Kongl. Maj:ts Nåd. proposition No 44 (Proposition 1890:44)

Kongl. Maj:ts Nåd. proposition No 44.

N:o 44.

Kongl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen, angående anvisande
af medel för inköp af jernvägen mellan Luleå
och norska gränsen; gifven Stockholms slott den 2 maj
1890.

Under åberopande af bifogade protokoll öfver civilärenden för
denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att, på det Kongl. Maj:t må blifva i tillfälle att för statens räkning
för en köpeskilling af högst 6,750,000 kronor och på de vilkor
i öfrig!, Kongl. Maj:t bestämmer, inköpa jernvägen mellan Luleå och
gränsen mot Norge med alla dertill hörande byggnader och öfriga för
trafikens behof utförda anläggningar jemte den vid jernvägen befintliga
rullande materiel, som, vid eu af maskiningeniören Y. L. Klemming i
september månad år 1889 verkstäld uppskattning derå, uppgifvits tillhöra
bolaget »The Swedish and Norwegian railway company, limited»,
till Kongl. Maj:ts förfogande anvisa ej mindre nämnda belopp, 6,750,000
kronor, än äfven för bestridande af ifrågakommande kostnader för inköpets
verkställande 250,000 kronor, att i den mån sådant erfordras
för de dermed afsedda ändamålen användas.

Tillika föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen

att de ifrågavarande beloppen, tillhopa högst 7,000,000 kronor,
må anvisas att utgå från riksgäldskontor, med rätt för Kongl. Maj:t
att lyfta beloppen, när Kongl. Maj:t finner sådant nödigt.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kong], Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

O S C A R.

V. L. Groll.

Bih. till Riksd. Prot. 1890. 1 Samt. 1 Afd. 21 Käft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans May.t
Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 2 maj 1890.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhauet,
Statsråden: friherre von Otter,

Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll och

WlKBLAD.

l:o.

Departementschefen statsrådet Groll yttrade:

»År 1882 anhöllo hos Eders Kongl. Maj:t fullmäktigen i riksbanken,
filosofie doktorn J. W. Arnberg, dåvarande fullmäktigen i riksgäldskontoret,
kaptenen, numera friherre C. G. Hierta samt numera aflidne
medicine doktorn A. Ljunggren att, som, efter underhandlingar mellan
ingeniörsfirman Wilkinson & Jarvis i London och sökandene, nämnda
firma förklarat sig villig att bilda ett hufvudsakligen engelskt bolagför
byggande af jernväg från Ofotens fjord i Norge tvärt öfver den

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o M.

skandinaviska halfön till Luleå, med bibana till Töre och derifrån framdeles
än vidare till Haparanda, Eders Kongl. Maj:t måtte meddela
sökandene tillstånd att under vissa uppgifna vilkor anlägga en för
godstrafik afsedd jernväg från lämplig punkt på norska gränsen i närheten
af sjön Wassijaure till Luossavaara och Kiirunavaara jernmalmfält
och derifrån genom Gr el hvarå malmfält och distrikt fram till Luleå
stad med sidobana till Töre i Kalix socken, äfvensom att, när Eders
Kongl. Maj:t ansåge tidpunkten dertill lämplig, fortsätta liniens byggande
mellan Töre och Haparanda för anslutning till det finska jernvägsnätet.

Då detta ärende den 8 december 1882 inför Eders Kongl. Maj:t
anmäldes, behagade Eders Kongl. Maj:t bevilja sökandene rättighet
att anlägga och till allmänt begagnande mot afgift upplåta jernväg af
1,435 meters (4,83 fots) spårvidd från lämplig punkt å norska gränsen
i närheten af sjön Wassijaure till Luossavaara och Kiirunavaara jernmalmfält
och derifrån genom Gellivara malmfält och distrikt fram till
Luleå stad, med rätt för sökandene att å ingeniörsfirman Wilkinson &
Jarvis i London och de öfrige in- och utländske män, med hvilka firman
kunde komma att förena sig, öfverlåta koncessionen å ifrågavarande
jern vägsanläggning, hvaremot Eders Kongl. Maj:t fann sökandenes
anhållan om koncession jemväl å bibana till Töre och denna bibanas
fortsättning till Haparanda då icke böra i vidsträcktare mån bifallas
än att Eders Kongl. Maj:t förklarade den då koncessionerade banans
egare vara under 15 år derefter, om och när Eders Kongl. Maj:t funne
tidpunkten för sådan banas byggande vara lämplig, berättigade att
framför annan enskild person eller bolag, som icke erbjöde för statsverket
förmånligare vilkor, erhålla koncession å ifrågavarande bibana
med fortsättning till Haparanda.

Bland vilkoren för den sålunda meddelade koncessionen behagade
Eders Kongl. Maj:t stadga:

att fullständig, af kostnadsförslag åtföljd plan för jernvägsauläggningen,
jemväl angifvande läget af trafikstationer, skulle underställas
Eders Kongl. Maj:ts pröfning och godkännande, och att banan dervid
icke borde indelas i mindre sektioner än från riksgränsen till Luossavaara
(omkring 11 mil), från Luossavaara till Gellivara (omkring 9 Va
mil) och från Gellivara till Luleå (omkring 18 mil);

att arbetet å jernvägen skulle börjas senast den 1 juli 1884 och
samtidigt bedrifvas från Ofoten och från Luleå sålunda, att ungefär lika
stor sträcka årligen byggdes från Luleå i riktning åt Gellivara som
från Ofoten österut;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

att jernvägen i sin helhet skulle vara färdig att upplåtas för trafik
senast vid utgången af år 1891;

att afgifterna för transporter å banan skulle utgå enligt taxa, som
Eders Kongl. Maj:t, efter pröfning af dertill utaf jernvägens egare
afgifvet förslag, ville i nåder fastställa och hvilken taxa i allmänhet
borde hvart femte år lämpas efter sig då företeende omständigheter,
dock att, så länge årliga nettoinkomsten af jernvägen icke uppginge
till tio procent å anläggningskapitalet, afgifterna icke finge, mot jernvägsegarnes
bestridande, sänkas under de belopp, hvartill å någon,
annan enskild svensk jernväg med behörigen faststäld taxa afgifterna
uppginge, ökade med tjugufem procent;

att koncessionshafvarne skulle före 1883 års utgång till Eders
Kongl. Maj:t inlemna bevis att de, till säkerhet för koncessionsvilkorens
fullgörande, nedsatt i statskontoret 200,000 kronor, hvilket belopp icke
finge återlyftas förrän koncessionshafvarne styrkt att jernvägen vore i
allo fullbordad, afsynad, godkänd och för trafik fullständigt upplåten;

att koncessionen, hvilken icke finge utan Eders Kongl. Maj:ts
samtycke öfverlåtas å annan än firman Wilkinson & Jarvis och de inocli
utländske män, med hvilka firman för utförande af jernvägsföretaget
kunde komma att förena sig, skulle anses förverkad, i händelse
antingen omförmälda deposition icke inom föreskrifven tid fullgjordes;
eller arbetet å jernvägsanläggningen icke enligt vederbörande kronofogdes
bevis, som till Eders Kongl. Maj:t ingåfves, blifvit inom den
1 juli 1884 påbörjadt, eller sedermera icke bedrefves i den här ofvan
nämnda ordning, i hvilka båda fall äfven en fjerdedel af det deponerade
beloppet skulle vara till svenska statskassan förverkadt, men vederbörande
ega att återlyfta, öfriga tre fjerdedelar deraf; eller ock arbetet,
ehuru i rätt tid påbörjadt, likväl funnes icke vara å ofvan utsatta tid
fullbordadt, eller sådana afvikelser från den faststälda planen vidtagits
i afseende å anläggningen, att åsyftad trygghet och ändamålsenlighet
derigenom förminskats, hvilka förhållanden derjemte medförde förlust
af depositionen i dess helhet; och skulle det ankomma på Eders Kongl.
Maj:t att, om koncessionshafvarne icke före 1892 års utgång fullbordat
den eller de delar af jernvägen, som vid besigtning eller afsyning
derå till äfventyrs funnits ofulländade, eller icke inom samma tid rättat
vid besigtningen eller afsyningen anmärkta felaktigheter, låta tillsvidare
inställa trafiken å jernvägen; samt

att svenska statsverket vore berättigadt att, sedan 40 år tilländagått
efter det jernvägen i sin helhet eller till någon del blifvit

Kongl. Maj ts Nåd. Proposition N:o 44. 5

öppnad för allmän trafik, inlösa jernvägen på vissa i koncessionen angifna
vilkor.

I de koncessionsvilkor, hvilka jag nu omförmält, liar sedermera
den ändring skett, att genom nådig resolution den 3 mars 1884 dels
förklarats att från svenska statens sida hinder för koncessionshafvarne
icke mötte att, med afvikelse från ofvan omnämnda föreskrift rörande
arbetets bedrifvande från banans båda ändpunkter, under år 1884 företaga
arbete endast å banan inom Sverige från Luleå vesterut utan
skyldighet för koncessionshafvarne att börja arbetet från Ofoten förrän
år 1885, dels ock stadgats att koncessionshafvarne skulle från och
med år 1885, om de så hellre önskade, ega att, i stället för att årligen
bygga ungefär lika stor sträcka af jernvägen från Luleå i riktning åt
Gellivara som från Ofoten österut, bedrifva arbetet å jernvägen sålunda,
att, vid det äfventyr som vore stadgadt för uraktlåtenhet härutinnan,
för år nedlades minst ungefär dubbelt så stor kostnad å sträckningen
från Luleå vesterut som från O foten österut.

Sedan ofvannämnde koncessionssölcande genom resolution den 16
juni 1883 undfått koncession jemväl å den inom Norge fallande delen
af ifrågavarande jernväg, lära begge dessa koncessioner hafva öfverlåtits
å firman Wilkinson & J årvis, hvarefter ett bolag, benämndt »The Northern
of Europé railway compauy, limited», bildades för jernvägens byggande.
Detta bolag har sedermera, enligt hvad i oktober år 1885 inför Eders
Kongl. Maj:t anmäldes, utbytt denna benämning mot »The Swedish and
Norwegian railway company, limited».

Sedan den föreskrifna depositionen af 200,000 kronor blifvit behörigen
verkstäld, faststälde Eders Kongl. Maj:t den 18 april 1884
plan för jernvägsanläggningen mellan Luleå och Gellivara malmfält
samt föreskref dervid att denna sektion skulle, äfven hvad trafikmaterielen
anginge, vara fullbordad senast vid utgången af år 1887 och
omedelbart efter skedd afsyning upplåtas för allmän trafik. Denna tid
har emellertid sedermera blifvit utsträckt. Uppå ansökning af jernvägsbolaget
fann nemligen Eders Kongl. Maj:t den 2 december 1887 godt
medgifva att tiden för nu ifrågavarande sektions fullbordande bestämdes
till den 1 augusti 1889 för sträckan mellan Luleå hamn och ÖfverLuleå
(Boden) samt till den 1 oktober samma år för linien ÖfverLuleå—Gellivara.

Enligt det af jernvägsbolaget uppgjorda kostnadsförslaget skulle
nu ifrågavarande sektion, som enligt planen höll 207,5 kilometer i längd,
komma att, under förutsättning att erforderlig mark kostnadsfritt erhölles,
kosta 4,236,177 kronor, deri dock icke inräknats kostnaden för

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

rullande materiel. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåg emellertid
kostnaden vara alltför lågt beräknad och uppskattade densamma till i
rundt tal 7,300,000 kronor, deri dock rullande materiel ingick för ett
belopp af 970,000 kronor.

För sektionen Gellivara—Luossavaara faststäldes af Eders Kongl.
Maj:t plan den 23 april 1888. Dervid föreskrefs att denna sektion skulle,
äfven hvad trafikmaterielen anginge, vara fullbordad senast vid utgången
af år 1890 samt omedelbart efter skedd afsyning upplåtas för
allmän trafik. Tillika stadgades att, om arbetet icke blefve å utsatt tid
fullbordadt eller sådana afvikelse!'' från den faststälda planen vidtoges
att åsyftad trygghet och ändamålsenlighet derigenom förminskades,
såväl den å jernvägsanläggningen mellan Luleå och norska gränsen
meddelade koncession, som ock hela den till säkerhet för dess fullbordande
verkstälda deposition skulle vara förverkad.

Kostnaden för denna sektion beräknades i det af bolaget uppgjorda
kostnadsförslaget, under förutsättning att erforderlig mark i allmänhet
fritt erhölles, komma att utan rullande materiel uppgå till 3,250,000
kronor. Af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknades åter kostnaden
till 4,019,990 kronor, deri inbegripet ett belopp af 500,000 kronor för
rullande materiel.

Arbetet å jernvägsanläggningen påbörjades inom föreskrifven tid
och har sedermera fortgått intill sistlidna års höst. Bandelen Luleå—
Boden, hvilken, såsom nämndt, bort vara fullbordad till den 1 augusti
1889, anmäldes inom denna tid till afsyning. Men vid den besigtning,
som i anledning deraf i nästföljande september månad anstäldes, funno
besigtningsmännen bandelen då ännu icke vara så fullbordad, att de
kunde tillstyrka utfärdande af afsyningsbevis för densamma. Sedermera
synas dock, enligt af distriktschefen majoren G. Liudequist i
derpå följande november månad utfärdadt bevis, de vid förra besigtningen
anmärkta felaktigheter hafva blitvit afhjelpta. Linien Boden—
Gellivara befans vid besigtning i sistlidne september månad i det
skick, att den under inga omständigheter kunde hinna att, såsom föreskrifvet.
var, fullbordas till den 1 derpå följande oktober. Sedermera
hafva visserligen, enligt hvad vid af majoren Lindequist i
november månad samma år verkstäld inspektion utröntes, åtskilliga
förbättringar å denna handel vidtagits, så att inspektionsförrättaren
ansåg sig kunna vitsorda att bandelen då befann sig i det skick
att transport af malm och annat gods kunde derå ega rum utan fara
eller skada för jernvägens materiel och spår; men ännu återstå åtskilliga
arbeten, hvilka kräfva betydande summor, att utföra, innan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

denna handel kan slutligen godkännas och för allmän trafik upplåtas.
Hvad bandelen Gellivara—Luossavaara angår, hafva å denna handel
endast jemförelsevis mindre betydande arbeten blifvit å en relativt
kortare sträcka utförda, och det är sålunda utan tvifvel omöjligt för
bolaget att inom föreskrifven tid, 1890 års utgång, fullborda denna
sektion. Ännu mindre synes det för bolaget möjligt att fullborda hela
jern vägsbyggnaden inom 1891 års slut, såsom i koncessionen är föreskrifvet.

Anledningen dertill, att arbetet icke bedrifvits med erforderlig
kraft, synes hufvudsakligen ligga i bristen på nödigt kapital. Bolagets
aktiekapital uppgifves visserligen uppgå till 1,500,000 pund sterling och
dessutom har bolaget, förnämligast i Holland, upptagit lån emot
obligationer å ett nominelt belopp af omkring 1,500,000 pund sterling.
Men obligationerna torde åtminstone till största delen hafva af bolaget
afyttrats till en kurs, som betydligt understiger det nominela värdet,
och af aktiekapitalet synes endast en ringa del hafva blifvit inbetald
och kommit jernvägsbyggnaden till godo. Bolagets ekonomiska förhållanden
hafva också ledt dertill att bolaget i medlet af år 1889 i England
försattes i administration, ehuru några väsentligare åtgärder för afvecklingen
af bolagets affärer allt hitintills icke synas hafva vidtagits.

Då vederbörande koncessionshafvare sålunda visat sig vara ur stånd
att uppfylla de förpligtelse!-, de åtagit sig i afseende å banbyggnaden,
anser jag mig nu böra upptaga en fråga, som redan år 1888 väcktes
af jernvägsbolaget, ehuru den då icke föranledde till någon åtgärd, nemligen
frågan om jernvägens förvärfvande af staten.

Betydelsen såväl för landet i dess helhet som särskildt för Norrbottens
län af jernvägsförbindelsen mellan Luleå och Gellivara torde
numera vara så allmänt insedd att jag i afseende derå kan fatta mig
kort. Jag vill dock erinra att denna jernvägs fullbordande utgör ett
oeftergiflig^ vilkor för att de rika tillgångarne af jernmalm och andra
värdefulla mineral i trakten af Gellivara skola kunna tillgodogöras.
Jemväl i öfrigt måste denna bana mäktigt bidraga att utveckla Norrbottens
rika hjelpkällor och dymedelst bereda bergning åt en väsentligen
ökad befolkning. Särskildt för staten, såsom egare af betydliga
skogsvidder i banans närhet, eger den ock en betydelse, som
icke bör underskattas. Äfven af politiskt-nationela skäl måste banan
blifva af icke ringa vigt, isynnerhet sedan densamma genom norra
stambanans framdragande till banan varder satt i förbindelse med
landets öfriga jernvägsnät.

Utom de nu antydda skälen för banans snara fullbordande till

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 44.

Gellivara, finnas andra skäl, som göra det särskilt önskvärdt att banan
kommer i statens ego. Endast härigenom kan nemligen full garanti
vinnas att taxe- och trafikförhållandena ordnas på det för landets
utveckling fördelaktigaste sätt och så, att de skilda intressen, som af
banan beröras, varda i lika mån tillgodosedda.

Äfven af militära skäl måste det vara’ önskvärdt, att staten varder
egare af banan.

Slutligen torde icke böra lemnas alldeles obeaktad fördelen deraf
att de obligationer, hvilka jernvägsbolaget i utlandet utsläppt till betydande
belopp och hvilkas fortfarande utelöpande tilläfventyrs skulle
kunna i någon mån inverka menligt på svenska statens kredit, skulle
komma att efter banans inköp försvinna ur penningemarknaden.

Af de skäl, jag nu antydt, och då man torde ega anledning kunna
hoppas att trafiken i en framtid skall komma att godtgöra de uppoffringar,
staten för banans förvärfvande och färdigbyggande till Gellivara
skulle få vidkännas, anser jag synnerligen önskvärdt att banan förvärfvas
af staten.

Att intressenterne i jernvägsföretaget icke heller skola vara ovilliga
att ingå på en uppgörelse härom på skäliga vilkor, anser jag
kunna med så mycket större skäl antagas som det lärer vara bolaget
omöjligt att fullborda arbetena inom stadgad tid och koncessionens
förlust sålunda synes oundviklig. Häraf skulle visserligen icke följa någon
rätt för staten att utan ersättning tillegna sig bolagets egendom; men
då det komme att bero på Eders Kongl. Maj:ts pröfning, huruvida och
i sådant fall på hvilka vilkor jernvägsbolaget sjelft eller de, som kunde
komma att från bolaget förvärfva banan, finge färdigbygga och trafikera
densamma, synes intressenternes egen fördel böra mana dem att
söka träffa aftal om banans försäljning till staten.

Med hänsyn till möjligheten att det kunde ifrågakomma att åt
staten förvärfva banan mellan Luleå och Gellivara, har redan under
sistlidna års höst en uppskattning af banans dåvarande värde egt ruin.
I augusti 1889 uppdrogs nemligen åt bandirektören i sjette trafikdistriktet
af statens jernvägar C. F. Sundberg att besigtiga jernvägen,
att på grund af dervid gjorda iakttagelser verkställa en uppskattning
af dåvarande värdet af jernvägen med tillhörande byggnader och andra
för trafikens behof utförda anläggningar, samt att beräkna och upprätta
fullständigt kostnadsförslag öfver de arbeten, som erfordrades för jomvägens
komplettering, så att densamma blefve försatt i ett för den
blifvande rörelsen fullt betryggande skick.

Denna besigtning och uppskattning verkstäldes af Sundberg med

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

biträden i september månad sistlidna år, hvarefter Sundberg med skrifvelse
af den 29 oktober samma år öfverlemnade ett detaljeradt instrument
öfver den verkstälda uppskattningen och beräkningen af jernvägen
mellan Luleå och Gellivara med tillhörande byggnader och andra för
trafikens behof utförda anläggningar. Enligt detta instrument, som för
hvarje del af banan och der förekommande bro- och konstbyggnader
in. m. angifver, för hvarje post arbetsqvantiteter, värdet af redan
utförda arbeten och återstående kompletteringar eller nödiga förbättringar,
är nuvarande värdet beräknadt till 4,896,000 kronor och kostnaden
för banans försättande i fullt trafikabelt skick uppskattad till 3,323,000
kronor, hvadan nämnda handel komplett färdig beräknats till ett värde
af 8,219,000 kronor. I dessa summor är dock icke någon kostnad
för rullande materiel inberäknad.

Hvad angår värdet af de arbeten, som blifvit utförda vester om
Gellivara station på en längd, enligt Sundbergs uppgift, af 20 kilometer,
räknadt från vexeln till sidospåret till Malmberget, har Sundberg, på
grund af det resultat, som uppskattningen af nuvarande värdet af jernväg^
Luleå—Gellivara lemnat, uppskattat dessa arbeten till 17,500
kronor för kilometer.

Å den vid jernvägen befintliga rullande materielen har, efter uppdrag,
maskiningeniören vid statens jernvägar V. L. Klemming i sistlidne
september månad verkstält värdering. Enligt hvad Klemming meddelat,
utgjordes dervid den rullande materielen af:

18 st. åttakopplade 50 tons lokomotiv med tender,

6 » fyrkopplade 24 tons tanklokomotiv,

3 » lira och like klassens personvagnar,

6 » bagagevagnar,

10 par kopplade virkesvagnar,

60 st. öppna godsvagnar med sidolämmar,

375 » malmvagnar med bottenluckor,

90 » arbetsvagnar dels täckta, dels öppna,

1 )> 12 tons kranvagn med ångspel och
1 » snöplog af trä på åtta hjul.

Enligt hvad vid värderingen uppgafs, var emellertid jernvägsbolaget
icke egare till de åttakopplade lokomotiven och icke heller till
300 st. af malmvagnarne.

Hela den befintliga rullande materielen, hvilken enligt Klemmings
omdöme i allmänhet kunde sägas vara af god beskaffenhet, uppskattades af
honom, med hänsyn till nyauskaffningsprisen samt frakt- och uppsättningskostnaderna
samt sedan afdrag gjorts för värdeminskning genom ålder,

Bill. till Riksd. Prol. 1800. 1 Sam/, 1 Afl/. 21 ljuft. 2

Kong!''. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ,44.

större skador och nötning, äfvensom i vissa fall för olämplig konstruktion,
till ett värde af 2,352,000 kronor. Då härifrån afdroges värdet
af de åttakopplade lokomotiven och af de 300 malmvagnar, hvilka
icke egdes af bolaget, 1,815,000 kronor, befunnes värdet af den bolaget
tillhöriga materielen utgöra 537,000 kronor.

Öfver den af Sundberg verkstälda uppskattningen och beräkningen
har jern vägsstyrelsen den 24 sistlidne april afgifvit yttrande samt i
sammanhang dermed meddelat utredning om kostnaden för den rullande
materiel, som, derest banan Luleå—Gellivara blefve af staten öfvertagen,
kunde för banans trafikerande erfordras, samt om värdet och
användbarheten af den vid banan redan befintliga rullande materielen.

I detta yttrande har styrelsen — jemte vitsordande att de af
Sundberg rörande förrättningen ingifna handlingar visade att det honom
lemnade uppdraget verkstälts med samvetsgrannhet och nöjaktig fullständighet
— anfört att styrelsen, efter granskning af handlingarna
och jemförelse med hvad kostnaderna för motsvarande poster, vare sig
arbeten eller anskaffningar af materialier eller andra förnödenheter,
öfver hufvud utgjort vid stätsbanebyggnaden i Norrland, funne sig befogad
uttala det omdöme, att de resultat, till hvilka Sundberg kommit,
vore fullt tillförlitliga och att särskildt den summa, hvartill han uppskattat,
banan Luleå—Gellivara i nu befintligt skick, icke öfverstege
banans verkliga värde.

I fråga om kostnaden för den rullande materiel, som erfordrades
för att besörja den trafik, som kunde vara att vänta under närmast
kommande år, företrädesvis de, under hvilka banan ännu förblefve skild
från statsbanenätet, har styrelsen anfört att, derest vid ett blifvande
inköp af banan den materiel, som ostridigt tillhörde jernvägsbolaget,
komme att ingå i köpet, skulle, då denna materiel till största delen
vore användbar, det närmaste behofvet för den trafik, som kunde förekomma
vid sidan af malmtransporten, derigenom blifva tillgodosedt och
jemväl den arbetsmateriel erhållas, som behöfdes vid utförande af de
erforderliga kompletteringsarbetena. Visserligen vore personvagnarnes
antal mindre än styrelsen ansåge behöflig!, men det ringa antal, som
ytterligare kräfdes under den tid, banan vore skild från de öfriga statsbanorna,
kunde lemnas ur dessas vagnpark. För malmtransporterne,
hvilka af styrelsen på grund af de qvantiteter, som hittills från Gellivara
nedförts till hafvet, beräknades uppgå till 100,000 ton årligen,
erfordrades deremot anskaffning af 8 lokomotiv och 300 malmvagnar,
hvarför kostnaden beräknades till 1,400,000 kronor.

Om till grund för bestämmande af den köpeskilling, som kunde

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 44.

ifrågakomma att af staten erläggas, tagas de siffror, som vid Sandbergs
och Klemmings uppskattningar erhållits, nemligen
värdet af handölen Luleå—Gellivara med tillhörande byggnader och andra

för trafikens behof utförda anläggningar ................. kronor 4,896,000,

värdet af de arbeten, som utförts vester om Gellivara
å en sträcka af 20 kilometer, efter 17,500 kronor

för kilometer..................................................................... » 350,000,

samt värdet af den bolaget tillhörande rullande materiel » 537,000,

skulle köpeskillingen utgöra kronor 5,783,000.

Det torde emellertid vara tvifvelaktigt, huruvida intressenterne i
jernvägsföretaget, oaktadt de, i händelse banan inköpes af staten innan
koncessionen förverkas, derigenom dessutom vinna den förmån att de
200,000 kronor, som deponerats i statskontoret till säkerhet för koneessionsvilkorens
fullgörande, få återlyftas, finna denna köpeskilling antaglig.
Dels hafva nemligen, enligt hvad distriktschefen majoren Lindequist,
på sätt jag redan nämnt, vitsordat, åtskilliga arbeten blifvit utförda,
sedan Sundbergs uppskattning verkstäldes. Och dels öfverstiga
otvifvelaktigt de summor, som blifvit nedlagda på företaget, högst betydligt
nyssnämnda belopp. Visserligen har någon tillförlitlig utredning
angående de verkliga kostnaderna för jernvägsbyggnaden icke kunnat
vinnas och i betraktande af de säregna förhållanden, under hvilka
denna jernvägsbyggnad bedrifvits, torde några bestämda slutsatser i
detta hänseende icke heller kunna erhållas af en jemförelse med andra
jernvägsbyggnader i vårt land. Men då, såsom redan nämn dt, bolagets
obligationsskuld uppgår till omkring 1,500,000 pund sterling eller i
rundt tal till 27,000,000 kronor, samt, enligt hvad jag har anledning tro,
åtminstone en del af dessa obligationer vid försäljning betingat ända till
70 procent, torde häraf vara tydligt att de kostnader, som nedlagts i företaget,
icke på långt när skulle betäckas af en köpeskilling, bestämd
til! det belopp, som ofvan är nämndt.

Slutligen bör icke lemnas oanmärkt att jernvägsbolaget — som
genom aftal med Gellivara aktiebolag betingat sig rätt att mot vissa
afgifter bryta all sistnämnda bolag tillhörig jernmalm och genom nådig
resolution den 28 november 1884 undfått tillstånd att under viss tid,
dock endast så länge bolaget vore innehafvare af koncessionen å jernvägsanläggningen
mellan norska gränsen och Luleå, bearbeta de sålunda
till bolaget upplåtna grufvorna — genom banans försäljning
komme att förlora det sålunda meddelade tillståndet.

Med afseende å nu antydda förhållanden och med hänsyn till de

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 44.

fördelar, som skulle vinnas genom banans förvärfvande af staten, anser
jag staten böra, derest banan icke kan erhållas för ofvannämnda köpeskilling,
medgifva någon förhöjning deri. Härvid bör dock tagas hänsyn
till önskvärdheten af att staten inom en icke alltför aflägsen framtid
erhåller en skälig afkastning af de kapital, som staten i företaget nedlägger.
Ur denna synpunkt synes mig det högsta köpeskillingsbelopp,
som kan ifrågakomma att erläggas, böra bestämmas till 6,750,000 kronor,
hvilken summa motsvarar ungefär 25 procent af nominela beloppet
af bolagets obligationsskuld.

På grund häraf och af den utredning, som i öfrigt blifvit i ärendet
åstadkommen, samt då sjelfva inköpets verkställande icke torde kunna
försiggå utan åtskilliga kostnader för statsverket, synas statens samtliga
utgifter för förvärfvande af banan och dess försättande i fullgodt
skick till Gellivara äfvensom för anskaffande af erforderlig rullande

materiel böra beräknas sålunda:
köpeskillingen, jemte kostnader för köpets verkställande
såsom provisioner o. d., högst ............... kronor 7,000,000,

kostnaderna för erforderliga kompietteringsarbeten

enligt bandirektören Sundbergs beräkning ............ » 3,323,000,

anskaffande af den rullande materiel, som erfordras

utöfver den i köpet ingående....................................... » 1,400,000,

Summa kronor 11,723,000.

Hela detta belopp synes dock icke nu behöfva tagas i anspråk,
utan torde för närvarande endast erfordras hvad som åtgår till sjelfva
inköpet jemte kostnader derför, högst 7,000,000 kronor. Möjligen kan det
blifva nödigt att, om banan under året förvärfvas, derå vidtaga några
arbeten, hufvudsakligen för att ej densamma må till sitt värde förminskas.
Möjligen kan det äfven befinnas vara med en klok hushållning
förenadt att söka_ förvärfva någon del af den vid banan befintliga,
annan än jernvägsbolaget tillhörande rullande materiel. Men utgifterna
så i ena som andra afseendet torde icke blifva af större betydenhet
än att de kunna af tillgängliga medel förskjutas mot godtgörelse under
kommande år. Och med anvisande af medel till banans fullständiga
iståndsättande lärer utan större olägenhet kunna till nästa år anstå.

Att nu uppgöra någon tillförlitlig beräkning öfver den sannolika
behållningen af trafiken å banan är naturligtvis icke möjligt. Först sedan
jernvägen blifvit förenad med den söderifrån kommande stambanan
samt den förkofran, som man med afseende å länets tillgångar har
anledning att motse vid ett mera utveckladt kommunikationsväsen,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 44.

börjat taga fart, kan man antaga att banans inkomster skola i nämnvärdare
mån stiga. Ju närmare man kommer denna tidpunkt, desto
vigtigare blifver det ock att tillse i hvad mån banans inkomster kunna
främjas genom tillgodogörandet af de tillgångar, Norrbottens län bär
att erbjuda; och det är derför, som jag anser af vigt att, innan stambanan
hunnit fram till Gellivara-jernvägen, det varder genom en på
sakkunskap grundad undersökning utredt i hvad mån och på hvad sätt
länets naturliga tillgångar lämpligast kunna tillgodogöras, med hänsyn
till såväl länets och landets bästa som den största möjliga afkastning
af de i norrländska jernvägarne nedlagda kapital.

På grund af hvad jag sålunda anfört tillstyrker jag att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, på det Eders Kongl. Maj:t må blifva i tillfälle att för statens
räkning för en köpeskilling af högst 6,750,000 kronor och på de vilkor
i öfrigt, Eders Kongl. Maj:t bestämmer, inköpa jernvägen mellan Luleå
och gränsen mot Norge med alla dertill hörande byggnader och öfriga
för trafikens behof utförda anläggningar jemte den vid jernvägen befintliga
rullande materiel, som, vid den af maskiningeniören V. L. Klemming
i september månad år 1889 verkstälda uppskattning derå, uppgafs
tillhöra bolaget »The Swedish and Norwegian railvvay company,
limited», till Eders Kongl. Maj:ts förfogande anvisa ej mindre nämnda
belopp, 6,750,000 kronor, än äfven för bestridande af ifrågakommande
kostnader för inköpets verkställande 250,000 kronor, att i den mån sådant
erfordras för de dermed afsedda ändamålen användas.

Tillika får jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet,
hemställa att Eders Kongl* Maj:t måtte föreslå Riksdagen att de ifrågavarande
beloppen, tillhopa högst 7,000,000 kronor, måtte anvisas att
utgå från riksgäldskontoret, med rätt för Eders Kongl. Maj:t att lyfta
beloppen, när Eders Kongl. Maj:t finner sådant nödigt.»

Uti hvad föredragande departementschefen sålunda
tillstyrkt och hemstält instämde Statsrådets öfrige
ledamöter; och behagade Hans Maj:t Konungen,
med bifall härtill, förordna att, i enlighet med ett af
departementschefen nu uppläst förslag, nådig proposition,
så lydande som bilagan till detta protokoll utvisar,
skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo
Aug. Alströmer.