Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62 (Proposition 1891:62)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

N:o 62.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående tillägg
till 7 § i kongl. förordningen angående stänipelafgiften
den 5 september 1890; gifven Stockholms slott den 10
april 1891-

Under åberopande af bifogade statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden
för den 31 december 1890 och öfver finansärenden för denna
dag vill Kongl. Maj:t — som, under förutsättning af Riksdagens bifall
till hvad bär nedan föreslås om stämpelfrihet i vissa fall för utslag i
fattigvård smål, är sinnad att låta utfärda eu författning med föreskrift,
att utslag i fattigvård småA af sådan beskaffenhet, som omförmäles i
48 § 1 mom. af kongl. förordningen angående fattigvården den 9 juni
1871, sådant berörda moment lyder i kongl. kungörelsen den 11 februari
1881, skall skyndsamt af Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande
genom magistraters eller kronobetjentes och fjerdingsmäns handräckning
delgifvas, förutom sökande och klagande, jemväl förklarande
i de fall, då antingen genom utslaget försörjnings- eller ersättningsskyldighet
honom ådömts, eller ock målet af honom såsom sökande
först anhängiggjorts, samt att bevis om delgifningen skall af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande vederbörande vid anfordran tillhandahållas
— härmed föreslå Riksdagen att besluta, att 7 § i kongl. förordningen
angående stämpelafgiften den 5 september 1890 skall erhålla följande
förändrade lydelse:

Från stämpelafgift enligt denna Art. äro befriade:

Akademier och statens undervisningsverk;

Arrendatorer och brukare å egendomar, som genom domänstyrelsens
försorg utarrenderas, äfvensom å dylika egendomar bosatte
Bih. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 40 Häft. (No 62.) 1

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

torpare och lägenhetsinnehafvare, i sådana på Konungens, domänstyrelsens
eller Kongl. Maj ds befallningshafvandes pröfning beroende
frågor, som beröra deras rättigheter och skyldigheter gent emot kronan
såsom jordens egare, dock med undantag af resolutioner angående
medgifven öfverlåtelse af arrende- eller nyttjanderätt;

Embete- eller tjensteman----tjensten;

Fattigvårdssamhällen och fattigvård sinrättningar; så ock annan,
som är förklarande part i fattigvårdsmål; beträffande beslut, hvilket
enligt lag bör genom vederbörande myndighets försorg honom delgifvas;

Hushållningssällskap, länens;

Häktad person i mål angående brott, hvarför han sitter häktad;

Innehafvare af nyttjanderätt till sådana statens fasta egendomar,
som innehafvas såsom boställen af embets- och tjenstemän inom civil-,
militie- och ecklesiastikstaterna, eller blifvit anslagna kyrkor, akademier,
hospitaler eller andra allmänna inrättningar, i sådana på förvaltningsmyndighets
pröfning beroende mål och ärenden, som angå förhållandet
mellan nyttjanderättsinnehafvaren såsom egendomens brukare och kronan
såsom densammas egare;

Kronan;

Frihet från stämpel — — — justitieombudsman.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

OSCAR.

F. v. Essen.

Kovgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Magt Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31
december 1890.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Akerhielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: herr Wennerberg,

friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Akerhielm,
östergren,

Groll,

. Wikblad.

71:o.

Vidare yttrade föredragande departementschefen:

»Genom skrifvelse den 8 november 1889 anbefalde Eders Kongl.
Maj:t af förekommen anledning kammarrätten att., efter samtlige Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes hörande, afgifva underdånigt utlåtande
huru vida skäl kunde förefinnas till meddelande af bestämmelser
i syfte att, när i fattigvårdsmål försörjnings- eller ersättningsskyldighet
ålades fattigvårdssamhälle, rote eller enskild person, utslaget derom

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

skulle den förpligtade genom offentlig myndighets försorg skyndsamt
delgifvas, samt. att, derest kammarrätten funne lämpligt, att stadganden
i sådant afseende utfärdades, med förslag dertill till Eders Kongl. Maj:t
inkomma.

I anledning häraf har kammarrätten infordrat och jemte eget
utlåtande till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat yttranden i ärendet från
samtlige Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Af brörda yttranden
inhemtas, hurusom de flesta bland Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tillstyrkt meddelandet af bestämmelser i om förmälda syfte,
hufvudsakligen på de grunder, att derigenom icke allenast lättnad
skulle beredas den sökande eller klagande parten i fråga om utslagets
delgifvande med vederparten, utan äfven målens slutliga afgörande
påskyndas, då nemligen tiden för Överklagande af beslut i dessa mål
räknas från den dag klaganden af beslutet erhållit del, samt delgifningen
antingen skulle verkställas snabbare genom embetsmyndighet
än om det fortfarande, såsom hittills, skulle åligga parten sjelf att
derom draga försorg.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms och i Vestmanlands
län hafva.såsom ytterligare skäl för önskvärdheten deraf att
i fattigvårdsmål ett exemplar af utslaget blefve utskrifvet för att delgifvas
förklarandeparten, anfört, hurusom under nuvarande förhållanden
det stundom händt, att de afskrifter af utslag i fattigvårdsmål, som
fångvårdsstyrelse!! för delgifning sjelfva låtit taga, icke varit med
hufvudskriften lika lydande, och att till följd deraf Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande nödgats vid det utlåtande, som öfver anförda besvär
bort till kammarrätten afgifvas, foga en å landskansliet verkstäld
vigtig och bestyrkt afskrift af det öfverklagade utslaget.

Inom så väl sist omförmälda som flera andra län hafva under de
senare åren Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, med afseende å
de olägenheter, som tillförene vållats deraf, att deras utslag i fattigvårdsmål
expedierats för och tillstälts allenast den sökande, men icke
den förklarande parten, funnit sig föranlåtna till det förfaringssätt i
fråga om expedition och delgifning af utslagen, då genom desamma
försörjnings- eller ersättningsskyldighet blifvit förklarande!! ådömd, att
Eders Kongl. Majrts befallningshafvande låtit genom kronobetjeningen
tillställa den sålunda tappande parten, vare sig han sådant begärt eller
ej, en officiel bestyrkt afskrift af utslaget, mot delgifningsbevis, hvarefter
sökandens exemplar af utslaget, hvarå debiterats lösen för berörda
afskrift, mot denna lösen och delgifningsbevis tillstälts sökanden, som

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 62. 5

genom utslaget fått. sig tillerkänd rätt att af vederparten bekomma
ersättning för lösen af afskriften.

Inom åtskilliga andra län åter hafva Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
utan att iakttaga det nu omförmälda förfaringssättet,
likväl, då sökandepart i fattigvårdsmål, med öfverlemnande af utslag,
hvarigenom försörjnings- eller ersättningsskyldighet ådömts förklarande^
begärt, att genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg
utslaget måtte varda förklarande!! delgifvet, plägat i sådant afseende
gå sökanden till hända.

I det af kammarrätten i ämnet afgifna underdåniga utlåtande anföres,
att kammarrätten för sin del ansåge önskvärdt att, på sätt flertalet
af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt, särskilda bestämmelser
blefve meddelade angående delgifning genom offentlig myndighets
försorg af vissa utslag i fattigvårdsmål med förklarandeparten.

Beträffande härvid den omfattning, som syntes böra gifvas dessa
bestämmelser, anslöte sig kammarrätten till den af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Jönköpings län uttalade åsigt, enligt hvilken genom
stadgairdena i fråga — som borde afse allenast fattigvårdsmål af sådan
beskaffenhet, som omförmälas i 48 § 1 mom. af gällande fattigvårdsförordning
— skulle bestämmas, att utslag i dessa mål skulle delgifvas,
utom sökande eller klagande, jemväl förklarande, som »antingen först
anhängiggjort målet eller ock blifvit tillförbunden underhålls- eller ersättningsskyldighet.
»

Det syntes nemligen kammarrätten, att ifrågavarande utslag borde
delgifvas förklaranden i alla de fall, då utslaget kunde antagas vara
för honom behöfligt, och detta finge väl anses inträffa icke allenast då
försörjnings- eller ersättningsskyldighet genom utslaget honom ådömts
— i hvilket fall han vore i behof af utslaget för att kunna öfverklaga
detsamma eller, derest han med utslaget åtnöjdes, för slutlig uppgörelse
med vederparten genom det ådömda ersättningsbeloppets utbetalande
och öfvertagande af den fattiges försörjning — utan ock då part, som
varit sökande hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och genom
dess utslag fått sin talan bifallen, sedermera i anledning af den förpligtade
partens besvär blir förklarande part i målet. I sådant fall behöfde
han del af utslaget, derest detsamma meddelats af kammarrätten,
för att få verkställighet deraf, om han genom detsamma vunnit, och i
motsatt fall för att kunna klaga hos Eders Kongl. Maj:t, samt, då utslaget
meddelats af Eders Kongl. Maj:t för verkställighet om genom
utslaget hans talan bifallits, hvaremot i annat fall delgifning af Eders
Kongl. Maj:ts utslag väl ej vore för honom oundgängligen nödig, vare

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

sig för klagan, som ej vidare kunde ifrågakomma, eller för verkställighet,
men dock torde höra ega rum, då det ju alltid måsto vara för den
part, som anhängiggjort målet, af intresse att erhålla kännedom om,
huru i anledning af ansökningen slutligen resolverats.

Inom kammarrätten iakttoges ock redan nu det förfaringssätt,
att af kammarrättens utslag i fattigvård sm ål utskrefves, utom klagandens
exemplar, jemväl ett exemplar för förklarande part, då denne vore
fattigvårdssamhälle eller rote, samt genom utslaget försörjnings- eller
ersättningsskyldighet honom ådömts eller ock målet af honom först anhängiggjorts.
Det exemplar af utslaget, som i nämnda fall utskrifvits
för förklarande part, hade plägat honom tillställas genom Eders Kongl.
Maj:ts vederbörande befallningshafvandes försorg, på anmodan af kammarrätten.
Ett sådant förfarande hade möjliggjorts derigenom, att i
detta fall förklarande parten icke skolat för expeditionen erlägga någon
afgift.

Enligt Eders Kongl. Maj:t.s bref till kammarrätten den 14 november
1879 är nemligen förordnadt, att den tillförene till statsverket
ingående lösen för kammarrättens expeditioner skulle derefter utbytas mot
stämpelafgift, hvadan lösen för ifrågavarande expedition icke kunde
ifrågakomma, och, enligt 7 § i förordningen angående stämpelafgiften
den 24 september 1886, äro fattigvård ssamhällen och fattigvårdsinrättningar
fria från stämpelafgift till statsmyndigheternas expeditioner.

Deremot hade samma förfarande icke kunnat iakttagas, då förklarandeparten
varit enskild person, enär denne i regel ej åtnjuter befrielse
från erläggande af stämpelafgift för expeditionen, hvilken derför
kunnat till honom utskrifvas allenast då han derom framstäf begäran.

Beträffande frågan huruvida för de expeditioner af utslag i fattigvårdsmål,
hvilka enligt de ifrågasatta nya bestämmelserna skulle utskrifvas
åt förklarandepart vare sig denne sådant begärt eller ej, skulle
gäldas lösen eller annan afgift, så enär enligt nu gällande förordningar
angående expeditionslösen och stämpelafgiften förklarandepart i fattigvårdsmål
icke i något fall är pligtig att mot sin vilja lösa expedition
af utslag, men berättigad, om han är fattigvårdssamhälle eller rote, att
bekomma expedition utan afgift, har kammarrätten, i likhet med åtskilliga
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, ansett det icke böra
ifrågasättas annat än att förklarandepart skulle erhålla ifrågavarande
expeditioner utan afgift.

- Vidkommande sjelfva delgifningen af utslagen hafva af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande yttrats olika meningar, huruvida denna
borde ske kostnadsfritt för parten eller om för besväret med delgif -

Kon egt. Maj ds Nåd. Proposition No 62.

ningen särskild godtgörelse borde gäldas till den, som delgifningen
verkstälde.

bill stöd för sistberörda mening bär anförts, att fattigvårdsmålen
borde anses såsom »enskilda» mål och likstälda med dem, Indika afsåges
i föi ord ningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän
i enskilda mål samt till stämningsmål! in. m.

Häremot har kammarrätten erinrat, hurusom fattigvårdsmålen åtminstone
i det afseende skilja sig från »enskilda» mål, att enligt 29 och
48 §§ i fattigvårdsförordningen skriftvexlingen i fattigvårdsmålen skall
ombesörjas åt offentlig myndighet, som har att verkställa den delgifning
af ansökningar och besvär, som eljest i enskilda mål åligger den sökande
eller klagande parten.

Redan nu finge sökande och klagande part i fattigvårdsmål utslagen
sig tillstälda genom vederbörande exekutorers, d. v. s. Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes, magistraters, kronobetjentes och
fjerdingsmäns försorg, utan att dessa, så vidt kammarrätten hade sig
bekant, ansetts berättigade till eller ens plägat göra anspråk på särskild
godtgörelse för sitt besvär med denna delgifning. Detta förfaringssätt
plägade iakttagas ej mindre beträffande Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
och kammarrättens utslag än äfven, åtminstone då
den klagande vore fattigvårdssamhälle eller rote, i fråga om utslag,
gifna af Eders Kongl. Maj:t. Hvad särskildt anginge kammarrättens
utslag, så. hade dessa, i vissa fall, på sätt ofvan omförmälts, plägat
kostnadsfritt tillställas jemväl förklarandeparten.

Emot utsträckningen af skyldigheten för offentlig myndighet att
kostnadsfritt verkställa delgifning af utslag i fattigvårdsmål har af
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i ett län -— Göteborgs och
Bohus anmärkts, att då, så vidt bemälde befallningshafvande hade
sig bekant, något stadgande icke funnes, på grund hvaraf ens den
sökande parten i dylika mål vore berättigad att få sin expedition kostnadsfritt
sig tillstäld, eu dylik förmån så mycket mindre syntes böra
förklarandepart medgifvas.

I afseende härå har kammarrätten anmärkt, huru som, beträffande
kammarrättens utslag, i 24 § af Eders Kongl. Maj:ts instruktion för
kammarrätten den 15 oktober 1831 var föreskrifvet, att i de till kammarrättens
handläggning hörande mål, i hvilka utslagen skulle undfå den
dagens datum, då beslutet togs, utslagen skulle »emot bevis tillställas
parterna eller deras lagligen befullmäktigade ombud, antingen uti kammarrättens
kansli eller ock genom vederbörande exekutorers handräckning.
»

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Denna föreskrift, ehuru icke vid tiden för utfärdandet af omförmälda
instruktion tillämplig å fattigvårdsmålen, hvilka då ännu icke
tillhörde kammarrättens handläggning, torde dock hafva bort lända till
efterrättelse äfven i fråga om berörda mål allt ifrån det förordningen
angående fattigvården i riket den 13 juli 1853 började tillämpas, genom
hvilken förordning först bestämdes, att besvär öfver Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes beslut i fattigvårdsmal skulle anföras hos kammarrätten.
_ . .

Den omständighet, att berörda föreskrift icke influtit i den nu
gällande instruktionen för kammarrätten af den 14 november 1879,
torde icke heller få anses innefatta ett upphäfvande af den förmån,
som enligt samma föreskrift tillkommit klagandepart hos kammarrätten
att få dess utslag sig tillstäldt genom myndigheternas försorg, då val
i sådant fall bort uttryckligen stadgas, huru med delgifning af ifrågavarande
utslag skulle tillgå; och har berörda föreskritt så tillämpats,
att delgifningen skett utan kostnad för parten.

Då af hvad sålunda anförts framginge, att särskild godtgörelse
ansetts icke böra utgå till vederbörande, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
underlydande tjenstemän och betjente för deras besvär med
delgifning af utslag i fattigvårdsmål i de fall, då sådan delgifning hittills
förekommit, och sådan godtgörelse ej heller torde böra dem tillkomma
för deras befattning med delgifning af ansökningar, och besvär
samt infordrande af förklaringar i fattigvårdsmål, hvarom i 29 och 48
§§ af fattigvårdsförordningen förmäles, eller för andra förrättningar,
som efter afslutande af skriftvexlingen i dylika mål men före målens
afgörande blifva af Eders Kongl. Maj:ts. befallningshafvande dem anbefalda
för vinnande af ytterligare utredning i målen, samt, i jemförelse
med deras berörda åligganden, skyldigheten atti vissa, ofvan omförmälda
fall tillställa jemväl förklarandeparten utslag i fattigvårdsmål icke torde
medföra särdeles betungande tillökning i deras besvär, syntes det
kammarrätten, likasom flertalet af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
att icke någon särskild ersättning för ifrågavarande besvär med
delgifning af utslag i fattigvårdsmål borde tillerkännas vederbörande,
dem det skulle åligga att delgifningen verkställa.

Angående sättet för genomförande af de förändringar i fråga om
expedition af utslag i fattigvårdsmål och om utslagens delgilning, som
kammarrätten, på sätt nu anförts, funnit sig böra tillstyrka, bär kammarrätten
ansett det vara lämpligt, att en särskild författning i sådant
afseende blefve utfärdad; och har kammarrätten föreslagit, att denna
författning skulle innefatta följande föreskrift:

* Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

»Utslag i fattigvårdsmål af sådan beskaffenhet, som omförmäles
i 48 § 1 mom. af förordningen angående fattigvården den 9 juni
1871, sådant berörda moment lyder enligt kongl. kungörelsen den 11
februari 1881, skall skyndsamt af Konungens vederbörande befallningshafvande
genom magistraters eller kronobetjentes och fjerdingsmäns
handräckning delgifvas icke allenast, såsom hittills varit vanligt, sökande
och klagande, utan jemväl förklarande i de fall, då antingen
genom utslaget försörjnings- eller ersättningsskyldighet honom ådömts
eller ock målet af honom, såsom sökande, först anhängiggjorts; börande
bevis om delgifningen af Konungens befallningshafvande vederbörande
vid anfordran tillhandahållas».

I likhet med kammarrätten och det stora flertalet af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, finner jag det vara önskvärd!., att
särskilda bestämmelser i förevarande afseende varda meddelade; och
anser jag, på de af kammarrätten anförda skäl, en särskild författning,
af den lydelse kammarrätten föreslagit, böra i ämnet utfärdas.

Derest stadgandet erhåller denna lydelse, hvarigenom besväret
med sådan delgifning af utslag i fattigvårdsmål, som nu ifrågasatts,
blifver Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, magistrater, kronobetjente
och fjerdingsmän ålagdt såsom en tjenstepligt, utan att bestämmelser
om ersättning derför tillika meddelas, lärer något särskild!,
stadgande derom, att ifrågavarande delgifning skall ske kostnadsfritt
för parten icke vara behöfligt.

Af en sådan föreskrift, som den nu föreslagna, blifver en följd,
att ifrågavarande utslag skola, jemlikt 3 och 10 §§ i förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883, till förklarandeparten
utskrifvas utan lösen, så att, för vinnande af detta mål, icke någon
ändring i nämnda förordning är behöflig.

Deremot erfordras, för vinnande deraf, att i hvarje fall, då till
följd af nu föreslagna stadgande, expedition af utslag i fattigvårdsmål
skulle komma att utskrifvas till förklarandeparten, denne skulle undfå
expedition jemväl utan erläggande af stämpelafgift, ett tillägg i förordningen
den 24 september 1886 angående stämpelafgiften. 1 sådant
hänseende har kammarrätten föreslagit, att bland dem, som enligt 7 §
i nämnda förordning äro befriade från afgift för stämpel till statsmyndigheternas
expeditioner, skulle upptagas, förutom »fattigvårdssamhällen
och fattigvård sinrättningar», jemväl »annan, som är förklarandepart
i fattigvårdsmål, beträffande beslut, hvilket enligt lag bör genom
vederbörande myndighets försorg honom delgifvas.»

Bih. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 40 Höft.

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62. ''

Då för vidtagandet af en dylik förändring Riksdagens beslut
erfordras, och framställning härutinnan lärer höra aflåtas på finansdepartementets
föredragning, hemställer jag, att handlingarna i ärendet
jemte utdrag af det nu förda protokoll, måtte få till bemälda departement
öfverlemnas för inhämtande af Riksdagens beslut i denna del af
ärendet, innan detta inför Eders Kongl. Maj:t anmäles till slutlig
pröfning.» a

I denna hemställan förenade sig statsrådets öfrigo ledamöter.

Hvad statsrådet beträffande de under förestående
73 punkter upptagna mål och ärenden i underdånighet
yttrat, tillstyrkt och hemstält behagade Hans Majct
Konungen i nåder gilla och bifalla.

Ex protocollö

//. Westerlinr/.

Vidimeras ex officiel
Fredrik Zethelins.

;

Kornjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 10 april 1891.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: herr friherre von Utter,
herr Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre A kerhielrn,

Östergren,

Groll,

Wikblad.

Departementschefen, statsrådet friherre von Essen anförde i underdånighet: »I

underdånig skrifvelse den 11 maj 1890 har Riksdagen hemstält,
bland annat, att Eders Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och till
näst sammanträdande Riksdag framlägga förslag till sådana bestämmelser,
som kunde finnas erforderliga för att bereda brukare af staten
tillhörig jord rättighet att i mål och ärenden, som anginge förhållandet
mellan honom såsom jordens brukare och kronan såsom densammas
egare, erhålla vederbörande förvaltningsmyndigheters expeditioner utan
stämpelafgift.

Beträffande tillkomsten af Riksdagens ifrågavarande beslut inhemtas
af riksdagshandlingarne, att efter det motionär inom Andra

12 Kon yl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Kammaren, under anförande, att det syntes vara med billig-hetens fordringar
väl öfverensstämmande, att arrendatorer af kronans domäner
icke betungades med erläggande af stämpelafgift å utslag och resolutioner
i mål och ärenden rörande deras arrenden, men att gällande förordning
angående stämpelafgift ålade vederbörande myndigheter att i
slika fall uttaga lösen för stämpel, föreslagit, att Riksdagen ville besluta
ett tillägg till gällande förordning angående stämpelafgiften, i
syfte att kronans arrendatorer blefve befriade från skyldigheten att i
mål och ärenden, som rörde deras innehafvande arrenden, erlägga
stämpelafgift, så har bevillningsutskottet i sitt öfver berörda motion afgifna
betänkande anfört, hurusom motionen syntes gifva uttryck åt eu
rigtig grundsats. Den stämpelafgift, som erlades för statsmyndigheters
expeditioner, vore till sin natur en agift för anlitandet af offentlig
myndighet, en afgift, som uttoges af den, hvilken i något särskildt fall
till sin förmån påkallade statens verksamhet. Förhållandet mellan kronan
och dess arrendatorer åter vore ett rent privaträttsligt, förhållande,
i intet afseende skiljande sig från förhållandet mellan en enskild jordägare
och hans landbo; kronan vore i detta fall gent emot den enskilde
mera husbonde än öfverhet. Vid sådant förhållande syntes de
meddelanden, kronan rörande förvaltningen af dess domäner hade att
till sina arrendatorer afgifva, icke lämpligen böra göras till föremål för
stämpelafgift. I allmänhet uttages ej heller dylik afgift. Enligt hvad
utskottet inhemtat blefve nemligen domänstyrelsens beslut i hithörande
frågor i de flesta fall expedierade i form af bref eller kontrakt, för hvilka
stämpelafgift ej erlades, men undantag funnes, och hos Eders Kongl.
Moj:ts befallningshafvande, hvilken myndighet i vissa fall egde att taga
befattning med frågor rörande arrenden af kronojord, förekomme stämpelbeläggning
vid än flera tillfällen, ehuru praxis härvid syntes temligen
vacklande. Om sålunda ett stadgande i den rigtning motionären
föreslagit syntes af behofvet påkalladt, kunde utskottet emellertid ej
gilla den föreslagna affattningen på detta stadgande. Motionärens förslag
vore nemligen allt för vidsträckt deruti, att det icke begränsade
stämpelfriheten till sådana arrendet rörande mål och ärenden, som anginge
arrendatorns förhållande till kronan såsom principal. Från en
annan synpunkt åter vore stadgandet för trångt. Något skäl, hvarför
icke äfven arrendatorer af annan statens jord än den, som vore under
kronans omedelbara disposition, såsom åt allmänna verk och inrättningar
anslagna hemman och lägenheter äfvensom boställshafvare skulle ega
att i liknande fall åtnjuta stämpelfrihet, syntes utskottet icke föreflnnas.
Med afseende härå hemstälde utskottet, att Riksdagen ville till Eders

Kong!. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 62.

Kongl. Maj:t aflåta eu skrifvelse i ämnet af den lydelse, som sedermera
blef af Riksdagen godkänd.

Sedan vid underdånig föredragning af Riksdagens berörda skrifvelse
den 5 september 1890 Eders Kongl. Maj:t åt mig uppdragit att
låta inom finansdepartementet utarbeta förslag i det af Riksdagen angifva
syfte, har ett dylikt förslag blifvit derstädes uppgjordt, deri hufvudsakligen
framhållits, att Riksdagen, enligt hvad frågans föregående
behandling gåfve vid handen, velat för den kategori af personer, hvarom
nu vore fråga, begränsa stämpelfriheten till de under art. I i stämpelförordningen
om förmälda handlingar eller statsmyndigheternas expeditioner;
att, hvad anginge omfattningen af den medgifna stämpelfriheten,
Riksdagen ansett densamma böra tillgodokomma allenast brukare åt
.staten tillhörig jord, hvadan från denna förmån borde uteslutas innehafvare
af sådan jord, till hvilken eganderätten på grund af donationer
eller annorledes öfvergått å kyrkor, akademier, fromma stiftelser eller
andra allmänna inrättningar eller å menigheter, men deremot velat
medgifva densamma åt ej allenast arrendatorer och brukare af sådan
jord, som stode under kronans omedelbara disposition och genom domänstyrelsens
försorg utarrenderades, äfvensom å dylik jord bosatte torpare
och lägenhetsinnehafvare, utan äfven innehafvare af nyttjanderätt
till sådan statens fasta egendom, som innehades såsom boställen eller
blifvit anslagen kyrkor, akademier, hospitaler samt andra allmänna inrättningar;
samt att, ehuru af det i Riksdagens skrifvelse använda uttrycket.
»staten tillhörig jord» den slutsats möjligen skulle kunna dragas,
att Riksdagen velat låta stämpelfrihet tillgodokomma allenast innehafvare
af jordbruksfastighet, men derifrån utesluta innehafvare af annan
kronan tillhörig fast egendom eller rättighet å landet, såsom qvarnverk,
fisken eller jagträttigheter, anledning dock ej förefunnes att göra
något undantag med afseende på innehafvare af sistnämnda slag af
staten tillhörig egendom, helst enahanda skäl talade för förmånens utsträckande
jemväl till dem, hvaremot kronoåbor ej borde inbegripas under
den medgifna stämpelfriheten. I förslaget har vidare erinrats, att från
de expeditioner, hvilka brukare af kronoegendom hade att stämpelfritt
bekomma, uttryckligen borde undantagas sådana resolutioner, hvarigenom
tillstånd lemnades att öfverlåta arrende- eller nyttjanderätt,
enär dylik öfverlåtelse, såsom uteslutande afseende brukarens fördel,
icke kunde sägas beröra förhållandet mellan denne och kronan i den
mening, som af Riksdagen åsyftades; samt att, beträffande frågan om
hvilka myndigheters expeditioner, som skulle erhållas utan stämpelafgift,
i Riksdagens skrifvelse bestämdt uttalats, att denna förmån skulle åt -

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 62.

njutas endast för sådana expeditioner, som utgåfves af förvaltningsmyndigheterna.

Med tillämpning af de åsigter, som sålunda blifvit uttalade, har
för vinnande af det i Riksdagens skrifvelse afsedda syfte förslag framlagts
om sådan ändring i 7 § af nu gällande förordning angående stämpelafgiften
den 5 september 1890, att i denna §, hvilken innefattar bestämmelser
om befrielse från de i förordningen stadgade afgifter, skulle
efter bokstafsföljd införas två nya punkter, så lydande:

»Arrendatorer och brukare å egendomar, som genom domänstyrelsens
försorg utarrenderas, äfvensom å dylika egendomar bosatte
torpare och lägenhetsinnehafvare i sådana på Konungens, domänstyrelsens
eller Kongl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning beroende frågor, som
beröra deras rättigheter och skyldigheter till kronan såsom jordegare,
dock med undantag af resolutioner angående medgifven öfverlåtelse af
arrende- eller nyttjanderätt»; och

»Innehafvare af nyttjanderätt till sådana statens fasta egendomar,
som, utan att vara af domänstyrelsen utarrenderade, innehafvas såsom
boställen af embete- och tjensteman inom civil-, militie- och ecklesiastikstaterna,
eller blifvit anslagna kyrkor, akademier, hospitaler eller andra
allmänna inrättningar, i sådana på förvaltningsmyndighets pröfning beroende
mål och ärenden, som angå förhållandet mellan nyttjanderättsinnehafvaren
såsom egendomens brukare och kronan såsom densammas
egare.»

Öfver berörda förslag hafva statskontoret och kammarrätten, på
nådig befallning, i ett den 6 i denna månad inkommit underdånigt
utlåtande, sig yttrat, och dervid, enär vid de föreslagna tilläggspunkterna,
genom livilkas införande i förordningen den af Riksdagen åsyftade
stämpelfrihet syntes kunna beredas brukare af kronans fastigheter,
endast varit att anmärka, att de i den senare punkten förekommande
orden »utan att vara af domänstyrelsen utarrenderade» såsom öfverflödiga
syntes böra utgå, hemstält om nådigt bifall till förslaget i öfrig!.

I likhet med de hörda embetsverken finner jag det uppgjorda
förslaget tillfredsställande och anser följaktligen tillägg böra göras till
7 § stämpelförordningen af den lydelse förslaget innehåller, dock med
iakttagande af den utaf embetsverken föreslagna uteslutning i senare
punkten.

Jag tillåter mig vidare efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet
påkalla Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på eu fråga,
som jemväl torde böra föranleda till ändring i nyssberörda paragraf i gällande
stämpelförordning. Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den

Kong}.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62. 15

8 november 1889, i sammanhang med pröfningen af anförda besvär af
Malmö, fångvårdsstyrelse i fråga om skyldighet för Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Hallands län att ombesörja delgifning åt den försörj
långs skyldige af ett utaf sistnämnda embetsmyndighet meddeladt
utslag i fattigvård sm ål, anbefalt kammarrätten att efter samtliga Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes hörande afgifva underdånigt utlåtande,
huruvida. skäl kunde förefinnas till meddelande af bestämmelser
i syfte att, när i fattigvårdsmål försörjnings- eller ersättningsskyldighet
ålades fattigvårdssamhälle, rote eller enskild person, utslaget derom skulle
den förpligtade genom offentlig myndighets försorg skyndsamt delgifvas,
samt att, derest kammarrätten funne lämpligt, att stadganden i sådant
afseende utfärdades, med förslag dertill till Eders Kongl. Maj:t inkomma,
så har kammarrätten i ett den 23 oktober 1890 afgifvit underdånigt
utlåtande, med framhållande af önskvärdheten deraf, att särskilda bestämmelser
blefve utfärdade angående delgifning i vissa fall genom offentlig
myndighets försorg af utslag i fattigvårdsmål med förklarande
parten, föreslagit, att en särskild författning måtte utfärdas, innefattande
följande föreskrift:

Utslag i fattigvårdsmål af sådan beskaffenhet-, som omförmäles i
48 § 1 mom. af förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871,
sådant berörda mom. lyder i kongl. kungörelsen den 11 februari 1881,
skall skyndsamt af Konungens vederbörande befallningshafvande genom
magistraters eller kronobetjentes och fjerdingsmäns handräckning delgifvas
icke allenast, såsom hittills varit vanligt, sökande och klagande,
utan jemväl förklarande i de fall, då antingen genom utslaget försörjnings-
eller ersättningsskyldighet honom ådömts, eller ock målet åf
honom, såsom sökande, först anhängiggjorts; börande bevis om delgifningen
af Konungens befallningshafvande vederbörande vid anfordran
tillhandahållas.

I sammanhang härmed och jemte meddelande, att här ifrågavarande
utslag, jemlikt 3 och 10 §§ i nådiga förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883, skulle komma att utskrifvås till
förklarandeparten utan lösen, men att, på det i hvarje fall, då till följd
af nu föreslagna stadgande expedition af utslag i fattigvårdsmål utskrifves
till förklarandeparten, denne skulle undfå expeditionen jemväl
utan erläggande af stämpelafgift, ett tillägg till gällande förordning
angående stämpelafgiften vore erforderligt, har i sådant afseende kammarrätten
tillika föreslagit, att bland dem, som enligt 7 § i nämnda
förordning vore befriade från afgift för stämpel till statsmyndigheternas
expeditioner, skulle upptagas, förutom »fattigvårdssamhällen och fattig -

1(3 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

vårdsinr ättningar)), jemväl »annan, som är förklarandepart i fattigvårds*
mål, beträffande beslut, hvilket enligt lag bör genom vederbörande myndigbets
försorg honom delgifvas.».

Vid underdånig föredragning af detta ärende den 31 december
1890 har Eders Kongl. Maj:t, som funnit, att eu särskild författning,
af den lydelse kammarrätten föreslagit, borde utfärdas i fråga om delgifning
i vissa fall af utslag i fattigvård sm ål, förordnat, att handlingarna
f ärendet jemte utdrag af protokollet skulle öfverlemnas till finansdepartementet
för inhemtande af Riksdagens beslut i fråga om stämpelfrihet
för berörda utslag, innan ärendet inför Eders Kongl. Maj:t anmäldes
till slutlig pröfning. . x . „

Sedan med anledning häraf underdånigt utlåtande mliemtats tran
satskontoret, har detta embetsverk förmält sig icke hafva något att
erinra mot det af kammarrätten framstälda förslag om tillägg till 7 §
stämpelförordningen, under förutsättning, att ofvan omförmälda författning
angående delgifning i vissa fall af utslag i fattigvårdsinål jemväl

åt förklarandepart komme till stånd. _

Då ej heller jag har någon erinran att göra vid det åt kammarrätten
afgifna förslag till ändring i nyssberörda förordning, anser jag
mig böra till detsamma förorda bifall.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t, — med förklarande, att Eders Kongl.
Mai:t, under förutsättning af Riksdagens bifall till förslaget om stämper
frihet i vissa fall för utslag i fattigvårds mål, är sinnad att låta utfärda
en författning med föreskrift, att utslag i fattigvård sm ål af sådan beskaffenhet,
som omförmäles i 48 § 1 inom. af förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871, sådant berörda moment lyder i kungörelsen
den 11 februari 1881, skall skyndsamt af Eders Kongl. Maj:ts vederbörande
befallningshafvande genom magistraters eller kronobetjentes
och fjerdingsmäns handräckning delgifvas, förutom sökande och klagande,
jemväl förklarande i de fall, då antingen genom utslaget föi
sörjnings- eller ersättningsskyldighet honom ådömts, eller ock målet åt
honom såsom sökande först anhängig^orts, samt att bevis om delgitningen
skall af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vederbörande
vid anfordran tillhandahållas, — måtte i nådig proposition föreslå Riksdao-en
att besluta, att 7 § i nådiga förordningen angående stämpelafgiften
den 5 september 1890 skall erhålla följande förändrade lydelse:

Från stämpelafgift enligt denna Art, äro befriade:

Akademier och statens undervisningsverk;

Arrendatorer och brukare å egendomar, som genom domän -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

styrelsens försorg utarrenderas, äfvensom å dylika egendomar bosatte
torpare och lägenhetsinnehafvare, i sådana på Konungens, domänstyrelsens
heller Kongl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning beroende frågor, som
beröra deras rättigheter och skyldigheter gent emot kronan såsom jordens
egare, dock med undantag af resolutioner angående medgifven
öfverlåtelse af arrende eller nyttjanderätt;

Emhets- eller tjensteman------tjensten;

Fatt.igvårdssamhällen och fattigvårdsinrättningar; så ock annan,
som är förklarandepart i fattigvård sm ål, beträffande beslut, hvilket enligt
lag bör genom vederbörande myndighets försorg honom delgifvas;

Hushållningssällskap, länens;

Häktad person i mål angående brott, hvarför han sitter häktad;

Innehafvare af nyttjanderätt till sådana statens fasta egendomar,
som innehafvas såsom boställen af embets- och tjensteman inom civil-,
militie- och ecklesiastikstaterna, eller blifvit anslagna kyrkor, akademier,
hospitaler eller andra allmänna inrättningar, i sådana på förvaltningsmyndighets
pröfning beroende mål och ärenden, som angå förhållandet
mellan nyttjanderättsinnehafvaren såsom egendomens brukare och kronan
såsom densammas egare;

Kronan;

Frihet från stämpel-----justitieombudsman.))

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemstält, deruti statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle
nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse
bilagan litt. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
Adolf von Hofsten.

Bill. till Biksd. Prof. 1891. 1 Sami 1 Afd. 40 Haft.

».)