Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7 (Proposition 1874:7)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

N:o 7.

Ant till Riksd. Kansli den 26 Jan. 1874, kl. 2 e. m.

Kongl. Maj:ts nåcliga Proposition till Riksdagen, om antagande aj
en författning angående förändrade bestämmelser i afseende
å behandlingen och fullföljden af vissa mål: Gifven
Stockholms Slott den 31 December 1873.

Under erinran hurusom i fråga, om den så. kallade administrativa domsrätten
Kongl. Maj:t redan i skrifvelse den 21 Maj 1819 uttryckt den åsigt,
att densamma genom rättsfrågors hänvisning till allmänna domstolar, såvidt
möjligt, borde försvinna, och att genom Kongl. förordningarne af den 17 April
1828 äfvensom genom några senare Kong]. Mnj:ts förfoganden denna grundsats
också gjort sig gällande til! förminskning af denna domsrätt? fordom vidsträckta
område, har Riksdagen i underdånig skrifvelse den 15 Maj 1868 vidare anfört,
bland annat, att Riksdagen likväl ansåge, att åtskilligt ännu återstode att göra
till vinnande af den enkelhet och reda i förvaltning och rättsskipning, som det
fullständiga genomförandet af denna grundsats borde åstadkomma, i hvilket afseende
Riksdagen trott sig finna:

att af de så kallade besvärsmål, hvilka ännu af förvaltningen handläo-o-as.

. o OO *

en icke obetydlig del kunde såsom rena rättsfrågor anses, i det de väcktes och
utfördes dels enskilde rättssökande emellan, dels emellan enskilde, å ena sidan,
och kronan såsom privaträttsligt subjekt, å den andra, och dertill afgjordes efter
grunder, hvilka icke tilläte användandet af någon annan måttstock än den formela
rättens; samt

att vissa af dessa besvärsmål deremot voro af den art, att de, å ena sidan,
måste bedömas efter samhällsintressets fordringar och derföre visserligen icke
kunde såsom rättsfrågor betraktas och behandlas, men, å andra sidan, ock syntes
bo röra den enskildes rätt och derföre för sin tillbörliga handläggning i yttersta

O OD o J

Bih. till Riksd. Brok 1874. 1 Samt. 1 Åfd. 4 Haft. 1

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 7.

instansen fordrade sådan borgen för kontinuitet i grundsatsers tillämpning samt
för domares juridiska utbildning, som man endast hos en verklig domstolsmyndighet
egdc att förutsätta, hvarförutom den vigt, dessa besvärsmål hade för förvaltningen
sjelf icke stode i rätt förhållande till det arbete och det ansvar, med
hvilket de öfverhopade Konungen i Stats-Rådet.

På grund häraf anhöll Riksdagen det Kongl. Maj:t täcktes taga under
öfvervägande, huruvida af de mål, hvilka nu afguras af administrativ ortmyndighet
och genom besvär kunna fullföljas antingen hos Rikets kollegier eller
andra förvaltande centrala embetsverk samt vidare hos Kongl Majtt i Stats-Rådet
eller ock omedelbart hos Kongl. Maj:t, sådana, som kunna till rättsfrågor hänföras,
må öfverlemnas till behandling af allmän domstol, samt sådana, som äro
af både judiciel och administrativ natur och hvilka fortfarande ansågos böra af
administrativ ortmyndighet i första hand upptagas, likväl må i sista instansen
af Kongl. Majtt i Dess Högsta Domstol afgöras.

Efter det i anledning häraf Kammar-kollegium och Kammar-rätten hvar
för sig erhållit nådig befallning att afgifva underdånigt utlåtande, huruvida bland
de mål, som från dessa embetsverk fullföljas till Kongl. Maj:t i Stats-Rådet, några
kunde anses böra antingen helt och hållet öfverlemnas till behandling af domstol
eller ock endast i sista instansen handläggas af juridisk myndighet, samt underdåniga
yttranden i ämnet från Kammar-kollegium och Kammar-rätten inkommit,
har ett förslag till författning i den af Riksdagen angifna syftning blifvit utarbetadt
och jemväl af Högsta Domstolen granskadt: hvarefter, med anledning af
förekomna anmärkningar, några mindre ändringar i förslaget egt rum.

Med afseende å vigten och omfattningen af detta förslag, äfvensom å de
betänkligheter, som emot detsamma inom Högsta Domstolen blifvit framställda;
samt enär genom förslagets antagande ej allenast de allmänna domstolarnes kompetens
skulle komma att utsträckas till en icke obetydlig del af sådana mål,
hvilka hittills i administrativ väg behandlats, utan äfven förändrade bestämmelser
komma att meddelas angående handläggningen af vissa frågor, grundande
sig i författningar, i bvilkas stiftande Riksdagen deltagit, har Kongl. Maj.t ansett
Riksdagen böra beredas tillfälle att i ämnet sig yttra; och vill Kongl. Majtt
alltså, på grund af den för sådant fall i § 89 Regeringsformen meddelade bestämmelse,
med öfverlemnande af St rits-Rå dets och Högsta Domstolens protokoll i
frågan, härigenom föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till

Förordning angående förändrade bestämmelser i afseende å
behandlingen och fullföljden af vissa mål.

Med ändring af hittills gällande föreskrifter angående här nedan i denna
författning omförmälte måls behandling och fullföljd, varder förordnadt. som följer:

Kong!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 7.

§ 1.

Nedan uppräknade mål komma, med upphörande af den beslutanderätt
deri, som hittills dels Vare Befallningshafvande dels Våre och Rikets Kammarkollegium
eller Kammar-rätt tillkommit, att hädanefter af de allmänna domstolarne
upptagas och handläggas, nemligen tvister:

l:o) huruvida besittningsrätt till krononybyggen är förverkad eller eljest bör
upphöra samt om nyttjanderätt till kronoskär, stränder och holmar, som af Oss
blifvit till fiskes idkande upplåtne;

2:o) om beståndet och rätta tydningen af sådana tillståndsbref eller förordnanden,
genom hvilka någon Oss och Kronan tillhörig eller eljest af publik
egenskap varande fast egendom eller rättighet kommit under enskildt begagnande;

3:o) angående åtnjutande af de rättigheter, som i afseende å de till militära,
civil- eller ecklesiastik-staterne eller ad pios usus anslagne hemmans disponerande
och besittning kunna vederbörande vara förunnade;

4:o) om beståndet af tillförene skedda odlingar å de till menigheter upplåtne
krono-, lands- och härads-allmänningar;

5:o) emellan församling eller enskilde hennes medlemmar, samt församlingens
presterskap, kyrkobetjening eller folkskolelärare om, huru och till hvad belopp
de sednares löningsrättighetcr skola enligt lag, fastställda löneregleringar eller
särskilda överenskommelser utgöras;

6‘.o) om tydning och tillämpning af gällande bestämmelser rörande barnmorskors
och andre af kommuner aflönade personers löneförmåner;

7:o) emellan Oss och Kronan, å ena, samt allmänna inrättningar eller enskilda,
å andra sidan, eller emellan dylika inrättningar och enskilda inbördes,
angående de i Jordebokens kronokolumn upptagne hemmans och lägenheters egenskap
af boställe, bohemman, kyrkohemman, hospitals- eller barnhushemman och
dylikt, samt om orätt begagnade säteri-, rå- och rörs-, insockne- och öfrige
frälse-friheter derå;

8:o) emellan innevånare i stad om rättighet till den åt staden donerade
jord;

9:o) om jus patronatus i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län eger
rum samt om större eller mindre del af kronans tionde må patronrättigheten
åtfölja;

10:o) om stubbe- och röjselrätt å hemman och lägenheter;

ll:o) om skyldighet att utgöra hamn-, bro-, väg-, färj-, eller andra den
allmänna rörelsen, enligt fastställda taxor, ålagda afgifter;

12:o) emellan kronans ordinarie uppbördsman och dem, hvilka under
desses uppbördsmanna ansvar haft befattning med allmänna medels indrifning,
angående redovisning för dessa;

Kongl. Maj.ist Nåd. Proposition N:o 7.

13:o) angående försummadt fullgörande af sådana skyldigheter, som uti
privilegier blifvit städer, societeter, bolag eller enskilde personer ålagde i afseende
å någon af Oss eller Riksdagen dem förlänad inkomst eller rättighet; samt
14:o) sådana stridigheter emellan Göta kanalbolag å ena sidan och bolagets
direktion eller Staten å den andra, som i nådiga brefvet den 1 Februari
1836 afses.

Med undantag af de under N:o 9 omnämnde tvister angående jus patronatus,
hvilka, i likhet med hvad angående andra sådana tvister är stadgadt, skola
tillhöra vederbörande Hofrätts handläggning, komma öfriga i denna § omförmälte
mål att af första allmänna domstol å landet eller i stad upptagas, der de ej,
till följd af sin beskaffenhet, i exsekutiv väg behandlas.

§ 2-

Den, som icke åtnöjes med beslut, hvilket i fråga om åbo- och besittningsrätt
till Hvitfeldtska stipendii-inrättningens hemman och lägenheter blifvit af kuratorerne
för samma inrättning meddeladt, eget-, för rättelses vinnande, att sist
inom trettio dagar efter det han af beslutet erhöll del, sitt anspråk hos Vårt
och Rikets Kammar-kollegium genom besvär fullfölja.

§ 3.

Framställes hos något af Våre och Rikets kollegier eller annan förvaltningsmyndighet
anspråk på aktoratsarvode eller anmärkningsprocent af allmänna medel
eller rese- och traktamentsersättning, men anspråket eller någon del deraf
finnes icke vara af den ostridiga beskaffenhet att kunna omedelbart bifallas, skall,
derest den sökande inom 60 dagar efter derom erhållen underrättelse sådant yrkar,
anspråket, i hvad det ej blifvit godkändt, till Vår och Rikets Kammar-rätts
afgörande öfverlemnas; och höra för sådant, ändamål handlingarne dit insändas.

§ 4.

Der vid behandling hos något af Våre och Rikets kollegier eller annan
förvaltande myndighet af sådan afskrifningsfråga, som i § 1 af Förordningen
den 11 December 1830 omförmäles, anledning förekommer att förlusten tillskyndats
genom uraktlåten tillsyn, uteblifne anmärkningar vid inkomne räkenskaper
eller annat felaktigt förfarande af någon tjensteman, skall, ändå att felet
ej anses af den svårare beskaffenhet, som i § 3 af nämnda författning afses,
målet, på sätt der sägs, till Vår och Rikets Kammar-rätts handläggning öfverlemnas

Kong!. Maj.is Nåd. Proposition No 7.

§ 5.

Öfver de beslut, som af Vårt och Rikets Kammar-kollegium meddelas i
tvister om företräde tdl skatteköp eller till stadgad åbo- och besittningsrätt till
hemman eller. lägenheter; så ock öfver Vår och Rikets Kammar-rätts beslut
dels i de uti 5 § af instruktionen för nämnde embetsverk den 15 Oktober

1831 om förmäl te mål, hvilka hittills fått hos Oss i vederbörande Stats-departement^
fullföljas och icke genom § 1 här ofvan eller annat stadgande blifvit
från Kammar-rättens domsrätt undantagnc, sådana afekrifnings- och afkortningsmal,
i hvilka fråga ej är om felaktigt förfarande af någon embete- eller tjensteman,
härunder likväl cj inbegripna; dels i frågor om aktorats- eller anmärkningsprocent
samt rese- och traktamentsersättning; dels ock i mål, som amm
anmarkningar vid Stockholms förmyndarekammares räkenskaper, skola underdåniga
besvär, då sådana ifrågakomma, hädanefter anföras hos Oss i Vår Justitie-revisions-cxpedition,
under iakttagande af den tid och de öfrige föreskrifter, som
för beslutens öfverklagande nu o-alla.

S fi.

De i denna förordning meddelade bestämmelser skola ega tillämpning å
alla der omförmälte mål, som efter den anhängiggöra*, samt

\ fråga om de ärenden, hvilka i 2, 3, 4 och 5 §§ afses, jemväl å sådana,
hvilka vid sagde tid äro beroende på pröfning, de i 2 § nämnde af kuratorerne
för Hvitfeldtska stipendii-inrättningen, de i 3 och 4 SS omförmälte af vederbörande
Kollegium eller förvaltningsmyndighet och de. som i 5 afses, af
Kammar-kollegium eller Kammar-rätten.

De till detta ärende hörande handlingar skola tillhandahållas det Utskott,
till hvars handläggning detsamma varder af Riksdagen öfverlemnadt, och förbi.
fvor Ivongl. Maj:t Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

0 S C A R.

Axel Adlercrmte.

Bih. till RiPsd. Pro/. 19,74-. 1 Sami. 1 Afä. 4 Höft.

■2

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet å Stockholms Slott
den 16 September 1873,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna.
Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcerit,

Wennerherg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm.

T. f. Chefen för Justitiedepartementet, Statsrådet Berg anmälde i
underdånighet, att sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 15 Maj
1868 på anförde grunder anhållit, bland annat, att Kongl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, huruvida af de mål, hvilka nu afgöras af administrativ
ortmyndighet och genom besvär kunna fullföljas antingen hos
Rikets Kollegier eller andra förvaltande centrala embetsverk samt vidare
hos Kong!. Maj:t i Stats-Rådet eller ock omedelbart hos Kong]. Maj:t,
sådana, som kunna till rättsfrågor hänföras, må öfverlemnas till''behandling
af allmän domstol, och sådana, som äro af både judiciel och administrativ
natur och hvilka fortfarande anses böra af administativ ortmyndighet
i första hand upptagas, likväl må i sista instansen af Kongl.
Maj:t. i Dess Högsta Domstol afgöras; samt Kongl. Maj:t, i anledning
häraf dels medelst nådiga remisser den 4 Juli 1868, som af Finansdepartementet
expedierats, anbefallt Kammar-kollegium och KammarBill.
till Eiksd. Pro/. 1871. 1 Sami. 1 Åfä. \

rätten att hvar för sig afgifva underdånigt utlåtande, huruvida bland de
mål, som från nyssnämnde embetsverk fullföljas till Kongl. Maj:t genom
Finans-departementet, några kunde anses böra antingen helt och hållet
öfverlemnas till behandling af domstol, eller ock endast i sista instansen
handläggas af juridisk myndighet, dels ock, uppå Justitie-departementets
underdåniga föredragning, den 23 Oktober 1868 meddelat Kammarrätten
nådig befallning att vid besvarandet af förberörda remiss jemväl afgifva
yttrande i fråga om sådana mål, som från Kammarrätten fullföljas till
Kongl. Maj:t genom annat departement, än Finans-departementet, samt
vidare, efter underdånig anmälan af Civil-departementet, den 30 i nyssnämnda
månad i nåder gifvit Kammar-kollegium likartad befallning; så
hade, till åtlydnad häraf, underdånigt utlåtande och förslag i ämnet blifvit
afgifvet af Kammar-kollegium den 8 Januari 1869 och af Kammarrätten
den 4 Oktober samma år; hvarpå, efter gemensam beredning inom Justitiedepartementet
och de öfriga departement, till hvilka mål af ofvannämnda
beskaffenhet fullföljas, blifvit utarbetadt ett så lydande författningsförslag:

Förordning angående förändrade bestämmelser i afseende å behandlingen
och fullföljden af vissa hittills i administrativ väg handlagda mål.

Med ändring af hittills gällande föreskrifter angående här nedan i
denna författning omförmälde måls behandling och fullföljd, varder förordnadt,
som följer:

§ K

Nedan uppräknade mål komma, med upphörande af den beslutanderätt
deri, som hittills dels Vare Befallningshafvande och dels Våre och
Rikets Kammar-kollegium eller Kammarrätt tillkommit, att hädanefter af
de allmänna doinstolarne upptagas och handläggas, nemligen tvister:

l:o) huruvida besittningsrätt till krononybyggen är förverkad eller
eljest bör upphöra samt om nyttjanderätt till kronoskär, stränder och
holmar, som af Oss blifvit till fiskes idkande upplåtne;

2:o) om beståndet och rätta tydningen af sådana tillståndsbref eller
förordnanden, genom hvilka någon Oss och Kronan tillhörig eller eljest
af publik egenskap varande fast egendom eller rättighet kommit under
enskildt begagnande;

3:o) angående åtnjutande af de rättigheter, som i afseende å de
till militär-, civil- eller ecklesiastikstaterna eller ad pios usus anslagne
hemmans disponerande och besittning kunna vara vederbörande förunnade;

4:o) om beståndet af tillförene skedda odlingar å de till menigheter
upplåtne krono-, lands- och härads-allmänningar;

5:o) emellan församling eller enskilde hennes medlemmar samt församlingens
presterskap, kyrkobetjening eller folkskolelärare om, huru
och till hvad belopp de senares löningsrättigheter skola enligt lag, fastställda
löneregleringar eller särskilda öfverenskommelser, utgöras;

6:o) om tydning och tillämpning af gällande bestämmelser rörande
barnmorskors och andra af kommuner aflönade personers löneförmåner;

7:o) emellan Oss och Kronan, å ena, samt allmänna inrättningar
eller enskilda, å andra sidan, eller emellan dylika inrättningar och enskilda
inbördes, angående de i jordebokens kronokolumn upptagne hemmans
och lägenheters egenskap af boställe, bohem man, kyrkohemman, hospitalseller
barnhushemman och dylikt, samt om orätt begagnade säteri-, råoch
rörs-, insockne- och öfrige frälsefriheter derå;

8:o) emellan innevånare i stad om rättighet till den åt staden donerade
jord;

9:o) om jus patronatus i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän
eger rum samt om större eller mindre del af Kronans tionde må patronrättigheten
åtfölja;

10:o) om stubbe- och röjselrätt å hemman och lägenheter;

ll:o) om skyldighet att utgöra hamn-, bro-, väg-, färj- eller andra
den allmänna rörelsen, enligt fastställda taxor, ålagda afgifter;

12:o) emellan Kronans ordinarie uppbördsman och dem, hvilka
under dessas uppbördsmannaansvar haft befattning med allmänna medels
indrifning, angående redovisning för dessa;

13:o) angående försummadt fullgörande af sådana skyldigheter,
som uti privilegier blifvit städer, societeter, bolag eller enskilde personer
ålagda i afseende å någon af Oss eller Riksdagen dem förlänad inkomst
eller rättighet; samt

14:o) sådana stridigheter emellan Göta kanalbolag, å ena sidan,
och bolagets direktion eller Staten, å den andra, som i nådiga brefvet
den 31 Februari 1836 afses.

Med undantag af de under N:o 9 omnämnde tvister angående jus
patronatus, hvilka, i likhet, med hvad angående andra sådane tvister är
stadgadt, skola tillhöra vederbörande Hofrätts handläggning, komma öfriga
i denna § omförmälde mål att af första allmänna domstol å landet eller
i stad upptagas, der de ej, till följd af sin beskaffenhet, i exsekutiv väg
behandlas.

§ 2.

Den, som icke åtnöjes med beslut, hvilket i fråga om åbo och
besittningsrätt till Hvitfeldtska stipendii-inrättningens hemman och lägen -

heter blifvit af kuratorerne för samma inrättning meddeladt, eger, för
rättelses vinnande, att sist inom trettio dagar, efter det han af beslutet
erhöll del, sitt anspråk hos Vårt och Rikets Kammar-kollegium genom
besvär fullfölja.

Framställes hos något af Våre och Rikets Kollegier, eller annan förvaltningsmyndighet,
anspråk på aktoratsarvode eller anmärkningsprocent
af allmänna medel, eller på rese- och traktamentsersättning; men anspråket
eller någon del deraf finnes icke vara af den ostridiga beskaffenhet
att kunna omedelbart bifallas, skall, derest den sökande inom 60 dagar
efter derom erhållen underrättelse sådant yrkar, anspråket, i hvad det
ej blifvit godkändt, till Vår och Rikets Kammarrätts afgörande öfverlemnas ;
och böra för sådant ändamål handlingarna dit insändas.

§ 4.

Der vid behandling hos något af Våre och Rikets Kollegier, eller
annan förvaltande myndighet, af sådan afskrifningsfråga, som i § 1 af
förordningen den 11 December 1830 omförmäles, anledning förekommer
att förlusten tillskyndats genom uraktlåten tillsyn, uteblifna anmärkningar
vid inkomna räkenskaper, eller annat felaktigt förfarande af någon tjensteman,
skall, ändå att felet ej anses af den svårare beskaffenhet, som i
§ 3 af nämnda författning afses, målet, på sätt der sagg, till Vår och
Rikets Kammarrätts handläggning öfverlemnas.

§ 5.

Öfver de beslut, som af Vårt och Rikets Kammar-kollegium meddelas
i tvister om företräde till skatteköp, eller till stadgad åbo- och
besittningsrätt till hemman eller lägenheter; så ock öfver Vår och Rikets
Kammarrätts beslut dels i de uti 5 § af instruktionen för nämnda embetsverk
den 15 Oktober 1831 omförmälde mål, hvilka hittills fått hos
Oss i vederbörande Stats-departement fullföljas och icke genom § 1 här
ofvan, eller annat stadgande, blifvit från Kammarrättens domsrätt undantagne;
dels i frågor om aktorals- eller anmärkningsprocent samt reseoch
traktamentsersättning; dels ock i mål, som angå anmärkningar vid
Stockholms Förmyndarekammares räkenskaper, skola underdåniga besvär,
då sådane ifrågakomma, hädanefter anföras hos Oss i vår Justitie-revi -

sions-exp edition, under iakttagande af den tid och de öfriga föreskrifter
som för beslutens Överklagande nu gälla.

§ 6.

De i denna förordning meddelade bestämmelser skola ega tillämpning
å alla der omförmälde mål, som efter den anhängig göras,

samt. i fråga om de ärenden, hvilka i 2, 3, 4 och 5 §§ afses,
jemväl å sådane, hvilka vid sagde tid äro beroende på pröfning, de i

2 § nämnda af kuratorerna för Hvit.feldtska stipendii-inrättningen? de i

3 och 4 §§ omförmälde af vederbörande Kollegium eller förvaltningsmyndighet
och de, som i 5 § alses, af Kammar-kollegium eller Kammarrätten.

Uppå Stats-Rådets hemställan behagade Hans Maj:t
Konungen i nåder förordna, att genom note ur protokollet
skulle utlåtande öfver berörda förslag infordras
från Högsta Domstolen, som i sammanhang dermed
borde yttra sig, huruvida, derest en författning i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med förslaget blefve utfärdad,
någon förändring i Korigl. Stadgan den 23 Oktober
1860 angående Högsta Domstolens tjenstgöring på

två afdelningar kunde i följd deraf anses vara af
behofvet påkallad.

Ex protocollo
C. J. Björkman.

Utdrag af särskildt protokoll öfver ett Lagärende, hållet uti Kongl.
May.ts Högsta Domstol den 4 December 1873.

Första Rummet.
Närvarande:

Justitieråden: Söder gr en,

Cramér,

Friherre Leuhusen,

Carleson,

Naumann,

Rabe,

Huss.

Till följd af Högsta Domstolens beslut den 22 sistlidne Oktober,
vid föredragning af Kongl. Maj:ts den 16 förutgångne September meddelade
nådiga remiss, hvarigenom Kongl. Maj:t äskat Högsta Domstolens
utlåtande öfver ett samma dag inför Kongl. Maj:t i Statsrådet anmäldt
förslag till Förordning angående förändrade bestämmelser i afseende å
behandlingen och fullföljden af vissa hittills i administrativ väg handlagda
mål; hvarjemte Kongl. Maj:t i nåder förordnat, att, i sammanhang
härmed, Högsta Domstolen borde yttra sig, huruvida, derest en författning
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det remitterade förslaget
blefve utfärdad, någon förändring i Kongl. Stadgan den 23 Oktober 1860
angående Högsta Domstolens tjenstgöring på två afdelningar kunde i
följd deraf anses vara af behofvet påkallad; hade handlingame i detta
ärende emellan Högsta Domstolens ofvanbemälde ledamöter till närmare
granskning cirkulerat; och företogs nu ärendet till slutlig behandling;
varande det remitterade lagförslaget af denna lydelse:

, , T Ul förslagna Förordningens titel fann Högsta Domstolen sig

a hemställa, om de i 1 § 14 punkten omtörmälde »stridigheter emellan
(rota kanalbolag, a ena sidan, och bolagets direktion eller Staten å den
andra » rätteligen kunna hänföras under benämningen af »hittills i administrativ
väg hand lagd e mål», då Kongl. Brefvet den 1 Februari 1836
hval igenom forordnades, att sådana tvister skulle af Kammarrätten i
foista rummet upptagas och afdönuis, icke syntes antyda annan egenskap
Kammarrätten, an den af domstol, hvilken denna embetsmyndighet^

BrpfS tilltk rStildlgf !°Ch sådant desto mindre, då samma Kongl.

f [ td lka besta,mKv att klagan öfver Kammarrättens beslut i berörde
tvister skulle hos Högsta Domstolen fullföljas.

Vid 1 § 1—11 punkterna.

F vi Hög^strx Domstolens fleste ledamöter, Justitieråden Södergren, Cramér
Yr er1,? Tfuhusei1 och Carleson, funno sig böra afstyrka förslaget i dessa
elfva forsta punkter af 1 §; förenande sig Justitieråden i följande af
Justitieradet Carleson nu afgifna anförande: 1 ’

»Då förslaget går ut på att till allmän domstol öfverflytta afgö''imlet
af en mängd hittills af administrationen ensam behandlade tvister
om tillämpningen af sadana lagar och föreskrifter, som ordna förvaltningsmyndigheternas
verksamhet, framställer sig ovilkorligen till besva låteresi>atm--f°n\hVa^

t! Srtatsföl7,altningen egentligen hör. Theoretiskt
läte sig tilläfventyrs denna fråga, liksom otaliga andra, besvaras på flere ?c

1 den Kngvariga vetenskapliga striden i ämnet är ännu
ot Kran afslutad, emedan den admimstrationstheori, som i ena landet
synes hafva öfvervunmt allt motstånd, är i ett annat föremål för de
afcigaste anfall; men da statsorganismer aldrig uppväxa på rent theoc
sk grund, och da vid skärskådandet af utbildade statsförfattningar
under de mest olika styrelsesätt det visar sig, att i allmänhet begreppet
statsförvaltning i inskränkt och egentlig mening, har i andra länder, i
nglancl, sa val som i Preussen, i Frankrike, Belgien och Danmark, så
al som flan uraldnga tider här i Sverige, blifvit så fattadt, att dertill
såsom nödvändigt attribut hänföres, i mer eller mindre vidsträckt omfattning,
afgorandet af stridigheter eller tvister om rätta tillämpningen
åt lagar och föreskrifter af förenämnda beskaffenhet, torde tills vidare
ia såsom visst antagas åtminstone det, att en domsrätt i berörde hänseende
verkligen tillhör administrationen, för hvilken det icke rimlmen
tar tankas vara likgiltigt huru de till utförande af dess syften och uppfyllande
af dess behof gifna lagar varda för sådant ändamål tillämpade;

och synes således denna domsrätts öfverflyttande till allmänna domaremakten
vara liktydigt med den sistnämndes indragande i den egentliga
statsförvaltningen eller liktydigt med förvaltningsmyndighetens stympning
eller splittring. Utan att förneka det principiell.oriktiga och olämpliga
i slikt förfarande, ja! till och med under uttryckligt erkännande af
principen, att förvaltningsmyndigheten och domaremakten böra vara åtskilja,
har lagstiftningen på hvarjehanda skäl, förnämligast förmenandet
att rättstvisters slitande alltid måste tillhöra allmän domstol, tid efter
annan hänskjutit dit än en, än en annan art ärenden af likartad beskaffenhet
med en del af de nu ifrågavarande, i hvilka frågan om enskild
rätt eller skyldighet är ingen annan, ån frågan huru eu till administrationen
hörande författning bör tillämpas för att rätteligen uppfylla sitt
ändamål, som är just administration. Närvarande förslag afser ett jättesteg
på denna väg, i stället att den logiska konseqvensen af berörde
princip fordrar inslåendet af en motsatt väg, eller att till domstolarne
förlagde ärenden af nyssnämnde art d. v. s. administrativt-judiciela mål
öfverlåtas uteslutande åt de administrativa myndigheterna. För omsorgen
om enskild rätt och behofvet af administrationens förenkling bar näppeligen
tillräcklig vigt blifvit fästad dervid, att den enskildes anspråk på
grund af förvaltningens anordningar i statens intresse ej åro berättigade
till mera afseende, än allas gemensamma eller hela samhällets anspråk,
— att den enskilde icke någonsin kan ega en berättigad fordran, att en
lag, som reglerar statsförvaltningen i någon af dess mångfaldiga, på
hvarandra vexelverkande delar, skall till hans förmån få en tillämpning,
som strider mot denna lags verkliga ändamål, — samt att om statsförvaltningen
invecklas och försvåras genom administrativa myndigheters
befattning med rättstvister, kan den icke förenklas och lättas genom allmänna
domstolarnes behandling af förvaltningsmål. Den senare anordningen
är till och med i så måtto rent af fiendtlig mot en kraftig och
ändamålsenlig administration, som skyndsamheten och enheten i dennas
beslut och åtgärder derigenom minskas. Användandet i förvaltningsmål
af den för allmänna rättssäkerheten betryggande rättegångsordningen
måste nemligen alltid medföra en vid behandlingen af slika mål sällan
nödig, oftast skadlig tidsutdrägt, hvars förkortande i den vidsträcktaste
delen af riket, der domsagorna utgöras af liera tingslag, sannolikt icke
är att snarligen emotse; och i fråga om uppfattningen af statsintressets
kraf kan någon enhet i åsigter hos hundratal domstolar och domstolsaldelningar
utan gemensamt föreningsband icke vara att förvänta. — Onekligen
tillhör det allena de allmänna domstolarne att slita rättstvister, som

åro

5 ÄftftÄ&S»

rättslig natur kunna och böra från de adminTstrat^ hufv,adsakhgen privat m.

en aMeJeS motsatt - förhållandettTde tviLTe^”
man, an de nyss nämnde, beröra statens Ste ’ so,m 1 Vldsträcktare
de som vanligen benämnas administrativ-1-'' j.re.s®en’. och sådane mål äro
marrätten anmärkt, måste tillses om a’ 1 hvilka, såsom Kam anspråken

kunna stå tillsammans med s !.,/ .hvad mån de framställda

“»um“ ««■ *: d-WÄrf''! f°1rng"-Den

del, som statsförvaltningen förbehållit sm- att -c " °f1 a männas förföljaktligen
icke utan äfventyr undandraga, dT^l’ °ch,a¥randet kan
heterne. Har väl staten en o-åno- Klif v ° i C administrativa myndigskjutande
till allmän d",nStof "alld ? '' ^ mäl *enom <>«» h&

urapru^i^,:i"s^rrra"^t4s;:*ÄS-,rä"trtd<,a

mom. 9, 10, 12 13 oeli°14 n 1 uppräknade ärenden hafva allenast de i

handläggning de hittills hSrf^ara” af of fff “f de KoIleSiel''>tiu hvilkas
genhet till de allmänna dom stoll™ hLst f''”''“k a“ k«“»» utan oläsamma
mening i fråga om de sisl 3 n\ derfiU ko»»,,, att
der mom. 3, 4, 5 7 och 8 nnrJo +■• i stem„a* betecknade ärendena unuttalat,
samt denna komité jemväl funnit^ miw åsig.fc 1859 års komité
veide,nna ärendena under mom 9 o h To f ^ domstola™e öf detal

kunskap om dessa ärenden l lits ob tvdlit "T T1 Prakti^
utredning om lämpligheten och snrl ” f ot1)®t7dlio, och någon verklig
från administration.» icke förekommitnalsenhgheten af deras skiljande

ÄLV Ä Ä tillkännagifva

mening, etf så ijlwfö anförande" “treckl"‘g af ain red»n

de uppräknade ^ärendenas Ätt 1f -

nmgsmakten till allmän domstol är • ad™trativa pröf dock

ån mindre bevisadt genom’ btaena, dit Tf “f* «**-

ytterst långt omfattande uttrycken mmJ, t0,{1° !"*** P,r.egna"ta,
såsom slagord lärer man icke kiinm , »tmxter». Med dem

^endes utredning. I bokstaflig • atta .™ycket i detta lagstiftningsi
hvad b“"° "*** A

<«* Riksd. Prof. ,874. i Sami 1 A/a g med annan Person eller

A allmännas intresse påstår: sådan är min rättighet — eller: sådan

éi 7ÄÄÄ*“?f *t2

samhällets inre ordning J - i „ f„ii der den enskilda viljan måste

sä =.sä:ä ä ä

myndighet, - Mmt

-ää:äc;SS

tar och stenar, påstående s.g ega sådan rathghet n rf {

LÄÄ .Ä£

denna belamring å landsvägen qvarliggande endast etter e en 1 _»

skyndsam,»^,åtaafrödjra ,agen. o£ ^^Än Alstra«iva

ÄrSÄÄ -g?

statsstyrelsen, Kongl. Maj.t, utan nu _ p domstol med tillämr

eganderätt grundad protest och utan tvistan ktfullt inrSOcade

ning af expropriationslagen befaller egaren af det piakttullt

stora palatset med dess omgifvande park, att mot en penningesumma utbyta
denna egendom, för ändamål af en jernvägs framledande deröfver,

o. s. v. Sålunda finnas förhållanden, i hvilka den grundsats, man ofta
får höra, med stark tonvigt på orden »rättsfrågor» — »tvister» — »lagar»

0. s.v., förkunnas såsom rättsvetenskapens oeftergifliga fordran, den, att
lagstiftande och lagskipande makt icke böra på ett och samma ställe
vara förenade, stundom måste, i mån af ämnenas olika beskaffenhet, gifva
vika för en i sin grund och sin syftning än mera tidig och ursprunglig
än mera omfattande princip, som i statsbildningen, från och med de
första grundlinie rita intill dess fullbordande, sätter det allmännas kraf,
statens, högre än den enskildes intresse och låter detta sednare böjas
undei det förra. Och denna från sjelfva statsbegreppet utgående nödvändighet
af det enskilda intressets fogsamhet efter det allmännas måste
väl ock gälla i afseende på statsbildningens val af methoder för upprätthållande
af allmänna ordningen i hvad af statslifvet rörer administrationens
föremål, så att, om, i följd af befintliga förhållanden i det samhälle,
hvarom fråga är, det befinnes för staten nödigt, nyttigt eller lämpligt,
att de för administrationen inrättade embetsmyndigheter och i högsta
instans Regeringen, men icke de för privaträttens ärender tillsatta ''allmänna
domstolar, . innehafva och utöfva makten att afgöra de stridiga
frågor, som i administrationens ämnen uppkomma emellan den enskilde
och staten eller emellan enskilde inbördes; så kan ett sådant anordnande
i lagstiftningen för dessa ämnen, äfven då det betraktas och erkännes
såsom. undantag från den af rättsvetenskapens idkare uppställda
regel om lagstiftande och lagskipande makternas åtskiljande, icke absolut
ogillas och utdömas blott på den grund, att det är ett sådant undantag.
Ingen lärer val påstå, att någons i sjelfva menniskonaturen grundade rätt
vore genom detta lagstiftningens konventionela ordnande förnärmad; och
rättsvetenskapen d. v. s. hvad den lärda verlden hitintills tänkt och
sagt i detta stora ämne för menskliga tankens fortgående, aldrig afslu-''
tade forskningsarbete — torde icke böra anses hafva uppställt den anförda
regeln såsom absolut, icke medgifvande möjligheten af något undantag;
utan den är blott en maxim att följas så långt det kan ske utan
att statsbildandet praktiskt misslyckas — något som väl icke för rättsvetenskapen^
vore önskligt. 1 hvarje särskild kontrovers af nu förevarande
ait. lärer då sjelfva frågan vara den: är det för staten verkligen nödigt,
nyttigt eller lämpligt, att administrations-väsendet just i den nu omtvistade
punkten är sålunda ordnadt? — Med det rätta svaret på denna

1. “sa ock frågan om den enskildes intresse, fattadt i dess sanna me mrig,

algJ0r(p

Sådana fall kunna finnas, der den nu åberopade grundsatsen, som
talar emot den administrativa myndighetens pröfningsmakt, synes i följd
af det särskilda ämnets natur förlora än mera af sin förmenta allmängiltighet.
I sådant afseende, och för att nu ställa betraktelsen närmast
in på de särskilda föremålen för närvarande lagförslag, må det erinras,
att staten, i förvaltningen af sin egendom, väl genom den ekonomiska lagstiftningen
beviljat möjlighet för enskilda personer att vinna besittning
af krononybyggen, af kronoskärs, stränders och holmars nyttjande till
fiskes idkande, af skatteköp eller åbobesittning af kronohemman och lägenheter,
o. s. v., samt för dessa förmåners bibehållande och i afseende
på företräde till dem emellan enskilde stadgat vissa reglor, om hvilkas
tillämpning stridigheter kunna uppstå, de der efter uttryckens allmännaste
betydelse kunna få benämning af »rättsfrågor» och »tvister», men
kronan gjort allt detta under sädana lagar, enligt hvilka kronan icke tillåtit,
att dessa tvister, vare sig emellan den enskilde och kronan eller emellan
enskilde inbördes. fä dragas under allmän domstol, utan förordnat, att de
måste komma att bero på administrativ myndighets pröfning. Hvad kunde
här rättsvetenskapen med sin sats om lagstiftande och lagskipande makternas
oförenlighet, i en hand hafva att invända? Det vore ju icke
klander mot någon öfverträdelse af rättsvetenskapens omförmälda grundregel,
utan blott för denna vetenskap främmande klander mot en begagnad
method i statshushållningen, med hvilken staten stannat utanför privaträttens
område. Då nemligen i dessa ämnen det icke lärer blindt få
antagas, att kronan skulle hafva öfver sin egendom genom den ekonomiska
lagstiftningen så förfogat samt angående vilkoren och reglorna för de
beviljade förmånernas vinnande och bibehållande gifvit sådana stadganden,
som de nu befintliga, derest lösningen af inträffande stridigheter
skolat frångå den administrativa makten och hänskjutas till en från
densamma alldeles af sk i 1 j d myndighet, domaremakten: sa vill det synas
.mig klart, att, i frågan om den föreslagna förändringen till denna sednare
ordning, hvarigenom sådana tvister skulle ledas in på privaträttens
område, ofvanan förda theorem ingalunda har att o vilkorligt, så att icke
något annat än satsens allmängiltighet skulle komma under betraktande,
fordra sådant erkännande, att kronan skall ställa sig såsom »privaträttsligt
subjekt» inför domstol mot den enskilde och låta de nu anmärkta
ekonomiska reglornas tillämpning blifva beroende af annan myndighet;
utan lärer efter min tanke denna fråga om ny bestämning af forum för
dylika tvister böra, såsom angående en del ''af sjelfva lagstiftningen i de
ämnen, från hvilka dessa tvister skulle utgå, fordra bedömande af åtgärdens
lämplighet för kronans intresse, med hänsigt till hvarje sä relief

Sa långt tror jag det vara
buiu i denna lagstiftningsfråga
Lagkomitén samt de särskilda komitéerna för

ämnes inre beskaffenhet och dess yttre förhållanden i samband med eller
inflytelse pa de allmänna intressen statsförvaltningen har att vårda, äfvensom
till frågan, om de för dessa ämnen gifna författningar, beräknade
för tillämpning af administrativ myndighet, äro i det skick de
borde ega för tillämpning hos domstolarne.
nödigt att jemka de allmänna åsigter, som

blifvit yttrade i det af ____________ _____ auiiiireci.

styrelseverkens reglerande och till ekonomiska författningarnes öfverseende
den 6 April 1820 gemensamt afgifna underdåniga betänkande. Sådan
jemkning gjordes ock af Kongl. Maj:t den 17 April 1828, då författningar
angående upphörande af styrelseverkens domsrätt i vissa mål
meddelades, efter hvilken lagstiftning, som skedde på grund af den mest
omfattande utredning af alla till det stora ämnet hörande delar, det nu
väckta, lagförslag är att betrakta såsom bemödande till efterskörd på
ett förut sorgfälligt afmejadt fält: en omständighet, som redan i och
för sig manar till synnerlig betänksamhet om hvad som rätteligen må
vara att, från sin gamla invanda grund upprycka och bortflytta. Ett
ytterligare stöd för min här ofvan uttalade åsigt tror jag mig finna uti
hvad Riksdagen i dess underdåniga skrifvelse till Kongl. Magt den 15
Maj 1868 framställt derom, att »af de så kallade besvärsmål, livilka ännu
»af förvaltningen handläggas, men kunna såsom rättsfrågor anses, i det
»de väckas och utföras dels enskilde rättssökande emellan, dels emellan
»enskilde, å ena sidan, och kronan såsom privaträttsligt subjekt, å den
»andra, vissa mål äro af den art, att de, ä ena sulan, måste bedömas
»efter samhällsintressets fordringar och derföre visserligen icke kunna såsom
»rättsfrågor betraktas och behandlas, men, ä andra sidan, ock synas beröra
»den enskildes ratt»; i afseende a livilka mål, dem Riksdagen fann »böra
af administrativ ortmyndighet i första hand upptagas», Riksdagen ansåg
ny bestämning af högsta instans erfordras. Denna Riksdagens skrifvelse^
åberopad såsom anledning till förevarande lagförslag, upptager icke någon
klassifikation af de administrativa besvärsmålen och utesluter således
icke möjligheten af ett antagande, att just de i de elfva första punkterna,
af 1 § i lagförslaget omförmälda mål kunde vara att räkna till dem
som bura af administrativ ortmyndighet i första hand upptagas. I denna
ovisshet bör jag heldre afstyrka, än tillstyrka den föreslagna rubbningen
af den gamla bepröfvade ordningen, särdeles då icke blifvit ådagalagdt,
att al denna ordning följt

varande ärendens öfverflyttning till
ykas, utan fastheldre det synes mi
deles ''inom de vidsträckta Norrländska

någon olägenhet

som genom ifråga -

allmänna domstolarne kunde lind
att befara, att mången gång, särprovinserna,
der ännu mycket

står under en af lagstiftningen angående rikets allmänna hushållning beroende
utveckling, olägenhet eller skada kunde uppstå af sådana ärendens
långsammare behandling hos mera sällan sammanträdande allmänna
domstolar. Endast för erkännande af en abstrakt doktrin, som icke
befattar sig med erfarenhetens lärdomar om nytta eller skada af det
förut ordnade och bcpröfvade, kan jag icke tillstyrka lagarnes förändring.
Det synes mig nemligen icke ens vara att påräkna, att antalet af de till
statsförvaltningen hörande tjensteman skulle i följd al förslagets antagande
kunna förminskas. Till sådant ändamål lärer lagförslaget icke
vara nog omfattande.»

Justitierådet Naumcinn yttrade: »Det är bekant huruledes, i slutet
af förra och början af innevarande århundrade, den fransyska eller måhända
rättare den napoleonska regeringspolitiken förändrade förut befintliga
domstolar för s. k. förvaltningstvister (»affaires contentieuses»)
på det sätt, att Prefektur-råden skulle fungera i orterna och »Conseil
d’Etat» vara högste domstol för dessa mål, samt huruledes, med detsamma,
begreppet administrative-justice (hvilket i vår svenska lagstiftning
redan finnes ant) dt i 10 kap. 26 § Rättegångsbalken) kom till
vidare utveckling. Myndigheter, dem statsstyrolsen hade i sina händer,
sattes att döma öfver förvaltningens egna beslut, äfven der den enskildes
välförvärfvade rättigheter uppenbart voro kränkta; allt sökte man
hänföra under det mycket sväfvande begreppet »salus publica», och den
enskildes rätt måste träda i bakgrunden. Man fick en justice, som såg
det rätta endast med ena ögat, men vände det andra åt annat håll.

Snart blefvo dessa, af en förvänd theori om statsmaktens delning
härflutna institutioner föremål för allvarsamt skärskådande, särdeles då
man ville inympa dem på andra länder. Stora svårigheter mötte vid
försöken att bereda administrativ-justicen en fast grund på vetenskapens
område, öfvertygad som hvarje bildad och tänkande menniska var, att
hvad som saknar en vetenskaplig grundval kan icke heller i lifvet göra
sig gällande med någon varaktig och för samhället lyckobringande
framgång.

Den långvariga striden, i hvilken å ömse sidor utmärkte vetenskaps-
och statsmän hafva deltagit och hvilken alstrat en hel litteratur,
har slutligen kommit till det, såsom mig synes, mera allmänt antagna
resultat; att begreppet administrative-justice är snart sagdt ett oting, en
hermaphrodit, som hvarken är lagskipning eller förvaltning just derföre,
att den vill vara begge tillika. Det har blifvit allt mera erkändt, att
man icke får förblanda imperium och jurisdictio, utan behörigen sk,Jja
mellan statsmaktens, af samhällsintresset bestämda, grundlagsenlig* ut"

talade vilja och den af domstolarne skipade rätt. Härigenom har man
visserligen icke velat uttrycka, att en skarp och ofelbar gräns kan genom.
e.n allmän bestämning uppdragas emellan förvaltningsmyndighets
och domstols kompetens, helst hvarken begreppen »tvist» eller »rättighet»
eller »ersättning» här kunna vara af någon afgörande inflytelse, enär
dessa återfinnas likasåväl på det administrativa, som på det judiciela
området. Men derom torde man dock hafva kommit till klarhet: att
alla mål, der fråga är om straff för lagöfverträdelse, måste behandlas
af domstolar, samt att domstolsverksamhet jemväl bör inträda så snart
antingen enskilda parter emellan, eller ock emellan dem å ena samt
staten såsom privaträttsenligt subjekt, å andra sidan, fråga är väckt om
skydd för förnärmade rättigheter, dem parten anser sig hafva förvärfvat
i den ordning, som statens vedertagna privaträttsliga normer stadga;
och der således den afgörande myndigheten icke har att taga andra förhållanden
i betraktande, än dem som röra det konkreta fallet, eller taga
hänsyn till de följder, som genom frågans utgång kunna utveckla sig, •—■
der denna myndighet icke har att inlåta sig på bedömandet af hvad som
är ändamålsenligt, med statens nytta mera eller mindre öfverensstämmande,
utan endast till hvad gällande lag och förordning förmår i fråga om det
väckta rättsanspråket, samt sålunda skipa den stränga rätten, med iakttagande
af de i detta afseende lagbestämda former.

Att från en sådan grundregel göra omotiverade undantag, flera
eller färre, vore att återföra den gamla osäkerheten och vacklandet, vore
att ånyo bygga huset på lösa sanden.

I England lärer riktigheten af förenämnda grundsats icke vara betviflad,
utan densamma i sin fulla utsträckning tillämpas, under ett klart
medvetande deraf, att till privat-rättigheternas väsende hörer den berättigades
fria förfogande, men ett sådant den enskildes förfogande
är i den offentliga rätten uteslutet.

Det var ock hufvudsakligen den ofvanstående grundsatsen, om än
icke med full klarhet och bestämdhet uttryckt, man i vårt land velat göra
gällande genom Kongl. Förordningen den 27 April 1828 angående upphörande
af styrelseverkens domsrätt i vissa mål. Man undvek dervid visligen att
genom något allmänt stadgande bestämma gränsen emellan domstolarnes
och förvaltningsmyndigheternas behörighet, i hvilken händelse man snart
skulle blifvit nödsakad att påbjuda hvilken myndighet, som, i tvifvelaktiga
fall, hade att afgöra kompetensfrågan, utan man föreskref i detalj hvilka
tvistemål,.som, efter att dittills hafva varit i administrativ väg behandlade,
skulle till allmänna domstolarne öfverflyttas.

Derigenom befrämjades i väsentlig män den berömliga afsigt, som
Kongl. Maj:t redan år 1819 uttalat, att skilja administration från justice,
mist »Kongl. Maj:t,» såsom orden lyda, »funnit den sammanblandning af
de administrativa myndigheternas och domaremaktens befattningar, hvilken
uti åtskilliga lagar och förordningar ej funnes tillräckligt förekommen,
utgöra väsentligaste hindret för ett kraftigt och verksamt skötande
af de allmänna ärenden, som tillkomma de administrativa myndigheterna,
och för ett noggrannt vårdande af enskild rätt och säkerhet genom lagarnes
oväldiga skipande af en oberoende domaremakt.»

Ett ytterligare sådant frånskiljande är hvad som, bland annat,
asyftas i Riksdagens den 15 Maj 1868 utlåtna underdåniga skrifvelse
hvilken föranledt det nu remitterade förslaget.

Vid den med statsbegreppets nuvarande utveckling öfverensstämmande
och äfven för vårt lands särskilda förhållanden, efter min tanke
lämpliga förändring, hvilken således med rätta är å bane, torde likväl’,
såsom vid alla dylika, en nödig varsamhet vara att tillråda. Man kunde
annars lätteligen inkomma på afvägar, hvarigenom å ena sidan domaremaktens,
å den andra styrande maktens verksamhet skulle på ett betänkligt
sätt blifva blottställd för att lida måhända obotliga skador.

Genom att åt domstolarne öfverlemna sådana mål, som icke fingo
argöras efter den stränga rättens fordringar, utan der domaren hade åt
sig öfverlåtet att, jemte öfvervägande af de skäl, hvilka på'' sjelfva tvistefrågan
utöfvade inflytande, tillse om och i hvad mån de framställda anspråken
»kunde stå tillsammans med samhällsintressets fordringar i allmänhet»,
blefve ett främmande element iufördt i rättsskipningen, hvilket,
så att saga, skulle kröka tungan på Themis’ väg, så att den missvisade,’
~ skulle framlocka ett konsiderationssystem, som efter hand kunde blifva
förherrskande och gifva rätten till pris åt godtycket. Främmande länders
listoria visar oss exempel huruledes äfven en despotisk styrelse kan
vilja, att ingen annan i staten må få göra orätt än hon sjelf, och att
erföl e i brottmål och rent civilrättsliga frågor lagskipningen får vara
opartisk; men när hennes egna handlingar och tendenser skolat underkastas
pröfning och afgörande af domaremakten, så har hon frestats att
göra domstolarne i sådana länder dåliga för att kunna beherrska dem.

Detta om faran för domaremakten och för den rättssökande enskilde,
ifall domstolarnes kompetens utvidgades utöfver deras ändamål.

afgifna underdåniga utlåtande synes Kammarrätten hafva behjertat
denna fara, då den icke vågat tillstyrka de af Kammarrätten
handlagda administrativa besvärsmål dragande till Högsta Domstolens

pröfning

pröfning -under annat vilkor, än att en särskild afdelning tillsattes, — ett
slags »Conseil d’Etat». En dylik auktoritet skulle dock blifva, icke en
domstol, utan en afdelning af regeringen; — men en regering utan Konung,
och en sådan styrelseform hörer, enligt våra svenska grundlagar, lyckligtvis
icke till regeln.

Talesättet »blandade besvärsmål» innebär lika stor oklarhet som
»administrative-justice», och den sämsta instansordningen vore tvifvelsutan
den, att så benämnda mål behandlades först af förvaltande myndigheter
såsom sådana, samt slutligen drogos under Högsta Domstolen, hvilken i
denna händelse just komrne att iklädas den dubbelnatur, om hvilken förut
är taladt.

Hvad åter beträffar den högsta styrande myndigheten i staten, så
är fara värdt, att om den, under ifvern för en i sig sjelf god förändring,
sträckte denna ända derhän, att styrelsen minskade sin kompetens i sådana
fall, der den (naturligtvis inom lagliga gränser) måste taga statsintresset
i betraktande, — der ändamålsenlighet, allmän nytta och billighet
måste hafva en röst och ingrediera såsom motiv för beslutet, skulle
styrelsen tvifvelsutan sätta sin egen makt och värdighet på spel. För
staten gagneligare vore det ovedersägligen att inom regering sområdet bilda
sådana institutioner, som voro egnade att underlätta rådgifvarne vid fullgörandet
af deras pligt att bereda de möjligen i antal tillväxande regeringsärendena
till underdånig föredragning inför tians Maj:t Konungen
i Statsrådet. Detta gäller företrädesvis om ett land med vår statsförfattning,
der hela den maktpåliggande lagstiftning, som omfattar rikets
allmänna hushållning, är lagd i Konungens händer.

Redan Montesquieu har yttrat, att styrande makten i staten icke
bör döma, men med lika berättigande kan man säga, att domaremakten
icke bör regera. Vill man onaturligt minska styrande maktens kompetens,
så kunde inträffa hvad sagan vet att berätta om roddaren, hvilken
tyckte årorna vara för tunga och derföre kastade dem begge i sjön.

Dessa alla förhållanden har jag bort för mig sjelf klargöra, för att
motivera mitt utlåtande öfver det remitterade förslagets detaljer, och jag
bör, med anledning deraf att 87 § Regeringsformen icke är, som vanligt,
åberopad i den nådiga remissen, här tillägga, att derest en annan procedur,
än den nuvarande, skulle påbjudas rörande flera eller färre administrativa
besvärsmål, hvilka till domstolarne kommo att förflyttas, och
dessas kompetens således att utvidgas, så stiftades, efter min tanka, genom
ett sådant påbud en ny civillag, som alltså till alla sina särskilda delar
erfordrade Riksdagens bifall, — om man än icke städse tillförene i dylika
Bih. till Riksä. Prot. 1874. 1 Sami. 1 A/d. 3

händelser haft uppmärksamheten fästad på den ordning, som dervid enligt
grundlagens åberopade § är att iakttaga, särdeles i en längesedan
förfluten tid, då de konstitutionela formerna visst icke alltid med noggrannhet
observerades.

Med åberopande af dessa i korthet utvecklade grunder, lemnar jag
förslagets § 1, med dess nu föredragna ellofva första momenter, utan anmärkning,
helst de derutinnan afsedda tvister föras enskilda parter emellan,
eller ock mellan dem, å ena, samt staten såsom kontrahent, upplåtare
med vissa vilkor o. s. v., å andra sidan, och den afgörande myndigheten
icke har att inlåta sig på bedömandet af hvad som är ändamålsenligt och
statsnyttigt, utan endast på hvad gällande lag och förordning förmår i
fråga om det anhängiggjorda rättsanspråket, samt alltså skipa den stränga
rätten. Då jag sålunda tillstyrker dessa måls öfverflyttande till allmän
domstols pröfning och afgörande, sker det i den förhoppning att våra
häradsrätter i en snar framtid blifva förvandlade till kollegiala, i stället
för enmansdomstolar, samt komma att, i de flesta provinser, sammanträda
hvarje vecka å domsagans enda tingsställe, — en reform, den jag, på
skäl som vid annat tillfälle blifvit af mig utvecklade, anser vara en bland
de mest angelägna i vårt fädernesland.»

Justitieråden Rabe och Huss lemnade förslaget i dessa delar utan

anmärkning.

1 §, 12, 13, 14 punkterna samt af slutning en i denna § lemnades
af Högsta Domstolens flesta ledamöter utan anmärkning.

Justitierådet Naumann förklarade sig härvid icke hafva annat att
anmärka, än dels att, enär jura patronatus i de eröfrade provinserna nästan
uteslutande voro reala, med viss egendom förenade, utan afseende på
egarnes stånd, anledning icke vidare torde förefinnas att vid tvister om
dessa rättigheter förbigå första domstolsinstansen, ehvad så beskaffade egendomar
voro i nämnda provinser eller i öfriga delar af riket belägna; samt
dels att något oöfvervinnerligt hinder icke torde förefinnas mot förflyttande
till allmän domstol jemväl af de i början af förslagets femte § omförmälda
tvister beträffande företräde till skatteköp eller till stadgad åbooch
besittningsrätt till hemman och lägenheter; hvadan Justitierådet hemställde,
att dessa mål måtte hädanefter komma att underkastas samma
procedur, som de i förevarande första § omnämnda, med hvilka de, efter
Justitierådets tanka, äro af alldeles enahanda natur.

2, 3 och 4 §§ lemnades af Högsta Domstolen utan anmärkning.

§•

Högsta Domstolens fleste ledamöter Justitieråden Södergren, Cramér,
Friherre Leuhusen och Carleson afstyrkte förslaget i denna del på
de grunder, hvilka Justitierådet Carleson framställt i ett härvid uppläst,
så lydande anförande:

»Hvad angår § 5 kan jag för min del icke finna annat, än att
den deruti uppställda regeln om de så kallade administrativt-judiciela
målens hänskjutande i sista instansen till Högsta Domstolen är alldeles
förkastlig.

Till största delen främmande för den egentliga statsförvaltningen
och enligt Regeringsformens 17 § förordnade utan afseende på någon
praktisk insigt i förvaltningen, skulle Högsta Domstolens ledamöter i
yttersta hand pröfva beslut, som framgått ur en antagligen större sakkännedom,
än deras egen. En sådan pröfning måste vara af ytterst ringa
värde. Arbetande på afdelningar, hvilka genom grundlagens stadgande
äro förhindrade att sammanträda till gemensamt afgörande af något
ärande, skulle Högsta Domstolen upprätthålla den enhet, som är hufvudvilkoret
för ordning och reda i statsförvaltningen? Det är en fordran af
det omöjliga. -— Uppmärksamhet förtjena ock konseqvenserna af Regeringsformens
stadgande i 19 §, derest, vid större behof af lagförklaringar,
detta stadgande varder enligt föres! riften i 84 § tillämpadt efter sin
ordalydelse.

Men en ytterligare och för samhällsordningen säkerligen ganska
äfventyrlig följd af förvaltningsärendens allmännare hänskjutande till
Högsta Domstolen är en sådan åtgärds inflytande på den egentliga lagskipningen
och densammas förblandning af administrations- och privaträtternas
skiljaktiga grunder. Vid tillämpningen i konkreta fall af
lagar och föreskrifter, hörande till den förra rätts-sferen, administrationens,
är lagstiftningens uppfattning i andan och syftningen af det allmännas
intresse eller allmänna nyttan en ledande grundsats, till hvilken
skiparen af privaträttslig lag ej har att taga hänsyn, och i hushållnirigseller
förvaltningsmål skulle användandet af de för egentliga rättstvister
fastställda reglorna för bevisning och rättegångssätt i öfrigt ofta föranleda
vidunderliga och mot ett förnuftigt syftemål hos lagstiftaren stridande
slut. Om nu lagar af förenämnde begge rätts-sferer lemnas
till domaren att än vexelvis, än jemte hvarandra, tillämpa, inträffar
lätt att han förvexlar sin uppfattning af lagens mening med hvad han
förmenar vara i det honom förelagda konkreta fallet nyttigt och ända -

målsenligt. I hushållnings- och förvaltningsmål, der gällande lagbud ofta
äro sådana, att hos den tillämpande embetsmannen fordras säker urskiljning
af den anda och syftning till det allmännas fördel och nytta,
som borde tänkas vara ingående ''i deri förevarande lagen, kan ett på
nyssnämnda sätt, med nödvändigt friare lagtydning, och med användande
af egen administrationsförmåga, der lagen icke är tillräcklig, i behörig
ordning meddeladt beslut, föreskrifvet af en god vilja, sällan finnas skadligt,
understundom visa sig gagneligt; men användt i tvister inom privaträttens
område kan enahanda lagskipningssätt blifva ett midt, såsom mer
eller mindre förryckande begreppet om lag och rätt Icke utan skal
har länge förnummits klagan öfver osäkerhet i lagskipningen;. och bland
orsakerna till denna osäkerhet har efter min förmening den icke verkat
minst, att Högsta Domstolen begagnats till länk i de administrativa
myndigheternas kedja. Förhåller det sig så, är också gifvet, att ju fleia
förvaltningsmål hänskjutas till Högsta Domstolen, ju större inflytande. på
lao-skipningen måste förvaltningsgrundsatser komma att utöfva; och hvilka
botemedel mot rättsosäkerheten man än må söka, blifva de endast palliativ,
så länge lagstiftningen lemnar domaren något annat rättesnöre en rättsidéen
”och genom lag fastställda rättsgrunder, eller,. med andra ord,, till
dess allmänna domaremakten och förvaltningen blifvit åtskilda, hvilket
omöjligen kan ske i den ordning, som nu blifvit föreslagen. Instämmande
för öfrigt i hvad Kammarrätten anfört mot Kammarrättsmålens
hänskjutande till Högsta Domstolen under dennas nuvarande, i Regeringsformen
gjorda organisation, tror jag enahanda skäl höra åberopas
mot hvad förslagets 5 § innehåller om fullföljden af vissa Kammar kollegii-mål.

» „

'' Särskildt förmälde Justitierådet Söder gr en, att ehuru, vid ett företeende
tillfälle, den 7 December 1868, då fråga förevar särskildt om
förslå»- angående fullföljd af fattigvårdsärender från Kammarrätten till
Högsta Domstolen, Justitierådet till Högsta Domstolens protokoll haft ettanförande,
som afsåg, att, i fråga om grundbegreppens sanning, tankeföljdens
inre sammanhang och logiska säkerhet samt det åsyftade resultåtets
beräknelig» praktiska nytta eller skada för sambällsin rättningen
och särskildt för högsta domareinstansens framtida ställning, närmare
undersöka den åsigt, som i Riksdagens underdåniga skrifvelse den 15
Maj 1868 blifvit Kong]. Majrts nådiga pröfning hemställd derom, att sådana
i statsförvaltningen uppkomna besvärsmål, som voro af den art,
att de icke borde till allmän domstols behandling öfverlemnas, utan måste
af administrativ myndighet i första hand upptagas, borde, i sista instansen
afgöras af Högsta Domstolen; så hade likväl, da Justitierådet nu

fått åliggande att yttra sig öfver ett lagförslag af särdeles vidsträckt
omfattning i syfte att fortgå i tillämpning af Riksdagens omförmälda
åsigt, och det i ett ämne, som företedde flera ganska vigtiga synpunkter
utöfver hvad i den särskilda frågan om fattigvårdsärendena varit att
betrakta, Justitierådet funnit sig böra åt sitt afstyrkande utlåtande gifva
den större omständlighet och noggranhet i undersökningen af ämnet,
som, huru än förevarande lagstiftningsfråga komme att lösas, beredde
Justitierådet medvetandet att icke hafva underlåtit något för att påkalla
tillräcklig besinning i detta lagstiftningens förehafvande, innan det vore
för sent; och uppläste nu Justitierådet ett skriftligt anförande af denna
lydelse:

»Då, till följd af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse den 21 Maj 1819
till så väl lagkomitéen, söm de dels till styrelseverkens reglerande och
dels till ekonomiska författningarnes öfverseende förordnade komitéer,
dessa tre komitéer den 6 April 1820 gemensamt afgåfvo sitt betänkande
rörande rättsfrågors skiljande från de administrativa verken, yttrades i
detta betänkande: »Kammarrätten, hvilken i sitt närvarande skick är att
»anse, icke för ett administrerande kollegium, utan för en bland rikets
»verkliga domstolar, synes böra under sådan egenskap betraktas uti alla
»de mål, som till dess afgörande höra; hvaraf ock skulle följa, att i de
»beslut, som der meddelas, ändring icke må sökas annorstädes, än i
»Högsta Domstolen». — Detta förslag, som af Kongl. Maj:t lemnades utan
afseende så väl när förordningarne i fråga om upphörande af styrelseverkens
domsrätt den 17 April 1828 meddelades, som ock när Kongl.
Maj:t den 15 Oktober 1831 fastställde ny instruktion för Kammarrätten,
har nu åter blifvit upptaget.

Kammarrätten är domstol; det lider icke något tvifvel; det inses
tydligen af 2G § uti instruktionen för Kammarrätten i hvad denna angår
mål, som blifva justitieärender hos Högsta Domstolen. Men dermed är
visst icke sagdt, att Kammarrätten har uteslutande egenskap af domstol,
att den nödvändigt måste anses i afseende på öfriga uti samma § af
instruktionen omförmälda ärender vara att väsentligt sammanlikna med
någon af de uti Rättegångs-balken af allmänna lagen omförmälda domstolar.
Kammarrätten är en särskild inrättning med en egendomlig undantagsvis
bestämd verkningskrets af dels verkliga domareärender och
dels sådana föremål, hvilka, såsom tillhörande statens uppbördsverk och
administrationen i allmänhet, man icke velat ställa under domstols behandling,
utan lemnat beroende på utredning i annan form, än »laga
rättegång»; och det ändock i akt och mening att låta hvar och en vederfaras
rätt i alla hans »rättsfrågor». Detta uti nyss åberopade § af in -

struktionen bestämda förhållande synes mig så klart framstående, att,
för att icke leda till en tankeförvillelse, lätt uppkommande genom bruket
af pregnanta, vidtomfattande ord, då deras betydelse i det förevarande
ämnet icke närmare bestämmes, man borde, i stället för att med ett
enda allmänt beteckningsord hänföra Kammarrätten till klassen af domstolar,
och med undvikande ändock af benämningen »administrerande
kollegium», säga att denna myndighet är dels domstol och dels en myndighet
för administrations-justicen i rikets uppbörds- och redogörelseverk.
Just i denna senare egenskap, i arten af de ärender, som icke blifvit till
behandling vid domstol öfverlemnade, har man att söka orsaken dertill,
att den princip, som bestämmer de allmänna domstolarnes väsende, ansetts
icke tvinga dertill, att den myndighet, som i nyssnämnda ärender
skall pröfva riktigheten af Kammarrättens förfarande, skulle vara domstol,
enligt detta ords allmänna bemärkelse. Man får då icke göra den hastiga
slutledningen, att som Kammarrätten är i vanlig bemärkelse domstol i
det ena, så måste den ock vara det i det andra och just derföre nödvändigt
fogas in i de allmänna domstolarnes ordning, i hvad angår högsta
instansen, för alla af Kammarrätten afgjorda mål. — Efter denna nödiga
iakttagelse i afseende på premissen för de tre kotnitéernas slutledning,
synes mig, att i detta ämne något är att närmare undersöka, som ej
blifvit af komitécrna med något ord vidrördt. Det återstår nemligen,
hvad genom komitéernas betänkande icke skett, att utreda frågan, om
Kammarrättsärendernas olika arter nödvändigt fordra eller lämpligen
medgifva, att dessa ärender göras beroende af någon domstols pröfning.

Första intrycket af det nu framlagda lagförslagets 5 §, i hvad
den angår de Kaminarrättsärenden, som hittills haft sin högsta instans
hos Konungen i Stats-Rådet, är den frågan: är meningen den, att Kammarrätten
äfven i dessa mål skall komma att hafva egenskapen af domstol,
sådan ofvanbemälde tre komitéer velat finna''1 denna embetsmyndighet?
Jag tror för min del, att, efter den föreslagna lagens tillkomst, jag skulle
vara nödgad att jakande besvara denna fråga, lika säkert, som jag nu
påstår, att Kammarrätten är domstol uti de i 26 § af instruktionen omförmälde
mål, hvilka såsom justitieärender skola hos Högsta Domstolen
fullföljas, — och lika bestämdt som jag förnekar, att de till öfverflyttning
nu föreslagna Kammarrättsärender för närvarande äro domareärender hos
Kammarrätten, att de vid fullföljd hos högsta instans alldeles ombyta
natur och först derigenom blifva statsförvaltningsärender. Men jag skulle
i och med detsamma hafva att beklaga, att man härmed kommit att taga
ett ytterligt långt steg fram på den konstitutionela irrväg, att låta Högsta
Domstolen blifva, jemlikt 19 och 21 §§ Regeringsformen, behörig att,

emot Konungens vilja, utan hinder af de två röster Konungen inom
Högsta Domstolen eger, gifva förklaringar öfver rätta meningen i en
ytterst stor mängd af de lagar och författningar rörande rikets allmänna
hushållning, som Konungen enligt 89 § i samma grundlag stiftar och
utfärdar; medelst hvilket väldiga steg — (redan en hastig blick på listan
öfver de till Kammarrätten årligen ingående redogörelser visar dess ofantliga
vidd) — domaremakten vore kommen långt in uti regeringsmaktens
område i sjelfva statsförvaltningen. Väl hade under komitéförhandlingarne
år 1820 lagkomitéens så kallade arbetande ledamöter försökt den
tolkning af Regeringsformen, att 19 § skulle afse endast de uti 87 och
88 §§ uppräknade arter af lagar. Men då man icke kan förneka den
ovilkorligt bindande regeln i nu varande 84 § af samma grundlag, synes
ingen tankekonst i verlden kunna räcka till att vederlägga den enkla
slutledning, att då dessa ärender, enligt nya lagen, tillhöra Kammarrättens
handläggning i dennas egenskap af domstol, sä åro dessa ärender
»sådana fall, som till domares åtgärd höra»; och då, enligt 19 § Regeringsformen,
Högsta Domstolen eger att gifva sökta förklaringar öfver
lagens rätta mening i fall af den sålunda beskrifna art, så eger Högsta
Domstolen sådan makt i de antydda Kammarrättsärenderna. — Det kan
visst icke undfalla någons uppmärksamhet, att, tid efter annan, åt underrätterna
och Hofrätterna öfverlemnats att tillämpa åtskilliga af de uti
ofvanberörde 89 § ornförmälde lagar och författningar, såsom förordningarna
angående bränvinsbränning och försäljning, angående tullväsendet
och flera andra ämnen; men någon oro synes dervid icke hafva uppstått
af möjligheten att för dessa lagar kunde komma att påkallas bruket af
Högsta Domstolens makt enligt 19 § Regeringsformen, hvilken under en
följd af flera decennier högst sällan varit begagnad. Man har i detta
afseende, såsom i många andra fall, icke alltid kunnat undvika att i
samhällsutvecklingen råka in i förhållanden, för hvilka den oböjliga grundlagen
i sin strängaste tillämpning skulle verka otjenligt och obeqvämt;
men under iakttagande af en viss hofsamhet och måtta i sådana lagförändringar,
vidgande begreppet af orden i 17 § Regeringsformen om
»Konungens domsrätt», har betänkligheten väckt mindre uppseende. Det
synes ock vara att förmoda, att då, enligt nu gällande ordning, vanligen
icke mera än åtta månader förflyta emellan Riksdagens sammanträden,
under hvilka blir tillfälle för lagstiftning äfven i sådana fall, som höra
under Konungens och Riksdagens samfålda beslutanderätt, någon tillämpning
af 19 § i Regeringsformen icke kommer att påfordras. Gerna må
jag medgifva det icke vara sannolikt, att den på det nu anmärkta sättet
tillkommande grundläggning i Regeringsformen af en möjlighet till domare -

maktens intrång på regeringsmaktens område någonsin skall i verkligheten
komma till bruk. Men sådana godmodiga förhoppningar, för hvilka
icke ens någon skymt af objektiv grund skulle kunna anföras, höra icke
till lagstiftarens bevekelsegrunder. Han, liksom hvarje annan, måste erkänna
sin oförmåga att genomtränga den slöja, som döljer framtidens
öden; och statsförfattningen måste af honom göras sådan, att det, hvarom
alltid måste sägas att det aldrig någonsin får vara möjligt, icke ändock
göres fullkomligen möjligt — och det i en dertill i sjelfva grundlagen
klart anvisad form. — Huru dock med denna glada spådom för framtiden
än må sig förhålla, måste det väl redan nu erkännas, att den anmärkta
påföljden af den föreslagna lagen komrae att vara en åtminstone
theoretiskt vanställande förryckning af en bland de vigtigaste hufvudgrunderna
i statsförfattningen. Ett sådant fel må man väl undvika der
icke någon praktisk nödvändighet påfordrar att man underkastar sig detta
fel heldre, än att låta denna praktiska nödvändighet sakna ett tillfredsställande.
Här frågas då: hvilken är i förevarande ämne denna tvingande
praktiska nödvändighet? Svaret skall ligga uti den inför Kongl.
Maj:t i Stats-Rådet åberopade underdåniga skrifvelsen från Riksdagen af
den 15 Maj 1868; och denna skrifvelse innehåller den allmänna betraktelse,
att »vissa bland de ännu af förvaltningen handlagda besvärsmål
»äro af den art, att de, å ena sidan, måste bedömas efter samhällsintressets
»fordringar och derföre visserligen icke kunna såsom rättsfrågor betraktas
»och behandlas, men, å andra sidan, ock synes beröra den enskildes rätt
»och derföre för sin tillbörliga handläggning i yttersta instansen fordra
»sådan borgen för kontinuitet i grundsatsers tillämpning samt för do»marens
juridiska utbildning, som man endast hos en verklig domstols»myndighet
eger att förutsätta.» — Huru jag för min del är långt ifrån
att erkänna någon principiel sanning i detta omdöme öfver svenska
statens regeringsmakt, öfver sjelfva statsstyrelsen, kommer att omständligt
visa sig i fortgången af denna afhandling. Jag har nu emellertid anfört
min första betänklighet mot den föreslagna rubbningen af det gamla
begreppet af orden i 17 § Regeringsformen »Konungens domsrätt».

Alltsedan 1734 års lag i 10 kap. 26 § Rättegångs-balken såsom
undantag från allmänna reglorna om »laga domstol i hvarjehanda rättegångsmål»
förkunnade, att »de mål, som den allmänna hushållningen i
»riket, kronans hvarjehanda ingälder, så ock de, som någons embete och
»tjenst, högre eller ringare, och fel deri röra, pröfves och af g öres af dem,
»som Konungen vård och inseende deröfver betrott häfver, efter thy, som i
»särskilda stadgar derom sägs», — och efter det Regeringsformen i 89 §

erkänt

erkänt Konungens makt att stifta lagar rörande rikets allmänna hushållning
och grunda allmänna inrättningar af alla slag, synes någon anmärkning
icke kunna göras derom, att afvikelse från de i lagstiftningen
erkända allmänna grundsatserna för statsinrättningen skulle hafva skett
genom organisationen af Kammarrätten såsom en myndighet att afgöra
frågor om uppbördsverkets handhafvande och beskattningslagarnes verkställande
samt redovisningen derför, med stutsstyrelsen såsom högsta instans,
utom i vissa undantagsfall af judiciel art, såsom när frågorna angingo
embetsbrott eller sådana förbindelser, som endast efter grunderna
i allmän lag kunde utfordras, — och derigenom att sålunda de tjenstebefattningar,
som höra till uppbörds- och redogörelseverket, blifvit inrättade
och deras innehafvare anförtrodda med det genom instruktionen
för Kammarrätten tydligen förkunnade vilkor — så tydligt, som hade
det i hvarje fullmakt å sådan tjenst blifvit intaget såsom väsentligt bestämmande
moment i sjelfva tjenstebefattningens inrättning, — det vilkor,
att i förhållande emellan Kronan och dessa tjensteman skulle, utom i
ofvanantydda särskilda fall, redovisningen och rättandet af felaktigheter
deruti i sista instansen pröfvas af statsstyrelsen, icke, i likhet med privatlifvets
stridiga förhållanden, dragas under någon allmän domstols
afgörande Denna ordning och den dermed tillika stadgade, att stridiga
frågor rörande beskattningslagarnes verkställighet icke skola göras till
föremål för tvister vid allmän domstol, utan vårdnaden om indrifningen
af Kronans ingälder vara inrättad i samma ordning, som den för redovisningen
inom uppbördsverket gällande, böra efter min tanke hänföras
till de allmänna inrättningar, hvilka, sedan de under lång tidrymd innehaft
sin bestämda ställning och verksamhet inom kedjan af de till samverkanj,
för gemensamt! högsta mål ordnade statsinstitutionerna, icke böra
ovilkorligen vara hemfallna under ombildningar blott derföre att i afseende
på ett eller annat särskildt attribut i någon af dessa inrättningar
en senare Itids åsigter med större benägenhet omfattat en eller annan
princip, hvars tillämpning man finner sig sakna i hvad den äldre tiden
bildat. När ofvananförda ordning för redovisningsuppgörelsen emellan
Kronan och dess uppbördsman samt redovisningsskyldige förvaltare stadgades,
kunde det väl icke undfalla någon, att då den statens embetsmyndighet,
inför hvilken redovisningen skedde, ogillade denna i någon
punkt, men redogöraren påstod sig hafva rätt, så var dermed, enligt
allmänna språkbrukets bokstafliga mening, en tvist och en rättsfråga å
bane; men dessa ord ansågos, i förhållande till behofvet och nyttan för
statens ändamål, såsom det hufvudsakliga ögnasigtet för hela denna
Bill. till Biksd.^Prot. 1874. 1 Sami. 1 Åfä. 4

organisation, som antogs ligga utanför privaträttens gränser, icke böra
hindra bestämmandet af den form för frågornas slutliga afgörande, som
i ofvanberörde måtto är gällande. Det måste lemnas derhän, om, derest
lagstiftaren ansett det. med nämnda ordalag antydda vanliga begrepp
nödvändigt fordra redovisningens hänskjutande till någon pröfning af allmän
domstol, vare sig i lägre eller högre instans, inrättningen af redogörelseverket
skulle i öfriga delar hafva blifvit sådan, som den gjordes
i sammanhang med uppställningen af regeln om redovisningsfrågornas
frikallande från beroende af domstols pröfning. Yare sig dermed huru
som helst, yrkas nu, på grund af det allmänna begrepp, som betecknas
med orden rättsfråga och tvist, den förändring af instruktionen för Kammarrätten,
att Högsta Domstolen, icke Regeringen, skall i sista instansen
reglera stridigheterna i uppbördsmännens redovisning. Vanligen, då
någon förändring i den bestående ordningen yrkas, får man mycket höra
talas om dennas praktiska olägenheter; men nu talar blott den theoretiska
kritiken.

Min tro är, att, likasom man icke med ledning blott af dylika allmänna
theoretiska satser skulle kunna bilda en god statsinrättning, utan
deremot denna måste lämpas efter de menskliga tingen, sådana dessa i
verkligheten äro, lärer det i allmänhet icke heller vara rådligt att lägga
sådana theoremer ensamme till grund för ombildande af en redan befintlig
statsinrättning. Måhända vore mången gång detta senare än mera
skadligt, än det förra. Icke såsom ett nödvändigt theoretiskt rättande
af något fordna dagars felsteg i bruket af den Kungliga lagstiftningsmakten
i afseende pä statens uppbörds- och redogörelseverk kan jag tillstyrka
den föreslagna åtgärden. Jag anser att, så länge det icke gäller
systematiskt ombildande af hela ordningen för uppbörds- och redogörelseverket,
saken nu bör vara beroende af frågan, om i praktiskt hänseende
något giltigt skäl talar för denna förändring: om den kan göras utan
skada eller svårare olägenhet för Staten. Genom ett nekande svar på
denna fråga yttras icke någon missaktning mot filosofiens theori om kronan
såsom privaträttsligt subjekt i förhållande till Statens tjenare såsom
enskilde; man endast tillser, att icke denna theori får delvis rycka sönder
ett efter annan theori bildadt organiskt helt.

Sällan har väl ett positivt lagbud i sjelfva ordalagen tydligare uttalat
bevekelsegrunden för dess tillkomst, än det, med bibehållande af
den förut genom Kongl. lirefvet den 21 Juni 1814 stadgade regel, skett
i senare delen af 26 § uti instruktionen för Kammarrätten; och det synes
mig kunna tilläggas: sällan en bevekelsegrund af bättre syftning, fastän
det är just denna man nu vill förkasta. »Der fråga uppkommit om ett

»olika förhållande rörande någon författnings rätta mening och förstånd,
y>bör besväranden hänvisas till en stats-expedition, derifrån berörde författning
blifvit utfärda,de. — Det är att ställa frågan till den, som säkrast.
kan eller åtminstone bur kunna, besvara henne: till den myndighet, der,
om än efter författningens utfärdande ombyte af embetspersonal skett,
traditionen af lagstiftningsgrunderna bör länge qvarlefva och der i allt
fall icke finge förebäras någon okunnighet i ämnet, enär lagstiftningsmakten
just der har sitt säte och måste vara beredd att, så snart lagarnes
tillämpning i förekommande fall skulle röja behof af rättelser, tillägg
eller förklaringar i denna lagstiftningsgren, genast i handling framträda,
med den till behofvet svarande rörlighet och hastighet i ordnandet och
upprätthållandet af hvad Rikets allmänna hushållning rörer, hvars lagliga
möjlighet, efter mitt begrepp, utgör det höga värdet af 89 § Regeringsformen.
Om den ekonomiske lagstiftaren skulle från sig bortvisa förfrågningar
om rätta meningen i denna lagstiftning, lärer det således icke
rimligen böra ske på grund af oförmåga att förstå dessa lagar. Icke
utan missaktning för det högsta i statsinrättningen, icke utan förnekande
af den ideela, men tillika praktiskt oundgängliga hufvudgrunden för statsinrättningen,
synes det kunna bestridas, att Regeringen, som beslutar och
utfärdar de administrativa författnmgarne, måste vara den mest sakkunniga
myndighet att i hvarje fall bedöma deras rätta tillämpning. Skulle
det åter vara fråga om den ärliga viljan att göra, diet rätta, sa vore det
ju icke från sjelfva Regeringen ett tvifvel derom skulle uttalas.

För bedömande af frågan om lämpligheten deraf, att en domstol
blefve ställd såsom instans öfver Kammarrätten, äro vigtiga omständigheter
att betrakta.

På grund af inin egen erfarenhet under den tid af mera än fyra
år jag tillbragt såsom tjenstgörande ledamot i Kammarrätten, kan jag
med säkerhet påstå, att om någon skulle föreställa sig, att för den i allmänna
domarevärf erfarne skulle, innan han förvärfvat längre vana vid
göromålen hos Kammarrätten, med någorlunda säkerhet i allmänhet låta
sig göra att, då han derstädes till föredragning och afgörande beredde
anmärkningsmål, uppsöka den lagstiftning, som i den förekommande frågan
vore att tillämpa, uppfatta denna lagstiftnings verkliga syftning, skada
den i sitt rätta sammanhang för mångskiftande andra ärender, taga kännedom
af tillämpningen deraf i fordna dagar, utfinna säkra och konseqventa
grunder för tillämpningen i de fåll inom administrationen, som i
lagstiftningen icke blifvit speciel t förutsedda och bestämda, så befinner
han sig i svår irring. Sådan är icke lagstiftningen, jag må heldre
säga hvimlet af gamla och nya, mången gång icke ens i offentligt tryck

tillgängliga, sväfvande, stundom sins emellan stridiga stadganden, instruktioner,
reglementen, påbud och prejudikater i hela stora omfattningen af
de mångfaldiga samhällsförhållanden, som hafva inverkan på frågorna i
uppbörds- och redogörelseverket. En blick på förteckningen öfver de till
granskning i Kammarrätten årligen ingående redogörelser visar en ytterligt
stor mängd af ämnen för denna embetsmyndighets verksamhet. Hos
Kammarrätten förekommer visserligen en betydlig mängd frågor, som äro
ytterst enkla, ganska lättfattliga; och det kan vara möjligt, att den, som
genombläddrar en eller annan årgång af Kammarrättens domböcker och
registratur, kan villas till den föreställning, att embetsutöfning der icke
skall för den juridiskt bildade embetsmannen röna synnerlig svårighet.
Men undantagen äro icke glesa. Det är sannerligen icke utan det mest
giltiga och tvingande skäl denna specialmyndighet, icke de allmänna
domstolarne, blifvit satt till att i första hand pröfva de stridiga frågorna
i statens redogörelseverk. Då jag, efter några års förvaltning af donweembetet
i häradsrätter och i en hofrätt samt någon tids utöfning af advokatfiskalsembetet
i Kammarrätten, der intog plats vid dombordet och afhörde
föredragning af t. ex. anmärkningsmålen från öfver-revisions-departementets-militie-räkenskaps-kontor,
väcktes hos mig oro af svårigheten att
göra mig någorlunda förtrogen med dessa ämnen; jag förvånades t. ex.
att den ena dagen höra beslut föreslagna, hvilka jag tydligen fann i principen
rakt motsatta hvad en föregående dag beslutits i alldeles lika fråga;
men jag blef, på min erinran derom, tillfredsställd med den förklaring,
att ärendet nu angick ett annat regementes aflöningsförhållanden, än hvarom
förra dagen varit fråga, och att Kong]. Bref från fordna dagar bestämde
olika förhållanden i eljest lika saker. Det var för den i detta embetsverk
inkomna juristen icke någon lätt sak att upptäcka tillvarelsen af
den mängd författningar och föreskrifter, som der voro att tillämpa.
Långt ifrån att de ofta knapphändiga skriftvexlingarne emellan revisorer
och redogörare kunde med någon säkerhet förväntas innefatta tillräckliga
hänvisningar på de stadganden, som i förevarande ärenden voro att tillämpa,
var det deremot Kammarrättens pligt att vid ärendets pröfning noga tillse,
att icke afvikelse från någon gällande och tillämplig, men af revisionen
och redogöraren möjligen förbisedd författning komme att ske; och i allt
fall är det i administrationens och kameralväsendets ärender icke att vänta,
att de i dem hvardagligen hemmastadde tjenstemännen städse skola åberopa
och utförligt framställa sådant, som de, af vanan dermed förtrogna,
icke ens ana att vara för någon obekant. —— Och det var icke nog med
sjelfva lagstudiet. Icke sällan förekom nödvändighet att i särskilda redogörelsefrågor
äfven emot redogörarens bestridande förordna om framtida

rättelser i förut vanlig tillämpning af fastställda räkenskapsformulärer;

dle„1.11 ^andelse förekom, att sjelfva frågan, om den redovisade fondens
behållning var med ett anmärkt belopp minskad eller icke, var beroende
af invecklad stridighet angående räkenskapens uppställning, så att
ivarnmarrattens ledamöter under öfverläggningen måste företaga uppo-örande
af så kallade omslut, för att säkert undersöka redogörelsens resultat:
— ämnen, i hvilka de allmänna domstolarnes jurister vanligen sakna
insigt och erfarenhet. — Med trygghet öfverlemnar jag till hvar och en,
soin gjort närmare bekantskap med göromålen i Kammarrätten, att bedöma,
om denna min skildring i någon del kan anses innefatta öfverdrift.

ag har noga vägt mina ord; och jag kan tillägga: jag har, i anledning
af förevarande lagförslag, begagnat tillfällen att jemföra min nu gjorda
s i di ing med omdömen i ämnet af embetsman, som under senare tidrymd
törvaltat kammarrättsrådsembete; och jag har funnit deras omdömen öfverensstämmande
med mitt.

Efter denna skildring af den till Kammarrätten hörande befattning
med arenderna från Ofver-revisions-departementet, fordrar nu ordningen
att tdl utredning upptages frågan, om utan äfventyr af skadlig följd, fasthellre
till den ökade nytta för staten, som naturligen skall utgöra hvarje
lagförändrings syftemål, högsta pröfningsmakten i dessa Kaminarrättsärender
ma kunna åt Högsta Domstolen antvardas: ett särdeles granlao-a
amne. för Högsta Domstolens ledamöters egna yttrande, men som icke
tar vid detta tillfälle lemnas å sido af den, som i sin öfvertygelse måste
förneka denna institutions lämplighet för sådant värf. Ett uppriktigt uttalande
af denna min öfvertygelse är nu min pligt; ty icke mindre, än i
domarearenderna, är jag i förevarande, genom Kongl. Maj:ts nådiga remiss
mig gifna ernbetsåliggande förbunden att »efter mitt bästa förstånd och
samvete rätt göra». Genom lagförslagets syftning, att tillvägabringa en
förändring af ovanligt stort omfång och dermed en till nya föremål gjord
utsträckning af Högsta Domstolens verkningskrets, framtvingas det ömtaliga
ämnet. Jag vet ganska väl, att det omdöme, jag kommit att yttra,
kan blifva motsagdt, kanske med synnerlig ifver, möjligen af någon med
förtrytelse. Det bekymrar mig icke; jag har fullgjort min pligt att anföra
grunderna för mitt afstyrkande till förslaget, hvars öde och framtida
följder för statsinrättningen sedermera icke i någon mån ligga på min
ansvarighet. Det är icke heller i allmänhet någon ovanlig företeelse, att
då förslag väckes om något företag på en ny, alls icke försökt bana, yrkas
obetingadt förtroende att allt skall gå väl, fastän det naturligtvis icke
ka!‘ ‘ lö!’väo bevifas; och om någon gör inkast och tror sig förutse motsatt
följd, mötes han genast af förebråelse att hafva förutsagt något, hvars

blifvande verklighet, icke kan bevisas. — I öfrigt må erinras, att i denna
min framställning måste afses Högsta Domstolen sådan den bildas genom
iakttagande af nu gällande regeln i 17 § Regeringsformen, att till justitierådsembetena
skola nämnas män, hvilka, jemte innehafvande åt andra
uppmfna egenskaper, fullgjort hvad författningarne föreskrifva dem, som
uti domareembeten må nyttjas, samt i sådana värf ådagalagt insigter och
erfarenhet; hvilket anspråk väl i allmänna föreställningen uppfattas
så, att det afsåge personer, hvilka egnat, om icke jemväl sin ungdomstids,
åtminstone dock sin mannaålders verksamhet hufvudsakligen åt de
studier och det arbete, som den juridiska disciplinen och utöfningen åt
det allmänna domarekallet nödvändigt fordra. — Och nu till sjelfva tragan.

Jao- vågar hålla det säkert, att de jurister, som, lika med mig,
efter förberedelse genom verksamhet i allmänna domstolarne mträdt i
Kammarrätten, i allmänhet skola med mig instämma i en betraktelse,
som visst icke heller strider mot hvad Kammarrätten yttrat i dess under
den 4 Oktober 1869 till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga utlåtande: den
betraktelse, att de ärender, som äro föremål för Kammarrättens profning,
vanligen fordra ett synsätt, som i mycket skiljer sig från tendensen i
de allmänna juristernas sätt att uppfatta och behandla frågor inom privaträttens
område. Aktningen för det sanna och rätta skall naturligtvis
vara en och densamma hos alla statens tjenare, så att någon olikhet i
vilian till det rätta här icke kan sättas i fråga. Men just _i utfinnandet
af hvad som i hvarje sak skall vara det vätta ligger svårigheten. Det
är tydligt, att föremålen inom administrationens område icke kunna i
allo eller ens till de flesta delarne vara genom de derom gällande påbud
beskrifna och stadgade med sådan säkerhet, tydlighet och varaktighet,
som kunde motsvara precisionen och konseqvensen i civillagens rättsgrunder,
de der kunna ega en allmängiltighet, som kan oförändrad genomlefva
århundraden, då deremot administrationens föremål oftare förändras
och dermed kräfva förändring af dess lagar. De förvecklingar,
som inom statens uppbörds- och redogörelseverk skola redas, jemkas
och lösas genom Kammarrättens pröfning, kräfva ofta en efter mångskiftande
förhållanden i statens administrationsväsende sig fogande förmåga
att så ordna det ena, att det icke ställer sig i stridig beröring

med det andra: — det tillfälliga, ofta fragmentariska, under spridda tidrymder
visst icke alltid fullt systematiskt och med säker harmoni i särskilda
delars vexelverkan bildade i de ämnen, med hvilka statens till
uppbörds- och redogörelseverket hörande tjensteman få den omcieia be
rörino-en,'' fordra annan blick och annan hand, än dem, med hvilka juristen
i allmän domstol, inom hvarje saks egna trånga begränsning af

det kontreta fallet på privaträttens område, skådar och bestämmer rättsförhållandet
ensamt emellan de begge tvistande, utan allt bekymmer för
den frågan, huru den genom domslutet stadgade ordning må i afseende
på det lämpliga och nyttiga foga sig till förhållanden, som ligga utanför
den efter civillagens rättsgrunder trångt begränsade rättsfrågan emellan
kärande och svarande, men dock i verkligheten komma att vidkännas
följder af domslutet. De strödda författningar, instruktioner och
påbud, som i redogörelsefrågorna hos Kammarrätten äro att tillämpa,
sakna ofta sådan omsorgsfull, efter det strängt juridiska idiomet lämpad
redaktion, som kunde förvissa, att icke, vid juristens vanliga stränga lagtydning,
tillämpningen komme att taga annan riktning, än den administrative
embetsmannen finner deråt böra gifvas.

Då, i följd af ofvan antydda orsaker, så mycken ovisshet, så mycken
tvekan om det i hvarje fall rätta kan finnas hos dem, som under
sannadande i det kollegiala embetsverket hafva att pröfva anmärkningsmålen,
böra icke allt för stränga anspråk på ofelbarhet ställas till ^de
uppbördsman, förvaltare och redogörare, hvilka hvar för sig i sin ensamhet
hafva att sköta sina värf. De kunna ofta begå misstag, hvilkas
bedömande i redogörelsefrågornas handläggning hos Kammarrätten fordrar
synnerlig varsamhet för att undvika, å ena sidan, efterlåtenhet för
klandervärd vanvård af kronans rätt, och, å andra sidan, sådan hårdhet
och obillighet, som, för en mera ursäktlig ofullkomlighet i redogörarens
förmåga att finna det rätta, ville hastigt skrida till de lätt verkställda
penndrag, medelst hvilka redogöraren kommer i den hårda nödvändigheten
att af ^ egna tillgångar fylla den brist, som blefve bestämd derigenom,
att afföringen af en post i räkningen ogillades eller någon från
räkningen utesluten post förklarades hafva bort deruti ingå och derföre
bestämdes skola uti nästföljande räkning uppdebiteras till redovisning
(allt frågor, hvilka, såsom bekant är, i allmänhet höra till anmärkningsmålens
afgörande och sålunda icke fordra advokatfiskalens embetstalan i
så kallad fiskalisk aktion). Icke sällan later Kammarrätten bero vid ogillande
af hvad som skett eller blifvit åsidosatt, men billigtvis utan annan
påföljd för redogöraren, än denna undervisande erinran derom till
rättelse för framtiden. Jag tror det i allmänhet icke vara säkert att förvänta,
att allmän domstols jurister, då de skola pröfva Kammarrättens så beskaffade
beslut, blott tillfälligt i ett eller annat enstaka mål, hvaruti det
stränga ^ anspråk et mot redogöraren af kronans reviderande sakförare till
högre instans fullföljes, komma att i erforderlig mån låta intrycken af
sin vana vid anklagelserna enligt 25 kap. Strafflagen för embetsbrott
mildras af den administrativa justisens egendomliga betraktelsesätt, och

att de skola ega tillräcklig erfarenhet i redogörelseverkets ärender för
att rätt uppfatta och urskilja de omständigheter, som kunna hafva i det
förekomna fallet grundat ett verkligen godt omdöme af Kammarrätten,
men hvilket, då det egentligen vore känslan af det billiga och lämpliga,
icke kunde genom något embetsutlåtande af Kammarrätten till sin riktighet
bevisas. — Månne icke häruti träffas någon af de grunder, på
hvilka staten icke velat genom redogörelsefrågornas öfverlemnande till
domstol, i likhet med åtalen för tjenstefel, intaga , emot redogörarne en
sträfvare ställning såsom privaträttsligt subjekt? Ar det säkert, att det
i verkligheten blir till redogörarnes sanna förmån, detta, så vidt jag har
mig bekant, icke genom något allmännare missnöje å deras sida påkallade
ifrande för deras befrielse från den administrativa pröfningsmaktens
befarade möjliga godtycke? Eller vore denna förändring afsedd såsom
behöflig för att bereda kronan någon förment erforderlig större stränghet
mot redogörarne? Något sådant behof har jag icke hört åberopas.
Det är, såsom jag redan anmärkt, i förevarande lagstiftningsfråga icke
tal om den praktiska nyttan; här talar blott den theoretiska kritiken,
som vill inom privaträttens område indraga hvad hitintills dertill icke

Otvifvelaktigt är det just i följd af de nu skildrade förhållanden
man icke såsom kompetensvilkor för utnämning till kammarättsrådsembete
fordrat juridisk embetsexamen och öfning i domarevärfven, utan
fastheldre funnit nödigt att till Kammarrättens dombord kalla äfven
män, som tillbragt hela sin tid i kamerala och administrativa värf, utan
något juridiskt kunskapsprof. Min erfarenhet i tjenstgöringen inom
Kammarrätten lärde mig att inse och värdera det välgrundade och kloka
i det råd verkets numera med döden afgångne president vid. mitt inträde
allvarligt lade mig på sinnet: »att icke för mycket vara jurist».

Jag måste sålunda hysa den farhåga, att juristen i högsta instansen
mången gång, då han förehade den för honom mindre vanliga pröfningen
af Kammarrättens åtgärder och beslut i anmärkningsmål, kunde, med
en måhända icke lätt hejdad fallenhet att skåda frågorna strängt efter
methoden för bedömandet af privaträttens förhållanden, komma att i
bästa välmening, — jag må. fritt utsäga det hårda ordet förderfva
hvad i mera svårlösta frågor, de der fordra den sakkunniges blick på
förhållanden, hvilka icke alltid kunna med tillräcklig tydlighet i motiveringen
för ett utslag eller i ett embetsutlåtande framställas, Kammarrätten,
med verklig erfarenhet och större synvidd öfver uppbörds- och
redogörelseverkets hela ordning, stadgat klokt, lämpligt och nyttigt. .Denna

min

min farhåga kan icke afleda» genom någon försäkran, att inom åtskilliga
års erfarenhet sådana i pröfningen ömtåligare mål icke visat sig bland de
hos Kongl. Maj:t från Kammarrätten fullföljda. Lag stiftas icke blott
för den närmaste tiden; ingen vet huru förvecklingarne i vårt lands
uppbörds- och redogörelseverk kunna i framtiden sig arta; och ingen kan
nu beräkna, i huru mycket större utsträckning öfverklagandet af Kammarrättens
beslut i anmärkningsmål kan komma att ökas å revisionens
sida, sedan dessa ärender blifvit hänskjutna till den strängare juridiska
pröfningen i högsta instansen. Icke heller kunde jag fästa synnerlig
vigt vid en erinran om det förhållande, att Högsta Domstolen redan är
högsta instans för ärenden, som, i likhet med nu ifrågavarande Kammarrätts-mål,
icke kunnat öfverlemnas till allmänna domstolarne, utan
ansetts fordra behandling af spcialmyndighet, sådana myndigheter som
Kammarrätten i de redan till justitieärender hos Högsta Domstolen bestämda
mål, samt Kammar-kollegiet och Krigshofrätten. Min nyss gjorda
framställning angick nemligen den stora mängden af anmärkningsmål i
allmänhet, egande en utsträckning och mångfald, som efter min tanke
icke är att förlikna med den mindre gruppen af redan till Högsta Domstolen
såsom sista instans förvisade mål från specialmyndigheterna. Det
torde lätt inses, att då en eller annan anmärkningsfråga ingår i ett balansmål
eller annan fiskalisk aktion och genom advokatfiskalsembetets
talan behandlas omständligare och i mera vanlig rättegångsform än revisionskontorens
ofta i knapphändig skriftvexling afhandlade anmärkningsmål,
blefve svårigheten för sakens säkra uppfattning och bedömande
vida mindre, än den i afseende på anmärkningsmålen i allmänhet här
skildrade. Och i allt fall synes den betraktelse böra få gälla, att till
Högsta Domstolen bör förläggas sä litet som möjligt af säclana ärenden,
för hvilka Domstolens ledamöter måste förutsättas sakna special studier och
erfarenhet.

Med all den aktning jag hyser och bör hysa för det domarekall
jag såsom ledamot af Högsta Domstolen har mig anförtrodt och i mera
än sexton års tid förvaltat, bör jag dock här öppet och ärligt erkänna
min tro, att det icke vore klokt, kanske icke ens för Staten rätt värdigt,
att, utöfver hvad för de uti 26 § af instruktionen för Kammarrätten såsom
justitieärender anvisade mål varit nödigt, till appellationsdomstol öfver
ett kollegialt verk med en verkningskrets så egendomlig, så vidsträckt
och dock så enstaka, så för främmande personer svår att snart och mera
omfattande öfverskåda, som den Kammarrätten, i ännu varande ordning
och under ännu gällande lagstiftning för uppbörds- och redogörelseBih.
till liiksd. Prof. 1874. 1 Sami. 1 Afd. 5

verket, eger särdeles i anmärkningsmål en, sätta, en embetsmyndighet,
hvars ledamöter vanligen genom hela riktningen af deras förflutna verksamhet
i statens tjenst varit stängda från speciela studier och inhemtande
af större erfarenhet i de mångfaldiga ämnena för Kammarrättens vårdnad
och pröfning, och för hvilka ledamöter, sedan de intagit de högsta
domareplatserna, svårligen kan gifvas tillfälle för sådana studier och
vinnande af sådan erfarenhet i administrationsväsendet, deruti, såsom
jag måste förmoda, icke heller de glesa, fragmentariska beröringarne med
dessa ämnen i fullföljda enstaka Kammarrättsmål äfven under långvarig
domareverksamhet i Högsta Domstolen skulle hinna att gifva någon
synnerlig erfarenhet. Administrationsväsendet är så underkastadt ombildningar
och förändringar, att emellan de glesa tillfällen, då Högsta
Domstolen finge befattning med mål af lika art, förändringar kunna
hafva skett, som rubba den förut vunna erfarenhetens tillämplighet. Det
vore sannerligen icke väl ordnadt, utan deremot beklagligt, om de i
Kongl. Maj:ts namn utfärdade besluten i Kammarrättsärender komma att
väcka misstroende, till sitt inre värde ringa aktas, i anseende till deras
ursprung hos en myndighet, som, efter hvad allmänheten skall tro —
och det redan åberopade utlåtandet af Kammarrätten af den 4 Oktober
1869 tyckes icke motsäga denna aning om en sådan allmännare tro, —
eger mindre insigter och mindre af erfarenheten utbildadt omdöme i
dessa mål, än det embetsverk, hvars åtgärder blifvit pröfvade och ogillade.
Det skulle måhända vara nog med ett enda genom bristande bekantskap
med administrativa förhållanden tillkommet misstag i ett Kongl.
utslag, för att, då detta på ett hånfullt sätt framhölles för offentligheten,
befästa detta misstroende och möjligen komma det att utsträckas äfven
till högsta domaremaktens beslut i nuvarande justitieärender. Så angelägen
är regeln, att endast den sakkunnige skall döma. — Under sådant misstroende
synes det icke heller vara till förväntande, att de i Kongl. Maj:ts
namn utgångna besluten skola i senare förekommande likartade frågor
blifva af Kammarrätten och de inför densamma redovisande tjenstemännen,
måhända icke ens inom Högsta Domstolen af dess tillkommande
nya ledamöter, tagna till den efterföljd, som skulle befrämja reda och
ordning inom .uppbörds- och redogörelseverket : den »kontinuitet i grundsatsers
tillämpning», som af 1868 års Riksdag i dess underdåniga skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående den administrativa domsrättens upphörande
omförmäldes såsom nödig att eftersträfva. Till kontinuitet i grundsatsers
tillämpning fordras, om den verkligen skall vara önskvärd, säkerhet
om dessa grundsatsers sanning; utan denna skulle ju kontinuiteten
vara blott en serie af misstag, visst icke önskvärd.

Helt annat deremot, enligt min föreställning, bör förhållandet tänkas
under nuvarande ordning, der besluten utgå från Statens högsta
myndighet, sjelfva stat,sstyrelsen, som ideelt skall vara representanten af
det högsta vetande och den högsta sanning i hela statsväsendet, — den
myndighet, som har lagstiftningsmakten för uppbörds- och redogörelseverket
i sin hand och hvilken stund som helst kan genom lag påbjuda
de principer den i sina beslut i förekomna särskilda mål tillämpat,
— som är försedd med mångfaldiga, för Högsta Domstolen i anseende
till sjelfva domareegenskapen och dess nödvändiga verksamhetsformer
icke tillgängliga utvägar att i hvarje särskild fråga inhemta det högsta
och säkraste vetande, och som i Kongl. rådkammaren regelmässigt har
att påräkna rådslag af minst två lagfarae och i domarevärf inöfvade ledamöter
af Statsrådet. Det är en betydande skilnad emellan Rättegångsbalkens
former för domstolsförhandlingar och de utvägar föredragande
chef för statsdepartement eger för ärendens beredning: — just en af de
vigtiga omständigheter, i Indika för de nyblifna justitieärenderna komme
att verkligen saknas deras fordna natur af regeringsärender, hvilken gör
det till en pligt för föredragande departements-chefen att äfven ur andra
offentliga källor, än skriftvexlingsakten i det förevarande särskilda målet,
hemta en på åtgörandet inverkande kunskap om befintliga förhållanden,
då deremot, om dessa mål skulle vara tvister inom privaträttens område
och tillhöra Högsta Domstolen, denna skulle till och med sakna behörighet
till sådant forskande. En erfarenhet i denna väg har redan inom Högsta
Domstolen synts mig vunnen genom behandlingen af de dit hänvisade
fattigvård sä rende rn a. Utom olägenheten af saknad kunskap om de principer,
som förut i denna statsförvaltningsgren gjort sig gällande, förekommer
svårigheten af den knapphändighet och otydlighet, hvarmed de
små skriftvexlingsakterna ofta äro affattade, lemnande ruin för sväfvande
gissningar om förhållanden, hvilka, om de voro utredda, kunde på utgången
ega inverkan. På en sträng tillämpning af de uti Högsta Domstolen
i egentliga justitieärender iakttagna allmänna principer i afseende
på bevisningsmedel äro parterna i dessa förvaltningsärender visst icke
beredda; och synbarligen skulle mycken skada ske genom dessa principers
stränga tillämpning. Skriftliga attester, ofta otydliga och tvetydiga,
hvilka i vanliga justitieärender lenmas utan allt afseende då deras riktighet
blifvit förnekad, måste här stundom tagas för goda såsom laglig
bevisning, efter gissning om den ena eller andra attestantens större eller
mindre trovärdighet i mån af yrke eller annan samhällställning o. s. v.
och dom måste i dessa nya justitieärender fällas utan begagnande af

de medel till upplysningars infordrande, som säkerligen för chef i statsdepartement
stått öppna.

I de fall, då en från Regeringen utgången administrativ författning
blifvit föremål för stridiga tydningar, så att, efter gjord anmärkning vid
någon redogörelse, frågan blifvit af Kammarrätten pröfvad och skall hos
högsta instans fullföljas, tyckes det ju vara vida bättre, att Regeringen
såsom denna högsta instans får tillfälle att i den särskilda frågan bestämma
författningens tillämpning efter den mening, hvari den verkligen
blifvit utfärdad, och att, till förekommande af ytterligare enahanda förvecklingar,
besluta och låta kungöra rättelse, tillägg eller förklaring i
samma författning, än att Högsta Domstolen, saknande all annan kunskap
om författningens verkliga mening, än ordalydelsen kunde anvisa, skall
söka utgrunda den efter den juridiska hermeneutikens reglor och i sin
dom tillämpa författningen möjligen långt annorlunda, än dermed verkligen
varit menadt, och Regeringen, i god tro att administrationen går
sin jemna gång i enlighet med författningens rätta syftning, möjligen
först långt efteråt genom någon tillfällig händelse får kunskap om den
hos Högsta Domstolen uppenbarade anledningen till jemkning i denna
del af den administrativa lagstiftningen. Det må vara lätt sagdt, att Regeringen
kunde från Högsta Domstolen erhålla nödiga underrättelser om
hvad i lagtillämpningen uti fullföljda besvärsmål funnits kunna för lagstiftningen
vara af nytta att bemärka. Men jag betviflar en lifligare
vexelverkan emellan Regeringen och den från henne skarpt afskiljda
lagtillämpande myndigheten, Högsta Domstolen. Den ena skulle icke
göra en fråga om sådant, hvaruti icke någon erfarenhet lärt honom att
tvifla; den andra skulle icke åt den förra bjuda ut sin erfarenhet, der
han icke ens visste att någon saknad och något behof deraf funnes.

I våra dagar, då många äldre förhållanden i statsförvaltningen ombildas
och nya tillkomma, allt genom en mängd särskilda författningar,
skulle ofta sådana händelser, som den nyss skildrade, kunna inträffa.

Ett annat tänkbart exempel kan ock åskådligt framställa menligheten af
redogörelsefrågornas hänskjutande från Regeringen till Högsta Domstolen:
i något förvaltningsärende —- något af de nybildade, i hvilka erfarenheten
ännu icke hunnit gifva ledning för förvaltarens och redogörarens
rätta förfarande — har inträffat ett förhållande, som blifvit föremål för
anmärkning hos Kammarrätten; denna har funnit felaktighet vara begången
och ålagt rättelse deruti. Beslutet öfverklagas, enligt nu gällande
ordningen, hos Regeringen. Departementschefen, som finner att det klandrade
förfarandet just öfverensstämt med författningens verkliga mening,
fastän en icke rätt lyckad redaktion deraf berättigat Kammarätten till

dess domslut, föredrager inför Kongl. Maj:t på en gång dels ett förslagtill
ny författning, som förklarar den förra ega just sådan syftning, som
den fått i redogörarens tillämpning, och dels besvärsmålet, hvaruti utgången
blir sådan den skolat vara enligt den beslutna förklaringen. —
Om åter besvärsmålet är, enligt den föreslagna nya lagen, fullföljdt hos
Högsta Domstolen, så föredrages det af revisionssekreteraren, utan vetskap
om möjligheten af'' någon plan hos Regeringen till utfärdande af förklaring:
målet får sin buttra juridiska privaträttsliga behandling; beslut utfaller,
som fastställer Kammarrättens utslag, och kommer samtidigt med
den Kongl. Förordningen till administrationen, att der väcka bryderi -—■
eller ock kastas å sido såsom overkställbar! — till ringa heder för domaremakten.
Beslutet var dock, lika med förklaringen, utfärdadt i Kongl.
Maj:ts namn och egde samma datum!

Jag nödgas för öfrigt erkänna min oförmåga att rätt fatta den
tanke, som i Riksdagens underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t år 1868
blifvit yttrad med orden, att »den vigt, de administrativa besvärsmålen
»hafva för förvaltningen sjelf, icke står i rätt förhållande till det arbete
»och det ansvar, med hvilket de öfverhopa Konungen i Statsrådet». Jag
har nemligen befunnit mig i den föreställning, att för statsförvaltningen
vore af högsta vigt, att den icke förryckes af olagliga eller olämpliga
åtgärder, de der, fastän enstaka, dock kunna dels genom sina exempel
verka skadligt i kommande tid på likartade frågors behandling, och dels
få menligt**infiytande genom sin beröring med andra frågor, så att systemet
rubbas; och sjelfva statsförvaltningens bibehållande i godt skick har
jag ansett höra till Regeringens vigtigaste omsorger. Ingen sjuklighet i
statsförvaltningen bör tänkas vara för Statsstyrelsen likgiltig. »Arbetet»
med besvärsmålen lärer till drygaste delen och »ansvaret», om ordet får
tagas i sin juridiska mening, alldeles uteslutande tynga Konungens föredragande
och rådgifvande; men icke heller lärer väl någon hysa den
föreställning, att icke Statsrådsembetet är och måste vara ett särdeles
kraftfordrande värf, hvartill kräfvas stora insigter i statsförvaltningen
eller åtminstone stor förmåga att hastigt förvärfva och använda sådana
insigter. Med åberopande af detta anspråk, som väl måste erkännas vara
oeftergiflig!, torde det vara fullt tillräckligt svaradt på hvarie inkast
derom, att täta ombyten af personalen inom Konungens rådkammare
skulle göra förväntningen af erfarenhet och kontinuitet i grundsatser
fåfäng. — Om den stund komrne, då fråga blefve att Konungakallets
utöfning i någon del skulle anses gjord omöjlig genom öfverhopande göromål,
skulle efter min tanke det vara att förvänta, att Statsrådsembetenas
innehafvare, lifvade genom fordna dagars i häfderna förvarade ly -

sande föredömen af hvad svenska Konungar och statsmän med snille,
mod och kraft, äfven under de mest oroande hvälfningar och faror, uträttat
till Statens välfärd och ära, skola använda den sorgfälligaste vårdnad
derom, att genom välberäknadt begagnande af den för deras kall
erforderliga tid egentligen och hufvudsakligen för sådana förehafvande]!
och sysselsättningar, som påkallas af Statsrådsembetet, sådant det i Sveriges
Regeringsform är beskrifvet och af det deruti stadgade förhållande emellan
Konungamakten och Riksdagen bestämdt, äfvensom genom god disposition
af nödiga arbetskrafter inom Statsdepartementens expeditioner för
ärendernas beredning förekomma den, enligt min föreställning, blott för
aldra yttersta fall, endast såsom oundviklig nödfallsutväg, tänkbara möjligheten,
att Konungen skulle nödgas skrida till regeringsmaktens stympning
medelst regeringsärendens bortvisande åt andra håll. Någon sådan
sorglig nödvändighet är i förevarande lagstiftningsfråga icke känd, utan
fasthellre tyckes den motsagd af de uppgifter jag under ärendets föredragning
fått inhemta om det särdeles måttliga antalet af de under senare
åren hos Kong]. Maj:t i Statsdepartementen fullföljda besvärsmål.
En dylik förutsättning bör således efter min tanke icke inverka på det
yttrande Högsta Domstolen nu har att afgifva.

1 detta mitt yttrande, som nu omsider hunnit närma sig slutet och
åt hvilket jag ansett mig böra gifva denna utförlighet, då jag kommit i
nödvändighet att motsäga det omdöme Konungens statsråd medelst lagförslagets
framställande uttalat, har jag i undersökningen af lagstiftningsfrågan
haft uppmärksamheten hufvudsakligen riktad på de frän Ofver-revisions-departementet
ingående anmärkningsmål, som tillhöra Kammarrättens
pröfning och afgörande; och det har skett i den föreställning, att, om
öfverflyttning till Högsta Domstolen af högsta pröfningsmakten i dessa
mål icke kunde ske, det icke vore synnerligt skäl att uppehålla sig vid
frågan, om anledning kunde vara att till Högsta Domstolen hänvisa en
eller annan art af öfriga Kammarrättsmål, hvilka hitintills skolat i något
stats-departement fullföljas, t. ex. frågan om en pröfningskomité träffat
det sanna eller motsatsen, i sitt tycke, att en klagande af sitt yrke haft
några tiotal riksdaler högre inkomst än han velat vidkännas, o. s. v. Om
åter Öfver-revisions-departementets räkenskapsfrågor skola blifva justitieärender
hos Högsta Domstolen och Rättegångsbalkens processreglor på
dem inpassas, synes en viss konseqvens kräfva att äfven de öfriga målen
från Kammarrätten gå samma väg.

På grund af hvad jag sålunda anfört i förevarande fråga om 5 § i förslaget,
så vidt angår af Kammarrätten afgjorda mai, vill jag för min del
icke hafva underlåtit att afstyrka Kongl. Maj:ts bifall till den i denna

del föreslagna lagförändring, såsom, enligt min. öfvertygelse, icke af något
behof för Staten, för dess uppbördsman, förvaltare eller redogörare
eller för enskild person påkallad, icke ledande till bättre och säkrare
ordning, än den i nu gällande lagstiftning stadgade, utan fastheldre
ledande till fara af försämring i statsinrättningen, och för öfrigt
särskildt vådlig deruti, att, efter all sannolik beräkning, denna lagförändring
skall komma att framkalla sådana anstalter till förändring af
Högsta Domstolens organisation, som, för att göra denna embetsmyndighet
duglig till behandling af dit förflyttade administrationsärenden, skola
undergräfva och förstöra dess duglighet för sin ursprungliga och egentliga
bestämmelse; och måste jag här upprepa mina vid föregående likartadt
tillfälle uttalade ord: Hage man väl i akt, att icke, under godtrogenhetens
eller obetänksamhetens missledning, skadligt ingripa i sjelf va väsendet
af en för fäderneslandet i adla tider och under alla regeringssätt
sa oberäkneligt vigtig och dyrbar statsinstitution, som Högsta Domstolen /»
Men lagförslaget nödgar mig äfven att betrakta deri väckta frågan
under den synpunkt, som här ofvan antyddes med de ord jag måste''^uttala
om faran af konungamaktens stympning medelst regeringsärendens
bortvisande åt andra håll. Det har väl varit grundlagens mening, att
all betraktelse i sådant ämne skulle vara för Högsta Domstolen främmande,
enär den icke har att afgifva utlåtande öfver frågor om stiftande,
ändring eller förklaring af grundlag. Jag för min del värderar ock högt
denna grannlagenhet att icke hafva velat draga Högsta Domstolen in i
stridsfrågor om statsförfattningen. Men när, såsom nu skett, de elastiska
orden i 17 § Regeringsformen »Konungens domsrätt» lemnat väg öppen
att i lagstiftningen föreslå sådana matt och steg'', som syfta att genom
vidgande af föremålen för denna åt Högsta Domstolen uppdragna domsrätt
göra den åt Konungen ensam genom 4 § samma grundlag förbehållna
krets _ af regeringsärenden trängre, och Högsta Domstolen fått åliggande

att afgifva yttrande öfver sådant till Konungen framstäldt lagförslag: _

då är det för Högsta Domstolen en rättighet och pligt att taga frågan om
den föreslagna lagen i skärskådande äfven under denna synpunkt. Ett
vigtigare inkast mot en föreslagen förändring af lag kunde ju icke gifvas,
än att den komme att förderfligt ingripa i statsförfattningens hufvudgrundei
, ett svårare hinder för tillstyrkande af eu lag kunde ej finnas.
Och denna pligt vill jag för min del hafva fullgjort, oberoende af allt
beräknande, om vigten af ett varnande ord mot lagstiftningens fortgång
i sådan riktning skall erkännas redan af den närvarande dagen eller först
af den framtid, som komme att erfara och bedöma följderna af nutidens
anstaltei till konungamaktens försvagande. Sålunda, då nu ifrågavarande

1 agförslag afser att en ovanligt stor krets af föremål för Konungens omvårdnad
skulle dragas från regeringsärendernas område och såmedelst
betydlig inskränkning göras i det tillfälle för vinnande af erfarenhet om
statsförvaltningens gång och ställning, som måste vara behöflig för rätta
bruket af den, enligt min öfvertygelse, ännu ytterst vigtiga och nödvändiga
lagstiftningsmakt angående rikets allmänna hushållning, som
Konungen enligt 89 § Regeringsformen har sig förbehållen; och då det
i allmänhet synes vara otvifvelaktigt att ju mera konungamakten sjelf
frånsäger sig medlen att bevaka och upprätthålla ordningen i statslifvet,
desto svagare skall motståndskraften vara vid framtidens fortgående anspråk
på förändringar i samma syftning; anser jag mig äfven på denna
grund böra afstyrka Ivongl. Maj:ts bifall till det väckta förslaget.»

Justitierådet Naumann hänförde sig till sitt yttrande vid § l i
fråga om företräde till skatteköp in. m. I öfrigt förklarade Justitierådet,
det han så mycket hellre af styrkte hvad i § 5 finnes föreslaget angående
der uppräknade besvärsmåls fullföljd från Kammarrätten till Högsta Domstolen,
som dessa mål, de der behandlas af Kammarrätten såsom kontrollerande
administrativt embetsverk, men ingalunda i dess egenskap af
domstol, sakna karakteren af tvister, mellan tvänne eller flera parter, vare
sig enskilde mot kronan, eller ock enskilde inbördes, af sådan beskaffenhet
som de af Justitierådet vid granskning af förstnämnda § skildrade,
hvaremot statsstyrelsen här har att uppträda såsom innehafvare af högsta
upp sigt en öfver underordnade myndigheter och, med ledning af hvad
statsintresset kräfver, besluta nödigbefunna rättelser i deras öfverklagade
åtgärder, eller med andra ord: utöfva sitt imperium; och Justitierådet
fann det icke kunna i en konstitutionelt-monarkisk stat, sådan som den
svenska, aflöpa utan våda. om denna Konungens i våra grundlagar afsedda
makt blefve kringskuren, i hvilket afseende Justitierådet jemväl
åberopade sitt yttrande vid granskningen af det remitterade förslagets
första paragraf.

Justitieråden Rabe och Huss lemnade förevarande 5 § utan annan
anmärkning, än att då så kallade afskrifnings- och afkortningsmål, när
fråga deri icke förekommer om felaktigt förfarande af någon embets- eller
tjensteman, torde vara att hänföra till rent administrativa ärenden, och
det enligt Justitierådens omdöme vore hvarken riktigt eller nyttigt, att
sådana ärenden skjutas under domaren, besvär öfver Kammarrättens utslag
i mål af omförmälda beskaffenhet syntes Justitieråden böra afgöras
icke, såsom enligt förslagets 5 § skulle ske, i Högsta Domstolen, utan
af Kongl. Maj:t i Statsrådet. För denna mening hemtade Justitieråden

ytterligare

ytterligare stöd deraf, att besvär öfver kollegiernas beslut i dylika mål,
enligt nu gällande föreskrifter, som af förslaget lemnas orubbade, skulle
fortfarande komma att till vederbörligt statsdepartement fullföljas.

6 §

lemnades utan annan anmärkning, än hvad Justitieråden Södergren,
C ra mer, Friherre Leuhusen, Carleson och Naumann såsom direkt följd af
•Justitierådens anmärkningar vid 1 och 5 §§ hade att erinra.

Slutligen beträffande deri i Kongl. Maj:ts nådiga remiss framställda
fråga angående Kongl. stadgan den 23 Oktober 1860 förenade sig Justitieraden
bodergren, Cramér och Friherre Leuhusen i följande yttrande:

c nr. 1!>^Ufalct. (1° under senare åren hos Kong]. Maj:t i statsdepartementen
fullföljda besvärsmål af i förslaget andtydd beskaffenhet vore visserligen ej
afskräckande stort; men då Justitieråden icke torde misstaga sm i den
förmodan att hos flertalet bland Högsta Domstolens ledamöter ej finnes
erforderlig specialkunskap om dessa för jurister allmänneligen främmande
ämnen och dermed sammanhängande lagstiftning; samt härtill komme,
att alla ifrågavarande mål antagligen skola hos Högsta Domstolen af-öras
utan den ledning för omdömet och den kontroll å föredragandens insigter
i ämnet, so in mnfefattas i sådana betänkanden, hvilka Nedre Revisionen
har att afgifva i revisionssaker och egodelningsmål, syntes Justitieraden
hvarje beräkning öfver tidsåtgången för dessa måls bringande till slut
blifva vansklig; och Justitieråden vågade derföre icke, utan stöd af erfarenhet
ataga sig ansvaret för ett förklarande, att Högsta Domstolen
sådan den nu är i grundlagen organiserad, skulle kunna till det
allmännas båtnad_ fullgöra sina nya aliganden. Ökad trygghet i detta
länseende lärer ej heller, enligt Justitierådens förmenande, kunna ernås
endast genom någon ändring i. Kongl. stadgan den 23 Oktober 1860.»

ustitierådet Carleson utlät sig: »Jag nödgas erkänna att min egen kännedom
om de iförslaget omförmälda ärenden är i såmåtto ytterst ofullkomlig att
den icke öfverstiger den som kunnataf allmänna författningssamlingarne inhemtas.
Om eljest hos Högsta Domstolens ledamöter finnes den insigt, som för
dylika ärendens afgörande i sista hand kräfves och hvilken naturligtvis
bör vara minst jemngod med deras, till hvilkas hufvudsakliga befattning
samma ärendens handläggning hör, tror jag emellertid icke att såsom
följd af forslagets förvandling till lag erfordras mer än tillförene någon
ändring af berörde stadga; men derest för Högsta Domstolens ledamöter
Btli. till Riksd. Prof. 1874. 1 Sami. 1 Å/cl. 6

ännu återstår att söka en sådan insigt och dervid någon annan väg än
den allmänna ej står öppen, kan efter min förmening ingen ändring i
den nådiga stadgan utan ny organisation af Högsta Domstolen blifva i
åsyftade hänseende till något gagn.»

Justitieråden Naumann, Ra be och Huss yttrade, att på grund af
de senare årens erfarenhet om möjligheten för Högsta Domstolen att
handlägga dera mål och ärenden, än som under nämnde tid förekommit,
syntes Justitieråden, vid beräkning af den tillökning i Högsta Domstolens
göromål, som efter förslaget kunde ega rum, anledning saknas för antagande
att, derest en författning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
förslaget blefve utfärdad, någon förändring i Kongl. Stadgan den 23
Oktober 1860, angående Högsta Domstolens tjenstgöring på tvä afdelningar,
skulle i följd deraf blifva af behofvet påkallad; tilläggande häivid
Justitierådet Naumann, att Justitierådet likväl trodde sig böra fästa uppmärksamheten
derå, att, i förhållande till folkmängdens tillväxt, landets
ökade uppodling samt handels och näringars utveckling och förkofran,
tvistemålens antal hos Högsta Domstolen alltjemnt kommer att ökas;
hvarförutan, genom riksdags återkomst hvarje år, den maktpåliggande
laggranskningen tilltager. — en granskning, hvilken, derest den skall
ske med den omsorg och grundlighet, som staten har rätt att fordra,
förutsätter ständig uppmärksamhet på lagstiftningens gång i främmande
länder och verkställes hufvudsakligen i hemmet, så att icke heller den
trägna sysselsättningen dermed kan mätas efter antalet af sessionsdagar
eller sessionstimmar på embetsrummet..

Ex protocollo
C. J. Björkman.

_ Utdrar/ af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, liäliet inför
Hans Maj‘.t Konungen uti Stats-Rådet ä Stockholms Slott
den 31 December 1873,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde att, till åtlydnad
af Kongl. Maj:ts den 16 sistlidne September meddelade nådiga
befallning, Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande ej mindre öfver
det upprättade förslaget till »Förordning angående förändrade bestämmelser
i afseende å behandlingen och fullföljden af vissa i administrativ väg
handlagda mål», än äfven i fråga derom huruvida, derest en författning
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förslaget blefve utfärdad, någon
förändring i Kongl. Stadgan den 28 Oktober 1860 angående Högsta
Domstolens tjenstgöring på två afdelningar kunde i följd deraf anses
vara af behofvet påkallad.

Hans Excellens redogjorde för de inom Högsta Domstolen enligt
dess protokoll den 4 innevarande månad afgifna yttranden samt anförde
derefter:

»I afseende å ifrågavarande förslag hafva, på sätt Eders Kongl.
Maj:t af den nu afgifna redogörelsen inhemtat, flera olika och till en

del emot hvarandra stridande omdömen blifvit inom Högsta Domstolen
uttalade. Under det fyra ledamöter icke allenast, med undantag för
några få mindre väsendtliga fall, afstyrkt de i 1 § af förslaget omförmälda
måls förflyttning från de administrativa myndigheterna till allmän
domstol, utan äfven ansett stadgandet i 5 §, enligt livilket vissa andra
mål, som nu handläggas dels af Kammar-kollegium, dels af Kammarrätten,
skulle komma att derifrån fullföljas hos Högsta Domstolen, vara
i allo förkastligt, hafva deremot två ledamöter lemnat förslaget i alla
dess hufvudsakliga delar utan anmärkning; hvarjemte slutligen en ledamot
tillstyrkt att ej blott de i § 1 uppräknade utan ock några af de i
§ 5 omnämnda mål må till domstols handläggning hänskjutas, men, i
fråga om de mål, som i ofri g t i sistnämnda § afses, ogillat det föreslagna
stadgandet om deras upptagande af Högsta Domstolen såsom
sista instans. Då begreppet statsförvaltning, i inskränkt och egentlig
mening, i andra länder såväl som från uråldriga tider här i Sverige
blifvit sä fattadt att dertill såsom nödvändigt- attribut hän föres i mer
eller mindre vidsträckt, omfattning afgörandet af stridigheter eller tvister
om rätta tillämpningen af sådana lagar och föreskrifter, som ordna förvaltningsmyndigheternas
verksamhet, och då det såsom visst borde antagas
att en ’domsrätt i berörde hänseende verkligen tillhör administrationen.
för hvilken det icke får tänkas likgiltigt, huru de till utförande af
dess syften och uppfyllande af dess behof gifna lagar varda för sådant
ändamål tillämpade, hafva Högsta Domstolens förstnämnde fyra ledamöter
ansett denna domsrätts öfverflyttande till allmänna domaremakten
vara liktydigt, med dennas indragande i den egentliga statsförvaltningen
och med förvaltningsmyndigheternas stympning och splittring, och de hafva
funnit närvarande förslag afse ett jättesteg på denna väg i stället att
den logiska konseqvensen af berörde princip fordrade inslåendet af en
motsatt bana eller att till domstolarne nu förlagde ärenden af nyssnämnde
beskaffenhet öfverlätos uteslutande åt, de administrativa myndigheterna.
Onekligen ansågs det, tillhöra de allmänna domstolarne att slita
rättstvister, som äro oberoende af annat statsintresse än rättstillståndets
vidmakthållande, och oemotsagd t lemnades att jemväl tvister af hufvudsakligen
privaträttslig natur kunna och böra från de administrativa myndigheterna
skiljas, men alldeles motsatt vore, enligt bemälde ledamöters
åsigt, förhållandet med de tvister, som i vidsträcktare mån än de nyssnämnda
berörde statens intressen, eller sådana mål, som vanligen benämndes
»administrativt-judiciela», i hvilka måste tillses om och i hvad
mån de framställda anspråken kunde stå tillsammans med »samhällsintressets
fordringar» och den enskildes rätt således vore väsendtligen

beroende af det »allmännas fördel, som statsförvaltningen förbehållit sig
att pröfva.» " 6

Riktigheten af de sålunda antydda grundsatser, som, vid granskning
af förslagets § 1, blifvit uttalade och i Högsta Domstolens protokoll
vidlyftigt utvecklade, vill jag nu ej bestrida. Jag vill ingalunda uppträda
till försvar för den åsigt, som någon gång blifvit yttrad, att mål,
hvilka måste bedömas efter samhällsintressets fordringar, skola, endast
derför att de tillika röra någon enskilds rätt, ovilkorligen upptagas af
allmän domstol, vare sig i första eller sista hand. Men jag kan icke
medgifva att från den omständighet allena, att ett rättsanspråk har sin
grund i eu ekonomisk författning eller något af regeringsmakten vidtaget
förfogande, ma hemtas stöd för det antagandet att frågan om denna rättighets
bestånd och omfattning skall göras beroende af den möjligen vid
olika tider vexlande uppfattningen om hvad samhällsintresset bjuder.
Den rättighet till exempel till en fastighetsbesittning, hvaraf någon i
öfverensstämmelse med gällande lag kommit i åtnjutande, måste väl vara
lika okränkbar och förtjent af enahanda skydd, ehvad fastigheten tillhör
staten eller någon enskild och utan afseende på om den lag, som grundlagt
besittningsrätten, blifvit stiftad af Konungen ensam eller af Kommaoch
Riksdag gemensamt. Så i ena som andra fallet måste ju frågan
om rättighetens bestånd pröfvas uteslutande från den stränga rättens
synpunkt och genom denna pröfnings öfverlåtande åt domaremakten kan
denna lika litet i det ena som andra fallet sägas i någon mån indragas
i deri egentliga statsförvaltningen, för hvilken sednare fasthellre en sådan
pröfningsrätt synes vara främmande. Frågan huruvida från ofvannämnda
allmänna grundsatser må hemtas stöd för förkastande af eller ändring uti
de i ^förslagets § 1 intagna bestämmelser synes mig således vara beroende
derpå huruvida de der uppräknade mål äro af beskaffenhet att vid deras
afgörande skall tagas hänsyn till hvad som i hvarje särskildt fall må
anses ändamålsenligt och med statens fördel mest förenligt eller endast
i hvad som är med lag och rätt öfverensstämmande; och då de alla,
enligt min uppfattning, åro att hänföra till det sednare slaget, synas
mig de gjorda anmärkningarne helt och hållet förlora sin betydelse.

1 iH -Höd för sin motsatta åsigt om nämnda måls administrativa
natur hafva Högsta Domstolens ifrågavarande ledamöter ej heller anfört
några egentliga skäl. Med åberopande af saknad detaljkunskap om
samma måls beskaffenhet och bristande utredning om lämpligheten af
deras skiljande från de administrativa myndigheterna, hafva de hufvudsakligen
stödt sig derpå att en del af målen af de kollegier, som nu
handlägga dem, icke ansetts vara af beskaffenhet att utan olägenhet

kunna till de allmänna domstolarne hänskjutas, och att 1859 års komité,
som delat denna åsigt i fråga om några af dem, derjemte ansett orådhgt
att till domstolarne öfverflytta äfven ett par andra, hvilkas skiljande
från de administrativa myndigheterna blifvit af kollegierna tillstyrkt.

Härvid torde emellertid böra erinras, att Kammar-kollegium, ehuru
det ansett sig fortfarande böra behålla behandlingen af en del af ifrågavarande
mål, likväl ansett flera ibland dem, såsom innefattande rättsfrågor,
böra hos Högsta Domstolen fullföljas och att en minoritet inom
Kollegium äfven tillstyrkt att några redan i första hand af allmän domstol
upptagas, och i allt fall synes mig den omständighet, att olika åsigter
om lämpligaste sättet för målens behandling blifvit af särskilda myndigheter
uttalade, icke utgöra giltigt skäl lör förslagets underkännande.
Och då jag, såsom redan är antydt, anser ifrågavande mål, om hvilkas
närmare natur och beskaffenhet jag endast torde behöfva hänföra mig
till den fullständiga utredning derom, som så väl Kollegiernas atgitna
utlåtanden som flere komitéers betänkande!! lemna, vara att hänvisa till
sådana tvister, der den afgörande myndigheten ej bör taga hänsyn till
det för Staten vigtiga och ändamålsenliga, utan endast till hvad som i
det konkreta fallet må anses vara rätt, och att således deras öfverflyttnino-
till de allmänna domstolarne, långt ifrån att medföra någon föivaltningsmyndighetens
stympning, fastheldre innebär ett framsteg i samhällsutvecklingen,
i det att den enskilda medborgaren vid den ekonomiska
och administrativa lagtillämpningen, så långt ske kan, tillförsäkras enahanda
trygghet och skydd för sina lagligen förvärfvade rättigheters bibehållande,
som han på det civil- och kriminalrättsliga området redan
har att påräkna, finner jag mig ej af de gjorda anmärkningarne föranlåten

hemställa om någon förändring i förslagets § 1. ,,

Äfven de anmärkningar, som af Högsta Domstolens förstbemäida
fyra ledamöter blifvit vid 5 § framställda, utgå från det antagande att
de der afsedda ärenden äro af administrativ natur; och detta antagande
har äfven hvad Kammarrättsmålen angår delats af en utaf Högsta Domstolens
öfriga ledamöter, hvilken i afseende å nämnde mål erinrat att
desamma, hvilka behandlades af Kammarrätten såsom kontrollerande administrativt
embetsverk, men ej i egenskap af domstol, saknade karakteren
af sådana tvister emellan två eller flera parter, som de i 1 § omförmälda,
hvaremot Statsstyrelsen här hade att uppträda såsom innehafvare
af högsta uppsigten öfver underordnade myndigheter och, med ledning
af hvad statsintresset kräfver, besluta nödigbefunna rättelser i deras
öfverklagade åtgärder. I de sålunda uttalade åsigterna kan jag emellertid
ej instämma. Ibland de i 5 § afsedda målen intaga de så kallade anmärk -

ningsmålen onekligen främsta rummet, och enligt min uppfattning är det
ingalunda någon administrerande eller kontrollerande myndighet, utan
verklig domareverksamhet, som Kammarrätten har att i dessa mål utöfva.
Kontrollen tillkommer de embetsman, hvilka hafva granskningen af uppbördssättet
och redogörares räkenskaper sig anförtrodd. Om de anmärkningar,
hvartill denna granskning gifver anledning, ej af redogöraren
godkännas, öfverlemnas målet till Kammarrätten, som har att skilja de
tvistande emellan och tillse om och i hvad mån den gjorda anmärkningen
må, enligt lag, till ersättnings- eller återhäringsskyldighet föranleda.
Det är väl sannt att de författningar och föreskrifter, som härvid
komma under tillämpning, vanligen blifvit i administrativ väg stadgade
till befrämjande af samhällsintresset, men frågan huruvida dessa föreskrifter
blifvit öfverträdde eller åsidosatte, och om på grund deraf den
felaktige eller försumlige bör dömas att ersätta den derigenom uppkomna
skada eller förlust, synes mig vara lika litet främmande för domarens
verksamhetsområde som till exempel tvister om en bruksförvaltares
uraktlåtenhet att iakttaga hvad honom till bruksdriftens befrämjande
varit ålagdt, eller en skeppares åsidosättande af de honom till sjöfartens
betryggande åliggande skyldigheter. Såsom ett stöd för den
åsigten att Kammarrättens befattning med anmärkningsmålen läge inom
administrationens område har visserligen blifvit, bland annat, åberopadt
att icke sällan i särskilda redogörelsefrågor vore nödvändigt att, äfven
emot redogörarens bestridande, förordna om framtida rättelser i förut
vanlig tillämpning af fastställda räkenskapsformulär. Jag tillåter mig
dock i anledning häraf erinra att, enligt uttryckliga föreskriften i Kongl.
kungörelsen den 10 April 1828, frågor om räkenskapers och redogörelsers
form skola ensamt af Statskontoret handläggas, med undantag af
hufvudsakliga förändringar, hvilka icke utan Eders Kongl. Maj:ts bifall
må ega rum, samt jordeboksräkenskaperna, om hvilkas uppställning och
afgifvande Kammar-kollegium har att besluta; hvaraf torde följa att anmärkningar
emot redogörarens sätt att tillämpa föreskrifria räkenskapsformulär
ej falla inom Kammarrättens befogenhet i andra fall än då,
på grund af felaktigt förhållande i nämnda hänseende, någon förlust
uppstått, hvarför ersättningsanspråk mot redogöraren framställes, och i
en så beskaffad profning måste äfven de allmänna domstolarne vid många
tillfällen ingå, då fråga är om andra räkenskaper än Statens. Just i den
omständighet att man sålunda förbehållit Statskontoret den administrativa
pröfningen angående räkenskapers form, men deremot ålagt nämnde embetsverk,
»der», såsom det i nämnda kungörelse heter, »vid uppbörds- och
redogörelseverket någon oriktighet förefunnes, som ej i administrativ väg

kan afhjelpas, utan på laga talan och utförande ankommer, att öfverlemna
målet till Kammarrätten för att dermed lag och författningar likmätigt
förfara och detsamma afdöma», ser jag fastheldre ett stöd derför
att Kammarrätten af lagstiftningen betraktats icke såsom en administrativ
utan en dömande myndighet.

I afseende å anvisningar till underdåniga besvärs anförande öfver
Kammarrättens utslag gäller, enligt § 26 i dess instruktion, den grund,
att alla balansmål, fiskaliska aktioner, frågor om obehöriga afkortningar
och afskrifningar, overificerade kronorestantier med flere sådana ämnen,
som innefatta ett från lag och författningar afvikande förfarande, hvarå
ansvar följa bör, hänvisas till Justitie-revisionen; hvaremot uti de anmärkningsmål
och flera förekommande ärenden, der fråga uppkommit
om ett olika förhållande rörande någon författnings rätta mening och
förstånd, besväranden bör hänvisas till vederbörande Stats-expedition. Då
det emellertid icke torde tillkomma Kammarrätten att öfver gällande
författningar afgifva förklaring i annan måtto än desammas tillämpning
i stridiga fall i sig innebär, samt de anmärkningsmål, som af Öfverrevisions-departementet
anhängiggöras, i allmänhet afse ett från lag eller
gifna föreskrifter afvikande förfarande, derå, om ock ej kriminelt ansvar,
åtminstone ersättningsskyldighet följa bör, synes det åberopade stadgandet
i instruktionen gifva rum för tvekan, huruvida så beskaffade mål
böra fullföljas till Högsta Domstolen eller till vederbörande Stats-departement.
I praxis har dock den uppfattning gjort sig gällande, att alla anmärkningsmål,
i hvilka Öfver-revisions-departeinentet, men ej Advokatfiskalen
fört talan, fullföljas i administrativ väg, hvaremot alla af Advokatfiskalen
anställda åtal, äfven om ej kriminelt ansvar yrkas, hänvisas
till Justitie-revisionen och afgöras af Högsta Domstolen.

Enligt 32 § i Kammarrättens instruktion åligger det Advokatfiskalen
att iakttaga, bevaka och fullfölja Kongl. Maj:ts och Kronans rätt
uti alla till Kammarrättens pröfning hörande mål, som antingen varda
till hans åtgärd öfverlemnade eller han dessutom finner sig befogad att
utföra; och eger han i sådant afseende att icke allenast inom Kammarrätten
genast erhålla alla äskade upplysningar och fri tillgång till handlingarne,
utan ock att, så snart Revisions-kontoren slutat granskningen af
dit inkomna räkenskaper, dem till enahanda ytterligare åtgärd företaga,
när han dertill finner sig ega anledning. Advokatfiskalens granskningsrätt
är således fullt lika vidsträckt som Revisions-kontorens och ingen af
de anmärkningar, som af dessa kunna göras, ligger utom gränsen för
hans befogenhet att framställa. Det ligger derföre i sakens natur, hvad

ock af erfarenheten bekräftas, att alldeles enahanda och likartade frågor
kunna än af Revisions-kontoren och än af Advokatfiskalen göras till föremål
för bedömande af Kammarrätten, till följd hvaraf de äfven komma
att fullföljas den ena gången hos Kongl. Maj: t i Stats-Rådet, men en
annan hos Högsta Domstolen. Den omständighet, huruvida ett mål blifvit
anhängiggjordt af Advokatfiskalen eller en Revisor lärer väl emellertid
ej förändra målets natur eller böra föranleda olika behandling deraf. Jag
kan ej heller föreställa mig att Kammarrätten på grund af nämnde omständighet
kan finna anledning till en olika uppfattning af sin ställning,
så att den i ena fallet betraktar sig såsom domstol, hvilken inom de af
lag och författningar utstakade gränser har att skipa rätt emellan två
tvistande parter, men i det andra anser sig såsom en administrerande
myndighet, som med ledning af hvad statsintresset kräfver och med begagnande
af sin egen administrationsförmåga, der lagen är otillräcklig,
har att besluta rättelser i underlydande tjenstemäns öfverklagade åtgärder!
Rättelsen, som här kan komma i fråga, består ju i ett åläggande för
vederbörande redogörare att upprätta den skada eller förlust, som af
misstaget härflutit, och icke lärer Kammarrätten i ett anmärkningsmål
vara befogad att i detta hänseende stadga en ersättningsskyldighet, som,
derest misstaget gjorts till föremål för fiskalisk aktion, ej skulle kunnat
adömas, eller tvärtom att i förra fallet eftergifva en ersättning, som den
i det sednare ej kunnat undgå att ålägga. Men om så är förhållandet,
och jag tror att det bör så vara, kan jag ej inse någon giltig grund för
det nuvarande förfaringssättet, enligt hvilket de fiskaliska aktionerna fullföljas
hos Högsta Domstolen, men anmärkningsmålen hos Regeringen, för
att vid särskilda tillfällen af olika departementschefer föredragas. Att
detta förfaringssätt ej är särskildt egnadt att befrämja enhet och kontinuitet
i lagtillämpningen lärer åtminstone vara uppenbart. Jag är öfvertygacl
att vederbörande departementschefer, äfven om de befrias från
det tidsödande och ansvarsfulla bestyret att i de minsta detaljer pröfva
de ofta vidlyftiga anmärkningsmålen, ändå ej skola sakna tillfälle till
erhållande af kännedom om de missriktningar, som vid uppbörds- och
förvaltningsföreskrifternas tillämpning kunna uppkomma, och till åstadkommande
af nödiga rättelser deri; och då nyssnämnda föreskrifter redan
nu, ej blott vid pröfning af omförmälta hos Kammarrätten behandlade.
balansmål eller fiskaliska aktioner, utan äfven i andra fall, såsom
då fråga är om åtal mot Kammarrättens egna ledamöter eller tjensteman
för oriktig embetsförvaltning, blifva föremål för tydning och tillämpning
af domaremakten, anser jag de från 19 § Regeringsformen hemtade
Bih. till Bihsd. Prof. 1874. 1 Sami. 1 A/d. '' 7

betänkligheter mot förslaget, som inom Högsta Domstolen blifvit yttrade,
ej vara af beskaffenhet att till förslagets underkännande böra föranleda.

Hvad angår öfriga i § 5 afsedda mål har den ledamot inom Högsta
Domstolen, som vidlyftigast utvecklat betänkligheterna mot förslaget,
yttrat, att, om anmärkningsmålen komme att till Högsta Domstolen fullföljas,
en viss konseqvens kräfde att äfven de öfriga målen från Kammarrätten
gingo samma väg, och, med det undantag jag anhåller att här
nedan få nämna, tror jag ej heller nu ifrågavarande mål vara af beskaffenhet
att falla inom administrationens område. I fråga särskildt om de
i början af nämnde § omförmälta tvister beträffande företräde till skatteköp
eller till stadgad åbo- och besittningsrätt till hemman och lägenheter,
har en ledamot till och med ansett något oöfvervinneligt hinder icke
möta att förflytta dessa måls behandling till allmän domstol redan i första
instansen, och jag vill ej heller påstå att något absolut hinder deremot
förefinnes; men då frågor om beviljande af skatteköp och införsel i allt
fall borde fortfarande af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande upptagas
och handläggas, skulle de i sammanhang dermed uppstående företrädestvisternas
hänvisande till domstol leda till en mindre önskvärd omgång,
och derjemte påkalla en fullständig omarbetning af de angående kronohemman
och deras besittning gällande stadgande», hvartill anledning
numera, sedan största delen af de förra kronohemmanen redan blifvit
skatteköpte, ej synes förefinnas.

Med anledning af de dels i afseende å vissa afskrifnings- och afkortningsmåls
fullföljd, dels vid författningsförsia gets rubrik gjorda anmärkningar,
har jag trott ett par mindre ändringar i redaktionen lämpligen
kunna ega rum.

Beträffande slutligen formen för ifrågavarande lagförslags antagande
delar jag väl ej den af en ibland Högsta Domstolens ledamöter
uttalade åsigt att förslaget är att hänföra till civillags natur och sålunda
bör behandlas i den ordning 87 § Regeringsformen bestämmer — en
åsigt, som, enligt hvad samma ledamot medgifvit, ej heller öfverensstämmer
med den praxis, som i likartade frågor hittills varit följd. Med
afseende likväl å förslagets omfattning och vigt, äfvensom de betänkligheter,
som emot detsamma inom Högsta Domstolen blifvit framställda,
samt enär genom förslagets antagande ej allenast de allmänna domstolarnes
kompetens skulle komma att utsträckas till eu icke obetydlig
del af sådana mål, hvilka hittills i administrativ väg behandlats, utan
äfven förändrade bestämmelser komma att meddelas angående handläggningen
af vissa frågor, grundande sig på författningar, i hvilkas stiftande
Riksdagen deltagit, anser jag denna ej böra betagas tillfälle att i ämnet

sig yttra; och får jag således, med stöd af den för sådant fall i 89 §
Regeringsformen meddelade bestämmelse, i underdånighet hemställa, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagens antagande framlägga följande
förslag, deri ofvanantydda rättelser blifvit iakttagna, nemligen:

Förslag till Förordning angående förändrade bestämmelser i afseende
å behandlingen och fullföljden af vissa mål

Statsrådets öfriga ledamöter instämde uti Hans Excellens Herr
Justitie-statsrninisterns ofvanberörda hemställan;

Och behagade Hans Maj:t Konungen densamma i nåder
bifalla; i följd hvaraf nådig proposition af den lydelse
bilagan till detta protokoll utvisar skulle till Riksdagen
afiatas.

Ex protocollo
N. Becker.