Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 52 (Proposition 1891:52)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 52.

N:o 52.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående en väganläggning
mellan Wistträsk oeh Glömmer sträsk; gifven
Stockholms slott den 20 Mars 1891.

Under åberopande af bifogade utdrag af protokollet öfver civilärenden
för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen medgifva
att från af Riksdagen till vägbyggnader anvisade medel anslag
må till den i statsrådsprotokollet omförmälda väganläggningen mellan
Wistträsk och Gflommersträsk kunna anvisas utan iakttagande af det för
vägbyggnadsfondens anlitande i allmänhet stadgade vilkor att statsbidraget
icke må utgå med högre belopp än två tredjedelar af den för
väganläggningen beräknade kostnaden.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

V. L. Groll.

Bih. till Biksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Åfä. 33 Haft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 52.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20
mars 1891.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre åkerhielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: herr friherre von Otter,
herr Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Åkeriiielm,

Östergren,

Groll och
Wikblad.

Departementschefen, statsrådet Groll anförde derefter:

»Uti underdånig skrifvelse af den 10 november 1890 har Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län anfört, att genom
det under den senare mansåldern inom nämnda län bedrifna vägarbetet,
omfattande omkring ett hundra svenska mil, behofvet af utfartsvägar
till kusten från de jemförelsevis tätare befolkade dalgångarne omkring
länets hufvudfloder blifvit nödtorftigt tillgodosedt, ehuru flere dylika så
kallade perpendikulära vägar, med vinkelrät riktning mot kusten, ännu
återstode att anlägga; att behofvet af dylika slags vägar, hvilka afsåge

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

befrämjandet af deri för befolkningen nödiga tillförseln och afsättningen
af landets produkter i den riktning terrängen anvisade och hvilka
naturligen bort i första rummet fullbordas, säkerligen jemväl för framtiden
komme att med befolkningens egna krafter fyllas, huru tryckande
den ständigt ökade vägbördan till följd af befolkningens gleshet än
blefve; att deremot krafter och medel icke räckt till att åvägabringa
de tvärvägar, som för den allmänna samfärdseln från den ena floddalen
till den andra varit och vore af nöden, i följd hvaraf länet ännu saknade
alla vägförbindelser tvärs öfver landet parallela med kusten, om
man bortsåge från den stora kustvägen, länets äldsta och länge dess
enda väg, hvilken tillkommit såsom den oumbärliga landväga förbindelsen
med Finland; att samfärdseln mellan orter belägna inne i länets olika
dalgångar derför måste ske på det sätt, att den utfartsväg, som från
en dalgång funnes, först måste begagnas för att uppnå kustvägen,
hvilken derefter följdes till dess den skures af den andra dalgången med
den deri befintliga väg, hvilken åter i alldeles motsatt riktning mot den
förstnämnda slutligen ledde till målet, i följd hvaraf denna samfärdsel
sålunda nödgades tillryggalägga en vägsträcka, som ofta vore flerdubbelt
längre än det rätliniga afst.åndet mellan ändpunkterne; att behofvet af
förbindelser tvärs öfver land eller så kallade tvärvägar emellan de bebyggda
orterna inom länet länge gjort sig gällande, men att bristen
på tillräckliga medel och på bofast befolkning på de stora skogstrakter,
som utgjorde vattendelare emellan floderna och vanligen utgjordes af
kronans marker, hittills ställt oöfvervinnerliga hinder för åvägabringande
af dessa saknade vägar; att, då någon ändring i dessa förhållanden icke
på mycket lång tid syntes vara att förvänta, Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande
ansåge sig böra underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning
denna angelägenhet samt anhålla att Eders Kongl. Maj:t måtte
vidtaga åtgärder för att den vigtigaste delen af den mest behöfliga
tvärvägen, nemligen en landsväg från Wistträsk i Elfsby socken till
Glommersträsk by i Arvidsjaurs socken, måtte af staten bringas till utförande
genom anvisande af nödigt anslag till dess anläggning och
jemväl till dess underhåll, intilldess detta senare framdeles kunde varda
på vederbörande väghållningsskyldige fördeladt.

Vid Eders Kongl. Maj ds befallningshafvandes skrifvelse är fogad,
förutom andra handlingar, en af löjtnanten vid väg- och vattenbyggnadskorpsen
Th. Idelleberg upprättad, af kaptenen, distriktsingeniören
C. A. Flusberg granskad plan för det ifrågasatta vägförslaget, hvilket
af Idelleberg beräknats kosta 236,600 kronor men af Husberg ansetts
kunna utföras för 223,856 kronor.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

Till stöd för berörda framställning har Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande
framhållit, att genom anläggningen af denna väg skulle
vinnas dels en inre förbindelseväg på fyra till nio mils afstånd från
kusten emellan Råneå, Luleå, Piteå, Åby, Byske och Skellefteå floddalar,
dels eu sammanhängande tvärförbindelse mellan Jemkande, Vesternorrlands,
Vesterbottens och Norrbottens län, eller från Storsjöns och Indalselfvens
dalgångar till alla, nordligare belägna dalgångar upp till
Råneåelfvens dalgång, sedan en ifrågasatt väganläggning öfver Malå
eller Norsjö till Ruskträsk vid Vindelelfven, såsom fortsättning på ofvan
omförmäJda väg, jemväl blifvit fullbordad. En ny landsväg vore nemligen
under år 1890 bruten mellan Elfsbyn och Öfver-Luleå (Boden)
samt fullbordad norr om sistnämnda punkt till Hundsjön, hvarifrån en
sträcka af allenast 1,6 mil återstode att anlägga till Öfverstbyn vid
Råneå eif, hvilket sistnämnda vägstycke komme att utföras af vederbörande
intressenter sa snart erforderliga förberedelser derför hunnit
afslutas och sedvanligt statsbidrag blifvit derför beviljadt. Likaledes
funnes nyanlagd väg från Elfsbyn till Wistträsk by, omkring 2 mil, hvadan
den nybyggnad,, som för den ifrågasatta vägförbindelsens fullbordande
erfordrades, utgjordes af den 8,62 mil långa vägsträckan mellan Wistträsk
och Glommersträsk öfver byarne och hemmanen Forss, Nattberget,
Grundsel, Holmträsk, Granliden, Lindåsen, Gråträsk, Siksjön, Näfverliden,
Lappträskheden och Lappträsk, hvilken väg komme att skäras af
följande fem landsvägar, nemligen: af Skellefteå—Arvidsjaurs vägen vid
Glommersträsk; af vägen från Piteå stad samt vägen från Byske till
Arvidsjaur vid Siksjön, der sistnämnda väg vore ämnad ätt utmynna i
stället för vid Risnabben; af blifvande förlängning af Lillpitevägen öfver
Persbergs järnvägsstation samt Kolerträsk till Lomträsk och Muskusselet
vid Lindåsen; af blifvande väg till Arvidsjaur från Elfsbyn vid
Grundsel, samt af Piteå—Elfsby-vägen. Den nya vägen skulle alltså
snart komma att erhålla fem utfartsvägar till kusten och norra stambanan.
Medelst de vägar, som funnes, skulle den genast öppna beqväm
samfärdsel från de vidsträckta landsdelar, den genomginge, till
afsättningsorterna, på samma gång den på lämpligaste sätt sammanknote
de mot kusten gående utfartsvägarna sins emellan till ett sammanhängande
vägnät, som underlättade nya länkars anknytning dertill och
väl motsvarade rörelsens nuvarande och blifvande behof. För fullbordandet
af hela den omförmälda vägförbindelsen genom Norrland mellan
Östersund och Råneå erfordrades, utom anläggning af den nu ifrågasatta
vägen mellan Wistträsk och Glommersträsk och vägen mellan
Hundsjön och Öfverstbyn, byggande af landsväg från Glommersträsk

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

till Ruskträsk vid Vindelelfven, hvilken sistnämnda väg, om den framfördes
i gen aste riktning öfver Malå kyrkoplats, skulle få en längd af
9 mil, deraf den inom Norrbottens län fallande delen, hållande i längd

1.7 mil, antagligen komme att af vederbörande intressenter byggas och
underhållas, vare sig öfver Sandträsk, Sandfors m. m. eller ock öfver
Gallijaur. Från Ruskträsk till Wormsele följdes den nya Sorselevägen
1,3 mil och då vägdelen mellan Wormsele och Malå, hållande i längd

3.7 mil, äfven torde komma att af intressenterna bekostas, sjmtes staten
för hela den inre vägliniens åvägabringande endast behöfva utöfver den
af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreslagna vägen Wistträsk—
Glommersträsk öfvertaga två till tre mils väganläggning norr om Malå.

Med erinran, att behofvet af tvärvägar inom länet grundade sig på
landets topografiska beskaffenhet och stora utsträckning, i det att landet
vore afdeladt i skarpt begränsade parallela dalgångar omkring hufvudfloderna,
längs hvilka bosättningen af ålder fortgått, under det att de
mellanliggande stora bergssträckorna och öde skogsmarkerna endast
här och der hyste några bebyggare af enstaka hemman eller små skogsbyar,
samt att hvarje dalgångs befolkning i regel icke komme i beröring
med sidogrannarne, utan bildade liksom ett samhälle för sig,
öfverlemna,dt åt sig sjelft och hänvisadt till de krafter och tillgångar,
som funnes inom dess trånga gränser, anför Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
vidare att i en landsdel, sådan som Norrbotten, hvars i
många hänseenden rika naturtillgångar icke kunde tillgodogöras i
följd af saknad på arbetskrafter och tillräcklig befolkning, svårigheten
att med angränsande orter beqvämt utbyta produkter och arbetskrafter
verkade mera hämmande än annorstädes. Äfven för att tillgodogöra
de tillfällen till näring och förvärf, som redan funnes, och
för att underlätta och trygga de industrier, som genom stambanans
och Gellivara jernvägs fullbordan skulle uppstå, erfordrades nödvändigt
tvärförbindelser inom länet. Ehuru kommunikationerna i främsta
rummet kunde anses ega sin egentliga betydelse såsom medel att
befrämja materiel förkofran, borde deras verkan på befolkningens höjande
i andligt hänseende icke förbises. Ett isoleradt läge alstrade
lätt hos befolkningen ensidighet och bristande företagsamhet. Inom
länet ofta förekommande afstånd af fem till tio mil väglös obygd
till kyrka och folkskola kunde icke alltid undgå att bibehålla eu del
af befolkningen i en högre grad af okunnighet och råhet än hvad
fallet vore i trakter, där bättre samfärdsmedel och mindre afstånd förefunnes.
Såväl den ena som den andra hänsynen funne Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande böra mana staten att, der ortens egna

Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition No 52.

medel vore för ringa, vidtaga verksamma åtgärder för att afhjelpa de
menligaste bristerna.

Efter det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande jemväl påpekat
nu ifrågavarande vägförbindelses betydelse för rikets försvar, erinrar
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande derom, att för liknande ändamål
väganläggningar genom statens försorg blifvit i andra delar af
landet utförda och jämväl till en tid underhållna, såsom mellan Vermland
och Vesterdalarne, mellan Osterdalarne och Helsingland samt i
synnerhet den så kallade Kårbölevägen inom sistnämnda provins, hvilken
väg öppnat eu gen förbindelse från Vermland och Dalarne till
Jemtland och Östersund samt medfört en delvis storartad uppodling och''
höjning af de landsorter, densamma genomlöpte.

Något annat sätt för vägens bringande till stånd än det nu
ifrågasatta anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke förefinnas,
enär odlingen icke nått den styrka och befolkningen icke den
täthet att denna kunde förmås att frivilligt åtaga sig eller uthärda
tyngden af vägens anläggning och underhåll. Befolkningen i de socknar,
denna väg skulle komma att genomlöpa, vore visserligen jemförelsevis
betydlig, enär Piteå socken vid 1890 års mantalsskrifning
egde 15,134 invånare, Elfsbyns socken 3,636 och Arvidsjaurs 3,877
och alla tre socknarne tillsammans sålunda 22,647 invånare, hvilka
bodde på en yta af 109,279 qvadratnymil, deraf 31,393 qvadratmil i
Piteå socken, 16,843 qvadratmil i Elfsby socken och 60,9! qvadratmil
i Arvidsjaurs socken, hvartill komme sålda öfverloppsmarker i Piteå
och Elfsby socknar 0,133 qvadratmil. Denna befolkning hade för närvarande
att underhålla 36,i mil allmänna vägar utom betydliga enskilda
vägar, hvilken underhållsskyldighet komme att betydligt ökas
af de under arbete varande allmänna vägarne. Men af dessa stora
ytvidder egde eller brukade befolkningen endast den mindre delen,
nemligen 45,96 qvadratmil, under det att kronan behållit den vida öfvervägande
anparten, nemligen 63,3! qvadratmil, i form af kronoparker
eller annan kronojord, som icke finge odlas eller befolkas och hvars
afkastning gånge till statskassan för att användas till rikets gemensamma
statsutgifter. I nära öfverensstämmelse med det ofvan angifna
förhållandet mellan vidderna af kronans och enskildes egendom stode
äfven procenttalen af de väglängder, som folie inom kronans och enskildes
egor, ithy att af hela den nu ifrågasatta väglängden, 8,62 mil,

5,08 mil komme att ligga på kronans och 3,54 mil på enskildes mark
eller i jemna tal 59 procent på kronans och 41 procent på enskildes
område. De vägbyggnadsskyldige i de socknar, vägen genomlöpte,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

hade jemväl å kommunalstämmor, enligt hvad bifogade protokoll utvisade,
förklarat sig ovilliga eller urståndsätta att bygga och underhålla
ifrågavarande väg, enär densamma till största delen sträckte sig
öfver kronans mark och således i öfvervägande grad lände kronan till
nytta. Inom Arvidsjaurs socken, hvarest mer än halfva väglängden
eller 4,78 mil folie, hade de vägbyggnadsskyldige likväl förklarat, att
de, derest staten skulle åtaga sig att framdeles underhålla vägande på
kronans marker, vore villige att bekosta underhållet jemväl af den
ifrågasatta tvärvägen till den del, densamma vore belägen på enskildes
egor inom socknen, samt att de äfven möjligen skulle åtaga sig att
''bygga vägen mot erhållandet af hela den beräknade kostnadssumman.
De närmast vägen varande intressenter och byalag, hvilka inom en mils
afstånd på hvarje sida om väglinien tillsammans blott utgjorde 1,847
invånare, egande eller brukande 123Ae mantal jord, hade vid sammanträden
inför Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande uttalat, att de visserligen
lifligt önskade denna vägs anläggning, men nödgades motsätta
sig allt åläggande för dem att bryta och underhålla densamma, åtminstone
intilldess kronan genom förändrad lagstiftning angående
grunderna för vägunderhållet komme att lika med öfriga jordegare
deltaga i vägbördan för sina vidsträckta skogsmarker och öfriga lägenheter,
efter genomförande af hvilken grund de gerna ville åtaga sig
underhållet af nyssnämnda väg.

De anmärkningar de vägbyggnadsskyldige sålunda framstält mot
byggnads- och underhållsskyldigheten af denna väg syntes i flera afseenden
icke sakna berättigande. Att Norrbottens befolkning måste
vara och än mera i framtiden blifva mera betungad med vägunderhållskostnaden
än andra rikets inbyggare framginge nemligen redan af det
förhållandet att länets folkmängd, som utgjorde ‘As af rikets, måste
anlägga och underhålla vägnätet å V* af rikets areal, hvilket vägnät nu
omfattade omkring 170 mil allmänna vägar. Då stora brister i detta
vägnät återstode att fylla, syntes deraf såväl att bördan redan vore
mycket tung som ock att den i längden måste blifva omöjlig att bära,
derest vägnätet hastigt, i mån af behofvet, skulle utvecklas utan understöd
från staten. Det kunde derjemte icke förnekas att befolkningen
i Norrbotten, trots länets jemförelsevis rika odlingstillfällen och ymniga
näringskällor, likväl arbetade under ogynsammare vilkor än befolkningen
i det öfriga riket, enär, utom de ökade svårigheterna, som ett
hardt klimat och en karg natur uppstälde, befolkningen i Norrbotten
trycktes af den undantagsställning, länet intoge i afseende på kronans
dervarande jordegendom, hvilken omfattade större delen af länets yta

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

och bibehölles såsom öde skogsmarker, hvilka hvarken tillförde orten
direkta inkomster, oberäknadt export och arbetsförtjenst för enskilde,
eller deltoge i någon kommunalbeskattning och särskildt icke uti väghållet,
hvarigenom den fåtaliga befolkningen bringades att utan bidrag
af den störste jordegaren inom kommunen fylla kommunalbehofven
m. in. samt att underhålla alla vägar, jemväl öfver kronans
mark, hvilken i de socknar, hvarom här vore fråga, uppginge till
nära etthundra femtio procent mot de enskilde tillhöriga marker.
Genom befintligheten af dessa skogsmarker blefve obestridligen utstånden
och derigenom vägbehofven för de odlade bygderna större, befolkningstätheten
ringare och skattetalen mindre samt i följd häraf beskattningen
i allmänhet i alla afseenden större än hvad fallet vore i andra
landsdelar, hvarest befolkningen egde och brukade största delen af jorden
samt sjelf njöte hela dess afkastning. Vägbördan förökades inom
länet på det känbaraste jemväl till följd deraf, att de väghållningsskyldige
oftast bodde på stora afstånd, ibland ända till fem å tio mil
från sina vägskiften, till hvilka de vanligen saknade bruten väg att
begagna vid färderna i och för väglagningsarbetena.

Vid öfvervägande af alla nu anförda omständigheter framstode det
såsom ostridigt att det vore såväl med rättvisa som med statens sanna
fördel mest förenligt, att kronan ensam bekostade anläggningen och
tills vidare äfven underhållet af denna tvärväg. Det kunde nämligen
icke anses statsekonomiskt riktigt att med särskilda bördor belasta den
befolkning, som förut lefde under ogynsamma förhållanden, men på
hvars arbete och kraft det berodde, huruvida de största odlingstillfällena
för rikets jordbruksnäring snart skulle kunna vinnas för kulturen. A
andra sidan skulle det blifva vida mer betungande för staten att antaga
det af en del väghållnings skyldige uppstäda vilkoret angående en sådan
likställighet i väghållningsskyldigheten, som rådde mellan olika härad
eller mellan stad och land, att nemligen hvardera egaren underhölle
väg på sin mark, vid hvilket förhållande kronan efter tvärvägens fullbordan
genast skulle få en väglängd af nära 27 mil att underhålla endast
uti ofvan omförmälda ''tre socknar.

Med erinran, att enligt det upprättade kostnadsförslaget anläggningen
af den ifrågasatta vägen beräknats att för grusad vägbana och
med enkla träbroar kosta 223,860 kronor, har Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, enär vägen skulle framgå i den trakt, der grustillgången
vore knapp och gruset af dålig beskaffenhet, ifrågasatt att
vägbanan borde grusas med makadam eller slagen sten, hvarigenom
kostnaden skulle ökas till 326,700 kronor. Derest vägen skulle vid

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 52.

anläggningen fullständigt makadamiseras och tillpacka^, borde sistnämnda
kostnad förhöjas med det belopp, som erfordrades för inköp och drift
af en ångvält, hvilken samtidigt kunde användas såsom landsvägslokomotiv.
Det kunde dessutom ifrågasättas, huruvida icke det vore ekonomiskt
fördelaktigt att genast vid anläggningen utföra alla broar med
jern- eller stålkonstruktioner, hvilka i förslaget vore förutsätta att ersätta
de föreslagna träbroarne, först sedan dessa blifvit otjenstbara.

Derest tvärvägens byggande på statsverkets bekostnad skulle komma
att beslutas, syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämpligen kunna
bemyndigas att genom distriktstjenstemännen öfvervaka arbetet, men,
om hinder deremot skulle anses möta, kunde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
undfå nådigt uppdrag att genom sakkunnig arbetschef
öfvervaka anläggningen. På liknande sätt kunde jemväl underhållsarbetet
ordnas, nemligen medelst entreprenader, som inom länet vore
vanliga, och hvilka i laga ordning borde öfvervakas af kronobetjeningen
men ställas under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens kontroll och
tekniska öfverinseende.

Hvad anginge kostnaden för underhållet af omförmälda väg såsom
makadamiserad, mötte visserligen stor svårighet att med full visshet
uppgifva densamma, men med ledning af den erfarenhet, som inom
länet vunnits rörande dylik kostnad vid vägar, som underhållits på
entreprenad, syntes med betryggande säkerhet kunna uppgifvas de gränser,
inom hvilka denna kostnad i vanligt fall komme att hålla sig.
Likasom på länets öfriga vägar komme äfven på denna att framgå en
jemförelsevis ringa och föga tung trafik. På hela dess underhåll vintertid
behöfde icke någon nämnvärd kostnad i regel läggas förrän orten
blifvit tätare bebygd och trafiken lifligare, då detta underhåll kunde
öfvertagas af de väghållningsskyldige. På flera af länets nybygga vägar
med ringa rörelse bestode vinterväghållet endast deri, att vägbanan
uppspårades på det sätt, att efter och under hvarje snöfall vägen af
entreprenörer kördes med häst och åkdon två till tre gånger fram och
åter. Trafiken uppehölle sedan sjelf en oklanderlig vägbana, hvars egentliga
fel vore dess otillräckliga bredd, hvilken olägenhet dock saknade
större betydelse, så länge möten vore sällsynta. Det vore således
egentligen endast kostnaden för vägunderhållet, när mark vore bar,
som det här vore fråga om. Dylik kostnad för år för vägar med motsvarande
eller större trafik, än tvärvägens, hvilka på senare åren för
häradenas gemensamma bekostnad flerestädes på entreprenad underhållits,
hade vexlat mellan 500 kronor och 900 kronor för mil. Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansåge sig på grund deraf kunna
Bih. till Rilcsd. Prof. 1891. 1 Samt. 1 Afl. 33 Käft. 2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 52.

uppgifva att årliga underhållskostnaden för en makadamiserad vägbana
med jernbroar och ångvält uppginge till omkring 500 kronor för mil
och icke komme att öfverstiga 1,000 kronor under normala förhållanden.

Med stöd af hvad sålunda anförts har Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande
hemstält, att Älders Kongl. Maj:t täcktes bereda nödigt
statsanslag så väl för byggandet af meranämnda landsvägsförbindelse
mellan Wistträsks by i Elfsby socken till Glommersträsks by i Arvidsjaurs
socken som ock för samma vägs underhåll, intill dess detsamma
kunde varda i laga ordning på de väghållningsskyldige fördeladt.

Till följd af erhållen nådig remiss å förevarande framställning har
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 24 nästlidne Februari yttrat sig
i ärendet och dervid förmält att, då vid granskning af planen någon
väsentligare anmärkning icke blifvit gjord, styrelsen ansåge densamma
kunna till fastställelse förordas; dock ville styrelsen vid kostnadsförslaget,
hvars slutsumma såsom redan nämnts af Helleberg beräknats till 236,600
kronor men af Husberg nedsatts till 223,850 kronor, erinra, att Husbergs
förslag, rättadt till 236,700 kronor, borde med hänsyn till de öde trakter,
vägen skulle genomgå, läggas till grund för beräkningen, men att
denna summa borde af uppgifna anledningar samt under förutsättning
att virke erhölles kostnadsfritt från statens skogar minskas med 14,600
kronor eller till 222,100 kronor, dervid någon ersättning för den kronan
tillhöriga jord, som skulle för vägarbetet erfordras, icke upptagits i beräkningen.

Sedan styrelsen, med anledning af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
yttrande att vägförbindelsen mellan Östersund och Råneå
skulle genom de af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande uppgifna
vägarne fullbordas, upplyst dels att en ännu felande direkt förbindelse
mellan Elgsjö och Brattfors (omkring 6,5 nymil) i Vesterbottens län
skulle förkorta vägen med omkring 4,3 nymil, dels ock att förbindelsen
mellan Vindelelfvens dalgång och Glommersträsk möjligen kunde med
mindre svårighet ordnas öfver Norsjö och Jörn än öfver Malå, har vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen förklarat sig instämma med Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande beträffande så väl vägens blifvande gagn förde
orter, som den skulle genomgå och förbinda, som dess vigt för
rikets försvar, liksom styrelsen ock ansåge ringa utsigt förefinnas att
få vägen byggd och äfven tills vidare underhållen annat än på statens
bekostnad och genom dess försorg. Vidkommande vägbanans makadamisering
och anskaffande för sådant ändamål af en ångvält ansåge
styrelsen, då en jemförelsevis ringa och föga tung trafik å denna väg

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

vore att emotse, icke tillräckliga skäl liärför finnas, helst underhållskostnaden
icke derigenom skulle väsentligen minskas, men anläggningen
enligt förslaget ökas med beräknade 90,100 kronor, förutom inköpet
af icke blott en, utan åtminstone två ångvältar till pris af omkring
18,000 kronor. Derjemte hölle styrelsen före, att det åtminstone för
den närmaste framtiden vore onödigt att i dessa skogsrika trakter utföra
broarne med öfverbyggnad af annat materiel än af trä.

Med anledning af hvad i ärendet förekommit har styrelsen hemstält:
att till ifrågavarande vägbyggnad mellan Wistträsk och Glommersträsk
måtte, under förutsättning att virke kostnadsfritt finge hemtas å
statens skogar, anvisas hela byggnadskostnaden 222,100 kronor, på
sätt styrelsen här ofvan beräknat densamma, hvithet belopp dock, derest
nyssnämnda förutsättning icke godkändes, ökades till 225,600 kronor;
att planen måtte af Eders Kongl. Maj:t fastställas till efterrättelse vid
arbetets utförande; att arbetet måtte i sin helhet eller delvis få af styrelsen
utbjudas till entreprenad på sätt Eders Kongl. Majrts nådiga
kungörelse den 10 maj 1889 angående tillämpning under viss tid af
förändrade föreskrifter rörande statens upphandlings- och entreprenadväsende
föreskrefve; samt att arbetets utförande måtte få af styrelsen
kontrolleras genom dertill af styrelsen förordnad tjensteman eller officer
vid väg- och vattenbyggnadskorpsen mot den särskilda ersättning af
byggnadsmedlen, som styrelsen bestämde.

I fråga om underhållet af vägen har styrelsen föreslagit, ätande
väghållningsskyldige måtte åläggas verkställa sådant arbete, som derför
erfordras under vintertid, men att öfrigt underhåll, då marken vore bar,
finge tills vidare under en tid af tio år utföras genom entreprenör och
bekostas af staten, och att härför måtte förslagsvis beräknas ett belopp
af 4,000 kronor för år. Sedan denna tid förlidit, borde det ankomma
på Eders Kongl. Maj:ts ytterligare nådiga pröfning, huru med vägunderhållet
skulle förfaras.

Chefen för generalstaben, som derefter undfått nådig befallning att
yttra sig i ärendet, har uti afgifvet utlåtande af den 5 innevarande
månad erinrat att han i en föregående underdånig skrifvelse framhållit,
att byggandet af väg mellan Wistträsk och Glommersträsk inom den
närmaste framtiden vore vilkoret för ett ordnadt försvar af Sveriges
landgräns; att inga utsigter för den närmaste framtiden förefunnes, att
berörda vägförbindelse skulle genom invånarnes i orten medverkan
komma till stånd, då alla sträfvanden från deras sida ännu eu tid
bortåt måste gå ut på att längs elfdalarne anlägga vägar för att bereda

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition No 52,

tillförsel åt invånarne i det inre landet; att nämnda väg så mycket
heldre borde byggas genom statens försorg, som den droges genom
en trakt, visserligen i första hand utom den blifvande krigsorten, men
dit händelserna dock kunde föra de kämpande härafdelningarne; att omförmälda
nya väg icke skulle vara utan betydelse för den borgerliga
samfärdseln och för befordrandet af landets utveckling, då den komme
att skära ej mindre än fem vägar, som ledde till kusten; att ifrågavarande
väg borde grusas med makadam, då tillgång på godt grus ej
funnes, och att för dess packning måtte användas ångvältar, så beskaffade,
att de skulle kunna vid behof begagnas såsom landsvägslokomotiv
för intendenturens behof.

Förenämnda, af chefen för generalstaben ur försvarets synpunkt
redan anförda skäl för byggande af ifrågavarande väg hade dag från
dag alltmera gjort sig gällande. Under de senare åren hade nemligen
arbetena med norra stambanans fortsättning raskt skridit framåt och
den tidpunkt närmade sig hastigt, då nämnda bana skulle uppnå Lule
eif. Härigenom uppfylldes ett af vilkoren för att vi skulle kunna på
ett verksamt sätt uppträda till försvar för rikets norra landsdelar, men
utan en inre,. i jern vägens riktning löpande landsvägsförbindelse blefve
det icke möjligt att kunna draga fullt gagn af nämnda bana. Med
endast en landsväg och denna dertill löpande nära kusten, der den
blefve utsatt för fiendens afbrytningsförsök, blefve det nemligen icke
möjligt för oss hvarken att kunna i dessa nordliga trakter uppträda
med den styrka, som förhållandena kunde påfordra, eller att operera
med den frihet pcb kraft, som vore ett alldeles oeftergifligt vilkor för,
att vår krigsföring skulle hafva utsigt att krönas med framgång. Det
vore i öfrigt tydligt, att norra stambanans framdragande till Boden icke
kunde ersätta behofvet af en inre landsvägsförbindelse, då en jernväg
icke annat än i ringa man medgåfve trupprörelser, hvarförutom erfarenheten
från senare krig visat huru lätt jernvägår utsattes för att under
kortare eller längre tid blifva afbrutna. Möjlighet måste då förefinnas
att det oaktadt kunna upprätthålla förbindelse med egen operationsbas.
Chefen för generalstaben ansåge sig derföre böra på det lifligaste framhålla
vigten af att den ifrågasatta vägbyggnaden så fort som möjligt
blefve verklighet. I en föregående skrifvelse hade chefen visserligen
föreslagit att vägen skulle från Glommersträsk sträcka sig öfver Högbränna,
Svanträsk, Hemberget, Risnabben, Häraliden och Granberg till
Heden å vägen Wistträsk—Elfbyn eller vester om Karsträsk ut på nämnda
väg; men då, på sätt Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande visat,
eu dylik sträckning af vägen skulle både ur ekonomisk och teknisk

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

synpunkt vara mindre fördelaktig än den nu föreslagna, ansåge sig
chefen böra förorda att vägen framdroges på sätt Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit.

Med anledning af hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört
emot vägens föreslagna gripning med makadam erinrar chefen för
generalstaben, att nämnda styrelse icke synts hafva gjort sig fullt reda
för hvilka fordringar måste ställas på en landsväg, som skulle användas
som etapplinie. För att framföra endast proviant och furage för en
fördelning behöfdes dagligen öfver 100 fordon. Dessutom måste ammunition,
sjukvårds- och beklädnadsmateriel m. m. framföras till arméen;
hvarjemte de från densamma tömda vagnarne, medförande sårade, sjuka
och obrukbar materiel af alla slag, måste återföras. Derjemte komme
truppafdelningar tidtals att framsändas till hären och fångtransporter
att afgå från densamma. Detta allt förutsatte att den landsväg, hvilken,
såsom den ifrågavarande, skulle tjenstgöra såsom enkel etapplinie och
således upptaga såväl tillförseln till som återförseln från trupperna,
måste byggas så, att den kunde fylla alla de berättigade anspråk,
som stäldes på en fullgod väg. '' Ihågkommas borde ock att vägen,
sedan den en tid bortåt användts såsom etapplinie, äfven måste vara i
det skick, att de svenska trupper, som befunne sig i Norrbotten, i
händelse af behof, kunde draga sig tillbaka å samma väg, hvilket näppeligen
torde låta sig göra, om vägen grusades med det dåliga grus,
som till vägens byggande stode till buds. Derest vägen grusades med
makadam, syntes äfven den fördel kunna beredas befolkningen i denna
del af landet, att tåg om fem vagnar, dragna af ångvältarne använda
såsom landsvägslokomoliv, skulle tidtals kunna framföras å vägen redan
under fredliga förhållanden.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har chefen för generalstaben
hemstält: att Eders Kongl. Maj:t måtte aflåta nådig proposition
till Riksdagen om anläggande af landsväg mellan Glommersträsk och
Wistträsk samt att dertill måtte anslås 312,000 kronor för väganläggningen
och 18,000 kronor för inköp af ångvältar, användbara såsom
landsvägslokomotiv; att vägen måtte grusas med makadam; och att
arbetet å vägen måtte få börjas, så fort ske kunde, samt så bedrifvas,
att vägen senast till 1894 års utgång vore fullbordad, hvarjemte chefen
i fråga om vägunderhållet instämt med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Slutligen har. vederbörande byråchef i domän styrelsen på min begäran
aflemnat en promemoria i fråga om den nytta, ifrågavarande väganläggning
skulle kunna bereda statens i dessa trakter belägna betydliga,

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 52.

skogar. Uti berörda handling meddelas, att vägen skulle på omkring
tre fjerdedelar af sin sträckning eller omkring 6 nymil öfvergå kronans
mark, bestående af kronoparker och stockfångstskogar, hvilka senare
inom några få år skola öfvergå helt och hållet till kronans disposition.
Om än vägen komrae att ega föga användning för sjelfva timmerntdrifningen,
som vanligen verkstäldes å vintervägar till vattendragen,
i hvilka timret sedermera flottades till kusten, blefve vägen emellertid
af stor betydelse för såväl virkesafsättningen, som bevakningen och
skötseln af de vidsträckta kronoskogar, den genomskure. Den ringa
efterfrågan, skogseffekter i dessa aflägsna trakter rönte, hade nemligen
till stor del sin orsak i bristen på kommunikationer. Hvarje steg till
afhjelpande af denna brist måste derföre verka fördelaktigt på virkesafsättningen.
Sålunda torde redan den omständigheten, att samfärdseln i
skogsorterna genom ifrågavarande väganläggning underlättades för den
för en sågverksrörelse oumbärliga förvaltnings- och arbetarepersonal,
och att förnödenheter för skogsdriften säkrare och billigare kunde fortskaffas
än hvad nu kunde ske, båtledes eller på gångstigar, tvifvelsutan
komma att öka kronovirkets begärlighet i dessa trakter.

Önskvärdheten såväl ur den allmänna samfärdselns som ur försvarets
synpunkt af att ifrågavarande väg mellan Wistträsk och Glommersträsk
ju förr desto heldre kommer till stånd synes mig vara tydligen
ådagalagd genom hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och
chefen för generalstaben anfört. Sedan denna väg blifvit fullbordad,
fattas i vägförbindelsen mellan Östersund och Råneå, förutom en obetydlig
vägsträcka om 1,6 mil närmast Råneå, endast att förbindelse
åstadkommes mellan Glommersträsk och Vindelelfvens dalgång.
Enligt hvad jag inhemtat, torde denna förbindelse, hvilken Eders Kongl.
Maj ds befallningshafvande ansett böra åvägabringas genom en väg från
Glommersträsk öfver Malå kyrkoplats till Wormsele, kunna med mindre
kostnad för staten inom en ej aflägsen tid åstadkommas öfver Jörn,
Norsjö och Mårdsele vid Vindelélfven. Från Glommersträsk skulle man
i detta fall följa vägen mellan Arvidsjaur och Skellefteå till Jörns kapell,
hvarifrån ny väg borde byggas öfver Norsjö till Mårdsele. Sträckan
mellan Jörn och Norsjö är redan undersökt och såväl denna sträcka,
som den ännu icke undersökta vägen mellan Norsjö och Mårdsele antages
kunna byggas af de väghållningsskyldige i orten mot åtnjutande
af vanligt statsbidrag.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 52.

Väga ii I äggmn gen mellan Wistträsk och Glommersträsk synes mig
alltså vara i hög grad förtjent att med statsmedel understödjas. Men
då befolkningen i orten icke eller åtminstone blott i ringa män är i
stånd att bidraga till kostnaderna derför, och å andra sidan från den
så kallade vägbygnadsfonden eller från de medel, som af riksdagen ansats
till bidrag för anläggning af nya samt förbättring eller omläggning
af backiga eller eljest mindre göda vägar, statsbidrag icke får lemnas
till högre belopp än två tredjedelar af den beräknade kostnaden,
möter binder att för ändamålet anlita nämnda fond, så vida icke i detta
fall ett undantag från den antydda bestämmelsen medgifves. Att enligt
min åsigt dylika, undantag stundom kunna vara af omständigheterna
påkallade, både jag redan i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den
12 sistlidne januari tillfälle att inför Eders Kongl. Maj:t framhålla
och Eders Kongl. Maj:t beslöt med anledning deraf föreslå Riksdagen
att 100,000 kronor af vägbyggnadsfonden finge sålunda disponeras
att, der Eders Kongl. Maj:t pröfvade särskilda omständigheter
sådant påkalla, anslag derifrån till väganläggningar och vägförbättringar
finge medgifvas äfven till högre belopp än två tredjedelar af den beräknade
kostnaden. Denna framställning lyckades visserligen icke tillvinna
sig Riksdagens bifall., men i den underdåniga skrifvelsen af den 14 i
denna månad, hvaruti Riksdagen anmälde detta beslut, har Riksdagen
dock erkänt att förhållanden kunna gifvas, då bestämmelsen att statsbidraget
skall hållas inom två tredjedelar af kostnaden utgör ett hinder
för anläggandet af vägar, som kunna anses vara af särskild vigt för det
allmänna, samt att det till följd deraf i vissa fall skulle kunna vara med
statens fördel öfverensstämmande, att dess bidrag utginge med större
belopp än som i regeln vore faststäldt. I stället" för att lemna det af
Eders Kongl. Maj:t äskade allmänna medgifvandet ansåge Riksdagen
dock det vida lämpligare att, om Eders Kongl. Maj:t skulle finna det
allmännas intresse fordra någon eller nagra särskilda väganläggningar,
till h vilkas utförande de enskilda skulle för mycket betungas genom att
bidraga med eu tredjedel af kostnaden, framställning gjordes till Riksdagen
om undantag från den åsyftade bestämmelsen.

För min del. anser jag här föreligga ett fall, då förhållandena påkalla
att staten bidrager till anläggningen i större mån än eljest är vanligt.
Härför talar, utom befolkningens fåtalighet och oförmåga att bära
kostnaderna, jemväl vägens stora betydelse samt särskildt dess vigt i
strategiskt utseende och för staten såsom den störste jordegaren i dessa
trakter.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 52.

Ehuru nu icke föreligger fråga om fastställelse af plan för företaget,
anser jag mig likväl böra, till ledning för bedömandet af de
sannolika kostnaderna för anläggningen, nämna att enligt min åsigt i
sammanhang med vägens första anläggning icke bör ifrågakomma att
såsom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande med anledning af bristen
på tjenligt väggrus föreslagit makadamisera hela vägen utan blott på
sådana sträckor der detta för vägens framtida bestånd möjligen skulle
befinnas alldeles oundgängligt. Icke heller synes det vara nödvändigt
att i dessa trakter uppföra broarne med jernöfverbyggnad och virke
så väl till träbroarne som till väganläggningen i öfrigt torde böra
kunna hemtas från kronans i närheten belägna skogar. I ärendet har
ifrågasatts att vägen borde fullbordas till samma tid, som man beräknat
att norra stambanan skulle nå Boden, eller sålunda under år 1894, och
om sådant, utan åsidosättande af andra vigtigare vägarbeten, kunde
ske, skulle sålunda antagligen omkring 75,000 kronor af vägbyggnadsfonden
tagas i anspråk för hvarje af åren 1892, 1893 och 1894. Det
torde dock vara ovisst om arbetena i dessa aflägsna trakter kunna
bedrifva^ med så stor arbetsstyrka att anläggningen hinner inom nämnda
tid fullbordas och i sådant fall kommer den årliga anslagssumman, som
dessa arbeten kräfva, att i förhållande dertill minskas.

I afseende å underhållet af den ifrågasatta vägen har visserligen
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande uttalat såsom sin mening att
detta underhåll borde åtminstone tills vidare bekostas af staten. För
min del anser jag dock vidare utredning erforderlig för att ortens invånare
helt och'' hållet skola fritagas från detta underhåll, om jag ock
erkänner billigheten af att staten dertill bidrager. Vinterväghållet böra
de i alla händelser vidkännas; och om, i fråga om det öfriga underhållet,
detsamma skulle befinnas för dem allt för betungande, torde
under de första åren efter vägens tillkomst visst bidrag dertill, afpassadt
efter de kostnader underhållet visar sig medföra och statens nytta af
vägen, kunna lenmas dels från sjette hufvudtitelns anslag till vägar och
kommunikationer eller från andra tillgängliga medel under denna hufvudtitel,
och dels, med hänsyn särskild! till vägens betydelse för statens
skogar, från anslag under sjunde hufvudtiteln. I intet fall torde sålunda
behöfva ifrågakomma att medel lör vägens underhåll särskild! åt Riksdagen
anvisas.

På grund af hvad jag nu anfört hemställer jag att Eders Kongl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva

att från af Riksdagen till vägbyggnader anvisade medel anslag må
till väganläggningen mellan Wistträsk och Glommersträsk kunna an -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 52.

visas utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens anlitande i allmänhet
stadgade vilkor att statsbidraget icke må utgå med högre belopp
än två tredjedelar af den för väganläggningen beräknade kostnaden.»

Hvad departementschefen sålunda hemstält, deruti
Statsrådets öfrige ledamöter instämde, behagade Hans
Maj:t Konungen gilla samt befalde att i enlighet dermed
nådig proposition skulle till Riksdagen aflåtas,
så lydande som bilagan till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
Carl G. Edman.

Éih. till Rik&ä. Prof. 1891,

1 Sami. 1 Afd. 33 Häfi.