Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o IS (Proposition 1893:16)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o IS.

N:o 16.

Kongl. Maj:ts nådig a proposition till Riksdagen angående disposition
till svenska kyrkan i Paris af öfverskott å de från svenska
kronans fastighet, i Konstantinopel inflytande hyresinkomster;
gifven Stockholms slott den 10 februari 1893.

Med åberopande af bifogade utdrag af protokoll öfver utrikesdepartementsärenden
vill Kong]. Maj:t i nåder föreslå Riksdagen

att medgifva, att af öfverskotten å de från kronans fastighet i Konstantinopel
inflytande hyresinkomster må från och med år 1894 och tills vidare
få för svenska kyrkan i Paris användas 2,700 kronor årligen, deraf 864
kronor att utgå såsom lönetillökning för pastor vid nämnda kyrka.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

08CAR.

C. Lewenhaupt.

Bill. till Riksd. Prot. IHUd. t Samt. / Afd. It Käft. (N:o IS).

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

Utdrag af protokollet öfver utrikesdepartementsärenden hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 10 februari 1893.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre von Essen,
friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena anförde i underdånighet: »I

nådig proposition den 13 januari 1892 föreslog Eders Kongl. Maj:t
Riksdagen att, i afvaktan på den slutliga pröfningen af väckt förslag
rörande ombyggnad af de till kronans fastighet i Konstantinopel hörande
bodlägenheter, medgifva, dels att af öfverskotten å de från berörda fastigheter
inflytande hyresinkomster finge från och med år 1893 tills vidare
till svenska kyrkan i Paris användas 3,050 kronor årligen, deraf, på sätt
i det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll angafs, 2,186 kronor voro
afsedda till fyllande af brist i kyrkans budget och 864 kronor till lönetillökning
för kyrkans pastor, dels ock att omförmälda öfverskott i öfrigt
måtte tills vidare reserveras och insättas i Sveriges riksbank på särskild
räkning, benämnd »medel influtna från kronans fastighet i Konstantinopel,
till framtida disposition».

Uti skrifvelse den 20 maj sistlidet år anförde Riksdagen, att då det
enligt Riksdagens åsigt vore af vigt, att den svenska kyrkliga verksamheten
i Paris vidmagthölles, men fara vore att denna verksamhet komme att
afbrytas, om kyrkan icke erhölle ytterligare bidrag från svenska staten,

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

Riksdagen bifallit Eders Kongl. Maj:ts framställning, så vidt densamma rörde
beredande af lönetillökning åt kyrkans pastor, men ansett att medgifvande
om användning af öfverskottsmedlen för lönetillökning åt bemälde pastor
nu borde lernnas endast för år 1893, på det nästkommande Riksdag måtte
ej mindre ytterligare pröfva behofvet än äfven, derest detsamma fortfarande
förefunnes, taga i öfvervägande, huruvida utgiften för omförmälda ändamål
kunde lämpligen af ifrågavarande öfverskottsmedel bestridas.

Hvad åter anginge frågan om användning af återstående 2,186 kronor
af det utaf Eders Kongl. Maj:t för svenska kyrkan i Paris afsedda, beloppet,
3,050 kronor, hade vid behandling deraf Riksdagens kamrar stannat i olika
beslut af den beskaffenhet, att jemlikt 63 § riksdagsordningen frågan i följd
deraf för sist församlade Riksdag förfallit.

I enlighet härmed och på grund af det af Eders Kongl. Maj:t vid
underdånig föredragning den 29 juni sistlidet år fattade beslut har kongl. utrikesdepartementets
kaineralafdelning i Sveriges riksbank på särskild räkning,
benämnd »medel influtna från kronans fastighet i Konstantinopel, till framtida
disposition» deponerat öfverskotten å de från berörda fastighet inflytande
hyresinkomster. Enligt hvad kameralafdelningens räkenskaper utvisa
har kameralafdelningen af dessa hyresmedel, hvaraf behållningen i
riksbanken jemte räntor vid 1892 års början utgjorde kr. 14,223,oi och
hvilka medel af beskickningen i Konstantinopel beräknats lemna ett årligt
öfverskott af omkring kr. 11,000, under sistlidet år mottagit kr. 10,862;
men då kameralafdelningen eger att af samma medel årligen till ett svenskt
brandförsäkringsbolag utbetala, förutom ett mindre belopp, eller kr. 10,sr,
i depositionsafgift, såsom premie för brandförsäkring af kronans ifrågavarande
fastighet ett belopp af kr. 1,680, uppgick den summa, som under
1892 kunnat insättas i riksbanken, till kr. 9,171,13.

Hvad beträffar frågan om ombyggnad af de till fastigheten i Konstantinopel
hörande bodlägenheter, så föreligger väl, sedan det byggnadsförslag,
hvarom jag förmälde i mitt anförande till statsrådsprotokollet den
13 januari 1892, undergått vidare granskning, ett nytt förslag i ämnet,
men då detta förslag först den 30 nästlidne december inkommit till Kongl.
utrikesdepartementet, befinner sig denna fråga ännu icke i det skick, att
jag kan anmäla densamma till slutlig behandling.

Deremot anhåller jag att nu få påkalla Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
för en af svenska församlingen i Paris genom dess kyrkoråd
ingifven förnyad underdånig ansökning om ökadt bidrag till kyrkan å
nämnda ort.»

Sedan herr ministern för utrikes ärendena föredragit berörda underdåniga
ansökning tillika med deröfver afgifna yttranden af beskickningen i

Bil. till Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 16.

Paris och h. h. erkebiskopen, hvilka yttranden skulle jemte ansökningen
bifogas dagens protokoll, anförde herr ministern vidare:

»Enligt hvad i den underdåniga ansökningen anföres har genom yppadt
tillfälle att upplåta kyrkan för en fransk protestantisk församlings gudstjenst
en tillökning i kyrkans inkomster blifvit beredd, till följd hvaraf den
förut till 2,186 kronor beräknade bristen i kyrkans budget för år 1893
kan antagas komma att uppgå till endast 1,836 kronor. Kyrkorådet anhåller
nu, dels att ett statsanslag af 1,836 kronor måtte beviljas för betäckande
af denna brist i kyrkans budget för 1893, dels ock att framgent
ett årligt anslag måtte beviljas af 2,700 kronor, hvaraf 1,836 kronor
för betäckande af brist i kyrkans budget och 864 kronor såsom lönetillökning
för pastorn.

Vid ansökningen finnes äfven fogad en bilaga, som utvisar att större
delen af den anmälda bristen uppkommer derigenom att kyrkan fortfarande
bidrager till pastorslönen med 1,900 francs af kyrkans medel, och att pastorslönen
efter det tillägg deri, som beviljades vid sistlidne riksdag för lönens
höjande till 10,000 francs, för närvarande bestrides med följande belopp:

Lön som pastor vid kyrkan:

Kyrkans bidrag........................... 1,368 kronor 1,900 francs

Ordinarie statsanslag från 3:dje

hufvudtiteln........................... 2,950 » 4,100 »

Löneförhöjning för 1893............. 864 » 1,200 » 7,200 francs

Lön som sjömansprest........................................................ 2,800 »

Summa 10,000 francs

I det utlåtande, statsutskottet vid 1892 års riksdag afgaf rörande
Eders Kongl. Maj:ts framställning om ökadt bidrag till kyrkan i Paris, och
hvilket utlåtande bifölls af Riksdagens Andra Kammare, medan Första
Kammaren godkände Eders Kongl. Maj:ts proposition, angafs såsom skäl för
att icke bifalla Eders Kongl. Maj:ts framställning, i hvad den afsåg fyllande
af brist i kyrkans budget, att det borde tillkomma den svenska församlingen
i Paris att sjelf vidtaga åtgärder till bristens betäckande eller balanserande
tills vidare, i hvilket afseende utskottet antog svårighet desto mindre böra
möta, som utsigt förefunnes, att genom försäljning af de till kyrkan hörande
tomter för ändamålet tillgängliga medel skulle inflyta.

Med afseende på frågan, huruvida större årligt bidrag må kunna
påräknas från församlingen, framhålles såväl i kyrkorådets ansökning som
i de öfver densamma af ministern i Paris och h. h. erkebiskopen afgifna
yttranden, att församlingen till största delen består af obemedlade och
resande, från hvilka icke något bidrag ti1! kyrkans utgifter erhålles; att

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

den nuvarande generationen af församlingens mera bemedlade medlemmar
öfverlemnat kyrkan såsom gåfva till svenska, staten, att medlemmar af
församlingen äfven anskaffat icke obetydliga, summor till kyrkans reparation,
och samlat en understödsfond af 50,000 kronor, samt att vid sådant förhållande
brist på offervillighet icke från församlingens sida blifvit visad.
Det torde få erinras, att medlemmarne af församlingen i Paris icke äro i
likhet med medlemmar af församlingar inom riket underkastade uttaxering
till betäckande af kyrkans utgifter, hvadan följaktligen kyrkan för täckande
af sina behof är, i den mån statens anslag och kyrkans egna inkomster
icke dertill lemna tillgång, hänvisad till frivilliga bidrag. Vid detta förhållande
och då församlingens mer bemedlade medlemmar redan fått för
kyrkans så väl åstadkommande som vidmakthållande vidkännas betydande
uppoffringar, torde det icke vara. att förvänta, att den nuvarande bristen i
budgeten skall täckas genom ytterligare bidrag från församlingens sida.

Icke mindre svårigheter torde möta för den af 1892 års statsutskott
alternativt anvisade utvägen att »tills vidare balansera» bristen, intill dess
någon kyrkan tillhörig tomt kan varda försåld. Tomterna, äro jemte kyrkan
öfverlåtna på svenska staten, hvilken sålunda, är deras egare. De kunna
fördenskull icke af församlingen användas såsom säkerhet vid upplåning
för de årliga underbalansernas betäckande, och då församlingen icke har
någon säkerhet att erbjuda, lärer annan möjlighet för församlingen att
balansera, bristen i de årliga budgeterna, icke förefinnas än att anlita svenska
staten såsom långifvare. En sådan anordning, ehuru förut använd, synes
mig föga. lämplig, och skulle i sjelfva verket endast innebära, att församlingen
år efter år tärde på kyrkans kapitaltillgångar, med den påföljd, att, när en
gång tomterna kunde med fördel afyttras, kyrkan befunne sig i ännu sämre
ställning och statens mellankomst för bristens täckande blefve i än högre
grad påkallad.

Jag kan för min del icke annat än, i likhet med Eders Kongl. Maj:ts
minister i Paris och h. h. erkebiskopen, finna församlingens underdåniga
ansökning om ytterligare statsbidrag synnerligen behjertansvärd, och det
synes mig, att betänkligheter desto mindre borde möta mot att. bevilja ett
dylikt bidrag, som detsamma icke behöfver belasta statsbudgeten, utan
torde med skal kunna, på sätt som föreslogs i Eders Kongl. Maj:ts proposition
till 1892 års riksdag, anvisas till utgående från öfverskottet, å de från
kronans fastighet i Konstantinopel inflytande hyresinkomster. Såsom jag
erinrade i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 13 januari 1892, har
sistberörda fastighet förvärfvats i ett. syfte, som ligger mycket, nära det.
ändamål, för hvilket den svenska kyrkoförsamlingen i Paris blifvit bildad,
i det man i båda fallen afsett att å främmande ort bereda tryggadt till -

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

fälle till luthersk religionsutöfning och religionsvård. öfverskotten å hyresafkastningen
af fastigheten i Konstantinopel måste alltså anses erhålla en
med det ursprungliga syftet för fastighetsköpet närmare öfverensstämmande
användning, om deraf anvisas medel för den lutherska kyrkan äfven å andra
orter, än om dessa öfverskott skulle tagas i anspråk för andra statsändamål,
och, såsom jag äfven framhöll i mitt berörda anförande till statsrådsprotokollet,
är afkastningen af fastigheten i Konstantinopel numera tillräckligt
stor för att äfven med afdrag af det belopp, som ifrågasättes för kyrkan
i Paris, lemna tillgång till anställande af en svensk prest vid legationen i
Konstantinopel om och när det kan visa sig lämpligt och möjligt att ånyo
der upprätta en dylik befattning.

Jag vågar derföre hysa den förhoppning, att en förnyad vädjan till
Riksdagen att bispringa kyrkoförsamlingen i Paris icke skall lemnas utan
afseende, men då det icke torde böra ifrågakomma att ånyo upptaga den
redan af Riksdagen afslagna framställningen om bidrag till täckande af
brist i kyrkans budget för år 1893, lärer den framställning, som Eders
Kongl. Maj:t nu kan finna skäl aflåta till Riksdagen, böra begränsas att
omfatta^ förhållandena efter sistnämnda år.

Åberopande det anförda, hemställer jag i underdånighet, att Eders
Kongl. Maj:t ville i nådig proposition föreslå Riksdagen att medgifva, att
af öfverskotten å de från kronans fastighet i Konstantinopel inflytande
hyresinkomster må från och med år 1894 och tills vidare få för svenska
kyrkan i Paris användas 2,700 kronor årligen, deraf 864 kronor att utgå
såsom lönetillökning för pastor vid nämnda kyrka.»

Till denna hans excellens herr ministerns för utrikes
ärendena hemställan behagade, jemlikt öfrige närvarande
statsrådsledamöters underdåniga tillstyrkan, Hans
Majestät Konungen lemna nådigt bifall, samt befalla,
att en i enlighet med det vid detta protokoll fogade
förslag uppsatt proposition skulle jemte utdrag ur dagens
protokoll och dertill hörande bilagor till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo
G. M. Falkenberg.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ÅT:o 16.

Till KONUNGEN.

I Oktober sistlidet år ingick kyrkorådet vid svenska församlingen i Paris till Eders
Kongl. Majestät med underdånig skrifvelse, deri kyrkorådet, efter eu framställning af församlingens
brydsamma ekonomiska läge, i underdånighet anhöll, att Ers Majestät behagade
till Riksdagen aflåta nådig proposition, att det till församlingen för närvarande
af statsmedel utgående årliga anslaget af 2,950 kronor måtte af Riksdagen höjas till ett
belopp af kronor 6,000, att i denna form utgå från och med år 1893.

Med anledning af denna kyrkorådets skrifvelse täcktes ock Ers Kongl. Majestät i
Nådig skrifvelse af den 13 sistlidne Januari föreslå Riksdagen, att af öfverskotten å de
från kronans fastigheter i Konstantinopel inflytande hyresinkomster finge från och med
år 1893 tills vidare till svenska kyrkan i Paris användas 3,050 kronor årligen.

I sitt utlåtande till Riksdagen angående denna fråga hade statsutskottet hemstält
»att Kongl. Majestäts förevarande framställning må på det sätt bifallas, att Riksdagen
medgifver, att af de från berörda fastigheter inflytande hyresinkomster må för år 1893
till lönetillökning för pastor vid svenska kyrkan i Paris användas 864 kronor» — hvilken
utskottets hemställan också blef af Riksdagen bifallen.

Genom detta Riksdagens beslut är visserligen för vår församling något vunnet, i det
att dess pastor sålunda får en välbehöflig lönetillökning och dermed sättes i stånd att
arbeta utan personliga ekonomiska svårigheter; men beträffande församlingens egen brydsamma
ekonomi, är denna alldeles densamma som förut, då Riksdagen ej funnit skäl
bevilja det för betäckande af bristen i dess budget afsedda beloppet af kronor 2,186.

Detta Riksdagens beslut har — det behöfver knappast sägas — inom kolonien väckt
både förvåning och smärta, och förvåningen delas af alla inom de fransk-protestantiska
kretsarne, till hvilka^ kännedom nått denna Riksdagens vägran att komma vår i ekonomiskt
betryck stadda församling till hjelp. Man har svårt att fatta ett sådan tillvägagående
i Gustaf Adolfs land, och detta gent emot en kyrka, hvars anor äro så ärofulla,
och hvars betydelse äfven för den franska protestantismen, såsom i viss mening dess
moderkyrka, denna vet att tillfullo uppskatta.

Vid det för vår församling smärtsamma afslag Riksdagen på den till densamma aflåtna
nådiga propositionen gifvit, är det oss emellertid en tillfredsställelse att konstatera,
att Riksdagen såväl som utskottet erkänt värdet af vår kyrkliga verksamhet i Paris och
vigten af dess fortgående, ehuru den icke funnit skäl att förse kyrkan med hvad hon
behöfver för att kunna fullgöra sin vigtiga bestämmelse.

Icke i bestridande af vår kyrkogernings vigt och betydelse har sålunda utskottets
förslag och Riksdagens bifall dertill sin grund; utan denna grund synes vara att söka

Bil. till Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 16.

dels i den omständigheten att Riksdagen i likhet med utskottet ansett, att församlingen
kunde sjelf betacka bristen i sin budget, dels att hon »borde i någon mån likställas med
andra församlingar som icke hafva större tillgångar». Likväl uttalades derjemte såväl i
utskottet som i Riksdagen den meningen satt frågan nästa år kan komma igen,» och att,
»om det då blir utredt att församlingen är så fattig och dess behof så betydliga, att ett
ökadt statsunderstöd är nödvändigt, frågan då ånyo må tagas under ompröfning.»

Hvad först beträffar den af Riksdagen uttalade meningen, att församlingen sjelf kan
och bör betäcka bristen i sin budget genom ökade årsbidrag, så bedja vi att — i likhet
med hvad som skedde i vår förra skrifvelse — få i underdånighet påpeka, dels att den
ojemförligt större delen af församlingen (nära */ ) utgöres af fattige tjenare, handtverkare,
handelsbiträden, studerande och artister, dels att kolonien medels donationer och sammanskott
byggt en kyrka, som år 1882 färdig och skuldfri samt till ett värde af omkring
200,000 francs öfverlemnades till svenska staten såsom dess egendom, dels slutligen, att
den dessutom samlat en und< rstödsfond på öfver 50,000 kronor, hvaraf årliga räntan
användes till understöd åt fattige landsmän, och att den för samma ändamål ytterligare
sammanskjuter och utdelar omkring 1,000 francs årligen — att nu icke tala om huru,
förutom allt detta, den enskilda välgörenheten och hjelpsamheten här tages af behöfvande
landsmän i anspråk i en utsträckning, som man i hemlandet har föga aning om, och
detta icke minst af dem, hvilka icke tillhöra kolonien utan mer tillfälligtvis här uppehålla
sig. För öfrigt torde det böra påpekas, att det naturligen här liksom i hemlandet
fins personer, hvilka äro fullständigt indifferenta för adt som rör kyrkan och dess angelägenheter,
och att följaktligen församlingen af desse — som dessutom oftast äro att finna
bland de mera bemedlade — vanligen har föga eller ingen hjelp att påräkna för de
kyrkliga utgifternas bestridande. *)

Tager man i betraktande alla dessa nu påpekade förhållanden inom församlingen,
så är säkert hvar och en villig medgifva, att man näppeligen kan af den begära större
uppoffringar än hvad den gjort och fortfarande gör för sin kyrka och sin fattigvård.

Hvad åter beträffar förslaget att genom lån balansera den i budgeten förefintliga
bristen, så bemötte Hans Excellens herr ministern för utrikes ärendena i Riksdagen detta
förslag på - ådan t sätt, att det väl torde anses vara en gång för alla fallet. Ett sådant
förslags genomförande vore just att för all framtid göra den ekonomiska ställningen ohållbar
— såsom ock Hans Excellens tydligt ådagalade.

Vid anslagsfrågans behandling i Riksdagen påpekades ock, att pariserförsamlingen
borde vara likstäld med andra församlingar, och att ett beviljande af ökadt statsanslag
vore att otillbörligt gynna den förra.

Redan af hvad ofvan blifvit anfördt torde dock framgå, att förhållandena inom denna
församling ganska väsentligt skilja sig från dem i hemlandets församlingar, och att det

*) Berömvärda undantag finnas dock, såsom då för ett par år sedan en man, hvilken för sin personliga
del står alldeles utom kyrkans råmärken, men som dock förstår att uppskatta dess stora betydelse
för mången annan, kanske mest för dem hvilka föga eller intet kunna för den offra, till bestridande
af reparationskostnader skänkte till församlingen ett belopp af 5,000 francs.

Bil. till Kongl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 16. 9

följaktligen vore obilligt att i fråga om statsbidrag vilja göra den förra likställig med
de senare.

Men obilligheten uti att här tillämpa likställigbetsprincipen blir än påtagligare, då
vi besinna, att fördelarne af den kyrkliga gerningen härstädes komma icke blott församlingen
och kolonien till del, utan minst lika mycket dem af våra landsmän som för längre
eller kortare tid gästa den franska hufvudstaden och hvarken äro i församlingen inskrifna
eller kunna anses tillhöra kolonien. För desse är den svenska kyrkan med dess gudstjenster
och öfriga förmoner af nästan än mer betydelse än för de här bosatte landsmännen,
något som för öfrigt är naturligt nog, främmande för alla förhållanden och
fullständigt obekanta med språket som de förre vanligen äro. Det är också med stor
tacksamhet som många af de hit ankommande talrika landsmännen mottaga de meddelanden
om våra gudstjenster och öfriga församlingsförmåner, som vi hvarje vecka utsända
till dem, hvilka på Skandinaviska Bokhandeln antecknat sina adresser, och mer
än en af desse har till oss uttalat sin glädje öfver att i den främmande staden finna
portame af en svensk kyrka för sig upplåtna.

På samma sätt är ock, såsom redan blifvit antydt, den ganska vidsträckta fattigvård *)
församlingen utöfvar ingalunda inskränkt blott till dess egna och koloniens medlemmar utan
sträcker sig äfven till fattige landsmän från hemlandets församlingar, hvilka komma hit
för att söka anställning, för att utbilda sig i ett handtverk eller i andra syften och dervid
i många fall blifva i behof af understöd i en eller annan form. Och de icke blott få
den hjelp, hvaraf de under vistelsen här hafva behof, utan när de vilja återvända till
fosterlandet för att der göra fruktbärande de insigter och färdigheter de här vunnit, men
— såsom oftast är händelsen — sakna medel till hemresan, så kommer dem äfven här
fattigvården till hjelp genom att delvis eller — hvilket är det vanligaste — helt och
hållet bekosta hemfärden. På detta sätt har under innevarande år icke mindre än 29
personer från skilda församlingar i hemlandet, d. v. s. nära hälften af alla understödssökande,
af vår understödsförening här fått tillfällig hjelp till större eller mindre belopp,
och af desse hafva 9 äfvenledes genom fattigvårdens försorg och hjelp satts i tillfälle
att vända åter till Sverige eller annorstädes, der de antingen fått löfte om anställning
eller haft utsigt att erhålla sådan.

Fins väl nu i hemlandet någon enda församling, som verkar under ens tillnärmelsevis
liknande förhållanden som den svenska församlingen i Paris? Fins någon hvilken såsom
denna erbjuder eller har tillfälle att erbjuda sina kyrkliga förmåner åt medlemmar af
andra svenska församlingar från Ystad till Haparanda? Fins slutligen någon, hvars
fattigvård så kommer ieke blott dess egne fattiga till del utan behöfvande landsmän från
alla delar af vårt land? Svaret på dessa frågor kan icke blifva annat än nej, och under
sådana förhållanden synes det föga rättvist, att när fråga är om understöd af allmänna
medel till den sjelf fattiga pariserförsamlingen. vilja »likställa denna med andra församlingar
som icke hafva större tillgångar.» Det synes oss tvärtom, som skulle hemlandets

*) Pastor är ständig sekreterare i fattigvården.

Bih. till Riksd. Prut. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 9 Höft. (N:o 16). 2

Bil. till Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 16.

församlingar stå i ej så liten sladd till denna, och att den har på sin sida rätten och
billigheten, då den af Sveriges riksdag begär ett understöd, som för tillfället är för den
nödvändigt för att den skall kunna bestå och på sätt hittills skett verka för härvarande
landsmäns andliga och lekamliga väl.

I det vår föregående underdåniga skrifvelse bifogade förslaget till stat för kyrkan
fans bland utgifterna upptagna en post; »Underhåll af hus, grafvar och inventarier», mot
hvilken en ärad ledamot af Andra Kammaren gjorde anmärkning, uttalande sin »tvekan
om lämpligheten att på kyrkans stat upptaga underhållet af grafvar och inventarier.» —
Rubriceringen var måhända vilseledande, men hade sin grund i den omständigheten, att
vi vid budgetens uppgörande noggrant följde statistiska Centralbyråns till oss öfversända
blanketter för det sammandrag af hvarje års räkenskaper som bör till byrån insändas.
Emellertid synes det af dessa blanketter, som äro afsedda att begagnas af våra svenska
församlingar i allmänhet, framgå, att underhållet af grafvar och inventarier ej är något
för nämda församlingar främmande, och hvad särskildt beträffar inventarierna är ju desses
underhåll alldeles naturligt och nödvändigt. Så och för vår församling. Hvad åter grafvarne
angår, så var den af oss följda rubriceringen så till vida felaktig, som vi endast
hafva en graf att underhålla. Detta underhåll åter åligger församlingen på den grund,
att hon vid uppförandet af sin kyrka fick af eu person (framlidne herr Th. F. Leffler)
mottaga den frikostiga donationen af 10,000 (tio tusen) francs, mot förpligtelse blott att
underhålla hans på en kyrkogård härstädes befintliga familjegraf, ett underhåll hvilket

— såsom af det bifogade budgetförslaget framgår — krafvel- högst ringa uppoffring i
jemförelse med den förmån af hvilken det är betingadt.

Närslutna bilaga innehåller förslag till stat för församlingen från och med 1893. Deri
upptagne utgifter, satta så lågt som möjligt, äro baserade på de förflutna årens och i
öfverensstämmelse såväl med dessa som med det vår föregående underdåniga skrifvelse
bifogade budgetförslaget, med undantag blott af pastorslönen, som i följd af den af Riksdagen
beviljade lönetillökningen af 864 kronor kunnat höjas till 7,200 fr., och eu under
året tillkommen obetydlig post, utgörande aflöning till en kantor, som församlingen funnit
sig nödsakad att anställa, att leda sången vid dess gudstjenster, då orgelnisten ej sjelf
kan göra detta. Emellertid ökas icke genom upptagande af denna post församlingens
behof af statsunderstöd för fyllande af bristen i dess budget utöfver det belopp (2,186 kr.),
som Eders Kongl. Maj:t af innevarande års riksdag i nåder äskade. Det belopp vi nu
behöfva, understiger tvärtom — såsom af bilagan framgår — med omkring 350 kronor det
vi i vår förra skrifvelse i underdånighet begärde, ett förhållande som har sin grund i
den lyckliga och alldeles oförutsedda omständigheten, att församlingen från och med
nästa år, genom att upplåta kyrkan för en fransk-protestantisk församlings gudstjenster

— något som vi visserligen helst skulle önskat undvika, men som den nuvarande ekonomiska
ställningen gör för oss till en skyldighet, då tillfälle dertill erbjuder sig — får en
hyresinkomst, som visserligen icke nu kan för framtiden till sitt exakta belopp beräknas,
men som likväl icke torde komma att understiga 1,200 francs, hvartill den ock är i det
bifogade förslaget till inkomst- och utgifts-stat upptagen.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

Enligt detta förslag står församlingen från och med nästa år inför en brist i sin
budget af 2,550 francs eller ungefär 1,836 kronor; och af hvad vi ofvan haft äran i
underdånighet anföra, torde med all önskvärd tydlighet framgå, att församlingen icke
sjelf förmår att fylla denna brist.

Ingen annan utväg står oss sålunda åter än att förnya vår sistlidet år till Eders Kongl.
Maj:t ingifna underdåniga ansökan om ytterligare understöd af statsmedel; och vi göra
detta i den fasta öfvertygelsen, att en församling, hvilken har en sådan uppgift som
svenska församlingen i Paris, och hvilken, på sätt ofvan påpekats, arbetar för fyllande
af denna sin uppgift, eger, då hon sjelf befinner sig i betryck, och synnerligast då detta
betryck sätter sjelfva hennes tillvaro i fara, ovedersäglig rätt att vänta, det hennes bön
om hjelp ej lemnas ohörd af landets representation.

Vi våga alltså, på grund af hvad ofvan blifvit anfördt, hos Eders Kongl. Maj:t i
djupaste underdånighet anhålla, att Eders Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition,
att, förutom det innevarande år till löneförhöjning åt pastor vid svenska församlingen
i Paris beviljade beloppet af kronor 864, ett ytterligare årligt anslag af
1,836 kronor må af allmänna medel beviljas, till fyllande af bristen i kyrkans budget,
och att detta senare belopp må, i likhet med det förra, utgå redan från och med 1893.

Paris den 29 November 1892.

På svenska församlingens i Paris vägnar:

Dess kyrkoråd

J. HEMBERG.

Edv. Jensen. D. Herlofsson. Gustaf Nordling. Henrik Lindberg.

O. W. Schmidt.

Bil. till Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 16.

Bilaga.

Förslag till Inkomst- och Utgifts-stat för svenska kyrkan i Paris från

och med år 1893.

Inkomster.

francs.

Det äldre statsanslaget................ 4,100

Kollekten vid gudstjensterna........ 250

Arsafgifter och frivilliga gåfvor..... 900

Hyresmedel*)............................. 1,200

Det af innevarande års riksdag beviljade
anslaget, kronor 864 ...... 1,200

Brist........................................ 2,550

Summa francs 10,200

•) Beloppet kan för framtiden endast approximativt
beräknas, men bör dock ej komma att understiga
1,200 francs. Ett eventuelt öfverskott torde
blifva väl behöfligt för oförutsedda utgifter, hvilka,
ehuru ofta förekommande, vi dock ej ansett oss
böra i budgetförslaget upptaga.

Utgifter.

francs.

Pastors lön................................ 7,200

Kyrkovaktarens aflöning............... 600

Orgelnistens arvode..................... 400

Kantorns och orgeltramparens_______ 300

Underhåll af kyrkan med inventarier 600

Underhåll af Lefflerska grafven*). 50

Bränsle och lysämne................ 550

Skatter, assurans, förbrukningsper sedlar,

expeditionskostnader m.m. 500

Summa francs 10,200

*) Denna underhållsskyldighet åligger församlingen
såsom följd af en mottagen donation på
10,000 francs.

Det för kyrkogerningens bestånd och utveckling ytterligare nödiga anslaget af allmänna
medel är således, enligt förestående budgetsförslag för år 1893 2,550 francs eller
i svenskt mynt ungefär 1,836 kronor; från och med år 1894 och tillsvidare är det kronor
{864 + 1,836 =) 2,700. Paris den 29 November 1892.

J. HEMBERG.

Edv. Jensen. Gustaf Nordling. D. Herlofson. O. W. Schmidt.

Henrik Lindberg.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

Paris den 10 december 1892.

Till

Hans Excellens, Herr Ministern för Utrikes Ärendena.

Sedan jag till åtlydnad af Eders Excellens i skrifvelse N:r 67 af den 22 juni innevarande
år gifna föreskrift delgifvit kyrkorådet vid svenska kyrkan i Paris innehållet af
ofvannämnde skrifvelse, har jag från detsamma emottagit en till Kongl. Maj:t stålld underdånig
ansökan, hvaruti den begäran om beviljande af understöd, som redan förlidet år
framställdes, ånyo upprepas dock denna gång — till följd af delvis ändrade gynsammare
förhållanden — med ett något förminskadt belopp. I det jag har äran härmed till Eders
Excellens’ benägna pröfning och vidare förfogande öfverlemna denna ansökan, innehållande
alla de skäl, som tala för anslagets beviljande, och hvaruti på ett, enligt min
åsigt, uttömmande sätt de invändningar, som inom Riksdagen gjorts emot detta understöd,
bemötas, skall jag tillåta mig ödmjukligen anföra, att jag i alla hänseenden delar
de af kyrkorådet framställda åsigter.

Må det vara mig medgifvet att, äfven från min ståndpunkt, få uttala den på kännedom
om härvarande förhållanden grundade uppfattning om omöjligheten af att uppställa
en jemförelse mellan svenska kyrkan i Paris och någon församling i hemlandet. Den
svenska kyrkan i Paris har för sin tillkomst att tacka nästan uteslutande den svenska
härvarande kolonien, som genom tillvägabringandet af byggnadsfonden — ungefär 200,000
francs — gjorde en uppoffring, som icke endast är sällspord och storartad, men som
vittnar både om den djupa känsla kolonien eger för sin religion, och om det varma intresse,
den hyser för de många mindre väl lottade landsmän, som — bosatta i främmande
land — innerligen och sannt sätta värde på att i sin egen kyrka kunna samlas till gudstjenst.
Kyrkan öfverlemnades till och mottogs af svenska staten. Denna beaktansvärda
omständighet innebär, att kyrkan är afsedd icke endast att fylla ett religiöst behof
för koloniens invånare, men att den står öppen jemväl för alla de svenskar eller skandinaver,
hvilka såsom resande endast kortare tid uppehålla sig här, och hvilka aldrig bidraga
till fyllande af kyrkans behof. Häruti ligger emellan Sophiakapellet och hvilken som helst
församling i Sverige en skilnad, som hvarken kan glömmas eller bortdiskuteras.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

Att låta församlingen i Paris ensam bära denna börda torde vara väl mycket begärdt,
och det är endast genom statsbidrag, som detta missförhållande kan rättas.

Om det bidrag, som af kolonien årligen lemnas, icke synes särdeles stort, torde
ihågkommas, förutom det att den nuvarande generationens offervillighet i särdeles grad
tagits i anspråk vid kyrkans uppförande, att sedermera ganska betydliga belopp blifvit
skänkta af här bosatta landsmän -— bland annat för att betäcka utgifterna vid kyrkans
reparation — en post, som på grund af här rådande dyrhet uppgår till dryga summor.

Det förtjenar att omnämnas, att åtskilliga andra länder lemna statsbidrag af icke
obetydlig storlek för deras kyrkor i Paris. För att icke tala om ryska, engelska och
amerikanska kyrkorna, hvars förhållanden, väsentligen på grund af de respektive koloniernas
förmögenhetsvilkor, äro alltför olika våra för att lämpa sig till jemförelse, skall
jag endast nämna, att den rumäniska kyrkans inköp kostade den rumäniska staten emellan
7—800,000 francs och att omkostnaderna vid gudstjenstens förrättande o. s. v. utgöra
emellan 16—18,000 francs årligen, hvilka bestridas af offentliga medel. Den grekiska
kyrkan uppbyggdes med medel samlade genom privat subskription, hvilken dock icke
länge behöfde fortgå, då en grekisk bankir på en gång tecknade 1 million. Grekiska
staten har dock förbundit sig att af de till ungefärligen 30,000 francs årligen uppgående
kostnaderna för kyrkans underhåll och gudstjenstens upprätthållande betäcka den
del, som ej kan åstadkommas genom subskription. Det finnes ingen af dessa kyrkor, till
hvilken binda sig så gamla och djupa traditioner som den svenska; denna sanning har
ofta och med varmt erkännande uttalats af härvarande protestantiska presterskap. Att
vidmakthålla denna tradition åligger väl närmast staten. Att utsätta sig för, att svenskakapellet
måste stängas, ifall icke enskild hjelp kan åstadkommäs, skulle — enligt mitt
förmenande — utöfva en inverkan, hvars följder kunde komma att sträcka sig mycket
längre, än man föreställer sig.

De invändningar, som i Kammaren blifvit hemtade från utgiftspunkten angående inventariers
och grafvars underhåll, hafva af kyrkorådet bemötts på ett sätt, som icke fordrar
vidare yttrande från min sida.

Jag anser mig, på grund af ofvanstående, böra på det enträgnaste förorda kyrkorådets
underdåniga ansökan om erhållande af årligt statsbidrag till svenska kyrkan i
Paris, till belopp af 2,700 kronor.

Fr. Due.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

Till

Hans Excellens, Herr Ministern för Utrikes Ärendena.

Stockholm.

Då svenska församlingen i Paris genom hennes kyrkoråd hos Konungen ånyo begäi‘t
nådig proposition till nästa Riksdag 1) för 1893 om ett ytterligare anslag af 1,836 kronor
till fyllande af brist i församlingens budget och 2) för 1894 om dels fortsatt utgående af
redan beviljade 864 kronor till lönefyllnad åt församlingens pastor, dels 1,836 kronor till
nyss angifna ändamål; då vidare denna förnyade begäran är i nämnda kyrkoråds underdåniga
skrifvelse så fullständigt och på ett så öfvertygande sätt motiverad, att dervid
näppeligen något kan vara att tillägga; och då slutligen Kongl. Majrts minister i Paris
för saken afgifvit ett varmt och synnerligen behjertansvärdt förord; anser jag mig, till
svar på Eders Excellens’ remiss af ifrågavarande ärende, endast behöfva åberopa hvad
omförmälda handlingar innehålla jemte en erinran om hvad jag redan för ett år sedan
angående samma ärende meddelat och ännu mer om hvad jag vid årets lagtima riksdag
under öfverläggningen derom den 5 April i första kammaren yttrat, då jag nu på det
lifligaste och med bästa hopp om framgång i alla afseenden tillstyrker bifall till den anspråkslösa
hjelp, om hvilken här är fråga och som måste anses för en obetydlighet i jemförelse
med de bidrag, som af andra med Sverige jemförliga stater för kyrkliga ändamål
lernnas åt deras landsmän i Frankrikes hufvudstad. Likväl har, mig veterligen, ingen der
bosatt främmande koloni för sina kyrko- och fattigvårdsangelägenheter sjelf gjort så stora
uppoffringar som den svenska, och ingen der organiserad protestantisk församling under
200 års tid intagit en så märklig och framstående plats som den lilla svenska församlingen.
Bevisen för att så är finnas framlagda såväl i de skrifter, som blifvit från vederbörande
målsmän i Paris till Eders Excellens öfversända, som ock i mitt ofvan åberopade yttrande
till första kammarens protokoll, der de för en hvar äro tillgängliga. Skulle det väl då
kunna vara vårt lands representation värdigt att för afhjelpandet af tillfälliga behof vägra
ett bistånd, som enligt all sannolikhet efter några få år blifver obehöfligt?

I förevarande fall är det ju dessutom icke fråga om ett direkt statsanslag, utan endast
om användande af redan tillgängliga medel. Jag föreställer mig nämligen, att Kongl.
Maj:t om, såsom jag hoppas, nådigt afseende fästes vid den gjorda framställningen, hos
riksdagen nu liksom vid innevarande års början äskar bemyndigande att för det anmälda
behofvet tillsvidare använda en del af det ända till 11,000 kronor uppgående årliga öfverskottet
af sådana hyresmedel, som inflyta från det svenska ministerhotellet i Konstantino -

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

pel. Att just anlita denna tillgång synes mig vara så mycket mer lämpligt, som den
helt och hållet har ett kyrkligt intresse att tacka för sin uppkomst. Det är nämligen icke
svenska staten, som byggt ifrågavarande ministerhotel, utan det har blifvit uppfördt af
medel, som på 1760-talet insamlades genom kyrkokollekter och andra frivilliga bidrag
ej blott i Sverige utan inom hela det protestantiska Europa. Dessa medel uppgingo till
så stort belopp, att de förslogo både till det ursprungliga ändamålet eller uppförandet af
en svensk kyrka såsom ett slags skyddshem för alla protestanter under dåvarande muhamedanska
förföljelser och till ett hotel såsom bostad åt den svenska beskickningen. Under
sådana förhållanden må det väl icke kunna anses vara för mycket begärdt att nu få bruka
en ringa del af de stora besparingarne till förmån för en annan i brydsamma omständigheter
försatt svensk församling, som i Paris märkvärdigt nog under det sjuttonde och
adertonde århundradet till följd af ett särskildt privilegium kunnat gifva förtryckta trosförvandter
af alla nationer samma skydd, som den obetydliga svenska församlingen i
Konstantinopel någon tid senare kunde lemna samma trosförvandter inom det turkiska
riket.

Men jag behöfver ej vara vidlyftig i en sjelfklar sak. Innan jag afslutar min skrifvelse,
må det dock tillåtas mig att med några få ord bemöta en anmärkning, som vid
i fråga varande ärendes behandling inom Riksdagens andra kammare den 7 sistlidne
April gjordes af en mycket framstående ledamot, då han yttrade: »Jag tror ej, att man
äfven bland de små och fattiga församlingarna (i Sverige) skall kunna finna någon, som
slipper undan med ett så litet bidrag som 900 kronor; det är icke heller ådagalagdt, att
denna (pariser-) församling är så fattig eller dess innevånare så få, att den ej kan bidraga
med högre belopp.» Denna anmärkning af den högt aktade talaren innehåller ett dubbelt
misstag. Ty för det första hafva vi ganska många församlingar här i landet, som till
kyrkliga ändamål betala mindre än 900 kronor årligen, och för det andra är det verkligen
tillfullo ådagalagdt, att den svenska församlingen i Paris, som består af 250 menniskor
och bland dessa nära tre fjerdedelar fattiga tjenare, icke kan bidraga med högre
belopp, än det som för närvarande utgår, helst när man tager i betraktande, Indika dryga
afgifter för landsmäns fattigvård de mera bemedlade församlingsledamöterna ständigt få
vidkännas. Hela den anstälda jemförelsen torde för öfrigt vara föga lämplig. Man bör
nämligen icke förbise, att kyrkoetablissementet i Paris mindre afser att bilda en i vanlig
mening svensk kyrkoförsamling derstädes än att vara ett slags kyrklig missionsstation,
från hvilken både andlig och lekamlig hjelp i rikt mått kommer de många svenskar,
synnerligast af arbetsklassen, som under längre eller kortare tid uppehålla sig i den stora
hufvudstaden, tillgodo. Så uppfattas saken äfven af andra stater, när de frikostigt understödja
sina kyrkliga anordningar på platsen med penningebidrag, bredvid hvilka, såsom
jag redan anmärkt, det nu hos oss begärda är en obetydlighet.

Upsala den 30 December 1892.

A. N. Sundberg.

Stockholm 1893. Kongl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.