Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o .> (Proposition 1895:5)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o .>.

N:o 5.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående beredande
af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor; gifven
Stockholms slott den 18 januari 1895.

Sedan med anledning af Riksdagens skrifvelse den 5 maj 1888 angående
åstadkommande af en allmän pensionsinrättning för barnmorskor
och en i samma syfte gjord underdånig framställning af ett år 1887 i
Stockholm hållet barnmorskemöte, öfver hvilken framställning kongl. medicinalstyrelsen
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, Kongl. Maj:t bemyndigat
chefen för ecklesiastikdepartementet att genom en eller flere
sakkunniga personer, dem lian egde utse, låta utarbeta förslag till barnmorskors
pensionering, afgaf medicine doktorn E. W. Wretlind, enligt
erhållet uppdrag, den 8 november 1888 ett sådant förslag. Efter det utlåtanden
deröfver inhemtats från medicinalstyrelsen, kongl. direktionen öfver
folkskolelärarnes pensionsinrättning äfvensom direktionen för presterskapets
enke- och pupillkassa, och sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, som
funnit frågan erfordra ytterligare utredning, uppdragit densamma åt e. o.
amanuensen i kongl. biblioteket G. Eneström, aflemnade denne den 13
februari 1893 till Kongl. Maj:t underdånigt betänkande om barnmorskekårens
pensionering jemte förslag till reglemente för en ålderdomsunderstödsanstalt
för barnmorskor.

öfver detta betänkande och förslag hafva derefter underdåniga yttranden
afgifvits af samtlige förste provinsialläkare, förste stadsläkarne i
Stockholm och Göteborg, Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen och
öfverståthållareembetet äfvensom af medicinalstyrelsen, direktionen öfver

Bill. till Riksd. Vrot. 189Ö. 1 Sami. 1 Afd. 6 Höft. 1

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

folkskolelärarnes pensionsinrättning och kongl. statskontoret; och får Kongl.
Maj:t, under åberopande af innehållet i bilagda utdrag af protokollet öfver
ecklesiastikärenden för denna dag, härmed föreslå Riksdagen att godkänna
följande grunder för inrättande af en anstalt för beredande af ålderdomsunderstöd
åt barnmorskor:

I) i afseende å anstaltens ändamål:

att anstalten, hvilken benämnes barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt
och träder i verksamhet med år 1896, skall afse beredande af
ålderdomsunderstöd åt här i riket legitimerade barnmorskor, hvilka genom
långvarig och nitisk yrkesutöfning gjort sig af sådant understöd förtjenta;

II) i afseende å kostnadernas bestridande:

att de för anstaltens ändamål erforderliga kostnader skola bestridas
genom afgifter af kommuner och i deras tjenst anstälda barnmorskor samt
genom fyllnadsbidrag af staten;

att deremot enskildt praktiserande barnmorskor icke skola erlägga
några afgifter till anstalten, utan i stället vidkännas minskning i understödsbeloppet; III)

i afseende å kommunernas afgifter:

att kommun skall vara skyldig att för hvart år från och med 1895
till anstalten erlägga en afgift, beräknad efter 1 öre för hvarje person,
som, enligt de under året af statistiska centralbyrån till ledning vid
riksdagsmannaval offentliggjorda folkmängdsuppgifter, tillhört kommunen,
samt att, om vid uträkningen af årsafgiften beloppet skulle sluta med
ören, det skall ökas till närmast högre krontal;

IV) i afseende å barnmorskornas afgifter:

att barnmorska, som efter ingången af år 1896 varit i sådan egenskap
under ett kalenderår eller del deraf med fast årslön anstäld hos en eller

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 5.

flera kommuner och förvärfvat rätt att räkna samma år såsom helt eller
hälft tjenstår, på sätt här nedan sägs, skall vara skyldig att för det året
erlägga en afgift af 5 kronor, som må innehållas å hennes aflöning och
skall inlevereras till anstalten af den kommun, hos hvilken hon under
året senast varit sålunda anstäld; samt att, om den anställningen var fäst
vid två eller flera kommuner gemensamt, den enligt förenämnda uppgifter
folkrikaste bland dem skall svara för afgiftens inlevererande till
anstalten; och

att en gång erlagd afgift ej må återbekommas;

Y) i afseende å rätten till understöd samt understödets belopp:

att rätt till understöd från anstalten skall, under de vilkor, som i
öfrigt bestämmas, tillkomma i Sverige legitimerade barnmorskor, som antingen
under hvart och ett af de 5 sista kalenderåren närmast före det
år, under hvilket ansökan om understöd inlemnas, utöfvat sitt yrke under
sådana omständigheter, att, enligt hvad här nedan sägs, hänsyn dertill får
tagas vid tjenstårsberäkningen, eller som, derest de under ett eller flera
af de nämnda 5 kalenderåren icke utöfvat sitt yrke på detta sätt, genom
intyg af sin närmaste förman eller annorledes styrka, att sådant icke
härrört af bristande nit eller annan, blott på dem sjelfva beroende anledning; att

barnmorska, som blifvit förklarad för alltid förlustig rättigheten
att utöfva sitt yrke, ej skall ega från anstalten erhålla understöd;

att helt understöd skall utgå med ett belopp af 200 kronor för år
och må tilldelas barnmorska, som efter ingången af år 1896 under anställning
i sådan egenskap med fast aflöning hos en eller flera kommuner
förvärfvat minst 30 tjenstår och som derjemte antingen uppnått 65 års
ålder eller ock fylt 55 år och genom obotlig sjukdom eller vanförhet
blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke;

att barnmorska, hvilken såsom sådan annorledes förvärfvat minst 30
tjenstår och som derjemte antingen uppnått 65 års ålder eller ock fylt
55 år och genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att
vidare utöfva sitt yrke, må kunna erhålla afkortadt årligt understöd till
följande belopp:

om hon icke efter ingången af år 1896 i egenskap af barnmorska
varit med fast aflöning anstäld hos någon
kommun, .................................................................................. 150 kronor,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

om hon efter ingången af år 1896 under fast aflönad anställning
såsom barnmorska i kommuns tjenst förvärfvat

mindre än 3 tjenstår,................................	................................... 150 kronor
minst	3	»	................................. 155 »
»	6	* » ...................;.	.................................. 160
»	9	» . ;............. ..................	.................................. 165
»	12	» ................................	............................... 170 » ,
»	15	» ..............................	............................... 175
»	18	» . ......„..........	................................... 180
»	21	»	.............................. 185
»	24	» ...............................	.................................. 190
»	27	» .............W.................	................................... 195

att, derest barnmorska, när hon söker understöd, sedan minst 10 år
tillbaka i sådan egenskap oafbrutet varit med fast årslön af tillhopa minst
200 kronor enligt det beräkningssätt, som nedan angifves, anstäld hos en
eller flera kommuner, och genom intyg af hennes närmaste förman styrkes,
att hon på grund af försvagad helsa, bristande syn eller hörsel, eller annan
liknande, oförvållad anledning icke vidare är fullt lämplig att sköta sin
tjenst, samt kommunen eller kommunerna af denna anledning besluta
gifva henne afsked, hon må, i fall hon uppnått 55 års ålder och räknar
minst 30 tjenstår, kunna efter afgång från tjensten erhålla afkortadt årligt
understöd till följande belopp:

om hon vid afskedet fylt

55 år,.................................................................. 100 kronor

56 » .................................................................... 110

57 » ..................................................................... 120 »

58 » .................................................................... 130

59 » .................................................................... 140

60 » ............................ 150

61 » .................................................................. 160

62 » ................................................................... 170 » .

63 ,» ................................................i,................. 180 »

64 » ................... 190 » ,

dock så att detta afkortade understöd i intet fall må öfverstiga det, som
barnmorskan skulle kunnat erhålla, om hon genom obotlig sjukdom eller
vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke;

att barnmorska, som ej uppnått det för erhållande af förut nämnda
slags understöd erforderliga antalet lefnads- och tjenstår, men genom

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt
yrke, må erhålla afkortadt årligt understöd till ett belopp af 70 kronor,
om hon antingen förvärfva! minst 20 tjenstår eller ock genom olycksfall
under yrkesutöfningen ådragit sig sjukdomen eller vanförheten; samt att
hon i den senare händelsen må ega rätt till det angifna understödet oberoende
både af antalet tjenstår och af den omfattning, i hvilken hon utöfva!
yrket under de 5 kalenderåren närmast före det, då ansökan om
understöd inlemnas;

att barnmorska, som sökt och erhållit rätt till afkortadt understöd
samt redan börjat uppbära sådant, sedermera icke må kunna erhålla rätt
till högre understöd från anstalten;

att såsom tjenstår må räknas hvarje kalenderår, under hvilket barnmorska
i sådan egenskap varit af en eller flera kommuner aflönad med
fast årslön af sammanlagdt minst 200 kronor och verkligen utöfvat yrket,
eller under hvilket hon verkstält minst 30 förlossningar, samt att i den
fasta årslönen må inräknas värdet af naturaförmåner — bostad och vedbrand
dock högst till ett belopp af sammanlagdt 75 kronor — men icke
den särskilda ersättning af kommunalmedel, som kan hafva tillkommit
barnmorskan för verkstälda förlossningar;

att, om barnmorska, som icke aflönats med minst ofvan angifna årslön,
under ett kalenderår verkstält mindre än 30, men mer än 14 förlossningar,
hon må räkna detta såsom hälft tjenstår, men såsom helt i det
fall, att sammanlagda antalet förlossningar under detta och det näst föregående
eller efterföljande kalenderåret uppgått till minst 60, dock att vid
sådan sammanläggning hvarje förlossning icke får mer än en gång tagas i
beräkning;

att vid pröfning af understödsrätten två halfva tjenstår må betraktas
lika med ett helt sådant;

att, om barnmorska under ett kalenderår hvarken af kommun erhållit
minst 200 kronor i fast årslön eller verkstält minst 15 förlossningar,
hänsyn till detta kalenderår ej må tagas vid tjenstårsberäkningen, och att
detsamma må gälla, om hon väl erhållit minst 200 kronor i fast årslön,
men icke under året verkligen utöfvat yrket;

att, då särskilda lokala förhållanden dertill föranleda, anstaltens direktion
må, på ansökan af vederbörande kommun eller barnmorska och
efter medicinalstyrelsens hörande, ega att, utan hinder af ofvan föreslagna
bestämmelser rörande såväl aflöning som antal verkstälda förlossningar, för
viss, i hvarje fall bestämd tid meddela rätt till beräknande af hela eller
halfva tjenstår;

att medicinalstyrelsen må, på grund af den verksamhet barnmorska

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

under tiden före år 1896 utöfvat i sitt yrke, bestämma antalet henne för
nämnda tid tillkommande tjenstår, dock att dervid får tagas hänsyn till
hela yrkesutöfningstiden endast för de barnmorskor, hvilka vid 1895
års utgång oafbrutet varit i sådan egenskap sedan minst 10 år tillbaka
med fast årslön anstälda i en eller flera kommuners tjenst, hvaremot för
öfriga barnmorskor hänsyn må tagas blott till yrkesutöfningen under de
30 sista åren före 1896;

att, om barnmorska, som blifvit förklarad understödsberättigad, sedermera
under ett kalenderår antingen för biträde vid förlossningar erhållit
af kommun fast årslön eller andra deremot svarande förmåner eller ock
verkstält minst 30 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd för hela
det närmast följande kalenderåret;

att, om understödsberättigad barnmorska, som icke för sådant biträde
under ett kalenderår af kommun erhållit fast årslön eller andra deremot
svarande förmåner, under samma år verkstält mindre än 30, men mer än
14 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd för det närmast följande
halfva kalenderåret;

att understödstagare, som dömes förlustig medborgerligt förtroende,
skall för den tid, hon deraf är i mistning, förlora sitt understöd;

att den, som under 5 år i följd icke uttagit sitt understöd, skall afföras
från förteckningen å understödstagare, och att, om hon sedermera
å nyo anmäler sig, det må ankomma på anstaltens direktion att bestämma,
om och i hvilken mån hon åter må inträda i sin förra rätt;

att understödstagare, som bosätter sig å utrikes ort, icke utan Kongl.
Maj:ts tillstånd må ega åtnjuta understödet för den tid, hon är utrikes,
samt att, om understödstagare blifver främmande magts undersåte eller
utan Kongl. Maj:ts tillstånd träder i främmande stats tjenst, hennes rätt
till understöd skall upphöra;

att understöd skall beräknas för fulla kalendermånader och i regeln
vidtaga med början af månaden näst efter den, i hvilken understöd blifvit
barnmorska tillerkändt, men för barnmorska, som förklarats berättigad
till understöd på grund af försvagad helsa, bristande syn eller annan liknande,
oförvållad anledning, först med början af månaden näst efter den,
under hvilken hon erhållit afsked från sin tjenst;

att understöd skall upphöra att utgå med den månad, i hvilken barnmorskan
aflidit eller rätt till understöd förlorats; samt

att understöd från anstalten icke må för understödstagarens gäld
tagas i mät;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

VI) i afseende å utbetalning af understöd:

att understöd utbetalas lialfårsvis af anstalten, och att, om understödstagare
är boende i landsorten, hon skall vara berättigad att, efter derom
hos anstalten gjord anmälan, innefattande uppgift om hennes hemvist
samt åtföljd af de intyg och öfriga handlingar, Kongl. Maj:t kan finna
skäligt föreskrifva, från anstalten få understödet med allmänna posten i
rekommenderadt eller assurera dt tjenstebref eller genom postanvisning
kostnadsfritt sig tillsända och

VII) i afseende å anstaltens styrelse och förvaltning:

att anstalten skall förvaltas af direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning, samt att dervid skola i tillämpliga delar och i alla
de omständigheter, om hvilka icke i blifvande reglemente för anstalten
kommer att särskilt stadgas, gälla enahanda föreskrifter, som enligt art.
VII och VIII af reglementet för nämnda inrättning äro gifna för densamma
och dess förvaltning.

I sammanhang härmed vill Kongl. Maj:t — med tillkännagifvande, dels
att, derest dessa grunder af Riksdagen godkännas, Kongl. Maj:t ämnar för
den nya anstalten utfärda särskild! reglemente i enlighet med desamma,
dels att Kongl. Maj:t, efter det närmare erfarenhet vunnits angående omfånget
af de göromål, som tillhöra anstalten, samt dessa göromål lämpliga
fördelning, kommer att till Riksdagen afgifva förslag till stat för anstalten,
dels ock, att Kongl. Maj:t, i den mån särskildt bidrag från statsverket till
anstaltens uppehållande blifver behöfligt, kommer att till Riksdagen aflåta
proposition om uppförande i riksstaten af härtill erforderligt anslag —
föreslå Riksdagen att, i afseende å de under år 1896 uppkommande kostnader
för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor medgifva:

att Kongl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma de belopp, som varda
erforderliga till bestridande af ålderdomsunderstödsanstaltens förvaltningsbestyr
och ersättning till biträde åt medicinalstyrelsen för behandling af
frågor om barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning; samt

att de för berörda ändamål och för anstaltens utgifter i öfrigt under
nämnda år erforderliga medel må af Kongl. Maj:t, i den mån influtna af -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

gifter icke äro att tillgå, anvisas utaf statsmedel såsom förskott, att antingen
godtgöras af berörda afgifter, i den mån de under året till anstalten
ingå, eller, derest sagda afgifter skulle för året befinnas härtill otillräckliga,
anmälas till ersättande af Riksdagen.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott
tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

G. F. Gilljam.

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

• -i

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18
januari 1895.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll.

l:o.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Gilljam anmälde ej ÅuierJomsunmindre
det förslag till barnmorskors pensionering, hvilket den 8 november baZlwtJL.
1888 afgifvits af medicine doktorn E. W. Wretlind, jemte underdåniga utlåtanden
deröfver af medicinalstyrelsen samt direktionerna öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning och presterskapets enke- och pupillkassa, än äfven det i
Bill. till Rikad. Prut. 18flå. 1 Samt. 1 Afd. ö Höft. 9

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

samma ämne den 13 februari 1893 afe. o. amanuensen i kongl. biblioteket
G. Eneström afgifna underdåniga betänkande tillika med de yttranden, som
deröfver inhemtats dels från samtliga förste provinsialläkare äfvensom
förste stadsläkarne i Stockholm och Göteborg, dels från Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länen samt öfverståthållareembetet, dels ock från medicinalstyrelsen,
direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning och
statskontoret.

Derefter yttrade departementschefen:

»Genom underdånig petition den 26 september 1887 gjordes af ett i
Stockholm samma år hållet barnmorskemöte hos Eders Kongl. Maj:t framställning
om åtgärder för bildande af en pensionsinrättning för barnmorskekåren.
Dervid framhölls såsom önskningsmål, att barnmorska vid fylda
55 år och efter 25 års utöfning af yrket, vare sig såsom enskildt praktiserande
eller af kommun aflönad, måtte erhålla en årlig pension af 300
kronor, mot skyldighet att sjelf årligen i 25 år erlägga en afgift af 10
kronor eller ock vidkännas ett motsvarande afdrag vid första pensionsutbetalningen.
Öfver denna petition afgaf medicinalstyrelsen underdånigt
utlåtande, hvari petitionens syfte förordades; men innan detta utlåtande
hunnit till Eders Kongl. Maj:t inkomma, upptogs frågan om barnmorskekårens
pensionering till behandling inom Riksdagen, som i skrifvelse den
5 maj 1888 anhöll, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag
till eu allmän pensionsinrättning för barnmorskor jemte förslag till de
bidrag från staten, som derför kunde anses behöfliga. I skrifvelsen omnämndes,
att under ärendets behandling innehållet i sagda petition bringats
till Riksdagens kännedom, men att Riksdagen ansett sig icke böra ingå i
pröfning vare sig af lämpligheten af de särskilda bestämmelser rörande
sättet för pensioneringen, Indika i petitionen blifvit föreslagna, eller af
frågan i hvad mån och huru staten borde bidraga till barnmorskornas
pensionering. Deremot framhölls i skrifvelsen, att, då staten en gång åtagit
sig barnmorskeväsendets ändamålsenliga ordnande, staten också borde
sörja för, att barnmorskorna blefve bättre tillgodosedda i ekonomiskt
hänseende och ej behöfde motse att tillbringa sin ålderdom i nöd; blott
på sådant sätt kunde man nemligen begära ett fullt tillfredsställande uppfyllande
af de med yrket förenade pligter och hindra, att dugliga qvinnor
afskräcktes från att egna sig åt barnmorskekallet. För öfrigt vore det
äfven ur samma synpunkt af vigt, att barnmorskorna ej nödgades för utkomstens
skull tjenstgöra allt för långt in på ålderdomen.

Med anledning af dels denna Riksdagens skrifvelse, dels barnmorskemötets
petition täcktes Eders Kongl. Maj:t den 25 maj 1888 bemyndiga

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N;o 5.

chefen för ecklesiastikdepartementet att genom en eller flera sakkunniga
personer, dem han egde utse, låta utarbeta förslag till barnmorskekårens
pensionering. Sedan medicine doktorn E. W. Wretlind blifvit härtill utsedd,
afgaf denne den S november 1888 ett förslag till reglemente för
svenska barnmorskors pensionskassa med tillhörande motivering. Förslaget
afsåg bildande af en särskild lifränteanstalt för barnmorskekåren, i hvilken
anstalt insättningar borde göras dels af barnmorskorna sjelfva, dels af
staten för barnmorskornas räkning, sa att dessa vid fylda 60 ar och efter
minst 10 års delegareskap skulle kunna erhålla en årlig pension af 200
kronor. Kostnaden för pensioneringen borde till en tredjedel bestridas af
statsverket och till två tredjedelar af barnmorskorna sjelfva.

Öfver detta förslag afgåfvos sedermera underdåniga utlåtanden af
medicinalstyrelsen, direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning
och direktionen för presterskapets enke- och pupillkassa. Härefter företogs
ärendet till förberedande behandling inom ecklesiastikdepartementet,
och då dervid visade sig, att ytterligare utredning var behöflig, uppdrog
ja<r den 16 juni 1892 åt e. o. amanuensen G. Eneström att verkställa
nämnda0 utredning samt till Eders Kongl. Maj:t inkomma med det yttrande
och förslag, hvartill densamma kunde gifva anledning. På grund häraf
aflemnade Eneström den 13 februari 1893 till liders Kongl. Maj:t underdånigt
betänkande om barnmorskekårens pensionering jemte förslag till
reglemente för barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt.

Enligt detta förslag borde för barnmorskekårens pensionering inrättas eu
särskild statsanstalt, från hvilken barnmorskorna skulle i regeln vid fylda
65 år, och sedan de i SO år utöfvat yrket i eu viss omfattning, erhålla
ett årligt understöd af 200 kronor. Kostnaden härför skulle till omkring
två tredjedelar bestridas genom afgifter från kommunerna och till omkring
eu tredjedel genom fyllnadsbidrag af staten. Från barnmorskorna sjelfva
skulle deremot inga afgifter direkt utkräfvas, utan borde det öfverlemnas
åt kommunerna att afgöra, om de kunde och ville af barnmorskorna göra
sig betäckta för hela sitt utlägg eller en del deraf.

Det i betänkandet framstapla förslaget har i hufvudsak lemnats utan
anmärkning af det öfvervägande flertalet bland de myndigheter, hvilka
blifvit deröfver hörda. Särskilt har medicinalstyrelsen med några jemförelsevis
obetydliga förändringar anslutit sig till detsamma, och äfven
statskontoret har blott i eu hufvudsaklig punkt förordat ändring. Statskontoret
har nemligen ansett, att äfven barnmorskorna sjelfva borde direkt
bidraga till understödet, och att i sådana fall, der vederbörligt bidrag från
deras sida icke blifvit erlagdt, ett motsvarande afdrag borde göras vid
understödets utbetalande. A andra sidan har visserligen framkommit ett och

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.

annat mera genomgripande ändringsförslag, hvarför jag anhåller att få framdeles
redogöra. Helt och hållet afstyrkande uttalanden hafva gjorts af tre länsstyrelser
(i Visby, Karlskrona och Kristianstad), hvilka till stöd för sin uppfattning
anfört, dels att staten öfver hufvud taget icke hade något skäl att föranstalta
om barnmorskekårens pensionering, dels att frågan härom borde
lösas i sammanhang med ett allmänt ordnande af ålderdomsförsörjning för
arbetare och deras vederlikar. Ungefär samma uppfattning har uttalats af
länsstyrelsen i Vesterås, hvilken dock antydf, att ålderdomsunderstöd åt
kommunernas barnmorskor borde anordnas i sammanhang med beviljande
af statsbidrag till deras aflöning.

Hvad som sålunda anförts mot statens ingripande på detta område
synes mig dock icke vara af någon afgörande betydelse. Redan i Riksdagens
skrifvelse antydes med rätta, att staten ur den allmänna helsovårdens
synpunkt har stort intresse af att bereda barnmorskorna utsigt till
ålderdomsförsörjning, och samma tanke har funnit uttryck i betänkandet
samt ytterligare i medicinalstyrelsens och statskontorets utlåtanden. Men
om så är, lärer det icke heller vara lämpligt att sammanbinda denna
fråga vare sig med frågan om arbetsklassens pensionering, vid hvars lösning
helt andra synpunkter måste göra sig gällande, eller med frågan om statsbidrag
till barnmorskors aflöning. Sistnämnda fråga har vid flera tillfällen
bragts å bane inom Riksdagen; men det har visat sig, att meningarna varit
ganska delade om lämpligheten af att bereda statshjelp för aflöning af förlossningsbiträden,
och de i sådant afseende framstälda förslag hafva icke föranledt
någon Riksdagens åtgärd. Af de förhandlingar, som vid 1888 års riksmöte
utmynnade i den då till Eders Kongl. Maj:t aflåtna framställningen
om åstadkommande af en pension sinrättning för barnmorskor, framgår
deremot, att man inom Riksdagen temligen allmänt anslutit sig till
den uppfattning, att staten borde bidraga dertill, att barnmorskorna
finge en mera betryggad ställning med hänsyn till sin försörjning på ålderdomen.

Men om staten sålunda i den allmänna helsovårdens intresse bör medverka
till ålderdomsunderstöd åt barnmorskorna, torde deraf också följa,
att statens åtgärder i detta syfte böra afse icke blott de i kommuners tjenst
anstälda, såsom förste provinsialläkaren och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms län hållit före, utan äfven de enskildt
praktiserande barnmorskorna. De senare äro nemligen ur den allmänna
helsovårdens synpunkt lika nödvändiga som de förra, enär i flera kommuner,
särskilt större städer, inga aflönade barnmorskor finnas. Det
har visserligen blifvit. anmärkt, att detta sistnämnda sakförhållande i
sjelfva verket vore ett missförhållande, och att det icke borde så att

Kongi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

saga legaliseras genom att bevilja ålderdomsunderstöd åt enskildt praktiserande
barnmorskor; men denna anmärkning torde knappast vara befogad.
Erfarenheten har nemligen otvetydigt gifvit vid handen, att i de större
städerna, der ett tillräckligt antal barnmorskor alltid visat sig vara att
tillgå, barnmorskeväsendet bäst ordnas på sådant sätt, att ingå fast aflönade
barnmorskor anställas, utan kommunen i stället utbetalar ett visst belopp
för hvarje gång, som en barnmorska biträdt någon medellös barnaföderska.

Huru stora betänkligheter man än ur principiel synpunkt må hysa
mot statspensioner åt enskilda klasser af yrkesutöfvare, måste man följaktligen
på nyss anförda grunder låta dessa betänkligheter här fara, och
jag anser således, i enlighet med de flesta för frågans lösning framstälda förslagen
och nästan alla myndigheter, hvilka yttrat sig i ärendet, att rätt till
ålderdomsunderstöd bör kunna tillkomma icke blott de af kommuner aflönade,
utan äfven de enskildt praktiserande barnmorskorna, förutsatt dock att de äro
här i riket legitimerade. Det sista vilkoret kunde visserligen synas öfverflödigt,
då endast i Sverige legitimerade barnmorskor ega rätt att inom
riket utöfva yrket, men för tydlighetens skull torde det dock böra utsättas.

Vid öfvervägande af frågan, på hvad sätt ålderdomsunderstöd skall
kunna beredas åt barnmorskekären, samt under hvilken form staten bör
dertill medverka, ligger det väl närmast till hands att tänka sig understödet
hufvudsakligen bekostadt af barnmorskorna sjelfva och statens åtgärder
inskränkta till ett underlättande af barnmorskornas sträfvan att
genom sjelfhjelp bereda sig en nödtorftig ålderdomsförsörjning. Ett uttalande
i denna rigtning förekom också vid 1888 års riksdag, och samma
tanke ligger till grund för doktor Wretlinds förslag. Men om hufvudändamålet
med statens ingripande på detta område är att åstadkomma en
förbättrad vård åt barnaföderskorna och de späda barnen, sa är det lätt
att inse, att ändamålet icke under den närmaste framtiden i någon nämnvärd
mån vinnes, om kostnaden för understödet skall hufvudsakligen bäras
af barnmorskorna sjelfva. De nuvarande äldre barnmorskorna måste nemligen
på grund af de höga afgifter, de skulle blifva nödsakade att erlägga,
utestängas från utsigt till understöd. Med anledning häraf har också
doktor Wretlind i sitt förslag till reglemente för svenska barnmorskors
pensionskassa förutsatt, att delaktighet i kassan icke skulle tillkomma barnmorskor,
som redan fylt 50 år. Deremot kunde det nog förefalla, som om
man åtminstone i eu icke alltför aflägsen framtid borde genom en af barnmorskorna
sjelfva hufvudsakligen bekostad pensionskassa ernå hvad som
här i främsta rummet afses, nemligen barnmorskeväsendets förbättrande.
Också vill jag ingalunda bestrida, att ju på detta sätt något blefve vunnet,

Kongl. Moj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

men att en väsentlig förbättring skulle komma till stånd, synes mig föga
sannolikt. Någon föreskrift om obligatoriskt inträde i eu sådan kassa lär
nemligen icke kunna komma i fråga, vare sig för de euskildt praktiserande
eller för de lågt aflönade kommunala barnmorskorna, och att ur kassan
utesluta eu barnmorska, som af någon anledning upphör att utöfva yrket,
torde möta betänklighet. Man har således ingen garanti för, att ett afsevärdt
antal barnmorskor skulle inträda i kassan, och icke heller är det
säkert, att kassans förmåner skulle tillfalla blott dem, hvilka ur den allmänna
lielsovårdens synpunkt deraf borde komma i åtnjutande. Denna
sista olägenhet skulle möjligen kunna genom särskilda reglementariska
föreskrifter aflägsnas, men på samma gång blefve då också de administrativa
anordningarna mycket invecklade. Hvad åter angår den första anmärkningen,
tillåter jag mig framhålla, att år 1892 särskilda frågeformulär
utsändes för att utröna, huru stor tillslutning en pensionskassa enligt
doktor Wretlinds förslag skulle erhålla, samt att mindre än hälften af de
medelåldriga och blott omkring hälften af de yngre barnmorskorna förklarade
sig villiga att ingå i en sådan kassa. Man torde deraf kunna
sluta, att äfven bland de barnmorskor, som hädanefter komma att inträda
i yrkets utöfning, blott omkring hälften skulle vara att påräkna såsom
deltagande i en dylik kassa. Vid sådant förhållande anser jag, att den
hufvudsakliga kostnaden för det ifrågasatta ålderdomsunderstödet icke kan
bestridas genom afgifter från barnmorskekåren. Man måste således på
annat sätt söka få denna kostnad betäckt, och då det af ålder ansetts tillhöra
kommunerna att bära de utgifter, som för barnmorskeväsendets
lämpliga ordnande äro behöfliga, synes det, som om kommunerna äfven,
med eller utan ett mindre tillskott från barnmorskornas sida, hufvudsakligen
borde bekosta ålderdomsunderstöd åt barnmorskekåren, under det
att staten dels fastställer de allmänna vilkoren härför och garanterar
understödets rigtiga utbetalande, dels direkt bidrager med ett mindre belopp.
Mot en sådan anordning hafva dock från några håll betänkligheter
framstälts. Dels har man framhållit, att då ingen minimilön finnes faststäld,
något hinder icke möter för kommunerna att af de aflönade barnmorskorna
göra sig betäckta för sina utgifter, hvadan således den hufvudsakliga
kostnaden för understödet ytterst skulle komma att bestridas af
de aflönade barnmorskorna. För att undvika detta missförhållande, har
också föreslagits, att det bidrag till understödet, som kommunerna egentligen
borde lemna, skulle utgå af landstingsmedel. Dels har anmärkts,
att inkasserandet af kommunernas afgifter skulle blifva synnerligen besvärligt
och följaktligen mycket kostsamt och dessutom lätt kunna föranleda
till många tvistigheter. Utan tvifvel måste dessa anmärkningar

Komjl. Maj:tu Nåd. Proposition N:o 5.

anses i någon män befogade, och äfven jag skulle helst sett. att de för
ålderdomsunderstödet nödiga medlen kunnat anskaffas på ett ur administrativ
synpunkt enklare sätt än det nu ifrågasatta. Men att låta landstingen
bestrida den hufvudsakliga kostnaden lär väl svårligen kunna gå
för sig, och icke heller torde det vara lämpligt, att staten åtager sig denna
kostnad. På grund häraf ansluter jag mig till den i betänkandet uttalade
uppfattningen, hvilken äfven biträdts af flertalet bland de myndigheter,
som i ärendet yttrat sig, nemligen att kostnaden för ålderdomsunderstödet
bör hufvudsakligen bestridas genom afgifter från kommunerna.

Jag har nyss tillåtit mig framhålla, att från barnmorskornas sida
inga större bidrag kunna ifrågasättas, och det gäller nu att undersöka,
huruvida öfver hufvud några bidrag från dem böra direkt utkräfvas. Beträffande
denna punkt hafva olika åsigter gjort sig gällande både
bland förslagsställarne och bland de myndigheter, som i ärendet yttrat
sig. 1887 års barnmorskemöte förordade eu årlig afgift åf 10 kronor,
och enligt doktor Wretlinds förslag skulle årsafgiften utgöra minst 14 kronor
20 öre, men i vissa fall kunna uppgå till vida större belopp. I betänkandet
åter föreslås, att inga afgifter måtte direkt utkräfvas af barnmorskorna
sjelfva, och detta förslag har lemnats utan anmärkning af flertalet
bland de hörda myndigheterna, under det att dock tre förste provinsialläkare
(i Stockholms, Jönköpings och Blekinge län), tre länsstyrelser
(i Jönköping, Karlskrona och Gefle) samt direktionen öfver folhskolelärarnes
pensionsinrättning hemstält om direkta afgifter från barnmorskorna.
Till detta sistberörda förslag har äfven statskontoret, såsom förut nämnts,
anslutit sig och har statskontoret dervid erinrat:

att barnmorskorna sjelfva förklarat sig villiga att erlägga afgifter;
att det bästa sättet att förebygga, att kommunerna genom minskning
af barnmorskornas löneförmåner skulle bereda sig godtgörelse för utgifterna
till ålderdomsunderstödet, i hvithet afseende från många håll uttalats
farhåga, syntes vara att genom en uttrycklig reglementsbestämmelse
fixera barnmorskornas årsbidrag;

att åt de befarade svårigheterna att af vederbörande barnmorska utbekomma
stadgad årsafgift så mycket mindre kunde tillerkännas afgörande
betydelse, som det i allt fall syntes böra åläggas kommunerna skyldighet
att ansvara och redovisa för de inom kommunerna fast anstälda barnmorskornas
årsafgifter, och, beträffande enskildt praktiserande barnmorskor,
man alltid blefve i tillfälle att vid understöds utbetalande erhålla godtgörelse
för möjligen ogul dna årsafgifter; samt

att nödvändigheten att så mycket som möjligt begränsa statens ut -

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

gifter för barnmorskekårens pensionering fordrade en medverkan jemväl å
barnmorskornas sida.

Ehuru jag för min del gerna skulle se, att inga afgifter direkt utkräfdes
af barnmorskorna, utan att kommunerna finge hvar för sig afgöra,
huru stor del af sitt utlägg de ville återbekomma genom afdrag å de aflönade
barnmorskornas löner, så kan jag dock icke underkänna vigten af
de skäl, hvilka statskontoret till stöd för sin uppfattning anfört. Särskildt
i fråga om de af kommuner aflönade barnmorskorna anser jag mig derför
böra i hufvudsak förorda statskontorets förslag. Hvad åter angår de enskilt
praktiserande barnmorskorna, har jag deremot af rent administrativa
skäl svårt att ansluta mig till statskontorets hemställan. Statskontoret
har visserligen framhållit, att i de fall, då afgifter icke blifvit
vederbörligen erlagda, man alltid kan erhålla godtgörelse härför vid
understödets utbetalande. Detta gäller dock blott för sådana barnmorskor,
som verkligen en gång erhålla understöd, och enligt de vilkor
för rätt till understöd, som jag längre fram kommer att föreslå,
skall en betydlig del af de enskildt praktiserande barnmorskorna icke
komma i åtnjutande häraf. Den nu gjorda anmärkningen förfaller visserligen,
om man tolkar statskontorets förslag så, att hvarje ogulden
afgifts verkliga eller matematiska värde borde vid understöds utbetalande
afdragas. Men vid tillämpningen af en sådan anordning skulle af försäkringstekniska
skäl stora svårigheter möta. Eu afgifts matematiska värde
vid den tidpunkt, då understödet börjar utbetalas, är nemligen väsentligen
beroende dels af barnmorskans ålder vid den tidpunkt, då afgiften egentligen
bort erläggas, dels af mortalitets- och afgångsförhållandena inom
barnmorskekåren samt dels af den räntefot, som lägges till grund för de
försäkringstekniska beräkningarna. Skulle man således vid understödets
utbetalande vilja afdraga det matematiska värdet af de oguldna afgifterna,
behöfdes för detta ändamål alldeles särskilda tabeller, för hvilkas upprättande
tillräckligt tillförlitligt statistiskt material ännu ej finnes att tillgå,
och hvilkas användning i hvarje enskildt fall skulle medföra ett särskildt
räknearbete. Jag anser derför, att statskontorets förslag icke kan oförändradt
antagas. Skulle afgifter påläggas äfven de enskildt praktiserande
barnmorskorna, torde man derför vara nödsakad att antingen utkräfva
dem på exekutiv väg eller också föreskrifva, att försummelse vid afgifternas
erläggande medför förlust af rätt till understöd. Ingendera af
dessa anordningar är emellertid enligt min åsigt lämplig, och de med dem
förenade olägenheterna synas äfven på ett mycket enkelt sätt kunna undvikas,
om man å ena sidan afstår från afgifter i fråga om de enskildt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

praktiserande barnmorskorna, men å andra sidan låter dem vidkännas en
motsvarande minskning i understödsbeloppet.

På grund af det nu anförda föreslår jag,

att den hufvudsakliga kostnaden för ålderdomsunderstödet mä bestridas
genom af gifter af kommunerna;

att ett mindre bidrag må erläggas af de i kommuners tjenst anstälda
barnmorskorna; samt ''•* \ '' ‘ dr.

att hvad derutöfver visar sig vara behöfligt må tillskjutas af statsverket.
-''..i;

Om storleken af kommunernas och barnmorskornas afgifter samt om
det sätt, hvarpå statens bidrag enligt min åsigt bör utgå, kommer jag att
framdeles yttra mig i sammanhang med frågan om kostnaden för ålderdomsunderstödet.

Då i fråga om den form, under hvilken staten bör medverka
till åld er domsund erstöd åt barnmorskorna, de förhållanden, till hvilka
hänsyn bör tagas, äro hufvudsakligen likartade med dem, hvilka förefunnos
vid behandlingen af frågan om beredande af ålderdomsunderstöd
åt småskolelärarekåren, så synes mig här en administrativ anordning böra
träffas, liknande den, hvilken jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet
den 10 mars 1892 tillät mig inför Eders Kongl. Maj:t förorda, och hvilken
dels Eders Kongl. Maj:t då täcktes godkänna, dels sedermera äfven Riksdagen
genom sitt beslut visade sig i hufvudsak gilla. Jag föreslår derför,
att för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskekåren må inrättas
en särskild anstalt, hvilken torde böra benämnas barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt,
samt att denna anstalt må träda i verksamhet med 1896
års ingång. Mot ett sådant förslag, hvilket äfven i betänkandet finnes
framstäldt och närmare motiveradt, hafva anmärkningar gjorts af fem förste
provinsialläkare (i Jönköpings, Blekinge, Örebro, Jemtlands och Vesterbottens
län) samt en länsstyrelse (i Örebro). Härvid har framhållits, att en
särskild anstalt vore onödig, enär ansökningarna om understöd borde
kunna pröfvas af medicinalstyrelsen, efter vederbörande läkares hörande,
samt penningemedlen förvaltas och understöd utbetalas af landtränterierna
eller af någon särskild person inom hvarje län. Då emellertid medicinalstyrelsen
på anförda skäl, hvilka statskontoret gillat, bestämdt förklarat
sig ej kunna taga befattning med dessa ärenden, hvilka äfven torde befinnas
vara väl främmande för de uppgifter, med hänsyn till hvilka
medicinalstyrelsens organisation blifvit faststäld, och då enligt min åsigt
de ifrågavarande göromålen böra handläggas af en och samma myndighet,
finner jag den nu omförmälda anmärkningen icke böra vinna afseende.

Bih. till Riksd. Prof. 18.95. 1 Sami. I Afd. .5 Haft. 3

18 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 5.

Huru understödsanstalten bör förvaltas, derom torde jag få tillfälle att
senare orda.

Jag öfvergår nu till frågan om de vilkor, hvarunder barnmorskorna
enligt min åsigt böra komma i åtnjutande af understöd från denna anstalt.
Klart är redan på förhand, att dessa vilkor åtminstone för de enskildt
praktiserande barnmorskorna måste i en hufvudsaklig punkt afvika från
dem, som eljest förefinnas inom pensionsinrättningar. Då dessa barnmorskor
nemligen icke innehafva någon tjenstebefattning i vanlig mening,
så kan icke för dem någon föreskrift gifvas om rätt till understöd efter
ett visst antal tjenstår i den mening, man vanligen fäster vid detta ord.
A andra sidan är det dock tydligt, att en barnmorska icke bör erhålla rätt
till understöd blott på grund af uppnådd viss ålder; och då det utan
tvifvel vore önskvärdt, att äfven här de sedvanliga föreskrifterna om rätt
till understöd efter ett visst antal lefnads- och tjenstår måtte komma till
användning, så gäller det att bestämma, hvad som skall förstås med ett
tjenstår för en enskildt praktiserande barnmorska.

Efter en utförligare motivering har i betänkandet uttalats den åsigten,
att med tjenstår bör förstås ett år, under hvilket barnmorskan utöfvat
yrket i en viss omfattning, att nämnda omfattning bör mätas efter det antal
förlossningar, hon under året verkstält, samt att detta antal bör bestämmas
till minst 40, dock så att ett antal af minst 20 förlossningar borde berättiga
till half, och under vissa förutsättningar till hel tjenstårsberäkning.

Mot detta förslag har ur rent principiel synpunkt mer eller mindre
uttryckligt framhållits af sex förste provinsialläkare (i Upsala, Södermanlands,
Jönköpings, Örebro, Kopparbergs och Vesterbottens län) samt af
fyra länsstyrelser (i Upsala, Örebro, Falun och Umeå), att antalet verkstälda
förlossningar icke är något fullt lämpligt mått på det af barnmorskan
verkstälda arbetet, hvarjemte betonats, att någon fullt effektiv
kontroll, huruvida barnmorskan verkligen biträdt vid vederbörligt antal
förlossningar, svårligen skulle kunna komma till stånd. Åt denna senare
invändning kan jag dock ej tillerkänna någon större vigt, då barnmorskornas
dagböcker i regeln böra lemna tillräckligt tillförlitliga upplysningar
om verkstälda förlossningar. Hvad åter angår den första anmärkningen,
är den utan tvifvel i viss mån befogad, alldenstund det måste
medgifvas, att t. ex. en barnmorska, som på egen hand väl och rigtigt
utfört en instrumental förlossning, derigenom bör hafva förvärfvat
en mycket större merit än en annan barnmorska, som i lugn och ro
öfvervakat naturens eget arbete. Hade derför under ärendets behandling
ett antagligt motförslag framkommit, skulle jag kanske icke varit
alldeles obenägen att ansluta mig till detsamma. Men intet af de mot -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

förslag, som blifvit framstälda, är enligt min åsigt att förorda. Ty att,
såsom från ett håll hemstälts, för ett visst år medgifva rätt till tjenstårsberäkning
åt hvarje barnmorska, som genom intyg af sin närmaste förman
styrker, att hon under samma år med nit och skicklighet utöfvat sitt
yrke, synes mig icke böra ifrågakomma, enär på detta sätt dels understöd
skulle kunna tillfalla barnmorskor, som endast i ringa mån arbetat i helsovårdens
tjenst, dels alltför stort spelrum skulle lemnas åt vederbörande
läkares godtycke. Och föga torde saken förbättras, om man inskränkte
sig till att lemna en dylik rätt åt dem, som utöfvade barnmorskeyrket i
kommuner, der inga aflönade barnmorskor vore anstälda. Beträffande slutligen
det särskilda förslag, som blifvit framlagdt af förste provinsialläkaren
i Vesterbottens län, och enligt hvilket inom hvarje ort (d. v. s. större
kommun eller af flera smärre kommuner bestående distrikt) skulle tillerkännas
rätt till tjenstårsberäkning åt så stort antal barnmorskor, som för
orten med hänsyn till folkmängd och ytinnehåll pröfvades vara behöflig!,
så anser jag detta förslag oantagligt, redan derför att, såsom medicinalstyrelsen
med rätta påpekat, en sådan organisation af barnmorskeväsendet,
som i detta förslag förutsättes, är åtminstone under närvarande förhållanden
omöjlig att genomföra inom större delen af riket. Då nu härtill
kommer, att förslaget om tjenstårsberäkningens grundande på antalet
verkstälda förlossningar lemnats utan anmärkning af det öfvervägande
flertalet bland de hörda myndigheterna, deribland särskildt medicinalstyrelsen,
så anser jag mig på goda skäl kunna förorda detsamma.

Hvad angår de i betänkandet föreslagna närmare bestämmelserna om
tjenstårsberäkningen, hafva äfven vid dem vissa erinringar gjorts. Särskildt
har framhållits, att de för rätt till hel eller half tjenstårsberäkning föreslagna
antalen 40 och 20 förlossningar vore alltför höga, enär genom deras
fastställande ganska många nitiska barnmorskor skulle gå miste om utsigt
till understöd. En minskning af dessa tal har derför förordats af sju
förste provinsialläkare (i Upsala, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Elfsborgs,
Vermlands och Gefleborgs län), förste stadsläkare i Stockholm
och Göteborg, fem länsstyrelser (i Upsala, Jönköping, Malmö, Venersborg
och Gefle), öfverståthållareembetet samt medicinalstyrelsen, direktionen
öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning och statskontoret, hvarvid från
olika håll hemstälts om utbytande af talet 40 mot 35, 30 eller 25. Äfven
för min del finner jag önskvärdt, att vilkoren för rätt till tjenstårsberäkning
varda något lindrigare, än i betänkandet föreslagits.

Deremot kan jag icke förorda, att vid beräkning af antalet tjenstår
hänsyn må tagas till sammanlagda antalet förlossningar under eu längre
följd af år eller under hela tjenstetiden, hvarom hemställan gjorts af fem

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

förste provinsialläkare (i Södermanlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus,
Elfsborgs samt Örebro län), fyra länsstyrelser (i Nyköping, Göteborg,
Venersborg och Örebro) samt direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning.
Till stöd för en sådan hemställan har ur rent principiel
synpunkt anförts, att hvarje förlossning borde betraktas såsom ett arbetsmoment,
och att hvarje dylikt moment förtjenade att vid pröfningen af
rätt till understöd tagas i beräkning. Emellertid torde denna uppfattning
vid närmare begrundande visa sig mindre hållbar. Jag har redan förut
erinrat, att vissa slag af förlossningar borde anses mera meriterande än
andra. Medgåfve man nu rätt till sammanläggning af antalet förlossningar
under en längre följd af år, skulle detta medgifvande hufvudsakligen
lända dem till fördel, hvilka under särskilda år verkstält ett mycket
stort antal förlossningar. Men det torde vara tydligt, att, just på grund
af den relativt korta tid, som under sådana förhållanden egnas åt hvarje
förlossning, ett enskildt arbetsmoment i regeln icke kan hafva haft så stort
värde, som om hela antalet förlossningar varit mera likformigt fördeladt
på en längre tidrymd. Och då enligt min åsigt just det jemna arbetet
i främsta rummet bör berättiga till ålderdomsunderstöd genom statens
medverkan, följer deraf, att jag icke kan förorda den rätt till sammanläggning
af antalet förlossningar under en längre följd af år, om hvilken
nu varit fråga. Deremot synes det mig rigtigt, att vid en rent tillfällig
minskning af praktiken under ett visst år hänsyn tages till den omständigheten,
huruvida ett öfverskott af arbetsmoment kan konstateras under ett
omedelbart föregående eller efterföljande år.

Med hufvudsaklig anslutning till den i betänkandet uttalade uppfattningen,
anser jag alltså, att med tjenstår bör förstås ett kalenderår, under
hvilket barnmorskan utöfvat sitt yrke i en viss omfattning, och att omfattningen
bör mätas efter det antal förlossningar, hon under året verkstält.
Sistnämnda antal finner jag i likhet med medicinalstyrelsen, statskontoret
och flere andra af de hörda myndigheterna lämpligen kunna fixeras till 30.
I öfverensstämmelse härmed håller jag äfven före, att, om barnmorska
under ett kalenderår verkstält mindre än 30, men mer än 14 förlossningar,
hon i regeln bör få räkna detta år såsom hälft tjenstår, men
undantagsvis såsom helt tjenstår, om summan af antalet förlossningar
under detta och näst föregående eller efterföljande år uppgått till minst
60, dock att vid sådan sammanläggning hvarje förlossning icke må mer än
en gång tagas i beräkning.

Hvad angår de i kommuners tjenst anstälda barnmorskorna, kan det
vid första påseendet lätt förefalla, som om dessa borde få såsom tjenstår
räkna hvarje kalenderår, under hvilket de tjenstgjort. Vid närmare undersökning
visar det sig emellertid, att denna yppfattning icke kan obetin -

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

gadt godkännas. Många bland dessa barnmorskor utöfva nemligen yrket
i så ringa utsträckning, att deras tid endast i obetydlig mån för detta
ändamål tages i anspråk, och de kunna derför icke anses i den allmänna
helsovårdens intresse utföra ett så omfattande arbete, att det bör berättiga
dem till ålderdomsunderstöd. De stora olikheterna mellan antalet af kommuner
aflönade barnmorskor inom skilda landsdelar samt lönebeloppen för
dessa barnmorskor ådagalägga också, att barnmorskor anställas, icke alltid
derför att de äro behöfliga, utan af andra, mer eller mindre tillfälliga
anledningar. Så är det t. ex. i Skåne inom mången kommun af ålder vanligt,
att en barnmorska inom densamma finnes, och, då en sådan afgår,
anställes derför en ny, utan att hvarken kommunens folkmängd eller lokala
förhållanden göra en särskild barnmorska behöflig. Också är ofta icke blott
lönen utan till och med hela årsinkomsten så obetydlig, att den icke på
långt när kan räcka till ens för lifvets nödtorftigaste behof. Skulle man
nu endast på grund af den obetydliga lönen gifva en sådan barnmorska
rätt till tjenstårsberäkning, så skulle understödet enligt de bestämmelser,
som jag här efteråt kommer att föreslå, i många fall högst betydligt öfverstiga
hela årsinkomsten — ett förhållande, som icke gerna kan anses annat
än orimligt, och hvilket dessutom lätt kunde gifva anledning till missbruk
af understödsrätten. Ville man åter råtta understödsbeloppet efter inkomsterna,
skulle det blifva allt för ringa för att erbjuda någon verklig hjelp
på ålderdomen.

Med anledning häraf har i betänkandet föreslagits, att endast de i
kommuners tjenst anstälda barnmorskor, hvilka i fast årslön erhålla minst
200 kronor och verkligen utöfva yrket, måtte få rätt till tjenstårsberäkning
på grund af sin anställning. Öfriga barnmorskor i kommuners tjenst
skulle deremot i nämnda afseende likställas med enskildt. praktiserande
barnmorskor och således få rätt till tjenstårsberäkning, blott om de utöfvat
yrket i den förut angifna omfattningen. I den fasta årslönen skulle äfven
få inräknas värdet af naturaförmåner — bostad och vedbrand dock högst
till ett belopp af sammanlagdt 7.5 kronor — men icke den särskilda ersättning
af kommunalmedel, som kunnat tillfalla barnmorskan för verkstälda
förlossningar. Dessa förslag, som lemnats utan anmärkning af det öfvervägande
flertalet bland de hörda myndigheterna, anser jag mig äfven för
min del böra förorda.

Jag föreslår således med afseende på sättet för tjenstårsberäkningen:

att såsom tjenstår må räknas hvarje kalenderår, under hvilket barnmorska
i sådan egenskap varit, enligt den beräkningsgrund, som nyss angifvits,
af en eller flera kommuner aflönad med. fast årslön af sammanlagdt
minst 200 kronor och verkligen utöfvat yrket, eller under hvilket hon verkstält
minst 30 förlossningar;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

att, om barnmorska, som icke ajiönats med minst nyss angifna årslön,
under ett kalenderår verkstält mindre än 30, men mer än 14 förlossningar,
hon må räkna detta år såsom hälft tjenstår, men såsom helt i det
fall, att sammanlagda antalet förlossningar under detta och det närmast
föregående eller efterföljande kalenderåret uppgått till minst 60, dock att
vid sådan sammanläggning hvarje förlossning icke får mer än en gång
tagas i beräkning;

att vid pröfning af under stödsrätten två halfva tjenstår må betraktas
lika med ett helt sådant; samt slutligen

att, om barnmorska under ett kalenderår utöfvat yrket under andra
förhållanden än de angifna, eller också alls icke praktiserat, hänsyn till
detta år ej må tagas vid tjenstårsberäkningen.

Då emellertid dessa föreskrifter, enligt hvad i betänkandet blifvit framhållet,
i vissa enskilda fall kunna behöfva något modifieras, hemställer jag
äfven, att anstaltens direktion, då särskilda lokala förhållanden dertill föranleda,
må, på ansökan af vederbörande kommun eller barnmorska samt
efter medicinalstyrelsens hörande, ega att för viss, i hvarje fall bestämd tid
meddela rätt till beräknande af hela eller halfva tjenstår utan hinder af
de föreslagna bestämmelserna rörande såväl aflöning som antal verkställa
förlossningar.

Hvad angår de barnmorskor, hvilka redan nu utöfva yrket, måste
naturligtvis särskilda svårigheter erbjuda sig, då man enligt nyss föreslagna
grunder skall för dem bestämma antalet tjenstår under den förflutna
tiden. Så är det t. ex. i regeln icke möjligt att få uppgift om antalet
förlossningar, som verkstälts under tiden före år 1881, då dagböcker
först började begagnas, och äfven konstaterandet af löneförmånerna under
den förflutna tiden torde i vissa fall stöta på stora svårigheter. På grund
häraf föreslår jag, i enlighet med betänkandet, att bestämmandet af antalet
tjenstår, som förvärfvats före anstaltens inrättande, må öfverlemnas åt medicinalstyrelsen,
hvilken dervid bör så vidt möjligt söka tillämpa de nu föreslagna
grunderna för tjenst år sberäkning. Då det emellertid synes mig, som
om rätten till tjenstårsberäkning icke borde få oinskränkt utsträckas
retroaktivt, enär på detta sätt flera barnmorskor, som för länge sedan
upphört att praktisera, skulle kunna fordra ålderdomsunderstöd, föreslår
jag, också i enlighet med betänkandet, att endast de barnmorskor, som vid
anstaltens inrättande sedan minst 10 år tillbaka varit i sådan egenskap
oafbrutet anstälda med fast årslön i en eller flera kommuners tjenst, må
få räkna sig till godo hela sin yrkesutöfning, men öfriga barnmorskor blott
yrkesutöfningen under de 30 år, som närmast föregått anstaltens inrättande.

Sedan sålunda grunderna för tjenstårsberäkningen blifvit förslagsvis

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

bestämda, följer i ordningen att utreda, huru många tjenstår böra erfordras
för rätt till understöd, och vid hvilken ålder understödet bör utfalla.
I betänkandet har föreslagits, att antalet tjenstår måtte bestämmas
till 30, och att understödsåldern i regeln måtte blifva 65 år, dock så att
understöd må kunna erhållas redan vid fylda 55 år i händelse af obotlig
sjukdom eller vanförhet. Mot förslaget om 30 tjenstår såsom vilkor för
rätt till understöd hafva endast några få af de hörda myndigheterna uttalat
sig, under det att deremot ganska många förklarat den föreslagna
understödsåldern allt för hög. Äfven jag skulle helst hafva sett, att jag
kunnat förorda rätt till understöd vid en tidigare ålder; men, såsom i
betänkandet framhålles, lär detta af ekonomiska skäl icke kunna för närvarande
ifrågasättas, och jag föreslår således, att understöd md kunna
tilldelas barnmorska, som förvärfvat 30 tjenstår och derjemte antingen
uppnått 65 års ålder eller ock fylt 55 år och genom obotlig sjukdom eller
vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke.

I betänkandet föreslås vidare, att understöd må kunna utgå äfven i
två andra fall än de nu omförmälda. Det första fallet afser sådana af
kommuner anstälda barnmorskor, hvilka efter fylda 55 år befunnits vara
af en eller annan anledning mindre lämpliga för sin tjenst; dessa skulle
kunna erhålla understöd, om de under de sista 10 åren oafbrutet varit med
minst 200 kronors fast årslön anstälda i en eller flera kommuners tjenst,
samt om de på grund af försvagad helsa, bristande syn eller hörsel, eller
annan liknande, oförvållad anledning blifvit mindre lämpliga att fortfarande
tjenstgöra och kommunen eller kommunerna fördenskull beslutat entlediga
dem. Det andra fallet afser barnmorskor, som, innan de fylt 55 år och
förvärfvat 30 tjenstår, genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit otjenstbara;
dessa skulle kunna erhålla ett lägre understöd, om de antingen förvärfvat
åtminstone 20 tjenstår eller ock blifvit otjenstbara genom olycksfall under
yrkesutöfningen. Till dessa förslag, mot hvilka inga väsentliga anmärkningar
framstälts, vill äfven jag för min del förorda bifall, dock med det af
statskontoret föreslagna tillägget, att i det förstnämnda fallet barnmorskans
olämplighet för fortsatt yrkesutöfning bör styrkas genom intyg af hennes närmaste
förman, d. v. s. den läkare, under hvilkens inseende hon närmast lyder.

I fråga om understödsrätten föreslås i betänkandet vidare:

att barnmorska, som blifvit för alltid förklarad, förlustig rättigheten
att utöfva ''sitt yrke, dermed äfven skall förlora sin rätt att från anstalten
erhålla understöd;

att understöd må kunna tilldelas endast sådana barnmorskor, som antingen
under hvart och ett af de sista 10 kalenderåren närmast före det
år, under hvilket ansökan inlemnas, utöfvat sitt yrke under sådana omstän -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

digheter, att hänsyn dertill får tagas vid tjenstårsberäkningen, eller, om så
ej varit händelsen, vederbörligen styrka, att detta icke härrört af bristande
nit eller annan, blott på dem sjelfva beroende anledning; och

att vid bestämmandet af antalet tjenstår icke må inräknas sådana
kalenderår, under hvilka barnmorskan till äfventyrs blifvit för försummelse
eller tjenstefel sakfäld, samt, derest medicinalstyrelsen så finner skäligt,
icke heller sådana kalenderår, under hvilka hon på annat sätt uppfört sig
mindre väl.

Mot det första förslaget har jag ingenting att invända. Det andra
förslaget har tillkommit i syfte att hindra barnmorskor, hvilka sedan en
längre tid tillbaka frivilligt upphört med yrkets utöfvande, från att komma
i åtnjutande af understöd. På samma gång jag anser mig böra gilla
nämnda syfte, håller jag dock före, att detta kan vinnas genom en något
lindrigare bestämmelse, och föreslår derför en sänkning af talet 10 till 5.
Den nu ifrågavarande bestämmelsen torde dock icke böra ega någon tillämpning
på dem, som blifva otjenstbara på grund af olycksfall under yrkesutöfningen.
Beträffande åter det tredje förslaget har statskontoret anmärkt,
att det i vissa fall kan verka allt för strängt och, med hänsyn till den
sista punkten, är ur principiel synpunkt mindre lämpligt. På dessa af
statskontoret anförda grunder anser jag också den bestämmelse, mot hvilken
anmärkning sålunda blifvit gjord, ej böra godkännas.

I fråga om understödets storlek har i betänkandet föreslagits, att beloppet
måtte i regeln bestämmas till 200 kronor, och detta förslag har
lemnats utan anmärkning af nästan alla de i ärendet hörda myndigheterna;
blott två förste provinsialläkare hafva uttalat afvikande meningar så till
vida, att förste provinsialläkaren i Vesterbottens län förordat 300 kronor
och förste provinsialläkaren i Stockholms län 270 kronor, med det förbehåll,
att understödet i intet fall finge öfverstiga den lön, barnmorskan
erhållit. För min del ansluter jag mig till det i betänkandet framstälda
förslag, ehuru med den modifikation, som vid frågan om kostnadens bestridande
blifvit gjord, nemligen att de enskildt praktiserande barnmorskorna
skola vidkännas en minskning, motsvarande ungefärliga värdet af
de afgifter, som af andra barnmorskor blifvit erlagda, samt dessutom med
den inskränkningen, att understödsbeloppet 200 kronor må tilldelas blott
dem, som i afgiftspligtig anställning förvärfvat minst 30 tjenstår. I det
följande kommer jag att föreslå årsafgiftens belopp till 5 kronor, och då
vid verkstäld beräkning värdet af de påräkneliga afgifterna från sådana
barnmorskor, som under anställning i kommuners tjenst förvärfvat minst
30 tjenstår, visat sig i medeltal ungefärligen motsvara en fjerdedel af det
nu föreslagna understödsbeloppet, eller omkring 50 kronor för hvarje un -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5:

derstödsår, så hemställer jag, att understödet för de enskildt praktiserande
barmorskorna må bestämmas till 150 kronor.

Emellertid inträffar det ej sällan, att barnmorskor under någon tid
äro anstälda i kommuners tjenst och under någon tid enskildt praktisera.
Sådana barnmorskor komme alltså att erlägga afgifter under ett större
eller mindre antal år, men kunna i regeln icke under anställning i
kommuners tjenst förvärfva 30 tjenstår. Med afseende på dessa föreslår
jag, att understödsbeloppet må ökas utöfver 150 kronor i ungefärlig
proportion till de erlagda afgifterna. Detta torde enklast ske så, att
man för hvarje tretal tjenstår, som förvärfvats i afgiftspligtig anställning,
ökar understödets belopp med 5 kronor. På detta sätt skulle den, som
under anställning i kommuns tjenst förvärfvat minst 3 men mindre än
6 tjenstår, erhålla 155 kronor o. s. v., samt den, som i sådan anställning
förvärfvat minst 27 men mindre än 30 tjenstår, erhålla 195 kronor. Om
under afgiftspligtig anställning minst 30 tjenstår förvärfvats, borde understödsbeloppet
äfven enligt denna grundsats blifva 200 kronor. Då detta
belopp också enligt det föregående är det högsta, som kan utdelas, föreslår
jag för detsamma benämningen helt understöd, för att skilja det från
de lägre understöden, hvilka jag skulle vilja kalla afkortade understöd.

Men om detta förslag godkännes, så torde deraf äfven böra följa, att
de barnmorskor, som före den 1 januari 1896 varit anstälda i kommuners
tjenst, skola vid bestämmandet af understödets belopp betraktas, som om
de under denna tid voro enskildt praktiserande. Om nemligen anstalten
träder i verksamhet den 1 januari 1896, torde inga afgifter höra påläggas
barnmorskorna för tiden intill 1895 års utgång, och det synes under sådana
förhållanden rigtigast, att de tjenstår, som före år 1896 förvärfvats under
anställning i kommuners tjenst, icke skola berättiga till något särskildt högre
understödsbelopp än det, som tillkommer enskildt praktiserande barnmorskor.

På grund häraf föreslår jag, att helt understöd må bestämmas till 200
kronor för är, samt att sådant understöd må tilldelas barnmorska, som efter
ingången af år 1896 under anställning i sådan egenskap med fast aflöning
hos en eller flera kommuner förvärfvat minst 30 tjenstår, förutsatt att hon
i öfrigt är behörig att komma i åtnjutande af ålderdomsunderstöd;

att deremot'' barnmorska, hvilken såsom sådan annorledes förvärfvat
minst 30 tjenstår, må under nämnda förutsättning erhålla ett årligt understöd
af 150 kronor, om hon antingen varit hela tiden enskildt praktiserande eller
icke efter 1896 års ingång under fast aflönad anställning i kommuns tjenst
förvärfvat minst 3 tjenstår; samt

att för hvarje fullt tretal tjenstår, som förvärfvats i afgiftspligtig anställning
såsom barnmorska, det ärliga understödsbeloppet må ökas med 5
Bill. till lliksd Vrot. / 8lhr). 1 Sami. 1 Afd. 5 Väft. 4

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.

kronor, så att det, om minst 21, men mindre än 30 sådana tjenstår blifvit
förvärfvade, må uppgå till 195 kronor.

I det föregående har hemställan blifvit gjord om särskild rätt till
understöd dels för vissa i kommuners tjenst anstälda barnmorskor, som
fylt 55 år och förvärfvat 30 tjenstår, dels för vissa barnmorskor, som icke
både fylt 55 år och derjemte förvärfvat 30 tjenstår. För de förra hafva i
betänkandet föreslagits årliga understödsbelopp från och med 100 till och med.
190 kronor, allt efter åldern vid af skedet, så att afsked vid fylda 55 år skulle
berättiga till 100 kronor, afsked vid fylda 56 år till 110 kronor, o. s. v
för de senare åter har förordats ett årligt understöd af 10 kronor. Mot dessa
båda förslag hafva inga hufvudsakliga anmärkningar blifvit gjorda, och
äfven för min del tillstyrker jag bifall till desamma. Dock bör i förra fallet
det tillägget göras, att understödet i intet fall må öfverstiga det, som skulle
hafva erhållits enligt det allmänna stadgandet. Eljes skulle den oegentligheten
kunna inträffa, att en barnmorska, som efter 20 års enskild
praktik och 10 års aflönad anställning erhölle afsked på grund af försvagad
helsa vid fylda 64 år, tilldelades ett understöd af 190 kronor, ehuru
hon skulle erhållit blott 165 kronor, om hon blifvit obotligt sjuk.

Med afseende på tidpunkterna, då understödet skulle börja och upphöra,
föreslår jag i öfverensstämmelse med betänkandet, att understödet må beräknas
för fulla kalendermånader och i regeln vidtaga med månaden näst
efter den, i hvilken understöd blifvit barnmorskan tillerkändt, men för barnmorska,
som förklarats berättigad till understöd på grund af försvagad helsa,
bristande syn eller annan liknande, oförvållad anledning, först med månaden
näst efter den, under hvilken hon erhållit afsked från sin tjenst; samt att
understöd, skall upphöra att utgå med den månad, i hvilken barnmorska
aflidit eller rätt till understöd förlorats.

Med afseende på vilkoren för understödets fortsatta åtnjutande hemställer
jag i hufvudsaklig enlighet med betänkandet, men med modifikationer,
som blifvit förordade dels af medicinalstyrelsen, dels af statskontoret:

att, om barnmorska, som blifvit förklarad understödsberättigad, sedermera
under ett kalenderår antingen för biträde vid förlossningar erhållit af
kommun fast årslön eller andra deremot svarande förmåner eller ock verkstält
minst 30 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd för hela det
närmast följande kalenderåret;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

att understöcLstagare, som dömes förlustig medborgerligt förtroende, skall
för den tid, hon deraf är i mistning, förlora sitt understöd;

att den, som under 5 år i följd ej uttagit sitt understöd, skall afföras
från förteckningen å under stödstag are, och att, om hon sedermera d nyo
anmäler sig, det må ankomma på anstaltens direktion att bestämma, om och
i hvilken mån hon åter må inträda i sin förra rätt;

att understödstagare, som bosätter sig å utrikes ort, icke utan Eders
Kongl. Maj:ts tillstånd skall ega att åtnjuta understödet för den tid, hon
är utrikes; samt

att, om understödstagare bäfver främmande magts undersåte eller utan
Eders Kongl. Maj:ts tillstånd träder i främmande stats tjenst, hennes rätt
till understöd skall upphöra.

Af dessa förslag hafva blott de två första gifvit, anledning till några
anmärkningar från de hörda myndigheterna. Härvid har hufvudsakligen
framhållits, att en understödstagare borde ega rätt att utan inskränkning
enskildt praktisera, helst barnmorskereglementets § 11 uttryckligen ålägger
barnmorska såsom en skyldighet att biträda, så snart hennes hjelp påkallas.
Den sista invändningen förfaller emellertid, om man, såsom i betänkandet
föreslås, vederbörligen ändrar den nämnda paragrafen. Hvad åter angår
sjelfva hufvudanmärkningen, så har i betänkandet med skäl framhållits,
att man här icke i främsta rummet bör se saken ur understödstagarnes,
utan ur den allmänna helsovårdens synpunkt, och att ur denna sistnämnda
synpunkt den föreslagna inskränkningen är berättigad. Till samma uppfattning
hafva bland andra äfven medicinalstyrelsen och statskontoret anslutit
sig.

I detta sammanhang vill jag äfven framhålla önskvärdheten af ett
stadgande, öfverensstämmande med hvad i åtskilliga liknande fall föreskrifvits,
eller att understöd af nu ifrågavarande slag ej må för understödstagarens
gäld tagas i mät.

Beträffande utbetalning af understöd föreslår jag, att understöd må
utbetalas halfårsvis af anstalten, och att, om understödstagare är boende i
landsorten, hon skall vara berättigad att, efter derom hos anstalten gjord
anmälan, innefattande uppgift om hennes hemvist samt åtföljd af de intyg
och öfriga handlingar, Eders Kongl. Maj:t kan finna skäligt föreskrifva,
från anstalten få understödet med allmänna posten i rekommenderadt eller
assureradt tjenstebref eller genom postanvisning kostnadsfritt sig tillsändt.

I fråga om kostnaden för understödet föreligger i betänkandet en utförlig
beräkning, och skulle enligt densamma hela kostnaden kunna betäckas
med ett årligt anslag af omkring 77,000 kronor. Emellertid har jag i det

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

föregående förordat vissa afvikelser från de förutsättningar, hvilka ligga
till grund för denna beräkning. Jag har nemligen föreslagit:

1) att rätt till helt understöd må tillkomma endast sådana barnmorskor,
som efter 1896 års ingång under fast aflönad anställning i kommuners
tjenst förvärfvat minst 30 tjenstår, under det att öfriga understödsberättigade
barnmorskor skulle erhålla belopp från och med 150 till och
med 195 kronor;

2) att rätt till hel tjenstårsberäkning må tillkomma äfven de enskildt
praktiserande eller lågt aflönade barnmorskor, som under ett kalenderår
verkstält 30—39 förlossningar, och rätt till half tjenstårsberäkning äfven
dem, som verkstält 15—19 förlossningar; samt

3) att å andra sidan en barnmorska, som tillerkänts understöd, icke
skall få lyfta någon del af understödet för ett år, om hon under året näst
förut, ehuru då understödsberättigad, verkstält 30—39 förlossningar, och
att hon skall mista understödet för ett hälft år, om hon under året förut
verkstält 15—19 förlossningar.

Med anledning häraf har jag uppdragit åt e. o. amanuensen Eneström att
verkställa en ny kostnadsberäkning, som nu föreligger afslutad. Denna
kostnadsberäkning, hvilken på samma gång utgör en kontroll på rigtigheten
af de i betänkandet utförda kalkylerna, gifver vid handen, att utgifterna
för ålderdomsunderstödet skulle vara betäckta, om man från och
med år 1896 hade att årligen tillgå ett belopp af omkring 66,000 kronor.
Med afseende på denna kostnadsberäkning måste jag dock till undvikande
af missförstånd uttryckligen betona, att den, på samma sätt som den ursprungliga,
måst i ett par väsentliga punkter grundas på blotta antaganden,
hvilkas giltighet man icke har något medel att nu kontrollera. Dels har
det nemligen icke varit möjligt att för beräkningen erhålla ett tillräckligt
fullständigt statistiskt material, dels skulle icke ens tillgången till ett
sådant material haft någon betydelse för ett af de antaganden, som vid
beräkningen måst göras. Enligt mitt förut framstälda förslag skulle nemligen
de barnmorskor, som efter understödets beviljande fortsätta att praktisera
i en viss omfattning, gå miste om det dem'' tillerkända understödet,
och uppskattningen af den besparing, som härigenom skulle uppstå, måste
naturligtvis grundas på en gissning beträffande antalet af dem, som hellre
afstode från understödet än inskränkte sin praktik. Att här icke är fråga
om något försvinnande litet belopp, framgår deraf, att under år 1891 funnos
bland de barnmorskor, som uppnått 65 års'' ålder, åtminstone 61, hvilka
verkstälde minst 30 förlossningar, och åtminstone 41, hvilka verkstälde 15—-29
förlossningar, så att den summa, som årligen skulle inbesparas, om alla barn -

Kongl. Maj:ts 1Säd. Proposition N:o 5.

morskor hellre afstode från understödet än inskränkte sin praktik, torde böra
uppskattas till mer än 10,000 kronor. Härtill kommer äfven, att, om rätt
till ålderdomsunderstöd enligt de af mig angifna grunder blifver beviljad,
antalet barnmorskor med minst 200 kronors lön antagligen skall ökas,
vare sig så att lönerna verkligen höjas, eller att flera kommuner lörena
sig om samma barnmorska. Det är således klart, att man nu hvarken
kan närmare bestämma, huru stor del af barnmorskekåren skall blifva
understödsberättigad, eller huru stor del af de understödsberättigade skall
verkligen komma att få lyfta sitt understöd.

Såsom jag i början af detta anförande tillät mig framhålla, borde
den nu beräknade kostnaden hufvudsakligen bestridas genom af gifter från
kommunerna. I betänkandet har föreslagits, att sådan afgift i regeln skulle
årligen utgå med 1 öre för hvarje kommunen tillhörande person, dock så att
dels för hvarje barnmorska, som aflönas med minst 200 kronor, en afgift
af minst 25 kronor borde betalas, dels i vissa fall befrielse från afgifts
erläggande skulle kunna medgifvas. På detta sätt skulle enligt verkstad
beräkning inflyta ett belopp, uppgående till omkring Vs af kostnaden för
ålderdoinsunderstödet. Mot sjeltva hufvudförslaget hafva inga anmärkningar
framstälts af de myndigheter, hvilka förordat kostnadens bestridande
genom afgifter af kommunerna. Deremot har från flera håll hemstälts,
att inga undantagsbestämmelser måtte komma till stånd. Särskildt
har statskontoret framhållit, att anledningen till den första undantagsbestämmelsen
skulle bortfalla, om en särskild afgift af barnmorskorna sjeltva
blefve faststäld.

Enligt de bestämmelser, hvilka jag i det föregående förordat, skulle
visserligen något mer än Va af kostnaden för barnmorskornas ålderdomsunderstöd
blifva betäckt, om för kommunerna faststäldes en afgift af 1 öre
för hvarje person. Denna omständighet synes mig dock icke hafva någon
egentlig betydelse för frågan om afgiftens storlek, och i afseende på sättet
för beräkningen af densamma ansluter jag mig derför till det i betänkandet
framstälda förslaget. Deremot anser jag, på de af statskontoret anförda
grunder, att ingen afvikelse i särskilda fall bär göras från detta beräkningssätt,
vare sig så, att afgiften skulle kunna höjas, eller fullständig befrielse
från dess erläggande medgifvas. Då nu rikets folkmängd vid 1893
års slut uppgick till 4,824,150 personer, skulle alltså på detta sätt inflyta
ett belopp af omkring 48,000 kronor årligen.

Hvad angår storleken af den afgift, som årligen borde erläggas af barnmorskorna,
så har statskontoret förordat, att denna måtte bestämmas till 10
kronor. Till stöd härför har statskontoret erinrat, att barnmorskorna sjelfva

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

år^ 1887 förklarat sig villiga att erlägga en sådan afgift, samt att ganska
inånga barnmorskor år 1892 velat ingå i en pensionskassa, der vida större
afgifter skulle blifva behöfliga. Dessa skäl synas mig emellertid icke vara
tillräckliga för att under nuvarande förhållanden motivera en årlig afgift
af 10 kronor från barnmorskornas sida. Det är sant, att barnmorskorna
år 1887 förklarat sig villiga att erlägga en årlig afgift af 10 kronor; men
dervid förutsattes uttryckligen, att en pension af 300 kronor skulle erhållas
redan vid fylda 55 år och efter blott 25 års utöfning af yrket. Det är
också sant, att år 1892 inemot 600 barnmorskor voro beredda att ingå
i en pensionskassa, der årsafgifterna skulle vexla mellan 14 kronor 20 öre
och 50 kronor; men dervid förutsattes, dels att en pension af 200 kronor
skulle erhållas vid fylda 60 år och efter 10 års medlemskap, dels att det
matematiska värdet af de erlagda bidragen i regeln skulle återbetalas åt
barnmorska, som af någon anledning komme att utträda ur pensionskassan.
Enligt det förslag, jag här framstält, skulle deremot i regeln
först vid fylda 65 år ett årligt understöd af 200 kronor kunna erhållas och
för detsamma skulle erfordras att hafva förvärfvat minst 30 tjenstår i afgiftspligtig
anställning. Då härtill kommer, att någon återbetalning af de
en gäng erlagda afgifterna ej torde böra ifrågasättas, så är det klart, att
mitt förslag innebär väsentligen strängare vilkor än de, under hvilka ett
större antal barnmorskor förklarat sig benäget att erlägga åtminstone 10
krono!*. Jag anser derför, att så stor afgift icke lämpligen bör dem affordras,
helst småskolelärarinnorna för egen del erlägga till sitt ålderdomsunderstöd
blott 4 kronor årligen.

Med anledning häraf föreslår jag i stället, att barnmorskornas egen
afgift må bestämmas till 5 kronor. Jag anser mig så mycket hellre böra
tasthalla vid detta förslag, som, enligt hvad jag förut omnämnt, denna
afgift befunnits i medeltal ungefärligen motsvara ett årligt belopp af omkring
50 kronor från och med uppnådd understödsålder, och på grund
häraf de enskildt praktiserande barnmorskornas understödsbelopp föreslagits
att utgå med 150 kronor. Faststälde man deremot en årsafgift af 10 kronor,
skulle denna ungefärligen motsvara ett årligt understödsbelopp af omkring
100 kronor, och man blefve således nödsakad att antingen sänka de enskildt
praktiserande barnmorskornas understöd till 100 kronor, hvilket belopp
enligt min åsigt är alltför ringa för att ur den allmänna helsovårdens
synpunkt medföra något nämnvärdt gagn, eller också höja helt understöd
utöfver det af mig föreslagna beloppet.

Enligt statskontorets förslag borde afgift erläggas af hvarje i kommuns
tjenst anstäld barnmorska. Då emellertid sådana finnas, hvilka enligt mitt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.

förslag icke skulle kunna förvärfva ens ett hälft tjenstår, och då det synes
mig obilligt att pålägga en afgift utan att bereda någon som helst utsigt
till ersättning för densamma, så hemställer jag, att afgift för ett visst av
mä erläggas blott af den barnmorska, som förvärfvat rätt att beräkna samma
år såsom helt eller hälft tjenstår. Då emellertid:, såsom jag förut framhållit,
någon afgift ej gerna kan påläggas barnmorskorna för tiden före år 1896,
och då afgifterna för det året icke kunna debiteras förrän under loppet af
ar 1897, så följer deraf, att från barnmorskorna intet bidrag är att påräkna
under anstaltens första år. Från och med år 1897 åter skulle, under förutsättning
att mitt förslag om direkta afgifter från barnmorskornas sida antages,
utöfver kommunernas afgifter inflyta ett årligt belopp af omkring 8,000
kronor. För att bestrida understödskostnaden skulle således ytterligare
behöfvas ett årligt belopp af omkring 10,000 kronor, och detta belopp
borde dä tillskjutas af statsverket, dock sä att statens bidrag tages i anspråk,
först i den mån det blifver behöfligt. Då nu enligt utförd beräkning kostnaden
bör under det första året betydligt understiga 48,000 kronor och först
omkring år 1905 uppgå till 56,000 kronor, skulle från statens sida något
direkt bidrag till understödskostnaden icke under det första året blifva
nödigt, utan tvärtom en besparing uppstå, hvilken kan tagas i anspråk
för följande år.

Jag har redan i det föregående tillåtit mig föreslå, att för beredande
af ålderdomsunderstöd åt barnmorskekåren måtte inrättas en särskild anstalt
under namn af barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt. Till de åligganden,
som skulle tillhöra denna anstalt, borde naturligtvis i första rummet
höra att pröfva understödsrätt och bevilja understöd. För att underlätta
denna pröfning har jag tänkt mig, att, i likhet med hvad förhållandet
redan nu är i fråga om småkolelärarinnorna, hvarje barnmorska skulle
förses med en särskild tjenstgöringsbok, i hvilken årligen antecknades de
omständigheter, hvilka man för understödsrättens pröfning behöfde känna.
Vidare borde anstalten utbetala understöden samt inkassera kommunernas
och barnmorskornas afgifter. Enligt betänkandet borde inkasseringen af
kommunernas afgifter försiggå sålunda, att före juli månads utgång utsändes
till hvarje kommun ett med postförskott belagdt qvitto å den kommunen
påförda afgiften för närmast föregående år. På samma gång jag
biträder detta förslag, dock med någon modifikation hvad Stockholm beträffar,
hemställer jag, att från och med år 1897 äfven barnmorskornas afgifter
mä på samma väg och samtidigt inkasseras. Enligt denna anordning
finge således för hvarje år å barnmorskas lön innehållas ett belopp af
5 kronor, som i rnidten af följande år skulle inlevereras till anstalten.
För detta ändamål erfordras dock närmare föreskrifter, huru förfaras bör,

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

om en barnmorska samtidigt eller successivt är under ett kalenderår anstäld
hos mer än en kommun. Med hänsyn härtill föreslår jag, att, om barnmorska
samtidigt är anstäld hos mer än en kommun, den folkrikaste bland
dessa kommuner skall ansvara för inlevererande af hennes afgift, och att,
om hon på skilda tider under loppet af ett kalenderår varit aflönad af olika
kommuner, den kommun, hos hvilken hon under året senast varit i egenskap
af barnmorska anstäld, skall ansvara för afgiften. Vid dr safgiftemas debitering
anser jag de folkmängd supp gift er böra följas, som under det är,
för hvilket af gif terna skola erläggas, biffvit, af statistiska centralbyrån offentliggjorda
till ledning vid riksdagsmannaval. Skulle vid uträkning af kommuns
ärsafgift beloppet sluta med ören, torde det böra ökas till närmast
högre krontal. Utom de nu nämnda göromålen skulle det äfven tillhöra
anstalten att dels efter medicinalstyrelsens hörande pröfva ansökningar om
särskild rätt till tjenstårsberäkning för barnmorska på grund af lokala
förhållanden, dels ock vaka öfver, att de statistiska uppgifter, som till anstalten
inkomma, äro så noggranna som möjligt. Detta sista bestyr bör
särskildt under den första tiden vara ganska magtpåliggande, enär anteckningarna
i tjenstgöringsböckerna till en början torde lemna åtskilligt öfrigt
att önska, och det derför är af vigt, att de kunna kontrolleras efter andra
uppgifter. Härtill kommer, att noggranna statistiska uppgifter äro behöfliga
äfven för de särskilda matematiska beräkningar, hvilka inom kort kunna
blifva erforderliga af en eller annan anledning, i all synnerhet för den händelse
att fråga väckes om ändring af anstaltens reglemente.

För att verkställa de göromål, om hvilka nu är taladt, har i betänkandet
föreslagits tillsättande af tre tjensteman, nemligen en direkör, en
sekreterare och redogörare samt en aktuarie. Direktören skulle pröfva de
inkomna ansökningarna. Sekreteraren och redogöraren skulle dels föredraga
ärendena inom anstalten samt föra protokoll öfver dem och i händelse af
afvikande mening få till protokollet anteckna densamma, dels med biträde af
en extra ordinarie tjensteman besörja afgifternas inkasserande och understödens
utbetalande samt föra räkning öfver anstaltens inkomster och utgifter
äfvensom matrikel öfver understödstagare. Aktuarien åter skulle
granska och komplettera de statistiska uppgifterna samt utföra de behöfliga
statistiska utredningarna och matematiska beräkningarna.

Mot detta förslag till anordning af arbetena inom anstalten hafva
emellertid betänkligheter uttalats af medicinalstyrelsen och statskontoret,
hvilka båda hållit före, att tillräcklig säkerhet för äi’endenas behöriga pröfning
och nödig kontroll öfver penningemedlen derigenom icke skulle ernås.
Samma åsigt har uttalats af direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning,
som i underdånig skrifvelse den 1 mars 1894 bestämdt afstyrkt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

anordnandet af anstaltens administration på det i betänkandet angifna sätt
och funnit en förvaltning, bildad hufvudsakligen efter mönstret af nämnda
pensionsinrättning, lämpligen kunna ifrågasättas. Styrelsen skulle då bestå
af tre utaf Eders Kongl. Maj:t nämnda ledamöter, deraf en särskildt utsedd
till ordförande; och borde dessutom gälla den föreskriften, att den
tjensteman, som föredroge ärendena, finge, utan rätt att deltaga i besluten,
till protokollet anteckna, om han vore af skiljaktig mening. Äfvenså
kunde enligt direktionens åsigt lämpligen föreskrifvas, att föredraganden
vid förfall för medlem i direktionen kunde för tillfället inkallas såsom beslutande
direktionsledamot. I öfrigt syntes det direktionen, att understödsanstalten
blefve utrustad med tillräckliga arbetskrafter, om vid densamma
anstäldes två ordinarie tjensteman jemte extra biträden.

Såsom i betänkandet är omnämndt, infordrades redan år 1889 underdånigt
utlåtande från direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning,
huruvida icke den då ifrågasatta pensionskassan för barnmorskor, hvartill
förslag afgifvits af doktor Wretlind, lämpligen kunde ställas under direktionens
vård; men direktionen ansåg sig icke kunna förorda en sådan åtgärd.
Direktionen fann nemligen doktor Wretlinds förslag hvila på så
väsentligen olika grunder mot dem, som voro tillämpade vid de tre pensionsinrättningar,
hvilka då stodo under direktionens förvaltning, att enligt
direktionens uppfattning någon giltig anledning icke förefans att förena
dessa pensionsinrättningar med den af doktor Wretlind föreslagna. Med
framhållande af den betydliga, år från år växande omfattning, som de af
direktionen förvaltade kassorna vunne, och det stora pekuniera ansvar, som
skötseln af ett då till mera än 9''/2 millioner kronor uppgående kapital
måste medföra, betonades, att den härvid erforderliga tryggheten icke borde
äfventyras genom att åt förvaltningen gåfves eu alltför stor utsträckning
och mångfald, hvarjemte hänvisades till svårigheten att förhindra, det tillsynen
öfver den ena kassan icke otillbörligt inkräktade på den tid, som
erfordrades för att i föreskrifven ordning medhinna till de andra kassorna
hörande göromål, helst vissa arbeten, såsom debitering, uppbörd, räkenskapernas
upprättande m. in., måste inom de särskilda förvaltningarna samtidigt
utföras.

Hvad då anfördes har direktionen i sin skrifvelse den 1 mars 1894
förklarat hafva erhållit ökad kraft och betydelse icke blott genom det
förhållandet, att penningeförvaltningen numera afser ett sammanlagdt belopp
af mer än 13 millioner kronor, utan äfven deraf att skötseln af den
genom nådiga reglementet den 22 juni 1892 inrättade småskolelärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt öfverlemnats åt direktionen. Denna anstalt
kräfde visserligen icke någon vidlyftigare penningförvaltning, men

tull. till Riksd. Prof. 1895. I Hand. 1 Afd. 5 Käft. ö

Konrjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

hade ändock medfört ökadt arbete så väl för direktionen som särskildt
för de tjensteman, som vore anstälde vid de under direktionens inseende
befintliga kassor. I mycket anmärkningsvärd grad hade nämnda ålderdomsunderstödsanstalt
visat sig fordra arbete vid ärendenas utredning och
upptog6 derför mycken tid i synnerhet för kamreraren, hvilken det ålåge
att ombesörja ärendenas föredragning. Direktionen hölle före, att det
arbete af samma slag, som skötseln af barnmorskornas ålderdomsund erstödsanstalt
skulle medföra, blefve jemförelsevis ännu mera betungande,
enär man här skulle hafva att taga hänsyn till alldeles nya bestämningsgrunder
och de myndigheter, med hvilka man för denna anstalt hade att
kommunicera, blefve helt andra än de, med hvilka man eljest trädde i
beröring. På grund häraf afstyrkte direktionen, att förvaltningen af nu
ifrågavarande anstalt blefve åt direktionen uppdragen.

En härifrån afvikande mening har emellertid framstälts af en bland
direktionens ledamöter, lektorn Sixten von Friesen, hvilken tänkt sig, att
då den af Eneström föreslagna anstalten, i motsats mot den af Wretlind
ifrågasatta, i åtskilliga hänseenden företedde likheter särskildt med småskolelärares
in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, det kunde finnas ändamålsenligt
att för den nya anstalten taga i anspråk den vana och erfarenhet
vid understödsfrågors behandling, som hos folkskolelärarnes pensionsinrättnings
direktion måste antagas förefinnas. Då, om Eneströms förslag godkändes,
en fond icke skulle för den nya anstaltens räkning uppsamlas och
förräntas, borde ekonomiska klokhetsskäl icke kunna resa sig mot en sådan
utvidgning af direktionens öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning
verksamhetsområde. Direktionens medlemmar vore icke heller af sina
nuvarande göromål inom direktionen så upptagna, att denna utvidgning
behöfde medföra ändrade grunder för direktionens sammansättning. Bemälde
ledamot ansåg derför, att, oaktadt den föreslagna barnmorskornas
ålderdomsunderstödsanstalt kräfde en särskild uppsättning af tjensteman,
hinder dock icke borde möta att, om så skulle finnas önskligt och ändamålsenligt,
öfverlemna vården af denna anstalt till direktionen för folkskolelärarnes
pensionsinrättning.

Statskontoret har åberopat, hurusom, på sätt jemväl i betänkandet
erinrats, de göromål, hvilka redan tillhöra nämnda direktion och dess
tjensteman, i hufvudsak äro likartade med dem, hvarom nu är fråga, samt
att det i betänkandet framlagda reglementsförslaget i flera hufvudpunkter
öfverensstämmer med reglementet för småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.
Statskontoret har äfven hemstält, att sådana anordningar
måtte vidtagas, hvarigenom begge de ifrågavarande ålderdomsunderstödsanstalterna
komme att förvaltas af samma direktion eller sty -

Kongl. Maj:ts Råd. Proposition N:o 5. 35

relse och göromålen inom dem bestridas af för dem begge gemensamma
tjensteman.

Genom nådig remiss den 25 maj 1894 anbefaldes direktionen öfver
folk skol el ä. ram es pensionsinrättning att inkomma med underdånigt utlåtande
beträffande de anordningar, som kunde vara beböfliga för att, derest
en för barnmorskor afsedd ålderdomsunderstödsanstalt, hufvudsakligen
bygd på de grunder, som angifvits af statskontoret i dess yttrande öfver
det af Eneström uppgjorda förslaget, komme till stånd, denna anstalt skulle
kunna förvaltas af bemälda direktion och göromålen inom den nya anstalten
till större eller mindre del bestridas af tjensteman, som vore gemensamma
för nämnda anstalt och småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.
I det yttrande, direktionen med anledning häraf den 15 sistlidne
augusti afgaf, anföres bland annat att, om än direktionen för folkskolelärarnes
pensionsinrättning kunde finnas skickad att öfvertaga ledningen
och ansvaret för skötseln af en understödsanstalt för barnmorskor,
direktionen dock hölle före, att en sådan anstalts intressen i öfrigt bättre
såges till godo, om det dagliga arbetet dervid lemnaaes åt ett mindre antal
tjensteman, som mera odeladt kunde egna anstalten sin tid och uppmärksamhet
och studera sig in i de utan tvifvel säregna förhållanden, som
med anstalten egde samband, än om detta arbete fördelades på flera tjensteman,
som eljes vore fullt upptagna af arbete vid de af direktionen förvaltade
kassorna. Både för den ostörda gången af de arbeten, som ålå ge
dessa kassors tjensteman, och med hänsyn till den nya anstaltens lämpliga
anordnande kunde direktionen derför icke förorda, att åt gemensamheten
i tjenstemannakrafter vid de båda understödsanstalterna gåfves någon större
eller mera genomgående omfattning.

Direktionen redogör vidare för den vid småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
använda personal och dess aflöning samt anför i sådant
afseende, att arbetet vid denna anstalt hittills besörjts, förutom af direktionen,
af en kamrerare, en kassör, en bokhållare, en sekreterare och en
vaktmästare, hvilka samtlige, med undantag af bokhållaren, vore anstälde
såsom ordinarie tjensteman vid de kassor, som stode under direktionernas
för folkskolelärarnes pensionsinrättning och elementarlärarnes enke- och
pupillkassa förvaltning. I arfvoden vore anvisade:

åt direktionens ordförande .........................................	................. kr.	400: —
» två ledamöter i direktionen, hvardera 300 kr.		600: —
» kamrerare!! ...............................................................	»	1,000: —
> kassören......................................................................	»	500: —
	transport kr.	2,500: —

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

transport kr. 2,500

åt den för anstalten särskilt förordnade bokhållaren ......... » 1,500:

» sekreteraren.................................................................................. » 600:

» vaktmästaren.................................................................................. » 200:

hvarjemte till hyra, extra biträden, renskrifning, ved, ljus,

städning, skrifmaterialier m. m. anslagits ........................ > 1,400:

tillhopa kr. 6,200: —

Utaf de vid småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt sålunda
anstälda personer vore det — frånräknadt vaktmästaren, som mot skälig
ersättning, exempelvis till samma belopp, som han åtnjöte vid nyssnämnda
anstalt, utan olägenhet kunde vidkännas en tillökning i sin underordnade
syssla — endast en tjensteman, nemligen den för understödsanstalten särskilt
förordnade bokhållaren, som enligt direktionens tanke lämpligen
kunde tillika anställas vid ålderdomsunderstödsanstalten för barnmorskor.
Den nuvarande bokhållaren tjenstgjorde tillika såsom extra biträde vid de
tre andra af direktionen förvaltade kassorna; men, om detta uppdrag frånträddes,
kunde han helt visst, jemte bibehållande af bokhållaretjensten
i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, egna icke obetydlig tid
åt skötandet af en tjenst vid den tillämnade nya understödsanstalten.

Såsom direktionen redan i sitt tidigare afgifna underdåniga utlåtande
anfört,'' syntes det direktionen lämpligt, att den nya anstalten försåges
endast med tvenne fast anstälda tjensteman, och skulle, derest denna mening
vunne nådigt afseende, bokhållaren i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
då betros med den tjenst, som vore den andra i ordningen
af de två. Med den första eller kamreraretjensten skulle följa skyldighet
att bereda och inför direktionen föredraga ärendena, affatta protokoll
öfver direktionens beslut och uppsätta derpå beroende expeditioner,
kontrollera debitering och uppbörd, leda och granska understödsbeloppens
^anordnande samt att föra anstaltens hufvudräkenskap och matrikeln öfver
understödstagarne. Otvifvelaktigt skulle denne förste tjensteman såmedelst
komma att erhålla ett betydligt arbete, ehuruväl det till äfventyrs torde
inträffa, att detsamma delade sig ojemnt på årets olika tider. Direktionen
förestälde sig dock, att till en sådan tjenst — hvars innehafvare, med
hänsyn dertill att han äfven skulle ombesörja ärenden, som i de andra
af direktionen förvaltade kassorna ålåge sekreteraren och ombudsmannen,
borde besitta juridisk embetsmannabildning — icke skulle kunna vinnas
en person, som deråt alldeles uteslutande egnade sin arbetskraft, och sådant
skulle, såvidt det af direktionen nu kunde på förhand bedömas, ej heller
vara af behofvet påkalladt. Innehafvaren af denna tjenst syntes höra

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

under denna förutsättning få öfrig så mycken tid, att han genom annat
arbete kunde förskaffa sig den ytterligare inkomst, som möjligen erfordrades
för honom och hans familj. Den lön, som från anstalten borde
honom beredas, ansåge direktionen emellertid icke böra sättas lägre än
till 3,000 kronor med 500 kronors ålderstillägg efter fem års väl vitsordad
tjenstgöring. Den andre tjenstemannen — såsom nu föreslagits tillika
bokhållare i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt och som för
sin tjenst vid den nya anstalten lämpligen borde benämnas kassör — skulle
åter hafva på sitt ansvar det omfattande arbetet med årsafgifternas debitering
och uppbörd, förandet af de vidlyftiga anteckningar, som med afseende
å sättet för barnmorskornas tjenstårsberäkning och i andra, hänseenden
betingades, skötseln af kassan och dess räkenskap, utbetalningen
af understöden m. m. Om också det arbete, som denne tjensteman koinme
att i den nya anstalten utföra, måste blifva mera omfattande och ansvarsfullt
än det, som härrörde från hans tjenst i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,
der han, såsom nämndt, uppbure 1,500 kronor i
arfvode, torde vid bestämmandet af hans aflöning böra tagas hänsyn till
arbetet i dess helhet och hans arfvode derför beräknas äfven för den nya
anstalten till 1,500 kronor med ålderstillägg af 500 kronor under samma
vilkor, som för den förste tjenstemannen föreslagits. Hans aflöning blefve
då lika stor med den, soin kassören i de af direktionen förvaltade kassorna
uppbure.

Dessutom blefve i hvarje händelse för den nya anstalten nödvändigt
att särskildt under de första åren ega till sitt förfogande ett icke allt för
knappt tillmätt anslag att bekosta — utom hyra, ljus, ved och andra nödiga
saker — all den hjelp af extra biträden, som kunde blifva af nöden.
I detta hänseende erinrar direktionen, att e. o. amanuensen Eneström ansett
vidare bearbetning af det statistiska material, som för anstalten samlats
och allt framgent borde samlas, så vigtigt, att derför en särskild yrkesstatistiker
borde vid anstalten fast anställas. Särskildt för detta ändamål
äfvensom för andra arbeten, hvilka mera lämpade sig för utförande genom
extra biträden, blefve rätt betydliga anslag af nöden. Lämplig lokal för
den nya anstalten kunde anordnas i pensionsinrättningens hus, der ett större
rum, beläget intill de båda för småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
upplåtna, syntes skola blifva för ändamålet passande.^

För organisationskostnader måste naturligen för en gång anslås ett
särskildt belopp. Vid inrättandet af småskolelärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
anvisades för enahanda ändamål en summa af i rundt tal
4,300 kronor. Då direktionen af flera skäl och särskildt med hänsyn
dertill att för den nya anstalten skulle i motsats till den nyss nämnda

Kong!. Majits Nåd. Proposition N:o 5.

erfordras anskaffande af vidlyftiga så kallade liggare, hvilka i både inköp
och uppläggning torde blifva ganska kostsamma, har direktionen ej vågat
beräkna dessa kostnader till lägre belopp än 6,000 kronor.

Med tillämpning af det sålunda anförda skulle en stat för den tillämnade
nya anstalten erhålla ungefärligen denna omfattning:

arfvode till kamrerare ................................................................ kr. 3,000: —

» » kassör ............................................................................ » 1,500: —

med 500 kronors lönetillägg för dem hvar efter
fem års väl vitsordad tjenstgöring,

> » vaktmästare.................................................................. » 200: —

till hyra, extra biträden, renskrifning, ved, ljus, städning,

skrifmaterialier m. m................................................................. » 3,000: —,

hvartill skulle komma de arfvoden, som Eders Kongl. Maj:t täcktes bestämma
för direktionens ledamöter. Den erfarenhet, som vunnes, sedan
anstalten under någon tid förvaltats, torde tilläfventyrs komma att i den
ena eller andra rigtningen ändra dessa beräkningar, som under närvarande
förhållanden kunnat endast approximativt uppgöras, hvadan det syntes
direktionen lämpligt, att definitiv stat för anstalten icke faststäldes, förr
än densamma under några år varit i verksamhet.

Lika med direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning anser
jag, att den nu ifrågasatta anstalten för beredande af ålder do msunder stöd
åt barnmorskor bör erhålla en organisation, väsentligen likartad med nämnda
pensionsinrättning, och delar jag äfven statskontorets åsigt om lämpligheten
deraf, att den nya anstalten förvaltas af samma styrelse, som har vården om
smäskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt sig anförtrodd. Vid denna
förvaltning torde, der icke i följd af de särskilda förhållanden, till hvilka
vid beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor måste tagas hänsyn,
speciella bestämmelser varda af nöden, kunna i tillämpliga delar lända till
efterrättelse enahanda föreskrifter, som enligt art. VII och VIII af reglementet
för folkskolelärarnes pensionsinrättning äro gifna för denna inrättning
och dess förvaltning. Arbetet inom den nya anstalten synes under
den första tiden lämpligen kunna ordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det förslag, direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning i sådant
afseende framstält. Med fastställande af definitiv stat för anstalten
lärer dock, på sätt direktionen äfven ansett, böra anstå, intill dess tillräcklig
erfarenhet vunnits. För de första åren torde, i likhet med hvad
som skett i fråga om smäskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,
endast böra af Riksdagen äskas medgifvande för ett år i sänder, att Eders

Kong}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

Kongl. Maj:t må bestämma de belopp, som för bestridande af anstaltens
förvaltningsbestyr varda erforderliga. Ett dylikt medgifvande synes äfven
böra begäras för att bereda medicinalstyrelsen den förstärkning i arbetskrafter,
som under de första åren varder behöflig för behandling af frågor
om bestämmande af barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning för tiden
innan anstalten trädt i verksamhet. Bestridandet af dessa göromål, Indika
torde blifva rätt besvärliga, kan nemligen, enligt hvad jag inhemtat, omöjligen
af medicinalstyrelsen medhinnas utan anlitande af extra biträde, till
hvars godtgörande dock en summa af 3,000 kronor ansetts tillräcklig för
de två första åren, hvarefter sådant biträde torde kunna undvaras.

I det föregående är omnämndt, att till understödskostnadens bestridande
kunde från och med år 1896 påräknas årligen omkring 48,000 kronor
från kommunerna samt från och med år 1897 omkring 8,000 kronor från
barnmorskorna. Då nu enligt verkstäldt öfverslag hela det till understöd för
år 1896 erforderliga beloppet ej bör uppgå till mer än högst 32,000 kronor,
éyttfs under detta år anstaltens ordinarie inkomster vara fullt tillräckliga för
att betacka icke blott utgifterna för understödet, utan äfven förvaltningsoch
organisationskostnaderna, i hvilka senare jemväl torde böra inbegripas
ersättningen till biträde åt medicinalstyrelsen för behandling af frågor om
barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning under tiden före 1896 års början.
Då emellertid kommunernas afgifter ej kunna beräknas komma anstalten
till hända förr än under loppet af juli månad, torde de dessförinnan behöfliga
medlen böra af Eders Kongl. Maj:t anvisas såsom förskott utaf tillgängliga
statsmedel, att godtgöras af berörda afgifter, i den mån de under
året till anstalten inflyta, eller, derest mot all förmodan sagda afgifter
skulle befinnas härför otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.
Skulle, såsom sannolikt är, för hvart och ett af de första åren uppstå
öfverskott, torde detta böra vid årets slut aflemnas till statskontoret för
att der såsom en anstaltens tillgång bokföras och i mån af behof användas
till understödskostnaden för följande år. Längre fram, då antalet understödstagare
blifvit så stort, att bidrag från statens sida varder behöfligt,
torde beloppet af detta bidrag böra på förhand ungefärligen beräknas och
såsom förslagsanslag upptagas i riksstaten.

I enlighet med det anförda hemställer jag:

ej mindre att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att godkänna
de af mig nu angifna grunder för inrättande af en anstalt för beredande
af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor;

än äfven att Eders Kong]. Maj:t ■— med tillkännagifvande, dels att
Eders Kongl. Maj:t, derest dessa grunder af Riksdagen godkännas, ämnar

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

för den nya anstalten utfärda särskildt reglemente i enlighet med desamma,
dels att Eders Kongl. Maj:t, efter det närmare erfarenhet vunnits
angående omfånget af de göromål, som tillhöra anstalten, samt dessa göromåls
lämpliga fördelning, kommer att till Riksdagen afgifva förslag till
stat för anstalten, dels ock att Eders Kongl. Maj:t, i den mån särskildt
bidrag från statsverket till anstaltens uppehållande blifver behöflig!, kommer
att till Riksdagen aflåta proposition om uppförande i riksstaten af härtill
erforderligt anslag — täcktes, i afseende på de under år 1896 uppkommande
kostnader för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor,
föreslå Riksdagen medgifva:

att Eders Kongl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma de belopp,
som varda erforderliga till bestridande af ålderdomsunderstödsanstaltens
förvaltningsbestyr och ersättning till biträde åt medicinalstyrelsen för behandling
af frågor om barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning; samt

att de för berörda ändamål och för anstaltens utgifter i öfrigt under
nämnda år erforderliga medel inå af Eders hfiongl. Mai;*!?''’ den n sSfpirF-*
flutna afgifter icke äro att tillgå, anvisas utaf statsmedel såsom förskott,
att antingen godtgöras af berörda afgifter, i den mån de under
året till anstalten ingå, eller, derest sagda afgifter skulle för året befinnas
härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.»

På tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter behagade
Hans Maj:t Konungen lemna nådigt bifall till
hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält'';
och skulle i öfverensstämmelse härmed proposition till
Riksdagen aflåtas af den lydelse bil. A till detta protokoll
utvisar.

Ex protocollo:

Hugo Boman.

Stockholm, Ivar Hseggatröms Boktryckeri, 1895.