Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41 (Proposition 1895:41)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

N:o 41.

Kongl. Maj-.ts nådiga proposition till Riksdagen om vissa förändringar
i gällande förordning angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker;
gifven Stockholms slott den 8 Mars 1895.

Under åberopande af bilagda protokoll öfver finansärenden för denna dag
vill Kongl. Maj:t. härmed föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till
förändrad lydelse af nedan nämnda §§ i nådiga förordningen angående vilkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa
drycker den 31 December 1891:

§ 7.

1. Har för gästgifveri — — — — — — — — — besörjer.

2. Der gästgifverihållning är mellan flere åbor fördelad, må utskänkningsrättighet
af dem icke samtidigt utöfvas, utan af hvardera endast under
den tid, han gästgifverihållningen besörjer. Den, som vill sin andel i utskänkningsrättigheten
uppsäga, vare dertill berättigad, der uppsägning sker inom
den tid, som i § 16 mom. 4 här nedan är bestämd.

§ 8.

1. I stad skall — — — — — — — — — i § 6 mom. 1.

2. För hvarje år — — — — — — — — — anses nödig.

3. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande fatte derefter sitt beslut i ämnet

och gifve det magistraten till känna; dock må ej mot stadsfullmägtiges eller
allmän rådstufvas afstyrkande beslutas, att näringsidkare enligt mom. 2 antagas
skola, ej heller sådane näringsidkares antal bestämmas högre än det,
hvarom magistraten och stadsfullmägtige eller allmän rådstufva äro ense.

Bih. till Riksd. Prot. 1895. 1 Sami. 1 Afd. 35 Höft. (N:o 41). 1

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

§ 9.

1. De i § 8 mom. 2 omförmälda försäljningsrättigheter äfvensom de,
hvilka magistraten, sedan stadsfullmägtige eller, der sådane ej finnas, allmän
rådstufva blifvit hörde, finner skäligt låta i uppsagda eller förverkade rättigheters
ställe under nästföljande försäljningsår utöfvas, varde före Juli månads
utgång af magistraten på offentlig, minst fjorton dagar förut kungjord auktion
utbjudna för den af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande jemlikt § 8 bestämda
tid af högst tre år åt den eller dem, som åtaga sig afgift för högsta litertal,
och må härvid allenast en rättighet i sänder utbjudas. Magistraten insände
derefter det vid auktionen förda protokoll jemte eget utlåtande till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, som ege att pröfva de gjorda anbuden och dem,
med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet och lämplighet än äfven
å den erbjudna afgiftens belopp, antaga eller förkasta.

2. Uppstår i stad fråga att åt särskildt inom staden uteslutande för
ändamålet bildadt bolag öfverlåta all den minuthandel med och utskänkning
af bränvin, hvilken eljest skall, enligt näst föregående mom., å auktion utbjudas,
må magistraten genom minst en månad förut utfärdad offentlig kungörelse
inom viss utsatt tid infordra skriftliga anbtid å sådan minuthandel
och utskänkning. Inkomna anbud, som böra åtföljas af bolagets stadgar,
granskas af magistraten, hvilken, efter det stadsfullmägtige, eller, der sådane
ej finnas, allmän rådstufva blifvit hörde, insänder handlingarne jemte eget
utlåtande till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som med afseende å bolagens
lämplighet eger anbuden antaga eller förkasta. Finner Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande icke skäl antaga något af de gjorda anbuden eller blifva
dessa icke pröfvade före Juni månads utgång, förfares såsom i mom. 1 är
stadgadt.

§ 10.

1. Vill någon väcka förslag, att annan utskänkning än den, som kan
tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken å landet idkas, göre derom
framställning hos kommunalnämndens ordförande inom första hälften af
Mars månad det år, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden skall
före slutet af samma månad deröfver afgifva yttrande och deri, om bifall
till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes, utsätta den trakt, hvarinom
den må ega rum, 1 arefter yttrandet öfverlemnas till ordföranden i kommunalstämman.
Denne inhemte, före April månads utgång, på kommunalstämma,
som blifvit två söndagar å rad pålyst, socknemännens utlåtande i ämnet.
Varder framställningen af kommunalstämman ogillad, förfalle frågan. Har

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

åter kommunalstämman tillstyrkt bifall, insände, inom tre veckor från det
kommunalstämman blifvit hållen, ordföranden kommunalstämmoprotokollet och
kommunalnämndens yttrande, jemte eget utlåtande i ämnet, till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande. Varder framställningen icke genast af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande afslagen, läte Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, derest
den trakt inom kommunen, hvarest utskänkningen skulle utöfvas, är så belägen,
att rörelsen kan vålla olägenhet för annan kommun, i kyrkan inom
denna kommun kungöra, att sådan framställning blifvit väckt, med föreläggande
för kommunen att, derest den har något att erinra mot bifall till
framställningen, inom viss bestämd tid och vid förlust af rättigheten att i
frågan vidare höras, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inkomma med
yttrande. Sitt beslut i ämnet delgifve Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ordföranden
i kommunalnämnden i den kommun, der fråga om utskänkningen
blifvit väckt, samt vederbörande länsman.

2. Der fråga uppstår — — — — — — — — stadgadt är.

§ 11.

1. De enligt — — — — — — — — — — eller förkasta.

2. På Kongl. Maj:ts särskilda pröfning i hvarje fall skall bero, om och
under hvilka vilkor och bestämmelser all den minuthandel med och utskänkning
af bränvin inom köping, hvilken eljest skall enligt näst föregående mom.
å auktion utbjudas, må kunna åt bolag öfverlåtas. För dylikt bolag galle i
tillämpliga delar, hvad som stadgas om bolag i stad.

§ 15.

1. På auktion inropad rättighet till minuthandel med eller utskänkning
af bränvin må ej på annan person öfverlåtas, utan att denne efter magistrats
eller kommunalnämnds hörande af Kongl. Maj:tS Befallningshafvande pröfvas
lämplig och i öfrig!, behörig.

2. Angående öfverlåtelse af bolags rättighet till minuthandel med eller
utskänkning af bränvin finnes i § 18 mom. 2 stadgadt.

3. öfverlåtelse af annan rättighet till minuthandel med eller utskänkning
af bränvin vare ej medgifven.

4. Aflider den, som på annan grund än burskap eller sådant medgifvande,
hvarom i § 13 sägs, innehar rättighet till minuthandel med eller
utskänkning af bränvin, må rörelsen för sterbhusdelegarnes räkning icke fortsättas
längre än till slutet af löpande försäljningsår och endast under vilkor,
att sådant behörigen anmäles samt att rörelsen förestås af person, som efter
magistrats eller kommunalnämnds hörande af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
pröfvas lämplig och i öfrigt behörig.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

5. Aflider den, som på grund af stadgandet i § 13 innehar rättighet
till bränvinsutskänkning, må rörelsen för sterbhuset9 räkning fortsättas till
utgången af den tid, för hvilken rättigheten blifvit medgifven, med vilkor
att sådant behörigen anmäles och att för rörelsens utöfvande ställes person,
som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande pröfvas behörig och lämplig.

§ 17.

1. Vid den beräkning, som i näst föregående § föreskrifves, må litertalet
för hvarje rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin i stad
ej sättas under 3,000 och å landet ej under 1,500. Ej heller får auktionsanbud,
som enligt § 9 eller § 11 för hvardera slaget af handel antages,
understiga i stad 3,000 och å landet 1,500 liter.

2. För sådan rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin,
som i § 6 eller § 7 omförmäles, äfvensom för de genom inrop å auktion
enligt § 9 eller § 11 förvärfvade minuthandels- eller utskänkningsrättigheter
erlägges afgift med 15 öre för hvarje liter af det bränvin, som enligt § 16
blifvit beräknadt eller hvarför afgift åtagen är.

3. Bolag, som jemlikt föreskriften i § 9 mom. 2 eller § 11 mom. 2
fått öfvertaga all minuthandel med och utskänkning af bränvin i stad eller
köping, skall för hvarje sålunda öfvertagen rättighet erlägga årlig afgift för
3,000 liter med 450 kronor.

4. Bränvin, som denaturerats under de vilkor och den kontroll, hvarom
särskildt är föreskrifvet, är ej underkastadt försäljningsafgift.

§ 18.

1. Bolag, som i § 9 mom. 2 omförmäles, skall hafva till ändamål
endast att i sedlighetens intresse ordna och öfvervaka minuthandeln med
och utskänkningen af bränvin inom staden och må icke afse att bereda vare
sig delegarne vinning eller staden någon ekonomisk fördel utöfver den vinst,
som enligt denna förordning kan densamma tillkomma. Delegarne i bolaget
skola vara mer än dubbelt så många som antalet ledamöter i dess styrelse,
dock ej färre än sex, af hvilka åtminstone fyra böra vara boende i staden.

2. Bolag må ej till annan öfverlåta all minuthandel med eller all utskänkning
af bränvin inom staden, men skulle bolag vilja mot bestämd afgift
åt annan öfverlåta någon af de utaf bolaget öfvertagna minuthandels- eller
utskänkningsrättigheter, göre bolaget derom framställning hos Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, som efter magistratens hörande eger att med afseende
så väl å skälen och vilkoren för öfverlåtelsen samt lämpligheten och behörigheten
hos den person, å hvilken öfverlåtelsen ifrågasattes, som ock å afgiftens

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

förhållande till det litertal bränvin, som anses kunna komma att afyttras,
framställningen bifalla eller afslå.

3. Bolag må icke genom ombud upptaga beställningar å bränvin; icke
förhyra andra lägenheter än dem, hvilka äro behöfliga för den rörelse, som
bolaget sjelft utöfvar; icke ingå affärsaftal med enskilde styrelseledamöter
i bolaget, ej heller låta aflöningen vare sig till styrelsen eller till de hos
bolaget anstälda personer vara beroende på omsättningen af bränvin och vin
eller utgå med viss del af vinsten.

4. Bolag skall till fördelning enligt § 22 afstå förutom den försäljningsafgift,
som enligt §17 åligger bolaget, dels, utan afdrag, de afgifter, hvilka
bolaget uppburit på grund af öfverlåtelse af försäljningsrättighet enligt mom. 2
här ofvan, dels ock hela den nettovinst, som uppkommit af all den rörelse,
bolaget idkat. Bolaget åligger att inom fem månader efter försäljningsårets
utgång hafva till vederbörande aflemnat nyssnämnda afgifter för öfverlåtna
rättigheter samt nettovinsten.

5. Bolags räkenskaper skola föras enligt föreskrifter och formulär, som
utfärdas af Kongl. Finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå.

6. Granskning af bolags förvaltning och räkenskaper skall hvarje år i
Januari eller Februari månad å dag, som af Kongl. Majtts Befallningshafvande i
länet bestämmes, ske för näst föregående försäljningsår af fem revisorer, af hvilka
två utses af stadsfullmägtige eller, der sådane ej finnas, allmän rådstufva, eu
af landstinget, en af hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt en af
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. I stad, som icke deltager i landsting, utse
stadsfullmägtige jemväl den revisor, som eljest skulle af landstinget väljas.
I Stockholm utses tre revisorer af stadsfullmägtige och två af Öfverståthållareembetet.
Revisorerne skola antingen ibland eller utom sig utse två personer
att å deras vägnar deltaga i inventering af bolagets tillgångar vid försäljningsårets
slut. öfver revisionen afgifve revisorerne berättelse, hvilken, utom
redogörelse för bolagets ekonomiska ställning och förvaltning samt hvad öfrigt
revisorerne kunna finna skäl omnämna, skall innehålla dels yttrande, huruvida
bolaget förvaltats i öfverensstämmelse med det i mom. 1 hår ofvan angifna
syfte, dels till- eller afstyrkande af ansvarsfrihet. Af revisionsberättelsen, vid
hvilkens affattande de föreskrifter skola iakttagas, som kunna komma att af
Kontroll- och justeringsbyrån meddelas, skola före Februari månads utgång
exemplar öfversändas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, stadsfullmägtige
eller allmän rådstufva, landstinget, hushållningssällskapets förvaltningsutskott
samt nyssnämnda byrå, och skall inom samma tid revisionsberättelsen på
bolagets bekostnad offentliggöras i någon af ortens tidningar. Revisorerne
äfvensom deras här ofvan nämnda ombud ega att af bolaget åtnjuta ersättning
efter tredje klassen i gällande resereglemente.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

7. Landsting, hushållningssällskaps förvaltningsutskott och stadsfullmägtige
eller, der sådane ej finnas, allmän rådstufva ega att besluta om ansvarsfrihet
för bolag. Vägrar någondera ansvarsfrihet, skola skälen derför uppgifvas
och ärendet hänskjutas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvilken
deri fatte beslut.

8. Bolag vare pligtigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande kan meddela vare sig med anledning af vägrad
ansvarsfrihet eller till följd af annan framställning från någondera af de i
nästföregående mom. nämnda myndigheter. Tredskas bolaget fullgöra sålunda
gifna föreskrifter, eger Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förelägga lämpligt
vite eller återkalla bolagets rättighet till minuthandel med och utskänkning af
bränvin att upphöra med löpande försäljningsårs utgång.

§ 20.

1. Afgiften för utskänkning, dertill på grund af § 13 rättighet meddelats,
bestämmes af den för bevillningstaxering näst derefter sammanträdande
nämnd, men får ej understiga det belopp, som för den ifrågavarande tiden
svarar mot den afgift, hvilken enligt de i § 17 stadgade beräkningsgrunder
för år minst utgå bör. Skulle tiden ej uppgå till 14 dagar, må dock afgifterna
ej för kortare tid beräknas. Innan utskänkningen må företagas, skall
nyssnämnda belopp förskottsvis erläggas till vederbörande uppbördsman.

2. Afgiften — — — — — — hufvudsäte.

§ 21.

1. öfver beslut, som taxeringsnämnd, jemlikt § 16 mom. 1 och mom. 3,
meddelar i fråga om beräkning af det litertal bränvin, för hvilket försäljningsafgift
skall erläggas, eller jemlikt § 20 rörande bestämmandet af sådan
afgift, eger så väl den skattskyldige som vederbörande landsting, hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, stad, magistrat, socken eller kommunalnämnd
att hos pröfningsnämnd anföra besvär inom den tid och i den ordning,
som för Överklagande af taxeringsnämndens beslut i allmänhet äro
bestämda; äfvensom pröfningsnämnd tillkommer att, ehvad dylikt beslut blifvit
öfverklagadt eller ej, deri vidtaga förändringar, som finnas skäliga; och må
vidare klagan öfver pröfningsnämnds beslut, i den ordning förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst i allmänhet bestämmer,
fullföljas af dem, hvilka öfver taxeringsnämnds beslut, enligt hvad här ofvan
sägs, ega besvär anföra.

2. Utan hinder — — — — — — — — _

laga kraft.

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 41.

§ 22.

1. De afgifter — — — — — — — — — — efterlåten.

2. De andelar af i näst föregående mom. omförmälda medel, som tillfalla
landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor.
De andelar åter, som ingå till Statskontoret, skola genom dettas försorg fördelas
på rikets samtliga landstingsområden efter folkmängden, med iakttagande
af att folkmängden för hvarje landstingsområde, inom hvilket ligger stad,
som ej deltager i landsting, minskas med samma stads folkmängd. Af det
belopp, som efter denna fördelning tillfaller hvarje landstingsområde, eger
landstinget och vederbörande hushållningssällskap att uppbära hvartdera en
fjerdedel samt landsbygdskommunerna hälften. Fördelningen mellan dessa

senare sker likaledes efter folkmängden.

3. Rörande användningen — — — — — — — afgifvas.

§ 38.

1. Den, som — — — — — — — — — ett år.

2. Dessutom — — — — — — — — — förbrutna.

3. Förbrytaren varde derjemte dömd att, då oloflig minuthandel eller
utskänkning egt rum, utgifva försäljningsafgift för det litertal, som, efter
hvad utredas kan, blifvit olofligen föryttradt, dock ej under det belopp, som
svarar mot en fjerdedel af hvad, enligt de i § 17 stadgade grunfler, för år
minst utgå bör; skolande, der den, som idkar minuthandel, gör sig skyldig
till oloflig utskänkning, den här stadgade påföljd ådömas, oberoende af den
försäljningsafgift, som erlägges för minuthandeln.

4. Har förbrytelse — — — — — — — — — 30 kronor.

§ 41.

1. Underlåter den — — — — — — — utgöra.

2. Den, som idkar — — — — — — — — kronor.

3. Underlåter bolag att inom den i § 18 mom. 4 föreskrifna tid till
vederbörande aflemna der omnämnda afgifter för öfverlåtna rättigheter och
vinstmedel, varde desamma genast utmätta.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott
tillhandahållas; och Kongl. Maj:t, förblifver Riksdagen med all Kongl.
nåd och ynnes städse väl bevågen.

OSCAR.

Claes Wersäll.

Kongl. Maja» Nåd. Proposition N:o 41.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 Mars 1895.

Närvarande:

Hans Excellens Herr= Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt,
Statsråden: Friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

Friherre Rappe,

Christerson,

Wersäll.

Tillförordnade chefen för finansdepartementet, statsrådet Wersäll anförde
i underdånighet:

»I underdånig skrifvelse den 9 Maj 1894 anför Riksdagen, att åtskilliga
anmärkningar förekommit mot det sätt, hvarpå några af de enligt § 9 mom. 2
i brånvinsförsäljningsförordningen bildade bolag utöfvat sin verksamhet, samt
att vissa af de påpekade missförhållandena syntes ådagalägga behofvet af ändringars
vidtagande i den rörande ifrågavarande bolag gällande lagstiftning. I
främsta rummet syntes det nödigt, att af förordningen med erforderlig tydlighet
framginge, att dessa bolags ändamål icke vore att förskaffa delegarne
vinst eller att städerna derigenom skulle tillskyndas förökade inkomster, utan
endast att sätta städerna i tillfälle att i sedlighetens intresse ordna bränvinsförsäljningen,
till följd hvaraf det för framtiden borde förbjudas bolagen att
genom kringresande agenter upptaga beställningar på bränvin. Efter att hafva
förklarat sig anse att det borde tagas under ompröfning, huruvida icke en
sådan anordning lämpligen kunde vidtagas, att ifrågavarande bolag blefve
aktiebolag, anför Riksdagen, vidare, att det, frånsedt frågan om lämpligaste

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

bolagsformen, vore af största vigt, att för hvarje fall i bolagsordningar ne inflöte
bestämmelse derom, att dels bolagsdelegarnes antal skulle vara så stort,
att förefintliga stadganden angående styrelse, revision och bolagsstämma blefve
fullt effektiva och bolagets verksamhet kunde anses uppbäras af ett allmännare
sedligt intresse inom kommunen, dels delegarne skulle utgöras företrädesvis af
personer, bosätta inom den kommun, der bolaget både sin verksamhet, dels ock
åt ifrågavarande bolags förvaltning gafves erforderlig offentlighet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har Riksdagen anhållit, det täcktes
Eders Kongl. Maj:t låta utreda, huruvida icke sådana, ändringar i gällande lagstiftning
angående öfverlåtelse af bränvinsförsäljningsrättigheter, hvarom stadgades
i § 9 mom. 2 af bränvinsförsäljningsförordningen, lämpligen kunde
vidtagas, att det med dylik öfverlåtelse afsedda sedliga ändamål kunde i högre
grad än hittills ernås, samt derefter för Riksdagen framlägga förslag till de
ändringar i lagstiftningen, hvartill utredningen kunde föranleda.

Vid föredragning den 1 juni nästlidet år af Riksdagens skrifvelse beslöt
Eders Kongl. Maj:t att genom Sina Befallningshafvande från samtliga utskänkningsbolag
infordra vissa upplysningar angående bolagens verksamhet och på
grund af de sålunda erhållna uppgifterna, delvis fullständigade med revisionsberättelserna
för försäljningsåret 1892—93, har chefen för Eders Kongl. Maj:ts
finansdepartements kontroll- och justeringsbyrå utarbetat en redogörelse för
ifrågavarande bolags organisation och verksamhet, Innan jag lemnar en öfversigt
af innehållet, i nämnda redogörelse, tillåter jag mig erinra derom, att
redan före den genom 1855 års förordningar genomförda reformen i den svenska
b rån vinslagstift ningen hade i flera städer bolag bildat sig till öfvertagande
af bränvinsdetaljhandeln i syfte att göra denna rörelse mindre skadlig. Då
detta, enligt hvad vid 1853—54 årens liksdag uppgafs, äfven lyckats, infördes
i forsa,ljningsförordningen af den 18 januari 1855 bestämmelse, att magistraten
fino-e med bolag sluta aftal utan föregående auktion om öfvertagande af all
minuthandeln med eller utskänkningen af bränvin inom staden eller beggedera,
Härmed afsåga, såsom af förhandlingarna vid nämnda, riksdag framgår, »befrämjande
af allmänt väl», men i förordningen inkom ej då och har ej heller
sedermera införts något ord, antydande detta bolagens syfte. Ej heller i öfrigt
intogos till eu början några närmare bestämmelser om bolagen, utan de stadganden,
som derom förekomma i nu gällande förordning, hafva tid efter annan
införts pa ett, flertal ställen i författningen och derigenom i viss mån kommit
att sakna öfverskådlighet och följdriktighet. Sålunda stadgades 1803, att aftalen
mellan magistrat och bolag skulle underställas Eders Kongl. Maj:ts Beta
llningshafvandes pröfning; 18(57 att, när fråga om bränvinshandelns öfverlåtande
åt bolag uppåt,ode, skulle magistraten genom offentlig kungörelse
infordra anbud från bolag; och 18G9 att de inkomna anbuden skulle öfver Hih.

till /likså. Prat. 181)0. 1 Smal. 1 Afä. ISO Höft. (N:o 41). 2

§9 mom. 2.

lO Kong1. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 41.

leranas till länsstyrelsen, som egde att dem efter pröfning antaga eller förkasta.
1871 bestämdes, att endast utskänkningen Unge öfverlemnas åt bolag, men
detta ändrades redan 1873, då den äldre ordningen äter infördes. Samma år
stadgades om bolags rätt att mot bestämd afgift öfverlåta en eller annan försälj
ningsrättighet; att bolag skulle afstå den å afl bränvinsbandel uppkommande
nettovinsten; samt att bolagens räkenskaper skulle granskas af fem af olika
myndigheter utsedde revisorer. Sedermera gjordes med afseende å bolagen
ingen förändring i försäljningsförordningen förr än 1885, dä det bestämdes,
dels att, när bränvinshandeln öfverläts åt bolag, detta skulle öfvertaga både
utskänkningen och minuthandeln, dels att bolagens räkenskaper skulle föras
efter formulär och föreskrifter, som meddelades af kontroll- och justeringsbyrån,
dels slutligen att landsting och hushållningssällskap egde att besluta
om ansvarsfrihet för bolagen samt att, om sådan nekades, ärendet skulle hänskjutas
till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. 1885 medgafs ock köpingar
under vissa vilkor att öfverlåta bränvinshandeln åt bolag, hvilket dock redan
dessförinnan i några fall förekommit. 1887 bestämdes, att de vinstmedel,
bolagen äro skyldiga afstå, skola aflemna,s inom viss tid, samt 1892, att anbud
från bolag att öfvertaga bränvinshandeln skola ingifvas förseglade.»

Sedan tillförordnade departementschefen härefter lemnat en framställning
af innehållet i den förut omnämnda redogörelsen för utskänkningsbolagens
organisation och verksamhet, hvilken redogörelse finnes under lit.t. — detta
protokoll bilagd, anförde tillförordnade departementschefen .vidare:

»Då nu en omarbetning af försäljningsförordningens bestämmelser angående
bolagen skall företagas, synes det vara lämpligt att såvidt möjligt pa. några
få ställen i förordningen sammanföra sagda bestämmelser, sålunda att i § 9,
som handlar om utbjudande af försäljningsrättigheter i stad, stadgas hvad
iakttagas skall vid försäljningsrättighets upplåtande åt bolag; att i § 17 stadgas
om den årsafgift, som bolag, liksom andra rättighetsinnehafvare, skall erlägga;
samt att samtliga öfriga bestämmelser angående bolagens rättigheter och skyldigheter
sammanföras i § 18.

Hvad först angår sättet för försäljningsrättighets upplåtande åt bolag, är
för närvarande föreskrifvet, att länsstyrelsen skall pröfva de inkomna anbuden
med afseende å ej mindre bolagens lämplighet än äfven den erbjudna afgiftens
belopp. Denna föreskrift om pröfning af den erbjudna afgiften var fullt
motiverad, så länge bolagen egde att sjelfva disponera vinsten på sin rörelse,
men numera, sedan bolagen blifvit skyldiga att afstå äfven denna vinst, är
föreskriften öfverflödig och den har dessutom visat sig i viss mån motverka
syftet med bolagsinstitutionen. Det är visserligen sant, att den nämnda föreskriften
icke hindrar länsstyrelsen att antaga ett lägre anbud från det bolag,

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 41.

som länsstyrelsen finner vara lämpligast, men den har dock på åtskilliga håll
bidragit att drifva upp årsaf gift ernå, hvilket åter gifvit, bolagen skal och
förevändning att söka öka sin omsättning. För öfrigt var det just en genom
denna föreskrift föranledd täflan, som gaf anledning till den år 1892 vidtagna
ändringen i § 9, att bolagens anbud skulle ingifvas förseglade. Det
synes derför vara skål att bestämma bolagens årsafgift till ett visst belopp,
lika för hvarje öfvertagen försäljningsrättighet, och synes detta lämpligen
kunna sättas lika med den i § 17 stadgade minimiafgiften för försäljningsrättighet
i stad, hvarvid skillnad ej bör göras mellan bolag i stad och bolag
i köping, enär köpingarne för att kunna få öfverlåta bränvinsförsäljningen åt
bolag höra med afseende på folkmängd vara något så när likstälda med städer.
Genom denna förändring få länsstyrelserna, såsom de böra hafva, fullkomligt
fria händer att pröfva bolagens anbud uteslutande ur synpunkten af bolagens,
d. v. s. deras stadgars och delegares eller åtminstone styrelsemedlemmars
lämplighet. Föreskriften, att anbuden böra vara förseglade, varder nu öfverflödig,
när ingen afgift bjudes.

Ett annat från äldre tid, nämligen ända från år 1855, qvarstående stadgande
är bestämmelsen, att magistraten skall sluta aftal med det bolag, hvars
anbud blifvit af länsstyrelsen antaget. Detta var naturligtvis rätta ordningen,
då magistraten egde att besluta om öfverlåtelsen, men är det ej numera, då
tillvägagåendet bör vara detsamma för öfverlåtelse!'' till bolag, som för öfverlåtelser
till enskild person efter förrättad auktion, i hvilket senare fall dylikt
aftal ej är föreskrifvet. Ifrågavarande stadgande kan så mycket hellre borttagas,
som erfarenheten visat, dels att detsamma i flera städer ej vidare tilllämpas,
dels att mestadels aftalen, der de förekomma, äro fullständigt innehållslösa.

Riksdagen liar, såsom jag förut omnämnt, ifrågasatt, huruvida det icke
vore lämpligt, att samtliga utskänkningsbolag blefve aktiebolag, enär enligt
nu gällande förordning angående aktiebolag stadfästelse å sådant bolags ordning
skall sökas hos Eders Kongl. Maj:t, hvarigenom skulle vinnas ökad
garanti, att lämpliga och för samtliga dessa bolag mera likformiga stadganden
komme att i de särskilda bolagsordningarna intagas, och hvarigenom
framför allt eu ökad kontroll å bolagen skulle ernås. Sedan Riksdagen aflat
sin underdåniga skrifvelse, har emellertid Eders Kongl. Maj:t för Riksdagen
framlagt förslag till ny lag om aktiebolag, enligt hvilket förslag Eders Kongl.
Maj-.ts stadfästelse icke vidare skulle komma att erfordras för aktiebolagens
ordningar. Under förutsättning af Riksdagens bifall till nämnda förslag har
skälet för den af Riksdagen ifrågasatta förändringen förfallit, och saknar jag
derför anledning att nu vidare inlåta mig på denna fråga. Med de förändrade
bestämmelser rörande bränvinsbolagen jag nu går att föreslå, torde man i

§ 1*

, inom. 1.

Kongl. Majits Nåd. Proposition N;o 41.

ifrigt ega, anledning antaga, att de med den af Riksdagen ifrågasatta anordningen
afsedda syftemålen ändock skola varda i väsentlig grad uppnådda.

Stiftarne af det utskänkningsbolag, som sedermera gifvit hela det svenska
bolagssystemet dess namn, nämligen bolaget i Göteborg’ förklarade målet för
bolags verk sam heten vara »ett förbättradt utskänkningsväsende, hvarigenom
bränvinsbruket skulle kunna minskas», och skulle detta mål nås derigenom,
att bränvinsförsäljningen öfverlemnades åt bolag, bildade af personer, som
skötte affären »icke för vinnings skull utan af välvilja för den arbetande
klassen». Kontroll- och justeringsbyråns redogörelse för utskänkningsbolagens
organisation och verksamhet visar tydligt, att ännu mycket återstår att ändra
och förbättra, innan göteborgssystemet blifvit infördt i alla de kommuner,
inom hvilka detaljhandeln med bränvin blifvit öfverlemnad åt bolag; det vill
till och med synas, som om åtskilliga af dessa bolag icke uppfattat sjelfva grundtankarne
i sagda system. Såsom i sin mån betecknande för den uppfattning
af bolagens uppgift, som i vissa orter råder, kan anföras den underdåniga
ansökning, som förlidet är anmäldes hos Eders Kongl. Maj:t, angående rättighet
för en köping att åt bolag öfverlemna bränvinsförsäljningen, för hvilken
ansökan intet annat skäl anfördes, än att derigenom eu välbehöflig inkomst
skulle beredas köpingen. Då emellertid bolagen, åtminstone forrnelt kunna undskylla
sig dermed, att gällande försäljningsförordning icke ålägger dem afl
tillämpa nämnda principer, är det af vigt, att, i enlighet med Riksdagens
derom uttalade önskan, eu definition å bolagens ändamål införes i förordningen
och synes denna definition för tydlighetens skull böra gifvas både i
positiv form — bolaget skall hafva till ändamål att i sedlighetens intresse
ordna och öfvervaka bränvinsdetaljhandeln inom staden — och i negativ —
bolaget må icke afse att bereda vare sig delegarne vinning eller staden ekonomisk
fördel.

Syftet med bränvinshandelns öfverlemnande åt bolag är naturligtvis att
vinna större trygghet för och kontroll öfver, att rörelsen icke skötes för enskild
vinnings skull, men denna trygghet blir väl liten, dä bolaget endast
består af två eller tre personer, såsom förhållandet är med eu fjerdedel af
samtliga utskänkningsbolag, och den kontroll, som bolagets styrelse borde
vara underkastad från öfrige, inom kommunen boende och med dess förhållanden
förtrogne bolagsmäns sida, uteblir ju alldeles, då samtliga bolagsmän
blifva medlemmar i styrelsen. Ett bolag med endast ett par delegare
blir lätt ett pro-forma-bolag, såsom t. ex. det bolag, hvars bolagsordning
berättigar den ene bolagsmannen att ensam ordna och sköta rörelsen i dess
helhet och den andre endast att genom besök i bolagets lokaler och annorledes
göra sig underrättad om rörelsens gång och taga del af bokföringen.

Korigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

Ehuru ett större antal deltagare visserligen icke medför full säkerhet,
att den nämnda kontrollen öfver styrelsen verkligen utöfvas, bör dock antalet
vara sa stort, att en dylik kontroll åtminstone blir möjlig. År eu kommun
sä liten eller intresset derinom för bränvinshandelns rationella ordnande
så obetydligt, att icke ett bolag af t. ex. sex i saken vederhäftiga personer
koan bildas, är det bättre, att försäljningsrättigheterna utbjudas på auktion.
A andra sidan får icke antalet sättas så högt, att samtliga ledande personerna
inom kommunen maste ingå i detsamma, för att det må komma
till stånd.

Skola åtel1 bolagen kunna rätt öfvervaka, att bränvinshandeln bedrifves
enligt förut angifna grunder, är det nödvändigt, att de i så vidsträckt män
som möjligt sjelfva och för egen räkning utöfva såväl minuthandeln som utskänkningen.
1 detta afseende hafva emellertid bolagen mycket att förebrå
sig; icke mindre än nära halfva antalet bolag hafva så ordnat utskänkningen, att
de i sjelfva verket icke utöfva eu enda utskänkningsrättighet för egen räkning,
men när de personer, som förestå utskänkningen, äro berättigade att deraf
draga den vinst de kunna, kan man ej rimligtvis begära, att de skola vara
intresserade af att söka. minska bränvinsförsäljningen. Några bolag kunna
ock sägas hafva missbrukat sin rätt att öfverlåta minuthandelsrättigheter, i
det att de äfven öfverlåtit handeln med vanligt bränvin, hvaraf följden synes,
dä eu vinhandlare i eu landsortsstad kan annonsera i Stockholmstidningar, att
han säljer sitt »välkända hushållsbränvin» till ett pris af 85 öre per liter vid
köp af minst 20 liter. Redan nuvarande bestämmelser i § 15 mom. 3 angående
dessa öfverlåtelser angifva, att de endast böra vara undantag, men då
bestämmelserna ej tillämpas sålunda, måste de omredigeras så, att deras syfte
tydligare framträder och att bolagens rätt att öfverlåta försäljningsrättigheter
i'' betydlig mån begränsas. Göteborgssystemet gör i främsta rummet afseende
pa den arbetande klassens intresse, hvaraf följer att, der detta system tillämpas,
inga s. k. krogar och ej heller några rättigheter till minuthandel med
egentligt bränvin öfverlåtas åt enskilda personer; de enda öfverlåtelser, som
böra medgifvas, äro rättigheter till utskänkning å de större och bättre restauranterna
och schweizerierna. Indika bolagen åtminstone i våra största städer
svårligen kunna sköta sjelfva, och, hvad minuthandeln beträffar, endast försäljning
af dyrare spirituösa, såsom konjak, whisky, arrak o. d. samt likörer
och punsch. Det. synes dock icke vara fullt lämpligt att införa bestämmelser
härom i sjelfva förordningen, enär det tillkommer länsstyrelserna att
tillse, att ingå obehöriga öfverlåtelser medgifvas, till hvilket ändamål de
böra hafva rätt att pröfva öfverlåtelseansökan med afseende både å skälen och
vilkoren för öfverlåtelsen; pröfningen af vilkoren är ock nödvändig för att

tf 1H

mom. 2.

§ 18
mom. 3.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 41.

hindra eu del oegentlighet^-, som nu förekomma i åtskilliga öfverlåtelsekontrakt,
såsom att den, som öfvertager eu källarerättighet, skall hålla »skäliga;
priser å spritvaror, bestå fri kost åt en badläkare med mera dylikt. En redan
nu förefintlig bestämmelse, som dock icke alltid iakttages, är att öfverlåtelsen
skall ske mot bestämd afgift. Det är att hoppas, att när länsstyrelsernas
uppmärksamhet blir fäst å de synpunkter, under Indika pröfningen af öfverlåtelseansökningarna
bör ske, eu ändring i detta afseende till det bättre skall
inträda. Under inga förhållanden bör emellertid ett bolag hafva rättighet att
öfverlåta alla sina utskänknings- eller alla sina minuthandelsrättigheter, hvaraf
följer, att, om staden är sä liten, att endast en försäljningsrättighet af hvardera
slaget finnes, denna bör utöfvas åt bolaget sjelft. Denna princip synes
vara af så stol- vigt, att bestämmelse derom bör intagas i förordningen. Afgiften
för ifrågavarande öfverlåtna rättigheter bör liksom afgiften för andra
till enskilda personer öfverlåtna rättigheter bestämmas i förhållande till det
litertal spirituösa, som anses kunna afyttras.

Det har anmärkts, att ett, par bolag i temligen stor skala drifvit försäljning
af bränvin genom agenter på annan ort än den, der bolagen utöfvat
sin hufvudsakliga verksamhet. Enligt de från bolagen inkomna uppgifterna,
skulle detta numera icke ega rum i någon nämnvärd grad, men då Riksdagen
uttryckligen begärt förbud deremot, torde ett sådant böra införas i
förordningen, dock utan att härigenom någon inskränkning göres i den vinhandlarne
hittills tillkommande rättigheten, att genom agenter utbjuda sina
varor, äfven spirituösa, när de hafva af bolag erhållit rättighet till minuthandel
dermed.

Såväl kontroll- och justeringsbyråns redan flera gånger åberopade redogörelse
som äfven åtskilliga inför Eders Kong]. Maj:t föredragna besvärsmål
ådagalägga, att utskånkningsbolag ej sällan missbrukat den till dem öfverlåtna
bränvinshandeln till att bereda antingen staden eller ock bolagsmännen sjelfva
obehöriga fördelar, hvilket har skett dels genom det sätt, hvarpå bolagen
uppgjort sina hyresaffärer, dels ock på andra sätt. Om hyresaffärerna yttras
i kontroll- och justeringsbyråns redogörelse: »47 bolag, således mer än hälften
af samtliga, hyrde under året 1892—93 en eller flera lägenheter af kommunen.
Några förhyra af kommunen endast helt små och obetydliga lägenheter, för
hvilka årliga hyran endast uppgår till ett eller annat hundratal kronor, under
det att andra af kommunen förhyra samtliga sina lägenheter. 18 bolag uppgifva,
att, de förhyrt stadens hotell, och förmodligen är detsamma förhållandet
i åtskilliga andra städer, der bolagen ej uppgifvit, Indika de lägenheter äro,
som de hyrt af staden. Ej ovanligt är, att bolaget hyr lägenheter af någon
eller några bland deleyarne; detta har egt rum i 27 fall. Ett bolag förhyrde

KongI. Maj:U Nåd. Proposition N:o 41.

till och med samtliga, lägenheter åt’ den ene bolagsmannen.» 1 redogörelsen
omnämnes vidare, hurusom bolagen i många fall åter uthyra de förhyrda
lokalerna, ofta på sådana vilkor, att hyran för de lägenheter, som bolaget
behåller för egen räkning, blir alltför hög, hvarpå några exempel anföras.
1 åtskilliga af dessa fall är det genomskinligt, att bolaget indirekt lemnat
staden bidrag till undvikande af förlust å dess stadshotell. Äfven om ett
bolag sjelft icke skulle göra någon direkt förlust på dylika hyresaffärer, vare
sig med kommunen eller andra, äro de dock icke lämpliga, enär bolaget genom
dem ikläder sig förbindelser, som kunna ådraga detsamma ganska dryga, omkostnader.
Bolagets uppgift är ju icke heller att vara stadens kommissionär
i ena eller andra afseende!. Då trots revisorers i några fall gjorda, anmärkningar
dessa missförhållanden qvarstå på många ställen, är det nödvändigt, att
i förordningen intaga förbud mot dylika hyrestransaktioner äfvensom förbud
för bolagen att med enskilda styrelseledamöter ingå affärsaftal af andra slag,
såsom angående leverans af varor, utförande af körslor med mera.

Det har anmärkts, att utskänkningsbolagen ej alltid iakttagit tillräcklig
omtanke vid uppköpen af bränvin och andra spritvaror och man kan knappt
förklara de på åtskilliga ställen förekommande höga inköpsprisen annorledes
än genom antagandet, att i dem ingått enskild provision åt inköpens förrättare.
Inom Riksdagen har äfven med anledning häraf ifrågasatts en föreskrift
för bolagen - att verkställa dessa inköp efter offentligt infordrande af
anbud. Det är dock tvifvel underkastadt, huruvida eu sådan föreskrift, skulle
vara till gagn. Priset å bränvin varierar i allmänhet ganska mycket, hvarför
ett bolag åtminstone i en större stad har bättre utsigt, att förse sig med
bränvin till billigt pris, derest det står bolaget, fritt att, då tillfälle yppar sig,
göra inköp under hand, än om bolaget blefve tvunget att, köpa allt bränvin
på leverans uppgjord för längre tid. Detta under förutsättning, att bolaget,
ledes redbart och klokt, men är detta ej förhållandet, utan bolaget, skötes
egennyttigt, torde det ej vara omöjligt för dess styrelse a,t,t trots infordrandet
af anbud bereda sig obehöriga förmåner, isynnerhet i aflägset belägna småstäder.
Flertalet bolag tillväga,gä redan så, att de vid sina inköp infordra
anbud från ett par eller derå af de större reningsverken, fastän detta infordrande
ej sker genom annonser i tidningarna, och det torde ej vara omöjligt
att på annan väg än genom direkt påbud förmå samtliga bolag att verkställa
sina inköp på sådant sätt. Kontroll- och juste ringsbyrån bär nämligen i sina
senast, utgifna berättelser angående bränvins tillverkning och försäljning infört
uppgifter för samtliga, bolag å det pris, hvartill bolaget under försäljningsåret
inköpt, bränvin, och det, har redan visat sig, att de större afvikelserna från
det, gemensamma medelpriset blifvit, färre, vare sig det nu är detta offentliggörande
eller någon annan omständighet, som åstadkommit förbättringen. Af

§ 18
mom. 4.

§ 1»
inom. <i.

Kong!,. May.ts Nåd. Proposition N:o 41.

uu anförda grunder anser jag det icke vara skäl att i förordningen införa
något påbud om infordrande af anbud.

En missuppfattning synes vara mycket allmänt rådande rörande Tätta
sättet att aflöna styrelsens ledamöter samt öfriga hos bolaget anstälda personer,
i det att dessa erhålla antingen betalning i förhållande till mängden försåld
spirituösa eller också viss del i bolagets vinst. Såsom af kontroll- och justeringsbyråns
redogörelse synes, äro på många håll kontrakten med utskänknings-
och minuthandelsföreståndnrne uppgjorda pa sådant sätt, att försäijmngsrättigheterna
faktiskt äro till dem öfverlåtna; ett bolag bär gått så
långt, att det till utskänkningsföreståndaren afstår nittio procent af nettovinsten
å utskänkningen, men ändock anser bolaget att utskänkningen skötes för dess
räkning. Detta sätt att aflöna bolagens personal kan naturligtvis icke annat
än bidraga till att uppmuntra bränvinsförbrukningen, hvarför det synes böra
alldeles förbjudas.

Nuvarande bestämmelser om bolags skyldighet att afstå nettovinsten å
rörelsen hafva af olika myndigheter tolkats på olika sätt, så att somliga ansett
bolagen berättigade att sjelfva förfoga öfver vinsten å afl annan rörelse än
sjelfva bränvinshandeln, speciel! öfver vinsten å vinhandel, och andra velat
gifva bolagen rätt att för sina egna utgifter använda influtna afgifter för
öfverlåtna rättigheter. Den förra frågan har i ett par fall, der fråga varit
om skyldighet för vederbörande bolag att afstå vinsten å vinhandel, äfvensom,
i det ena af dessa fall, äfven å handel med malt- och läskedrycker, genom
underdåniga besvär underställts Eders Kong!. Maj:ts pröfning, och har Eders
Kong!. Maj:t dervid förpligta! bolagen att afstå äfven den sålunda uppkomna
vinsten, hvaremot den andra frågan ännu icke varit dragen inför Eders Kong].
Maj:t. De nuvarande bestämmelserna synas mig dock böra tolkas så, att bolaget.
skall afstå de uppburna afgifterna utan afdrag, och i denna riktning
hafva bestämmelserna derför omredigerats.

För närvarande behöfva bolagen ej aflemna ett försäljningsårs vinst förr
än i påföljande april, sa att de kunna disponera densamma i sju månader.
Då detta redan nu är ett alldeles för långt anstånd och blir det än mera, om bolagens
årsafgift, såsom föreslagits, bestämmes till minimiafgiften, hvarigenom
det belopp, bolagen skola förskottsvis inbetala, för de allra flesta blir betydligt
nedsatt, synes de! böra förkortas, dock ej mera än att revisionen af
räkenskaperna hinner afslutas före den för vinstens aflemnande bestämda tiden,
hvartill alltså februari månads utgång synes bäst lämpa sig.

Derest det inom några län förekommande bruket, att länsstyrelsen, landstinget
och hushållningssällskapet hvar för sig utse samma revisorer för samtliga

Korall. Moj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

utskänkningsbolag inom länet, skulle blifva allmänt, hvilket för vinnande af
större likformighet vore särdeles Önskligt, kan det i de län, der många bolag
förekomma, blifva svårt för revisorerna att medhinna revisionen på en månad,
hvarför och då å andra sidan revisionsberättelsernas affattning ej drager en
hel månad, det kan vara skål att utsträcka tiden för revisionens verkställande
till två månader, januari och februari, då berättelsen derom dock bör hinna aflemnas
före sistnämnda månads utgång. Då en del revisionsberättelser äro
mycket knapphändigt aftättade, är det nödvändigt att i förordningen i korthet
angifva, hvad dessa berättelser böra innehålla; för att dervid ej behöfva gå
för mycket i detalj kan det vara lämpligt att lemna kontroll- och justeringsbyrån
bemyndigande att rörande revisionsberättelsernas affattande meddela de
närmare föreskrifter, som kunna visa sig behöfliga; detta bemyndigande
kommer sålunda att innefatta en utsträckning af byråns nuvarande befogenhet
att meddela föreskrifter angående bolagens räkenskaper. Den föreslagna bestämmelsen
om revisionsberättelsens införande i en tidning afser att i någon
mån gifva bolagets verksamhet en större offentlighet.

Den befattning med utseende af revisorer och meddelande af ansvarsfrihet,
som hittills tillkommit hushållningssällskapen, synes, särskild! med afseende
å dessa sällskaps sammansättning och sättet för utöfvande! af deras
verksamhet, böra öfverlåtas åt deras förvaltningsutskott, då ock en snabbare
handläggning af ärendena vinnes. Följdriktigast torde då ock vara, att förvaltningsutskottet
erhåller den rättighet, som § 21 mom. 1 för närvarande
lemnar hushållningssällskapen att anföra besvär öfver vissa af taxeringsnämnd
derna meddelade beslut. Den i förordningen förekommande inkonseqvens, att
stadsfullmägtige icke ega yttra sig om ansvarsfriheten, synes ock böra afhjelpas.

Enligt nu gällande bestämmelser skall, om ansvarsfrihet vägras ett bolag,
saken hänskjutas till länsstyrelsen, hvarefter bolaget är pligtig! ställa sig till
efterrättelse de föreskrifter, länsstyrelsen kan meddela till rättelse i anmärkta
åtgärder. Angående omfånget af länsstyrelsens befogenhet härvid hafva skilda
meningar yppat sig, i de! åtskilliga länsstyrelser lära anse sig förhindrade att
meddela för framtiden gällande föreskrifter; hvarjemte de! inträffat, att ansvarsfriheten
nekats under sådan form, att länsstyrelsen ej funnit sig kunna
eller behöfva taga befattning med ärendet. Den, som vägrar ansvarsfrihet,
bör uppgifva skälen för denna sin vägran och länsstyrelsen Vara skyldig att
derefter fatta beslut; för öfrig! böra de myndigheter, som hafva att besluta
om ansvarsfrihet åt bolagen, Vara berättigade att äfven i annat sammanhang
framställa sina anmärkningar mot ett bolags förvaltning.

Bila till liiksd. Prut. 1895. 1 Sami. 1 Afd. 35 Höft, (N:o 41). 3

§ 18 mom.
6 och 7.

§ 18 mom .
7 och 8.

§ I*

mom. ti.

§ io

mom. 1.

Käng!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

Deri nuvarande påföljden för bolags försummelse att ställa sig gifna
föreskrifter till efterrättelse har icke visat sig effektiv, i det att bolag år efter
annat kunnat fortsätta ett förfarande, hvarom anmärkning gjorts af revisorerne
och gillats af länsstyrelsen. Länsstyrelsen lärer derför höra tillerkännas rätt
att återkalla bolags rättighet till minuthandel med och iskänkning af bränvin
att upphöra med löpande försäljningsårs utgång.

Den föreslagna omflyttningen af nuvarande § 18 mom. 1 till § 17, hvarigenom
vinnes, att § 18 kommer att endast handla om utskänkningsbolag,
äfvensom af bestämmelsen om tiden för vinstmedlens inbetalande från § 22
mom. 2 till § 18 föranleder ändringar i § 20 mom. 1, § 38 mom. 3 och §
41 mom. 3 till följd af der förekommande hänvisningar.

Genom underdånig skrifvelse den 11 April 1893 anmälde Riksdagen, att
sedan inom Riksdagen gjorts framställning om meddelande af bestämmelser i
syfte att, då förslag om bränvinsförsäljningsställes inrättande inom en kommun
å landet blifvit väckt, den eller de kommuner, som hade något att mot förslaget
erinra, måtte -beredas tillfälle att derutinnan till Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, innan denna myndighet i frågan fattade sitt beslut, afgifva
yttrande, och då det vore tydligt att, isynnerhet i de mera tätt bebygda
trakterna af vårt land meddelande af rättighet att försälja bränvin inom en
kommun kunde medföra stora olägenheter för angränsande kommuner, hvilket
ock bestyrkts af erfarenheten, så hade Riksdagen besluta att § 10 mom. 1 i
nådiga förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m.
den 31 December 1891 skulle erhålla förändrad lydelse, så att momentets
senare de! skulle lyda sålunda:

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kungöre derefter, att sådant förslag blifvit
väckt, och förelägge den eller de kommuner, som hafva något att erinra
mot bifall dertill, att inom viss bestämd tid inkomma med påminnelser samt
fatte derefter sitt beslut i ämnet och gifve det ordföranden i kommunalnämnden
inom den kommun, som försäljningsrätten sökt, samt vederbörande länsman
till känna.

Öfver den sålunda af Riksdagen beslutade ändringen hafva samtlige
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afgifvit infordrade underdåniga yttranden.
Eders Kongl. Majtts Befallningshafvande i Stockholms län finner
ingenting att erinra mot den tanke, som innehålles i Riksdagens beslut, eldigt
hvilket pröfningen af väckt fråga om inrättande af utskänkningsställe på landet
skulle ske först efter det tillfälle lemnats angränsande kommuner att yttra
sig i frågan, men anser det vara önskligt, att den kungörelse, hvarigenom
andra kommuner skulle underrättas om det väckta förslaget, icke behöfde utfärdas,
när vederbörande länsstyrelse i alla fall pröfvade förslaget böra afslås;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

i sådant fall vore kungörelsen obehöflig och skulle endast mången gång framkalla
en onödig agitation i grannkommunerna, och det läte äfven tänka sig,
att, när länsstyrelsen vore öfvervägande benägen att afslå förslaget, sådant
kunde försvåras, derigenom att grannkommunerna, sedan de fått del af förslaget,
underläte att protestera deremot. Samma anmärkning framställes af
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands, Vermlands och Vestibul
lands län äfvensom af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Hallands
län, hvilken derjemte framhåller, att olägenheter för en kommun genom bränvinsförsäljning
i en annan kommun ej uppstode i annat fall, än att försäljningsstället
läge för nära den förstnämnda kommunen, och att man utan fara
för öfverdrift kunde påstå, att, der detta afstånd uppginge till minst två mil,
förspordes icke de antydda olägenheterna. Då det icke vore skäl att lemna
den ena kommunen anledning att blanda sig i den andras angelägenheter,
utan att verkligt tvingande orsaker dertill funnes, ansåge sig Eders Kongl.
Maj:ts nämnda Befallningshafvande icke kunna tillstyrka bifall till Riksdagens
förslag oförändradt. Äfven Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge
län anser, att inhemtandet af grannkommunernas yttranden ej borde
föreskrifvas för alla fall, utan endast när utskänkningslokalen vore föreslagen
å plats, som vore invid eller så nära gränsen af grannkommunen, att missförhållanden
vid utskänkningens utöfvande derigenom kunde befaras; och borde
åt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfverlemnas att afgöra, när så vore
förhållandet.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands län fäster uppmärksamheten
derpå, att Riksdagens förslag medgifver hvilken kommun som helst
att yttra sig i fråga om väckt förslag om bränvinsförsäljning, oaktadt såsom
motiv för yttranderätten endast framhållits olägenheterna för de angränsande
kommunerna. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län anmärker,
att en kommun såsom sådan ej kan sägas uppträda såsom sökande i
fråga om bränvinsförsäljningen, hvarför det i slutet af förslaget förekommande
uttrycket »som försäljningsrätten sökt» borde utbytas mot annat.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län påpekar, att,
ehuru Riksdagen tydligen afsett, att endast de angränsande kommunerna borde
fä tillfälle säga sin mening om en föreslagen försäljningsrätt, hade dock formuleringen
af stadgandet blifvit sådan, att alla kommuner finge rätt att uttala
sin mening. Eu sådan stilisering förde frågan utöfver hvad Riksdagen
afsett och i stället för att gifva tillfälle till ett inlägg i eu speciel försälj -ningsfråga gåfve den lätt upphof till demonstrationer från föreningar och sällskap
när och fjerran, hvilka skulle begagna tillfället att uttala sina meningar
om rusdryck sförbrukning i allmänhet och lämpligheten eller olämpligheten af
gällande lagar i detta hänseende med mera dylikt, som hade intet att göra

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 41.

med deri föreliggande frågan i och för sig. Sedan Eders Kongl. Majits
nämnda Befallningshafvande vidare såsom sin mening uttalat, att de ständiga
förändringarne i försäljningslagarne för spirituösa icke vore till nytta hvarken
för det ändamål, lagen vore ansedd att gagna, eller för lagarnes handhafvande,
hemställer Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att Riksdagens framställning
icke måtte till någon Eders Kongl. Majits åtgärd föranleda. Eders Kongl.
Majits Befallningshafvande i öfrig a län deremot antingen tillstyrka bifall till
Riksdagens hemställan eller förklara sig icke hafva något att mot densamma
erinra.

Då jag anser hvad några af Eders Kongl. Majits Befallningshafvande anfört
om obehöfligheten att infordra grannkommunernas yttrande i det fall, då
vederbörande länsstyrelse ändock finner skäl afslå ett väckt förslag om bränvinsförsäljning,
vara fullt giltigt, samt i likhet med Eders Kongl Majits Befallningshafvande
i Blekinge och Hallands län finner, att grannkommunernas
yttranderätt ej bör ifrågakomma annat än, när det föreslagna försäljningsstället
är så beläget, att verkligen någon olägenhet kan vållas grannkommunen genom
den der utöfvade bränvinsförsäljningen, kan jag icke tillstyrka Eders Kongl.
Maj it att bifalla Riksdagens förslag oförändradt, men då å andra sidan onekligen,
såsom Riksdagen i sin skrifvelse anfört, åtminstone i vissa trakter af
landet meddelande af rättighet att försälja bränvin inom en kommun kan
medföra stora olägenheter för angränsande kommuner, anser jag en ändring
af gällande bestämmelser böra vidtagas i det syfte Riksdagen i sin motivering
antydt. För sådant ändamål synes det böra stadgas, att, så framt gjord framställning
om upplåtelse af utskänkningsrättighet icke genast varder af Eders
Kongl. Majits Befallningshafvande afslagen, Eders Kongl. Majits Befallningshafvande
bör, derest den trakt inom kommunen, hvarest utskänkningen skulle
utöfvas, är så belägen, att rörelsen kan vålla olägenhet för annan kommun,
låta i kyrkan inom denna kommun kungöra, att sådan framställning blifvit
väckt, med föreläggande för kommunen att, derest den har något att erinra
mot bifall till framställningen, inom viss bestämd tid och vid förlust af rättigheten
att i frågan vidare höras, till Eders Kong]. Majits Befallningshafvande
inkomma med yttrande, hvarefter Eders Kongl. Majits Befallningshafvande har
att fatta sitt beslut i ämnet.

§ 8 mom. Blir väckt fråga om inrättande af minuthandel med eller utskänkning af

3 och § 9 bränvin inom kommun på landet af kommunalstämman afslagen, har frågan
mom. 1. för <jen gången förfallit, under det att i annat fall saken hänskjutes till länsstyrelsen;
medgifves försäljningen och rättigheterna alltså utbjudas på auktion,
är det länsstyrelsen, som i sista hand pröfvar anbuden. 1 städerna afgöres
visserligen den första frågan, likasom på landet, af länsstyrelsen, men dervid

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

eger den betydliga skilnaden ruin, att stadsfullmägtige eller allmän rådstuga
icke hafva samma vetorätt som kommunalstämman. Sådan rätt synes mig
emellertid uppenbarligen böra tillkomma älven stadens beslutande kommunalmyndighet.
Beträffande slutliga pröfningen af auktionsanbuden förekommer
ock en olikhet, i det att denna i stad verkställes af magistraten.
Visserligen hafva ännu inga klagomål med anledning häraf försports, men
det synes mig dock vara lämpligt, att såvidt möjligt likartade regler få gälla
i dessa frågor för stads- och landskommuner. Inkonseqvent är, att eu annan § 15.
myndighet än den, som medgifvit inrättandet af ett försäljningsställe, skall
ega att besluta om försäljningens öfverlåtande från en till annan person, hvilket
nu är förhållandet med afseende å de på auktion inropade försäljningsrättigheterna
å landet. Ändras nu åsyftade § 8 mom. 2, § 9 inom. 1 och § 15 i
enlighet härmed, blir det länsstyrelsen, som i hvarje förekommande fall skall
besluta såväl om eu försäljningsrättighets ursprungliga upplåtande som ock om
dess eventuel öfverlåtande på annan person. 1 § 15 böra de nuvarande momenten
2 och 3 byta plats för att komina i riktig inbördes ordning.

flen i § 7 mom. 2 vissa gästgifverier meddelade undantagsrättighet skulle § 7 mom.
endast få tillgodonjutas under loppet af tjugu År efter det försäljningsförordningeti
deri 26 augusti 1873 blef gällande, och som denna tid nu utlupit, har
momentet ej numera någon betydelse, hvarför det bör ur förordningen uteslutas
och nuvarande mom. 3 alltså få nummern 2.

Hos Eders Kongl. Magt har Stockholms läns landsting i underdånig § uskrifvelse
den 18 september 1894, under erinran om den svårighet, som,
med afseende derå att revisionsberättelserna angående u iskänka ingsbolagen
omfattade ett försäljningsår räknadt från den 1 oktober, under det landstingets
räkenskaper omfattade kalenderår, vid revision af dessa räkenskaper förekomme
vid beräknandet af landstingets största inkomstpost, bränvinsförsäljningsafgifterna,
hemställt om sådan ändring i försäljningsförordningen, att
försäljningsåret finge räknas från den 1 januari. Från flertalet af Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande hafva infordrade underdåniga yttranden öfver förslaget
nu inkommit. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Cpsala, Södermanlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Elfsborgs,
Vermlands, Örebro, Kopparbergs, Gefleborgs, Jemtlarids, Vesterbottens
och Norrbottens län hafva afstyrkt förslaget, hvaremot Öfverståthållare-Embetet
och Eders Kongl. Majits Befallningshafvande i Östergötlands, Gotlands, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Vestmanlands lån tillstyrkt
detsamma, under det att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms
län, som till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnade den underdåniga skrifvelsen,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

under medgifvande att den föreslagna ändringen af åtskilliga skäl kunde vara
önskvärd, dock fäst uppmärksamheten på de olägenheter den kunde medföra
för utskänkningsbolagen. De skål, som anförts mot den föreslagna ändringen
äro, att den af Stockholms läns landsting anförda olägenheten ej vore af
någon nämnvärd betydelse och att den för öfrigt icke skulle afhjelpas genom
ändringen, enär den öfverklagade svårigheten vid beräkningen af landstingets
inkomst af bränvinsmedlen delvis berodde på bestämmelsen om fördelning
eftei folkmängden af de till statskontoret ingående medlen; att förslaget fordrade
åtskilliga andra ändringar i förordningen, hvilka af landstinget icke
ifrågasatts; att revisionen af utskänkningsbolagens räkenskaper icke skulle
hinna afslutas före revisionen af landstingens räkenskaper; att bolagens vinstmedel
skulle komma att levereras tre månader senare än för närvarande; att
svårighet skulle uppstå för innehafvare af försäljningsrättigheter vid förhyrande
af lokaler, då ju flyttningstiden i stad infälle den 1 oktober, samt
äfven vid anskaffande af tjenstfolk; att varuinköpen i allmänhet företoges på
hösten och att detta, hvad särskildt de norrländska städerna beträffade, till
följd af kommunikationerna vore alldeles nödvändigt; samt slutligen att städerna
i december månad uppgjorde sin inkomst- och utgiftsstat för följande
ar och således vid nuvarande beräkning af försäljningsåret dervid exakt kände
Sln inkomst af utskänkningsbolagets vinstmedel, hvilket icke vidare skulle
blifva förhållandet, om försäljningsåret sammanfölle med kalenderåret. De
länsstyrelser, som förordat förändringen, anse deremot, att inga svårigheter
skulle möta mot dess genomförande och påpeka dessutom, att ordning och
leda i räkenskaperna skulle vinnas genom densamma, äfvensom, ifall de nuvarande
tidsbestämmelserna angående åtgärders vidtagande för försäljningsrätts
vinnande bibehölles, längre tid erhölles för försäljningens ordnande, hvarjemte
ett par af dessa . länsstyrelser förklara sig anse de mot förslaget gjorda invändningarna,
deribland äfven den rörande hyresaftalen, icke ega någon afgörande
vigt, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län
hemställer, att, derest den föreslagna förändringen vidtages, enahanda förändring
måtte ske i förordningen om försäljning af vin och maltdrycker.

Några länsstyrelser hafva, innan de afgifvit sina underdåniga utlåtanden,
Klimat utskänkningsbolagens styrelser tillfälle att uttala sig i frågan. Af
dessa hafva några afstyrkt förändringen under anförande af ett elle* flera af
de ofvan omförmälda skälen, hvarjemte en framhållit, att den vid försäljningsåret-s
slut nödvändiga, vid flera bolag ganska omständliga inventeringen af
inneliggande lager skulle komma att infalla på den brådaste tiden. Deremot
hafva styrelserna för utskänkningsbolagen i Stockholm, Kristinehamn, Vesterås,
Sala, Arboga, Falun, Arvika och Seffle förklarat, att från bolagens sida intet
hinder mötte mot förändringens genomförande. Slutligen hafva magistraterna

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

i några, städer afstyrkt förändringen, under det att Stockholms städs drätselnämnds
första afdelning förklarat, att från stadens sida intet funnes att mot
densamma erinra, om blott bolagets vinstmedel inbetalades före den 1 Augusti,
hvarjemte två kronofogdar framhållit önskvärdheten af förändringen af
det skäl, att större likformighet med kronoräkenskaperna derigenom vunnes,
enär bränvinsförsäljningsmedlen vore det enda konto i nämnda räkenskaper,
som icke redovisades efter kalenderår.

Om än obestridligt är, att vissa fördelar skulle vinnas genom en sådan
förändring i bränvinsförsäljningsförordningen, att försäljningsåret komme att
sammanfalla med kalenderåret, komme likväl dessa fördelar att motvägas af
afsevärda olägenheter, till hvilka utom de förut omnämnda, af åtskilliga länsstyrelser
framhållna, äfven torde få räknas de svårigheter, som i vissa hänseenden
blefve förbundna med öfvergången till den nya ordningen. Med afseende
härå och då något allmännare behof af ändring i den uti ifrågavarande
hänseende nu gällande ordning icke synes hafva gjort sig gällande, anser
jag mig, i likhet med flertalet länsstyrelser, böra hemställa, att Stockholms
läns landstings förevarande framställning icke må till någon Eders Kongl.
Maj:t,s vidare åtgärd föranleda.

Med förmälan, att hos Riksdagen framhållits, hurusom lagstiftningen till
förmån för inskränkning i handeln med spirituösa drycker på ett förderfligt
sätt kringginges derigenom att bränvinsförsäljare genom resande agenter
droge omkring i landet från by till by och frestade folket att låta anteckna
sig för större eller mindre qvantiter spirituösa samt såmedelst ersatte de indragna
försäljningsställena, har Riksdagen i sin förut omförmälda underdåniga
skrifvelse af den 9 Maj 1894 vidare anfört, att då — så länge den i art. 17
i den mellan de förenade rikena Sverige—Norge samt Frankrike gällande
handelstraktat intagna bestämmelse derom, att franska handelsresande, som för
franska handelshus färdades inom de förenade rikena, skulle ega upptaga beställningar
med eller utan prof, vore gällande — de franska handelsresande ej
kunde betagas rätten att i Sverige genom reseombud upptaga beställningar på
bränvin, syntes, för att de anmärkta missförhållandena, hvilka visserligen
vore af den beskaffenhet, att åtgärder till deras undanrödjande vore af behofvet
påkallade, skulle kunna på ett fullt effektivt sätt och på samma gång
utan åsidosättande af de svenska försäljarnes rätt afhjelpas, blifva erforderligt,
att viss ändring i art. 17 i franska handelstraktaten först vidtoges; och ansåg
Riksdagen, att lämpligaste åtgärden för ernående af det åsyftade målet vore,
om den enligt nämnda art. franska, handelsresande medgifva rättighet att upptaga
beställningar blefve, hvad Sverige anginge, beträffande bränvin och andra
brända eller distillerade spirituösa drycker, inskränkt derhän, att, sådana be -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

ställningar icke finge upptagas hos andra än innehafvare af bränvinsförsäljningsrättigheter,
så vida icke qvantiteten uppginge minst till det enligt gällande
bränvinsförsäljningsförordning vid partihandel tillåtna minsta försäljningsbelopp
eller 250 liter. Riksdagen hölle ock före, att underhandlingar i
sådant syfte med Frankrike skulle så mycket lättare leda till afsedt resultat,
som spritvaruhandeln pa Sverige kunde anses för Frankrike hafva sin hufvudsakliga
betydelse genom de affärer, franska handelshus inginge med svenska
bränvinsförsäljare, men de affärer af ifrågavarande slag deremot, hvilka de
franska spritvaruhandlarne afslutade direkt med den konsumerande allmänheten,
antagligen vore af jemförelsevis noga omfattning.

På grund åt hvad sålunda blifvit anfördt har Riksdagen anhållit, det täcktes
Fders Kongl. Maj:t med Frankrike inleda underhandlingar i syfte, att den
enligt art. 17 i gällande handelstraktat mellan de förenade rikena och Frankrike
franska handelsresande medgifna rättighet att upptaga beställningar måtte,
hvad Sverige anginge beträffande bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker, inskränkas derhän, att sådana beställningar icke finge upptagas
hos andra än innehafvare af bränvinsförsäljningsrättigheter, så vida icke
qvantiteten uppginge till minst 250 liter.

Protokollet vid den konferens, som egde rum i Paris mellan Eders Kongl.
Maj-.ts underhandlare samt de af franska regeringen utsedde underhandlare
den 28 December 1891 angående förlängning af de under den 30 December
1881 afslutade handels- och sjöfartstraktater mellan de förenade rikena och
Frankrike, innehåller beträffande art. 17 i handelstraktaten följande:

»Bestämmelsen i denna artikel, enligt hvilken franske handelsresande ega
obegränsad rätt att upptaga beställningar, har ansetts kunna innebära hinder
för fullständigt uppnående af den svenska bränvinslagstiftningens afsigt med
bestämmelserna om bränvinsförsäljningsställenas begränsning, enär dessa bestämmelser
lära kringgås på det sätt, att bränvinsförsäljare genom utsedde
reseombud i landsorten låta upptaga reqvisitioner på sin vara. I anledning
häraf och då de föreskrifter, som till förebyggande af sagda missbruk kunna
komma att utfärdas, äfven böra blifva tillämpliga å utländske handelsresande,
begärde Kongl. Maj:ts minister intagande i protokollet af en förklaring afseende
att framhålla, att bestämmelserna i denna artikel icke utgöra hinder
för svenska regeringens rätt att inom landet ordna försäljningen af vissa varor
på ett med det allmännas intresse öfverensstämmande sätt, särskildt icke för
ordnande af bränvinsförsäljningen i syfte att motverka dryckenskapen; och
ministern föreslog att affatta denna förklaring sålunda: »Det är öfverenskommet
att, för hvad angår rätten att upptaga beställningar, franske handelsresande
skola vara underkastade samma inskränkningar som för landets egne
innevånare äro eller framdeles blifva utfärdade.» Franske ombuden ansågo,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

att en dylik förklaring skulle, om den antoges, komma att minska värdet af
de i denna artikel intagna bestämmelser, som vore af särskild vigt. för Frankrikes
förnämsta exportartikel till de förenade rikena, och sedan i anledning
häraf någon diskussion egt rum, hvarunder Sveriges ombud herr Fränekel
yttrade, att det icke var fråga om att förbehålla Kongl. Maj:ts regering någon
ny rätt utan endast att uttryckligen fastslå en tolkning, som i praxis alltid
egt rum, yttrade slutligen franske handelsministern, att den ifrågasatta förklaringen
icke i någon mån kunde öka Kongl. Maj:ts regerings befogenhet att
vidtaga alla nödiga polisåtgärder, som kunde bidraga att minska dryckenskapen,
samt att olika meningar icke kunde finnas derom, att sträfvanden för
ett så berömvärdt mål förtjenade att i alla länder omfattas med välvilja, men
att den ifrågasatta förklaringen mindre rörde denna principfråga än den allmänna
frågan om artikelns faktiska tolkning; att, för att undvika de missförstånd
som lätt kunde uppkomma, det derföre vore bättre att bibehålla
status quo i stället för att i protokollet införa inskränkningar, som kunde
komma att minska värdet af denna artikel, som vore afsedd att gälla för både
franske, svenske och norske handelsresande, samt att med dess nuvarande affattning
artikel 17 icke beröfvade Kongl. Maj:ts regering något till buds stående
medel i fråga om polisåtgärder inom landet, under det att, å andra sidan,
de handlande, som drefve sin handel laglydigt inom de förenade rikena, fortfarande
erhölle ett verkligt skydd. Artikeln bibehölls.»

Sedan Eders Kongl. Maj:t vid föredragning den 1 Juni 1894 af Riksdagens
underdåniga skrifvelse den 9 Maj samma år förordna!, att transsumt
af berörda skrifvelse, i hvad den afsåge ändring i handelstraktaten med Frankrike,
skulle expedieras till Utrikesdepartementet, aflat hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena den 3 påföljande Juli eu skrifvelse i ämnet till
Eders Kongl. Maj:ts minister i Paris. Efter att hafva erinrat om innehållet i
förut omförmälda konferensprotokoll den 28 December 1891 samt redogjort för
innehållet i Riksdagens nyssnämnda skrifvelse, anförde herr ministern för utrikes
ärendena vidare, hurusom, innan frågan, huruvida någon framställning
borde göras till franska regeringen om den berörda artikeln, föredroges för
Eders Kongl. Maj:t, närmare utredning syntes erfordras, huruvida en sådan inskränkning
i handelsresandenas rätt, för hvilken Riksdagen uttalat sig, borde
anses såsom stridande mot den nämnda artikelns innehåll. Ändamålet med
inskränkningen — som skulle komma att i formelt hänseende gälla lika för
svenskar och utländingar, ehuru den sannolikt i verkligheten skulle komma att
nästan uteslutande drabba svenske bränvinsförsäljare — vore att förekomma,
att den i nykterhetens intresse vidtagna lagstiftning om minskning af bränvinsförsäljningsställena
kringginges på så sätt, att resande agenter begagnade
sig af det genom denna minskning uppkomna tillfälle att verkställa utminu Bili.

till Riksd. Prot. 1835. 1 Sami. 1 Afd. 35 Höft. (No 41). 4

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

tering till enskilda personer genom att kringsända små qvantiteter spirituösa,
och då för sådant ändamål åtgärder i polisväg måste kunna vidtagas, syntes
det som om frågan om inskränkningen borde anses som stridande mot traktaten,
berodde deraf, huruvida den af Riksdagen ifrågasatta åtgärd borde
anses falla inom gränsen för en polisåtgärd. Någon anmärkningsvärd inskränkning
i de franske handelsresandenas affärsrörelse syntes icke vara att
befara. Alla underrättelser stämde tvärtom öfverens derom, att, på sätt äfven
funnes omnämdt i Riksdagens skrifvelse, de franska handelshusen drefve sina
förnämsta affärer med svenska bränvinsförsäljare, och att de affärer, som afslutades
direkt med enskilda personer, vore af jemförelsevis ringa omfattning.
I anledning häraf anhöll herr ministern för utrikes ärendena, att ministern i
Paris ville afgifva yttrande, huruvida han ansåge, att den af Riksdagen
önskade förändring i lagstiftningen i Sverige skulle komma att af franska
regeringen uppfattas såsom stridande mot traktaten, dels ock i sådant fall,
huruvida ministern ansåge, att någon utsigt funnes, att franska regeringen
kunde komma att bifalla en eventuel framställning om ändring af artikeln.

I svarsskrifvelse af den 24 Oktober nästlidet år erinrade ministern i Paris
till eu början, att frågan om handelsresandes rättigheter med hänsyn till bränvinsförsäljning
under förhandlingarna om handelstraktatens förlängning föranledde
en diskussion, som dock icke medförde något resultat, emedan de
franska underhandlare ansågo nödvändigt att bibehålla ordalydelsen af artikeln
17 utan att i protokollet införa någon inskränkande förklaring. Diskussionen
från fransk sida öfver denna angelägenhet lemnade emellertid, enligt
hvad ministern vidare anför, ett bestämdt intryck af den franska regeringens
synnerliga omsorg om de franska handelsresandenas rättigheter, en omsorg,
hvars styrka ytterligare skärptes, när frågan rörde Frankrikes vigtigaste utförselartiklar,
vin och cognac. Denna uppfattning vore ovilkorligen allt framgent
gällande, och hade de samtal, som ministern vid flera tillfällen under
hand haft med personer, hvilkas meningar i dessa angelägenheter vore af vigt,
lemnat honom den öfvertygelse, att franska regeringen skulle anse den ifrågasatta
modifikationen i bränvinslagstiftningen ingalunda som en enkel
polisåtgärd, utan som en högst väsentlig ändring af den gällande ordningen
angående spirituösa dryckesvarors försäljning. I motsättning till den
mening, som från vederbörande i Sverige uttalats om att inskränkandet
af handelsresandes beställningar endast till belopp af ej under 250 liter i
verkligheten icke skulle medföra någon förminskning i varans import och
förbrukning, hade kompetenta personer i Frankrike den åsigt, att eu dylik
inskränkning skulle alldeles upphäfva förbindelserna mellan producenterna och
kunderna i allmänhet, äfvensom att hvilken som helst bestämmelse, innehållande
en minimibegränsning, ovilkorligen skulle försvåra handelsresandenas

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 41.

företag och verksamhet, som man genom handelstraktatens artikel 17 just
hade satt sig som mål att söka utvidga. Den i frågan intresserade klass i
Bordeaux skulle ovilkorligen på det kraftigaste motsätta sig en modifikation
i artikel 17, som på något sätt skulle kunna verka inskränkande på den redan
relativt obetydliga exporten af cognac till Sverige, och högst sannolikt äfven
finna den franska regeringen alldeles obenägen att lemna bifall till antagandet
af en dylik modifikation. Ministern förklarade sig derför anse, att en eventuel
framställning om ändring af handelstraktatens artikel 17 absolut saknade utsigt
till framgång.

Med den uppfattning af den förevarande frågan, som enligt ministerns i
Paris nyssberörda skrifvelse synes vara i Frankrike rådande, lärer det, såsom
ock ministern framhållit, vara uppenbart, att en underhandling inledd i syfte
att vinna ändring i de rörande franske handelsresandes rättigheter här i riket
traktatsenligt gällande bestämmelserna, hvilka i Frankrike tillmätas icke ringa
betydelse, måste, helst från svensk sida icke något vore att i vederlag erbjuda,
komma att visa sig resultatlös. Jag finner mig derför icke kunna annat än
hemställa, att Riksdagens om inledandet af sådan underhandling gjorda framställning
icke måtte till någon Eders Kongl Maj:ts vidare åtgärd föranleda^

Sedan tillförordnade departementschefen härefter uppläst ett L öfverensstämmelse
med de af honom uttalade åsigter upprättadt förslag till förändringar
i gällande förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra
brända eller distillerade spirituösa drycker, hemstälde tillförordnade departementschefen,
att Kongl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att
antaga samma förslag.

På tillstyrkande af statsrådets öfriga ledamöter behagade Hans Maj:t
Konungen bifalla hvad tillförordnade departementschefen sålunda hemställt;
och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse bilagan litt.
— vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Adolf von Hofsten.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

Antal bolag.

Antal delegare.

dihorn no
fiol» uq ,jF
U i lön m*>-

i,^ t/* ji i

lilltå K

-bfnr,[>iv«.

Bilaga.

tf f

Redogörelse

.ån*it ''-jj- i r 1 irTLit fr*« ! i ''? f r i, i i . fr*-, *r ,».•

för Utskänkningsbolagens organisation och verksamhet, med ledning af dels

de genom Kongl. brefvet den 1 Juni 1894 från utskänkningsbolagen infordrade
uppgifterna dels bolagens revisionsberättelser för försäljningsåret 1892—1893
utarbetad af Kongl. Finansdepartementets Kontroll- och justeringsbyrå.

Under försäljningsåret 1892—1893 funnos 87 utskänkningsbolag nämligen
i 77 städer, i 9 köpingar samt i Trollhättans kommun, hvilken genom Kongl.
brefvet den 18 December 186.3 erhöll rättighet att på samma vilkor, som
gälla för städer, till bolag öfverlåta all den utskänkning af och minuthandel
med. bränvin och andra spirituösa drycker, som eljest skolat utbjudas på
auktion.

• 1 18 städer och 3 köpingar var bränvinshandeln öfverlåten åt aktiebolag,
grundade enligt Kongl. förordningen den 6 Oktober 1848 angående dylika
bolag och äro deras bolagsordningar alltså stadfästade af Kongl. Maj:t; öfriga
66 bolag äro vanliga handelsbolag med ömsesidig ansvarighet.

lin" :

8 st. handelsbolag hade hvardera

14 » » D D

3 » » » »

4;1'' V »! » ,

>\ 2<A» iv'', » ,). » »

10 » » » »

12» » » »

4 » » » »

2 delegare,

5 »

6 »

7 ä 8 »

10 ä 14 »

15 å 19 *

20 eller flera

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 41.

En tredjedel af samtliga handelsbolagen hade således 2 eller 3 delegare,
en annan tredjedel 4 a 8 och den sista tredjedelen minst 10 delegare
hvardera.

Handelsbolag med få delegare förekommo hufvudsakligen i de städer,
som hafva mindre än 4,500 invånare, men äfven i några större städer, nämligen
i Södertelje (2 delegare), Upsala (6), Linköping (3), Kalmar (4), Karlskrona
(4), Lund (5), Gefle (3) och Östersund (3). Största antalet delegare
hade bolagen i Sala (23), Vadstena (23), Ystad (24), Mariestad (28), Eskilstuna
(34), Karlstad (48) och Örebro (75).

Aktiebolagen deremot hade i allmänhet ett större antal delegare; endast
ett bolag hade 6 delegare; i de öfriga vexlade antalet från lägst 14 (Landskrona
och Seffle) till högst 80 (Norrköping).

De aftal, som bolagens delegare afsluta med hvarandra, äro i allmänhet
ganska kortfattade och innehålla hufvudsakligen bestämmelser rörande bolagsmännens
inbördes åligganden och rättigheter. Bolagsordningarna för bolag
med något större antal delegare lemna dessutom föreskrifter om bolagsstämma,
val af styrelse, revisioner och dylikt, hvarjemte aktiebolagens bolagsordningar
naturligtvis innehålla åtskilliga i aktiebolagslagen föreskrifna bestämmelser.
Utmärkande för samtliga bolagsordningarna är, att de innehålla ytterst litet
rörande sättet för utöfvandet af bolagets verksamhet; mänga af dem skulle,
om blott de ord, som angifva bränvinshandel såsom bolagets uppgift, borttoges,
lika väl kunna användas af hvilket annat bolag som helst.

Åtskilliga bolagsordningar nämna såsom bolagets uppgift endast öfvertagandet
af bränvinsdetaljhandeln inom staden eller köpingen, andra tillägga,
med någon variation i uttrycket, att rörelsen skall bed ri fras så, att nykterhet
och sedlighet befrämjas. Andra åter betona äfven affärens ekonomiska sida,
hvarå några exempel här följa: rörelsen skall bedrifvas med uteslutande hänsyn
till kommunens bästa saväl i sedligt som ekonomiskt hänseende; bolaget
afser att åstadkomma den största möjliga vinst, som med iakttagande af samhällets
sedliga utveckling kan erhållas; rörelsen afser det allmännas bästa och
den arbetande klassens fördelar i moraliskt och ekonomiskt afseende; bolaget
afser att befrämja nykterhet och största möjliga ekonomiska fördel åt det
allmänna; bolaget skall söka åt kommunen förvärfva den inkomst, som af
affären kan påräknas. I den för Ystads utskänkningsbolag år 1864 antagna
och enligt uppgift ännu gällande bolagsordningen uppgifves bolagets hufvudsakliga
syftemål vara att af vinsten afsätta största delen för att bereda staden
bidrag till amortering och ränta å stadens lån för aktieteckning i \ stad—■
Lslöfs j er 11 vägsa k t i ebolag.

Bolags ordningarna.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

Den för bolaget i Kristinehamn gällande, af Kongl. Magt faststälda bolagsordningen,
uppöfver bolagets ändamål vara att drifva hotellrörelse samt att
öfvertaga bränvinsdetaljhandeln inom staden.

Några bolagsordningar lemna länsstyrelsen eller de kommunala myndigheterna
rättighet att utse ett ombud, som eger närvara vid styrelsens sammanträden
och deltaga i öfverläggningarna; i Vaxholm och Vexiö har borgmästaren
enligt respektive bolagsordningar rätt att sålunda närvara; i Upsala
och Visby eg a magistraten och stadsfullmägtige att utse hvar sin ledamot af styrelsen
och hafva dessa styrelseledamöter alldeles samma befogenhet som de öfriga.
Bolagsmännen i Trollhättans bolag förklara sig vara utsedde af kommunalnämnden.
När någon delegare utgår ur bolaget i Falun, invälja stadsfullmäktige
i hans ställe annan i staden bosatt person.

Samtliga för aktiebolagen faststälda bolagsordningar gifva bolagen rätt
att, när aktie öfverlåtes på annan person, tillösa sig aktien, vanligen till dess
nominella belopp.

Två bolagsordningar bestämma, att den som för bolagets räkning säljer
spirituösa, ej må deltaga i beslut, soin af bolaget fattas; en annan, att ingen
bolagsman må idka handel med spirituösa för egen räkning; en tredje, att
ingen under bolaget lydande källarmästare eller utskänkningsföreståndare må
vara ledamot eller suppleant i styrelsen; en fjerde stadgar, att delegare må
ej den vara, som för egen eller annans räkning drifver handel med eller tillverkar
spirituösa; en femte, att den, som till bolaget säljer spirituösa, ej må
deltaga i dess beslut; under det att en bolagsordning medgaf dem af de ursprungliga
delegarne, som hade lager af spritvaror, att dermed inbetala två
tredjedelar af sitt i bolaget tecknade kapital.

Förutom hvad nu omnämnts förekomma i enstaka bolagsordningar bestämmelser,
att bränvin ej må säljas till personer, som åtnjuta understöd vase
sig enskildt eller allmänt; att tillsyningsman för ordningens öfvervakande skola
på bolagets bekostnad tillsättas af polismyndigheten; att styrelsen må utfästa
belöningar för bevisliga angifvelser af brott mot försälj ningsförordningen; att
vissa ordningsföreskrifter skola intagas i kontrakten med försäljningsföreståndarne;
huruvida styrelseledamöterna behöfva vara delegare i bolaget eller icke
samt huruvida disponenten eller verkställande direktören behöfver vara styrelseledamot
eller ej, äfvensom huruvida disponentens lön skall bestämmas af
styrelsen eller bolagsstämman.

Några bolag hafva i sina bolagsordningar förbehållit sig att disponera
vinsten å vinhandeln och i ett fall äfven å den spritförädling bolaget bedrifver;
ett par hafva ock bestämmelser om reservfondens användande på sätt,
som ej synes fullt öfverensstämma med nu gällande försälj ningsförordnings
föreskrifter om vinstmedlens fördelning.

Kongh May.ts Nåd. Proposition N:o 41.

Ordningen för bolaget i Mar iest ad förutsätter, att bolaget skulle kunna
komma att på auktion inropa försäljningsrättigheterna, i hvilket fall vinsten
på rörelsen skulle öfverlemnas till staden.

Bolaget i Södertelje bestämmer i sin bolagsordning, att bolaget för rörelsens
bedrifvande skall i främsta rummet förhyra de af staden dertill anordnade
lokalerna, nämligen i nya hotellet och stadens hus vid stora torget.

Bolaget i Trosa, som består af två delegare, föreskrifver i sin bolagsordning,
att den ene bolagsmannen eger ordna och sköta rörelsen i dess
helhet och att den andre eger att genom besök i rörelsens lokaler och annorledes
göra sig underrättad om rörelsens gång och taga del af bokföringen.
Bolagsmännen hafva härför tillagt sig årliga arfvoden af respektive 2,200 och
300 kronor.

Enligt § 9 mom. 2 af gällande försäljningsförordning skall, sedan af Magistraterna,
bolag framstäldt anbud om bränvinshandelns öfvertagande blifvit af läns- boingen,

styrelsen antaget, magistraten med bolaget sluta aftal för den af länsstyrelsen
bestämda tiden. I åtskilliga städer har det emellertid blifvit vana att icke
afsluta dylika aftal, utan anses der länsstyrelsens resolution vara tillfyllestgörande.
I en stad afslöts aftalet för tiden 1 okt. 1892—1 okt. 1895 först den
17 Mars 1894. I några städer har aftalet fått form af en förbindelse, som
bolaget afger vare sig muntligen eller skriftligen, att ställa sig gällande föreskrifter
till efterrättelse. Magistraterna i öfriga städer afsluta visserligen
kontrakt med bolagen, men dessa innehålla vanligen i sak endast föreläggande
för bolaget att iakttaga de föreskrifter i ämnet, hvilka äro gifna i försäljningsförordningen,
i länsstyrelsens resolutioner angående bränvinshandelns ordnande
samt i de ordningsregler härför, som kunnat af magistraten hafva utfärdats.
Derutöfver förekomma i en del aftal bestämmelser om skyldighet för bolaget
att ställa säkerhet för fullgörande af sina förbindelser äfvensom derom, att
till föreståndare å försäljningsställena ej må användas andra personer än de,
som dertill blifvit af magistraten godkända, hvarjemte magistraten förbehåller
sig rätt att besluta om försäljningsställenas läge.

Öfriga bestämmelser, som förekomma, några i flera, andra i endast ett
eller annat af dessa aftal äro följande: att bolaget, derest det vid oktrojtidens
utgång skulle upphöra med sin rörelse, eger redovisa sista årets vinst genom
öfverlemnande af inneliggande varulager till inköpspris; att k rogförestånd ar ne
skola aflönas med kontant lön utan andel i vinsten ; att uppkommande oväsen
och olagligheter genast skola för beifran anmälas hos polismyndigheten; att
kringresande harpospelare och dylika sällskap ej må tillåtas uppträda å utskänkningslokalerna
utan magistratens särskilda tillstånd; att buller och oväsen
ej må tålas å utskänkningslokalerna, ej heller spel och dobbel tillåtas i gäst -

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 41.

ruinmen; att bränvin ej må utskänkas åt polisbetjeningen; att ett exemplar af
revisionsberättelsen om bolagets verksamhet skall tillställas magistraten; att
bolaget skall vara underkastadt den kontroll, som magistraten aktar skäligt
låta anordna, och att bolaget till betäckande åt kostnaderna derför årligen
skall till magistratens förfogande lemna eu viss summa; att bolaget skall träffa
öfverenskommelse med en borgare i staden, att han ej utöfvar sin på burskap
grundade försäljningsrättighet.

Några aftal bestämma om bolagens skyldighet att ansvara för gästgifverihållningen
samt om gästgifvarnes ställning i förhållande till bolagen. Bestämmelser
härom förekomma stundom äfven i kontrakten angående förhyrande
af stadshotellen.

Det aftal, som magistraten i Skellefteå upprättat med dervarande bolag,
är på samma gång ett hyreskontrakt, genom hvilket staden till bolaget uthyr
åtskilliga lägenheter i stadens rådhus.

Bolagens st.v- De bolag, som bestå af ett mindre antal delegare, hafva naturligtvis inga
reser särskilda styrelser, men för de öfriga består styrelsen vanligen af 3 eller 5
personer. Eu del bolag medgifva, att i styrelsen kunna inväljas de, som icke
äro delegare i bolagen, och ganska vanligt är, att bolagets disponent hvarken
behöfver vara bolagsdelegare eller styrelseledamot.

I ett par bolag, der styrelsen egentligen icke har någon befattning med
bränvinsförsäljningen, enär denna är öfverlåten åt andra, uppbär styrelsen
icke någon aflöning, men å andra sidan har det funnits bolag, hvilkas styrelser
icke försmått mottaga arfvode, trots det att bolaget sjelft ej utöfvat
någon försäljning. Flertalet bolag aflöna sina styrelser med''kontant, förut
bestämd lön, men i följande fall förekommer aflöning medelst tantiéme:

Kalmar, styrelsens 3 ledamöter uppbära tillsammans G % af nettobehållningen
såsom lön;

Oskarshamn, styrelsen erhåller 10 % af nettobehållningen;

Karlshamn, styrelsen erhåller 10 % af nettobehållningen;

Ronneby, verkställande direktören har i lön 800 kronor samt 2 % af
åmttobehållningen;

Strömstad, verkställande direktören har i lön 500 kronor samt 5 % af
nettobehållningen;

Skara, disponenten har 2,000 kronor i lön samt 10 % tantieme å den
del af nettovinsten, som öfverstiger 20,000 kronor;

Östersund, disponenten har, förutom fri bostad, 5,000 kronor i lön och
5 % af nettobehållningen.

I sammanhang härmed bör nämnas, att bolaget i Marstrand har anställt
en proknrist, som sköter affären för bolaget mot en ersättning af 3 Vio öre

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41. 33

för hvarje liter spirituösa, som han utlemnar till minuthandels- och utskänkningsföreståndarne,
samt att bolaget i Vestervik till direktionens biträde antagit
en förvaltare, hvilken uppbär 1,000 kronor i lön samt V2 % af de försålda
varornas inköpspris.

Aflöningarna utgå för öfrigt med ytterst olika belopp hos olika bolag,
men det låter sig icke göra att anställa någon jemförelse dem emellan, emedan
omfånget af styrelsens befattning med bolagets affärer är mycket olika och
de tillgängliga uppgifterna derom icke äro nog utförliga.

Flertalet handelsbolag anskaffa det för rörelsens bedrifvande behöfliga Bolagens
kapitalet genom lån, mestadels hos banker, i form af kassakreditiv eller lånrorelsckapital
mot borgen eller genom diskontering af vexlar. Åtskilliga bolag hafva i sina
uppgifter förklarat sig icke behöfva något rörelsekapital, hvilket, såsom af
revisionsberättelserna framgår, beror derpå, att de inköpa sina varor på kredit.

I några bolag hafva emellertid delegarne tillskjutit medel, å Indika de tillgodoräkna
sig ränta ä 5 % (3 bolag), 6 % (6 bolag) eller 8 % (1 bolag); fem
af dessa bolag hafva kapitalet fördeladt i lotter: ä 25 kronor (Mariestad), 50
kronor (Örebro), 100 kronor (Karlstad och Ystad) och 500 kronor (Borgholm).

Bolagen i Oskarshamn, Halmstad, Falun och Gefle använda numera sina
reserv- och besparingsfonder såsom rörelsekapital.

Bolaget i Ljungby, som ej sjelft utöfvar någon rörelse, behöfver naturligtvis
intet rörelsekapital, och så är nog äfven förhållandet med några
andra bolag, ehuru de ej nämnt något derom i sina uppgifter.

Bolaget i Kongelf uppgifver, att de inflytande försäljningsinedlen äro
tillräckliga såsom rörelsekapital.

Följande bolag hafva uppgifvit kommunen såsom långifvare, nämligen:

Eskilstuna med 45,000 kronor

Laholm » 10,000 »

Skara » 20,500 »

Arvika » 10,000 »

Vesterås » 50,000 »

samtliga mot 5 å 6 % årlig ränta.

Aktiebolagens inbetalda aktiekapital uppgår

för 7 bolag till mindre än 20,000 kr.

» 5 » » 21,000—38,000 kr.

» 6 » » 40,000—60,000 »

» 3 » » 100,000 kr. eller deröfver.

Det är lägst 10,000 kronor (Eslöf) och högst 161,200 kronor (Stockholm).
Aktiekapitalet är fördeladt i aktier å 50 kronor (1 bolag), 100 kronor (11

Bill. till Iiiksd. Prot. 18115. 1 Sami. 1 Afd. 35 Höft. (N:v 41). 5

Bolagens

reservfonder.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

bolag), 150 kronor (1 bolag), 200 kronor (2 bolag), 300 kronor (2 bolag),
400 kronor (1 bolag) eller 500 kronor (3 bolag).

Utdelningen till aktieegarne är bestämd till 6 % för samtliga aktiebolagen
men i Uddevalla och Venersborg uttaga aktieegarne ingen utdelning. Bolaget
i Uddevalla har nämligen till aktieegarne mot deras revers med 6 % ränta
och mot hypotek af aktiebrefven utlånat motsvarande belopp. Dessa reverser
användas sedermera vid behof såsom säkerhet för lån, som upptagas i stadens
bank.

Under den tid bolagen hade rättighet, att sjelfva bestämma öfver användandet,
af den vinst, som uppkom å deras rörelse, bildade några bolag reservfonder,
som ännu finnas och, såsom redan omnämnts, användas såsom rörelsekapital.
Sålunda har bolaget i Oskarshamn ett på dylikt sätt samladt kapital,
som den 1 Oktober 1893 uppgick till 53,217 kronor 74 öre; bolaget i Falun
bär eu från 1874 härstammande besparingsfond, hvilkens belopp dock icke
uppgifvits; bolagen i Halmstad och Laholm0 hafva dylika fonder å resp. 53,797
kronor 27 öre och 8,670 kronor 97 öre. Åtminstone den sistnämnda fonden
ökas genom den årliga räntans läggande till kapitalet.

Bolagen i Karlstad, Vesterås och Gefle hafva genom årliga afsättningar
bildat reservfonder å resp. 25,000 kronor, 5,000 kronor och 30,000 kronor,
hvilka, fonder ej vidare ökas.

Bolaget i Alingsås afsätter fortfarande Vio af vinsten till reservfond,
hvilken den 1 Oktober 1893 utgjorde 941 kronor 55 öre.

Bolaget i Sundsvall afsätter årligen 20 % af stadens andel i vinsten till
reservfond, hvarå beräknas 6 % ränta.

Dessa reservfonder skola i allmänhet vid bolagets eventuella upplösning
fördelas enligt gällande försäljningsförordning, dock skall Laholmsfonden då
användas till något för staden nyttigt ändamål; bolagsmännen i Alingsåsbolaget
hafva i sitt bolagskontrakt förbehållit sig att få efter eget godtfinnande
använda stadens andel i reservfonden till något allmännyttigt ändamål inom
staden — huruvida staden lemnat sitt samtycke härtill, uppgifves icke. Den
af bolaget i Sundsvall bildade reservfonden disponeras af bolaget, när det så
för godt finner, till något välgörande och nyttigt ändamål inom samhället;
icke heller i detta fall uppgifves, huruvida stadens myndigheter i vederbörlig
form lemnat sitt bifall.

Bolaget i Nyköping har af vinsten för vinhandeln afsatt en reservfond,
den l Oktober 1891 uppgående till 11,247 kronor 55 öre, att användas till
ändamål, hvarom bobi "et förbehållit sig att framdeles sjelft besluta.

I bolagsordningarne för samtliga aktiebolagen förekommer den ur 1848
års förordning hemtade bestämmelsen, att utdelning till aktieegarne ej må

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

göras vidare, än att öfverskott finnes i visst förhållande till aktiekapitalet,
vanligen 2 % men i några bolagsordningar mera. Flertalet bolagsordningar
innehålla dessutom bestämmelser, att med vederbörandes samtycke viss del af
vinsten, vanligen 10 % af nettovinsten, skall afsättas till reservfond att i
enlighet med försäljningsförordningens föreskrifter utdelas vid bolagets upplösning,
men i ett fall hvart tredje år. För Söderhamns bolag är afsättningen
blott 5 % af nettovinsten; för bolaget i Eslöf 5 % af köpingens andel, för bolaget
i Venersborg 10 % af brutto vinsten. Äfven åtskilliga af aktiebolagen
hafva reservfond i behåll från den tid, de sjelfva disponerade vinsten. För eu
del bolag har reservfonden redan stigit till sådant belopp, att vidare afsättningar
ej anses nödvändiga.

De flesta bolagen, såväl aktie- som handelsbolag, plåga af vinsten reservera
ett belopp, som ungefärligen motsvarar årets utskylder och revisionskostnader,
men kan detta belopp, som redovisas i följande årets räkenskaper, ej anses
såsom någon afsättning till reservfond i vanlig mening.

Några få bolag äro sjelfva fastighetsegare, men de allra flesta hyra de
lokaler, som de behöfva för sin rörelse, och många bolag mer dertill. 47 bolag,
således mer än hälften af samtliga, hyrde under året 1892—1893 en eller
flera lägenheter af Icoininuzielt. Några förhyra af kommunen endast helt små
och obetydliga lägenheter, för hvilka årliga hyran endast uppgår till ett eller
annat hundratal kronor, under det att andra af kommunen förhyra samtliga
sina lägenheter. 18 bolag uppgifva, att de förhyrt stadens hotell och förmodligen
är detsamma förhållandet i åtskilliga andra städer, der bolagen ej
uppgifva, hvilka de lägenheter äro, som de hyrt af staden. Ej ovanligt är
att bolaget hyr lägenheter af någon eller några bland delegarne; detta har
egt rum i 27 fall. Ett bolag förhyrde till och med samtliga lägenheter af
den ene bolagsmannen.

Mycket vanligt är, att bolagen åter uthyra de förhyrda lokalerna, i synnerhet
utskänkningslokaler, åt dem, på hvilka någon rättighet blifvit öfverlåten,
eller åt de s. k. utskänkningsföreståndarne. När ett bolag af kommunen
förhyrt stadshotellet, tillgår det i regel så, att bolaget åter uthyr hotellet åt
eu källarmästare, men dervid för sin räkning undantager ett par källare och
något rum för minuthandelns utöfvande. Det är ej alla bolag, som lemna!
fullständiga uppgifter om dessa hyrestransaktioner, men följande fall kunna
tjena såsom exempel.

Bolagens

hyresaffarer.

Minuthandeln
med bränvin.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

Bolaget Bolaget Bolaget använder för egen

betalar: erhåller: räkning:

Södertelje.......... 10,000 kr. 5,000 kr. Minuthandelslokal.

Enköping.......... 13,500 » 10,000 » d:o.

Nyköping:

Rådhuskällaren 4,500 » 2,000 »

Stora hotellet. 10,500 » 4,000 » Minuthandelslokal.

Söderköping .... samma hyra Ett par källare.

Skenninge......... 4,250 kr. 3,000 » d:o.

Vexiö................. 21,000 » 17,000 » En försäljningslokal med till hörande

källare.

Borgholm.......... 5,500 » 2,000 » En minuthandelslokal och ett

magasin.

Laholm............. 6,000 » 5,000 » Magasin och källare.

Skara................. 9,000 » Bolaget gör genom uthyrningen 4,100 kr.

förlust (enl. revisionsberättelsen).

I sammanhang härmed bör nämnas, att bolaget i Vimmerby, som trädde
i verksamhet först med året 1893—1894 och derför ej medtagits i föregående
redogörelse, af staden förhyr stadshotellet med tillhörande inventarier för
5,000 kronor, sjelft begagnar en mindre del af byggningen till minuthandel
samt upplåter allt det öfriga d. v. s. sjelfva hotellrummen, källare- och
schweitzerilokalerna m. m. utan afgift åt en hotellvärd, som dock är pligtig
att hos bolaget inköpa alla de spirituösa varor, som å hotellet utskänkas.

I allmänhet begagna bolagen sjelfva en eller flera rättigheter till minuthandel,
men bolagen i Söderköping, Kristianstad och Ulricehamn, hvilka hvartdera
hafva en minuthandelsrättighet, äfvensom bolaget i Helsingborg, som
har två sådana rättigheter, hafva alla fyra öfverlåtit sina ininuthandelsrättigheter,
så att de icke sjelfva bedrifva någon minuthandel med bränvin.
Bolaget i Sölvesborg har ingen minuthandelsrättighet men begagnar i stället
en utskänkningsrättighet hufvudsakligen för försäljning till afhemtning. Bolagen
i Ljungby och Landskrona hafva hvar sin minuthandelsrättighet, men
begagna dem icke. I Marstrand skötes visserligen minuthandeln af eu aflönad
förestånderska, men bolaget har hela sin verksamhet, såsom längre fram skall
visas, ordnad på sådant sätt, att man knappt kan säga, att det sjelft utöfvar
någon verksamhet.

För det sätt, hvarpå bolaget i Alingsås ordnat sin minuthandel, är eu
något utförligare redogörelse behöflig. Under de föregående försäljningsåren
har det varit vanligt, att bolaget öfverlåtit hela sin rättighet till minuthandel

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

med bränvin åt en enskild handlande; äfven på hösten 1892 gjorde bolaget
liknande framställning om tillstånd att mot en årlig afgift af 13,500 kronor
få till Nils Sandberg öfverlåta sin minuthandelsrättighet, men blef denna framställning
trots magistratens tillstyrkan ej af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
bifallen. I anledning af förnyad framställning fann dock Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
skäligt medgifva, att den del af minuthandelsrättigheten,
som omfattade försäljningen af bättre spirituösa, såsom konjak, punsch m. in.
äfvensom vin, finge öfverlåtas på Nils Sandberg mot en årlig afgift af 3,500
kronor. Till föreståndare för den återstående delen af minuthandelsrättigheten
antog bolaget genom kontrakt den 8 Oktober 1892 handlanden J. G. Sandberg
mot arvode, som framdeles skulle bestämmas, och h vilket sedermeia bestämts
till 2,500 kronor. Enligt kontraktet skall visserligen bränvinsförsäljningen
ske uteslutande för bolagets räkning, men då bränvinsinköpen skola verkställas
af föreståndaren »i samråd» med en styrelseledamot och försäljningsprisen på
samma sätt bestämmas, med rättighet för föreståndaren att vid större försäljningar
på platsen eller försändningar till annan ort lämpa prisen efter förhållandena,
i likhet med hvad förut praktiserats, och då vidare föreståndaren
ensam ansvarar för bokföringen, inventarier in. m., anskaffar och affönar biträden
och utkörare, ombestyr lokalens upplysning, eldning och städning, så
synes man med fog kunna påstå, att bolaget i sjelfva verket icke utöfvai
någon minuthandel och detta förhållande torde blifva än tydligare, när man
erfar, att handlanden J. G. Sandberg, åtminstone numera, är ensam egare af
firman Nils Sandberg och att han utöfvar de båda delarne af minuthandelsrättigheten
i samma gård.

De flesta bolag, som sjelfva utöfva minuthandeln, uppgifva, att de aflöna
sina dervid använda biträden med kontant lön och på sådana vilkor, att bi
trädena icke hafva någon direkt vinst af spirituosaförsäljningen. Hos ett
mindre antal bolag hafva emellertid minuthandelsföreståndarne utöfver den
kontanta lönen äfven viss procent, från Va till 4, af försäljningssumman såsom
ersättning för spillning, läckage och dylikt. I Ystad aflönas dessa föreståndare
med vissa ören för hvarje liter försåld spirituösa; i Arboga och Köping
hafva de rättighet att idka handel med vin samt malt- och läskdrycker
för egen räkning. Föreståndarne för bolagens minuthandel äro i många tall
äfven förvaltare af bolagens varulager i öfrigt; för några bolag skötes minuthandeln
omedelbart af bolagets disponent eller verkställande direktör med
hjelp af biträden. Många bolag aflöna samtliga biträden vid minuthandeln,
under det att andra låta föreståndarne aflöna dem. Föreståndarne hafva ock
hos olika bolag olika skyldigheter med afseende å handelslokalernas uppvärmning
och belysning, hvarjemte eu del hafva fri bostad, andra icke. Allt detta

Öfverlåtna

minuthandels

rättigheter.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

omöjliggör hvarje jemförelse mellan deras aflörringsförmåner i afseende nå
storleken. 1

- De minuthandelsrättigheter, som bolagen öfverlåta, medföra i allmänhet
endast rättighet till handel med s. k. finare eller bättre spirituösa men
icke bränvin och sprit. Grunden för de spirituösa dryckernas indelning i
detta fall är priset, så att till bränvin räknas förutom de egentliga bränvinssorterna,
renadt och kryddadt af olika slag, äfven annan spirituösa, vare
sig färgad eller ofärgad, hvars pris vid försäljningen understiger ett visst
belopp. Detta är i Sundsvall och Norrköping'' 1 krona 75 öre per liter i
Göteborg kronor 1:65 ä 1:25. i Stockholm och Gefie kronor 1:50 k 1:25,’ i
Karlskrona och Uddevalla kronor 1:35, i Karlshamn kronor 1: 35 å 1: 15,’ i
Malmö kronor 1:25 k 1:15. Der två pris uppgifvits, gäller det högre vid
försäljning i poster om mindre än 40 liter och det lägre för större poster
Bolaget i Alingsås räknar till bättre spirituösa, konjak, punsch etc. utan särskild
prisbestämning. En del bolag komplettera definitionen å bränvin med
bestämmelser om varornas alkoholhalt, så att varor, svagare än 23 å 25 proc
ej räknas dit, hvarigenom undantag göres för punsch, för hvilken dryck andra
bolag lemna särskilda bestämmelser. Såsom sprit anses spirituösa varor
med iner än 54 å 59 proc. alkoholhalt.

Åtskilliga bolag (8 stycken) öfverlåta endast rättigheter till försäljning af
bättre spirituösa, fastän en del af dessa sätta prisgränsen lägre, då försäljningen
sker till orter utom stadens jurisdiktion eller på visst afstånd från
staden. Ett par bolag medgifva försäljning af endast bättre spirituösa inom
SJ elfva staden, under det att de lemna rättighetsöfvertagaren frihet att utom
staden, i ena fallet, dock ej inom 20 kilometer, handla med hvilka spritdrycker
som helst. Ett par andra öfverlåtelser åter afse endast försäljningar utom
staden med inskränkningar dels i afseende å storleken, 35 k 40 liter, af de
minsta partier, som få säljas, dels i afseende å försäljningspriset inom den
närmaste trakten omkring staden. En öfverlåtelse inedgifver försäljning af
alla spirituösa varor, dock få prisen vid försäljning i staden och dess omnejd
(inom 30 kilometer) ej sättas lägre än bolagets egna minuthandelspris, och eu
annan öfverlåtelse förbjuder visserligen minuthandel med renadt bränvin men
leinnar handeln med andra spirituösa varor fri i afseende på priset, ehuru
dessa varor ej få säljas i mindre partier än 40 liter. Bolagen i Söderköping
och Ulricehamn hafva slutligen lemriat sina öfverlåtelser utan någon den ringaste
inskränkning, hvarvid det förra bolaget, på det att den person, som öfvertagit
minuthandelsrättigheten, »ej må befara att något intrång i hans minuthandelsrätt
inå ske genom de bolaget tillhöriga utskänkningsställen», i kontraktet
rörande öfverlåtelse!! förbundit sig att endast från ett af utskänkningsställena

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

sälja till afhemtning och endast till de vanliga utskänkningsprisen. Bolaget
i Ulricehamn inköper den spirituösa, som det behöfver för sina utskänkningsställen,
från den minuthandel, hvartill bolaget sjelft öfverlåtit rättigheterna
till eu enskild person. Ett par bolag uppställa särskilda vilkor för öfverlåtelse!''
till vinhandlare och till innehafvare af destilleringsverk.

I § 15 mom. 3 af gällande försäljningsförordning stadgas, att om bolag utskänkningen
vill mot bestämd, till bolaget erlagd afgift åt annan upplåta någon af bola- af brälivmgets
utskänkningsrättigheter, skall bolaget derom göra framställning hos Kongl.

Majrts Befallningshafvande, som efter magistratens hörande eger fatta beslut,
hvarvid afseende skall göras å, bland annat, skälen för öfverlåtelse!!. Något
mer än halfva antalet bolag hafva enligt egen uppgift begagnat sig häraf, och
bland dem bolagen i Norrtelje, Enköping, Ljungby, Eslöf och Kongelf till
sådan utsträckning, att de ej haft någon rättighet qvar att begagna för egen
räkning; bolaget i Lund begagnar sjelft en utskänkningsråttighet till försäljning
till afhemtning och har öfverlåtit samtliga öfriga.

Mestadels är det utskänkningen å hotell samt bättre källare och schweizerier,
som på nu anfördt sätt öfverlåtes, hvarvid uttryckligen föreskrifves, att
utskänkningen ej får bedrifvas såsom krogrörelse utan att bränvin endast får
serveras vid verkliga måltider åt spisande gäster, ofta äfven att försäljning ej
får ske till afhemtning. På några ställen har dock äfven en eller annan krogrättighet
fått följa med vid öfverlåtelsen, ej endast der bolaget öfverlåtit
samtliga sina utskänkningsrättigheter, utan äfven i andra städer såsom Upsala,

Falköping och Söderhamn.

Bland de bestämmelser, som förekomma i kontrakten rörande öfverlåtelser
af utskänkningsrättigheter, må ytterligare omnämnas följande: att bolaget
eger bestämma de pris, till hvilka de spirituösa dryckerna skola säljas, antingen
definitivt eller med minimipris, som ej får underskridas; huruvida all
spirituösa eller vissa sorter deraf skall inköpas från bolaget; att spirituösa till
visst belopp för hvarje månad skall uttagas från bolaget; samt att innehafvaren
af den öfverlåtna rättigheten skall svara för stadens gästgifveri.

Dessutom förekomma naturligtvis äfven en del rena ordningsföreskrifter.

De utskänkningsrättigheter, som icke på sätt nu nämnts blifvit öfverlåtna,
skulle naturligtvis skötas för bolagens egen räkning, men granskar man
de mellan bolagen och de s. k. föreståndarne för utskänkningsställena afslutna
kontrakten, sa finner man, att eu mängd af dessa föreståndare faktiskt blifvit
berättigade att sköta utskänkningen för egen räkning och att således rättigheterna
blifvit på dem öfverlåtna, dock utan att vederbörande myndigheters
tillstånd till öfverlåtelsen på föreskrifvet sätt utverkats.

Det utmärkande för dessa kontrakt är, att de s. k. föreståndarne ej erhålla
kontant aflöning utan få uttaga sin ersättning dels genom den med ut -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

skänk ningen förenade källarerörelsen dels genom vinst ä it iskänkning en.
Föreståndaren skall köpa all behöflig spirituösa, i ett fall endast bränvin,
från bolaget till i kontraktet bestämda pris, hvilka antingen äro desamma som
bolagets vanliga minuthandelspris eller med vissa belopp öfver- eller understiga
dessa; många bolag ålägga föreståndarne att äfven från bolaget inköpa
vin, några till och med malt- och läskedrycker. Försäljningspriset bestämmes
antingen af föreståndaren sjelf eller af bolaget, som då vanligen utsätter ett
visst pris, ehuru några endast angifva det lägsta vid försäljningen tillåtna
priset, under det att ett och annat bolag i stället bestämt ett maximipris.
Bolaget i Vadstena föreskrifver, att föreståndarne skola hålla moderata utskänkningspris
vid risk att eljest bolaget bestämmer dessa; bolaget i Hernösand
fordrar, att varorna skola säljas till skäliga pris. Fn del bolag låta
föreståndarne äfven erlägga en viss årlig utskänkningsafgift, antingen affären,
såsom bolaget i Helsingborg säger, går med vinst eller ej. I Engelholm skall
hvarje föreståndare ansvara för att vinsten å spirituosaförsäljningen uppgår
till en viss minimisumma för år. 1 ersättning för sitt arbete och sina utgifter
erhåller föreståndaren såsom redan nämnts vinsten å källarerörelsen och
dessutom antingen hela vinsten på spirituosaförsäljningen eller viss procent
af denna försäljnings bruttobelopp.

I ett och annat af dessa kontrakt säges visserligen, att all spirituösa
skall säljas för bolagets räkning, oaktadt detta påstående står i uppenbar strid
mot öfriga här ofvan refererade bestämmelser i kontrakten. Bolaget i Malmköping
förbinder sig sålunda att till föreståndaren afstå hvad som återstår,
sedan bolaget af nettovinsten å utskänkningen behållit tio procent utöfver
bolagets minuthandelspris, och likväl anser bolaget, att spirituosaförsäljningen
sker för dess räkning!

När härtill kommer, att föreståndaren i de allra flesta fall skall sjelf
anskaffa lokal eller hyra sådan af bolaget, bekosta lokalens möblering, uppvärmning
och belysning, samt aflöna erforderlig betjening och bestrida alla
öfriga kostnader, torde icke kunna förnekas att samtliga nu ifrågavarande utskänkningsrättigheter
i sjelfva verket äro öfverlåtna till de s. k. föreståndarne.

Dylika, man kunde säga olagliga, öfverlåtelse!’ förekomma i stor mängd;
icke mindre än 45 bolag använda sådana, och utaf dessa hafva 34 bolag upprättat
dylika kontrakt angående samtliga utskänkningsrättigheter, som icke
varit i vederbörlig ordning öfverlåtna. Det är således 34 bolag, som i sjelfva
verket icke utöfvat någon enda utskänkningsrättighet för egen räkning.

I Ystad aflönas utskänkningsföreståndarne, som synas vara i bolagets
tjenst, med visst antal öre för hvarje liter såld spirituösa.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

Föreståndarne för öfriga utskänkningsrättigheter äro verkligen anstälda
på sådana vilkor, att utskänkningen med skäl kan sägas ske för bolagets räkning.
Bolaget håller nämligen lokal, oftast med möbler och öfriga inventarier;
betalar föreståndaren bestämd kontant lön samt ersättning för lokalens
uppvärmning och belysning, da bolaget ej sjelft bestrider dessa; består i
många fall äfven bostad åt föreståndaren. Försäljningen af spirituösa och
oftast af vin samt stundom äfven af öl och porter sker för bolagets räkning,
hvaremot föreståndaren får för egen räkning sköta försäljningen af mat, kaffe,
té in. m- äfvensom vin, öl och porter, när bolaget ej förbehållit sig de tre
sistnämnda varorna. Några bolag äro emellertid ej fullt konseqventa vid^till—
lämpningen af principen, att föreståndaren ej bör hafva någon direkt förtjenst
å spirituosaförsäljningen, i det att de medgifva ersättning för läckage, spillning
och dylikt i form af viss procent — 1 a 2 af de försålda varorna.

Bland de bolag, som med föreståndarne för utskänkningsrättigheterna Bolag, som ej
afslutat sådana kontrakt, att rättigheterna i sjelfva verket blifvit öfverlåtna Itlijföilijpå
dessa föreståndare, äro bolagen i städerna Kristianstad, Helsingborg och ning.
Landskrona; då nu dessa bolag ej heller utöfva någon minuthandel med spirituösa,
så följer häraf, att de icke hafva vidare befattning med detaljhandeln
med bränvin och annan spirituösa inom de respektive städerna, än att förse
utskänkningsrättigheternas föreståndare med varor. Bolaget i. Ljungby tager
ej ens så mycken befattning med bränvinshandeln inom köpingen, enär den
källaremästare, till hvilken bolaget öfverlåtit. sin utskänkningsrättighet, skaffar
sig sina varor utan bolagets tillhjelp. Liknande är förhållandet i Marstrand,
ty der skötes bolagets hela affär af en prokurist, som har skyldighet att upplåta
lokal för varornas magasinering; denne prokurist uppbär, såsom förut
nämnts, i provision 3 ''/jo öre per liter spirituösa, som utlemnas från magasinet.

Svaren på frågan, huru varuuppköpen tillgå, äro mycket knappkändiga; Uppköpen,
emellertid vill det af dem synas, som om inköpen af bränvin — den förnämsta
posten — i allmänhet skulle ske efter infordrande af anbud. Detta
infordrande synes dock icke ske genom tidningsannonser utan mera direkt
från de större reningsverken. Några bolag uppköpa råbränvin och rena detta
antingen sjelfva eller vid de större reningsverken. Ett bolag svarar helt
öppet, att det ej sjelft uppköper några spritvaror, och detsamma torde vara
förhållandet med ett annat bolag, som låter den person, som af bolaget erhållit
minuthandeln, leverera behöfliga varor. Ett tredje bolag förklarar, att
det icke spekulerar i spritvaror utan köper i mån af behof, enligt hvad revisionsberättelsen
upplyser till åtskilliga öre per liter högre än bolagen i

Bil,, till Biktd. Prof. 1895. 1 Sami. 1 Afd. 35 Höft, (N:o 41). fi

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

grannstäderna. Ytterligare några bolag hafva svarat, att de ej infordra anbud
ens å bränvin, andra hafva undvikit att besvara frågan.

För inköp af annan spirituösa än bränvin samt af viner infordras sällan anbud
utan ske dessa inköp antingen omedelbart hos vinhandlare i de större
städerna eller genom agenter för in- eller utländska affärshus.

kö°iagoch för- Som vårmånad t bränvin är bolagens förnämsta handelsartikel, kan man
säljningspris. erhålla en ganska god ledning vid bedömandet af det sätt, hvarpå bolagens
affärer skötas, genom att granska bolagens uppgifter om inköps- och försäljningspris
för nämnda slags bränvin.

Inköps-priset varierade för året 1892—1893 mellan 72 och 120 öre per
liter af normalstyrka, d. v. s. 50 % (det af två bolag uppgifna lägre priset
synes hänföra sig till lägre sprithalt) men höll sig i allmänhet mellan 75 och
78 öre. De högsta inköpsprisen voro: 120 öre (Ulricehamn), 85 öre (Hernösand),
81 öre (Engelholm) samt 80 öre (Torshälla, Söderköping, Visby, Venersborg,
Falun och Luleå). Det höga priset i Ulricehamn beror tydligen
derpå, att bolaget köper bränvinet från den minuthandel i staden, till hvilken
bolaget sjelf! öfverlåtit en rättighet; detsamma har förhållandet varit i
Söderköping. Hernösandsbolagets inköpspris, 85 öre, synes än märkligare,
när det jemföres med inköpspriset dels i grannstaden Sundsvall, 74,5 öre, dels
i Vester- och Norrbottens städer, der det varierat mellan 77 och 80 öre. Det
pris, 81 öre, hvartill bolaget i Engelholm inköpte sitt varmrenade bränvin,
var 5,5 å 9 öre högre än inköpsprisen i Skånes öfriga och Hallands städer.

Försäljnings-prisen hafva varierat mera än inköpsprisen, nemligen frän
91 till 155 öre per liter, men i allmänhet hållit sig mellan 105 och 125 öre.
De högsta försäljningsprisen förekommo i Karlshamn (155 öre), Söderköping
(153 öre), Ulricehamn (150 öre) samt Stockholm (147,4 öre) och Göteborg
(144,4 öre). I sammanhang härmed torde böra nämnas, att några bolag
under några veckor vid julen sälja bränvin till lägre pris än eljest under året.

genom^agenter 1 ty™™ berättelse för försäljningsåret 1891—92 omtalades, att två bolag
i ganska stor omfattning använde agenter till försäljning af spritvaror utom
den stad, der bolaget utöfvade sin egentliga verksamhet. Såväl dessa bolag
som samtliga öfriga med endast nedan anförda undantag hafva nu nekande
besvarat frågan, huruvida agenter användes. Undantagen utgöras af två bolag,
af hvilka det ena förklarat sig visserligen använda agenter men »i mycket
ringa omfattning» och det andra säger sig hafva genom agent sålt en ringa
qvantitet sädesbränvin.

red^vlamTar Gällande försäljningsförordning är kanske ej fullt tydlig i fråga om,
s huruvida ett utskänkningsbolag skall till fördelning enligt förordningens före -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

skrift afstå nettovinsten å all den rörelse, som bolaget bedrifver, eller endast
vinsten å spirituosahandeln. Med anledning af i denna fråga anförda underdåniga
besvär har emellertid Kongl. Maj:t i ett fall resolverat, att bolaget
vore skyldigt att afstå vinsten på all den rörelse, som bolaget idkar, således
äfven vinsten å handeln med vin och maltdrycker. Åtskilliga bolag rätta sig
emellertid icke härefter utan antingen öfverlemna sistnämnda del af vinsten
till kommunen eller reservera den till utgången af bolagets oktroj för att då
fördela densamma.

En annan föreskrift i försäljningsförordningen, hvilken tillämpas på olika
sätt, är den, som handlar om användningen af de afgifter, som ett bolag
uppbär för öfverlåtna rättigheter. Kontroll- och justeringsbyrån har fäst vederbörande
landstings och hushållningssällskaps uppmärksamhet derpå, att
enligt byråns åsigt bolagen äro skyldiga att till fördelning öfverlemna dessa
afgifter oafkortade, och synes flertalet af dessa myndigheter hafva delat byråns
åsigt, så att under försäljningsåret 1892—1893 var det egentligen endast två
bolag, de i Söderköping och Ulricehamn, som använde en del af de uppburna
afgifterna till bestridande af bolagens egna omkostnader. Bolaget i Söderköping
kunde dervid stödja sig på föregående revisionens och landstingets
godkännande af förfaringssättet. Ulricehamnsbolaget åter hade i aftalet om
öfverlåtelsen bestämt, att afgiften till en del skulle erläggas i form af »förvaltningsbidrag»,
och denna del synes bolaget anse sig berättigadt använda
för sina egna utgifter.