Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4 (Proposition 1890:4)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

N:o 4.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående förändrad
lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5
juni 1885; gifven Stockholms slott den 11 januari 1890.

Kongl. Maj:t, som denna dag till Riksdagen aflater nådiga propositioner
angående nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter
och, jemte annat, sådan ändring i 1 och 6 §§ af lagen angående
lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885, att lindringen
skall från och med år 1891 utgå med 40 procent, har härmed
velat föreslå Riksdagen att, för den händelse Riksdagen godkänner
nyssnämnda nådiga framställningar, jemväl besluta., att 1, 3^ och 6 §§,
27 § 1 mom. och 52 § af värnpligtslagen den 5 juni 1885 skola erhålla
följande förändrade lydelse:

§ I Hvarje

svensk man är värnpligtig från och med det kalenderår,
under hvilket han fyller tjuguett år, till och med det, under hvilket
han fyller trettiofyra år.

§ 3.

1. Värnpligten fullgöres i beväringen och landstormen. Tjenste tiden

i beväringen är åtta år. _

I krigstid bestämmer dock endast behofvet tjenstetidens längd

för det uppkallade manskapet.

Bill. till Bilsd. Prot. 1890. 1 Sami. 1 Afä. 3 Häft.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

2. Under den tid, värnpligtig icke tillhör beväringen, tillhör han
landstormen.

§6-

Äfven före det år, värnpligten inträder, må yngling anmäla sig
till inskrifning och dervid uppgifva den truppafdelning eller flottans
station, hvilken han vill tillhöra.

För bifall härtill erfordras, att han är till krigstjenst duglig och
i öfrigt lämplig till den tjenst, hvartill han anmäler sig.

Han tillhör likväl beväringen intill dess åtta år förflutit från och
med det år då han fylde tjuguett år.

Hvad i denna lag stadgas om värnpligtige gäller i tillämpliga
delar för de enligt denna paragraf inskrifne, äfven innan de i värnpligtsåldern
inträdt.

§ 27.

1. Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för sin
utbildning tjenstgöra under fredstid i fyratioåtta dagar, hvilken tjenstgöring
skall fullgöras vid rytteriet, artilleriet och ingeniörtrupperne
samt flottan under det första året, men vid fotfolket och trängen under
två år med trettiotre dagar under det första året och femton dagar
under det derpå följande.

§ 52.

De särskilda bestämmelserna i § 27 mom. 1 angående de värnpligtiges
öfningstid skola endast efter hand tillämpas på det sätt, att
vid rytteriet, artilleriet och ingeniörtrupperne samt flottan
under hvartdera af åren 1887 och 1888 värnpligtige, tillhörande
första årsklassen, öfvas i trettiosex dagar, och under år 1887 värnpligtige,
tillhörande andra årsklassen, med undantag af de å sjömanshus
inskrifne, i femton dagar;

och under hvartdera af åren 1894 och 1895 i fyratiosex dagar;
hvarefter stadgandet i § 27 mom. 1 träder i kraft; samt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o i.

vid fotfolket och trängen
under hvardera af åren 1887 och 1888 värnpligtige, tillhörande
första årsklassen, öfvas i tjuguen dagar, och värnpligtige, tillhörande
andra årsklassen, i femton (lagar;

under hvardera af åren 1889 och 1890 värnpligtige, tillhörande
första årsklassen, öfvas i tjugutre dagar, och värnpligtige, tillhörande
andra årsklassen, i femton dagar;

under år 1891 värnpligtige, tillhörande första årsklassen, öfvas i
tjugufem dagar, och värnpligtige, tillhörande andra årsklassen, i femton
dagar;

under år 1892 värnpligtige, tillhörande första årsklassen, öfvas i
tjugusju dagar, och värnpligtige, tillhörande andra årsklassen, i femton
dagar;

under år 1893 värnpligtige, tillhörande första årsklassen, öfvas i
tjugunio dagar, och värnpligtige, tillhörande andra årsklassen, i femton
dagar; och

under hvartdera af åren 1894 och 1895 värnpligtige, tillhörande
första årsklassen, öfvas i trettioen dagar och värnpligtige, tillhörande
andra årsklassen, i femton dagar;

hvarefter stadgandet i § 27 mom. 1 träder i kraft.

Vidare vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen, att § 13 mom,
2 i nämnda lag må utgå samt i sammanhang dermed mom. 3 af samma
§ erhålla ordningsnumret 2, äfvensom att 12 § 2 mom., 14, 17, 19,
22 och 26 §§, samt 33 § 3 mom. och 34 § af berörda lag må erhålla
följande förändrade lydelse:

§ 12-

2. Direktionerna öfver sjömanshusen skola på sätt och inom tid,
som Konungen bestämmer, hvarje år insända uppgift å de i sjömanshusens
register inskrifne värnpligtige till Konungens befallningshafvande,
som ofördröjligen öfversänder utdrag af dessa uppgifter till
vederbörande befälhafvare för de olika inskrifningsområden, inom
hvilka de värnpligtige äro mantalsskrifne.

§ 14-

Vid inskrifningsförrättning är med undantag af den, som är å

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o i.

sjömanshus inskrifven, hvarje till densamma inkallad värnpligtig skyldig
att personligen inställa sig; dock att vederbörande inskrifningsnämnd
må kunna, der omständigheterna sådant påkalla, utan personlig
inställelse inskrifva den, som vid tiden för förrättningen har fast anställning
utomlands eller derstädes uppehåller sig för idkande af studier
eller utbildning i sitt yrke och tillika i den ordning, Konungen
föreskrifter, styrker, att han är till krigstjenst duglig.

Till inskrifningsförrättning skola vederbörande tjenstemän införskaffa
de värnpligtiges prestbetyg.

Efter inskrifningen erhåller den värnpligtige en inskrifningsbok,
hvari skall af vederbörande befäl antecknas hvad som beträffande hans
värnpligt är af vigt att kunna styrka, såsom fullgjord tjenstgöringsskyldighet
med mera dylikt.

§ 17-

Uppskof med den i § 27 omförmälda tjenstgöring vid hären eller
flottan under fredstid kan till det år, under hvilket värnpligtig fyller
tjugutre år, med ett år för hvarje gång medgifvas:

a) värnpligtig, som idkar studier och styrker sig behöfva sådant
uppskof för afsilande af redan fortskriden lärokurs;

b) å sjömanshus inskrifven värnpligtig, som enligt intyg från
sjömanshusdirektionen är förhyrd för längre resa å handelsfartyg och
som till följd deraf icke utan väsentlig olägenhet kan, så länge resan
fortvarar, inställa sig;

c) annan värnpligtig, så vidt giltiga skäl för uppskofvets beviljande
pröfvas vara anförda, såsom att han sjelf förvaltar och brukar
honom tillhörig fast egendom eller sjelf drifver honom tillhörig handels-,
fabriks- eller annan industriel rörelse, samt vid inskrifningsförrättningen
befinnes af en eller annan anledning icke hafva varit i tillfälle att på
lämpligt sätt ordna om fastighetens eller rörelsens skötande under den
tid, han för sin militära tjenstgöring skulle blifva frånvarande.

§ 19.

Inskrifningsnämnden, hvars ledamöter sammankallas af Konungens
befallningshafvande i det län, hvartill största delen af bataljonsområdet
hörer, tillkommer och åligger:

a) att verkställa de i § 13 omnämnda inskrifningar samt dervid
i flottan inskrifva de värnpligtige, Indika i § 25 mom. 1 omförmälas;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

b) att pröfva och besluta om de i §§ 2, 16 och 17 omnämnda
frikallelser och uppskof;

c) att mottaga de inskrifnes anmälningar rörande de vapenslag,
de önska tillhöra;

d) att, efter pröfning af de inskrifnes lämplighet för det ena eller
andra vapenslaget eller för annan befattning vid hären eller flottan,
bland dem uttaga det antal, som från bataljonsområdet skall tilldelas
rytteriet, artilleriet, ingeniörtrupperna och trängen, hvarvid i första
rummet till nyssnämnda vapen uttagas de, hvilka dertill sig anmält;

e) att i afseende å dem, hvilka enligt § 25 mom. 2 skola i flottan
inskrifvas, tillämpa hvad här ofvan blifvit om inskrifning till specialvapnen
föreskrifvet;

f) att tillställa de inskrifne den i § 14 omnämnda inskrifningsbok,
i hvilken nämndens beslut bör vara antecknadt, och med hvilken bör
följa ett utdrag af denna lag samt af andra lagar och stadgande
rörande krigsmagten; börande sådan inskrifningsbok för värnpligtig,
som är å sjömanshus inskrifven och icke vid förrättningen sig inställer,
öfversändas till vederbörande sjömanshusdirektion, der inskrifningsboken
får af den värnpligtige afhemtas;

g) att förordna om de värnpligtiges öfverförande vid behörig tid
till landstormen.

Öfver nämndens beslut föres protokoll af den utaf Konungens
befallningshafvande förordnade ledamoten, och skola, innan nämnden
lemnar förrättningsstället, så väl inskrifningslängderna som protokollet
af nämnden underskrifvas.

§ 22.

Inskrifningsrevisionen, som sammanträder på kallelse af ordföranden,
tillkommer:

a) att pröfva och afdöma besvär mot inskrifningsnämnds beslut;

b) att granska och, der så skäligt finnes, ändra sådana inskrifningsnämnds
beslut, öfver hvilka olika meningar varit inom nämnden
till protokollet antecknade.

Inskrifningsrevisionens beslut öfverlemnas till Konungens befallningshafvande
för att genom dess försorg vederbörande kungöras.

§ 26.

Värnpligtige uttagas ur bataljonsområden, på sätt § 19 bestämmer,
till rytteriet, artilleriet, ingeniörtrupperna, trängen och flottan, hvarefter
öfrige värnpligtige tilldelas fotfolket.

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o i.

§ 33.

3. Den, hvilken enligt § 27 mom. 2 tillhör flottans reserv,så oek
annan värnpligtig vid flottan, som är inskrifven å sjömanshus, är
skyldig att, då han flyttar från ett sjömanshus till annat eller upphör
att vara vid sjömanshus inskrifven, derom göra anmälan hos kompanibefälet;
börande sålunda föreskrifna anmälningar ske senast en månad
efter det ombyte af eller afgång från sjömanshus egt rum.

Värnpligtig vid flottan, hvilken icke är vid sjömanshus inskrifven,
vare underkastad de i mom. 2 gifna bestämmelser rörande anmälan
vid tillfällig vistelse utom kompaniområdet eller vid afflyttning.

§ 34.

Den, som innehaft anställning vid härens eller flottans stam under
minst två år, anses hafva fullgjort sin beväringsöfning, men skall efter
erhållet afsked tillhöra beväringen till och med det kalenderår, under
hvilket han fyller trettiotvå år.

Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande
vid universitetet eller såsom elev vid annan statens högskola, tillhör
likaledes beväringen intill utgången af det år, hvarunder han fyller
trettiotvå år.

De till ärendet hörande handlingar skola vederbörande utskott
tillhandahållas, och Ivongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Hj. Palmstierna.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Utdrag af protokollet öfver landtjor svar sär enden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen uti statsrådet ä Stockholms slott
den 11 januari 1890.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre von Otter,

Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad.

Efter gemensam beredning inom landtförsvars-, sjöförsvars- och
civildepartementen anförde departementschefen:

»I följd af hvad förut denna dag vid beräkningen af tillgångarna
för år 1891 års statsreglering förekommit, går jag nu att närmare
redogöra för de förslag till ändringar i värnpligtslagen, som jag anser
böra föreläggas Riksdagen i sammanhang med framställningen om
lindring i grundskatterna samt roterings- och rustningsbördorna.

Dervid torde först till besvarande böra företagas frågan, huruvida
utsträckning af värnpligtstidens längd nu bör påyrkas. Som Eders
Kongl. Magt täcktes erinra sig, var i det af Eders Kongl. Maj:t för

Proposition
till Riksdagen
ang. förändrad
lydelse
i vissa delar
af värnpligtslagen

den 5 juni
1885.

Utsträckning
af vårnpligtstiden.

8 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 4.

1885 års Riksdag framlagda förslag till ny värnpligtslag, hvilket ligger
till grund för nu gällande författning i ämnet, förutsatt, att värnpligten
skulle räcka i 20 år och fullgöras 6 år i beväringens första uppbåd,
6 år i det andra uppbådet af beväringen samt 8 år i landstormen; och
föreslogos, beträffande de båda beväringsuppbådens tjenstgöringsskyldighet,
i hufvudsak enahanda bestämmelser, som nu äro gällande för beväringen.
Riksdagen biföll dock detta förslag endast så till vida, att
tjenstetiden bestämdes att räcka 12 år, deraf 6 år i beväringen och 6
år i landstormen.

Att emellertid den sålunda bestämda värnpligtstiden är för kort
och att särskilt minst 12 årsklasser beväring äro af nöden för att
äfven under ett krig af jemförelsevis kort varaktighet tillförsäkra fältarmén
dess behof af vapendugligt folk, torde med tillräcklig tydlighet
framgå af den erfarenhet, som i detta afseende vunnits inom andra
länder. Jag beder, att till stöd för detta mitt påstående endast få
erinra om det redan förut vid behandling af denna fråga inför Eders
Kongl. Maj:t påpekade förhållande, att under vår grannstat Danmarks
senaste två krig uppkallades i det förra 17 och i det senare 13 årsklasser
af landets stridbara befolkning.

Det måste dessutom icke förglömmas, att nästan alla de förslag
till landtförsvarets ombildning, som framlagts, sedan frågan om stärkande
af försvaret på allvar stäldes på dagordningen, utsträcka tiden
för de värnpligtiges krigstjenstskyldighet utöfver hvad som för närvarande
är i detta afseende stadgadt. 1861 års komité talar visserligen
endast i allmänhet om en utsträckning af den obligatoriska krigstjenstskyldigheten,
men dock i ordalag och sammanhang, som tydligen
angifva, att komitén tänkt sig densamma af en helt annan omfattning
och beskaffenhet än nu är fallet. Men redan år 1868 föreslås af dåvarande
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet 20 års
tjenst, och de båda förslagen, som förelädes 1871 års Riksdagar och
hvilka i hufvudsak äro byggda på det nyssnämnda år utarbetade förslag
till landtförsvarets omorganisation, hafva likaledes 20 års tjenstskyldighet,
deraf 7 år i beväringen och återstoden i landstormen. 1875
års förslag, hvilket, som bekant, stälde som sitt mål att, med afskaffande
af den nuvarande genom frivilligt aftal anskaffade stammen,
fota hela försvaret uteslutande på den obligatoriska krigstjenstskyldigheten,
har till och med 22 års tjenst eller tiden emellan det adertonde
och fyrationde lefnadsåret; och skulle den värnpligtige fullgöra denna
tjenst under sex år i linien, sex år i landtvärnet och återstående år i
landstormen. Förslaget om ny värnpligtslag vid 1877 års riksdag
har i detta afseende enahanda bestämmelser som det nyssnämnda; och

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

1883 års förslag, hvilket, som bekant, i hufvudsak anslöt sig till ett
af enskilda motionärer inom Riksdagens Andra Kammare vid 1878 års
riksdag afgifvet förslag till landtförsvarets ombildning, innehåller, i
fråga om den obligatoriska krigstjenstskyldigheten, alldeles likartade
bestämmelser som dem, hvilka sedermera i nämnda afseende föreslogos
i ofvanomförmälda, af Eders Kongl. Maj:t till 1885 års Riksdag aflåtna
proposition.

Beträffande tiden för krigstjenstskyldigheten har alltså ingen
meningsskilnad förefunnits. Icke allenast männen af facket, som ju
dock ofta misstänkas för att i sin ifver för ett starkt och ordnadt försvar
drifva anspråken på den enskildes uppoffringar för denna vigtiga
angelägenhet för långt, utan nästan alla landets ledande politiska
personligheter, hvilka under den långvariga striden om landtförsvarets
ombildning egnat någon tanke åt dessa förhållanden, hafva enats derom,
att tjugu års obligatorisk krigstjenstskyldighet, motsvarande hvad som
i detta afseende är stadgadt i de flesta af Europas fastlandsstater, är
det minsta, som af landets krigsduglige invånare måste utkräfvas,
derest försvarets behof af armar i farans stund skall anses behörigen
tillgogosedt. I sjelfva verket torde också vara uppenbart, att ett litet
land, som vårt, omöjligen kan, då frågan gäller en sak af den omätliga
vigt som landets sjelfförsvar, tilltro sig att af den enskilde medborgaren
fordra mindre uppoffringar, än de större staterna med sina
ojemförligt rikare materiella tillgångar och större invånaretal. Då försvarets
effektivitet med de på allmän krigstjenstskyldighet grundade
härordningar, som vårt århundrade sett uppstå i nästan alla Europas
länder, står i direkt proportion till antalet inom ett land befintliga
vapenöfvade män och måttet af den utbildning, de erhållit, skulle
snarare motsatsen vara att vänta.

Jag skulle alltså icke tveka att redan nu påyrka krigstjenstskyldighetens
utsträckning till det mått 1885 års förslag till värnpligtslag
uppstälde, derest jag icke i det långa fredslugn, landet åtnjutit,
och folkets deraf beroende ovana vid de fordringar, ett starkt organiseradt
försvar ställer på ett lands invånare, ansåge giltig anledning
till varsamhet med reformer af denna beskaffenhet förefinnas. A andra
sidan torde emellertid frågan allt jemt böra hållas öppen och landet
genom en successiv om än med små steg fortgående ökning i värnpligtstidens
längd vänjas vid den åskådningen att, liksom de värnpligtig^
öfningsskyldighet icke med 1885 års värnpligtslag nått sin definitiva
gräns, jemväl en ytterligare utsträckning af värnpligtstiden är af försvarshänsyn
med nödvändighet påkallad. Ehuru jag sålunda anser, att någon
Bih. till Riksd. Prat. 1890. 1 Sand. 1 Afä. r, Höft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

ökning jemväl i detta afseende nu bör ifrågasättas,. finner jag dock
densamma böra begränsas till en jemförelsevis kortare tidrymd; och
torde, för den händelse Eders Kongl. Maj:t gillar dessa sålunda af
mig uttalade åsigter, densamma lämpligen kunna bestämmas till 2 år.

Deremot måste, jag obetingadt påyrka, att den ifrågasatta förlängningen
af värnpligtstiden uteslutande kommer beväringen till godo.
På sätt jag framdeles kommer att omständligare ådagalägga, har ett
ökande af landstormens klasser ingen betydelse för den egentliga fältarmén,
och det är om dess stärkande frågan rör sig. Beväringen
skulle alltså ökas med de två klasserna; och ehuru man, då beväringen
sålunda skulle komma att utgöras af sammanlagdt 8 klasser, kunde
ifrågasätta, att den indelning af densamma i två uppbåd, som föreslogs
1885, nu blefve återupptagen, har jag dock, då det antal beväringsmän,
som genom förslaget i fråga skulle tillföras beväringen, synes mig väl
ringa att bilda ett särskildt uppbåd, ansett att med åtgärder i detta
syfte kan anstå till dess tjenstskyldigheten i beväringen erhållit den
utsträckning, som i 1885 års förslag förutsattes.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen, att ej mindre 1 och 3 §§ än äfven i sammanhang dermed
6 § af värnpligtslagen må erhålla följande förändrade lydelse:

.§ 1.

Hvarje svensk man är värnpligtig från och med det kalenderår,
under hvilket han fyller tjuguett år, till och med det, under hvilket
han fyller trettiofyra år.

§ 3.

1. Värnpligten fullgöres i beväringen och landstormen. Tjenstetiden
i beväringen är åtta år.

I krigstid bestämmer dock endast behofvet tjenstetidens längd
för det uppkallade manskapet.

2. Under den tid, värnpligtig icke tillhör beväringen, tillhör
han landstormen.

§ 6.

Äfven före det år, värnpligten inträder, må yngling'' anmäla sig
till inskrifning och dervid uppgifva den truppafdelning eller flottans
station, hvilken han vill tillhöra. För bifall härtill erfordras, att han

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4. 11

är till krigstjenst duglig och i öfrigt lämplig till den tjenst, hvartill
han anmäler sig.

Han tillhör likväl beväringen intill dess åtta år förflutit från och
med det år, då han fy Ide tjuguett år.

Hvad i denna lag stadgas om värnpligtige gäller i tillämpliga
delar för de enligt denna paragraf inskrifne, äfven innan de i värnpligtsåldern
inträdt.

Beträffande öfning stiden, om hvilkens längd bestämmelser numera
äro i sjelfva värnpligtslagen inryckta, kan i hufvudsak tillämpas hvad
jag nyss yttrat i fråga om tjenstetiden. Att den utbildning, som nu
tillgoaokommer de värnpligtige, är för kort, derom kan icke mera än
en "mening råda, och skälen derför hafva så ofta blifvit upprepade, att
något ytterligare ordande derom nu icke torde vara erforderligt.

Hvad angår den ökning i öfningstiden, som för närvarande bör
ifrågasättas, torde, då Eders Kongl. Maj:t redan år 1885 i sammanhang
med de Riksdagen nämnda år förelagda förslagen till ändringar
i beväringsinstitutionen ansåg hela öfningstiden böra bestämmas till
48 dagar, med skäl kunna påyrkas, att denna siffra för öfningsdagarnes
antal nu uppnås; och som, efter den nu varande öfvergångstidens
förlopp, 42 dagar komma att utgöra den lagbestämda tiden för de
värnpligtiges öfning, inskränker sig alltså den ökning, jag nu ifrågasätter,
till sex dagar. Jag anser vidare hinder icke möta, att jemväl
denna ökning, i enlighet med förfarandet år 1885, förklaras skola
inträda endast successive med enahanda antal dagar hvart annat år
som då bestämdes. Under förutsättning att den nu föreslagna ökningen,
i likhet med hvad som skedde år 1885, träder i kraft vid ingången
af andra året efter det beslutet derom fattas eller i förevarande
fall år 1892, skulle alltså, med iakttagande af hvad i detta afseende
redan är stadgadt, öfningstiden komma att utgöra under 1891 40 dagar,
under 1892 42 dagar, under 1893 44 dagar, 1894 och 1895 46 dagar, hvarefter
år 1896 den nu föreslagna ökningen skulle inträda i sin fulla verkan.

Jag hemställer med anledning häraf, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen, att § 27 mom. 1 äfvensom 52 § af värnpligtslagen
må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 27 mom. 1.

Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för sin
utbildning tjenstgöra under fredstid i fyratioåtta dagar, hvilken tjenst -

Utsträckning
af öfningstiden.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 4.

göring skall fullgöras vid rytteriet, artilleriet och ingeniörtrupperna
samt flottan under det första året, men vid fotfolket och trängen under
två år med trettiotre dagar under det första året och femton dagar
under det derpå följande,
samt

§ 82-

under hvartdera af åren 1887 och 1888 värnpligtige, tillhörande
första årsklassen, öfvas i trettiosex dagar, och under år 1887 värnpligtige,
tillhörande andra årsklassen, med undantag af de å sjömanshus
inskrifne, i femton dagar;

under hvartdera af åren 1889 och 1890 värnpligtige, tillhörande
första årsklassen, öfvas i trettioåtta dagar;
under år 1891 i fyratio dagar;
under år 1892 i fyratiotvå dagar;
under år 1893 i fyratiofyra dagar; och
under hvartdera af åren 1894 och 1895 i fyratiosex dagar;
hvarefter stadgandet i § 27 mom. 1 träder i kraft; samt
vid fotfolket och trängen

under hvartdera af åren 1887 och 1888 värnpligtige, tillhörande
första årsklassen, öfvas i tjuguen dagar, och värnpligtige, tillhörande
andra årsklassen, i femton (lagar,

under hvartdera af åren 1889 och 1890 värnpligtige, tillhörande
första årsklassan, öfvas i tjugu tre dagar, och värnpligtige, tillhörande
andra årsklassen, i femton dagar;

under år 1891 värnpligtige, tillhörande första årsklassen, öfvas i
tjugufem dagar, och värnpligtige, tillhörande andra årsklassen, i femton
dagar;

under år 1892 värnpligtige, tillhörande första årsklassen, öfvas i
tjugu sju dagar, och värnpligtige, tillhörige andra årsklassen, i femton
dagar;

under år 1893 värnpligtige, tillhörande första årsklassen, öfvas i
tjugunio dagar och värnpligtige, tillhörande andra årsklassen, i femton
dagar; och

under hvartdera af åren 1894 och 1895 värnpligtige, tillhörande
första årsklassen, öfvas i trettioen dagar, och värnpligtige, tillhörande
andra årsklassen, i femton dagar;

hvarefter stadgandet i § 27 mom. 1 träder i kraft.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

På sätt statsrådet och chefen för finansdepartementet redan an- Utsträckning
ty dt, anser jag dessa förslags antagande af Riksdagen böra göras till
vilkor för den ifrågasatta lindringen i grundskatterna samt rustnings- nisse värnoch
roteringsbesvären; och torde i öfverensstämmelse med tillväga- Ph^9«-gåendet år 1885, då beslut om utsräckning af värnpligten och lindring
i nämnda skatter äfvensom i rustnings- och roteringsbesvären för första
gången samtidigt fattades, i den nådiga proposition om ändring i värnpligtslagen,
som Eders Kongl. Magt, i anledning af hvad jag sålunda
hemstält, torde vilja till Riksdagen aflåta, jemväl böra uttryckas, att
godkännandet af nu ifrågavarande förslag till ändring i samma lag
eger rum under förutsättning, att förslaget om lindring i grundskatterna
samt i rustnings- och roteringsbesvären och den deraf betingade ändring
i 1 och 6 §§ af lagen om lindring i dessa besvär vinner Riksdagens
bifall.

Frånsedt de förslag till ändringar i värnpligtslagen, hvarom jag
sålunda gjort hemställan, beder jag emellertid att i detta sammanhang
få fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på några andra stadganden
i värnpligtslagen, som nu äfven torde böra underkastas ändring.

Jag beder dervid att först få påpeka ett för försvarsfrågan i dess
helhet synnerligen vigtig^ förhållande, hvilket har sin grund i de vid
1885 års riksdag vidtagna ändringar i Eders Kongl. Maj:ts förslag till
värnpligtslag och genom hvilket ett ändamålsenligt användande af de
krafter, nämnda lag stält till försvarets förfogande, i hög grad försvåras.

Som jag redan i förbigående antydt, innehöll nyssnämnda förslag
till värnpligtslag, bland annat, att värnpligten skulle räcka 20 år, att
den skulle fullgöras i beväringen och landstormen samt att beväringen
skulle delas i första och andra uppbådet med sex års tjenst i hvartdera
af dessa uppbåd. Det föreslogs vidare, i fråga om beväringens
tjenstgöringsskyldighet, att den icke finge användas utom de förenade
rikenas gränser, derest icke, hvad det första uppbådet anginge, statsrådet
blifvit hördt och riksdagskallelse utfärdats samt, beträffande det
andra, Riksdagen dertill gifvit sitt samtycke; och innehöll förslaget
slutligen, i likhet med nu gällande lag, att landstormen endast finge
uppkallas till hemortens försvar och icke föras utom eget och närmast
tillgränsande inskrifningsområde. Riksdagen vidtog häruti den förändring,
att tjenstetiden inskränktes till 12 år, att beväringens andra
uppbåd borttogs samt att de särskilda stadganden, som hade afseende
endast å nämnda uppbåd, i sammanhang deraied uteslötos.

Tillgången på värnpligtige, användbare till den aktiva fältarméns

14 Kong},. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

förstärkande, minskades sålunda med hälften. Som lätt inses, kan
nemligen krigsstyrelsen icke för befattning inom den egentliga armén
med dess reserver och depöter taga i anspråk landstormen eller någon
del deraf, hvilken, oalsedt att den, enligt värnpligtslagens uttryckliga
bestämmelse, är afsedd uteslutande för ortförsvaret, författningsenligt
icke kan föras utom eget och närmast tillgränsande inskrifningsområde.
Beväringens sex klasser skola alltså förslå icke allenast till utfyllande
af fredskadrerna till deras fältmässiga stridande manskapsstyrka utan
äfven till alla de synnerligen talrika särskilda beställningar af allehanda
slag, såsom läkare, förvaltningstjenstemän, förrådshandtverkare, in. in.,
hvilka vid mobilisering måste nybildas.

Att ifrågavarande sex klasser beväring icke ens förslå till fyllande
af förstnämnda behof, har jag redan påvisat, men ännu otillräckligare
varder tillgången i sistnämnda afseende; och det är vid de möjliga utvägarne
att. afhjelpa denna brist, som jag ansett mig nu böra något
uppehålla mig.

Jag förbigår dervid det vid mobilisering uppstående behofvet af
befäl, ehuru det lätt inses, att, med de militära öfningar, som numera
ega rum i statens offentliga läroverk, de från dessa bildningsanstalter
utgångne unge män, som dessutom i sina på det teoretiska området
förvärfvade kunskaper besitta betingelser att snarare än andre värnpligtige
kunna, förvärfva den nödiga militära praktiska utbildningen,
väl kunna åtminstone delvis komma i fråga att fylla de vid mobilisering
uppstående luckorna i arméns lägre befälskadrer och att sålunda
åtgärden att minska beväringsklasserna måste menligt återverka äfven
på möjligheten att fylla detta den mobiliserade fältarméns främsta behof.
Förhållandena framträda emellertid ännu bjertare, då man öfverväger,
i hvilken omfattning ett ändamålsenligt ordnande af arméns
sjukvård och fältförvaltning tager krafter i anspråk, äfvensom besinnar,
att de uppgifter, som åligga den dervid anstälda personal, till största
delen äro sådana, att de kunna fyllas jemväl af personer, som ej erhållit
någon speciel utbildning för ändamålet vid armén.

Enligt hvad chefen för generalstaben upplyser uti en till mig
stäld skrifvelse den 19 februari 1889, deri hithörande förhållanden
med mycken utförlighet upptagits till behandling, anser han, hvad t. ex.
angår sjukvården i fält, minst 400 läkare vara dertill erforderlige; och
mot detta behof, som af komiterade för utarbetande af reglemente för
sjukvården i fält beräknas ännu högre eller till icke mindre än 449,
svarade 1888 en fredstillgång af 173 läkare eller 114 läkare på stat,
47 fältläkarestipendiater af lista och 2:dra klassen, 5 läkare, tillhörande
fältläkarecorpsens reserv, och 7 förut vid armén anstälde läkare,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

som under krig hafva tjenstgöringsskyldighet. Behofvet är alltså 227
eller 276 allt efter som man lägger chefens för generalstaben eller ofvannämnda
komiterades beräkningar till grund. På samma sätt kan behofvet
af veterinärläkare skattas till 80, under det att tillgången endast
utgör 32, och hvad slutligen angår förvaltningspersonal, beräknas
denna af chefen för generalstaben i ofvannämnda skrifvelse vid mobilisering
komma att uppgå till 1,100 mot nästan ingen fredstillgång.
De förvaltningstjenstemän, som nu finnas, äro nemligen, om jag undantager
de 42 regementsintendenterne, nästan uteslutande officerare eller
underofficerare på stat, hvilka, fullt utbildade i sina militära befattningar
som de äro, torde vid mobilisering göra mera nytta om de användas
på sina vida längre förbildning kräfvande befälsplatser än såsom
förvaltningstjenstemän.

Eders Kongl. Maj:t finner, att det är ett betydligt antal med särskilda
fackinsigter utrustade individer, hvaraf armén sålunda vid mobilisering
har behof; och om man å andra sidan med hvarandra jemför
det antal personer med sådana fackinsigter, som befinna sig i beväringsåldern,
sådan den är bestämd enligt 1885 års Riksdags beslut,
och det motsvarande antal, som skulle stått till krigsstyrelsens förfogande,
derest beväringsåldern vid samma riksdag bestämts enligt
Eders Kongl. Maj:ts förslag, lärer blifva klart, att, om ifrågavarande
beslut redan, hvad angår tillgången på manskap i ledet, varit af en
för arméns mobiliserbara styrka djupt ingripande beskaffenhet, detsamma
nästan betagit krigsstyrelsen alla utsigter att, på sätt i andra
länder med en genomförd värnpligtsorganisation eger rum, kunna, för
ordnande af den vid krigstillfälle för armén erforderliga sjukvården
och förvaltningen i väsentligare mån göra sig till godo den tillgång
af derför användbara personer, som förefinnes bland de värnpligtige.

Innan jag redogör för huru dessa siffror ställa sig, förutskickar
jag den anmärkningen, att af medicine studerande sådane, som aflagt
medicine kandidatexamen, väl synas mig kunna på arméns lägre läkareposter
begagnas och att jag, hvad fältförvaltningen angår, icke förutsätter
andra kunskaper hos dem, som kunna komma i fråga att vid
densamma användas, än sådana som visas vara förvärfvade genom aflagd
maturitetsexamen. Beräknas tillgången på för nyssnämnda ändamål
användbare värnpligtige enligt dessa förutsättningar, visar det sig,
likaledes enligt chefens för generalstaben i ofvannämnda skrifvelse
framlagda, på officiella handlingar grundade öfverslag, att af läkare
eller medicine studerande, som utan vidare förberedelse kunna tagas i
anspråk för sjukvården i fält, 60 befinna sig i den nuvarande beväringsåldern,
under det att 138 tillhöra landstormen, att af veterinärer i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

samma kategori 19 tillhöra beväringen, men 61 landstormen, samt
slutligen att, om från de studenter, som för närvarande drifva studier
vid landets universitet, borträknas medicine och teologie studerande,
hvilka vid mobilisering torde få användande i de särskilda befattningar
vid armén, hvartill deras studier göra dem lämplige, återstående studentantalet
inom beväringens fyra äldste, företrädesvis för krig användbara
klasser knappast räcker till att fylla det ofvan angifna behofvet af
förvaltningstjeustemäu, under det att antalet i så väl beväringen som
landstormen tillhörige värnpligtige, som diifva eller drifvit akademiska
studier, är så stort, att icke allenast nämnda behof dermed kan tillgodoses
utan äfven ett stort öfverskott finnes, tillräckligt att lemna
tillgång till reservbefäl och att i öfrigt inom de olika truppförbanden
bilda denna kärna af om sin uppgift fullt medvetne menige, som framför
allt i en armé sådan som vår är af nöden, derest krigsdugliga
afdelningar skola uppstå.

Jag förbiser härvid icke, att, derest förslaget om beväringens
förstärkande med två klasser vinner Riksdagens bifall, förhållandena
i detta afseende komma att gestalta sig något fördelaktigare, men den
ökade tillgång på värnpligtige med speciella fackinsigter eller högre
allmänbildning, som derigenom beredes, synes mig ändock icke vara
så stor, att särskilda åtgärder för att vid påkommande krigsfara försäkra
armén om dess behof af sjukvårds- och förvaltningspersonal till
följd deraf blifva öfverflödiga.

Jag tvekar alltså icke att i nämnda syfte förorda den enda
åtgärd, som med säkerhet kan anses leda till målet, den nemligen, att
för dem, som genom dylika egenskaper kunna gagna försvaret, utsträcka
skjddigheten att tjenstgöra i beväringen till hela den nuvarande värnpligtsåidern.
Åtgärden kan synas hård och framför allt stridande mot
principen om en så vidt möjligt jemn fördelning af den personliga
krigstjenstskyldigheten på alla samhällsklasser, som man vant sig att
betrakta såsom en af sjelfva grundtankarne i en på den allmänna
värnpligten fotad försvarsorganisation. Hvad hårdheten beträffar, heder
jag emellertid att få erinra, att under fred enda skilnaden emellan
beväringsmannens och landstormsmannens åligganden är, frånsedt
öfningsskyldigheten, som ju ej beröres af ett stadgande i ofvan angifna
rigtning, den, att, under det att landstormsmannen är fritagen från
hvarje förpligtelse gent emot värnpligtsbefälet, beväringsmannen måste
dels hos vederbörande göra anmälan om tillfällig bortovaro utöfver
två månader från kompaniornrådet äfvensom om flyttning från detsamma
dels ock vid de årliga mönstringarne draga försorg derom, att
befälet erhåller tillförlitlig uppgift om hans bostad. Den anmälnings -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o i.

skyldighet, som sålunda åligger beväringsmannen, må dock göras
skriftligen; och uppenbarligen kan vid sådant förhållande, helst endast
bildade skrifkuunige värnpligtige komma att träffas af den föreslagna
bestämmelsen, något tal om det under fred betungande i en dylik
åtgärd icke ega rum.

Hvad skyldigheterna under krig beträffar, kan visserligen icke
nekas, att beväringsmannens och landstormsmannens ställning derunder
blifver temligen olika; under det den ena införlifvas med den egentliga
fältarmén och sålunda kommer att dela alla dess öden, lemnas den
senare ostörd i sitt hem och kan endast, derest kriget närmar sig hans
egen provins’ gränser, uppkallas att verksamt deltaga i försvaret. Det
måste emellertid härvid ihågkommas att krigsstyrelsen, på sätt jag
redan yttrat, svårligen kan på ett tillfredsställande sätt tillgodose försvaret
med endast sex klasser beväring och att sålunda vid verkligt
allvarlig krigsfara en af krigsstyrelsens första åtgärder torde blifva att
af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen söka utverka förlängning af
beväringsåldern. Utsträcktes alltså nu krigstjenstskyldigheten för en
grupp af värnpligtige, på sätt jag ofvan antydt, komme fördenskull
skilnaden emellan desse och öfrige värnpligtige i fråga om värnpligtsbördans
tyngd att jemväl uti nu ifrågavarande hänseende blifva mera
skenbar än verklig; och det torde icke kunna invändas, att vid sådant
förhållande hela åtgärden blifver öfverflödig, ty äfven om man till dess
kriget står för dörren anser sig kunna uppskjuta antagandet af bestämmelser,
hvarigenom armén tillförsäkras att få sitt behof af reserv- och
depötmanskap fyldt, låter sig sådant icke göra då frågan gäller sjukvårds-
och förvaltningspersonalen, utan hvilken armén, den må i öfrigt
vara än så duglig och än så väl ledd, svårligen kan sägas vara fullt
tjenstduglig. Huru denna personal skall vid krig anskaffas, måste på
förhand vara bestämdt och uppenbarligen kan större säkerhet att
erhålla den icke beredas armén än om den af lagen berättigas att för
ändamålet använda den derför fullt tillräckliga tillgång, som förefinnes
inom de värnpligtige.

Den grundsats om en jemn fördelning af den personliga krigstjenstskyldigheten
på alla rikets krigsduglige inbyggare, ur hvilken
värnpligtslagens stadganden i allmänhet härflyta, är ej heller så undantagslös,
som man vid ett hastigt öfvervägande af hithörande förhållanden
törhända föreställer sig. Att ej nämna stadgandena i 7 och 30 §§,
i kraft af hvilka den ene värnpligtige kan komma att användas till
egentlig vapentjenst och den andre i civilmilitär befattning, eller föreskriften
i § 28, som kan hafva till följd att under krig några provinsers
beväring uppkallas till tjenst, under det motsvarande manskap i andra
Bih. till JRiksd. Prat. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

provinser lemnas att fortfarande sköta sina borgerliga yrken, med flera
stadganden af samma art, har lagstiftaren redan genom bestämmelsen
i § 34, att den, som under minst två år innehaft anställning vid härens
eller flottans stam, skall under hela sin värnpligtstid tillhöra beväringen,
fastslagit en grundsats, som med den, jag är betänkt föreslå, erbjuder
eu ganska stor analogi.

Slutligen måste betonas, att, om krigstjenstskyldigheten för de
akademiskt bildade klasserna på detta sätt utsträckes, den till gengäld
blifver till sin art mindre tryckande, och i alla händelser synes det
icke obilligt, att staten i ersättning för den kostnadsfria undervisning,
den lemnat, vid ett tillfälle, då dess egen tillvaro står på spel, utkräfver
något större mått tjenstbarhet utaf de samhällsmedlemmar, som tagit
den erbjudna förmånen i anspråk och hos hvilka just i kraft af den
undervisning, de erhållit, och den väckelse, deras nationalkänsla derunder
rönt, medvetandet om den pågående stridens innebörd får antagas
vara klarast och djupast.

Hvad angår den närmare begränsningen af det sålunda föreslagna
stadgandet, torde, då undervisningen i statens alla elementarläroverk
är helt och hållet eller åtminstone i det närmaste kostnadsfri, det väl
kunna i fråga sättas, att alla de, som följt nämnda undervisning till
slut och följaktligen genom statens mellankomst satts i tillfälle aflägga
maturitetsexamen, skulle bindas till den större krigstjenstskyldigheten.
Då emellertid det skäl för en dylik utsträckning af denna skyldighet
som hemtas från den kostnadsfria undervisningen i skolorna, icke eger
tillämplighet på dem af landets ungdom, som genom enskild undervisning
förberedes till maturitetsexamen samt det ur synpunkten af
reda och ordning i de värnpligtig^ rullföring är önskligt, att alla
värnpligtige i samma kategori underkastas samma bestämmelser, har
jag redan af denna anledning icke ansett mig böra föreslå något
stadgande, hvarigenom aflagd maturitetsexamen i allmänhet skulle förklaras
medföra skyldighet att under hela värnpligtstiden tillhöra
beväringen.

Oafsedt detta skäl torde emellertid maturitesexamens afläggande i
och för sig icke lämpligen kunna användas såsom bestämningsgrund
i fråga om den utsträckta värnpligtsskyldigheten. Dels utgör denna
examen förberedelse jemväl för andra banor än den egentliga statstjensten
och uppenbarligen måste det vara önskligt, att hufvudsakligen
de,, som redan genom arten af sina studier visat sig för framtiden
vilja egna sin tjenst åt det allmänna, komma att beröras af det nya
stadgandet, dels torde den förut åberopade analogien med det frivilliga
kapitulationsaftal, som för den, hvilken inträder i härens eller flottans

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

stam grundlägger skyldigheten till utsträckt värnpligt, med nödvändighet
betinga, att åt den unge studenten lemnas frihet att sjelf afgöra
huruvida han bör välja eu bana, som i fråga om värnpligtsskyldigheten
bringar honom i eu något ogynsammare ställning än andre unge män
af motsvarande ålder. Jag anser alltså, att först någon tids begagnande
af undervisningen vid universiteten eller motsvarande högskola bör vara
afgörande i fråga om den utsräckta tjenstgöringsskyldigheten, och synes
mig denna tid, i likhet med hvad som i fråga om anställning vid härens
eller flottans stam är stadgadt, kunna bestämmas till två år.

Under erinran, att, om till måttstock för en högskolas jembördighet
med universiteten i nämnda afseende tages den omständigheten,
att i regeln maturitetsexamen utgör vilkor för inträde vid densamma
och att deri meddelas undervisning, som direkt berättigar till anställning
i någon af statens olika förvaltningsgrenar, de högskolor, som, i
fråga om utsträckt värnpligt för dem, hvilka begagna sig af undervisningen
derstädes, torde böra likställas med universiteten, för närvarande
äro, förutom skogsinstitutet, om hvars ställning i detta afseende
förslag till särskild proposition lärer, enligt hvad jag af chefen för
finansdepartementet inhemtat, komma att föreläggas Eders Kongl. Maj:t,
karolinska institutet, veterinärinstitutet och tekniska högskolan, hemställer
jag alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att
till 34 § värnpligtslagen må göras ett tillägg af följande lydelse:

Den som under minst två år varit inskrifven såsom studerande
vid universitetet eller såsom elev vid annan statens högskola, tillhör
likaledes beväringen intill utgången af det år, hvarunder han fyller
trettiotvå år.

De öfriga förslag till ändring i värnpligtslagen, jag har att framställa,
äro alla föranledda af den erfarenhet om dess verkningar, som
vunnits under den tid, densamma varit gällande, och i de yttranden,
som jag redan sistlidet år infordrade från vederbörande befälhafvare
för rikets värnpligtsområden beträffande de förändringar i omförmälda
lag, som de kunde anse af behofvet påkallade, hafva flertalet områdesbefälhafvare
påpekat just nu ifrågasatta förändringar såsom företrädesvis
egnade att tagas under öfvervägande.

Andringarne afse dels värnpligtslagens föreskrifter beträffande
redovisning af de värnpligtige, som äro inskrifne å sjömanshus, dels
det deri förekommande stadgande, att uttagning af värnpligtige till

Om redovisning
af värnpligtige,
inskrifne
å sjömanshus.

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

specialvapnen skall verkställas af inskrifningsrevisionerna, dels rättighet
för svenska undersåtar, som vistas utomlands, att under vissa förutsättningar
fritagas från personlig inställelse vid inskrifningsförrättning,
dels ock slutligen något större rättighet för de värnpligtige i allmänhet
än nu är fallet att erhålla uppskof med vapenöfning.

Föreskriften i 13 § 2 mom. värnpligtslagen, att värnpligtig, som
är inskrifven vid sjömanshus, skall redovisas inom det inskrifningsområde,
der sjömanshuset är beläget, jemte det deraf betingade stadgandet
i 35 § 3 mom. om skyldighet för den, som är å sjömanshus
inskrifven, att göra vissa anmälningar, återfinnas i alla de förslag till
värnpligtslagar, som utarbetats sedan ombildning af vårt försvarsväsende
i dess helhet börjat ifrågasättas; och torde anledningen till dessa
stadganden böra sökas i föreställningen, att kontrollen öfver dylika
värnpligtige, hvilka, såsom bekant, äro fria från personlig inställelse
vid inskrifningsförrättniugarne, skulle blifva noggrannare och lättare
att handhafva, derest redovisningen egde rum inom det kompaniområde,
der sjömanshuset är beläget. Detta har emellertid visat sig vara ett
misstag. Långt ifrån att kontrollen derigenom befordrats, synes snarare
motsatsen hafva inträffat. Särskildt har dubbelföring af dylika
värnpligtige deraf föranledts. Ej sällan har nemligen förekommit, att
å sjömanshus inskrifne värnpligtige begagnat sig af rättigheten att
sjelfve anmäla sig till inskrifning i hemortens kompaniområde, hvilket
ofta är ett helt annat än det, inom hvilket det sjömanshus, i hvars
rullor de införts, är beläget. Och då inskrifningsmyndigheterna i hemorten,
till hvilka, derest sjömanshuset är beläget inom annat kompaniområde,
några uppgifter om de å sjömanshuset inskrifne värnpligtige
icke ingå, vid sådant förhållande saknat hvarje skäl till antagande att
de anmälde varit intagna i sjömanshus’ rullor och följaktligen låtit inskrifva
dem i hemorten, under det samtidigt inskrifningsmyndigheterna
i det kompaniområde, der vederbörande sjömanshus är beläget, författningen
likmätigt, utan hinder deraf att de ifrågavarande värnpligtige
icke vid inskrifningsförrättningen derstädes kommit tillstädes, jemväl
måst inskrifva dem såsom värnpligtige i sistnämnda kompaniområde,
inses lätt, att den omtalade dubbelföringen med dess påföljder af obehag
för de inskrifne och oreda i redovisningen af de värnpligtige har
sin grund i Bjellra lagen. Enda botemedlet mot detta missförhållande
synes mig vara, att de å sjömanshus inskrifne värnpligtige i likhet

Kongl. Maj ds Nåd. Fr oposition N:o 4. 21

med alla andra redovisas och rullföras i det kompaniområde, der de
äro mantalsskrifne.

Af en dylik åtgärd lär ingalunda följa, att den särskilda kontroll
som från sjömanshusen föres öfver de derstädes inskrifne sjömän, varder
för arméns inskrifningsväsende onyttiggjord. Ingenting synes
nemligen hindra att de uppgifter rörande å sjömanshus inskrifne värnpligtige,
som för närvarande ingå till områdesbefälet i det kompaniområde,
der sjömanshuset är beläget, för framtiden förklaras skola
öfverlemnas till motsvarande befäl i de olika kompaniområden, der de
å sjömanshus inskrifne värnpligtige äro mantalsskrifne; och uppenbart är,
att genom eu sådan föreskrift kontrollen, ehuru utöfvad af annat befäl,
måste blifva densamma som hitintills.

Det är också ej min mening, att stadgandet i 12 § 2 mom.
värnpligtslagen, hvarigenom direktionerna öfver sjömanshusen förpligtas
att till vederbörande befallningshafvande insända uppgift å de i sjömanshusens
register inskrifne värnpligtige, skulle upphäfvas i sammanhang
med den omordade förändringen. Denna skyldighet skulle tvärt
om fortfarande qvarstå; och torde befallningshafvande böra åläggas att
till befälhafvarne för de olika inskrifningsområden, inom hvilka de
värnpligtige äro mantalsskrifne, insända den sålunda rörande dem inkomna
uppgiften.

De förändringar i 12 § 2 mom. värnpligtslagen, som med anledning
häraf erfordras, torde kunna inskränkas dertill, att dels slutorden
»inskrifningsområdets befälhafvare)), hvarmed under nuvarande förhållanden
betecknas befälhafvaren i det inskrifningsområde, der sjömanshuset
är beläget, utbytas mot orden »vederbörande befälhafvare för de
olika inskrifningsområden, inom hvilka de värnpligtige äro mantalsskrifne))
och att dels i stället för orden »äfven dessa uppgifter» insättas
orden »utdrag af dessa uppgifter».

Deremot måste stadgandet i 33 § 3 mom. underkastas en något
större förändring. Då framdeles en å sjömanshus inskrifven värnpligtigs
flyttning från ett till annat sjömanshus i ingen mån skulle komma
att inverka på den ort, der han såsom värnpligtig skall redovisas,
följer nemligen af sig sjelf, att anmälan om dylik flyttning icke behöfver
göras till annan än kompaniområdesbefälhafvaren i mantalsskrifningsorten,
som fortfarande oafsedt flyttningen till annat sjömanshus
skulle hafva att redovisa honom. Den förändring i detta moment,
jag med anledning deraf anser nödig, framgår af det förslag till ändrad
redaktion af momentet, som jag nu går att föredraga.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,
att 13 § 2 mom. värnpligtslagen må utgå samt att i samman -

Ang. tilldelning
till
vapenslag genom
inshrifningsnämnden.

22 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 4.

bang dermed 3 mom. af samma § bekomma ordningsnumret 2 äfvensom
12 § 2 mom. och 33 § 3 mom. erhålla följande förändrade lydelse:

12 § 2 inom. Direktionerna öfver sjömanshusen skola på sätt
och inom tid, som Konungen bestämmer, hvarje år insända uppgift å
de i sjömanshusets register inskrifne värnpligtige till Konungens befallningshafvande,
som ofördröjligen öfversänder utdrag af dessa uppgifter
till vederbörande befälhafvare för de olika inskrifningsområden,
inom hvilka de värnpligtige äro mantalsskrifne; samt

33 § 3 mom. Den, hvilken enligt § 27 mom. 2 tillhör flottans
reserv, så ock annan värnpligtig vid flottan, som är inskrifven å sjömanshus,
är skyldig att, då han flyttar från ett sjömanshus till annat
eller upphör att vara vid sjömanshus inskrifven, derom göra anmälan
hos kompanibefälet; börande sålunda föreskrift^ anmälningar ske
senast en månad, efter det ombyte af eller afgång från sjömanshus
egt rum.

Föreskrifterna i 19, 22 och 26 §§ värnpligtslagen, att inskrifningsnämnderna
endast skola hafva att pröfva och yttra sig om de
inskrifnes lämplighet för det ena eller andra vapenslaget eller för
annan befattning vid hären eller flottan, men att deremot sjelfva uttagningen
till de olika vapnen och befattningarne skall verkställas af inskrifningsrevisionen,
återfinnas likaledes i samtliga de förut omtalade förslagen
till värnpligtslagar och lärer skälet till föreskrifterna varit det, att
tilldelningen till vapenslag, såsom i hög grad beroende på de värnpligtiges
fallenhet och dertill af stor betydelse för det sätt, hvarpå de komme att fullgöra
den tvungna krigstjensten, ansågs böra anförtros åt den högre myndigheten
med dess förmodade säkrare urskilning och mera förtroende ingifvande
sammansättning. Dessa föreskrifter hafva emellertid vid tillämpningen
visat sig medföra svårigheter af den art, att de icke vidare synas mig
höra bibehållas. Frånsedt den omständigheten, att, i följd af inskrifningsrevisionernas
befattning med uttagningen till specialvapnen, det
slutliga resultatet af årets inskrifningsförrättningar blifver senare kändt
och att. sålunda de värnpligtige längre än eljest vore behöfligt hållas
i okunnighet om den för dem ganska vigtiga frågan, vid hvilket vapen
de komma att fullgöra sin tjenstskyldighet, torde det också vara

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 4.

uppenbart, att inskrifningsnämnderna, inför livilka de värnpligtige
personligen infinna sig, skola hafva lättare att göra tilldelningen till
vapenslag än inskrifningsrevisionerna, som endast med ledning af inskrifningsnämndernas
anteckningar skola verkställa den för tilldelningen
erforderliga pröfning. Och hvad angår farhågan, att inskrifningsnämnderna
i sin sammansättning skulle erbjuda mindre garanti för ett
rättvist handhafvande af den vigtiga befogenheten att bestämma öfver
de värnpligtiges tilldelning till vapenslag, torde böra ihågkommas, att
i dessa nämnder så väl som i inskritningsrevisionerna det borgerliga
elementet är öfvervägande och att man sålunda lika litet från den ena
som från den andra af dessa myndigheter har att befara ett eftersättande
af de värnpligtiges rättigheter.

Då dertill ytterligare kommer att genom uttagningens förläggande
till nämnderna, som afsluta sina sammanträden vida tidigare än
revisionerna, möjlighet beredes att förr än för närvarande kunnat ske
påbegynna de årliga beväringsmötena, hyser jag alltså ingen tvekan
att tillstyrka den ifrågasatta förändringen, inskrifningsrevisionernas
befattning med denna angelägenhet komme dessutom ej att såsom följd
deraf helt och hållet upphöra. Enligt 22 § mom. a och b åligger det
nemligen dem att ej mindre pröfva och afdöma besvär emot inskrifningsnämndernas
beslut än äfven granska och, der så skäligt finnes,
ändra sådana dessa nämnders beslut, öfver hvilka olika meningar varit
inom nämnderna till protokollet antecknade. Särskilt sistnämnda
stadgande, hvarigenom det gjorts inskritningsrevisionerna till en pligt
att, derest i någon fråga inom nämnderna skiljaktiga åsigter gjort sig
gällande, af egen drift underkasta nämndernas beslut granskning, synes
mig väl egnadt att häfva de möjliga betänkligheter, som, oafsedt den
ifrågasatta förändringens praktiska gagn, ur rent teoretisk synpunkt
kunna framställas mot densamma. Det torde nemligen svårligen kunna
tänkas, att ett beslut inom inskrifningsnämnderna, som är af uppenbart
lagstridig art eller eljest kränker enskilds rätt, icke skall inom
desamma framkalla olika åsigter; och mera behöfves, enligt nämnda
stadgande, icke för att beslutet, äfven om de värnpligtige, som deraf
träffas, utaf okunnighet eller andra skäl underlåta att öfverklaga detsamma,
skall komma under den högre inskrifningsmyndighetens bedömande.

Jag hemställer således, att mom. c och d. i § 22 uteslutas utnämnda
paragraf och i stället införas under § 19, att dervid ordet
»inskrifningsområdet» i § 22 c ändras till »b åt a lj o n s o in r å d e t», hvarefter
nämnda mom. sammanslås med mom. d. i 19 §; att § 22 mom. d
införes under mom. e i 19 §; att mom. e och f'' i nämnda paragraf

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

erhålla de förändrade bokstafsbeteckningar, som af dessa förändringar
betingas samt att, jemte det ordet »inskrifningsområden)) i § 26 jemväl
utbytes mot ordet »bataljousområden», den i samma § förekommande
hänvisningen till § 22 uteslutes.

Dessa paragrafer skulle sålunda komma att erhålla följande förändrade
lydelse:

§ 19. Inskrifningsnämnden, hvars ledamöter sammankallas af
Konungens befallningshafvande i det län, hvartill största delen af
bataljonsområdet hörer, tillkommer och åligger:

a) att verkställa de i § 13 omnämnda inskrifningar samt dervid
i flottan inskrifva de värnpligtige, livilka i § 25 mom. 1 omförmälas;

b) att pröfva och besluta om de i §§ 2, 16 och 17 omnämnda
frikallelser och uppskof;

c) att mottaga de inskrifnes anmälningar rörande de vapenslag,
de önska tillhöra;

d) att efter pröfning af de inskrifnes lämplighet för det ena eller
andra vapenslaget eller för annan befattning vid hären eller flottan
bland dem uttaga det antal, som från bataljonsområdet skall tilldelas
rytteriet, artilleriet, ingeniörtrupperna och trängen, hvarvid i första
rummet till nyssnämnda vapen uttagas de, hvilka dertill sig anmält;

e) att i afseende å dem, hvilka enligt § 25 mom. 2 skola i
flottan inskrifvas, tillämpa hvad här ofvan blifvit om inskrifning till
specialvapnen föreskrifvet;

f) att tillställa de inskrift^ den i § 14 omnämnda inskrifningsbok,
i hvilken nämndens beslut bör vara antecknadt, och med hvilken
bör följa ett utdrag af denna lag samt af andra lagar och stadganden
rörande krigsmagten, börande sådan inskrifningsbok för värnpligtig,
som är å sjömanshus inskrifven och icke vid förrättningen sig inställer,
öfversändas till vederbörande sjömanshusdirektion, der inskrifningsboken
får af den värnpligtige afhemtas;

g) att förordna om de värnpligtiges öfverförande vid behörig tid
till landstormen.

§ 22. Inskrifningsrevisionen, som sammanträder på kallelse af
ordföranden, tillkommer:

a) att pröfva och afdöma besvär mot inskrifningsnämnds beslut;

b) att granska och, der. så skäligt finnes, ändra sådana inskrif -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

ningsnämnds beslut, öfver hvilka olika meningar varit inom nämnden
till protokollet antecknade.

Inskrifningsrevisionens beslut öfverlemnas till Konungens befallningshafvande
för att genom dess försorg vederbörande kungöras.

§ 26. Värnpligtige uttagas ur bataljonsområden, på sätt § 19
bestämmer, till rytteriet, artilleriet, ingeniörtrupperna, trängen och
flottan, hvarefter öfrige värnpligtige tilldelas fotfolket.

Efter det nya värnpligtslagen med dess skärpta bestämmelser om Rättighet för
de värnpligtiges redovisning trädt, i kraft, har ej sällan inträffat, att Uppehållande
svenskar i inskrifningsåldern, som haft fast anställning utomlands värnpligtige
eller derstädes uppehållit sig, vare sig för studiers idkande eller för “f blifva
utbildning i sina respektive yrken, hos Eders Kongl. Maj:t anhållit, från inskrift
att, som deras hemresa för inställelse vid inskrifuingsförrättning vore mng^atu
förenad med betydlig tidsutdrägt och stora kostnader, de måtte berättigas
att utan personlig inställelse vid dylik förrättning varda inskrifne
och dymedelst sättas i tillfälle få undergå den för de värnpligtige
föreskrifna vapenöfning. Deras afsigt har sålunda icke varit att undandraga
sig den för de värnpligtige väsentligaste skyldigheten att till
det mått lagen föreskrifver förvärfva sig erforderlig militärisk utbildning,
utan endast att blifva fritagna från ett åliggande, den personliga
inställelsen vid inskrifningsförrättning, som, med afseende å deras
särskilda förhållanden, synts dem onödigtvis betungande. Emot värnpligtslagens
uttryckliga stadgande i § 14 har emellertid Eders Kongl.

Maj:t icke ansett sig kunna bifalla dylika ansökningar.

De skäl, som åberopats för desamma hafva dock synts mig af
den art, att jag trott mig böra taga under öfvervägande, om ej möjlighet
borde beredas värnpligtige i denna kategori att erhålla någon
lättnad vid sina värnpligtsskyldigheters fullgörande.

I och för sig är stadgandet i nämnda § af mycken vigt och i
allmänhet lärer ej kunna ifrågasättas, att inskrifningen till krigstjenst,
som måste föregås af läkarebesigtning och en samvetsgrann pröfning
af de värnpligtiges kroppsliga beskaffenhet och deraf beroende förmåga
att uthärda ett fälttågs ansträngningar må kunna ega rum, utan att
inskrifningsmyndigheterna sättas i tillfälle att genom personlig undersökning
öfvertyga sig om befintligheten hos de värnpligtige af dessa
oundgängliga vilkor för den tvungna liksom all annan krigstjenst. En
ansökan af utomlands sig uppehållande svenskar att på grund af uppBih.
till Rilisd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

gifna lyten och sjukdomar varda utan personlig inställelse vid inskrifningsförrättning
från värnpligtens fullgörande frikallade synes mig
alltså under inga förhållanden böra få bifallas. År förhållandet sådant
de uppgifvit, leder ju inställelsen vid inskrifningsförrättningen till befrielse
och en resa till hemlandet för att vinna sådan befrielse lär icke
kunna anses till den grad betungande, att för dess skull ett så betydande
afsteg från värnpligtslagens allmänna stadganden, som det
ifrågasatta, kan anses påkalladt.

För de utomlands varande värnpligtige åter, som ej göra anspråk
på att varda från värnpligten frikallade, ställer sig saken annorlunda.
Under nuvarande förhållanden måste de hemresa först på våren för
att blifva inskrifne och derefter på sommaren samma år samt, derest
de varda tilldelade infanteriet eller trängen, jemväl följande år för
undergående af vapenöfning; och uppenbarligen kan, helst om de vistas
inom aflägsnare länder, denna skyldighet synas väl tung. Möjlighet
synes mig derföre böra beredas vederbörande inskrifningsmyndigheter
att i särskilda fall, i hvilka omständigheterna synas dem synnerligen
ömmande, medgifva befrielse från inställelsen vid inskrifningsförrättningen;
och torde betänkligheterna deremot vara så mycket mindre,
som lagen redan beviljat denna förmån åt en grupp värnpligtige, de
å sjömanshus inskrifne, samt anledningen till den privilegierade ställning,
man gifvit dem, just torde vara att de dels antagas endast med
svårighet kunna komma tillstädes vid inskrifningsförrättning och dels,
såsom sjömän i aktiv tjenst, i regeln måste vara duglige jemväl till
krigstjenst.

I motsats till de i sjömanhus’ rullor antecknade värnpligtige,
hvilka i sistnämnda egenskap varda inskrifne utan att läkarebetyg om
dem företes, skulle de värnpligtige, om hvilka nu är fråga, för att komma
i åtnjutande af den föreslagna förmånen visserligen behöfva förete
läkarebetyg, hvilket, då de vistas utomlands, i allmänhet torde blifva
utfärdadt af utländsk läkare. Svensk myndighet skulle sålunda vid sin
pröfning af dylika värnpligtiges duglighet till krigstjenst blifva beroende
af utländsk läkares intyg, och att detta är eu olägenhet kan jag
icke bestrida, helst i det utländska läkarebetyget någon hänsyn till
de svenska bestämmelserna om vilkoren för de värnpligtiges antaglighet
till krigstjenst i regeln icke lärer komma att tagas. Den torde
dock vara af mindre betydenhet, och i hvarje fall är redan nu föreskrifvet,
att de värnpligtige mot slutet af hvarje öfning skola underkastas
förnyad läkareundersökning. Svensk militärläkare blifver alltså
i tillfälle att hvad nu ifrågavarande värnpligtige angår kontrollera i
hvad mån den utländske läkaren kan hafva misstagit sig.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 4..

Emellertid torde''af sig sjelft förstås, att erforderliga bestämmelser
böra utfärdas i syfte dels att för de värnpligtige göra omöjligt att
betjena sig af det föreslagna nya stadgandet till att genom en föregifven
eller tillfällig vistelse utomlands undandraga sig personlig inställelse
vid inskrifningsförrättning dels ock att det läkarebetyg, som blifver
nödvändigt för att styrka de ifrågavarande värnpligtig duglighet
till krigstjenst, må blifva så tillförlitligt och efter svenska förhållanden
afpassadt som omständigheterna medgifva. Så beskaffade bestämmelser
torde dock, i enlighet med föreskriften i 51 § värnpligtslagen, böra
utfärdas af Eders Kongl. Maj:t och lärer alltså en redogörelse för hvad
desamma enligt min åsigt böra innehålla ej i detta sammanhang vara
af behofvet påkalladt.

Jag hemställer, under åberopande af hvad jag sålunda anfört, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att 14 § värnpligtslagen
må erhålla följande förändrade lydelse:

Vid inskrifningsförrättning är, med undantag åt den, som är å
sjömanshus inskrifven, hvarje till densamma inkallad värnpligtig skyldig
att personligen inställa sig; dock att vederbörande inskrifningsnämnd
må kunna, der omständigheter sådant påkalla, utan personlig
inställelse inskrifva den, som vid tiden för förrättningen har fast anställning
utomlands eller derstädes uppehåller sig för idkande åt studier
eller utbildning i sitt yrke och tillika i den ordning, Konungen föreskrifver,
styrker, att han är till krigstjenst duglig.

Till inskrifningsförrättning skola vederbörande tjensteman införskaffa
de värnpligtiges prestbetyg. _ _

Efter inskrifningen erhåller den värnpligtige en inskrifnmgsbok,
hvari skall af vederbörande befäl antecknas hvad som beträffande hans
värnpligt är af vigt att kunna styrka, såsom fullgjord tjenstgörmgsskyldighet
med mera dylikt.

1 de ofvannämnda från vederbörande områdesbefälhafvare infordrade
yttrandena har nästan enstämmigt framhållits billigheten deraf, att
rättigheten till uppskof med vapenöfning, som enligt 17 § värnpligtslagen
är inskränkt till det år, under hvilket värnpligtig fyller tjugutvå
år, göres något vidsträcktare. Särskild! anser flertalet af dessa områdesbefälhafvare
ingen anledning förefinnas att såsom nu är fallet alldeles
omöjliggöra uppskof med andra årets tjenstgöring, och hafva de
i sammanhang dermed uppgifvit åtskilliga andra omständigheter, som

Utsträckning
af rättigheten
till uppskof
med vapenöfning.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 4.

med lika fog som de nu i paragrafen uppräknade, enligt deras förmenande,
borde få grundlägga rätten till uppskof.

Hvad sistnämnda omständighet angår, torde emellertid någon
förändring af värnpligtslagen deraf icke påkallas. Genom orden i mom.
c, af paragrafen, att annan värnpligtig än de under a och b uppräknade
kunna erhålla uppskof, så vidt giltiga skäl för uppskofvets beviljande
pröfvas vara anförda, har lagstiftaren, enligt min åsigt, tillräckligt
tydligt, angifvit, att rättigheten till uppskof icke är fästad uteslutande
vid de omständigheter, som i paragrafen uppräknas, utan att åt
inskrifningsmyndigheterna är medgifvet att i detta afseende lämpa sina
beslut efter de i hvarje särskild! fall förekommande omständigheter;
och lär vid sådant förhållande något ytterligare lagstiftande i ämnet
icke vara af behofvet påkalladt.

Deremot finner jag lika med områdesbefälhafvarne rätten till
uppskof med vapenöfning böra till tiden något utvidgas och anser jag
dervid ingen betänklighet förekomma att, om så finnes nödigt, uppskof
må kunna medgifvas äfven med andra årets tjenstgöring. Då detta
ändamål skulle vinnas derigenom att ordet »tjugutvå» i 17:de paragrafens
första stycke utbyttes mot ordet »tjugutre», under det att samtidigt, till
förekommande af det möjliga missförståndet, att uppskof skulle kunna
beviljas för båda åren på en gång, i paragrafen inskjutas orden »under
ett år för hvarje gång», hemställer jag för den skull, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att nämnda paragraf må erhålla följande
förändrade lydelse:

Uppskof med den i § 27 omförmälda tjenstgöring vid hären eller
flottan under fredstid kan till det år, under hvilket värnpligtig fyller
tjugutre år, med ett år för hvarje gång medgifvas:

a) värnpligtig, som idkar studier och styrker sig behöfva sådant
uppskof för afslutande af redan fortskriden lärokurs;

c) annan värnpligtig, så vidt giltiga skäl för uppskofvets beviljande
pröfvas vara anförda, såsom att han sjelf förvaltar och brukar
honom tillhörig fast egendom eller sjelf drifver honom tillhörig handels-,
fabriks- eller annan industriel rörelse, samt vid inskrifningsförrättningen
befinnes af en eller annan anledning icke hafva varit i tillfälle
att på lämpligt sätt ordna om fastighetens eller rörelsens skötande
under den tid, han för sin militära tjenstgöring skulle blifva frånvarande.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

Hvad departementschefen sålunda yttrat och hemstält
beträffande ändring af såväl värnpligtslagen som
lagen angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären,
behagade Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan
af statsrådets öfrige ledamöter, i nåder gilla och
bifalla; och skulle propositioner i dessa ämnen, sådana
de finnas detta protokoll bilagda, till Riksdagen
aflåtas.

Ex protocollo
Eugene Peyron.