Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49 (Proposition 1892:49)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

N:o 49.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag angående sparbanker samt lag angående tillsyn å
vissa s. k. folkbanker och med folkbanker jemförliga
penningeinrättningar; gifven Stockholms slott den 11
Mars 1892.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed jemlikt 87 § regeringsformen
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
l:o) lag angående sparbanker; samt

2:o) lag angående tillsyn å vissa s. k. folkbanker och med folkbanker
jemförliga penningeinrättningar.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

F. v. Essen.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1892. 1 Sami. 1 Afd. 27 Höft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Förslag

till

Lag angående sparbanker.

Med upphäfvande af förordningen angående sparbanker den 1 Oktober
1875 samt lagarne den 31 December 1888 och den 5 September
1890, innefattande ändring i och tillägg till nämnda förordning, varder
härigenom stadgadt som följer:

1 §•

Med sparbank förstås i denna lag penningeinrättning, som, utan
rättighet för dess stiftare eller desses rättsinnehafvare att tillgodonjuta
andel i den vinst, som å rörelsen kan uppkomma, bar till ändamål att
af allmänheten till förräntande mottaga penningar och genom räntans
läggande till hufvudstolen dem ytterligare förkofra samt medlen i mån
af uppsägning återbetala.

2 §.

Till grundfond för sparbank skall, på sätt och under vilkor i 5
och 18 §§ sägs, tillskjutas ett belopp af minst två tusen kronor.

Stiftare af sparbank skola vara välfrejdade svenske medborgare
till antal åt minst tjugu.

3 §•

De, som vilja inrätta sparbank, skola hos Konungens Befallningshafvande
i det län, hvarinom sparbankens styrelse kommer att hafva

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

sitt säte, söka stadfästelse å det för sparbanken antagna reglemente.
Dervid skall styrkas, ej mindre att stiftarnes antal icke understiger
det i 2 § föreskrifna, än äfven att det belopp, hvartill grundfonden
enligt reglementet skall uppgå, blifvit tecknadt.

Finner Konungens Befallningshafvande reglementet öfverensstämma
med denna lag äfvensom med lag och författningar i öfrigt, har Konungens
Befallningshafvande att meddela stadfästelse å reglementet med
de ändringar och tillägg deri, som för betryggande af insättarnes rätt
pröfvas erforderliga.

Beslutad ändring af reglemente eger ej giltighet, med mindre den
varder af Konungens Befallningshafvande stadfäst.

Underrättelse om stadfästelse af reglemente och af ändring deri
skall på sparbankens bekostnad intagas i länskungörelserna.

4 §•

I reglementet skall uppgifvas den benämning, hvarunder inrättningen
kommer att drifva sin rörelse. För utmärkande af rörelsens
beskaffenhet må ej annat uttryck än sparbank användas.

Ej må, der icke Konungen annorlunda förordnat, annan penningeinrättning
än sådan, hvarom i 1 § förmäles, drifva sin rörelse under
benämning af sparbank. Sker det, eger Konungens Befallningshafvande
föreskrifva rättelse.

5 §•

Förr än sparbank må öppna sin rörelse skall hos Konungens
Befallningshafvande lemnas uppgift å de personer, hvilka vården om
sparbankens angelägenheter tillkommer, så ock styrkas, att det belopp,
hvartill grundfonden enligt reglementet skall uppgå, blifvit kontant
inbetaldt.

6 §•

I tvistemål, som rör gäld i allmänhet, svarar sparbank vid allmän
underrätt i den ort, der sparbankens styrelse enligt reglementet har
sitt säte.

7 §•

Vården om sparbanks angelägenheter tillkommer dels så kallade
hufvudmän, som skola representera insättarne och såsom öfverstyrelse
öfvervaka sparbankens förvaltning, och dels en förvaltande styrelse.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 49.

Hufvudmännen skola till ett antal af minst tjugu och hög''st femtio
utses genom val på sätt reglementet föreskrifver; dock att stiftare af
sparbank må kunna i reglementet förklaras för hufvudman.

Uti en i sparbanken förvarad liggare skall hvarje hufvudman,
der han åtager sig uppdraget, egenhändigt inskrifva sitt namn.

Rätt att deltaga i hufvudmäns öfverläggningar, val och beslut
må genom reglementet kunna tillerkännas dem, som lemnat penningebidrag
till bildande eller förstärkande af sparbankens grundfond eller
reservfond. Vid utöfning af nämnda rätt bära de lika ansvarighet som
hufvudmän.

Hufvudmännen, hvilka skola en gång hvarje år kallas till ordinarie
sammanträde, ega dervid att utse ej mindre ledamöter i styrelsen än
äfven revisorer för granskning af sparbankens förvaltning, att besluta
om ansvarsfrihet för styrelsen eller om den åtgärd, som, derest ansvarsfrihet
nekas, skall vidtagas, samt att afgöra fråga, som kan väckas om
användning af det i 15 § omförmälda öfverskott å reservfond; och
hafva hufvudmännen i öfrigt att fatta beslut i ärenden, hvilka enligt
reglementet tillhöra deras handläggning. Hufvudman, som tillika är
styrelseledamot, må ej deltaga i val af revisor eller i beslut angående
ansvarsfrihet för styrelsen.

Hufvudmän och styrelseledamöter skola väljas för viss tid och
revisorer årligen.

Styrelsen handhafver den omedelbara ledningen af sparbankens
verKsamhet och eger att i alla mål tala och svara för sparbanken, så ock
att besluta i frågor, hvilkas afgörande icke är hufvudmännen förbehållet.

Ej må hufvudman eller styrelseledamot i sparbank vara tjensteman
i samma sparbank, der icke med afseende å särskilda förhållanden
sådant i reglementet uttryckligen medgifves.

8 §‘

Till Konungens Befallningshafvande skall sparbanks styrelse inom
en månad efter hufvudmännens årssammanträde aflemna förteckning å
hufvudmän och styrelseledamöter. Den förteckning skall genom Konungens
Befallningshafvandes försorg, men på sparbankens bekostnad införas
i länskungörelserna och tidning i orten.

9 §‘

Vid sammanträde af hufvudmän och styrelse skall föras protokoll,
upptagande alla förekommande ärenden och de beslut, som deri fattats,
äfvensom dem, hvilka i besluten deltagit.

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

10 §.

Styrelseledamot må af sparbank uppbära arfvode endast i det fall
att reglementet sådant uttryckligen medgifver; dock att arfvodet icke
får utgå af andra medel än afkomsten af sparbankens egna fonder.
Hufvudman är i denna egenskap icke i något fall berättigad att åtnjuta
arfvode.

11 §•

Sparbank må ej drifva inlåningsrörelse under annan form, än i
1 § omförmäles; och eger sparbank dervid icke ikläda sig skyldighet
att annorledes än viss tid efter uppsägning återbetala insatta medel,
styrelsen dock öppet lemnadt att, då sådant utan olägenhet kan ske,
medgifva utbetalning utan afvaktan på uppsägningstidens utgång. För
fyllande af tillfälligt penningebehof må sparbank upptaga lån och
öppna kredit! vräkning.

Sparbanks medel må ej såsom lån utlemnas mot annat fordringsbevis
än skuldebref.

Lemnas lån mot borgen eller mot pant af skuldebref med borgen,
skall, der icke gäldenären utfäster sig att inom tre månader återgälda
lånet, sparbankens styrelse förbehålla sig rätt att, om den så finner
nödigt, uppsäga detsamma till återbetalning inom tre månader. Utöfver
tio år må icke lån, hvarom nu är sagdt, utestå; skolande å lån
af ifrågavarande beskaffenhet, som utestår längre tid än ett år, afbetalning
årligen göras med belopp, som i förhållande till lånets löpetid
blifvit i skuldebrefvet bestämdt, der icke styrelsen begagnar sin rätt
att uppsäga lånet till inbetalning på en gång. Så länge lånet qvarstår,
skall styrelsen årligen underkasta detsamma förnyad pröfning.

12 §.

Lån af sparbanks medel må ej utlemnas mot skuldförbindelse, för
hvars uppfyllande ledamot eller suppleant i styrelsen eller i sparbanken
anstäld tjensteman i egenskap af hufvudgäldenär eller löftesman svarar,
utan så är, att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes antingen
pant af statens eller allmänna hypoteksbankens obligationer eller andra
med dem i afseende å säkerheten närmast jemförliga obligationer eller
af inteckning uti fastighet, å landet inom hälften af medeltaxerings -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

värdet för de tio sista åren och i stad inom hälften af sist faststälda
taxeringsvärdet; dock att åbyggnad å egendom i stad skall, för att inteckning
i egendomen må godkännas, vara brand försäkrad i någon
med vederbörligen faststäldt reglemente försedd brandförsäkringsinrättning
inom riket.

13 §.

Af sparbanks tillgångar skall ett belopp, motsvarande minst en
tiondedel af delegarnes behållning enligt senaste bokslut, redovisas i
värdehandlingar, hvilka kunna med lätthet förvandlas i penningar, såsom
statens, allmänna hypoteksbankens eller andra fullgoda obligationer,
eller ock depositionsbevis af riksbanken eller annan bankinrättning,
för hvilken Konungen faststält reglemente.

14 §.

Ej må sparbank ega annan fastighet, än som för sparbankens
inrymmande är afsedd; dock må sparbank inropa för dess fordran
pantsatt eller utmätt fast egendom, som å auktion försäljes, der det
för skyddande af dess rätt finnes erforderligt; skolande densamma åter
afyttras, så snart det utan förlust kan ske.

15 §.

All vinst, som å sparbanks rörelse uppkommer, skall afsättas till
en reservfond för bestridande af omkostnader och betäckande af förluster;
dock att, när reservfonden eller, der förbehåll om tillskjuten
grundfonds återbärande icke i reglementet gjorts, sammanräknade beloppet
af grund- och reservfonderna öfverstiger tio procent af insättarnes
behållning enligt senaste bokslut, hufvudmännen må, efter det
sparbankens styrelse afgifvit yttrande i ärendet, kunna besluta, att
öfverskottet skall användas för väckande och underhållande hos mindre
bemedlade insättare af håg till ökad sparsamhet eller ock, der reglementet
sådant uttryckligen medgifver, för välgörande eller allmännyttigt
ändamål. Hufvudmännens beslut härom skall underställas
Konungens Befallningshafvande, som har att pröfva, huruvida beslutet
öfverensstämmer med föreskrifterna i denna § och sparbankens reglemente.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 49.

16 §.

I sparbank skola föras följande böcker:

kassabok, som föres i två exemplar och af särskilda personer;

afräkningsbok, som för hvarje insättare utvisar insatta och uttagna
belopp samt hans tillgodohafvande;

lånebok, som upptager de af sparbanken utlemnade lån, derå inbetalda
räntor och gjorda afbetalningar samt för lånen stälda säkerheter;

register å sparbankens gäldenärer, hvilket vid hvarje gäldenärs
namn angifver dennes samtliga förbindelser till sparbanken, vare sig
såsom hufvudgäldenär eller löftesman; samt

kapitalbok, upptagande sparbankens tillgångar och skulder vid
hvarje års början och slut; varande sparbanks styrelse obetaget att,
efter ty pröfvas lämpligt, låta föra äfven andra böcker.

Bokslut skall upprättas för kalenderår och fullständigt utvisa
sparbankens ställning.

Konungens Befallningshafvande eger, der så aktas nödigt, att
meddela föreskrift angående sättet för räkenskapens förande och afslutande.

Sparbanks styrelse är pligtig att senast en månad efter bokslutets
upprättande afgifva statistisk redogörelse angående sparbanken och dess
rörelse jemlikt de föreskrifter, Konungen kan låta utfärda.

17 §•

Revision af sparbanks förvaltning och räkenskaper skall årligen
förrättas. Revisionsberättelsen skall upptaga beloppen af sparbankens
tillgångar och skulder jemte beskaffenheten af tillgångarne samt innehålla
en öfversigt af sparbankens verksamhet under det år revisionen
omfattat. Berättelsen tillika med det yttrande af sparbankens styrelse
och det beslut af hufvudmännen, hvartill berättelsen må hafva gifvit
anledning, skall, så snart ske kan, insändas till Konungens Befallningshafvande
och offentliggöras på sätt i 8 § sägs.

18 §.

För sparbank tillskjuten grundfond må endast i det fall, att förbehåll
i reglementet derom gjorts, återbäras, dock ej förr än det förhållande
mellan reservfond och insättarnes behållning, som i 15 § sägs,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

inträdt. Dervid må vinst å grundfondstillskotten icke beräknas samt
ränta godtgöras endast för så vidt reglementet derom innehåller uttrycklig
bestämmelse; dock att genom utbetalning af sådan ränta, som
icke må öfverstiga fem för hundra om året, förenämnda förhållande
mellan reservfond och insättarnes behållning icke må rubbas.

19 §.

Hafva, enligt senast upprättadt bokslut, tillskjuten grundfond och,
der reservfond bildats, jemväl denna gått förlorade eller har, efter det
grundfond återburits, reservfonden förlorats, då skall, derest icke ny
grundfond tillskjutes och möjligen befintlig brist i insättarnes behållning
jemväl betäckes, sparbankens verksamhet genast afbrytas och
sparbanken ställas under utredning.

20 §.

Har någon del af sparbanks vinst blifvit använd på annat sätt,
än 15 § medgifver, åligger dem, som i beslutet derom deltagit, att, en
för alla och alla för en, till sparbanken återgälda hvad sålunda blifvit
obehörigen utbetaldt. Underlåtes föreskriften i 19 §, äro de, som låtit
sådan underlåtenhet komma sig till last, likaledes en för alla och alla
för en, insättarne ansvarige för deras fordringars fulla gäldande.

I öfrigt äro hufvudmän och styrelseledamöter underkastade ansvarighet
för de sparbanken anförtrodda medel endast efter de grunder,
som för syssloman enligt allmän lag gälla, så vidt de icke särskildt
utfäst sig till ytterligare ansvarighet.

Om utförande af talan, hvartill enligt denna § fog må förefinnas,
eger Konungens Befallningshafvande att förordna, ändå att anmälan
af sakegare icke gjorts.

21 §.

Konungens Befallningshafvande har att öfva tillsyn öfver sparbank
och för sådant ändamål sjelf eller genom ombud verkställa undersökning
af sparbanks förvaltning, dervid sparbankens räkenskaper, protokoll,
kassa och lånehandlingar skola af styrelsen hållas tillgängliga.

Sådan undersökning må, när Konungens Befallningshafvande
pröfvar nödigt, ske antingen genom deltagande i den årliga revisionen
af sparbankens förvaltning och räkenskaper eller utan samband med

Kongl. Majds Nåd. Proposition J\:o 49.

revisionen; dock att undersökning af hvarje sparbank skall ega rum
minst en gång årligen. Yerkställes undersökningen genom Konungens
Befallningshafvandes ombud, åtnjuter ombudet arfvode af allmänna
medel efter de grunder, Konungen stadgar.

Hafva hufvudman eller styrelse fattat beslut, hvilket står i uppenbar
strid med lag eller det för sparbanken gällande reglemente, eller
eljest finnes medföra våda för sparbankens säkerhet eller kränkning af
insättarnes rätt, må Konungens Befallningshafvande förbjuda verkställighet
af beslutet. Konungens Befallningshafvande må ock förelägga
sparbanks hufvudmän eller styrelse att, i händelse beslut af nyss
omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet, göra rättelse, der så ske
kan, så ock att fullgöra hvad dem enligt lag och reglemente åligger, äfvensom
att eljest vidtaga åtgärd, som Konungens Befallningshafvande för
betryggande af delegarnes rätt funnit nödigt att föreskrifva; Konungens
Befallningshafvande i sistnämnda fall dock obetaget att, om förhållandena
dertill föranleda, låta på sparbankens bekostnad verkställa sådan
åtgärd.

Sker svårare afvikelse från denna lag eller från sparbanks reglemente
och varder ej den anmärkta afvikelsen inom förelagd tid rättad,
ankommer det på Konungens Befallningshafvande att förbjuda fortsättning
af sparbankens verksamhet.

22 §.

Finner Konungens Befallningshafvande grundad anledning att befara
förhållande, hvarom i 19 § sägs, har Konungens Befallningshafvande
att förbjuda fortsättning af sparbankens verksamhet och förordna
om dess ställande under utredning. Till deltagande i utredningen
skall Konungens Befallningshafvande utse ett ombud, hvilket undfår
godtgörelse af allmänna medel till belopp, Konungens Befallningshafvande
bestämmer.

23 §.

Beträffande den, till hvars förmån insättning i sparbank första
gången verkställes, skall uppgift dervid lemnas å namn samt, der sådant
kan ske, födelseår, månad och dag, hemvist och lefnadsyrke. Göres
insättningen för minderårig, böra, om så kan ske, äfven föräldrarnes
namn uppgifvas.

Bih. till Riksd. Prot. 1892. 1 Sami. 1 Afd. 27 Häft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Öskar den, som till förmån för annan insätter medel, att dessa
icke må kunna förr än efter viss tid uppsägas till återbetalning, skall
han derom göra förbehåll, då insättning första gången verkställes. Vill
han vid den insättning göra annat förbehåll i afseende å medlens utbetalning,
ankommer det på pröfning af sparbankens styrelse, huruvida
medlen må med det förbehåll mottagas.

24 §.

Vid första insättning i sparbank skall till insättaren utan afgift
utlemnas en med ordningsnummer försedd motbok, deri gjordt förbehåll
skall vara infördt och vid hvilken ett tryckt exemplar af sparbankens
reglemente skall vara fästadt.

Vid insättning och uttagning af penningar skola två af sparbankens
tjenstemän eller styrelseledamöter derom göra anteckning hvar i sitt
exemplar af kassaboken. Insatt eller uttaget belopp införes vid samma
tillfälle jemväl i motboken.

För en och samma person må insättning å mer än en motbok ej
ega rum; dock må omyndig, för hvars räkning medel blifvit af annan
person insatta, äfvensom den, till hvars förmån motbok med vissa förbehåll
utfärdats, kunna utbekomma särskild motbok för insättning af
egna medel.

25 §.

Den, som vill uppsäga eller lyfta för hans räkning i sparbank
innestående medel, skall i sparbanken uppvisa sin motbok och, derest
han icke är personligen känd, styrka sin behörighet genom meddelande
af sådana uppgifter, som här ofvan i 23 § omförmälas. Finnas dessa
uppgifter öfverensstämma med dem, som vid första insättningen lemnats,
och förekommer ej anledning betvifla, att personen är den han uppgifver
sig vara, må uppsägningen gälla och utbetalningen verkställas.

26 §.

Medel, som för gift qvinnas räkning innestå i sparbank, må af
henne, äfven utan mannens samtycke, uppsägas och lyftas. Likaledes
må omyndig, som uppnått femton år, utan särskild tillåtelse af målsman
förfoga öfver medel, insatta å motbok, som han för insättning af egna
medel utbekommit.

Kong t. May.ts Råd. Proposition N:o 49.

I de fall, hvarom i denna § förmäles, må medel ej från sparbank
utbetalas till mannen utan hustruns eller till målsman utan den omyndiges
samtycke.

27 §.

Af sparbank utfärdad motbok bör en gång årligen å tid, reglementet
angifver, inlemnas till sparbanken för att jemföras naed dess
räkenskaper; skolande, der ej sådant redan skett, den för nastforflutna
kalenderår upplupna ränta då jemväl i motboken införas. Ar i sparbanks
reglemente bestämdt, att, då motbok för insättning eller uttagning
i sparbanken uppvisas, den skall med räkenskaperna jemföras, är doc
insättare det år, insättning eller uttagning skett, fn från skyldighet
att särskildt inlemna motboken för jemförelse med räkenskaperna.

Varder motbok, som bör till sparbanken för jemförelse med dess
räkenskaper inlemnas, icke der å föreskrifven tid företedd och yppar
sia- sedermera skiljaktighet mellan motboken och sparbankens räkenskaper
i afseende å insättningar eller uttagningar, skola räkenskaperna
ega vitsord, der icke någon omständighet förekommer, som förringar
deras trovärdighet.

28 §.

Öfvergår fordringsrätt på grund af motbok^från en till annan,
må, innan sådant blifvit för sparbankens styrelse anmäldt och styrkt,
motbokens innehafvare ej å densamma grunda rätt mot sparbanken.

29 §.

Har motbok förkommit, bör den, som förlorat motboken, sådant
hos sparbankens styrelse ofördröjligen anmäla och dervid uppgifva tid
och omständigheter, under hvilka förlusten timat. Styrelsen skall då
(renom kungörelse, hvilken på bekostnad af den, som förlorat motboken,
införes en gång i allmänna tidningarne och tre gånger i tidning, som
i orten utkommer, efterlysa motboken. Derest denna icke inom sex
månader, efter det sådan efterlysning sista gången egt rum, tillrättakommit,
är den, för hvars räkning efterlysning skett, berättigad att
mot qvitto utbekomma hela sitt tillgodohafvande; och eger efter medlens
utbetalning motboken icke gällande kraft mot sparbanken.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

30 §.

Sparbanks reglemente skall, utöfver hvad förut i denna lag är
derom stadgadt, innefatta bestämmelser angående
den ort, hvarest styrelsen har sitt säte;
det belopp, hvartill sparbanks grundfond skall uppgå;
hufvudmännens antal och den tid, för hvilken de skola väljas, det
minsta antal af dem, som bör närvara för att giltigt beslut må kunna
fattas, hufvudmännens befogenhet, tid och ort för deras årssammanträde
samt sättet för utlysande af detta äfvensom af särskildt sammanträde;

antalet af styrelseledamöter och deras suppleanter, tiden för deras
befattning samt styrelsens åligganden och beslutmessighet;

antalet af revisorer samt tiden för revisionen och dess afslutande;
sättet för anordnande af s. k. sparbankskomité (afdelnings- eller
filialkontor), der sådan komité anses erforderlig, bestämmande af dess
befogenhet och öfvervakande af dess förrättningar;

det lägsta belopp, som i sparbank må insättas, och det högsta
beloppet af en persons tillgodohafvande, hvarå ränta godtgöres;

sättet för besluts fattande i fråga om in- och utlåningsräntan;
den tid efter uppsägning, då sparbank är skyldig återbetala insatta
medel; skolande sådan tid bestämmas i förhållande till storleken
af det belopp, som skall uttagas, dock icke i något fall under en vecka;
sättet för uppsägning från sparbankens sida af insatta medel;
förvar och inventering af kassa och värdehandlingar; samt
sättet för fattande af beslut om ändring i reglementet, om sparbankens
upplösning och om verkställigheten deraf.

31 §.

När beslut fattas om sparbanks upplösning, skall sådant för Konungens
Befallningshafvande ofördröjligen anmälas; och må årsstämning å
dess okände borgenärer sökas.

Uppstår behållning, sedan sparbankens alla förbindelser blifvit.
fullgjorda, skall denna användas för välgörande eller allmännyttigt
ändamål.

Hufvudmännens härom fattade beslut skall underställas Konungens
Befallningshafvandes pröfning; och åligger det Konungens Befallningshafvande
att tillse, att behållningen varder i öfverensstämmelse med
faststäldt beslut använd.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

32 §.

Öfver beslut, som af Konungens Befallningshafvande på grund
af denna lag meddelas, må klagan föras hos Konungen i Finansdepartementet,
men beslutet går ändock i verkställighet, der icke Konungen
annorlunda förordnar.

33 §.

Utöfvar sparbank sin verksamhet utan att hafva erhållit sådan
stadfästelse å sitt reglemente, som i 3 § sägs, stånde en hvar, som
emellertid å sparbankens vägnar ingår förbindelse, derför i personlig
ansvarighet till fordringsegaren såsom för annan sin förbindelse efter
allmän lag.

34 §.

Konungens Befallningshafvande eger förelägga vite vid meddelande
af föreskrift eller förbud enligt denna lag samt till sådant vite fälla.

Vite, som sålunda ådömes, tillfaller kronan och förvandlas efter
allmän lag.

Denna lag träder i kraft med ingången af år 1893 och skall ega
tillämpning jemväl å redan befintlig inrättning, hvilken drifver sådan
rörelse, som i 1 § sägs; dock att sådan sparbanksinrättning icke är
pligtig att fullgöra föreskriften i 3 § om skyldighet att söka stadfästelse
å ett i öfverensstämmelse med lagen upprättadt reglemente förr än ett
år eller föreskriften i 13 § om redovisning i vissa värdehandlingar af
en tiondedel af insättarnes behållning förr än fem år efter lagens trädande
i kraft. I öfrigt må denna lag icke verka inskränkning i rätt,
som enligt äldre reglemente eller eljest gjordt förbehåll kan tillkomma
stiftare af redan befintlig sparbanksinrättning eller andra att återbekomma
tillskjuten fond eller att derå njuta ränta; likasom sådan sparbanksinrättning,
så framt dess reglemente ej annorlunda stadgar, icke är
skyldig att bereda sig grundfond; skolande densamma ställas under
utredning, då enligt upprättadt bokslut brist i insättarnes behållning
uppstått.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Förslag

till

Lag angående tillsyn å vissa s. k. folkbanker och med folkbanker
jemförliga penningeinrättningar.

l §•

Drifver s. k. folkbank eller annan dermed jemförlig penningeinrättning
sin rörelse utan af Konungen stadfäst reglemente och ingår
bland dess rörelsegrenar sådan inlåning, som sparbank bedrifver, skall
penningeinrättningen beträffande rörelsen i dess helhet vara underkastad
tillsyn af Konungens Befallningshafvande i länet. För utöfvande af
sådan tillsyn har Konungens Befallningshafvande att sjelf eller genom
ombud verkställa undersökning af penningeinrättningens förvaltning,
dervid dess räkenskaper, protokoll, kassa och lånehandlingar,skola af
styrelsen hållas tillgängliga. Verkställes undersökningen genom Konungens
Befallningshafvandes ombud, skall godtgörelse derför af penningeinrättningen
gäldas till ombudet enligt Konungens Befallningshafvandes
bestämmande.

2 §•

Styrelse för sådan penningeinrättning, hvarom i 1 § sägs, åligger
att årligen till Konungens Befallningshafvande aflemna berättelse af
utsedde revisorer öfver verkstäld granskning af nästföregående års förvaltning
tillika med det beslut, som fattats i fråga om ansvarsfrihet för
styrelsen. Dessa handlingar skola genom Konungens Befallningshafvandes
försorg, men på penningeinrättningens bekostnad införas i
länskungörelserna och tidning i orten.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Styrelsen har ock att senast en månad efter bokslutets upprättande
afgifva statistisk redogörelse i afseende å penningeinrättningen ochdess
rörelse jemlikt föreskrifter, som Konungen kan låta utfärda.

Bokslut skall upprättas för kalenderår och fullständigt utvisa
penningeinrättningens ställning; egande Konungens Befallningshafvande
att, der så aktas nödigt, meddela föreskrift angående sättet för böckernas
förande och afslutande.

Konungens Befallningshafvande eger förelägga styrelsen att fullgöra
hvad enligt denna lag och gällande reglemente styrelsen åligger.

3 §.

Finnes grundad anledning till antagande att penningeinrättning,
hvarom i denna lag sägs, förlorat sin reservfond och tjugu procent af
inbetald grundfond, har Konungens Befallningshafvande att förordna
om dess ställande under utredning. Till deltagande i sådan utredning
skall Konungens Befallningshafvande utse ett ombud, som härför uppbär
godtgörelse på sätt i 1 § sägs.

4 §•

Konungens Befallningshafvande eger förelägga vite vid meddelande
af föreskrift enligt denna lag samt till sådant vite fälla.

Vite, som sålunda ådömes, tillfaller kronan och förvandlas efter
allmän lag.

5 §•

Öfver beslut, som af Konungens Befallningshafvande på grund af
denna lag meddelas, må klagan föras hos Konungen i Finansdepartementet,
men beslutet går ändock i verkställighet, der icke Konungen
annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft med ingången af år 1893 och eger tilllämpning
jemväl på redan bildade penningeinrättningar af ifrågavarande
beskaffenhet.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Kongl. Höghet Kronprinsen-Reg enten i statsrådet å
Stockholms slott den 13 Januari 1892.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Boström,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt,
Statsråden: Herr Friherre von Otter,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam.

Chefen för finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essen
föredrog:

Komiténs för utarbetande af förslag till förändrad lagstiftning för
sparbanker m. m. den 27 sistlidne Oktober afgifna underdåniga betänkande
jemte förslag till författningar i ämnet;

öfver hvilka författningsförslag Öfverståthållareembetet och Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län afgifvit infordrade underdåniga
utlåtanden.

Statsrådet hemstälde, att Kongl. Maj:t täcktes, för det ändamål
87 § regeringsformen omförmäler, genom utdrag af detta protokoll infordra
Högsta Domstolens utlåtande öfver berörda förslag.

Hvad statsrådet i förestående — — — ärenden
hemstält behagade Hans Kongl. Höghet KroprinsenRegenten
bifalla.

Ex protocollo:

Fr. N:son Ihrfelt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet inför Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Tisdagen den 8 Mars 1892.

hör st a rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Åbergsson,

Skarin,

Lilienberg,

Huss,

Afzelius,

Isberg,

Lindbäck.

Sedan, jemlikt Högsta Domstolens beslut den 1 sistlidne Februari,
de till Högsta Domstolens utlåtande öfverlemnade, af särskild komité
utarbetade förslag till lag angående sparbanker samt lag angående tillsyn
å vissa bolag, hvilka idka penningerörelse med sådan inlåning,
som sparbank bedrifver, mellan Högsta Domstolens ledamöter cirkulerat,
så företogos nu dessa förslag till slutlig behandling; och föranledde
desamma följande anmärkningar:

Förslag till lag angående sparbanker.

§ 1.

Justitierådet Isberg yttrade: I olikhet med nu gällande förordning
angående sparbanker den 1 Oktober 1875 innehåller föreliggande
Bih. till Bihsd. Prot. 1892. 1 Sami. 1 Afd. lläft. 27. 3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

förslag i 1 § en formlig definition å de penningeinrättningar, som enligt
förslaget böra hänföras till sparbanker, och såsom en bestämning
i denna definition ingår, att inrättningen utöfvar sin verksamhet enligt
ett i öfverensstämmelse med förslagets föreskrifter stadfäst reglemente.
Af denna definition följer, att förslagets tillämplighet är inskränkt till
sparbanksinrättningar af sistnämnda art, och då förslaget icke gör
fastställelse å reglemente till en ovilkorlig skyldighet för alla penningeinrättningar,
hvilka enligt rådande uppfattning böra räknas till sparbanker,
är det alltså lemnadt en sådan inrättning öppet att, äfven om
den till sin uppkomst, verksamhet och ändamål går in under definitionen
i förevarande §, likväl undandraga sig de i förslaget gifna föreskrifter
genom att underlåta söka fastställelse å sitt reglemente. Sker
detta, kommer en dylik sparbanksinrättning i stället att falla in under
stadgandena i komiterades särskilda förslag till lag angående tillsyn
å vissa bolag, hvilka idka penningerörelse med sådan inlåning, som
sparbank bedrifver, ett förslag, som emellertid innehåller vida lindrigare
kontrollbestämmelser än det nu ifrågavarande och som i vissa afseenden
till och med lemnar mindre garanti än 1875 års sparbankslag.
Den uppfattning hos komiterade, som legat till grund för ett sådant
inordnande under skilda lagbestämmelser af''förhållanden, hvilka i sjelfva
verket äro hvarandra lika, har uppenbarligen framgått ur den föreställningen,
att namnet sparbank, som enligt förslaget gjorts obligatoriskt
för och jemväl uteslutande förbehållits sådana sparbanksinrättningar,
hvilka sökt och erhållit fastställelse å sina reglementen, borde tillerkännas
en alldeles särskild betydelse och sådan vigt, att hänsynen till
insättarnes säkerhet endast i fråga om anstalter med detta namn påkallade
en fullt effektiv kontroll från statens sida, under det att den,
som äfventyrade att anförtro sina besparingar åt eu penningeinrättning,
hvilken, om än till sin beskaffenhet och verksamhet en verklig sparbank,
likväl drefve sin rörelse under annat namn, endast i mindre mån
hade anspråk på skydd från det allmännas sida.

Ett sådant betraktelsesätt synes mig emellertid icke rätt väl
kunna ur principiel synpunkt försvaras. Det är ej en penningeinrättnings
namn, utan dess beskaffenhet, verksamhet och ändamål, som gör
densamma till en sparbank, och behofvet af tillsyn och kontroll från
statens sida för skyddande af insättarnes rätt är detsamma, vare sig
inrättningen drifver sin rörelse under denna benämning eller en annan,
hvaraf äfven, enligt min tanke, följer, att samma lagbestämmelser böra
gälla för det ena fallet som lör det andra.

Emellertid skulle de principiella betänkligheter, jag sålunda funnit

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

möta mot förslaget i förevarande afseende, icke hindrat mig att tillstyrka
detsamma, derest jag tilltrott mig antaga, att sparbankerna utan
undantag eller utan afsevärda sådana skulle finna rättigheten att begagna
benämningen sparbank vara för sig af sådan vigt, att densamma
uppvägde trycket af de band, förslaget komme att pålägga deras hittills
jemförelsevis fria verksamhet. Ty kunde sådant antagas, skulle,
då bibehållandet af benämningen sparbank enligt förslaget icke kan
ske utan att fastställelse sökes å bankens reglemente, följden blifva,
att ifrågavarande inrättningar allmänt folie under bestämmelserna i förslaget,
och den af mig anmärkta principiella brist i förslaget skulle i
.praktiskt hänseende vara utan betydelse. Men till ett sådant antagande
anser jag mig ej ega tillräckliga skäl. Visserligen kan det ej förnekas,
att det stora förtroende, sparbankerna tillvunnit sig från allmänhetens
sida, gör det angeläget för dessa inrättningar att framdeles såsom hittills
drifva sin rörelse under en benämning, som utmärker deras egenskap
af sparbank; men detta förhållande torde dock icke, särskildt hvad
angår mindre sparbanksinrättningar, hvilka på grund af afskildt läge
eller andra omständigheter ej äro utsatta för konkurrens, utgöra hinder
för, att icke många sparbanker och företrädesvis sådana, som påkalla
tätare ingripande från kontrollmyndigheternas sida och derföre äfven
känna tyngden af förslagets kontrollföreskrifter mera tryckande, hellre
än att underkasta sig dessa föreskrifter, komma att afstå från förmånen
att kalla sig sparbank, helst det står dem öppet att antaga en denna
så nära stående benämning som sparkassa. I)en föreslagna lagförändringen
komme alltså, hvad sådana sparbanksinrättningar angår, icke
blott icke att medföra en nödig ansedd ytterligare kontroll, utan ock
att i vissa afseeuden minska den kontroll, som till insättarnes säkerhet
för närvarande finnes, och ändamålet med den nya lagstiftningen skulle
således i dessa säkerligen ganska talrika fall förfelas.

Jag anser mig derföre icke kunna tillstyrka godkännande af förslaget,
i denna del, utan hemställer om sådan ändring deri, att förslaget
varder tillämpligt i fråga om alla penningeinrättningar, som på grund af
sin beskaffenhet och arten af sin verksamhet äro att hänföra till verkliga
sparbanker, och att det således icke lemnas sådana inrättningar öppet att
efter godtfinnande undandraga sig den kontroll, förslaget åsyftar att
medföra. För vinnande af detta ändamål erfordras i främsta rummet, att
definitionen å sparbank i första stycket af 1 § göres mera omfattande
och sådan, att den, såvidt möjligt, afvärjer försök att undslippa lagens
tillämpning; och föreslår jag i detta afseende, att orden »uteslutande»
och »i enlighet med behörigen stadfäst reglemente» från §:en utgå,

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

äfvensom att satsen »för att viss tid efter uppsägning återbetalas»,
hvilken icke ens från förslagets egen ståndpunkt lärer böra bibehållas
såsom en bestämning i sjelfva definitionen å begreppet sparbank, utbytes
mot ett annat uttryck, som angifver endast hvad som i afseende
å insatta medels återbetalande är för alla sparbanker, sådana de nu
äro anordnade, gemensamt, nemligen att återbetalningen sker i större
eller mindre poster i mån af insättarnes behof och derom framstälda
begäran. Ändras definitionen å sparbank i sådan rigtning, sona nu
föreslagits, komma att derunder ingå samtliga penningeinrättningar,
som rätteligen böra till sparbank hänföras, hvaraf äfven följer, att förslaget
i dess helhet och sålunda äfven föreskrifterna i 3 § och i förslagets
öfvergångsstadgande om skyldighet för redan befintlig sparbank
att söka fastställelse å sitt reglemente utan vidare blifva å alla
dessa inrättningar tillämpliga. Emellertid torde det vara af nöden, att
på lämpligt ställe i förslaget införes uttryckligt förbud för sparbank
att öppna sin rörelse, innan den vunnit fastställelse å sitt reglemente,
jemte föreskrift att, der detta ändå sker, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
skall hafva att förelägga vederbörande att inom viss utsatt
tid inkomma med anmälan till sådan fastställelse samt, om ej heller
detta har åsyftad verkan, förordna om rörelsens omedelbara inställande.

Vidare torde det föreslagna utbytandet af uttrycket »för att. viss
tid efter uppsägning återbetalas» påkalla införande å annat ställe i förslaget
af en föreskrift derom, att sparbank ej må förpligta sig återbetala
insatta medel annorledes än efter uppsägning; och synes detta
lämpligen kunna ske genom tillägg till och omredigering af första stycket
af 11 §. Deremot torde borttagandet af ordet »uteslutande», såsom
ofvan föreslagits, icke föranleda behof af någon ny bestämmelse utöfver
den, som innehålles i sistnämnda stycke och § af förslaget.

De jemkningar, som i vissa andra delar af förslaget erfordras med
anledning af ofvan ifrågasatta ändringar i 1 §, skola på sina särskilda
ställen af mig påpekas.

Justitierådet, Afzelius, med hvilken Justitieråden Abergsson, Skarin
och Lilienberg förenade sig, anförde: Genom att i definitionen å sparbank
i denna § upptaga bestämmelsen att rörelsen bedrifves »i enlighet
med behörigen stadfäst reglemente» äro från lagens tillämpningsområde
uteslutna de penningeinrättningar, hvilka icke sökt eller icke
erhållit stadfästelse å reglemente. Af 4 § inhemtas, att stadfästelse
å reglemente meddelas endast för inrättningar, hvilka vilja drifva sin
rörelse under benämningen sparbank, samt att saknaden af stadfäst reglemente
utgör hinder för rörelsens bedrifvande under samma benämning;

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition iV;o 49.

den verkliga betydelsen af de anförda ordens upptagande i definitionen
är alltså den att rörelsens utöfvande under benämningen sparbank är ett
vilkor för en penningeinrättnings hänförande under förslagets bestämmelser.
Lika med Justitierådet Isberg och hufvudsakligen åberopande
hvad af honom blifvit i sådant hänseende anfördt, anser jag en dylik,
endast af namnet beroende åtskilnad icke vara att förorda och hemställer
derföre, att förslaget måtte omarbetas i syfte att alla de penningeinrättningar,
hvilkas organisation, syfte och verksamhet äro de
i denna § angifna, må underkastas samma skyldighet att söka stadfästelse
å reglemente och enahanda lcontrollföreskriftero i öfrigt.

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitieråden Abergsson, Skarin,
Lilienberg, Huss och Afzelius instämde, utlät sig: Det i slutet af första
stycket förekommande uttryck »för att viss tid efter uppsägning återbetalas»
synes kunna, såsom ock flere bland Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
erinrat, gifva anledning till den tolkning, att sparbank icke
skulle ega rätt att utbetala insatta medel vid anfordran. Som emellertid,
enligt de vid ifrågavarande lagförslag fogade motiv, med omförmälda
uttryck endast åsyftas att angifva, det sparbank icke må ovilkorligen
förbinda sig att redan vid anfordran återbetala insatt belopp,
torde den sålunda åsyftade meningen böra tydligare återgifvas.

Justitieråden Abergsson, Huss och Lindbäck förenade sig om följande
utlåtande: I senare stycket af denna § är föreslaget, att de,
hvilka på grund af insättning ega fordran hos sparbank, så ock
deras rättsinnehafvare skola benämnas delegare i sparbanken; men då
insättare eller deras rättsinnehafvare genom lagförslaget icke tillförsäkrats
andel i sparbanks grundfond eller i vinsten å dess rörelse samt
de följaktligen endast äro att betrakta såsom fordringsegare hos sparbanken
med afseende å der insatta medel, synes den ifrågastälda benämningen
vara mindre egentlig; och hemställes förty, att densamma
utbytes mot ordet »insättare», derunder ock torde kunna inbegripas insättares
rättsinnehafvare, utan att sådant behöfver i lagen särskildt utsägas.

Skulle hvad sålunda hemstälts vinna nådigt afseende, blifver deraf
en följd, att ifrågavarande stycke i § 1 skall utgå samt att ordet
»delegare» öfverallt der det i öfrigt i förslaget användes utbytes mot
»insättare».

Justitierådet Lilienberg yttrade: Då det synes vara skäl att undvika
en benämning, som är oegentlig och möjligen kan leda till missförstånd,
skulle jag i likhet med Justitierådet Lindbäck vilja hemställa,
att ordet »delegare» icke användes till betecknande af dem, som hos

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

sparbank på grund af insättning ega fordran, samt deras rättsinnehafvare,
utan att de i stället benämnas insättare. Må vara att benämningen
delegare vunnit häfd bland allmänheten, så torde det dock icke
vara skäl att godkänna den såsom lagterm, då dessa s. k. delegare icke
äro mera delegare i sparbanken än exempelvis de, som på deposition
insatt medel i en annan bank, äro delegare i denna. De ega ingen
rätt till andel i sparbankens vinst, såvida icke hufvudmännen besluta
att deraf utdela premier, ej heller i den behållning, som vid sparbankens
upplösning kan finnas, utan äro endast och allenast fordringsegare.
Sålunda t. ex., om en sparbank försättes i konkurstillstånd, äro desse
s. k. delegare icke, såsom man af benämningen vore frestad antaga,
gäldenärer, utan borgenärer, och benämnas så i lagen den 7 Juni
1889. Snarare borde benämningen delegare i sparbanken tillkomma
dem, som tillskjutit grundfonden och i vissa fall ega rätt att återbekomma
sina andelar deri med eller utan ränta. I nu gällande förordning
om sparbanker benämnas insättarne icke delegare, och, der
detta ord i förordningens 11 § förekommer, användes det i sin rätta
betydelse. I händelse man befarar, att ordet insättare kau leda till
missförstånd, om det användes utan vidare förklaring, må ju definitionen
kunna bibehållas, allenast med utbyte af orden »delegare i sparbanken»
mot ordet »insättare», hvilket senare utryck, derest denna anmärkning
gillas, äfven på öfriga ställen i förslaget skulle ersätta ordet
»delegare».

§ 2.

Då gällande lagstiftning icke synes föranleda dertill, att, på sätt
här är förutsatt, kommun eller landsting eger besluta att inrätta sparbank
och åtaga sig ansvarighet för medel, som der blifva insatta,
hemstälde Högsta Domstolen, att den här föreslagna bestämmelsen rörande
af kommun eller landsting inrättad sparbank måtte utgå; och skulle,
om denna hemställan godkändes, jemväl de öfriga bestämmelser i lagförslaget,
hvilka äro grundade på förutsättningen, att beslutanderätt
uti ifrågavarande hänseende är kommun eller landsting rnedgifven,
komma att förfalla, till följd hvaraf jemkningar i redaktionen af förslaget
i vissa delar erfordrades.

§ 3.

Om det skulle befinnas lämpligt, att, i enlighet med hvad i motiven
är förordadt, åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inrymmes befogenhet

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

att vid pröfning, huruvida sökt fastställelse å tillämnad sparbanks
reglemente må meddelas, ingå i bedömande jemväl af sådan sparbanks
nytta och behöflighet för orten, borde enligt Högsta Domstolens mening
i denna § intagas stadgande, hvarigenom tydligen utmärktes, att dylik
befogenhet tillkommer Kongl. Majrts Befallningshafvande.

§ 4.

Högsta Domstolen ansåg, att föreskrift om ett maximibelopp för
här omförmälda böter icke borde saknas; och kunde detta lämpligen
sättas till 500 kronor.

Justitierådet Isberg yttrade särskildt: Derest den al mig under
1 § gjorda hemställan godkännes, torde de i andra stycket af förevarande
§ förekommande orden »än sådan, för hvilken Konungens Befallningshafvande
enligt denna lag stadfäst reglemente, drifva sin rörelse under
benämning af sparbank» böra utbytas mot »än sparbank drifva sin
rörelse under sådan benämning» eller något liknande uttryck.

Högsta Domstolen anmärkte, att, då, såsom motiven föranledde,
meningen torde vara, att bestämmelserna i första delen af andra stycket
rörande antalet af sparbanks hufvudmän och i sjette stycket angående
tiden för hufvudmannauppdragets fortvaro icke skulle ega tillämplighet
på de personer, hvilka i sparbanks reglemente förklaras för hufvudmän,
men detta icke ur ofvanberörda bestämmelser med tydlighet framgår,
ifrågavarande § torde böra omredigeras så, att osäkerhet om rätta
meningen förebygges;

att uttryckligt förbud bör här meddelas för hufvudman i sparbank,
som tillika är ledamot i samma sparbanks styrelse, att, deltaga i val
af revisorer för granskning af sparbankens förvaltning och i beslut
rörande frågan om ansvarsfrihet för styrelsen;

samt att, till förekommande af tvekan, huruvida hufvudmän, i
händelse de besluta, att ansvarsfrihet icke skall medgifvas sparbankens
styrelse, jemväl ega behörighet att fatta beslut om vidtagande af för
sådant fall erforderliga åtgärder mot styrelsen, stadgande, hvarigenom
slik befogenhet tillägges hufvudmännen, synes böra i denna § införas.

§ 8.

Högsta Domstolen hemstälde, att föreskrift måtte, på sätt i § 2
af nu gällande förordning angående sparbanker den 1 Oktober 1875

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

skett, meddelas derom, att aflemnande! till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
af förteckning å hufvudmän och styrelseledamöter skall ega
rum inom viss tid efter hufvudmännens årssammanträde.

§ 11-

Justitierådet Isberg yttrade: Såsom under 1 §, i sammanhang
med der framstäldt ändringsförslag, erinrats, torde i första stycket af
förevarande § lämpligen kunna införas den nödig ansedda bestämmelsen,
att sparbank ej eger åtaga sig såsom en förpligtelse att återbetala insatta
medel annorledes än efter uppsägning, hvartill synes mig böra
fogas en antydan derom, att denna bestämmelse icke utgör hinder för
sparbanks styrelse att i särskilda fall, der sådant finnes utan olägenhet
kunna ske, medgifva utbetalning utan afvaktande af den eljest
gällande uppsägningstidens utgång och således äfven vid anfordran.

Justitierådet Skarin anförde: Huruvida ett lån, som beviljas på
ett år eller kortare tid, faktiskt kommer att utestå längre tid än ett
år, kan ju vid lånets beviljande ej afgöras. Ordalagen i §:en förutsätta
emellertid, att, för den händelse ett lån kommer att utestå längre
tid än ett år, i skuldebrefvet skall vara bestämdt ett visst belopp, som
årligen skall afbetalas. Paragrafen skulle derföre, om den efter ordalydelsen
tillämpades, föranleda, att i alla skuldebref, äfven sådana, som
afsåge lån på endast några månader, bestämmelse borde införas om
beloppet af den afbetalning, som, der lånet faktiskt komme att utestå
längre än ett år, skulle årligen göras. Ordet »utestån i 3:dje punkten
af 2:dra stycket synes mig derför, såsom oriktigt och förvillande, böra
utbytas mot något annat uttryck, t. ex. »afser» eller »beviljats för».

§ 12-

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitieråden Skarin, Lilienberg
och Isberg förenade sig, anförde: Då här särskildt i fråga om inteckning,
men icke i öfrigt föreskrifves, att panten skall innebära »full
säkerhet», hvarmed lärer afses, att den skall fullt motsvara lånebeloppet,
skulle häraf kunna dragas den slutsats, att obligationer kunde godkännas
såsom pant, äfven om de icke i värde motsvarade lånet. För
att omöjliggöra en sådan uppenbart oriktig tolkning, torde §:en böra
omredigeras så, att den komme att utmärka, det pant skall i hvarje fall
fullt motsvara lånebeloppet. Samma syfte synes äfven kunna vinnas
dermed, att ordet »full» såsom obehöfligt utgår.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

§ 15.

Justitierådet Skar in yttrade: Då det torde vara af ej mindre vigt,
att håg till ökad sparsamhet väckes hos sparbankens bemedlade än
hos dess mindre bemedlade delegare, och då öfverskottet måste anses
såsom en afkomst af såväl de förres som de senares insättningar, synes
lagen ej böra lägga ovilkorligt hinder i vägen för, att åtgärder, som i
angifna syftet med användande af öfverskottet vidtagas, komma äfven
de bemedlade delegarne till godo. Orden »mindre bemedlade» synas
mig derföre böra här uteslutas.

§ 19-

Högsta Domstolen anmärkte, att i denna § syntes böra intagas
ett stadgande, hvaraf framginge, att såsom vilkor för att sparbankens
verksamhet icke skall afbrytas och sparbanken ställas under utredning
erfordras icke allenast, på sätt nu är föreslaget, att ny grundfond tillskjutes,
utan äfven att möjligen befintlig brist i insättarnes behållning
varder betäckt.

§ 20.

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitieråden Abergsson, Lilienberg,
Huss och Isberg förenade sig, yttrade: Beträffande tredje stycket
anmärkes, att det icke synes vara lämpligt eller nödigt, att hufvuamän
och styrelseledamöter allenast genom en i sparbankens reglemente
intagen bestämmelse skulle kunna bindas till vidsträcktare ansvarighet
för förvaltningen af de sparbanken anförtrodda medel, än som i allmänhet
enligt lag dem åligger. På grund häraf anser jag, att slutorden
»eller reglementet derom innehåller bestämmelse» böra utgå.

Genom hvad tredje stycket i öfrigt innehåller jemte stadgandena
i första stycket synas tillräckliga föreskrifter vara lemnade i fråga om
hufvudmännens och styrelseledamöternas ansvarighet för utöfningen af
deras uppdrag; och jag hemställer derföre, att andra stycket i denna
§ måtte såsom obehöfligt bortfalla.

Om denna hemställan vinner bifall, torde med hänsyn till det
omedelbara sammanhang, som i följd häraf uppstår emellan första och
tredje styckena, orden i tredje stycket »förvaltningen af» jemväl böra
Bill. till Riksd. Prof. 1892. 1 Sami. 1 Afd. 27 Häft. 4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

uteslutas, hvarigenom den der bestämda sysslomannaansvarigheten
rätteligen skulle komma att framträda såsom en motsats till den i
slutet af första stycket föreskrifna personliga ansvarighet.

Genom nu ifrågastälda uteslutningar skulle bestämmelserna om
hufvudmäns och styrelseledamöters ansvarighet komma i nära öfverensstämmelse
med de rörande detta ämne nu gällande, uti § 6 af förordningen
den 6 Oktober 1875 intagna stadganden, uti hvilka, mig
veterligen, någon förändring hittills icke visat sig vara af behofvet
påkallad.

Justitieråden Skarin och Ajzelius instämde i Justitierådet Lindbäcks
yttrande, såvidt angår andra stycket i 20 § och orden »förvaltningen
af» i tredje stycket.

Derjemteo afgaf Justitierådet Skarin följande utlåtande, hvilket
Justitieråden Abergsson och Lilienberg biträdde:

Både hufvudmännen och styrelseledamöterna ställas enligt förslaget
i ansvarighet för förvaltningen af sparbankens medel. Hvad
styrelseledamöterna angår, pröfvas enligt 7 § deras förvaltning årligen
af hufvudmännen; och sedan décharge af dem meddelats, äro styrelseledamöterna
fria från ansvar för den tid, déchargen omfattar; menför
hufvudmännen finnes ingen annan bestämmelse i detta hänseende än
den, som kan ligga i hänvisningen i 3:dje stycket till de grunder, som
för sysslomän enligt allmän lag gälla. Deraf skulle väl, enligt 18 kap.
9 § Handelsbalken följa, att hufvudmännens åtgöranden under hela den
tid, de innehaft denna befattning, vore underkastade klander, intill dess
natt och år förflutit från det de från befattningen skildes och redo och
räkning gjord vore.

Då enligt 21 § Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall minst
en gång årligen låta verkställa undersökning af sparbanks förvaltning
och således då blifver i tillfälle pröfva, huruvida anledning förefinnes
till anställande af sådan talan mot hufvudmännen, som i sista stycket
af 20 § omförmäles, torde ej vara lämpligt eller billigt, att rätt till
sådan talan skall stå öppen i huru lång tid som helst. Det synes derföre,
som borde någon viss, ej alltför lång klandertid i detta afseende
äfven till hufvudmännens fördel stadgas, exempelvis 2 år efter det sådan
undersökning egt rum, beträffande åtgärder, som derförut af hufvudmännen
vidtagits.

Ett stadgande i sådant syfte torde ock vara egnadt att i någon
mån undanrödja en eljest lätt förklarlig svårighet att erhålla lämpliga
personer, som vilja åtaga sig det alldeles lönlösa hufvudmannaansvaret.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

§ 21-

Högsta Domstolen ansåg erforderligt, att, på sätt som föreslagits i
sista stycket af 2 § i det andra till granskning remitterade lagförslaget,
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bemyndigas att vid vite förelägga
sparbanksstyrelsen att fullgöra hvad enligt lagen och reglementet styrelsen
åligger, enär i annat fall all påföljd för underlåtenhet att uppfylla
dessa åligganden skulle saknas.

Justitieråden Abergsson, Stearin, Lilienberg, Fluss och Isberg funno
det vara nödvändigt, till förekommande af missförstånd, att sådana
ordalag användas, af hvilka med full tydlighet framgår, att Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande skall ega att icke allenast förelägga vite,
utan äfven fälla, om vite försutits, i hvilket afseende hänvisades till
4 § 2 mom. i Kongl. Maj:ts kungörelse angående anordnande af tillsyn
å inländska försäkringsanstalter den 22 Oktober 1886 och 38 § Utsökningslagen.

Beträffande 4:de stycket hemstälde Högsta Domstolen, att, i likhet
med hvad i tredje stycket funnes bestämdt angående rätt för Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande att i der afsedda fall söka göra sig hörsammad
genom vitens föreläggande, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ock borde tillerkännas behörighet att stadga vite för öfverträdande åt
förbud, hvarom i fjerde stycket sägs.

§ 22.

Högsta Domstolen ansåg sista stycket i denna § böra utgå såsom
öfverflödigt och möjligen vilseledande.

§ 24.

Justitieråden Abergsson, Stearin, Huss, Afzelius, Isberg och Lindbäck
förenade sig om följande yttrande: Derest bestämmelserna i andra
stycket allenast äro afsedda att utgöra en instruktion för de personer,
hvilka å sparbanks vägnar handhafva bestyret med insättning och uttagning
af penningar i sparbanken, synes sista punkten i sagda stycke
vara öfverflödig, enär densamma, såsom instruktion betraktad, icke
innefattar annat, än hvad redan förut i stycket blifvit uttaladt. Skulle
åter, på sätt ordställningen i sista punkten synes antyda, förenämnda
bestämmelser ega betydelse jemväl af en föreskrift i afseende å rätts -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

förhållandet emellan sparbanken och insaltare i de fall, att någon af
ofvanbemälda personer annorledes än i stadgad ordning för sparbankens
räkning emottager penningar till insättning eller utlemnar insatta
medel, torde en sådan föreskrift, såsom angående en fråga, hvilken i
händelse af tvist bör efter allmän lag bedömas, icke rätteligen tillhöra
förevarande lagstiftning. Hvilkendera meningen än antages vara åsyftad,
synes således ifrågavarande punkt böra uteslutas ur förslaget.

Justitierådet Lilienberg utlät sig: Då det icke lärer vara lämpligt
att göra en insättares rätt beroende deraf, att de bär meddelade föreskrifter
för sparbankens tjeustemän iakttagas eller icke, men detta möjligen
kunde blifva följden, om andra stycket i 24 § bibebölles vid sin
föreslagna lydelse, hemställer jag för min del, att här endast meddelas
stadgande om insatta eller uttagna medels antecknande i motboken,
men att öfriga föreslagna föreskrifter flyttas till annat ställe i lagen,
exempelvis 16 §.

I sista stycket af förevarande § torde för undvikande af missförstånd
ordet »minderårig» likasom samma ord i 26 § böra utbytas
mot »omyndig».

§ 26.

Högsta Domstolen bemstälde, att de i första stycket af denna §
förekommande orden »på grund af 24 §» måtte såsom öfverflödiga och
möjligen vilseledande utgå.

§ 27.

Det i andra stycket föreslagna stadgande, såsom detsamma nu
är affattadt, torde möjligen kunna lemna rum för tvekan, huruvida,
enligt den här förutsatta bestämmelse i sparbanks reglemente, den, som
för insättning eller uttagning uppvisat sin motbok i sparbanken, åligger
att tillse och styrka, det motboken dervid blifvit med sparbankens
räkenskaper jemförd, så framt han skall tillgodonjuta befrielse från
skyldighet att särskildt för sistnämnda ändamål i sparbanken uppvisa
boken det år, insättningen eller uttagningen skett. Med ifrågavarande
stadgande synes emellertid, vid betraktande af de derför anförda motiv,
endast den mening vara åsyftad, att, om i sparbanksreglemente bestämmes,
att motbok skall vid dess uppvisande i sparbanken för insättning
eller uttagning jemföras med sparbankens räkenskaper, insättaren
icke har skyldighet att under det år, insättning eller uttagning egt rum,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

aflemna motboken till sparbanken för verkställande af jemförelse, hvarom
nyss är sagdt. På grund häraf hemstälde Högsta Domstolen, att
stadgandet till lydelsen så förändras, att dess ofvan angifna mening
tydligt uttryckes.

§ 28.

Högsta Domstolen anmärkte, att §:en enligt dess ordalydelse kunde
tolkas så, att, då en på motbok grundad fordringsrätt öfvergått från en
till annan, motbokens innehafvare skulle förlora sin rätt mot sparbanken,
derest han icke, så snart ske kunde, hos sparbankens styrelse
anmälde och styrkte sin fordringsrätt. Då emellertid stadgandet tydligen
borde innefatta endast, att, sedan motbok öfvergått till ny egare,
denne icke, förrän sådant blifvit behörigen anmäldt och styrkt, kunde
å motboken grunda någon rätt mot sparbanken, syntes §:en böra omarbetas
i denna syftning.

§ 29-

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitierådet Skarin instämde,
utlät sig: De i slutet af denna § förekommande orden »skolande, der
styrelsen så aktar nödigt, säkerhet ställas för all skada och förlust,
som till följd af ny motboks utfärdande kunna drabba sparbanken»,
anser jag böra utgå. Då under de i §:en angifna omständigheter ny
motbok af sparbank utfärdas, kan nemligen, efter min uppfattning,
sparbanken icke genom en sådan åtgärd drabbas af någon skada eller
förlust, vid det förhållande att, såsom ock i motiven framhållits, motbok
icke är ett fordringsbevis, betalningsgildt i hvar mans hand, utan
allenast ett för viss man gällande bevis om hans tillgodohafvande i
sparbanken.

Högsta Domstolens öfriga ledamöter förenade sig om följande, af
Justitierådet Afzelius afgifna yttrande: På sätt 28 § utmärker och i
förslagets motiv framhållits, är en sparbanksbok icke en i hvarje innehafvares
hand betalningsgild fordringshandling, utan allenast ett till
viss man utfärdadt bevis om dennes tillgodohafvande hos banken. Har
sparbanksboken obehörigen kommit i tredje mans hand, kan alltså
denne icke på densamma grunda någon rätt, och, äfven om behörig
öfverlåtelse egt rum, kan den nye egaren jemlikt 28 § icke, förrän
öfverlåtelsen blifvit hos banken anmäld, på öfverlåtelseu grunda någon
rätt mot banken. Banken är derföre icke lagligen förhindrad att, när

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

öfverlåtelse icke anmälts, till insättaren mot vanligt qvitto, utan bokens
företeende, verkställa utbetalning af innestående medel; något äfventyr
att ännu en gång nödgas utgifva beloppet är dermed icke lagligen
förenadt. Att sådan utbetalning icke bör ega rum, är emellertid uppenbart,
ej mindre af hänsyn till god ordning än äfven för att utestänga
en bedräglig öfverlåtare från möjligheten att sjelf uttaga sitt tillgodoliafvande,
innan bokens nye egare hunnit anmäla öfverlåtelsen. Föreskriften
i 24 §, att om uttagning skall göras anteckning i motboken
är derföre fullt berättigad. Då denna föreskrift skulle utgöra hinder
för den, hvilken förlorat sin sparbanksbok, att utbekomma innestående
medel, bör för sådant fall undantag från nämnda föreskrift medgifvas;
de förutsättningar, under hvilka utbetalning utan bokens företeende
bör tillåtas, torde ock vara på lämpligt sätt i denna § bestämda. Men
att i dylikt fall utställa en duplettmotbok och sålunda låta tvenne
fordringsbevis å samma fordran vara utelöpande synes vara egnadt
att undanskymma sakens verkliga natur och onödigtvis framkalla förvecklingar.
Lämpligare torde vara, om, under angifna förutsättningar,
till den förkomna bokens egare utbetalades hela dennes tillgodohafvande
och dermed boken gjordes betydelselös i förhållande till banken —
egaren naturligtvis obetaget att å bok med nytt nummer åter insätta
beloppet eller större eller mindre del deraf; och hemställes alltså, att
§:en måtte i nu angifna syfte omarbetas.

§ 30.

Med åberopande af hvad vid första stycket af § 1 blifvit yttradt,
hemstälde Justitieråden Abergsson, Stearin, Lilienberg, Huss, Afzelius
och Lindbäck, att till nionde punkten af förevarande § måtte fogas ett
tillägg af det ungefärliga innehåll, att på sparbanks styrelse må ankomma
att i särskilda fall, der sådant utan olägenhet för sparbanken kan ske,
medgifva utbetalning af insatta medel inom kortare tid, än i reglementet
stadgas, och således äfven vid anfordran.

§ 33.

Justitierådet Isberg yttrade: Om det af mig under 1 § framstälda
ändringsförslag vinner afseende, torde orden »träder penningeinrättning
i verksamhet under namn af sparbank» böra utbytas mot
»träder sparbank i verksamhet».

Justitierådet Skarin erinrade, att en liknande personlig ansvarig -

Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition lS:o 49.

het, syntes böra stadgas jemväl för dem, som, efter det Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes förbud mot fortsättande af lagligen inrättad sparbanks
verksamhet delgifvits, likväl fortsätter sådan verksamhet och å
sparbankens vägnar ingår förpligtelse. Ett tillägg i sådant syfte till
denna § syntes derför behöflig!.

Högsta Domstolen hemstälde, att efter § 33 måtte införas en ny
§ af följande lydelse:

»34 §.

Böter och viten, som enligt denna lag ådömas, tillfälle kronan
och förvandlas efter allmän lag.»

I afseende å sista stycket i förslaget hemstälde Högsta Domstolen,
att uttrycket »en tiondedel af sparbankens tillgångar» måtte ändras
till öfverensstämmelse med motsvarande uttryck i § 13.

I öfrigt ansågo Justitieråden Abergsson och Isberg förevarande
stadgande böra så affattas, att förslagets bestämmelser om skyldighet
för sparbank att skaffa sig grundfond och att vara underkastad utredning,
då sådana förhållanden föreligga, som omförmälas i 19 § första
stycket, blifva efter lämplig tidsfrist gällande äfven i fråga om redan
befintliga sparbanker, helst nämnda bestämmelser eljest skulle komma
att sakna nästan all betydelse.

II.

Förslag iill lag angående vissa bolag, hvilka idka penningerörelse med sådan
inlåning, som sparbank bedrifver.

§ 1.

Justitierådet Isberg, med hvilken Justitieråden Lilienberg och
Afzelius instämde, yttrade: Då den i förevarande förslag ifrågasatta

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 49.

lagstiftning såväl till sin grund som till sitt ändamål är af enahanda
art som lagstiftningen angående sparbanker och hufvudbestämmelsen
i förslaget eller den, hvarigenom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
tillerkännes befogenhet att utöfva tillsyn öfver de penningeinrättningar,
som i detsamma afses, meddelas allenast genom en hänvisning till komiterades
särskilda förslag till lag angående sparbanker, synes det mig
både ur materiel och formel synpunkt lämpligare, att de bestämmelser,
som anses nödiga för kontroll å nu ifrågavarande penningeinrättningar,
i stället för att meddelas i en särskild lag, införas i lagen angående
sparbanker. För en sådan anordning lärer äfven i viss mån kunna
hemtas stöd af hittills gällande lagstiftning i ämnet (11 § i 1875 års
förordning) och förändringen kan, efter jemkning af rubriken till nyssnämnda
lag, bringas till verkställighet utan afsevärda rubbningar vare
sig i texten till samma lag eller i förevarande förslag. Jag anser mig
derföre böra hemställa om en dylik förändring.

Vidare anförde Justitieråd et Isberg, med hvilken Justitierådet Skarin
förenade sig:

I 1 § af förslaget, liksom i förslagets titel, rubriceras de penningeinrättningar,
å hvilka förslaget skall ega tillämplighet, såsom varande
bolag, och af motiven framgår, att komiterade afsett, att jemväl sådana
anstalter, som på grund af rörelsens beskaffenhet och frånvaron af all
beräkning af vinst för stiftarne i sjelfva verket äro att hänföra till
sparbanker, men hvilka genom underlåtenhet att söka fastställelse å
sina reglementen undandraga sig tillämpningen af bestämmelserna i
komiterades förslag till lag angående sparbanker, skola falla under bestämmelserna
i nu ifrågavarande lagförslag. Men då med hänsyn till ofullständigheten
i gällande bolagslagstiftning det icke kan anses vara stäldt
utom tvifvel, att penningeinrättningar af nyssnämnda art rätteligen äro
att hänföra till bolag, synes det önskvärdt, att förslaget omredigeras
såväl hvad angår dess rubrik som beträffande första och nästföljande
två §§ i sådan riktning, att all tvekan om förslagets tillämplighet å
omförmälda penningeinrättningar uteslutes. Denna anmärkning förfaller
emellertid, derest komiterades förslag till lag angående sparbanker
ändras i enlighet med den af mig vid granskningen af samma förslag
under 1 § gjorda hemställan, så att fastställelse å reglemente göres
obligatorisk för och nämnda förslag såsom en följd deraf blifver tilllämpligt
å alla verkliga sparbauksinrättningar.

Bibehålies i förevarande förslag uttrycket bolag, synes mig dock
lämpligt, att dertill fogas en bestämning, som inskränker förslagets
tillämplighet till bolag, hvilkas förvaltning utöfvas genom särskild sty -

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 49.

relse. Med nuvarande affattning af 1 § falla under förslaget jemväl
bolag, bildade af exempelvis endast två delegare, försåvidt de i sin
firma, vid sidan af egna namn, använda något af orden »folkbank» eller
»sparkassa»; men dylika affärsföretag torde icke böra göras till föremål
för bär afsedda lagstiftning, och i allt fall kunna förslagets bestämmelser
i 2 och 3 §§, hvilka för sin tillämplighet förutsätta, att en styrelse
finnes, icke mot dem göras verksamma. Jag hemställer derföre,
att 1 § omredigeras jemväl i nu angifna afseende.

Justitierådet Lilienberg instämde häruti, hvad angick första delen
af anmärkningen.

§ 2.

Justitieråden Åbergsson, Skår in, Huss, Afzelius, Isberg och Lindbäck
anmärkte, att, derest med stadgandet i sista stycket af denna §
afsetts att lemna Kongl. Maj:ts Befallningshafvande en allmän befogenhet
att meddela bolag, hvarom här är fråga, föreskrifter till betrygo-ande
af vederbörande insättares rätt, sådant torde, för den händelse
stadgandet öfverhufvud ansåges böra i lagen bibehållas, böra tydligare
uttryckas än som skett.

Justitierådet Lilienberg ansåg likaledes tvifvelaktigt, huruvida, med
bestämmelserna i fjerde stycket afsågs att åt Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
inrymma rätt att meddela föreskrifter till betryggande af
sparkasseräkningshafvarnes säkerhet äfven i andra fall än dem, den
föreslagna lagen uttryckligen angifvit. Då i allt fall en sådan rätt gent
emot institut af sådan natur som de ifrågavarande syntes alltför vidsträckt,
ansåg Justitierådet, att stycket borde omredigeras så, att Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes rätt att förelägga vite inskränktes till åtgärder,
som ålåge bolaget enligt den föreslagna lagen eller Kongl.
Majffs ’ Befallningshafvandes på grund af densamma meddelade föreskrifter.

Beträffande Kongl. Majfis Befallningshafvandes rätt att fälla till
vite äfvensom i fråga om ådömda vitens förvandling och hvem desamma
skola tillfalla åberopade Högsta Domstolens ledamöter hvad de
yttrat vid granskning af förslaget till lag angående sparbanker.

Ex protocollo:

C. P. Hagbergh.

Bih. till Riksd. Prof. 1892. 1 Sami. 1 Afä. 27 Häft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Protokoll öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen
i statsrådet å Stockholms slott den 11 Mars 1892.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Boström,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lkwenhaupt,

Statsråden: Herr Friherre von Otter,

Friherre Palmstiernå,

Friherre von Essen,

Friherre Åkeriiielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam.

Justitieråden: Åbergsson,

Huss.

Chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essen
anförde:

»Redan då förslaget till den lag, som innefattas i nådiga förordningen
angående sparbanker den 1 Oktober 1875, granskades af Högsta
Domstolen, anmärktes, att till följd af förslagets ofullständighet de uppstälda
föreskrifternas verksamhet för befordrande af sparbanksväsendets
ändamål och beredande af nödig kontroll öfver sparbankernas förvaltning
kunde med fog ifrågasättas. Förslaget tillstyrktes emellertid, emedan
det visat sig, att hvad lagstiftningen hade sig förelagdt i afseende
å sparbanksväsendets ordnande icke kunde på en gång fullständigt ernås.

Om således nämnda författning, som är den första sparbankslagen

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 49.

i vårt land och med ett par detaljändringar ännu gäller, redan vid sitt
framträdande betecknades såsom mindre tillfredsställande, träder denna
dess bristfällighet numera än skarpare fram till följd af den storartade
utveckling, sparbanksväsendet uppnått. Vid slutet af år 1889 funnos
nemligen icke mindre än 377 sparbanker, i hvilka öfver en million personer
insatt mera än 268 millioner kronor. Ingen lärer således kunna
förneka, att sparbanksväsendet numera djupt ingriper i nationens ekonomiska
lif, helst de medel, sparbankerna förvalta, i regeln bestå af de
mindre bemedlades besparingar, hvilkas bevarande är af särskild vigt
för såväl individerna som samhället.

Såväl inom som utom Riksdagen hafva också under senare år
höjts röster, som fordrat en revision af gällande sparbankslagstiftning;
och jag har så mycket mera känt mig uppfordrad förelägga denna fråga
Eders Kongl. Maj:ts bepröfvande, som jag för min del är lifligt öfvertygad
derom, att ifrågavarande lagstiftning illa motsvarar de kraf, som
derå kunna och böra ställas.

För att motivera detta omdöme ber jag att i korthet få antyda
de hufvudsakligaste brister, som efter min mening vidlåda gällande lagstiftning
i ämnet; och stöder jag mig dervid hufvudsakligen på de yttranden,
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afgifvit till svar å min
cirkulärskrifvelse den 30 September 1890, deri jag anhållit om deras
utlåtande angående gällande sparbankslagstiftning, särskildt i vissa angifna
hänseenden.

Förordningen den 1 Oktober 1875 lemnar öppet för stiftare af
sparbank att söka eller icke söka fastställelse å sparbanks reglemente.
Det synes emellertid uppenbart, att sådan fastställelse bör vara obligatorisk,
på det i intet fall må i sparbanks reglemente förekomma bestämmelser,
som strida mot lag eller innebära fara för sparbanks bestånd.

Tillvaron af hufvudmän och styrelseledamöter såsom förvaltare af
sparbank är visserligen i nämnda författning förutsatt, men der finnes
icke någon antydan om dessas förhållande till hvarandra och till sparbanken
eller ens en föreskrift, att bestämmelser härom skola inflyta i
reglementet.

Hvarje föreskrift i fråga om placering af insatta medel saknas, om
man icke '' vill räkna dit den genom lagen af den 5 September 1890
stadgade inskränkning af utlåningen till sparbanksdirektörer och tjenstemän.
Det finnes således intet lagligt hinder för sparbank att uteslutande
i långa och ouppsägbara lån placera de medel, sparbanken inlånar
med förbindelse till återbetalning kort tid etter uppsägning eller kanske
vid anfordran.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Då ingen föreskrift finnes om tillskjutande af grundfond vid sparbanks
bildande, måste, der icke sådan fond frivilligt tillskjutits, hvarje
förlust drabba insättarnes medel, intilldess reservfond hunnit bildas af
uppkommande vinster. Under det de egentliga bankerna måste liqvidera,
då tio procent af grundfonden förlorats, inträder derföre enligt 1875 års
författning samma skyldighet för sparbank först sedan, utom möjligen
befintliga egna fonder, viss del, fem procent, af insatta medel gått förlorad.
Men att en förlust, som enligt böckerna uppgår till fem procent,
i verkligheten oftast ställer sig vida högre, torde vara uppenbart. Så
har en sparbank i mellersta Sverige, som stälts under utredning, lemnat
endast fyratio procent å insatta medel. De fem procenten hafva således
i detta fall svällt ut till sextio procent. Det lärer väl icke kunna bestridas,
att det lagstadgande är föga tillfredsställande, som icke bjuder
en penningeinrättning att upphöra med sin verksamhet förr, än en del
af de medel, som anförtrotts densamma, redan bevisligen gått förlorad.

Den svagaste punkten i 1875 års författning är emellertid den der
anordnade kontrollen öfver sparbankernas verksamhet. Enligt § 7 af
nämnda författning, sådan denna § lyder enligt lagen den 31 December
1888, har visserligen Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att årligen,
sjelf eller genom ombud, inspektera hvarje sparbank, men i hvad mån
den sålunda anordnade kontrollen blir verksam, beror hufvudsakligen på
sparbankerna sjelfva. Det lärer nemligen vara uppenbart, att första vilkoret
för utöfvande af denna kontroll är, att den kontrollerande kan erhålla
tillförlitlig kännedom om ställningen hos vederbörande sparbank,
och en sådan kännedom måste tydligen hemtas af sparbankens böcker!
Men nu innehåller 1875 års författning intet om sparbanks skyldighet
att föra böcker, och då förordningen angående handelsböcker m. m. den
4 Maj 1855 icke anses vara tillämplig på sparbank, har sparbanken att
sjelf bestämma angående vidden och beskaffenheten af sin bokföring.
En sådan obegränsad frihet har emellertid haft till följd, att bokföringen
i ett stort antal sparbanker är ofullständig och opålitlig. Stundom föres
endast kassabok och icke ens denna alltid ordentligt, och bokslut kan
då naturligtvis icke göras. Att en sådan bristfällig bokföring, som
omöjliggör hvarje kontroll, i de flesta fall beror på bristande insigt eller
otillräckliga arbetskrafter, är otvifvelaktigt, men helt visst kan det ock
inträffa, att bokföringen afsigtligt hålles ofullständig för att dölja missförhållanden.
Så befanns vid en känd sparbankskatastrof, att sparbankens
verkliga status visado en brist på öfver 70,000 kronor, ehuru böckerna,
som voro så ofullständigt förda, att någon verksam granskning af dem
icke kunnat ske, utvisade ett öfverskott på mera än 50,000 kronor.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 49.

Men äfven om Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande genom
verkstälda inspektioner eller eljest erhåller tillförlitlig kännedom om förhållanden,
som uppenbarligen kränka sparbanksdelegares rätt eller sätta
sparbankens säkerhet i fara eller till och med strida mot gällande lag,
är han i de flesta fall maktlös gent emot en tredskande sparbanksstyrelse.
Endast om en Befallningshafvande finner sparbanks tillgångar hafva nedgått
till nittiofem procent af delegarnes behållning eller om vinst blifvit
olagligt använd, eger han enligt gällande lag att ingripa. Så har det
befunnits, att en sparbanksstyrelse beslutat afskrifva en värdefull fordran,
utan att Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande mäktat hindra verkställighet
af ett sådant, uppenbarligen rättsvidrig! beslut ; och ehuru lagen
den 5 September 1890 uttryckligen förbjuder utlåning till styrelseledamot
i sparbank annorledes än mot pant af vissa fullgoda värdepapper, har
det enligt inspektionsberättelse, som kommit mig till handa, vid inspektion
under 1891 befunnits i en sparbank uti ett af landets sydligaste
län, att lån till betydliga belopp utlemnats åt styrelseledamöter dels mot
borgen och dels utan någon som helst säkerhet, för hvilka lån räntan
ej betalas, utan undan för undan balanseras, ja, att till och med den så
kallade »kontanta kassan» till stor del bestod af styrelseledamöters på
lösa lappar tecknade förbindelser. Eders Kongl. Majfls Befallningshafvande
får konstatera tillvaron af dylika laglösheter utan laglig makt
att för dem råda bot.

Till hvad jag sålunda erinrat kunde åtskilligt vara att tillägga,
men det anförda torde vara tillfjdlest för att ådagalägga, det gällande
sparbankslagstiftning lider af så allvarsamma brister, att en omarbetning
af densamma är af verkligt behof påkallad. Detta kraf framstår än
tydligare, om man besinnar, att sparbanksdelegarne icke kunna sjelfve
tillvarataga sina intressen, emedan de i regel sakna härför nödiga qvalifikationer
och i allt fall icke ega att utöfva omedelbart inflytande på
sparbanks förvaltning. Vid sådant förhållande synes samhället hafva en
särskild skyldighet att omgärda dessa intressen genom en omtänksam
lagstiftning.

Sparbanks- eller så kallad sparkasserörelse utöfvas äfven i icke
ringa omfattning af de så kallade solidariska folkbankerna. År 1890
funnos inom riket 19 sådana folkbanker, hos hvilka innestodo öfver fem
millioner kronor på sparkasseräkning. Dessa folkbankers verksamhet
normeras icke af några särskilda lagbestämmelser och är icke lagligen
underkastad tillsyn af någon myndighet. Att detta utgör en brist i
lagstiftningen, har länge varit erkändt och framhålles äfven i flera af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förenämnda utlåtanden. Denna
brist synes lämpligen böra afhjelpas i sammanhang med revision af
gällande sparbankslagstiftning.

Den 15 Maj 1891 tillsatte Eders Kongl. Maj:t, på min underdåniga
hemställan, i nåder en komité med uppdrag att utarbeta förslag till förändrad
lagstiftning för sparbanker äfvensom andra låneinrättningar, hvilka
utan af Eders Kongl. Maj:t faststäldt reglemente drifva sparbanks- eller
sparkasserörelse. Komitén afgaf den 27 Oktober samma år förslag dels till
lag angående sparbanker och dels till lag angående tillsyn å vissa bolag,
hvilka idka penningerörelse med sådan inlåning, som sparbank bedrifver,
äfvensom betänkande, innehållande motiv till lagförslagen. Dessa lagförslag
och betänkande anmälde jag i underdånighet inför Eders Kongl.
Maj:t den 6 November 1891, då Eders Kongl. Maj:t behagade infordra
underdåniga utlåtanden af öfverståthållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i rikets samtliga län. Sedan dessa utlåtanden inkommit,
förordnade Eders Kongl. Maj:t den 13 sistlidne Januari, att
jemväl Högsta Domstolens yttrande skulle jemlikt § 87 Regeringsformen
i ärendet inhemtas. Då Högsta Domstolens protokoll numera inkommit,
tillhör det mig att, efter det gemensam beredning med chefen för
Justitiedepartementet egt rum, ånyo anmäla ärendet, dervid jag till en
början lärer böra redogöra för de hufvudgrunder, hvarpå komitén byggt
sina afgifna lagförslag.

Hvad då först angår förslaget till lag angående sparbanker, framhåller
i motiven komitén såsom sin åsigt, att en lagstiftning för sparbankerna
ingalunda borde bryta med de grunder, hvarpå sparbanksväsendet
hos oss med sådan framgång utvecklats, och intvinga detta i
nya former, utan fasthellre riktas derpå att på det beståendes grundval
omgärda sparbanksinstitutionen med sådana garantier, att det stora,
nästan obegränsade förtroende, hvarmed sparbankerna alltjemt af allmänheten
omfattades, måtte bevaras. »Om sålunda», yttrar komitén
vidare, »komitén hyser den öfvertygelse, att ökade garantier för sparbankernas
verksamhet bjudas af hänsynen till insättarnes säkerhet för sina
besparingar samt att ett kraftigare ingripande från lagstiftarens sida,
långt ifrån att hämma sparbankernas gagnande verksamhet, måste stödja
och befrämja densamma, känner komitén emellertid på samma gång lifligt
svårigheten att vid en lagstiftning för sparbankerna förena behöflig!
eftertryck med nödig varsamhet. Det gäller nemligen, såsom i den
Kongl. propositionen till 1871 års Riksdag yttrades, att dervid noga
tillse, att man icke genom att i detalj reglera sparbankernas verksamhet

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o d9.

pålägger denna band, gom i sjelfva verket äro för densamma främmande
och måste inverka förlamande. Den berättigade omsorgen för sparbanksdelegarnes
skyddande mot förlust får således icke skjuta åsido hänsynen
till de säregna och sinsemellan skiljaktiga förhållanden, under hvilka
sparbankerna verka. Om man nemligen vid en lagstiftning, som är afsedd
att gälla äfven för nuvarande sparbanker, förbiser de skiftande
egendomligheterna i afseende å dessas organisation och verksamhet, löper
man tydligen fara att undertrycka den befintliga sparbanksinstitutionen.
Och detta vore utan tvifvel mycket att beklaga. Väl har det blifvit
sagdt, att, sedan postsparbanken beredt tillfälle till en säker och nöjaktig
placering af de små besparingarne, sparbanker icke vidare vore behöfliga.
Men om denna sats i viss mån kan försvaras, då frågan gäller inrättande
af nya sparbanker, kan den helt visst icke tillämpas i afseende å de
redan befintliga. Äfven om postsparbanken skulle mäkta öfvertaga sparbankernas
inlåning, måste man nemligen icke lemna ur sigte utlåningsrörelsen,
en verksamhet, som ju postsparbanken icke bedrifver; ty om
än sparbanks utlåning, som i åtskilliga sparbank sreglementen upptages
såsom ett sparbankens ändamål, ej kan betraktas såsom ett nöjaktigt
motiv att bilda ny sparbank, kan den dock i och för sig utgöra fullgiltig
anledning att icke omintetgöra redan befintliga sparbanker. För
de orter, som vant sig att få vissa lånebeliof tillfredsstälda af sina sparbanker,
spela dessa en så vigtig roll, att deras indragning säkerligen
skulle medföra allvarliga ekonomiska rubbningar. Komitén har derföre
i tvifvelaktiga fall hellre underlåtit att meddela bestämmelser, som i och
för sig kunnat vara lämpliga och nyttiga, än den äfventyrat att genom
dylika bestämmelser möjligen undertrycka de befintliga sparbankernas
verksamhet, så vidt denna icke bedrifves under förkastliga former.»

Med iakttagande af sin sålunda angifna ståndpunkt har komitén,
jemte en del föreskrifter af mera reglementarisk art, föreslagit hufvudsakligen
följande nya eller förändrade bestämmelser:

Sparbank skall ega ovilkorlig skyldighet att å sitt reglemente söka
stadfästelse af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som dervid har
att pröfva reglementets enlighet med lag och dess ändamålsenlighet samt
att deri vidtaga erforderliga ändringar och tillägg. Men komitén har
icke velat göra denna pröfning endast formell, utan har ansett, att Eders
Kongl. Maj.ds Befallningshafvande borde erhålla rätt att vägra stadfästelse
å ett sparbanksreglemente på den grund, att sparbanken icke finnes vara
nyttig och behöflig för orten.

Benämningen sparbank har komitén förbehållit uteslutande åt sådan
sparbanksinrättning, som erhållit behörig stadfästelse å sitt reglemente,

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 49.

och har derföre vid bötesstraff förbjudit arman sparbanksinrättning att
drifva sin rörelse under namn af sparbank. Derjemte har komitén föreslagit,
att de, som för sparbanksinrättning utan faststäldt reglemente ingå
förbindelser, skola för dem häfta i personlig ansvarighet, under det att
förvaltare af sparbank, hvars reglemente är behörigen stadfäst, äro
underkastade endast sysslomannaansvarighet för de sparbanken anförtrodda
medel.

Såsom vilkor för stiftande af sparbank bar komitén föreskrifvit, att
stiftarne skola vara minst tjugu välfrejdade svenska medborgare och att
en grundfond af minst tvåtusen kronor skall vara tillskjuten; dock att
tillskjutande af grundfond icke erfordras, der kommun eller landstingbesluter
inrätta sparbank och ikläder sig ansvarighet för der insatta
medel, en ansvarighet, som vissa kommuner och landsting redan iklädt
sig och enligt komiténs antagande kommuner och landsting äfven i framtiden
kunde komma att åtaga sig.

Till följd af bestämmelsen om obligatorisk grundfond bär komitén
kunnat föreskrifva skyldighet för sparbank, som stiftas efter det den nya
lagen trädt i kraft, att liqvidera, så snart enligt verkstäldt bokslut grundfond
och, der sådan finnes, reservfond gått förlorade och således innan
förlusterna, så vidt böckerna utvisa, berört insättarnes tillgodohafvande.

Vården om sparbankens angelägenheter har komitén tillagt dels
så kallade hufvudmän, hvilka såsom representanter för delegarne fungera
såsom en öfverstyrelse, hvilken öfvervakar förvaltningen, och dels
en förvaltande styrelse. Hufvudmännen, hvilka skola utses genom val
för viss tid, välja ledamöter i styrelsen och revisorer för granskning af
sparbanks förvaltning, beslutar om ansvarsfrihet för styrelsen och om
användning af öfverskott å reservfonden. I öfrigt skall gränsen för
hufvudmännens och styrelsens beslutanderätt uppdragas i reglementet.

Hvad beträffar sparbanksrörelsen, är till förekommande deraf att
sparbank må idka egentlig bankverksamhet dess inlåning begränsad till
mottagande af insättningar å motbok och dess utlåning till utgifvande
af lån mot skuldebref. Begränsning af borgenslån, som flere af Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordat, är icke af komitén föreslagen;
och har komitén, såsom mig synes, nöjaktigt motiverat sin åsigt i denna
del på följande sätt:

»Att meddela förbud för sparbank att mot borgenslån utlemna mer
än viss, större eller mindre, del af delegarnes tillgodohafvande finner
komitén emellertid betänkligt. En dylik begränsning skulle nemligen,
huru måttfull den än bestämdes, komma att verka synnerligen ojemnt.
De större sparbankernas verksamhet skulle deraf icke alls eller endast i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

ringa mån beröras, medan deremot förbudet icke torde kunna undgå att
försvåra de mindre sparbankernas sträfvan att på ett nöjaktigt sätt förränta
delegarnes behållning och sålunda i längden ofördelaktigt återverka
på deras inlåningsrörelse. En begränsning af borgenslånerörelsen skulle
tvinga de mindre sparbankerna att öfvergå till utlåning mot inteckning,
men om man afser skydd för sparbankens utlanta medel och sålunda
vill förebygga, att borgenslånen utbytas mot dåliga inteckningar, måste
man då äfven supplera påbudet om borgenslånens begränsning med ett
stadgande om beskaffenheten af de inteckningar, som i sparbank må belånas.
Att lämpligen afväga ett sådant stadgande erbjuder dock stora
vanskligheter och torde för öfrigt innebära ett allt för strängt reglementerande
af sparbankernas verksamhet. Då nu härtill kommer den
förut antydda svårigheten för de mindre sparbankerna att med de krafter,
hvaröfver de förfoga, bedöma en inteckningssäkerhet, har det ej synts
komitén tillrådligt att fora dessa sparbanker djupare in i inteckningsbelåningen,
helst i följd af fastighetskreditens allt större utbredning utsigterna
att erhålla fullt betryggande inteckningssäkerheter förminskats.
En synnerligen anmärkningsvärd omständighet är det också, att sparbankernas
förluster på sin utlåning mot borgenssäkerhet i allmänhet stält
sig ganska obetydliga.»

Om sålunda komitén icke velat genom lag begränsa sparbanks utlåning
mot namnsäkerhet, har komitén för att göra dessa lån rörliga
föreskrifvit, dels att de skola af sparbanken kunna uppsägas till återbetalning
inom tre månader och dels att sådant lan, som icke inbetalas
inom ett år, skall ställas på återbetalning genom amortering inom tio
år; och skall dylikt lån årligen underkastas förnyad pröfning.

För att förebygga, det sparbank placerar alla sina tillgångar så,
att, om uttagen öfverstiga det vanliga, sparbanken råkar i trångmål, är
i förslaget föreskrifvet, att sparbank skall hålla en kassareserv, motsvarande
minst TV af delegarnes behållning och bestående af lätt realisabla
värdepapper, såsom fullgoda obligationer och bankdepositionsbevis.
Såsom kassareserv vill komitén dock icke godkänna inteckning, emedan
ett sådant värdepapper icke anses under alla förhållanden kunna utan
tidsutdrägt förvandlas i penningar.

På det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande må kunna med
tillförlitlighet utröna sparbanks ställning, har komitén förpligta! sparbank
att föra vissa böcker, som funnits vara oundgängligt nödiga, samt
att årligen upprätta bokslut. Då det emellertid icke gör tillfyllest, att,
dessa böcker föras och afslutas, utan detta för att uppfylla ändamålet
Bill. till liiksd. Prof. 1892. 1 Smil. 1 Afd. 27 Häft. 6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

måste ske på ett nöjaktigt sätt, har åt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
inrymts rätt att, der så aktas nödigt, meddela föreskrift angående
sättet för räkenskapens förande och afslutande.

Men på det icke Eders Kongl. Maj:ts Befallningskafvandes befogenhet
må inskränkas till att taga kännedom om sparbanks förhållanden, har
komitén föreslagit, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande må erhålla
rätt att förbjuda verkställighet af beslut, som står i uppenbar strid
med lag eller reglemente eller eljest finnes medföra våda för sparbanks
säkerhet eller kränkning af delegarnes rätt, samt att förelägga hufvudmän
eller styrelse att, i händelse sådant beslut gått i verkställighet, göra
rättelse, der så ske kan, äfvensom att vidtaga åtgärd, som han för betryggande
af delegarnes rätt funnit nödigt att föreskrifva. Dessa förbud
och föreskrifter skola genom förelagdt vite kunna göras verksamma,
och vid svårare afvikelser från lag och reglemente, som icke inom förelagd
tid rättas, skall det på Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ankomma att förbjuda fortsättning af sparbanks verksamhet.

Komitén har slutligen föreslagit, att i lagen intagas bestämmelser
angående vissa privaträttsliga förhållanden, såsom dödande af förkommen
motbok och rätt att förfoga öfver insatta medel, enär de i åtskilliga nu
gällande sparbanksreglementen härom intagna föreskrifter utvisa en missuppfattning
af dessa förhållanden.

Den del af komiténs uppdrag, som afsåg utarbetande af förslag
till lagstiftning för de andra låneinrättningar än sparbank, hvilka utan
af Eders Kong]. Maj:t faststäldt reglemente drifva sparbanks- eller sparkasserörelse,
har komitén rätteligen funnit i främsta rummet afse de
befintliga så kallade solidariska folkbankerna. Dessa bolag böra enligt
komiténs mening icke göras till föremål för lagstiftning i vidsträcktare
mån, än att till skyddande af sparkasseräkningshafvarnes rätt bolaget i
afseende å hela sin rörelse underkastas tillsyn af Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, om ock ej i den utsträckning som sparbank; och
har komitén inrymt bestämmelserna härom i ett förslag till särskild »lag
angående tillsyn å vissa bolag, hvilka idka penningerörelse med sådan
inlåning, som sparbank bedrifver.»

Komitén håller före, att solidariska folkbanker, som drifva sparkasserörelse,
hädanefter icke gerna kunna uppstå. Komitén anser nemligen,
att en solidarisk folkbank är att hänföra till handelsbolag, hvarom
i 15 kap. handelsbalken förmäles, och att således, på grund af bestämmelsen
i 9 § 2 mom. i lagen angående handelsregister, firma och prokura
den 13 Juli 1887, firma för sådant folkbanksbolag, som uppstått

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

efter det nämnda lag trädde i kraft, icke får registreras, med mindre
firman innehåller namnet på minst en af bolagsmännen med ett tillägg,
som antyder, att flere bolagsmän finnas. Men det har synts komitén
uppenbart, att ett bolag, som uppträder såsom handelsbolag under personfirma
och saknar offentlig myndighets stadfästelse å sitt reglemente, icke
kan tillvinna sig det förtroende af allmänheten, som erfordras för drifvande
af sparkasserörelse. Skulle emellertid, såsom i ett fall skett, efter
tillämpning af lagen den 13 Juli 1887 medgifvas registrering af dylik
inrättning utan personfirma eller förekommer ordet folkbank eller sparkassa
i firman jemte personnamn, skall sådan inrättning falla under den
föreslagna nya lagen. Under samma lag vill komitén jemväl inbegripa
annan inrättning, som drifver sparbanks- eller sparkasserörelse under
namn af sparkassa eller eljest under annan benämning än personfirma.

De af öfverståthållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
afgifna underdåniga utlåtanden angående komiténs förslag till
lag angående sparbanker hafva hufvudsakligen utfallit gynsamt för förslaget.
Endast en Befallningshafvande har nemligen uttalat tvekan, huruvida
icke den föreslagna lagen kunde blifva hinderlig för sparbankernas
utveckling, under det de öfriga antingen förordat förslagets antagande i
oförändradt skick eller mot detsamma framstält endast vissa detaljanmärkningar.
De af dessa anmärkningar, som synas förtjena afseende,
hafva i allmänhet blifvit af Högsta Domstolen upptagna.

Förslaget till lag angående tillsyn å vissa bolag, som idka penningerörelse
med sådan inlåning, som sparbank bedrifver, har föranledt
afsevärd anmärkning af endast två Befallningshafvande, hvilka finna den
föreslagna lagen olämplig.»

Departementschefen anmälde härefter Högsta Domstolens yttrande
öfver ofvanberörda till Högsta Domstolen remitterade lagförslag samt
redogjorde för utlåtandets innehåll; och yttrade departementschefen vidare:

»Komitén synes mig i det hela hafva lyckligt löst sin uppgift att
med tryggande föreskrifter omgärda sparbankernas verksamhet, utan att
å densamma lägga band, som kunde verka hämmande på sparbanksväsendets
utveckling. I vissa delar af komiténs förslag till lag angående
sparbanker har jag dock, hufvudsakligen på grund af de inom Högsta
Domstolen gjorda anmärkningar, ansett mig böra föreslå ändringar och
modifikationer.

Så anser jag af skäl, som inom Högsta Domstolen blifvit anförda,
att nämnda lag bör omfatta icke blott inrättning, som under namn af
sparbank drifver sparbanksrörelse, utan hvarje inrättning, som utöfvar

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

sparbank s verksamhet, äfven om det sker under annat namn, t. ex. sparkassa.
Det synes nemligen icke finnas någon anledning, hvarföre sistberörda
inrättningar skulle undandragas sparbankslagens föreskrifter för
att, såsom komitén föreslagit, komma under den mindre verksamma kontroll,
som innefattas i den af komitén föreslagna lagen om tillsyn å vissa
bolag, som drifva penningerörelse. Den i 1 § innefattade definition har
derföre vidgats så, att den innefattar hvarje inrättning, som är sparbanksmessig
till syfte, organisation och verksamhet. Sådan inrättning
blir då enligt 3 § skyldig söka stadfästelse å sitt reglemente, deri enligt
4 § inrättningen skall benämnas sparbank. Sålunda kommer namnet
sparbank att, såsom vederbörligt är, bäras af hvarje inrättning, som har
karakteren af sparbank.

I definitionen på sparbank hafva orden »af allmänheten» blifvit inskjutna
framför orden »till förräntande mottaga penningar» etc., i syfte
att frånskilja de vid vissa industriella verk inrättade sparkassor, som
uteslutande äro afsedda för den der befintliga arbetspersonalen. Sådan;}
kassor äro nemligen af den enskilda natur, att offentlig kontroll icke
skäligen kan i afseende å dem föreskrifvas. Dylik inrättning får då,
enligt 4 §, andra stycket, icke drifva sin rörelse under namn af sparbank.

Andra stycket af 1 § i komiténs förslag har enligt hemställan af
tre bland Högsta Domstolens ledamöter blifvit uteslutet; och har jag så
mycket hellre anslutit mig till den af dessa ledamöter uttalade mening,
som jemväl i 6 § af gällande förordning angående sparbanker ordet
»insättare» blifvit användt för att utmärka dem, som på grund af insättning
ega fordran hos sparbank, utan att detta uttryck föranledt tvekan
eller eljest gifvit anledning till anmärkning.

Högsta Domstolen liksom flere af Eders Kongl. Majffs Befallningshafvande
har uttalat den mening, att stiftande af sparbank och åtagande
af ansvar för der insatta medel icke utgör en sådan angelägenhet, hvarom
kommun eller landsting eger besluta, och att således de af komitén
föreslagna särskilda bestämmelser för sparbank, stiftad af kommun eller
landsting, borde utgå. På grund häraf och då Eders Kongl. Maj:t i flera
besvärsmål meddelat resolutioner i nämnda syftning, har jag i 2 § af
komiténs förslag uteslutit den bestämmelse, som angår af kommun eller
landsting inrättad sparbank, samt vidtagit åtskilliga häraf föranledda förändringar
och uteslutningar i andra delar af lagförslaget.

Genom bestämmelsen i tredje stycket af 3 § har komitén velat åt
Eders Kongl. Majffs Befallningshafvande inrymma rätt att, då stadfästelse
sökes å sparbanks reglemente, ingå i pröfning jemväl af ifrågasatt ny
sparbanks nytta och behöflighet för orten samt att, då sparbank icke

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

tinnes behöflig och nyttig, vägra fastställelse. Jag vill visserligen icke
förneka, att, såsom i motiven till lagförslaget ock framhållits, förhållanden
kunna yppas, under hvilka en dylik realitetspröfning kunde vara af
nytta, men jag finner i allt fall betänkligt, att, en myndighet erhåller
rätt att förqväfva en med iakttagande af alla laga former tillkommen
inrättning, helst då densamma måste presumeras hafva ett filantropiskt
syfte och förutsätter vissa uppoffringar af stiftarne. Jag har derföre låtit
omarbeta nämnda stycke så, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
pröfningsrätt kommer att afse endast beskaffenheten af det ingifna reglementet.

Då kostnaden för i lag föreskrifna publikationer i länskungörelserna
rörande sparbank hittills, åtminstone i de flesta län, bestridts af sparbanken
och detta icke synes oskäligt, men Eders Kongl. Maj:ts cirkulär
angående godtgörande af kostnaderna för tryckningen utaf länsstyrelsernas
kungörelser den 30 November 1876 icke innehåller otvetydig föreskrift,
att dylika publikationer skola af sparbanken bekostas, har jag i
denna §, liksom i 8 och 17 §§, infört uttrycklig bestämmelse härom.

I slutet af 4 §1 som förbjuder annan inrättning än sparbank att
begagna denna benämning, har komitén föreslagit bötesstraff för öfverträdelse
af sagda förbud. Då emellertid inrättningar finnas, som drifva
sin rörelse under namn af sparbank, ehuru de, såsom antingen icke tillgängliga
för allmänheten eller ock afseende vinst för stiftarne, icke äro
verkliga sparbanker, skulle bötesstraff omedelbart efter den föreslagna
lagens tillämpning kunna i afseende å dylika inrättningar ådömas, om
de icke ändra benämning. Men då en sådan försummelse kan bero af
okunnighet om berörda stadgande, en okunnighet, som är ganska ursäktlig,
då stadgandet förekommer i en lag, hvilken i det hela icke afser
dylika inrättningar, har jag ansett lämpligare, att förbudet göres verksamt
derigenom, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vid vite
föreskrifver rättelse, om förbudet öfverträdes; och jag har så mycket
hellre velat föreslå en sålunda ändrad bestämmelse, som lagförslaget på
intet annat ställe föreskrifver bötesstraff, men väl föreläggande vid vite.

Föreskrift om Eders Kongl. Maj tis Befallningshafvandes rätt att
förelägga vite är inrymd i 21 § af komiténs förslag; men äfven sedan
denna § blifvit fullständigad, på sätt Högsta Domstolen föreslagit,
finnas fall, som knappast kunna hänföras under bestämmelserna i 21 §,
då vite bör kunna föreläggas, t. ex. vid föreskrift enligt 16 § angående
sättet för räkenskapens förande och afslutande. Men framför allt är det
af vigt, att, om, såsom jag tillåtit mig i underdånighet föreslå, hvarje
inrättning, som har karaketren af sparbank, skall falla under ifråga -

46 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.9.

varande lag, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande må ega rätt att
genom vite tillhålla sådan inrättning att söka fastställelse å sitt reglemente.
Jag har derföre ansett lämpligast att genom en fristående bestämmelse
i slutet af lagen (34 §) tillägga Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
rätt att i allmänhet vid meddelande af föreskrift eller förbud
enligt lagen förelägga vite samt att, på sätt inom Högsta Domstolen
hemstälts, till sådant vite fälla. Denna bestämmelse blir då också tillämplig
i fråga om en sådan föreskrift, som Eders Kongl. Majds Befallningshafvande
skulle ega meddela enligt 4 §, andra stycket. I 34 § skulle
då också, enligt Högsta Domstolens hemställan, införas bestämmelse derom,
att ådömdt vite tillfaller kronan och förvandlas enligt allmän lag.

Flere af Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande hafva anmärkt,
att den rätt, som enligt 7 §, fjerde stycket, kunde genom reglementet
tillerkännas viss kategori af insättare att deltaga i hufvudmännens öfverläggningar,
val och beslut, kunde blifva farlig, enär den skulle kunna
föranleda öfverrumpling af en tillfällig och på förhand oberäknelig majoritet.
Då riktigheten af denna erinran knappast kan underkännas, har
jag föreslagit, att berörda bestämmelse utgår.

Vidare hafva flere af Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande förklarat,
att det ovilkorlig^ förbud, komitén i sista stycket af 7 § meddelat
för styrelseledamot i sparbank att vara tjensteman i samma sparbank,
skulle för en del små sparbanker verka synnerligen hindersamt, ja, kanske
omöjliggöra fortsättningen af deras verksamhet. Att det föreslagna
stadgandet är principielt riktigt, kan ju icke förnekas; men då den enligt
24 § föreslagna bestämmelsen, att hvarje insättning och uttagning skola
af två tjenstemän eller styrelseledamöter antecknas i särskilda exemplar
af kassaboken, synes böra medföra en ganska betryggande kontroll, har
jag trott mig kunna i de mindre sparbankernas intresse föreslå, att
undantag från omförmälda stadgande i 7 § må med afseende å särskilda
förhållanden kunna i reglementet medgifvas.

I öfrigt har jag i 7 § föreslagit de mindre betydande ändringar
och tillägg, om hvilka Högsta Domstolen af anförda skäl hemstält.

Med anledning af Högsta Domstolens anmärkning vid 8 § har jag,
på sätt flere Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande föreslagit, i nämnda
paragraf infört, att deri omförmälda förteckning bör aflemnas inom en
månad efter hufvudmännens årssammanträde.

Då vid omredigering i förut angifvet syfte af 1 § i komiténs förslag
bestämmelsen att de i sparbank insatta medel återbetalas viss tid
efter uppsägning der utgått, bör motsvarande bestämmelse finna plats
i annan § af lagen; och synes 11 §, första stycket, som handlar

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 49.

om sparbanks inlåningsrörelse, lämpligast att upptaga detta stadgande.
Med anledning af uttalanden såväl inom Högsta Domstolen som af flere
Eders Kongl. Majds Befallningshafvande har jag dervid gifvit bestämmelsen
en lydelse, hvaraf blir tydligt, att sparbank väl icke må ikläda
sig skyldighet att annorledes än viss tid efter uppsägning återbetala
insatta medel, men att styrelsen likväl är oförhindrad att, då sådant
utan olägenhet kan ske, medgifva utbetalning utan afvaktan på uppsägningstidens
utgång och således äfven vid anfordran.

Den af fyra bland Högsta Domstolens ledamöter framstälda anmärkning
mot en ordställning i 12 § har blifvit iakttagen.

I 18 §, som handlar om tillskjutande af grundfond för nybildad
sparbank, har komitén infört den bestämmelse, att vid eventuel återbäring
af denna grundfond ränta eller vinst derå icke må beräknas. Att
de, som tillskjutit grundfond, icke derå få tillgodonjuta vinst, framgår af
den i 1 § gifna definition å sparbank; men deremot synes det mig betänkligt
att i lagen stadga bestämdt förbud mot beräkning af skälig
ränta å grundfondstillskotten, hvilka, då de ej få återbetalas förr än
reservfonden uppgått till tio procent af insättarnes behållning, kunna
antagas komma att under åtskilliga år innestå. En sådan bestämmelse
skulle onödigtvis försvåra tillkomsten af ny sparbank samt i hvarje fall
antagligen hafva till följd, att grundfonden stannade vid det i lagen
föreskrifna minimum, livilket ju icke vore önskligt. Jag har derföre
låtit omredigera §:en i den syftning att ränta, icke öfverstigande fem
för hundra om året, må godtgöras för grundfondstillskotten, om reglementet
innehåller uttrycklig bestämmelse derom, dock att genom utbetalning
af sådan ränta förenämnda förhållande mellan reservfond och
insättarnes behållning icke må rubbas.

19 §, första stycket, 20 §, 26 §, första stycket, 27 §, andra
stycket, och 28 § hafva blifvit omredigerade i enlighet med de af Högsta
Domstolen gjorda erinringar.

Likaledes hafva sista stycket af 22 § och sista punkten af andra
stycket i 24 § blifvit i enlighet med Högsta Domstolens hemställan
uteslutna.

Med anslutning till en af fem bland Högsta Domstolens ledamöter
uttalad mening har jag åt 29 § gifvit den lydelse, att, sedan de i förra
delen af §:en föreskrifna efterlysningar skett och sex månader derefter
förflutit utan att motbok tillrättakommit, den för hvars räkning efterlysning
skett skall vara berättigad att mot qvitto utbekomma hela sitt
tillgodohafvande, genom hvilken utbetalning motboken upphört att gälla
mot sparbanken.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

De första orden i 33 § hafva blifvit omredigerade med anledning
af den förändrade lydelsen af 1 §.

Jemte det i öftergångsstadgandet hänvisningen till 13 § blifvit
ändrad till öfverensstämmelse med denna §, har jag utbytt de i början
af nämnda stadgande förekommande orden »redan inrättad sparbank»
mot orden »redan befintlig inrättning, som drifver sådan rörelse som i
1 § säges», i syfte att göra tydligt, det hvarje befintlig inrättning, som
har karakteren af sparbank, skall, äfven om den icke bär detta namn,
komma under den nya lagen.

Två af Högsta Domstolens ledamöter hafva uttalat den mening, att
redan befintliga sparbanker borde få sig ålagdt att inom viss tid bereda
sig grundfond, på det bestämmelsen i 19 § om sparbanks upplösning
må kunna jemväl på dem tillämpas. En sådan bestämmelse synes
dock knappast kunna meddelas; men då, enligt hvad de statistiska uppgifterna
gifva vid handen, det vida öfvervägande antalet sparbanker
samlat reservfond, öfverstigande den i lagen föreskrifna grundfondens
minimibelopp, och då äfven i fråga om dem, som ännu icke så förkofrats,
det icke synes obilligt, att sparbank, hvars ställning är sådan, att
dess bokslut visar brist, om ock aldrig så obetydlig, i insättarnes behållning,
ställes under utredning, har jag i slutet af ö(vergångsstadgandet
härom infört bestämmelse. Den tidpunkt, då skyldighet att ställas under
utredning inträder, skulle derigenom för redan befintlig sparbank i sjelfva
verket blifva densamma, som i 19 § föreskrifves, då det ju knappast
kan tänkas, att en förlust fullständigt medtager en sparbanks egna fonder
utan att i någon mån skära in på insättarnes fond. Vill redan befintlig
sparbank, som förlorat något af sistnämnda fond, undgå upplösning,
har den att liksom nybildad sparbank vidtaga de åtgärder, 19 §
föreskrifver.

Beträffande vidare komiténs förslag till »lag angående tillsyn å
vissa bolag, hvilka idka pennin gerörelse med sådan inlåning, som sparbank
bedrifter», så torde, derest, såsom jag föreslagit, lagen angående
sparbanker kommer att omfatta äfven institut, som äro verkliga sparbanker,
ehuru de bära annat namn, den i förra punkten af 1 § innefattade
definition å de institut, nu ifrågavarande lag skall omfatta, kunna
förenklas. Lagen skulle nemligen efter frånskiljande af alla verkliga
sparbanksinrättningar afse endast dels s. k. solidarisk folkbank, vare sig
den existerar, då lagen träder i kraft, eller sedermera uppstår, dels folkbanksaktiebolag,
som drifver sin rörelse utan af Eders Kongl. Maj: t
faststäldt reglemente, och dels inrättning, som drifver sparbanksrörelse

Köngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

med rätt till vinst för stiftarne och derföre icke kan hänföras till sparbankerna.
Jag förmenar då, att lagens mening skulle enklast och tydligast
uttryckas, om man för angifvande af de förstnämnda två kategorierna
begagnade uttrycket folkbank, hvilket vunnit häfd i språket och
så mycket mindre synes kunna leda till missförstånd, som detta uttryck
alltid ingår i de ifrågavarande institutens benämning. Hvad åter angår
den tredje kategorien eller de inrättningar, som drifva sparbanksrörelse
med rätt till vinst för stiftarne, synas dessa, för öfrigt helt få inrättningar
kunna betecknas såsom med folkbanker jemförliga penningeinrättningar,
enär de drifva enahanda inlåningsrörelse som folkbankerna och
liksom dessa afse vinst. I öfverensstämmelse härmed har början af 1 §
liksom lagförslagets rubrik omredigerats.

För att undvika den i / § förekommande hänvisning till 21 §,
första stycket, af lagen angående sparbanker hafva vidare bestämmelserna
i sistnämnda lagrum blifvit i förevarande 1 § införda.

Med hänsyn dertill att ifrågavarande institut äro af mera enskild
natur än sparbankerna synes den befogenhet, komitén enligt 2 §, fjerde
stycket, tillagt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, vara väl vidsträckt;
och har jag derföre affattat bestämmelserna i detta stycke så,
att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har att förelägga vederbörande
styrelse att fullgöra endast hvad enligt lagen eller gällande
reglemente styrelsen åligger.

Till komiténs förslag har jag fogat en särskild § angående rätt
att förelägga vite m. m. i nära öfverensstämmelse med 34 § i lagen
angående sparbanker.

För en del mindre betydande jemkningar i texten till de begge
lagförslagen lärer jag icke behöfva särskildt redogöra.

Slutligen hemställer jag i underdånighet, att i begge lagförslagen
må införas bestämmelse derom, att lagarna skola träda i kraft med ingången
af år 1893.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har jag låtit utarbeta
förslag till lag angående sparbanker samt lag angående tillsyn å vissa
s. k. folkbanker och med folkbanker jemförliga penningeinrättningar; och
vågar jag hemställa, att Eders Kongl. Maj:t föreslår Riksdagen att antaga
dessa förslag.»

Justitieråden Åbergsson och Huss åberopade sina vid förslagens
granskning i Högsta Domstolen afgifna yttranden.

Statsrådets öfriga ledamöter instämde i hvad föreBih.
till Riksd. Prot. 1892. 1 Sami 1 Afd. 27 Häft. 7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

draganden hemstält; och täcktes, med bifall härtill,
Hans Maj:t Konungen förklara, att nådig proposition i
ämnet skulle till Riksdagen aflåtas af den lydelse,
bilagan litt. — vid detta prtokoll utvisar.

In fidem

G. Wilh. Smerling.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1892.