Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40 (Proposition 1890:40)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

N:o 40.

Kongl. Mafts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
förordning angående försäkring för olycksfall i arbetet;
gifven Stockholms slott den 12 mars 1890.

Med öfverlemnande af det i ämnet inom statsrådet förda protokoll,
vill Kongl. Maj:t härmed i nåder inhemta Riksdagens yttrande öfver
närlagda förslag till förordning angående försäkring för olycksfall i
arbetet; viljande Kongl. Maj:t efter mottagandet af Riksdagens svar
företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och om författnings
utfärdande i ämnet förordna.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

V. L. Groll.

Bih. till Rilsd. Prot. 1890. 1 Sami. 1 Åfd. 25 Häft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

Förslag

till

Förordning''

angående försäkring för olycksfall i arbetet.

1 §•

Eu hvar hos arbetsgivare i yrke eller rörelse, som i 2 § sägs,
anstäld arbetare skall vara försäkrad för följderna af olycksfall i arbetet
på sätt här nedan närmare bestämmes.

2 §■

Med yrke eller rörelse förstås i denna förordning:

a) idkande såsom näring af: sågverks- eller brädgårdsrörelse;
grufvedrift eller annat dermed jemförligt arbete; masugn eller hytta,
stångjernsbruk, manufakturverk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande
eller förädling af mineralrikets alster och ej är att såsom
handtverk anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mejeri-, bryggeri-,
mjöl- och sågqvarns- samt handtverkerirörelser som drifves i så
stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den skäligen
må anses såsom fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och annan
med fabriksdrift jemförlig handtering; skorstensfejareyrket;_ lastning
eller lossning af varor eller transport medelst pråmar; bergnings- och
dykeriföretag; flottning; uppsättning af elektrisk ledning; utförande af
gas-, vatten- eller kloakledning; byggnadsverksamhet, som afser an -

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 40.

läggning, förändring eller förbättring af väg eller bro, jernväg, kanal
eller flottled, hamn, kaj eller dylikt samt uppförande, förändring eller
bättrande af hus, åbyggnader för landtbrukets behof dock undantagna;
äfvensom tillverkning af explosiva ämnen eller annan tillverkning, der sådana
ämnen pläga användas;

b) jernvägs- och spårvägsdrift.

3 §•

Den försäkring, hvarom i 1 § stadgas, handhafves af Riksförsäkringsanstalten,
i enlighet med hvad här nedan stadgas och de föreskrifter,
som varda af Konungen meddelade.

Afgifterna för försäkringen (premierna) erläggas af arbetsgifvaren;
och försäkringen träder i kraft, så snart arbetaren varder i yrket anstäld,
äfven om arbetsgifvaren underlåter sin skyldighet att erlägga
stadgade afgifter.

4 §•

Bedrifves enligt 2 § försäkringspligtig rörelse på sådant sätt, att
de deri anstälde arbetarne eller vissa af dem endast i ringa mån äro
utsatte för olycksfall i arbetet, må Riksförsäkringsanstalten eg a förordna
att rörelsen i dess helhet eller viss del deraf skall från försäkringspligt
undantagas. Likaså må Riksförsäkringsanstalten eg a att från försäkring
enligt denna förordning undantaga arbetare i rörelse, som i
2 § nämnes, då arbetsgifvaren styrker, att han på fullt betryggande sätt
sörjt för att, i händelse af olycksfall i arbetet, ersättning kommer att
utgå och läkarevård att beredas, på sätt i 5, 6 och 9 §§ är stadgadt.

5 §•

Har arbetare i försäkringspligtig rörelse genom olycksfall i arbetet
tillskyndats kroppsskada, skall från och med sextioförsta dagen efter
olycksfallet i ersättning till honom utgå:

a) om olycksfallet för framtiden medfört fullständig oförmåga till
arbete, 360 kronor för år;

b) om olycksfallet eljest medfört stadigvarande men, hvaraf den

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

skadades arbetsförmåga för framtiden minskats, ett i förhållande-dertill
lämpadt belopp, dock högst 300 kronor för år; och

c) om olycksfallet föranledt öfvergående men eller sjukdom, som
under längre tid än sextio dagar i väsentlig mån minskat den skadades
arbetsförmåga, för hvarje dag detta tillstånd fortfar utöfver sextio
dagar, 1 krona i sjukhjelp.

Eger den, som på grund af olycksfallet blifvit fullständigt oförmögen
till arbete, två eller flera barn under femton år, förhöjes, så
länge detta förhållande fortfar, den till honom utgående årliga ersättningen
till högst 420 kronor.

År den, som träffats af olycksfallet, man under aderton år eller
qvinna, utgår ersättningen endast med tre fjerdedelar af det belopp,
som eljest enligt ofvan angifna grunder skolat beräknas.

Om ersättning på grund af mom. c) utgått, eger den skadade icke
för samma tid uppbära någon ersättning enligt mom. a) eller b).

6 §•

Har olycksfallet inom natt och år medfört döden, skall, förutom
den ersättning, som på grund af 5 § kan ifrågakomma, lemnas

a) begrafningshjelp med 30 kronor;

b) till efterlefvande enka årligen, så länge hon lefver ogift, 120
kronor;

c) till hvarje efterlefvande barn under femton år 60 kronor för år
till dess det uppnått femton års ålder.

Om ersättningarne enligt de i mom. b) och c) stadgade beräkningsgrunder
sammanlagda skulle komma att öfverstiga 300 kronor för år,
skola de i förhållande till den å en hvar belöpande godtgörelse nedsättas
till detta belopp.

Skall årligt ersättningsbelopp till efterlefvande barn utgå efter
såväl fader som moder, sättes detsamma till två tredjedelar af det
belopp, som efter ofvan stadgade grunder skulle utgå efter båda föräldrarne
tillsammans.

7 §•

Har den skadade först efter olycksfallet ingått äktenskap, utgår
icke ersättning till efterlefvande enka eller till i sådant äktenskap
födt barn.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

Efterlefvande enka och barn till utländsk undersåte, Indika, då
olycksfallet timade, icke voro här i landet bosatta, hafva ej rätt till
ersättning enligt denna förordning.

8 §■

Derest arbetare, som träffats af olycksfallet, sjelf uppsåtligen eller
af grof vårdslöshet förorsakat detsamma, vare all rätt till ersättning
efter denna förordning förfallen.

9 §•

Har olycksfallet medfört svårare kroppsskada, åligger det arbetsgifvaren
ombesörja att den skadade icke saknar nödig läkarevård jemte
läkemedel; och skall kostnaden härför, om den skadade icke åtnjuter
ersättning från sjukkassa eller eljest eger tillgångar, bestridas af arbetsgifvaren,
intill dess ersättning utgår enligt hvad ofvan stadgats.

10 §.

Försäkringspligtiga yrken eller rörelser skola hänföras till vissa
farlighetsklasser. Antalet af dessa klasser samt hvilka slag af rörelser,
hvarje klass skall omfatta, bestämmes för fem år i sänder af Konungen.

11 §•

De i 3 § omnämnda försäkringsafgifterna (premierna) skola med
hänsyn till de olika farlighetsklasserna bestämmas till de belopp,
som, beräknade efter matematiska grunder, erfordras för betäckande
af de förbindelser, hvilka åligga Riksförsäkringsanstalten; och skola
dessa afgiftsbelopp angifvas i tariff, som Konungen utfärdar för fem
år i sänder.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

12 §.

Arbetsgifvare i försäkringspligtig rörelse skall inom tretio dagar,
efter det denna förordning trädt i kraft eller hans rörelse derefter börjat,
i Stockholm till öfverståthållareembetet, i öfriga städer till Magistraten
eller stadsstyrelsen samt å landet till kronofogden göra skriftlig
anmälan om rörelsens beskaffenhet.

Sedan sådan anmälan inkommit'', skall den, der tvekan om dess
riktighet icke förekommer, ofördröjligen insändas till Riksförsäkringsanstalten.

Underlåter arbetsgifvaren att göra anmälan, som nu är sagd,
eller befinnes anmälan ofullständig eller uppstår tvekan om dess riktighet,
ege ortsmyndighet, som ofvan är nämnd, tillsäga arbetsgifvaren
att inom viss tid fullgöra sin skyldighet vid äfventyr, som i 27 §
är stadgadt; och har ortsmyndigheten derjemte att, der så befinnes
nödigt, på platsen göra undersökning om förhållandet.

13 §.

Likaså skall arbetsgifvare vara pligtig att, om förändring af rörelsens
beskaffenhet eger rum eller om rörelsen upphör, inom tretio dagar
dagar derefter göra anmälan härom; och lände i afseende å sådan
anmälan i öfrigt till efterrättelse hvad i 12 § är stadgadt.

14 §.

Riksförsäkringsanstalten ege bestämma, huruvida med hänsyn till
föreskrifterna i 2 och 4 §§ en rörelse är försäkringspligtig eller icke,
samt i förra fallet till hvilken farlighetsklass rörelsen skall höra. Underrättelse
om beslutet skall, med angifvande af premiesatsen för rörelsen,
meddelas arbetsgifvaren genom ortsmyndighet, som i 12 § är nämnd.

Besvär öfver beslutet må inom tretio dagar efter deraf erhållen
del anföras hos Konungen, men beslutet lände emellertid till efterrättelse,
till dess ändring vunnits.

Kongl. Maj\ts Nåd. Proposition N:o do.

15 §.

Inom Januari och Juli månaders utgång hvarje år skall arbetsgifvare
i försäkringspligtig rörelse, med uppgift om antalet af de i
rörelsen under nästföregående halfva kalenderår anstälde arbetare samt
summan af deras arbetsdagar, inbetala de för samma halfår å dem belöpande
försäkringsafgifter. Inbetalningen skall ske hos ortsmyndighet,
som i 12 § namnes, och skall hvad sålunda influtit med tillhörande
uppgift ofördröjligen insändas till Riksförsäkringsanstalten.

Aflemna!- icke arbetsgifvaren uppgift, som nu är sagd, eller finner
ortsmyndigheten anledning betvifla aflemnad uppgifts riktighet, förfares
på sätt i 12 § är stadgadt.

16 §.

Drifves försäkringspligtig rörelse å skilda orter, må anmälan, som
i 12 och 13 §§ sägs, samt inbetalningen af försäkringsafgifterna ske
till vederbörande myndighet i den ort, der rörelsen hufvudsakligen
bedrifves eller dess styrelse har sitt säte; skolande denna myndighet
ofördröjligen underrätta de öfriga ortsmyndigheterna om fullgörandet
häraf.

17 §•

Erlägges icke behörig försäkringsafgift inom derför stadgad tid,
ege den myndighet, till hvilken inbetalningen skolat ske, att, med den
kännedom om antalet arbetare och arbetsdagar, som kan vinnas, fastställa
den afgift, arbetsgifvaren bör erlägga. År arbetsgifvaren missnöjd
med beslutet härom, eger han deröfver anföra besvär hos Riksförsäkringsanstalten
inom tretio dagar efter af beslutet erhållen del.

Sedan ortsmyndighetens beslut vunnit laga kraft eller Riksförsäkringsanstalten
i anledning af anförda besvär meddelat sitt beslut,
åligge det ortsmyndigheten att indrifva afgiftsbeloppet, på sätt om
resterande kronoutskylder är stadgadt, med tillägg af fem procent af
beloppet. Förmenar arbetsgifvaren att afgiften blifvit honom obehörigen
påförd, hafve han rätt att efter stämning å Riksförsäkringsanstalten
till Stockholms Rådstufvurätt söka återvinning i målet; stämme

Kongl. May.t.s Nåd. Proposition N:o 40.

dock derom inom sex månader efter det ortsmyndighetens beslut vann
laga kraft eller, om besvär deremot anförts, inom lika tid från det
Riksförsäkringsanstaltens beslut öfver besvären meddelades.

18 §.

Har arbetare i försäkringspligtig rörelse genom olycksfall i arbetet
ljutit döden eller tillskyndats kroppsskada, som skäligen kan antagas
medföra stadigvarande men eller sjukdom under minst fjorton dagar,
bör arbetsgivare!! skyndsamligen derom göra anmälan hos polismyndigheten
i orten samt dervid aflemna läkarebetyg angående den skadades
tillstånd. Finnes den skadade vara i saknad af nödig läkarevård,
åligger det polismyndigheten att föranstalta derom på arbetsgivarens
bekostnad.

19 §.

Då anmälan skett, såsom i 18 § sägs, eller polismyndigheten eljest
erhållit vetskap om inträffadt olycksfall, skall, der skäligen kan antagas
att ersättning till följd af olycksfallet bör utgå enligt denna förordning,
undersökning om olycksfallet af polismyndigheten hållas, så
snart ske kan, och bör förrättningsmannen dervid söka utröna orsaken
till och det närmare förloppet vid olycksfallet, skadans beskaffenhet
och påföljd samt de öfriga omständigheter, hvilka kunna inverka
på ersättningens bestämmande.

Vid denna undersökning eger arbetsgivaren samt den af olycksfallet
träffade och hans anhöriga att närvara samt framställa de frågor,
som kunna tjena till upplysning i saken.

Finner den myndighet, som håller undersökningen, nödigt att för
upplysningars erhållande tillkalla sakkunnig person, ege myndigheten
rätt dertill på Riksförsäkringsanstaltens bekostnad.

Dessutom eger Riksförsäkringsanstalten, när som helst innan ersättningsbeloppet
blifvit slutligen faststäldt, att hos polismyndigheten
påkalla ytterligare undersökning.

Protokoll öfver undersökningen skall inom tre dagar derefter af
förrättningsmannen insändas till Riksförsäkringsanstalten.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1800. 1 Sami. I Åfd. 25 Käft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

20 §.

Anspråk på ersättning enligt denna förordning för kroppsskada i
följd af olycksfall skall framställas vid den i 19 § omförmälda undersökning
eller ock skriftligen hos Riksförsäkringsanstalten inom två år
efter olycksfallet eller, om detsamma medfört döden, inom två år efter
dödsfallet. Väckes anspråket senare än nu är sagdt, må det icke upptagas
till pröfning, der ej sökanden visar giltigt skäl till dröjsmålet.

21 §.

Sedan anspråk på ersättning blifvit framstäldt på sätt i 20 § sägs
och ytterligare upplysningar, der så finnes nödigt, införskaffats, har
Riksförsäkringsanstalten att bestämma ej mindre, huruvida ersättning
bör utgå eller icke, än äfven i förra fallet ersättningens belopp.

Kan detta belopp ej slutligen fastställas innan ytterligare upplysningar
erhållits, ege Riksförsäkringsanstalten emellertid, der förhållandena
dertill föranleda, medgifva att tills vidare visst mindre belopp
skall utgå i afräkning å det, som slutligen varder bestämdt.

22 §.

Yppas, sedan ersättningsbeloppet blifvit faststäldt, någon omständighet,
som kan inverka på ersättningsfrågans bedömande, ege Riksförsäkringsanstalten
att underkasta frågan ny pröfning; och vare ersättningsberättigad
pligtig att, då sådant af anstalten påfordras, med
prest- och läkarebetyg eller på annat tillförlitligt sätt styrka att de
förhållanden fortfara, som utgöra vilkor för ersättningens utgående.

23 §.

Riksförsäkringsanstaltens beslut i fråga om ersättning på grund
af olycksfall i arbetet går genast i verkställighet. Har Riksförsäkringsanstalten
frånkänt sökande all rätt till ersättning, eller förmenar någon
att han är berättigad till högre ersättning, än Riksförsäkringsanstalten

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 40.

medgifvit, eger den missnöjde att genom stämning till Stockholms
Rådstufvurätt mot Riksförsäkringsanstalten anhängiggöra den talan, hvartill
han må finna fog.

24 §.

Begrafningshjelp får lyftas så snart den blifvit behörigen faststäld,
sjukhjelp för hvarje vecka efter ingången af derpå följande vecka
och annan ersättning för hvarje qvartal efter ingången af derpå följande
qvartal.

Ersättningsbelopp, som icke uttagits inom 2 år från lyftningsdagen,
tillfaller Riksförsäkringsanstalten.

De närmare bestämmelserna om sättet för ersättningarnas lyftande
meddelas af Konungen.

25 §.

Rätt till ersättning enligt denna förordning kan ej med laga kraft
å annan öfverlåtas eller i mät tagas; och eger fattigvårdssamhälle icke
att af ersättningsbeloppet åtnjuta godtgörelse för underhåll af den
skadade, hans hustru eller barn för annan tid än den, hvarunder ersättningen
utgår.

26 §.

Ersättning enligt denna förordning utgår icke till den, som flyttar
ur riket. Bosätter han sig åter inom landet, vare berättigad åtnjuta
derefter förfallande ersättningsbelopp.

27 §.

Försummar arbetsgivare att behörigen göra anmälan, som i 12
eller 13 § är stadgad, eller aflemna uppgift, hvarom i 15 § nämnes,
straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.
Underlåter han fortfarande att fullgöra sin skyldighet härutinnan, sedan
han, såsom i 12 § sägs, blifvit derom tillsagd, må bötesansvaret för
hvarje gång, tillsägelse sker utan att rättelse följer, kunna bestämmas
till högst tvåhundra kronor.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

Lemnar ärbetsgifvare, der enligt denna förordning viss uppgift
skall af honom meddelas, veterligen falsk sådan, böte, der ej straff
enligt allmän lag följer, minst femtio högst tvåhundra kronor.

28 §.

Förseelse, som i 27 § afses, åtalas af allmän åklagare vid allmän
domstol.

Af böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfälle en tredjedel
åklagaren och två tredjedelar Riksförsäkringsanstalten.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
efter allmän strafflag.

29 §.

Hvad i denna förordning här ofvan stadgats gäller icke rörelse
eller arbete, som bedrifves för statens räkning.

Dock skall, om arbetare i sådan rörelse eller arbete träffas af
olycksfall i arbetet, ersättning af staten utgöras enligt de i denna förordning
stadgade grunder, der icke jemlikt andra gällande föreskrifter
lika eller större understöd bör utgå, i hvilken händelse dessa föreskrifter
fortfarande lända till efterrättelse.

30 §.

1 mom. Arbetare i försäkringspligtig rörelse så ock idkare af
dylik rörelse eger, den senare för sina i rörelsen anstälde arbetare
eller vissa af dem, att, mot erläggande af motsvarande afgifter, i Riksförsäkringsanstalten
erhålla förhöjd försäkring för olycksfall i arbetet,
dock att förhöjningen ej må öfverstiga dubbla beloppet af den ersättning,
som enligt denna förordning eljest är bestämd.

2 mom. Dessutom eger en hvar, hvilken drifver rörelse, som
icke är försäkringspligtig, att för sig och sina arbetare, så ock särskildt
hvarje i sådan rörelse anstäld arbetare att i Riksförsäkringsanstalten
erhålla försäkring för olycksfall i arbetet efter enahanda
grunder i afseende på ersättningens belopp och dess åtnjutande, som
i denna förordning äro för andra försäkrade stadgade.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

3 mom. Försäkring, som i denna § afses, gäller endast för den
tid, hvarför försäkringsafgift behörigen erlägges.

De ytterligare föreskrifter, hvilka erfordras för ordnandet af försäkring,
som nu är nämnd, meddelas af Konungen.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den
1 Juli 1891.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 12 mars

1890.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerehelm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre von Otter,

Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Åkeriiielm,

Östergren,

Groll och
Wikblad.

Departementschefen statsrådet Groll anförde:

»Sedan Riksdagen i skrifvelse den 11 maj 1884 anhållit att Eders
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde
finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgifvare och
arbetare beträffande möjliga olycksfall i arbetet äfvensom lör beredande
af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jemförliga personer,
samt derefter göra de framställningar till Riksdagen eller vidtaga
de anordningar i öfrig!, till hvilka förhållandena kunde föranleda,

Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition No 40.

och Eders Kongl. Magt i anledning häraf den 3 oktober samma år
tillsatt en komité med uppdrag att verkställa den af Riksdagen sålunda
begärda utredningen och derefter afgifva de förslag, hvartill
utredningen gåfve anledning, har samma komité eller den så kallade
arbetareförsäkringskomitén, hvilken efter hand allt som arbetena fortskridit
aflemnat i ämnet verkstälda utredningar och upprättade författningsförslag,
numera med oktober månad nästlidet år afslutat sina
omfattande arbeten.

Ett af komiténs förslag har, efter Riksdagens hörande, redan föranledt
till utfärdande af eu lag utaf den 10 maj 1889, hvarmed åsyftas
att åt de vid industriela yrken å dertill hörande verkstäder och
arbetsställen sysselsatte arbetare bereda skydd mot faror för lif och
helsa vid arbetet.

Bland öfriga af komitén afgifna förslag märkas förslag till lag om
försäkring för olycksfall i arbetet, till lag om sjöfolks försäkring för olycksfall
i tjensten, till lag om ålderdomsförsäkring, till lag om sjukkassor och
till förordning angående riksförsäkringsanstalten. Öfver förslaget till
lag om sjukkassor, hvilket afgafs den 24 oktober 1889, hafva vederbörande
embetsmyndigheter ännu icke hunnit afgifva de utlåtanden, som
höra inhemtas, för att detsamma skall kunna underställas Eders Kongl.
Maj:ts pröfning; och hvad förslaget om ålderdomsförsäkring beträffar,
hafva visserligen infordrade utlåtanden från embetsmyndigheterna inkommit,
men de anmärkningar, som mot detta förslag anförts, hafva
föranledt behofvet af ytterligare utredningar, hvilka ännu icke kunnat
bringas till slut.

Deremot synes frågan om försäkring för olycksfall i arbetet numera
hafva undergått den förberedande behandling, som är nödig för
dess framläggande för Eders Kongl. Maj: t, och i sammanhang dermed
torde jag jemväl få tillfälle beröra komiténs förslag rörande inrättande
af en riksförsäkringsanstalt.

Hvad först beträffar behofvet af en ordnad arbetareförsäkring,
tillåter jag mig erinra, hurusom arbetareförsäkringskomitén framhållit
att utvecklingen af det moderna näringslifvet, vid sidan af betydande
och obestridliga fördelar för såväl individen som samhället, fört med
sig en allt större osäkerhet i de kroppsarbetande klassernas ekonomiska
ställning. »Så länge arbetsförmågan varar», säger komitén, »är väl
arbetaren vanligen i tillfälle att bereda sitt och de sinas uppehälle;
men der denna af en eller annan anledning minskas eller upphör, varder
hans ställning synnerligen bekymmersam. Tillräckliga besparingar
för dylika fall finnas i allmänhet icke, vare sig att detta beror deraf

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40. 17

att möjlighet att spara saknats, eller deraf att förutseende och omtanke
brustit.»

Dessa af komitén anförda omständigheter hafva ock inom de flesta
europeiska stater sedan en tid tillbaka ådragit sig lagstiftarnes synnerliga
uppmärksamhet och äfven å flera håll medfört en omfattande och
i rik utveckling stadd lagstiftning, som afser att råda bot å de befintliga
missförhållandena. För denna lagstiftning finnes utförligt redogjordt
i del II af arbetareförsäkringskomiténs betänkande.

Hos oss äro väl förhållandena i allmänhet i dessa hänseenden icke
så tryckande som i en del större industriidkande stater, men det torde
dock icke kunna förnekas att äfven i vårt land den kroppsarbetande
klassens ställning på det hela taget är långt ifrån så ekonomiskt tryggad
som ur social synpunkt vore önskligt. Många faktorer samverka
utan tvifvel härtill, men härvid vill jag för närvarande hufvudsakligast
fästa mig vid den, som består deri att med det allt mera tilltagande
bruket . af maskiner och med industriens allt mera nödvändiga drifvande
i större skala olycksfall i arbetet tima i allt större mängd, ödeläggande
eller åtminstone nedsättande arbetarens oftast enda tillgång,
hans arbetskraft, och dermed på samma gång rubbande hans och hela
hans familjs ekonomiska ställning.

Osäkerheten i den kroppsarbetande befolkningens ställning drager
med sig för samhället i dess helhet den tunga och de i många afseenden
kännbara olägenheter, som föranledas deraf att en stor del af befolkningen
är hemfallen under den allmänna fattigvården. Hos oss hafva under
de senare åren omkring 217,000 personer eller ungefär 5 procent af
befolkningen årligen åtnjutit understöd af den allmänna fattigvården, och
kostnaderna för densamma belöpa sig till något mer än 8Y2 millioner
kronor för år. Det ligger i samhällets sanna intresse att de orsaker
undanrödjas, på grund hvaraf sådana missförhållanden kunna.uppstå,
och en besinningsfull lagstiftning bör derför låta sig angeläget vara
att i tid göra hvad på densamma ankommer för att dertill medverka.

Ett medel att göra den kroppsarbetande klassens ställning i ekonomiskt
afseende mindre otrygg erbjuder det moderna försäkringsväsendet.
För att dess välgerningar emellertid skola i någon större
utsträckning komma arbetare och med dem jemförliga personer till
godo, torde det vara alldeles oeftergiflig! att lagstiftningen och det
offentliga träda ordnande och hjelpande emellan.

Arbetareförsäkringskomitén har i sitt betänkande erinrat derom
att hos oss det nästan endast är försäkring för sjukdom genom inträde
i de af arbetsgifvarne eller arbetarne sjelf ve frivilligt upprättade sjukBih.
till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afl. 25 Haft. 3

Kong!,. Majds Nåd. Proposition N:o 40.

kassorna, som bland arbetsklassen vunnit något nämnvärdt insteg. För
att vidare utveckla och befrämja denna vigtiga gren af sjelfhjelp har
komitén framlagt ofvannämnda förslag till lag för de sjukkassor, som
vilja underkasta sig lagens vilkor och derigenom tillförsäkra sig och
sina medlemmar en rättsligt tryggad ställning samt förmånerna af något
understöd från det allmännas sida. Någon i lag stadgad skyldighet
att tillhöra en sjukkassa och dermed följande åliggande för det offentliga
att vaka öfver, det sjukkassor komma till stånd och behörigen
fungera, eller med andra ord någon obligatorisk sjukförsäkring, sådan
som införts i Tyskland och Österrike, har komitén icke föreslagit.

Om det ej är ovanligt att arbetaren genom inträde i sjukkassa
söker bereda sig hjelp för händelse af sjukdom, då behofvet af en
sådan hjelp både är för eu hvar mera påtagligt och lättare att tillgodose,
tager deremot, såsom arbetareförsäkringskomitén ock framhållit,
arbetaren vanligen icke någon hänsyn till att hans arbetskraft
plötsligen kan tillintetgöras eller väsentligen inskränkas genom olycksfall.
För att i detta hänseende komma dem till hjelp, som isynnerhet
äro utsatte för sådana faror, har komitén föreslagit införandet af en
obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet, och har komitén ansett
att afgifterna för densamma böra bestridas af arbetsgifvarne.

Till belysning af den olika ställning och betydelse för arbetsklassen,
sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen hos oss intaga,
torde kunna tjena följande af arbetareförsäkringskomitén framlagda
statistiska data. Med ledning af statistiska centralbyråns folkmängds
statistik, kommersekollegii berättelser och de till arbetareförsäkringskomitén
aflemnade uppgifter beräknar komitén antalet arbetare
inom råämnes-, förädlings- och tillverkningsindustrien till i rundt
tal 303,000, deraf omkring 151,000 skulle vara sysselsatta inom den
större eller fabriksmessigt drifna industrien. Härvid äro då icke medräknade
vare sig jordbruket, sjö- och landtransport eller arbeten för
stats- och kommunalförvaltnings räkning. Sjöfolket kan enligt komiténs
uppgifter anses utgöra något öfver 30,000 personer och vid
jernvägstrafiken äro anstälde omkring 15,000.

Antalet medlemmar i sjuk- och begrafningskassor utgör enligt
komiténs statistik omkring 139,000 personer, till ojemförligt öfvervägande
del bestående af fabriks- eller handtverksarbetare. Försäkrade
för olycksfall, hvilken försäkring mestadels torde bekostas af arbetsgifvarne,
voro deremot, enligt hvad komitén uppgifver, vid 1887 års
slut allenast omkring 13,000 arbetare, deraf 10,000 voro sysselsatte
inom den större eller egentliga irfdustrien.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

Under det att komitén, på sätt förut nämnts, lagt afgifterna för
den af komitén föreslagna olycksfallsförsäkringen på vederbörande
arbetsgifvare, har komitén ansett kostnaden för sjukförsäkringen skola
hufvudsakligen drabba arbetarne sjelfva samt i fråga om ålderdomsförsäkringen,
hvilken, enligt komiténs förslag, skulle göras obligatorisk
och omfatta hvarje svensk man och qvinna, förordat att kostnaderna
för densamma skulle bäras af de försäkrade sjelfve, delvis dock med
understöd af kommunerna och i vissa fall af staten.

Kostnaderna för den statsanstalt, benämnd riksförsäkringsanstalten,
som skulle hafva till ändamål att förmedla och öfvervaka försäkringsväsendet
samt i större eller mindre mån ingripa i dess särskilda grenar,
har komitén ansett staten böra vidkännas.

Hvad nu beträffar frågan om försäkring för olycksfall i arbetet,
synes, såsom förut antydts, densamma utan afvaktan på de öfriga ännu
ej färdigberedda försäkringsfrågorna kunna och böra företagas till behandling.
Det ligger icke ringa vigt uppå att, när frågorna om sjukkasseväsendet
och om ålderdomsförsäkringen skola bringas till sin
lösning, hvarvid arbetarnes egna krafter antagligen måste till väsentlig
del tagas i anspråk, arbetarne kunna hänvisas till de uppoffringar, som,
om komiténs förslag i den delen godkännes, arbetsgifvarne för olycksfallsförsäkringen
underkastat sig till arbetarnes båtnad. Men dertill
kommer att vissa delar af olycksfallsförsäkringen äro synnerligen egnade
att göras till föremål för ett första försök i vårt land på arbetareförsäkringens
område, såsom varande till sin natur mindre omfattande än
vissa andra grenar af arbetareförsäkring, och af beskaffenhet att meningarna
om dess behöflighet och lämplighet torde lättare kunna sammanjemkas
än hvad fallet är åtminstone i afseende å ålderdomsförsäkringen.

Behöfligheten af eu lagstadgad försäkring för olycksfall i arbetet
är naturligtvis icke utesluten deraf att redan en lag kommit till stånd,
som afser att bereda arbetarne i vissa industrier ett skydd mot den
med arbetet förenade fara för lif och helsa. En sådan lagstiftning
kan dock icke förebygga att skada mången gång inträffar. Olycksfall
i arbetet, åtminstone de af svårare art, äro nemligen i de flesta fall
oskiljaktigt förenade med sjelfva arbetets natur, och en författning,
som bereder den skadade arbetaren eller, om han aflider, hans anhöriga
ersättning, kan derför anses för ett nödvändigt komplement till
en lagstiftning om skydd mot yrkesfara.

Den af komiterade framlagda statistiken öfver olycksfall i arbetet
under året 1 september 1884—31 augusti 1885 visar att de af arbetsgif -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

vare, kommunalnämnder och magistrater för nämnda år uppgifna antalet
olycksfall i arbetet utgjorde tillhopa 5,869, af hvilka 412 medfört
döden, 868 men för återstående lifstid och 4,589 kroppskada af öfvergående
beskaffenhet. På hvarje tusental manlige arbetare komma i
medeltal, enligt arbetsgifvares uppgifter till komitén, omkring 18
olycksfall för år; men detta förhållande vexlar betydligt inom olika
industrier, så att inom maskinindustrien tima ungefär 34 olycksfall
på 1,000 män, inom grufdriften 30, vid jernvägar 26, inom metallindustrien
19, inom byggnadsindustrien 18 o. s. v., under det att de
inom textilindustrien utgöra allenast 7 på 1,000 manlige arbetare. Detta
gäller olycksfall öfver hufvud. Tager man endast hänsyn till de olycksfall,
som till sina följder äro af mera svår beskaffenhet, uppstår en
annan gruppering, i afseende å hvilken torde kunna hänvisas till de
å sid. 44 och 60 i komiténs förevarande statistiska undersökning
framlagda tabeller.

Man skulle möjligen kunna ifrågasätta att en försäkring för olycksfall
i arbetet icke borde ordnas för sig, utan i samband med sjukförsäkringen;
men detta torde dock icke vara någon oeftergiflig nödvändighet.
Ty utom det att sjukförsäkringen afser att bereda understöd
äfven då olycksfall ej är anledning till sjukdomen, torde det vara
allmänt antaget att man bör hänvisa allenast längre tids af olyckfall
föranledda sjukdomar till olycksfallsförsäkringen, men deremot de kortvariga
sjukdomarne, äfven om de hafva sin orsak i olycksfall, till
sjukförsäkringen, der i allmänhet en omedelbar och sålunda skarpare
kontroll kan af delegarne sjelfve utöfvas. Arbetareförsäkringskomitén
har icke heller satt frågan om sjukkasseväsendets ordnande i något
som helst samband med försäkringen för olycksfall i arbetet, hvilket
är så mycket naturligare, som komitén, såsom nämnts, vill göra den
senare obligatorisk, men lemna sjukkassorna helt och hållet åt frivilligheten.
Men äfven om man skulle anse lämpligt och behöfligt att
hos oss införa en obligatorisk sjukförsäkring för arbetare, torde ifrågavarande
tvänne frågor på arbetareförsäkringens område icke kunna
anses stå med hvarandra i det sammanhang, att den enas lösning bör
undanskjutas i afbidan på den andras. Tvärtom synes sjukförsäkringen
lättare kunna genomföras, om olycksfallsförsäkringen derförut blifva
definitivt ordnad. Alla dessa frågor äro för öfrigt för vårt land
ännu så pass litet pröfvade att, om man vill vinna ett resultat, det
torde vara nödvändigt att åtminstone till en början inskränka frågornas
omfång så vidt sig göra låter.

Af skäl, som nu angifvits, synes mig frågan om försäkring för

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

olycksfall i arbetet redan nu kunna och böra lösas utan afvaktan på
och oberoende af lösningen af öfriga arbetareförsäkringsfrågor.

öfver arbetareförsäkringskomiténs förslag om olycksfallsförsäkringen
har kommerskollegium afgifvit underdånigt utlåtande, hvarjemte
öfverståthållareembetet samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen,
fullmäktige i jernkontoret och svenska ingeniörföreningen med flere sig
yttrat. Med ledning af komiténs förslag och de deröfver afgifna utlåtanden
har jag upprättat ett njflt förslag till författning rörande arbetares
olycksfallsförsäkring, hvilket förslag, likasom komiténs, bygdt på en
obligatorisk, å arbetsgifvarne lagd försäkring, i öfrig! afser att genom
förenklade former för ersättningarnas bestämmande och dessas inskränkning
till svårare olycksfall på samma gång söka tillgodose arbetarnes
rimliga anspråk på trygghet i ekonomiskt afseende mot följderna
af olycksfall i arbetet samt arbetsgifvarnes berättigade kraf på
att näringarna ej varda belastade med bördor, som de ej äro mäktiga
att bära, hvarjemte jag äfven sökt tillse, huru statens kostnader för
administrationen, så vidt sig göra låter, skulle kunna begränsas.

Det nu upprättade förslaget, hvilket jag härmed anhåller att få
underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning, afser icke sjöfolks olycksfallsförsäkring,
i afseende å hvilken, äfven med ■ tillämpning af samma principer
som för annan olycksfallsförsäkring för arbetare, det dock är nödigt
att vidtaga vissa ytterligare anordningar, som med hänsyn till de praktiska
svårigheter, hvilka dervid möta, kräfva särskilda undersökningar.
Jag har derför trott att vid det första steget på arbetareförsäkringens
område det vore lämpligast att för någon tid lemna åsido olycksfallsförsäkringen
för sjöfolk. Blifva de allmänna principerna för olycksfallsförsäkringen
fastslagna, så varder det derefter lättare att på den
sålunda lagda grunden bygga vidare i fråga om de yrken, som för
försäkringens införande erfordra särskilda anordningar. Hvad sjöfolks
försäkring angår, så torde dermed så mycket hellre utan synnerlig
olägenhet kunna någon tid anstå, som, på sätt komitén erinrat,
ett understödsväsende för sjöfolk redan finnes i vårt land, om ock icke
numera i allo motsvarande de kraf, som billigtvis derpå böra kunna
ställas. Hufvudsakligast af samma skäl som i fråga om sjöfolks försäkring
har jag vidare ansett att från försäkringspligt bör tills vidare
undantagas landtbruket, skogsafverkningen och de egentliga handtverkerierna;
och åberopar jag i fråga härom hvad komitén, som jemväl
från försäkringspligt undantagit nämnda yrken, till stöd derför anfört.
Äfven i Tyskland och Österrike fann man sig till en början, för att
ej inveckla frågan, böra vid behandling af olycksfallsförsäkringen söka

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

underlätta dess införande genom att undantaga försäkringen af sjöfolk
och jordbruksarbetare. Det står naturligtvis sedermera lagstiftaren
öppet att i den mån, erfarenhet vinnes, under den obligatoriska försäkringen
inrangera äfven dessa yrken. Kommerskollegium bär i sitt
utlåtande öfver komiténs förslag framhållit åtskilliga betänkligheter i
fråga om den obligatoriska försäkringen, men dessa synas mig böra
vika för de tungt vägande skäl, komitén anfört till stöd för sin åsigt
härutinnan; och nyare lagstiftningar o bil lagstiftningsförsök i detta
ämne utgå äfven i allmänhet från principen om en obligatorisk försäkring
för olycksfall i arbetet. För dem, hvilka icke höra under den
obligatoriska försäkringen, lemnar förslaget, i likhet med komiterades,
öppet att bereda sig enahanda förmåner genom en frivillig försäkring.

Att afgifterna för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen böra i
första hand drabba arbetsgifvaren och ej arbetaren, synes mig hafva sin
grund i sakförhållandena, och i den delen synes äfven kommerskollegium
hufvudsakligen hysa samma åsigt. Om arbetaren i allmänhet vore i stånd
att sjelf beherska möjligheterna till arbete i ena eller andra yrket, kunde
ifrågasättas, om han ej sjelf borde vidkännas risken, som är förenad
med det yrke han valt, men man torde i allmänhet taget böra erkänna
att arbetaren är i saknad af valfrihet i afseende å arbetet. Han har
oftast att välja mellan det arbete, som bjudes, af hvad beskaffenhet
detta än må vara, eller intet arbete, hviiket senare för honom och
hans familj är liktydigt med nöd och elände. Då sålunda i allmänhet
arbetaren måste underkasta sig risken, som är förenad med hans arbete,
är det ej mera än billigt att han slipper betala för risken. I Österrike
har man sökt åstadkomma en fördelning mellan arbetsgivare och
arbetare af betalningsskyldigheten för den med arbetet förenade
risken, men resultatet deraf har ej visat sig fördelaktigt. Bland de
arbetsgivare, som yttrat sig öfver komiterades förslag, har icke heller
någon allvarligare anmärkning framstälts mot den ifrågasatta skyldigheten
för dem att erlägga afgifterna för olycksfallsförsäkringen.

Enligt komiterades förslag skulle olycksfallsförsäkringen komma
att omfatta alla dem, som äro anstälde i försäkringspligtigt, yrke; detta
har dock synts mig ingalunda vara af behofvet påkalladt. Det är
kroppsarbetaren, som är i behof af den förmån olycksfallsförsäkringen
är afsedd att lemna. Andra personer, som äro anstälda i försäkringspligtiga
rörelser, hafva ej samma grund som arbetaren för att inbegripas
under det skydd mot nöd lagen är ämnad att bereda, och så
vidt jag kan finna hafva komiterade allenast med hänsyn till svårigheten

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

att i de konkreta fallen särskilja arbetarne från andra ej vågat begränsa
försäkringen till allenast arbetarne. En klok tillämpning af
lagens bestämmelser skall emellertid enligt min tanke snart veta att
skarpt skilja arbetaren såsom sådan från de öfriga personer, hvilka,
utan att kunna hänföras till arbetare i detta ords allmänna betydelse,
äro i rörelsen anstälde.

Med förbigående af de afvikelse!- från komiterades förslag, hvilka
allenast äro redaktionsjemkningar eller betingas af andra i det nu upprättade
förslaget nyinförda bestämmelser, anhåller jag att beträffande
öfriga skiljaktigheter i sak mellan de båda förslagen få yttra mig om
dem vid föredragningen af det nya förslagets särskilda §§; och hvad
angår de delar, i hvilka förslagen öfverensstämma, tillåter jag mig att
i allmänhet hänvisa till komiterades motivering.

§ I Mot

uttrycket »olycksfall i arbetet» kan möjligen invändas att detsamma
är något obestämdt och kan lemna tillfälle till olika tolkning.
Men jag har likväl ansett mig böra använda detsamma, emedan det
särdeles väl lämpar sig såsom en teknisk term; och då tillämpningen
deraf under alla förhållanden i första hand tillkommer en och samma
myndighet, riksförsäkringsanstalten, torde någon osäkerhet om dess
betydelse knappast vara att befara. Det innefattar naturligtvis alla de
olycksfall, som drabba en arbetare just på grund deraf att han är anstäld
i den rörelse eller det yrke, der olycksfallet inträffar.

§ 2.

Sedan komiterade afgifvit sitt förslag till lag om försäkring för
olycksfall i arbetet, har, såsom förut nämnts, lagen den 10 maj 1889
angående skydd mot yrkesfara kommit till stånd. Denna lag afser en del
farligare industriela yrken och samma yrken inbegripas äfven i det
hela i komiténs förslag till lag om försäkring för olycksfall. Vid sådant
förhållande torde det vara ändamålsenligast att i de afseenden, delområdet
för de båda författningarna bör vara gemensamt, bringa dem
till så nära öfverensstämmelse med hvarandra som möjligt. Härigenom
synes ock hvad kommerskollegium anmärkt derom att hos oss, såsom
i Tyskland, omsorgen att förebygga olycksfall borde gå hand i hand

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

med en försäkring för desamma, blifva så mycket som möjligt är tillgodosedt.

Genom att följa bestämmelserna i 1889 års lag i hvad de afse
enahanda yrken, som här böra upptagas, skulle försäkringspligten komma
att omfatta en hvar fabrik och annan rörelse, som skäligen må anses
som fabriksrörelse. Den begränsning komiterades förslag i detta afseende
innehåller, eller att för försäkringspligt skulle fordras att i
rörelsen regelbundet begagnades annan drifkraft än muskelkraft, eller
att minst tio arbetare deri regelbundet sysselsattes, torde ock så
mycket heldre kunna lemnas åsido, som den, i det hela obehöflig, i ett
och annat fall skulle kunna medföra en obehörig inskränkning af försäkringspligten.
Att denna genom den nu föreslagna lydelsen skulle
blifva utsträckt för långt lärer icke med fog kunna befaras, och detta
kan dessutom förebyggas genom det af komiterade föreslagna och i
4 § upptagna stadgandet att viss rörelse eller del deraf må kunna
undantagas från den obligatoriska försäkringen, om arbetet bedrifves
på sådant sätt, att deri sysselsatta personer endast i ringa mån äro
utsatta för olycksfall.

Lagen om skydd mot yrkesfara omfattar icke grufdrift, som är att
hänföra till bergsbruk, enär denna är underkastad grufstadgans bestämmelser
om skyddsåtgärder och bergmästarnes tillsyn öfver deras
efterlefnad. Denna grufdrift bör emellertid lika väl som annan, den
der icke är att räkna till bergsbruk, inbegripas under olycksfallsförsäkringen,
och detsamma bör eg a rum med brädgårdsrörelse, äfven om
den icke är direkt förenad med sågverk, i hvilket senare fall allenast
1889 års lag är tillämplig. På sätt komiterade föreslagit, bör dessutom
olycksfallsförsäkringen utsträckas till andra företag såsom jernvägar,
byggnadsarbeten m. m., för hvilka lagen om skydd mot yrkesfara
och den deri bestämda inspektionen icke kunnat göras gällande.

Hvad särskild! husbyggnadsarbeten beträffar, hafva komiterade föreslagit
att försäkringen skulle afse endast de vid större husbyggnad
sysselsatte murare, timmermän, grundläggare eller taktäckare jemte
handtlangare och att under större husbyggnad icke skulle i något fall
inbegripas åbyggnader för landtbrukets behof.

Härvid har kommerskollegium anmärkt att uttrycket »större husbyggnad»
innebure en viss obestämdhet samt att arbetare inom målareyrket
obehörigen uteslutits, hvilka senare dock i detta afseende borde
anses likstälde med murare, då de ena likasom de andra vanligen utförde
sitt arbete å uppsatta ställningar.

De svårigheter, som finnas för försäkringspligtens utsträckande till

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

byé’gnadsindustrien, torde i viss mån blifva undanröjda, om man, såsom
i här framlagda förslag, i allmänhet gör försäkringspligten beroende
deraf att yrket eller rörelsen drifves såsom näring och således låter
detta jemväl gälla byggnadsarbeten. För att dock icke äfven med en
sådan bestämmelse försäkringspligten, hvad husbyggnadsarbeten angår,
må få en alltför stor utsträckning, äro här, likasom i komiterades förslag,
undantagna åbyggnader för landtbrukets behof.

§ 4.

I olikhet med komiterade, har jag ansett billigheten kräfva att, om
eu arbetsgifvare på tillfredsställande sätt sörjt för sina arbetares försäkring
mot olycksfall, han må fritagas från skyldigheten att underkasta
sig de detaljerade bestämmelser, som förslaget upptager, och till
stöd härför torde kunna åberopas hvad kommerskollegiet anfört rörande
den inom Kopparbergs län bildade Dalarnes försäkrings förening
(sid. 6, 7).

§§ 5-6.

I fråga om tiden, när ersättning till skadad person skall börja
utgå, hafva komiterade föreslagit att detta måtte ega rum från och
med tredje veckan efter olycksfallet. I de yttranden, som öfver förslaget
afgifvits, hafva flera betänkligheter mot en så kort »väntetid»
(carenstid) framstälts. Särskilt har man framhållit, att understöd till
skadad person under den första tiden efter ett olycksfall lämpligast
borde utgå från lokala sjukkassor, af hvilka ock ett stort antal redan
funnes, som i allmänhet lemnade sjukhjelp under en tid af ända till
tretton veckor; att om ersättning från olycksfallsförsäkringsanstalten
erhölles äfven för smärre öfvergående skador, man för eu öfverdrifvet
stor mängd sådana skulle framställa anspråk på godtgörelse; att kontrollen
deröfver att vederbörande icke blott och bart stälde sig sjuke,
för att så mycket längre få uppbära ersättning, blefve särdeles svår
att genomföra; samt att besväret och kostnaderna för såväl olycksfallsförsäkringsanstalten
som arbetsgifvarne skulle i mycket hög grad ökas,
om den obligatoriska olycksfallsförsäkringen skulle bereda ersättning
jemväl för skador af kortvarig natur, hvilka fall väl vore ganska talrika,
men å andra sidan lättare kunde bäras af individerna sjelfva eller
af sjukkassor i orterna. Svenska ingeniörföreningen har derför föreBih.
till Rilcsd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 25 Raft. 4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

slagit att ersättning till skadad person skulle på grund af den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen utgå först från och med nittionde dagen
efter olycksfallet, och Stockholms fabriksförenings fullmäktige hafva
hemstält att olycksfallsförsäkringen skulle afse allenast de fall, då död
eller invaliditet blifvit följden af olycksfallet.

I den tyska lagstiftningen är carenstiden bestämd till 13 veckor,
i den österrikiska till 4 och i det af den danska regeringen framlagda
förslaget till lag om arbetares olycksfallsförsäkring är den utsträckt
till 26 veckor. Hvad betydelse, ett bestämmande af väntetiden längre
eller kortare har, torde framgå af komiterades statistik, som visar att
bland 5,869 under ett år timade olycksfall 4,589 medfört en öfvergående
oförmåga till arbete, deraf 1,846 arbetsoförmåga under 1—14
dagar, 960 under 15—28 dagar, 729 under 29—42 dagar, 744 i en
tid af 6 veckor till 3 månader samt 225 haft till påföljd en ännu långvarigare
oförmåga till arbete, hvarförutom i 85 fall sjukdagarnas antal
ej är uppgifvet.

Det kan väl erinras att från olycksfallsförsäkringens egen synpunkt
det bör vara af vigt att understöd kommer skadad person så
fort som möjligt till godo, hvarigenom kan förebyggas att olycksfallets
följder öfver höfvan försvåras. Härvid är dock att märka att någon
hjelp omedelbart efter olycksfallets inträffande dock icke kan lemnas
från en anstalt för olycksfallsförsäkringen, som enligt sin natur måste
omfatta ett vidsträckt område, och att denna hjelp i öfrigt icke gerna
kan afse läkarevård och läkemedel, utan allenast ett visst penningeunderstöd.

Då man derför icke torde kunna undgå att tillerkänna de anmärkningar,
som i förevarande hänseende anförts mot komiterades
förslag, en afgörande vigt, och då man särskildt besinnar, det ersättningarna
för olycksfallen öfver hela riket skola regleras från en gemensam,
på viss'' ort i landet befintlig anstalt, lärer det väl vara oeftergiiligt
att något utsträcka den tid, under hvilken ersättning till skadad
person ej må lemnas. I detta hänseende synes man dock ej behöfva
gå så långt som i ofvanberörda yttranden föreslagits, utan har jag
trott en lämplig medelväg kunna ligga deri att man bestämde väntetiden
till 60 dagar. Det bör ock i derma sak ihågkommas att, utom
den hjelp, den skadade af egna medel eller genom att tillhöra en
sjukkassa kan bereda sig vid fall af öfvergående skada och under den
första tiden efter ett svårare olycksfall, samt utom den hjelp, han genom
arbetsgifvarens frivilliga åtgörande nog icke så sällan erhåller, i

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 40.

förslagets 9 § är, i likhet med livad komiterade hemstält, upptaget ett
stadgande derom att det åligger vederbörande arbetsgivare tillse, det
skadad person icke saknar nödig läkarevård och läkemedel, samt att
arbetsgivaren är skyldig att i vissa fall bestrida kostnaden härför.

Beträffande i öfrigt ersättningsbeloppen och deras storlek hafva komiterade
föreslagit att- ersättningarna i regel skulle utgå med vissa procent
af den skadades förutvarande arbetsförtjenst, dock att denna härvid
icke finge beräknas högre än 1,600 och icke lägre än 400 kronor.
Arbetsförtjensten för år skulle sättas till 300 gånger medelarbetsförtjensten
för dag och denna upptagas till det belopp, som erhölles
genom att lika fördela hvad personen uppburit i aflöning för sitt arbete
under den längre eller kortare tid, han varit i försäkringspligtig
rörelse sysselsatt, å antalet af hans verkliga arbetsdagar under samma
tid, dock att, om personen under längre tid än ett år tillbaka varit i
rörelsen sysselsatt, endast senaste årets verkliga arbetsdagar och derunder
åtnjuten arbetsförtjenst skulle beräknas. Med detta sätt för ersättningsbeloppens
bestämmande har också följt, att försäkringsafgifterna,
som skulle betalas för qvartal, af komiterade föreslagits att utgå
efter den utbetalade arbetslönens summa, ehuru med vissa jemkningar
beträffande fasta aflöningar å mer än 1,600 kronor för år..

Mot komiterades förslag i denna del hafva flera anmärkningar gjorts.
Så har svenska ingeniörföreningen framhållit att beräkningen af en
skadad arbetares arbetsförtjenst, på sätt komiterade föreslagit, efter en
kortare tids arbete i de flesta fall skulle lemna vida högre, men stundom
ett betydligt lägre resultat än hans verkliga medelförtjenst under hela
året; att inom åtskilliga industriela och allmänna arbeten aflöning erhölles
icke efter arbetsdag, utan efter ackord om visst stycketal, hvarjemte
under olika tider af året arbetet drefves med väsentligen olika
antal arbetare och med olika arbetsförtjenst för samma arbetare; att
det skulle medföra svårighet för arbetsgifvaren att för vissa arbeten,
vid hvilka arbetarnes antal och deras arbetsförtjenst under samma
kalenderqvartal väsentligen vexlade eller aflöningarna utginge för andra
tider, än som jemnt sammanfölle med kalenderqvartalen, eller arbetsaftalen
jemväl omfattade förbrukning af materialier och förslitning och
underhåll af redskap, lemna de till grund för försäkringsafgifternas
beräkning liggande uppgifter om summan af den arbetsförtjenst, som
hos honom under qvartalet sysselsatta personer uppburit; och att för
vissa entreprenörer och fabrikanter det stundom vore af stor vigt för
ett förmånligt bedrifvande af deras rörelse att hemlighålla beloppen af
deras aflöningar. Ingeniörföreningen har derför föreslagit att, på sätt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

komiterades förslag till lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i
tjensten innehåller, den årliga arbetsförtjensten äfven för arbetare i
industrien m. fl. borde på förhand uppskattas till vissa belopp för
olika klasser af arbetare inom särskilda försäkringspligtiga yrken eller
näringar samt angifvas i tariffer, utfärdade af Kongl. Maj:t för fem år
i sänder.. Härigenom skulle arbetsgifvaren befrias ifrån det odrägliga
intrång i anordningarna för sina arbetsaftal och i räkenskaperna deröfver,
som eljest ofta komme att drabba honom genom måhända mindre
grannlaga ombud för riksförsäkringsanstalten, och endast hafva
att riktigt uppgifva, huru många personer tillhörande hvarje försäkringsklass
han i medeltal användt, samt att betala stadgad försäkringsafgift
för desamma. Då ett olycksfall inträffat, borde det för vederbörande
icke heller möta någon svårighet att bestämma, till hvilken
försäkringsklass den skadade rätteligen hörde.

Dessutom har från arbetsgifvares sida andragits att dem icke
borde åläggas att försäkra sina arbetare till högre belopp än det af
komiterade föreslagna minimum för arbetsförtjensten eller 400 kronor,
och att den arbetare, som hade högre förtjenst, borde hänvisas att
sjelf bestrida kostnaderna för sin försäkring utöfver nämnda minimum.
En arbetareförening har anfört att det vore föga egentligt att i fråga
om ersättning till en af olycksfall skadad arbetare eller hans anhöriga
lägga till grund den arbetsförtjenst, den af olycksfall träffade under
närmaste tiden derförut haft, och att denna ersättning i stället borde
bestämmas efter hvad de ersättningsberättigade för sitt uppehälle kunde
behöfva samt vara lika för alla. Slutligen har kommerskollegium erinrat
att i hvarje fall det af komiterade föreslagna minimum och
maximum för arbetsförtjenstens beräkning vore för högt och lämpligen
borde nedsättas till respektive 300 och 1,200 kronor.

Man . torde icke kunna undgå att anse dessa anmärkningar
vara i vissa afseenden ganska beaktansvärda. Äfven om man skulle
vilja anse det vara principielt riktigt att, på sätt komiterade föreslagit,
grunderna för ersättningarna bestämdes efter den skadades förutvarande
arbetsförtjenst, erbjuder dock denna princip i praktiskt afseende
flera svårigheter. I komiterades förslag är densamma icke heller
konseqvent genomförd, då man, såsom nämndt, funnit sig föranlåten
att stadga ett minimum och maximum för arbetsförtjenstens beräkning;
och, såsom förut erinrats, hafva komiterade i sitt förslag till
lag om sjöfolks olycksfallsförsäkring stadgat att arbetsförtjensten skall
pa förhand beräknas och sättas till samma belopp för hvarje särskild
klass af sjöfolk. Ifrågavarande princip torde särskildt leda till svårigheter,
om en del af arbetsförtjensten utgår i naturaförmåner, och

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40. .

der, såsom numera är ganska vanligt, arbete utlemnas på ackord. Den
kan derför lätt medföra oegentligheter, icke blott i fråga om den ersättning,
som bör utgå, utan ock vid premiernas inbetalning, och den
kräfver med nödvändighet att för erforderlig kontroll i senare afseendet
tillgång beredes försäkringsanstalten att erhålla inblick i arbetsgifvarens
räkenskaper öfver utbetalade aflöningar.

I den tyska och österrikiska lagstiftningen har man val i allmänhet
låtit ersättningarna utgå efter den arbetsförtjenst, den af olycksfallet
träffade förut haft; men härvid är att märka att uppkommande tvister
der skola afgöras af skiljedomstolar, utsedde af arbetsgifvarne och arbetande
sjelfve. Då något sådant för närvarande icke torde kunna
hos oss ifrågasättas, innebär detta ytterligare skäl att söka i sjelfva
lagen undanrödja den anledning till tvist, som kan ligga i en för hvarje
fall skeende uppskattning af arbetsför^''ensten, genom att, såvidt möjligt
är, bestämdt angifva de särskilda ersättningsbeloppen vid olika
påföljd af skada. Denna utväg synes man äfven varit mest benägen
att välja i de förslag, som för denna frågas lösning varit å bane i
Frankrike, och genom densamma vinnes otvifvelaktigt större enkelhet
och reda i hithörande ämnen.

Det har derför synts mig ändamålsenligast att låta ersättningsbeloppen
i regel vara lika stora, oberoende af den skadades eller
dödes förutvarande arbetsförtjenst; och har jag förestält mig att detta
belopp med hänsyn till arbetarnes lefnadskostnader borde för full invaliditet
i allmänhet bestämmas till 360 kronor och för öfriga skador
i förhållande derefter, dock under de i 5 § angifna förhållanden med
viss af omständigheterna betingad förhöjning.

Till ungefär samma belopp kommer man äfven, om man, med iakttagande
åt de utaf komiterade föreslagna procentsatser för ersättningarna,
utgår från en för arbetare i försäkringspligtiga rörelser beräknad gemensam
medelarbetsförtjenst och vid densammas bestämmande följer den af
komiterade uppgjorda aflöningsstatistiken. Det framgår nemligen af
denna att medelaflöningen för skadade manliga arbetare öfver 18 år
inom råämnes-, förädlings- och tillverkningsindustrien utgjort under
året 1 september 1884—1 september 1885 12 kronor 42 öre för
vecka och vid enskilda jernvägar 11 kronor 46 öre för vecka. Med
hänsyn härtill kan man antaga medelarbetsförtjensten för manliga arbetare
till 600 kronor för år; och med beräkning af denna medelarbetsförtjenst
samt upptagande af de af komiterade för ersättningarna
föreslagna procentsatser erhåller man i hufvudsak de i förevarande § 5
utförda fixa ersättningsbelopp, dock att begrafningshjelpen torde kunna
bestämmas till 30 kronor i hvarje fall.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

En jemförelse mellan komiterades förslag och det här framstälda
visar att enligt det förra ersättning vid fullständig invaliditet utgör
högst 960 och lägst 240 kronor, under det att den här är bestämd
till 360 kronor för år, hvarvid dock tillagts att, om den, som blifvit
totalt invalid, har två eller flera minderåriga barn att försörja, ersättningen
kan höjas till 420 kronor. Till enka skulle enligt komiterades
förslag utgå lägst 80 och högst 320 kronor årligen samt till hvarje
minderårigt barn lägst 40 och högst 160 kronor för år. Motsvarande
ersättningsbelopp äro här för enka 120 och för barn 60 kronor.

I komiterades förslag är icke någon åtskilnad gjord, om ersättning
skall utgå till man eller qvinna, till minderårig eller äldre arbetare.
En sådan åtskilnad torde emellertid vara af de faktiska förhållandena
påkallad. Komiterades statistik visar att medelaflöningen till qvinna,
som i arbetet skadats, varit endast 5,io kronor för vecka och till man
under 18 år 5,82 kronor. I nu upprättade förslaget har derför föreslagits
att ersättning till en genom olycksfall i arbetet skadad qvinna
eller man under 18 år må bestämmas till allenast tre fjerdedelar af de
belopp, som eljest äro stadgade.

livad komiterade föreslagit om ersättning till enkling efter maka,
som aflidit i följd af olycksfall, likasom till slägtingar i rätt uppstigande
led har ansetts böra uteslutas, emedan det i de särskilda fallen
torde vara förenadt med svårighet att utröna i hvad mån den skadade
bidragit till sina anhöriges försörjning. Likaså har den till enka, som
gifter om sig, i komiterades förslag (§ 5) medgifna ersättning ansetts
icke böra ifrågakomma.

På samma gång ersättningsbeloppen i förslaget äro för alla fall
fixerade till hvad, som i allmänhet kan anses skäligt, har i förslagets
30 § lemnats de arbetare eller arbetsgivare, som så önska, öppet att
taga försäkring till högre belopp i den för den obligatoriska försäkringen
inrättade anstalten. Härigenom är tillfälle beredt att låta
eu frivillig försäkring, vare sig genom arbetsgivarens eller arbetarnes
egen försorg, inträda såsom supplerande den obligatoriska i de fall,
der särskilda omständigheter göra att densamma icke anses fullt tillfredsställande.

8 §•

I likhet med hvad kommerskollegium hemstält, bär det ansetts
att all rätt till ersättning borde förfalla ej allenast då den skadade

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

uppsåtligen förorsakat olyckan, utan äfven då den framkallats af grof
vårdslöshet å hans sida.

§§ 10-17.

Dessa §§ innehålla föreskrifter, huru försäkringsafgifterna. skola
bestämmas och indrifvas. Proceduren härvid skulle blifva följande:
Kongl. Maj:t förordnar för 5 år i sänder, huru försäkringspligtiga yrken
skola vara fördelade i särskilda farlighetsklasser, samt bestämmer _ likaledes
för 5 år i sänder de afgifter (premier), som skola för hvarje arbetare
och arbetsdag erläggas inom hvarje särskild farlighetsklass. Dessa
afgifters belopp beräknas med hänsyn till hvad efter matematiska
grunder kan antagas erforderligt för att betacka de ersättningar, som
enligt förordningens 5 och 6 §§ skola utgå, men afse icke att täcka
statens administrationskostnader, ty dessa vidkännes staten sjelf.

Sedan sålunda i allmänhet fastslagits beloppet af premierna inom
de olika farlighetsklasserna, har riksförsäkringsanstalten att bestämma,
till hvilken af dessa farlighetsklasser eu hvar särskild fabrik eller
annan försäkringspligtig rörelse skall hänföras; och sedan detta skett
har arbetsgifvaren att för hvart halfår erlägga afgifterna i förhållande
till det antal arbetare och arbetsdagar, som vid rörelsen förekommit,
och dem han vid inbetalningen af afgifterna har att uppgifva.

Betalningen af afgifterna skall ske hos magistrat i stad (öfverståthållareembetet
i Stockholm) samt kronofogde på landet. Finner
myndigheten skäl antaga, att antalet arbetare eller arbetsdagar origtigt
uppgifvits, har densamma att med ledning af de upplysningar, som
kunna vinnas, bestämma den afgift arbetsgifvaren bör erlägga; och om
denne dermed är missnöjd, får han söka ändring hos riksförsäkringsanstalten
inom viss tid. Sedan ortsmyndighetens beslut vunnit laga
kraft eller riksförsäkringsanstalten i anledning af besvär meddelat sitt
yttrande, är afgiften exekutiv och kan följaktligen utan vidare utslag
eller dom hos den betalningsskyldige uttagas.

Då man icke gerna kan befara, att ortsmyndigheten eller åtminstone
riksförsäkringsanstalten utan fullt uppenbara skäl förkastar
arbetsgifvarens uppgift om antalet arbetare och arbetsdagar och förklarar
att dessa af honom för lågt angifvits, skulle man säkerligen
med full trygghet kunnat öfverlåta åt riksförsäkringsanstalten att i sista
hand afgöra frågan; men för att tillgodose äfven de längst gående
anspråk på trygghet mot en godtycklig pröfning från myndighetens

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

sida, har det dock ansetts lämpligast att i författningen medgifva möjlighet
för arbetsgifvaren att, om han tilläfventyrs skulle finna sin rätt
vara förnärmad, söka sitt åter hos domstol, hvilken, då riksförsäkringsanstalten
har sitt säte i hufvudstaden, och på det att anstalten
må undgå onödiga kostnader, bör blifva Stockholms rådstufvurätt.

På detta sätt lösas enligt min tanke på ett praktiskt sätt .spörsmålen
dels huru afgifterna så snart som möjligt må kunna indrifvas
och dels huru sådant bör kunna ske, utan att arbetsgifvarne blifva
utsatte för förhastade beslut från myndigheternas sida.

Komiterade hafva tänkt sig, att riksförsäkringsanstaltens verksamhet
i förhållande till arbetsgifvarne och arbetarne skulle förmedlas
genom i orten anstälda ombud, på sätt närmare angifvits i förslaget
till förordningen angående riksförsäkringsanstalten. Då man emellertid
betänker att, om någon egentlig fördel för allmänheten med en sådan
anordning skulle vara förenad, åtminstone ett ombud borde finnas inom
hvarje kommun, skulle deraf blifva en följd, att ombudens antal komme att
uppgå till omkring 2,500, och lärer det häraf tydligen framgå, att den sålunda
föreslagna anordningen, för hvilken kostnaderna skulle åligga vederbörande
kommuner, komme att medföra icke obetydliga utgifter. Jag har
derför trött, att magistrater och kronofogdar skulle kunna påläggas de hufvudsakligaste
skyldigheter, som enligt komiterades förslag komme att tillhöra
ombuden. Någon större olägenhet komme denna anordning ej att
medföra för allmänheten, som genom allmänna posten kunde direkt meddela
sig med dem, och åtminstone för kronofogdarne kunde det ej gerna
medföra någon afsevärd ökning i göromålen, enär de i många fall hade
tillfälle att till sitt biträde anlita länsmän och fjerdingsmän. Enligt
komiterades förslag skulle kommunerna stå i ansvar för de medel, ombuden
finge om händer, men giltig grund för en sådan ansvarighet
synes mig kunna ifrågasättas.

Beträffande beloppen af afgifterna för försäkringen eller de så
kallade premierna har man naturligtvis att taga hänsyn till antalet arbetare
i försäkringspligtiga yrken och dessa yrkens olika farlighetsgrad.
Arbetarnes antal i försäkringspligtiga yrken skall, såsom förut
nämnts, kunna beräknas till minst 150,000 inom den egentliga industrien
och 15,000 vid jernvägsdrift. Af de förra äro omkring
7,000 arbetare anstälda vid grufvor, 19,000 vid jernbruk, 14,000 vid
mekaniska verkstäder och gjuterier, 14,000 vid spinnerier och väfverier
samt 17,000 vid sågverk och brädgårdar. Antalet olycksfall inom
de försäkringspligtiga yrkena är ofvan angifvet. Komiterade hafva nu
beräknat, att premierna för år skulle i medeltal utgöra 1V4 procent af

Rongl. Majds Nåd. Proposition N:o 40.

arbetslönen. Beräknas denna senare till ett medelbelopp af 600 kronor,
skulle årspremien komma att i medeltal utgöra för arbetare 7 kronor 50 öre.
I det nu uppgjorda förslaget äro emellertid icke i allo samma grunder
som i komiterades förslag följda för beräkningen af ersättningsbeloppens
storlek. De af komiterade uppstälda beräkningar torde derför
kunna i ett och annat afseende något modifieras, och medelpremien
torde med hänsyn härtill kunna sättas till 6 kronor 60 öre för år eller
något öfver 2 öre för arbetsdag och arbetare. Premierna inom de
särskilda farlighetsklasserna variera naturligtvis betydligt och torde
kunna beräknas i rundt tal i de farligaste klasserna till högst 5 öre och
i de minst farliga till V2 öre eller till och med derunder, allt för dag och
arbetare. Det bör dock anmärkas, att dessa beräkningar äro stödda
på den statistik, arbetareförsäkringskomitén samlat och som allenast
afser ett enda år eller tiden 1 september 1884—31 augusti 1885.
Sedan dess har i synnerhet i Tyskland en omfattande statistik kommit
till stånd, hvilken naturligtvis jemväl bör rådfrågas, då det gäller att
slutligen uppgöra premietariffer och farlighetsklasserna för hithörande
yrken. Det kan då hända, att dessa kalkyler måste på ett eller
annat sätt undergå förändring, om ock ej af någon större betydenhet.

Hvad sista stycket i 11 § af komiterades förslag innehåller om
skyldighet för Konungens befallningshafvande att insända uppgifter om
försäkringspligtiga rörelser har uteslutits, såsom varande temligen obehöfligt,
då den närmaste kontrollen enligt det nu upprättade förslaget
blifvit lagd i kronofogdarnes och magistraternas händer.

§§ 18“23.

1 dessa §§ stadgas förfaringssättet för ersättningarnas bestämmande.
Har olycksfall timat, som kan antagas medföra ersättningsskyldighet
enligt denna förordning, skall polismyndighet, på anmälan
eller der olycksfallet eljest blir myndigheten bekant, hålla undersökning
på stället samt insända protokollet till riksförsäkringsanstalten,
som har att med ledning af de vunna upplysningarna afgöra, om ersättning
bör utgå eller icke, och i förra fallet bestämma dess belopp.
Detta beslut går genast i verkställighet.

Enligt komiterades förslag skulle den, som vore missnöjd med anstaltens
beslut i ersättningsfråga, ega att besvära sig hos en för dylika
frågor tillsatt nämnd, bestående af ordförande och sex ledamöter,
hvilka för viss tid skulle förordnas af Kongl. Maj:t.

Bih. till Riksd. Prot. 1890. 1 Sami. 1 Åfd. 25 Raft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

Gagnet af en dylik nämnd synes emellertid ytterst tvifvelaktigt.
Den skulle i allmänhet, likasom försäkringsanstalten, endast på grund
af skriftliga handlingar kunna bedöma tvistefrågorna, och någon annan
utredning än den, som bort kunna hos försäkringsanstalten företes,
skulle väl knappast hos nämnden förekomma. Vid sådant förhållande
synes det vara obehöflig! att låta ersättningsfrågorna undergå ny behandling
inför en myndighet, som i likhet med försäkringsanstalten
hade sitt säte i Stockholm och icke i det hela vore mera qvalificerad
än försäkringsanstalten att bedöma hithörande ärenden. Inrättandet af
en dylik nämnd skulle ock medföra icke så obetydliga kostnader samt
bör så mycket hellre kunna undvikas, som man hos den af staten
upprättade försäkringsanstalten väl bör kunna påräkna en fullt opartisk
och sakkunnig pröfning af alla hithörande frågor, och man icke
här, såsom förhållandet är i Tyskland och Österrike, gerna kan lemna
åt de intresserade parterna, arbetsgifvare och arbetare, att sjelfva utse
ledamöterne uti ifrågavarande skiljedomstol. Enligt det nu föreliggande
förslaget är en särskild skiljedomstol så mycket mindre af behofvet
påkallad, som anledningarna till tvister äro färre än enligt
komiterades förslag. Det har derför synts mig, som om hela den af
komiterade föreslagna nämnd kunde undvaras, mot det att i stället
den, som vore missnöjd med riksförsäkringsanstaltens beslut, berättigades
att vid domstol göra sin talan gällande. Möjligen men antagligen
endast i ytterst sällsynta fall kan detta vålla någon tidsutdrägt
för den ersättningssökande, men denna olägenhet synes mig i allt
fall vara mindre än att uppdraga frågans slutliga afgörande åt ofvanomförmälda
nämnd.

§ 24.

Denna § innehåller bestämmelser om tiderna för ersättningarnas
lyftande. Anordningarna för sättet att utbetala ersättningsbeloppen
torde böra lämpas efter förhållandena i de olika orterna och derför
bestämmas med hänsyn härtill af Konungen.

§ 25.

Motsvarande 37 § i komiterades förslag innehåller ett stadgande
om att aftal, hvarigenom afses att inskränka eller upphäfva rätt till
godtgörelse, skall vara ogiltigt. Då detta stadgande synes vara af all -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

män lags natur, har det här uteslutits. Af samma anledning hafva ock
åtskilliga andra §§, som förekomma i komiterades förslag, deribland
särskilda 29 §, blifvit ur det nu upprättade uteslutna.

Likaså har hvad komiterades förslag innehåller i 26 § om befogenhet
för riksförsäkringsanstalten att i vissa fall pålägga förhöjda försäkringsafgifter
ansetts kunna utgå, emedan lagen om skydd för yrkesfara redan
stadgar åtgärder för de afsedda bristernas afhjelpande.

§ 30.

Anledningen till anordnande vid sidan af den obligatoriska försäkringen
jemväl af en frivillig försäkring är förut angifven. Här anser
jag mig derför endast behöfva nämna, att högsta beloppet af dylik försäkring
bestämts, på sätt i §:n skett,, dels med hänsyn dertill att från
riksförsäkringsanstalten må kunna tillförsäkras arbetare ungefär enahanda
ersättning, som enligt komiterades förslag högst kunde utgå,
dels ock med afseende derå att försäkringsanstalten ej må kunna belastas
med allt för höga risker.

Arbetareförsäkringskomitén har, såsom förut nämnts, upprättat ett
särskildt förslag till förordning angående den anstalt, som för försäkringens
genomförande skulle upprättas. Anstaltens organisation och
sättet för ärendenas behandling skulle, enligt förslaget, bestämmas af
Kongl. Maj:t. Vid anstaltens sida skulle ställas ett särskildt råd, bestående
af ledamöterne i den nämnd, som, enligt komiterades förslag
till lag om försäkring för olycksfall i arbetet, borde finnas för ersättningsfrågornas
afgörande, samt dessutom af aderton personer, utsedda
för tre år i sänder, åtta af Kongl. Maj:t och tio af Riksdagen; och
skulle detta råd hafva till åliggande, bland annat, att följa anstaltens
verksamhet i dess olika rigtningar. Såsom anstaltens organer i orterna
skulle fungera de förut af mig omnämnda ombuden, hvilka skulle tillsättas
af kommunerna och under kommunernas ansvar ombesörja uppbörden.

Denna organisation är tydligtvis föreslagen under förutsättning
att anstalten äfven skulle få att ombesörja den af komiterade föreslagna
ålderdomsförsäkringen. Inskränkes anstaltens uppgift till en

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 40.

början till allenast försäkring för olycksfall i arbetet, torde åt anstalten
kunna gifvas betydligt smärre dimensioner. Angående ombuden bar
jag redan förut yttrat min tanke. Det ifrågasatta rådet synes mig vid
de frågor rörande olycksfallsförsäkring, riksförsäkringsanstalten får att
handlägga, alldeles obehöfligt. Hela olycksfallsförsäkringen kräfver ej
större administration eller betydligare fackkunskaper, än att de kunna
förenas hos chefen och ledamöterne i ett embetsverk, organiseradt med
hänsyn till det ändamål, som är i fråga, nemligen att dels handlägga
olycksfallsförsäkringen enligt stadgade eller eljest antagna regler, dels
ock föreslå de åtgärder, som på grund af vunnen erfarenhet kunna
anses höra vidtagas för olycksfallsförsäkringens vidare befrämjande och
utveckling. Kommer sedermera ålderdomsförsäkringen till stånd, torde
emellertid ett sådant verk med någon omorganisation kunna blifva
lämpligt att äfven öfvertaga bestyret dermed, och sjukkasseväsendet
lärer utan svårighet kunna under dess verksamhetsområde inbegripas.

Den ifrågavarande anstalten har jag tänkt mig böra bestå af en af
Kongl. Maj:t förordnad chef, benämnd öfverdirektör, samt 3 ledamöter,
benämnde försäkringsdirektörer, likaledes utsedde af Kongl. Maj:t, vidare
af en sekreterare, en registrator och en kamrerare, utsedde af
anstalten.

Beslutanderätten skulle utöfvas af chefen och minst 2 ledamöter,
åtminstone i alla frågor af större vigt, såsom vid afgifvande af underdåniga
utlåtanden, vid bestämmande af den farlighetsklass, hvartill en
rörelse skulle hänföras, samt vid fastställande af försäkringsafgifter och
ersättningsbelopp m. m. dylikt. Protokoll, hvilket endast borde ifrågakomma
i händelse af skiljaktiga meningar eller andra särskilda anledningar,
skulle föras af sekreteraren, som jemväl borde hafva till åliggande
att biträda ledamöterne med expeditioners uppsättande. Ledamöterne
åter skulle enligt fördelning dem emellan bereda och föredraga
ärendena samt deltaga i besluten och öfvervaka, att expeditionerna blefve
behörigen affattade. Registratorn skulle hufvudsakligast föra diarium
öfver inkommande ärenden samt tillika bestrida arkivariegöromålen.
Kamreraren skulle hafva till åliggande att mottaga och bokföra inkommande
afgifter samt afsända penningeremissor med mera dylikt. Den
egentliga penningeförvaltningen, det vill säga utlåningen af de fonder,
som bildas, föreställer jag mig dock böra förläggas till statskontoret.

Då den skriftvexling, anstalten komme att föra, måste blifva ganska
betydlig, samt anstalten dessutom torde behöfva anlita juridiskt biträde
för utförande af dess talan vid särskilda tillfällen, sjmes mig med anledning
deraf samt för vikariatsersättning och expenser erfordras, att

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

till anstaltens förfogande varder anvisadf ett belopp af åtminstone
10,000 kronor. Dessutom torde 2 vaktmästare behöfvas. Med ledning
af det nu anförda har upprättats följande förslag till

Stat

för

Riksförsäkringsanstalten.

Öfverdirektören och chefen.........

1 försäkringsdirektör..................

2 försäkringsdirektörer...............

Sekreteraren..............................

Registrator!.............................

Kamreraren ..............................

1 vaktmästare..........................

1 d:o ...........................

Till juridiskt biträde, vikariatsersätt ning,

extra biträden och expenser

Lön.	Tjenst- görings- penningar.	Summa.
5,000	2,000	7,000
3,000	1,500	4,500
0,000	3,000	9,000	Efter fem år kan lönen höjas
1,800	1,200	3,000	med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500
1,800	1,200	3,000	kronor.
1,800	1,200	3,000	'' Efter fem år kan lönen höjas
500	300	800	^ med 100 kronor; och skall,
500	300	800 10,000	i om vaktmästaren i sådan egen-'' skap åtnjuter fri bostad, lönen minskas med 150 kronor.
		41,100

Följande vilkor och förbehåll synas böra meddelas för aflöningarnas
åtnjutande, nemligen:

att embets- eller tjensteman vid riksförsäkringsanstalten skall vara
underkastad den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i
åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation af
anstalten eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, äfvensom, derest
i en framtid verkets ställning inom förvaltningen så förändras, att
anstalten ej längre kan såsom sjelfständigt embetsverk anses, vara
förpligtad att med bibehållande af den tjenstegrad och aflöning, han
innehar, efter den nya arbetsordningen sköta de med tjensten förenade
göromål;

att med embete eller tjenst i riksförsäkringsanstalten icke må
förenas annan tjenst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, ej
heller annan tjenstebefattning, med mindre den befmnes icke vara hinderlig
för fullgörandet af tjenstgöringen i verket;

Kongl. Maj:ts. Nåd. Proposition No 40.

att de med hvarje befattning förenade tjenstgöringspenningar få
uppbäras endast för den tid, tjenstens innehafvare verkligen tjenstgjort
eller åtnjutit semester, men skola för den tid, han eljest varit från
tjenstgöring befriad, utgå till den, som tjensten förrättat;

att den, som af sjukdom hindras att sin tjenst förrätta, eger uppbära
hela lönen; men att den, som eljest undfår ledighet för svag
helsas vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan
förpligtas att under ledigheten, utöfver sina tjenstgöringspenningar,
afstå så mycket af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller
eljest pröfvas skäligt;

att vid sjukdomsförfall eller när det erfordras i följd af embetsresor
eller för beredande af semester tjensteman af lägre grad skall
vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning inom verket,
densamma, mot åtnjutande i förstnämnda fall af de för befattningen
anslagna tjenstgöringspenningar, men eljest af deremot svarande belopp
i stället för egna tjenstgöringspenningar, bestrida, dock ej längre
än tre månader under ett år;

att, der förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande
af tjenst i samma lönegrad är medgifven, tidpunkten för första förhöjningen
bestämmes att inträda efter fem år, under vilkor att innehafvaren
mer än fyra år af denna tid sjelf med godt vitsord bestridt
sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjenst, dock
att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester,
och för andra förhöjningen, om sådan eger rum, efter ytterligare fem
år på samma vilkor, under iakttagande, hvad såväl den ena som den
andra förhöjningen angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas
förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade
tjensteåldern blifvit uppnådd;

att öfverdirektören och chefen skall, då han uppnått 65 lefnadsoch
minst 30 tjenstår, samt annan embete- eller tjensteman, då han
uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjenstår, vara förpligtad att med
oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjensten
afgå, Kongl. Maj:t eller riksförsäkringsanstalten, der det tillkommer denna
att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anstå, derest
och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjensten på tillfredsställande
sätt gagna det allmänna och kan finnas villig i densamma
qvarstå; samt

att semester må, när sådant utan hinder för göromålens behöriga
gång kan eg a rum, åtnjutas af chefen och ledamöterne under en och
en half månad samt af sekreteraren, registrator! och kamreraren en
månad årligen.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 40.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag i underdånighet hemställa
att Eders Kongl. Maj:t täcktes

dels genom nådig proposition inhemta Riksdagens yttrande öfver
det nu anmälda förslaget till förordning angående försäkring för olycksfall
i arbetet och afvakta Riksdagens svar, innan Eders Kongl. Maj:t,
efter slutlig pröfning af samma förslag, om författnings utfärdande i
ämnet förordnar;

dels ock genom ytterligare proposition föreslå Riksdagen att, med
godkännande af det uppgjorda förslaget till stat för en riksförsäkringsanstalt
äfvensom af de vilkor och förbehåll, som blifvit föreslagna
för aflöningsförmånernas åtnjutande, medgifva att i riksstaten under
sjette hufvudtitelns ordinarie anslag näst efter anslaget till landtbruksstyrelsen
uppföres under benämningen »riksförsäkringsanstalten» ett
anslag af 41,100 kronor».

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemstält täcktes Hans Magt Konungen, på tillstyrkan af
Statsrådets öfrige ledamöter, i nåder gilla samt befalde
att i öfverensstämmelse dermed'' särskilda nådiga
propositioner skulle till Riksdagen aflåtas af innehåll
bilagorna till detta protokoll utvisa.

Ex protocollo:
Adolf Berencreutz.