Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4 (Proposition 1887:4 - janmar)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

N:o 4.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lagar angående handelsregister, firma och prokura samt
angående tillägg till 15 kap. Handelshalken; Gifven
Stockholms slott den 22 Januari 1887.

Sedan en komité blifvit tillsatt med uppdrag bland annat att utarbeta
förslag till författning om handelsregister, firma och prokura samt
bemyndigats att med komiterade, som för samma ändamål utsetts i
Norge och Danmark, sammanträda, för att söka åstadkomma så vidt
möjligt öfverensstämmande lagförslag inom de tre rikena, hafva de
särskilda ländernas komiterade fullgjort detta uppdrag. Öfver det
svenska förslaget har Kommerskollegium efter vederbörandes hörande
äfvensom Högsta Domstolen afgifvit utlåtande, hvarefter och sedan,
med anledning af hvad Domstolen anfört, inom Justitiedepartementet
förslagj uppgjorts till lag angående tillägg till 15 kap. Handelsbalken,
Högsta Domstolen jemväl öfver detta förslag blifvit hörd; och vill
Kongl. Maj:t, med bifogande af Statsrådets och Högsta Domstolens i
ämnet hållna protokoll, till Riksdagens godkännande jemlikt 87 §
Regeringsformen öfverlemna närlagda förslag till lagar angående handelsregister,
firma och prokura samt angående tillägg till 15 kap. Handelsbalken.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

Bih. till Biksd. Prof. 1887. 1 Samt. 1 Afd. 4 Höft.

Kongl. Magis Nåd. Proposition N:o 4.

Förslag

till

Lag angående handelsregister, firma och prokura.

Härigenom förordnas som följer:

I Kap.

Om handelsregister.

1 §•

För Stockholm skall hos Öfverståthållareembetet, för annan stad
hos magistraten, eller, der sådan ej finnes, hos vederbörande stadsstyrelse,
och för landsbygden hos Konungens Befallningshafvande föras
handelsregister för inskrifning af de anmälanden, om hvilka i denna
lag förmäles eller hvilkas intagande i registret kan varda annorledes
föreskrifvet.

2 §•

Anmälan till handelsregistret skall göras skriftligen och vara åtföljd
af stadgade afgifter för registreringen och dess kungörande.
Aflemnas anmälan genom ombud eller insändes den med posten, skall
underskriften vara af vittnen styrkt.

3 §•

Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas för
hvarje särskildt fall stadgade, eller innehåller anmälan annat än som
enligt lag må i registret intagas, skall registrering vägras.

Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten ofördröjligen
hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgifvit fullständig adress, till

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4. 3

honom med posten öfversända skriftlig underrättelse om beslutet med
skälen derför.

År sökanden med beslutet missnöjd, ege han att vid talans förlust
innan klockan 12 å sextionde dagen från beslutets dag deröfver anföra
besvär bos Konungens Befallningshafvande, om beslutet meddelats af
magistrat eller stadsstyrelse, och mot Konungens Befallningshafvandes
beslut hos Konungen.

4 §•

Den myndighet, hos hvilken handelsregistret föres, skall på den
anmälandes bekostnad ofördröjligen låta kungöra innehållet af anmälan,
som i registret intages, så väl i allmänna tidningarna som ock i den
stads tidning, der myndigheten har sitt säte eller, om flera tidningar
der utgifvas, i den af dessa, der allmänna påbud för staden vanligen
meddelas. Utgifves ej tidning i staden, skall kungörelsen införas i
den tidning i länets residensstad, der allmänna påbud för denna stad
vanligen meddelas. Bilaga till anmälan skall ej kungöras.

En samling för hela riket af de i allmänna tidningarna kungjorda
anmälanden skall genom det allmännas försorg efter hand befordras
till trycket och förses med register för hvarje år.

5 §.

Närmare föreskrifter om handelsregistrens förande, de i 4 § stadgade
kungörelser, afgifterna för registreringen och för dess kungörande
samt tid och sätt för utgifvande af den i nämnda § omförmälda samling
meddelas af Konungen.

6 §•

Förmenar någon, att eu i handelsregistret verkstäld inskrifning
länder honom till förfång, må talan om registreringens upphäfvande
föras vid allmän underrätt.

7 §•

Det som i enlighet med denna lag blifvit infördt i handelsregistret
och kungjordt i ortstidningen skall anses hafva kommit till tredje mans
kännedom, der ej af omständigheterna framgår, att han hvarken haft
eller bort hafva kunskap derom.

Rongl. Majds Nåd. Proposition N:o é.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blifvit
eller bort blifva anmäldt, icke med laga verkan åberopas mot annan
än den, som visas hafva derom haft vetskap.

2 Kap.

Om firma.

8 §.

Hvar, som vill idka handel eller annan näring, med hvars utöfvande
följer skyldighet att föra handelsböcker, vare pligtig att till
införande i handelsregistret anmäla det namn, hvarunder han ämnar
bedrifva sin rörelse och som han vid dervid förekommande underskrifter
ämnar teckna. Sådant namn kallas firma. För aktiebolag,
hvarmed förstås sådant bolag, som på grund af gällande lagar om
aktiebolag erhållit Konungens stadfästelse å sin bolagsordning, skall anmälan
om firma göras, ändå att bolaget ej är pligtigt att föra handelsböcker.

För aktiebolag och annat med särskild styrelse försedt bolag
åligger det styrelsen, men i bolag, som omförmäles i 15 kap. Handelsbalken,
hvarje bolagsman, att ansvara för anmälningsskyldighetens fullgörande.

Från nu stadgade anmälningsskyldighet undantagas fartygsredare
och rederier, som ej äro aktiebolag, så ock enskilda banker med rätt
att utgifva egna banksedlar.

9 §•

1. Enskild näringsidkares firma skall innehålla hans tillnamn
med eller utan förnamn. Ej må i firman intagas något, som antyder
att firman innehafves af ett bolag eller att innehafvarens ansvar är
begränsadt.

2. Firma för bolag, som omförmäles i 15 kap. Handelsbalken,
skall, då icke alla bolagsmännen äro i firman namngifna, innehålla
namnet å minst en af dem med ett tillägg, som antyder, att flera
bolagsmän finnas. I handelsbolags firma må ej intagas namn å annan
person än bolagsman, ej heller något som antyder begränsning af
bolagsmans ansvar.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 4.

3. Aktiebolags firma skall utmärka bolagets egenskap af aktiebolag.

4. Idkas rörelse af flera personer i bolag under annan form än
i mom. 2 och 3 sägs, skall firman utmärka rörelsens beskaffenhet. Ej
må sådan firma innehålla personnamn.

10 §.

Ej må någon i sin firma obehörigen intaga annans namn eller
namnet å annans fasta egendom. I firma må ej angifvas företag, som
icke står i förbindelse med innehafvarens rörelse, ej heller må firma,
som angifver visst slag af rörelse, bibehållas oförändrad, sedan eu
väsentlig förändring af rörelsen egt rum.

Firma skall tydligt skilja sig från andra för samma kommun
förut i handelsregistret intagna, ännu bestående firmor. Den som vill
anmäla firma, hvari hans namn ingår, skall förty, om samma firma
redan är intagen i registret för annan näringsidkare inom samma
kommun, genom tillägg till sitt namn eller annorledes tydligt skilja
sin firma från den äldre firman.

11 §•

Enka, som fortsätter sin aflidne mans rörelse, så ock man, som
fortsätter hustruns före eller under äktenskapet drifna rörelse, må begagna
firman oförändrad. Enskild näringsidkares arfvinge, så ock flere
sterbhusdelegare, som skola i handelsbolag fortsätta enskild näringsidkares
rörelse, ege samma rätt, derest den aflidne medgifvit det eller,
om han aflidit utan att hafva annorlunda förordnat, hans samtlige
sterbhusdelegare äro derom ense.

12 §.

Inträder någon såsom delegare i enskild näringsidkares eller
handelsbolags rörelse, må firman fortfarande begagnas oförändrad. Lag
samma vare, om delegare utträder ur handelsbolag, dock att hans namn
icke må i firman qvarstå, med mindre han sjelf medgifvit det eller,
om han aflidit utan att hafva annorlunda förordnat, hans samtlige sterbhusdelegare
dertill samtyckt.

13 §.

Firma må icke öfverlåtas i andra än de här ofvan förutsatta fall;
enskild näringsidkare eller handelsbolag dock obetaget att vid rörelsens

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

öfverlåtande till enskild näringsidkare eller handelsbolag medgifva den
nye egaren att nyttja firman med ett tillägg, som visar, att öfverlåtelse
egt rum.

14 §.

År genom aftal bestämdt, att rättighet att teckna handelsbolags
firma endast tillkommer flere bolagsmän i förening, böra desse verkställa
firmateckningen så, att de jemte firman underskrifva sina namn.

Vid firmateckning för aktiebolag eller rörelse, som i 9 § 4 mom.
sägs, böra de, som äro berättigade att teckna firman, jemväl underskrifva
sina namn.

15 §.

Sättes rörelse under förvaltning af sysslomän (liqvidatorer, administratörer)
med rätt för dem att teckna firman, eller fortsättes enskild
näringsidkares rörelse af sterblmsdelegare, enligt hvad för viss tid är
medgifvet, bör firmateckningen ske på sådant sätt, att det ändrade
förhållandet deraf framgår.

16 §.

Anmälan om firma skall, innan näringens utöfvande börjas, ske
för rörelse, som drifves i Stockholm, hos Öfverståthållareembetet och
för rörelse i annan stad hos stadens magistrat eller, der sådan ej finnes,
hos vederbörande stadsstyrelse, och om rörelsen drifves å landet, hos
Konungens Befallningshafvande i länet. Drifves rörelsen i flera kommuner,
skall anmälan ske till handelsregistret för den kommun, der
hufvudkontoret är beläget.

För aktiebolag eller annat med särskild styrelse försedt bolag
skall anmälan om firma göras till registret för den ort, der styrelsen
har sitt säte.

Inrättas afdelningskontor med sjelfständig förvaltning (filial) i
annan kommun än der hufvudkontoret är beläget eller bolagsstyrelse
har sitt säte, skall anmälan till registret för den kommun ske innan
firman får der begagnas. Filial för rörelse, som har hufvudkontoret
utom riket, anses såsom fristående rörelse, för hvilken anmälan skall
göras af den, som förestår rörelsen.

Anmälan, hvarom i denna § förmäles, skall vara underskrifven
af alla anmälningsskyldige.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

17 §.

I enskild näringsidkares anmälan skall uppgifvas utom firman:

1) den anmälandes fullständiga namn och hans hemvist;

2) rörelsens allmänna beskaffenhet;

3) kommunen, der rörelsens hufvudkontor, eller, om anmälan afser
afdelningskontor, detta är beläget.

18 §.

T handelsbolags anmälan skall uppgifvas utom firman:

1) samtlige bolagsmäns fullständiga namn och deras hemvist;

2) rörelsens allmänna beskaffenhet;

3) kommunen, der rörelsens hufvudkontor, eller, om anmälan afser
afdelningskontor, detta är beläget; och

der ej hvar bolagsman för sig skal! hafva rätt att teckna firman,

4) hvilken eller hvilka bland dem sådan rätt tillkommer, samt
huruvida rättigheten endast kan utöfvas af flere i förening.

19 §.

1 aktiebolags anmälan skall uppgifvas utom firman:

1) dagen för bolagsordningens antagande och för Konungens
beslut om fastställelse å densamma;

2) det slag af rörelse bolaget skall drifva;

3) kommunen, der styrelsen har sitt säte eller, om anmälan afser
afdelningskontor, detta är beläget;

4) det tecknade aktiekapitalets storlek och fördelning i aktier;

5) huruvida aktierna äro stälda på viss man eller innehafvaren;

6) huruvida aktierna äro till fullo inbetalda, och, om så ej skett,
när dylik inbetalning kan påfordras;

7) huruvida tillkännagifvanden för aktieegarne skola intagas i
tidning och, om så skall ske, i hvilken eller hvilka;

8) styrelsens medlemmars fullständiga namn och deras hemvist;

9) hvilken eller hvilka bland dessa äro berättigade att teckna
firman.

Vid anmälan skola såsom bilagor fogas bolagsordningen, Konungens
beslut om fastställelse derå samt bevis om val af styrelse.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 4.

20 §.

Hvad i 19 § är stadgadt angående anmälan af aktiebolags firma
galle äfven i tillämpliga delar om anmälan af firma för rörelse, som
i 9 § 4 mom. sägs.

21 §.

1. Sker ändring i något förhållande, hvarom inskrifning skett i
handelsregistret, eller inträffar något af de i 15 § omtalade fall, skall
anmälan derom genast göras i den ordning, som stadgats för anmälan
om firma; dock att ändring af hemvist icke behöfver anmälas. Har i
andra fall, än nu är sagdt, ändring skett i bolagsordning, som afses i
19 eller 20 §, skall jemväl dagen för beslutet härom samt för Konungens
stadfästelse anmälas och ett exemplar af ändringen och stadfästelsen
bifogas.

2. Då rörelse upphör, åligge anmälningsskyldigheten den, som
vid den tiden utöfvade rörelsen eller var delegare i densamma, eller,
då fråga är om aktiebolag ejder annat med särskild styrelse försedt
bolag, var ledamot i bolagets styrelse. Vid enskild näringsidkares
död åligge anmälningsskyldigheten sterbhusdelegarne. Upphör handelsbolag
i följd af delegares död, åligge anmälningsskyldigheten, utom
de öfrige bolagsmännen, jemväl den aflidnes sterbhusdelegare. I fråga
om annan ändring än rörelsens upphörande åligge anmälningsskyldigheten
en hvar, som efter ändringen utöfvar eller är delegare i rörelsen,
eller, då fråga är om aktiebolag eller annat med särskild styrelse försedt
bolag, är ledamot i bolagets styrelse.

3. Flyttas rörelse från en kommun till en annan, eller sker ändring
i sjelfva firman, skall tillika fullständig firmaanmälan göras.

4. Har genom lagakraftvunnen dom blifvit förklaradt, att anmälan
icke bort intagas i registret eller att något förhållande, hvarom
inskrifning skett, ändrats eller upphört, skall på begäran af någondera
parten anteckning derom ske i registret. Underrättelse om sådan
anteckning skall så kungöras, som i 4 § sägs.

5. Inträffar konkurs, skall underrättelse om den offentliga stämningen
samtidigt med kungörelsen derom genom rättens eller domarens
försorg afsändas till registreringsmyndigheten för att inskrifvas i
handelsregistret. Sådan anteckning skall afföras, då gäldenären visar,
att han eger få den afträdda egendomen till sig återstäld, eller att konkursen
eljest är att anse för afslutad.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 4.

22 §.

Då firma anmäles, skall en hvar, som är berättigad att teckna
firman, på samma gång egenhändigt inskrifva firmateckningen i handelsregistret
eller i ett särskildt bihang till detta, så vida icke teckningen
verkstälts å anmälningsskriften och blifvit af vittnen styrkt. På enahanda
sätt skall förfaras, då anmälan sker derom, att någon blifvit
berättigad att teckna förut anmäld firma.

23 §.

Försummas anmälan, som ofvan föreskrifves, eller har, efter det
registrering af firma vägrats eller upphäfts, den anmälningsskyldige
försummat göra ny anmälan, då skall enskild näringsidkare, bolagsman,
ledamot i bolagsstyrelse eller annan, som till sådan förseelse
gjort sig skyldig, straffas med böter från och med fem till och med
femhundra kronor.

34 §■

Förseelse, som i föregående § är med ansvar belagd, skall åtalas
hos polisdomstol i den ort, der den ifrågavarande rörelsen drifves,
om särskild sådan domstol är der inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, om poliskammare icke finnes, vid allmän domstol; och
gälle i fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares beslut i
dessa mål hvad i allmänhet är angående besvär i brottmål stadgadt.

Böter, som ådömas enligt 23 §, fördelas lika mellan kronan och
åklagaren. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de
enligt allmän strafflag.

3 Kap.

Om prokura.

25 §.

Har innehafvaren af en i handelsregister införd firma meddelat
viss man fullmagt, som uttryckligen förklaras vara prokura, eller har
han annorledes utmärkt någon såsom sin prokurist, ege denne att, i allt
Bih. till lliksd. Prot. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 4 Haft. 2

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

hvad till bedrifvande af hufvudmannens rörelse hörer, handla å hans
vägnar och teckna hans firma; dock må prokuristen ej afhända hufvudmannen
hans fasta egendom eller medgifva inteckning deri, med mindre
han blifvit dertill uttryckligen bemyndigad.

Skriftlig prokura innefattar behörighet för prokuristen att sjelf
eller genom ombud föra hufvudmannens talan inför domstolar och andra
myndigheter, så ock att å hans vägnar ingå förlikning.

26 §.

Prokura må meddelas flera personer på sådant sätt, att den endast
kan begagnas af dem gemensamt (kollektivprokura).

27 §.

Den behörighet, som jemlikt 25 § tillkommer prokurist, kan icke
med laga verkan mot tredje man, som är i god tro, inskränkas till
viss tid eller annorledes begränsas.

28 §.

Prokurist bör vid firmans tecknande dertill foga ett tillägg, som
utmärker prokurauppdraget (per procura, p. p. eller annan förkortning
af dessa ord) och derjemte underskrifva sitt namn. I afseende å
kollektivprokura skall iakttagas hvad angående antalet underskrifter
blifvit vid prokurans meddelande bestämdt.

29 §.

Prokurist må icke öfverlåta prokuran å annan person.

30 §.

Prokura kan när som helst återkallas. Hufvudmannens död medför
ej prokurans upphörande.

31 §.

Prokura må, om deri ej förekommer begränsning eller förbehåll,
som icke medgifvits i 25 eller 26 §, af hufvudmannen anmälas till
det handelsregister, i hvilket firman inskrifvits.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o å.

Då prokura amu kies, skall prokuristen på samma gång egenhändigt
teckna firman och sin underskrift i handelsregistret eller i ett
särskild! bihang till detta, så vida ej teckningen verkstälts å anmälningsskriften
och blifvit af vittnen styrkt.

32 §.

Ändring eller återkallelse af anmäld prokura skall anmälas till
handelsregistret.

33 §.

Genom denna lag upphäfvas:

förordningen den 28 Juni 1798 angående hvad bolag iakttaga
böra, som under så kallad firma eller särskildt antagen handteckning
vilja handels- och fabriksrörelse idka;

förordningen den 30 Maj 1879 angående tillägg till gällande
föreskrifter om aktiebolag;

5 och 21 §§ i lagen angående bankaktiebolag den 19 November
1886, så ock hvad i 39 § af samma lag stadgas om anmälan hos rätten
af förändring i bankaktiebolags ordning och förändringens kungörande;
samt

hvad i 1 § af förordningen angående aktiebolag den 6 Oktober
1848 föreskrifves om anmälan hos rätten af bolagsordning och Konungens
beslut om fastställelse derå äfvensom af förändring i bolagsordningen.

Af Konungen stadfäst bolagsordnings anmälande till handelsregistret
skall medföra enahanda verkan som anmälan hos rätten enligt
10 § i förordningen angående aktiebolag och 14 § i lagen angående
bankaktiebolag.

Hvad i 6 § af lagen angående bankaktiebolag föreskrifves om
styrkande att kungörelse om bolaget skett och att uppgift å de personer,
Indika utgöra bolagets styrelse, äfvensom å dem, hvilka ega
att underskrifva bolagets förbindelser, blifvit i allmänna tidningarna
införd, skall anses fullgjordt, då styrkt blifvit, att kungörelse om bolagsordningens
och uppgifternas anmälan till handelsregistret skett i öfverensstämmelse
med 4 § i denna lag.

Kongi. Majtts Nåd. Proposition N:o 4.

34 §■

Denna lag skall vara till efterlefnad gällande från och med den
1 Januari 1888.

Föreskrifterna i lagen afse jemväl näring, som utöfvas då lagen
träder i kraft; dock att firma för dylik näring må, om den brukats
före lagens utfärdande, intagas i handelsregistret, ändå att den icke
är så beskaffad, som i 9 och 10 §§ föreskrifves. Den i 8 § stadgade
anmälningsskyldighet skall för sådan näring, vid bot som i 23 § sägs,
fullgöras inom sex månader sedan lagen träd!, i kraft, oberoende af
anmälan, som förut kan hafva egt rum på grund'' af förordningarna
den 28 Juni 1798, den 6 Oktober 1848 eller den 30 Maj 1879 eller
lagen den 19 November 1886.

Förslag

till

Lag angående tillägg till 15 kap. Handelsbalken.

Härigenom förordnas som följer:

Hafva delegare i bolag, hvarom i 15 kap. Handelsbalken sägs,
sins emellan öfverenskommit, att endast någon eller några af dem,
eller endast några eller alla i förening, må handla å bolagets vägnar;
och sluter någon, med vetskap derom, aftal med bolagsman, som
icke är behörig att för bolaget handla, vare det aftal ej för bolaget
bindande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott
Fredagen den 6 Februari 1885,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Tiiemptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Riciiert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Under erinran att Kommerskollegium den 5 sistlidne December
erhållit nådig befallning att inkomma med underdånigt utlåtande öfver
det af särskilde komiterade utarbetade förslag till lag angående handelsregister,
firma och prokura, anmälde föredragande departementschefen
Statsrådet von Steyern, att Kommerskollegium uti underdånig skrifvelse
den 31 sistlidne Januari — med öfverlemnande af infordrade
yttranden i ämnet från Stockholms handels- och sjöfartsnämnd, handelsoch
sjöfartsnämnderna i Göteborg, Malmö, Gefle och Sundsvall, Stockholms
fabriksförenings fullmägtige samt fullmägtige för handelsföreningen
i Göteborg — för egen del i ärendet sig utlåtit; och hemstälde
föredraganden i underdånighet, att Kong]. Maj:t behagade för
Bih. till Riksd. Vrot. 1887. 1 Sam. 1 Afd. 4 Höft. 3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

det ändamål, 87 § Regeringsformen omförmäler, öfver ifrågavarande,
vid detta protokoll fogade förslag inhemta Högsta Domstolens underdåniga
utlåtande.

Till denna, af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Makt Konungen lemna
bifall.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

STOCKHOLM, ISAAC M ARGUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1887.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Tisdagen den 11 November 1885.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Olivecrona,

von Segebaden,

Ahlgken,

Öebom,

Abergsson.

Justitieråden Rabe och Lindhagen, Indika öfvervarit föredragningen
af nedan omförmälda lagärende, voro af sjukdom hindrade att i
dess slutliga behandling deltaga.

Sedan, enligt Högsta Domstolens beslut den 23 sistlidne April,
det till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade
förslag till Lag angående handelsregister, firma och prokura cirkulerat
emellan Högsta Domstolens ledamöter, så företogs nu detta ärende till
slutlig behandling; varande exemplar af berörda förslås: bilagdt detta
protokoll.

Justitierådet Olivecrona anförde: »Det torde tillåtas mig att först
yttra mig om förslaget i sin helhet och att i sådant afseende framställa
följande anmärkningar.

1>di. till Likså. Prof. 1 Samt. 1 Afl.

»Komiterade, som haft till uppgift att utarbeta, så vidt möjligt,
lika lydande lagstadganden för Sverige, Norge och Danmark rörande
handelsregister, firma och prokura, hafva utan tvifvel, genom det af
dem uppstäda, till utlåtande af Högsta Domstolen remitterade förslag
till lag i nämnde ämnen, allvarligen sökt att ernå det afsedda ändamålet.
Men komiterade hafva sjelfva öppet medgifvit (motiv. p. 12)
»att de olikheter, som Danmarks och Norges materiella bolagsrätt företer,
jemförd med Sveriges, och särskildt den omständighet, att å detta område
i Sverige finnas åtminstone delvis uttryckliga lagbestämmelser,
under det att så icke eger rum i de båda andra länderna, vållat komitén
betydliga svårigheters); och spåren af dessa svårigheter röja sig också
mångenstädes, såsom att till allmänna bestämmelser i ett slutkapitel måst
hänvisas hvad som der icke lämpligen eger plats, äfvensom att sjelfva
redaktionen fått en anstrykning, som understundom icke ljuder såsom
svensk språkkonstruktion. Den vigtigaste delen af hela förslaget, nemligen
om firma och prokura, sammanhänger på det närmaste med lagstiftningen
rörande bolag, och, enligt mitt förmenande, hafva de många
svårigheter, som vid lagförslagets utarbetande trädt i dagen, i väsentlig
grad sin grund deri, att man begynt sitt lagstiftningsarbete i en origtig
ordning, då man börjat att lagstifta angående firma och prokura, innan
man först skapat sig en fast basis för den materiella bolagsrätten
i en ny, tidsenlig lag angående bolag. Och då man icke tilltrott sig
att anordna en för de tvenne nordiska rikena i sådant hänseende likadan
lag, förefaller det vara till föga gagn att anskaffa en särskild lag
angående firma och prokura, helst föreskrifterna härom, just i anledning
af ofullständiga lagar om bolag i det ena eller andra riket, icke
kunnat blifva enahanda. Förslagets första kapitel om handelsregister
innehåller visserligen blott 4 §§, men af dessa hafva endast två i de
särskilda rikenas lagstiftningar kunnat bringas till öfverensstämmelse
med hvarandra. Och om man jemför de i det svenska förslaget upptagna
36 §§ med de 37 §§, som återfinnas i de norska och danska
förslagen, så inskränker sig likheten till 16 paragrafer, under det att
olikheterna i större eller mindre mån framträda i de återstående 21.
Vid sådant förhållande synes den eftersträfvade vinsten af det samarbete,
som egt rum, i förhållande till de svårigheter, som mött vid
anordnandet af enahanda lagstadganden för de nordiska rikena, belupit
sig till ett resultat, som i legislativt hänseende icke torde kunna betraktas
såsom tillfredsställande.»

»Fn hvar, som förvärfvat sig närmare kännedom om den svenska
privaträtten, har säkerligen iakttagit, att icke någon del deraf är så
ofullständig, så i alla afseende!! bristfällig, som just den, hvilken berör

bolag. Då allmänna lagen utarbetades i slutet af 17:de och början af
18:de århundradet, hade landets materiella hjelpkällor endast i ganska
ringa grad hunnit att tillgodogöras, och den förening af kapital, som
i våra dagar lyftat handel och industri till en så utomordentlig utveckling
och bringat företag till stånd, hvarom man fordom icke hade
någon aning, med andra ord: association af flere kapitalister i bolag,
var då en föga anlitad utväg för näringslifvets befrämjande. Deraf de
torftiga stadganden i 15 kapitlet Handelsbalken angående det slag af
bolag, hvars hufvudsakliga verksamhet består i handel i egentlig mening.
Lagstiftaren ansåg sig säkerligen hafva gjort till fyllest, då han
uppstälde såsom allmän grundsats, att i dylika bolag bolagsmännen
skulle stånda det strängaste ansvar eller vara solidariskt bundne i
sina rättsförhållanden till främmande personer, jemte det han dertill
fogade några enkla regler om bolagsmännens inbördes ställning till
hvarandra. Lagstiftaren kände likväl och omförmäler äfven i 11 kapitlet
1 § Årdabalken en annan art af bolag, nemligen med begränsad ansvarighet
för delegarne, hvilken uppkommer då arfvingar sluta aftal
att lefva i bo oskifto, ett bolagsförhållande, som man i senare tid benämnt
intressentskap, men hvarom på anförda ställe lemnats ännu knapphändigare,
hufvudsakligen formella, föreskrifter. Bolag, stälde å ett
visst antal lotter, hvad numera kallas aktiebolag med begränsad ansvarighet,
hade visserligen nästan samtidigt med allmänna lagens trädande
i kraft börjat komma i bruk, såsom kan ses af Kongl. Resolutionen
på Assecurance Compagniets associationsregler af den 4 Juli
1739, deri det heter, bland annat, att »ingen subscribent förbinder sig
att vara vidare ansvarig än för sin tecknade andel allena»; men lagstiftaren,
som uppfattade grunderna för detta slag af bolag såsom
hufvudsakligen hörande till den lätt föränderliga näringslagstiftningen,
upptog derför icke något derom i 1734 års allmänna lag; och det har
dröjt ända till 1848 innan en första, ehuru mindre fullständig, lag
gifvit någon stadga åt rättsbestämmelserna rörande denna nu mera så
ytterst vigtiga och framstående klass af bolag. Den svenska lagstiftaren
har alltså visserligen angifvit några hufvudsakliga rättsregler i
allmänna lagen angående dels handelsbolag (15 kap. Handelsbalken)
och dels intressentskap (11: 1 Årfdabalken), samt i 1848 års aktiebolagsförordning
rörande aktiebolag. Men ju mera näringslifvet vunnit i utsträckning
och betydelse, desto känbarare hafva bristerna i den existerande
lagstiftningen rörande dessa tre slag af bolag framträdt. Och
hvad handelsbolag vidkommer, kunna luckorna i lagstiftningen derom
ingalunda anses fylda genom de i förordningarna af den 28 Juni 1798
och den 4 Maj 1855 intagna bestämmelser. Ganska betydande in -

tressentskap hafva emellertid drifvit och drifva ännu i dag jerntillverkning
och sågverksrörelse, grufvebrytning o. s. v., utan att
lagstiftaren sökt genom fasta rättsregler stadga de rättsförhållanden,
som af dylika intressentskap betingas. Stora Kopparbergs Bergslag
med sina 1,200 fjerdeparter eller lotter, Jernkontoret med sin betydande
lånerörelse, de kommandit-bolag, som här i riket förekommit,
ehuru det i lag saknas alla föreskrifter om sådana bolag (utom i
afseende på enskilda sedelutgifvande banker), de bostads- och konsumtionsföreningar,
hvilka här och hvar i landet uppstått och om
hvilka icke sällan tvifvel yppat sig rörande deras rättsliga ställning,
hänvisa alla på det tvingande behofvet af en ny fullständig lagstiftning
om bolag med dess särskilda arter. Erkänner man detta behof
— och jag antager att en hvar jurist villigt måste göra det — torde
det icke kunna nekas att det synes mindre lämpligt, ja måhända
hinderlig! för en fullt ändamålsenlig sådan lagstiftning att, såsom nu
skett, börja med ett förslag till lag angående firma, deri det förekommer
stadganden om »annat bolag (än aktiebolag) med begränsad!
ansvar» (§§ 18 och 31), hvartill de norska och danska förslagen äfven
räkna kommandit-bolag, innan man erhållit en lag, som bestämdt augifver
grundreglerna för dylika bolag. Och såsom oformligt och förkastligt
måste det, enligt min uppfattning, betraktas att här i eu
speciallag om firma vilja intaga bland »allmänna bestämmelser» eu
definition på hvad som förstås med »annat bolag med begränsad! ansvar
än aktiebolag», — en definition af delvis negativt bestämmande
art, som icke heller i öfrigt torde uthärda en närmare kritik, om en
sådan här vore på sin plats. Ett stöd för min här uttryckta åsigt om
det olämpliga att först stifta lag om firma innan man ännu derförut
fått klara rättsbestämmelser angående de särskilda slagen af bolag,
finner jag i det förhållande att här, i Högsta Domstolen, under den
diskussion, som egt rum vid föredragningen af ifrågavarande lagförslag,
den mening uttalats, att ett lagförslag om firma borde gälla, utom för
aktiebolag, äfven för alla bolag, som icke äro stälda på aktier, och
således äfven för alla de faktiskt för närvarande existerande talrika
intressentskap, deri delegarne icke äro solidariskt ansvarige, under det
att en annan motsatt åsigt äfven funnit försvarare.»

»Hvad särskildt förslagets tredje kapitel om prokura vidkommer,
innehåller detsamma föreskrifter, som stå i strid med befintliga stadganden
i 18 kapitlet Handelsbalken om sysslomannaskap och i 15
kapitlet Rättegångsbalken angående rättegångsfullmakt. Men lämpliga
bestämmelser om prokura synas mig svårligen kunna i lag införas
utan att man är beredd på en fullständig omarbetning af förstnämnda

kapitel af Handelsbalken, der eljest de enda rättsregler förekomma,
som äro tillämplige på rättsförhållanden mellan hufvudman och hans
ställföreträdare, då den senare sysslar på den förres vägnar.»

»Förslaget är dessutom ofullständigt, då deri icke, vare sig i
början eller i slutet, angifves hvithet lagrum skulle genom förslagets
antagande upphäfvas; och till följd af denna brist skulle sålunda lagtillämparen
försättas i förlägenhet om hvad som vore gällande eller
icke gällande i de stycken, som lagförslaget afhandlar.»

»Af alla dessa skäl hemställer jag, för min del, att ifrågavarande
lagförslag icke varder föremål för proposition till Riksdagen. Oaktadt
detta afstyrkande, vill jag dock icke undandraga mig att vid den
granskning af förslagets särskilda paragrafer, som Högsta Domstolens
ledamöter torde finna erforderlig, vid åtskilliga af dessa paragrafer
yttra mig.»

Justitierådet Örbom yttrade: »Af den kritik Justitierådet Olivecrona
underkastat förevarande förslag i dess helhet äfvensom af de
anmärkningar, som inom Högsta Domstolen blifvit framstälda vid
detaljbestämmelser deri, lärer framgå att samma förslag i väsentliga
delar och särskilt hvad angår dess ställning till den svenska lagstiftningen
beträffande bolag och sysslomannaskap lider af oegentligheter
och brister, hvilkas afhjelpande faller utom området för den nu ifrågavarande
lagstiftningsåtgärden. I ej ringa mån äro de antydda bristerna,
särdeles hvad den formella anordningen vidkommer, beroende på den
hänsyn, hvartill det internationella samarbetet i frågan otvifvelaktigt
förpligta! Olikheterna i de tre rikenas handels- och näringsrätt äfvensom
administrativa anordningar äro emellertid så väsentliga, att den
stundom vunna öfverensstämmelsen i de särskilda förslagen mången
gång är endast skenbar, om ej rent af vilseledande. Hela den föreslagna
inrättningen af handelsregister saknar dessutom under nuvarande
förhållanden all internationel betydelse vare sig i fråga om firmaskydd
eller eljest. Ett stadgande, analogt med det i 16 § varumärkeslagen
af den 5 Juli 1884 förekommande om inbördes skydd för varumärken,
hvilket utgjorde hufvudsakliga ändamålet med samarbetet vid sistnämnda
lags förberedande, finnes icke och kan ej finnas i afseende å
firma och handelsregister. Någon internationel samfärdsel såsom i
fråga om vexelrörelsen förmedlas ej heller genom förslaget. Så länge
handelsrätten icke är gemensam eller i någon mån öfverensstämmande
i de tre rikena, måste derföre ordnandet af handelsregistreringen och
hvad dermed har gemensamhet ega ett allenast lokalt intresse för
hvarje rike.»

»På grund af här ofvan i korthet antydda förhållanden anser jag

mig böra uttala såsom min åsigt, att det vore ur svensk synpunkt
önskligt samt i internationelt hänseende utan menlig påföljd, om det
förevarande förslaget icke för närvarande lades till grund för nådig
proposition i ämnet till Riksdagen. Om och när den oundgängliga och
längre uppskof icke tålande reformen af den svenska handelsrättslagstiftningeu,
i synnerhet beträffande bolagsrätten, kommer till företagande,
skall den nu föreliggande lagfrågan lösas enkelt och säkert, utan de
förvecklingar och kollisioner, som nu äro dermed förknippade. — Då,
men ej förr, kan ock den tillämnade inrättningen af ett handelsregister
lemna praktiska resultat, motsvarande de uppoffringar det allmänna
skulle derför få vidkännas, äfvensom de ganska betungande, men, som
det vill synas, af näringsidkarne sjelfve ej fullt beaktade förpligtelser
med åtföljande besvär och kostnader, hvilka skulle för dem uppstå till
följd af den obligatoriska anmälningen af firma m. m.»

Vid härefter företagen granskning af förslagets särskilda bestämmelser
framstäldes följande anmärkningar:

1 Kap.

Om handelsregister.

1 §•

Då bland bestämmelserna i detta kapitel icke borde saknas åtminstone
en kortare antydan angående det territoriella område, som de af
de särskilda myndigheterna förda handelsregister skulle omfatta och
hvarom upplysning eljest skulle vinnas först i 14 §, hemstälde Justitieråden
von Segebaden, Alilgren och Abergsson, att redan här måtte stadgas,
att handelsregister skall föras för Stockholms stad hos Öfverståthållareembetet,
för annan stad hos magistraten eller, der sådan
icke finnes, hos vederbörande stadssfyrelse och för landsbygden hos
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.

Justitierådet Örbom anförde: »Uti ett närmast i förslagets 1 §
framträdande men på författningens innehåll i öfrigt mycket inverkande
hänseende, är jag af principielt olika mening med förslagsställarne.
Jag hyser nemligen den åsigt att ändamålen med det föreslagna handels -

registret icke kunna fullständigt vinnas annorledes än genom att, i
likhet med hvad som skett i 1884 års lag om skydd för varumärken,
uppdraga registreringen af firmaanmälningar in. m. åt en centralmyndighet
för hela riket. Rätten till skydd för firma hvilar väsentligen
på samma grund som enahanda rätt för varumärken och enligt 1, 4,
12 och 13 §§ i nämnda lag äro firma och varumärke i vissa hänseenden
alldeles identiska. Lika litet i det ena som i det andra fallet är
affärslifvet hulpet med ett firmaskydd, som icke sträcker sig utöfver
de i förevarande paragraf föreslagna, mer eller mindre inskränkta registreringsdistriktens
trånga gränser. Särskilt gäller detta om stadsdistrikten,
der dock affärslifvet äfven för den kringliggande landsbygden
i allmänhet är koncentreradt. Det finnes t. ex. icke i det
framlagda förslaget något som hindrar en person, boende i närheten
af en stad, att annektera en inom staden befintlig persons firma och
låta den senare registreras såsom sin egen hos den registreringsmyndighet,
under hvilken landsbj^gden hörer. Derefter kau han, på
sätt af förslagets 14 § framgår, utan vidare anmälan drifva sin rörelse
i staden och huru många andra kommuner som helst allenast lian låter
den mer eller mindre skenbara ledningen af rörelsen bibehållas inom
landskommunen, hvarvid han dock kan uppgifva postadress inom staden.
Inom samma affärsområde kunna således olika personer använda
samma behörigen men på olika ställen registrerade firma och faran af
missbruk i detta hänseende är desto större som, efter hvad jag framdeles
vid 8 § får tillfälle att närmare påpeka, lagstiftningen icke för
närvarande eller enligt förslaget lägger något hinder i vägen för den,
som af en eller annan orsak vill utbyta sitt eget namn emot en annans,
för att under detta antagna namn anmäla sig till firmaregistrering.
Dylika uppenbara missbruk eller missförhållanden är det väl den föreslagna
lagens uppgift att söka förebygga. Skulle den ordna registreringen
så, att åtskilliga af de mest skriande missbruken kunna fortfara,
är det sannerligen svårt att inse hvartill hela den föreslagna
apparaten med ty åtföljande kostnader och besvär egentligen tjenare)
»Genom att uppdraga registreringen åt en centralmyndighet varder
firmaskyddet effektivt för hela riket och missbruken förekornmas helt
och hållet. Dessutom medför centralregistreringen andra väsentliga
fördelar. Registreringen utföres bättre och mera planmessigt samt kan
lättare kontrolleras från det allmännas sida, särskiljandet af liknande
firmor sker säkrare, större öfverskådlighet beredes, upplysningar och
bevis kunna lättare erhållas samt kostnaderna så väl för det allmänna
som för de enskilda kunna nedbringas till ett minimum. I synnerhet
blifva dessa fördelar påtagliga, om registreringsbestyret öfverlemnas

åt samma myndighet, som enligt varumärkeslagen redan har att registrera
firman när den tjenar såsom varumärke. Särskildt bör ock påpekas
att mångskrifveriet i möjligaste måtto inskränkes, då en enda
myndighet och ej hundratals sådana få ifrågavarande bestyr.»

»De skäl, som i förslagets motiv (pag. 14) anföras emot centraloch
för lokalregistrering, synas mig ej öfvertygande. I främsta rummet
åberopas den »vidsträckta anmälningsskyldigheten», hvarmed torde
menas att antalet af anmälningsskyldige eller af fall, hvarom anmälan
skall ske, är betydande. Uppenbart lär emellertid vara att för hvarje
enskild person är anmälningspligten hvarken mer eller mindre betungande
derföre att äfven andra personer äro underkastade densamma.
Föga mera afseende förtjena!- det jemväl åberopade skälet att i vissa
trakter långa afstånd och mindre utvecklade kommunikationer skulle
kunna vålla betänkligt dröjsmål med registreringen, hvarvid särskildt
påpekas olägenheten deraf i fråga om återkallandet af registrerad prokura.
Med anmärkning att enligt min åsigt registrering af prokura ej
bör lagstadgas, får jag dessutom erinra att, då prokuran eger sin egentliga
betydelse för det stora rörliga affärslifvet, de fall måste blifva
ytterst sällsynta, då prokura behöfver användas i dylika aflägsna bygder,
der säkerligen andra slag af sysslomanna- eller disponentfullmakter
äro till fyllest. Fullt hållbart är icke heller det anförda skälet att genom
den föreslagna anordningen möjlighet blifvit beredd att låta den vanliga,
d. v. s. den i 1864 års näringsfrihetsförordning påbjudna anmälan
uppgå i anmälan af firma. Något sådant låter sig icke för närvarande
lagligen göra, ty dessa båda anmälningar förutsätta olika anmälningsskrifter,
hvilka väl i regeln emottagas af samma myndighet, men handläggas
såsom skilda ärenden enligt olika grunder. I afseende åter å
hela den stora mängd af näringsidkare, som redan är i utöfning af
rörelse, då den nya lagen om skyldighet att anmäla firma träder i
kraft, lika som i afseende å alla framtida förändringar af anmäld firma
till följd af dödsfall, öfverlåtelse, rörelsens förändrande eller förflyttning
till annan ort m. m., är det efter min åsigt både enklare, billigare och
säkrare för de anmälningspligtige äfvensom för allmänheten mera betryggande
att registreringen sker hos en enda myndighet. Olägenheterna
af stora afstånd och bristfälliga kommunikationer undanrödjas
säkerligen helt och hållet, om, såsom på annat ställe förordas, det varder
anmälningspligtige tillåtet att i öfverensstämmelse med hvad som
stadgas i 3 och 5 §§ varumärkeslagen i betaldt bref till registreringsmyndigheten
insända anmälningsskriften och tillika myndigheten ålägges
att, om fullständig adress uppgifvits, med posten öfversända skriftligt
intyg om anmälningens emottagande äfvensom, när registrering

vägrats, underrättelse derom. Men, äfven om någon ringa olägenhet
qvarstode för vissa undantagsfall, hvilka torde reducera sig dertill att
en eller annan person, som i en aflägsnare bygd ämnar börja landthandel,
nödgas dröja dermed några dagar eller veckor, beroende på
postgången till hufvudstaden, torde det väl icke vara lämpligt att hela
det öfriga riket och särskilt de egentligen industriella och handelsidkande
bygderna gå miste om den anordning med centralregistrering,
som erbjuder öfvervägande fördelar, derest ett verkligt och ej blott
otillräckligt eller skenbart firmaskydd eftersträfvas.»

»I förslagets motiv andrages vidare såsom en med centralregistreringen
förknippad olägenhet, att man ej med samma lätthet kan i den
ort, der rörelsen drifves, eller annan närbelägen ort taga kännedom
om utseendet af namnunderskrifterna af dem, som ega att teckna en
firma. För min del kan jag dock ej fatta i livad mån den å anmälningsskriften
eller i registret befintliga underskriften kan i och för
sig utgöra hinder mot förfalskning af firmans namn. Likaväl kan signaturen
blifva en vägledning för förfalskare som ett skydd för tredje
man; och hvad det beträffar att allmänheten skulle bereda sig en dylik
trygghet genom att i särskilda fall jemföra namnteckningarna, har
jag svårt att tro, att affärsverlden skulle vilja och kunna underkasta
sig tidsutdrägten och besväret af en i regeln gagnlös och stundom,
derest firmatecknaren under tidens lopp något förändrat sin stil, alldeles
vilseledande granskning. Frågan huruvida förfalskning egt rum
eller icke lärer i allt fall vara beroende på andra omständigheter än
den större eller mindre öfverensstämmelsen med signaturen å anmälningsskriften.
»

»På här ofvan anförda grunder och då, hvad särskilt angår aktiebolags,
af Ivongl. Maj:t faststälda firma, lokalregistrering synes onödig
och otjenlig, anser jag mig böra afstyrka den i 1 § föreslagna anordning
af registreringsmyndigheten och i stället förorda att registreringsbestyret
öfverlemnas åt en centralmyndighet, helst densamma
som fått sig uppdragen registrering af varumärken; och får jag till
antydning om förfarandets inrättning i sådan händelse allenast hänvisa
till följande paragrafer i varumärkeslagen, nemligen 2 §, 3 § 1 och
3 punkterna, 4 § under 2 och 5 samt 5, 6, 10, 11 och 17 §§, hvilka
i analoga eller tillämpliga delar torde lemna erforderlig ledning i detta
hänseende.»

Justitierådet Olivecrona yttrade: »I hufvudsak instämmer jag i den
af Justitierådet örbom uttalade mening om det olämpliga i det förslag,
som innehålles i § 1, hvarigenom mer än hundra särskilda myndigBih.
till Rilcsd. Frot. 1 Samt. 1 Afd. 2

heter i riket skulle komma att taga befattning med upprättandet af
lika många särskilda handelsregister. Att ett enda för hela Sverige
existerande sådant register, anordnadt af en centralmyndighet i hufvudstaden,
hvartill den, hvilken registrerar varumärken, synes mest passande,
möjligen blefve af gagn, vill jag icke bestrida, derest detsamma
ändamålsenligt uppstäldes. Om ett utdrag deraf i tryck årligen publicerades,
kunde detsamma tjena affärsverlden såsom en allmän svensk
handelskalender.

2 §.

Enär lagförslaget icke innehölle någon föreskrift om hvad som
icke må i handelsregistret intagas, samt en i öfrigt rigtig anmälan
icke syntes böra förkastas allenast derför, att den innehölle en eller
annan öfverflödig uppgift, ansåg Högsta Domstolen orden »eller förekommer
i anmälan något, som ej må i registret intagas» kunna uteslutas.
Det läge i sakens natur, att i sjelfva registret icke borde intagas
annat än sådant, som enligt lagens föreskrifter må till registret
anmälas.

Som innehållet af denna paragraf hänförde sig till bestämmelser,
hvilka först längre fram i lagen meddelades, och vore af beskaffenhet,
att kännedom om nämnda bestämmelser deri förutsattes, ansågo
Justitieråden Olivecrona och Örbom, att det i paragrafen meddelade
stadgande lämpligare hade sin plats efter de bestämmelser, hvilka dermed
åsyftades.

3 och 4 §§.

Justitierådet Olivecrona anförde: »Skulle en centralregistreringsmyndighet
för hela riket i hufvudstaden anordnas, torde föreskrifterna
om kungörandet af anmälningar till handelsregistret böra undergå den
ändring, att publikationen skall ske utom i allmänna tidningar (Postoch
Inrikes tidningar) äfven i den eller de tidningar i orten, der länskungörelser
pläga offentliggöras.»

Justitierådet örbom hänvisade till det af honom vid 1 § afgifna
yttrande, enligt hvilket kungörandet af registreringsanmälningar borde
ordnas i enlighet med 6 § i varumärkeslagen.

2 Kap.

Om firma.

5 §•

Justitierådet Olivecrona, som vid 2:dra och 3:dje kapitlen (§§ 5
—30) om firma och prokura åberopade hvad han redan anfört såsom
skäl att afstyrka det remitterade förslagets läggande till grund för
proposition till Riksdagen, tilläde:

»Att enskilda personer, som vilja idka handel eller utöfva yrken,
skola vara pligtige att till handelsregistret uppgifva sina namn såsom
firma, synes mig vara utan allt gagn, så länge det står en hvar fritt
att, efter behag, förändra rättskrifningen af sitt eget namn eller antaga
nytt sådant och när som helst åter ombyta detta. Det olämpliga
i sådan anmälan, hvarom här och i §§ 1 och 15 säges, visar sig äfven
deraf, att om en enskild näringsidkare väl anmält sig till drifvande af
handel eller näringsyrke, men sedermera icke brytt sig om någondera,
så kommer likväl hans namn eller firma att qvarstå i handelsregistret
och möjligen hindra andre personer att begagna samma namn såsom
firma.»

Justitierådet Örbom anförde: »För min del anser jag det vara ur
rättslig synpunkt både oegentligt och onödigt att enskild person, som
idkar näringsyrke ensam utan bolagsmän och med användande allenast
af egna för- och tillnamn, skall, såsom förslaget innehåller, vid ansvarspåföijd
vara pligtig att anmäla dessa namn, såsom om de utgjorde en
firma. För honom åtminstone borde dylik namnanmälan icke vara
obligatorisk utan endast fakultativ för den, händelse, att han ansåge
sig " behöfva firmaskydd för sitt namn. Då likväl den vidsträcktare
anmälningsskyldigheten, ehuru besvärlig och kostsam, icke synes väcka
anstöt hos liandelsidkarne sjelfva och för samhället i öfrigt är oskadlig,
finner jag mig sakna anledning att hemställa om ändring af förslaget
derutinnan.»

Beträffande frågan huruvida skyldighet att anmäla firma skulle,
såsom förslaget innebar, åläggas fartygsrederier, erinrade Högsta Domstolen
att föreskriften angående viss finnas antagande syntes mindre
väl lämpa sig för berörda näring, då flertalet vid dess utöfvande ingångna
förbindelser torde afslutas af fartygets förare och häfta allenast
vid fartyg och frakt, samt att dessutom en ganska vidsträckt anmälningsskyldighet
redan enligt nu gällande föreskrifter ålåge fartygs -

egare, hvarigenom tillfälle bereddes allmänheten till erhållande af hufsakligen
samma . upplysningar, som genom anmälan till handelsregistret
skulle vinnas.

Derest någon anmälningsskyldighet, utöfver hvad sålunda vore
föreskrifvet, möjligen kunde finnas böra fartygsredare åläggas, syntes
densamma sta i det samband med de ämnen, som tillhöra sjölagens
område, att frågan derom svårligen torde kunna behandlas annat än i
sammanhang med sagda ämnen.

På dessa grunder och enär det norska och danska förslaget
undantagit rederirörelse från de anmälningspligtiga yrkena och följaktligen
den. önskan, som eljest kunde hysas att erhålla en lagstiftning,
såvidt möjligt är, öfverensstämmande med Norges och Danmarks, icke
kunde åberopas såsom skäl för ifrågavarande föreskrifts införande,
liemstälde Högsta Domstolen, att fartygsredare och rederier måtte från
den föreslagna anmälningsskyldigheten undantagas, hvilket undantag
dock icke borde gälla för rederi, som är aktiebolag.

Vidare och då till förebyggande af de förvecklingar, som skulle
uppkomma, i händelse aktiebolag redan innan stadfästelse å dess bolagsordning
af Kongl. Maj:t meddelats blefve såsom sådant i handelsregistret
antecknadt, men stadfästelse sedermera uteblefve, det torde
finnas nödigt att, såsom gällande i afseende å denna lags samtlige
föreskrifter angående aktiebolag, fastställa den grundsatsen, att aktiebolags
firma icke må till införande i handelsregistret anmälas, förrän
Kongl. Maj:ts stadfästelse å bolagsordningen erhållits, liemstälde Högsta
Domstolen, att för sådant ändamål i denna § måtte meddelas ett uttryckligt
förklarande derom, att med aktiebolag åsyftades sådant bolag,
som på grund af gällande lag om aktiebolag erhållit Konungens stadfästelse
å sin bolagsordning.

I afseende å redaktionen af denna paragraf erinrade Högsta Domstolen,
att, då vid en rörelses bedrifvande äfven andra underskrifter
förekomme än å »afhandlingar», detta ord borde utbytas mot ett mera
omfattande uttryck, och att då i afseende å bolag, som icke är aktiebolag
eller eljest försedt med särskild styrelse, hvarje bolagsman
skulle vara ansvarig för anmälningsskyldighetens fullgörande, orden
»ehvad det är enskild man eller bolag» i första stycket torde böra
uteslutas och i dess ställe ett tillägg fogas till andra stycket, utmärkande
att det för andra, än der nämnda bolag ålåge hvarje bolagsman
att verkställa föreskrifven anmälan af bolagets firma; äfvensom och
då Högsta Domstolen, på sätt dess anmärkningar i anledning af nästföljande
paragraf närmare komme att utvisa, ansåg alla de i förslaget
förekommande särskilda bestämmelser rörande sådana bolag med be -

gränsadt ansvar, som icke äro aktiebolag, böra utgå, följaktligen äfven
de i andra stycket af denna paragraf efter »bolag» tillagda ord, som
utmärka den begränsade ansvarigheten, borde i öfverensstämmelse med
nämnda åsigt uteslutas.

6 §•

I afseende å första stycket hemstälde Högsta Domstolen, att orden
»slägtnamn (borgerliga namn)» måtte utbytas mot »tillnamn», såsom
ett egentligare uttryck för hvad bestämmelsen afsåg att beteckna.

Då något giltigt skäl icke torde kunna anföras för tillåtelsen
att, i strid mot hvad eljest vanligen vid underskrifter brukas, uti en
enskild näringsidkares firma använda endast tillnamnet, utan det fast
hellre vore mera öfverensstämmande med grundsatsen att sanningen
såvidt möjligt är bör vid firmas antagande göra sig gällande, om
bruket af tillnamn utan förnamn blefve förbjudet, ansåg Högsta Domstolen
att förslagets bestämmelse i första punkten borde ändras derhän,
att enskild näringsidkares firma skall innehålla hans tillnamn med
åtminstone ett förnamn, vare sig med eller utan förkortning.

I anledning af andra stycket kom under öfvervägande, huruvida
den skilnad, förslaget i denna och följande paragraf upptagit och i
31 § närmare utvecklat emellan å ena sidan handelsbolag och å andra
sidan sådant bolag med begränsadt ansvar, som icke är aktiebolag,
borde, sedan rederibolagen, såsom ofvan är nämndt, ansetts böra från
lagen undantagas, ändock qvarstå, hvarvid Justitieråden von Segebaden,
Ahlgren, Örbom och Abergsson förenade sig om följande yttrande:

Om man undantager rederibolag och enskilda banker med rätt
att utgifva egna banksedlar, af hvilka de förra enligt Högsta Domstolens
åsigt och de senare enligt det derutinnan af Domstolen gillade
förslaget skulle från förevarande lag uteslutas, har den svenska lagstiftningen
stadganden endast angående två slag af bolag för drifvande
af handel eller annan näring, nemligen de bolag, som i 15 kap. Handelsbalken
omförmälas, och aktiebolag. Lagstiftningen innehåller således,
med undantag för aktie- och rederibolag, inga bestämmelser
vare sig angående den form, under hvilken andra bolag med begränsadt
ansvar skulle kunna bildas, eller om andra förutsättningar, under
hvilka ett sådant begränsadt ansvar skulle förefinnas, eller om beskaffenheten
af eu sådan begränsning. Om man också icke på grund af
den ofullständiga utveckling, vår bolagsrätt hittills i lagstiftningen
vunnit, anser sig böra afstyrka detta förslags framläggande innan de

antydda bristerna först blifvit afhjelpta, torde det dock vara af vigt
att tillse, att bestämmelser icke inflyta i denna lag, hvilka sakna den
grund i vår gällande lagstiftning, förutan hvilken någon tillämpning
af dem svårligen lärer kunna ega rum. Det torde vara uppenbart,
att då det icke kan åt delegarne i ett bolag öfverlåtas att, utan afseende
å arten af sin rörelse eller andra förhållanden, som må kunna
på ansvarigheten hafva inflytande, bestämma vidden af den ansvarighet,
som mot dem skulle kunna göras gällande, vore registreringsmyndigheten,
i saknad af lagbestämmelser, som uppdraga eu bestämd
gräns emellan handelsbolag och bolag med begränsad! ansvar, utsatt
för olösliga svårigheter vid den pröfning, henne åligger i fråga om
såväl beskaffenheten af det anmälda bolagets firma, som de uppgifter,
bolaget skulle vara pligtigt att meddela. Då dertill kommer, att förslaget,
till följd af svårigheten att i verkligheten uppdraga gränsen
emellan handelsbolag och ifrågavarande bolag med begränsad! ansvar,
icke kunnat ålägga dessa senare att i sin firma särskildt utmärka, att
ansvarigheten är begränsad; då sålunda ingenting skulle hindra ett
dylikt bolag att, allenast rörelsens art utmärktes, i sin firma begagna
personnamn och sålunda till allmänhetens förvillande uppträda såsom
solidariskt ansvarigt bolag, utan att i sjelfva verket vara ett sådant;
och då slutligen i följd af ofvan antydda svårigheter ej heller
handelsregistret skulle kunna lemna tillförlitlig upplysning om
verkliga förhållandet, ansågo Justitieråden tillräckliga skäl förefinnas
för att i denna lag upptaga endast två slag af bolag, nemligen
aktiebolag och bolag, som icke äro aktiebolag, att följaktligen såväl
18 och 31 §§ som öfriga bestämmelser i förslaget, hvilka särskildt
angå sådana bolag med begränsadt ansvar, som icke äro aktiebolag,
böra derur utgå och att deremot stadgandena angående handelsbolag
böra gälla hvarje bolag, som icke är aktiebolag, i öfverensstämmelse
hvarmed förslaget alltså enligt bemälde Justitieråds åsigt borde
i dessa delar ändras.c

Justitierådet Abergsson, med hvilken Justitierådet Örbom instämde,
yttrade vidare: »Ehuru jag sålunda icke kunnat tillstyrka att mera än

ett slag af bolag, förutom aktiebolag, i denna lag upptages, har jag
dock, med hänsyn till rådande förhållanden här i landet och den vidsträckta
frihet vid bildande af firma, som hittills förefunnits, ansett
ett undantag böra medgifvas från förslagets stadgande i fråga om beskaffenheten
af firma för bolag. Enligt förslaget skulle handelsbolags
firma och enligt Högsta Domstolens fleste ledamöters ofvan uttryckta
åsigt firman för hvarje annat bolag än aktiebolag innehålla namnet å
minst en af bolagsmännen, således vara s. k. personfirma; men från

berörda föreskrift synes dock undantag kunna och böra göras till förmån
för vissa till förädling af naturprodukter inrättade verk, som vanligen
stå i förening med produktionen af råämnena eller äro i besittning
af den mark, der dessa förefinnas eller framalstras, såsom bergverk,
sågverk, mejerier med flera, så att sådana bolag må, efter särskildt
tillstånd af Kong! Maj:t, tillåtas begagna och låta registrera firma,
upptagande benämningen å det slag af rörelse, som drifves, i förening
med namnet å det ställe, der rörelsen utöfvas.»

8 §■

Justitierådet Örbom anförde: »Redan vid 1 § har jag erinrat

derom att den svenska lagstiftningen lider af en betänklig brist på bestämmelser
angående namnförändringar, när antagandet eller användandet
af annat eller annans namn icke skett under omständigheter,
som föranleda till tillämpning af 22 kap. 1, 7 eller 8 §§ strafflagen,
eller ock 12 eller 13 § varumärkeslagen. Vid sidan af dessa rent straffbara
åtgöranden förekommer nemligen att ombyte af namn, d. v. s. vanligen
antagande af nytt tillnamn, men stundom äfven af både för- och
tillnamn, eger rum, utan att brottslig afsigt uppenbart föreligger. Att
dylika fall äro ganska allmänna framgår bland annat af de talrika annonser
om namnförändringar, som förekomma i Post- och Inrikes tidningar.
Personen i fråga synes anse att genom en dylik publikation
all rättfärdighet är uppfyld och att det nya namnet derefter är hans
rätta namn, som lagligen må användas vid kyrko- och mantalsskrifning
m. m. d.»

»Uppenbarligen kunna dylika namnförändringar föranleda till betänkliga
förvecklingar i många hänseenden. Särskilt gäller detta i
afseende å nu förevarande lagstiftningsområde, derest det antagna namnet
alldeles eller väsentligen liknar en handels- eller fabriksidkares och
följaktligen, användt såsom firma eller varumärke, bibringar allmänheten
ovigtig föreställning om innehafvarens person samt förskaffar honom
kunder och kredit, som han eljest ej skulle hafva erhållit. Om och i
hvad mån, hvad varumärken angår, sådant förfarande hemfaller under
den i 12 § varumärkeslagen intagna straffbestämmelsen för den, som
obehörigen använder annans namn eller firma såsom varumärke, är här
ej stället att afgöra. Men om t. ex. A. antager B:s tillnamn och använder
det såsom firma i andra fall, såsom t. ex. till skylt å sin handelsbod
eller eljest i rörelse, hvartill han under det antagna namnet
utverkat sig tillstånd, är antagligen namnbytet legalt oåtkomligt.»

»Enligt hvad författarne af förevarande förslag sjelfva medgifva,

innebär förslaget, i saknad af lagstiftning om namnbyten, ej tillräcklig
säkerhet mot missbruk af ifrågavarande slag. Den nya firmalagen,
som ej är behöflig emot den hederlige näringsidkaren, hvilken naturligtvis
sjelfmant undviker allt som kan leda till namnförvexling, måste
vara förnämligast rigtad emot missbruken, men skulle således derutinnan
väsentligen blifva en tom bokstaf. Vid sådant förhållande och då saken
blir ännu sämre om missbruken legaliseras genom de obehörigen antagna
namnens registrering i firmaregistret, hvartill särskild! 36 § lemnar
tillåtelse, kan jag ej biträda komiterades möjligen formelt rigtiga
men materiel! ohållbara åsigt, att omförmälda brist på lagbestämmelser
i ämnet tills vidare kan lemnas oafhulpen, utan föranlåtes att hemställa
det nödiga lagstiftningsåtgärder i omförmälda hänseende vidtagas innan
eller samtidigt med utfärdandet af ny firmalag.»

»Enligt hvad jag vid 1 § anfört, anser jag firmaskyddet icke böra
vara inskränkt inom kommunen, hvadan de i förevarande § befintliga
bestämmelser i sådant syfte böra utgå såsom olämpliga. Äfven om
skyddet icke, såsom jag hemstält, utsträckes till hela riket i sammanhang
med registreringens öfverlemnande åt en centralmyndighet, bör
dock detta skydd åtminstone alltid gälla inom hela registreringsdistriktet,
detta må blifva större eller mindre. Registreringens uppställning hos
Konungens Befallningshafvande efter kommunerna inom länet ökar dessutom
besväret utan något gagn.»

Justitierådet Olivecrona instämde i det hufvudsakliga af hvad
Justitierådet Örbom anfört.

Hvad angår bestämmelsen att i firma ej må omnämnas företag,
som ej angår eller angått rörelsen, ansåg Högsta Domstolen redaktionen
böra något förändras. Den norsk-danska texten (»Ej heller maa et
Firma indeholde nogen Angivelse af Foretagender, der ikke staa eller
have staaet i Förbindelse med Forretningen») syntes bättre återgifva
meningen. Å ena sidan borde stadgandet icke blott afse det första
valet af benämning för firman, utan äfven häntyda på skyldigheten att
vid förändring af rörelsen äfven förändra firman, så att den icke på ett
vilseledande sätt angifver affärens beskaffenhet; men å andra sidan borde
stadgandet formuleras så, att firman icke behöfde förändras i andra fall,
än då en väsentlig förändring af rörelsen egt rum, t. ex. då firmans
innehafvare helt och hållet ombytt verksamhet och upphört med den
rörelse, som i firman angifves.

9-11 §§•

Enär det icke torde vara skäl att, i händelse en man öfvertager
en rörelse, som hans hustru under deras äktenskap börjat drifva, för -

mena honom att, om lian så önskar, begagna hennes firma, utan fast hellre
samma grund synes förefinnas för ett medgifvande i detta fall, som för
tillåtelsen till firmans oförändrade begagnande i fall en man fortsätter
hustruns före äktenskapet drifna rörelse, liemstälde Högsta Domstolen,
att bestämmelsen härom måtte ändras derhän, att man, som fortsätter
hustruns före eller under äktenskapet drifna rörelse, må begagna firman
oförändrad.

Derjemte yttrade Justitierådet Örbom, med hvilken Justitierådet
Olivecrona instämde: »De i dessa §§ meddelade föreskrifter om firmas
öfvergång eller öfverlåtelse stå icke i öfverensstämmelse med varumärkeslagens
grunder för det fall, då firma är registrerad så som varumärke.
Särskildt eger en bestämd olikhet rum emellan nämnde lags
8 § samt förslagets 11 §, föranledande dertill att vid öfverlåtelse t. ex.
af eu fabriksaffär den gamla firman, betraktad såsom varumärke, kan
öfverlåtas oförändrad men såsom benämning på affären i dess helhet
måste förändras.»

»På detta förhållande, hvars verkningar för affärslifvet svårligen
kunna vara gagneliga, har jag ansett uppmärksamheten böra fästas på
det att, om så finnes nödigt, rättelse må ske.»

»Om betydelsen och tillämpningen af 9—11 §§ får jag tillfälle
att vidare uttala mina åsigter vid 19 §, men anser mig böra erinra
att, då sterbhusdelegare, hvilka, på sätt 5 § i Kongl. förordningen
den 18 Juni 1864 medgifver, fortsätta rörelsen under ett år, dervid
äro att anse såsom varande icke i »handelsbolag» utan i bo oskifto,
följaktligen i 9 § torde böra särskildt utmärkas att de ändock under
nämnda tid eg a använda firman oförändrad.»

12 och 13 §§.

Då de här meddelade föreskrifter skulle kunna uppfattas såsom
medförande den, enligt hvad förslagets motiv utvisa, dermed icke afsedda
materiella rättsverkan, att eu underskrift, som icke skett i öfverensstämmelse
med nämnde föreskrifter, skulle sakna bindande kraft,
och då stadgandet, äfven om deråt gåfves en form, som i nämnda afseende
uteslöte hvarje tvifvel, dock, i saknad af ansvar eller annan
påföljd för underlåtenhet att iakttaga detsamma, skulle innebära eu
ordningsföreskrift, som icke stode i öfverensstämmelse med gällande
lags grunder i afseende å så väl handels- som aktiebolags firmateckning
och följaktligen ej heller borde i förevarande lag upptagas, funno
Justitieråden Olivecrona, von Segebaden, Aldgren och Örbom dessa §§
böra ur förslaget utgå.

Bill. till Ilikstl. Prof. 1 Sami. 1 Afd.

Justitierådet Abergsson anförde: »I 15 kap. 2 § Handelsbalken
stadgas, att delegare i handelsbolag skola svara, eu för alla och alla
för en, till den handel som för bolaget slutes. Samma § och 3 § i
nämnda kapitel innehålla, att, om försträckning lemnats bolagsmännen
eller penningar anförtrotts bolaget, men någon af bolagsmännen reser
bort, blir fattig eller viker undan, fordringsegaren kan hålla sig till
de öfriga bolagsmännen. Dessa stadganden innebära, att samtlige delegarne
äro solidariskt ansvarige för bolagets förbindelser, men innehålla
icke föreskrift, huru bolagets förbindelser skola afslutas, huruvida
ett aftal för att blifva för bolaget förbindande skall vara å bolagets
sida ingånget af samtlige delegarne eller kan slutas af allenast en
eller några delegare å bolagets vägnar. Det har emellertid ansetts
vara med lagens mening öfverensstämmande, att i ett handelsbolag
hvarje delegare är behörig att sluta handel och upplåna penningar för
bolagets räkning och att, derest bolagsmännen öfverenskommit om någon
inskränkning i den enes eller andres behörighet härutinnan, sådan
öfverenskommelse icke medför någon verkan mot tredje man. Om
bolagsman, i strid mot delegarnes öfverenskommelse, för bolagets räkning
upplåna!’ penningar af tredje man, som är i god tro, blifver bolaget
i dess helhet ansvarigt för låneförbindelsens infriande hos långifvare!:!,
och de öfrige bolagsmännen få, i händelse af förlust, vända
sig med anspråk på skadeersättning mot den delegare, som sålunda
handlat i strid med bolagsmännens sins emellan träffade öfverenskommelse
(15 kap. 5 § Handelsbalken).»

»Då emellertid krediten, på samma gång den kan vara en mäktig
häfstång för all slags affärsverksamhet, äfven medför de största vådor,
i fall den icke begagnas med klokt förutseende, torde det ofta inträffa,
att personer, som bilda bolag i fullt förtroende till hvarandras skicklighet
i eu viss affärsgren, men icke hafva samma tillit till alla delegarnes
förmåga såsom ledande finansmän, önska inskränka hvarandras
eller någonderas behörighet att handla å bolagets vägnar så, att endast
vissa delegare hvar för sig eller endast alla eller vissa delegare
i förening blifva behöriga att å bolagets vägnar anlita krediten (underteckna
vexla!- och reverser). Efter min uppfattning hafva komiterade
med nu föreliggande lagförslag afsett att bereda möjlighet för handelsbolag
att, med rättslig verkan gent emot tredje man, sålunda inskränka
sina delegares behörighet. Den inom bolaget träffade öfverenskommelsen
skulle, sedan den blifvit genom anmälan till handelsregistret kungjord,
blifva jemväl för tredje man gällande. Skyldigheten att anmäla
öfverenskommelsen finnes nemligen stadgad i förslagets 16 §.
Försummas sådan anmälan kan öfverenskommelsen icke mot tredje

man åberopas (21 §). Från det ögonblick åter, då anmälan skett och
kungörelse derom ågått, skulle enligt sistnämnda paragraf bolagets
kreditgifvare anses ega vetskap om öfverenskommelsen.»

»Från kreditgifvarnes synpunkt synes visserligen denna anordning
icke fullt tillfredsställande. Om de efter den nya lagens införande
skulle vara försäkrade mot all risk uti ifrågavarande afseende, skulle
de icke kunna afsluta eu enda lånetransaktion med handelsbolag eller
öfvertaga ett sådant bolags vexel, utan att genom efterforskning i
handelsregistret förvissa sig, att den, som å bolagets vägnar verkstälde
upplåningen eller påtecknat vexeln, varit dertill behörig. Forskningen
i handelsregistret borde hvarje gång förnyas, eftersom ändring i en
gång anmäldt förhållande när som helst kan anmälas och inregistreras
(19 §) och således en bolagsman, som ena dagen varit behörig att
teckna bolagets firma, en annan dag kan, till följd af mellankommen
inskrifning i handelsregistret, sakna sådan behörighet. I praktiken
skulle det sannolikt komma att blifva förhållandet, åtminstone affärsmän
emellan, att kreditgifvaren i allmänhet förlitade sig på firmatecknarens
uppgift om sin behörighet, ja till och med på lösa antaganden
härom, och hellre löpte den härmed förenade risk att för betalnings
utfående få hålla sig till firmatecknaren ensam, än underkastade sig
besvär och kostnader för inhemtande af upplysningar ur handelsregistret.
Endast den misstänkte, möjligen någon gång den okände,
komme att blifva tillbakavisad, men vore då i tillfälle att, genom att
förskaffa sig utdrag ur handelsregistret, styrka sin behörighet att teckna
det uppgifna bolagets firma. Hufvudsakligaste fördelen med den föreslagna
anordningen skulle således vara, icke att bereda kreditgifvaren
beqvämhet och trygghet, utan att gifva handelsbolagen tillfälle att,
med rättslig verkan mot tredje man, inskränka sina delegares rätt till
firmateckning.»

»Då emellertid jemväl det på föranstaltande af Stockholms handels-
och sjöfartsnämnd år 1877 upprättade lagförslag i ämnet, i hvars
uppgörande, bland andre, två framstående bankmän deltagit, utgår
från grundsatsen, att behörigheten att ensam eller jemte annan teckna
firma vinnes genom anmälan till handelsregistret, som skulle ega vitsord
i fråga om sådan behörighet,

då ingen af de kommersiella föreningar och nämnder, hvilka öfver
nu föreliggande förslag meddelat utlåtande, yttrat någon betänklighet
mot förslagets grundprincip i denna del,

och då den åsyftade anordningen kan ur rättsteoretisk synpunkt
försvaras,

liar jag för min del icke något att erinra deremot, att, i sammanhang
med den föreslagna lagen, varder, med ändring i hvad 15
kapitlet Handelsbalken innehåller häremot stridande, stadgadt, att
handelsbolag kan, med rättslig verkan mot tredje man, genom inregistrerad
öfverenskommelse inskränka sina delegares behörighet att
teckna firma, så att bolagets förbindelser eller vissa slag af bolagets
förbindelser kunna undertecknas endast af vissa delegare, hvar för sig
eller i förening, eller endast af alla delegarne i förening. Dock bör
ett stadgande härom inflyta i en särskild paragraf eller möjligen i en
särskild lag, och icke, såsom i förslaget skett, rättigheten för bolag
att sålunda inskränka sina delegares rätt till firmateckning antydas
(12 och 16 §§) såsom redan varande i lag medgifven.»

»Men om den nya lagen kommer att upptaga denna grundsats,
synes mig, såsom en nödvändig följd häraf, böra deri införas en ordningsföreskrift
i det syfte, som med förslagets 12 § 1 mom. afses; och
vill jag endast mot förslagets formulering i denna del anmärka, att
föreskriften bör göras mera allmängiltig, hvarigenom skyldigheten att
jemte bolagets firma underskrifva jemväl firmatecknarens namn komme
att ega rum i alla de fall, då delegare i handelsbolag träffat aftal om
inskränkning i deras rätt att teckna bolagets firma, således icke blott
då signaturen tillkommer endast vissa bolagsmän i förening, utan äfven
då bolagets förbindelser eller vissa slag af bolagets förbindelser kunna
undertecknas endast af vissa delegare hvar för sig, eller endast af alla
delegarne i förening.»

»En sådan ordningsföreskrift bör icke formuleras eller tydas så,
att en förbindelse, hvilken icke blifvit i öfverensstämmelse dermed
underskrifven, skulle, oansedt firmateckningen ostridigt eller bevisligen
verkstälts af behörig person, sakna giltighet. Det kan visserligen anmärkas
att föreskriften skulle sakna betydelse, om hvarken civil eller
kriminel påföljd för underlåtenhet att åtlyda densamma blefve stadgad,
men å andra sidan erinras, att våra lagar innehålla många dylika
nyttiga, anvisningar, tjenande icke blott att ställa lagen sjelf i dess
rätta ljus, utan äfven att befordra en förståndig ordning, hvilken till
följd af sin egen ändamålsenlighet småningom öfvergår till allmän
sedvänja, utan att bötesansvar behöfver anlitas.»

»Hvad aktiebolag beträffar hörer det jemväl till god ordning, att
de, som äro berättigade att teckna firman, tillika underskrifva sina
namn, hvadan det i 2:dra mom. af 12 § föreslagna stadgande derom
af mig lemnas utan anmärkning.»

»För min del lemnar jag 13 § utan anmärkning.»

14 §.

Då enligt af Justitiedepartementet införskaffade upplysningar alla
köpingar i riket med undantag af tvenne lära vara af stad fullkomligt
oberoende och det förhållande, hvari nämnda två köpingar stå till vissa
städer, icke synes vara af beskaffenhet att utgöra grundad anledning
till meddelande i afseende å köpingar af olika föreskrifter rörande
stället för anmälan om firma, hemstälde Högsta Domstolen, att sådan
anmälan för rörelse, som drifves i köping, ehvad denna vore af stad
beroende eller icke, skall ske hos samma myndighet, som eger upptaga
anmälan om firma för rörelse, som drifves å landet. o

Justitieråden Olivecrona, von Segebaden, Ahlgren och Abergsson, den
förstnämnde under åberopande af hvad han vid 1 § angående en centralregistreringsmyndighet
yttrat, ansågo, att för underlättande af det
besvär, de ifrågasatta anmälningarna komme att medföra, det borde
kunna tillåtas den anmälningsskyldige att, under förutsättning att hans
underskrift vore af vittnen styrkt, med posten insända sin anmälan
till registreringsmyndigketen och att deremot i sådant fall den rättighet
förslaget medgifvit, att få anmälan för rörelse å landet genom
kronofogde eller annan särskild! förordnad person till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande insänd, skulle kunna undvaras.

Justitierådet Örbom yttrade: »I afseende å denna § hänvisar jag
till hvad jag redan vid 1 § anfört med erinran tillika att, äfven om
registreringen ej uppdrages åt en enda myndighet utan åt flera, föreskrifter
böra, i öfverenstämmelse med varumärkeslagens 3 och 5 §§,
meddelas om rätt att insända anmälan i betaldt bref jemte af Kongl.
Maj:t stadgad afgift för registreringen och dess kungörande samt om
skyldighet för registreringsmyndigheten dels att, om fullständig adress
uppgifvits, med posten öfversända skriftligt intyg om ansökans emottagande
och dagen då det skedde, dels ock att, om registrering vägras,
skriftligen delgifva sökanden beslutet och skälen derför i nyssnämnda
fall.»

Då Högsta Domstolen vid 5 § uttalat sin åsigt derom att aktiebolags
firma icke förr, än Kongl. Maj:ts stadfästelse å bolagsordningen
vunnits, borde få till införande i handelsregistret anmälas, ville Högsta
Domstolen nu endast, med hänvisning i öfrigt till nämnda yttrande,
hemställa, att senare punkten af andra stycket måtte utgå; och erinrade
Högsta Domstolen i öfrigt att, om förslagets uppställning af denna
paragrafs bestämmelser skulle bibehållas, vore nödigt, att särskildt
föreskrift meddelades i andra stycket angående den anmälningsskyldig -

het, som borde åligga jemväl aktiebolag eller annat med särskild styrelse
försedt bolag, i händelse filial af den i första stycket omförmälda
beskaffenhet funnes i annan kommun, än der bolagets styrelse hade
sitt säte.

15 §.

Justitierådet Aberg sson, med hvilken Justitieråden von Segebaden
och Örbom förenade sig, yttrade: »Af de vid förslaget fogade motiver
inhemtas, att den i 15, 16 och 17 §§ föreskrifna uppgift om rörelsens
beskaffenhet är afsedd att utgöra en vägledning vid bestämmande
af vidden af firmatecknarens behörighet. Det skulle icke
blifva så lätt för en delegare i ett bolag att, med öfverskridande
af sin rätt, inlåta''sig i affärer, som läge helt och hållet utom bolagets
verksamhetsfält, då allmänheten genom handelsregistret egde
kännedom om beskaffenheten af bolagets rörelse. Om man åter i uppgiften
allt för mycket begränsade verksamhetsfältet, antaga komiterade,
att detta skulle leda till den föreställning, att tredje man vore af en
sådan till handelsregistret anmäld begränsning bunden. I följd häraf
borde enskild näringsidkare och handelsbolag icke tillåtas att meddela
närmare uppgift om sin rörelses beskaffenhet (t. ex. spanmålshandel,
tvålfabrik), utan endast att angifva rörelsens allmänna beskaffenhet
eller den grupp af näringar, hvartill rörelsen hörer, såsom handel,
bankrörelse, fabriksdrift, hvaremot det läge i sakens natur att aktiebolag
finge lemna en mera detaljerad uppgift.»

»Då en uppgift om den rörelse firman drifver är nödvändig för
att registreringsmyndigheten må kunna bedöma, om firman är anmälningsskyldig
och till inregistrering berättigad, och en sådan uppgift
till handelsregistret om rörelsens beskaffenhet, vare sig denna uppgift
är mera eller mindre detaljerad, icke kan hafva någon rättslig verkan
mot tredje man eller med hänsyn till giltigheten af de aftal, firman
genom behörig person ingår, samt giltig anledning således icke synes
förefinnas vare sig att förbjuda ett mera detaljeradt angifvande af rörelsens
beskaffenhet eller att meddela olika bestämmelser för olika
kategorier af firmor, hemställer jag att punkten 2 i 15, 16 och 17 §§
måtte erhålla likartadt innehåll, så att det komme att åligga så väl
enskild näringsidkare som bolag att vid anmälan af sin firma meddela
uppgift om den rörelse han (bolaget) ämnar drifva.»

Häri instämde Justitierådet Olivecrona: under hänvisning till hvad
han anfört vid 5 och 6 §§.

I afseende å 3 mom. hemstälde Justitieråden Olivecrona,

von Segebaden, örbom och Abergsson, att ordalydelsen måtte förändras
till följande: »kommunen, der rörelsens hufvudkontor eller, om anmälan
afser afdelningskontor, detta är beläget»; och att motsvarande förändring
måtte vidtagas i 16 §.

16 §.

Justitieråden von Segebaden, Ahlgren och örbom anmärkte hurusom
ett antagande af 4:de mom. hade till förutsättning en förändring
af den i 15 kap. Handelsbalken uttryckta grundsats om alla bolagsmäns
ansvarighet för den handel, som endera afslutar, en ansvarighet,
som icke torde kunna genom aftal rubbas på sätt här blifvit förutsatt,
derest icke en lagförändring skedde, som medgåfve bolagsmännen en
rättighet i detta afseende. Då sådan lagförändring nu icke var ifrågasatt,
hemstälde Justitieråden att nämnda 4:de mom. måtte utgå ur
förslaget.

Justitierådet Olivecrona, som i öfrigt förenade sig i denna hemställan,
tilläde för sin del, att det innehåll, som 4 mom. af 16 §:n
företedde, utgjorde ett bevis på vanskligheten att söka anordna en
ändamålsenlig lag angående firma, innan man först erhållit en fullständig
lag angående bolag.

Justitierådet Abergsson yttrade: »Under åberopande af hvad jag

vid 12 § anfört lemnar jag 16 § 4:o utan annan anmärkning, än att
redaktionen torde jemkas till öfverensstämmelse med det särskilda
stadgande angående begränsning af bolagsmäns rätt till firmateckning,
som, enligt hvad jag förut yttrat, borde i lagen inflyta.»

17 §.

Då med den af Högsta Domstolen förut uttalade åsigt, att aktiebolag
icke borde anmälas förrän stadfästelse af dess bolagsordning
vunnits, någon särskild anmälan af stadfästelsen icke skulle göras,
hemstälde Högsta Domstolen, att de derå syftande ord i 1 mom. och i
slutet af denna § måtte uteslutas samt i dess ställe bestämmelse meddelas
om lemnande af uppgift angående dagen för Konungens beslut
om stadfästelse å bolagsordningen och om bifogande af samma beslut.

18 §.

Justitierådet Olivecrona, som åberopade hvad han vid början af
föredragningen af ifrågavarande förslag yttrat angående nödvändigheten
att först skapa fasta grunder för en fullständig lag om bolag

och dess särskilda arter, innan försök gjordes med ny lagstiftning rörande
firma, ansåg, för sin del, att denna § borde ur förslaget uteslutas.

Högsta Domstolens öfrige ledamöter hänvisade till den af dem
under behandlingen af § 6 gjorda hemställan om uteslutande af förevarande
stadgande.

19 §.

2 stycket.

Då lydelsen af detta stycke, till följd af sammanföringen af de
flera särskilda fall, för hvilka bestämmelser skolat meddelas, blifvit
alltför svårfattlig för att kunna utan närmare förklaring förstås, liemstälde
Högsta Domstolen att stycket måtte i sin helhet undergå en förändrad
redaktion, i syfte att vinna större tydlighet åt de meddelade
bestämmelserna, om också dertill skulle erfordras ett utförligare framställningssätt,
än som nu begagnats.

19 §.

3 stycket.

Då, med afseende å stadgandet att firma skall skilja sig från andra
för samma kommun förut i handelsregistret intagna firmor, handelsregistret
torde komma att föras, äfven hvad landet beträffar, särskildt
för hvarje kommun och det dessutom svårligen läte sig göra att öfvervaka
tillämpningen af berörda stadgande, med mindre vid hvarje flyttning
af rörelse från en kommun till en annan ny firmaanmälan sker,
hvilken, om den ej uppfyller lagens fordringar, kan afvisas, så länge
icke dessa blifvit iakttagna, hemstälde Högsta Domstolen, att fullständig
firmaanmälan måtte föreskrifvas i hvarje fall, då rörelse flyttas från
eu kommun till en annan, och att, under denna förutsättning, sista
punkten kunde uteslutas.

19 §.

4 stycket.

Enär det icke torde vara öfverensstämmande med de i allmänhet
gällande grundsatser för doms verkställighet och kunde åstadkomma

betydliga förluster, om en dom af här åsyftad beskaffenhet finge i registret
antecknas, innan den vunnit laga kraft, fann Högsta Domstolen,
att sådan anteckning borde få ske först efter det domen vunnit laga
kraft; hvarjemte och då fall kunde inträffa, då det äfven för annan än
parterna kunde hafva betydelse att sådan dom blefve antecknad, Högsta
Domstolen ansåg, att anteckning borde kunna ske, då begäran derom
framstäldes, ehvad detta göres af part eller annan person.

19 §.

5 stycket.

Med afseende ej mindre derå, att de upplysningar angående inträffade
konkurser, som enligt gällande konkurslag meddelas, syntes
till fyllest motsvara behofvet i detta afseende, än ock å svårigheten
för domaren att vid konkursens början bedöma, huruvida den, som
blifvit försatt i konkurstillstånd, varit skyldig anmäla firma eller icke,
hemstälde Justitieråden Olivecrona, von Segebaden och Örbom att detta
stycke måtte uteslutas.

Justitierådet Örbom tilläde: »I sammanhang med denna § synes

emellertid äfven böra uppmärksammas de svårigheter i afseende å
registrering af anmäld förändring i firmaförhållandet, som vid tillämpningen
af 9—11 §§ uppstå för registreringsmyndigheten och
de anmälningsskyldige. Enligt dessa §§ jemförda med 2 och 19 §
skall, när firmaförhållandet genom dödsfall, in- eller utträde af delegare,
öfverlåtelse eller dylikt undergått ändring, sådant genast anmälas
och vidare skall, derest icke i den af lagen bestämda ordning
vissa rättsegande tillåtit firmans bibehållande vid den gamla
benämningen, ny firma antagas och anmälas till registrering. Sålunda
skall t. ex. vid dödsfall anmälan afse dels sjelfva dödsfallet,
dels utredning af den verkan dödsfallet medför till förändring af firman.
Om de anmälningsskyldige dervid förklara sig ämna fortsätta
rörelsen under oförändrad firma, måste de vid anmälan lagligen styrka,
att tillåtelse dertill lemnats af alla dem, på hvilkas medgifvande frågan
enligt 9 § beror. Denna bevisning skall af myndigheten pröfvas.
Hvilken åtgärd skall då myndigheten vidtaga, om bevisningen eller
anmälan i öfrigt är otillfredsställande? Skall registreringen af anmälan
i dess helhet vägras — hvilket 2 § synes antyda — eller skall dödsfallet
anmärkas men dess inflytelse till firmans förändring tills vidare
lemnas å sido? I båda fallen varder registret vilseledande. Då förslaget
synes derutinnan lemna myndigheterna och allmänheten utan
Bih. till Bilcsd. Prot. 1 Samt. 1 Afd. 4

tillräcklig- ledning, torde ett förtydligande af dess mening vare sig bär
eller annorstädes böra meddelas.»

Justitierådet Olivecrona, som hänvisade till hvad han yttrat vid
§§ 1 samt 5 och 6, instämde i dessa af Justitierådet Örbom framstälda
anmärkningar.

20 §.

Justitierådet Örbom, med hvilken Justitierådet Olivecrona förenade
sig, yttrade:

»Stadgandet i denna § har enligt motiven till uppgift att bereda
skydd mot namnförfalskningar. Att stadgandet i sådant hänseende är
alldeles värdelöst, synes mig uppenbart och det torde följaktligen böra
uteslutas, så vida det icke kan försvara sin plats såsom ordningsföreskrift.
»

21 §.

Justitieråden Olivecrona, von Segebaden och Örbom förenade sig
om följande yttrande:

»Af denna §:s lydelse, jemförd med komiterades motivering, framgår,
att förslaget afser att här uttala en bevisningsregel af genomgripande
betydelse, den nemligen, att en hvar måste anses ega vetskap
om det som registrerats och kungjorts, och att han från följderna af
en okunnighet derom icke kan freda sig, med mindre af omständigheterna
framgår, icke blott att han verkligen varit okunnig om det
kungjorda förhållandet, utan ock att han icke kunnat derom hafva kunskap.
Ehuru förslaget här använder uttrycket »bort hafva kunskaps
och sålunda synes lemna åt särskild pröfning att afgöra, huruvida någon
såsom pligt ålegat att känna det ifrågavarande förhållandet eller
icke, torde dock af motiven med tillräcklig tydlighet framgå, att han
till sitt fredande endast eger åberopa faktiska förhållanden, som gjort
för honom omöjligt att förvärfva berörda kunskap. Men en föreskrift,
som med sådan stränghet vill genomföra en föreställning, som i de
flesta fall skulle sakna all motsvarighet i verkliga förhållandet, den
nemligen att handelsregistrets innehåll är för alla bekant, vore alltför
mycket stridande emot den här i landet rådande uppfattning om hvad
med rättvisa och billighet är förenligt, för att kunna till införande förordas.
Till förmån för de näringsidkare, som i handelsregistret upptagas,
skulle ett sådant stadgande skapa icke blott en presumtion om
vetskap, hvilken genom bevisning om motsatsen kunde vederläggas,

utan en sådan vetskap skulle åläggas en hvar, köpman eller icke, såsom
en pligt, från hvilken han endast kunde befria sig så vida det i
följd af särskilda omständigheter varit honom omöjligt att fullgöra densamma.
Utom detta torde det med skäl kunna ifrågasättas, huruvida
ett dylikt till bevisningsreglerna hörande stadgande, lösryckt från dessa,
har sin rätta plats i förevarande lag och fullgiltiga grunder synas således
finnas för eu hemställan om hela denna §:s uteslutande ur lagförslaget.»

Justitierådet Abergsson anförde: »Hufvudsyftet med inrättandet af
ett handelsregister synes vara, jemte beredande af firmaskydd, att allmänheten
skall genom handelsregistret, hvilket alltid är tillgängligt
och hvars innehåll i föreskrifven ordning kungöres, erhålla kännedom
om vissa förhållanden, som kunna inverka på bedömandet af firmas
soliditet och ansvarighet för ingångna förbindelser. Men om lagen i
detta afseende skall anses hafva någon betydelse, måste kungörandet
af de till handelsregistret anmälda förhållanden antagas ske, icke blott
för att tillfredsställa allmänhetens nyfikenhet, utan i ändamål att medföra
legal verkan. Den lagliga verkan af kungörandet skulle icke vara
något annat än att det kungjorda förhållandet presumeras vara af alla
kändt. Uteblifvet kungörande skulle hafva till följd, att förhållandet
icke kunde antagas vara af allmänheten kändt. Om nu så är, att lagen
skall hafva denna rättsliga verkan, synes mig detta böra i lagen
tydligen uttalas, på det att af densamma må klart framgå, att handelsregistret
är icke allenast ett nyfikenhetsregister, utan en urkund af
rättslig betydelse. Till följd häraf lemnar jag 21 § i förslaget utan
anmärkning, med hemställan allenast,

att uttrycket »Yppas tvist derom» måtte utbytas mot orden:
»Beror tvistefrågas afgörande deraf», eller något dylikt,

att orden: »i ortstidningen» uteslutas, då allmänhetens trygghet
synes fordra, att den rättsliga verkan af gjord anmälan icke inträder
förr, än kungörandet fullständigt genomgått de af lagen föreskrifna
former,

samt att det i 21 § föreslagna stadgande flyttas till första kapitlet
om handelsregister, för att icke behöfva upprepas i kapitlet om
prokura, i afseende hvarå jag, lika med komiterade, anser stadgandet
jemväl böra tillämpas.»

Denna § lemnades af JustitierådetoAhlgren utan annan anmärkning,
än att han lika med Justitierådet Abergsson ansåg det deri föreslagna
stadgande böra hafva sin plats i 1 kap.

22 §.

Då, hvad angår bolagsstyrelse, det egentligen är styrelsen i dess

helhet, som enligt 5 § har anmälningsskyldighet och hvilken således
låtit försummelse af ifrågavarande beskaffenhet komma sig till last,
ehuru samtlige ledamöterne af styrelsen böra vara för sådan försummelse
ansvarige, hemstälde Justitieråden von Segel oden, Ahlgrcn och
Abergsson att paragrafen måtte gifvas följande förändrade lydelse:

»Försummas anmälan, som ofvan föreskrifves, då skall enskild
näringsidkare, bolagsman, ledamot i bolagsstyrelse eller annan, som
till sagda försummelse gjort sig skyldig, straffas med böter från och
med fem till och med femhundra kronor.»

Justitierådet Åbergsson tilläde vidare: »Enligt hvad jag förut antydt
synes handelsregistrets uppgift vara, bland annat, att bereda skydd
för innehafvaren af firma mot intrång af annan, som skulle vilja olofligen
begagna samma firma. Detta skydd skulle ligga deri, att, om
någon till inregistrering anmälde firma, som icke tydligt skilde sig
från förut inskrifven, registrering komme att vägras. På det att skyddet
måtte blifva fullständigt, hemställer jag, huruvida icke ansvar bör stadgas
jemväl för det fall, att firma, som liknar förut inregistrerad firma,
begagnas af näringsidkare inom samma kommun, vare sig utan all
anmälan eller efter det registrering vägrats.»

Justitierådet Örbom anförde: »Att det skydd, som genom förslaget
skulle beredas åt firma, vare sig registrerad eller icke, är ytterst ringa,
har jag redan haft tillfälle att framhålla. Det är endast underlåtenheten
att göra anmälan, som enligt förslaget är straffbar, men icke den
obehöriga annekteringen eller användningen af en firma. Om t. ex.
A. Andersson, under iakttagande af alla lagstadgade formaliteter, anmäler
sig ämna idka handel under firma A. Andersson & Comp., men
registrering vägras emedan eu sådan firma förut finnes registrerad, kan
anmälaren, om han det oaktadt använder nyssnämnda firma, ej beläggas
med straff enligt förslaget. Jag förutsätter nemligen härvid att det ej
gerna kan vara förslagets mening att den omständighet att gjord anmälan
till följd af formel brist icke varder registrerad skall föranleda dertill,
att anmälaren anses såsom den der alldeles underlåtit att göra anmälan
och följaktligen varder straffbar enligt 22 §. Det särskilda firmaskydd,
som uppgifves vara ett af förslagets ändamål, torde således icke vara
vunnet och, då vägrad registrering icke skall kungöras, erhåller icke
heller allmänheten ringaste varning derom att två lika benämnda firmor
finnas.»

»En annan fråga, som icke med önskvärd tydlighet besvaras i
förslaget, är den huruvida underlåtenheten allenast en gång är straffbar
eller om nytt åtal och ansvar kan, så länge underlåtenheten fortfar,
gång på gång ega rum. Då enligt grunderna för 4 kap. 2 och 3 §§

strafflagen den fortfarande underlåtenheten måste utgöra ej ett nytt
brott utan allenast fortsättning af det förut bestraffade, lärer nytt ansvar
ej kunna ådömas med mindre särskild bestämmelse derom i lagen
införes.»

»Med erinran derjemte om angelägenheten af att redaktionen i
afseende å styrelseledamöters ansvarighet förtydligas, hemställer jag
att de ofvan anmärkta bristerna måtte afhjelpas; och får jag till ledning
derutinnan i tillämpliga delar hänvisa till 12 och 13 §§ varumärkeslagen
äfvensom 18 § i förordningen om utvidgad näringsfrihet den 18
Juni 1864.»

Justitierådet Olivecrona gillade den hufvudsakliga syftningen af
Justitierådet Örboms anmärkning vid denna §.

3 Kap.

Om prokura.

Justitierådet Abergsson yttrade: »I afseende å lagstiftningen an gående

prokura synes mig det vigtigaste syftemålet vara, att prokuristens
befogenhet en gång för alla i sjelfva lagen bestämmes och
att uppdraget der göres så vidsträckt och utan inskränkningar, som
möjligt, på det att tredje man, då han inlåter sig i transaktioner med
prokuristen, icke må behöfva befara, att dennes hufvudman undandrager
sig följderna af prokuristens åtgörande. Prokuristen bör derföre anses
vara satt till generalfullmäktig för hufvudmannen i dennes egenskap
af affärsman. Det synes mig icke vara tillräckligt att stadga, att principalen
är bunden af de aftal, prokuristen sluter i det, som angår rörelsen.
Prokuristen har att, utom afsilande af aftal, vidtaga äfven
andra åtgärder. Uttrycket aftal, som angår rörelsen, kan gifva anledning
till svårlösta tvister, huruvida aftal, som blifvit af prokuristen
slutna, angå rörelsen eller icke. För min del föredrager jag de ordalag,
som vid beskrifning af prokuristens uppdrag blifvit begagnade i
det på Stockholms handels- och sjöfartsnämnds föranstaltande utarbetade
lagförslag, enligt hvilket prokura innebär bemyndigande för prokuristen
att sköta principalens rörelse och teckna hans firma, hvartill
kunde läggas bestämmelsen, att han dervid eger handla med samma
befogenhet som principalen sjelf.»

»Det kan visserligen sättas i fråga huruvida principalen kan finnas
benägen att lemna ett så vidsträckt uppdrag, men jag anser detta med
skäl kunna åläggas honom såsom vilkor för tillgodonjutande af beqväm -

ligheten att när som helst kunna ställa sig i legal förbindelse med
allmänheten genom ombud, utan att behöfva vid hvarje tillfälle utställa
fullmakt. Ej heller lärer någon affärsman till prokurist antaga annan
än den, till hvilken han hyser det mest oinskränkta förtroende. Emellertid
anser jag nödvändigt att i lagen bestämma, att handelsbolag
icke kan antaga prokurist, der ej alla bolagsmännen äro derom ense,
likasom för aktiebolag, hvilka hittills icke begagnat prokurister, torde,
för den händelse det anses vara af nytta att prokura äfven kan af
sådant bolag meddelas, böra stadgas, att prokurist kan af styrelsen
antagas endast då bolagsordningen sådant medgifver.»

»Vidare anser jag det vara af vigt, att anmälan om prokura till
ömsesidig båtnad göres obligatorisk. Derigenom att allmänheten i följd
af sådan anmälan erhåller kännedom om prokurauppdraget, beredes
affärsrörelsen den lättnad, som föranledes deraf, att prokuristen icke
behöfver vid hvarje transaktion vara försedd med sin fullmakt. Den,
som afsluter ett aftal med annans prokurist, bör nemligen, om han vill
ega fullkomlig visshet, att principalen icke må kunna undandraga sig
affären, vara beredd att styrka, att den person, med hvilken han kontrahera!,
verkligen vid det tillfället var den ifrågavarande firmans prokurist,
således icke blott att han blifvit dertill antagen, utan äfven att
uppdraget icke upphört. Såvida han icke skall vara reducerad till en
ofta osäker vittnesbevisning, skulle han, derest prokuran icke vore
allmänligen kungjord, nödgas affordra prokuristen ett exemplar af
dennes fullmakt, ehuru visserligen denna försigtighet i praktiken icke
i allmänhet iakttages. Om åter eu i viss form gjord anmälan till
handelsregistret göres identisk med prokuristfullmakt och ett sålunda
anmäldt uppdrag förklaras, såvidt på tredje mans rätt inverkar, gällande
intill dess uppdragets återkallande blifvit till handelsregistret anmäldt,
eger allmänheten i den officiella urkunden förvarad den bevisning, som,
på sätt ofvan antydts, eljest kan i tvistiga fall blifva svår att åstadkomma,
likasom principalen, efter anmälan om återkallande af prokura,
i samma urkund eger bevisning derom, att allmänheten blifvit
om återkallelsen underrättad.»

»För att närmare utveckla och åskådliggöra mina åsigter i detta
ämne, tillåter jag mig framlägga följande utkast till lagförslag angående
prokura:

§•

»Enskild näringsidkare, så ock aktiebolags styrelse, då bolagsordningen
det medgifver, samt annat bolag, då samtlige delegarne äro

derom ense, kan skriftligen meddela viss man fullmakt eller förordnande
att vara firmans prokurist.»

»Sedan anmälan till handelsregistret skett om antagande af prokurist,
vare det lika gilt, som om skriftlig prokura meddelats.»

§•

»Prokura innebär uppdrag för prokuristen att, med samma befogenhet
som hufvudmannen, sköta rörelsen och teckna firman; dock må
han icke, utan särskildt bemyndigande, afhända hufvudmannen fast
egendom eller medgifva inteckning deri. Prokurist eger, sjelf eller
genom ombud, föra hufvudmannens talan inför domstolar och andra
myndigheter, så ock å hans vägnar ingå förlikning.»

§•

»Prokura kan anförtros åt flere på sådant sätt att uppdraget endast
må utöfvas af dem gemensamt (kollektiv-prokura); dock bör denna
inskränkning i prokuristernas befogenhet, för att kunna åberopas mot
tredje man, vara till handelsregistret anmäld och i laga ordning kungjord.
»

»I öfrigt kan prokuristens befogenhet icke med laga verkan mot
tredje man begränsas, vare sig till viss tid eller annorledes. Anmälan
om sådan begränsning må icke i handelsregistret intagas.»

§•

»Lika lydande med 26 § i komiterades förslag, rörande det sätt,
hvarpå prokurist bör å firmans vägnar meddela underskrift.»

§•

»Prokura kan när som helst återkallas; dock skall återkallelse^
för att anses gällande mot tredje man, vara till handelsregistret anmäld
och i laga ordning kungjord.»

»Hufvudmannens död medför icke prokurans upphörande.»

§•

»Då prokura meddelats eller återkallats, skall anmälan derom genast
göras till det handelsregister, i hvilket, firman finnes inskrifven. Då
anmälan sker om antagande af prokurist, skall anmälningsskriften underskrifvas
för handelsbolag af samtlige bolagsmännen och för aktiebolag

af styrelsens samtlige medlemmar. Underskrift å anmälan om antagande
af prokurist skall alltid vara af vittnen styrkt.»

»Då prokura anmäles, skall prokuristen på samma gång egenhändigt
teckna firman och sin underskrift i handelsregistret eller i ett
särskild! tillägg till detta, så vida icke denna teckning verkstälts å
anmälningsskriften och blifvit af vittnen styrkt.»

§•

»I fråga om hvem anmälningsskyldigheten åligger och om ansvar
för försummad anmälan gäller hvad angående anmälan af firma är
stadgadt.»

I detta yttrande instämde Justitierådet Alilgren.

Justitieråden von Segebaden och örbom förenade sig om följande
anmärkningar:

Vid 23 §.

Enär hvad angick omfånget af det uppdrag, en prokurafullmakt
skulle medföra, den inskränkning i nämnda afseende, som förslaget
innebär, i ty att hufvudmannen skulle vara bunden af de aftal, prokuristen
ingått, endast i händelse desamma anginge rörelsen, sannolikt
skulle hos dem, som med prokuristen komme i förbindelse, föranleda
en osäkerhet i afseende å hans behörighet, som, till men för näringslifvet,
skulle verka derhän att lagens ändamål i väsentlig mån förfelades,
funno Justitieråden sig böra hemställa, att prokuristens befogenhet
icke blefve i annan mån inskränkt, än såvida de af honom vidtagna
åtgärder och rättshandlingar icke med någon som helst handelsrörelse
kunde eg a gemenskap, och att således prokuristen skulle ega
att i allt hvad till handels och närings bedrifvande hörer handla å sin
hufvudmans vägnar och teckna hans firma; i sammanhang hvarmed
Justitieråden hemstälde, att i stället för att förslaget hufvudsakligen
framhölle den af redan befintlig lag tillräckligt tydligt angifna verkan,
som prokuristens åtgärder i afseende å hufvudmannen skulle medföra,
den behörighet, som, prokurauppdraget skulle innebära, borde, såsom
å detta ställe varande hufvudsak, med tydlighet och fullständighet angifvas,
dervid särskild! borde iakttagas, att aftals slutande icke utgjorde
mera än en del af de åtgärder, som komme att blifva föremål för en
prokurists verksamhet.

I betraktande af vigten af det uppdrag, prokuran innebure, ansågo
Justitieråden att prokura, för att i afseende derå skulle blifva

gällande de bestämmelser lagen innehölle, alltid skulle meddelas skriftligen,
och att, ehuru det knappast vore att förmoda, att prokura utfärdades
för att gälla i innehafvarens hand, det likväl till förekommande
att så skedde borde i lagen föreskrifvas, att prokura skulle
vara stäld å viss person.

Vidare kemst.älde Justitieråden, att uttrycket »med gäld belasta
hans fasta egendom» såsom icke fullt egentligt måtte utbytas mot orden:
»med inteckning belasta hans fasta egendom».

Beträffande senare stycket i denna §, ansågo Justitieråden ett
stadgande af denna beskaffenhet icke ligga inom området för förevarande
lag, utan tillhöra rättegångsordningen.

Vid 25 §.

Då, i händelse behof förefinnes att göra en begränsning i det
lemnade uppdraget, det icke borde genom lagen tillatas att för detta
begagna en benämning, som enligt lagen skulle hafva sin förnämsta
betydelse deri, att den uteslöte all sådan begränsning, hemstälde Justitieråden,
att orden »som är i god tro» måtte utgå och sålunda åt vederbörande
öfverlåtas att för begränsade uppdrag välja en annan form
än prokuran.

Vid 26 §.

Af enahanda skäl, som vid 12 § föranledt en hemställan att samma
§ måtte ur förslaget uteslutas, ansågo Justitieråden att jemväl den nu
förevarande borde utgå.

Vid 27 §.

Då under förutsättning, att, såsom vid 23 § blifvit hemstäldt,
prokura alltid komme att utfärdas till viss person, det stadgande, som
här föreslagits, icke vore erforderligt, hemstälde Justitieråden att denna
§ måtte under nämnda förutsättning uteslutas.

Vid 29 och 30 §§.

På enahanda grunder, som vid 21 § anförts emot antagandet af
den derstädes föreslagna och enligt sista stycket af 30 § jemväl i fråga
återkallelse af prokura tillämpade grundsats, angående verkan^af
Bill. till Riksd. Prof. 1 Sami. 1 Afd.

de i handelsregistret införda och kungjorda anteckningar, ansågo Justitieråden
sig böra afstyrka, att en anmälan om återkallelse skulle
kunna medföra sådan verkan; och då, i händelse denna verkan uteblefve,
den väsentligaste förmånen af en prokuras införande i handelsregistret
komme att förfalla, hemstälde Justitieråden, att såväl 29 som
30 § under nämnda förutsättning måtte utgå.

Justitierådet Olivecrona hänvisade till hvad han yttrat rörande
förslaget i sin helhet och ansåg olämpligt att först söka lagstifta angående
prokura utan att i sammanhang dermed något förslag framlades,
som utvisade i hvad syftning man tänkt sig att en omarbetning
af 18 kapitlet Handelsbalken om sysslomän skulle ega rum. För sin
del gillade han att §§ 26—27 skulle, på sätt det föreslagits, uteslutas,
så mycket hellre som, enligt hans uppfattning, äfven öfrige §§ rörande
prokura borde likaledes ur förslaget försvinna.

4 Kap.

Allmänna bestämmelser.

Då de under detta kapitel föreslagna stadganden, med undantag
af 31 §, om hvars uteslutande ur förslaget Högsta Domstolen vid 5 §
gjort hemställan, och de i 36 § meddelade bestämmelser beträffande
lagens trädande i kraft och tillämplighet hvad redan befintlig näring
angår, i öfrigt vore af den beskaffenhet, att de hvar för sig så nära
anslöte sig till innehållet af andra i förslagets föregående delar meddelade
bestämmelser, att de icke lämpligen borde derifrån skiljas, hemstälde
Högsta Domstolen, att lagen måtte inskränkas till de tre första
kapitlen, hvarpå 36 §:s stadgande kunde följa utan särskild paragrafbeteckning.

32 §.

Denna §, såsom tillhörande det i 1 kap. afhandlade ämne, ansåg
Högsta Domstolen böra dit uppflyttas.

33 §.

Likaledes hemstälde Högsta Domstolen, att denna §, i hvilken borde
bestämdt uttalas, att klagan Unge i besvärsväg föras emot der omförmälda
beslut, måtte förenas med 2 §.

Då någon annan ansvarsbestämmelse icke i lagförslaget förekomma,
än i 22 §, hemstälde Högsta Domstolen, att denna § måtte förenasmed
22 §.

Vidare och då en bestämmelse om orten, der åtal skulle anhängiggöras,
icke torde böra saknas, ville Högsta Domstolen erinra derom, att
en sådan bestämmelse borde införas, och ansåg att domstolen i den ort,
der rörelsen drifves, borde vara forum för omförmälda åtal.

35 §.

Då detta stadgande lämpligare borde följa omedelbart efter den
föreskrift, från hvilken detsamma utgör ett undantag, fann Högsta Domstolen
stadgandet böra flyttas till 5 §.

Slutligen fann Högsta Domstolen sig böra erinra derom, att det
vore så mycket nödvändigare att, innan detta förslag såsom proposition
förelädes Riksdagen, bestämmelser infördes om hvilka författningar
genom den nya lagen skulle anses upphäfda eller ändrade, som derigenom
betydelsen af vissa lagens stadganden skulle tydligare framträda;
och ansågo Justitieråden Olivecrona, von Segebaden och Örbom i nämnda
afseende, att de i förslagets 36 § omförmälda förordningar den 28 Juni
1798 och den 30 Maj 1879 borde förklaras upphäfda, att erforderliga
ändringar borde vidtagas i förordningen angående aktiebolag den 6 Oktober
1848, samt att det vidare borde angifvas, att ändring skedde i de
bestämmelser af 18 kap. Handelsbalken, som mot förevarande lag vore
stridande, och, i fall senare stycket af 23 § blefve bibehållet, jemväl i
häremot stridande bestämmelser i 15 kap. Rättegångsbalken.

Justitieråden Alilgren och Abergsson instämde häri, utom hvad angick
18 kap. Handelsbalken och 15 kap. Rättegångsbalken, hvilka bemälde
Justitieråd ansågo icke behöfva omnämnas. Kapitlet om prokura
vore en speciallag rörande visst slag af sysslomän, som icke stode i
direkt strid med de allmänna stadgandena angående sysslomanskap.
Att prokuristen af lagen förklaras jemväl med hänsyn till rättegångar
vara principalens generalfullmäktig, vore jemväl ett specialstadgande, som
icke stode i direkt strid med lagen om advokatfullmakter.

Ex protocollo
Otto Rooth.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 4.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms
slott Fredagen den 3 December 1886,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Ehrensvård,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anförde i underdånighet: »I

de förslag till lagar angående handelsregister, firma och prokura,
som utarbetats af komiterade från Sverige, Norge och Danmark,
har i 16 § 4 mom., lika för alla tre rikena, intagits den bestämmelse,
att då i handelsbolag (solidariska bolag) icke hvaije bolagsman för sig
sjkulle hafva rätt att teckna firman, bolaget borde till handelsregistret
anmäla hvem bland bolagsmännen sådan rätt tillkomme, samt huruvida
rättigheten endast kunde utöfvas af flere i förening. I sammanhang
härmed innehåller förslagens 12 § den ordningsföreskrift, att om
genom aftal är bestämdt, att rättighet att teckna handelsbolags firma
Bill. till Riksd. Prof. 1S87. 1 Sami. 1 Afd. 4 Raft. I

2 Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 4.

endast tillkommer flere bolagsmän i förening, desse böra verkställa
firmateckningen så, att de jemte firman underskrifva sina namn.

När Högsta Domstolen hördes öfver detta förslag, anmärktes att
vår lag, som i 15 kap. 2 § Handelsbalken stadgar, att bolagsmän svara,
en för alla och alla för eu, till den handel, endera för bolaget sluter,
ej medger något undantag från nämnda regel, och att denna ovilkorliga
ansvarighet icke torde, på sätt firmalagförslaget förutsatte, kunna genom
något aftal rubbas, derest icke en lagförändring skedde, som medgåfve
bolagsmännen en rättighet i detta afseende.

Då en sådan rättighet, som i andra länders handelslagstiftning
redan är bolagsmän förbehållen och som upptagits i Lagberedningens
förslag till Handelsbalk, lärer inom handelsverlden anses synnerligen
eftersträfvansvärd och icke mött någon gensägelse bland dem,
som yttrat sig öfver komiterades förslag, har jag, dels af denna anledning
och dels för att bereda möjlighet att genomföra firmalagförslaget
äfven i denna del, låtit inom Justitiedepartementet utarbeta förslag till
författning, som i det skick, hvari bolagslagstiftningen för närvarande
befinner sig, lämpligast torde böra erhålla formen af ett tillägg till 15
kap. Handelsbalken. Jag hemställer underdånigst, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes jemlikt 87 § Regeringsformen inhemta Högsta Domstolens
yttrande öfver ifrågavarande förslag, som är af följande lydelse:

Förslag till Lag

angående tillägg till 15 kap. Handelsbalken.

Härigenom förordnas som följer:

Hafva delegare i bolag, hvarom i 15 kap. Handelsbalken sägs,
sins emellan öfverenskommit, att endast någon eller några af dem,
eller endast några eller alla i förening, må handla å bolagets vägnar;
och sluter någon, med vetskap derom, aftal med bolagsman, som icke
är behörig att för bolaget handla, vare det aftal ej för bolaget bindande.»

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lemna
nådigt bifall.

Ex protocollo
C. P. Hagbergh.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Majås
Högsta Domstol Måndagen den 10 Januari 1887.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Olivecrona,

Östergren,

Wedberg,

Örbom,

Åbergsson,

Herslow,

Norberg.

Sedan, enligt Högsta Domstolens beslut den 14 December nästlidna
år, det till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade
förslag till Lag angående tillägg till 15 kap. Handelsbalken
mellan Högsta Domstolens ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta
ärende till slutlig behandling; varande berörda förslag bilagdt detta
protokoll.

Justitierådet Hörberg yttrade:

Giltigheten af de grunder, hvarpå det föreslagna stadgandet hvilar,
synes mig otvifvelaktig. Med dessa grunder låta sig ock bestämmelserna
i 15 kap. Handelsbalken väl förenas. Föreskriften att bolagsmän
ega svara, alla för en och en för alla, till den handel, som för bolaget
.slutes, kan enligt min uppfattning icke utgöra hinder för bolagsmännen
att angående uteslutande befogenhet för en eller flere bland
dem att i större eller mindre omfattning handla för bolaget sins emellan
ingå öfverenskommelse, med den verkan att hvad sålunda blifvit
dem emellan aftaladt gäller äfven gent emot eu hvar annan, som derom

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition 1V:o i.

eger vetskap. Någon häremot stridande lagtillämpning har hittills icke
heller gjort sig gällande, så vidt jag kunnat erfara; och frågan, huruvida
till följd af transaktion, som i bolags namn af dertill veterligen
obehörig delegare inledts med annan person, bolaget må böra vidkännas
någon förpligtelse på annan grund än den nu ifrågavarande —
såsom t. ex. derför att affären kommit bolaget i mer eller mindre mån
till godo, — denna fråga synes mig icke vara berörd af det lagförslag,
som nu föreligger. Ur denna synpunkt kan alltså jag för min del
visserligen icke finna det ifrågasatta tillägget till Handelsbalken behöflig!;
men då förslaget eger sin anledning i vissa bestämmelser, som
influtit i uppgjordt förslag till lag angående handelsregister, firma och
prokura, vid hvilka bestämmelser inom Högsta Domstolen anmärkts,
att de hade till förutsättning ett särskild! lagstadgande af nu ifrågavarande
syfte, så har jag icke vid förevarande förslag, hvars lydelse synes
mig motsvara det afsedda ändamålet, någon vidare erinran att
framställa.

Justitierådet Herslow anförde:

Ehuru det i vår lag icke är på något ställe i tydliga ord stadgadt,
att hvarje delegare i ett enskildt handelsbolag eger behörighet
att handla å hela bolagets vägnar, har dock denna uppfattning, på grund
af sagda bolags egen natur och en småningom utbildad praxis inom
handelsverlden, sedan längre tid tillbaka i lagskipningen gjort sig gällande
såsom en allmänt erkänd och vedertagen regel. För min del
har jag emellertid aldrig förestält mig, att denna regel skulle vara så
ovilkorlig, att icke en emellan bolagsmännen träffad öfverenskommelse
om inskränkning af den enskilde delegarens behörighet i nämnda afseende
medför gällande verkan icke blott emellan bolagsmännen inbördes
utan äfven mot tredje man, så framt denne befinnes verkligen
hafva egt vetskap om öfverenskommelsen. Icke heller har, såvidt jag
förnummit, en motsatt åsigt framträdt i rättskipningen.

Då således den i förslaget uttalade grundsats, hvars rigtighet i
och för sig sjelf synes mig icke kunna bestridas, enligt min tanke
redan eger giltighet och tillämplighet inom vår rätt, har jag icke något
att erinra deremot, att samma grundsats medelst positiv lag ytterligare
befästas; och har jag i afseende å redaktionen ingen annan anmärkning,
än att det förefaller mig såsom en oegentlighet, att den föreslagna
lagen betecknas såsom tillägg till 15 kapitlet Handelsbalken,
då den regel, som genom det ifrågasatta stadgandet skulle modifieras,
icke återfinnes i nämnda kapitel och detta stadgande icke heller är
afsedt att såsom en ny § eller del af en redan befintlig sådan inrymmas
i samma kapitel.

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4. 5

Med anledning af den i statsrådsprotokollet meddelade antydningen
om ändamålet för ifrågavarande lagförslag, anser jag mig böra särskilt
framhålla, att hvad jag ofvan yttrat icke innefattar något omdöme
till förmån för försöket att på grundvalen af vår lags nu gällande,
torftiga och bristfälliga bestämmelser angående den materiella bolagsrätten
införa en ordnad lagstiftning rörande handelsregister, firma och
prokura.

Justitierådet Örbom yttrade:

Det förevarande förslaget, betraktadt allenast såsom ett tillägg
till nu gällande lag i 15 kap. Handelsbalken, föranleder till en början
till den erinran från min sida att det synes föga lämpligt och alls
icke nödigt att — medan den åt särskild komité uppdragna revisionen
och omarbetningen af bolagslagstiftningen i dess helhet som bäst pågår
— det ifrågavarande fragmentet deraf lösryckes ur sitt naturliga sammanhang
och göres till föremål för särskild lagstiftningsåtgärd.

Men då af Herr Departementschefens yttrande vid remissen af
förslaget torde framgå att närmaste och hufvudsakliga, om ej enda
anledningen till förslagets framläggande varit icke dess behöflighet i
förhållande till nu gällande lag utan omsorgen att möjliggöra genomförandet
af vissa bestämmelser i 12 och 16 §§ af det på Justitiedepartementets
vidare handläggning beroende förslaget till lag angående handelsregister,
firma och prokura, anser jag, som deltagit i det sistnämnda
förslagets granskning i Högsta Domstolen, mig pligtig att tillse huru
det remitterade förslaget skulle komma att ställa sig i förhållande till
en förväntad ny lagstiftning, öfverensstämmande med förslaget till
firmalag.

Af sådan anledning får jag erinra derom att sistnämnda förslags
21 § innehåller bestämmelser, hvilka, derest de godkännas, komma att
åt det remitterade förslaget i en väsentlig del gifva en helt annan betydelse
än det under nuvarande lag eger. Denna § innebär i korthet
att hvarje i firmaregistret intaget och på ett visst föreskrifvet sätt
kungjordt förhållande i regeln skall presumeras vara kändt af tredje
man äfven om faktiskt han saknat kännedom derom. Då en dylik presumtion
är främmande för den nuvarande lagstiftningen, inträder sålunda
det förändrade förhållande i ty fall, att, medan enligt nu gällande
lag endast den, som bevisligen egt personlig vetskap derom att bolagsman,
med hvilken han kontraherat, varit obehörig att handla för bolaget,
anses hafva dervid varit in mala fide1 deremot enligt firmalagens 21 §
ovilkorligen en hvar, som inlåtit sig i aftal med en, jemlikt tillkännagifvande
i firma registret dertill obehörig bolagsman, skall anses hafva

6 Kongl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 4.

afvetat obehörigheten och sålunda saknat god tro — om än denna
hans goda tro faktiskt är höjd öfver allt tvifvel.

Emot giltigheten af eu dylik presumtion kunna såsom bekant befogade
invändningar göras. I den äldre Lagberedningens förslag till
Handelsbalk 13 kap. 14 § — hvarifrån det remitterade förslaget synes
vara hemtadt — förekommer en uttrycklig föreskrift att vetskap om
aftal, hvarigenom inskränkning gjorts i solidarisk bolagsmans rätt att
representera bolaget, icke må antagas för bevist allenast deraf att aftalet
blifvit på föreskrifvet sätt hos Rätten anmäldt samt i allmänna
tidningarna kungjordt; och denna föreskrift motiveras med angelägenheten
af att förekomma det missförhållande att tredje man eljest aldrig
skulle kunna anses vara i god tro i dylikt fall. På väsentligen enahanda
grunder har ock vid granskningen af förslaget till firmalag flertalet
af de Högsta Domstolens ledamöter, som afgifvit yttrande i ämnet,
hemstält om 21 §:ns uteslutande ur förslaget. Med hänvisning till hvad
dervid anförts tillåter jag mig att nu tillägga att den ifrågavarande
presumtionen hvilar å den i praktiskt hänseende fullkomligt ohållbara
förutsättning att en hvar samhällsmedlem — således icke endast köpmän
— skall städse hafva tillgång till och kunna ordna, öfverskåda
och i minnet bevara de tusentals i en följd af årgångar splittrade publikationerna
ur ett efter min åsigt föga ändamålsenligt anordnadt handelsregister
sådant som det föreslagna. Ett dylikt anspråk må visserligen
kunna ställas å bankinrättningar och större näringsidkare men knappast
på de smärre, Indika, enligt hvad erfarenheten gång på gång utvisat,
i regeln äro okunniga till och med om de första elementen i bokföring
och andra för yrket erforderliga kunskapsgrenar. Men rent af omöjligt
är att förutsätta kännedom om handelsregistret hos den stora allmänheten
eller hos hvarje enskild landtman eller varutillverkare, som t. ex.
behöfver afyttra sina varor på kredit till någon handelsfirma. För bolagsmän,
som icke hysa förtroende till hvarandra, är det visserligen i
högsta måtto beqvämt att helt enkelt genom en publikation i handelsregistret
skydda sig sjelfva för följderna af ett svek eller Övergrepp
från medbolagsmännens sida; och då flertalet af de korporationer, som
yttrat sig öfver firmalagförslaget, representerar handelsintresset, är det
lätt förklarligt att förslaget icke af dem mötts med någon kritik.

Men medan alla fördelarne befinnas på handelsklassens eller de
registrerades sida, hota olägenheterna och vådorna samhällets öfriga
medlemmar utan någon fördel. Tillämpad inom det lilla affärslifvet,
som representeras af tusentals landthandlare och deras vederlikar, kommer
den ifrågavarande presumtionen antagligen att sällan vara till afsedt
gagn för samhället i dess helhet utan tvärtom af ohederliga närings -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

idkare i bedrägliga syften missbrukas till lidande och rättsförlust för
okunniga och oerfarna. Att försök i denna rigtning ej skola saknas
är desto sannolikare, då firmalagens 21 § så godt som anvisar vägen
derför och det slags bedrägeri, som består deri att t. ex. en förutvarande
delegare i en firma eller en delegare utan signatur utger sig
för firmans behöriga representant och i sådan egenskap tillnarrar sig
varor på kredit mot en i firmans namn utfärdad skuldförbindelse, åtnjuter
det speciella skydd af nämnda § att den bedragne säljaren ovilkorligen
antages hafva egt vetskap om den mot firman rigtade transaktionens
obehörighet och, såsom saknande god tro, inför lagen betraktas
snarare såsom medbrottslig i än såsom offer för bedrägeriet.

Det är mig väl bekant att dylika bestämmelser gälla i Norge,
Danmark och annorstädes, men deraf lärer väl icke med någon nödvändighet
följa att . de passa för vårt lands förhållanden eller att de
ofvan antydda betänkligheterna äro ogrundade. Äfven under förutsättning
att firmaregistret skulle ega någon verklig internationel betydelse
för de nordiska folken — hvilket jag betviflar — synes hänsynen
dertill så mycket mindre böra i och för sig föranleda antagandet
af den för vårt rättssystem ej passande grundsatsen i omförmälda
21 §, då firmalagen ju i allt fall kan utan densamma genomföras. För
de norrmän eller danskar, som vilja göra affärer med bolag i Sverige,
måste det väl snarare vara en fördel än en olägenhet, om de kunna
göra detta i förlitande på sin faktiska goda tro och äro befriade från
de eljest oundgängliga kostnaderna och obehagen af att hålla och
studera jemväl publikationerna i det svenska registret. Den omständighet
att ett fåtal svenskar i enahanda fall icke skulle åtnjuta motsvarande
fördel i Norge och Danmark utan nödgades skaffa sig del af
de norska och danska registren synes mig åtminstone ej innebära giltigt
skäl att ålägga hela svenska allmänheten ett dylikt eljest onödigt
studium af sitt eget lands publikationer i ämnet.

Fn annan oegentlighet, som skarpt framträder då förslaget sammanställes
med firmalagen, torde ock böra påpekas. Förutnämnda 12
och 16 §§ i firmalagen afse ej annan inskränkning i bolagsmans behörighet
än beträffande rätten att teckna firma (signatur) och således
uppenbarligen endast skriftligen affattade eller åtagna förbindelser. Det
remitterade förslaget innefattar deremot jemväl alla andra inskränkningar,
såsom då bolagsman är betaget att under hvad form som helst
muntligen eller skriftligen ikläda bolaget förpligtelse!- eller ock hans
behörighet begränsas till en viss gren af rörelsen eller ett visst slag
af affärer. Sistnämnda slag af inskränkningar blifva icke synliga af
firmaregistret och presumtionen i 21 § eger icke tillämpning å dem

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

lika litet som å aftal, hvilka obehörig bolagsman sluter muntligen å
bolagets vägnar utan användande af signatur. Det är lätt att inse
hvilka förvecklingar, som vid sådant förhållande kunna uppstå. När
sålunda t. ex. den enligt registret obehörige muntligen af en i faktisk
god tro varande person köpt eller reqvirerat varor men sedermera i
liqvid lemnat accept å vexel eller räkning med begagnande af firmans
signatur, skulle aftalet kunna anses vara gilt men det skriftliga fordringsbeviset
varda ogilt.

Skulle nu — allt detta oaktadt — 21 § vinna godkännande, synes
det vara af behofvet påkalladt att i viss mån modifiera den i det
remitterade förslaget stadgade påföljd att aftal, slutet med veterligen
obehörig bolagsman, ovilkorligen är utan verkan emot bolaget. Då
vetskapen ej är faktisk utan allenast presumeras, bör aftalet, om bolaget
gjort sig detsamma till godo, gälla åtminstone så till vida att
bolaget skall godtgöra så mycket som, svarar emot nyttan. Då en bestämmelse
i sådant syfte står i analogi med lagens grund i sista mom.
af 3 § 18 kap. Handelsbalken i gällande lag och förordas i Lagberedningens
förslag till Handelsbalk 13 och 14 §§ i 13 kap. jemförda med
8 § i 14 kap. (se motiven sidd. 48 och 57), torde närmare utveckling
af skälen derför ej erfordras.

Af hvad jag ofvan anfört torde framgå att jag — för den händelse
att firmalagens 12 och 16 §§ icke vinna godkännande — anser
förslaget böra för närvarande förfalla.

Justitierådet Östergren, som ansåg det med förevarande förslag
åsyftade mål icke på ett tillfredsställande sätt kunna ernås utan i
sammanhang med en fullständig omarbetning af hela lagstiftningen
om bolag, erinrade mot förslagets stadgande, att i händelse bolaget
på grund af aftalet bekommit på kredit köpte varor eller erhållit penningeförsträckning,
men vägrade betala köpeskillingen eller återgälda
det försträckta, det syntes obilligt att bolaget skulle göra vinst genom
det af bolagsmannen slutade aftalet.

Justitierådet Olivecrona anförde:

Jag har alltid, vid tolkningen af 15 kapitlet Handelsbalken, varit
af den åsigt, att den i samma kapitel uttalade grundsats om alla
bolagsmäns solidariska ansvarighet för den handel, som endera af dem
sluter, icke kan genom öfverenskommelse dem sins emellan rubbas på
ett sätt, som inverkar på tredje mans rätt. Denna grundsats är en
följd af det solidariska bolagets egen natur och fordran af lika rättigheter
för dem, som bära lika skyldigheter. Och för att upphäfva eller
modifiera denna grundsats är ett nytt uttryckligt lagstadgande utan
tvifvel erforderligt. Det nu föredragna förslaget till Lag angående

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

tillägg till 15 kapitlet Handelsbalken synes emellertid vara afsedt att
bryta samma grundsats för att såmedelst kunna bereda framgång åt
det förut till utlåtande af Högsta Domstolen remitterade förslaget till
Lag angående handelsregister, firma och prokura. Men på sätt jag till
Högsta Domstolens protokoll för den 17 November 1885 redan yttrat,
torde det ingalunda vara gagneligt utan måhända tvärtom olämpligt
att stifta ny lag angående firma och prokura, innan man först skapat
sig en fast basis härför i en tidsenlig fullständig lagstiftning om bolag
och dess särskilda arter. Då, såsom bekant, ett förslag till sådan
lagstiftning är under bearbetning torde det vara så mycket större skäl
att afvakta resultatet deraf, på det att icke hvad nu möjligen kan beslutas
i afseende på ändring af förutnämnde kapitel i Handelsbalken
råkar i strid med eller blir till hinder för genomförande af de principer,
som böra blifva bestämmande vid en ny lagstiftning rörande
bolag.

Då jag är af samma mening som Justitierådet Örbom i afseende
på de af honom uttalade betänkligheter och anmärkningar vid nu
ifrågavarande förslag, instämmer jag till alla delar i hvad han derom
yttrat.

Justitieråden Wedberg och Aberg-sson lemnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo
C.'' P. Hagbergli.

Bill. till Riksd. Prot. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 4 Raft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Lördagen
den 22 Januari 1887,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Ehrensvård,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

RYDINCx,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Justitieråden: Ahlgren,

Åbergsson.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet
det af komiterade från Sverige, Norge och Danmark uppgjorda
förslag till lag angående handelsregister, firma och prokura jemte deröfver
afgifna yttranden dels af Högsta Domstolen och dels af Kommerskollegium,
som innan dess utlåtande afgafs infordrat utlåtanden i ämnet
från handels- och sjöfartsnämnderna och andra handelskorporationer
i de större städerna.

Departementschefen anförde vidare:

»Sedan Riksdagen i skrifvelse den 9 Maj 1876 anhållit att Eders
Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för utarbetande af en fullständig

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

handelslag för Sverige, äfvensom egna omsorg deråt, att öfverensstämmelse,
så vidt ske kunde, med motsvarande norsk och dansk lagstiftning
dervid åstadkommes, har det gemensamma lagstiftningsarbete,
som på grund af nämnda skrifvelse kommit till stånd, redan ledt till
antagande år 1880 af vexellagar, och år 1884 af lagar om skydd för
varumärken, hvilka lagar äro af lika innehåll för de tre rikena.
Samma komiterade, hvilka utarbetat förslag till sistnämnda lag,
hafva sedermera jemväl afgifvit det förslag till lag angående handelsregister,
firma och prokura, som jag inför Eders Kongl. Maj:t nu anmält.
»

Efter att hafva redogjort för förslagets och de öfver detsamma
afgifna yttrandens innehåll, fortsatte Departementschefen:

»Det ämne, som sålunda upptagits till behandling, är visserligen
icke af den betydelse i internationell hänseende, som lagen om skydd
för varumärken, i ty att det af lätt insedda skäl ej kan komma i fråga
att genom inskrifning i svenskt handelsregister bereda skydd åt utländska
firmor och tvärtom. Men detta hindrar ej, att likhet i lagstiftning
äfven i sådana fall, der ömsesidighet ej kan kräfvas eller medgifvas,
är för underlättande af den internationella samfärdseln af utomordentlig
vigt, och att ordnandet af handelsregistren och hvad dermed
har gemenskap följaktligen icke eger allenast ett lokalt intresse för
hvarje rike. Man inser lätt — för att endast välja några exempel —
fördelarna deraf att våra köpmän i främmande länders handelsregister
finna upplysningar om samma förhållanden, om hvilka de äro vane att
söka kännedom i våra, att enahanda rättsliga verkan gifves åt inskrifningarna
i handelsregistren vare sig de skett i det ena eller det andra
landet, att till allmänhetens skyddande mot vilseledande firmabeteckningar
samma regler angående firmas bildande uppställas i olika länder,
samt att öfverallt samma bestämmelser gälla i fråga om det begrepp,
som fästes vid prokuran, och den behörighet, som tillkommer en prokurist,
då det gäller att göra de aftal han sluter eller de åtgärder,
han i öfrigt vidtager, bindande för hufvudmannen.

Det måste derföre anses såsom ett godt resultat af det internationella
lagstiftningsarbetet, att man lyckats i allt väsentligt åstadkomma
för alla tre rikena öfverensstämmande lagförslag i det nu föreliggande
ämnet.

Fördelarna af detta resultat förringas icke i någon mån deraf,
att de tre förslagen i vissa delar skilja sig från hvarandra. Jag kan
icke tillmäta någon betydelse åt den af eu ledamot i Högsta Domstolen
gjorda sammanställning af det antal paragrafer i de särskilda lagarna,
som kunnat bringas till fullständig öfverensstämmelse med hvar -

Kovgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

andra, och det antal, som sins emellan företer vissa olikheter, en sammanställning,
som leder till det aritmetiska resultat, att det senare antalet
öfverstiger det förra. Oafsedt att denna jemförelse saknar bevisande
kraft, då man ej tillika upplyses om innehållet af de §§, som
öfverensstämma — de kunde ju tänkas innefatta lagarnas kärnpunkter
— måste jag anse det såsom en fördel, ja! såsom ett oafvisligt
vilkor för möjligheten att fortsätta det internationella arbetet, att man
ej äflas att utsträcka gemensamheten till sådana områden af den materiella
rätten, der samfärdselns fordringar kunna tillgodoses utan enhet
i lagstiftningen eller der olikhet i traditioner och vanor äfvensom i
administrativa förhållanden ännu hänvisar de särskilda rikenas lagstiftande
myndigheter på skilda utvägar att lösa föreliggande frågor. Huru
vigtig den internationella synpunkten inom vissa delar af handelsrätten
än må vara, finnas dock andra, der den nationella bör vara den främsta
och förherskande, och detta i allt högre grad ju mer man närmar
sig gränserna för den allmänna privaträttens område. Jag skulle vara
den förste att påyrka det gemensamma lagstiftningsarbetets afbrytande,
om jag funne det bedrifvas så, att det nationella elementet i lagstiftningen
icke komme till sin tillbörliga rätt.

Komiterade uppgifva sjelfve, att de största svårigheterna vid deras
arbete härrört af de olikheter, som Danmarks och Norges materiella
bolagsrätt företer, jemförd med Sveriges, och särskild! den omständighet,
att å detta område i Sverige finnas åtminstone delvis uttryckliga
lagbestämmelser, under det att så icke eger rum i de båda andra länderna.
Dessa svårigheter, så vidt de inverkat på det internationella arbetet,
synas komiterade emellertid hafva på ett ganska lyckligt sätt
öfvervunnit. Hvad som i detta hänseende blifvit inom Högsta Domstolen
anmärkt, inskränker sig nemligen till de af en ledamot i Domstolen
(sid. 2) anförda omständigheter, att »till allmänna bestämmelser
i ett slutkapitel hänvisats hvad som der icke lämpligen eger plats,
äfvensom att sjelfva redaktionen fått en anstrykning, som understundom
icke ljuder såsom svensk språkkonstruktion». Den förra olägenheten
kan i det svenska förslaget fullständigt afhjelpas enligt den anvisning
Högsta Domstolens fleste ledamöter lemnat, och den senare, om hvars
undanrödjande man under ärendets fortsatta handläggning, såsom jaghoppas
icke utan framgång, sökt vinlägga sig, är uppenbarligen af
beskaffenhet att kunna vidlåda hvarje arbete, der resultatet skall i skriftlig
form framläggas på olika men nära beslägtade språk — och detta
utan afseende på innehållet af det ämne, som förelegat till bearbetande.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N :o 4.

Men derjemte — och detta säkerligen med större skäl. — har
framhållits att ur rent svensk synpunkt förslaget tagit skada af den
ofullkomlighet, hvaraf den svenska bolagslagstiftningen lider. Nyss
omförmälde ledamot i Högsta Domstolen yttrar, att den vigtigaste delen
af hela förslaget, nemligen den som handlar om firma och prokura,
på det närmaste sammanhänger med lagstiftningen rörande bolag, och
att de många svårigheter, som vid lagförslagets utarbetande trädt i
dagen, i väsentlig grad haft sin grund deri, att man begynt sitt lagstiftningsarbete
i en origtig ordning, då man börjat att lagstifta angående
firma och prokura, innan man först skapat sig en fast basis
för den materiella bolagsrätten i en ny tidsenlig lag angående bolag.
Häri instämmer eu annan ledamot af Högsta Domstolen, tilläggande
att, om och när den oundgängliga och längre uppskof icke tålande reformen
af den svenska handelsrättslagstiftningen, i synnerhet beträffande
bolagsrätten, kommer till företagande, skall den nu föreliggande
frågan lösas enkelt och säkert utan de förvecklingar och kollisioner,
som nu äro dermed förknippade.

Det medgifves gerna, att det varit vida lättare att åstadkomma
en nöjaktig firmalag, om lagstiftningen angående bolag förut varit på
ett tillfredsställande sätt ordnad. Men det står ej alltid lagstiftaren
till buds att välja sitt ämne med samma frihet och ordna det i samma
logiska följd som den vetenskaplige författaren. Lagstiftaren måste ofta
gripa in der missförhållandena i det praktiska lifvet, visat sig störst,
och han skulle illa motsvara sin uppgift, om han ej vågade inlåta sig
på ett dylikt ämne utan att först hafva från grund och botten reformer
åt de delar af den i öfrigt gällande rätten, på hvilka han hade att
bygga. Och att firmalagstiftningen hos oss befinner sig i det skick,
att en omdaning, för att ej säga nydaning, af densamma utgör en af
den lagstiftande magtens mest trängande uppgifter, derom vittnar den
enhälliga mening, som i detta hänseende länge uttalats af affärsmän och
industriidkare och som gifvit sig ett uttryck i ett af Stockholms handels-
och sjöfartsnämnd, d. v. s. af en framstående målsman för desse
affärsmän och industriidkare, på egen hand utarbetadt, år 1877 till
Kongl. Maj:t ingifvet fullständigt lagförslag i ämnet. Att Danmark och
Norge, som i vida högre grad än vi sakna till och med de enklaste
grunderna för eu tidsenlig bolagslagstiftning, det oaktadt haft firmalagar,
det förra landet öfver tjugu år, det senare öfver tio år, utan att
någon tvekan i dessa länder synes hafva uppstått om lämpligheten att
lagstifta i denna ordning, torde i sin mån vittna derom, att man ej
behöfver förtvifla om möjligheten att äfven hos oss åstadkomma en för
nuvarande förhållanden tillfyllestgörande firmalagstiftning. Visserligen

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

har Eders Kongl. Maj:t, sedan Högsta Domstolen afgaf sitt yttrande,
tillsatt en komité med uppdrag att utarbeta förslag till lagar angående
solidariska bolag och aktiebolag samt med dem jemförliga föreningar
för ekonomisk verksamhet, men detta uppdrag är så vidt omfattande,
att det ingalunda är att hoppas, att under de närmaste åren något
fullständigt resultat står att vinna, allra minst i de delar af ämnet, der,
såsom Högsta Domstolen anmärkt, bristerna i gällande lag visat sig
störst.

Ingår man nemligen närmare på frågan, i hvilka afseenden bristerna
i nuvarande bolagslagstiftning skulle lägga hinder i vägen för
åvägabringande af en god firmalag, hafva inom Högsta Domstolen uppgifvits
hufvudsakligen två omständigheter. Den ena, att 15 kap. Handelsbalken
saknar medgifvande för delegare i solidariska bolag att begränsa
bolagsmäns rätt att teckna firma, är af den speciella art, att den
lämpligare afhandlas, när ordningen kommer till de §§ i förslaget, vid
hvilka anmärkningen är gjord.

Den andra är af mer allmän natur. Såsom bekant är, känner vår
gällande lagstiftning, om man undantager rederibolagen och enskilda
sedelutgifvande banker, endast två slag af bolag för drifvande af handel
eller annan näring: handelsbolag med solidarisk ansvarighet mellan
delegarne enligt 15 kap. Handelsbalken och aktiebolag med begränsad
ansvarighet för delegarne till aktiens belopp. Under tidernas lopp har
emellertid bildat sig en mängd bolagsföreningar för ekonomisk verksamhet,
hvilka med all visshet ej äro att hänföra till aktiebolag, men
hvilka ock förete så stora olikheter med handelsbolag enligt 1734 års
lag, att det svårligen utan vidare kan antagas såsom regel, att solidarisk
ansvarighet råder mellan delegarne. Hit äro att räkna åtskilliga
intressentskap för drifvande af bruksrörelse, bland hvilka Stora Kopparbergs
bergslag, inrättningar för bedrifvande af bank- eller förlagslånerörelse
såsom Jernkontoret, vidare hypoteksföreningar och hypotekskassor,
sparbanker, lifränte- och kapitalförsäkringsanstalter, brandförsäkringsanstalter,
konsumtionsföreningar m. fl. Någon allmän lagstiftning
för dessa intressentskap eller föreningar har ännu icke kommit till stånd.
Emellertid kan firmalagstiftningen enligt komiterades mening ej lemna
dem åsido, utan att allt för stor lucka uppstår äfven i denna lagstiftning.
Komitén upptager dem derföre såsom en särskild klass under
benämningen: »annat bolag med begränsadt ansvar än aktiebolag», och
förklarar detta uttryck i 31 § så, att dermed förstås under förordningen
om aktiebolag ej hänförlig förening af flera näringsidkare, hvilka icke
äro så ansvarige som i 15 kap. 2 § Handelsbalken sägs. Komitén har
dock med allt skäl tvekat att låta dessa föreningar i sin firma utmärka,

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o å.

att medlemmarnas ansvarighet är begränsad och derföre i 7 § endast
föreslagit att firman skall utmärka det slag af rörelse, bolaget drifver.

Högsta Domstolens fleste ledamöter hafva i anledning häraf erinrat
(sid. 13), att det torde vara af vigt att tillse, att bestämmelser icke
inflyta i firmalagen, hvilka sakna den grund i vår gällande lagstiftning,
förutan hvilken någon tillämpning af dem svårligen lärer kunna ega
rum. Det torde vara uppenbart, att då det icke kan åt delegarne i
ett bolag öfverlåtas att, utan afseende å arten af sin rörelse eller andra
förhållanden, som må kunna på ansvarigheten hafva inflytande, bestämma
vidden af den ansvarighet, som mot dem skulle kunna göras
gällande, vore registreringsmyndigheten, i saknad af lagbestämmelser,
som uppdraga eu bestämd gräns mellan handelsbolag och bolag med
begränsadt ansvar, utsatt för olösliga svårigheter vid den pröfning,
henne åligger i fråga om såväl beskaffenheten af det anmälda bolagets
firma, som de uppgifter, bolaget skulle vara pligtigt att meddela. Då
dertill kommer, att förslaget, till följd af svårigheten att i verkligheten
uppdraga gränsen mellan handelsbolag och ifrågavarande bolag med
begränsadt ansvar, icke kunnat ålägga dessa senare att i sin firma särskilt
utmärka, att ansvarigheten är begränsad; då sålunda ingenting
skulle hindra ett dylikt bolag att, allenast rörelsens art utmärktes, i
sin firma begagna personnamn och sålunda till allmänhetens förvillande
uppträda såsom solidariskt ansvarigt bolag, utan att i sjelfva verket
vara ett sådant; och då slutligen i följd af ofvan antydda svårigheter
ej heller handelsregistret skulle kunna lemna tillförlitlig upplysning om
verkliga förhållandet, ansågo desse ledamöter tillräckliga skäl förefinnas
för att i denna lag upptaga endast två slag af bolag, nemligen aktiebolag
och bolag, som icke äro aktiebolag, att följaktligen såväl 18 och
31 §§, som öfriga bestämmelser i förslaget, hvilka särskildt angå sådana
bolag med begränsadt ansvar, som icke äro aktiebolag, böra derur utgå,
och att deremot stadgandena angående handelsbolag höra gälla hvarje
bolag, som icke är aktiebolag, i öfverensstämmelse hvarmed förslaget
alltså enligt bemälde justitieråds åsigt borde i dessa delar ändras.

En ledamot, som ej deltagit i detta yttrande, synes vara af den
mening, att den omförmälda bristen i bolagslagstiftningen utgör ett bestämdt
hinder för firmalagstiftningens upptagande till behandling (sid. 4).

Man finner således, att Högsta Domstolens fleste ledamöter ansett
dessa föreningar, intressentskap m. fl., böra registreras såsom solidariska
bolag. Detta möter dock den stora betänkligheten, att allmänheten
genom en sådan registrering förledes till det antagande, att dessa bolag
verkligen äro solidariska, hvarigenom hos dem förutsattes större säkerhet
och soliditet än de kanske i verkligheten ega, och detta sken af

Kongl. May.is Nåd. Proposition N:o 4.

solidaritet ökas ännu mer deraf, att föreningarne enligt regeln för
handelsbolag skulle registreras under personfirma, som innehöll©
namn å minst en af bolagsmännen. Visserligen är det så, att en enkel
registreringsåtgärd ej är af någon betydelse för den ansvarighet ett
bolags medlemmar i verkligheten ega; denna är lika stor eller lika
begränsad, antingen bolaget genom registreringsmyndighetens åtgärd
upptages i den ena eller den andra afdelningen af handelsregistret, men
då lagen rent af ålägger registreringsmyndigheten att upptaga ifrågavarande
föreningar bland de solidariska bolagen, ligger häri en stark
frestelse för allmänheten att tro, att dessa verkligen äro solidariska och
att derföre utsträcka sina förbindelser med dem längre än försigtigheten
eljest skulle medgifvit.

Två ledamöter i Högsta Domstolen, hvilka instämt deri, att föreningarna
böra registreras såsom handelsbolag, hafva dock med åberopande
af rådande förhållanden här i landet och den vidsträckta frihet
vid bildande af firma, som hittills förefunnits, ansett att från förslagets
stadgande i fråga om beskaffenheten af firma för bolag borde
medgifvas ett undantag till förmån för vissa till förädling af naturprodukter
inrättade verk, som vanligen stå i förening med produktionen
af råämnena eller äro i besittning af den mark, der dessa förefinnas
eller framalstras, såsom bergverk, sågverk, mejerier in. fl., så
att sådana bolag må, efter särskildt tillstånd af Kongl. Maj:t, tillåtas
begagna och låta registrera firma, upptagande benämningen å det slag
af rörelse, som drifves, i förening med namnet å det ställe, der rörelsen
utöfvas. Men alldeles samma skäl tala enligt mitt förmenande för särskild
registrering af firma för försäkringsanstalter, konsumtionsföreningar,
sparbanker m. fl., och då alla dessa föreningar följaktligen skulle
registreras efter andra regler än solidariska bolag, synes redan ock
ordningen i registret fordra, att de upptagas i en särskild afdelning
af registret, utan att sammanblandas med de solidariska bolagen. För
min del kan jag ej finna någon våda deri, att man, efter att hafva stadgat
om firma för handelsbolag och aktiebolag, sammanförde de öfriga
under benämningen: rörelse som af flere personer i bolag idkas under
annan form än dessa begge. Det är ingen fara, att till denna klass
skulle hänföras några aktiebolag, men deremot är det möjligt och ganska
antagligt, att registreringsmyndigheten i brist på tydliga bestämmelser
komme att, i öfverensstämmelse med vederbörande inskrifningssökandes
önskan, dit hänföra vissa föreningar, hvilkas ledamöter verkligen äro
solidariskt ansvariga. Men allmänheten lider ej derpå, att dessa bolagsföreningar
genom sin plats i handelsregistret antagas vara icke solidariska;
allmänheten endast manas att inlägga större försigtighet i sina

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4,

transaktioner med dem. Förbjuder man derjemte uttryckligen sådana
föreningar att begagna personnamn i sin firma och föreskrifver att
firman skall utmärka rörelsens beskaffenhet, bör faran för allmänhetens
förvillande kunna anses undanröjd.

I öfverensstämmelse härmed är 9 § affattad i det reviderade förslag
till lag, hvilket jag nu går att underställa Eders Kongl. Maj:ts
pröfning. Derjemte hafva nödiga förändringar vidtagits i de öfriga §§ af
förslaget, som beröra ifrågavarande slag af bolag.

Då jag nu öfvergår till en redogörelse för de skiljaktigheter detta
förslag i öfrigt företer vid jemförelse med komiterades, bör jag först
erinra, att sjelfva dispositionen af lagens innehåll undergått åtskilliga
förändringar i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de inom Högsta
Domstolen uttalade åsigter. Så har eu del af komitéförslagets allmänna
bestämmelser flyttats från 4 kap. till andra ställen i lagen, nemligen
§§ 32 och 33 till kap. 1, §§ 34 och 35 till kap. 2, der innehållet af
34 § fått sin plats i en ny §, den 24:de, och innehållet af 35 § i § 8.
Vidare äro till 1 kap. öfverförda åtskilliga stadganden, som röra både
firma och prokura eller i allmänhet allt, som införes i handelsregistret,
och hvilka komiterade derföre, sedan de upptagit dem i andra kapitlet
af sitt förslag, måst upprepa i det tredje. Hit höra bestämmelserna
att anmälan till handelsregistret skall ske skriftligen och att underskriften
skall vara bestyrkt, om anmälan inlemnas genom ombud (14
och 29 §§), samt bestämmelsen om den rättsliga verkan, som tillkommer
anteckning i handelsregistret (21 och 30 §§).

1'' kap. torde ej böra sakna en bestämd föreskrift derom, att man
för att få registrering upphäfd bör vända sig till domstol (se varumärkeslagens
10 §) samt en föreskrift huru förfaras skall, när registrering
vägras (varumärkeslagens 5 §).

För att ej öfver höfvan öka paragrafernas antal i 1 kap., är
komitéförslagets 4 § sammanförd med samma förslags 3 §, med hvilken
den ock till sitt innehåll på det närmaste sammanhänger.

I fråga om de ändringar, som vidtagits i 1 § och ej redan blifvit
omförmälda, hänvisas till det af tre ledamöter i Högsta Domstolen vid
denna § afgifna yttrande.

Vid denna § hafva två af Högsta Domstolens ledamöter framstäf
en principiel anmärkning. Den afser, att ändamålet med handelsregistren
icke skulle kunna fullständigt vinnas, så länge registren, såsom
förslaget innebär, föras särskildt för hvarje kommun, utan endast derigenom
att, i likhet med hvad i fråga om varumärken skett, registreringen
af firmaanmälningar m. in. uppdrages åt en centralmyndighet
för hela riket, samt att affärslifvet vore föga hulpet med ett firmaskydd,
Bih. till Riksd. Prot. 1887. 1 Sand. 1 Afd. 4 Käft. III

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 4.

som ej sträcker sig öfver de i 1 § föreslagna, mer eller mindre inskränkta
registreringsdistriktens trånga gränser. Åberopande de i min
tanke ganska goda skäl komiterade häremot anfört (sid. 14), vill jag
endast tillägga att någon förvexling svårligen bör kunna ske mellan
lika firmor tillhörande personer, som äro bosatta på skilda orter, då en
affärsförbindelse knappast låter tänka sig utan kännedom om den persons
hemvist, med hvilken affären slutes. Om centralregistrering verkligen
ur affärslifvets synpunkt vore ett önskningsmål, synes det anmärkningsvärdt
att inom en lagstiftning, som, utan att behöfva förryckas
af andra hänsyn, uteslutande har affärslifvets gagn och bästa
till syfte, detta önskningsmål ej lyckats göra sig gällande i något annat
land än England, der dock dess uppnående möjliggjorts endast derigenom,
att blott ett ringare antal firmor och särskildt inga enskilda köpmäns
firmor der registreras. Hos oss skulle en lag, som, för att välja ett
exempel, tilläte endast en person i Sveriges rike att såsom handelsfirma
begagna namnet A. Pettersson, säkerligen visa sig omöjlig att handhafva.
Också har ingen af de handelsföreningar, Indika yttrat sig öfver
komiterades förslag, framstält något kraf på registreringsområdenas
utvidgande, ännu mindre på hela rikets sammanförande till ett område.
Från varumärkeslagen kan intet stöd hemtas för eu sådan åtgärd.
Centralregistrering af varumärken är en nödvändighet, om man
vill bereda varumärket det universella skydd inom hela den civiliserade
handels- och affärsverlden, som är denna lagstiftnings, men icke firmalagstiftningens,
yttersta mål.

Vid komitéförslagets 2 § har Högsta Domstolen erinrat, att enär
lagförslaget icke innehölle någon föreskrift om hvad som icke må i
handelsregistret intagas, samt en i öfrigt rigtig anmälan icke syntes
böra förkastas allenast derföre, att den innehölle en eller annan öfverflödig
uppgift, borde orden »eller förekommer i anmälan något, som ej
må i registret intagas» kunna uteslutas. Det läge i sakens natur att
i sjelfva registret icke borde intagas annat än sådant, som enligt lagens
föreskrifter må till registret anmälas.

Det anmärkta förbudet är gifvet hufvudsakligen med afseende på
prokuraregistrering. Lagförslaget innehåller i denna del verkligen en
föreskrift om något, som icke må i handelsregistret intagas, nemligen
en prokura, som innehåller begränsning eller förbehåll, hvilka lagen
ej uttryckligen medger. När en sådan prokura anmäles, måste regeln
blifva den, att dess inregistrering vägras, icke att prokuran inregistreras
utan en begränsning eller ett förbehåll, som kanske utgjort det
enda vilkoret, under hvilket den anmälande velat meddela prokuran.
Man har för öfrigt tänkt sig den föreskrift införd i en blifvande instruk -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o i.

tion för registreringsmyndigheten, att när en anmälan innehåller ämnen,
som ej få intagas i registret, den som förer detta icke skulle genast
vägra registreringen, utan först meddela sig med anmälaren, så att
denne må kunna få tillfälle att ändra sin anmälan. Men att registreringsmyndigheten
skulle få på eget bevåg utgallra hvad som ej får införas
och införa det öfriga, låter sig af anförda anledning ej göra. En
omredigering af texten, som bringar den i närmare öfverensstämmelse
med den norsk—danska, torde möjligen i någon mån undanrödja anledningen
till Högsta Domstolens anmärkning.

I 4 § (komiténs 3 §) äro orden »i närmaste stad» utbytta mot »i
länets residensstad», hvithet uttryck ej lemnar rum för tvekan hvilken
stad man afser.

Till följd af den ofvan anmärkta omflyttningen af åtskilliga delar
af lagförslaget har jag att redan här bemöta en anmärkning, som
af tre ledamöter i Högsta Domstolen framstälts mot komitéförslagets
21 och 30 §§, hvilka återfinnas i det nya förslagets 7 §. Desse ledamöter
yttra (sid. 26): »Af denna paragrafs lydelse, jemförd med komiterades
motivering, framgår, att förslaget afser att här uttala eu bev.isningsregel
af genomgripande betydelse, den nemligen, att en hvar måste
anses ega vetskap om det som registrerats och kungjorts, och att han
från följderna af en okunnighet derom icke kan freda sig, med mindre
af omständigheterna framgår, icke blott att han verkligen vant okunnig
om det kungjorda förhållandet, utan ock att han icke kunnat derom
hafva kunskap. Ehuru förslaget här använder uttrycket »bort
hafva kunskap» och sålunda synes lemna åt särskild pröfning att afgöra,
huruvida någon såsom pligt ålegat att känna det ifrågavarande förhållandet
eller icke, torde dock af motiven med tillräcklig tydlighet framgå,
att han till sitt fredande endast eger åberopa faktiska förhållanden,
som gjort för honom omöjligt att förvärfva berörda kunskap. Men en
föreskrift, som med sådan stränghet vill genomföra en föreställning,
som i de flesta fall skulle sakna all motsvarighet i verkliga förhållandet,
den nemligen att handelsregistrets innehåll är för alla bekant, vore
alltför mycket stridande mot den här i landet rådande uppfattning om
hvad med rättvisa och billighet är förenligt, för att kunna till införande
förordas. Till förmån för de näringsidkare, som i handelsregistret
upptagas, skulle ett sådant stadgande skapa icke blott en presurntion
om vetskap, hvilken genom bevisning om motsatsen kunde vederläggas,
utan en sådan vetskap skulle åläggas en hvar, köpman eller
icke, såsom en pligt, från hvilken han endast kunde befria sig så vida
det i följd af särskilda omständigheter varit honom omöjligt att fullgöra
densamma. Utom detta torde med skäl kunna ifrågasättas, huru -

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

vida ett dylikt till bevisningsreglerna hörande stadgande, lösryckt från
dessa, har sin rätta plats i förevarande lag, och fullgiltiga grunder synas
således finnas för en hemställan om hela denna paragrafs uteslutande
ur lagförslaget.»

Två ledamöter hafva åter lemnat denna paragraf i hufvudsak utan
anmärkning, hvarvid den ene motiverat sin mening sålunda: »Hufvudsyftet
med inrättandet af ett handelsregister synes vara, jemte beredande
af firmaskydd, att allmänheten skall genom registret, hvilket alltid
är tillgängligt och hvars innehåll i föreskrifven ordning kungöres,
erhålla kännedom om vissa förhållanden, som kunna inverka på bedömandet
af firmas soliditet och ansvarighet för ingångna förbindelser.
Men om lagen i detta afseende skall anses hafva någon betydelse, måste
kungörandet af de till handelsregistret anmälda förhållanden antagas
ske, icke blott för att tillfredsställa allmänhetens nyfikenhet, utan i ändamål
att medföra legal verkan. Den lagliga verkan af kungörandet
skulle icke vara något annat, än att det kungjorda förhållandet presumeras
vara af alla kändt. Uteblifvet kungörande skulle hafva till följd,
att förhållandet icke kunde antagas vara af allmänheten kändt. Om
nu så är, att lagen skall hafva denna rättsliga verkan, synes mig detta
böra i lagen tydligen uttalas, på det att af densamma må klart framgå,
att handelsregistret är icke allenast ett nyfikenhetsregister, utan en
urkund af rättslig betydelse».

Då den fråga, som sålunda blifvit inom Högsta Domstolen väckt,
utan tvifvel är af internationel betydelse, har jag meddelat de framstälda
anmärkningarna åt Danska Justitieministern och Norska Justitiedepartementet
med hemställan huruvida det ej kunde anses för ändamålet
med föreskriften i 7 § tillräckligt, att inskrifningarna i handelsregistret
presumerades vara kända af köpmän, hvilka kunde antagas
hafva ett särskildt intresse af att med uppmärksamhet följa förändringarna
i registret. Den Danska Justitieministern har förklarat det vara
omöjligt att för Danmarks räkning gå in på en sådan bestämmelse.
Genom densamma skulle göras en ändring i hittills gällande dansk
rätt, som icke visat sig af behofvet påkallad, som skulle bringa reglerna
om verkan af inskrifning i handelsregistret i strid med hvad hittills gällt
i alla länder, hvilka hafva handelsregister, och som skulle framkalla en
mängd svårlösta spörsmål. Det vore i sistnämnda hänseende nog att
hänvisa på de tvifvelsmål, som kunde förutsättas komma att uppstå
t. ex. när en person, som icke vore köpman, hade såsom fullmägtig
begagnat en köpman, eller när två personer, af hvilka blott den ene
vore köpman, vore intressenter i ett företag, som ej kunde hänföras till
handel, t. ex. eu omfattande skogsaffär. Härtill komme att en sådan

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

förändring otvifvelaktigt skulle möta motstånd från handelsståndets sida,
der man, såsom det ville synas med fog, skulle beklaga sig öfver en anordning,
hvarigenom inskrifning i handelsregistret väl skulle kunna skydda
vederbörande näringsidkare deremot, att någon, som förut haft rätt att
teckna hans firma eller vara hans prokurist, för framtiden ådrager honom
förpligtelse!'' mot köpmän, men icke deremot att samme person ådrager
honom lika stora förpligtelser genom aftal med skogs- och landtbrukare
eller genom aftal med icke köpmän om fast egendom. Det vore mycket
att beklaga, om förslagen i de tre länderna skulle i denna vigtiga
punkt skilja sig från hvarandra, ett resultat, som i den inbördes samfärdseln
mellan länderna närmast syntes blifva till skada för svenske
affärsmän. Det förutsättes nemligen, att äfven den, som icke är legalt
förpligtad till att hafva kännedom om handelsregistrets innehåll, dock
skulle kunna åberopa sig på detta innehåll till fördel för sig sjelf emot
den som gjort anmälan till registret. Under denna förutsättning skulle
en dansk eller norrman, som trädde i förbindelse med en svensk affärsman,
alltid kunna hafva det gagn af det svenska registret, som detta
öfverhufvud kunde bereda tredje man, och inskränkningen af registrets
rättsliga verkan skulle endast medföra olägenheter för den svenske
affärsmannen.

Det Norska Justitiedepartementet har likaledes afböjt det ifrågasatta
ändringsförslaget.

Jag kan under sådana förhållanden icke tillstyrka någon afvikelse
från komiterades förslag, helst detsamma i denna vigtiga punkt öfverensstämmer
med den tyska handelslagen. Så väl nu gällande norsk och
dansk rätt som åtskilliga andra länders lagstiftningar gå så långt i
stränghet, att de tillägga anteckningarna i handelsregistret ovilkorlig
laga verkan mot en hvar, medan deremot förslaget endast presumera!’,
att det antecknade och kungjorda förhållandet kommit till tredje mans
kännedom, men tillåter honom att till sitt skydd anföra bevisning derom,
att han hvarken haft eller bort hafva kännedom om det registrerade.
Då här sättes i fråga, icke att ändra eu sedan gammalt i vår rätt gällande
grundsats, utan att åstadkomma ny lagstiftning på ett fält, der
sådan hittills saknats och der likhet med andra länders lagstiftning
kräfves af den allt jemt tilltagande samfärdseln med dessa, kan jag icke
tillmäta Högsta Domstolens anmärkningar den vigt de under motsatta
förhållanden skulle egt. Att den här i landet rådande uppfattningen
om hvad med rättvisa och billighet vore förenligt icke skulle tillåta
att med vår lagstiftning förenades ett stadgande, som af andra länders
lagstiftare anses oumbärligt, har jag svårt att föreställa mig. Snarare
skulle man känna sig frestad att draga en slutsats i motsatt rigtning,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

då man erfar, att förslaget i denna del vid granskning hos de kommersiella
myndigheterna lemnats utan anmärkning, och att det af Stockholms
handels- och sjöfartsnämnd afgifna förslag, i hvars utarbetande
ej blott köpmän utan ock lagfarne män deltagit, velat utsträcka handelsregistrets
vitsord ännu längre än man i det nu föreliggande förslaget
vågat göra. — Det bör för öfrigt ej förbises — hvad som ock blifvit
inom Högsta Domstolen erinradt —- att handelsregistret icke är till endast
för köpmännens skull, utan ock för den stora allmänhetens beqvämlighet,
enär det innehåller, på ett ställe samladt, allt hvad allmänheten
behöfver och måste veta för att kunna inlåta sig i affärsförbindelse
med en köpman. När lagen ålägger köpmannen såsom en pligt
att på egen bekostnad tillhandahålla allmänheten dessa uppgifter, bör
den ock med skäl kunna fordra, att allmänheten verkligen af dem tager
vederbörlig del, så att ej köpmannen betungas med den ytterligare pligten
att i hvarje fall genom särskild bevisning styrka, att ett förhållande,
hvarom registrering skett, varit för hans medkontrahent bekant.

De vid komitéförslagets 5, 6 och 8 §§ af Högsta Domstolen samfäld!
gjorda erinringar, om hvilka jag ej redan yttrat mig, äro vid redaktionen
af det nya förslagets 8, 9 och 10 §§ iakttagna, med undantag
af anmärkningen vid 6 §, att enskild näringsidkares firma borde innehålla
åtminstone ett förnamn jemte tillnamnet. En sådan föreskrift
skulle förhindra användandet af sådana, icke så sällsynt förekommande
firmabeteckningar, som »Gyldendalska bokhandeln», »Lundeqvistska bokhandeln»
m. fl.

Vid 5 och 8 §§ i komiténs förslag hafva två justitieråd anmärkt,
att det vore utan allt gagn att förelägga enskilda personer, som vilja
idka handel eller utöfva yrken, att till handelsregistret uppgifva sina
namn såsom firma, så länge det står en hvar fritt att efter behag förändra
rättskrifningen af sitt eget namn eller antaga nytt sådant och
när som helst åter ombyta detta. Häremot erinras, att denna frihet
efter firmalagens antagande blir i hög grad inskränkt just för köpmän,
hvilka det icke längre blefve tillåtet att förändra sina namn så, att de kunde
förvexlas med andra köpmäns inom samma kommun. Att utsträcka
reglementerandet i detta ämne utöfver hvad som är för firmalagstiftningen
nödvändigt, vore en åtgärd, som säkerligen, ännu åtminstone,
icke kunde tillvinna sig allmännare bifall. Skulle vid tillämpningen af
firmalagen behofvet af en lag angående namnförändringar träda uppenbart
i dagen, då först synes den rätta tidpunkten vara inne att åt denna
lagstiftningsfråga söka gifva en ändamålsenlig lösning.

Enär det icke torde vara skäl att, i händelse en man öfvertager
en rörelse, som hans hustru under deras äktenskap börjat drifva, för -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

mena honom att, om han så önskar, begagna hennes firma, utan fast
hellre samma grund synes förefinnas för ett medgifvande i detta fall,
som för tillåtelsen till firmans oförändrade begagnande, i fall en man
fortsätter hustruns före äktenskapet drifna rörelse, har i enlighet med
Högsta Domstolens hemställan bestämmelsen härom i 11 § (komitéförslagets
9 §) ändrats derhän, att man, som fortsätter hustruns före eller
under äktenskapet drifna rörelse, må begagna firman oförändrad.

Hvad två justitieråd vid komitéförslagets 11 § anmärkt derom,
att firmalagens stadganden om öfverlåtelse af firma icke öfverensstämma
med varumärkeslagens stadganden i § 8 om öfverlåtelse af firma, som
registrerats såsom varumärke, har ej föranledt någon ändring i förslaget.
Anmärkningen beror uppenbarligen på det antagande, att firman
skulle kunna med vanliga bokstäfver registreras såsom varumärke.
Detta är icke fallet. Firman får visserligen begagnas såsom varumärke
och åtnjuter i sådan egenskap skydd af lag, men den får ej registreras
såsom varumärke, der ej bokstäfverna utmärka sig genom en så egendomlig
form, att märket kan anses såsom figurmärke. Att öfverlåtelse
af ett sådant varumärke, som helt och hållet förlorat karakteren af firma,
följer andra regler än öfverlåtelse af firman, och att följaktligen t. ex.
firman »Bomans efterföljare)) får såsom varumärke begagna en figur,
der bokstäfverna i namnet Boman förekomma på ett konstrikt satt
sammanfogade, bör icke kunna medföra nagra för affärslifvet menliga
verkningar.

Såsom jag förut nämnt, har det anförts såsom en oegentlighet i
den föreslagna lagen, att den på vissa ställen (komitéförslagets 12 § samt
16 § 4 mom.) förutsätter tillvaron af en rättighet för delegare i solidariska
bolag att begränsa bolagsmännens behörighet att teckna firman.
En sådan rättighet saknas emellertid enligt Högsta Domstolens mening
i vår nu gällande lagstiftning. För att afhjelpa den anmärkta bristen
har jag låtit utarbeta ett lagförslag angående tillägg till 15 kap. Handelsbalken,
hvilket vid granskning i Högsta Domstolen af dess fleste ledamöter
lemnats utan anmärkning. Under förutsättning att Eders Kongl.
Maj:t medgifver, att detta lagförslag framlägges till Riksdagens godkännande,
har jag ingen annan ändring att föreslå i komitéförslagets
12 och 13 §§, än att uttrycken jemkas så, att. det blir uppenbart, att
här endast är fråga om en ordningsföreskrift, icke om stadgande af ett
vilkor för firmateckningens bindande kraft.

I öfverensstämmelse med hvad Högsta Domstolen anmärkt vid
komitéförslagets 14 § har denna blifvit omredigerad till den lydelse
det nya förslagets 16 § utvisar. Det har dock nu mera ej ansetts be -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

höfligt att uttryckligen förbehålla den anmälande rätt att insända sin
anmälan med posten, sedan en sådan rätt blifvit i allmänhet medgifven
genom Kongl. förordningen 12 Juni 1885.

Komiterade hafva uttalat den mening, att anmälan om firma bör
göras i förening med den anmälan, som enligt förordningen den 18
Juni 1864 skall ske angående utöfvande af näring. En sådan anordning
skulle utan tvifvel lända till beqvämlighet för de handelsidkande,
och böra möjliggöras derigenom, att stadgandena angående anmälan om
näring förändrades till öfverensstämmelse med hvad som nu föreslås
angående anmälan om firma.

Då jag uppfattar uttrycket: »rörelsens allmänna beskaffenhet» i
15 § 2 mom. och 16 § 2 mom. af komiterades förslag endast såsom
en anvisning att rörelsen ej bör i anmälan allt för snäft begränsas,
har jag icke vidtagit någon ändring härutinnan i enlighet med Högsta
Domstolens anmärkning, hvaremot 3:dje mom. i samma §§ ändrats på
sätt Domstolen hemstält.

I komitéförslagets 17 och 19 §§ äro de af Högsta Domstolens
samtlige ledamöter föreslagna ändringar iakttagna endast med det
undantag, att tillräckliga skäl ej synts anförda för uteslutande i 19 §
4 stycket af orden »af någondera parten». Deremot har ändring ej
skett i 19 § 5 stycket i anledning af hvad tre justitieråd anmärkt
derom, att detta stycke måtte utgå. Underrättelse om näringsidkares
konkurs är en af de vigtigaste upplysningar, som genom handelsregistret
bör komma till affärsverldens kännedom. Någon svårighet
kan stadgandet ej vålla konkursdomaren, då underrättelsen till registret
ej behöfver lemnas i andra fall än då cessionantens firma är i registret
införd, något hvarom rätten eller domaren lätt kan få kännedom. Den
anmärkta svårigheten vid pröfningen kan för öfrigt ej vara större än
vid den alldeles lika beskaffade pröfning, som kan ifrågakomma på
grund af konkurslagens 4 §, jemförd med den 139:de.

Komiténs 22 § är omredigerad i enlighet med det förslag, som
afgifvits af tre ledamöter i Högsta Domstolen. Derjemte har man sökt
tillmötesgå den af två andra ledamöter uttalade önskan, att det måtte
tydliggöras, att straffpåföljden inträder äfven i det fall, att någon efter
att hafva gjort anmälan om firma men fått registreringen deraf vägrad,
eller efter det den för honom verkstälda firmaregistrering blifvit upphäfd,
likväl begagnar samma firma och underlåter att göra anmälan
om ny firma.

Det återstår att anföra de skäl, som förhindrat mig att fästa afseende
vid vissa af de inom Högsta Domstolen af olika ledamöter i

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o i.

olika rigtningar framstälda ändringsförslag i fråga om tredje kapitlets
stadganden angående prokura.

Prokuran är ett uppdrag, som en köpman meddelar åt en annan
person att i den förres namn och för hans räkning sluta aftal och i
öfrigt vidtaga sådana åtgärder, som höra till bedrifvande af hans rörelse,
samt att för detta ändamål teckna hans firma. Okänd utom
handelsverlden, anses prokuran inom denna vara rent nf oumbärlig och
har dels genom lagstiftningens tillhjelp, dels ock förnämligast vid sidan
af densamma genom handelsbruk utvecklat sig på ett sätt, som anses
företrädesvis egnadt att motsvara dess ändamål. Det inses lätt att
här om någonsin ligger magt uppå att icke genom lagstiftningen
lägga hinder i vägen för det utvecklingsarbete, hvarigenom man sträfvar
att göra prokuran till en öfver hela handelsverlden gemensam, på lika
grunder byggd institution. Att komiterades förslag i detta hänseende
mött odeladt erkännande af de kommersiella auktoriteter, som med full
erfarenhet om sakens praktiska betydelse yttrat sig öfver förslaget,
manar till den största försigtighet att ej genom allt för strängt reglementerande
stöta det gängse föreställnings- och förfaringssättet för
hufvudet.

Huru många skäl än kunde tala derför, att ett så vigtigt uppdrag
som prokuran gåfves i skriftlig form och för att vara gällande infördes
i handelsregistret, på sätt två af Högsta Domstolens ledamöter
yrkat, har man derföre ej ansett sig kunna lägga dessa band på de
vedertagna handelsbruken, enligt hvilka hufvudmannen är bunden vid
de förpligtelse^ som ådragits honom äfven af den prokurist, hvilken
han väl icke försett med skriftlig fullmagt, men hvilken han dock
genom hela sitt tillvägagående betecknat såsom prokurist. Lättheten
att meddela prokura anses vara en förmån för hufvudmannen, och
äfven allmänheten har intresse deraf, att lagen ej binder prokurans
meddelande vid formaliteter, genom hvilkas underlåtande hufvudmannen
skulle kunna bereda sig utväg att förneka prokuristens befogenhet och
undandraga sig fullgörandet af de förbindelser denne ikläder honom.
Allmänheten känner sig tryggare, om den utan vidare kan förlita sig
på en person, som uppenbarligen handlar och behandlas såsom prokurist,
utan att behöfva ängsligt efterforska, om han eller hans hufvudman
derjemte fullgjort vissa såsom vilkor för uppdragets giltighet
föreskrifna formaliteter. Prokurans inskrifning i handelsregistret blir
i alla händelser nästan eu nödvändighet för hufvudmannen, emedan
han eljest saknar ett osvikligt medel att återkalla en prokura, när han
ej längre har förtroende för prokuristen eller eljest icke vill begagna
honom såsom sitt ombud. När nemligen en till registret anmäld proBih.
till Riksd. Prof. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 4 Hälft. IV

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

kura återkallas genom ny anmälan till registret, är detta en åtgärd,
som presumeras vara allmänheten bekant, och köpmannen är derföre
fri från de förbindelser prokuristen vidare kan honom ovetande ingå
för hans räkning. År prokuran ej intagen i registret, har hufvudmannen
att i hvarje särskild!, fall bevisa, att den, med hvilken hans
förre prokurist kontraherat, haft vetskap om att dennes uppdrag återkallats,
en bevisning, som man lätt finner erbjuda nästan oöfvervinneliga
svårigheter. Man vinner således genom komiténs förslag samma
fördelar som genom det inom Högsta Domstolen förordade, utan att
utsätta sig för de olägenheter, hvilka åtfölja detta.

Mot den af två andra ledamöter yttrade mening, att prokuran
borde vara skriftligen affattad men ej få införas i handelsregistret,
erinras att det i sådant fall icke gåfves något medel att med fullt
bindande verkan återkalla en gifven prokura, när prokuristen sjelf vore
oredlig och tredskande.

Då prokuran inom handelsverlden allmänt uppfattas såsom en
generalfullmagt, och således en presumtion fins derför, att inga inskränkningar
i fråga om tiden eller annorledes äro vid prokuran fästade,
har förbud meddelats att registrera prokura, hvari sådana inskränkningar
förekomma, äfvensom de! förklarats, att inskränkningarna eller
begränsningarna ej gälla mot den, som är i god tro, det vill säga mot
den som ej haft vetskap om desamma. Har åter någon med full kännedom
om begränsningarna det oaktadt inlåtit sig med prokuristen i
aftal, som ligga utom den i prokuran betecknade gräns, torde det icke
öfverensstämma med vanlig rättsuppfattning, att han under åberopande
af begränsningen undandroge sig sina förbindelser till prokuristens
hufvudman.

Deremot kan jag ej anse det rådligt att generalisera så, att prokuran
skulle berättiga förre innehafvaren att i allt som rörer handel
och näring, äfven en annan än den hufvudmannen drifver, handla å
dennes vägnar. Mot det af några ledamöter i Högsta Domstolen gjorda
inkast om faran för allmänheten att inlåta sig med en prokurist, som
icke kunde binda hufvudmannen i annat än det som angår hans rörelse,
kan uppställas den stora faran för en hufvudman att utställa en prokura
med den risk, att prokuristen skulle på grund af fullmagten kunna
afsluta affärer af helt annan beskaffenhet än den, med hvilka hufvudmannen
sysselsätter sig.

Erkännande rigtigheten af den anmärkning, att aftals slutande
endast utgör en del af de åtgärder, som äro föremål för en prokurists
verksamhet, har jag låtit redaktionen af 25 § i detta syfte undergå en
förändring.

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

I eu särskild §, den 33:dje, äro upptagna de författningar eller delar
deraf, som genom firmalagstiftningen skulle ändras eller upphäfvas.

Slutligen har enligt Kommerskollegii förslag den tid, inom hvilken
skyldighet att anmäla firma för äldre näring skall fullgöras, blifvit utsträckt
till sex månader från det lagen trädt i kraft.

Såsom redan är antydt, förutsätter lagförslaget utfärdande af eu
instruktion för den tjensteman, som hos Konungens Befallningshafvande,
magistrat eller stadsstyrelse skall föra registret. Afgifterna för registreringen
böra af Eders Kongl. Maj:t icke bestämmas högre än att de betäcka
de med registreringen och dess kungörande, samt utgifvandet
af den i 3 § föreskrifna samling förenade kostnader.

Under åberopande af hvad jag nu anfört, hemställer jag att Eders
Kongl. Maj:t täcktes jemlikt 87 § Regeringsformen föreslå Riksdagen
att antaga'' i öfverensstämmelse dermed utarbetade förslag till lagar
angående handelsregister, firma och prokura samt angående tillägg till
15 kap. Handelsbalken.»

Justitieråden Ahlgren och Åbergsson åberopade i fråga, om förslaget
till lag om handelsregister, firma och prokura sina i Högsta
Domstolen vid granskning af nämnda förslag afgifna yttranden, för så
vidt förslaget icke blifvit i öfverensstämmelse med dessa yttranden
ändradt, och förmälde sig icke hafva något att erinra mot förslaget om
tillägg till 15 kap. Handelsbalken.

Hvad Departementschefen föreslagit täcktes Hans
Maj:t Konungen på hemställan af Statsrådets öfrige
ledamöter i nåder gilla; och skulle proposition till
Riksdagen aflåtas i öfverensstämmelse med bilagan
B. vid detta protokoll.

Ex protocollo
C. P. Hagbergh.