Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42 (Proposition 1895:42)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

;3S!8*!Ö ’

it f>v

ob ce

N:o 42. dbi

.0881 $3m Öl rrab

\iiu nick*b''i< ''liv illa

Joirs

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående tillägg till
lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889;
gifven Stockholms slott den 22 mars 1895.

"*a> jiili i Vi cl! Mit'' II-..h . jww Of

Under åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver civilärenden
för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed inhemta Riksdagens
yttrande öfver bifogade förslag till förordning angående tillägg till lagen
angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen. ,<

i’ i ■!Rl;•" : i-,1. : , ''.i..:-.'' -J.Åbi ; : J jo »m.* öf ,!ilvh h '' ■och-jnudlil

OSCAE.

V. L. Groll.

Bih. till Riksd. Prat. 1895. 1 Sami. 1 Afd. 911 Höft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

Förslag

till förordning angående tillägg till lagen angående skydd
mot yrkesfara den 10 maj 1889.

V v '')■''.) ■ V. .i. ‘;\ ’•> ■; ... .. .. I \\

ktY iv-V'' iv\v ViW x.\>oH v

Härigenom förordnas att lagen angående skydd mot yrkesfara den
10 maj 1889 skall erhålla följande tillägg:

• •*:.>? 1 ‘ • !■ ) 15 h vill-'' *: z i # t { i

13 §.

Hvad i denna lag stadgas skall ock gälla om sådan i 1 § omnämnd
industriel rörelse, som af staten eller kommun idkas, ändå att rörelsen
icke idkas såsom näring; dock att stadgandet i ändra punkten af andra
stycket i 6 § samt föreskrifterna i 8, 9, 10 och 12 §§ icke skola ega
tillämpning å dylik rörelse, som af staten idkas, utan skola i stället i
afseende å sådan rörelse gälla följande bestämmelser:

a) Derest af arbetsföreståhdare gjord framställning i det afseende,
hvarom nämnes i andra stycket af 6 §, icke af yrkesinspektören godkännes,
varde frågan af denne hänskjuten till Kongl. Maj:ts pröfning.

b) Der yrkesiuspektör anser viss anordning i de afseenden, hvarom
i 2 § stadgas, böra vidtagas, och sådan anordning icke, efter tillsägelse
till arbetsföreståndaren, genomföres, skall yrkesinspektören derom göra
anmälan hos den myndighet, hvilken öfver rörelsen har öfverinseende,
hvarefter denna myndighet har att, efter omständigheterna, antingen
vidtaga åtgärder för anordningens genomförande eller ock underställa
ärendet Kongl. Maj:ts pröfning.

■!) V-/

r _ *

•••i [In

Hvad sålunda stadgats träder i kraft den

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

ilo g nr. 08öj. [j

*oniu£>oiod

i u;, i! -''.''butun-Hiriol'' au;

:.V. ii voiljlr^bijvhii* 1
.r- •

: { X i r. mix i biv

; .[• Hr t . ; ''»''ii!1 > h ■ ru! JgriO/! -T -HM- rrv, '':i\ V •

I) !•. ,r.7;- tv b .»slnfabbi ••bf tHL''«;giutt''|riT};!fii i"vgi;i

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 22 mars

i i-iii''1 1895. wiJ.y -■''! ‘b-;T*b Jo.! :

l;i hölXM :■

Oii

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhadpt,
Statsråden: friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson och
Wersåll.

l:o.

ecu m, v'': : - - .v-h '' ''• '' _ ;• _;// "

Efter gemensam beredning med cheferne för justitie-, landt.försvars-,
sjöförsvars-, finans- och ecklesiastikdepartementen anförde chefen
för civildepartementet statsrådet Groll i underdånighet:

Uti underdånig skrifvelse den 10 maj 1894 har Riksdagen anfört
att de författningsförslag i ämnet, hvilka föregått, lagen angående skydd
mot yrkcsfara den 10 maj 1889, enligt Riksdagens åsigt utan tvifvel
afsett. att bereda tillämpning för de ifrågasatta skyddsföreskrifterna
jemväl å industriel rörelse, som för statens eller kommuns räkning bedrefves,
så att äfven sådan rörelse skulle vara. underkastad inspektion.
För rigtigheten af denna uppfattning talade otvetydigt såväl sj elfva
affattningen af de bestämmelser rörande den ifrågasätta författningens

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

tillämpningsområde, som innehölles i första paragrafen af Eders Kongl.
Maj:ts till 1889 års Riksdag aflåtna förslag i ämnet, som åtskilliga under
ärendets beredning gjorda uttalanden. Likaledes saknades, eldigt
Riksdagens förmenande, hvarje anledning till antagande att den förändring
i hufvudsakligen redaktionelt syfte, som nämnda paragraf i
Eders Kongl. Majrts förslag undergått vid förslagets behandling af lagutskottet
vid 1889 års riksdag, och hvilken förändring af såväl Riksdagen
som Eders Kongl. Maj:t godkänts, skulle afsett att från det för
lagen utstakade tillämpningsområde utesluta företag, der staten eller
kommun uppträdde såsom arbetsgivare. Att, på sätt inom Riksdagen
anförts, tvekan härutinnan kunnat uppstå måste Riksdagen emellertid
finna förklarligt i betraktande deraf att gällande lag i ämnet uttryckligen
angåfve sig afse allenast sådana i lagens första paragraf uppräknade
industriella yrken, hvilka bedrefves såsom näring. För att undanrödja
denna tveksamhet syntes ett tillägg till förevarande lag vara erforderligt;
och Riksdagen ansåge sig följaktligen böra hemställa att Eders Kongl.
Maj.t ville framlägga förslag om tillägg till lagen angående skydd mot
yrkesfara den 10 maj" 1889 i syfte att bestämmelserna i samma lag
måtte förklaras i tillämpliga delar gälla jemväl för industriel rörelse,
som för statens eller kommuns räkning idkades, ändå att idkandet icke
skedde såsom näring.

Till följd af härå erhållen nådig remiss har kommerskol legitim med
eget underdånigt utlåtande åt den 21 augusti 1894 öfverlemnat infordrade
yttranden i ämnet från dåvarande yrkesinspektörerne i riket,
hvilka uttalat sig för ett tillägg till förenämnda lag i det af Riksdagen
angifna syfte. För egen del har kommerskollegium anfört att, med
den affattning 1 § af lagen den 10 maj 1889 angående skydd mot
yrkesfara erhållit, finge sådana industriella rörelser, som bedrefves för
statens eller kommuns räkning, anses i allmänhet undantagna från
lagens tillämpningsområde, men att detta förhållande emellertid, på sätt
Riksdagen framhållit, näppeligen varit vid lagens stiftande afsedt. Och
då det syntes lämpligt att bestämmelserna uti ifrågavarande lag iakttoges
äfven hvad beträffade de i lagens 1 § omförmälda industriella
rörelser, som för statens eller kommuns räkning bedrefves, samt med
hänsyn till dessa rörelsers väl jemförelsevis ringa antal något i nämnvärd
mån hämmande inflytande å yrkesinspektörernes verksamhet i
öfrigt icke sjmtes vara att befara deraf att bestämmelserna i lagen
angående skydd mot yrkesfara blefve gällande jemväl i afseende å
sistnämnda industriella rörelser, helst yrkesinspektionens arbetskrafter
komme att från och med år 1895 icke oväsentligt ökas, funne kolle -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

gium sig icke hafva något att erinra mot den ifrågasatta utsträckningen
af lagens tillämpningsområde. Kollegitim förbisåge visserligen icke
ätt, derest bestämmelserna i lagen angående skydd mot yrkesfara vunne
tillämpning äfven beträffande för statens eller kommuns räkning bedrifna
industriella rörelser, sådana fall kunde inträffa, som att af två
arbetsställen, å hvilka arbetet bedrefves ungefärligen på enahanda sätt
och i lika omfattning, samt der behofvet af skydd för arbetarne sålunda
måste anses i samma grad förefinnas, det ena arbetsstället, der staten
eller kommun vore arbetsgivare, blefve underkastadt yrkesinspektionen,
men deremot icke det andra, der arbetet bedrefves af enskilde, ehuru
icke såsom näring; men då äfven under nuvarande förhållanden liknande
fall kunde inträffa, der tillämpningen af ifrågavarande lag blefve
beroende af huruvida arbetet bedrefves såsom näring eller ej, ansåge
kollegium sig icke med anledning af den nådiga remissen böra ifrågasätta
någon utvidgning af lagens tillämpningsområde beträffande andra
än för statens eller kommuns räkning bedrifna industriella rörelser.
Kollegium hölle vidare före, dels att vid meddelande af föreskrift derom
att lagen angående skydd mot yrkesfara skulle ega tillämpning jemväl
beträffande industriella rörelser, som för statens eller kommuns räkning
bedrefves, undantag för vissa af samma lags bestämmelser, på den
grund att de icke skulle vara i hvarje fall tillämpliga uti ifrågavarande
hänseende, icke syntes erforderligt, dels ock att den ifrågasatta utsträckningen
af lagens tillämpningsområde lämpligast borde erhålla formen
af ett tillägg till lagen och sålunda icke ske genom ändring af någon
af lagens särskilda paragrafer.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har kollegium tillstyrkt
att genom eu författning om tillägg till lagen den 10 maj 1889 angående
skydd mot yrkesfara måtte förordnas att bestämmelserna i nämnda
lag skulle vara tillämpliga jemväl beträffande deri afsedda industriella
rörelser, som idkades för statens eller kommuns räkning, ändå att
idkandet icke skedde såsom näring.

Vidare hafva infordrade underdåniga utlåtanden i ärendet afgifvits
af fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen, jernvägsstyrelsen,
telegrafstyrelsen och myntdirektören, hvarjemte fullmäktige i
riksbanken, hvilka lemnats tillfälle att afgifva yttrande i ärendet såvidt
anginge den industriella rörelse, som af Sveriges riksbank idkades,
tillika inkommit med utlåtande.

Dervid har fångvårdsstyrelsen i afseende å den gren af statsförvaltningen,
som står under styrelsens öfverinseende, anfört att, långt
ifrån att vilja fritaga staten från skyldighet att i fråga om industriella

6 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 42.

företag, der staten vore arbetsgifvare, vidtaga sådana i lagen angående
skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 föreskrifna anordningar, som
med hänsyn till arbetets beskaffenhet vore nödiga för att skydda deri
anstälde arbetares lif och helsa, vore styrelsen tvärtom af den mening
att staten härutinnan borde tjena de enskilde arbetsgifvarne som föredöme
och att det alltså vore statens pligt att, äfven utan särskilda
lagbud, bereda dylikt skydd åt den personal, som vid dess verkstäder
och arbetsställen sysselsattes. I enlighet med denna åskådning hade
ock styrelsen, allt sedan nämnda lag trädde i kraft, funnit sig böra i
de mellan styrelsen och enskilde arbetsentreprenörer ingångna, af Eders
Kongl. Maj:t i nåder faststälda kontrakt om fångars sysselsättande intaga
uttrycklig bestämmelse derom att entreprenören vore skyldig vidtaga
de anordningar och i öfrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som i samma lag funnes gifna; och hade styrelsen vid sådant
förhållande ingenting att invända mot, om ett så beskaffad! tillvägagående
skulle varda för likartade fall uti omförmälda lag genom bestämd
föreskrift till iakttagande anbefaldt.

Hvad deremot anginge — anför styrelsen vidare — yrkesinspektörernes
ställning till statens industriella verk och inrättningar, syntes
frågan derom vara af ganska vexlande beskaffenhet. Å ena sidan borde
det visserligen betraktas som en fördel för staten att kunna begagna
sig af desse inspektörers råd och anvisningar, der så pröfvades lämpligt;
och erfarenheten hade ock visat att vissa af statens inrättningar
sjelfva påkallat ett sådant biträde. Men å andra sidan syntes det vara
hvarken nödigt eller nyttigt att genom ett direkt lagstadgande ovilkorligen
binda staten vid en inspektion af den beskaffenhet, som i lagen
angående skydd mot yrkesfara afsåges. Den kontroll, som härigenom
skulle vinnas, borde ej vara nödig i fråga om statens inrättningar, vid
hvilka i allmänhet funnes tillgång på sakkunnige befattningshafvande
med en teknisk utbildning, fullt jemförlig med den, som af yrkesinspektör
fordrades; och beträffande särskildt det förvaltningsområde, som
stode under styrelsens ledning, tilläte sig styrelsen erinra att fångvårdsanstalterna
voro anordnade enligt af Eders Kongl. Maj:t pröfvade
och faststälda förslag samt att hvarje vigtigare fråga om ändring eller
utvidgning af redan faststälda anordningar understäldes Eders Kongl.
Maj:ts pröfning; att mera omfattande aftal med enskilde entreprenörer
om fångars sysselsättande ej inginges utan Eders Kongl. Maj:ts nådiga
fastställelse; och att i nådiga instruktionen den 22 november 1877 till
styrelsens biträde vore anvisade dels en arkitekt för tillsyn å fångvårdens
byggnader och behandlingen af förekommande byggnadsåren -

Kongt Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

den, dels ock en läkare i och för frågor rörande helsovården, hvarjemte
vid alla fång vårdsanstalter funnes anstälde särskilda läkare och
vid de större fängelserna jemväl arbets före ståndare. Vidare ville styrelsen
erinra om de vid fängelserna årligen återkommande inspektioner
af styrelsens ordförande och ledamöter, af Eders Kongl. Maj:ts justitiekansler
och Riksdagens justitieombudsman samt om de besigtningar,
som, för utrönande af hvarje fängelses behof af byggnads- och underhållsarbeten,
årligen af sakkunnige män förrättades och i sin ordning
läge till grund för påföljande års af Eders Kongl. Maj:t faststälda stater.
Härvid ansåge sig styrelsen ock böra framhålla, hurusom styrelsen, på
det fängelsernas behof måtte vid dessa årliga besigtningar underkastas
allsidig pröfning, meddelat förständigande för vederbörande läkare att,
derest han ansåge något dylikt byggnadsarbete vara af nöden i sanitärt
syfte, derom vid besigtningen göra anmälan, äfvensom styrelsen
tillsett att till sagda besigtningar jemväl kallades personer med den
qvalifikation, som i brandordning förutsattes för deltagare i brandsyn.

Vid nu anförda förhållande och då det icke torde kunna visas att
yrkesinspektörs ingripande skulle utgöra någon garanti för att statens
intressen bättre tillgodosåges än hvad nu vore fallet, måste styrelsen
anse sådan inspektion öfver de inom fängelserna förekommande arbetsföretag
icke vara af behofvet påkallad.

Ett dylikt ingripande i statens förvaltning syntes ock styrelsen,
åtminstone i hvad anginge fångvården, kunna medföra ganska väsentliga
olägenheter. Om det redan i allmänhet torde få anses obestridligt
att främmande viljor ej utan stor risk för det helas bestånd kunde
införas i eu ordnad administration, finge detta i fråga om en förvaltning
af den inom sig slutna beskaffenhet som rikets fångvård anses än
farligare. Visserligen vore det sannt att en del fångar användes i
industrielt arbete, men detta arbete syntes, på grund af sin särskilda
egenskap af ådömdt straff, svårligen kunna göras beroende af en yrkesinspektörs
fria förfoganden, utan att hufvudändamålet med samma arbete
måste löpa fara att förryckas.

Allra minst kunde styrelsen finna lämpligt att fängelsearbetet skulle
blifva föremål för bestämmanden af helsovårds- och kommunalnämnder,
provinsial-, stads- eller distriktsläkare, hvilka befnttningshafvande dock
enligt lagens 5 § kunde af yrkesinspektör påkallas såsom biträde vid
inspektionen, eller att sådan inspektör skulle vara befogad att, der han
så kunde finna nödigt, mot fängelseadministrationen anlita polismyndighets
hjelp. Styrelsen hade någon erfarenhet af de kraf, hvilka kommunala
myndigheter ansåge sig oförhindrade att uppställa, der gäldan -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

det af dermed förenade utgifter ålåge staten; och jemväl i fråga om
yrkesinspektörs ingripande hade i ett särskildt fall samma erfarenhet
upprepats. Det måste emellertid vara oformligt att, då gränserna för
tillåtna utgifter af Eders Kongl. Maj:t med hänsyn till befintliga tillgångar
för en förvaltningsgren bestämdes, yrkesinspektör och kommunala
myndigheter vunne bemyndigande att föreskrifva utgifter, hvilka
icke kunde göras, utan att afsedd jemnvigt i förvaltningens ekonomi
blefve mer eller mindre störd.

Hvad anginge den i lagens 8 § inspektören medgifna rätt att i
vissa fall mot yrkesidkare begära Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
föreläggande eller förbud samt lagens bestämmelser om böter,
om allmän åklagares åtalsrätt m. m., ansåge sig styrelsen ej behöfva
framlägga de af Riksdagen delvis redan beaktade skäl, som talade mot
dessa stadgandens tillämplighet å statens tjenstemän. I motsats till
kommerskollegium ville emellertid styrelsen framhålla nödvändigheten
deraf att, i händelse lagen komme att få den utsträckta tillämpning,
Riksdagen åsyftat, bestämmelser, sådana som de ofvan anmärkta, uttryckligen
på antydt sätt begränsades.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, funne styrelsen sig ej
ega anledning tillstyrka ett tillägg till lagen angående skydd mot yrkesfara
af den beskaffenhet, Riksdagen i sin skrifvelse föreslagit. Om det
oaktadt Eders Kongl. Maj: t skulle finna godt framlägga ett lagförslag
i den föreslagna rigtningen och hvarje statens fångvårdsanstalt dermed
ock, på grund af deruti bedrifvet arbete, blefve stöld under inspektion
af yrkesinspektörer, för hvilkas eniga uppfattning af likartade förhållanden
i olika fängelser ingen säkerhet syntes gifvas, tilläte sig styrelsen,
för att det oaktadt nödig likformighet i möjlig mån måtte kunna
inom fångvårdsanstalterna tillvaratagas, i underdånighet hemställa det
täcktes Eders Kongl. Maj:t vid affattningen häraf bestämma att yrkesinspektörs
myndighet gent mot statens industriella verk och inrättningar
begränsades derhän att han i sin verksamhet ej egde anlita annat
biträde än de vid inrättningen anstälde befattningshafvande; att, der
anmärkning vid inspektion förekommit, yrkesinspektören hade att härom
göra anmälan hos det centrala embetsverk, hvarunder inrättningen
lydde; samt att, i händelse nämnda myndighet skulle finna sådan anmälan
ej föranleda åtgärd, inspektören egde att, vare sig genom besvär
öfver myndighetens beslut eller genom en direkt underdånig framställning
i ärendet, draga detsamma under Eders Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 42.

Arméförvaltningen har — med erinran att under dess intendentsoch
civila departement icke lydde några industriella verk, som kunde
blifva föremål för tillämpning af lagen den 10 maj 1889 angående
skydd mot yrkesfara, och att nämnda lag bestode, oafsedt den i dess
1 § gifna definitionen å industrielt yrke, hufvudsakligen af tvenne delar,
af hvilka den ena innehölle de egentliga bestämmelserna angående de
åtgärder, som af yrkesidkare skulle vidtagas till skydd för arbetspersonalens
lif och helsa, under det att i den andra delen inrymdes
föreskrifter för öfvervakandet af förutnämnda bestämmelsers efterlefnad
samt angående ansvar för och beifrande af yrkesidkares öfverträdelser
af desamma — vidare anfört att, då det uppenbarligen icke vore staten
värdigt att egna mindre omsorg åt sina arbetares skyddande mot
yrkesfara än eu enskild arbetsgifvare, armé förvaltningen hade intet
att erinra mot att den ofvan angifna förra delen af ifrågavarande lag,
hvilken del hufvudsakligen innefattades i 2 §, tillämpades på de under
artilleri- och fortifikationsdepartementen lydande industriella verk och
rörelser, helst Riksdagen, som sjelf nu tagit initiativ i denna angelägenhet,
utan tvifvel vore villig att anslå medel för vidtagandet inom
ifrågavarande verk af de säkerhetsåtgärder, som icke redan blifvit utförda,
men vid en kommande inspektion tilläfventyrs kunde varda ansedda
såsom erforderliga. Helt annorlunda stälde sig, enligt arméförvaltningens
åsigt, frågan med afseende å lagens senare del och de deri gifna bestämmelserna
angående yrkesinspektörernas och Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes åligganden och befogenhet gentemot yrkesidkare.
Ifrågavarande föreskrifter afsåge tydligen att förekomma, det en arbetsgivare
på grund af vare sig ekonomiska hänsyn, vårdslöshet eller okunnighet
utsatte sina arbetare för större fara under deras verksamhet för
hans räkning, än hvad som i följd af arbetets beskaffenhet vore oundvikligt.
Ekonomiska hänsyn kunde utan tvifvel i detta afseende utöfva
ett stort inflytande på enskilde yrkesidkare, hvilka drefve sin rörelse
såsom näring, och det syntes vara tillätet att antaga just denna omständighet
vara en bidragande orsak till att 1 § af förenämnda lag erhållit
sin nuvarande lydelse. En statens tjensteman åter, som fått den
närmaste ledningen af en för kronans räkning bedrifven industriel rörelse
sig anförtrodd, hade icke något personligt intresse att undandraga
sig utförandet af sådana anordningar till skydd mot yrkesfara, som
vore i lag föreskrifna eller eljest kunde finnas erforderliga, och ej heller
kunde antagas att den högre myndighet, under hvilken tjenstemannen
i egenskap af yrkesidkare lydde, icke skulle i detta liksom i andra fall
ställa sig gällande författning till efterrättelse. Om således gentemot

lUh. till ltiksd. Prut. 181)5. 1 Sami. 1 Afd. 311 Saft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 42.

enskilde arbetsgivare ett sådant yttre tvång, som läge i yrkesinspektörernes
öfvervakningsrätt och i den stadgade påföljden för underlåtenhet
att efterkomma samme inspektörers föreskrifter, stundom kunde vara
erforderligt, så syntes deremot, enligt arméförvaltningens förmenande,
ett dylikt behof från här behandlade synpunkt icke föreligga, när verkstadschefen
vore tjensteman, i förevarande fall alltid officer. Lika litet
syntes det vara att befara det en statens tjensteman, åt hvilken ledningen
af industriel rörelse blifvit anförtrodd och som städse vore
underkastad tillsyn af vederbörande högre myndighet, skulle af vårdslöshet
underlåta att för de under honom lydande arbetarnes skyddande
mot yrkesfara vidtaga erforderliga åtgärder, så snart kännedom om
dessas beskaffenhet blifvit af honom eller vederbörande myndighet
vunnen. För att emellertid förekomma möjlig okunnighet härutinnan
— den tredje och sista af ofvan angifna anledningar till försummelse
att träffa behöfliga anordningar af här ifrågavarande slag — syntes det
vara önskvärdt att den som chef för industriel rörelse anstälde officeren
erhölle rättighet att vid behof påkalla vederbörande yrkesinspektörs
biträde för ordnande af här berörda förhållanden och att dervid af inspektören
bekomma de råd och upplysningar, som denne på grund af
sin omfattande erfarenhet inom här ifrågavarande område otvifvelaktigt
vore bäst i stånd att lemna. Arméförvaltningen hade härmed sökt visa
obehöfligheten af att en officer, som vore kommenderad att leda en
under arméförvaltningen lydande industriel rörelse och hvilken väl vid
tillämpningen af lagen om skydd mot yrkesfara vore att anse som den
ansvarige yrkesidkaren, underkastades deri stadgad straffpåföljd för
underlåtenhet att efterkomma samma lags föreskrifter; i samband dermed
kunde arméförvaltningen icke underlåta att i underdånighet framhålla
jemväl olämpligheten af att dylika stadganden gjordes gällande mot
officer, som både personligen och i egenskap af chef för industriel inrättning
stode direkte under militär myndighet och hvilken således
kunde vid behof genom de kraftiga medel, som erbjödes af disciplinstadgan
och strafflagen för krigsmagten, återföras till sin tjenstepiga På

grund af det sålunda anförda kunde arméförvaltningen icke
finna det behöfligt eller ens lämpligt att lagen angående skydd mot
yrkesfara den 10 maj 1889 i sin nuvarande lydelse och i sin helhet
tillämpades på sådana för statens räkning idkade industriella rörelser,
som lydde under artilleri- och fortifikationsdepartementen, hvaremot
arméförvaltningen, jemväl på ofvan angifna skäl, i underdånighet tillstyrkte
att i det förslag till författning, som, jemlikt Riksdagens ut -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 42.

tryckta önskan, kunde varda för Riksdagen framlagdt i syfte att utsträcka
tillämpningen af alla eller vissa bland bestämmelserna i förenämnda
lag till industriella rörelser, som idkades för statens eller kommuns
räkning, ändå att idkandet icke skedde såsom näring, matte,
beträffande de under arméförvaltningens artilleri- och fortifikationsdepartement
lydande industriella verk och inrättningar, i hufvudsak föreskrifvas
att 2, 3 och 4 §§ af lagen angående skydd mot yrkesfara
den 10 maj 1889 skulle i tillämpliga delar vara gällande; att myndighet,
som enligt tjenstgöringsreglementet för armén egde att öfvervälta
verksamheten vid sådan industriel rörelse, skulle tillse att vid denna
de i 2 § af sagda lag omförmälda åtgärder blefve vidtagna; samt slutligen
att den såsom omedelbar ledare af dylik rörelse kommenderade
officeren skulle ega att vid behof anlita vederbörande yrkesinspektör
för erhållande af råd och upplysningar angående hithörande frågor.

Till sist har. arméförvaltningen, i sammanhang med det nu anförda,
i underdånighet anhållit att de åtgärder, som, utöfver de redan vidtagna,
kunde befinnas erforderliga för beredande af skydd mot yrkesfara
vid de under artilleri- och fortifikation sdepartementen lydande industriella
rörelser, icke måtte anbefallas förr än utredning blifvit verkstäld
beträffande de kostnader, som kunde varda förbundna med utförandet
af sålunda behöfliga anordningar, och de för betäckande af sagda
kostnader erforderliga medel blifvit af Eders Kongl. Maj:t anvisade.

Marinförvaltningen har, efter varfschefernas vid flottans stationer
hörande och med hufvudsaklig anslutning till hvad varfschefen i Stockholm
yttrat, i underdånighet anfört att det vore utom all fråga att
arbetare, som vore anstälde i statens tjenst, borde beredas samma skydd
mot fara i arbetet som de, hvilka utförde arbeten åt enskilde näringsidkare.
Hvad flottan beträffade, så ålåge det vederbörande myndigheter
och förmän på grund af gällande reglementen att sörja för manskapets
sanitära välbefinnande i allmänhet och sålunda äfven att vidtaga
nödiga åtgärder till förebyggande att manskap och arbetare lede
men till följd af sin sysselsättning och för undvikande åt olycksfall vid
arbete; och om det vid den efter en olyckshändelse obligatoriska krigsrättsundersökningen
skulle visa sig att någon försummelse i afseende
å lämpliga skyddsåtgärders vidtagande varit till den uppkomna skadan
vållande, syntes vederbörande förman icke kunna undgå straff för denna
försummelse. Härvid syntes jemväl böra erinras att flottans varf, der den
ojemförligt mest omfattande delen af flottans industriella rörelse bedrefves,
vore stälda under ledning af ansvariga chefer, förordnade af Eders
Kongl. Maj:t, med af Eders Kongl. Maj:t jemväl förordnade tekniskt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 42.

bildade departementschefer till biträde vid de särskilda detaljerna samt
att öfriga inrättningar vid stationerna jemväl hade sina ansvarige chefer,
. hvilka samtliga i tekniskt och ekonomiskt afseende stode under
marinförvaltningen såsom flottans öfverstyrelse i berörda hänseenden.
Vid sådant förhållande måste, enligt marinförvaltningens tanke, den inspektion
och kontroll, som vid flottan utöfvades, anses vara mera betry£oan<de
än den, hvilken vid enskilda näringsidkares industriella anstalter
utöfvades af de jemlikt lagen den 10 maj 1889 tillsatta yrkesinspektörer,
hvilka såsom regel endast kunde vara i tillfälle att med längre
mellanrum besöka en och samma anstalt. Emellertid innehöll ifrågavarande
lag i 2 § åtskilliga bestämmelser beträffande de tekniska anordningarna
vid mekaniska inrättningar m. m., afseende att förebygga
fara vid arbete, hvilka bestämmelser syntes kunna hafva full tillämplighet
äfven vid statens industriella verk; och marinförvaltningen ansåge
ej heller något hinder från flottans sida föreligga för utfärdande
af en nådig föreskrift i berörda syfte. Att deremot utsträcka författningens
tillämplighet på flottan derhän att jemväl dess verkstäder skulle
ställas under inspektion af utomstående inspektörer, funne marinförvaltningen,
såsom ofvan anförts, obehöfligt samt för öfrigt olämpligt.

Två af marinförvaltningens ledamöter hafva vid ärendets handläggning
uttalat en från flertalets afvikande mening enligt afgifven reservation
af följande lydelse:

»Genom den nådiga remissen anse vi vara marinförvaltningen anbefaldt
att yttra sig, huruvida, för den händelse ifrågavarande lag förklarades
skola i tillämpliga delar gälla äfven för den af kronan vid
flottans stationer, särskildt varfven derstädes, bedrifna industriella rörelse,
denna skulle deraf lida men eller hinder. Att intet hinder möter
för att lagens bestämmelser beträffande anordningar till skyddande af
arbetarnes lif och helsa anbefallas till efterlefnad jemväl å flottans varf
och vid den industriella rörelse, som i öfrigt å stationerna förefinnes,
och att ett sadant anbefallande skulle vara till gagn för den industriella
verksamhet, hvilken nu är i fråga, derom äro vi ense med flertalet.»

»Deremot kunna vi icke inse olämpligheten af att till den för flottan
bedrifna industrien utsträcka den i lagen stadgade allmänna yrkesinspektionen.
Det torde härvid så mycket mindre kunna sägas vara fråga
om införande af en ny princip, som verkstäderna vid flottans stationer
väl redan äro underkastade en med den nu ifrågakomna likartad inspektion,
nemligen den, som jemlikt 16 § af Kongl. förordningen den 18
november 1881 angående minderåriges användande i arbete vid fabrik,
handtverk eller annan handtering, helsovårdsnämnd eller af denna ut -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

sedd person eller af Kongl. Maj:t förordnad inspektör eger att utöfva
öfver efterlefvandet af förordningens föreskrifter. Hvad som bör tillses
är allenast att ifrågasatta utsträckningen af lagens om yrkesfara
giltighet sker, på sätt Riksdagen jemväl afsett, i tillämpliga delar. I
sådant hänseende bör framhållas att det icke torde låta sig med ett
ändamålsenligt bedrifvande af t. ex. verksamheten å flottans varf förena
att, på anmälan af yrkesinspektör, vederbörande Konungens befallningshafvande
enligt § 8 i lagen skulle ega att föreskrifva anordningar
inom varfvens verkstäder. Befogenheten dertill bör, liksom eljest i
varfven rörande tekniska ärenden, tillhöra marinförvaltningen, som är
flottans tekniska och ekonomiska öfverstyrelse. Men häraf följer att
anmälan af yrkesinspektör, hvarom sägs i samma §, jemväl bör ske
hos nämnda embetsverk.»

»För vår del finna vi oss alltså oförhindrade att i underdånighet
tillstyrka att lagen om skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 måtte
förklaras skola ega tillämplighet jemväl å industriel rörelse, som för
flottans räkning bedrifves, dock att i fråga om sådan rörelse dels anmälan,
hvarom sägs i § 8 af lagen, skall ske hos marinförvaltningen,
dels ock den befogenhet, som enligt samma § tillagts Konungens befallningshafvande,
i tillämpliga hänseenden tillkomma nämnda embetsverk.
»

Jernvägsstyrelsen har i sitt yttrande anfört att styrelsen för sin del
icke hade någonting att erinra emot den ifrågastälda lagförändringen
under den form, hvari kommerskollegium tillstyrkt densamma, och detta
så mycket mindre, som styrelsen förestälde sig att det samarbete emellan
yrkesinspektörerne och föreståndarne för statens jern vägars verkstäder,
som genom förändringen skulle uppstå, borde för bådadera medföra ett
ganska väsentligt gagn samt förhindra att en allt för olika praxis vid
tillgodoseendet af verkstadspersonalens skydd under arbetet gjorde sig
gällande inom statens och enskildes verkstäder.

Telegrafstyrelsen har förmält sig dela den af kommerskollegium uttalade
mening ej mindre hvad anginge lämpligheten deraf att lagen
angående skydd mot yrkesfara tillämpades jemväl på sådana i lagen afsegla
industriella rörelser, som idkades för statens eller kommuns räkning,
ändå att idkandet icke skedde såsom näring, än ock hvad anginge
den föreslagna formen för denna bestämmelses införande genom ett
tillägg till lagen ifråga.

Myntdirektören har jemväl instämt i kommerskollegii utlåtande samt
till stöd för sin mening ytterligare anfört att det visserligen kunde
tagas för gifvet att vid alla statens verkstäder så mycken försigtighet

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

iakttoges och så ändamålsenliga anordningar för arbetarnes skyddande till
lif och helsa gjordes, som erfarenheten derstädes visat vara behöfliga,
men att det dock icke lede tvifvel att en yrkesinspektör genom sin
större erfarenhet angående hvad som i allmänhet borde iakttagas skulle
kunna påvisa brister, hvilkas afhjelpande kunde vara af stor nytta för
ändamålets befrämjande, hvarjemte den likformighet i afseende å skyddsanordningar
vid statens verkstäder och vid de enskilda, som genom det
ifrågasatta lagtilläggets antagande skulle uppkomma, icke vore utan sin
stora betydelse. Under sådant förhållande och då staten eller kommun
i egenskap af arbetsgifvare syntes böra föregå enskilda arbetsgifvare
med godt föredöme i afseende å de mest lämpliga anordningar för beredande
af skydd för de vid industriella yrken sysselsatte arbetarne mot
faror för lif och helsa vid arbetet; då vidare, genom den ifrågasatta
utsträckningen af tillämpningsområdet, föreståndare för statens och kommuners
verkstäder skulle erhålla samma förmåner som enskilda arbetsgifvare,
att af yrkesinspektörerne bekomma råd i skyddsfrågor; och då
slutligen arbetare, anstälde vid statens eller kommuners industriella etablissementer,
kunde hafva berättigade anspråk på att komma i åtnjutande
af samma skyddsförmåner, som deras kamrater vid enskilda verkstäder,
måste den af Riksdagen ifrågasatta utvidgningen af yrkesinspektörernes
verksamhetsområde betraktas såsom i allo välbetänkt och ändamålsenlig.

Slutligen hafva fullmäktige i riksbanken, beträffande den rörelse, som
kunde sägas drifvas af riksbanken vid dess sedeltryckeri och pappersbruk,
meddelat att i tryckeriet hvarken föreståndare eller den öfriga
personalen vore anstäld i riksbankens tjenst, utan att den förre vore
närmast jemförlig med entreprenör, med hvilken kontrakt om arbetet
vore upprättadt, hvartill komme att i nämnda tryckeri äfven finge med
fullmäktiges begifvande utföras arbeten för annan än riksbankens räkning,
samt att, i fråga om Tumba bruk, detta visserligen sköttes för
riksbankens räkning af särskild! anstäld förvaltare och uteslutande af
riksbanken atlönad personal, men att åtskilliga af dess tillverkningar
till allmänheten försåldes. Då under dessa förhållanden fullmäktige
ansett § 1 i lagen om skydd mot yrkesfara vara äfven med sin nuvarande
lydelse tillämplig ifråga om riksbankens industriella inrättningar,
funne fullmäktige, livad riksbanken vidkomme, ej något förtydligande
tillägg till ifrågavarande lag nödigt, om ock fullmäktige naturligtvis ej
hade något att erinra emot att ett sådant i ofvanberörda syfte lemnades.

Af den nu lemnade redogörelsen framgår att icke någon af de i
ärendet hörda myndigheterna haft något att erinra deremot att de delar

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

af ifrågavarande lag, hvilka innehålla bestämmelser om åtgärder till
arbetarnes skyddande, förklaras skola tillämpas jemväl å statens industriella
verk. Deremot hafva olika meningar uttalats i fråga om tillsynen
å dessa bestämmelsers efterlefnad. Medan nemligen kommerskollegium,
jernvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen och myntdirektören förordat att lagen
i sin helhet och således äfven dess bestämmelser i sistnämnda afseende,
enligt hvilka denna tillsyn skall utöfvas af yrkesinspektörerne, tillämpas
å statens industriella verk, hafva deremot fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen
och marinförvaltningen motsatt sig att de under dem lydande
industriella rörelser ställas under yrkesinspektörernes tillsyn.

För min del har jag så mycket mindre något att invända mot en
föreskrift, hvarigenom ifrågavarande lags bestämmelser om åtgärder
till arbetares skyddande göras tillämpliga jemväl å industriel rörelse,
hvilken idkas af staten eller kommun, som man med allt skäl synes kunna
fordra att staten och kommunen skola lika väl sörja för sina arbetares
skyddande mot olycksfall i arbetet som den enskilda arbetsgifvaren.

Hvad derefter beträffar frågan om tillsynen å efterlefnaden af lagens
skyddsbestämmelser, så utöfvas enligt lagen, såsom redan nämnts, denna
tillsyn af yrkesinspektörerne. Dessa böra meddela yrkesidkaren upplysningar
och råd i fråga om arbetarnes skyddande mot yrkesfara, men
ega icke att meddela yrkesidkaren några för honom bindande föreskrifter
om vidtagande af skyddsanordningar, utan der yrkesinspektören finner
någon viss skyddsanordning erforderlig, men sådan anordning icke af
yrkesidkaren vidtages, har, enligt hvad i lagens 8 § stadgas, yrkesinspektören
att derom göra anmälan hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
hvilken, efter yrkesidkarens hörande, eger ålägga denne att vidtaga
anordningen vid äfventyr, förutom i lagen bestämd straffpåföljd, att den
föreskrifna anordningen på hans bekostnsd vidtages genom polismyndighetens
försorg. Dessutom eger enligt nyssnämnda § Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande att, om det visar sig att synnerlig fara är för handen,
förbjuda arbetets fortsättande i dess helhet eller användning af
vissa lokaler, maskiner eller arbetsmetoder, till dess den föreskrifna anordningen
vidtagits.

Hvad af fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen och marinförvaltningen
anförts synes mig icke innefatta giltiga skäl att undandraga
statens verkstäder yrkesinspektörernes tillsyn — och detta så mycket
mindre som yrkesinspektörerne i allmänhet måsto antagas besitta eu
vidsträcktare erfarenhet om de lämpligaste anordningarne till arbetarnes
skyddande än föreståndarne för dessa verkstäder. Deremot synes det
mig icke lämpligt att den befogenhet att föreskrifva skyddsanordningar

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

och meddela förbud mot arbetets fortsättande m. m., som i allmänhet
tillkommer Eders Kongl. Maj:ts befallninghafvande, jemvälutsträckes tillstatens
verkstäder. Det synes mig lämpligare att frågan huruvida af yrkesinspektör
såsom behöfliga ansedda skyddsanordningar, hvilka icke omedelbart,
efter tillsägelse till verkstadens föreståndare, vidtagas, böra
genomföras hänskjutes, i stället för till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
till den myndighet, under hvilken verkstaden lyder, eller, derest
denna myndighet finner sig icke böra eller af brist på medel dertill
eller af annan anledning icke kunna föreskrifva anordningarnas genomförande,
till Eders Kongl. Maj:t.

Undantages alltså 8 § från tillämpning å statens verkstäder, komma
i följd deraf 9, 10, och 12 §§, hvilka innehålla bestämmelser om straff
för underlåtenhet att efterkomma af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
på grund af 8 § meddeladt föreläggande eller förbud, om åtal
för dylik underlåtenhet samt om forum och böters förvandling m. m.,
icke heller att i afseende å statens verkstäder ega tillämpning.

Äfven i ett annat afseende synes mig en jemnkning i lagens föreskrifter
vara beträffande statens verkstäder erforderlig. I andra stycket
af lagens 6 § stadgas nemligen att för bevarande af yrkeshemlighet
må från inspektion af yrkesinspektör undantagas viss del af
fabrik, verkstad eller annan arbetslokal samt att, om af yrkesidkare i
sådant afseende gjord framställning af yrkesinspektör icke godkännes,
frågans pröfning skall af yrkesinspektören hänskjutas till Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande. Då de förhållanden, hvilka inverka på pröfningen
af en dylik fråga rörande statens verkstäder, lämpligen synas
mig böra omedelbart af Eders Kongl. Maj:t bedömas, anser jag för
dessa verkstäder en jemkning i detta syfte böra ske i lagens antydda
bestämmelse.

I öfrigt synas mig lagens bestämmelser böra tillämpas jemväl å
industriel rörelse, som staten idkar. Jag anser sålunda icke att, på
sätt fångvårdsstyrelsen ifrågasatt, något undantag för fångvårdsanstalterna
behöfves från bestämmelsen i lagens 5 § att helsovårds- och
kommunalnämnder samt provinsial-, stads- och distriktsläkare äro pligtige
att lemna yrkesinspektör det biträde, som af hans tjensteåligganden
kan påkallas. Den antydda bestämmelsen innefattar nemligen, såsom
ordalagen tydligen gifva vid handen, allenast en skyldighet för dessa
nämnder och läkare att lemna biträde, då sådant begäres, men ingalunda
någon befogenhet för dem att meddela några föreskrifter; deras
rätt i detta afseende är bestämd genom de för dem gällande stadgar
och instruktioner. Skulle det befinnas nödigt att uttryckligen stadga

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

att yrkesinspektörerne icke, hvad fångvårdsanstalterna angår, ega begagna
biträde af ifrågavarande nämnder och läkare, utan allenast af
de personer, som innehafva befattning vid dessa anstalter, kan sådant
ske genom ett tillägg till yrkesinspektörernes instruktion, hvilken i allt
fall torde i ett eller annat hänseende böra undergå någon förändring,
derest till lagen göres ett tillägg i det syfte, hvarom nu är fråga.

I afseende å de industriella rörelser, som idkas af kommunerna,
synes mig anledning icke förefinnas att i något afseende göra undantag
från lagens bestämmelser. Hvilken myndighet eller person skall
i afseende å dylik rörelse anses såsom yrkesidkare i lagens mening
och förty vara skyldig att ansvara för iakttagandet af meddelade föreskrifter
om skyddsanordningar eller dylikt, lärer icke kunna genom
uppställande af en allmän regel afgöras, utan måste bero på bedömande
af förhållandena i hvarje särskildt fall.

I enlighet med de åsigter, jag nu uttalat, har jag låtit inom civildepartementet
uppgöra ett förslag till förordning angående tillägg till
lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889, hvilket, förslag
jag nu anhåller att få uppläsa.

Sedan föredragande departementschefen uppläst detta förslag, hvilket
finnes detta protokoll bilagdt, hemstälde Statsrådet att Kong!. Maj:t
täcktes, innan förslaget slutligen pröfvades, genom nådig proposition
inhemta Riksdagens yttrande deröfver.

Till denna hemställan behagade Hans Maj:t
Konungen lemna bifall samt förordnade att i följd
häraf nådig proposition skulle till Riksdagen aflåtas
så lydande som bilaga till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Sölve Berger.

Bih. till Riksd. Prot. 1895. 1 Sami. 1 Afd. 36 Höft.