Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8 (Proposition 1890:8)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

N:o 8,

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ordnande
af den allmänna och enskilda helsa- och sjukvården i riket;
gifven Stockholms slott den 31 december 1889.

Sedan Kongl. Maj:t den 6 november 1885 uppdragit åt en komité att
granska uppgjordt förslag till instruktion för provinsialläkare med flere
läkare äfvensom att utreda åtskilliga andra i samband dermed stående
frågor, har denna komité fullgjort det komitén lemnade uppdrag och den
5 april 1887 till Kongl. Maj:t aflemnat bland annat följande härvid fogade
fö rfatti i i ngsförslug, nämligen förslag till

ko) Instruktion för läkare, som äro för helso- och sjukvården inom
visst område anstälde, äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten;

2:o) Taxa på arfvode åt visse i civil tjenst anstälde läkare för enskild
sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran, äfvensom för tjenstförrättningar,
verkstälda enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag;

3:o) Lag angående skyldighet att anskaffa och underhålla bostad eller
lemna hyresersättning åt provinsialläkare;

4:o) Reglemente angående bostad eller hyresersättning åt provinsialläkare;
och

5:o) Ändringar i helsovårdsstadgan.

öfver de af komitén uppgjorda förslag hafva derefter underdåniga yttranden
afgifvits ej mindre af öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts samtlige
befallningshafvande än äfven af kongl. medicinalstyrelsen; och får
Kongl. Maj:t, under åberopande af innehållet af bilagda protokoll öfver
ecklesiastikärenden för denna dag, härmed föreslå Riksdagen:

att 24 förste provinsialläkare må anställas, en för hvarje län, med station
i länets residensstad och med åliggande tillika att vara provinsialläkare
i det kringliggande provinsialläkaredistriktet;

att för möjliggörandet af anställande af en förste provinsialläkare inom
Norrbottens län en ny provinsialläkaretjenst må inrättas med distrikt för
innehafvare!! af Neder-Luleå socken;

Bih. tiU Riksd. Prot. 18.90. 1 Samt. 1 Afd. 5 Haft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

att följande grunder för ny lönereglering för provinsialläkarestaten i
riket, deri inberäknade jemväl förste provinsialläkare, må fastställas:

ko) att provinsialläkare skall vara underkastad såväl den vidsträcktare
tjenstgöringsskyldighet och jemkning i åligganden, som ock den reglering
af tjenstgöringsområde, som kunna varda föreskrift^;

2:o) att med provinsialläkaretjenst icke må förenas annan tjenst å rikets
eller Riksdagens stat, ej heller annan tjenstbefattning, med mindre medicinalstyrelsen
finner densamma icke vara hinderlig för tjenstgöringen såsom
provinsialläkare;

3:o) att de med tjensten förenade tjenstgöringspenningar få uppbäras
för den tid tjenstens innehafvare verkligen tjenstgjort eller begagnat semester
eller ock åtnjutit ledighet, utan att vikarie för honom varit förordnad,
men skola för den tid, under hvilken han eljest varit från tjenstgöring befriad,
utgå till den, som tjensten förrättat;

4:o) att provinsialläkare, som af sjukdom hindras att förrätta sin tjenst,
eger uppbära hela lönen, hvaremot provinsialläkare, som undfår ledighet
för svag helsas vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag,
kan förpligtas att under ledigheten, utöfver sina tjenstgöringspenningar, till
vikarien afstå så mycket af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras
eller eljest pröfvas skäligt;

5:o) att, der förhöjning af lönen efter viss tid fortsatt, väl vitsordadt
innehafvande af provinsialläkaretjenst anses böra medgifvas, tidpunkten för
första förhöjningen bestämmes att inträda tio år efter utnämningen till provinsialläkare,
under vilkor att innehafvaren mer än fyra femtedelar af denna
tid sjelf bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens
tjenst, och för andra förhöjningen efter ytterligare fem år på samma vilkor,
med rätt för löntagaren att tillgodoräkna sig den tid, under hvilken han
åtnjutit semester, under iakttagande, hvad såväl den ena som den andra
förhöjningen angår, deraf att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än
vid början af kalenderåret näst efter det, under hvilket den stadgade tjenståldem
blifvit uppnådd; börande löntagaren dervid tillgodoräknas den-tid,
som före den nya statens utfärdande förflutit från det han till provinsialläkaretjenst
utnämndes;

6:o) att provinsialläkare skall, vid fylda 60 år och efter 25 års tjenstgöring
i statens tjenst, af hvilka 20 år såsom provinsialläkare, vara förpligtacl
att med honom beviljad pension å allmänna indragningsstaten från
tjensten afgå; Kongl. Maj:t likväl obetaget att låta med afskedet anstå, derest
och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjensten på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna och kan finnas villig att i densamma
qvarstå; och

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

7:o) att semester må, när sådant utan hinder för tjenstens behöriga
uppehållande kan ske, af medicinalstyrelsen, på derom gjord framställning,
beviljas ordinarie provinsialläkare efter tio års tjenstgöring såsom sådan,
under antingen en månad årligen eller två månader hvart annat år, med
skyldighet för provinsialläkare att tillhandahålla eller bekosta fri bostad
för vikarien;

att aflöningsförmånerna för provinsialläkarestaten må bestämmas i enlighet
med följande stat:

1 förste provinsialläkare . 17 d:o d:o 1 d:o d:o 5 d:o d:o Kronor 1 provinsialläkare...............	Lön.	Tjenst- görings- penningar.	Summa.
1,875 256,875	1,500 25,500 1,000 5,000	1,500 25,500 1,000 5,000	j Efter 10 år kan lönen \| höjas med 500 kr. och j efter 15 år med ytter-) likare 500 kr.
33,000 625 85,625	33,000 2,500 342,500
137 d:o .............
Kronor	258,750	86,250	345,000

att de för närvarande med vissa provinsialläkaretjenster förenade fixa
tjenstgöringspenningar, tillhopa 17,300 kronor, må bibehållas till dess om
dem kan blifva annorlunda bestämdt;

att, då ålderstilläggens belopp icke kan en gång för alla till siffran bestämmas,
desamma må, likasom hittills det provinsialläkarne efter tio års
tjenstgöring redan tillkommande ålderstillägg, utgå af hufvudtitelns allmänna
förslagsanslag för ålderstillägg;

att, till tjenstgöringspenningar åt 24 förste provinsialläkare, till aflöning
vid en ny provinsialläkaretjenst med distrikt för innehafvaren af NederLuleå
socken, samt för beredande af löneförbättring åt samtlige provinsialläkare
i riket, det å ordinarie stat under åttonde hufvudtiteln uppförda
anslag till medicinalstyrelsen med dertill hörande stater, för närvarande
uppgående till 389,675 kronor, må höjas med 104,000 kronor eller till
493,675 kronor;

att, till förste provinsialläkarnes rese- och traktamentskostnader, till arfvoden
åt 24 biträdande provinsialläkare samt till aflönande af vikarier åt

Koitgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

provinsialläkare under semester, det å ordinarie stat under åttonde hufvudtiteln
uppförda förslagsanslag till farsoters och smittosamma sjukdomars
botande, för närvarande utgörande 100,000 kronor, må, med titelns ändringtill:
Anslag till bestridande af kostnader för allmän helso- och sjukvård,
höjas med ett belopp af 45,000 kronor eller till 145,000 kronor;

att Riksdagen måtte godkänna den grund för statens bidrag till aflönande
af extra provinsialläkare, att distrikt, som utfäst sig att för en tid af minst
fem år lemna bidrag till aflöning af dylik läkare, må, derest den ifrågakomma
läkarebefattningen finnes nödig, dertill erhålla bidrag af statsmedel till belopp,
i allmänhet motsvarande det från orten dertill utfästa bidrag i penningar,
men med rätt för Kongl. Maj:t att med hänsyn till distriktets behof af
statsunderstöd bestämma beloppet af statsbidraget äfven i annat förhållande
till det från orten utfästa bidraget, dock att dylikt statsbidrag i intet fall
må öfverstiga 1,500 kronor;
samt

att Riksdagen måtte antaga följande förslag till

Lag

angående skyldighet att anskaffa och underhålla bostad eller lemna hyres ersättning

åt provinsialläkare.

§ I Hvarje

provinsialläkaredistrikt åligger att anskaffa och underhålla
bostad åt provinsialläkaren eller, derest distriktet finner sådant för sig lämpligare,
till honom utgöra hyresersättning efter 750 kronor om året.

§ 2.

Kostnad för anskaffande och underhåll af bostad åt provinsialläkare
eller hyresersättning skall, i den mån bidrag dertill ej utgår af landstingsmedel,
bestridas af provinsialläkaredistriktets samtlige till kommun inom
distriktet skattskyldige medlemmar efter de grunder, som gälla för kornmunalutskylders
utgörande.

§ 3.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

manna bevillning för fast egendom eller för inkomst af kapital eller arbete,
som från staden och från landsbygden utgår, hvarefter den på landsbygden
belöpande andel af samma kostnad eller liyresersättning mellan de särskilda
landskommunerna fördelas efter fyrktalet.

§ 4.

År inom provinsialläkaredistrikt extra provinsialläkare anstäld, må
derigenom icke någon inskränkning ske i extra provinsialläkaredistriktets
skyldighet att deltaga i kostnaden för anskaffande och underhåll af bostad
eller i utgörandet af hyresersättning åt provinsialläkaren.

§ 5.

Närmare föreskrifter angående provinsialläkarebostads beskaffenhet
samt läkarens rättigheter och skyldigheter i afseende å sådan bostad, äfvensom
i fråga om handhafvandet af ärenden angående bostad eller hyresersättning
åt provinsialläkare, meddelas af Kongl. Maj:t.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1891.

I sammanhang härmed vill Kongl. Maj:t meddela Riksdagen:
att, om dessa förslag varda af Riksdagen bifallna, Kongl. Maj:t kommer
att framdeles, med upphäfvande eller ändring i erforderliga delar af
nu gällande bestämmelser i dessa ämnen, utfärda, att gälla från och med
det den nya löneregleringen för provinsialläkarne börjar tillämpas:

dels Instruktion för läkare, som äro för helso- och sjukvården inom
visst område anstälde, äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten;

dels Reglemente angående bostad eller hyresersättning åt provinsialläkare; båda

dessa författningar i hufvudsaklig öfverensstämmelse med korn!-terades förslag med de smärre ändringar deri, som kunna finnas nödiga;

dels ock Taxa för arfvode åt vissa i civil tjenst anstälde läkare för
enskild sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran, äfvensom för
tjenstförrättningar, verkställa enligt gällande instruktion eller myndighets

Bill. till Rilesd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 5 Haft. 2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

uppdrag, af den lydelse komiterades förslag utvisar, med de ändringar deri,
som i statsrådsprotokollet angifvits;

äfvensom att erforderlig ändring i 33 § af gällande helsovårdsstadga,
för att bringa densamma i öfverensstämmelse med motsvarande bestämmelser
i instruktionen, kommer att af Kongl. Maj:t vidtagas;

samt att Kongl. Maj:t vill framdeles, sedan af inkommande ansökningar
om statsbidrag till aflönande af extra provinsialläkare sig visat,
i hvilken omfattning statens medverkan härutinnan må varda tagen i anspråk,
hos Riksdagen göra framställning om uppförande i riksstaten af det
anslag, som för ändamålet kan finnas erforderligt.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR

G. Wennerberg.

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare m. fl.

Förslag

till

INSTRUKTION

för läkare, som äro för helso- och sjukvården inom visst område anstälde,
äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten.

Förste provinsialläkare.

§ 1.

1. T hvarje län skall finnas en i länets residensstad stationerad förste
provinsialläkare, hvilken tillika innehar tjenst såsom provinsialläkare inom mänhet.
honom anvisadt tjenstgöringsdistrikt. Honom åligger i egenskap af förste
provinsialläkare:

att, på sätt denna instruktion närmare bestämmer, inom länet utöfva
tillsyn öfver den allmänna helso- och sjukvården;

att verkställa de inspektioner, undersökningar och andra tjenstförrättningar,
som enligt denna instruktion på honom ankomma eller hvilkas
utförande af myndighet åt honom uppdrages;

att med råd och anvisningar rörande allmänna helso- och sjukvården
tillhandagå Konungens befallningshafvande och menigheter inom länet;

att med uppmärksamhet följa den vid det civila, medicinalväsendet
inom länet anstälda personalens tjenstverksamhet; samt
Bill. till Riksd. Prot. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 5 Raft.

Biträdande

provinsial läkare.

Tillsättning
och tillträde
af tjensten.

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare rn. fl,

att insamla och bearbeta statistiska uppgifter rörande länets allmänna
helso- och sjukvård och med ledning af dessa uppgifter söka utröna orsakerna
till allmännare förekommande sjukdomar.

-• . Finner förste provinsialläkare sig af hvad honom i sådan egenskap
aligger hindrad att, jemlikt instruktionen för provinsialläkare, inom
sitt provinsialläkaredistrikt meddela enskild sjukvård eller verkställa tjenstresor,
^ hvarom han af ordförande i kommunalnämnd anmodas, vare han
fri från skyldighet i dessa hänseenden.

§ 2.

1. Såsom biträde åt förste provinsialläkare skall af medicinalstyrelsen
förordnas en legitimerad läkare, likaledes med station i länets residensstad,
samt med åliggande:

att, da förste provinsialläkaren finner sig hindrad, inom provinsialläkaredistriktet
meddela enskild sjukvård och på anmodan af ordförande
i kommunalnämnd verkställa tjenstresor; samt

att, vid förfall för förste provinsialläkaren, dels upprätta och till
medicinalstyrelsen insända de i § 10 mom. 4 omförmälda sammandrag af
uppgifter angående sjukdomsfall af smittosam art, dels ock, enligt förordnande,
verkställa särskilda, provinsialläkare tillkommande tjenstförrättningar; och

har biträdande provinsialläkare att dervid ställa sig till efterrättelse
hvad i nu nämnda hänseenden finnes för förste provinsialläkare
och provinsialläkare i denna instruktion föreskrifvet.

År förordnande för biträdande provinsialläkare gifvet tills vidare
och vill han derifrån varda fri, göre han derom anmälan minst två månader
före den tid, då han önskar entledigas från förordnandet.

§ 3.

1. Förste provinsialläkarebefattning tillsättes i den ordning, som
för tillsättning af provinsialläkaretjenst finnes i § 19 bestämd; börande,
vid upprättande af förslag till förste provinsialläkarebefattning, gälla i
främsta rummet aflagda kunskapsprof eller eljest ådagalagd skicklighet
och dernäst tjenstarens antal samt arten af föregående tjenstgöring och
det sätt, hvarpå densamma bestridts. Bland de sökande eger medicinalstyrelsen
förorda den, som anses till tjensten bäst egnad.

2. I fråga om tjenstens tillträdande gäller livad derom för provinsialläkare
är i § 20 stadgadt.

Komiténs fördag till instruktion för provinsialläkare m. fl.

§ 4.

Förste provinsialläkare har att i frågor angående allmän lielso- och ^*“*?™*
sjukvård till medicinalstyrelsen afgifva infordrade förslag och utlåtanden, styrelsen.
och, om anledning dertill förekommer, sjelfmant göra framställning; att
fullgöra hvad i öfrigt af medicinalstyrelsen åt honom i tjensteri uppdrages;
samt att till medicinalstyrelsen afgifva rapporter, anmälningar och berättelser
i enlighet med hvad i denna instruktion föreskrifves.

§ 5.

1. Förste provinsialläkare skall i rådgifvande egenskap biträda Konun-^0^“^“^s
gens befallningshafvande vid handläggning af länets helsovårdsangelägen- be/aiinmgsheter
och i sådant afseende dels på anmodan afgifva yttrande i mål och hafvande.
ärenden, som angå sundhetsförhållandena inom länet, och dels bringa till

denna myndighets kännedom sanitära missförhållanden, hvarom lian erhållit
vetskap, samt föreslå sättet för deras afhjelpande; och åligger det i
öfrigt förste provinsialläkare att öfvervaka iakttagandet af hvad i afseende
å helsovården af Konungens befallningshafvande föreskrifves samt att utan
dröjsmål verkställa de förrättningar, hvartill förordnande af samma myndighet
meddelats honom. Har Konungens befallningshafvande utan särskildt
förordnande uppdragit åt förste provinsialläkare viss undersökning eller
förrättning, skall han upptaga densamma i den reseplan, hvilken, enligt
hvad i § 14 sägs, bör af honom årligen upprättas.

2. Vill förste provinsialläkare för tjenstresa inom länet lemna sitt
hemvist utöfver tre dagar, skall han, der resan ej är föranledd af meddeladt
förordnande eller godkänd reseplan, före afresan hos Konungens
befallningshafvande anmäla, hvarest han under tiden må kunna träffas,
och, om resan beräknas kräfva längre tid än en vecka, afvakta Konungens
befallningshafvandes medgifvande till resans företagande.

§ 6.

1. Förste provinsialläkare tillkommer att utöfva inseende öfver dq förhånande
vid civila medicinalväsendet inom länet anstälde läkares älvensom läns- personalen
och distriktsveterinärers tjenstverksamhet; att årligen inspektera de till lnom laneL
provinsial-, extra provinsial-, stads- och lasarettsläkare- samt länsveterinärstjenster
hörande arkiv och granska deröfver upprättade inventarieförteckningar;
att tillse att de, som inom länet enskildt utöfva läkare- eller

Förhållande
till helsovårdsoch
kommunalnämnder.

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare m. fl.

veterinärkonsten, behörigen iakttaga hvad enligt gällande instruktioner och
författningar dem åligger, samt att jemväl, då sådant lämpligen kan ske,
egna tillsyn åt den verksamhet, som utöfvas af den öfriga medicinalpersonalen
inom länet, såsom apoteksföreståndare och deras medhjelpare,
tandläkare, fältskärer, vaccinatörer och barnmorskor; skolande förste provinsialläkare,
der han finner anledning till anmärkning, söka åstadkomma
rättelse, och; om sa erfordras, anmäla förhållandet hos medicinalstyrelsen.

2. Vid inspektion af arkiv, hvarom ofvan förmäles, må förste provinsialläkare
bestämma, Indika af de inkomna och mer än tio år i arkivet
förvarade handlingarna kunna såsom värdelösa derifrån skiljas och förstöras.

3. Från läkare inom länet, som äro anstälde i civil tjenst, eger förste
provinsialläkare infordra de utlåtanden, rapporter och uppgifter, som äro
behöfliga för hans embetsutöfning.

_ 4. Den i gällande författning föreskrifna pröfning för erhållande af
rättighet till fältskärsyrkets utöfning skall på anmälan af ämnessven, som
har sitt hemvist inom länet, anställas af förste provinsialläkare och en af
honom tillkallad fältskärsmästare i närvaro af stadsläkare eller annan
läkare och en magistratsperson.

o. Förste provinsialläkare skall föra förteckning ej mindre öfver enskildt
praktiserande läkare och veterinärer än äfven öfver apotekare,
apoteksföreståndare och deras medhjelpare, tandläkare, fältskärer, vaccinatörer
och barnmorskor inom länet.

§ 7.

1. Förste provinsialläkare eger äska sammanträde med helsovårds■
eller kommunalnämnd för behandling af ärende angående allmän helsoeller
sjukvård; och skall sådant sammanträde skyndsamt ega rum och
förste provinsialläkaren i god tid erhålla underrättelse om tiden och stället
för detsamma. Har viss tid för sammanträdet blifvit af förste provinsialläkaren
föreslagen, bör sammanträdet hållas å denna tid eller, om hinder
derför möter, å närmast följande för sammanträde lediga, efter öfverenskommelse
med förste provinsialläkaren bestämda dag.

2. Finner förste provinsialläkare, på grund af skedd anmälan eller
eljest, att helsovårds- eller kommunalnämnd underlåter fullgöra sina åligganden
i afseende å allmänna helso- och sjukvården, och kan rättelse icke
af honom astadkommas, eger han att hos Konungens befallningshafvande
anmäla förhållandet.

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare rn. fl.

3. Anlitas förste provinsialläkare af menighet för undersökning eller
för afgifvande af utlåtande och förslag rörande allmän helso- eller sjukvård,
eger han med vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd öfverenskomma
om förrättningens utförande. Kan ej sådan öfverenskommelse
träffas, må menigheten göra framställning i ärendet hos Konungens befallningshafvande,
som eger att, om med hänsyn till allmän helsovård så
pröfvas skäligt, uppdraga förrättningen åt förste provinsialläkaren för upptagande
i den årliga reseplanen eller, derest Konungens befallningshafvande
finner med förrättningens utförande icke kunna så länge anstå, förordna
honom att utan dröjsmål verkställa densamma.

§ 8.

Förste provinsialläkare skall inom länet egna tillsyn åt de af kommuner,
föreningar eller enskilda personer upprättade sjukvårdsinrättningar och Vandra
andra anstalter, såsom lasarett och kurhus, sjukhus, sjukstugor, sjukhem, vård- anstalter.
och kuranstalter för sinnessjuke och idioter samt uppfostringsanstalter för
blinde och döfstumme; åt de vid brunns-, bad- och andra dylika kuranstalter
för helso- och sjukvården vidtagna anordningar; samt åt fattighus,
fattiggårdar, arbetshus, stads- och häradshäkten, skolor, barnhem, barnkrubbor,
räddningshem, bostäder för ett större antal arbetare in. m.; och
eger han, när han finner besigtning å stället nödig, upptaga sådan förrättning
i den reseplan, honom åligger årligen upprätta.

§ 9.

1. Förste provinsialläkare skall med oaflåtlig uppmärksamhet vaka

öfver iakttagandet af de för allmänna helso- och sjukvården meddelade" maJlrd. S°
stadganden och jemväl i öfrigt egna tillsyn åt sundhetsförhållandena i
allmänhet, synnerligen i städer, köpingar, uthamnar, fiskelägen eller å andra
ställen med större sammanträngd befolkning äfvensom vid industriela anläggningar
med större arbetsstyrka; börande han vinnlägga sig om att utröna
de orsaker, som nedsätta befolkningens lifskraft, och söka motarbeta
för helsan skadliga vanor och fördomar.

2. Då missväxt, otjenligt bergningsväder, vattuflöden eller andra
ogynsamma omständigheter inom länet inträffa, hvaraf farsot eller allmännare
sjuklighet kau befaras uppkomma, skall förste provinsialläkaren
hos Konungens befallningshafvande, för kungörande inom länet, anmäla
hvad han anser böra iakttagas till bevarande af befolkningens helsa.

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare, in. fl.

3. För att vinna noggrann kännedom om förhållandena angående
allmänna helso- och sjukvården inom länet bör förste provinsialläkare,
da tjenstresa af honom företages, söka att inom de kommuner, som ligga
i hans väg eller utan resans oskäliga förlängande kunna af honom besökas,
sammanträffa och samråda med ordförande i helsovårds- och kommunalnämnder,
läkare, presterskap eller andra personer, som må kunna
lemna tillförlitliga upplysningar i nämnda hänseende.

§ 10.

''■ ÄT; smittosam sjukdom gängse inom länet, skall förste provinsialvård.
Jakare, med ledning af de till honom inkomna rapporter och uppgifter om
sjukdomsfall af smittosam art, söka, der sådant finnes nödigt, inhemta närmare
upplysning om de.åtgärder, som vidtagits till förekommande af smittans
utbredning. Har vidtagande af sådana åtgärder uraktlåtits eller förekommer
eljest dertill anledning, har förste provinsialläkaren att skriftligen
meddela nödiga rad och anvisningar samt, der så erfordras, hos Konungens
befallningshafvande göra anmälan om förhållandet och hemställa om
förordnande för sig eller ortens provinsialläkare att verkställa undersökning
och anordna lämpliga åtgärder.

2- o Kommer förste provinsialläkare under tjenstresa i närheten af ort,
der svårare farsot utbrutit, eller der farsot vunnit större utbredning eller
varaktighet, eller der han befarar att sådan sjukdom icke rätteligen bekämpas,
eger förste provinsialläkare, ändå att förordnande dertill icke meddelats
honom, på statens bekostnad utan uppskof besöka orten för att i
samråd med vederbörande läkare och kommunalmyndighet tillse, att de
åtgärder vidtagas, hvartill omständigheterna kunna föranleda.

3. Efter tagen kännedom af inkomna rapporter angående tjenstförrättningar
skall förste provinsialläkare utan dröjsmål öfverlemna samma
rapporter med dervid fogade räkningar och andra handlingar till Konungens
befallningshafvande.

„ 4■ Förste provinsialläkare åligger att i början och medlet af hvarje
manad upprätta och till medicinalstyrelsen insända sammandrag af de till
honom från vederbörande läkare inkomna uppgifter om sjukdomsfall af
smittosam art.

§ II.

Apotek- . Fn gång årligen skall förste provinsialläkare i derför föreskrifven ordning
visitera hvarje apoteksinrättning inom länet, der ej sådan visitation

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare in. fl.

författningsenligt skall af annan verkställas; egande förste provinsialläkare
kalla provinsial-, extra provinsial- eller stadsläkare i orten att vid visitationen
biträda efter hvad för dem utfärdad instruktion närmare bestämmer.

§ 12.

Förste provinsialläkare skall med uppmärksamhet följa skyddskopp- ^kyddskoppympningen
inom länet och medverka till dess behöriga handhafvande; och y,npnmsenhar
han att öfver de till honom inkomna, på grund af vaccinationsjournalerna
uppgjorda summariska förteckningar, enligt formulär, upprätta och,
på sätt i § 16 sägs, till medicinalstyrelsen insända sammandrag med de
anmärkningar, hvartill fog må förefinnas.

§ 13.

1. Vid utöfvandet af tillsynen öfver barnmorskeväsendet inom länet Barnmorskeelev
förste provinsialläkare att, då han finner anledning dertill vara för väsendethanden,
anställa pröfning af barnmorskas kunskaper i den ordning gällande
reglemente för barnmorskor bestämmer och, om hon dervid befinnes okunnig
i yrket, anmäla förhållandet hos medicinalstyrelsen.

2. Förste provinsialläkare eger att, på anmälan af provinsial-, extra
provinsial- eller stadsläkare att barnmorska gjort sig skyldig till stor försumlighet
eller svårare förseelse, till förhör inför sig kalla barnmorskan
samt, efter omständigheterna, meddela henne tillrättavisning eller om förhållandet
göra anmälan hos medicinalstyrelsen. Kan förseelsen anses hafva
förorsakat moder eller barn svårare sjukdom eller död, skall sådant jemväl
hos Konungens befallningshafvande anmälas.

3. Till förste provinsialläkare inkommen berättelse om verkstäld
instrumentalförlossning skall af honom, efter skedd granskning, till medicinalstyrelsen
insändas.

§ 14.

1. De genom denna instruktion förste provinsialläkare ålagda inspek- Årlig „ resor
tioner och apoteksvisitationer äfvensom de tjenstresor, hvilka erfordras för enli''J‘ rese~
verkstältande af dels de förrättningar, som af medicinalstyrelsen anbefalts plan"
eller af Konungens befallningshafvande utan särskildt förordnande åt honom
uppdragits, och dels de undersökningar i öfrig!, hvilka förste provinsialläkaren
på grund af meddelanden från läkare inom länet eller eljest
vunna upplysningar anser behöftiga, böra så ordnas, att, till undvikande

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare m. fl.

af tidsspillan och onödig kostnad, särskilda förrättningsställen kunna, i den
män deras inbördes läge sådant uiedgifver, under en resetur besökas.

2. I enlighet härmed har förste provinsialläkare att upprätta och
inom april månads utgång till medicinalstyrelsen för granskning och godkännande
insända förslag till reseplan för året; skolande i denna reseplan,
så vidt ske kan, angifvas den tid, som å hvarje förrättningsställe äfvensom
för resan mellan de särskilda förrättningsställena beräknas komma
att åtgå.

3. Efter fullbordad resa skall förste provinsialläkare till Konungens
befallningshafvande aflemna till medicinalstyrelsen stäld rapport öfver hvad
under resan hufvudsakligen förekommit äfvensom reseräkning och protokoll
öfver verkstälda apoteksvisitationer, hvilka handlingar derefter af
Konungens befallningshafvande insändas till medicinalstyrelsen.

4. Förste provinsialläkare må icke under resa, som i denna § omförmäles,
eller under tjenstresor, hvilka på grund af förordnande af honom
verkställas, mot ersättning meddela enskild sjukvård utom det honom anförtrodda
provinsialläkaredistrikt.

§ 15.

Till tjenstår- 1. Af förste provinsialläkare skola föras:

kböcherTcte diarium öfver inkommande handlingar efter stadgadt formulär samt

handlingar. konceptbok öfver utlåtanden, tjenstrapporter, berättelser, till myndig heter

afgifna intyg och andra till hans tjenstverksamhet hörande expeditioner.

2. Det åligger förste provinsialläkare att förteckna alla till honom i
tjensten ankommande cirkulär och författningar, hvilka jemte ofvannämnda
diarium och konceptbok äfvensom den i § (i mom. 5 omförmälda förteckning
samt från myndigheter inkomna skrifvelser skola af förste provinsialläkare
behörigen förvaras och vårdas såsom ett till tjensten hörande arkiv
samt vid afgång från tjensten till efterträdaren öfverlemnas.

§ 16.

Årsberättelse. 1. Inom april månads utgång hvarje år skall förste provinsialläkare
till medicinalstyrelsen afgifva berättelse, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt
formulär, om sin verksamhet under det förflutna året; och skola
vid denna berättelse fogas såväl de från länets i civil tjenst anstälde läkare
inkomna årsberättelser samt årsberättelse för förste provinsialläkarens
eget provinsialläkaredistrikt som ock från helsovårdsnämnder inkomna

Komiténs förslag till instruktion för provinssialläkare m. fi.

årsberättelser äfvensom sammandrag af de på grund af vaccinationsjournalerna
upprättade, till honom inkomna summariska förteckningar.

2. Förste provinsialläkare skall af sin till medicinalstyrelsen stälda
årsberättelse, så fort ske kan, gifva Konungens befallningshafvande och
länets landsting del medelst afskrifter af densamma.

§ 17.

1. Åtnjuter förste provinsialläkare semester såsom provinsialläkare, Tjenstledighet
vare han under samma tid, under förutsättning att hinder icke möter för yXnilfattbefattningens
behöriga uppehållande under ledigheten, berättigad till S0- ningen.
mester såsom förste provinsialläkare.

2. I fråga om annan tjenstledighet gäller för förste provinsialläkare
hvad för provinsialläkare i sådant hänseende är i § 40 stadgadt, dock att
under beviljad ledighet vikarie för förste provinsialläkare alltid bör vara
förordnad.

3. önskar förste provinsialläkare att på grund af framskriden ålder
eller försvagad helsa eller af annan anledning varda fri från sin befattning
såsom förste provinsialläkare, men vill fortfarande bestrida sin provinsialläkaretjenst,
må han derom hos Kongl. Maj:t göra ansökning; och
eger, derest ansökningen bifalles, medicinalstyrelsen förordna annan legitimerad
läkare att uppehålla förste provinsialläkarebefattningen.

II.

Provinsialläkare.

§ 18.

Provinsialläkare åligger att inom det honom anvisade tjenstgörings- Tjenståiigdistrikt
utöfva närmaste inseendet öfver den allmänna helsot och sjukvår- 9anden i al‘-den, verkställa rättsmedicinska undersökningar och andra tjenstförrättnin- mm e ’
gar samt mot ersättning efter faststäld taxa, der ej annorlunda öfverenskommes,
meddela enskild sjukvård och utfärda tjenstintyg; varande pro 2 -

Tillsättning.

Tjenstens tillträdande.

Tj enstg Öringsdistrikt
och
station.

ID Komitens förslag till instruktion för provinsialläkare m. fl.

vinsialläkare pligtig att efter förordnande af medicinalstyrelsen eller Konungens
befallningshafvande verkställa extra tjenstförrättning jemväl inom
annan del af länet.

§ 19.

1. Provinsialläkare utnämnes af Kong! Maj:t, på förslag af medicinalstyrelsen.

2. Ledighet af provinsialläkaretjenst kungöres af medicinalstyrelsen i
post- och inrikes tidningar; och ega kompetente sökande, att inom trettio
dagar från den, då kungörelse varit första gången i tidningarna införd, till
medicinalstyrelsen ingifva eller med allmänna posten insända, sina ansökningar
jemte kunskapsbetyg och behörigen styrkta meritförteckningar. Medicinalstyrelsen
uppför på förslaget efter tjenståldern tre bland de sökande,
der så många anmält sig, och tilldelar sitt förord åt den bland de sökande,
som med afseende på aflagda kunskapsprof eller eljest ådagalagd skicklighet
äfvensom föregående tjenstgöring och lämplighet för tjensten anses
höra vid tillsättningen komma i åtanke; hvarefter samtliga handlingar till
Kong!. Maj:t öfverlemnas.

3. Provinsialläkaretjenst, som i brist på kompetente sökande icke
kunnat tillsättas, kungöres hvarje år under maj månad å nyo till ansökning
ledig, der ej särskild anledning förekommer till sådant kungörande
å annan tid af året.

§ 20.

Utnämnd provinsialläkare tillträder tjenst och lön med månaden näst
efter den, då utnämningen skedde. Innehar han redan vid utnämnandet
sådan tjenst, qvarstår han i densamma, till dess han tillträder den nya
tjensten. Så smil''t utnämnd provinsialläkare inträdt i tjenstgöring, skall
han ofördröjligen derom hos Konungens befallningshafvande och medicinalstyrelsen
göra anmälan.

§ 21.

1. Provinsialläkaredistrikt omfattar det område, som derför af Kong!
Maj:t blifvit bestämdt eller kan komma att bestämmas.

2. Inom provinsialläkaredistrikt belägen stad, der stadsläkaretjenst är
inrättad, anses, äfven om tjensten är ledig, icke tillhöra, distriktet, derest,
icke Kong! Maja annorlunda bestämmer. Stad, der stadsläkaretjenst icke
är inrättad, räknas deremot till det provinsialläkaredistrikt, inom hvilket
han är belägen.

Komiténs förslag till instruktion för ''provinsialläkare m. fl.

3. Är för någon del af provinsialläkaredistrikt extra provinsialläkare
anstäld, besörjer denne derstädes de provinsialläkaren tillkommande göromål.
Dock åligger det provinsialläkaren att, då extra provinsialläkaretjenst
är ledig eller eljest vid förefallande behof, bestrida helso- och sjukvård
äfven inom denna del af provinsialläkaredistriktet; skolande provinsialläkaren
genom Konungens befallningshafvande underrättas om extra provinsialläkares
tillträde till och afgång från tjensten.

4. Provinsialläkare skall hafva sin bostad å den af Kongl. Maj:t för
distriktet bestämda station. Vid provinsialläkares frånvaro från sitt hemvist
skall han hafva fogat anstalt derom, att i hans bostad underrättelse
må kunna erhållas om så väl stället, dit han rest, som tiden, då han kan
antagas återkomma.

§ 22.

1. Är till följd af svårare eller mera utbredd farsot inom distriktets''*™^ « ^enprovinsialläkare
i behof af biträde i sjukvården, skall han hos Konungens sten''
befallningshafvande göra hemställan om åtgärd för extra läkares förordnande.

2. Till biträde i provinsialläkares göromål må Konungens befallningshafvande
för särskild förrättning förordna inom orten boende, vid indelta
armén anstäld bataljonsläkare, då denne icke är till militärtjenstgöring
beordrad.

§ 23.

1. Provinsialläkare vare pligtig att ställa sig de af Konungens be- Förhållande
fallningshafvande och medicinalstyrelsen honom meddelade förordnanden

och gifna ålägganden till noggrann efterrättelse; äfvensom att, derest förste heter.
provinsialläkaren från honom infordrar utlåtande, rapport eller uppgift i
tjensten, dermed skyndsamt inkomma; och vare det provinsialläkare obetaget
att till förste provinsialläkaren, Konungens befallningshafvande eller
medicinalstyrelsen ingå med de framställningar och förslag i helso- eller
sjukvårdsärende rörande distriktet, hvartill fog må förefinnas.

2. Rapport, utlåtande eller annan handling, som genom Konungens
befallningshafvande blifvit infordrad från provinsialläkare, skall denne till
Konungens befallningshafvande insända för att genom samma myndighets

.försorg till vederbörande befordras.

3. Har uppgift, rapport eller annan handling, som enligt gällande
föreskrift skall till provinsialläkare insändas, icke i behörig tid inkommit,
eger provinsialläkare hos Konungens befallningshafvande begära handräckning
för bekommandet af handlingen.

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare rn. fl.

§ 24.

mhddov°dds l'' Pr°vinsialläkare, som har sin station inom samhälle å landsbygochklmZna7-&en’
för hvilket helsovårdsstadgan i hvad den rörer stad är i tillämpliga
nämnder, delar gällande, skall vara ledamot af helsovårdsnämnden på stället.

2. Finner provinsialläkare sammanträde med helsovårds- eller kommunalnämnd,
hvaraf han ej är ledamot, vara för behandling af ärende
angående allmän helso- och sjukvård af behof påkalladt, eget’ han derom
hos nämnden göra framställning; och skall sådant sammanträde skyndsamt
ega rum och provinsialläkaren i god tid erhålla underrättelse om
liden och stället för detsamma. Vill han för inställelse vid sådant sammanträde
eller vid sammanträde, hvartill han af kommunalnämnd blifvit
kallad, åtnjuta ersättning af allmänna medel, skall lian anmäla ärendet till
Konungens befallningshafvandes pröfning för erhållande af dess förordnande
att öfvervara sammanträdet.

§ 25.

Mottagningar Provinsialläkare skall söka träffa öfverenskommelse med aflägse be uiomstatwnen.

}ägna kommuner inom distriktet om anordnande på lämpliga ställen af
regelbundet återkommande mottagningar för meddelande af läkarevård.
Önskar kommun anordnande af dylika mottagningar, men har öfverenskommelse
med provinsialläkaren derom icke kunnat bringas till stånd, må
kommunen före den 1 oktober göra framställning i ämnet hos Konungens
befallningshafvande, som, efter det vederbörande blifvit hörde, före årets
utgång till medicinalstyrelsen insänder samtliga under året från länet inkomna
sådana framställningar med dertill hörande handlingar jemte eget
utlåtande. Vid framställning, hvarom nu är nämndt, skall, såvida afseende
dera ma kunna fästas, vara fogadt vederbörande kommuns eller kommuners
i behörig ordning gjorda åtagande att besörja eller bekosta läkarens
fortskaffning till och från mottagningsstället och att kostnadsfritt tillhandahålla
honom lämplig och under kall årstid eller väderlek uppvärmd mottagningslokal,
hvarjemte tillika hör uppgifvas om och i sådant fall hvilka
ytterligare förmåner af kommun erbjudas läkaren för hans inställelse. Medicinalstyrelsen
eger derefter afgöra, om sådan mottagning, som i denna
paragraf afses, skall ega rum eller icke, och må medicinalstyrelsen jemväl,.
pa derom af vederbörande kommun eller provinsialläkare genom Konungens
befallningshafvande gjord framställning, bestämma, huruvida påbjuden mottagning
skall såsom icke vidare motsvarande sitt ändamål upphöra.

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare in. fl.

§ 26.

1. Provinsialläkare skall gifva noga akt på de förhållanden, hvilka Åtgärder för
kunna inverka på befolkningens helsa-, och vid alla lämpliga tillfällen här- aUmafl^hfls°-utinnan meddela upplysningar och råd.

2. För sådant ändamål bör provinsialläkare bereda sig kännedom om
distriktets naturbeskaffenhet; befolkningens lefnadssätt, vanor och fördomar;
beskaffenheten af bostäder, vatten, som till dryck eller matlagning användes,
födoämnen och njutningsmedel; barnens vård och fysiska uppfostran
in. m.; samt om deraf härflytande helsofiendtliga förhållanden.

3. För främjande af hvad till allmän sundhet hörer skall provinsialläkare
söka medverkan af Konungens befallningshafvande och förste provinsialläkaren
samt kommunalmyndighet och presterskap i distriktet.

4. Provinsialläkare har att egna tillsyn åt efterlefnaden af de för
allmänna helso- och sjukvården meddelade stadganden och föreskrifter;
och bör han, der försumlighet i sådant afseende eller eljest sanitära missförhållanden
af honom iakttagas, efter sakens beskaffenhet söka bereda rättelse
derutinnan eller ock anmäla förhållandet hos förste provinsialläkaren.

5. Under sina tjenstresor inom distriktet bör provinsialläkare, när
tid och omständigheter medgifva, undersöka sundhetsförhållandena i de
anstalter och lägenheter, som omförmälas i § 8, samt dervid fästa vederbörandes
uppmärksamhet å de för helsotillståndet skadliga missförhållanden,
som af honom iakttagas.

6. Har provinsialläkare under en tid af ett år icke genom tjenstresa
eller annorledes kommit i tillfälle att besöka viss del af distriktet, och
anser han undersökning med hänsyn till den allmänna helsovården vara
derstädes nödig, eger han anmäla förhållandet hos Konungens befallningshafvande,
som, efter förste provinsialläkarens hörande och derest omständigheterna
dertill föranleda, förordnar om sådan undersökning.

§ 27.

]. Uppkommer inom provinsialläkaredistrikt allmännare sjuklighet Åtgärder för
eller utbryter derstädes farsot eller smittosam sjukdom, har provinsialläka- allm^rfluk~
ren att ställa sig till noggrann efterrättelse hvad honom i sådant afseende
enligt särskilda författningar angående allmänna helso- och sjukvården
åligger.

2. Varder provinsialläkare vid inträffadt eller misstänkt fall af sådan
smittosam sjukdom, som omförmäles i § 20 mom. 1 af kongl. förordningen
angående åtgärder mot införande och utbredning af smittosamma sjuk -

14 Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare m. fl.

domar bland rikets invånare den 19 mars 1875, af vederbörande kommunalnämnds
ordförande skriftligen anmodad att besöka orten, och har tilllika
upplysning lemnats om sjukdomens beskaffenhet samt den insjuknades
namn, ålder och bostad, skall provinsialläkaren, derest han finner sådan
smittosam sjukdom, som nu afses, antagligen vara för handen, så fort ske
kan besöka orten samt meddela, jemte föreskrifter om den eller de sjukes
vård, anvisning om de åtgärder, hvilka böra vidtagas till förekommande
af sjukdomens utbredning. Kostnad för sådan resa, som nu är sagd, bestrides
af staten och vederbörande kommun till hälften hvardera.

3. Finner provinsialläkaren sjukdomen icke vara af den beskaffenhet,
att resa bör efter bestämmelserna i näst föregående moment företagas,
skall han derom skriftligen underrätta kommunalnämnden och, der sjukdomen
är af smittosam art, tillika meddela nödiga råd och anvisningar.

4. Antager smittosam sjukdom sådan utbredning, att densamma kan
anses hafva öfvergått till farsot, skall provinsialläkare, på anmodan af
ordförande i kommunalnämnd, som vill hos Konungens befallningshafvande
anhålla om förordnande för provinsialläkaren att ensamt på statens bekostnad
besöka orten, i ärendet till nämnden afgifva yttrande att biläggas
dess hemställan hos Konungens befallningshafvande.

5. Har provinsialläkare erhållit kännedom derom, att sjukdomsfall
af kolera, smittkoppor eller fläckfeber inom distriktet inträffat, eger han
att på statens bekostnad till stället företaga resa jemväl utan särskild
kallelse af ordförande i kommunalnämnd eller förordnande af Konungens
befallningshafvande.

6. Sedan tjenstresa enligt mom. 2, 4 och 5 eller sådan resa för
smittosam sjukdom, hvartill Konungens befallningshafvande utan föregående
hemställan af kommunalnämnd meddelat förordnande, verkstälts, skall provinsialläkare
ofördröjligen till förste provinsialläkaren insända sin till medicinalstyrelsen
stälda rapport derom, med angifvande af tid och ort för
resan, sjukdomens art och de omständigheter, under hvilka den uppträder,
antalet insjuknade inom hvarje hushåll, förefunna sanitära missförhållanden
samt i afseende derå vidtagna åtgärder; och bör vid rapporten fogas reseräkning
äfvensom ordförandens i kommunalnämnden skriftliga anmodan
eller Konungens befallningshafvandes förordnande, om resan deraf varit
föranledd.

7. Provinsialläkare skall, då farsot eller smittosam sjukdom inom
distriktet är gängse, söka inhemta upplysning om sjukdomens fortgång och
antalet insjuknade och döde. Finner provinsialläkaren dervid ytterligare
tjenstbesök på stället erforderligt, skall han anmäla sådant hos Konungens
befallningshafvande; och bör vid svårare farsot provinsialläkaren utöfver

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare in. fl.

de uppgifter om sjukdomsfall, som det enligt § 59 punkten 5 åligger honom
att afgifva, hvar eller hvarannan vecka till förste provinsialläkaren
insända särskild rapport angående sjukdomsförhållandet.

§ 28.

1. Tiar, efter Konungens befallningshafvandes förordnande, provinsi- Åtgärder mot
alläkare besigtiga! personer, misstänkta för venerisk sjukdom, skall }\saieneri^mSJuk''
till kommunalnämndens ordförande skriftligen uppgifva, till namn och
vistelseort, de af sjukdomen angripna, hvilka icke inom viss, af läkaren

utsatt kort tid tillförlitligen styrkt, att de betjena sig af ändamålsenlig
sjukvård; börande provinsialläkaren tillika förständiga kommunalnämnden
att dels draga försorg derom att de sålunda antecknade varda skyndsamt
intagna till vård å kurhus eller kurhusafdelning vid länets lasarett och
dels, då sådant skett, derom underrätta provinsialläkaren. Vägrar någon
för sjukdomen skäligen misstänkt person att låta besigtiga sig, anmäles
sådant hos Konungens befallningshafvande för den åtgärd, som af omständigheterna
påkallas.

2. Till förekommande af venerisk sjukdoms spridning bör pi’ovinsialläkare
i allmänhet vid anträffadt sjukdomsfall söka utröna, huru smittan
tillkommit, samt på lämpligt sätt verka för den sjukes intagande till vård
å sjukhus; hvarjemte provinsialläkaren, der den sjuke undandrager sig behandling
eller icke följer dervid gifna föreskrifter, och synnerlig fara för
smittans utbredning förefinnes, bör om förhållandet underrätta helsovårdseller
kommunalnämnden.

§ 29.

1. Provinsialläkare skall söka förmå kommunalnämnd i socken, som Förråd af
är belägen aflägse från apotek eller medikamentsförråd, eller der smittosam^®''
sjukdom utbrutit eller allmännare sjuklighet är gängse, att anskaffa och,*/ a tandsiygmot
inköpspris, der ej betalningen till större eller mindre del af kommunen den m■ "*•
efterskänkes, tillhandahålla kommunens medlemmar nödiga lake- och desinfektionsmedel,
deribland dock icke må ingå sådana, som i gällande farmakopéer
och medicinaltaxor äro betecknade med giftmärke; och skall
provinsialläkaren för medlens inköp å apotek, på begäran af kommunalnämnden,
meddela reqvisition å desamma jemte skriftlig anvisning huru
medlen böra användas samt, såvidt möjligt, tillse ej mindre att andra medel
icke i sådant förråd förvaras eller derifrån utlemnas, än de som äro

Apotek.

S kyddskoppympningen.

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare m. fl.

tjenlig» för de med förrådet afsedda ändamål, än ock att medlen varda
genom kunnig sjuksköterska eller annan pålitlig person utdelade.

2. Provinsialläkare skall, der så finnes behöflig!, söka främja aftal
mellan apotekare och kommunalnämnd om expedition af läkemedel medelst
s. k. medikamentslåda eller på annat lämpligt sätt.

3. Vid reqvisition, hvarom i mom. 1 sägs, äfvensom vid föreskrifvande
i allmänhet af läkemedel, särskild! sådana som skola af kommun
eller mindre bemedlade betalas, bör provinsialläkare, synnerligen i fråga
om valet af läkemedel, formen för tillredningen och sättet för utlemnandet
deraf, iakttaga all den sparsamhet, som är förenlig med ändamålets
vinnande.

§ 30.

1. Provinsialläkare tillhör att hafva närmaste uppsigt öfver de inom
distriktet befintliga apoteksinrättningar samt för detta ändamål genom
besök på stället öfvertyga sig om apotekets ordentliga skötsel och egna
uppmärksamhet åt beskaffenheten och taxeringen af utlemnade läkemedel.

2. Vid den årliga visitation, som af förste provinsialläkare å apoteksinrättning
hålles, skall provinsialläkare på kallelse af förste provinsialläkaren
biträda. Har vid sådan visitation apotekaren förelagts att inom
viss utsatt tid hafva rättat befunna felaktigheter, skall provinsialläkaren
tillse, att detta föreläggande behörigen fullgöres, och, om han derom af
förste provinsialläkaren anmodas, efter den föresätta tidens utgång till denne
anmäla hvad af apotekaren blifvit i anmärkta hänseendet åtgjordt.

3. Inom distriktet bosatt apoteksföreståndares frånfälle, iråkade obestånd
eller annat förfall för apotekets behöriga skötande skall provinsialläkare
hos medicinalstyrelsen och förste provinsialläkaren anmäla, så snart
han derom erhållit kännedom.

4. Får provinsialläkare vetskap om bedrifven olaga försäljning af
läkemedel eller om qvacksalfveri, som idkats till allmänhetens men eller
hvaraf uppkommit skadliga följder för enskildes helsotillstånd, skall han
derom göra anmälan hos Konungens befallningshafvande.

§ 31.

1. Provinsialläkare åligger att utöfva noggrann tillsyn öfver skyddskoppympningen
inom distriktet samt meddela undervisning i ympningens
verkställande åt dem, som kunna vara i fråga att till vaccinatörer antagas.

2. Sedan vaccinationsjournalerna för distriktet genom Konungens

Komiténs förslag till instruktion för ''provinsialläkare m. fl.

befallningshafvand.es
det honom: att granska desamma och tillse, att de äro behörigen affattade
och styrkta; att, om journal befinnes i ofullständigt skick, förelägga den
försumlige att ofördröjligen fullgöra hvad i förevarande hänseende uraktlåtits
och, der rättelse ej sker inom utsatt tid, anmäla förhållandet hos
Konungens befallningshafvande för dess åtgärd; att, efter verkstäld granskning,
öfver journalerna upprätta en summarisk förteckning med uppgifter
enligt faststäldt formulär, hvilken förteckning jemte journalerna bifogas
den årsberättelse, som enligt § 39 skall till förste provinsialläkaren insändas.

3. Finner provinsialläkare skyddskoppympningen i någon kommun
vara försummad eller derom gifna föreskrifter eljest åsidosatta, skall han
söka deri åstadkomma rättelse el ler, der så erfordras, anmäla förhållandet
hos Konungens befallningshafvande för vidtagande af nödiga åtgärder.

4. Vid yppad farsot af smittkoppor skall provinsialläkare tillse, att
vaccination och ^vaccination företagas, och i sådant afseende söka helsovårds-
eller kommunalnämnds medverkan.

§ 32.

1. öfver barnmorskor inom distriktet utöfvar provinsialläkare närmaste
tillsyn i enlighet med hvad i särskildt reglemente finnes föreskrifvet;
och skall han, då barnmorska efter sin bosättning inom distriktet hos
honom anmäler sig, derom göra anteckning å barnmorskebrefvet och införa
henne ä förteckningen öfver distriktets barnmorskor.

2. Vid öfvervakandet af det sätt, hvarpå barnmorska fullgör sina
skyldigheter, skall provinsialläkare, då barnmorska beträdes med mindre
förseelse, meddela henne tillrättavisning och erinran om hennes åligganden,
men, i händelse hon gjort sig skyldig till stor försumlighet eller svårare
förseelse, derom göra anmälan hos förste provinsialläkaren.

3. Får provinsialläkare kännedom derom att af barnmorska vårdad
qvinna blifvit angripen af barnsängsfeber, skall han erinra barnmorskan
om hennes skyldighet att under minst en veckas tid efter sjukdomsfallet
afhålla sig från all praktik och att jemväl i öfrigt noga iakttaga de till
förekommande af barnsängsfebers spridning för barnmorska föreskrifna
försigtighetsmått. Har provinsialläkare anledning misstänka, att barnmorska
genom uraktlåtet iakttagande af dessa försigtighetsmått spridt smitta till
annan barnsängsqvinna, eger han att för viss tid, högst fjorton dagar, förbjuda
barnmorskan att utöfva yrket och om hennes försumlighet göra
anmälan hos förste provinsialläkaren.

Bill. till Rihsd. Frot. 1890. 1 Sarnl. 1 Afd. 5 Käft.

Barnmorskeväsendet.

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare m. fl.

4. Af barnmorska till provinsialläkare insänd berättelse om verkstäld
instrumentalförlossning skall af honom utan dröjsmål granskas och, sedan
föreskrifva upplysningar inkommit, till förste provinsialläkaren insändas,
åtföljd af provinsialläkarens utlåtande, hvari äfven böra omnämnas de åtgärder,
hvilka han med anledning af berättelsen må hafva vidtagit.

5. Vid afgifvande af det i gällande reglemente för barnmorskor omförmälda
intyg, huruvida den, som ämnar söka inträde såsom lärling vid
statens läroanstalter för undervisning i barnmorskekonsten, är frisk, har
stadig helsa och äf fri från kropp slyten, skall provinsialläkare, efter tagen
kännedom om qvinnans kunskapsbetyg, söka utröna hennes fattningsgåfva
samt på grund af den föregångna undersökningen och pröfningen äfvensom
med ledning jemväl af öfriga för ansökningen nödiga intyg, angifva huruvida
hon synes vara lämplig, mindre lämplig eller synnerligen lämplig till
barnmorska.

6. Provinsialläkare bör söka medverka dertill, att behörigen examinerade
barnmorskor af kommunerna antagas samt att oexamineradt förlossningsbiträde
icke anlitas, der barnmorska är att tillgå. Finner provinsialläkare,
att oexamineradt förlossningsbiträde genom okunnighet eller
vårdslöshet vid förlossningen vållat modrens eller barnets död, bör
han sådant hos Konungens befallningshafvande anmäla för anställande
af åtal.

§ 33.

Tillsyn öfver ]. I enlighet med gifna föreskrifter har provinsialläkare att tillse,
öfver Mtac&or-nuruvida behörig* vard egnas inom distriktet befintlige sinnessjuke, hvilka
derade ia™-icke äro intagne å offentlig eller med Kongl. Maj:ts tillstånd inrättad
enskild anstalt för sådane sjuke.

2. Äfvenledes bör provinsialläkare under tjenstresor inom distriktet
söka inhemta upplysningar om det sätt, hvarpå utackorderade barn, i
synnerhet späda sådana, vårdas, och, när tid och omständigheter det medgifva,
deråt egna tillsyn.

§ 34.

Biträde vid in- Provinsialläkare är skyldig att efter förordnande biträda den revision,
vision angåen-som har att pröfva frågor angående värnpligtiges inskrifning till vapen de

värnplig- tjenst.
ti ge. J

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare in. fl.

§ 35.

1. Provinsialläkare tillkommer att på förordnande af Konungens be fallniiigshafvande,

domare eller i stad, som tillhör distriktet, polismyndighet mngar.
utföra rättsmedicinsk undersökning af död menniskas kropp i enlighet med
gällande bestämmelser angående hvad vid sådan undersökning bör iakttagas.
Det utlåtande, som på grund af undersökningen skall af provinsialläkaren
eller, i händelse af laga förfall för honom, af annan dertill
förordnad läkare afgifvas, hör vara så affattadt, att vid hvarje deri förekommande
slutledning hänvisas till de i obduktionsprotokollet eller i protokollet
öfver rättskemisk eller annan undersökning, derest sådan egt rum,
anförda omständigheter, hvarpå slutledningen stödjer sig. Protokoll jemte
utlåtande eller behörigen styrkta afskrifter af desamma skola till den
myndighet, som förordnat om undersökningen, af provinsialläkaren öfverlemnas
inom eu vecka efter förrättningens afsittande eller, om undersökning
af rättskemisten egt ruin, inom samma tid efter det dennes protokoll
kommit provinsialläkaren tillhanda. Behörigen styrkt afskrift af handlingarna
skall derjemte ofördröjligen af provinsialläkaren genom Konungens
befallningshafvande insändas till medicinalstyrelsen.

2. Likaledes skall provinsialläkare utan dröjsmål å lefvande person
verkställa undersökning, hvartill han af Konungens befallningshafvande,
domare eller i stad, som tillhör distriktet, polismyndighet förordnas. Sådan
förrättning må utföras utan vittnen, sedan nödig bevisning förebragts för
bestyrkande af personens identitet. De vid undersökningen gjorda iakttagelser,
hvilkas affattande i särskild! protokoll icke erfordras, skola efter
förda minnesanteckningar intagas i utlåtande, som derefter öfverlemnas
till den myndighet, som förordnat om undersökningen. Derjemte skall
afskrift af utlåtandet, jemte förordnandet och räkning å ersättning för
förrättningen, ofördröjligen insändas till Konungens befallningshafvande
för att till medicinalstyrelsen befordras.

3. Utlåtande eller intyg, som på grund af rättsmedicinsk undersökning
till myndighet afgifves, skall af provinsialläkare bestyrkas med orden:
»hvilket härmed på heder och samvete intygas»; och hör afskrift® enlighet
med hufvudskriften af provinsialläkare styrkas med orden: »å tjenstens
vägnar».

§ 36.

Utlåtande, intyg eller upplysningar, hvilka provinsialläkare af medicinalstyrelsen,
Konungens befallningshafvande, förste provinsialläkaren, do- digheter.

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare in. fl.

mare eller i stad, som tillhör distriktet, polismyndighet anmodas lemna,
skall han, sedan de i sammanhang dermed föreskrifna besigtningar eller
eljest, nödiga undersökningar blifvit utförda, skyndsamt afgifva så fullständigt
och i sa bestämda ordalag affattade, som låter sig göra, samt
med. angifvande af de grunder, hvarpå uttalade åsigter stödjas; och bör
provinsialläkare för sadant ändamål ega tillgång till alla de ransakningseller
andra handlingar, hvilka kunna tjena till upplysning i ärendet.

§ 37.

L UperTo- Intyg> som_ på ° enskild persons begäran af provinsialläkare utfärdas,
ner. skall grunda sig på föregången undersökning samt, med angifvande af
dess ändamål, vara i sa bestämda och tydliga ordalag affattadt, att läkarens
åsigt med visshet kan åt intyget inhemtas. Deri bör ock vara intagen
uppgift om tiden och stället för undersökningen, och skall intyget,
om det är afsedt att åberopas inför domstol eller annan offentlig myndighet,
vara bestyrkt på sätt i § 35 sägs.

§ 38.

TvltjhZanlt L. Ai'' provinsialläkare skola föras:

böcker och diarium öfver inkommande handlingar efter stadgadt formulär;
handlingar. konceptbok öfver, tjenstrapporter, utlåtanden, berättelser, obduktionsprotokoll,
till myndigheter afgifna intyg och andra till hans tjenstverksamhet
hörande expeditioner; samt

journal öfver den sjukvård, som af honom utöfvas.

2. Till provinsialläkare i tjensten ankommande cirkulär och författningar
skola af honom förtecknas och, jemte ofvan nämnda diarium och
konceptbok äfvensom de från kommunalnämnder och presterskap årligen
inkommande . uppgifter, barnmorskornas dagböcker och från myndigheter
inkomna skrivelser, såsom ett till tjensten hörande arkiv behörigen förvaras.
Af inkomna handlingar, som mer än tio år i arkivet förvarats,
ma dock sadana förstöras, som af förste provinsialläkaren vid inspektion
af arkivet dertill bestämmas.

3. Arkivet skall i enlighet med deröfver upprättad inventarieförteckning
vid provinsialläkares afgång från tjensten öfverlemnas till efterträdaren,
som. har att, efter det han inträdt i tjenstutöfning, ofördröjligen till
förste provinsialläkaren insända en afskrift af inventarieförteckningen. Till
efterträdarens ledning vid affattande! af årsberättelsen skall jemväl till

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare m. jl.

honom aflemnas utdrag af journalen för den tid, hvaröfver berättelse ännu
icke blifvit uppsatt.

§ 39.

1. Inom mars månads utgång hvarje år skall provinsialläkare till Årsberättelse.
förste provinsialläkaren insända till medicinalstyrelsen stäld berättelse för

det sistförflutna året rörande helso- och sjukdomsförhållandena inom distriktet,
verkstälda tjenstförrättningar in. in., i enlighet med det för sådan
berättelse faststälda formulär.

2. Till grund för denna berättelse skola läggas:

a) provinsialläkares diarium, konceptbok och sjukjournal för den tid,
som är i fråga;

b) de skriftliga uppgifter, hvilka skola inom januari månads utgång
aflemnas till provinsialläkaren af kommunalnämnder inom distriktet;

c) de från presterskapet till Konungens befallningshafvande före
januari månads utgång inkomna och derefter till provinsialläkaren öfverlemnade
vaccinationsjournaler; samt

d) de förteckningar å sinnessjuke och idioter, hvilka presterskapet
har att före utgången af januari månad årligen öfversända till provinsialläkaren.

3. Möter hinder för provinsialläkare att vid föreskrifven tid aflemna
sin årsberättelse, skall han inom samma tid derom göra anmälan hos förste
provinsialläkaren med uppgift om orsaken till dröjsmålet och tiden, då
aflemnandet antagligen kan ske.

§ 40.

]. Provinsialläkare må utan särskilt tillstånd begifva sig utom sitt Tjenstledighet.
distrikt på högst ett dygn i sänder, dock att sådan tjenstledighet icke får
åtnjutas för längre tid än sammanlagdt femton dygn om året.

2. Provinsialläkare, som tjenstgjort, tio år såsom sådan, eger efter
derom hos medicinalstyrelsen gjord framställning att, när medicinalstyrelsen
pröfvar sådant kunna ske utan hinder för tjenstens behöriga uppehållande,
åtnjuta semester antingen årligen en månad eller hvartannat år två månader,
med skyldighet för provinsialläkaren att till hända hålla eller bekosta
bostad under tiden åt vikarien.

3. Annan tjenstledighet må af Konungens befallningshafvande beviljas
provinsialläkare för högst en månad, derest ledigheten icke för statsverket
medför utgift till vikaries aflönande. Anses särskild vikarie under

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare in. fl.

ledigheten icke behöflig, uppdrager Konungens befallningshafvande förekommande
tj enstförrättningar åt annan provinsialläkare inom länet. Finnes
åter vikarie i anseende till distriktets behof af läkarevård icke kunna undvaras,
eger Konungens befallningshafvande att, på förslag af provinsialläkaren,
till vikarie förordna en legitimerad läkare och derom underrätta
medicinalstyrelsen.

4. År legitimerad läkare för förordnande icke att tillgå, eller skulle
tjenstledighet under tid, som i mom. 3 är nämnd, föranleda utgift för
statsverket, eller är provinsialläkare i behof af längre ledighet, skall ansökning
om ledighet ingifvas till Konungens befallningshafvande för att
af denna myndighet, jemte eget yttrande, öfversändas till medicinalstyrelsen,
som, då ledigheten icke afser längre tid än sex månader, eger bevilja densamma
men i annat fall öfverlemnar ansökningen, jemte eget utlåtande,
till Kong! Maj:t.

5. Vid tjenstledighet, som af Kong! Maj:t eller medicinalstyrelsen
beviljas, äfvensom när Konungens befallningshafvande vid ledighet af tjensten
eller eljest anmäler behof af vikarie, eger medicinalstyrelsen förordna om
tj enstens bestridande under ledigheten.

III.

Extra provinsialläkare.

§ 41.

Lf^aprovlC Uppstår å landet fråga att för sjukvården inom en eller liera

siaitäkare- kommuner få anstä.ld extra provinsialläkare med rätt att vid befordran
Maning''^™}rä,kna tjenstår lika med civile läkare i statens tjenst, och önskas bidrag
m. m. '' af staten till dylik läkares aflöning, ankommer det på länets landsting,
derest bidrag till aflöningen äfven af landstinget beviljas, men eljest på
vederbörande kommun eller kommuner, att i ärendet till Kongl. Maj:t göra
underdånig framställning; börande denna åtföljas af dels förslag rörande
station och tjenstgöringsområde för läkaren, dels ock vederbörande kommuns
eller kommuners laga kraft egande beslut att med visst belopp bidraga
till läkarens aflöning under minst fem år. Varder statsbidrag till
ifrågavarande ändamål beviljadt, har landstinget att för hvarje af staten

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare m. fl.

sålunda understödd extra provinsialläkaretjenst inom länet utse en styrelse
af i orten boende män för handhafvande af ärenden angående tjensten.

2. På anmälan af den i näst föregående mom. omförmälda styrelse
eger medicinalstyrelsen att om tj enstens tillsättande för tid, som af styrelsen
föreslagits, utfärda kungörelse i enlighet med hvad i § 19 mom. 2 finnes
stadgadt. Sedan ansökningstiden tilländagått, skola de inkomna ansökningshandlingarna
af medicinalstyrelsen, med bifogande af dess yttrande om de
sökandes kompetens, öfver! emu a,s till förenämnda af landstinget utsedda
styrelse, som har att, med förordande af en bland de sökande, återställa
handlingarna, hvarefter medicinalstyrelsen till tj enstens bestridande under
den i kungörelsen utsatta tid förordnar den, som på grund af det gifna
förordet äfvensom skicklighet och förtjenst anses böra komma i åtanke.

3. Entledigande från extra provinsialläkaretjenst, hvarom i ofvanstående
mom. förmäles, meddelas af medicinalstyrelsen.

4. Vill kommun utan anspråk på statsbidrag till aflönande af den
läkare, som af kommun för sjukvården anställes, bereda denne, såsom extra
provinsialläkare, rätt till tjenstårsberäkning, som i mom. 1 sägs, må kommun
derom göra underdånig ansökning med förslag rörande station och
tjenstgöringsområde samt sättet för styrelses utseende och läkarens antagande
äfvensom uppgift om utfästa löneförmåner; och vill Kong!. Maj:t
derefter i ärendet vidare besluta.

5. År, då denna instruktion träder i kraft, för sjukvården inom en eller
flera kommuner eller eu del af kommun inrättad distriktsläkaretjenst med
rätt till tjenstårsberäkning, gäller i fråga om innehafvare af sådan tjenst
hvad i denna instruktion om extra provinsialläkare sägs. Blifver tjensten
ledig under längre tid än ett år, upphör rätten till tjenstårsberäkning för
samma tjenst, och skola för återvinnande af sådan rätt äfvensom för tj enstens
tillsättning tillämpas de i mom. 1 och 2 eller mom. 4 gifna bestämmelser.

§ 42.

Extra provinsialläkare åligger att inom det honom anvisade tjenst- Åligganden.
göringsområde besörja de provinsialläkaren tillkommande göromål och dervid
ställa sig till efterrättelse hvad i denna instruktion finnes för provinsialläkare
föreskrifvet; dock att skyldighet att mot ersättning efter faststäld
taxa, der ej annorlunda öfverenskommes, bestrida enskild sjukvård gäller
endast för sådan extra provinsialläkare, till hvilkens aflönande staten bidrager.
För tjenstförrättning, som jemlikt § 27 eller i öfrigt på grund af
myndighets förordnande af extra provinsialläkare utföres, eger denne åtnjuta
ersättning lika med provinsialläkare.

Korniténs förslag till instruktion för provinsialläkare m. fl.

§ 43.

Tjenstledighet. Extra provinsialläkare, till hvars aflöning staten bidrager, må beviljas
tjenstledighet af den af landstinget utsedda styrelse, åliggande dervid extra
provinsialläkaren, att, såvida styrelsen ej annorlunda bestämt, till tjenstens
uppehållande under ledigheten föreslå en legitimerad läkare, med hvilken
extra provinsialläkaren i sådant afseende träffat öfverenskommelse. Afser
tjenstledighet ej längre tid än eu månad, må styrelsen förordna den föreslagne
vikarien, men vid ledighet för längre tid, äfvensom då legitimerad
läkare icke är att tillgå, skola framställning och förslag angående förordnandet
af styrelsen göras hos medicinalstyrelsen. Beviljad tjenstledighet
må icke i något fall medföra utgift för statsverket.

§ 44.

niträdetrn Extra provinsialläkares tillträde till och afgång från tj ensten skall af
och afgång den utsedda styrelsen utan dröjsmål anmälas hos medicinalstyrelsen och
från ijensten Konungens befallningshafvande; och skall anmälan på enahanda sätt göras,
tr"då extra provinsialläkare erhåller ledighet från tj en sten utöfver en vecka.

ledighet.

IV.

Städs- och stadsdistriktsläkare.

§ 45.

^läkning*'' ''• Käft att vid befordran räkna tjenstår lika med civile läkare i
statens tjenst tillkommer, utan särskilt tillstånd, i hvarje stad allenast en
af staden antagen och aflönad läkare.

2. Önskar stad bereda rätt till sådan tjenstårsberäkning jemväl åt en
andre stadsläkare eller derutöfver åt en eller flere stadsdistriktsläkare,
ankommer på stadsfullmäktige att derom göra ansökning hos Kongl Maj:t,
som efter pröfning af vidden af de göromål, hvilka skola tillkomma läkaren,
vill i ärendet besluta.

Komiténs förslag till instruktion för ''provinsialläkare in. fl.

§ 46.

1. Stadsläkare^ enst kungöres af magistraten med ansökningstid af
trettio dagar från den, då kungörelsen varit första gången i post- ock
inrikes tidningar införd. Efter ansökningstidens utgång insänder magistraten
inkomna ansökningar till medicinalstyrelsen, för inhemtande af dess utlåtande
om de sökandes kompetens, och öfverlemnar efter handlingarnas
återbekommande desamma jemte infordradt yttrande från helsovårdsnämnden
och eget utlåtande till stadsfullmäktige. Desse ega derefter att bland de
kompetente sökande till stadsläkare utse en, för hvilken magistraten, sedan
valet vunnit laga kraft, utfärdar fullmakt eller förordnande.

2. Stadsdistriktsläkare utses i nyss nämnda ordning likaledes af stadsfullmäktige.
Har i stad förvaltningen af den allmänna sjukvården uppdrag^
åt helsovårdsnämnden, kunna stadsfullmäktige jemväl åt nämnden
öfverlåta antagandet af stadsdistriktsläkare.

3. Då utsedd stads- eller stadsdistriktsläkare sin tjenst tillträder eller
derifrån afgår, skall magistraten derom göra anmälan hos medicinalstyrelsen
och Konungens befallningshafvande samt tillika, der flere stadsläkare finnas,
hos nämnda myndigheter vid tillträdet till sådan tjenst tillkännagifva,
hvilken af läkarne åligger verkställa rättsmedicinska undersökningar.

4. Afsked eller entledigande från stadsläkaretjenst meddelas af magistraten.

§ 47.

Hemsökes stad af så svår eller utbredd farsot, att der anstälde B^frä^eål!d^''
läkare behöfva biträde i läkarevården, eger magistraten att om extra läkares under farsot.
förordnande på statens bekostnad göra framställning hos Konungens befallningshafvande,
som, med bifogande af eget yttrande, anmäler förhållandet
hos medicinalstyrelsen.

§ 48.

1. Stadsläkare tillkommer att egna sorgfällig uppmärksamhet åt den Åligganden.
allmänna helso- och sjukvården inom staden och dess område, att derstädes
efter förordnande verkställa rättsmedicinska besigtningår och undersökningar
samt att åt stadens invånare lemna läkarevård; och har stadsläkaren att i
utöfning af sin befattning ställa sig till efterrättelse ej mindre gällande
författningar angående allmänna helso- och sjukvården än äfven för stadens
läkare i vederbörlig ordning utfärdad särskild instruktion samt i tillämpliga
delar de för provinsialläkares tjenstutöfning gifna stadganden.

Bill. till Rikad. Prof. 1890. 1 Hund. I Afd. .5 Haft.

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare rn. fl.

2. I öfverensstämmelse härmed åligger stadsläkare:

1 ro att såsom ledamot af stadens helsovårdsnämnd hos densamma anmäla
sanitära missförhållanden inom staden och föreslå åtgärder deremot;
att på anmodan af nämnden afgifva utlåtande i sanitära frågor och deltaga
i beslutade besigtningar; att vid hotande eller utbruten farsot föreslå de
med anledning deraf erforderliga åtgärder och vid deras utförande biträda
och dem öfvervaka; att taga kännedom om de till nämnden inkomna anmälningar
om fall af smittosam sjukdom och deröfver den 1 och 16 i
hvarje månad upprätta sammandrag och ofördröjligen insända detsamma
till förste provinsialläkaren; samt att biträda vid affattande t af den berättelse
om helsotillståndet i staden under sist förflutna året, som det åligger
nämnden att inom februari månads utgång hvarje år till förste provinsialläkaren
afgifva;

2:o att i stad, der vaccindepot icke finnes inrättad, ansvara för skyddskoppympningens
behöriga handhafvande och, der biträde af vaccinatör
erfordras, efter anmälan hos magistraten antaga sådan för att under stadsläkarens
inseende biträda vid ympningen; att öfver vaccinationsjournalerna
upprätta en summarisk förteckning, hvilken jemte journalerna bifogas den
årsberättelse, som skall af honom till förste provinsialläkaren afgifvas; samt
att i öfrigt fullgöra hvad enligt författningarna angående skyddskoppympningen
åligger stadsläkare;

3:o att utöfva närmaste tillsyn öfver de inom staden praktiserande
barnmorskor och, då de hos honom anmäla sin bosättning i staden, derom
å barnmorskebrefvet göra anteckning samt att vid öfvervakandet af det
sätt, hvarpå barnmorska fullgör sina skyldigheter, iakttaga hvad i sådant
afseende för provinsialläkare blifvit föreskrifvet;

4:o att hafva närmaste uppsigt öfver de i staden befintliga apotek, för
detta ändamål tid efter annan besöka dem, egna uppmärksamhet åt derifrån
utleinnade läkemedels beskaffenhet och taxering samt, på kallelse af
förste provinsialläkaren, biträda vid de apoteksvisitationer, som af denne
verkställas, äfvensom i fråga om tillsyn å afhjelpandet af anmärkta felaktigheter
iakttaga hvad i § 30 mom. 2 blifvit för provinsialläkare föreskrifvet;
börande stadsläkare, der till hans vetskap kommer, att i staden bedrifves
sådan försäljning af läkemedel eller qvacksalfveri, hvarom i § 30 mom. 4
sägs, derom göra anmälan hos magistraten;

5:o att, hafva inseende öfver de i staden befintlige tandläkare och fältskärer
samt, då de för sitt yrkes utöfvande bosatt sig inom staden eller
derstädes sig uppehålla, mottaga deras anmälningar derom och taga kännedom
om deras tillståndsbref, äfvensom att jemlikt särskilda föreskrifter
närvara vid förhör med lärling i yrket;

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare m, fl.

6:o att, på förordnande af Konungens befallningshafvande, rådstufvurätt
eller polismyndighet, inom staden och dess område verkställa besigtning å
lefvande person eller undersökning af död menniskas kropp, dervid stadsläkare
har att ställa sig till efterrättelse hvad för provinsialläkare angående
dylika förrättningar är föreskrifvet; och eger stadsläkare att för dessa förrättningar
åtnjuta ersättning af statsmedel lika med provinsialläkare i de
fall, der förättningen påkallats i rättsligt ändamål. Har besigtning å personer,
misstänkta för venerisk smitta, af stadsläkare förrättats, skall han
tillse, att de med sådan sjukdom behäftade varda befordrade till nödig
vård, der de icke sjelfva förskaffa sig sådan;

7:o att beträffande medikamentsräkningar, hvilka skola med stadens
medel betalas och för granskning insändas till medicinalstyrelsen, attestera
deras öfverensstämmelse med utfärdade recept;

8:o att i afseende på den enskilda sjukvården ställa sig utfärdad särskild
instruktion till efterrättelse;

9:o att på begäran lemna biträde åt presterskapet till dödsorsakernas
bestämmande för anteckning i dödboken samt hålla hand deröfver att dödbevis
varda hos helsovårdsnämnden behörigen förvarade; samt

10:o att, i likhet med hvad för provinsialläkare i § 38 stadgas, föra
diarium, konceptbok och sjukjournal samt förvara arkivhandlingar och enligt
inventarieförteckning öfverlemna desamma jemte utdrag af sjukjournalen
till efterträdaren; skolande rapport, utlåtande eller annan handling, som
genom magistraten blifvit infordrad från stadsläkaren, af denne insändas
till magistraten för att till vederbörande befordras.

§ 49.

Förslag till särskild instruktion för stadsläkare skall, der sådan instruktion
saknas eller innehåller bestämmelse, stridande mot hvad i denna
instruktion finnes om stadsläkare stadgadt, af stadsfullmäktige efter helsovårdsnämndens
hörande upprättas, hvarefter magistraten har att med bifogande
af dess utlåtande underställa förslaget |medicinalstyrelsens pröfning
och godkännande. Finnas i staden två stadsläkare anstälde, böra i instruktionen
bestämmas såväl fördelningen mellan dem af de allmänna förrättningarna
som ock omfånget af den läkarevård, som det åligger hvar och
en af dem eller endera att inom staden meddela. Likaledes skall i dylik
instruktion fördelning af läkarevården ske mellan stadsdistriktsläkare, om
sådane finnas, samt föreskrift meddelas om deras tjenstförhållande till förste
stadsläkaren. Särskildt böra i instruktionen stadgas vilkoren för åtnjutande
af läkarevård eller inedikamenter på stadens bekostnad.

Särskild instruktion.

Komiténs förslag till instruktion för ''provinsialläkare in. Jl.

§ 50.

Årsberättelse. 1. Inom februari månads utgång hvarje år skall stadsläkare till förste
provinsialläkaren afgifva berättelse för det sist förflutna året rörande helsooch
sjukdomsförhållandena inom staden, verkstälda förrättningar in. in., i
enlighet med det för sådan berättelse faststälda formulär.

2. Denna berättelse bör grundas på stadsläkarens diarium, konceptbok
och sjukjournal, de anmälningar om fall af smittosam sjukdom, som
till helsovårdsnämnden inkommit, samt från presterskapet inkomna vaccinationsjournaler
och förteckningar å sinnessjuke och idioter.

3. Finnas i stad flere läkare anstälde, tillkommer det förste stadsläkaren
att, med ledning af de särskilda årsberättelser, hvilka det skall
åligga andre stadsläkaren äfvensom stadsdistriktsläkare att före januari
månads utgång aflemna till förste stadsläkaren, sammanfatta årsberättelsen
angående helso- och sjukdomsförhållanden inom staden och vid insändandet
till förste provinsialläkaren af samma berättelse bifoga förenämnda särskilda
årsberättelser.

4. Möter hinder för stadsläkare att inom föreskrifven tid insända
sin årsberättelse till förste provinsialläkaren, skall han inom samma tid hos
denne derom göra anmälan med uppgift om dröjsmålet och om tiden, då
aflemnandet antagligen kan ske.

§ 51.

Tjenstledighet. . ]. Tjenstledighet för tid inom eu vecka kan af magistratens ord förande

meddelas stadsläkare, då denne med annan legitimerad läkare aftalat
om göromålens bestridande under tiden. Längre tjenstledighet må
af magistraten efter helsovårdsnämndens hörande beviljas, åliggande dervid
stadsläkaren, såvida ej i särskild instruktion finnes annorlunda bestämdt,
att till tjenstens uppehållande under ledigheten föreslå en legitimerad
läkare, med hvilken stadsläkaren i sådant afseende träffat öfverenskommelse;
och må, derest ledigheten ej afser längre tid än en månad, magistraten
förordna den föreslagne vikarien att under tiden bestrida tj ensten,
men skall i annat fall magistraten hos medicinalstyrelsen göra framställning
och förslag angående förordnandet.

2. Om stadsläkares tjenstledighet utöfver en vecka och förordnande
af annan läkare under ledigheten skall underrättelse af magistraten meddelas
saväl Konungens befallningshafvande som helsovårdsnämnden.

3. Angående ledighet för stadsdistriktsläkare må föreskrift meddelas

Komiténs förslag till instruktion för •provinsialläkare ni. fl.

i den särskilda instruktion, som för sådan läkare bör af stadsfullmäktige
utfärdas på sätt i § 49 närmare bestämmes.

§ 52.

I stad, der stadsfullmäktige ej finnas, bär allmänna rådstugan att Bestämmelse
fullgöra hvad enligt denna instruktion eljest tillkommer stadsfullmäktige, städer.

§ 53.

I fråga om tillsättning af stads- och stadsdistriktsläkare i Stockholm
samt deras tjenstledighet gäller hvad derom särskildt finnes stadgadt.

Militär-, hospitals- m, 11. läkare.

§ 54.

Vid armén och flottan anstälde läkare äfvensom hospitals-, fängelse-,*<>«»-

• i in ii ii i .i »T ii It™*” m‘ fl’ ta jernvägs-,

lasaretts- samt bad- och brunnsläkare halva att iakttaga hvad i kåre.
gällande författningar och för dem utfärdade särskilda instruktioner finnes
föreskrifvet.

VI.

Allmänna bestämmelser.

§ 55.

Behörighet att utöfva läkarekonsten och från apotek förskrifva jemväl alt

p . i i n . P . ,, , 1 ° . utöfva lakare hältigt

verkande eller giltiga läkemedel tillkommer endast den, som. inom konstm.

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare in, fl.

riket aflagt medicinsk licentiatexamen eller, utan att hafva aflagt sådan
examen, antingen af Kong! Maj:t erhållit särskild tillåtelse att inom riket
utöfva läkarekonsten eller blifvit af Kong! Maj:t utnämnd till läkaretjenst
eller ock af medicinalstyrelsen förordnats att tjenstgöra såsom vikarie eller
extra läkare vid armén, flottan eller den civila sjukvården; dock gäller
för sålunda förordnad vikarie eller extra läkare hans behörighet endast
för den tid, det för honom utfärdade förordnande bestämmer.

Förhållande
till medicinalstyrelsen.

§ 56.

Hvarje innehafvare af läkare-tjenst eller befattning, äfvensom alla de,
Indika eljest utöfva läkarekonsten, äro beträffande utöfningen deraf stälde
under medicinalstyrelsens inseende och pligtige att efterkomma hvad styrelsen
i kraft af gällande författningar och instruktioner föreskrifver dem;
derifrån likväl undantaga lärare vid de medicinska läroverken samt de
vid serafimerlasarettet i Stockholm anstälde läkare i hvad eu hvar af dem
i sådan egenskap åligger.

§ 57.

Behörighet till ] Endast legitimerade läkare kunna på underdånigt förslag till
tjenstår- läkaretjenst uppföras eller af myndigheter, kommuner eller enskilde antagas
beräkning, fjp läkaretjenst, med hvars innehafvande tjenstårsberäkning är förenad.

2. Innehafvare af de i nästföregående moment omförmälda läkaretjenster,
äfvensom de vid sjukvårdsinrättningar och medicinska läroverk
vederbörligen anstälde och hos medicinalstyrelsen anmälde underläkare
och amanuenser, med hvilkas befattningar förmån af tjenstårsberäkning
är förenad, samt de af medicinalstyrelsen förordnade biträdande provinsialläkare,
vikarier och extra läkare, hvilka äro medicine licentiater eller efter
aflagd medicinsk kandidatexamen fullgjort den för licentiatexamen föreskrifna
tjenstgöring vid universitet, ega åtnjuta tjenstårsberäkning för den
tid, de tjensten eller befattningen innehaft eller förestått.

3. Beträffande tjenstårsberäkning för docenter inom medicinska fakulteterna
vid universiteten och vid karolinska medikokirurgiska institutet
gäller hvad derom särskild! är föreskrifvet.

§ 58.

^tTrkrtäUa1 ^ fråga om behörighet att verkställa rättsmedicinsk undersökning af
rättsmedicinsktlöd menuiskas kropp samt om hvad iakttagas bör vid meddelande af
intyg för sinnessjuks intagande å hospital eller asyl och af tillstånd till
niskas kropp, liks balsamering gäller hvad derom särskilt är stadgadt.

m. m.

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare in. fl.

O |

O L

§ 59.

Hvarje läkare, antingen lian är i tjenst anstalt! eller enskildt meddelar
läkarevård, åligger:

l:o att åt sjuk, som af honom vårdas, meddela de råd och, så vidt
möjligt är, egna den behandling, som den sjukes tillstånd fordrar och
som med vetenskap och bepröfvad erfarenhet öfverensstämmer;

2:o att vid hvarje under hans behandling kommande fall af kolera,
smittkoppor, fläckfeber (tyfus), nervfeber (tyfoidfeber), skarlakansfeber,
elakartad halssjukdom (difteri), rödsot (dysenteri) eller barnsängsfeber föreskrifva
och, så vidt ske kan, anordna tjenliga åtgärder mot smittans spridande
samt, der gällande författning sådant föreskrifver, hos helsovårdsnämncl
göra skriftlig anmälan om inträffadt sjukdomsfall eller till ordförande
i kommunalnämnd lemna skriftlig underrättelse om förhållandet
jemte anvisning, om de åtgärder, hvilka böra vidtagas till förekommande
af sjukdomens utbredning.

3:o att vid läkemedels föreskrifvande iakttaga hvad angående receptets
innehåll och form finnes särskildt stadgadt;

4:o att, när någon aflidit, hvilken läkaren vårdat närmast före dödsfallet,
ofördröjligen och kostnadsfritt meddela ett efter stadgadt formulär affattadt
intyg öfver dödsorsaken;

5:o att till vederbörande förste provinsialläkare den 1 och 16 i hvarje
månad insända uppgift, enligt formulär, å de fall af de i § 20 mom. 1
af kongl. förordningen den 19 mars 1875 omförmälda smittosamma sjukdomar,
hvilka å landet eller i stad, der stadsläkare ej finnes, under näst
föregående halfva månad kommit under hans behandling;

6:o att till medicinalstyrelsen skyndsamt inkomma med de upplysningar,
förklaringar eller underrättelser, medicinalstyrelsen kan i särskilda
fall finna anledning begära;

7:o att vid afgifvande af infordrade upplysningar och förklaringar,
äfvensom vill utfärdande af intyg, afsedt att företes inför domstol eller
annan offentlig myndighet, iakttaga hvad i §§ 36 och 37 eller i särskild
författning är i sådant afseende föreskrifvet; samt

8:o att, då läkarens boningsort icke är bestämd genom hans tjenst,
hos medicinalstyrelsen och förste provinsialläkaren i länet anmäla den ort,
der lian bosätter sig eller dit han flyttar.

Läkares tystlåtenhet.

Komiténs förslag till instruktion för provinsialläkare rn. fl.

§ 60.

Ej må läkare yppa livad honom i denna hans egenskap blifvit i förtroende
meddeladt, ej heller i oträngdt mål uppenbara hvad han angående
sjukdom eller dess uppkomst sjelf funnit; dock att genom denna läkarens pligt
någon inskränkning icke får ega rum i hans skyldighet att verkställa förrättning
och afgifva utlåtande eller intyg samt dervid förfara enligt gällande
författningar och instruktioner.

Komiténs förslag till taxa.

Förslag

till

TAXA

på arfvode åt visse i civil tjenst anstälde läkare för enskild sjukvård och
för intyg, meddelade på enskild begäran, äfvensom för tjenstförrättningar,
verkstälda enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag.

A. För enskild sjukvård och på enskild begäran meddelade intyg:

§ 1.

Förste provinsialläkare, provinsial-, extra provinsial- eller biträdande
provinsialläkare, eller vikarie för sådan läkare eger att för enskild sjukvård,
soin inom distriktet lemnas, äfvensom för intyg, som på enskild begäran
meddelas, erhålla arfvode och i särskilda fall reseersättning enligt
bär nedan gifna bestämmelser, der ej annorlunda öfverenskommes.

§ 2.

1. Rådfrågas läkaren i sin bostad eller annorstädes, utgår arfvodet
för rådfrågningen, vare sig recept af läkaren meddelas eller icke, med 1
krona. För förnyelse af recept utan särskild rådfrågning utgör arfvodet
50 öre.

2. Det i mom. 1 bestämda arfvode för rådfrågning utgår icke vid
sjukbesök, hvarom här nedan stadgas; och må sådant arfvode ej heller
beräknas, derest vid sjukbesök läkaren rådfrågas af någon, som hör till
samma hushåll som den sjuke.

Bill. till Rikscl. Prot. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft.

Allmän bestämmelse.

Arfvode för
rådfrågning.

Komiténs förslag till taxa.

§ 3.

sjukbesök inom '' • För hvarje besök, som af läkaren på anmodan göres hos sjuk på
två kilometer, afstånd ej öfverstigande två kilometer från läkarens bostad eller från annat
ställe inom distriktet, der han uppehåller sig, utgår arfvode med 3 kronor.

2. Öfverstiger i fall, som i mom. 1 omförmäles, afståndet- från
läkarens bostad en kilometer och finnes farbar väg till den sjuke, skall
läkaren med tjenlig skjuts befordras till och från sjukbesöket. Sker ej
hemtning i sådant fall, Vare läkaren berättigad till godtgörelse för utgift,
som han haft för sin fortskaffning till och från stället.

§ 4.

Arfvode för öfverstiger vid sjukbesök våglängden till den sjuke från läkarens bo sjukbesök

j)å ~ ” . . . ~ , 0 ” o

afstånd ut- stad eller annat ställe inom distriktet, derifrån resan anträdes, två kilo''^vfjfrfäl0''
meter, utgår arfvodet, för besök på afstånd ej öfverstigande en half mil,
med 5 kronor samt, för besök på längre afstånd, med ytterligare 2 kronor
för hvarje Överskjutande börjad half mil intill fyra mil och derefter med
2 kronor för hvarje Överskjutande börjad mil af väglängden till den sjuke,
Titan rätt för läkaren till särskild! arfvode för återfärden.

§ 5.

Tetfrån^uk B och från sjukbesök på afstånd öfverstigande två kilometer

besök på a f- skall läkaren befordras med tjenlig skjuts, och må dertill användas äfven
Stvåtiiofeier åkdon efter eu häst, såvida åkdonet kan efter ortens sed såsom beqvämligt
anses. Vill läkaren i stället för den hemtandes åkdon begagna eget
lättare enbetsåkdon, vare han dertill berättigad.

2. Varder läkaren i fall, som i mom. 1 sägs, ej hemtad, har han att
sjelf ombesörja sin befordran till och från stället med rätt att derför uppbära
ersättning efter skjuts med en häst jemte åkdonslega efter 30 öre
för milen.

§ 6.

Sjukbesök9IT ^• Begagnar läkaren, der han ej med skjuts befordras, för resa vid

räknad efter sjukbesök på afstånd öVerstigande två kilometer, eller för del af sådan
tid- resa, jernväg eller ångfartyg, eller måste vid besök på sådant afstånd
vägen eller någon del deraf tillryggaläggas på båt, till häst eller till fots,
skall arfvodet för besöket beräknas efter den tid, som för färden åtgår,

Koinitéus förslag till taxa.

sålunda att arfvodet utgår med 2 kronor för hvarje börjad timme, intill
tio timmar, och för längre tid med ytterligare 1 krona för hvarje börjad
timme, dock att arfvodet för sådan resa icke i något fall må understiga
5 kronor; skolande denna beräkningsgrund tillämpas, jemväl om skjuts
jemte något af nu nämnda fortskaffningssätt användes. Vid bestämmandet
af den tid, som för färden åtgått, inberäknas äfven den tid läkaren måst
under färden afvakta jern vägs- eller ångfartygslägenhet, egande dock den
betalningsskyldige att, der han vill undgå kostnaden för väntetid under
hemfärden, sjelf ombesörja läkarens fortskaffning till hans hem. Deremot
inberäknas icke den tid, som åtgår för läkarens besök hos den sjuke.

2. Vid resa, hvarom i denna paragraf förmäles, tillkommer läkaren
utom arfvode äfven reseersättning för färd på jernväg efter afgift för plats
i första klassens vagn och för färd på ångfartyg efter afgift för enkel
hyttplats eller, när hytt ej förekommer, eu salongsplats; börande, derest
läkaren måste sjelf ombesörja färd med båt, häst eller skjuts, honom ersättas
stadgad eller, der taxa icke tinnes, betingad lega. Har läkaren
under färden haft utgift för transport af reseffekter, skall sådan utgift
honom godtgöras.

§ 7.

1. Varder läkaren under resa för ett sjukbesök anmodad att efter''^‘aljukb/sök
besöket med afvikande från eller fortsättning af vägen besöka annan sjuk, under en reseskall
för hvarje sådant ytterligare sjukbesök arfvode, efter de i § 3 mom. tur''

1 och § 4 stadgade grunder, utgå såsom för ny resa, beräknad efter våglängden
från den nya vägens början till den sjukes bostad; och vare den,
som kallat läkaren till det senare besöket, skyldig att vid afvägen, eller
der den nya vägen börjar, hemta läkaren samt ombesörja hans hemfärd.

2. Skall, då flera sjukbesök i ett sammanhang företagas, läkarens
arfvode, enligt hvad i § 6 sägs, för något eller några af besöken beräknas
efter tid, gäller samma beräkningsgrund för hela reseturen; skolande
arfvodet mellan de betalningsskyldige fördelas efter den tid, som åtgått
för färden till och från hvarje särskild! sjukbesök, och svare hvar för den
hemtningsskyldighet eller reseersättning, som efter ofvan stadgade grunder
på honom belöper.

§ 8.

För läkarens biträde vid barnförlossning skall, utöfver förut stadgadeSärskUdt arf <—''

/ vj ijodc tov ocivn~

arfvode och reseersättning, der sådan ifrågakommer, betalas ytterligare förlossning.

Komiténs förslag till taxa.

arfvode från och med 5 kronor till och med 25 kronor efter förrättningens
mer eller mindre svåra beskaffenhet och den tid, som dertill åtgått, samt
den betalningsskyldiges förmåga att utgöra arfvodet.

§ 9.

Svodef8rbe- Hjr besigtning å lefvande person med deröfver utfärdad attest njute
sigtning ålef * läkaren i arfvode 3 kronor, der ej besigtningen afser utrönande af sinnesvande
person, beskaffenhet, i hvithet fall arfvodet utgår med 10 kronor. Har vid besigtning,
som nu är sagd, resa erfordrats, åtnjute läkaren dessutom arfvode
och reseersättning såsom för sjukbesök är stadgadt.

§ 10.

Förnöjdtlarf- ]. Anlitas läkaren under tiden mellan kl. 10 e. m. och kl. 7 f. m.

vode ton la hnrevåvd

un- eller faller resa för sjukbesök eller del af resan inom samma tid, utgår
der viss ad. nrfy0Ctet för rådfrågning med 50 procent förhöjning och för sjukbesök

med förhöjning af 1 krona för hvarje börjad timme, som under ofvan
angifna tid för besök eller resa åtgått.

2. Förhöjning, som nu är sagd, eger dock icke rum, då fråga är

om biträde vid barnförlossning.

§ 11.

wtZTkom- 1 • Har kommun åtagit sig att betala läkarevård för vissa fattiga
mun för vissa eller mindre bemedlade medlemmar af kommunen och företes inför läkaren
mindre bemed- (^erom uthärdad! behörigt intyg, utgår arfvodet för afl sådan läkarevård
lade betalas. med endast hälften af här ofvan stadgade arfvodesbelopp.

2. Varder läkaren till sådant sjukbesök, som i mom. 1 afses, ej
hemtad, må resa på kommunens bekostnad af läkaren företagas, endast
så vida medgifvande dertill af kommunalmyndigheten lemnats.

3. För liqvids erhållande i fall, hvarom i denna paragraf sägs, eger
läkaren åt t, med bifogande af lemnade intyg, qvartalsvis till kommunalmyndigheten
ingifva räkning å läkaren tillkommande arfvode och reseersättning.

§ 12.

Arfvode och reseersättning enligt denna taxa, hvilka skola af enskild

Enskildes be talningsskyl-

# -

dighet enligt person gäldas, åligger det den sjuke eller den, som för dennes vård och

denna taxa.

Komiténs förslag till taxa. 37

underhåll ansvarar, eller den, som eljest för annan person anlitat läkaren,
att vid anfordran erlägga.

§ 13.

Tredskas den betalningsskyldige att erlägga arfvode eller reseersätt-^^j^f
ning enligt denna taxa, njute läkaren för utbekommande deraf hand-?ercs utbekomräckning
hos öfverexekutor, der läkaren styrker, att räkning å beloppet mandehlifvit
minst fjorton dagar före ansökningens ingifvande till öfverexekutor
tillstäld den betalningsskyldige.

B. För tjenstförrättningar, verkstälda enligt gällande instruktion

eller myndighets uppdrag.

§ H.

För tjenstförrättning, som, för allmän helso- eller sjukvård, af de i^t/elr/u§
1 omförmälde läkare på grund af gällande instruktion eller myndighets '' ning i alluppdrag
utföres å ställe på längre afstånd från läkarens bostad än två mänheL
kilometer, utgår ersättning efter den klass i gällande resereglemente, som
är för provinsialläkare bestämd, men för tjenstförrättning, utförd pa afstånd
ej öfverstigande två kilometer från hans bostad, utgår, der ej för
vissa tjenstförrättningar särskildt arfvode, enligt hvad i § 15 sägs, är bestämdt,
ersättning med 5 kronor i dagtraktamente, utan'' rätt för läkaren
att beräkna reseersättning.

§ 15.

1. För nedannämnda tjenstförrättningar tillkommer läkaren, jemte
ersättning enligt gällande resereglemente, der sådan jemlikt § 14 i fr aga- förrättning a r.
kommer, arfvode med följande belopp:

för rättsmedicinsk undersökning af död menniskas kropp, med protokoll
och utlåtande i två utskrifter.............................................. 20 kronor;

för undersökning till upptäckande af arseniksyrlighet i fast form,

jemte protokoll i två utskrifter........................................................ 5 kronor;

för undersökning af lefvande person till utrönande af hans sinnesbeskaffenhet,
jemte utlåtande i två utskrifter ............................... 10 kronor;

samt för'' annan undersökning eller besigtning å lefvande person eller
personer, jemte utlåtande i två utskrifter.................................. 5 kronor;

Komiténs förslag till taxa.

beroende likväl dessa arfvodens åtnjutande på de till förrättningen
hörande handlingars godkännande vid den granskning, de i medicinalstyrelsen
äro underkastade.

2. För den i § 3 af kongl. förordningen angående åtgärder mot införande
och utbredning af smittosamma sjukdomar bland rikets invånare
den 19 mars 1875 föreskrifna undersökning utgår arfvode enligt bestämmelsen
i § 16 mom. 1 af samma förordning.

§ 16.

skyldighet3för L För tjenstförrättning, hvarom i §§ 14 och 15 sägs, utgår, med det

tjenst förr att- undantag som här nedan i mom. 2 omförmäles, ersättning af statsmedel,
nmgar. c|er ej annorlunda är i särskild författning bestämdt.

2. Har läkaren, enligt § 33 i helsovårdsstadgan för riket, af ordförande
i kommunalnämnd anmodats att besöka orten, skall ersättningen
för läkarens resa bestridas af staten och vederbörande kommun, till hälften
af hvardera, i den ordning, som finnes särskilt föreskrifven.

Komiténs förslag till lag ang. bostad ro. ro.

Förslag

till

LAG

angående skyldighet att anskaffa och underhålla hostad eller lemna
hyresersättning åt provinsialläkare.

§ 1.

Hvarje provinsialläkaredistrikt åligger att anskaffa och underhålla bostad
åt provinsialläkaren eller, derest distriktet finner sådant för sig lämpligare,
till honom utgöra hyresersättning efter 750 kronor om året.

§ 2.

§ 3.

Inom provinsialläkaredistrikt, deri stad ingår, fördelas den kostnad för
hostad eller den hyresersättning, som skall af distriktet gäldas, mellan
staden å ena sidan och landsbygden å den andra i förhållande till den
allmänna bevillning, enligt art. II bevillningsstadgan för fast egendom
eller för inkomst af kapital eller arbete, som från staden och från lands -

Komiténs förslag till lag ang. bostad m. in.

bygden utgår, hvarefter den på landsbygden belöpande andel af samma
kostnad eller hyresersättning mellan de särskilda landskommunerna fördelas
efter fyrktalet.

§ 4.

§ 5.

Närmare föreskrifter angående provinsialläkarebostads beskaffenhet samt
läkarens rättigheter och skyldigheter i afseende å sådan bostad, äfvensom
i fråga om förvaltningen af ärenden angående bostad eller hyresersättning
åt provinsialläkare, meddelas af Konungen.

Korniténs förslag till bostadsreglemenie.

Förslag

till

REGLEMENTE

angående bostad och hyresersättning åt provinsialläkare.

I fråga om beskaffenheten af bostad, hvilken det åligger provinsialläkaredistrikt
att anskaffa och underhålla åt provinsialläkaren, samt läkarens
rättigheter och skyldigheter i afseende å sådan bostad, äfvensom förvaltningen
af ärenden angående bostad eller hyresersättning åt provinsialläkare,
stadgas som följer.

§ I 1.

Till provinsialläkarebostad höra:

l:o boningshus, enligt, af Konungens befallningshafvande på förslag af Bostadens uprovinsialläkaredistriktet
godkänd ritning, inredt till sju rum, kök och skaffenheL
handkammare samt två förstugor, börande två af rummen vara så belägna,
att de lämpligen kunna användas till mottagnings- och väntrum. Rummen
skola vara rymliga och hålla i höjd från golf till tak minst 3 meter 10
centimeter samt vara försedda med kakelugnar, innanfönster och nödiga
garderober, hvarjemte i väntrummet böra vara inredda två väggfasta arkivskåp;
samt

2:o följande uthus och lägenheter: brygg- och bagarstuga med inmurad
panna och bakugn; drängkammare, visthus och vedbod jemte källare, såvida
sådan ej blifvit anlagd under boningshuset, stall med spiltruin för
två hästar och foderrum samt vagnbod och hemlighus äfvensom, om de
byggnadsskyldige så anse nödigt, skjul invid stallet för besökandes hästar.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 6

Komiténs förslag till bostad sreglemente.

2. Husen skola vara uppförda å lämpligt belägen, torrlagd, planerad
och inhägnad tomt vid den af Kongl. Maj:t för provinsialläkaren bestämda
station samt byggda och inredda såsom för ett bättre boställe är i orten
brukligt. Tomten bör vara rymlig samt, om den är belägen på landet,
försedd med brunn och lemna bostadsinnehafvaren tillfälle till anläggning
af en mindre trädgård.

§ 2.

Bostadens au- 1. Provinsialläkare eger tillträda bostaden med månaden näst efter
dande samt den, då lian till tjensten utnämndes, och sker afträdandet vid näste tjenstlakarens
un- innehafvarens tillträde af tjensten. Läkarens mottagnings- och väntrum
dighefm^m. skola under ledighet af tjensten ställas till vikariens förfogande och böra
jemväl vid läkarens tjenstledighet, så vidt lämpligen ske kan, hållas vikarien
tillhanda.

2. Sedan bostaden blifvit vid syn godkänd eller provinsialläkare mottagit
bostaden utan att enligt § 6 hafva begärt syn derå, skall provinsialläkaren,
under den tid han innehar bostaden, på egen bekostnad iståndsätta
å bostaden uppkommande tillfälliga smärre bristfälligheter och ombesörja
de reparationer af boningsrum, förstugor och kök till tapeter, inre
tak och målning inomhus, hvilka han finner behöfliga; och åligger honom
i öfrigt att vid ersättningsskyldighet hålla noga tillsyn derå, att icke genom
vanyård eller åverkan skada å bostaden uppkommer.

B. A bostaden belöpande utskylder skola gäldas af bostadsinnehafvaren,
hvaremot brandstodsafgift för åbyggnaderna bestrides af de byggnadsskyldige.
_

4. År vid provinsialläkares tillträde till tjensten bostaden i dess helhet
eller till större delen deraf under reparation och derigenom för honom
obeboelig, eller skulle bostaden genom olyckshändelse blifva förstörd eller
väsentligen skadad, vare provinsialläkaren berättigad att för den tid han
är i afsaknad af bostad njuta hyresersättning efter särskildt stadgade
grunder.

5. Har bostad blifvit till provinsialläkare upplåten, men besluter distriktet
att i stället tillhandahålla honom hyresersättning, vare provinsialläkaren
pligtig att ett år efter uppsägning från bostaden afflytta vid nästa
fardag.

6. Hyresersättning beräknas efter kalendermånad och utgår under
ledighet af tjensten till följd af dödsfall till förre tjenstinnehafvarens dödsbo.
Såvida annorlunda ej öfverenskommes, utbetalas hyresersättning vid hvarje
cjvartals slut.

Komiténs förslag till bostadsreglemente.

§ 3.

1. För handhafvande af ärenden angående provinsialläkarebostad eller Förvaltning af

för uppbörd och utbetalning af hyresersättning skall landstinget för hvarje “^eloltäd
provinsialläkaredistrikt inom länet bland distriktets medlemmar för eu tid eller hyrestid
tre år utse en styrelse af tre ledamöter och två suppleanter. er saltning.

2. Finnes inom distriktet bostad åt provinsialläkaren upplåten, har
den utsedda styrelsen att årligen vid ett före den 1 augusti hållet, minst
en. månad förut i distriktets kyrkor utlyst, sammanträde med de skattskyldige
inom distriktet för öfverläggning och afgörande framlägga förslag å
de utgifter, som under det nästföljande året för bostaden må anses erforderliga.
Vid sådant sammanträde skall ock afgifvas en af två eller flere
vid nästföregående sammanträde utsedde revisorer granskad redogörelse för
förvaltningen under sistförfluten kalenderår. Finner distriktet sådant lämpligare,
må dock sammanträde med de skattskyldige hållas å annan tid eller
med längre mellantid än nu är sagdt.

3. De vid sammanträde beslutade och genom styrelsens försorg på
distriktets kommuner fördelade utgifter skola för hvarje år genom vederbörande
kommunalmyndigheter utdebiteras på dem, som under det löpande
året varit till kommunen skattskyldige, samt uppbäras i sammanhang med
kommunalutskylderna och redovisas af kommunalmyndigheterna till förenämnda
styrelse.

4. Har åter distriktet beslutit lemna provinsialläkaren hyresersättning,
eger den af landstinget utsedda styrelse att efter ofvan angifna grunder
årligen före oktober månad på distriktets kommuner fördela hyresersättningen,
hvarefter beloppet af vederbörande kommunalmyndigheter utdebiteras,
uppbäres och redovisas, på sätt här ofvan om kostnad för bostad
blifvit bestämdt. I fall, som nu är sagdt, erfordras icke sammanträde af
de skattskyldige, men skall redogörelse till landstinget af styrelsen årligen
afgifvas. Yäckes fråga om anskaffande af bostad åt läkaren, skall för frågans
afgörande sa/m man träde med de skattskyldige inom distriktet af styrelsen
utlysas, såsom i mom. 2 sägs.

§ 4.

Har landstinget åtagit sig att antingen till fullo bestrida kostnad för Förfarande
anskaffande och underhåll af bostad åt provinsialläkare eller att till viss
del gälda sådan kostnad eller hyresersättning åt provinsialläkare, eg emu bostad eller
landstinget bestämma, huru den utsedda styrelsen skall inför landstinget

Komiténs förslag till bostadsreglementc.

afgifva redogörelse för sin förvaltning. Bestrides hyresersättningen till
fullo af landstinget, erfordras icke någon styrelse.

§ 5.

Besibostod of ^ör utrönande af de för underhåll af provinsialläkarebostad nödiga
°sta '' reparationer, har den utsedda styrelsen att årligen å bostaden hålla besigtning.

§ 6.

Syna bostaden. 1. Önskar tillträda^ utredning, huruvida bristfälligheter å bostaden
förekomma, skall han senast fjorton dagar efter tillträdet hos kronofogden
i orten begära syn å bostaden; och bör sådan syn af kronofogden med
två af honom tillkallade nämndemän, i närvaro af af- och tillträdare samt
den för distriktet utsedda styrelse och på af- och tillträdares äfvensom
distriktets bekostnad till en tredjedel hvardera, så fort ske kan, hållas;
egande den, som icke åtnöjes med synemännens beslut, deremot föra
talan efter stämning till domstol inom tre månader från den dag syneförrättningen
afslutats. Begäres ej syn inom tid, som nu är sagd, svare
tillträdaren för den ersättningsskyldighet, som enligt § 2 mom. 2 eljest
ålegat afträdaren.

2. I enahanda ordning och med öppen lemnad rätt till klagan, såsom
i näst föregående mom. sägs, skola, på derom gjord anmodan, af kronofogden
förättas dels afsyning för godkännande af uppförd eller eljest anskaffad
bostad eller verkstäld ombyggnad af något till bostaden hörande
hus och dels syn å bostaden för afgörande å annan tid än vid tillträdet
deraf, huruvida derå förekomma bristfälligheter, som böra genom styrelsens
eller bostadsinnehafvarens försorg afhjelpas; skolande kostnaden för nu omförmälda
syneförrättningar gäldas i först berörda händelse af styrelsen
och i senare fallet på sätt af synemännen bestämmes.

§ 7.

Angående re- 1. _ Har provinsialläkaredistrikt, då detta reglemente träder i kraft,
^-:"''rcdan inrättat bostad åt provinsialläkaren, må med tillämpningen af de i
§ 1 gifna bestämmelser anstå, intill dess bostaden skall ombyggas eller
eljest dermed skola vidtagas förändringar, som äro jemförliga med ombyggnad,
men skall reglementet i öfrigt tjena till efterrättelse.

Komiténs förslag till bostadsreglemente.

2. Är provinsialläkarebostad tillkommen på grund af donation och
stå de vid donationen bestämda vilkor i strid med föreskrifterna i detta
reglemente, eller åtnjuter provinsialläkare ett med jordbruk förenadt boställe,
eger i dessa fall tills vidare annan tillämpning af detta reglemente
icke rum än att, der särskild styrelse för förvaltning af ärenden angående
bostaden ej finnes, sådan styrelse skall af landstinget utses. Styrelsen
åligger att senast inom en tid af två år från det detta reglemente trädt i
kraft eller, om tjensten inom denna tid varder ledig, vid sådan ledighet
underställa Kong!. Maj:ts pröfning om, och i sådant fall, i hvilken utsträckning
reglementet skall inom provinsialläkaredistriktet tillämpas.

Komiténs förslag till ändringar i helsovårdsstadgan.

Förslag

till

ändringar i Kongl. Majt;s nådiga helsovårdsstadga för riket.

§ 1.

1. Närmaste — — — — — — helsovårdsnämnd.

2. Denna nämnd — — — — — lämplig person.

3. De valde — — — — — — innehafva.

4. Den som — — — — — — i helsovårdsnämnden.

5. Den som — — — — — — godkännes.

6. Förste provinsialläkaren i länet eger, äfven om han icke är ledamot
af nämnden, vara tillstädes vid nämndens sammanträden samt i öfverläggn
in garna men ej i besluten deltaga; skolande sammanträde med nämnden
skyndsamt ega rum, då det af förste provinsialläkaren äskas, och denne
i. god tid erhålla underrättelse om tiden och stället för det samma. Har
viss tid för sammanträdet blifvit af förste provinsialläkaren föreslagen,
skall sammanträdet hållas å denna tid eller, om hinder derför möter, å
närmast följande för sammanträdet lediga, efter öfverenskommelse med
förste provinsialläkaren bestämda dag.

7. I fall behof — — — — — — — — besluten.

§ 11.

Helsovårdsnämnden har att årligen inom februari månads utgång till
förste provinsialläkaren aflemna en till medicinalstyrelsen stäld berättelse
om — — — — förvaras.

Komiténs förslag till ändringar i helsovårdsstadgan.

§ 26.

Hvad —7 -— derstädes. Har provinsial- eller extra provinsialläkare
sin station inom samhälle, hvarom nu är sagd t, skall han vara ledamot af
helsovårdsnämnden på stället.

§ 27.

1. Närmaste —- — ega vederbörande förste provinsial-, provinsialoch
extra provinsialläkare, oafsedt att de icke äro ledamöter af nämnden,
vara — — då det af någon af bemälde läkare äskas — — sammanträdet.
Har viss tid för sammanträdet blifvit af förste provinsialläkaren föreslagen,
galle hvad i § 1 inom. 6 för sådant fall stadgas om helsovårdsnämnd
jemväl om kommunalnämnd.

2. Kommunalnämnder -— — — — — — befogenhet.

3. För erhållande — — — — — — — stadgadt.

4. Till ledning för de berättelser, som årligen skola af provinsialoch
extra provinsialläkare till förste provinsialläkaren aflemnas, åligger
det — — till provinsialläkaren eller, der särskild extra provinsialläkare
finnes, till denne — — — åtgjord!

§ 33.

1. På landet skall, då flera personer i samma hus eller by hastigt insjukna
eller aflida eller eljest sådant sjukdomsfall yppas, som gifver anledning
antaga att kolera, smittkoppor, fläckfeber (tyfus), nervfeber (tyfoidfeber),
skarlakansfeber, elakartad halssjukdom (difteri) eller rödsot (dysenteri) är
under utbrott, kommunalnämndens ordförande genast, sedan han fått kunskap
härom, skriftligen anmoda vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare
att besöka orten, skolande vid sådan anmodan tillika, med
ledning af de utaf medicinalstyrelsen om nämnda sjukdomar meddelade
anvisningar, lemnas upplysning om sjukdomens beskaffenhet äfvensom ock
uppgifvas den eller de sjukes namn, ålder och bostad.

2. Får presterskapet tidigare kunskap om sådana sjukdomsfall, hvarom
nu är nämndt, bör presterskapet skyndsamt meddela kommunalnämndens
ordförande underrättelse härom, jemte så fullständig uppgift om sjukdomens
beskaffenhet och den eller de insjuknade, som för läkarens tillkallande,
enligt hvad ofvan sägs, erfordras. Enahanda underrättelse och upplysning

Komiténs förslag till ändringar i helsovårdsstadgan.

skola till kommunalnämndens ordförande ofördröjligen lemnas jemväl af
hvarje husfader, i hvars hem sjukdom af ifrågavarande beskaffenhet utbrutit,
hörande dervid tillika tillkännagifvas, om läkare blifvit tillkallad
eller icke.

3. Antager smittosam sjukdom sådan utbredning, att densamma kan
anses hafva öfveigått till farsot, och synes den ej kunna hämmas utan
förnyade besök af läkaren, må kommunalnämnden hos Konungens befallningshafvande
hemställa om förordnande för provinsial- eller extra provinsialläkare
att på statens bekostnad besöka orten för meddelande af anvisning
om de åtgärder, hvilka med anledning af sjukdomen böra vidtagas.
Dylik hemställan skall vara åtföljd af vederbörande provinsial- eller extra
provinsialläkares genom kommunalnämndens ordförande inhemtade yttrande
i ärendet.

4. T stad — —---------Kong!. Maj:ts befallningshafvande.

Stockholm, Ivar Hteggströms boktryckeri, 1890.

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj :t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31
december 1889.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Akeriiielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: Wennerberg,

friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad.

Departementschefen statsrådet Wennerberg föredrog i underdånighet
ej mindre betänkande, afgifvet den 5 april 1887 af den komité, som den
6 november 1885 tillsatts för granskning af uppgjordt förslag till instruktion
för provinsialläkare med flere läkare äfvensom för utredande af åtskilliga
andra i samband dermed stående frågor, än äfven de underdåniga
utlåtanden, som i anledning deraf afgifvits af öfverståthållareembetet och
Kong]. Maj:ts samtlige befallningshafvande äfvensom af kong!, medicinalstyrelsen.

Efter att hafva redogjort för handlingarnas innehåll yttrade departementschefen: »Enligt

hvad statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 6 november
1885 närmare utvisar, eidiöll förenämnda komité i uppdrag:

att granska af medicinalstyrelsen uppgjordt förslag till instruktion för
provinsialläkare med flere läkare och deri föreslå nödiga förändringar;

Bill. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 5 Haft. 7

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

att taga i öfvervägande, hvilken aflöning borde tillkomma af staten
för sjukvården på landsbygden anstälde läkare och i hvad mån kommunerna
kunde anses böra till denna aflöning bidraga;

att granska landets nuvarande indelning i läkaredistrikt och deri föreslå
de förbättringar, som funnes lämpliga;

att föreslå nödiga ändringar i nuvarande bestämmelser angående af
statsverket utgående kostnader för sjukvården på landsbygden; samt

att taga i öfvervägande, om lagbestämmelser kunde vara beliöfliga
angående provinsialläkares ersättande för enskild sjukvård och, om sådana
ansåges önskvärda, dertill uppgöra förslag.

Med anledning af dåvarande departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet,
att det blifvit nödvändigt att undersöka, huruvida den ökade
verksamhet af statens medicinska organer för den allmänna helsovårdens
behof, som mer och mer funnits oundgänglig, kunde åstadkommas af provinsialläkarne
med bibehållande af deras skyldigheter i afseende å den
enskilda sjukvården eller om någon annan organisation af det civila medicinalväsendet
måste utfinnas för att både den allmänna helsovården och
den enskilda sjukvården måtte komma till sin rätt, hafva komiterade, enligt
hvad de underdånigst anmält, fattat den dem i första rummet anförtrodda
uppgift att granska ofvanberörda instruktionsförslag och deri
föreslå nödiga ändringar såsom jemväl innefattande ett bemyndigande för
komiterade att, derest de förutsättningar, på hvilka förslaget hvilade, skxille
vid granskning deraf befinnas i ett eller annat afseende icke längre vara
öfverensstämmande med den allmänna eller den enskilda helsovårdens kraf
på tillgodoseende från statens sida, utarbeta och framlägga de förslag till
ändringar i det civila medicinalväsendet i allmänhet, som komiterade funne
behöfliga.

De af komiterade utarbetade förslag, som framlagts till Eders Kongl.
Maj:ts bepröfvande, äro, såsom komiterades betänkande utvisar, följande,
nämligen förslag till

l:o) Instruktion för läkare, som äro för helso- och sjukvården inom
visst område anstälde, äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten;

Lag angående skyldighet att anskaffa och underhålla bostad eller
lemna hyresersättning åt provinsialläkare;

4:o) Reglemente angående bostad eller hyresersättning åt provinsialläkare;
och

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

5:o) Ändringar i helsovårdsstadgan;

hvarjemte komiterade i sammanhang härmed framstäf de underdåniga
förslag, som återfinnas å sidd. *20—23 i komiterades betänkande,
och hvilka afse, förutom anställandet af 24 förste provinsialläkare inom
riket samt inrättandet af en ny provinsialläkaretjenst inom Norrbottens
län, ny lönereglering för provinsialläkarestaten, deri inberäknade jemväl
förste provinsialläkare, förhöjning samt i vissa hänseenden utsträckt användning
af anslaget till farsoters och smittosamma sjukdomars botande,
med förändring af anslagets titel, så ock frågan om bidrag af statsmedel
till aflönande af extra provinsialläkare.

Dessa af komiterade framlagda förslag torde icke lämpligen höra nu
/öretagas till behandling i vidsträcktare mån än desamma, såvidt de i
öfrigt finnas böra vinna afseende, föranleda framställning till Riksdagen
om nödiga anslags beviljande eller dermed sta i omedelbart sammanhang.

Ett bland de vigtigaste och under nuvarande förhållanden mest genom- piF0°l*lJal
gripande af komiterades förslag är det om anställande af 24 s. k. förste läkare,
provinsialläkare. Komiterade hafva funnit en ändring i vart civila medicinalväsende
vara oundgängligen af behofvet påkallad för tillgodoseende
såvidt möjligt äfven hos oss af de anspråk, som numera i de flesta civiliserade
länder i den allmänna helso- och sjukvårdens intresse ställas på
staten; och hafva komiterade ansett dessa anspråk kunna, utan alltför
dryga kostnader för statsverket, bäst uppfyllas genom anställande af hufvudsakligen
för den allmänna helsovårdens besörjande afsedde läkare, en för
hvart af rikets län, med station i länets residensstad och med uppgift att
icke allenast öfvervaka den allmänna lielso- och sjukvården inom hela
länet samt med råd och biträde tillhandagå Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i ärenden rörande den allmänna helso- och sjukvården inom
länet, utan äfven bestrida provinsialläkaretjenst i det residensstaden närmast
angränsande provinsialläkaredistrikt.

Komiterade erinra, hurusom sedan lång tid tillbaka frågan om den
allmänna helsovårdens ändamålsenliga ordnande varit föremal för framställningar
från den högsta medicinska myndigheten i vart land och att
ett liknande förslag, som det af komiterade framlagda, redan år 1844
framstäldes af dåvarande sundhetskollegium, hvilket förslag sedermera flera''
gånger blifvit af nämnda embetsmyndighet förnyadt. I motiven till det
af medicinalstyrelsen afgifna instruktionsförslag, hvilket af komiterade granskats,
har styrelsen äfven framhållit, att det ej torde dröja länge, förrän
den allmänna helsovården och den enskilda sjukvården måste anförtros
åt särskilde läkare, samt att många väsentliga fördelar syntes kunna ernås,

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

om den allmänna helsovårdens Öfvervikande uppdroges åt en eller, der så
kunde erfordras, två sundhetsinspektörer inom hvarje län, så aflönade att
de kunde egna sig uteslutande åt denna sin uppgift.

Med förklarande, att komiterade ansåge mest önskvärdt, att den allmänna^
helsovårdens öfvervakande uppdroges åt eu uteslutande för detta
ändamål afsedd medicinaltjensteman för hvarje län, men att komiterade
trött sig icke ega utsigt^ att vinna statsmakternas bifall till ett förslag af
den utsträckning, att pa en gång skulle tillkomma 24 nya tjenstbefattningar
med icke obetydliga löner och pensioner, meddela komiterade, att
de varit betänkta pa att föreslå förordnande på viss tid af ett mindre
antal, förslagsvis sex, sundhetsinspektörer, mellan hvilka riket i vissa särskilda
distrikt skulle fördelas och hvilkas verksamhet skulle bestämmas
enligt, ett inom komitén upprättadt förslag till instruktion. Af skäl, som
i motiven till komiterades betänkande närmare angifvas, hafva komiterade
emellertid latit denna tanke falla, och funnit frågan icke kunna lämpligare
lösas, än genom upptagandet och utvecklandet af sundhetskollegii ofvanberörda
förslag om anställande af en förste provinsialläkare i hvarje af
rikets län. Men för att ej afsigten med förste provinsialläkarnes anställande
skulle helt och hållet eller till största delen förfelas, utan desse, då
så behöfdes, kunna odeladt egna sig åt sin hufvuduppgift, den allmänna
helsovarden, hafva komiterade derjemte föreslagit, att till förste provinsialläkarnes
hjelp vid den enskilda sjukvården inom deras distrikt skulle anställas
särskildt dertill förordnade medhjelpare eller så kallade biträdande
provinsialläkare.

Af en förste provinsialläkare, fullt förtrogen med länets lokala och
personella förhallanden samt i öfrigt för sitt kall lämplig och oförhindrad
att deråt egna sin tid och sina krafter, anse komiterade långt mera gagn
för den allmänna helso- och sjukvården vara att förvänta än af eu för ett
distrikt af flera län anstäld sundhetsinspektör, hvilken hvarken i förhållande
till länsstyrelsen eller gent emot befolkningen inom länet komme att intaga
den rådgifvande ställning eller vinna den auktoritet, som ensamt sätta
en målsman för den allmänna helsovarden i stånd att göra sitt inflytande
gällande. Någon synnerlig framgång åt sträfvande!, att genomföra den
allmänna helsovårdens kraf torde icke heller kunna väntas förutan en intresserad
medverkan och ett kraftigt understöd af länsstyrelsen, och att
dennas öra lättare skall vinnas af en vid dess sida stäld förste provinsialläkare
än af en under en stor del af året utaf resor upptagen sundhetsinspektör,
anse komiterade kunna med skäl förutsättas.

Genom anställande af en förste provinsialläkare i hvarje län skulle
jemväl, enligt komiterades åsigt, vinnas en organisation af medicinalväsen -

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

(let i fråga om den allmänna helsovården, som, på samma gång mäktig af
vidare utveckling, till sina grunder vore fast och afslutad. En sådan fast
och afslutad organisation hafva komiterade deremot icke kunnat finna i
förslaget om anställande af sex sundhetsinspektörer för riket. De allt mera
växande anspråken på den allmänna helsovårdens tillgodoseende skulle nämligen,
efter komiterades förmenande, icke länge åtnöjas med sex eller ens tio
sundhetsinspektörer för riket. 1 Baden t. ex. finnes redan nu eu med eu
sundhetsinspektör i många afseenden likstäld embetsläkare anstäld i medeltal
för hvarje 30-tusental af landets invånare, under det att ända till 733,000
invånare här i landet skulle i medeltal komma på en hvar af sex sundhetsinspektörer
eller nära 440,000 på hvarje sundhetsinspektör, om desse vore
tio. Behofvet af ökadt antal sundhetsinspektörer skulle derför säkerligen
snart leda till förverkligandet af det af medicinalstyrelsen redan, på sätt
komiterade förut omnämnt, framhållna önskningsmålet af en och i vissa
fall två sundhetsinspektörer i hvarje län. Då nu helt andra grunder kunna
och böra uppställas för ett så stort antal sundhetsinspektörers tjenstverksamhet
och ställning än för ett fåtal af sex eller tio dylika inspektörer,
vore uppenbart, att eu organisation, afseende endast sistberörda fåtal, icke
kunde blifva annat än öfvergående.

Antoges åter förslaget om förste provinsialläkare, torde någon rubbning
af grunderna för provinsialläkareinstitutionen, sådan den genom förslaget
koinrne att framstå, icke för framtiden vara att befara. Institutionen
skulle nämligen genom detta tillägg af ett sammanhållande led mellan tjenstläkarne
inom länen och den medicinska centralstyrelsen endast utvecklas
och kompletteras på ett följdriktigt och för våra förhållanden lämpligt
sätt, utan att öfver eller vid dess sida stäldes något främmande eller olikartadt
element, något som lätt nog kunde inträffa genom anställandet af
sundhetsinspektörer med desses ofta mera medicinskt-tekniska än praktisktmedicinska
riktning. Den förändring i institutionen, som i framtiden kunde
förväntas, syntes, utom förste provinsialläkarnes skiljande från befattning
med enskild sjukvård, vara den att, till följd af ökad tillgång på läkare,
provinsialläkarne komme att mindre tagas i anspråk för enskild sjukvård
och deremot mera användas för den allmänna helsovården, en förändring,
hvilken ingalunda skulle minska behofvet och nyttan af en förste provinsialläkare
med de uppdrag, som af komiterade gifvits en sådan.

Kostnaderna för förste provinsialläkareinstitutionens genomförande
skulle enligt komiténs förslag blifva jemförelsevis föga betydande, då icke
några nya löner med åtföljande pensioner behöfde ifrågakomma. Förste
provinsialläkaren skulle nemligen åtnjuta lön såsom provinsialläkare inom
sitt distrikt och i sin egenskap af förste provinsialläkare erhålla endast

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

tjenstgöringspenningar. Biträdande provinsialläkaren åter, livilkens hufvudsakliga
inkomst komme att bero på enskild praktik, skulle, med åtnjutande
af den nu mera än förr skattade förmånen af tjenstårsberäkning vid befordran
i likhet med civile läkare i statens tjenst, af statsverket bekomma
endast ett mindre arfvode, lämpadt efter det tillfälle till enskildt förvärf,
som inom de särskilda distrikten kunde anses erbjuda sig.

Beloppet af de förste provinsialläkarne tillkommande årliga tjenstgöringspenningar
har af komiterade ansetts kunna bestämmas i allmänhet
till 1,500 kronor, men i sex län, nemligen Norrbottens, Vesterbottens,
Jemtlands, Gotlands, Blekinge och Hallands, i hvilka län komiterade enligt
gjorda beräkningar ansett ett mindre drygt arbete för den allmänna helsovarden
åtminstone för närvarande påkallas än i de öfriga länen, till allenast.
1,000 kronor. Arfvodet för de biträdande provinsialläkarne har af
komiterade beräknats, med afseende å den större eller mindre utsigten till
enskild praktik i de särskilda residensstäderna, för 4 till 1,000 kronor, för
8 till 750 kronor och för de öfrige 12 till 500 kronor om året.

Sammanlagda beloppet af förste provinsialläkarnes tjenstgöringspenningar
skulle således uppgå till 33,000 kronor samt af biträdande provinsialläkarnes
arfvoden till 16,000 kronor årligen, således tillhopa till 49,000
kronor. Då härtill lägges den utgift, som skulle föranledas af förste
provinsialläkarnes tjenstresor, och som af komiterade beräknats till 28,800
kronor om året, då hvarje förste provinsialläkare antagits skola minst 2
månader årligen uppehålla sig på sådana resor, skulle hela kostnaden för
den af komiterade föreslagna nya anordningen belöpa sig till 77,800 kronor
om året.

Derest komiterades förslag i nu förevarande de! blifver godkändt, borde
efter komiterades åsigt med tillsättning af förste provinsialläkare anstå till
första derefter inträdande ledighet af provinsialläkaretjensten i det distrikt,
der länsresidenset vore beläget. Under tiden skulle förste provinsialläkarebefattningen
uppehållas på grund af förordnande, dervid kunde användas
antingen de nuvarande provinsialläkarne i nämnda distrikt, så vidt
de ansages dertill lämplige och funnes villige att mottaga förordnandet,
eller ock andra legitimerade läkare, mot åtnjutande af de till förste provinsialläkaren
anslagna tjenstgöringspenningar äfvensom det för biträdande
provinsialläkaren beräknade arfvodet, hvarigenom under öfvergångstiden
inga särskilda ökade kostnader utöfver de ofvan angifna skulle blifva behöfliga.

Beträffande denna af komiterade föreslagna anordning, efter hvars
genomförande den närmaste tillsynen öfver den allmänna helso- och sjukvården
dock fortfarande skulle utöfvas af provinsialläkarne, yttrar i sitt i

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

ämnet afgifna underdåniga utlåtande medicinalstyrelsen, att ju mer den
allmänna helsovårdens betydelse kommit till erkännande och fordringarna
på dess målsmän ökats, desto tydligare har det visat sig, att den allmänna
helsovården fordrar sina särskilde målsmän. Vid valet mellan 6 sundhetsinspektörer
med tjenstområde af 4 län för hvarje eller, såsom äfven af en
och annan länsstyrelse ifrågasatts, 12 sådana inspektörer med 2 län för
hvarje, å ena sidan, och en förste provinsialläkare för hvarje af rikets 24
län, å den andra, förklarar styrelsen sig, lika med komiterade, gifva företrädet
åt det senare alternativet, som äfven förordats af det stora flertalet
af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Styrelsen håller nämligen före,
att dessa organer för den allmänna helsovården skola göra största nyttan,
om de ställas vid sidan af och närmast under länsstyrelserna, utan hvilkas
medverkan några verkliga och varaktiga förbättringar eller framsteg inom
den allmänna helsovården i vårt land icke torde kunna ernås, samt om de
få vistas och verka i nära och jemn beröring med befolkningen inom deras
distrikt oeh derunder småningom på öfvertygelsens väg alltmer klargöra
den allmänna helsovårdens störa betydelse för hela samhället. Enligt styrelsens
åsigt skulle det åsyftade målet på sådant sätt säkrare vinnas än
genom tid efter annan upprepade inspektioner af personer, som icke kunde
komma i den nära beröring med kommunernas målsmän som de förre, ej
heller kunde blifva länsstyrelserna till lika stort gagn, hvarjemte styrelsen
framhåller, hurusom i begreppen inspektion och inspektör ligger något
fiskalisk^ som snarare skulle väcka motvilja än medkänsla och samverkan.
Härjemte erinrar styrelsen, att kostnaden för dylika inspektörers anställande,
åtminstone till större antal, torde verka afskräckande vid jemförelse
med utgifterna för förste provinsialläkarne, på sätt komitén föreslagit, alldenstund
redan befintliga provinsialläkarelöner skulle utgöra desses hufvudsakliga
ersättning.

Med afseende å hvad sålunda ej blott komiterade utan ock medicinalstyrelsen
anfört, hvari jemväl eu stor del af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
instämt, torde den förändring i vårt civila medicinalväsende, som
är af behofvet påkallad för tillgodoseende af den allmänna helsovårdens
kraf, finnas lämpligen böra verkställas medelst antagande af den utaf
komiterade föreslagna förste provinsialläkareinstitutionen. Denna institution,
som utan alltför stora kostnader låter sig genomföra, synes vara att föredraga
framför anställande af ett mindre eller större antal sundhetsinspektörer,
särskildt med afseende derå att, såsom komiterade an ty dt, en organisation,
afseende endast ett fåtal sundhetsinspektörer, icke skulle kunna
blifva annat än öfvergående. Och äfven om man skulle kunna för en
längre tid begränsa antalet sundhetsinspektörer till ett mindre antal, skulle

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

kostnaderna för inspektörernes aflöning, hvilken icke torde kunna sättas
till lägre belopp än 6,000 kronor för hvarje, sålunda för 6 inspektörer

36,000 kronor och för 10 inspektörer 60,000 kronor, med tillägg af reseoch
traktamentskostnader samt de för inspektörerne oundgängligen erforderliga
pensionsbelopp, hvilka icke erfordras för förste provinsialläkarne
såsom sådane, blifva, om endast 6 inspektörer anstäldes, nästan lika dryga
som för den af komiterade föreslagna förste provinsialläkareinstitutionens
genomförande, utan att dermed vunnes den nytta, som af denna institution
kan förväntas, och, derest 10 eller 12 inspektörer anstäldes, så mycket
drygare än kostnaden för förste provinsialläkareinstitutionen, att jag anser
de möjliga fördelarna af det fullständiga skiljandet af den allmänna helsovårdens
och den enskilda sjukvårdens handhafvande, som derigenom skulle
vinnas, icke uppvägas af de ökade utgifter för statsverket, som skulle deraf
föranledas eller för framtiden ställas i utsigt.

Anmärknhgar Då jag således finner mig böra tillstyrka komiterades förslag om anmot
ställande af 24 förste provinsialläkare, må det tillåtas mig att något när mare

skärskåda de anmärkningar, som i åtskilliga afseende!! blifvit framstälda
mot förslaget.

Förste provin- På sätt ofvan angifvits, skulle förste provinsialläkaren, förutom de
obligatoriska åliggande!! som i denna hans egenskap tillkomme honom, jemväl bestrida
enskilda sjuk- provin si all ii karebefat flinig- inom sitt distrikt. Då det uppenbarligen icke
vald. y_r möjligt för en förste provinsialläkare, om än aldrig så verksam och nitisk,
att på samma gång nöjaktigt fullgöra alla de åligganden, hvilka skulle
tillkomma honom såsom förste provinsialläkare, och tillika utan någon inskränkning
uppfylla alla de skyldigheter, hvilka skulle åligga honom såsom
provinsialläkare inom det honom anvisade provinsialläkaredistrikt,
måste, såvida det med förste provinsialläkareinstitutionen afsedda ändamål
skall vinnas, förste provinsialläkarens tjenståligganden såsom provinsialläkare
i viss må l i stå tillbaka för hans verksamhet såsom förste provinsialläkare,
då han ju i främsta rummet är anstalt! för den allmänna, helsooch
sjukvården inom länet. För att icke hämmas i denna sin hufvudsakliga
verksamhet måste följaktligen förste provinsialläkaren vara befriad
från fullgörande al de honom såsom provinsialläkare åliggande skyldigheter,
då dessa skulle hindra honom i utöfningen af hans förste provinsialläkarebefattning.
Hans rätt att i viss män vinna befrielse från provinsialläkaregöromålen
har af komiterade bestämts sålunda, att förste provinsialläkaren,
då lian funne sig af hvad honom i sådan egenskap ålåge hindrad
att inom sitt provinsialläkaredistrikt meddela enskild sjukvård eller att
verkställa tjenstresor, hvarom han af ordförande i kommunalnämnd anmodades,
skulle vara fri från skyldighet i dessa hänseenden. Enligt detta

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

förslag, sådant det i motiven närmare utvecklas, skulle förste provinsialläkaren
ega att njuta befrielse från provinsialläkaregöromålen i de fall, då
hans tid faktiskt vore upptagen af hans verksamhet såsom förste provinsialläkare.
Då detta icke vore händelsen, kunde han deremot icke undandraga
sig att sjelf utöfva sin provinsialläkaretjenst. Han skulle sålunda icke ega
rätt tillkännagifva, att han af sin verksamhet såsom förste provinsialläkare
vore en gång för alla eller för viss längre utsträckt tid förhindrad att
meddela enskild sjukvård inom sitt provinsialläkaredistrikt eller verkställa
tjenstresor af omförmälda beskaffenhet, utan allmänheten inom distriktet
skulle kunna när som helst påkalla hans biträde i dessa afseenden, och
förste provinsialläkaren finge i hvarje särskild! fall, vid hinder för honom,
till biträdande provinsialläkaren öfverlåta utförandet af den begärda åtgärden.

Emot förslaget i denna del har anmärkts, att med sådan anordning
påräknad erforderlig förmån för den allmänna helsovården inom länet icke
skulle ernås, och har fördenskull yrkats, att förste provinsialläkaren borde
fritagas från hvarje tvunget arbete i den enskilda sjukvårdens tjenst. Särskilt
har medicinalstyrelsen ansett sig icke kunna tillstyrka bifall till förslaget
i denna del, med mindre än att, på sätt redan en reservant inom
komitén föreslagit, förste provinsialläkaren i sin egenskap af provinsialläkare
i det länsresidensstaden angränsande distriktet befriades från obligatorisk
enskild sjukvård, hvilken i stället borde åläggas den biträdande
provinsialläkaren, och förste provinsialläkaren således å ena sidan icke förbjödes
att lemna sådan sjukvård under samma vilkor som öfrige provinsialläkare,
men å andra sidan ej heller genom instruktion dertill tvingades
i vidsträcktare mån, än hvad han sjelf funne sig utan skada för sin förste
provinsialläkarebefattning kunna medhinna.

Om det än icke låter sig förneka, att vissa fördelar kunde vara att
påräkna för den allmänna helsovården, derest förste provinsialläkaren fritoges
från all tvungen enskild sjukvård, så synas dock å andra sidan skäl
förefinnas att icke åt hans befrielse från provinsialläkaregöromålen gifva
större omfattning än hvad komiterade föreslagit. Man kan förvänta, att
åtminstone till en början hans åligganden såsom förste provinsialläkare
icke blifva mera omfattande, än att enskild sjukvård kan i betydlig mån
af honom medhinnas. Ätt under sådana omständigheter lemna honom frihet
att, om han så för godt finner, frånsåga sig allt sysslande med enskild
sjukvård, synes icke vara välbetänkt. Den praktiska riktning, läkaren vinner
genom besörjandet af enskild sjukvård, är af stor betydelse jemväl för
handhafvande! af de åligganden, hvilka tillhöra förste provinsialläkaretjensten
såsom sådan; och förmånen häraf bör icke utan verkligt behof

Bill. till liiksd. Prut. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 5 Häft. 8

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

uppoffras. Härtill kominer det berättigade intresset hos det distrikt, inom
hvilket förste provinsialläkaren är anstäld, att få för den enskilda sjukvården
tillgodogöra sig hans kunskaper och erfarenhet och att icke blifva
hänvisadt allenast till biträdande provinsialläkaren. Det är ju möjligt, att
i framtiden den allmänna helsovården kan finnas ställa sådana kraf på
förste provinsialläkaren, att enskild sjukvård icke bör af honom fordras.
Men riktigast är att icke gå en sådan förhållandenas möjliga utveckling i
förväg, utan att söka anknyta den nya institutionen så mycket som möjligt
till det bestående. I betraktande häraf anser jag mig böra tillstyrka
hvad komiterades förslag i denna del innehåller.

Biträdande Mot komiterades förevarande förslag har vidare anmärkts, att äfven
mar™''för- om> såsom komiterade i sin motivering till förslaget förklarat, allmänheten
värf munter, inom förste provinsialläkarens provinsialläkaredistrikt skulle ega när som
helst påkalla hans biträde för meddelande af enskild sjukvård och verkställande
af tjenstresor, anledning dock voi*e att befara, att förste provinsialläkaren
komme att sjelf utöfva endast den praktik inom länsresidensstaden
och distriktet, som vore mera inbringande och funnes mindre betungande,
men deremot öfverlemna åt biträdande provinsialläkaren endast
sådan sjukvård, som vore besvärlig eller mindre inbringande, äfvensom
honom såsom provinsialläkare åliggande tjenstresor. Då härigenom utsigten
för biträdande provinsialläkaren, som ju för sin utkomst skulle vara hufvudsakligen
hänvisad till enskild praktik, att på denna förvärfva sitt uppehälle
blefve ganska ringa, helst i residensstäderna vanligen funnes flere
läkare, med hvilka han måste konkurrera, samt arfvodena för biträdande
provinsialläkarne vore för 12 af rikets län föreslagna till så lågt belopp
som 500 kronor, kunde befaras, att legitimerade läkare icke skulle kunna
erhållas till de ifrågastälda biträdande provinsialläkarebefattningarna.

Att denna farhåga saknar grund, anser jag vara af komiterade ådagalagd!
Komiterade, som förutsatt, att biträdande provinsialläkaren alltid
skulle, för den tid han förestår sådan befattning, åtnjuta rätt till tjenstårsberäkning
lika med civile läkare i statens tjenst, uttala såsom sin öfvertygelse,
att ensamt denna förmån skall förmå många läkare att anmäla
sig för erhållande af förordnande såsom biträdande provinsialläkare, synnerligast
som med sådan anställning dessutom följa icke oväsentliga fördelar
för en läkare, som vill inom ett samhälle bereda sig utkomst. Genom
en dylik anställning får nämligen en nykommen läkare likasom fast
fot inom ett samhälle och ett stöd för sitt bemödande att inom samhället
förskaffa sig praktik. Hans officiella ställning såsom biträdande provinsialläkare
tillför honom jemväl praktik från den kringliggande landsbygden
och sätter honom i tillfälle att snart nog göra sig känd och eftersökt.

Protokoll i statsrådet deri 31 december 1889.

Dessutom skola de förordnanden, som möjligen komma att lemnas honom
för uppehållande af förste pro vinsialläkaretj ensten under semester eller annan
ledighet, alltid vara att akta såsom synnerligen värdefulla tjenstemeriter,
hvarjemte tillfälle ju kunde för honom yppas att erhålla en bitjenst
såsom t. ex. fängelse- eller jernvägsläkare. Men framför allt, och såsom
mig synes med rätta, hygga komiterade sin förväntning om god tillgång
på sökande till ifrågavarande befattningar på den tillökning i antalet läkare
inom vårt .land, som synes vara att motse enligt de statistiska uppgifter,
som i sådant afseende af komiterade lemnats. Hvad särsldldt beträffar
antagandet, att biträdande provinsialläkaren blott skulle erhålla den
besvärligare eller mindre inbringande praktiken, är att märka, hurusom
farhågan härför i väsentlig mån förringas deraf, att, såsom nämndt, förste
provinsialläkaren icke blir berättigad att efter godtycke behålla eller frånsåga
sig praktik.

En annan anmärkning, som deremot synts mig mera beaktansvärd, har
framstälts af flere af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och äfven afkompetent,viimedicinalstyrelsen,
nämligen att endast ett fåtal af nuvarande provinsial- kor läkare

torde kunna anses fullt kompetente för de ifrågasatta förste provinsialläkarebeställningarna.
Om det åsyftade gagnet af förste provinsialläkareinstitutionen
skall vinnas, måste sådant i väsentlig mån vara beroende
på en större insigt i den allmänna helsovårdsläran, än som för närvarande
fordras af provinsialläkarne i allmänhet; men någon särskild kompetens
för förste provinsialläkaren har ej af komiterade ifrågasatts, utan hafva
komiterade hållit före, att utsigten att komma i åtnjutande af denna mera
sjelfständiga och öfverordnade befattning skall förmå många provinsialläkare
eller andra för den allmänna helsovården intresserade läkare att
genom undergående af någon särskild kurs i helsovårdslära inom eller
utom landet gorå sig till tjensten företrädesvis förtjente och att derigenom,
på samma gång hygieniska insigter och ett väsentligt ökadt intresse för den
allmänna helsovården skola spridas inom provinsialläkarekåren i allmänhet,
tillgång på lämpliga ämnen till förste provinsialläkare skall snart nog
beredas.

Medicinalstyrelsen anser visserligen ifrågavarande anmärkning icke ega
så stor betydelse, enär förste provinsialläkaretjensterna enligt komiterades
förslag skola först efter hand tillsättas, nämligen i mån af ledighet i de
provinsialläkaredistrikt, som hafva läkarestation i residensstäderna. Styrelsen
förväntar sig med den nuvarande ökade tillgången på läkare kunna jemväl
under denna öfvergångsperiod finna lämpliga personer, villiga att mottaga
förordnande såsom förste provinsialläkare, och anser sig hafva anledning
antaga, att förste provinsialläkaretjensterna skola blifva begärliga för mera

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

framstående yngre läkare. På grund häraf uttalar styrelsen, i likhet med
komiterade, den förhoppning, att på grund af det allt mer stegrade intresset
för den allmänna helsovården inom en ej allt för aflägsen framtid erforderlig
tillgång på fullt lämplige aspiranter till dessa tjenster skall komma
att finnas, hvarförutom styrelsen påpekar den utväg, att intill dess sådan
tillgång förefinnes och derjemte nöjaktig erfarenhet vunnits om den nya
institutionens förmåga att uppfylla dermed afsedt ändamål, förste provinsialläkarebefattningarna
till en början tillsättas endast på förordnande tills vidare.

Äfven om erkännas må, att denna utväg för förste provinsialläkarebefattningarnas
besättande med lämpliga personer till en början kan finnas
ändamålsenlig, finner jag dock dermed icke gifvet, att icke särskilda kompetensvilkor
böra uppställas för förste provinsialläkare. Otvifvelaktigt behöfver
den läkare, som hufvudsakligen skall egna sig åt allmän helsovård, en särskild
utbildning för detta ändamål. Vår svenska läkarekurs är visserligen
sa vetenskapligt anlagd, att denna särskilda utbildning torde kunna på jemförelsevis
kort tid genom studier inom eller utom landet förvärfvas af dem,
som vilja egna sig häråt. För utbildande af förste provinsialläkare kommer
dock säkerligen att erfordras anordnande af eu särskild hygienisk tillämpningskurs,
till hvilken hvarje år ett visst antal legitimerade läkare skulle få
tillträde, i likhet med hvad för närvarande är medgifvet militärläkare till
den sedan år 1876 bestående militärläkarekursen. Genom anordnande af
eu sådan hygienisk tillämpningskurs kan inom några få år ett fullt tillräckligt
antal läkare förvärfva den särskilda hygieniska kompetens, som
måste fordras af eu förste provinsialläkare.

Anordnandet af en dylik kurs samt fastställande af vissa kompetensvilkor
torde således vara oundgängliga vilkor för förste provinsialläkareinstitutionens
fulla genomförande; men om dessa vilkor uppfyllas, förfaller
också anmärkningen, att icke förste provinsialläkarebefattningarna skulle
kunna besättas med dertill fullt kompetenta personer.
lasarett noch Slutligen hafva mot omfattningen af förste provinsialläkarnes verk kurhus.

samhet i ett särskildt afseende framstälts betänkligheter, som jag icke
kunnat undgå att finna befogade. Mot komiterades förslag, att förste
provinsialläkare skulle utöfva tillsyn jemväl öfver lasarettsläkarnes tjenstverksamhet.
och ega inspektera inom länet befintliga lasarett och kurhus,
hafva nämligen ej endast flere af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
gjort invändning, utan ock flere lasarettsläkare genom en af särskilde
delegerade till medicinalstyrelsen ingifven skrift afgifvit protest; hvarjemte
representanter för lasarettsläkarne hos mig gjort framställning i enahanda
syfte. I detta afseende har anförts, att det är olämpligt och obehöfligt
att ett dylikt öfverinseende öfver lasarettsläkarne uppdrages åt

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

förste p r o vi n s i alläk ar n e, enär lasarettsläkaren har sin närmaste förman i
vederbörande direktion, hvaraf förste provinsialläkaren i residensstad äfven
skulle vara ledamot, samt nämnda inrättningar dessutom blifva genom
medicinalstyrelsens föranstaltande inspekterade af dertill fullt kompetenta
personer. Med afseende å dessa förhållanden och då samma skäl, som föranledt
komiterade att icke föreslå åläggande för förste provinsialläkarne att
utöfva tillsyn öfver hospitalsläkare eller att inspektera hospitalsinrättningar,
förefinnas äfven beträffande lasarett och kurhus samt vid dem anstälde läkare,
torde det icke böra åläggas förste provinsialläkare att utöfva tillsyn öfver
lasarettsläkare eller att inspektera inom länet befintliga lasarett och kurhus.

Såsom af komiterades betänkande inhemtas, hafva komiterade, utan Extra provinatt
ifrågasätta någon hufvudsaklig ändring i omfånget af provinsialläkar- siaUaka,enes
hittills varande skyldigheter beträffande den enskilda helso- och sjukvården,
sökt att genom föreskrifvande af regelbundet återkommande mottagningar
inom aflägse belägna delar af distriktet för meddelande af läkarevård
samt genom bestämmelser, på sätt nedan förmäles, angående provinsialläkares
ersättning för enskild sjukvård, göra denna för allmänheten
både lättare åtkomlig och billigare. Då, -enligt komiterades åsigt, staten
bär att tillgodose i främsta rummet den allmänna helso- och sjukvårdens
kraf och då denna statens uppgift kunde anses vara i väsentlig mån fyld
genom anställande af förste provinsialläkare och användande af provinsialläkarne
till nu förefintligt antal, hafva komiterade, med fullt erkännande
af behofvet och önskvärdheten deraf, att för bestridande af den enskilda
sjukvården på landsbygden ökade krafter måtte blifva för allmänheten tillgängliga,
icke kunnat finna, att en vidare utveckling af den hittills varande
provinsialläkareinstitutionen vore för statens ändamål nödvändig. Med
denna uppfattning hafva komiterade ansett sig icke böra föreslå annan tillökning
i de nuvarande 137 provinsialläkarnes antal, än att derutöfver en
provinsialläkare måtte anställas i Luleå, med kringliggande landsbygd såsom
distrikt, för att möjliggöra bildandet af en förste provinsialläkarebefattning
jemväl för Norrbottens län.

Komiterade hafva likväl icke ansett, att staten skulle helt och hållet
undandraga sig att medverka till afhjelpande af det synnerligen beaktansvärda
behof af ökade läkarekrafter för den enskilda sjukvården, som flerstädes
på landsbygden förefinnes, men komiterade hafva trott det böra i
hvarje särskildt fall bero på befolkningen i dessa orter att taga initiativet
i sådana frågor. Likasom komiterade ansett detta vara ur principiel synpunkt
riktigast, hafva komiterade äfven funnit det vara förenadt med stora

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

praktiska svårigheter för staten att anordna nya läkaredistrikt i olika delar
af landet, med läkare uteslutande eller till största delen aflönade af
statsmedel, utan att derigenom gifva anledning till berättigad klagan från
andra orter, hvarest behofvet af ökade läkarekrafter gjort sig kanske i lika
hög grad känbar!

o Enligt komiterades uppfattning skulle den enskilda sjukvårdens anspråk
på statens ytterligare medverkan blifva lämpligast och fullt tillfredsställande
tillgodosedda, derest en sådan ordning blefve införd, att då hos
Eders Kong! Maj:t gjordes framställning om erhållande af statsunderstöd
till aflöning för en inom orten anstäld läkare — för hvilken komiterade
föreslagit benämningen extra provinsialläkare — ett lika belopp, som af
det tillärnade extra provinsialläkaredistriktet utfästs såsom bidrag till läkarens
aflöning, skulle, derest den ifrågasatta befattningen ansåges nödig,
utgå af statsmedel, dock icke utöfver 1,500 kronor. Skulle i vissa glest
befolkade delar af landet befolkningens fattigdom eller andra särskilda
omständigheter gifva anledning till statsbidragets bestämmande antingen i
annat förhållande till distriktets bidrag eller till högre belopp än nu är
sagdt, borde ärendet underställas Eders Kong! Maj:ts och Riksdagens pröfning.
I det bidrag till läkarens aflöning, som sålunda utfästs af distriktet,
skulle ej inräknas förmånen af fri bostad, der sådan komme att af läkaren
åtnjutas.

Extra provinsialläkarebefattning skulle ock kunna inrättas, der kommun
utan anspråk på statsbidrag till aflöning af läkare, som af kommunen
anstäldes, ville bereda denne såsom extra provinsialläkare rätt till tjenstårsberäkning
och Eders Kong! Maj:t, på derom gjord ansökan, medgåfve
sådan rätt och gillade framstäldt förslag om station och tjenstgöringsområclo
samt om sättet för styrelses utseende och läkarens antagande.

Desse extra provinsialläkare skulle, antingen staten bidroge till deras
aflöning eller icke, vara pligtige att, såsom vederlag för den tjenstårsberäkning
de åtnjöte, på vederbörligt förordnande inom sitt distrikt verkställa
epidemiresor, rättsmedicinska undersökningar och andra tjenstförrättningar
mot enahanda ersättning, som tillkommer provinsialläkare, hvarjemte de
skulle ställa sig till efterrättelse den för provinsialläkare utfärdade instruktion
och, om de åtnjöte statsbidrag till sin aflöning, jemväl den för provinsialläkare
faststälda taxa.

_ De nuvarande distriktsläkarne skulle, när de bibehölles för eu ort eller
en industriel anläggning, hvilken vore i stånd att fortfarande såsom hittills
ensam bära kostnaden för läkarens aflöning, jemväl benämnas extra
provinsialläkare och ställas lika med nyssberörde, af staten icke aflönade
extra provinsialläkare. Önskade distriktet komma i åtnjutande af stats -

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

bidrag, egde det att derom göra ansökning i enahanda ordning, som för
nybildadt extra provinsialläkaredistrikt i sådant hänseende vore stadgad.
Äfvenledes skulle, derest tjensten stått obesatt öfver ett år, rätt till tjenstårsberäkning
å nyo sökas, på sätt om extra provinsialläkaredistrikt i allmänhet
blifvit af komiterade föreslaget.

Förhållandet mellan extra provinsialläkaredistrikt och det provinsialläkaredistrikt,
hvarinom detsamma vore beläget, skulle förblifva lika med
nuvarande förhållandet mellan distriktsläkaredistrikt och det provinsialläkaredistrikt,
hvaraf det utgör en del. Provinsialläkaren skulle sålunda vara
skyldig att, då extra provinsialläkaretjenst vore ledig, eller eljest vid förefallande
behof!, bestrida lielso- och sjukvård äfven inom den afskrida delen
af distriktet, och extra provinsialläkaredistriktet skulle lika med öfriga delar
af provinsialläkaredistrikt deltaga i de kostnader, som från distriktet
borde utgå till provinsialläkarens aflöning.

Med fästadt afseende å antalet af framställningar om statsbidrag till
extra provinsialläkares aflönande, Indika kunde under den närmaste framtiden
förväntas, hafva komiterade ansett, att för detta ändamål borde till
Eders Kongl. Maj:ts disposition ställas ett anslag, som antagits kunna till
en början bestämmas till ett belopp af 50,000 kronor.

Mot detta komiterades i många hänseenden genomgripande förslag har
af samtlige Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande endast Eders Kongl.
Majds befallningshafvande i Norrbottens län framstäf några väsentligare
anmärkningar, dessa såväl ur principal synpunkt, som med särskild hänsyn
till behofvet af nya läkaredistrikts bildande inom Norrbottens län. Då
grundsatsen, att kommunerna böra bidraga till läkarnes aflönande, endast
tillämpats på de nya distrikten, skulle enligt Eders Kongl. Majds bemälde
befallningshafvandes åsigt förslaget i denna del medföra en orättvis och tung
beskattning för de nya extra provinsialläkaredistriktens invånare, hvilka
sjelfve skulle få till stor del bekosta enahanda förmåner som det närgränsande
provinsialläkaredistriktets Inbyggare få åtnjuta kostnadsfritt på statens räkning.
En konseqvent tillämpning af komiterades grundsats på rikets alla
läkaredistrikt skulle deremot enligt samme befallningshafvandes förmenande
medföra en rättvis utjemning af distriktens bidrag samt för målets vinnande
på bättre och hastigare sätt ställa erforderliga medel till disposition utan
nu utgående anslags väsentliga förhöjning. Skulle ett stadgande om hvarje
läkaredistrikts skyldighet att i aflönandet af läkaren deltaga icke anses
lämpligt, hemställer nämnde befallningshafvande, att så måtte ordnas att,
då fråga uppstode om delning af ett provinsialläkaredistrikt i två eller flere
delar, skulle, der statsunderstöd till dessa läkares aflöning önskades och
efter pröfning af behofvet erhölles, de nybildade distrikten vara pligtig^

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

att hvart för sig lemna, förutom fri bostad, jemväl ett bidrag till läkarens
aflöning med belopp, som i regel borde uppgå till detsamma, som blifvit
b vartdera distriktet af statsmedel tilldeladt.

I likhet med det stora flertalet af Eders Kong! Maj:ts öfrige befallningshafvande
har deremot medicinalstyrelsen förklarat sig icke hafva något
att i hufvudsak erinra mot komiterades ifrågavarande förslag, enär
enligt styrelsens åsigt staten, äfven om förslaget bifalles, icke lärer frånsåga
sig att, om behofvet så skulle kräfva, inrätta nya provinsialläkaredistrikt;
i hvilket afseende styrelsen yttrar, att i de nordligaste och mest aflägsna
delarna af riket ett eller annat sådant distrikt nog ännu skulle kunna
ifrågasättas.

Ehuru jag icke kunnat undgå att Unna hvad Eders Kong!. Maj:ts
befallningshafvande i Norrbottens län i förevarande afseende anfört vara
i mycket befogadt, har jag likväl icke vågat ifrågasätta genomförandet af
en så genomgripande omgestaltning af hela vårt civila medicinalväsende,
som deraf skulle blifva en följd. Riktigare synes mig vara, att den ökning
af läkaretj eu stenlås antal, som må vara erforderlig, kommer till stånd
i nära anslutning till den ordning, som under hittills varande förhållanden
faktiskt utbildat sig och enligt hvilken, då behofvet af nya läkaretjenster
gjort sig gällande, de nya distrikten tillkommit hufvudsakligen på initiativ
af och medelst bidrag från den ort, der behof af ny läkaretjensts inrättande
förelegat. Jag finner mig fördenskull icke kunna annat än erkänna
grunden för komiterades förslag vara riktig, att nämligen, då dels genom
anställande åt 24 förste provinsialläkare, dels genom de nuvarande 137
provinsialläkarne jemte den ifrågasatte nye provinsialläkaren i Luleå är
tillräckligt sörjdt för statens egentliga uppgifter, den allmänna helso- och
sjukvården, de rättsmedicinska förrättningarna och tillsynen öfver medicinalväsendet
med hvad dertill hörer, icke några nya provinsialläkaredistrikt,
utom, såsom medicinalstyrelsen antydt, i särskilda undantagsfall,
böra bildas och ett ytterligare antal pro vinsialläkaretj enster med tillhörande
pensioner inrättas, men att bildandet af nytt läkaredistrikt bör grundas på
ett från orten utgånget, af vissa åtaganden åtföljdt initiativ, hvarigenom
ortens åstundan efter ökad läkarehjelp ådagalägges, samt att staten först
efter eu i sammanhang med dylikt initiativ anstäld utredning i hvarje
särskildt fall bör pröfva det anmälda behofvet och derefter bestämma det
understöd, staten för inrättandet af det nya distriktet vill lemna.

Men ehuru jag således anser den grund, från hvilken komiterade vid
framläggandet af sitt förslag i denna del utgått, vara riktig, finner jag
mig icke kunna tillstyrka genomförandet af det af komiterade framlagda
förslag i hela den utsträckning, komiterade afsett. Enligt komiterades för -

Protokoll i statsrådet den 31 december 1389.

slag skulle nämligen, da statens bidrag till aflönande af extra provinsialläkare
äskades, i hvarje fall, då Eders Kongl. Maj:t efter vederbörandes hörande
funne den ifrågasatta läkarebefattningen vara för orten behöflig, distriktet
förklaras berättigadt att i årligt statsbidrag åtnjuta ett lika belopp med
det af distriktet för en tid af minst 5 år i aflöning åt läkaren utfästa, dock
högst 1,500 kr. Undantag härifrån skulle ega ruin, endast då Eders Kongl.
Maj:t och Riksdagen, för fattiga och glest befolkade distrikt, kunde finna
skäl medgifva statsbidrag till högre belopp eller i annat förhållande till
distriktets bidrag, än nu nämnts. Således skulle, om komiterades förslag
godkändes, utom i nämnda undantagsfall, vid statsbidrags beviljande
alldeles ingen hänsyn tagas till distriktets större eller mindre förmåga att
lemna bidrag till läkarens aflöning, eller med andra ord till det större
eller mindre behof af statsunderstöd, som i följd af befolkningens mer
eller mindre gynsamma ekonomiska ställning måste på skilda orter i olika
män förefinnas. Såsom vilkor för statsbidragets beviljande skulle erfordras
endast, att den ifrågavarande läkarebefattningen funnes för orten behöflig.
Då nu behofvet af eu läkares anställande å eu viss ort, när afseende ej
fästes vid befolkningens olika förmåga att aflöna läkaren, väl måste anses
i främsta rummet ådagalagdt i de fall, der man redan funnit sig föranlåten
att, utan något statsbidrag, anställa och aflöna särskilde läkare, skulle
till en början alla eller nästan alla nuvarande distriktsläkaredistrikt, utan
afseende å deras större eller mindre behof af statsunderstöd, utan vidare
blifva berättigade att åtnjuta statsbidrag till lika belopp, som af distriktet
koinme att lemnas. Vidare skulle i hvarje fall, då en egare af en industriel
anläggning eller af eu större bruks- eller landtegendom, der ett
större antal arbetare eller underlydande vore samladt och behof af särskild
läkares anställande således förefunnes, ega rätt att på staten öfverflytta
halfva tungan af läkarens aflönande, utan att detta från ekonomisk
synpunkt vore af behof påkalladt. Deremot skulle å andra orter, der lika
stort behof af särskilde läkares anställande förefunnes, men der befolkningen
alldeles icke, eller endast i ringa mån, förmådde bidraga till läkarens
aflöning, statsbidrag icke, utom i särskilda undantagsfall, kunna erhållas
utöfver det ringa belopp, hvarmed distriktet möjligen kunde bidraga. Ett
sådant sakernas ordnande synes mig icke vara med billighet och rättvisa
öfverensstämmande.

Men dessutom skulle genomförandet af eu dylik anordning medföra
ökade kostnader för statsverket, sannolikt vida öfverstigande det af komiterade
förslagsvis beräknade beloppet 50,000 kronor. Komiterade säga
härom sjelfva, att ehuru komiterade i saknad af derför nödig lokalutredning
icke kunnat uppgöra förslag å de kommuner, hvilka framför andra

Bih. till Bikul. Brok 1890. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. ■ 9

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

borde komma i åtnjutande af statsunderstöd för bildande af extra provinsialläkaredistrikt,
komiterade dock, för att kunna exempelvis framhålla,
huru. komiterade tänkt sig dessa distrikt, uppgjort en förteckning å 12
särskilda distrikt, livilka, på grund af de mest i ögonen fallande oformligheterna
i den nuvarande indelningen, kunde antagas komma att under
den . närmaste^ framtiden inrättas. Detta antal skulle säkerligen, fortsätta
komiterade, på fullt lika beaktansvärda skäl, som legat till grund för det
af komiterade gjorda förtecknandet, kunna mångdubblas, och sannolikt
komme. jemväl åtskilliga af de nuvarande eller indragna äldre distriktsläkaredistrikten
att anmäla sig till erhållande af statsunderstöd. Såsom
jag ofvan nämnt, torde antagligen alla de nuvarande distriktsläkaredistrikten
komma att, om komiterades förslag i hela dess utsträckning genomfördes,
påyrka och måste anses berättigade att erhålla statsbidrag till
sina läkares aflöning. Säkerligen komme således det belopp af 50,000
kronor, hvilket komiterade, i saknad af erforderlig utredning i ämnet, ansett
sig kunna förslagsvis för ändamålet beräkna, att inom kort visa sig
alldeles otillräckligt.

Af dessa skäl anser jag mig icke kunna biträda komiterades förslag i
den utsträckning, komiterade afsett. Den omständighet, att under de senaste
årtiondena antalet distriktsläkarebefattningar, till hvilka staten icke
lemnar understöd, befinner sig i stadig och jemn tillväxt, utvisar otvetydigt,
att i allmänhet distrikten sjelfva kunna utan statsbidrag erhålla tillgång
till enskilde sjukvårdare, der sådana finnas behöflige, och att endast
undantagsvis statens mellankomst dertill erfordras. Vid sådant förhållande
bör, enligt min tanke, såsom vilkor för statens mellankomst uppställas,
icke blott att anställande åt eu särskild läkare (extra provinsialläkare)
anses i ett visst fall behöfligt, utan äfven att ett verkligt behof af statsbidrag
till läkarens aflönande förefinnes. Om efter vederbörandes hörande
finnes att dessa vilkor äro för handen, bör statsbidrag lemnas, i allmänhet
till lika belopp som det från orten för en tid af minst fem år dertill utfästa
bidrag i penningar, dock ej utöfver 1,500 kronor, men med rätt för
Eders Kongl. Maj:t att, der så finnes lämpligt, bestämma, inom nämnda
maximigräns, beloppet af statsbidraget äfven i annat förhållande till det
från orten utfästa bidraget. Endast med denna förändring i vilkoren och
sättet för statsbidrags utgående till aflönande af extra provinsialläkare,
finner jag mig kunna tillstyrka genomförandet af komiterades förslag i
denna del, mot hvilket jag i öfrigt icke har någon anmärkning att framställa.

Äfven lör genomförandet af förslaget med denna begränsning erfordras
anslag, ehuru visserligen icke till så stort belopp som det af korni -

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

terade ifrågasatta. Att af Riksdagen begära uppförande af anslag för detta
ändamål i 1891 års stat anser jag emellertid icke vara lämpligt, enär
något statsbidrag till extra provinsialläkaredistrikt icke torde böra bestämmas
att utgå tidigare än från början af år 1892. Äfven om, såsom komiterade
föreslagit, pröfningen af inkomna framställningar om erhållande af
statsbidrag till extra provinsialläkares aflönande skulle afse endast, huruvida
de ifrågasatta befattningarna vore att anse såsom nödiga för distrikten,
skulle säkerligen endast ett fåtal dylika framställningar hinna, efter vederbörandes
hörande, blifva färdiga till afgörande under loppet af innevarande
år. Det vida öfvervägande antalet distrikt skulle helt visst icke medhinna
att få sina ansökningar pröfvade förrän under loppet af år 1891. Detta
kommer gifvetvis ännu säkrare att blifva händelsen, då den pröfning, som
af dylika framställningar kommer att påkallas, skall i hvarje särskild! fall
innefatta en verklig undersökning, huruvida äfven i öfrigt omständigheterna
föranleda till statsbidrags utgående. Vid sådant förhållande synes mig
det riktigaste vara att icke för något fall ifrågasätta statsbidrags utgående
tidigare än från början af år 1892. Härigenom vinnes, att de framställningar,
livilka inkomma under senare delen af innevarande år och
början af nästkommande år, kunna blifva på en gång pröfvade, hvilket
med afseende å pröfningens noggrannhet och tillfället till rikare jemförelse
tvifvelsutan är det lämpligaste. För ett riktigt fastställande af de grundsatser,
hvilka vid ett dylikt afgörande böra följas, är nämligen rättast att
pröfning företages samtidigt, under jemförelse mellan de särskilda fallen,
af största möjliga antal ansökningar. Först sedan sig visat, till hvilken
omfattning ansökningar inkomma samt deras närmare innehåll, låter sig
för öfrigt med någon grad af noggrannhet beräkna det belopp, till
hvilket ett anslag för ifrågavarande ändamål bör bestämmas. Af dessa
skäl synes mig något anslag för genomförandet af den ifrågavarande anordningen
icke böra för 1891 års statsregleringsperiod äskas, utan allenast
Riksdagens godkännande af sj elfva grundsatsen begäras, med förutsatt
tillämpning deraf från början af år 1892.

Såsom redan nämnts, hafva komiterade icke ifrågasatt någon Imf vild- ..^ov,enss''lfe
saklig förändring i omfånget af de förpligtelse!’ beträffande den enskildaaflrmhntr!
sjukvården, som af provinsialläkarne fordras, men deremot ansett bestämmelser
angående provinsialläkarnes ersättning för sådan sjukvård vara önskvärda.
Komiterade förklara, att sedan de jemväl uppgjort förslag till taxa
för provinsialläkare med flere läkare, de, med särskild hänsyn till det in -

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

flytande dessa taxebestämmelser kunna utöfva på läkarnes inkomster, icke
kunnat undgå finna, att en förhöjning af de nuvarande aflöningsbeloppen
för provinsialläkarne, hvarom på senare tider, särskildt från provinsialläkamé
sjelfve, framkommit upprepade framställningar, icke längre kan uppskjutas.
Otvifvelaktigt är, säga komiterade, att provinsialläkarnes nuvarande
aflöningsförmåner äro otillräckliga, likasom äfven att sådan skiljaktighet
råder i fråga om statens och kommunens bidrag till provinsialläkarnes aflöning
inom olika distrikt, att likformiga bestämmelser derutinnan äro af
billighet och rättvisa påkallade.

För närvarande åtnjuter eu hvar af rikets 137 provinsialläkare en årlig
lön af 2,000 kronor, 60 hafva efter tioårig tjenstgöring erhållit ett ålderstillägg
af 500 kronor, 22 åtnjuta fixa tjenstgöringspenningar till olika belopp,
tillhopa 17,300 kronor, och 40 hafva fått sig tillagda tillfälliga
tjenstgöringspenningar till belopp en hvar af 500 kronor, således tillhopa

20,000 kronor, allt årligen. Sammanlagda kostnaden härför uppgår således
för närvarande till 341,300 kronor.

Derjemte erhålla 75 provinsialläkare af sina distrikt fri bostad och 3
provinsialläkare hyresbidrag till vexlande belopp, hvaremot de öfriga 5''J
äro i saknad af sådan förmån.

För åstadkommande af den välbehöfliga tillökning i provinsialläkarnes
löneförmåner, som komiterade funnit icke kunna vidare undanskjutas, i synnerhet
om provinsialläkarnes ersättning för lemnad enskild sjukvård skulle
blifva bestämd genom taxa, hafva komiterade, under förutsättning att det
af komiterade uppgjorda förslag till taxa antages, ansett, att den af staten
utgående aflöning till provinsialläkarne borde bestämmas i första lönegraden
till 2,500 kronor, deraf % eller 1,875 kronor, skulle utgöra lön och
Vi, eller 625 kronor, tjenstgöringspenningar, samt att provinsialläkare
skulle efter tio års tjenstgöring såsom ordinarie provinsialläkare vara berättigad
till ett ålderstillägg af 500 kronor och efter ytterligare fem års
tjenstgöring till ett andra ålderstillägg af likaledes 500 kronor. Beträffande
de för närvarande vid vissa provinsialläkaredistrikt fästade s. k. fixa
tjenstgöringspenningar hafva komiterade icke funnit anledning att föreslå
någon indragning men ansett önskvärdt, att Eders Kong! Maj:t ville tillse,
huruvida, efter nuvarande tjenstinnehafvarnes afgång och sedan erforderlig
utredning i hvarje särskildt fall egt rum, några besparingar skulle i nu
ifrågavarande hänseende lämpligen kunna vidtagas.

Jemte dessa från staten utgående löneförmåner skulle samtlige provinsialläkare
vara- berättigade att åtnjuta fri bostad en hvar inom sitt distrikt
eller, der distriktet skulle finna sådant för sig förmånligare, hyresersättning
till belopp af 750 kronor, enligt den lag angående skyldighet att bekosta

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

och underhålla hostad åt provinsialläkaren eller i stället tillhandahålla honom
hyresersättning, hvartill förslag af komiterade uppgjorts.

Mot det af komiténs flertal fattade beslut att föreslå den af staten utgående
aflöningen för provinsialläkare till allenast 2,500 kronor i första
lönegraden har en ledamot af komitén afgifvit reservation och föreslagit,
att aflöningsförmånerna för provinsialläkarestaten måtte bestämmas i
första lönegraden till 3,000 kronor, deraf 3/i eller 2,250 kronor skulle utgöra
lön och y4 eller 750 kronor skulle utgöra tjenstgöringspenningar.
Flere af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hafva jemväl ansett den
af komiterade föreslagna aflöningen vara alldeles för låg och förklarat sig
biträda reservationen.

Medicinalstyrelsen anmärker i denna fråga, att den af komiterade föreslagna
löneförbättringen med 500 kronor understiger den af styrelsen vid
många tillfällen år efter år i underdånighet föreslagna regleringen af
provinsialläkarnes löner; hvarjemte styrelsen vidare anför, att då man tager
i betraktande provinsialläkaredistriktens alltjemt fortgående delning,
hvarigenom med nödvändighet provinsialläkarnes inkomster af såväl enskild
sjukvård som af tjenstförrättningar i statens uppdrag komma att
minskas, samt då sjukvård åt medellöse enligt taxeförslaget skulle ersättas
med endast hälften af hvad taxan upptager, och då vidare läkarnes långvariga
och kostsamma utbildningskurs, korta förvärfstid och medellifslängd
tagas i öfvervägande, medicinalstyrelsen för sin del finner sig icke kunna
annat än fortfarande tillstyrka nådigt bifall till det af styrelsen förut afgifna
underdåniga förslag till reglering och förbättrande af provinsialläkarnes
löneförhållanden, nemligen eu utgångslön af 3,000 kronor, som dock
kunde fördelas uti 2,000 kronor lön och 1,000 kronor tjenstgöringspenningar,
samt två ålderstillägg af 500 kronor hvartdera, att utgå det första
efter 10, det andra efter 15 års väl vitsordad tjenstgöring såsom ordinarie
eller efter legitimation tillförordnad provinsialläkare, hvarigenom provinsialläkarnes
slutliga lön skulle uppgå till 4,000 kronor, eller samma belopp,
som redan är dem beviljadt såsom pension, och genom hvilken reglering
deras kontanta aflöningsförmåner skulle blifva i det närmaste lika med
dem Finlands provinsialläkare åtnjuta, nemligen 3,960 kronor i årlig lön.

Visserligen må det erkännas vara önskvärdt, att utgångslönen för
provinsialläkarne kunde bestämmas till högre belopp än 2,500 kronor.
Men med hänsyn dorn] I, att ersättning för lönens jemförelsevis låga belopp
i viss mån skulle beredas provinsialläkarne dels genom rätten till fri bostad
eller 750 kronors hyresersättning äfvensom till ett andra ålderstillägg,
dels genom inrättandet af de föreslagna 24 förste provinsialläkaretjensterna
och den utsigt till befordran till sådan befattning, som för en del provinsial -

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

läkare skulle yppas, dels i viss mån genom den af komiterade ifrågasatta
taxan, hvartill jag längre fram vill komma och hvarigenom en, om ock
låg, ersättning skulle beredas provinsialläkarne för alla göromål, äfven beträffande
den s. k. fattigpraktiken, och dels slutligen genom rättighet till
semester, som af komiterade föreslagits och som synes böra provinsialläkarne
medgifvas, finner jag mig, under förutsättning att dessa förslag
blifva genomförda, kunna förorda, att utgångslönen för provinsialläkarne
bestämmes till allenast 2,500 kronor, deraf 3/4 eller 1,875 kronor utgörande lön
och y4 eller 625 kronor tjenstgöringspenningar, med två ålderstillägg efter
10 och 15 års tjenstgöring såsom ordinarie provinsialläkare, så att slutlönen
kommer att utgöra 3,500 kronor. Lämpligheten af att fördela aflöningen
i lön och tjenstgöringspenningar, såsom komiterade föreslagit, äfvensom billigheten
af att medgifva provinsialläkarne, utöfver det redan nu till dem utgående
ålderstillägg å 500 kronor, ett andra ålderstillägg å enahanda belopp efter
ytterligare 5 års tjenstgöring, ligger i så öppen dag, att jag icke torde behöfva
här upprepa de skäl, som för dessa förslag blifvit af komiterade
anförda.

Enligt komiterades förslag skulle provinsialläkare ega åtnjuta semester
antingen en månad hvarje eller två månader hvart annat år, dock
först efter tio års tjenstgöring såsom provinsialläkare. Efter de beräkningar,
komiterade uppgjort, skulle, då komiterades betänkande afgafs, 62
provinsialläkare varit berättigade till erhållande af semester och under antagande,
att alla dessa skulle kunna begagna sig af denna rätt, skulle årliga
kostnaden för vikariers aflöning under semestertiden, en månad, beräknad
af komiterade efter arfvode af 6 kronor om dagen och 75 kronor
i reseersättning eller för hvarje vikarie till 255 kronor, komma att uppgå
för 62 provinsialläkare till sammanlagdt belopp af 15,810 kronor.

Lika med komiterade.finner jag behofvet för provinsialläkaren af semester
för att dels kunna åtnjuta någon tids hvila från ansträngningar
och dels ega tillfälle att genom besök å större sjukhus och bevistandet af
kliniker vidga sin blick och sina kunskaper så trängande, att denna förmån
med mindre skäl kan förvägras provinsialläkaren än andre statens
embets- och tjensteman, hvilka numera allmänt åtnjuta semester. Dock
torde rätten till semester, som komiterade synas anse böra inträda efter
tio års tjenstgöring såsom provinsialläkare, kunna begränsas dertill, att
endast de provinsialläkare, som minst tio år innehaft ordinarie provinsialläkarebefattning,
må ega att, efter medicinalstyrelsens bepröfvande, deraf
komma i åtnjutande, det vill .saga att rätten till semester skulle inträda
samtidigt med rätten till första ålderstillägget,

Då, såsom ofvan nämnts, för närvarande 60 provinsialläkare efter tio

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

års tjenstgöring såsom ordinarie provinsialläkare, äro i åtnjutande af ålderstillägg,
skulle efter nuvarande förhållanden och under förutsättning, att
alla till åtnjutande af semester berättigade provinsialläkare önskade deraf
komma i åtnjutande samt dertill erhölle medicinalstyrelsens medgifvande,
kostnaden för vikariers aflöning under semestertiden, enligt den beräkningsgrund
derför, som k om i terade föreslagit, uppgå till 15,300 kronor.

Mot komiterades förslag att samtlige provinsialläkare skulle vara be- Fri bostad
rättigade att af kommunerna inom sina distrikt erhålla fri bostad eller fattning.
hyreser,sättning till belopp af 750 kronor har jag, i likhet med de fleste
af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, äfvensom medicinalstyrelsen,
icke funnit något att erinra. Detta förslag fyller ett länge känd! och erkändt
behof och det måste anses vara både nyttigt och rättvist, att samma
skyldigheter och rättigheter åligga och tillkomma kommuner och provinsialläkare
gentemot hvarandra inom alla distrikt.

Beträffande de af statsverket, utom provinsialläkarnes aflöning, utgss-Kostnader för
ende kostnader för den allmänna sjukvården å landsbygden hafva korn!- ePulemresnrterade
ansett förändrade föreskrifter nödiga till förebyggande af den ojemnhet
och det missbruk i fråga om anlitandet af anslaget till bestridande
af läkarevård vid inträffade farsoter eller smittosamma sjukdomar, hvartill
nu gällande bestämmelser i ämnet gifvit anledning.

Under framhållande, huru utgifterna för läkares resor vid dylika fall vore
i ett betänkligt stigande och från år 1876 till 1885 ökats från 30,873*kronor
till 61,519 '' kronor äfvensom att anslaget i vissa fall missbrukades
derigenom, att läkarne anmodades företaga dylika resor på statens bekostnad
äfven i fall, der det endast gälde enskild sjukvårds tillgodoseende,,
hafva komiterade, för vinnande af rättelse härutinnan och för åstadkommande
af besparing å anslaget, föreslagit, dels att resor på statens bekostnad
skulle inskränkas till fall af de i kongl. förordningen angående
åtgärder mot införande och utbredning af smittosamma sjukdomar bland
rikets invånare af den 19 mars 1875 § 20 omförmälda sjukdomarna kolera,
smittkoppor, tyfus, tyfoidfeber, skarlakansfeber, difteri och rödsot, och dels
att; så länge någon af dessa sjukdomar inom en kommun uppträdde endast
i spridda fall, utan att sjukdomen kunde anses hafva öfvergått till farsot,
kostnaderna för läkarens resor skulle bestridas till hälften af staten och
till hälften af vederbörande kommun. Kallelse att företaga ifrågavarande
resor skulle utfärdas icke af presterskapet utan endast af kommunalnämn -

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

clens ordförande, enär eu del af utgifterna skulle drabba kommunen.
Sedan sjukdomen öfvergått till farsot, ifall så inträffade, skulle staten deremot
ensam bekosta resorna, hvartill förordnande då skulle, på framställning
af kommunalnämnden och på grund af bifogadt yttrande af provinsialläkaren,
meddelas af länsstyrelsen.

För tre af de såsom farligast ansedda bland ofvannämnda sjukdomar,
nemligen kolera, tyfus och smittkoppor, skulle likväl läkaren, då han erhållit
kännedom, att fall deraf inom distriktet inträffat, ega att på statens
bekostnad företaga, tjenstresa på eget initiativ utan förordnande eller
kallelse.

De fleste af Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande hafva mot dessa
förslag, med undantag af det sistnämnda, som förordats och hvars utsträckande
till alla de 7 uppräknade sjukdomarne från vissa håll önskats, gjort
mycket allvarsamma invändningar, under framhållande dels deraf, att det
vore att befara, att kommunalnämndsordförande, som icke hade tjenstemannaansvar,
skulle, för att bespara sin kommun utgifter, i det längsta
dröja med läkares tillkallande, hvarigenom tillfället att i god tid isolera
de första sjukdomsfallen och bekämpa sjukdomens utbredning mången gång
skulle gå förloradt och möjligen staten, i stället för den påräknade besparingen,
ådragas vida större utgifter, ifall sjukdomen öfverginge till farsot,
dels af den tidsutdrägt och de omvägar, som skulle vållas genom föreskriften
att, innan länsstyrelsen kunde meddela provinsialläkaren förordnande
att företaga tjenstresa för utbruten farsot, anmälan af kommunalnämnd,
åtföljd af läkarens utlåtande, som bestyrkte närvaron af en farsot,
måste afvaktas, dels ock af de svårigheter, som i synnerhet inom aflägsna
kommuner i de nordliga länen, der utstånden till kommunalnämndens ordförande
vore stora och postgången långsam, skulle vållas,''ifall icke presterskapet,
vidare skulle få meddela provinsialläkaren kallelse att företaga tjenstresa
till ställe inom församling af distriktet, der smittosam sjukdom yppats,
hvarför framhållits önskvärdheten af att dylika kallelser borde få
utfärdas jemväl af presterskap och ledamot af nämnden.

Medicinalstyrelsen har i detta hänseende anfört, att styrelsen, som vill
insage det välmenande och berättigade i försöket att minska de stigande
utgifterna för ifrågavarande tjenstresor, men som dock i första rummet
ansåge sig skyldig att betrakta frågan ur den allmänna helso- och sjukvårdens
synpunkt, måste på de af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
anförda grunder jemväl afstyrka nådigt bifall till detta nya förslag, såvidt
detsamma afsåge, att kommunen skulle till hälften deltaga i kostnaden
för dessa resor, enär styrelsen befarade, att i många fall det så ytterst
vigtiga omhändertagandet af de första sjukdomsfallen skulle fördröjas eller

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

uteblifva genom detta stadgande och den smittosamma sjukdomen derigenom
få tillfälle att utbreda sig och öfvergå till farsot, till följd hvaraf,
förutom allt, lidande för de enskilde, äfven statens omkostnader skulle, långt
ifrån att minskas, mången gång tvärtom betydligt ökas.

Deremot ansåge styrelsen goda skäl föreligga för stadgandet, att ifrågavarande
tjenstresor på statens bekostnad måtte inskränkas till de sju
uppräknade sjukdomarna, likasom för ett medgifvande, att läkaren måtte
utan särskildt förordnande eller kallelse få företaga tjenstresa för bekämpandet,
af de tre farligaste bland dem, kolera, tyfus och smittkoppor.

Äfvenledes ansåge styrelsen det nu gällande stadgandet böra bibehållas,
hvarigenom rättighet medgåfves jemväl för vederbörande presterskap
att, om utbrott af smittosam sjukdom tidigare koinnie till dess än till
kommunalnämndsordförandens kunskap, tillkalla läkaren, äfvensom för Eders
Kong! Maj:ts befallningshafvande att på anmälan af kommunal- och helsovårdsnämnds
ordförande, presterskap eller vederbörande läkare utfärda
förordnande för denne att företaga tjenstresa, hvilket i synnerhet vore af
vigt, då förnyade besök inom samma kommun under gängse farsot vore
erforderliga, helst dylika upprepade resor i regeln borde företagas endast
på länsstyrelses förordnande, hvarigenom det öfverklagade missbruket af
resorna äfven skulle till stor del kunna förekommas.

Då n umera på landsbygden funnes flera ställen med större hopad befolkning,
för Indika helsovårdsstadgan i hvad den afsåge stad vore i tilllämpliga
delar gällande och hvarest särskild helsovårdsnämnd funnes tillsatt,
borde dennas ordförande erhålla samma rätt att tillkalla vederbörande
läkare, som tillkomme ordförande i kommunalnämnd.

Med afseende å hvad sålunda anförts mot komiterades förslag i förevarande
del, torde detsamma böra bifallas endast i den mån och på det
sätt medicinalstyrelsen tillstyrkt.

Af det under medicinalstyrelsens förvaltning stälda förslagsanslag till Fria
farsoters och smittosamma sjukdomars botande utgår bland annat ersätt-mm fattig"
ning för medikamenter till visse fattige sjuke. Det allmänna stadgandet *>*«•
derom förekommer i 11 § af kongl. instruktionen för provinsialläkare i
riket den 13 juni 1822, hvari bestämmes att af »medicinalfonden» skall
ersättas medikamentskostnaden för de fattige, hvilka enligt församlingens
på allmän sockenstämma afgifna intygande äro att anse såsom sådane,
äfvensom för de fattige sjuke, hvilka enskildt anlita provinsialläkaren och
äro försedde med presterskapets intyg om deras fattigdom. Genom sundhetskollegii
cirkulär den 25 mars 1861 blef dock, med stöd af den numera
upphäfda kongl. förordningen den 30 december 1857 angående hvad
till förekommande och hämmande af farsoter och smittosamma sjukdomar

Bih. till Rilcsd. Prat. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 10

Protokoll i statsrådet den Bl december 1889.

iakttagas bör, till vederbörande läkares efterrättelse erinradt, att kommunen
endast vid yppad allmännare sjuklighet och farsoter äfvensom smittosamma
sjukdomar egde att för läkemedel, som af provinsialläkaren förordnades
åt fattige sjuke, hvilkas oförmåga att dem betala vore å kommunalstämma
behörigen intygad, åtnjuta ifrågavarande rätt till godtgörelse.
Derjemte påpekades att, enär tjenstehjonsstadgan bjöde att läkemedel för
sjukt tjenstehjon borde af husbonde bekostas, och fattigvårdsstadgan innehölle,
att hvarje kommun skulle lemna vård åt sina fattige, vore provinsialläkarens
rättighet att lemna fria läkemedel åt fattige sjuke, som enskildt
anlita honom, inskränkt, utom vid farsoter och smittosamma sjukdomsfall,
egentligen till de fall, då nödstälda personer, hvilka icke tillhörde någondera
af förenämnda kategorier, anlitade hans hjelp. Genom särskilda kongl.
bref, hvilka dock numera äro upphäfda, hafva fria medikamenter på medicinalfondens
bekostnad varit äfven under vanliga sjukdomsförhållanden
medgifna åt fattige och medellöse patienter å öster- och Vester-Rekarnes
lasarett i Eskilstuna samt åt fattige sjuke i Uddevalla och i Karlskrona.

I enlighet med förenämnda cirkulär och den praxis, som vid granskningen
i medicinalstyrelsen af inkomna räkningar å fria läkemedel utbildat
sig, betalas af statsmedel numera i allmänhet endast de läkemedel, som af
provinsialläkare förskrifvas för fattige sjuke, hvilka icke åtnjuta fattigunderstöd
eller äro i enskild tjenst anstälde.

Då nu fattigvårdssamhälle enligt gällande fattigvårdslagstiftning är
pligtigt att ansvara för sina fattiges sjukvård och således äfven för de
läkemedel, som dertill erfordras, samt komiterade sökt, enligt deras förslagtill
taxa för läkare, bereda kommun möjlighet att för sina fattige och
mindre bemedlade medlemmar erhålla läkarevård mot ersättning till endast
halfva beloppet af hvad komiterade ansett såsom i allmänhet skälig ersättning
för läkarens hjelp, hafva komiterade funnit kommunerna på landsbygden
icke böra tillerkännas rätt att på statens bekostnad åtnjuta fria
läkemedel för sina sjuke fattigunderstödstagare, utan att, i öfverensstämmelse
med den praxis, som efter hvad nyss blifvit berördt gjort sig gällande,
denna rättighet bör för dem likasom för de stadskommuner, hvilka förut
åtnjutit enahanda rätt, upphöra. Likaledes anse komiterade skäl saknas
för ett fortfarande bibehållande af rätten för mindre bemedlade, som
icke åtnjuta fattigunderstöd, att bekomma fria läkemedel på statens bekostnad.
En sådan från statens sida utöfvad välgörenhet måste, såsom ock
visat sig vara förhållandet, utfalla synnerligen ojemnt. Denna hjelp för
vissa mindre bemedlade, hvilken möjligen kunde vara på sin plats vid
smittosamma sjukdomar och farsoter, lemnas dock nu, efter hvad räkningarna
lära utvisa, hufvudsakligen dels i kroniska sjukdomar och dels vid

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

sådana fall, der läkemedel torde vara af jemförelsevis mindre betydelse.
Äfven med erkännande af önskvärdheten att i ömmande fall fria läkemedel
skulle kunna, på grund af presterskapets intyg om behofvet, beredas
andra mindre bemedlade sjuke än fattigunderstödstagare, synes dock, som
om denna angelägenhet lämpligare borde tillhöra kommunens än statens
omsorg. Någon synnerlig tunga för kommunen att lemna denna hjelp
skulle enligt komiterades åsigt icke heller uppkomma, om kommunen, med
användande af den utväg komiterade i sådant afseende sökt bereda, läte
sig angeläget vara att efter läkarens anvisning hemtaga större förråd af
lake- och desinfektionsmedel, deraf mindre bemedlade kunde med ringa
kostnad för kommunen fritt erhålla hvad läkaren af sådana medel för
dem föreskrefve.

Bibehölles åter rättigheten att å medicinalfonden förskrifva medikamenter
till fattige sjuke och komme, såsom troligt vore, denna rättighet
att, sedan uppmärksamheten derå blifvit fäst, af provinsialläkare i riket
mera allmänt tagas i användande, skulle, såsom det redan visat sig dels i
Karlskrona, der denna utgift under ett år stigit till nära ''27 procent af
hela det till fria läkemedel disponerade anslagsbeloppet, och dels i ett och
annat provinsialläkaredistrikt, som bekommit ända till 13 procent deraf,
utgifterna härför inom kort uppbringas till ett belopp, som hvarken vore
rimligt eller stode tillsammans med de öfriga vigtiga ändamål, för hvilka
ifrågavarande anslag är afsedt.

Uppenbart torde således vara, säga komiterade, att anslaget till fria medikamenter
hittills kunnat utgå endast derigenom, att ett jemförelsevis ringa fåtal
enskilde nödstälde deraf kommit i åtnjutande. Rätten att disponera fria
läkemedel vore icke heller medgifven distriktsläkarne, hvadan redan nu, och
ännu mera efter det nya extra provinsialläkaredistrikt tillkommit, en icke
obetydlig del af landet kunde sägas vara utan giltiga skäl helt och hållet
utesluten från delaktighet i ifrågavarande anslag. Då komiterade vid dessa
förhållanden funnit rättvisa icke kunna med detta anslag öfvas mot alla
landets nödstälde, hafva komiterade ansett sig böra hemställa om indragning
af detta från statsverket utgående understöd till enskilde sjuke å
landsbygden.

Till följd af detta komiterades förslag skulle nämnda anslag till den
del deraf, som hittills användts till bekostnad af fria medikamenter åt
fattige och mindre bemedlade, kunna indragas och derigenom en besparing
för statsverket uppkomma, hvilken komiterade beräknat till minst 15,000
kronor om året. Denna besparing är visserligen ej stor, men den ifrågasatta
förändringen skulle dock vara af icke ringa betydelse, enär, pa sätt
komiterade påpekat, anledning förefinnes till det antagande att, derest de

Taxa.

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

nuvarande bestämmelserna skulle qvarstå, denna utgift korum p. att i eu
framtid högst betydligt ökas.

Detta ^förslag kan visserligen synas hardt, men då, såsom medicinalstyrelsen
påpekat, nyttan af ifrågavarande medgifvande i många fall synes
tvifvelaktig, och medgifvande! i verkligheten dels i åtskilliga fall missbrukats,
dels särdeles ojemnt begagnats, anser jag mig böra förorda bifall
till förslaget härutinnan, helst komiterades anmärkning, att denna utgift
torde, der ej de sjuke kunna bekosta densamma, böra drabba vederbörande
kommun, och icke staten, synes fullt befogad.

Enligt komiterades förslag skulle kostnaderna för förste provinsialläkarnes
resor och förrättningar, beräknade till 28,800 kronor, kostnaderna
för aflöning af provinsialläkarnes vikarier under semestertiden 15,300 kronor
samt arfvodena åt de biträdande provinsialläkarne 16,000 kronor, eller tillhopa
60,100 kronor, lämpligen utgå af anslaget till farsoters och smittosamma
sjukdomars botande med ändring af dess titel till »anslag för bestridande
af kostnader för allmän helso- och sjukvård».

Den besparing a anslaget, som skulle uppstå genom upphörandet af
statens åtagande att bekosta läkemedel åt särskilda kommuners fattighjon
eller mindre bemedlade medlemmar, kan, enligt hvad nyss nämnts, antagas
uppgå till omkring 15,000 kronor om året. Då detta belopp frånräknas
den summa 60,100 kronor, hvarmed anslaget borde för ofvan omförmälda
ändamål ökas, kommer följaktligen den verkliga förhöjningen i anslaget,
som blefve °erforderlig, att utgöra 45,100 kronor eller i rundt tal 45,000
kronor om året.

Ifrågavarande anslag för farsoters och smittosamma sjukdomars botande,
för närvarande uppgående till belopp af 100,000 kronor, har under
de senare aren icke till fullo tagits i anspråk för dermed afsedda ändamål.
År 1886 utgingo deraf 94,730 kr. 59 öre, år 1887 95,6-62 kr. 4 öre
och :ir 1888 86,983 kr. 88 öre. Icke heller innevarande år lärer, enligt hvad
jag inhemta!, anslaget hafva till sitt hela belopp anlitats. Derest detta
förhållande^ kommer att fortfara och, såsom antagligt är, icke alla till
semesters åtnjutande berättigade provinsialläkare komme att begagna sig
af denna förman, torde med nu ifrågasatta förhöjning af 45,000 kronor
anslaget blifva fullt tillräckligt för de dermed afsedda ändamål.

Såsom ofvan antydts, hafva komiterade ansett taxebestämmelser angående
provinsialläkares ersättande för enskild sjukvård böra, i likhet
med hvad i flera andra länder är fallet, äfven hos oss fastställas. Komité -

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

rack; förmäla, att de, med fa sta d t afseende å den sparsamma tillgång på
läkarekrafter för den enskilda sjukvården å landsbygden, som ännu flerstädes
inom vårt land förefinnes, icke kunnat undgå att erkänna befogenheten
af de så länge och allmänt uttalade önskningarna hos allmänheten,
synnerligen hos den mindre bemedlade befolkningen på landsbygden, att
erhålla dylika bestämmelser för att kunna på förhand ungefärligen beräkna
den ersättning, som, derest ej annan öfverenskommelse träffas, måste
för läkarens biträde lemnas; och har förty förslag till taxa för provinsialläkares
med flere läkares godtgörelse för enskild sjukvård äfvensom för
verkstälda tj en stförrättningar blifvit af komiterade upprättadt.

I afseende härå anför medicinalstyrelsen, att, ehuru det skulle kunna
synas vara önskvärd!, att frågan om läkarnes ersättande för enskild sjukvård
och för på enskildes begäran verkstälda undersökningar med deröfver
afgifna intyg finge hädanefter som hittills afgöras på den enskilda öfverenskommelsens
väg, numera, sedan 1774 års taxa upphäfts genom nådiga
brefvet den 5 december 1862, och då ingå stadgan den finnas, huru läkarnes
a rfvode skall beräknas, samt då resereglementets bestämmelser, om de härvid
tillämpades, skulle kunna föranleda åtskilliga oegentligheter, eu taxa
för såväl den enskilda sjukvården, såvidt den af ifrågavarande läkare meddelas,
som äfven för tjenstförrättningar torde både vara behöflig och ej
gerna längre kunna undvaras, helst önskan derom uttalats ej mindre från
provinsialläkarnes sida än äfven inom Riksdagen.

Den af komiterade föreslagna taxan, som enligt flere af Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes uttalade åsigter ansetts låg, till och med af
somliga alltför låg i förhållande till nu gängse praxis, funne äfven medicinalstyrelsen
vara lågt tilltagen, i synnerhet med hänsyn till läkarnes stora
omkostnader för deras tidsödande utbildning; och ansåge sig styrelsen
kunna tillstyrka bifall till dess antagande endast under den förutsättning,
att samtidigt den af styrelsen föreslagna löneförbättring till 3,000 kronor i
första lönegraden för provinsialdäkarne komme till stånd.

Såväl inom som utom representationen har under de senare åren allt
kraftigare framhållits önskvärdheten af taxebestämmelser för provinsialläkarnes
godtgörande för enskild sjukvård. Endast genom fastställande af
sådana kan, å ena sidan, på förhand beräknas kostnaden för läkarens aiditande
och, å den andra, ersättning beredas provinsialläkaren för den s. k.
fattigpraktiken. Då provinsialläkaren är en statens tjensteman, synes ock
för honom böra bestämmas ett visst arfvode för hans åtgärder i tjensten,
om ock till följd af den egendomliga beskaffenheten af hans tjenst, hvilken
i fråga om den enskilda sjukvården i mycket närmar sig det fila aftalet,
detta arfvode bör kunna efter öfverenskommelse höjas eller minskas.

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

Onekligt är, att läkarevården å landsbygden skulle synnerligen af befolkningen
å trakter, som äro från läkarens station aflägsna, mera komma att
anlitas, om arfvode vore bestämdt genom taxa. Äfven om det belopp,
läkaren fordrar i ersättning, icke skulle kunna anses oskäligt, skall dock
den mindre bemedlade till följd af ovissheten om detta belopp mången
gång sky att påkalla läkarens hjelp. Inom Riksdagen har införandet af
en taxa för provinsialläkare framstälts såsom ett af de främsta vilkoren
för ett behörigt ordnande af sjukvården å landsbygden, och yrkandet
derpå har framträdt med allt mera tilltagande styrka, ända derhän
att, såsom komiterade förklarat, de ansett sig icke kunna förvänta framgång
åt sina öfriga förslag, derest icke samtidigt framlades bestämmelser
om provinsialläkares ersättande för enskild sjukvård.

På grund af dessa af komiterade anförda skäl finner jag mig föranlåten
tillstyrka Eders Kong!. Maj:t att, i sammanhang med framställning
till Riksdagen om beviljandet af löneförhöjning åt provinsialläkare,
på sätt af mig föreslagits, jemväl tillkännagifva för Riksdagen, att Eders
Kongl. Maj:t, under förutsättning, att den af mig nu ''föreslagna löneförhöjningen
beviljas, kommer att utfärda en taxa på arfvode åt visse i civil
tjenst anstälde läkare för enskild sjukvård och för intyg, meddelade på
enskild begäran, äfvensom för tjenstförrättningar, verkställa enligt gällande
instruktion eller myndighets uppdrag, i öfverensstämmelse med komiterades
förslag, dock med de ändringar vid särskilda paragrafer i förslaget,
som föranledas af nedannämnda mot samma paragrafer framstapla
anmärkningar.

Vid § 6 har af utlåtandet från en utaf Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande
visat sig, att missuppfattning egt rum beträffande beräknandet af
ersättningen för tid, Överskjutande 10 timmar. Ordalagen i nämnda paragraf
kunna föranleda den uppfattningen, att ersättningen skulle utgå med
3 kronor för hvarje börjad timme utöfver de 10 första timmarne. Då
komiterades mening tydligen varit, att ersättningen skulle utgöra icke 3
utan 1 krona för hvarje sådan Överskjutande timme, kan genom uteslutande
af ordet »ytterligare» erforderlig tydlighet i detta afseende åstadkommas.

Vidare har anmärkts, att det syntes obilligt, att i de fall, då ersättning
för sjukbesök skulle bestämmas efter tid, sådan ersättning icke finge
beräknas för den tid, som åtginge för läkarens besök hos den sjuke. Då
emellertid beräkning af ersättning äfven för denna tid stundom skulle
kunna leda till stora o egentligheter och framkalla missnöje och tvist, vill
jag i enlighet med medicinalstyrelsens derom gjorda framställning föreslå,
att ersättning må få beräknas, icke för denna tid, men väl för den tid,

Protokoll i statsrådet den Bl december 1889. 79

under hvilken läkaren utan eget förvållande onödigtvis uppehälles hos den
sjuke, efter det nödiga föreskrifter blifvit lemnade för dennes behandling,
äfvensom att vid längre resor, t. ex. öfver fyra mil, läkaren uttryckligen
berättigas att åtnjuta ersättning för de utgifter, han kan hafva nödgats
vidkännas för nattlogis.

Komiterade hafva under förutsättning, att kommunerna inom alla
provinsialläkaredistrikt i riket hädanefter kornme att bidraga till provinsialläkarnes
aflöning genom att tillhandahålla vare sig fri bostad eller hyresei''sättning,
i 11 § af taxan framstält det förslag, att arfvodet för all läkarevård
åt fattige och mindre bemedlade medlemmar af kommunen, för livilka
kommunen åtagit sig att betala läkarevård, skall utgå med endast hälften
af i taxan stadgadt belopp.

Flere af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hafva häremot gjort
invändningar, framhållande att, då det enligt grunderna för gällande fattigvårdslagstiftning
tillkommer kommunen att sörja för sina nödstälda medlemmars
sjukvård, denna pligt icke rättvisligen synes böra på provinsialläkarne
delvis öfverflyttas.

Då emellertid, såsom nämndt, kommunerna hädanefter skulle inom alla
provinsialläkaredistrikt i så måtto bidraga till provinsialläkarens aflöning,
att distriktet borde antingen anskaffa och underhålla bostad eller lemna
viss hyresersättning åt honom, synes det vara billigt, att någon lättnad
beredes kommunerna i fråga om godtgörelsen för berörda sjukvård. Den
föreslagna nedsättningen kan väl synas dryg, men då å andra sidan provinsialläkarne
vunne förmånen att icke, på sätt hittills i vidsträckt omfattning
egt rum, nödgas utan någon ersättning tillhandagå de fattige, synes det i
ofvanberörda 11 § innehållna förslag böra godkännas. Dock torde i affattningen
af denna paragraf böra vidtagas den förändring, att uttrycket
»fattige och mindre bemedlade», såsom alltför obestämdt och lätt ledande
till missbruk och oegentligheter, utbytes mot endast ordet »fattige», samt
att uttrycket »behörigt intyg», hvarmed eldigt komiterades motivering afses
»af kommunalnämnds ordförande utfärdadt intyg», för tydlighets skull ersättes
med sistnämnda uttryck.

Då, såsom ofvan nämnts, komiterades förslag i fråga om utgörandet
af kostnaden för de s. k. epidemiresorna icke torde höra godkännas, lärer,
såsom en följd deraf, senare momentet i 16 § af komiterades förslag
höra utgå.

Mot innehållet i öfrigt af det utaf komiterade uppgjorda taxeförslaget
har jag ingen anmärkning att framställa.

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

Den förhöjning i anslag för medicinalväsendets behof, som skulle föranledas
af en reglering af provinsialläkarnes löneförmåner i enlighet
med de af mig ofvan angifna grunder, framgår af följande öfversigt, dervid
det ifrågasatta andra ålderstillägget, såsom afsedt att, likasom det första,
utgå af allmänna förslagsanslaget under åttonde hufvudtiteln för ålderstillägg,
icke tagits i beräkning.

Nuvarande aflöning.	Kronor.	Blifvande aflöning.	Kronor.
137 provinsialläkare åt-		138 provinsialläkare i årlig
njuta hvardera i årlig lön 2,000 kronor eller till-		lön 1,875 kr................... och i årliga tjenstgörings-	258,750
sammans........................	274,000	penningar 625 kr............	86,250
22 provinsialläkare åtnjuta		Fixa tjenstgöringspennin-
fixa tjenstgöringspennin-		gar tills vidare ...........	17,300
gar, tillhopa .................... 40 provinsialläkare åtnjuta	17,300
ti 1 If ä lliga tj en stgöri lös-penningar till samman-lagdt belopp af ...............	20,000
Summa kronor	311,300	Summa kronor	362,300
Förhöjningen blifver således	51,000
Anm. Fri bostad åtnjutes af 75 provin-		Anm. Alla provinsialläkare skola af distriktet åtnjuta bostad eller hyres-
sialläkare och hyresbidrag af 3.
		ersättning af 750 kr. om året.

Då till förestående föreslagna förhöjning i provinsialläkarnes aflö -

ning................................................................................... Kr. 51,000: —

lägges kostnaden för vikariers aflönande under provinsialläkare
beviljad semester, beräknad till högst ............. » 15,300: —

samt kostnaden för förste provinsialläkareinstitutionen » 77,800: —

blifver den förhöjning i nuvarande anslag för medicinalväsendets
behof, som skulle föranledas genom de af
mig förordade förslags antagande ................................... Kr. 144,100: —

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

eller i rundt tal................................................................. kr. 144,000: —

hvarifrån dock skulle afgå den beräknade minskningen å
anslaget till farsoters och smittosamma sjukdomars
botande..................................................................................... » 15,000: —

då verkliga förhöjningen blifver.............................................. kr. 129,000: —

Denna förhöjning utvisas jemväl af följande sammanställning:

A. I fråga om provinsialläkarnes aflöning föreslås:
att densamma skulle i första lönegraden

i stället för 2,000 kronor utgöra 2,500
kronor, deraf :i/i eller 1,875 kronor lön
och V4 eller 625 kronor tjenstgöringspenningar,
således för 137 provisialläkare

en förhöjning af........................................ kr. 68,500: —

att till aflöning vid en ny provinsialläkare•tjenst
med distrikt för innehafvaren af

Neder-Luleå socken skulle anslås............ » 2,500: —

samt

att semester skulle medgifvas provinsialläkare
under en månad hvarje eller två
månader hvart annat år, dock först efter
10 års tjenstgöring. Efter nuvarande
förhållanden skulle 60 provinsialläkare
vara berättigade dertill, och skulle kostnaden
för aflönande af vikarier åt desse,
efter 6 kronor om dagen jemte 75 kronor
reseersättning, uppgå till ................ » 15,300:— kr. 86,300: —

B. För anställande af 24 förste provinsialläkare
skulle erfordras

i tjenstgöringspenningar ................................ kr. 33,000: —

till arfvoden åt 24 biträdande provinsialläkare
............................................................ » 16,000: —

samt till förste provinsialläkarnes rese och

traktamentskostnader........................... » 28,800: — » 77 800: —

Summa — kr. 164,100: —

eller i rundt tal .............................................. » — » 164,000: —

Derifrån skulle dock afgå
dels de under senare åren utgående på

Bih. till Rilcsd. Prot. 1890. 1 Sami. 1 Af cl. 5 Haft.

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

extra stat upptagna tillfälliga tjenstgöringspenningar
till provinsialläkare ... kr. 20,000: ■—
dels de från anslaget till farsoters och
smittosamma sjukdomars botande nu bestridda
utgifter till medikamenter för

fattiga och mindre bemedlade sjuke ...... » 15,000:— kr. 35,000:

Verkliga tillökningen af nu utgående anslag
för medicinalväsendets behof blifver

alltså.................................................................. kr. 129,000:

På grund af hvad jag nu anfört vågar jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

att 24 förste provinsialläkare må anställas, eu för hvarje län, med
station i länets residensstad och med åliggande tillika att vara provinsialläkare
i det kringliggande provinsialläkaredistriktet;

att för möjliggörandet af anställande af en förste provinsialläkare
inom Norrbottens län en ny provinsialläkaretj enst må inrättas med distrikt
för innehafvaren af Neder-Luleå socken;

alt följande grunder för ny lönereglering för provinsialläkarestaten i
riket, deri inberäknade jemväl förste provinsialläkare, må fastställas:

l:o) att provinsialläkare skall vara underkastad såväl den vidsträcktare
tjenstgöringsskyldighet och jemkning i åligganden, som ock den reglering
af tjenstgöringsområde, som kunna varda föreskrifna;

2:o) att med provinsialläkaretjenst icke må förenas annan tjenst å
rikets eller Riksdagens stat, ej heller annan tjenstbefattning, med mindre
medicinalstyrelsen finner densamma icke vara hinderlig för tjenstgöringen
såsom provinsialläkare;

3:o) att de med tjensten förenade tjenstgöringspenningar få uppbäras
för den tid tj enstens innehafvare verkligen tjenstgjort eller begagnat semester
eller ock åtnjutit ledighet, utan att vikarie för honom varit förordnad,
men skola för den tid, under hvilken han eljest varit från tjenstgöring
befriad, utgå till den, som tjensten förrättat;

4:o) att provinsialläkare, som af sjukdom hindras att förrätta sin
tjenst, eger uppbära hela lönen, hvaremot provinsialläkare, som undfår
ledighet för svag helsas vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda
uppdrag, kan förpligtas att under ledigheten, utöfver sina tjenstgöringspenningar,
till vikarien afstå så mycket af lönen, som för tj enstens förrättande
erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

5:o) att, der förhöjning af lönen efter viss tid fortsatt, väl vitsordadt
innehafvande af provinsialläkaretjenst anses böra medgifvas, tidpunkten för
första förhöjningen bestämmes att inträda tio år efter utnämningen till
provinsialläkare, under vilkor att innehafvare!! iller än fyra femtedelar af
denna tid sjelf bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan
statens tjenst, och för andra förhöjningen efter ytterligare fem år på samma
vilkor, med rätt för löntagaren att tillgodoräkna sig den tid, under hvilken
han åtnjutit semester, under iakttagande, hvad såväl den ena som den
andra förhöjningen angår, deraf, att den högre aflöningen ej får tillträdas
förr än vid början af kalenderåret näst efter det, under hvilket den stadgade
tjenståldern blifvit uppnådd; börande löntagaren dervid tillgodoräknas
den tid, som före den nya statens utfärdande förflutit från det han
till provinsialläkaretjenst utnämndes;

6:o) att provinsialläkare skall, vid fylda 60 år och efter 25 års tjenstgöring
i statens tjenst, af hvilka 20 år såsom provinsialläkare, vara förpligtad
att med honom beviljad pension å allmänna indragningsstaten från
tjensten afgå; Kong! Maj:t likväl obetaget att låta med afskedet anstå,
derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjensten på
ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig att i
densamma qvarstå; och

7:o) att semester må, när sådant utan hinder för tjenstens behöriga
uppehållande kan ske, af medicinalstyrelsen, på derom gjord framställning,
beviljas ordinarie provinsialläkare efter tio års tjenstgöring såsom sådan under
antingen en månad årligen eller två månader hvart annat år, med skyldighet
för provinsialläkare att tillhandahålla eller bekosta fri bostad för vikarien;

att aflöningsförmånerna för provinsialläkarestaten må bestämmas i enlighet
med följande förslag till stat:

1 förste provinsialläkare... 17 d:o d:o 1 d:o d:o 5 d:o d:o Kronor 1 provinsialläkare..........	Lön.	Tjenst- görings- penningar.	Summa.
1,875 256,875	1,500 25,500 1,000 5,000	1,500 25,500 1,000 5,000	\| Efter 10 år kali lönen 1 höjas med 500 kr. och ( efter 15 år med ytter-\| ligave 500 kr.
33,000 625 85,625	33,000 2,500 342,500
137 d:o ............
Kronor	258,750	86,250 \| 345,000

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

att de föi’ närvarande med vissa provinsialläkaretjenster förenade fixa
tjenstgöringspenningar, tillhopa 17,300 kronor, må bibehållas, till dess om
dem kan blifva annorlunda bestämdt;

att, då ålderstilläggens belopp icke kan eu gång för alla till siffran
bestämmas, desamma må, likasom hittills det provinsialläkarne efter tio
års tjenstgöring redan tillkommande ålderstillägg, utgå af hufvudtitelns
allmänna förslagsanslag för ålderstillägg;

att, till tjenstgöringspenningar åt 24 förste provinsialläkare, till aflöning
vid en ny provinsialläkaretjenst med distrikt för innehafvaren af
Neder-Luleå socken samt för beredande af löneförbättring åt samtlige
provinsialläkare i riket, det å ordinarie stat under åttonde hufvudtiteln
uppförda anslag till medicinalstyrelsen med dertill hörande stater, för närvarande
uppgående till 389,675 kronor må höjas med 104,000 kronor eller
till 493,675 kronor, vid hvilket förhållande de under senare år utgående
å extra stat uppförda tillfälliga tjenstgöringspenningar åt provinsialläkare,

20.000 kronor, icke vidare skulle blifva erforderliga;

att, till förste provinsialläkarnes rese- och traktamentskostnader, till
arfvoden åt 24 biträdande provinsialläkare samt till aflönande af vikarier
åt provinsialläkare under semester, det å ordinarie stat under åttonde
hufvudtiteln uppförda förslagsanslag till farsoters och smittosamma sjukdomars
botande, för närvarande utgörande 100,000 kronor, må, med
titelns ändring till: Anslag till bestridande af kostnader för allmän

lielso- och sjukvård, höjas med ett belopp af 45,000 kronor eller till

145.000 kronor;

att Riksdagen måtte godkänna den grund för statens bidrag till aflönande
af extra provinsialläkare, att distrikt, som utfäst sig att för en tid
af minst fem år lemna bidrag till aflöning af dylik läkare, må, derest
den ifrågakomna läkarebefattningen finnes nödig, dertill erhålla bidrag af
statsmedel till belopp, i allmänhet motsvarande det från orten dertill
utfästa bidrag i penningar, men med rätt för Eders Kong! Maj:t att, med
hänsyn till distriktets behof af statsunderstöd bestämma beloppet af statsbidraget
äfven i annat förhållande till det från orten utfästa bidraget,
dock att dylikt statsbidrag i intet fall må öfverstiga 1,500 kronor;

samt

att Riksdagen måtte antaga följande förslag till

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

Lag

angående skyldighet att anskaffa och underhålla bostad eller lemna
hyresersättning åt provinsialläkare.

§ I Hvarje

provinsialläkaredistrikt åligger att anskaffa och underhålla
hostad åt provinsialläkaren eller, derest distriktet finner sådant för sig
lämpligare, till honom utgöra hyresersättning efter 750 kronor om året.

§ 2.

Kostnad för anskaffande och underhåll af 1)östad åt provinsialläkare
eller hyresersättning skall, i den mån bidrag dertill ej utgår af landstingsmedel,
bestridas af provinsialläkaredistriktets samtlige till kommun inom
distriktet skattskyldige medlemmar efter de grunder, som gälla för kommunalutskylders
utgörande.

§ 3.

Inom provinsialläkaredistrikt, deri stad ingår, fördelas den kostnad
för bostad eller den hyresersättning, som skall af distriktet gäldas, mellan
staden å ena sidan och landsbygden å den andra i förhållande till den
allmänna bevillning för fast egendom eller för inkomst af kapital eller
arbete, som från staden och från landsbygden utgår, hvarefter den på
landsbygden belöpande andel af samma kostnad eller hyresersättning
mellan de särskilda landskommunerna fördelas efter fyrktalet.

§ 4.

Är inom provinsialläkaredistrikt extra provinsialläkare anstäld, må
derigenom icke någon inskränkning ske i extra provinsialläkaredistriktets
skyldighet att deltaga i kostnaden för anskaffande och underhåll af bostad
eller i utgörandet af hyresersättning åt provinsialläkaren.

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

§ 5.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1891.

Vidare får jag i underdånighet hemställa, att Eders Kong! Maj:t i
sammanhang med omförmälda framställningar täcktes meddela Riksdagen:

att Eders Kongl. Maj:t, om desamma varda af Riksdagen bifallna,
kommer att framdeles, med upphäfvande eller ändring i erforderliga delar
af nu gällande bestämmelser i dessa ämnen, utfärda, att gälla från och
med det den nya löneregleringen för provinsialläkarne börjar tillämpas:

dels Instruktion för läkare, som äro för helso- och sjukvården inom
visst område anstälde äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten;

dels Reglemente angående bostad eller hyresersättning åt provinsialläkare; båda

dessa författningar i hufvudsaklig öfverensstämmelse med koiniterades
förslag, med de smärre ändringar deri, som i ofvan omförmälda
afseende!! eller eljest kunna finnas nödiga;

dels ock Taxa för arfvode åt vissa i civil tjenst anstälde läkare för
enskild sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran, äfvensom
för tjenstförrättningar, verkstälda enligt gällande instruktion eller myndighets
uppdrag, af den lydelse komiterades förslag utvisar, med de ändringar
deri, som ofvan angifvits;

äfvensom att erforderlig ändring i 33 § af gällande helsovårdsstadga
för att bringa densamma i öfverensstämmelse med motsvarande bestämmelser
i instruktionen, kommer att af Eders Kongl. Maj:t vidtagas;

samt att Eders Kongl. Maj:t vill framdeles, sedan af inkommande ansökningar
om statsbidrag till aflönande af extra provinsialläkare sig visat,

Protokoll i statsrådet den 31 december 1889.

i hvilken omfattning statens medverkan härutinnan må varda tagen i anspråk,
hos Riksdagen göra framställning om uppförande i riksstaten af det
anslag, som för ändamålet kan finnas erforderligt.

På tillstyrkan af statsrådets öfrige ledamöter behagade
Hans Maj:t Konungen lemna sitt nådiga bifall
till hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält;
och skulle i öfverensstämmelse härmed proposition
till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo

Gustaf Nar ström.