse meddelad, att
försäljningen sker med bibehållande af panthafvarens rätt.

117 §.

Har, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade
under panträtt i handom, panthafvaren, såsom i 71 § sägs, förklarat
sig nöjas med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen, njute
han sin rätt till godo inom den tid, som i 116 § stadgas; dock att,

102

der i fråga om utmätningsvis såldt fartyg eller gods i fartyg annan
borgenär påstår betalning för fordran, som skall utgå med förmånsrätt
framför panthafvarens, denne ej eger njuta betalning i annan ordning,
än i 119 § sägs.

118 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade
panträtt i egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom,
eller ock egde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen
qvar, vare ock berättigad att ur köpeskillingen, efter ty nedan sägs,
undfå betalning, så vida han derom hos utmätningsmannen före auktionen
framstält yrkande. Skall under konkurs fartyg eller gods i fartyg
utmätningsvis försäljas, ege jemväl borgenär, som för sin fordran
har förmånsrätt enligt 4 eller 7 § i 17 kap. Handelsbalken, den rätt,
nu är sagd.

119 §.

Nu har, då lös egendom blifvit för en borgenärs fordran utmätt,
annan borgenär, som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre förmånsrätt,
än utmätningen medför, eller har sådant yrkande, som i 118
§ sägs, blifvit af borgenär inom föreskrifven tid framstäldt: finnes ej
full tillgång för borgenärerne och kunna de ej åsämjas, huru medlen
skola fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för medlens fördelning
och kalle borgenärerne, så ock, då fråga är om fordran, hvarför
ej utmätning skett och för hvilken ej heller borgenären haft det
utmätta i handom såsom pant, gäldenären att med utmätningsmannen
å uppgifvet ställe sammanträda för att sin rätt i afseende å fördelningen
iakttaga och bevaka. Sådan kallelse skall tre gånger, första gången
minst tio dagar före sammanträdet, i allmänna tidningarne införas, der
ej alla rättegande annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet,
att de sjelfva eller genom ombud kunna sig der infinna.

Då ''Sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren
ej är behörig att sådant sammanträde hålla, insände
han genast de medel, som fördelas skola, samt protokollet öfver utmätningen
och öfriga till ärendet hörande handlingar till fogden, som derefter
vidare förfar på sätt ofvan är stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1892.

Förslag

till

Lag

angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ Konkurslagen.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda §§ i Konkurslagen den 18
September 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

13 §.

Hvad, efter konkursens början, i utsökningsmål mot gäldenären
göres, vare utan all verkan i konkurssaken, der ej intecknings- eller
panthafvare yrkar försäljning af egendom, hvari han förmånsrätt till
betalning eger. År lös egendom före konkursens början utmätt, men
ej försåld; upphöre Konungens Befallningshafvandes eller utmätningsmans
befattning dermed; dock att angående utmätt fartyg och gods i
fartyg gäller hvad här nedan i 51 § stadgas.

51 §.

Fast egendom må ej annorledes än å offentlig auktion säljas, der
ej alla vid sammankomsten närvarande borgenärer, så ock gäldenären,
dertill samtycka. År sådan egendom för gäld intecknad, då må försäljning
utom offentlig auktion ej ske, der ej de inteckningshafvare,
hvilkas rätt må vara deraf beroende, bifall dertill lemnat; sker försäljningen
å auktion, varde de inteckningshafvare, som kände äro, dertill
kallade. Ej må å sådan auktion egendom säljas under inteckningarnes
värde, sammanlagdt med det belopp, som med förmånsrätt framför desamma
enligt lag bör ur egendomen utgå, der ej borgenärerne i den
ordning, 59 och 60 §§ stadga, så ock de inteckningshafvare, hvilkas
rätt är deraf beroende, till den försäljning bifall lemna. Kan försälj -

104

ning sålunda ej ske, ega borgenärerne hos vederbörande myndighet
äska försäljning i den ordning, som om fast egendom, den der utmätt
blifvit, särskildt är stadgadt.

Lös egendom må ej heller säljas annorledes än å auktion, den der
blifvit lagligen kungjord, der ej borgenärerne i den ordning, som i 59
och 60 §§ stadgas, besluta, att egendomen eller någon del deraf må
säljas under hand, samt Rättens ombudsman efter gäldenärens hörande
dertill lemnar bifall. Lös egendom, deri borgenär har panträtt eller
annan förmånsrätt, som endast i viss egendom gäller, må ej i något
fall utan hans samtycke säljas utom auktion. Skall helt fartyg eller
gods i fartyg säljas, ega borgenärerne, der fartyget finnes å ort inom
riket, hos vederbörande utmätningsman äska försäljning i den ordning,
som om dylik egendom, den der blifvit utmätt, särskildt är stadgadt.

54 §.

Har borgenär lös egendom i pant eller eljest under panträtt i
handom, eller har fartyg eller gods i fartyg tagits i mät för fordran,
för hvilken borgenären har sådan rätt till fartyget eller godset, som i
11 kap. Sjölagen sägs, eller har eljest för fordran lös egendom blifvit
utmätt inom den tid och på det sätt, att, enligt hvad särskildt är
stadgadt, förmånsrätt i den egendom för samma fordran uppkommit;
ege borgenären besörja, att den pant eller egendom å offentlig auktion
såld varder, der ej gode männen eller sysslomännen vilja den lösa;
skolande försäljningen, der egendomen utgöres af fartyg eller gods i
fartyg, ske i den ordning, som om dylik egendom, den der blifvit utmätt,
särskildt är stadgad. Der ej egendomen utmätningsvis försäljes,
läte borgenären gode männen eller sysslomännen minst en månad förut
veta, när försäljningen skall ske, och vise för dem reda för hvad som
influtit.

Vill ej borgenären om försäljningen föranstalta, som nu sagdt är;
ege sysslomännen derom besörja.

90 §.

Borgenär, som för sin fordran har lös pant i handom eller inteckning
i gäldenärens fasta gods eller rätt till betalning ur fartyg,
frakt eller gods i fartyg, som i 11 kap. Sjölagen sägs, njute, der han
fordringen i konkursen icke bevakat, ej rätt till betalning ur annan
konkursboets egendom, än den, som för fordringen sålunda häftar. Sådan
borgenär vare ock pligtig, der det äskas, att, innan han betalning

105

ur egendomen njuta må, sin fordran med den i 82 § föreskrift^ borgenärsed
fästa. '' Askas sådan ed; förelägga Rätten eller domaren, såsom
i 86 § sägs, borgenären viss tid, från det han af föreläggandet
erhållit del, att till Rätten eller domaren ingifva bevis, att han föreskrifven
ed aflagt: utsätte ock viss tid af högst en månad, inom hvilken
den, som edgången yrkat, har att delgifvandet ombesörja och
med bevis derom inkomma, vid den påföljd för underlåtenhet deraf,
som i sistnämnda § stadgas. Ej må i detta fall föreläggandets införande
i tidning såsom delgifning godkännas.

Försummar borgenären att inom* den föreskrifna tiden med edgångsbevis
inkomma eller laga förfall derför visa; då må egendomen,
såsom annan konkursboets tillhörighet, af gode männen eller sysslomännen
om händer tagas, och utdelning derutur ske till andra borgenärer,
som sina fordringar lagligen bevakat: fullgör han edgången innan
sådan utdelning skett; vare vid sin rätt till betalning ur egendomen
bibehållen.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1892.

Bill. till Riksd. Prof. 18,91. 1 Sami. 1 Afd. 3 Haft.

106

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
Slott Fredagen den 16 December 1887,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Ehrensvärd,

Statsråden: Lovén,

. von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Friherre Peyron.

20:o.

Föredragande Departementschefen, Statsrådet von Steyern hemstälde
i underdånighet:

att, sedan Kongl. Maj:t, den 18 Mars innevarande år anbefalt
Kommerskollegium att, efter infordrande af handels- och sjöfartsnämudernas
i riket yttranden, afgifva underdånigt utlåtande öfver de
af koiniterade för granskning af Sjölagen den 22 föregående Februari
afgifna., vid dess betänkande fogade lagförslag, så vidt förslagen berörde
Kommerskollegii em betsverksamhet, och Kollegii underdåniga
utlåtande numera inkommit, Kongl. Maj:t täcktes för det ändamål,
§ 87 Regeringsformen omförrnäler, inhemta Högsta Domstolens utlåtande
öfver förslagen dels till sjölag och dels till lag angående nya
sjölagens införande och hvad i afseende derå skall iakttagas;

Till denna, af Statsrådets Ofri ge ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
lemna nådigt bifall.

Ex protocollo
C. P. Hagbergli.

Stockholm 1891. Kongl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj;ts
Högsta Domstol Fredagen den 12 April 1889.

Andra rummet.

N ärvarande:

Justitieråden: Wretman,

Olivecrona,

SvEDELIUS,

Östergren,

Glimstedt,

Skarin,

Norberg.

Fortsattes behandlingen af de till Högsta Domstolen för afgifvande
af utlåtande öfverlemuade förslag till sjölag och till lag angående
nya sjölagens införande och hvad i afseende derå skall iakttagas;
varande berörda förslag bilagda detta protokoll.

Förslag till sjölag.

Vid granskning af detta förslag framstäldes inom Högsta Domstolen
följande anmärkningar och erinringar, nemligen vid

1 §•

Justitierådet östergren, med hvilken Justitierådet Olivecrona förenade
sig, yttrade:

I fråga om fartygs svenska nationalitet synes den nu gällande
lagstiftningen gå för långt i eftergifter för utländingar. Så
medgifves det åt utländingar i allmänhet att till eu tredjedel reda i

svenskt fartyg — ett medgifvande, som saknar motsvarighet i nästan
alla utländska lagstiftningar; vidare äro norska undersåtar i det närmaste
likstälde med svenska, hvarom intet vore att säga, blott reciprocitet
egde rum; och slutligen anses fartyg, som eges af aktiebolag,
hvars alla aktieegare äro utländingar, vara svenskt allenast bolagets
styrelse har sitt säte i Sverige och består af svenske eller norske undersåtar.
Häri hafva komiterade väl föreslagit några modifikationer i
syfte att åstadkomma öfverensstämmelse emellan svenska och norska
lagstiftningarne, men full reciprocitet vinnes dock icke, ty i fråga om
fartyg, som eges af aktiebolag, fordra norska och danska förslagen för
norsk eller dansk nationalitet ett vilkor, som saknar motsvarighet i
det svenska, det nemligen, att ledamöterne i bolagets styrelse skola
ega aktier i bolaget.

Då efter min mening giltigt skäl saknas att åt utländingar uti
ifrågavarande afseende lemna större förmåner än som i de utländska
lagstiftningarne beviljas svenska undersåtar, hemställer jag, att förevarande
§ måtte, mutat-is mutandis, affattas i full öfverensstämmelse med
norska förslagets text.

2 §•

Justitieråd en Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren och Glirnstedt
erinrade beträffande andra stycket af denna §, att dess affattning
syntes böra blifva beroende deraf, huruvida samtidigt med förslaget
till sjölag komme att framläggas förslag till lag angående sättet för
fartygsregisters förande och registrerings verkställande eller de i sådant
hänseende erforderliga föreskrifter komme att meddelas af
Konungen.

Justitierådet Olivecrona hemstälde tillika att fartygsregister alltid
borde innehålla, utom tillförlitlig upplysning angående eganderätjen
till fartyg, äfven sådan upplysning rörande fartygets redare. För allmänheten
är det nemligen af stor vigt att genom fartygsregistret
kunna komma till en sådan kännedom. Och då både norska och danska
texterna innehålla föreskrift derom, att i registret skall införas
»Oplysninger om Rederiforhold», ansåg Justitierådet en öfverensstämmelse
mellan alla tre texterna i detta afseende vara önskvärd.

3§-

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
anmärkte, att förslaget flerstädes förutsatte att för hvarje fartyg fun -

nes en bestämd hemort, utan att förslaget likväl i sådant afseende innehölle
någon bestämmelse för det fall, att redaren underläte att för
fartyget, bestämma hemort och derom göra föreskrifven anmälan. Om
än den i 2 § stadgade registreringsskyldighet komme att för egare af
fartyg, h vilka borde upptagas i fartygs registret, medföra skyldighet
att jemväl i fråga om hemort verkställa erforderlig anmälan, i följd
hvaraf något särskildt stadgande i angifna syfte med afseende å dessa
fartyg icke vore erforderligt, så funnes deremot i afseende å andra
fartyg intet tvång att göra så beskaffad anmälan, och beträffande fartyg
af sistnämnda slag syntes det derföre nödvändigt att i lagen stadga,
hvilken ort skulle anses för fartygets hemort, derest icke redaren sjelf
gjort anmälan om sådan; på grund hvaraf Justitieråden, som ansågo
paragrafen böra erhålla en affattning, hvarigenom tydligare utmärktes
att det ålåge redare att bestämma hemort för sitt fartyg, hemstälde,
att beträffande fartyg, som icke vore underkastadt registrering, måtte
för det fall, att redare icke gjort anmälan om hemort, meddelas en
föreskrift hufvudsakligen öfverensstämmande med hvad 302 § sjölagen
stadgade angående rederis hemvist.

Vidare anmärkte bemälde Justitieråd att, på sätt Kommerskollegium
erinrat, den begränsning af redarens valfrihet i fråga om hemort,
hvilken innefattades i bestämmelsen att hemorten borde vara en »hamnort»,
icke syntes ega någon verklig betydelse, i följd hvaraf nämnda
beteckning syntes böra utbytas mot »ort».

Slutligen erinrades, att, då enligt 2 § registreringsskyldigheten
icke vore beroende ensamt af fartygets drägtighet, i §:ns andra stycke
uttrycket: »År fartyget af sådan drägtighet, som i 2 § sägs» borde
med hänsyn härtill jemkas.

Justitierådet, Glimstedt instämde häri utom hvad angick anmärkningen
mot bestämmelsen att hemorten borde vara en y>hamnorty>.

4 §•

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm erinrade,
att första styckets sista punkt: »försäljes andel i fartyget efter utmätning
eller under konkurs, vare ändock lag, som nyss är sagd» ej utmärkte
punktens verkliga mening, eller att endast sådan försäljning
af fartygsandel, som skulle verka till rubbning af fartygets svenska
nationalitet, vore ogild och att punkten derföre torde tarfva förtydligande.

5 §■

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Skärm och Norberg yttrade,
att då, på sätt Kommerskollegium framhållit, någon utredning icke
blifvit förebragt, som ådagalade att införandet af inteckning i fartyg
påkallades af något verkligt behof eller skulle för rederinäringen komma
att medföra någon verklig fördel, utan fasthellre i sådant afseende
förekomme, att af de handels- och sjöfartsnämnder, hvilka afgifvit yttranden
öfver förslaget, allenast en uttryckligen förordat nämnda institut,
men deremot tre afstyrkt all lagstiftning i ämnet, Justitieråden
funne sig för det närvarande sakna skäl att tillstyrka införande i
vår rätt af ifrågavarande kreditinstitut; i följd hvaraf Justitieråden hemstälde
att §:n måtte utgå.

Justitierådet Svedelius anförde, att då något förslag till den särskilda
lagstiftning, hvartill §:n hänvisade, nu icke förelåge till granskning,
Justitierådet funne sig sakna skäl att beträffande ifrågavarande
§ afgifva annat yttrande än hemställa att §:n måtte utgå.

Justitieråden Östergren och Glimstedt ansågo vid denna § böra
erinras, att någon särskild lagstiftning angående inteckning i fartyg
ännu icke förefunnes.

6 §•

Justitieråden Wretman, Olivecrona och Norberg ansågo denna §
böra innehålla att såsom fartygs tillbehör skola räknas, utom fartygets
båtar, alla de redaren tillhöriga föremål, hvilka finnas ombord och äro
afsedda för fartygets behof, dock med undantag af proviant samt, der
fartyget är ångfartyg, kol och öfriga för maskinens drift afsedda ämnen.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Östergren sig förenade,
yttrade:

Frågan om hvad som bör räknas till ett fartygs tillbehör torde
under olika förhållanden böra olika bedömas. Det synes derföre mig
tvifvelaktigt, huruvida det kan vara lämpligt eller möjligt att meddela
en för alla fall gällande bestämmelse i sådant afseende och huruvida
ej bäst vore, att afgörandet i hvarje tvistigt fall öfverlemnades åt domstolarne.
Men för den händelse, att bestämmelse- uti ifrågavarande
syfte skulle anses nödig, torde mot den nu föreslagna redaktionen
kunna anmärkas, att den är för vidt omfattande. Att ett redaren tillhörigt
föremål är afsedt till bruk å fartyget synes icke vara nog för
att föremålet skall under alla förhållanden räknas till fartygets tillbe -

hör. Om t. ex. redaren för egen eller annans beqvämlighet å fartyget
för en särskild resa medtager redaren tillhöriga möbler, musikinstrument
eller dylikt, torde dessa föremål, oaktadt de äro afsedda till bruk
å fartyget, likväl ej böra räknas till fartygets tillbehör. Likaledes
lära ej heller redaren tillhöriga, för fartyget tillverkade maskiner eller
andra inventarier, innan de ännu förts ombord å fartyget, böra, oaktadt
de äro afsedda för bruk derå, inräknas bland tillbehören. Såsom
vilkor för att ett föremål skall dit räknas synes derföre böra stadgas,
att det är afsedt för fartygets behof och att det blifvit fördt ombord.

Justitierådet Glimstedt yttrade, att då frågan om hvad som borde
räknas såsom tillbehör till ett fartyg syntes höra under olika förhållanden
olika bedömas, och det således, enligt Justitierådets omdöme,
vore olämpligt att i nämnda hänseende gifva en föreskrift, hvilken i
hvarje fall skulle ega tillämpning, Justitierådet funne sig böra hemställa
att §:n måtte utgå.

7 §•

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm anmärkte,
att då 43 och 45 §§ i förslaget syntes föranleda, att i alla de fall, der
kondemnation af fartyg kunde ifrågakomma, besigtning förut måste
ega rum, något särskildt stadgande i förevarande hänseende icke syntes
erforderligt, derest i 43 § intoges föreskrift att besigtningsmännen
hade att jemväl meddela yttrande, huruvida fartyget vore iståndsättligt
eller icke; i följd hvaraf Justitieråden hemstälde, att paragrafen
måtte utgå, men i 43 § upptagas ett tillägg af angifna innehåll.

8 och 9 §§.

Justitierådet Skärm yttrade i fråga om 8 §:

Denna paragraf kan hafva sin betydelse såsom förklaring af hvad
som i förslaget menas med personlig ansvarighet eller ansvarighet med
allt sitt gods, i motsats till den inskränkta ansvarighet med allenast fartyg
och frakt, som i vissa, särskildt omnämnda fall redare åligger. Att
redare, liksom hvarje annan person, för sina förbindelser i regeln är
ansvarig med allt sitt gods, är en sjelfkär sak, som ej här behöfver
sägas, hvadan paragrafen, om den öfverhufvud alls är nödig, synes
böra innehålla, att med personlig ansvarighet, som, der ej annorlunda
i lagen stadgas, åligger redare för hans förbindelser, förstås ansvarighet
med allt hans gods.

Angående 9 § hemstälde Justitierådet, att, enär det icke syntes

nödigt genom uttrycklig lagbestämmelse utmärka, att den inskränkning
i redarens ansvarighet för rederiförpligtelser, hvilken under viss
förutsättning inträdde, icke uteslöte att af särskilda grunder en vidsträcktare
ansvarighet kunde uppkomma, orden: »Har i ty fall--

---allt sitt gods» måtte utgå. Skulle likväl detta stycke bibehållas,
ansåg Justitierådet orden: »med allt sitt gods» böra utbytas mot
ordet: »personligen», derigenom lind vekes att beteckna samma sak med
olika uttryck.

Justitierådet Östergren, med hvilken Justitierådet Olivecrona instämde,
yttrade:

Äfven jag finner det vara sjelfklart, att redare likasom hvarje
annan person är med all sin egendom ansvarig ej allenast för sina
förbindelser utan äfven för skada, som han vållat, hvarföre jag hemställer,
att 8 § jemte det stycke i 9 §, som börjas med orden »Har i
ty fall», uteslutes samt att sistnämnda paragraf affattas sålunda, att
redare göres ansvarig med allt sitt gods för besättningens fordringar
på grund af hyres- och tjensteaftal, som befälhafvaren slutit, men allenast
med fartyg och frakt för de förbindelser och fordringar, som i paragrafen
med dess nuvarande lydelse under 1 och 2 omförmälas.

Justitierådet Wretman anmärkte, att stadgandet i 8 § syntes vara
öfverflödigt, men att, derest med afseende på innehållet af 9 § det ansåges
lämpligt att i lagen utsätta, att redarens ansvarighet för rederiförbindelser
i allmänhet icke vore begränsad till fartyg och frakt,
detta stadgande syntes böra ingå såsom första stycke i 9 §; och att,
enär det icke syntes nödigt att genom uttrycklig lagbestämmelse utmärka,
att den i 9 § föreslagna inskränkning i redarens ansvarighet
kunde upphöra genom särskildt åtagande eller vållande till uppkommen

skada, Justitierådet ansåge att meningen: »Har i ty fall--— allt

sitt gods» kunde utgå.

10 §.

Justitierådet Norberg anmärkte beträffande första stycket, att, enligt
Justitierådets tanke, allt skäl saknades att ålägga redaren ansvarighet
för skada, som vållades af personer, hvilkas biträde redaren eller
befälhafvaren icke lagligen egde afvisa; och hemstälde derföre Justitierådet,
att redarens ansvarighet i förevarande hänseende måtte afse endast
befälhafvaren samt besättningen och öfriga personer, hvilka på
grund af redares eller befälhafvares uppdrag utförde skeppstjenst eller
ombord förrättade arbete för fartygets behof; och tilläde Justitierådet,
att då gällande sjölag i 49 § uttryckligen stadgar rätt för redaren att

söka sitt åter af den, som vållat skadan, men ett sådant stadgande
saknas i förslaget, denna omständighet möjligen, i fall förslaget varder
lag, kan gifva anledning till den tvifvelsutan origtiga föreställning, att
nämnda rätt icke vidare eger rum; hvadan hemstäldes, att, i likhet med
hvad 192 § i förslaget innehåller för der omförmälda, härmed jemförliga
fall, ett stadgande i angifna syfte måtte i förevarande paragraf
upptagas.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm instämde
i hvad Justitierådet Norberg yttrat angående första stycket af denna
paragraf,. samt tilläde, beträffande andra stycket, att de, af skäl, som
anförts vid 9 §. hemstälde att samma stycke måtte utgå.

Slutligen anmärkte sistbemälde fyra Justitieråd, likasom Justitierådet
Glimstedt, att då 49 § sjölagen uttryckligen stadgade rätt för redaren
att \ förevarande fall söka sitt åter af den som vållat skadan,
men ett sådant stadgande saknades i förslaget, tvekan syntes kunna
uppstå, huruvida, derest förslaget blefve lag, en dylik rätt vidare borde
anses ega rum och detta så mycket hellre, som för det fall, förslagets
192 § omförmälde, det funnits nödigt att stadga sådan rätt; i följd
hvaraf Justitieråden hemstälde, att ett stadgande i angifna syfte måtte
upptagas i denna paragraf.

11 §■

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
ansågo den förutsättning, under hvilken här stadgade fördelning af ansvarigheten
inträdde, på ett enklare och på samma gång tydligare sätt
uttryckas, om orden: »Åro flere delegare i fartyg, som af dem gemensamt
nyttjas till sjöfart,» utbyttes mot: »Åro flere redare i ett fartyg».

12 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och
Norberg åberopade, beträffande uttrycket »År fartyget af sådan drägtighet,
som i 2 § sägs», hvad angående samma uttryck anmärkts vid 3 §.

13 §.

Justitierådet Norberg yttrade angående första stycket: Att hufvudredaren
bör i sådan egenskap ega bemyndigande att sluta aftal om
försäkring af frakt samt af utrustnings- och haverikostnader lärer icke
vara tvifvel underkastadt. Men nu gällande, i 14 § sjölagen intagna

stadgande härom synes icke vara mera öfverflödigt än de i öfrig!, exempelvis
angifna och i förslaget upptagna föremålen för hufvudredarens
verksamhet. Och än mindre finner jag det vara uppenbart, att jemväl
försäkring af fartyg eller andelar deri måste, i motsats till hvad
14 § sjölagen gifver vid handen, anses liänförlig till sådana afhandlingar,
hvilka rederirörelsen vanligen medför och dem hufvudredaren derföre i
kraft af sitt uppdrag eger afsluta. Till vinnande af förslagets i motiven
uttryckta syfte och förebyggande af tvifvelsmål om hvad som skall
gälla rörande försäkring vare sig af fartyget eller andelar deri eller af
frakt samt utrustnings- och haverikostnader synas alltså uttryckliga
bestämmelser i nämnda hänseenden böra i denna paragraf inflyta.

Justitierådet Glimstedt yttrade: I förslaget finnes icke såsom i 14 §
sjölagen någon bestämmelse angående hufvudredares befogenhet att
för rederiets räkning sluta försäkringsaftal. Om än det kan anses ligga
i sakens natur att sådan befogenhet tillkommer honom beträffande försäkring
af frakt samt utrustnings- och haverikostnader, torde det icke
vara lika uppenbart att, på sätt förslagets motiv förutsätta, men i motsats
till hvad nämnda paragraf i sjölagen innehåller, jemväl försäkring
af fartyget eller andelar deri är att hänföra till sådana afhandlingar,
hvilka rederirörelsen vanligen medför och hvilka hufvudredaren
derföre i kraft af sitt uppdrag eger sluta. Vid sådant förhållande synes,
till förekommande af osäkerhet om hvad i afseende å försäkring
af fartyget eller andelar deri skall gälla, uttrycklig bestämmelse i
nämnda hänseende böra i denna paragraf upptagas.

Justi ti eråden Wretrnan, Olivecrona, Östergren och Skärm anförde:
Då det lärer vara uppenbart, att hufvudredarens befogenhet att i kraft
af detta sitt upprag handla å rederiets vägnar icke kan sträcka sig
till annat eller mer, än som utgör föremål för rederiets egen beslutanderätt,
men det icke torde kunna anses tillkomma redarnes flertal att
genom beslut i den ordning, 14 § bestämmer, förpligta delegare, hvilken
antingen icke vill försäkra sin andel i fartyget eller vill sjelf ombesörja
försäkring deraf, att för samma andel utgöra premie för eu å
fartyget tagen försäkring, enär eu sådan försäkring icke kan anses påkallad
af något redarnes gemensamma intresse, så synes det ock ligga
i sakens natur, att hufvudredaren icke utan bemyndigande af de särskilda
delegarne bör ega i sådant afseende förpligta dem; och sista
stycket i 14 § sjölagen utmärker jemväl att sådan befogenhet för närvarande
icke tillkommer honom. Uteslutandet af berörda bestämmelse
i sjölagen synes emellertid komma att föranleda osäkerhet om hvad i
förevarande hänseende bör anses gälla, derest förslaget blifver lag,
och detta så mycket hellre, som i förslagets motiv förutsättes, att de

särskilda delegarne i fartyget förpligtas genom en af hufvudredaren
utan särskildt bemyndigande tagen försäkring å fartyget. Vid sådant
förhållande toi-de, på sätt Kommerskollegium hemstält, i denna paragraf
böra intagas uttryckligt förbehåll, att hufvudredare icke utan särskildt
bemyndigande eger för redarnes räkning taga försäkring å fartyget
eller andelar deri.

Beträffande paragrafens andra stycke kan anmärkas att slutorden:
»som i god tro inlåtit sig med hufvudredaren» kunna, synnerligast vid
jemförelse med ordalagen i 16 § sjölagen, tolkas så som skulle det
åligga den, hvilken åberopar god tro, att i sådant afseende förebringa
bevisning; och hemställes derföre att redaktionen må i denna del jemkas
till öfverensstämmelse med anförda stadgande i sjölagen.

I denna anmärkning, så vidt den afser andra stycket, instämde
Justitierådet Norberg.

♦

14 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm yttrade:
I olikhet med nu gällande sjölag skulle enligt förslaget för beslut i
rederiets angelägenheter pluralitet af närvarande delegare icke vara
tillräcklig, utan erfordras att om beslutet förenade sig redare, hvilka
egde mer än hälften af rederiets hela röstetal. Denna förändring,
hvarigenom skulle för rederier uppställas en grundsats, som icke gäller
för andra bolag, synes icke vara af något behof påkallad, och den antagna
grundsatsen är derjemte egnad att i tillämpningen föranleda
väsentliga olägenheter. Det måste nemligen i ett rederi med ett större
antal deegare lätt nog kunna komma att inträffa, att till följd af delegares
frånvaro från sammanträde något beslut der icke kan fattas eller
att erforderlig pluralitet icke för någon af skilda meningar kan vinnas
och att sålunda rederiets verksamhet bindes; och att tillämpa samma
grundsats beträffande val af hufvudredare synes vara så mycket mindre
lämpligt, som förslaget fordrar, att för hvarje rederi skall finnas eu
hufvudredare, och vid underlåtenhet att välja sådan fäster ett för redarne
mycket allvarsamt äfventyr.

Vid sådant förhållande borde sjölagens, i 6 och 13 §§ innefattade,
föreskrifter i detta afseende hufvudsakligen bibehållas, samt derjemte
stadgas att beslut i rederiets angelägenheter icke må fattas utan vid
sammanträde, hvartill kallelse blifvit samtliga redare delgifven eller på
lämpligt sätt kungjord.

Vidare torde skäl saknas, att utesluta stadgandet i 11 § sjölagen,

att vid rederisammanträde skall föras protokoll, och hemställes derföre,
att föreskrift i sådant syfte må i förslaget upptagas.

Slutligen hemställes beträffande redaktionen, att §:ns första stycke
må erhålla en affattning, som tydligen utmärker att den grund, efter
hvilken rösterna böra beräknas, är de röstandes andelar i fartyget.

15 §.

Justitieråden Wretman, Otivecrona, östergren, Skärm och Norberg
yttrade, att då uttrycket »fartygets användande i annan fart» icke tydligt
utmärkte, att här afsåges endast väsentligare ändring i sättet för
fartygets användande, hemstälde Justitieråden att nämnda uttryck måtte
utbytas mot något, som klarare uttryckte meningen.

17 §. *

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm förenade
sig i följande yttrande:

I fråga om fartyg, hvilka användas i regelbunden fart mellan
vissa orter, synes det vara omöjligt att, på sätt här föreskrifves, afgifva
redovisning för hvarje resa, då denna ofta nog kan upptaga endast
några dagar eller timmar; och synes det derföre nödvändigt att föreskriften
om tiden för redovisnings afgifvande lämpas med hänsyn till
nämnda förhållande.

Om än de skäl, som i förslagets motiv anföras för uteslutande
af föreskriften i 20 § sjölagen, att medredare eger när som helst taga
kännedom af rederiets räkenskaper, icke sakna giltighet, lärer det å
andra sidan böra anses billigt att, när redovisning afgifves, redarne
ega tillfälle och rätt att granska räkenskaperna. För att i sådant afseende
betrygga deras rätt torde böra stadgas, dels att redovisning
skall afgifvas å allmänt sammanträde, dertill delegarne blifvit kallade
på sätt vid 14 § föreslagits, dels ock att vid nämnda sammanträde
rederiets räkenskaper skola framläggas till granskning.

Beträffande föreskriften att den i andra stycket stadgade preskription
af klanderrätten icke eger rum der det visas att hufvudredare förfarit svikligt
eller att räknefel förelupit, bör erinras, att nämnda förbehåll dels är
obehöfligt, dels också missledande, då deraf kan hemtas anledning antaga,
att räkenskaperna jemväl i de delar, som icke beröras af det
svikliga förfarandet eller af räknefelet, skulle kunna blifva föremål för
klandertalan; och hemställes derföre att orden: »der ej visas att hufvudredaren
handlat svikligt eller att räknefel förelupit» måtte utgå.

Justitierådet Glimstedt förmälde sig instämma i detta yttrande,
såvidt det angick dels frågan om redovisnings afgifvande för resor med
fartyg, hvilka användas i regelbunden fart mellan vissa orter, och dels
angående preskription af klanderrätt.

Justitierådet Norberg förklarade att han deltoge endast i anmärkningen
om tiden för redovisnings afgifvande.

18 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skarin
och Norberg anmärkte, att rättssäkerheten syntes fordra att den pantoch
förmånsrätt, som tillkomme redare, hvilken för medredare lemnade
förskott, inskränktes till viss tid; och kunde, enligt Justitierådens mening,
denna tid lämpligen bestämmas till ett år från den dag förskottet
lemnades.

Vidare erinrades af Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius,
Östergren, Skarin och Norberg att de ansågo det vara olämpligt, att
den förskottsgifvaren tillkommande förmånsrätt bestämdes endast genom
hänvisning till en viss § i 17 kap. Handelsbalken, utan borde,
enligt Justitierådens mening, föreskrift angående ifrågavarande förmånsrätt
upptagas å vederbörligt ställe i nämnda kapitel.

19 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Enligt 22 § kommer den, som

åt annan öfverlåter sin lott i fartyg, likväl att i afseende å förbindelser,
som derefter af rederiet ingås, blifva ansvarig inför tredje man,
som i god tro inlåter sig med rederiet.

I analogi härmed vill synas, att enahanda ansvarighet borde vara
åsyftad för den, som under omständigheter, som i förevarande § afses,
afstår sin lott i fartyg; men då något stadgande i detta syfte här icke
förekommer, torde denna fråga finnas tvifvelaktig och förty böra uttryckligen
i denna § klargöras.

21 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skarin och Norberg
hemstälde att andra stycket, såsom obehöfligt, måtte utgå.

22 §.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter förenade sig om följande
yttrande:

Om än det kan anses vara en rigtig grundsats att, på sätt i
andra stycket af denna § stadgas, en utträdande delegare i ett rederibolag
icke o vilkorligt fritages från ansvarighet för de förbindelser-, rederiet
ingår efter hans utträde, utan får ansvara jemväl för sådan förbindelse,
så vidt angår tredje man, hvilken i god tro inlåtit sig med
rederiet; så förutsätter dock antagandet af en sådan grundsats, för att
icke leda till en allt för betungande ansvarighet, att lagen lemnar den
utträdande bolagsmannen någon utväg att genom kungörande af sitt
utträdande ur bolaget bereda sig verksamt skydd mot framtida anspråk.
Sådant skydd lemnar lagen om handelsregister, firma och prokura i
allmänhet delegare i bolag genom stadgandet i 7 §, att det, som blifva
i enlighet med lagens föreskrifter anmäldt och kungjordt, skall anses
hafva kommit till tredje mans kännedom, der ej af omständigheterna
framgår, att denne hvarken haft eller bort hafva kunskap derom;
men å fartygsrederier eger nämnda lag icke tillämpning, enligt
hvad 8 § i samma lag utvisar. Det synes derföre vara oundgängligen
nödvändigt att i sammanhang med nu ifrågavarande föreskrift meddela
stadganden, hvilka bereda delegare i rederibolag samma förmån, som
anförda bestämmelse i lagen om handelsregister m. m. tillägger delegare
i andra bolag.

24 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona) Östergren, Glimstedt, Skärm och
Norberg anmärkte, att fäll kunde förekomma, då fartyget icke kunde
föras från utrikes ort till inländsk hamn att der säljas, eller då sådant
vore förenadt med uppenbar förlust. Vid sådant förhållande vore det mindre
välbetänkt att öfverlemna åt en enda delegares godtycke att påkalla
en dylik åtgärd, helst de särskilda delegarnes rätt i allt fall
syntes vara tillräckligt betryggad, om lagen stadgade, att försäljning
skulle ske å offentlig auktion, derest icke samtlige delegare vore ense
om annat försäljningssätt; och hemstälde derföre Justitieråden att första
punkten måtte inskränkas till en föreskrift af nämnda innehåll.

25 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm yttrade,
att då, äfven utan detta stadgande, klart torde vara, att redare ega

genom öfverenskommelse ordna rättsförhållandena sins emellan annorlunda
än 14—24 §§ säga, och stadgandet synes kunna föranleda den
tolkning, att i andra än de i dessa §§ omförmälda fall lagens bud ej
skulle kunna genom förord redarne emellan brytas; men sådant Uppenbart
ej kan vara meningen, hemställes, att 25 § må utgå.

26 §.

Med hänvisning till hvad vid 11 § blifvit yttradt, ansågo Justitieråden
Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm följande lydelse af 26
§ vara att föredraga: »Redare, som har större andel i fartyget än

hälften, ege öfvertaga dess förande, om han dertill är behörig».

Justitierådet Norberg hemstälde att uttrycket »äro flere delegare
i fartyg, som af dem gemensamt nyttjas till sjöfart» måtte ändras i
enlighet med hvad beträffande samma uttryck blifvit vid 11 § hemstäldt.

27 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
hemstälde, att redaktionen af andra punkten måtte lämpas till öfverensstämmelse
med förslagets 285 §.

30 §.

Justitierådet Norberg, med hvilken Justitierådet Wretman förenade
sig, yttrade: Om erfarenheten verkligen ådagalagt behofvet deraf att
här upptages ett i svensk sjölag förut ej befintligt stadgande, hvarigenom
det vore befälhafvaren, utan redarens särskilda tillstånd, förbjudet
ej allenast att för egen räkning inlasta gods å fartyget, utan
ock att i sin kajuta eller annat för last ej afsedt rum medtaga varor
för egen eller annan persons räkning, och detta äfven, då uppenbart
vore, att ingen skada eller förlust derigenom tillskyndades redaren, synes
mig i allt fall kunna ifrågasättas, huruvida den under form af skadeersättning
föreslagna påföljden för öfverträdelse af samma förbud må
anses tjenlig för de sins emellan mycket olika fall, å hvilka stadgandet
skulle ega tillämpning. Gifvet. är att, om befälhafvaren handlat i oredlig
afsigt, om han missbrukat sin ställning för att undgå att redovisa
den frakt, som bort tillkomma redaren, han kan och bör drabbas af
det ansvar, som omförmäles i förslagets 290 §, jemte skyldighet att
ersätta all skada och således i första hand den undanhållna frakten.
Men saken går då till domstol; och giltig grund torde under sådant

förhållande saknas att stadga annan grund och ordning för ersättningens
bestämmande än för skadestånd i brottmål eljest är gällande.
För detta fall är dessutom sjelfva förbudet alldeles obehöfligt. Förekommer
åter ej skäl till antagande af annan felaktighet å befälhafvarens
sida, än att han, emot det föreslagna förbudet, för egen räkning
inlastat eller eljest i de rum å fartyget, som ej äro afsedda för last,
för egen eller annans räkning medtagit varor, för hvilka han till redaren
redovisat behörig frakt, synes mig denna förseelse vara till karakteren
så skild från det förut nämnda oredliga förfarandet, att redan
detta förhållande ingifver tvifvel om lämpligheten deraf att enahanda
påföljd skulle eg a rum i ena och andra fallet. Ty under det i den
först nämnda händelsen redaren obestridligen eger anspråk på ersättning
för den förlust, som för honom uppstått derigenom att frakt för
varan ej kommit honom till godo, hvadan det belopp, som befälhafvare^
enligt skiljemäns beslut, skall till redaren i detta fall erlägga, verkligen
utgör — åtminstone till någon del — ersättning för undanhållen
frakt, varder deremot, i det fall att frakt redan blifvit redovisad,
ersättningen, hvilken enligt förslaget »ej må sättas lägre än högsta
frakt, som för dylikt gods gälde å afgångsorten», så vidt jag kan
inse, hufvudsakligen ej annat än en vitesbot för det fel i tjensten,
som befälhafvaren låtit komma sig till last. Att eu dylik vitesbot
skall enligt lag under det oegentliga namnet af skadeersättning utgå
till redaren, äfven då han alldeles ingen skada lidit, synes föga skäligt;
och då härtill kommer, att det ju står redaren öppet att på förhand
meddela befälhafvaren de föreskrifter och förelägga honom de
vilkor, äfven beträffande ersättning och vite, hvilka redaren finner sitt
intresse i nu ifrågavarande hänseenden fordra, anser jag mig ega
skäl tillstyrka att — äfven om det om förmälda förbudet bibehå*lles,
i hvilket fall ordet »varor» torde till undvikande af misstydning böra
ändras till handelsvaror — den del af §:ns första stycke, som innehåller
bestämmelser om påföljden för öfverträdelse af samma förbud,
uteslutes.

Ur enahanda synpunkt synes mig andra styckets stadgande om
ersättningsskyldighet för befälhafvare, som olofligen medtager passagerare,
böra ur paragrafen utgå.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Olivecrona och
Östergren instämde, yttrade, att. då åtgärder af den i §:n omförmälda
beskaffenhet, så vidt de afsåge att undanhålla redaren en inkomst,
som rätteligen borde tillkomma honom, hemfölle under straffbestämmelsen
i 290 § och, såvidt. de kunde hänföras till fel eller försummelse,
hvarigenom skada tillskyndades redaren, voro underkastade de påfölja

der, som bestämdes i sagde § eller i 59 §, men dylika åtgärder i andra
fall desto mindre torde behöfva eller böra i lag förbjudas, som det alltid
står redaren öppet att meddela och göra respekterade de föreskrifter,
som i detta hänseende kunna finnas nödiga, Justitierådet ansåg
denna § böra utgå.

Justitierådet Glimstedt yttrade, att enär åtgärder af den i §:n omförmälda
beskaffenhet, så vidt de afsåge att undanhålla redaren en inkomst,
som rätteligen borde tillkomma honom, hemfölle under straffbestämmelsen
i 290 §, men i öfrigt icke syntes böra föranleda eu straffpåföljd,
sådan den ovilkorliga skyldigheten att betala högsta frakt eller
passagerareafgift i sjelfva verket innefattade, samt det alltid stode i
redarens eget skön att i förevarande hänseende meddela befälhafvare!!
de föreskrifter han funne nödiga, Justitierådet ansåge denna § böra utgå.

Justitierådet Svedelius yttrade, att, i händelse ifrågavarande §
ansåges böra bibehållas, densamma borde affattas i närmare öfverensstämmelse
med norsk-danska texten.

36 §.

Justitieråden Wretrnan, Olivecrona, Skärm och Norberg erinrade
att i sista stycket syntes, till förekommande af tvist, böra uttryckas,
att sjöfolket är skyldigt biträda vid skeppsarbetet, så ofta befälhafvaren
pröfvar sådant nödvändigt.

39 §.

Justitieråden Wretrnan, Olivecrona, östergren, Glimstedt, Skärm och
Norberg erinrade, att, på sätt Kommerskollegium anmärkt, det syntes
vara af vigt att, när under resa befälhafvare funne nödigt att nedsätta
kosten för besättningen, anteckning derom skedde i dagboken, i följd
hvaraf Justitieråden hemstälde, att föreskrift i sådant afseende här
måtte meddelas.

41 §.

Enär, enligt här gifna föreskrift, dagboken komme att lemnas i
allmän vård samt vid sådant förhållande det lagligen stode en hvar
öppet att af dagboken taga kännedom, hemstälde Justitieråden Wretman,
Olivecrona, östergren och Skärm att slutorden: »och hållas vederbörande
sakegare till hända» måtte utgå.

42 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Wretman, Olivecronu
och östergren förenade sig, yttrade: Då underlåtenhet att afgifva
sjöförklaring enligt 288 § är belagd med ansvar, synes nödvändigt
att lagens föreskrifter göras så tydliga och bestämda, att misstag
ej skäligen bör kunna ega rum i fråga derom, när befälhafvaren har
att sådan förklaring afgifva, eller när sådan ansvarsfritt kan af honom
underlåtas. Förslagets bestämmelse, att sjöförklaring skall afgifvas,
när händelse inträffat, som vållat eller kan antagas hafva till följd
betydligare skada, synes alltför obestämd, då det i många fall torde vara
ganska svårt för befälhafvaren att bedöma, huruvida skadan bör anses
eller kommer att af vederbörande anses »betydligare» eller icke.
Att bestämdare föreskrifter i detta afseende kunna meddelas framgår
af 37 § sjölagen äfvensom af förslagets 328 §; och synes mig derföre
nödigt att lagbudet i sagda hänseende erhåller nödig bestämdhet.
Orden »så snart ske kan» i första stycket, hvilka i följd af stadgandena
i nästa stycke och i 326 § sakna betydelse, torde höra uteslutas.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och
Norberg yttrade vidare: Vid andra stycket erinras, att föreskrifterna i
första punkten så till vida äro ofullständiga, som någon bestämmelse
icke meddelas angående tiden för anmälan hos sjönämndens ordförande
i det fall, att fartyget gått förloradt eller det icke komme att anlöpa
hamn, der sjöförklaring kunde ega rum.

Vid tredje stycket anmärkes, att föreskriften det sjöförklaring må
afgifvas inför svensk konsul, derest förklaringen kan med laga verkan
inför honom afläggas, synes af befälhafvaren fordra en pröfning, som
är förenad med väsentlig svårighet och vid hvilken han derföre lätteligen
kan taga miste, till skada för de rättsegare, i hvilkas intresse
förklaringen afgifves. Då emellertid, i händelse lagen obetingadt medgifver,
att dylik förklaring må inför konsul afgifvas, deraf skulle följa
att laga verkan tillkomme en sålunda afgifven sjöförklaring, hemställes
att åt stadgandet i denna del må gifvas det innehåll, att sjöförklaring
å utrikes ort afgifves inför svensk konsul, om sådan finnes å den ort,
der förklaringen skall afgifvas, men eljest inför vederbörlig utländsk
myndighet, samt att, om denna hemställan godkännes, föreskriften om
skyldighet för befälhafvaren att, när sjöförklaring aflägges inför annan
myndighet än konsul, om tiden för dess afläggande underrätta konsuln,
må utgå.

Justitierådet Glimstedt instämde i ofvanstående angående 3:dje
stycket af §:n gjorda hemställan.

43 §.

Härvid åberopades endast yttrandet vid 7 §.

44 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm hemstälde,
att genom en förtydligad redaktion måtte utmärkas, att här omförmälda
besigtningsmän icke skulle förordnas af offentlig myndighet utan utses
på sätt i 337 § andra stycket stadgas.

Vidare anmärktes af bemälde Justitieråd, att, med afseende å innehållet
af förslagets 149 §, något stadgande om besigtning af gods, innan
det utlemnades till lastemottagaren, icke syntes erforderligt, i följd
hvaraf hemstäldes att orden: »förr än — — — — besigtningsmän»
måtte utgå. ,

46 §.

Justitieråden Olivecrona och Norberg ansågo det böra uttryckligen
nämnas, att befälhafvare!! egde å sön- och helgdagar ålägga besättningen
arbete, som erfordrades för fartygets manövrering.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Östergren förenade
sig, yttrade:

2:dra mom. i denna § s}mes hafva kunnat efter föredömet i gällande
sjölag affattas i allmännare form, hvarigenom undvikits att, på
sätt som skett, å arbeten, som befälhafvaren eger å sön- eller helgdagålägga,
upprätta eu specifikation, som lemnar rum för tvekan huruvida
arbete för fartygets framfart å sådan dag må åläggas eller icke.

48 §. .

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Glimstedt,
och Skärm anmärkte, att, äfven när sjöman aflede å ort inom riket,
hinder kunde möta att omedelbart till vederbörande sterbhusdelegare
öfverlemna qvarlåtenskapen, men att å andra sidan sådant någon gång
utan olägenhet kunde ske, när dödsfallet inträffat å utrikes ort; i följd
hvaraf hemstäldes att andra punkten måtte så affattas att der gifna
föreskrifter skulle lända till efterrättelse, när icke qvarlåtenskapen kunde
af befälhafvaren aflemnas till vederbörande sterbhusdelegare eller till
annan för dessas räkning.

49 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg
ansågo här gifna bestämmelser böra afse jemväl brott, som ombord å
fartyget beginges af passagerare, och hemstälde, att paragrafen med
hänsyn härtill måtte ändras.

50 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
yttrade, att då den omständigheten att befälhafvaren icke saknat nödiga
medel till bestridande af en utgift, för hvilken han anskaffat penningar
genom lån eller genom att sälja af lasten, icke skäligen borde föranleda,
att långifvaren eller godsets köpare rubbades i sin rätt, derföre att
han icke kunde förebringa omständigheter, som gjorde antagligt att
han handlat i god tro, Justitieråden funno hvad i sådant afseende
stadgades i paragrafens andra stycke icke böra bibehållas. Deremot vore
det, enligt Justitierådens omdöme, i sin ordning, att långifvares eller
köpares rätt blefve beroende deraf, att omständigheter kunde förebringas,
hvilka gåfve vid handen att en utgift af den i paragrafen omförmälda
beskaffenhet verkligen varit af behof påkallad; och förslagets 176 och
177 §§ uppstälde beträffande bodmerilån en sådan grundsats samt anvisade
utvägar att på tillförlitligt sätt styrka behofvet. Hvad nämnda
§§ stadgade borde derföre, enligt Justitierådens mening, erhålla tillämpning
jemväl vid andra kreditoperationer och af sådan anledning upptagas
i detta kapitel under sådan form, att de komme att gälla jemväl
om lån och försäljning af gods för lastens behof.

52 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
erinrade, beträffande uttrycket: »som i god tro inlåtit sig med befälhafvaren»,
om hvad angående motsvarande uttryck i 13 § blifvit anmärkt.

54-57 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
hemstälde att genom en förändrad uppställning måtte tydligare utmärkas
hvilka bland här gifna föreskrifter afsåge endast befälhafvarens förhållande
till lastegaren och hvilka vore af beskaffenhet att deras iakttagande
eller åsidosättande inverkade jemväl på tredje mans rätt.

Beträffande de särskilda §§ anmärktes af Justitieråden Wretman,

Olivecrona, Östergren och Skärm:

vid 54 §:

att första stycket torde lämpligare kunna införas å annat ställe,
t. ex. i 34 §, och att, i händelse andra stycket i 50 §, i enlighet med
hvad der anmärkts, förändrades så, att det komme att gälla jemväl om
lån och försäljning för lastens behof, sista punkten i andra stycket af
54 § kunde utgå;

vid 56 §:

att, i fråga om god tro hos tredje man, åberopades hvad som
yttrats vid 13 §;

och vid 57 §:

att den föreskrift, som innehålles i första stycket, synes lämpligare
kunna införas vid slutet af 54 §:s andra stycke, likasom bestämmelserna
i 57 §:s sista stycke lämpligare torde hafva sin plats i 55 §:n,
dervid en sådan förändring synes böra göras, att äfven i det fall, att
lasten icke utan fara för förskämning kan förvaras, befälhafvaren bör
åligga att, der så ske kan, afvakta föreskrift af lastegaren eller hans
ombud innan försäljning får ega rum.

Justitierådet Norberg instämde i ofvanstående vid 54 och 56 §§
gjorda anmärkningar.

58 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm hemstälde
af skäl, som anförts vid 9 §, att orden i första stycket »der han icke
—---— blifvit uppfyld» måtte utgå.

Hvad sista stycket i denna § innehölle torde vara öfverflödigt att
uttrycka, enär det vore eu allmän regel, att icke någon fordringsegare
erhölle bättre rätt än andra, utan att sådant vore i lag särskildt medgifvet.

59 §.

Justitierådet Norberg yttrade: Då i detta kapitel icke meddelas
föreskrifter beträffande befälhafvarens förpligtelser mot andra personer

än redare och lastegare, hemställes att stadgandet angående befälhafvare^
ersättningsskyldighet ock må inskränkas till att afse allenast
sådan skada, som åbringas redare eller lastegare.

Vidare anmärkes, att då förslaget i 221 § föreskrifver att vid
bedömande af fråga om vållande till sammanstötning mellan fartyg
skall tagas i särskildt betraktande, huruvida tiden medgaf öfverläggning
eller icke, men det icke torde vara allenast i dylika fall, befälhafvaren
nödgas utan längre öfverläggning besluta en åtgärd och der
han af sådan anledning skäligen bör mildare bedömas, anförda grundsats
synes böra upptagas jemväl i denna §.

Beträffande §:ns andra stycke torde böra anmärkas att befälhafvaren
synes böra ansvara för skada, som af besättningen vållas, endast
i det fall att han sjelf i något afseende försummat sin tjenstepligt och
derigenom medelbart gifvit anledning till skadan. Då emellertid en
så beskaffad ansvarighet redan innefattas under stadgandet i första
stycket, men den här gifna bestämmelse synes kunna föranleda en
obehörig utsträckning af samma ansvarighet, hemställes, att andra
stycket må utgå.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm yttrade,
att då befälhafvaren, äfven om han finner nödigt hålla skeppsråd, likväl
är den ensam beslutande, torde utan särskildt stadgande vara klart,
att han ensam är ansvarig för deri beslutad åtgärd. Sista punkten i
första stycket synes derför, såsom öfverflödig, kunna utgå.

Beträffande andra stycket af denna paragraf instämde sistbemälde
Justitieråd i den af Justiterådet Norberg gjorda anmärkning.

60 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm
hemstälde, af skäl som anförts vid 17 §, att i första stycket orden
»der ej visas — — — förelupit» måtte utgå.

Justitierådet Skärm yttrade vidare: »Den särskilda godtgörelse, som
befälhafvaren i denna sin egenskap erhållit», såsom det i §:ns sista
stycke heter, har tydligen intet att skaffa med sådana intägter för farty§''eh
som böra tillkomma redaren och genom hvilkas undanhållande
befälhafvaren ådrager sig ansvar och ersättningsskyldighet. Uttrycket
»särskild godtgörelse» måste afse eller åtminstone omfatta sådana gåfvor,
som personer, med hvilka befälhafvaren af eu eller annan anledning
kommer i beröring, kunna finna sig föranlåtna att, utöfver hvad
fartyget bör tillkomma, lemna honom, såsom bevis på erkänsla för
särskildt tillmötesgående eller särskild uppoffring å hans sida. Att

dylika handtryckningar eller gratifikationer här, som i andra fall,
kunna leda till missbruk är klart. Men anser man sig häraf ej hafva
tillräckligt skäl att i lagen förbjuda befälhafvaren att dem mottaga,
torde näppeligen någon rättsgrund finnas för att i lageu gifva redaren
rätt tillegna sig hvad under dylik form blifvit befälhafvaren gifvet.
Det lärer ofta äfven i främmande land inträffa, att såväl affärsmän,
som andra personer, med hvilka befälhafvaren kommer i beröring, ja,
att främmande länders styrelser finna sig föranlåtna att lemna en befälhafvare,
såsom bevis på aktning och erkänsla, presenter (t. ex. dyrbara
ur, navigationsinstrument eller dylikt). En lag, som tillåter redaren
att tillegna sig en sådan gåfva, synes mig kränka ej blott befälhafvaren,
utan äfven gifvaren, hvars gåfva i många fall säkerligen uteblifva,
om han haft kännedom derom, att den ej skulle tillgodokomma
den, för hvilken den varit afsedd. Jag finner mig på grund häraf
böra tillstyrka, att det i paragrafens sista stycke förekommande, för
svenska sjölagstiftningen hittills främmande stadgande måtte utgå.

I sistnämnda yttrande instämde Justitieråden Wretman, Olivecrona
och Östergren.

63 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och
Norberg yttrade, att enär redares här omförmälda skyldighet att för
befälhafvare bekosta sjukvård syntes böra ega rum i hvarje fall, då
befälhafvaren, under det han vore i tjenst, utan eget vållande blifvit
skadad eller sjuk, oberoende deraf om sådant skett under tjenstens
utöfning eller icke, hemstälde Justitieråden, att stadgandet i andra
punkten måtte affattas så att tvetydighet i detta hänseende icke uppkomme.

64 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
yttrade, att de beträffande stadgandet i andra punkten af första stycket,
att befälhafvare, som antagits på obestämd tid, egde åtnjuta der
omförmälda godtgörelse endast i det fall, att han, när han afskedades,
redan anträdt resa eller med redarens begifvande vidtagit åtgärd för
utförande af en sådan, ville anmärka att, då enligt 68 § befälhafvaren
vore pligtig att qvarstanna i tjenst, till dess fartyget efter slutad resa
ankommit till svensk hamn, det syntes obehörigt att göra hans rätt
till ersättning, i händelse han utan skäl förut afskedades, beroende af

nämnda vilkor; i följd hvaraf hemstäldes att orden: »men hade han
—---en sådan» måtte utgå.

Vidare anmärktes, att redaktionen af första punkten i samma
stycke syntes böra så förändras, att deraf tydligt framginge, att
nämnda punkt afsåge allenast de fall, då befälhafvare antagits för bestämd
resa eller bestämd tid eller hyresaftalet eljest innehölle bestämmelse
angående tjenstetidens längd.

Beträffande andra stycket anmärktes, att då förslaget icke lemnade
någon ledning för bedömande af frågan, när befälhafvare egde
lemna tjensten på grund af redarens underlåtenhet att uppfylla de honom
åliggande förpligtelser mot befälhafvaren, samt en obestämd antydan
om sådan rätt endast syntes egnad att föranleda stridighet mellan
redare och befälhafvare, hvad förslaget i sådant afseende här stadgade
borde utgå.

Vidare hemstäldes att ett stadgande, hvarigenom befälhafvare
uttryckligen berättigades att lemna tjensten, när fartyget upphörde att
vara svenskt, måtte i förslaget upptagas.

Justitierådet Glimstedt instämde i hvad här ofvan blifvit vid andra
punkten i första stycket af denna § anmärkt samt yttrade vidare:

Då i senare stycket af denna paragraf omförmäles såsom ett gifvet
förhållande att befälhafvare eger uti der upptagna fall lemna tjensten,
vill synas att något direkt stadgande om sådan rätt i afsedda fall bort
finnas i förslaget.

65 §.

Justitieråd^ Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Stearin och
Norberg anmärkte, att den här stadgade godtgörelse uppenbarligen
icke borde tillkomma befälhafvare, som egenvilligt, öfvergåfve tjensten,
samt att skäl saknades att tillägga befälhafvare, som af egen fri vilja,
med tillämpning af bestämmelserna i 68 §, lemnade tjensten, dylik godtgörelse,
i följd hvaraf hemstäldes att nödigt förbehåll i nämnda afseenden
måtte i §:ns första stycke upptagas.

67 §.

Justitierådet Norberg ville härvid endast anmärka, dels att ordet
»vederlag» i första punkten enligt svenskt språkbruk syntes mindre
tjenligt till betecknande af det här åsyftade aflöningssätt och dels att,
då bestämmelserna i andra punkten måste antagas afse hvarje fall,
då under den i föregående punkt angifna förutsättning befälhafvaren

är, på sätt i 64 § sägs. berättigad att erhålla aflöning för viss tid efter
det tjenstgöringen upphört, vare sig till följd af hans afskedande eller
af annan orsak, detta torde böra genom en något förändrad redaktion
utmärkas.

Justitieråden Wretmän, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Glimstedt
och Skärm ansågo de mot första stycket svarande bestämmelser i den
norsk-danska texten klarare och rigtigare uttrycka hvad förslagets författare
åsyftat; och hemstälde derföre att den svenska texten måtte
omredigeras till närmare öfverensstämmelse med den norsk-danska.

68 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg
yttrade:

att hvad beträffade första punkten hemstäldes att i öfverenstämmelse
med 27 § sjölagen måtte tilläggas, att befälhafvaren ej egde
lemna tjensten förr än lasten blifvit lossad;

att vidkommande andra punkten anmärktes, att orden: »eller efter
det senaste tjensteaftal ingicks, om fartyget icke derefter slutat någon
resa i svensk hamn» syntes böra, såsom öfverflödiga, utgå;

och att hvad tredje punkten stadgade ansåges icke böra bibehållas,
derest, på sätt vid 65 § blifvit hemstäldt, befälhafvare, som sjelf uppsade
tjensten, komme att sakna rätt till ersättning för hemresa.

Justitierådet Svedelius instämde i hvad här ofvan vid 1 och 2
punkterna blifvit anmärkt.

Justitierådet Glimstedt förenade sig i anmärkningen mot första
punkten; och ville derjemte erinra att vid affattningen af denna § synes
vara förbisedt, hurusom, på sätt som antydes i 64 § 2 mom., jemväl
andra fall förefinnas, då befälhafvare eger lemna tjensten.

71 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och
Norberg anmärkte, att här syntes böra omnämnas jemväl det fall, att
sjöman blifvit förhyrd för viss tid.

79 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och
Norberg yttrade: Då, på sätt Kommerskollegium erinrat, stadgandet i
första punkten af andra stycket syntes tillägga befälhafvaren rätt att

med förbigående af styrmannen öfverlemna åt annan besättningskarl
att handla i befälhafvarens ställe, men sådant icke kunde anses lämpligt
och icke heller innefattades i motsvarande bestämmelse i den norskdanska
texten, hemställes, att ifrågavarande stadgande måtte atfattas
i närmare öfverensstämmelse med nämnda text.

81 §.

Justitieråden Wretman och Norberg förmälde att de, beträffande
föi-budet mot varors medtagande, åberopade hvad i fråga om motsvarande
bestämmelser i 30 § af dem yttrats.

Justitieråden Olivecrona, östergren och Skärm erinrade att, derest,
på sätt Justitieråden vid 30 § hemstält, nämnda § komme att utgå, i
första punkten af förevarande § borde uttryckligen bestämmas påföljd
för obehörigt medtagande af varor.

Vidkommande andra stycket hemstälde Justitieråden att genom
förändrad redaktion måtte utmärkas, att det ankomme på befälhafvaren
att företaga här omförmälda undersökning, när helst han dertill
funne anledning.

Justitierådet Glimstedt instämde i förestående erinran, såvidt den
afsåge §:ns första stycke.

84 §.

Justitierådet Norberg ansåg, att — i likhet med hvad 71 § i
gällande sjölag innehåller —- viss tid borde bestämmas, inom hvilken
sjöman i här afsedda fall vore berättigad att blifva afmönstrad.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm, som ansågo
här gifna föreskrift innefatta en för besättningen allt för betungande
utsträckning af tjenstetiden, hemstälde att antingen de arbeten,
vid hvilka sjömannen skulle vara pligtig att biträda, måtte inskränkas
till lossning af last och barlast, eller ock, på sätt 71 § sjölagen stadgade,
den tid, besättningen finge efter fartygets ankomst qvarhållas i
tjensten, måtte bestämmas till visst antal dagar.

85 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Olivecrona och
östergren förenade sig, yttrade: Bland de i 70 § sjölagen anförda fall,
då sjöman eger tjensten uppsäga, synas mig utan tillräckligt skäl vara
ur förslaget uteslutna dels det fall, då krig uppstår, hvarigenom upp -

blängning af fartyget kan befaras, i hvilket fall sjöman ingalunda, såsom
i förslagets motiv anföres, torde ega undandraga sig uppfyllande
af tjensteaftalet med mindre sådant är honom i lag uttryckligen medgifvet,
och dels det fall, att befälhafvare ombytes innan fartyget afgått
från förhyrningshamnen.

86 §.

Justitierådeu Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren, Skärm och
Norberg ansågo befälhafvare^ åtgärd att förhålla sjöman dess lagliga
kost, böra, så vida åtgärden vore oskälig, berättiga sjömannen att uppsäga
tjensten, äfven om befälhafvaren icke under längre tid gjort sig
skyldig till dylikt förfarande, och hemstälde derföre, att stadgandet i
första stycket måtte, i enlighet med hvad sålunda blifvit erinradt, ändras.

88 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådeu Olivecrona och
östergren instämde, erinrade att såsom vilkor för sjömans rätt att i här
omförmälda fall lemna tjensten borde stadgas skyldighet att återbära
uppburet förskott å hyran; hvarjemte Justitierådet i öfrigt åberopade
sin anmärkning vid 85 § och ansåg i följd deraf att orden: »eller ombytes
befälhafvare» böra ur sista punkten utgå.

91 §.

Justitieråd en Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
yttrade, att, enligt deras omdöme, det vore mindre lämpligt att bestämma
afskedad sjömans rätt till ersättning i det fall, att fartyget upplades
i vinterhamn å utländsk ort, efter samma grund som borde tillämpas
när resan måste inställas till följd af krig eller af annan orsak, hvilken
det icke berott af redaren att afvända; redaren skulle eljest kunna
upplägga fartyget i vinterhamn å utländsk ort blott för att blifva qvitt
det med besättningen ingångna hyresaftal. I följd häraf hemstälde
bemälde Justitieråd, som ansågo ifrågavarande fall böra bedömas efter
92 §, att i 91 §:ns första punkt orden: »eller upplägges fartyget å utländsk
ort i vinterhamn» måtte utgå.

93 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm erinrade,
att 66 § sjölagen ålade redaren att bestrida kostnaden för afliden sjö 4 -

mans begrafning endast i den mån, den aflidnes i dödsorten efterlemnade
hyra icke försloge till bestridande af samma kostnad; och hemstälde
Justitieråden att nämnda, enligt deras mening väl grundade inskränkning
i redarens ifrågavarande skyldighet måtte bibehållas.

95 och 96 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm ansågo
skäl saknas att tillägga sjöman förhöjning af betingad hyra i annat
fall, än när besättningen under resa af tillfälliga orsaker förminskades,
eller att låta sådan förhöjning komma annan till godo än den, som af
anförda orsak finge ökadt arbete; och hemstäldes derföre att, i stället
för hvad 95 § samt 96 § första stycket innehölle, måtte stadgas, att,
när besättningen under resa blefve förminskad, de afgångnes hyror
borde fördelas mellan dem af de qvarvarande, hvilka i följd af minskningen
fått ökadt arbete och i mån af den förökning af arbete, en
hvar af dem fått vidkännas.

Justitierådet Norberg ansåg uttrycket i 95 § »under längre tid»
i detta sammanhang allt för obestämdt och i öfrigt innebära ett vilkor
för den högre aflöningens åtnjutande, som utan olägenhet torde kunna
undvaras.

Beträffande 96 §:ns andra stycke hemstälde Justitieråden Wretman,
Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg, i likhet med
Kommerskollegium och på de af Kollegium anförda skäl, att deri innefattade
föreskrift måtte inskränkas till att afse endast det fall, då rymningen
egt rum under sådana omständigheter, att den qvarvarande besättningen
bort kunna förhindra densamma.

97 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona och Skärm yttrade, att då arbete
af här ifrågavarande beskaffenhet, jemlikt 46 §, icke kunde åläggas
besättningen i andra än trängande fall, men för sådana fall nödigt biträde
skäligen borde lemnas utan särskild ersättning, hemstäldes att
denna § måtte utgå.

98 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
yttrade, att, då förändring af resans bestämmelseort vore beroende af
redarens beslut, det i sådant fall ock syntes böra åligga redaren att,
på sätt i 86, 87, 88 och 92 §§ för der omförmälda fall stadgades, utan

afseende å sjömannens nationalitet ersätta kostnaden för hans resa till
afmönstringsorten, när sådan aftalats; och hemstäldes derföre att stadgandet
i denna del måtte i anförda syfte ändras.

Hvad åter anginge öfriga i paragrafen omförmälda fall, ansågo
Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren och Stearin, i
likhet med Kommerskollegium och på de af Kollegium anförda skäl,
redaren icke böra åläggas skyldighet att sörja för manskapets fortskaffande
till annan ort utan så vidt anginge svenskt samt, under förutsättning
af motsvarande bestämmelser i fråga om svenska sjömän i
norsk lag, jemväl norskt sjöfolk; och hemstäldes derföre, att stadgandet
i första stycket måtte i sådant syfte ändras, samt, såsom följd deraf,
andra punkten af andra stycket komma att innehålla, att sjöman i
i här omförmälda fall icke vore pligtig att antaga tjenst å annat fartyg
än svenskt eller norskt.

99 §.

Justitieråden Östergren och Stearin funno stadgandet, att befälhafvaren
egde innehålla en tredjedel af hyran till dess sjömannen entledigades,
hvarigenom under en ganska lång tid, två år och derutöfver,
en väsentlig, för honom och hans familj behöflig del af hans förtjenta
lön skulle kunna undanhållas honom, vara stridande mot billighet och
böra utgå.

100 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
hemstälde, att här gifna bestämmelse måtte i öfverensstämmelse med
konsulsstadgan den 4 November 1886 § 87 fullständigas genom föreskrift
derom, att mönstringsförrättarens afgörande skall lända till efterrättelse
till dess saken kan vid domstol här i riket komma under pröfning.

102 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Glimstedt, Stearin och
Norberg förenade sig i följande yttrande: Då, enligt föreskriften i sista
stycket, icke må på grund af disciplinär bestraffning innehållas mer
än hälften af det hyresbelopp, som vid sjömans afmönstring finnes vara
af honom förtjent, skulle enligt förslaget befälhafvaren, efter det denna
gräns blifvit uppnådd, sakna disciplinära straffmedel i fall, der de antagligen
bäst skulle behöfvas. Härtill kommer att ifrågavarande straff -

medel icke kan användas mot sådana å fartyget anstälda personer,
hvilka ej äro i redarens tjenst eller ej hafva sin aflöning bestämd till
viss hyra, likasom ej heller mot sjöfolk, hvilka på grund af stadgandet
i 36 § medtagits ombord å fartyget. Vid sådant förhållande
synes det nödvändigt att i lagen upptaga jemväl andra disciplinära
straffmedel än mistning af hyra; och torde i sådant afseende böra ifrågakomma
arrest, nedsättning af kost samt strängare tjenstgöring.

104 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg
erinrade att, derest föreskrifterna i 100 och 102 §§ komme att, på
sätt hemstäldt blifvit, förändras, första stycket i denna paragraf borde
i öfverensstämmelse dermed omredigeras.

108 §.

Justitierådet Olivecrona, med hvilken Justitierådet Wretman sig
förenade, erinrade, att då 102 § stadgar de diciplinära straff, som fartygsbefälhafvaren
eger rätt att använda vid förseelser begångna af den till
besättningen hörande personal, förefinnes deremot i 108 § angående »de
å fartyget anstälda personer, hvilka ej höra till den egentliga besättningeng>
icke någon föreskrift om de disciplinära straffmedel, hvaraf det må
vara befälhafvaren tillåtet att betjena sig för att kunna tillhålla nämnde
personer att iakttaga ordning och skick ombord samt hörsamma befälhafvarens
tillsägelser. Det är denna brist, som, enligt Justitierådets
åsigt, borde, genom ett tillägg till paragrafen, afhjelpas, så att en befälhafvare
icke må stanna i ovisshet om de korrektiva medel, som han
eger full rätt att använda.

Femte kapitlet.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
anmärkte, att i detta kapitel på särskilda ställen användes olika beteckningssätt
för att utmärka den af kontrahenterna vid fraktaftalet,
hvilken hade att besörja transporten af fraktgodset, i det denne betecknades
dels såsom »redarem, dels såsom »befälhafvaren». Då emellertid
en vacklande terminologi i detta afseende måste leda till osäkerhet
vid lagtillämpningen samt för öfrigt intetdera af nämnda beteckningssätt
vore fullt rigtigt, ansågos nämnda båda beteckningssätt böra undvikas
samt i stället kunna lämpligen användas benämningen bortfraktare.

no §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Glimstedt, Skärm och
Norberg anmärkte, att det syntes obehöfligt förbjuda medtagande af
varor å däcket eller i de bär särskild t undantagna rum, då det ankomme
på befraktaren att vid fraktaftalets ingående göra det förbehåll
han i sådant afseende ansåge nödigt; och hemstäldes derföre att andra
punkten måtte utgå.

Justitierådet Wretman, med hvilken Justitierådet Svedelius förenade
sig, tilläde att, derest sistnämnda stadgande komme att bibehållas,
redaktionen deraf borde bringas till närmare öfverensstämmelse med
norsk-danska texten.

in §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm anmärkte,
i fråga om första styckets första punkt, att det syntes obilligt, att befälhafvaren,
då häri af en eller annan orsak ej å utsatt tid och ort
haft fartyget färdigt att intaga last, skulle för inhemtande af befraktarens
svar, huruvida denne, sådant oaktadt, ville vidblifva aftalet, vara
pligtig med fartyget begifva sig till lastningsorten; utan borde, enligt
Justitierådens mening, befraktaren vara skyldig att på befälhafvarens
framställning i nämnda afseende afgifva bestämdt svar; i följd hvaraf
stadgandet i första punkten syntes kunna inskränkas till att, såsom
motsvarande bestämmelse i 93 § sjölagen innehölle, om fartyget icke
å den för lastningens början bestämda tid är tillstädes å lastningsorten
och färdigt att intaga last, befraktaren eger rätt att bäfva
fraktslutet. Sista punkten: »År ej — — — eller besättning» syntes
såsom öfverflödig kunna utgå.

Beträffande andra stycket hemstäldes att genom ändrad redaktion
måtte utmärkas att det ankomme på bortfraktaren att uppvisa anledningen
till dröjsmålet samt att, der detta icke kunde visas hafva berott
af omständigheter, för hvilka hvarken bortfraktaren eller dennes
folk bure ansvar, befraktaren vore berättigad till skadeersättning.

Justitierådet Norberg instämde i sistnämnda hemställan.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Vid jemförelse mellan de två

särskilda punkterna i första stycket af denna §, och då uppehåll, som
i andra punkten omförmäles, svårligen kan tänkas ega rum med mindre
jemväl der afsåges någon tidsbestämning, synes åtskilnaden emellan
de i dessa punkter upptagna fall böra sökas deri, att i första punkten
afses fall då tiden är absolut bestämd och i andra punkten fall då så -

dan tidsbestämning icke finnes; men denna uppfattning rubbas af yttrande
i motiven, hvarigenom antydes att det fall, som afses i första
punkten, vore mera omfattande.

Då således tvekan kan uppstå huru skilnaden emellan de särskilda
fallen rätteligen må anses vara uppdragen, torde ett förtydligande
härutinnan medelst någon ändring i affattningen vara erforderligt.

Vidare synes äfven mig obilligt att befälhafvare!! för inhemtande
af befraktarens svar, huruvida denne ville vidblifva aftalet, skulle vara
pligtig med fartyget begifva sig till lastningsorten.

112 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Då ett motsvarande stadgande

redan finnes i gällande sjölag, anser jag mig kunna utan vidare yttrande
angående motiveringen undgå att emot denna § framställa anmärkning.

119 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren och Skärm
hemstälde, beträffande första stycket, att genom ändrad redaktion måtte
tydligare utmärkas, att aftal kunde utesluta tillämpning af här uppstäda
skala för liggedagarnes beräkning, äfven om aftalet ej innefattade
bestämmelse om visst antal liggedagar.

Vidkommande sista stycket erinrade Justitieråden, att intet äfventyr
i förslaget funnes utsatt för aflastare^ underlåtenhet att meddela
der omförmälda erkännande och att sådant äfventyr icke heller lämpligen
syntes böra bestämmas, då befälhafvaren utan svårighet kunde
annorledes förskaffa sig erforderlig bevisning. Vid sådant förhållande
hemstäldes att detta stycke måtte utgå.

Slutligen anmärktes, att det syntes nödigt i denna § uttrycka,
att den tid, som åtginge till den i 114 § andra stycket omförmälda
förhalning af fartyget borde inräknas i liggedagarne.

Justitierådet Norberg instämde i hvad här ofvan angående
första stycket blifvit. hemstäldt, och fann i öfrigt ej anledning till annan
anmärkning än om det tillägg till §§:na, att tid, som åtgår till den i
114 § andra stycket omförmälda förhalning af fartyget, inräknas i
liggedagarne.

125 §.

• Beträffande andra stycket anmärkte Justitierådet Wretman, att
den påföljd, förslaget bestämde för befälhafvarens försummelse att

anträda fraktresan, icke torde vara uttömmande, enär nämnda försummelse
syntes, på sätt också 93 § sjölagen stadgade, jemväl böra för
befraktaren medföra rätt att häfva fraktslutet, hvilken rätt icke, såsom
i motiven anföres, torde vara utan särskildt lagbud gifven.

Justitieråden Olivecrona och Skärm yttrade: Att befraktaren, i

händelse befälhafvaren, efter fullbordad lastning och erhållna nödiga
handlingar, utan giltig orsak fördröjer affärden, är berättigad till ersättning
för all för befraktaren derigenom uppkommen skada, torde ligga
i sakens natur och lärer näppeligen behöfva sägas. Orden »underlåter
han — — — — — dröjsmålet vållas» synas derföre kunna uteslutas.

Om deremot, såsom i förslagets motiv angifves, meningen är,
att ett sådant dröjsmål å befälhafvarens sida skall gifva befraktaren
den honom nu enligt 93 § sjölagen tillkommande rätt att häfva fraktaftalet,
torde denna mening, som icke lärer framgå af §:ns nuvarande
redaktion, behöfva tydligt uttryckas.

Justitierådet Svedelius yttrade, att då befälhafvarens försummelse
att anträda fraktresan kunde för befraktaren jemväl medföra rätt att
häfva fraktslutet, men frågan, huruvida sådan rätt tillkomme honom,
borde bedömas efter de i hvarje särskildt fall förekommande omständigheter,
samt befraktarens rätt att undfå ersättning för den skada,
som genom befälhafvarens kontraktsstridiga förhållande tillskyndades
honom, utan särskildt stadgande i lagen vore otvifvelaktig, det syntes
lämpligast att i lagen ej utsattes någon påföljd för ifrågavarande försummelse;
i följd hvaraf hemstäldes, att orden: »underlåter — — —
vållas» måtte utgå.

Justitierådet Glirnstedt, med hvilken Justitierådet Östergren instämde,
yttrade: 1 93 § sjölagen stadgas för fall, som här afses, utom
rätt till ersättning, jemväl rätt för befraktaren att häfva fraktaftalet;
och enligt förslagets motiv åsyftas ej att häri göra någon ändring.

Då emellertid icke, såsom komitén antager, rättigheten att häfva
fraktslutet lärer snarare än rättigheten till ersättning vara en så uppenbar
följd af allmänna rättsgrundsatser att något lagstadgande derom
icke erfordras, synes den ena påföljden lika väl som den andra hafva
bort här intagas.

126—128 §§.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter hemstälde, att dessa §§
måtte omredigeras så, att tydligen framginge, det bestämmelserna äfven
i 127 och 128 §§ augingo befraktning af helt fartyg.

Särskildt anmärktes:

vid 126 §:

att då förslaget medgåfve betraktaren rätt att häfva fraktslutet
så länge fartyget ännu vore qvar å den ort, der resan började, samt
i följd deraf kunde inträffa, att när aftalet häfdes, icke blott öfverliggedagarne
lupit till ända utan också derutöfver fartyget uppehållits af
anledning, som i 122 § eller 125 § första stycket omförmäldes, för
hvilket uppehåll ersättning i förevarande fäll jemväl borde utgå, redaktionen
af första punkten i första stycket af 126 § med hänsyn härtill
borde ändras;

samt vid 128 § af Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren,
Glimstedt och Skärm:

att som jemväl i det fall att fraktslutet häfdes sedan fartyget afgått
från den ort, der resan börjats, ersättning borde gäldas för sådant
uppehåll, som i 122 § och 125 § första stycket omnämndes, detta
borde äfven i denna 128 § uttryckas;

och att föreskrift syntes erforderlig för det fall att fraktslutet afsett
flera resor.

I öfrigt hänvisades af Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren
och Skärm till anmärkningen vid 142 §.

iso §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona och Norberg yttrade, att enär
det icke kunde vara afsedt att för den mindre sannolika händelse, att
frakten för det gods befälhafvare!! intoge i stället för det, befraktare!! skolat
lemna, vore mer än dubbelt så hög, som den frakt, befraktare!! utfäst,
denne skulle erhålla en fordran hos befälhafvaren, hemstäldes att uttrycket
»räknas befraktare!! till godo» måtte, såsom missledande, utbytas
mot något som bättre uttryckte meningen.

131 §.

Justitieråden Svedelius, Skärm och Norberg hemstälde, att, då innehållet
af denna § syntes icke öfverensstämma med föreskriften i 278 §
andra punkten, §:n måtte utgå.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Glimstedt yttrade,
att enär, såsom af 278 § inhemtas, hvad i förevarande § stadgas
derom att inlastadt gods, som tages i mät, ej må lossas under andra
vilkor än befraktaren egt emottaga detsamma, icke gäller längre än till

dess godset blifvit exekutivt försåldt, torde någon antydan derom hafva
bort bär intagas.

132 och 133 §§.

Justitieråden Wretrnan, Olivecrona, östergren och Skärm yttrade,
att, då enligt förslagets 134 § ko.nnossementet i visst hänseende skulle
vara underkastad! andra regler än dem, allmänna lägen uppstälde beträffande
skriftliga förbindelser, samt vid sådant förhållande det vore
af synnerlig vigt, att någon osäkerhet icke kunde råda om hvad för
konnossementet vore utmärkande och skilde det från andra dylika handlingar,
det syntes mindre lämpligt att i skilda §§ upptaga de i sådant
afseende gifna bestämmelser, utan borde lämpligast föreskrifterna i
132 § samt i 133 § första stycket sammanfattas i en §.

Beträffande särskildt 133 § anmärktes vid första stycket, att det
syntes till undvikande af förvexling vara nödvändigt att i konnossementet
ovilkorligen och oberoende af huruvida sådant å någondera
sidan äskades utsattes dagen och stället för utfärdandet, samt att ordet
»parterne» här ej vore lämpligt utan borde utbytas mot ett annat
uttryck, som rigtigare betecknade hvad som åsyftades.

Vid andra stycket af samma § anmärktes dels att då befälhafvare!
vore den, som utfärdade konnossementet, det syntes oegentligt att
förpligta aflastaren att förelägga befälhafvaren utskrida exemplar af
detsamma, i följd hvaraf andra punkten borde inskränkas till att ålägga
aflastaren att med sin underskrift till rigtigheten erkänna ett exemplar
af konnossementet eller en afskrift deraf; dels ock att tredje punkten,
såsom innefattande endast ett råd till befälhafvaren, hvilket för öfrigt
icke rätteligen hade plats i detta sammanhang, måtte utgå.

Vid tredje stycket anmärktes, att enär utfärdande af konnossement
i flere exemplar vore egnadt att åstadkomma osäkerhet och förvecklingar,
men sådant kunde genom exemplarens numrering i väsentlig mån
förekommas, sådan numrering syntes böra såsom allmän regel föreskrifvas.

Justitierådet Norberg förklarade sig vid 133 § ej hafva annan
anmärkning än att, med afseende å föreskriften i 132 § om befälhafvarens
åliggande att utfärda konnossement, när godset är inlastadt,
stadgandena i 133 § dels i andra punkten af andra stycket om skyldighet
för aflastaren att förelägga befälhafvaren utskrida exemplar af konnossementet
och dels i tredje punkten syntes böra utgå; i hvilket fäll
föreskrift borde, såsom i gällande sjölag, meddelas derom att aflastare!!
skall underskrifva det exemplar af konnossemenfet (eller den afskrift
deraf), som hos befälhafvaren qvarstanna!''.

134 §.

Justitierådet Norberg ansåg, beträffande första stycket, andra punkten
böra uttrycka, att der konnossernent, som utan förbehåll mot öfverlåtelse
vore stäldt till viss man, öfverlätes, sådant medförde samma
verkan, som öfverlåtelse af konnossernent, hvithet stälts till viss man
eller order.

Justitierådet Skärm yttrade: §:ns mening torde vara: konnossement,
stäldt till innehafva ren, gäller utan öfverlåtelse för den, som
konnosserfientet i handom häfver. År konnossernent stäldt till »viss
man», »viss man eller order», eller endast »order», hvilket sistnämnda
är liktydigt med »aflastare!! eller order», gäller konnossementet såsom
ett löpande papper för den, till hvilken det är stäldt, eller för den,
som på grund af konnossementet åtecknad öfverlåtelse är rätt innehafvare
af detsamma; dock att, om i konnossernent, stäldt till viss man,
genom orden: »icke till order» eller annorledes öfverlåtelse uttryckligen
förbjudits, öfverlåtelse, som det oaktadt sker, icke mot bortfraktaren
medför bättre rätt än som tillkommit den, till hvilken konnossementet
stälts. Denna mening synes kunna och höra tydligare och enklare än
i förslaget skett uttryckas.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Östergren instämde,
yttrade: I denna § stadgas såsom regel, att konnossernent, ställ- till
viss man, må öfverlåtas såsom vore det stäldt till viss man eller order.

Detta stadgande har icke motsvarighet i sjölagen och är stridande
emot hvad enligt allmänna lagen här i riket är gällande angående förskrifningar.

Något behof att i detta afseende för konnossernent. göra undantag
från allmän svensk rättsregel lärer icke i och för sig förefinnas; och om
än öfverensstämmelse med norsk och dansk rätt. å förevarande lagstiftningsomrade
ma vara önskvärd, synes detta mål icke vara att eftersträfva
när det ej kan vinnas utan på bekostnad af svensk rättsgrundsats.
Väl finnes ett likartad! stadgande redan i vexellagen;
men detta exempel torde icke böra mana till efterföljd utan snarare
till betänksamhet mot vidare fortgående i en rigtning, som leder till
undergräfvande af enheten inom det. inhemska rättssystemet.

Justitierådet Olivecrona förklarade sig, lika med Justitierådet Skarn!,
anse, att den mening, som man i denna § åsyftat att inlägga, både
bolde och kunde tydligare och enklare uttryckas, än som skett, och att
§:n förty borde undergå eu redaktionsföräudring. Men han delade der -

jemte i allo de betänkligheter, som Justitieråden Glimstedt och Östergren
uttalat emot införandet i den svenska privaträtten af den nya
grundsats, som förslaget innehåller, nemligen att öfverlåtelse af ett konnossement,
stäldt till viss man — hvilket till sin natur icke är annat
än ett erkännande att hafva emottag^ viss qvantitet gods för transport
till annan ort, med förbindelse att der aflemna detsamma till aflastaren
eller hans rättsinnehafvare — skall uppfattas och bedömas i likhet
med öfverlåtelse af löpande värdepapper. Komiterade säga sjelfva att
de hafva i sitt förslag åsyftat att genom den formlösa öfverlåtelsen
göra konnossementet till ett »orderpapper)) och åberopa såsom stöd
härför den norska och den danska lagstiftningen samt önskvärdheten
af likhet i de tre nordiska rikenas lagstiftning i ämnet. Men önskvärdheten
i detta afseende syntes Justitierådet icke böra vara det afgörande,
då fråga vore om att bryta emot eu princip vid öfverlåtelse
af lös egendom, hvilken princip i fäderneslandets rätt haft en fast grund.
Endast handelns och den internationella samfärdselns oafvisliga kraf
på större lättnad att kunna försälja inlastade varor under formen af
en föryttring af löpande värdepapper, skulle kunna rättfärdiga den afvikelse
från hittills gällande rätt, som komiterade i sitt förslag tilllåtit
sig framställa. Justitierådet kände icke om ett sådant oafvisligt
kraf i nämnda hänseende uppstått under de sista 20 åren, sedan 1864
års sjölag träd! i verksamhet, hvarföre han för närvarande icke tilltrodde
sig kunna uttala något omdöme om behöfligheten af en så betänklig
rubbning i principerna för svenska privaträtten, som komiterades
förslag i sagda afseende söker göra gällande.

Justitierådet ''Wretman ansåg, lika med Justitierådet Skarin, en
förändrad redaktion af §:n vara nödvändig.

135—138 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skarin, som funno
dessa §§, med undantag af andra och tredje styckena i 137 §, innefatta
endast en hänvisning till motsvarande bestämmelser angående
lastning eller ett upprepande af nämnda bestämmelser, ansågo dessa §§,
med nyss anförda undantag, kunna utan olägenhet ersättas med en
allmännare hänvisning till föreskrifterna i 114, 118 — 121 samt 123 §§.
Tredje stycket af 137 § ansågs på enahanda skål, som anförts vid 119 §
sista stycket, böra utgå.

Justitierådet Svedelius instämde i anmärkningen angående tredje
stycket af 137 §.

139 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm yttrade,
att då 158 § innefattade vidare föreskrifter om hvad befälhafvare i här
afsedda fall hade att iakttaga, hemstäldes, huruvida icke bestämmelserna
i begge §§:na kunde sättas i närmare samband med hvarandra.

Bemälde Justitieråd jemte Justitierådet Norberg anförde vidare att,
beträffande föreskriften i första stycket af 139 § om befälhafvarens
pligt att underrätta aflastaren när lastemottagaren vägrade att mottaga
lasten eller icke vore känd eller icke att träffa, erinrades, att en sådan
åtgärd stundom kunde vara förenad med en svårighet och kostnad, som
icke stode i rimligt förhållande till det gagn, dermed afsåges; och hemstäldes
derföre att nämnda föreskrift måtte inskränkas dertill, att befälhafvaren
borde, när det lämpligen kunde ske, meddela aflastaren
underrättelse angående nämnda förhållande.

141 §.

Justitierådet Norberg yttrade: Då första stycket handlar allenast
om det fall, att de företedda konnossementen icke äro betecknade med
särskilda nummer, men detta framgår först af innehållet i andra stycket,
synes §:n böra undergå sådan ändring, att nämnda oegentlighet
undvikes.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm erinrade,
att om, på sätt vid 133 § blifvit hemstäldt, det komme att stadgas att,
när konnosseiftent utfärdades i flera exemplar, dessa borde numreras,
det blefve nödigt att med hänsyn härtill gifva denna § en ändrad uppställning.

142 §.

Justitierådet Norberg förmälde sig härvid icke framställa annan
anmärkning, än att han, i fråga om redaktionen, åberopade sitt yttrande
vid 141 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Wretman, Olivecrona
och Östergren sig förenade, yttrade: I händelse, såsom vid 133 §:n
tredje stycket hemstälts, konnossementsexemplarens numrering blifver
obligatorisk, torde i 142 § böra stadgas, att befälhafvare^ såvida
konnossementet är löpande, icke må annorstädes än å bestämmelseorten
utlemna godset, utan att konnossemementet eller, der flere exemplar

utfärdats, konnossementet n:o 1 återställes. År deremot konnossementet
stäldt till viss man med förbud mot öfverlåtelse och således icke
löpande, torde befälhafvaren saklöst kunna hvar som helst utlemna lasten
till betraktaren mot dennes qvitto antingen konnossementet återställes
eller icke. Då befälhafvaren således, när han utfärdat löpande
konnossement, ej får annorstädes än i bestämmelseorten utlemna godset,
med mindre han återfår konnossementet, eller, i händelse konnossementet
utfärdats i flere exemplar, exemplaret n:o 1, så innebär väl
detta, att, om befraktaren förklarar sig vilja håfva fraktslutet och återfå
godset, men ej kan återställa vederbörligt exemplar af konnossementet,
befälhafvaren ej har att fästa afseende å befraktarens berörda förklarande,
äfven om det i öfrigt är berättigad!, utan måste afgå till bestämmelseorten,
det enda ställe, der han enligt 142 § i sådant fall är berättigad
utlemna godset. Med andra ord: befraktare, som mottagit löpande konnossement,
eger således icke under något förhållande håfva fraktaftalet,
såvida han ej kan återställa vederbörligt exemplar af alla de konnossement,
som han kan hafva mottagit å lasten eller å särskilda delar deraf.
Detta torde äfven vara rigtigt, men synes dock till undvikande af missförstånd
böra uttryckas vid de ställen, der det talas om befraktares rätt
att bäfva fraktaftalet, sedan lasten eller delar deraf intagits (126, 127,
128 och 160 §§).

127 § synes ej rätt förenlig med 142 §. Enligt 127 § eger befälhafvare,
när inom lastningstiden befraktaren ej aflemnat lasten till
fullo eller guldit eller stält säkerhet för frakten å det felande godset
och ersättning för kostnad, som genom bristande last kan uppkomma,
anse fraktaftalet häfvet och således mot återlemnande af det redan inlastade
erhålla half frakt för hela lasten och ersättning i öfrigt enligt
126 §. Men har nu befälhafvaren redan utfärdat löpande konnossement
å den intagna lasten eller någon, kanske helt obetydlig del deraf, och
vill eller kan ej befraktaren återställa vederbörligt exemplar af konnossementet,
så får ju befälhafvaren enligt 142 § icke annorstädes än i bestämmelseorten
utlemna godset och måste således, om han aldrig så
gerna vill anse fraktslutet häfvet, dit afgå. Häri kan således faktiskt
hafva fraktslutet endast i det fall, att han antingen ej ännu utfärdat
något löpande konnossement, eller ock, om så skett, befraktaren godvilligt
återställer vederbörliga exemplar deraf. — Det synes som 127 §
på grund af hvad sålunda anmärkts tarfvade omredigering.

Justitieråden Svedelius och Glimstedt anmärkte, att då i de fall,
paragrafen förutsatte, det ej sällan torde vara omöjligt att framte samtliga
konnossementsexemplaren, det syntes mindre lämpligt att endast
under sådan förutsättning medgifva lastens utlemnande; utan borde i

förevarande hänseende stadgas att, med det undantag, andra punkten
omförmälde, befälhafvaren ej vore pligtig att utlemna lasten utan att
samtliga konnossementsexemplaron återlemnades eller ock säkerhet
stäldes för de anspråk å lasten, hvilka kunde lagligen tillkomma innehafvare
af de ej återstälda exemplaren.

Justitierådet Glimstedt tilläde, att han ansåg skäl saknas att, när
konnossementet icke vore löpande, uppställa andra vilkor för godsets
utlemnande i här omförmälda fall, än de som gälde för utlemnandet i
bestämmelseorten.

143 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm ansågo
denna paragraf endast böra innehålla, att konnossementet bestämmer
rättsförhållandet mellan bortfraktaren och lastemottagaren och att lasten
förty bör i öfverensstämmelse med konnossementet till den sistnämnde
aflemnas; hvad paragrafen derutöfver innehölle ansågs böra, såsom
obehöflig^ utgå.

144 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
ansågo första punkten, såsom innefattande endast ett upprepande af
bestämmelsen i 143 §, böra utgå.

145 §.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter erinrade att i första stycket
borde omförmälas jemväl det fall, att gods gått förloradt eller förkommit.

146 §.

Justitierådet Glimstedt anförde: Stadgandet i denna paragraf innefattar
icke i materiel afseende någon utvidgning i den ansvarsfrihet,
som kan härledas af ordalagen i 145 §, utan synes, såvidt detsamma
skall kunna tillerkännas någon betydelse, allenast kunna åsyfta ändring
i bevisningsskyldigheten, så att presumtionen till godsegarens förmån i
afseende å godsets beskaffenhet vid inlastningen må genom reservationen
i konnossementet undanrödjas; men sådan mening lärer ingalunda
med någon grad af tydlighet framgå af de i paragrafen gagnade
ordalag.

149 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren och Skärm
anmärkte, att då här omförmälda besigtning alltid vore af betydelse
icke blott för den, som anordnade besigtningen utan jemväl för andra
parten, det syntes böra stadgas, att den sistnämnde borde, der så ske
kunde, underrättas om tiden för förrättningen samt ega närvara vid
densamma.

Beträffande redaktionen erinrades, att det syntes böra genom hänvisning
till 337 § andra stycket utmärkas, att här omförmälda besigtningsman
icke skulle förordnas af offentlig myndighet.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Då af motiven framgår att här ej
åsyftas att bestämma tid, inom hvilken besigtningen skall vara verkstäld,
och således uttrycket »anordna besigtning)) allenast skall innefatta
ett vidtagande af mer eller mindre omfattande åtgärder för en besigtning,
hvars verkställande kan efter behag fördröjas, synes det här till
bortfraktarens tryggande mot framtida ersättningsanspråk meddelade
stadgande, sådant detsamma är affattadt, icke tillräckligt motsvara berörda
ändamål, likasom å andra sidan ordalagen icke lemna godsemottagaren
någon ledning till bedömande af hvilka åtgärder, som på honom
ankomma för bevarande af hans rätt till talan.

150 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
anförde, att då den i första stycket angifna grund för bestämmande af
bortfraktarens ersättningsskyldighet borde tillämpas icke endast när
gods bevisligen gått förloradt eller skadats under resan, utan i, hvarje
fall, då lasten icke i enlighet med konnossementet aflemnades och bortfraktaren
icke till sitt fredande från ansvarighet kunde åberopa någon
omständighet, som lagligen medförde sådan verkan, hemstälde Justitieråden
att första stycket måtte med afseende härå erhålla en förändrad
affattning.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm yttrade
vidare: De i sista stycket förekommande orden: »hvad för godset verkligen
influtit», som uppenbart, enligt hvad i motiven ock angifves, afse
.nettobehållningen af försäljningen, efter afdrag för frakt, tull och öfriga
omkostnader (se 201 §), torde dock, enligt sin ordalydelse, närmast
beteckna bruttoinkomsten af försäljningen; och då tydligt är att det ej
är denna bruttoinkomst, som skall till egaren utgifvas, synes detta

stycke tarfva en förändrad redaktion, som rigtigare uttrycker den verkliga
meningen.

151 §.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter yttrade, att då föreskriften
i andra stycket, vid jemförelse med 153 §, syntes icke böra eg a tillämpning
i det fall, att godset minskats af någon bland de i samma §
omförmälda orsaker, men vid sådant förhållande ifrågavarande föreskrift,
som i öfrigt innefattades under det allmänna stadgandet i 153 §, vore
missledande, hemstäldes att andra stycket måtte utgå.

152 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren och Skärm
erinrade, att sjölagen icke innehölle någon motsvarighet till detta från
tyska lagen hemtade stadgande, hvilket syntes icke vara af något
verkligt behof påkalladt och så mycket hellre kunna utgå, som de
föreskrifter, §:n innehölle, icke vore uttömmande utan i flere hänseenden
måste fullständigas genom andra, i detta kapitel förekommande
stadganden.

164 §•

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
anmärkte, att första punkten syntes, såsom öfverflödig, böra utgå.

Justitierådet Norberg anmärkte vidare, att då enligt 156 § lastemottagaren
först med godsets mottagande blefve förpligtad att gälda
frakten, deraf syntes böra följa att han ock först genom godsets mottagande
ginge förlustig här omförmälda rätt; och hemstäldes derföre,
att andra punkten måtte i öfverensstämmelse härmed aflattas.

155 §•

Justitierådet Olivecrona anmärkte, att det syntes icke vara rätt
lämpligt att, såsom här skett, negativt stadga hvad befraktaren icke
är skyldig att ersätta (ty sådant kan vara mycket annat, hvilket icke
i lagparagrafen är möjligt omförmäla) utan borde här positivt uttryckas
hvem som skall vidkännas alla förekommande omkostnader för sjöresa
från lastningsorten till lossningsorten. Följaktligen borde, enligt

Justitierådets mening, den ifrågavarande lagparagrafen omredigeras i den
syftning att det sades, att redaren allena skall gälda alla skeppsomkostnader,
bogserings-, karantäns- och andra dylika kostnader, som
äro förbundna med resan från lastningsorten till lossningsorten. Vid
ett sådant positivt lagstadgande faller det af sig sielft klart, att hvarken
befraktare eller någon annan person kan åläggas betala slika kostnader.

157 §.

Justitieråd et Norberg yttrade, att enär det i första punkten, till
befälhafvarens säkerhet för der afsedda fordringar hos lastemottagaren,
föreslagna stadgande om fordringsbeloppets nedsättande i taka händer
syntes vara för ändamålet mindre tillfyllestgörande och i allt fall lemnade
rum för olika tydningar, samma punkt torde böra ändras derhän
att befälhafvare!! ej må vara pligtig utlemna godset innan nämnda
fordringar guldits eller ock beloppet blifvit till vederbörandes säkerhet
nedsatt i allmänt förvar eller hos enskild person, som af befälhafvare!!
godkännes.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren och Skärm
funno, beträffande första stycket, clet icke skäligen kunna åläggas befälhafvaren
att genom godsets utlemnande uppgifva den pantsäkerhet,
han hade för sina fordringar mot godsegaren, utan att annorledes bereddes
honom trygghet för utfåendet af samma fordringar; men sådan
trygghet torde fordringsbeloppets nedsättande i taka händer icke kunna
anses innefatta. Härtill komme att utsigten för befälhafvaren att efter
lossningen med säkerhet kunna påräkna betalning väsentligen förringades
genom stadgandet att, der tvist yppades angående lastemottagarens
betalningsskyldighet, lyftning af det nedsatta beloppet finge ske
endast mot säkerhet för återbäring, i den mån sådan blefve befälhafvaren
ålagd; ty en sådan säkerhet vore antagligen ofta nog befälhafvaren,
som befunne sig å en främmande ort, icke i tillfälle att ställa,
och det. komme sålunda att bero af lastemottagaren att genom framställande
af möjligen obehöriga ersättningsanspråk förhindra lyftning af
det nedsatta beloppet. Vid sådant förhållande och då lastemottagaren,
som jemlikt 269 § för sin ersättningsfordran hade panträtt och förmånsrätt
i fartyget, icke syntes vara i behof af någon särskild säkerhet
för samma fordran, hemstäldes att andra punkten i detta stycke
måtte utgå samt första punkten komma att innehålla, att. befälhafvaren
ej vore pligtig att utlemna godset till lastemottagaren, förr än de i
§:n omförmälda fordringar guldits eller ock fordringsbeloppet, blifvit
för befälhafvarens räkning satt i allmänt förvar eller ock hos enskild

man, som af befälhafvaren godkändes, med rätt för honom att, efter
godsets aflemnande, medlen lyfta.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Det synes icke konseqvent att,
på sätt här föreslås, medgifva lastemottagare att i stället för kontant
liqvid verkställa nedsättning i taka händer, hvarigenom bortfraktarens
panträtt i godset förbytes till allenast en personlig fordran hos depositarien.

161 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Wretman, Olivecrona
och östergren instämde, yttrade: Kan bortfraktaren, i följd af
någon under resan fartyget åkom men olycka, ej fullgöra sitt åtagande,
enligt fraktaftalet, att föra varan till bestämmelseorten, torde han ur
rättslig synpunkt ej böra eg a åtnjuta den för transporten öfverenskomna
frakten, eller någon del deraf, äfven om, hvilket kanske ej ofta
är fallet, genom den delvis verkstälda transporten någon fördel skulle
kunna visas vara lastegaren tillskyndad. Att såsom förslaget, utan
afseende derpå huruvida lastegaren genom varans forslande dit, der
fartygets resa i följd af olyckan afbröts, haft båtnad, förklara bortfraktaren
berättigad till frakt enligt fraktaftalet efter förhållandet emellan
hela den aftalade resans längd och det tillryggalagda afståndet,
synes vara hvarken rätt eller billigt. Har lastegaren af den afbrutna
transporten verkligen haft fördel, kunde väl synas billigt, att bortfraktaren
njöte ersättning i förhållande till denna fördel, men då säkerligen
stora praktiska svårigheter skulle möta att i särskilda fall bestämma
ersättningens belopp, torde lagstiftningen ej böra taga hänsyn
till det billighetsskäl, som i detta afseende kan anföras; utan synes
rigtigast, att, när i följd af fartyget åkommen olycka fraktaftalet ej
kan af bortfraktaren fullgöras, aftalet, såsom det i §:ns första stycke
ock heter, upphör att vara gällande. Efter denna åsigt torde §:ns
andra och tredje stycken, som icke äro med sagda uttryck i det första
rätt förenliga, böra utgå. Hvad särskildt angår tredje stycket, i händelse
detsamma skulle, emot hvad nu anfördt blifvit, komma att qvarstå,
anmärkes, att detsamma synes böra tydligen uttrycka, huruvida
den lastegaren tillagda rätt att abandonnera godset finge utöfvas för
hvar kolly särskildt eller endast beträffande lasten i dess helhet.

162 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm yttrade:

Om hvad vid föregående § anmärkts vinner godkännande, lära i första
styckets första punkt orden: »men befraktaren gälde — — — efter
ty i 161 § sägs» böra utgå eller åtminstone gälla endast för det fall,
att befraktaren bäfver fraktslutet. Befälhafvare^ skyldighet att vidtaga
de i 57 § föreskrifna åtgärder synes böra gälla äfven för det fall
att fraktslutet häfves af befraktaren, hvilken väl eljest sällan skulle
kunna begagna sin rätt dertill.

164 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
erinrade beträffande andra stycket, att första punkten dels, så vidt
anginge det fall att fraktslutet häfdes innan fartyget lemnat afgångshamnen,
icke öfverensstämde med 160 §, som föranledde, att i nämnda
fall frakt icke komme att utgå, dels ock till sitt öfriga innehåll vore
obehöflig; i följd hvaraf Justitieråden ansågo nämnda punkt böra utgå,
då andra punkten borde lämpligen omredigeras.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm tilläde,
att, i händelse, enligt den vid 161 § gjorda anmärkning, andra och
tredje styckena i sagda § komme att utgå, stadgandet om den afståndsfrakt,
befraktaren i det i 164 § omnämnda fall hade att gälda, måste
omredigeras.

Justitierådet Glimsteclt yttrade: Första punkten i andra stycket
af denna § omfattar två särskilda fall, då befraktare eger håfva fraktslutet
emot skyldighet att gälda frakt, såsom orden lyda, efter ty bär
ofvan är sagdt. För det ena af dessa fall eller då fraktslutet häfves
å ort, som under resan anlöpes, synes af analogien med 162 §
kunna slutas, att befraktaren skall gälda afståndsfrakt. Det andra
fallet åter eller då fraktslutet häfves i lastningsorten är visserligen
analogt med det fall, som sägs i första stycket af 160 §; men då der
befraktaren befrias från skyldighet att erlägga frakt, kan af berörda
lagrum icke hemtas någon ledning till bestämmande af den betalningsskyldighet,
som här må anses vara åsyftad; hvadan ett uttryckligt angifvande
af de §§, som afses med uttrycket »här ofvan», torde vara
nödigt.

165 §.

Justitierådet Norberg hemstälde, huruvida ej, till vinnande af ökad
tydlighet, första punkten borde ändras i den syftning, att då genom
öfverlåtelser särskilda exemplar af konnossementet kommit i olika per -

soners händer, och desse tvista om bättre rätt till lasten, innehafvaren
af det exemplar, som först öfverlåtits, skall ega bästa rätt, der icke
de särskilda exemplaren betecknats med nummer o. s. v.

Justitierådet Glimstedt anförde: öfverlåtelse af konnossement innefattar
öfverlåtelse af rätten till det gods, hvarå konnossementet lyder;
och således, när egare af gods, hvarå konnossement i flera lika
lydande exemplar finnes utfärdadt, öfverlåter särskilda exemplar åt
särskilda personer, inträffar sådant fall, hvarom förmäles i 1 Kap. 5 §
Handelsbalken.

Med tillämpning af nämnda lagrum, och då det faktiska aflemnandet
af ett konnossementsexemplar, hvarigenom icke uteslutes möjligheten
att till annan aflemna ett lika gällande exemplar, icke kan
tillerkännas någon betydelse såsom tradition, borde således för fall af
kollision emellan särskilda innehafvare af särskilda icke numrerade
konnossement, företrädet tillerkännas den, hvars rätt grundas å den
tidigaste öfverlåtelsen, dock att, derest medelst vederbörlig islossning
tradition af godset till annan konnossementshafvare egt rum, denne
skulle ega att behålla godset.

Då nu här icke synes vara erforderligt eller ens åsyftadt att göra
någon afvikelse från allmänna lagen, torde ej mindre första punkten i
denna § böra omredigeras, så att företrädet göres beroende icke af
det tidigare öfverlemnandet utan af den tidigare öfverlåtelsen, än äfven
den i andra punkten gjorda restriktionen om bristande god tro
eller om grof vårdslöshet, hvilken restriktion icke förekommer i allmänna
lagen, böra utgå.

Justitierådet Wretman, med hvilken Justitieråden Olivecrona,
Östergren och Skärm instämde, yttrade: Vid 133 § är af mig föreslaget
att, om konnossement i flere exemplar utfärdades, dessa borde
med särskilda nummer förses; och om detta blefve lag, torde vid tvist
om bättre rätt enligt 165 § konnossementens nummer alltid böra blifva
afgörande.

Har åter någon fått lossa varor på grund af ett icke med nummer
försedt konnossement, synes hans rätt att få behålla godset icke
böra tillintetgöras deraf att anspråk å samma gods framställes på grund
af annat ej heller numreradt konnossement, äfven om detta skulle
blifvit utlemnadt förr än det andra.

Justitieråden Wretman och Olivecrona tilläde, att då, enligt Justitierådens
omdöme, till begreppet af god tro hörer, att den, som
åberopar sådan, icke eftersatt den uppmärksamhet och omsorg, som
vederbort, orden »eller att han dervid handlat med grof vårdslöshet»
böra utgå.

166 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: I afseende å konnossement, som
innehåller förbud mot öfverlåtelse, torde stadgandet i tredje punkten af
första stycket i denna §, hvarigenom i visst fall cessionarie tillerkännes
bättre rätt än som tillkommer cedenten, icke kunna göras tillämpligt
utan uppenbar strid mot § 134, der sådant förbud tillerkännes giltighet;
och i enlighet med hvad jag yttrat vid § 134 i fråga om konnossement
till viss man utan lof att låta det komma i annans hand, anser
jag sådant konnossement böra i förevarande afseende intaga enahanda
ställning.

Annorlunda gestaltar sig ifrågavarande stadgande såvidt detsamma
afser löpande konnossement; men äfven härutinnan synes anledning
till anmärkning vara förhanden. I fråga nemligen om löpande skuldebref
lärer väl innehafvarens rätt icke i någon mån förringas deraf, att
han må hafva vid skuldebrefvets förvärfvande egt vetskap eller kunnat
förskaffa sig vetskap om förhållanden, som kunnat för hans fångesman,
medan denne hade skuldebrefvet i sin hand, utgöra hinder att hos
gäldenären uttaga skuldebrefvets belopp; och då skäl ej torde förefinnas
att i afseende å löpande konnossement göra afvikelse från en rättsgrundsats,
som är gällande i afseende å löpande skuldebref, vill synas
att orden: »der det ej visas — — — — grof vårdslöshet» borde ur §:n
utgå.

Efter sådan reduktion till omfång och innehåll komme åt stadgandet
i denna punkt ej att återstå annat än hvad af löpande handlingars
natur i allmänhet är sjelfklart och förty icke är behöfligt att i
denna lag intagas.

Justitieråden Wretman och Olivecrona hemstälde, af skäl som anförts
vid föregående §, att i första stycket orden : »eller att han dervid
handlat med grof vårdslöshet» måtte utgå.

Justitierådet Olivecrona tilläde, att han funne andra stycket, såsom
obehöfligt, böra utgå.

167 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren, Skärm
och Norberg yttrade att, ehuru rättssäkerheten syntes fordra, att mortifikation
af konnossement icke finge sökas å flere ställen och att rätta
orten för mortifikationsförfarandet. borde vara godsets bestämmelseort,
det likväl syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke, vid det förhållande

att det norska likasom det danska förslaget, såvidt anginge konnossement
å gods, som skulle lossas i utlandet, uppstälde en annan grundsats
i detta afseende och, under viss förutsättning, medgåfve dödning
af konnossementet i aflastningsorten, — i följd hvaraf det kunde inträffa
att konnossement å gods, som från Norge eller Danmark skeppades
till Sverige, blefve, till förfång för den svenske lastemottagaren,
dödadt i Norge eller i Danmark — jemväl i svensk lag borde stadgas
ett liknande undantag för konnossement å gods, som från svensk hamn
försändes till Norge eller Danmark. Vidare anmärkte samma ledamöter,
att det syntes billigt att, på sätt det norska och det danska
förslaget innehölle, den, som begärt dödning af konnossementet, berättigades
att, efter det offentlig stämning ågått, utbekomma godset
mot stäld säkerhet.

Justitierådet Glimstedt anförde: Stadgandet i denna § innefattar
en nyhet, som icke, såvidt motiven antyda, af erfarenheten funnits
nödig och ej heller torde kunna i praktiskt hänseende leda till något
vidare resultat med mindre derjemte meddelas materiella bestämmelser
i fråga om den verkan, dödningen och till och med redan ansökningen
om dödning må medföra i rättsförhållandena emellan sökanden, andra
konnossementshafvare och bortfraktaren.

168 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Denna §, som i afseende å konnossement
uttalar en rättssats, hvilken lika väl gäller andra fordringshandlingar
och således icke utgör någon egendomlighet för sjörätten,
synes desto mindre böra här qvarstå, som dylika stadgande!! i speciallagar
gerna få sken af undantag, hvaraf vill slutas till eu motsatt
regel. Den i motiven åberopade omständighet, att ett dylikt stadgande
redan fått inflyta i vexellagen, torde ingalunda böra utgöra giltigt skäl
till fortgående i en rigtning, som i och för sig icke är efterföljansvärd.
Justitieråden Wretman och Olivecrona åberopade, beträffande orden
att han dervid handlat med grof vårdslöshet)), anmärkningen vid

»eller
165 §

169 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och
Norberg yttrade, att enär det torde vara ostridigt att passagerare, som
utan laga förfall underläte att begagna den plats å fartyget han för
sig betingat, icke af sådan grund vore berättigad till afkortning i den

öfverenskomna afgiften för resan, hemstäldes huruvida icke första stycket
såsom obehöfligt kunde utgå.

Beträffande andra stycket anmärktes att, då dödsfall icke vore
att hänföra till hvad allmänna lagen innefattade under »laga förfall»,
det syntes nödigt att, på sätt i 122 § sjölagen skett, utmärka att,
när avtalet anginge befordrande af viss uppgifven person, dennas död,
likasom ett för lefvande person uppkommet laga förfall, föranledde afgiftens
nedsättande till hälften.

174 §.

Justitierådet Norberg yttrade, att enär förslagets motiv utmärkte
att egenskapen af bodmeri skulle vara betingad deraf, att lånet upptagits
under sådana förhållanden och sådana vilkor, som i §:n omförmäldes,
men detta icke genom stadgandets affattning med erforderlig
bestämdhet angåfves, hemstälde Justitierådet, att §:n måtte omredigeras
på ett sätt, som bättre uttryckte meningen, i hvilket hänseende 126 §
sjölagen lämpligen kunde tjena till ledning.

Vidare anmärktes af Justitieråden Wretrnan, Östergren, Glimstedt
och Norberg att, då den afgift, som under namn af premie vanligen
betingades för bodmerilån, i allmänhet öfverstege den i lag medgifna
högsta ränta, det syntes nödvändigt att här intaga förbehåll om rätt
för kontrahenterne att fritt bestämma premiens belopp.

Justitierådet Olivecrona ansåg att denna § borde omredigeras för
att tydligare än som skett utmärka hvad som under begreppet bodmeri
skall förstås, så ock för att tillkännagifva huru långifvare och
låntagare egde att fritt bestämma om den premie, hvilken för den förre
skulle utgöra eu ersättning både för ränta å lånekapitalet och för den
risk, som han vedervågade, i händelse det förbodmade föremålet ginge
förloradt.

176 och 177 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg
yttrade, att, om, på sätt vid 50 § blifvit hemstäldt, i tredje kapitlet
komme att upptagas ett allmänt stadgande i förevarande hänseende,
dessa §§ borde utgå.

Justitierådet Norberg tilläde, att 176 och 177 §§ borde, om de
utginge, ersättas med en hänvisning till de under 50 § föreslagna bestå
mmelser.

178 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
anmärkte <Ms att det syntes nödigt i bodmeribrefvet uppgifva ort och
dag för utfärdandet, dels och att till vederbörlig kontroll samt till ledning
för beräknande af skuldbeloppet i det fall, 187 § förutsatte, borde
i bodmeribrefvet utsättas särskildt lånesummans och särskildt premiens
belopp.

179 §.

Justitieråden Wretman, Skärm och Norberg yttrade: Till vinnande
af internationel öfverensstämmelse hafva komiterade ej blott i afseende
på konnossement. utan äfven beträffande bodmeribref föreslagit det undantag
från vår gällande allmänna rätt, att i likhet med hvad norsk
och dansk lag innefattar sådan handling, ehuru stäld till viss man,
skall betraktas såsom löpande. Om än beträffande konnossementet ett
dylikt undantagsstadgande kan anses berättigadt, saknas deremot i
fråga om bodmeribrefvet skäl att införa ett sådant, då bodmeribrefvet
till sin natur icke är ett omsättningspapper, utan tvärtom, på sätt stadgandet
i andra punkten af andra stycket utvisar, alltid kommer att
till giltigheten vara beroende af långifvarens förhållande, samt för öfrigt.
internationel öfverensstämmelse i detta afseende är utan särdeles
betydelse. På grund häraf hemställes, att första punkten af andra
stycket samt orden »ändock att handlingen — — — nyss är sagd!» i
andra punkten måtte utgå.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Östergren instämde,
anförde: I likhet med hvad jag anfört i fråga om konnossement,
anser jag bodmeribref stäldt till viss man, utan lof att låta det
komma i annans hand, icke böra tillerkännas egenskap af löpande.

Justitierådet Olivecrona, som hänvisade till hvad han vid 134 §
anfört, förenade sig med Justitieråden Wretman, Skärm och Norberg i
det af dem afgifna yttrande.

183 §.

Justitierådet Olivecrona anmärkte att orden »laga ränta» angåfve
ett allt för sväfvande begrepp. Komiterade menade dermed säkerligen
6 procent ränta, på sätt i den norsk-danska texten uttryckligen sägs.
Men 5 procent, 4 procent ränta eller ännu lägre vore ock en laga,

ränta. Justitierådet, hemstälde derföre att, till undvikande af allt missförstånd,
den svenska lagtexten i detta afseende måtte redigeras i
fullständig likhet med omförmälda norsk-danska text.

184 §.

Justitierådet Norberg ansåg, i likhet med hvad han vid 157 §
yttrat, skuldbeloppet i det uti andra punkten af första stycket förutsatta
fall böra för vederbörandes räkning nedsättas i allmänt förvar
eller ock hos enskild man, som af parterne godkändes.

Beträffande första stycket anmärktes af Justitieråden Wretman,
Olivecrona, Svedelius, Östergren, Glimstedt och Skärm, att nedsättning af
skuldbeloppet i taka händer ej kunde anses lemna erforderlig säkerhet
utan borde, enligt Justitierådens mening, medlen öfverlemnas till den
gode man, parterne utsåge, men om de ej kunde enas om sådan, för
vederbörandes räkning sättas i allmänt förvar.

Vidkommande andra stycket anmärkte Justitieråden Wretman,
Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och Norberg, att deri innefattade
föreskrift icke syntes böra ega tillämpning i annat fall, än när brefvet
vore af löpande egenskap.

185 och 186 §§.

Högsta. Domstolens samtliga ledamöter förenade sig om följande
yttrande:

Det synes öfverensstämma med förhållandets natur, att den rätt
till de förbodmade föremålen, hvilken, efter bodmeriresans slut, tillkommer
borgenären, icke må i något hänseende genom befälhafvarens
åtgärd rubbas; och jemväl förslagets bestämmelser i 181 § synas hvila
på denna grundsats. Denna borgenärens ovilkorliga rätt till panten
förringas emellertid i väsentlig mån, om befälhafvaren berättigas att
utan äfventyr för sig och redaren undandraga panten borgenärens förfogande,
allenast befälhafvaren nedsätter gäldens belopp i taka händer
eller för samma belopp ställer säkerhet, då intetdera af dessa förfaranden
för borgenären medför samma säkerhet som rätten att förfoga
öfver sjelfva panten; och från bestämmelsen i 181 § synes det innefatta
ett obehörigt undantag, att befälhafvaren, när lasten allena är
förbodmad, eger upplägga denna och afsegla, utan att, på sätt 158 §
förutsätter, sörja för bodmerigäldens betalning. Vid sådant förhållande
och då det lärer vara uppenbart att om befälhafvaren har att tillgå
erforderliga kontanta medel han utan risk för sig eller redaren kan

förfoga öfver panten samt afvända qvarstad genom att till exekutor
erlägga skuldbeloppet, synes ej mindre 185 § än orden: »så vida ej
säkerhet för betalningen ställes» i 186 § första stycket böra utgå.

188 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm anmärkte
att här borde utsättas, att den grund, efter hvilken fartyg, frakt och
last hade att bidraga till gäldande af gemensamt haveri, vore hvarderas
värde.

189 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Glimstedt, Skärm och
Norberg anmärkte vid femte momentet, att orden: »dock endast när utväg
till räddning annorledes kunnat beredas» icke lemnade någon ledning
för uppfattningen af hvad förslagets författare med nämnda tilllägg
afsett, i följd hvaraf hemstäldes, att samma tillägg måtte utgå
eller, om den i momentet uppstälda regel funnes böra i något afseende
inskränkas, denna inskränkning tydligare uttryckas.

Justitierådet Norberg yttrade vidare: Bland de fall, då gemensamt
haveri skall anses ega rum, upptager förslaget icke hvad 7 och 9 momenten
af 143 § i gällande sjölag innehåller, nemligen att i gemensamt
haveri ersättes, enligt 7 moment, kostnader vid bergning af
föremål, hvilka, om de icke blifvit bergade, skulle hafva biifvit såsom
gemensamt haveri ersatta, äfvensom skada, som dessa föremål må hafva
lidit, samt enligt 9 moment kostnad, som måste göras för att, till räddning
från isgång, i hamn inisa fartyg, liggande på öppen redd.
Vid förslagets affattande hafva nemligen, enligt hvad af motiven iuhemtas,
dessa stadganden ansetts obehöfliga, enär en rätt tillämpning
af reglerna i 1 och 7 momenten af förevarande § skulle föra till samma,
resultat som sjölagens berörda stadganden. Rigtigheten af detta antagande
synes mig dock tvifvelaktig i synnerhet hvad angår ofvan
nämnde bergningskostnader samt skadan å de bergade föremålen. Så
vidt jag kunnat finna, innehåller hvarken 1 eller 7 mom. i förslaget
något, som kan anses med erforderlig tydlighet innefatta bestämmelse
angående kostnader och skada af sistberörda beskaffenhet. Jag hemställer
derför, huruvida ej åtminstone hvad 7 mom. af omförmälda §
i sjölagen innehåller bör i förevarande § af förslaget inflyta.

191 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm
anmärkte vid sjette momentet, att då här stadgades att nödhamnskostnader
icke ersättas såsom gemensamt haveri, när nödhamnens anlöpande
orsakats af ishinder eller annan af väderleksförhållanden beroende
orsak, men 189 § sjunde momentet innehölle, att sådan kostnad borde
hänföras till gemensamt haveri, när fartyget för uppkommen isgång
nödgades anlöpa nödhamn, det syntes nödigt att tydligare utmärka
hvari dessa fall skilde sig från hvarandra.

201 §.

Justitieråd^. Norberg erinrade, att då gods kunde komma att ersättas
i gemensamt haveri jemväl af den anledning, att godset föryttrats
för anskaffande af medel i nödhamn, i hvilket fall ersättuingen
syntes böra utgå efter den i 150 § andra stycket bestämda grund,
föreskrift härom borde i denna § upptagas; och att härvid syntes falla
sig lämpligast, att grunden för ersättningen utsattes i denna § samt
att 150 §, som redan i första stycket innehölle hänvisning till 201 och
202 §§, förenklades genom dylik hänvisning beträffande det i andra
stycket om förmälda förhållande.

203 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Olivecrona förenade
sig, yttrade: Här torde icke böra eller behöfva sägas annat, än att
vid beräkning af ersättning för gods, som förlorats eller skadats i gemensamt
haveri, afdrag skall ske för den skada, godset före, vid eller
efter haveritillfället kan hafva lidit genom enskild! haveri. När i ty
fall ersättning för det gemensamma haveriet skall beräknas, lärer väl
ingen annan utväg af dem, som anvisats i 201 och 202 §§, vara användbar
än uppskattning af sakkunnige män; och att desse dervid
hafva att taga hänsyn till det enskilda haveriet, synes mig ej behöfva
ytterligare påbjudas. För min del anser jag derföre en redaktion i närmaste
öfverensstämmelse med 156 § sjölagen vara att föredraga framför
den lydelse förslagets 203 § innehåller.

204 §.

Justitieråden Wretman 1 Olivecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm
yttrade, att det syntes förenadt med större enkelhet och reda, om, på
sätt i 150 § sjölagen skett, i en § sammanfördes de fall, då förlust
eller skada, som enligt begreppet af gemensamt haveri borde till sådant
hänföras, likväl af ett eller annat skäl icke borde såsom sådant
ersättas; i följd hvaraf Justitieråden hemstälde, att föreskrifterna i
denna § beträffande gods, som i fartyget inlastats utan befälhafvarens
vetskap, samt angående penningar, värdepapper och dyrbarheter måtte
upptagas i 191 §. Hvad anginge §:ns öfriga innehåll syntes det väl
vara öfverflödigt att stadga, att ersättning icke utginge för gods, som
icke kunde visas hafva blifvit i fartyget intaget; men då 150 § sjölagen
beträffande befälhafvares, besättnings och passagerares tillhörigheter
medgåfve, att bevisning i nämnda hänseende finge föras jemväl
medelst vederbörandes egen ed samt en dylik eftergift i fråga om bevisets
fullständighet i nämnda fall syntes välgrundad, ansågo Justitieråden
stadgandet i denna del kunna qvarstå, om dertill fogades ett
tillägg af samma innehåll, som det ur 150 § sjölagen anförda.

206 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm
yttrade, att, enligt deras omdöme, anspråket på ersättning i gemensamt
haveri uppkomme när skadan inträffade samt icke kunde upphäfvas
eller inskränkas på grund af mer eller mindre sannolika beräkningar
angående hvilken verkan senare inträffade händelser, derest
icke haveriet föregått, skolat medföra; i följd hvaraf Justitieråden hemstälde
att denna § måtte utgå.

208 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm hemstälde
att, till beredande af bättre öfversigt och lättare uppfattning af innehållet,
stadgandeua i denna § måtte uppställas i öfverensstämmelse
med 159 § sjölagen; och att sista stycket, hvars innehåll syntes utgöra
eu gifven följd af hvad som säges i första, måtte uteslutas.

209 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
erinrade att till bidragande af värdet å lasten syntes böra hänföras
jemväl ersättning för gods, som blifvit såldt för gemensamt behof under
resan.

212 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
anmärkte, att då med de särskilda kostnader, för- hvilka afdrag borde
ske å de bidragande värdena, afsåges endast sådana kostnader, hvilka
ej ersattes i gemensamt haveri, detta syntes böra genom redaktionen
tydligare utmärkas.

215 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och
Norberg yttrade, att då det syntes böra stå en hvar af haveriintressenterna
öppet att påkalla vederbörlig utredning af haveriet, hemstäldes
att stadgande i sådant syfte måtte här meddelas.

Justitierådet Glimstedt tilläde: Den här meddelade föreskrift om
kungörande af tiden för dispachens utgifvande torde lämpligen böra
kompletteras med bestämmelse om viss minimitid emellan kungörandet
och utgifvandet.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Olivecrona och
Östergren instämde, anförde vidare:

Stadgandet om den tid, från hvilken de två månaderna skola
räknas, synes mig otydligt. Inkomma fullständiga handlingar före utgången
af den genom kungörelsen bestämda tiden, är klart, att de två
månaderna räknas från utgången af sagde tid; men inkomma nödiga
handlingar eller infordrad upplysning senare, eller uteblifver handling
eller upplysning, som dispachören efter den kungjorda tidens utgång
ansett nödigt infordra, synes tvekan kunna uppstå hvarifrån de tvä
månaderna rätteligen böra räknas. Ett förtydligande af hvad i detta
afseende må vara förslagets mening synes mig derföre önskvärdt.

216 §.

Justitieråden Olivecrona och Skärm anmärkte att då det icke alltid
kunde vara nödigt att för behörig fördelning af belopp, som efter

det dispache utfärdats komme haveriintressenterna till godo af anledning,
som i första punkten omförmäldes, göra rättelse i dispachen,
denna § syntes böra innehålla, att dispachens utfärdande ej må fördröjas
derföre att utsigt må finnas att få åter uppoffradt föremål eller
erhålla ersättning för skada, som uppkommit genom någons vållande,
utan skall, i ty fall, der föremålet senare kommer till rätta eller skadan
ersättes, hvad sålunda vinnes, enligt särskild tilläggsberäkning,
utdelas bland dem, som till gemensamma haveriet bidragit, efter hvarderas
andel.

218 §.

Justitieråd^! Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm anmärkte
att vid jemförelse med 157 § det syntes icke böra stå egare af gods,
som häftade för haveribidrag, öppet att mot säkerhet för bidragets
gäldande utbekomma godset i annat fall, än när bidraget icke vore till
beloppet faststäldt; och hemstäldes derföre, att stadgandet i denna del
måtte i angifna syfte rättas.

223 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
anmärkte, att det numera syntes obehörigt i lagen upptaga någon bestämmelse,
som tillförsäkrade lastegare frihet från skyldighet att deltaga
i ersättandet af den skada, hvilken vid fartygets ombordläggning
med annat fartyg tillfogades detta eller dess last; i följd hvaraf andra
punkten af denna § syntes kunna uteslutas.

224 §.

Justitieråden, Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren, Glimstedt
och Skärm yttrade beträffande andra stycket, att befälhafvarens underlåtenhet
att efter inträffad sammanstötning iakttaga hvad honom enligt
föreskrifterna i första stycket ålåge icke i och för sig innefattade
afgörande skäl att antaga, det han varit vållande till sammanstötningen,
i följd hvaraf den i sådant afseende här uppstäda presumtion
kunde komma att för befälhafvaren medföra ett ansvar och eu ersättningsskyldighet,
som eljest icke kunnat åläggas honom; men då enligt
Justitierådens omdöme skäl saknades att belägga ifrågavarande försummelse
med annan påföljd, än det i 294 § derför bestämda straff,
hemstäldes att andra punkten måtte utgå.

Justitieråd et Norberg yttrade, att han på de bär ofvan anförda
skäl och då äfven rederiet koimne att drabbas af den ersättningsskyldighet,
som kunde blifva en följd af antagandet att dess befälhafvare
vållat sammanstötningen, biträdde tillstyrkandet att andra punkten
måtte utgå.

Nionde kapitlet.

Om bergarelön.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Wretman instämde,
yttrade: Förevarande kapitel afser allenast fall, då bergning lyckas, så
att gods finnes, hvaraf bergarelön kan utgå; och utan vidare lagstiftning
synes klart att, derest arbete för bergning företages utan något
aftal med vederbörande och bergningen misslyckas, sådant bergniugsförsök
ej kan mot någon grundlägga skyldighet att godtgöra det derå
nedlagda arbete.

Derest åter bergningsarbetet företages på grund af aftal med
vederbörande, synes kunna ifrågasättas om och i hvad mån sådant
aftal, helst om detsamma jemväl afser något ersättningsbelopp, som
kan förefalla oskäligt högt, må vara bindande eller icke. Således torde
någon bestämmelse härom böra i förslaget intagas. I motiven vid §
228 redogör komitéu för sin uppfattning i denna fråga; och synes i
afseende ä denna uppfattning i sak icke vara att erinra annat, än att
då aftalad lön för bergning, som lyckas, må kunna, på sätt som föreslås
i § 228, till beloppet nedsättas, sådan nedsättning i aftaladt belopp
om ersättning för bergningsförsök, som misslyckas, borde med
fullt lika skäl medgifvas.

228 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm ansågo,
beträffande första stycket, det kunna ifrågasättas huruvida rubbning af
öfverenskommelse angående bergarelön borde medgifvas i annat fall,
än då överenskommelser! blifvit ingången med befälhafvaren å det uödstälda
fartyget, hvilken i allmänhet kunde antagas i ett dylikt läge
sakna den lugna besinning, som för ingående af en öfverenskommelse
af sådan vigt erfordrades. Då emellertid sjölagen medgåfve jemkning
jemväl af bergarelön, som redare eller godsegare utfäst, och afgörande
skäl icke förekomme att vidtaga ändring i hvad som sålunda vore gäl -

lande rätt, funne Justitieråden sig endast böra hemställa att förslaget i
denna del måtte ändras till öfverensstämmelse med sjölagen.

Vidkommande andra stycket anmärktes af samme ledamöter att
der gifna bestämmelser syntes böra, på sätt den norska och danska
texten innefattade, hänföras allenast till öfverenskommelse, att bergarelönens
belopp borde bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt.
Af nyss anförda skäl borde rubbning af öfverenskommelse, som i andra
stycket omförmäldes, icke medgifvas i annat fall än när öfverenskommelsen
blifvit ingången med befälhafvare, redare eller godsegare.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Frågan om jemkning i beloppet

af aftalad bergarelön kan enligt sakens natur ej hållas öppen längre
än till dess bergaren anställer talan om bergarelön, då svaranden i
denna rättegång måste, såvida han vill vinna jemkning, invändningsvis
begära pröfning i omförmälda fråga. Följaktligen synes icke i bergarens
intresse vara erforderligt att till någon viss tid inskränka rättigheten
att påfordra jemkning; och det synes onödigt betungande för
den, som vill vinna jemkning, att, såsom ordalagen i förslagets text
föranleda, för erhållande af pröfning i sådan fråga vara nödsakad att
instämma bergarne, hvilket ju, om dessa utgöra ett större antal och
under tiden såsom sjöfartsidkande kommit att sprida sig på olika orter,
antagligen icke skulle kunna inom den föreskrifna tiden verkställas.

I afseende å andra stycket i denna § anmärkes dels att, ehuru,
enligt hvad motiven gifva vid handen, här afses öfverenskommelse
allenast i fråga om bergarelönens bestämmande i viss annan ordning
än genom domstol, texten dock är affattad i ordalag, som kunna föranleda
uppfattning om stadgandets tillämplighet i vidsträcktare mån, dels
ock att med afseende å ofvan antydda möjlighet af hinder att inom
tiden anträffa en hvar af bergarne, den föreskrifna uppsägningen torde
kunna utbytas mot föreskrift om någon anmälan eller protest inför
offentlig myndighet.

229 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
yttrade, att då stadgandet att redaren, utöfver sin andel i bergarelönen,
skulle ega att undfå godtgörelse för de särskilda kostnader, han för
bergningen fått vidkännas, syntes komma att på bekostnad af befälhafvare
och besättning tillägga redaren den hufvudsakliga vinsten af
eu genom de förres rådighet och ansträngningar utförd bergning, hemstäldes
huruvida icke nämnda för den svenska lagstiftningen hittills
främmande stadgande kunde utgå.

231 §.

Justitieråden Wretman, OUvecrona, Östergren och Skärm anförde,
att då bestämmelsen i första stycket, att endast ett lagligt intresse kan
vara föremål för försäkringsaftal, syntes innefatta, att vad om sjöresas
utgång icke vore att hänföra till försäkringsaftal samt det eljest icke
syntes nödigt att beträffande vad af här omförmälda beskaffenhet meddela
något särskilt stadgande, hemstäldes att sista stycket såsom obehöflig!
måtte utgå.

234 och 235 §§.

Justitieråden Wretman, OUvecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm
yttrade, att skäl saknades att, när föremål blifvit med vetskap för högt
försäkradt, frånkänna försäkringen giltighet jemväl för den del af försäkringssumman,
som motsvarade försäkringsvärdet, utan borde, på
sätt också 191 § sjölagen stadgade beträffande all dylik s. k. öfverförsäkring
gälla hvad 235 § föreskrefve för det fall att sådan försäkring
tagits i god tro; i följd hvaraf Justitieråden hemstälde, att andra
stycket af 234 § måtte utgå och första stycket af 235 §, som lämpligast
syntes böra få sin plats i 234 §, ändras till att afse djurförsäkring
i allmänhet samt förses med hänvisning till det vigtiga undantag
från här uppstäda regel, som förekommer i 238 §.

236 §.

Justitieråden Wretman, OUvecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och
Norberg erinrade, att, då enligt 267 § försäkringstagaren under viss
förutsättning egde i här omförmälda fall åtnjuta s. k. ristorno och sålunda
försäkringsgifvaren icke egde behålla hela premien, nödigt förbehåll
i sådant afseende borde här intagas.

238 §.

Justitieråden Wretman, Östergren och Glimstedt yttrade, att då 234
§ frånkände veterlig öfverförsäkring all giltighet samt 235 § tilläde
sådan försäkring, som slutits i god tro, giltighet endast för så stor del
af försäkringssumman, som motsvarade det försäkrade föremålets verkliga
värde, det syntes mindre följ driftigt att legalisera en djurförsäkring,
som tillkommit på det sätt, att det försäkrade föremålet åsatts

ett försäkringsvärde, hvilket öfverstege det verkliga. I öfverensstämmelse
med hvad vid 234 § blifvit, hemstäldt borde derföre i förevarande
hänseende gälla hvad sjölagen i 196 § andra stycket stadgade, och
alltså försäkringsgifvaren vara berättigad att få det taxerade värdet
nedsatt, der han kunde visa att samma värde, när det bestämdes, betydligt
öfverstigit det verkliga.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Olivecrona instämde,
yttrade: Då det lärer falla af sig sjelft, att svek vid värdets bestäm mande

gör aftalet om värdet mot den besvikne kontrahenten ogilt,
samt ett misstag, huru obetydligt det än är, väl icke bör under alla
förhållanden föranleda aftalets häfvande, utan frågan derom torde kunna
och böra efter allmänna rättsregler i hvarje särskildt fall bedömas,
synas orden: »der ej — — bestämmande)) kunna utgå.

I fråga om ett tillägg i öfverensstämmelse med 196 § andra
stycket sjölagen förenar jag mig med ofvanbemälde ledamöter.

242 och 243 §§.

Beträffande första stycket af 242 § samt 243 § åberopades af
Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och Norberg
hvad vid 236 § blifvit anmärkt.

245 §.

Justitierådet Norberg yttrade: De i denna § intagna föreskrifter

angående försäkringstagarens åligganden vid erhållen underrättelse om
olycka, som träffat försäkradt föremål, synas mig vara så affattade, att de
dels icke fullt rigtigt uttrycka den dermed åsyftade mening, dels öfverskrida
de anspråk, som skäligen i här ifrågavarande hänseenden kunna
ställas på försäkringstagaren. (Samma anmärkning kan emellertid, enligt
mitt förmenande, göras mot lydelsen af de häremot svarande bestämmelserna
i 221 § af nu gällande sjölag.) Med särskildt afseende å det äfventyr,
som underlåtenhet att fullgöra berörde föreskrifter medför, lärer det
icke böra åläggas försäkringstagaren att med försäkringsgifvaren öfverenskomma
om de åtgärder, som böra vidtagas, utan endast att söka
med den senare träffa öfverenskommelse i sådant hänseende. Ej heller
torde försäkringstagarens skyldighet att på eget ansvar besörja hvad
som erfordras för de försäkrade föremålens bergning och vård äfvensom
för afvärjande af större förlust böra utsträckas vidare, än att sådant
åligger honom till dess försäkringsgifvarens svar å den gjorda framställningen
ankommit eller kunnat ankomma, enär eljest fall kunna in -

träffa, då försäkringstagaren göres mer än skäligt beroende af den
andres tillmötesgående och goda vilja. Och slutligen torde den påföljd,
som träffar försäkringstagaren, derest han utan laga förfall underlåter
fullgöra något af hvad sålunda åligger honom, böra sålunda uttryckas,
att han i sådan händelse sjelf skall vidkännas den förlust, som deraf
må uppkomma.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm anförde,
att då föreskrifterna angående försäkringstagarens skyldighet att handla
för försäkringsgifvarens räkning vore så affattade, att de syntes lemna
den sistnämnde öppet att, genom underlåtenhet att besvara försäkringstagarens
framställning angående lämpliga åtgärder, tvinga denne att
på eget ansvar besörja allt hvad för bevakande af försäkringsgifvarens
intresse kunde erfordras, men en så vidsträckt förpligtelse i nämnda
hänseende icke skäligen kunde försäkringstagaren åläggas, hemstäldes
att stadgandet i denna del måtte affattas i närmare öfverensstämmelse
med motsvarande föreskrifter i 221 § sjölagen.

248 och 249 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
yttrade, att då den i första stycket af 248 § innefattade allmänna föreskrift
angående försäkringsgifvarens ansvarighet syntes med erforderlig
tydlighet utmärka, att denna ansvarighet omfattade jemväl skada,
som genom fel eller försummelse af befälhafvare eller besättning åkomme
det försäkrade föremålet, ansåges hvad andra stycket härom innehölle
kunna utgå, hvaremot öfriga innehållet af samma stycke, såsom
innefattande ett undantag från den allmänna regeln, syntes böra bland
öfriga undantag från samma regel upptagas i 249 §.

250 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm ansågo
beträffande första stycket att af försäkringsaft alets natur följde skyldighet
för försäkringsgifvaren att ovilkorligen och i första hand hålla försäkringstagaren
skadeslös för alla de förluster, som uppkomme genom
haveri, och i följd deraf skyldighet att jemväl vara ansvarig för de
haveribidrag, som kunde försäkringstagaren tillerkännas; och hemstäldes
derföre att i första punkten orden: »så vida — — samma bidrag
utfå» måtte utgå.

Vidkommande andra stycket anmärkte samme ledamöter att der
stadgade rätt syntes böra tillkomma försäkringstagaren i hvarje fall,

då utan hans vållande haveriutredning uteblefve; i öfverensstämmelse
hvarmed alltså affattningen borde ändras.

Justitierådet Glimstedt instämde i den angående första stycket här
ofvan gjorda anmärkning.

256 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Glimstedt och Skärm
ansågo här omförmälda försummelse icke böra medföra förlust af rätt
till ersättning för annan skada än den, som genom försummelsen vållats;
och då 248 § i sådant afseende innefattade erforderlig föreskrift, hemstäldes
att §:n måtte utgå.

257 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg
ansågo öuskligt att här gåfves en antydan om hvad med »total förlust»
borde förstås.

Vidare anmärkte bemälde ledamöter, jemte Justitierådet Glimstedt,
att första styckets affattning syntes föranleda, att försäkringstagaren
icke egde utbekomma sin ersättning förr, än det som bergats blifvit
försåldt och det afdrag, han derför borde vidkännas i ersättningsbeloppet,
kunde bestämmas, men då sådant icke enligt Justit-ierådens mening
vore öfverensstämmande med försäkringsaftalets natur, hemstälde
Justitieråden, att stadgandet i denna del måtte så affattas, att försäkringsgifvaren
vore skyldig att utbetala försäkringssumman mot rätt att
öfvertaga det bergade.

264 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm ansågo
det icke böra åligga försäkringstagaren att, efter det rättsförhållandet
mellan honom och försäkringsgifvaren upphört genom det försäkrade
föremålets afträdande och försäkringssummans utbetalande, taga vidare
befattning med det försäkrade föremålet, i följd hvaraf hemstäldes, att
denna §, som för öfrigt icke utsatte någon påföljd för försäkringstagarens
underlåtenhet att uppfylla den honom här ålagda skyldighet,
måtte utgå.

265 §.

Justitieråden Wretman, Oliv ees ona, Östergren och Skärm hemstälde,
att affattningen af andra stycket måtte närmare lämpas efter ordalagen
i 2 § af förordningen den 4 Mars 1862 om tioårig preskription och
om årsstämning.

267 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Glimstedt, Skärm och
Norberg anmärkte, att bestämmelserna i denna § uppenbarligen icke
kunde afse det fall, som omförmäldes i 240 §; hvilket derföre borde
genom jemkning af redaktionen utmärkas.

268 §.

Justitierädet Olivecrona yttrade: Genom den uti ifrågavarande §
uttalade grundsats, att de i efterföljande §§ i 11 kapitlet af närvarande
förslag omförmälda så kallade sjöfordringar skola hafva ett ©vilkorligt
företräde till betalning utur fartyg, frakt eller inlastadt gods framför
de borgenärer, hvilka i 17 kap. Handelsbalk©!! omnämnas, har en betydande
afvikelse egt rum från de rättsregler, hvilka i sistnämnda kapitel
af allmänna lagen blifvit uppstälda. Men icke nog dermed, utan
det till utlåtande af Högsta Domstolen remitterade förslaget har äfven
sökt att i den svenska privaträtten införa ett nytt rättsinstitut under
den i rubriken till förberörde kapitel i förslaget begagnade benämningen
sjöpanträtt. Allt hittills har den svenska rätten för panträtt i lös egendom
(hvartill fartyg, frakt och inlastadt gods måste räknas) fordrat, att
panträttsinnehafvaren skall hafva pantföremålet i sin faktiska besittning
eller åtminstone i ett dermed analogt förhållande. Och då fordringsegaren
icke kan, i de allra flesta fall, bringa fartyg under sin värjo,
har icke heller allmänna lagen hittills velat tillerkänna åt innehafvare
af sjöfordringar någon panträtt i egentlig mening, utan endast en förmånsrätt
till betalning vid konkurrens med andre borgenärer, framför
desse, utur fartyg och gods. Men om det är, såsom det antydes i förslagets
motiver, nödvändigt för beredande af vidsträcktare kredit åt idkare
af sjöfartsnäring att, i likhet med förhållandet i åtskilliga främmande
staters sjölagar, i vår sjölagstiftning äfven införa förutnämnde
nya rättsinstitut, torde öfver allt i ifrågavai’ande 11 kapitel, och icke
blott i kapitlets rubrik, benämningen sjöpant böra användas. Sker

detta, skall det blifva klart att här är fråga om ett för sjörätten egendomligt
förhållande, hvilket afviker från hvad den allmänna lagen förstår
med pant. Uppenbart blifver ock att det är genom en juridisk
fiktion, som lagstiftaren i sådant fall åt sjöfordringar velat tillägga en
sakrätt i lös egendom utan att fordringsrättens innehafvare behöfver
hafva föremålet för panträtten under sitt faktiska herravälde. Om benämningen
sjöpant varder begagnad i 268 § och följande §§, bringas
äfvenledes den svenska lagtexten i närmaste öfverensstämmelse med
den norsk-danska texten till motsvarande §§ i det norsk-danska förslaget
till sjölag, hvilket ock, utan tvifvel, vore en fördel, enär hufvudsakliga
ändamålet med ifrågavarande lagförslag angifvits vara att ställa
den svenska sjölagen så lika som möjligt med de för Norge och Danmark
gällande sjörätter.

269 §.

Justitieråden Wretman, östergren och Skärm ansågo orden i fjerde
momentet: »äfven om redaren, efter ty i 9 och 10 §§ sägs, är personligen
ansvarig för sådan fordrans betalning», såsom obehöfliga, böra
utgå, desto hellre som,''derest de vid 9 och 10 §§ gjorda anmärkningar
vunne afseende, nämnde §§ icke komrne att innefatta något stadgande
i förevarande hänseende.

Justitierådet Olivecrona åberopade hvad han vid nästföregående §
yttrat i anledning af benämningen panträtt, som han ansåg böra utbytas
mot ordet sjöpanträtt. I öfrigt instämde Justitierådet i hvad här
ofvan blifvit vid fjerde momentet anmärkt.

271 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Anledning synes mig icke förefinnas
att i det afseende, hvarom här är fråga, göra åtskilnad emellan
ersättning, som utgår på grund af försäkring, och sådan ersättning,
som omformäles i första stycket; hvarföre jag anser andra stycket i
denna § böra utgå.

274 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
anmärkte, att då en fri vi Ilig öfverlåtelse af fartyget icke medförde
rubbning af panträtten, giltig rättsgrund saknades för här gifna bestämmelse,
hvilken icke heller hade någon motsvarighet i sjölagen; i
följd hvaraf hemstäldes, att §:n måtte utgå.

275 §.

Justitieråden Wretrnan, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
erinrade, att, derest, på sätt blifvit hemstäldt, 274 § komme att utgå,
den här lemnade hänvisning till nämnda § borde bortfalla.

276 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Glimstedt
och Skärm yttrade, att då den förutsättning, hvarunder här gifna föreskrift
skulle ega tillämpning, syntes vara bättre uttryckt i den norskdanska
texten, hemstäldes, att den svenska texten i denna del måtte
bringas till närmare öfverensstämmelse med den förstnämnda.

277 §.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Östergren instämde,
yttrade: Ersättning, som omförmäles i 122 §, 125 § första
stycket, 126 § andra stycket och 139 § tredje stycket, är alldeles likartad
med ersättningen för öfverliggedagar och synes derföre hafva
bort i det afseende, hvarom här är fråga, ställas lika med sistnämnda
ersättning.

Justitierådet Olivecrona lemnade denna § utan annan anmärkning,
än att, enligt hans åsigt, ordet panträtt borde mot sjöpanträtt utbytas,
hvarigenom äfven likhet med norsk-danska texten skulle vinnas.

278 §.

Justitieråden Olivecrona, Östergren och Skärm yttrade, att då lagen
icke borde förutsätta, att, när befälhafvare!! under resa föryttrade gods
för anskaffande af medel till nödiga utgifters bestridande, försäljningen
skedde på kredit eller mer såldes, än behofvet kräfde, ansåges orden:
»men borgenären — — — utestår ogulden)) böra utgå.

Justitierådet Olivecrona åberopade i öfrigt hvad han vid 268 §
yttrat såsom grund för användningen af ordet sjöpanträtt i stället för
panträtt.

279 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: I likhet med hvad jag anfört vid
271 §, anser jag senare punkten i denna § böra utgå.

281 §.

Justitieråden Olivecrona, Östergren och Stearin ansågo orden »der
samma värde visas icke hafva lemnat tillgång- till fordringens fulla gäldande»,
såsom öfverflödiga, böra uteslutas.

Justitierådet Wretman ansåg stadgandet om personlig ansvarighet
för den, som mottoge varor med kännedom att de häftade för fordran,
böra utgå, enär dels på befälhafvarens ansvar hvilade att ej utlemna
godset, innan den gäld, som derå häftade, blifvit gulden, dels ock det
ifrågavarande stadgandet i många händelser blott kunde gifva anledning
till tvister för att söka öfvertyga en lastemottagare om sådan
kännedom, som nu vore i fråga, dervid jemväl kunde uppstå tvifvel
om den grad af visshet lastemottagaren borde ega för att kunna till
ansvarighet för gälden bindas.

282 §.

Justitieråden Olivecrona, Östergren och Skärm anmärkte beträffande
första stycket, att då borgenären ej borde ega att, utan skälig anledning,
med förbigående af den pant, gäldenären anvisade, uttaga skuldbeloppet
ur eu annan, ansåges stadgandet endast böra innehålla att en
hvar af panterna häftar för gäldens hela belopp.

Vidkommande andra stycket ansågs det icke vara nödigt att för
lösning af de tvistefrågor, som i der angifna fall kunde, uppkomma,
meddela särskilda lagbestämmelser, utan borde det öfverlemnas åt domstolarne
att med ledning af allmänna rättsgrunder bedöma dessa frågor;
i följd hvaraf hemstäldes, att andra stycket måtte utgå.

Justitierådet Olivecrona åberopade derjemte hvad han förut anmärkt
angående användningen af ordet panträtt, der i stället benämningen
sjöpanträtt borde begagnas.

Justitierådet Wretman instämde i hvad beträffande första stycket
blifvit anmärkt.

284 §.

Justitierådet Norberg ansåg sig endast — beträffande preskription
af fordringar, för hvilka gäldenären häftade allenast med fartyg, frakt
eller inlastadt gods — böra erinra, att stadgandet i fråga om de till
femte kategorien hörande, eller »öfriga fordringar» förutsatte, att viss
förfallotid vore bestämd ; men då detta ej torde kunna tagas för gifvet

under alla förhållanden, hemstäldes, huruvida ej vid berörde stadgande
borde fogas sådant tillägg att, der viss förfallotid ej egde rum, preskriptionstiden
konnne att räknas från fordringens tillkomst.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm, med erinran
hurusom, af uppenbart misstag, i §:ns början ordet »borgenär» influtit
i stället för »gäldenär», anmärkte, att det syntes leda till allt för stor
osäkerhet, om, på sätt här beträffande ersättningsfordran i visst fall
stadgades, preskriptionstiden skulle räknas från den dag, då den, som
lidit skadan, derom fått kunskap; och då beträffande ersättningsanspråk
för bortkommet eller skadadt gods preskriptionstiden utan olägenhet
torde kunna bestämmas till ett år efter lossningens afslutande, äfven
när denna icke egt rum i bestämmelseorten, samt beträffande öfriga
skadeståndsanspråk med undantag af sådant, som härledde sig från
ombordläggning, nämnda tid lämpligen kunde sättas till ett år efter
det fordringen uppkom, hemstäldes att §:ns stadgande!! måtte i angifna
syfte ändras.

Vidare anmärktes, att då det kunde inträffa att för gäld, hvarför
redare eller lastegare stode i ansvar allenast med fartyg, frakt eller
inlastadt gods, annan vore personligen betalningsskyldig, det syntes
böra tydligen utmärkas, huruvida jemväl sistnämnda gäldenär betalningsskyldighet
upphörde med utgången af här utsatta preskriptionstider.

Justitierådet Olivecrona åberopade i öfrigt hvad han vid 278 §
anfört.

Justitierådet Glimstedt anförde: Då affattningen af denna § (fordran,
för hvilken borgenär häftar) är uppenbart origtig, anser jag mig
för närvarande hindrad att ingå i granskning af denna § i vidare mån
än i fråga om de föreslagna begynnelsetermiuerna, i hvilket afseende
jag biträder hvad här ofvan derom är yttradt.

Tolfte kapitlet.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren, Skärm och
Norberg anmärkte, att då strafflagen i 2 kapitlet utsatte de mått af
böter, fängelse eller straffarbete, som i allmänhet finge för brott ådömas,
det syntes obehöfligt att här utsätta straffmåttet för de fall, då
det i allmänna lagen bestämda högsta eller lägsta straffmått borde användas,
utan kunde lämpligen i sådant fall endast straffarten utsättas
samt beträffande straffmåttet lemnas en allmän hänvisning till strafflagen,
sådan t. ex. 12 § strafflagen för krigsmagten innehölle.

Vidare och då det ansågs endast af särskild anledning böra ifrågakomma
att, beträffande lägsta bötesbeloppet, afvika från hvad strafflagen
2 kap. 8 § i sådant afseende bestämde, men någon sådan anledning
icke kunde åberopas för de i 285, 286, 287, 288, 289 och 290 §§,
292 § andra stycket, 293, 295, 297, 298, 299, 300, 304 och 309 §§
innefattade afvikelse!'' från nämnda bestämmelse, hemstäldes att samtliga
dessa §§ måtte ändras i nyss angifna syfte.

Justitierådet Glimstedt ansåg sig böra fästa uppmärksamheten derå,
huruvida icke det kunde anses nödigt att i detta kapitel blefve, efter
föredömet i 31 § i strafflagen för krigsmagten, intaget ett allmänt
stadgande för de fall, då en handling innefattade brott både emot denna
och emot annan lag; och kunde, derest sådant stadgande blefve meddeladt,
den vid straffbestämmelserna i 289 §, 290 § första stycket och
292 § första stycket fogade restriktionen: »der ej gerningen efter allmän
lag bör beläggas med strängare straff» ur förslaget utgå.

286 §.

Justitierådet Glimstedt anmärkte, att hänvisning här lämpligen
borde ske till 29 § i stället för till 47 §; samt hemstälde, huruvida
icke, derest här åsyftas att med straff belägga jemväl underlåtenhet i
afseende å allenast endera af här omförmälda handlingar, någon ändring
i redaktionen må vara erforderlig.

287 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och
Norberg anmärkte, beträffande första stycket, dels att högsta bötesbeloppet
för den i första punkten omförmälda förseelse icke syntes
böra sättas högre än 291 § sjölagen bestämde eller tvåhundra kronor,
dels ock att'' den i andra punkten omhandlade förbrytelse syntes böra
likställas med det brott, som afsåges i strafflagen 22 kap. 2 § femte
momentet, i följd hvaraf straffet lämpligen kunde stadgas i öfverensstämmelse
med hvad för sist sagde brott vore bestämdt.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm tilläde:
Det torde derjemte tydligare böra uttryckas, att alla de befälhafvarens
åtgärder, som här afsåges, skulle vara företagna i sviklig afsigt, honom
eller annan till nytta eller annan till skada. En eljest i dagboken uppsåtligen
gjord origtig anteckning, derigenom någons rätt ej förnärmats,
torde ej böra falla under straffbestämmelsen i denna punkt.

289 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och
Norberg yttrade, att då förbrytelse af den i första stycket omförmälda
beskaffenhet kunde, der den vore af svårare art, komma att efter allmän
lag straffas med fängelse, det syntes obeböfligt att här stadga
annat straff å samma förbrytelse än böter; och erinrades i sammanhang
härmed att, derest bestämmelsen om fängelsestraff för ifrågavarande
slag af förbrytelser utginge samt sålunda de i första och andra
styckena omförmälda brott komme’ att beläggas med enahanda straff,
båda dessa stycken lämpligen kunde sammanföras till ett.

290 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och
Norberg yttrade, att då den i första stycket omförmälda oredlighet närmast
kunde likställas med trolöshet mot hufvudman, borde straffet för
nämnda oredlighet lämpligen bestämmas genom hänvisning till 22 kap.
14 § strafflagen, dock med förbehåll för de fall, då brottet enligt allmän
lag borde beläggas med strängare straff.

Beträffande andra stycket yttrade Justitieråden Wretman, Olivecrona,
Svedelius, östergren och Skärm att, då der omförmälda förfarande syntes
böra hänföras till försummelse af den art första stycket afsåge,
och sålunda falla under den i samma stycke gifna straffbestämmelse,
Justitieråden funno andra stycket böra utgå.

Justitierådet Glimstedt anförde: Det synes något oegentligt att,
på sätt som medelst redaktionen i denna § skett, i afseende å straffbarhet
ställa grof försummelse i fullkomlig paritet med uppsåtlig oredlighet.

292 §.

Justitieråden Wretman, Svedelius, Skärm och Norberg hemstälde,
beträffande första stycket, att, då det syntes svårligen kunna med
säkerhet afgöras, när befälhafvare borde anses stå i begrepp att gå
till sjös, straffbestämmelsen måtte inskränkas till att afse allenast det
fall, att befälhafvaren verkligen gått till sjös med fartyg i sådant skick,
som här omförmäldes.

Justitieråden Olivecrona, Östergren och Glimstedt yttrade: I första
stycket af denna § föreslås straff ej allenast för det fall, att befäl -

häfvare under omständigheter, som här afses, gått till sjös utan äfven
för det fall, att han under enahanda omständigheter varit i begrepp att
gå till sjös; men skäl synes icke förefinnas att stadga straff för uppsåt,
som ej kommer till fullbordan, än mindre att sätta sådant straff lika
högt som för den fullbordade handlingen.

Vidkommande andra stycket anmärkte Justitieråden Wretman,
Svedelius och Skärm, att der omförmälda försummelse icke syntes böra
beläggas med straff i annat fall, än när deraf kunde anses uppkomma
fara för fartyg, last eller ombord varande personer; i hvilket syfte bestämmelsen
alltså borde ändras.

293 §.

Justitieråden Wretman, Svedelius och Norberg ansågo syftet med
denna § föranleda dertill, att orden »på annat sätt än i 292 § sägs»
uteslutas, men vid straffbestämmelsen i stället fogas undantag för det
fall att befälhafvarens förhållande är af beskaffenhet att enligt annat
lagrum svårare straff'' derå bör följa.

Justitierådet Skärm anmärkte att jemväl i denna § borde göras
förbehåll för de fall, då tillämpning af allmän lag föranledde strängare
straff än här vore utsatt.

296 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och
Norberg ansågo här omförmälda påföljd icke i något fall böra ådömas,
utan att brottet vore begånget under synnerligen försvårande omständigheter;
i öfverensstämmelse hvarmed alltså §:n borde ändras.

298 och 299 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och
Norberg ansågo samtliga straffbestämmelser för rymningsbrot-t böra
upptagas i en §, då andra punkten af 298 § lämpligen kunde utgå
och bestämmelsen i tredje punkten af 299 § komma att gälla om rymningsbrott
i allmänhet.

303 §.

Justitierådet Norberg med hvilken Justitierådet Skärm instämde,
yttrade: Den omständighet,.att uppgiften om fartygets bristande sjö -

värdighet saknat rimlig grund, utesluter ingalunda möjligheten att sjöman,
som deltagit i att påkalla besigtning till utrönande af rätta förhållandet,
dervid varit i god tro. Har han saknat »skälig anledning»
dertill, blifver han i allt fall enligt 87 § skyldig ersätta all genom
besigtniugen orsakad kostnad och förlust. Men att den godtrogne,
som handlat med ett slags stöd af innehållet i sistnämnda § och dervid
tilläfventyrs varit förledd af annan persons uppgift, hvilken vid
derefter företagen besigtning befinnes sakna rimlig grund, skall derför
kunna dömas så strängt som till fängelse, synes mig vara hvarken
nödigt eller billigt ; hvadan jag hemställer, om icke §:n bör undergå
sådan ändring, att straffet för sjöman, som påkallat besigtniugen, bestämmes
till böter eller, der han handlat mot bättre vetande, till
fängelse.

305 §.

Justitieråd en Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och
Norberg yttrade, att ehuruväl det läge i sakens natur att, när sjöman
förgått sig mot befälhafvaren på sätt här omförmäldes, det borde såsom
eu synnerligt förmildrande omständighet komma i betraktande och
föranleda straffets nedsättande, om befälhafvaren å sin sida låtit något
otillbörligt beteende komma sig till last, sådant likväl icke kunde betaga
gerningen dess egenskap af särskildt brott. På grund häraf och
då jemväl annorledes kunde förekomma omständigheter, hvilka, skäligen
betingade eu nedsättning af här bestämda straff, hemstäldes att
andra punkten måtte utgå men i stället stadgas att, der omständigheterna
äro synnerligen mildrande, straffet må sättas till böter.

306 §.

Högsta. Domstolens samtliga ledamöter erinrade att här borde nämnas
jemväl det fall, att myteriet afsåge att å befälhafvaren hämnas för
någon dess åtgärd i tjensten.

Beträffande straffet för myteri ansågo Justitieråden Wretman,
Olivecrona, Skärm och Norberg minsta tid af fängelse eller straffarbete
icke böra i det fall, första stycket omförmälde, samt icke heller så vidt
anginge deltagare i myteriet, i det fall, andra stycket afsåge, sättas högre,
än 2 kap. 5 och 6 §§ strafflagen utmärkte.

307 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren, Skärm och

Norberg hemstälde, att denna § måtte utgå, då stadgandet, så vidt det
innefattade att här omförmälda förhållande borde verka till mildring
i straffet, vore obehöflig^ men så vidt det innebära, att straffet, kunde
nedsättas under det i 304 och 306 §§ bestämda straffmått eller ock
alldeles bortfalla, icke syntes vara grundadt på tillräckliga skäl samt
kunde medföra våda för disciplinens upprätthållande.

308 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och
Norberg ansågo skäl saknas att beträffande styrman eller maskinist använda
den särskilda påföljd, andra punkten omförmälde; i följd hvaraf
hemstäldes, att nämnda punkt måtte utgå.

309 §.

Justitierådet Norberg, med hvilken Justitierådet. Svedelius instämde,
yttrade: I fråga om latituden af det här alternativt stadgade bötesstraff
anser jag anledning ej förefinnas till annan inskränkning, jemväl
beträffande högsta bot, än den i allmänhet enligt 2 kap. 8 § strafflagen
gällande.

313 §.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter erinrade att bland de brott,
hvilka undantoges från allmänt åtal, borde nämnas jemväl det i 301
§ omförmälda.

316 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Olivecrona och
östergren instämde, yttrade: Då mål angående klander af dispache väl
icke kunna förekomma vid rådstufvurätterna i en de! inuti landet belägna
städer, t. ex. Borås, Skara, Falköping, Eksjö m. fl., synes föreskriften
om utseende af särskilde i handel och sjöfart kunnige män att
såsom ledamöter i rådstufvurätten i dispachemål deltaga ej böra, såsom
i förslaget afses, gälla för alla städer, utan inskränkas till dem,
der sådana mål kunna förekomma.

Justitierådet Östergren, med hvilken Justitierådet Olivecrona förenade
sig, anförde vidare: Att de dömandes antal för ifrågavarande mål
fördubblas synes mig icke vara behöfligt. Jag hemställer derföre om

sådan ändring af §:n att endast två sakkunniga ledamöter skola tillkallas,
genom hvilken ändring kostnaden för parter minskades och
paria vota i många fall undvekes.

I §:ns sista stycke torde böra angifvas den grund, rätten har att
följa vid bedömandet af frågan, om ersättning skall gäldas af endera
parten eller af parterna gemensamt.

317 §.

Justitierådet Norberg ansåg hvad denna § innehåller ej föranleda
annan anmärkning, än att något stadgande om ersättning till sjönämndens
ledamöter icke syntes böra inflyta i sjölagen.

Justitierådet Skärm anförde: Den särskilda sakkunskap, förslaget
velat tillföra den myndighet, som skulle ega upptaga sjöförklaringar
och verkställa undersökning angående inträffade sjöolyckor, torde väl
vara önskvärd. Men sådan sakkunskap lärer vara lika mycket, om ej
mera behöflig för den domstol, som slutligen har att döma i dylika
mål, och anser man ej nödigt att förse domstolen med särskild! sakkunnigt
element, torde näppeligen behöfvas att för erhållande af sådant
vid den preliminära undersökningen inrätta en särskild institution.
Införandet af en sådan myndighet, hvilken skulle ega ej blott rätt att
på ed afhöra vittnen, utan äfven en viss pröfnings- och beslutanderätt,
torde dessutom kräfva åtskilliga i förslaget saknade bestämmelser om
jäf för nämndens ledamöter, huru beslut inom nämnden skulle fattas,
huru samma beslut skulle få öfverklagas m. m. Det synes mig likväl,
om man anser särskild sakkunskap utöfver den, som hos rådstufvurätten
kan förutsättas, erforderlig för upptagande af sjöförklaringar
och verkställande af undersökningar om sjöolyckor, som ändamålet
skulle kunna vinnas på ett enklare och med förhandenvarande förhållanden
mera öfverensstämmande sätt, om dessa förrättningar, såsom
hittills, öfverlemnades åt rådstufvurätten förstärkt såsom i 31G §
för handläggning af dispachemål föreskrifves. På grund häraf synes
mig hela 317 § böra ur förslaget utgå och förslaget i följd deraf böra
omarbetas i de delar, som afse sjönämnden.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Olivecrona instämde,
yttrade: Om än i sjörättsmål mera än i åtskilliga andra, der
speciallag tillämpas, sakkunnighet hos domstolen finge anses nödig,
torde detta behof, som i afseende å dispachemålen är afsedt att tillgodoses
genom underdomstolens förstärkning med sakkunnige ledamöter,
i öfrigt icke kunna komma att i någon eller åtminstone icke
i någon väsentlig mån tillfredsställande fyllas allenast genom en in -

stitution, deri väl fackkunskap vore inrymd, men hvars uppgift vore
inskränkt till upptagande af sjöförklaringar och verkställande af undersökning
angående sjöolyckor, d. v. s. att hålla förberedande undersökning
till underlag för eventuel framtida rättegång.

Fördelen af en sådan undersökning, förrättad med fullständighet
af sakkunnige personer, må väl gerna medgifvas; men ett tillfredsställande
resultat i rättegången kommer dock närmast att bero på förhandlingen
inför rätta, och derest denna förhandling, vare sig af domarens
brist på fackkunskap eller af annan anledning, icke föres med
erforderlig insigt och omsorg, torde förundersökningen hafva gagnat
till föga.

Då jag således ej kan finna någon egentlig fördel ensamt genom
förslaget att allenast i den myndighet, som skulle hålla förundersökningen,
inrymma fackkunskap,

då i allt fall samma ändamål skulle kunna på ett enklare sätt
vinnas genom att, på sätt som föreslås i afseende å dispachemål, förstärka
domstolen medelst insättande af sakkunnige män;

då således ej synes skäl att för nämnda ändamål tillskapa någon
särskild myndighet;

och då härtill kommer att inrättande af sådan myndighet, den
der synes afsedd endast för vissa större sjöstäder, skulle vålla nu ej
befintliga svårigheter vid de tillfällen, då fartyg befunne sig på ort
mer eller mindre aflägsen från sådan stad,

anser jag förslaget i hvad afser inrättande af sjönämnd och dermed
sammanhängande frågor icke kunna tillstyrkas.

I sammanhang härmed bör ock anmärkas hurusom i förslaget
saknas åtskilliga bestämmelser, som för institutionens genomförande
vore erforderliga, såsom angående jäf emot ledamöterne, sättet för besluts
fattande inom nämnden, befogenhet att fälla till förelagda viten
och ordning för öfverklagande af nämndens beslut.

Justitieråden Wretman, Svedelius och Östergren yttrade, att Justitieråden
funne inrättandet af eu särskild myndighet för här afsedda
ändamål icke vara behöfligt eller förenadt med någon verklig fördel
men deremot egnadt att föranleda väsentliga olägenheter. Den föreslagna
organisationen af »sjönämnden» vore, på sätt redan blifvit anmärkt,
behäftad med väsentliga brister, hvilka svårligen kunde på ett
fullt tillfredsställande sätt afhjelpas. Härtill komme att för sjöfarten
det vore af högsta vigt att tillfälle vore beredt att i förekommande
fall få utan tidsutdrägt afgifva sjöförklaring, men att detta behof svårligen
kunde genom den föreslagna anordningen blifva behörigen tillgodosedt;
ty ehuruväl förslaget icke bestämde i hvilka eller huru många

städer sjönämnd borde upprättas, förutsatte motiven att sådan nämnd
borde inrättas endast i vissa större sjöstäder, och det syntes sålunda
uppenbart att förslagets antagande komme att föranleda en betydlig
inskränkning af antalet platser, der sjöförklaring kunde afgifvas. Vid
sådant förhållande funne sig Justitieråden böra afstyrka förslaget i
denna del, och detta desto hellre som enligt Justitierådeus tanke det
ingalunda vore ådagalagdt, att rådstufvurätterne saknade förmåga att
behörigen handlägga dessa ärenden. Kunde emellertid det anses behöfligt
att i förevarande fall anlita biträde af särskilt sakkunnige,
vore efter Justitierådens omdöme det vida bättre att för ändamålet
upptaga särskilda bisittare i rätten än att införa nu föreslagna anordning.
På grund af hvad sålunda anförts hemstäldes, att denna § måtte
utgå samt förslaget i följd deraf omarbetas i de delar, hvilka förutsatte
sjönämnden såsom den myndighet, inför hvilken sjöförklaring borde
afgifvas.

318 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg
åberopade, beträffande redaktionen af andra stycket, hvad i sådant afseende
anmärkts vid 11 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm erinrade,
att sista orden i första stycket: »gånge tvisten till den rådstufvurätt,
som är närmast,» ej med nödig tydlighet utmärkte hvilken rådstufvurätt,
som åsyftas, huruvida den, som är närmast svarandens hemvist
eller den, som är närmast den ort, der fartyget finnes, eller om hvilken
som helst af dessa rådstufvurätter är behörig. Redaktionen syntes böra
härutinnan förtydligas.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Till tvistemål i'' egentlig mening
torde ej kunna hänföras mål, deri fråga är om ersättning för skada,
som vållats genom gerning, hvilken är belagd med kriminelt ansvar;
men af motiven till detta förslag, jemförda med ordalydelsen i 302 §
sjölagen, föranledes den uppfattning, att uttrycket tvistemål i förslaget
är taget i vidsträcktare betydelse, så att detsamma är afsedt att omfatta
anspråk på skadestånd jemväl i det fall att skadan är vållad genom
gerning, derå ansvar kan följa. Följaktligen synes nödigt att
närmare bestämma de mål, som i förevarande § afses.

323 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm
yttrade, beträffande andra stycket, att det icke syntes vara af något

verkligt behof påkalladt att i fråga om Överklagande af dispache afvika
från den eljest i lagstiftningen antagna grundsats att den för klagans
anhängiggörande bestämda frist vore ovilkorlig och icke finge
utsträckas på grund af inträffadt förfall för den, som ville klaga,

Justitieråden Olivecrona och Skärm ansågo, med hänsyn till hvad
sålunda blifvit anmärkt, ifrågavarande stycke endast böra innehålla,
att, der dispache ej öfverklagats i förut bestämd ordning, dispachen,
såsom laga kraftvunnen, komme att lända till efterrättelse.

Justitierådet Glimstedt tilläde: Derest, såsom här föreslås, den,
emot hvilken talan genom klander å dispache kan varda rigtad, skall
vara skyldig att proprio motu å inställelsedagen infinna sig vid domstolen,
vill synas att tillfälle borde beredas honom att kunna på förhand
förskaffa sig kännedom, huruvida klander kommer att anställas
eller icke, på det han må kunna undgå att inställa sig i fall då klander
ej varder anfördt; hvarföre väl icke vore olämpligt att såsom vilkor
för rätt till klander emot dispache stadgades skyldighet att någon tid
före inställelsedagen anmäla det tillernade klandret vare sig hos dispachören
eller hos domstolen eller dess ordförande.

325 §.

Justitieråden Wretman, Svedelius och Norberg lemnade §:n utan
annan anmärkning än att, då här syntes böra uttryckas att, i händelse
dispache vore ofullständig, domstolen ej behöfde återförvisa ärendet i
dess helhet till ny handläggning af dispachören med iakttagande af
derför gällande föreskrifter, utan kunde, efter inhemtande af dispachörens
yttrande, fortsätta med sakens behandling, redaktionen borde till
utmärkande häraf något jemkas.

Justitieråden Olivecrona, Östergren och Skärm yttrade, att här
gifna föreskrift, som hemtats från 314 § sjölagen, icke syntes erforderlig,
derest, på sätt nu föreslagits, dispachemål komme att handläggas
af domstol, hvars befogenhet att, i fall af behof, från dispachör
infordra utlåtande icke syntes kunna ifrågasättas; i följd hvaraf hemstäldes
att §:n måtte utgå.

327 §.

Justitierådet Norberg yttrade: Sjönämndens uppgift skall enligt
317 § i förslaget vara att upptaga sjöförklaringar och verkställa undersökning
angående inträffade olyckor till sjös. Då jag för min de]

lemnat föreskrifterna i nämnda § angående sjönämndens sammansättning
o.ch dess ändamål utan hufvudsaklig anmärkning, har det varit
under förutsättning, att hvad lagen vidare komme att innehålla rörande
de till nämndens åtgärd hörande ämnen läte bringa sig i öfverensstämmelse
så väl med en vigtig uppfattning af den nämnden förelagda
uppgift, som ock med den nya institutionens ställning, bedömd enligt
de allmänna grundsatserna för svensk rättegångsordning.

Att den undersökning, som sjönämnden, på sätt nyss sades, har
att verkställa och hvaraf sjöförklarings upptagande endast utgör ett
moment, icke kan i något hänseende erhålla den fullständighet och
afgörande giltighet, som bör tillhöra en inför domstol i vederbörande
sakegares närvaro åvägabragt och af domstolen med begagnande af
dess lagliga befogenhet ledd utredning, det ligger i öppen dag och
tinnes äfven i förslagets motiv på mer än ett ställe antydt genom
erinringar om sjönämndens jemförlighet med polismyndighet och om
likheten mellan dess förfarande och polisförhöret. Denna synpunkt
tror jag böra bibehållas. Sjönämndens undersökning skall alltså vara
förberedande. Den skall, utan att innefatta något bedömande af parters
rätt eller pligt, tjena till att inom kortaste tid och med minsta omgång
konstatera hufvudsakliga fakta äfvensom befintligheten af den bevisning,
som i den föreliggande frågan må vara att tillgå, samt följaktligen utgöra
en grundval icke för domarens pröfning, utan för den handläggning
af frågan, på hvilken i händelse af rättegång domarens pröfning
skall grundas.

Tager man från ofvannämnda synpunkt i betraktande förevarande
§:s bestämmelser om befälhavarens och »vittnenas» hörande på ed inför
sjönämnden, synas mig dessa bestämmelser möta allvarliga betänkligheter.
Sådan edgång skall enligt förslaget ega rum, der ej laga
hinder finnes mota. Men redan den omständighet att sjönämnden icke
är någon domstol synes mig i detta afseende böra innefatta laga hinder.
Att ledamöterne skola hafva gått domareed är icke ifrågasatt.
Stadgandet förutsätter likväl, att nämnden skall angående laga vittuesjäf
ingå i pröfning och gifva beslut, som måste kunna i domstolsväg
öfverklagas, ehuru förslaget icke innehåller någon antydan i sistnämnda
afseende. Hvad angår verkan af den sålunda åstadkomna bevisning,
torde vid slutlig pröfning af målet denna verkan befinnas tvifvelaktig,
men i allt fall lära de inför sjönämnden gångna ederna och aflagda
vittnesmålen icke lagligen kunna tillmätas samma vitsord som om de
afgifvit.s vid domstol. Då nu hvarken ändamålet med det förhör, som
hålles inför sjönämnden, med någon nödvändighet kräfver, att der lemnade
uppgifter och inhemtade upplysningar beedigas, ej heller den

nämnden tillkommande befogenhet, hvilken ej lämpligen lärer kunna
utsträckas utöfver polismyndighets i brottmål, synes medgifva, att vittnesmål
med laga verkan der afläggas, anser jag giltig grund saknas för
bibehållande af förslagets föreskrift i detta hänseende. Beträffande särskild!
den ed, hvarmed, enligt förslaget, befälhafvare!! skall bekräfta
rigtigheten af sina uppgifter i sjöförklaringen, är att märka att, då
nämnda förklaring i vanliga fall angifver befälhafvare^ ställning såsom
part i eu blifvande rättegång, så innebär ifrågavarande stadgande i
sjelfva verket ett medgifvande för part att på förhand med ed fästa
rigtigheten af de uppgifna förhållanden, på hvilka han stöder sin talan.
Samma stadgande finnes i nu gällande sjölag —- dock att edgången
der sker inför domstol — men är eljest främmande för svensk rättegångslagstiftning
och enligt mitt omdöme jemväl för de grunder, på
hvilka denna är byggd. Till dessa grunder hör att parts ed är afgörande
för sakens utgång, så vidt den beror på det beedigade förhållandet,
och med dessa grunder är icke förenligt, att parterna å ömse
sidor kunna med ed hvar för sig styrka.sins emellan alldeles stridiga
uppgifter, hvilket enligt förslaget desto lättare kan inträffa, som intet
hindrar, att exempelvis efter en sjöolycka, förorsakad af sammanstötning
mellan två fartyg, de båda befälhafvarne anmäla sig till sjöförklarings
afgifvande inför sjönämnder å skilda orter. Att någon fördel
i sanningens intresse härigenom icke vinnes är lika tydligt, som att
edens helgd måste derpå blifva lidande.

Ett ökadt stöd för nu framstälda betänkligheter finner jag i det
förhållande, som framgår af en sammanställning mellan förslaget i
denna del och 13 kap. strafflagen. I ftämnda kapitel, hvilket innehåller
bestämmelserna om straff för mened, handlar 1 § om den, som
emot bättre vetande burit falskt vittnesbörd eller eljest afgifvit falsk
utsaga, och det vittnesbörd eller den utsaga med laga edgång inför
domstol eller annorstädes efter domstols förordnande bekräftat; och i de
följande §§ af samma kap. finnes efter min uppfattning intet, som angifver
att lagen med straff belägger på ed falskeligen angifvet vittnesmål
eller utsaga i annat fall, än då det skett inför rätta. Men, såsom
ofvan erinrats, sjönämnd kan icke anses för domstol. Om det alltså
måste antagas, att med det ifrågavarande stadgandet skulle i lagen införas
ett slag af edgång — för parter så väl som för vittnen — hvarå
eljest gällande bestämmelser om parts och vittneseds betydelse och
verkan icke vore tillämpliga, synes mig detta innebära en icke tillrådlig
utsträckning af edens bruk inom vår processordning.

På grund af det nu anförda hemställer jag, att hvad förslaget innehåller
derom, att befälhafvaren och öfriga inkallade personer böra inför

sjönämnden med ed fästa sina vid sjöförklaringen gjorda uppgifter
måtte varda uteslutet.

Justitierådet Skärm anförde: Förslaget vill åt sjöförklaringens
upptagande gifva karakteren af en polisundersökning, dervid den myndighet,
som har att sjöförklaringen upptaga, skulle ega att genom
lämpliga frågor söka erhålla säker upplysning om hvad hvar och en
verkligen erfarit, hvilka frågor det således skulle åligga befälhafvaren
och besättningen att besvara. Då det vid ganska många, om ej de
flesta sjöolyckor, lärer kunna blifva fråga huruvida de ej i någon mån
föranledts genom felaktigt förfarande af befälhafvaren eller besättningen,
skulle dessa således komma att afgifva berättelse i egen sak, af
hvars utgång de uppenbart kunde vänta nytta eller skada. I alla händelser
lärer vid sjöförklaringens afgifvande det vara svårt, om ej omöjligt,
Pa förhand bedöma, huruvida ej de afgifna berättelserna kunna
komma att inverka på den hörda personens rätt. Vid sådant förhållande
synes mig i hög grad olämpligt och alldeles icke med gällande
lagstadganden om jäf mot vittnen eller om edgång af part öfverensstämmande
att fordra de afgifna berättelsernas bekräftande med ed.
Skulle, såsom förslaget afser, eden afläggas inför sjönämnden, som icke
torde kunna anses såsom domstol, synes tvifvelaktigt, huruvida vid
missbruk af eden stadgandena i 13 kap. strafflagen, hvilka afse endast
edgång inför domstol eller efter domstols förordnande, blifva tillämpliga.
Bestämmelsen om edgång synes mig derföre här böra uteslutas.

. Vidkommande föreskriften om berättelsernas edfästande ansåg
Justitiei ådet Svedelius skyldighet att beediga sådan berättelse icke i
någon händelse höra ega rum, enär sadant icke kunde anses förenligt
med behörig hänsyn till de afbörda personernas förhållande till saken;
och då omsorg om edens helgd fordrade att edgång i dessa fall endast
sparsamt användes, ansåg Justitierådet det jemväl böra stadgas att af
pröfning i hvarje särskild! fall finge bero, huruvida edgång lämpligen
borde tillåtas eller icke. ''

Justitieråden Wretman och Olivecrona instämde, vidkommande berättelsernas
edfästande och vittnens hörande, i de af Justitieråden Norberg
och Skärm uttalade betänkligheter.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren och Skärm
anmärkte vidare beträffande första stycket, att det icke syntes böra
vara befälhafvaren betaget att vid afläggande af sjöförklaring hänföra
sig till en skriftlig uppteckning, i följd hvaraf hemstäldes, att ordet
»muntligen!) å andra raden måtte utgå.

I afseende å andra stycket hemstälde Justitieråden Wretman,
Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg, att då förslaget

anvisade sjönämnden att i allmänhet vid sjöförklarings upptagande söka
genom lämpliga frågor erhålla tillförlitliga upplysningar, samt någon
vidare skyldighet för nämnden att bevaka frånvarande sakegares rätt
icke syntes böra ega rum, den i sådant afseende meddelade föreskrift
måtte utgå.

328 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg
hemstälde, att då i vissa fall det kunde vara nödigt att sjönämnden
eller den myndighet, som kommer att verkställa undersökningen, för
åstadkommande af erforderlig utredning, företoge besigtning af fartyg
eller annat föremål, som ej kunde nämnden föreläggas, erforderlig bestämmelse
i sådant afseende måtte här upptagas.

Justitierådet Norberg tilläde: Föreskriften om ersättning till personer,
som af nämnden inkallas till förhör, anser jag böra utgå för att
— om och när lagstadgande varder meddeladt om ersättning till dem,
hvilka på kallelse instält sig för upplysningars afgifvande vid polisförhör
i brottmål — utbytas mot en hänvisning till hvad sålunda är
eller kan varda stadgadt.

329 §.

Justitierådet Norberg yttrade: I enlighet med den uppfattning
jag vid 327 § framstält rörande ändamålet med förhöret inför sjönämnden
anser jag förevarande § lämpligen böra innehålla ett stadgande,
hvarigenom ordförande i sjönämnd tillägges inom området för nämndens
verksamhet samma befogenhet, som tillkommer polismästare eller
annan polismyndighet å den ort, der nämnden finnes.

Justitieråden Olivecrona och Skärm erinrade att, derest den vid
317 och 327 §§ gjorda hemställan bifölles, denna § komme att utgå.

330 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och
Norberg hemstälde, att enär, på sätt vid 42 § anmärkts, det kunde
inträffa att fartyget icke komme att. anlöpa ort, der undersökning kunde
ega rum, andra punkten med afseende på detta förhållande måtte lämpligen
förändras.

331 §.

Justitierådet Skärm anmärkte dels att det syntes böra alltid få
ankomma på konsuln, huruvida lian ansåge behöflig! eller lämpligt att
vid här omförmälda undersökning tillkalla sakkunnige, i följd hvaraf
andra punkten i första stycket borde i sådant syfte ändras, dels ock
att på sätt, som anförts vid 317 §, stadgandet angående ersättning till
de sakkunnige syntes böra utgå.

Justitierådet Norberg biträdde anmärkningen, att stadgandet om
ersättningen till de sakkunnige borde utgå.

335 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och
Norberg yttrade, att om än giltighet icke kunde från kännas de skäl,
som anförts för de s. k. dispachemålens öfverflyttande till domstolarne,
denna öfverflyttning dock vore förenad med betänklighet i det afseende
att derigenom antalet mål, som fullföljdes till högsta instansen — hvilket
antal redan nu vore så stort, som med en skjmdsam handläggning
af inkommande mål i denna instans vore förenligt — komme att antagligen
icke obetydligt ökas. Vid sådant förhållande kunde det icke vara
lämpligt, att, på sätt förslagets föreskrifter beträffande fullföljd af talan
i dessa mål innefattade, väsentligt lätta vilkoren för rätten att
söka Konungen. Funnes det af särskilda skäl nödigt att i fråga om
dessa mål afvika från den vanliga instansordningen och medgifva omedelbar
fullföljd från underrätt till Konungen, borde i allt fall föreskrifterna
i 30 kap. Rättegångsbalken, så vidt de anginge tvistemål, vinna
tillämpning jemväl å förevarande mål; derom alltså föreskrift borde
intagas i denna §.

Justitieråden Svedelius och Norberg hemstälde i öfrigt, huruvida ej,
helst med hänsyn till den föreslagna särskilda ordningen för målens
fullföljande, lagen bör på lämpligt ställe .innehålla föreskrift derom
att rådstufvurätten skall, vid utslags meddelande, tillika lemna fullständig
besvärshänvisning.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Genom 1871 års fattigvårdsförordning
blef en betydande mängd mål från administrativ myndighet
öfverflyttad på Högsta Domstolen; och under senare tider hafva omfattande
lagförslag från Nya Lagberedningen och åtskilliga särskilda
komitéer föranledt, om ej till annat, åtminstone till en tidsödande
granskning inom Högsta Domstolen. Så hafva under 1888 års vinter -

session om 69 sessionsdagar ej mindre än 46 å ena afdelningen inom
domstolen tagits i anspråk för föredragningen af detta lagförslag, och
9 dagar hafva åtgått för andra lagförslag. Häraf bär ock nödvändigtvis
blifvit följden att målen i Högsta Domstolen komma att, i afbidan
på sin föredragningstur, få hvila längre än som med en tillfredsställande
rättsskipning må anses förenligt.

Under sådana förhållanden synes ej vara tillrådligt att vidtaga
åtgärder, -som borde bidraga till förökning i tillströmningen af mål till
Högsta Domstolen; och då såsom en sådan åtgärd måste anses att, på
sätt här föreslås till förmån för parter i dispachemål, låta sådana mål
från rådstufvurätt, med förbigående af hofrätt, direkt och med befrielse
från eljest i civila mål föreskrift^ prestanda hos Kongl. Maj:t
fullföljas, anser jag denna anordning för närvarande icke kunna tillstyrkas.

336 §.

Justitierådet Norberg hemstälde, att vid denna § måtte fogas ett
tillägg i det syfte att beträffande skiljemännen eller deras beslut i öfrigt
gällande lag om skiljemän skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Justitieråden Wretmcin, Olivecrona, Svedelius, östergren, Glimstedt
och Skärm anmärkte, att det syntes bättre öfverensstämma med skiljemannauppdragets
natur, om detta uppdrag lemnades af parterna än
om det meddelades af domstol; och kunde, beträffande antalet skiljemän
och - sättet för deras väljande, lämpligen hänvisas till bestämmelserna i
lagen om skiljemän den 28 Oktober 1887.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Glimstedt och Skärm
hemstälde vidare, att då nyss anförda lag om skiljemän icke egde
tillämpning å annat skiljeförfarande än sådant, som grundade sig å
skiljeaftal, men det syntes lämpligt att nämnda lag i tillämpliga delar
komme att lända till efterrättelse jemväl för här stadgade förfarande,
erforderlig hänvisning i sådant afseende måtte här lemnas.

338 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Vid jemförelse med 315 § angående
första domstol i mål, som skola efter denna lag bedömas, synes
förevarande 338 § angående första domstol i brottmål, som, såsom här
uttryckes, efter denna lag åtalas, icke kunna, oaktadt variationen i

uttryck, anses afse brottmål i vidsträcktare mån än sådana, som skola
efter denna lag bedömas.

Då emellertid synes tvifvelaktigt, huruvida till denna art af mål
må vara att hänföra mål, der, i fråga om gerning, som i denna lag
belägges med visst straff, der ej densamma efter allmän lag bör beläggas
med strängare straff, straffet efter allmän lag måste bestämmas,
så torde, derest omförmälda vilkorliga straffbestämmelse varder i förslaget
bibehållen, erfordras någon bestämmelse till ledning, huruvida i
dylika fall förevarande § skall vara tillämplig eller icke.

Jemväl lärer bestämmelse i afseende å forum vara erforderlig
dels för sådant fall, då en gerning innefattar brott både emot denna
och emot annan lag, dels ock för fall af beskaffenhet, som omförmäles
i 306 § fjerde stycket.

Justitierådet Glimstedt anförde vidare: Efter nu afslutade granskning
framställer sig frågan om någon ny sjölag är af verkligt behof
påkallad eller om åtminstone den föreslagna nya lagen innefattar väsentlig
förbättring i nu gällande lag.

Det förra alternativet i denna fråga synes, om än indirekt, nekande
besvaradt af den svenska komitén, som i sin underdåniga skrifvelse
vid aflemnande af förslaget uttalar såsom sin uppfattning, att det
komitén meddelade uppdrag torde närmast vara föranleda mindre af
behofvet att afhjelpa förefintliga bristfälligheter i gällande sjölagsstiftning,
än af önskan att ytterligare utvidga området för den gemensamma
skandinaviska lagstiftningen; och den mängd af anmärkningar, som
inom Högsta Domstolen blifvit gjorda emot detta förslag men icke
drabba gällande, sjölag, utmärka åtminstone icke att ej åsigterna i
fråga om detta förslags företräde kunna vara delade.

Då nu icke med en sund lagstiftningspolitik är förenligt att utan
visadt behof upphäfva en redan befintlig lag för att utbytas emot eu
annan, som icke afgjordt finnes vara i väsentligaste delar bättre, synes
från svensk rättssynpunkt — den enda, hvarifrån förslaget här inom
Högsta Domstolen är att tagas i betraktande, — icke kunna tillstyrkas
att det granskade förslaget, äfven om flera eller färre af de gjorda
anmärkningarne komine att till någon ändring föranleda, må varda till
lag antaget.

Justitierådet Olivecrona anförde: När 1667 års sjölag, efter att
hafva varit gällande i nära tvenne århundraden, aflöstes af den efter
nutidens fordringar bättre afpassade sjölagen af den 23 Februari 1864,
kände en hvar i sjörättssaker erfaren person, att ett verkligt och stort
behof af en ny, reformerad sjölag blifvit afhulpet. Visserligen har
denna efter mönstret af den tyska sjörätten i många väsentliga delar
utarbetade lag visat sig behäftad med åtskilliga bristfälligheter, hvilka
vid tillämpningen trädt i dagen; men knappt någon anade år 1864 att,
innan ännu 20 år derefter förflutit, fråga skulle uppstå att helt och
hållet omgöra hvad då gjordes. Den af Kongl. Maj:t den 24 November
1882 förordnade komité, hvilken skulle ega att tillsammans med komiterade
från Norge och Danmark afgifva förslag till ny sjölag, synes
sjelf icke hafva ansett att något tvingande behof förefans att för befintliga
brister i den gällande lagen företaga en fullständig omarbetning
af densamma. Detta uttalas äfven oförbehållsamt af komitén, då
den efter fulländadt arbete i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 22 Februari
1887 yttrat »att, om än yrkanden — såsom vid 1882 års riksdag —
framkommit om revision af 1864 års sjölag, har det komitén lemnade
uppdrag likväl närmast föranledts mindre af behofvet att afhjelpa förefintliga
bristfälligheter i gällande sjölagstiftning, än af önskan att ytterligare
utvidga området för . den gemensamma skandinaviska handelslagstiftningen».
Så prisvärd denna önskan än må hafva varit, torde man
dock ega befogenhet betvifla gagnet af ett förfarande, hvarigenom, för
utvidgandet af området för dylik gemensam lagstiftning, den gamla
såsom rigtig erkända regeln uppoffrats, att nemligen icke ändra eller
omskapa bestående lagar utan att verkligt behof rättfärdigar en sådan
åtgärd. Då jag nu, efter slutad granskning af det remitterade förslaget,
sökt att hopsummera det vinstresultat, som genom förslagets upphöjande
till lag möjligen skulle kunna erhållas, hafva dessa tvifvelsmål hos
mig blifvit ökade. Den eftersträfvade gemensamheten i de tre skandinaviska
rikenas sjölagstiftning har genom förslaget långt ifrån kunnat
i de vigtigaste delarne deraf ernås. Redan i de tvenne första §§:na i
förslaget, hvilka handla om fartygs nationalitet och registrering, framträda
de bestämdaste olikheter. Dock borde just i stadganden angående
dessa ämnen eu likhet, om någonsin, förefinnas, hvilken kunde i öfrigt
göra gemensamhet i sjölagstiftning för de nordiska rikena eftersträfvansvärd.
Den 5:te §:n söker att genom eu särskild lag införa ett nytt för
den svenska lagstiftningen hittills obekant rättsinstitut, nemligen inteckning
i fartyg — ett rättsinstitut, hvilket synes ingalunda komma att
val harmoniera med grunderna för den gällande allmänna lagens stadganden
i 17 kap. Handelsbalken. Förhållandet är enahanda i afseende

på den i förslagets 11 kapitel skapade nya art af pant i lös egendom,
under benämning af sjöpanträtt. Gagnet af en sådan panträtt i den
form, hvarunder den i förslaget framträder, kan betviflas, men säkert
är, att den grumlar begreppet af pant, enligt hittills gällande svensk
privaträtt. Ej nog dermed att hela 12:te kapitlet af förslaget, hvilket
handlar Dom brott i tjensten af befälhafvare och besättning)) (§§ 285 — 314),
innehåller mycket olika stadganden i den svenska och norska och delvis
äfven i den danska lagtexten, utan för hela 13:de kapitlet (§§ 315
—338) Dom laga domstol och rättegång i sjörättsmåh, som framställer en
väsentligen olika procedur i sådana mål, enligt de svenska och norska
lagtexterna, saknas all motsvarighet hvad Danmark vidkommer. Och
i öfrigt uppvisa 12, 18, 21, 24, 26, 28, 32, 37, 40, 41, 42, 43, 49, 65,
67, 70, 71, 72, 98, 104, 167, 186, 215, 265 och 282 §§ mer eller mindre
betydande olikheter emellan den svenska och den norska eller
danska texten. Alla dessa olikheter ådagalägga likväl, hvar i sin mån,
det vanskliga i att söka utjemna hvad som är beroende af det särskilda
skaplynnet i de nordiska folkens individuel! utbildade rättsförfattningar.

Af allt detta synes mig emellertid följa, att vinsten af eu gemensamhet
i skandinavisk sjölagstiftning, när denna företer så många och
så väsentliga olikheter, som det remitterade förslaget gifver vid handen,
reduceras till ganska små dimensioner; och jag finner det uppenbart,
att denna ringa vinst ingalunda kan uppväga alla de olägenheter,
som, å andra sidan, afvikelserna från hittills i den svenska rätten gällande
rättsgrundsatser måste komma att framkalla. Jag förbiser likväl
ingalunda alla de mångahanda och stora svårigheter, som varit att bekämpa
under sträfvande! att jemka den svenska sjörätten till likhet
med den norska eller danska och jag uppskattar till fullo de förtjenster,
som det remitterade förslaget innehåller i afseende på de deri nedlagda
försök att afhjelpa vissa brister i 1864 års sjölag. Men från svensk
synpunkt uppfattadt skulle resultatet af komiterades iagstiftningsförslag
säkerligen hafva utfallit lyckligare, än som skett, derest samma
förslag uteslutande gått i rigtning att, genom en revision af den nu
hos oss gällande sjölagen, aflägsna de i densamma anmärkta brister.

Lika med Justitierådet Glimstedt anser jag mig icke kunna tillstyrka,
att det remitterade förslaget, i det skick det nu förekommer,
lägges till grund för proposition om eu ny sjölags antagande af Riksdagen.

Förslag till lag angående nya sjölagens införande och hvad i afseende

derå skall iakttagas.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter ansågo det vara mindre
lämpligt att i en lag sammanföra stadgandet} af så olikartadt innehåll,
som förevarande förslag upptog. De stadgande!}, som innefattades i
1, 2 och 3 §§, kunde intagas i sjölagen samt de öfriga utgöra föremål
för särskilda författningar.

1 §•

Justitierådet Glimstedt yttrade: Här stadgas i form af undantag,
att mål, som vid den tid, då nya sjölagen träder i kraft, äro vid domstol
anhängig^, skola behandlas efter äldre lag, hvaraf följer, att mål,
som efter nämnda tidpunkt anhängiggöras, skulle behandlas efter nya
lagen; och då till måls behandling hörer äfven deras afdömande, föranledes
den uppfattning ätt alla mål, som, efter det nya sjölagen trädt
i kraft, blefve vid domstol anhänggjorda, skulle afdömas i enlighet
med den nya lagen, äfven om de förhållanden, hvarå målet grundades,
tillkommit medan äldre lag var gällande. Af motiven framgår emellertid,
hurusom komitén med rätta ingalunda afsett att tillerkänn?, lagen
i materielt afseende någon retroaktiv verkan, utan allenast velat meddela
stadgande i processuelt afseende; hvarföre stadgandet i senare
delen af denna §, som afser att der omförmälda mål skola handläggas
i den ordning, som i äldre lag var stadgad, torde böra underkastas
någon ändring i redaktionen till mera exakt uttryckande af hvad sålunda
åsyftas.

3 §•

Högsta Domstolens samtliga ledamöter anmärkte, beträffande första
momentet, att, med afseende på innehållet af 17 kap. 5 § Handelsbalken,
sådant detta lagrum komme att lyda enligt förevarande förslags 4 §,
orden: »och njute — — — tillverkas» syntes kunna utgå.

Vid tredje momentet anmärkte Justitieråden Wretman, Olivecrona,
Svedelius, Östergren och Skärm, att hvad förslaget stadgade angående
rätt till bottenfynd, hvartill egare ej funnes, syntes icke öfverensstämma
med innehållet af 16 § 3 mom. af förordningen angående nya strafflagens
införande den 16 Februari 1864, sådant detta lagrum lyder
enligt förordningen den 30 Maj 1873.

4 §■

Justitieråden Wretman, Glimstedt och Norberg erinrade, att i 7 §
af 17 kap. Handelsbalken borde införas stadgande angående den förmånsrätt,
som tillkomme redare, hvilken lemnat förskott för medredare.

Justitierådet Olivecrona ansåg, att hvad denna § innehåller angående
ändringar i 17 kap. Handelsbalken icke syntes hafva sin rätta
plats i promulgationsförfattningen till sjölagen, utan borde dessa ändringar
genom en särskild lag införas på behöriga ställen i nämnde
kapitel, på det att en hvar, som vill inhemta kunskap om »borgenärers
rätt och företräde för hvar annan till gäldbunden egendom», såsom
orden lyda i rubriken till sagda kapitel, må kunna på ett ställe i allmänna
lagen finna hvad han söker.

5 §•

Justitieråden Wretman och Norberg anmärkte, beträffande förslaget
till ändrad lydelse af 73 § utsökningslagen, att föreskriften, det
ogulden frakt samt vissa andra, fartyg eller gods vidkommande fordringar
borde, der borgenär sådant yrkade, uppbäras af utmätningsman.
aen eller af syssloman, som denne förordnade, syntes kun na föranleda,
att fordringsbelopp af nämnda beskaffenhet komme att indrifvas på
yrkande af borgenär, som ej egde rätt att ur samma belopp söka betalning,
eller att beloppet komme att, såsom en adpertinens till det
utmätningsvis sålda fartyget eller godset, gå till fördelning mellan de
till betalning ur köpeskillingen berättigade borgenärerne, utan hänsyn
till huruvida de egde rätt till betalning jemväl ur nämnda fordringsbelopp.
Vid sådant förhållande och då det i 75 § utsökningslagen
stadgade förfarande syntes kunna utan olägenhet användas äfven vid
utmätning af nu ifrågavarande fordringar, hemstäldes att de tvenne
sista punkterna af andra stycket måtte utgå.

Justitierådet Stearin, med hvilken Justitierådet Olivecrona instämde,
yttrade: Då, hvad angår det föreslagna tillägget till 73 § utsöknings lagen,

ogulden frakt äfvensom sådana, fartygets eller godsets egare
tillkommande fordringar, hvilka omförmäldes i 271 och 279 §§, icke
ovilkorligen- synas böra vara inbegripna i utmätning af fartyget eller
godset, utan torde böra blifva föremål för särskild utmätning med iakt- ^
tagande af det förfaringssätt, som föreskrifves i 75 § 2 mom. utsökningslagen,
synas orden: »Utestår frakt ogulden —--eller sysslo mannen»

kunna utgå.

Justitierådet Glimstedt ansåg sig böra fästa uppmärksamhet derå,
huruvida icke de ifrågasatta ändringarne i utsökningslagen bort föranleda
till ändring jemväl i 90 § samma lag, så att stadgandet i nämnde
§ icke komme att omfatta det fall, då panten utgöres af fartyg eller
gods i fartyg.

6 §•

Justitierådet Glimstedt yttrade: Medelst ifrågasatta indikning i

54 § konkurslagen komme berörde § att erhålla en affattning, som i
afseende å reda och tydlighet icke vore tillfredsställande, utan synes
den åsyftade bestämmelsen lämpligare hafva kunnat upptagas i ett
särskilt moment såsom tillägg till samma §.

Ex protocollo
C. P. Hagbergli.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTJi. YC KERI-AKTIE BOLAG, 1889.

Utdrar/ af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Ilans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott Fredagen den 23 Januari 1891,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Åkerhielm,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaitpt,
Statsråden: Herr Friherre von Otter,

Herr Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Justitieråden: Glimstedt,

Norberg.

Departementschefen, Statsrådet Östergren anmälde det af särskilde
komiterade utarbetade förslag till ny sjölag samt till lag angående nya
sjölagens införande och hvad i afseende derå skall iakttagas jemte de
öfver samma förslag afgifna yttranden, dels af Högsta Domstolen, dels
ock af Kommerskollegium, som, innan dess yttrande afgafs, infordrat utlåtanden
i ämnet från handels- och sjöfartsnämnderne.

I sammanhang härmed anmälde Departementschefen Riksdagens
skrifvelse den 8 Maj 1889, deri Riksdagen på anförda skäl anhållit, det
täcktes Kongl. Maj: t taga i öfvervägande, huruvida icke, på det att den
Bill. till Biksd. Vrot. 1891. 1 Sand. 1 Afd. 3 Haft.

svenska rederinäringen må i täflan med den norska varda likstäld i afseende
å skyldigheten att bekosta hemförskaffning af befälhafvare och
skeppsbesättningar från fartyg, hvilka å utländsk ort förolyckats, i den
svenska sjölagstiftningen borde införas bestämmelse att, när svenskt fartyg
å utrikes ort går förloradt eller får sådan skada, att det förklaras
icke värdt att iståndsättas, statsverket skulle vidkännas de kostnader, som
vore förenade med befälhafvares och svenskt manskaps fortskaffande till
fäderneslandet och underhåll under resan dit; i anledning af hvilken
framställning Kommerskollegium, efter inhemtande af yttranden från
handels- och sjöfartsnämnderne i de större sjöstäderna, den 5 November
1889 afgifvit infordradt utlåtande.

Departementschefen anförde: »Beträffande tillkomsten af förevarande
lagförslag torde jag få erinra, hurusom Riksdagen i skrifvelse den 9
Maj 18 7 G anhöll, att Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för
utarbetande af eu fullständig handelslag för Sverige äfvensom egna omsorg
deråt, att öfverensstämmelse, så vidt ske kunde, med motsvarande
norsk och dansk lagstiftning dervid åstadkommes. Den af Riksdagen
sålunda uttalade samt af Eders Kongl. Maj:t, likasom af norska och
danska regeringarne, omfattade önskan, hvilken redan burit frukt i en
väsentligen öfverensstämmande lagstiftning för de tre länderna inom vigtiga
grenar af handelsrätten, föranledde Eders Kongl. Maj:t att, när Eders
Kongl. Maj:t den 8 September 1882 åt en komité uppdrog att granska
Sjölagen, tillika förordna, att komitén dervid skulle träda i förbindelse
med de komitéer, hvilka kunde blifva i Norge och i Danmark tillsatta
för revision af dessa rikens sjölagar, och med dessa komitéer sammanträda
till gemensamt arbete, för vinnande, så vidt möjligt, af öfverensstämmelse
i de förslag, som komme att af de särskilda komitéerna afgifvas.
Sedan för omförmälda ändamål komitéer blifvit i Norge och i
Danmark tillsatta, har det åsyftade samarbetet egt rum, och hafva de
särskilda komitéerna afgifvit förslag till sjölagar, väsentligen öfverensstämmande
med hvarandra i de delar, hvilka innefatta rent sjörättsliga
bestämmelser.»

Efter att hafva redogjort för innehållet af lagförslagen samt de
deröfver afgifna yttranden tiflkännagaf Departementschefen att han, hufvudsakligen
med anledning af berörda yttranden, ansett vissa ändringar
böra i förslagen vidtagas och i följd deraf låtit upprätta nya förslag i
ämnet.

Departementschefen anförde härefter vidare:

»Då förslaget till sjölag, på sätt jag nyss nämnt, framgått ur ett
samarbete med norske och danske komiterade och, så vidt angår för -

slagets elfva första kapitel, väsentligen öfverensstämmer med de af nämnda
komiterade framlagda förslag, tiar jag ansett mig i fråga om de förändringar,
hvilka kunde i dessa delar finnas erforderliga, böra, innan förslag
derom inför Eders Kongl. Maj:t framlades, träda i förbindelse med
cheferne för norska och danska justitiedepartementen; och har, efter sådan
förhandling, enighet angående de flesta af nu ifrågasatta förändringar
uppnåtts, så att de förslag, hvilka komma att i Norge och i Danmark
framläggas till antagande af dessa länders representationer, i allt
väsentligt öfverensstämma med det förslag, jag nu underställer Eders
Kongl. Maj:ts pröfning. Några förut befintliga olikheter mellan förslagen
hafva blifvit aflägsnade; de få afvikelser, hvilka nu tillkommit, äro antingen
betingade af en skiljaktig rättsuppfattning på andra områden och
hafva derföre icke kunnat eller bort utjemnas, eller äro de af rent formel
natur och torde icke kunna medföra skiljaktighet vid lagtillämpningen i
de särskilda länderna. I vissa punkter, der nämnda allmännare olikhet
i rättsuppfattning icke förefunnits och der öfverensstämmelse synts mig
vara af verklig vigt, har jag, till vinnande af sådan öfverensstämmelse,
ansett mig icke böra vidhålla den mening, jag, såsom ledamot af Högsta
Domstolen, vid förslagets granskning uttalat.

De flesta af mig nu vidtagna'' förändringar i lagförslagen äro föranledda
af de inom Högsta Domstolen vid förslagens granskning framstälda
anmärkningar; och åberopar jag, med afseende å dessa förändringar,
hvad inom Högsta Domstolen anförts. Jag torde alltså nu få inskränka
mig till att anföra skälen till de ändringsförslag, hvilka icke
grunda sig å Högsta Domstolens anmärkningar och hvilka icke innefatta
allenast en jemkning i uttryckssätt.

Det i förslagets 5 § upptagna stadgandet angående inteckning i
fartyg har uteslutits. Införandet af detta institut i vår lagstiftning skulle
i väsentlig mån förändra karakteren af den registrering af fartyg, hvilken
i 2 § omförmäles, i det registreringen skulle ordnas med särskild hänsyn
till registrets uppgift att jemväl utgöra grundval för inteckningsrätten
och i följd deraf komma att iklädas former, hvilka för de registreringspligtige
blefve mer betungande än eljest vore behöfligt. Då
emellertid ej mindre komiterade sjelfve, än äfven Kommerskollegium i
sitt öfver sjölagsförslaget afgifna utlåtande samt den af Eders Kongl.
Maj:t den 8 Januari 1890 tillsatta sjöfartsnäringskomité, i sitt den 12 sistlidne
September afgifna betänkande, uttalat tvekan angående detta kreditinstituts
lämplighet för vårt land, har jag ansett mig sakna skäl att för
närvarande förorda införandet af berörda rättsinstitut. Vid sådant förhållande
erfordras nu icke heller pröfning af det i sammanhang med

sjölagsför slaget framlagda särskilda förslag till lagstiftning angående registrering
af fartyg, utan torde de föreskrifter, Indika i sådant hänseende
må finnas erforderliga, böra meddelas i den ordning, 89 § Regeringsformen
bestämmer.

I 16 § har — förutom den af Högsta Domstolen förordade ändring
i fråga om ordningen för besluts fattande i rederiets angelägenheter —
vidtagits den förändring, att från de fall, då för åstadkommande af giltigt
rederibeslut skall erfordras att samtlige redarne äro ense, uteslutits
val af en utom rederiet stående person till hufvudredare. En sådan afvikelse
från de vanliga reglerna om besluts fattande synes sakna verkligt
fog och torde så mycket mindre förtjena att bibehållas, som för den
mindre nogräknade sjelfmant erbjuder sig utvägen att genom skentransport
kringgå samma föreskrift.

Beträffande den i 37 § föreslagna utsträckning af skyldigheten att
föra dagbok har erinrats, hurusom segeljakter från Bohuslän stundom
färdades till norska hamnar jemväl vester om Lindesnäs och således i
eu fart, der dagboks förande skulle vara påbjudet, men att gällande lagstiftning
för utöfvande af befälsrätt i dylikt fall icke uppstälde sådana
fordringar, att befälet å nämnda fartyg kunde antagas besitta de för dagboks
förande erforderliga insigter. Med afseende å detta förhållande
har jag ansett den i gällande sjölag stadgade begränsning af ifrågavarande
skyldighet — eller till fartyg, hvilka ega en drägtighet af femtio
ton och derutöfver — böra, så vidt angår segelfartyg, bibehållas. Begränsas
skyldigheten på detta sätt, torde det i förslaget medgifna undantag
för fiskefartyg icke böra qvarstå.

I fråga om redares skyldighet att bekosta hemförskaftning af befälhafvare
och sjömän, när resan på grund af inträffad olycka eller annat,
af redarens beslut icke beroende hinder afbrytes, hafva förslagets bestämmelser
i 64 och 98 §§ ändrats i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad Riksdagen hefhstält och jemväl sjöfartsnäringskomitén förordat.
Att den i gällande sjölag stadgade och i förslaget bibehållna skyldigheten
för redaren att i nämnda fall bekosta befälhafvares och besättnings
hemförskaffning från utländsk ort icke hvilar på någon allmängiltig rättsgrund
lärer icke kunna förnekas; och vid nuvarande tryckta läge för
rederinäringen är hvarje lindring önskvärd, som skäligen kan densamma
beredas. Det är emellertid uppenbart, att det icke kan öfverlemnas åt
befälhafvare och sjöfolk, hvilka i följd af dylikt olycksfall blifvit försatta
ur tjenstgöring, att söka på egen bekostnad fortskaffa sig till hemlandet.
Befrias redaren från nämnda skyldighet, måste staten i stället, såsom ock
blifvit föreslaget, träda emellan och bekosta hemförskaffhingen. I hvilka

särskilda fall detta bör ske, kan möjligen vara föremål för olika meningar;
med fäst afseende å syftet med Riksdagens ifrågavarande framställning
— eller att i förevarande hänseende bereda den svenska rederinäringen
likställighet med den norska — har jag ansett förslaget i denna
del böra bringas till full öfverensstämmelse med hvad den norska sjölagen
derutinnan nu stadgar och det norska sjölagsförslaget innehåller.
Den utgift, som i följd häraf skulle för statsverket uppkomma, torde icke
blifva af synnerlig betydenhet, då, enligt hvad Kommerskollegium upplyst,
kostnaden för hemsändning af sjöfolk från svenska, i utlandet förolyckade
eller kondemnerade fartyg, så vidt Kollegium förmedlat samma
kostnads uttagande hos vederbörande rederier, under åren 1886, 1887
och 1888 utgjort i medeltal 20,000 kronor om året.

I 64 § har för öfrigt den ändring vidtagits, att befälhafvarens rätt
till reseersättning, när han kontraktsvidrigt afskedats, utsträckts att gälla
jemväl det fall, att afskedandet eger rum här i landet.

Befälhafvarens rätt enligt 75 § att för sjömans inställande i tjenst
anlita vederbörande polismyndighet har utsträckts till vissa fall, som
synts skäligen böra i nämnda afseende likställas med de i förslaget förut
upptagna.

Bestämmelserna i 90 § angående redarens skyldighet att bekosta
sjukvård för sjöman, som under resa måste qvarlemnas, hafva ändrats
till öfverensstämmelse med motsvarande föreskrift i förslagets 63 § beträffande
befälhafvare.

Då det synes ligga i sakens natur, att, när sjöman tager anställning
å fartyg, som går i regelbunden fart mellan vissa orter efter en
bestämd och kungjord plan, han bör anses underkasta sig att utan särskild
ersättning verkställa det söndagsarbete, som för upprätthållande af
den bestämda ordningen i fartygets resor kan erfordras, har förbehåll i
sådant hänseende intagits i 97 §.

I 108 och 171 §§ liar ansetts nödigt att införa hänvisning till vissa
bestämmelser angående besättningen för att utmärka, att dessa bestämmelser
skola ega tillämpning jemväl å de i nämnda §§ afsedda personer.

Då bortfraktarens i 145 och 148 §§ angifna ansvarighet för fraktgodset
är oberoende af huruvida konnossement utfärdats eller icke, hafva
förstnämnda §§ erhållit plats framför de stadganden, hvilka bestämma
ansvarigheten på grund af konnossement.

I stället för hvad i 185 § föreslagits angående befälhafvares rätt
att, när fartyg eller last häftar för bodmeri, genom vissa åtgärder frigöra
sig från den enligt 181 § honom åliggande ansvarighet, har upptagits
det med allmänna rättsgrunder öfverensstämmande stadgande att,

i händelse bodmeribrefvet icke är å förfallodagen tillgängligt, befälhafvaren
eger fullgöra sin förpligtelse genom att i allmänt förvar deponera
det till betalning förfallna beloppet.

Enligt hvad de vid förslaget fogade niotio gifva vid handen, är
i 225 § icke afsedt, att den som i bergning ej tagit annan del, än att
han biträdt vid räddning af de ombord å det nödstälda fartyget varande
personer, skall ega rätt till andel i den för bergningen utgående
bergarelön. De skäl, komiterade härför anfört, synas icke vara öfvertygande,
och uppenbart är, att en dylik bestämmelse kan vara egnad
att verka till åsidosättande af den naturligen främsta omsorgen om
menniskolifs bevarande. Åt stadgandet bar derföre gifvits en affattning,
som icke från andel i bergarelönen utesluter den, hvilken ej varit
i tillfälle att vid bergningen medverka på annat sätt, än nyss nämnts.

Sedan, i enlighet med hvad inom Högsta Domstolen blifvit hemstäldt,
ur förslaget uteslutits bestämmelsen i 6 § om hvad till fartygs
tillbehör är att hänföra, har det ansetts lämpligt att i sammanhang
med stadgandet i 269 § angående panträtt i fartyg antyda, att vissa
å fartyget befintliga föremål icke räknas såsom tillbehör och således
icke omfattas af panträtten.

Ur förslaget hafva, på sätt Högsta Domstolens flesta ledamöter
hemstält, de i 317 och följande §§ meddelade bestämmelser angående
»Sjönämnd» uteslutits, och bestyret med sjöförklaringars upptagande i
stället öfverlemnats åt domstol. Men då behofvet af särskild sakkunskap
vid upptagande af dessa förklaringar och verkställande, i sammanhang
dermed, af undersökning angående inträffade sjöolyckor icke
torde kunna underkännas, har jag ansett detta behof böra sålunda
tillgodoses, att vid dessa förrättningar tvenne i sjöväsendet kunnige
och erfarne män skola vara tillstädes för att tillhandagå Rätten med
nödigt biträde. Att desse sakkunnige böra utses af Rätten sjelf synes
följa af den ställning, de sålunda komma att intaga. Som tillgång
å dylikt biträde icke lärer vara att med säkerhet påräkna annorstädes
än i stapelstäderna, har jag ansett befogenhet att upptaga sjöförklaringar
icke böra tilläggas andra domstolar, än Rådstufvurätterna i nämnda
städer, och har bestämmelse härom upptagits i 42 §.

Vid det af komiterade framstälda förslag angående dispachemålens
processuella behandling har af Högsta Domstolens flesta ledamöter
erinrats, att föreskrifterna i 30 kap. Rättegångsbalken, så vidt de anginge
tvistemål, borde vinna tillämpning jemväl å nämnda mål. Då
emellertid det skulle vara förenadt med vissa svårigheter att till Rådstufvurätt
— hvarifrån enligt förslaget talan skulle omedelbart fullföl -

jas hos Konungen — förlägga fullgörandet af de i 30 kap. Rättegångsbalken
stadgade s. k. prestanda, har jag ansett lämpligare att låta
klagan öfver dispachörens utlåtande anhängiggöras i Hofrätt. Att, på
sätt i 316 § föreslagits, för dispachemålens behandling förstärka domstolen
med ett särskilt sakkunnigt element torde,om dessa mål öfverflyttas
till Hofrätten, vara mindre lämpligt och synes för öfrigt icke vara af
särskildt behof påkalladt, då i allmänhet utredningen i nämnda mål
redan vid första domstolen föreligger i skriftlig form och Rättens åtgärd
alltså inskränker sig till en pröfning af handlingarnes innehåll, dervid,
i händelse af behof, utlåtande af sakkunnige kan i vanlig ordning inhemtas.

På grund häraf hafva 316 och 335 §§ uteslutits samt 321, 323
och 324 §§ undergått erforderlig jemkning.

Hvad förslaget till lag angående nya sjölagens införande innehåller
har, på sätt inom Högsta Domstolen blifvit hemstäldt, dels upptagits
i sjölagen, dels ock intagits i särskilda författningsförslag.»

Departementschefen uppläste härefter omförmälda förslag till

Do) Sjölag;

2:o) Lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd;

3:o) Lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. Handelsbalken;

4:o) Lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119
§§ Utsökningslagen;

5:o) Lag angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ Konkurslagen ;

Och hemstälde Departementschefen att förslagen måtte af Kongl.
Magt godkännas och jemlikt 87 § Regeringsformen Riksdagen till antagande
föreläggas.

Justitieråd et Glimstedt åberopade sitt vid förslagets granskning
i Högsta Domstolen afgifna yttrande.

Justitierådet Norberg åberopade hvad han vid förslagets granskning
i Högsta Domstolen yttrat med dervid af honom gjorda eller biträdda
anmärkningar i de delar, hvari ej genom sedermera vidtagna
ändringar i förslaget samma anmärkningar kommit att förfalla.

Statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkte bifall till Departementschefens
hemställan.

Hvad Departementschefen sålunda hemsfält täcktes
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla; och skulle
proposition till Riksdagen aflåtas af innehåll bilagan
vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
Carl Boheman.