Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3 (Proposition 1879:3)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

N:o 3.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag
till lag om dikning och annan afledning af vatten; Gifven
Stockholms Slott den 24 Januari 1879.

Behofvet af omarbetning af lagstiftningen angående den så kallade
vattenrätten har redan länge varit erkändt och jemväl föranledt särskilda
af Riksdagen till Kongl. Maj:t gjorda underdåniga hemställanden.
Med hänsyn härtill föreskref Kongl. Maj:t i den för Nya Lagberedningen
vid dess inrättande utfärdade instruktion, att Beredningen, efter det lagförslag
rörande utsökningsväsendet blifvit afgifvet, skulle till behandling
företaga frågan om ordnandet af de privaträttsliga förhållandena mellan
jord- och strandegare eller ^ndra i afseende å vattens afledande och begagnande
samt lagförslag i ämnet utarbeta. Sedan Beredningen, hvilken
funnit frågan om jords befriande från skadligt och för dess odling hinderligt
vatten kunna särskiljas från öfriga delar af ämnet, afgifvit förslag
till förordning angående torrläggning af jord, har detta förslag underkastats
grundlagsenlig granskning i Högsta Domstolen och detsamma
derefter blifvit öfversedt och i några delar ändradt; och har Kongl.
Maj:t funnit godt att det sålunda öfversedda förslaget till Riksdagens
godkännande framlägga.

Bill till Piksd. Prof. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Med bifogande af Högsta Domstolens och Statsrådets i ämnet
hållna protokoll vill Kongl. Maj:t fördenskull, jemlikt 87 § Regeringsformen,
till Riksdagens antagande öfverlemna närlagda förslag till
Lag om dikning och annan afledning af vatten.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Louis De Geer.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Förslag

till

lag om dikning och annan afledning af vatten.

Med upphäfvande af 6 kap. 2 och 3 §§ Byggningabalken samt
hvad i 4 kap. 2 § samma balk är stadgadt rörande dikning, förordningen
den 20 Januari 1824 angående ändring eller utrifning af vattenverk,
som genom uppdämning skada jord eller hindra dess odling, Kongl. kungörelsen
den 14 Juli 1835 angående ändring uti nämnda förordning och
förordningen den 30 November 1841 angående vissa vilkor för vattenafledningar
till beredande af samfällig jords odling, så ock med ändring
af hvad andra lagens rum och författningar innehålla mot denna lag
stridande, stadgas som följer:

1 Kap.

Om dikning.

1 §•

Vill man för sin jords odling eller förbättring dike göra, och
möter jord, som hörer annan till; då må denne ej hindra vattnets aflopp;
vare ock, der för ändamålet dike å hans jord tarfvas, pligtig att deraf
upplåta hvad till diket åtgår.

2 §•

Finnes dike, som någon för sin jord upptaga vill, blifva till nytta
jemväl för annans jord, och åsämjas de ej om dikningen; då kåfve han
vitsord, som dike äskar; och vare en hvar, som för sin jord af diket
har nytta, skyldig att i män deraf taga del i dikningen, dock att den,
som icke fordrat dike, ej må vidkännas större bidrag än som svarar mot
den nytta hans jord genom diket beredes.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

3 §•

Kunna dikningsskyldige ej enas om dikets storlek, ege en hvar af
dem rätt fordra att diket så göres, att, hans jord kan torrläggas till fyra
fots djup, der ej markens beskaffenhet eller läge det hindrar; doÅ må
ej någon med dikningsskyldighet betungas utöfver hvad för torrläggning
af hans egen jord till nämnda djup erfordras.

.Större dike, än som för ofvanliggande jords torrläggning till fyra
fots djup tarfvas, vare den, om enligt 1 § mark till dike upplåta skall,
ej pligtig tåla.

4 §.

År tvist om dikes läge eller sträckning, skall det så läggas, att
ändamålet med dikningen må utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet
för den, å hvars mark diket upptagas bör. Kan utan väsentligen
ökad kostnad och svårighet för vattnets aflopp dike läggas i råskilnad,
varde det, om endera grannen det äskar, der lagdt. I råskilnad
tages halfva diket af hvardera grannens mark.

5 §•

Dike må göras öppet eller täckt, efter ty lämpligast finnes.

Ä hvar sida om öppet dike räknas ren till högst två fots bredd.

Jord, som ur dike uppkastas, må läggas vid sidan af diket, dock
ej så att jorden hindrar vattnets afrinnande, eller ock föras till lämpligt
ställe i närheten. Vill markens egare göra sig dikesjorden till godo,
ege dertill rätt; vill han det ej, och kan genom jordens qvarlemnande
skada vållas, vare den, som dikar, pligtig att jorden bortföra eller gifva
ersättning som i 6 § sägs.

6 §.

För mark, som till dike åtgår, så ock för annat intrång, som af
dikningen orsakas, skall ersättning gäldas eller, der ersättningstaganden
sjelf dikningsskyldig är, honom vid dikningskostnadens fördelning till
godo räknas.

Tarfvas till följd af dikning att väg, bro, trumma eller dylikt bygges
eller ändras, drage den, som dikar, derom försorg, der ej den, hvars
rätt är i fråga, hellre ersättning tager.

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 3.

7 §•

Vill den, å hvars mark dikning skall af annan verkställas, hellre
sjelf arbetet utföra, det må honom ej förmenas; vare dock, der han af
den rätt sig begagna vill, pligtig att inom tid och på sätt, som genom
åsämjande eller eljest i laga ordning bestämmes, arbetet fullgöra och
rijute derför ersättning, efter ty skäligt pröfvas.

8 §•

Ej må någon förvägras att för sin jords odling eller förbättring
vatten till annans dike leda; vare dock skyldig att, der ökad kostnad för
underhållet af det äldre diket derigenom uppkommer, för den tillökning
svara. År för ändamålet nödigt, att det äldre diket utvidgas, fördjupas
eller annorledes förändras, vare i afseende å sådan förändring lag som
om upptagande af nytt dike.

9 §•

Tarfvas afloppsdike för oskift byamark eller annan samfäld jord,
hafve den delegare vitsord, som dike fordrar; och tage en hvar del i
dikningen efter sin lott i sainfälligheten.

10 §•

I fråga om skyldighet att underhålla dike, som enligt denna lag
upptaget varder, galle enahanda grunder som för dikets upptagande.
Pröfvas diket i följd af nytt dikes anläggande icke vidare vara för ändamålet
behöfligt, upphöre skyldigheten att det underhålla.

Om underhåll af äldre dike skils i 82 §.

2 Kap.

Om vattenafledning

11 §•

Vill man för sin jords odling eller förbättring afleda vatten ur
kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt mark; då hafve den vitsord,

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

som vattenafledningen äskar, och vare en hvar, soin af vattenafledningen
för sin jord tillskyndas nytta, skyldig att i män deraf taga del i företaget,
der han ej gör sådan afsägelse som i 77 § sägs.

12 §.

Nu vill man för vinnande af odlingsbar mark eller eljest för sin
jords odling eller förbättring sänka eller uttappa sjö, upprensa, fördjupa,
utvidga eller räta eif, å eller annat vattendrag eller vatten derifrån
eljest afleda; kan det ske utan förnärmande af annans rätt öfver vattnet
och möter ej heller emot företaget hinder, efter ty i 13 § sägs; då vare
om jordegares rätt till sådant företag och skyldighet att deri deltaga
lag, som om vattenafledning ur kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt
mark i 11 § skils.

Om strömrensning för allmänt behof eller eljest för annat ändamål
än här ofvan uämnes, gälle hvad särskildt är stadgadt.

13 §.

Till företag, hvarom i 12 § förmäles, hafve ej jordegare rätt, med
mindre tillstånd från det allmännas sida erhållits i fall, der sådant är
föreskrifvet.

År fråga om sänkning eller uttappning af sjö, och blifva icke alla
jordegarne derom ense; då ege ej heller den rätt nu sagd är rum, der
ej de, hvilka om företaget sig förena, ega mer än hälften af den jord,
som skall vinnas eller förbättras genom företaget.

14 §.

Varder vid vattenafledning, hvarom i detta kapitel sägs, nödigt att
till förekommande af olägenhet för nedanliggande jord, dit vattnet ledes,
vattenafledningen der sträckes utöfver hvad för samma jords torrläggning
eljest varit behöfligt; då skall kostnaden för tillökningen åligga den
jordegare, som af den vattendränkta markens torrläggning har nytta;
vare han ock pligtig att ledningen så inrätta, att skada ej tillskyndas
annan, lij må vid aftappning så mycket vatten på en gång framsläppas,
att fara för öfversvämning kan uppstå.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

15 §.

Hvad i 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 10 §§ är stadgadt i fråga om dikning
skall gälla i tillämpliga delar om vattenafledning.

3 Kap.

Om ändring eller utrifning af vattenverk, som utgör hinder mot

vattenafledning.

16 §.

Finnes vattenverk, som lagligen tillkommit och af laga beskaffenhet
är, vålla uppdämning eller eljest utgöra hinder mot vattenafledning,
hvarom i 2 kap. sägs, kåfve under vilkor, som här nedan stadgas, jordegare
rätt fordra att sådan ändring af vattenverkets läge, vattentillgång
eller beskaffenhet i öfrigt vidtagas må, som för företaget är nödig,
eller att, om ändamålet ej kan genom dylik åtgärd vinnas, verket alldeles
utrifves.

Till vattenverk, anlagdt, för bedrifvande af större bruk och bergverk
eller större fabriksinrättning, må dock den rätt, nu sagd är, sträcka sig
allenast i det fall, att ändamålet kan vinnas genom sådan åtgärd, att
vattenverket deraf ej försämras.

Slutes aftal om skyldighet för jordegare att uppdämning för vattenverk
tåla; då må af den, för hvilken aftalet är bindande, påstående
om verkets ändring eller utrifning ej väckas förr än femtio år förflutit
efter det aftalet slöts.

17 §.

Kan ändamålet med företaget ej vinnas utan att vattenverket alldeles
utrifves eller ock genom ändring för framtiden försämras; vare
sådan åtgärd ej tillåten, der ej värdet af den förbättring å jorden, som
erhålles genom vattnets afledande, finnes stiga till dubbelt emot fulla
värdet af vattenverket, om det alldeles utrifves, eller till dubbelt emot
den del af värdet, som genom ändringen bortgår, om sådan göres. Aro
vattenverken flera, skall värdet af dem alla eller af deras försämring tagas
i beräkning emot värdet af jordens förbättring, efter hvad nu sagdt är.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

18 §.

Skall vattenverk ändras, gälde jordegaren fullt åter den förlust,
sorn uppstår under det verket ej drifvas kan; ersätte ock, om verket
försämras, den del af verkets värde, som för framtiden bortgår, med
förhöjning af hälften derutöfver. Ändringens verkställande åligge jordegaren;
vill vattenverksegaren sjelf arbetet utföra, vare om hans rätt i
ty fall lag som i 7 § om dikningsarbete sägs.

Kommer vattenverk att alldeles utrifvas, skall jordegaren det lösa
med fulla värdet och hälften derutöfver; besörje ock han om rifningen.

19 §.

Vill egare till vattenverk, som ändras skall, hellre hela verket
afstå, än ändringen tåla, vare jordegaren skyldig att verket lösa som i
18 § sägs.

Då verket jernlikt, denna § löses, hafve jordegaren rätt att nödigt
utmål lösa med fulla värdet och hälften derutöfver.

20 §.

Hörer till vattenverk, som lösas skall, jord, hvarå åbo ej är besuten;
då skall ock, der egaren det fordrar, den jord lösas efter den i 18
§ för lösen af vattenverk stadgade beräkningsgrund.

Då vattenverk löses, skall ock lös egendom, som för verkets drift
anskaffad är eller eljest till verket hörer, af jordegaren emot lösen efter
fulla värdet öfvertagas. Skall endast en del af verket ersättas, vare lag
samma om den lösa egendom, som i ty fall för egaren obehöflig varder.

Är med vattenverk, som lösas skall, förenad annan, fast eller lös,
egendom, för hvars tillgodogörande vattenverket är afsedt, och lider den
egendom minskning i värde för egaren, då vattenverket honom frångår,
njute han ersättning för skadan eller, der han hellre vill egendomen afstå,
lösen derför efter fulla värdet.

21 §.

I fråga om ersättning eller lösen, som enligt detta kapitel tillkommer
kronan, ege förhöjning öfver värdet ej rum.

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 3.

22 §.

Der genom vattenverks ändring eller utrifning skada, som ej är
att hänföra under de här ofvan meddelade bestämmelser, tillskyndas egaren
eller annan; varde den skada med fulla värdet ersatt.

23 §.

Kostnad, som, efter det egaren af vattenverk blifvit enligt 31 § till
syn kallad, å egendomen göres, må vid värdets eller ersättningens bestämmande
tagas i beräkning allenast så vidt kostnaden pröfvas hafva
varit nödig eller nyttig.

24 §.

Om fiskeverk, bevattningsanstalt samt annan dermed eller med vattenverk
jemförlig byggnad eller anläggning för vattnets nyttjande vare
i tillämpliga delar gällande hvad i denna lag om vattenverk stadgas;
dock må ej i fråga om byggnad eller anstalt för flottning eller eljest i
fråga om flottled nämnda stadganden vinna tillämpning med mindre
Konungen pröfvar öfvervägande nytta för det allmänna genom vattenafledningen
vinnas.

25 §.

Nu finnes eljest vattenafledning föranleda dertill, att strömfall, fiske,
vattenställe eller annan dylik förmån helt och hållet eller till någon del
går förlorad, och kan den förmån med afseende å läge eller andra förhållanden
skattas till något värde; då skall ersättning derför gifvas. Lag
samma vare, der i följd af vattenafledning brygga, bad- eller båthus
eller annan byggnad, som ej i 24 § afses, varder onyttig eller tager skada.

I fråga om ersättning enligt denna § galle hvad i 23 § är stadgadt.

26 §.

För kostnad, som orsakas af åtgärd, hvarom i detta kap. stadgas,
skall en hvar, som för sin jord af åtgärden har nytta, i mån deraf svara,
der han ej gör sådan afsägelse, som i 77 § sägs.

Bih. till Biksd. Prot. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 3 Haft.

Kongl. Naj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

4 Kap.

Om undersökning och rättegång i mål angående dikning
eller vattenafledning.

27 §.

Uppstår, då fråga väckes om dikning eller vattenafledning, tvist
angående dikes eller annan anläggnings läge, storlek eller beskaffenhet i
öfrigt, jordegares rätt att till annans dike eller vattenafledning vatten
leda eller å annans mark anläggning göra eller skyldighet att i företaget
så ock i framtida underhållet deltaga, ersättning, som gäldas bör,
eller annat, som till arbetets utförande hörer; då skall utom i det fall,
hvarom i 28 § sägs, frågan företagas till pröfning vid syn å stället i den
ordning nedan stadgas.

Sådan pröfning skall ock ega rum, der jordegare vill begagna den
rätt honom i 3 kap. medgifven är, och alla sakegare ej ense varda.

28 §.

Vill någon vatten till annans dike leda eller dike å annans mark
upptaga, och är ej fråga om företag, hvarom i 2 eller 3 kap. skils; då
må, der den, som dika vill, ej yrkar annans förpligtande att i dikningen
deltaga, frågan till Rätten instämmas, utan att sådan pröfning, som i 27
§ sägs, föregått.

29 §,

Till förrättande af syn, som i 27 § föreskrifven är, skall Konungens
Befallningshafvande på ansökan förordna statens landtbruksingeniör,
landtmätare eller annan, efter ty särskildt stadgas, dertill behörig tjensteman.
Uti ansökningen bör tillika, så vidt ske kan, fullständigt uppgifvas
företagets omfattning och beskaffenhet, de hemman, vattenverk
eller andra lägenheter, som saken förmenas angå, samt egarnes namn
ocli hemvist.

År fråga allenast om dikning, ege Konungens Befallningshafvande,
der ej företaget är af större omfattning, till förrättningsman förordna
annan person, hvilken dertill finnes lämplig, ändå att han ej eger den
behörighet, som nyss är sagdt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Har sökanden någon till förrättningsman föreslagit, och finnes ej
förslaget godkändt af öfrige sakegare, förelägge Konungens Befallningshafvande
dem genom kungörelse, som uppläses i kyrkan för den eller
de församlingar, der hemman, vattenverk eller annan lägenhet, som saken
förmenas angå, är belägen, att inom viss kort tid, vid förlust af
rättighet att öfver förslaget höras, inkomma med yttrande huruvida de
hafva något emot den föreslagne att erinra. Yppas ej stridighet, varde
den föreslagne förordnad, der han finnes lämplig och laga hinder ej möter;
i motsatt fall, äfvensom då icke någon blifvit föreslagen, förordne
Konungens Befallningshafvande såsom skäligt pröfvas.

30 §.

Förrättningsmannen skall vid synen biträdas af två gode män,
hvilka af honom utses bland dem, som till ledamöter i egodelningsrätt
eller till gode män vid landtmäteriförrättning i orten valde äro.

År fråga om vattenverks ändring eller utrifning, efter ty i 3 kap.
sägs, skall förrättningsmannen biträdas af ytterligare en, för sakkunskap
och pålitlighet känd god man, hvilken af Konungens Befallningshafvande
dertill förordnas. Om förslag till sådan god man galle hvad i 29 § om
förslag till förrättningsman stadgas.

31 §.

Förrättningsmannen bestämma efter samråd med sökanden tid och
ställe för synen och underrätte derom de andre synemännen. Jordägare,
mot hvilken påstående väckes om förpligtande att i det tillärnade företaget
deltaga eller att dertill upplåta mark, så ock egare af vattenverk
eller annan lägenhet, hvarå företaget kan inverka, skola särskildt kallas.
Den som i anseende till nyttjanderätt har del i saken, skall jemväl
kallas; och vare förty egaren pligtig att sådan medpart uppgifva vid
äfventyr att eljest hålla honom skadeslös.

För verkställande af kallelse ege förrättningsmannen anlita kronofogde
eller länsman i orten, der förrättningen hålles, eller ock, om den,
som kallas skall, är annorstädes boende, öfverlemna kallelsen till Konungens
Befallningshafvande, som om delgifningen drager försorg. I de fall,
då stämning får delgifvas genom anslag å husdörr eller kungörelse i
allmänna tidningarna, må kallelsen delgifvas på enahanda sätt, som om
stämning i ty fall är stadgadt.

Finner förrättningsmannen saken angå kronans eller allmän anstalts

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

rätt, anmäle han det i god tid hos Konungens Befallningshafvande för
allmänt ombuds förordnande. Då fråga väckes om företag, hvarom i 2
eller 3 kap. sägs, läte förrättningsmannen derjemte kungörelse om förrättningen
minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan för den eller de
församlingar, der hemman, vattenverk eller annan lägenhet, som saken
förmenas angå, är belägen.

32 §.

Kommer ej förrättningsman eller af Konungens Befallningshafvande
utsedd god man tillstädes å den för förrättningen utsatta tid och infinner
han sig ej heller inom tre timmar derefter; då må de, som tillstädeskommit,
åtskiljas. Uteblifver god man, som af förrättningsman utsedd
är, kalle denne genast annan god man i stället. Är sökanden borta, vare
ansökningen förfallen. Annan sakegares eller allmänt ombuds uteblifvande
må ej hindra förrättningens fortgång. Förrättningsman eller god
man, som utan laga förfall från förrättningen uteblifver, ersätte all skada
eller olägenhet, som deraf uppstår; förrättningsmannen ansvare derjemte
såsom för tjenstefel.

33 §.

Emot synemän galle dessa jäf: om han är med part i den skyldskap
eller det svågerlag, som i Rättegångsbalken om jäf emot domare
sägs, eller om han eller någon, som med honom sålunda i skyldskap
eller svågerlag är, eger i saken del eller eljest kan af förrättningen
vänta synnerlig nytta eller skada, eller om han såsom domare deltagit
i åtgärd eller beslut, som saken rörer, eller om han är parts vederdeloman
eller uppenbar ovän. Söker någon, sedan ärendet anhängigt är,
sak med synemän eller tillfogar honom något med ord eller gerning i
uppsåt att honom dermed jäfvig göra, det skall ej för jäf räknas.

Anmäles vid förrättningen jäf, ege synemännen deröfver samfäldt
besluta; finna de jäfvet lagligen grundad^ åligge förrättningsmannen att,
om han eller af Konungens Befallningshafvande utsedd god man jäfvig
är, anmäla det hos Konungens Befallningshafvande, som förordnar annan
förrättningsman eller god man. Angår jäfvet god man, som blifvit af
förrättningsman utsedd, kalle denne annan god man i stället.

Beslut, hvarigenom jäfsanmärkning gillad varder, skall ej medföra
någon verkan till rubbning eller upphäfvande af åtgärd eller beslut, som
tillkommit innan anmärkningen gjordes.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Ogillas jäfsanmärkning, må deremot anmäldt missnöje ej utgöra
hinder för förrättningefis fortgång.

34 §.

Vid förrättningen hafva synemännen främst att tillse, huruvida
enligt de i denna lag stadgade grunder laga hinder emot företaget möter;
finna synemännen sådant hinder möta, gifve genast besked derom
och afslute förrättningen.

35 §.

Synemännen må ej inlåta sig i pröfning huruvida vattenverk, om
hvars ändring eller utrifning fråga väckes, lagligen tillkommit eller af
laga beskaffenhet är.

Lag samma vare om invändning, som vid synen göres, att på
grund af aftal jordegare är förbunden att uppdämning tala eller förhindrad
att vatten från sin till annans jord afieaa; yppas tvist derom,
och kan ej företaget bringas till stånd utan rubbning af det åberopade
rättsförhållandet; varde förrättningen instäld i afbidan på tvistens, slutliga
pröfning.

36 §.

Möter ej emot företaget hinder, böra synemännen, efter det sakegarne
blifvit hörde och utredning skett angående de förhållanden, hvilka
kunna på frågan inverka, söka att emellan samtlige sakegare åstadkomma
förening i de delar, hvarom tvist yppas; och varde, der sådan
förening sker, särskild afhandling derom upprättad, af sakegarne underskrifven
samt medelst synemännens påskrift vitsordad.

Rörer förening kronans eller allmän anstalts rätt, skall, ändå att
dess ombud derå ingått, föreningen i afseende å sådan rätt ej gälla, med
mindre den af vederbörande myndighet godkänd varder.

37 §.

Vilja en eller flere jordegare i det fall, hvarom i 13 § skils eller
eljest med sökanden om företaget sig förena, skall afhandling derom
upprättas och bekräftas så, som i 36 § sägs; och vare den, som sålunda
med sökanden gjort gemensam sak, ansedd som hade lian sjelf företaget
sökt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

38 §.

Kommer ej enligt 36 § förening till stånd emellan samtlige sakägare,
varde frågan i de delar, som tvistige äro, af synemännen pröfvad
jemlikt de i denna lag stadgade grunder.

39 §.

Det vattendrag med af- och tillopp, som saken angår, och den
jord, hvarpå företaget kan inverka, skola, om och i den mån sådant
synes nödigt, af förrättningsmannen afvägas, uppmätas, aftecknas och
beskrifvas.

40 §.

För utrönande af värdet å den jordförbättring, som af företaget
kan påräknas, skola synemännen efter undersökning af den jord,
hvarom fråga är, uppskatta jorden såväl i dess skick före företaget,
som ock i det skick, hvari den antages komma efter företagets fullbordan;
och hafva synemännen att med ledning deraf bestämma om
och i hvad mån hvarje särskild jordegare af företaget hemtar nytta
för sina egor och förty bör i företaget och dermed förenade kostnader
taga del.

41 §.

Vid uppskattning af jords förbättring bör afseende fästas å ena
sidan å jordens större eller mindre bördighet i dess af vatten besvärade
skick och den afkomst, som jorden i sådant skick kan under vanliga
förhållanden lemna, samt å andra sidan å den bördighet, hvilken, till
följd af jordens naturliga beskaffenhet till matjord och alf samt möjligheten
af dess mer eller mindre fullständiga torrläggning till bestämdt
djup, är efter företagets utförande att påräkna.

42 §.

Utgöres jord, hvarå uppskattning enligt 40 § ske bör, helt och
hållet eller till någon del af sjöbotten eller annan vattendränkt mark,
och finnes uppskattningen af den blifvande nyttan ej kunna, innan före -

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 3.

taget blifvit fullbordadt, så noggrant verkställas, att jordegarnes inbördes
delaktighet derefter kan tillförlitligen bestämmas; då ege synemännen
utsätta den slutliga uppskattning, som för sådant ändamål är af
nöden, att, efter ty i 63 § sägs, förrättas efter företagets fullbordan;
och vare i afbidan derå delaktigheten tills vidare bestämd efter jordvidden,
allenast med den jemkning, hvartill uppenbar olikhet i den påräknade
förbättringen må föranleda.

43 §.

1 fråga om företagets utförande hafva synemännen att bestämma:
hvarest och huru dike eller vattenafledning, som af sökanden yrkas
och af synemännen anses nödig, tjenligast göras skall, allt med hänsyn
till de i 3 och 4 §§ stadgade grunder, äfvensom vattenmängd, affall, jordens
sättning samt andra förhållanden, så ock dertill att största möjliga
jordförbättring må vinnas med minsta kostnad för deltagarne och minsta
intrång eller olägenhet för annan; börande, då vattenverk, som hindrar
företaget, måste ändras, ändringen så göras, att verket, såvidt ske
kan, ej försämras eller att, der försämringen ej kan undvikas, den i möjligaste
måtto inskränkes;

hvarest och huru bro, trumma eller dylikt skall göras eller ombyggas,
der sådant tarfvas;

hvad för vattenhöjdens reglering och förekommande af skada genom
öfversvämning eller annorledes bör iakttagas, så ock hvilka bland
jordegarne böra i följd af sin jords läge och beskaffenhet kostnaden
härför särskildt vidkännas;

huru i fråga om sättet för utförande af gemensamt arbete samt
framtida underhållet af gjorda anläggningar tjenligast förfaras bör, vare
sig att nödiga arbeten skola ombesörjas af deltagarne samfäldt eller ock
arbetet så fördelas, att viss sträcka att anlägga och för framtiden vidmagthålla
tilldelas hvarje deltagare; i hvilket senare fall afseende bör
fästas å markens olika beskaffenhet, så att, der kostnad eller svårighet
större är, skälig jemkning göres; *

tiden då vattenverks ändring eller annat arbete för företaget må
begynna; tiden och sättet för fullgörande af samt betalningen förarbete,
hvarom enligt 7 eller 18 § jordegare eller vattenverksegare vill besörja;
så ock viss tid, då företaget i sin helhet bör vara bragt till slut;

samt i öfrigt allt hvad till företagets ändamålsenliga anordning
lända kan.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

44 §.

Finna synemännen, att enligt 5, 6, 18, 19, 20, 22 eller 25 § lösen
eller ersättning för skada eller intrång gäldas bör, skall den uppskattas
till visst belopp i penningar att utgå på en gång, der ej sakegarne annorledes
åsämjas.

Är jord, vattenverk eller annan lägenhet, som lösas eller ersättas
skall, af egaren upplåten åt annan till nyttjande, varde, om och i den
män uti löseskillingen eller ersättningsbeloppet särskildt vederlag för
mistning eller inskränkning af nyttjanderätten blifvit inberäknadt, sådant
till sakegarnes kännedom utsatt.

Skall ersättning eller lösen utgå med förhöjning öfver värdet, böra
värdet och förhöjningen hvar för sig angifvas.

45 §.

Förrättningen skall, så vidt ske kan, utan uppskof fortsättas och
afslutas. Finnes för inkallande af sakegare eller af annan laga orsak
nytt sammanträde af nöden, skall underrättelse om tiden derför med
delas innan sammanträdet afslutas; och vare särskild kallelse ej erforderlig
å annan än sakegare, som ej vederbörligen kallad blifvit, eller ny
sakegare, der sådan inkallas bör.

Kan till följd af laga hinder tiden för sammanträdet ej genast utsättas,
eller sammanträde ej å utsatt tid hållas, varde tiden för det nya
sammanträdet kungjord minst fjorton dagar förut i kyrkan för den eller
de församlingar, der hemman, vattenverk eller annan lägenhet, som saken
angår, är belägen.

46 §.

Tvist om egande- eller besittningsrätt må ej föranleda uppehåll i
förrättningen, med mindre alla sakegare äro om sådant uppskof ense,
utan vare alltid innehafvare af egendom, hvarom tvistas, berättigad att
med laga verkan derför tala och svara, intill dess han varder derur lagligen
vunnen. Ej må den, som genom köp eller annorledes blifver egare
eller åbo innan ärendet blifvit till slut bragt, rubba hvad förre innehafvaren
samtyckt eller afgjort.

Kongl Maj ds Nåd. Proposition N:o 3.

47 §.

Stanna synemännen i olika meningar, då beslut eller utlåtande af
dem meddelas skall, gånge efter hvad de fleste säga. Aro rösterna å
ömse sidor lika, galle den mening förrättningsmannen biträder.

48 §.

Förrättningsmannen åligger att vid alla under synen förefallande
sammanträden föra protokoll, hvaruti paragraferna numerera^ i ordningsföljd
för hela förrättningen. Protokollet bör vid hvarje sammanträdes
slut uppläsas och med synemännens underskrift förses.

49 §.

Sedan alla vid synen anhängiga frågor blifvit genom förening afgjorda
eller af synemännen utredda, gifve de på grund af hvad sålunda
förekommit utlåtande i saken och framlägge det skriftligen aflattadt för
sakegarne innan synen afslutas.

Förrättningsmannen upprätte tillika, der två eller flere jordegare
skola i företaget deltaga och grunderna för delaktigheten blifvit enligt
40 § bestämda, särskild, i enlighet med utlåtandet eller förut ingången
förening affattad längd, upptagande för hvarje hemman, hemmansdel
eller annan lägenhet dess namn, nummer eller annan beteckning och
egare, de i företaget ingående egornas uppskattade värde före och efter
företaget samt värdet af den jordförbättring, för hvilken egaren sålunda
bör i företaget deltaga; har för bestämmande deraf gradering af egorna
skett, skola jemväl deras naturliga beskaffenhet och värde, inbördes i
längden intagas. År i afbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd
eldigt grunderna i 42 §, varde längden derefter inrättad.

Nöjas samtlige sakegare åt utlåtandet, teckne de sitt godkännande
derå, och varde intyg derom af synemännen meddeladt å utlåtandet och
den längd, hvarom nyss är nämndt.

Anmäler enligt 51 § sakegare missnöje med förrättningen, varde
det till protokollet taget.

Sist förklare förrättningsmannen synen afslutad och gifve sakegarne
till känna vid hvilken Rätt talan emot förrättningen må anhängTggöras
samt hvad enligt 51 och 52 §§ för talans bevarande iakttagas
bör.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1879. 1 Hand. 1 Afd. 3 Häft.

III

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

50 §.

Afskrift af syneprotokollet, ofvannämnda längd, syneinännens utlåtande
och de vid synen ingångna föreningar skall af förrättningsmannen
inom trettio dagar efter synens afslutande öfverlemnas till någon i
orten boende pålitlig person, som af sakegarne utses att samma handlingar
emottaga; och vare handlingarna hos honom tillgängliga för eu
hvar, som åstundar att dem granska eller afskrift deraf taga.

51 §.

År sakegare, som sjelf syneförrättningen ej sökt, missnöjd med
förrättningen, göre derom anmälan vare sig hos synemännen innan förrättningen
afslutas eller ock medelst skriftlig inlaga, som senast före
klockan tolf å sextionde dagen efter afslutandet skall till Konungens
Befallningshafvande ingifvas.

Varder ej missnöje anmäldt såsom nyss är sagdt, skall, der ej sökanden
sjelf förrättningen klandrar, och med anledning deraf ändring i
syneinännens utlåtande *göres, vid samma utlåtande bero; dock vare utlåtandet
utan all verkan emot sakegare, hvilken, efter ty i 31 § skils,
bort till synen särskildt kallas, men ej bevisligen af kallelsen undfått
del och ej heller vid synen kommit tillstädes.

52 §.

Då missnöje enligt 51 § anmäldt är, stämme sökanden, der han
sin talan fullfölja vill, saken i hela dess vidd till Rätten in. Varda de,
som missnöje anmält, ej instämde inom sex månader ifrån den dag, då
syneförrättningen afslöts, skall den af sökanden väckta frågan anses
förfallen.

Vill sökanden sjelf förrättningen klandra, instämme han saken till
Rätten inom den tid, som nu sagd är, eller kåfve i afseende å sakegare,
som ej sålunda instämd blifvit, talan emot förrättningen förlorat; vänder
den som instämd blifvit något in, som på annan sakegares rätt inverka
kan, åligge sökanden att äfven honom till svaromål i saken instämma.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

58 §.

Äro bland jordägare, hvilka vid förrättningen ansetts pligtige att
i företaget deltaga, flere än fem boende inom en församling, må stämningen
dem delgifvas genom dess uppläsande i församlingens kyrka.
Hvad nu är stadgadt ege dock ej tillämpning å jordegare, som enligt
51 § missnöje anmält, eller emot hvilken talan föres om ändring i uppskattningen
af förbättringen å hans jord eller om annat än hans delaktighet
i företaget.

54 §.

Sträcka sig vattendrag eller egor, om hvilka fråga är, genom
två eller flere Rätters domvärjo, höre målet under den Rätt, der största
delen af den jord, om hvars torrläggning fråga blifvit väckt, är
belägen.

55 §.

När mål jemlikt 28 eller 52 § till Rätten instämmes, ege i stad
Rätten och å landet domaren uti stämningen utsätta saken till syn på
stället, der sådant äskas af käranden eller eljest anses för målets pröfning
erforderligt; anmode ock, der det nödigt finnes, sakkunnig man att
lemna Rätten biträde.

56 §.

Har uti målet sådan pröfning, som i 27 § sägs, föregått, gifve
Rätten eller domaren genast förrättningsmannen till känna att stämning
utfärdad är; och åligge förrättningsmannen att konceptprotokollet,
kartor, planritningar och öfriga handlingar, som saken röra, till Rätten
insända.

Är i målet fråga väckt om vattenverks ändring eller utrifning,
föranstalte derjemte Rätten eller domaren att, till underrättelse för inteckningshafvare
eller icke uppgifne sakegare, tiden och stället för ärendets
företagande kungöras såväl i kyrkan för den församling, der vattenverket
är beläget, som ock tre gånger i allmänna tidningarna, sista
gången minst fjorton dagar före den dag, hvilken till målets företagande
är utsatt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

57 §.

Blifver jordegare, å hvilken stadgandet i 53 § egen tillämpning,
utan anmäldt och styrkt l iga förfall borta från Rätten då syn hålles,
vare hans uteblifvande ej hinder för synens fortgång.

58 §.

Yppas under inå,lets handläggning tvist emellan egare, innehafvare
af nyttjanderätt eller andre om bättre rätt till hvad såsom ersättning
eller lösen skall utgå, varde den tvist hänvisad till särskildt
utförande.

59 §.

För förrättning, hvarom i 27 § sägs, njute synemännen godtgörelse
i enlighet med hvad särskildt är stadgadt. Kostnad, som nu sagd är,
så ock kostnad för kallelser eller annat, som för syneförrättningen är
af nöden, skall af sökanden genast förskjutas. Kommer företaget sedan
till utförande, varde den kostnad såsom all annan för företaget nödig
utgift å samtlige deltagarne fördelad.

60 §.

Uti de mål, hvarom i, 3 kap. skils, ersätte jordegaren, ändå att
han saken vinner, all den kostnad vederpart^ för sin inställelse vid
syneförrättningen samt för sin talans bevakande och utförande vid första
domstolen vidkännas får.

61 §.

Förrättningsmannen åligger, der talan ej föres emot förrättningen,
att inom ett år efter dess afsilande insända det dervid förda protokoll
jemte öfriga i 56 § nämnda handlingar till länets landtmäterikontor för
att der förvaras. Varder målet till Rätten instämdt, skola handlingarna,
sedan målet blifvit afgjordt, till landtmäterikontoret från Rätten insändas.

62 §.

Nu är företag, hvarom i denna lag sägs, fullbordadt; menar någon
att sedermera sig visat att vid uppskattning, som enligt 40 § skett, jord -

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

förbättringens värde till hans skada blifvit origtigt beräknadt, ege då
erhålla ny uppskattning af värdet, der han före utgången af kalenderåret
näst efter det, under hvilket företaget fullbordades, gör ansökan
derom hos Konungens Befallningshafvande. Sådan ny uppskattning skall
efter ansökningstidens slut sä snart lämpligen ske kan verkställas af de
synemän, som den föregående uppskattningen förrättat, eller, om hinder
för dem möter, af andre, som dertill utses på sätt i detta kap. föreskrifves.
År någon med den nya uppskattningen missnöjd, stämme då.in
sitt klander till Rätten inom nittio dagar ifrån den dag, då förrättningen
afslöts, eller kåfve talan emot uppskattningen förlorat, I öfrigt galle
angående dylik förrättning i tillämpliga delar hvad ofvan är stadgadt.

Hafva sakegarne träffat förening om ny uppskattning i andra fall
eller om annan tid eller ordning för ny uppskattnings förrättande, än nu
är sagdt; vare det gilt.

Sker genom uppskattningen ändring i hvad förut blifvit bestämdt,
varde fördelningen af kostnad och utgift för företaget, så ock af underhållsskyldigheten
jemkad derefter. Göres ej ändring, gälde den, som påkallat
den senare uppskattningen, ensam kostnaden derför.

63 §.

Har, efter ty i 42 § förmärs, slutlig uppskattning af påräknad
jordförbättrings värde blifvit utsatt att ega rum efter företagets fullbordan,
ege en hvar jordegare, hvars rätt är af frågan beroende, att
inom tid, som i 62 § sägs, hos Konungens Befallningshafvande anmäla
ärendet för uppskattningens verkställande; men försummas det, vare all
fråga om dylik uppskattning förfallen.

Om sådan slutlig uppskattning, som här afses, gälle hvad om ny
uppskattning i 62 § stadgas; dock skall kostnaden för förrättningen alltid
å samtlige deltagarne fördelas.

5 Kap.

Särskilda bestämmelser.

64 §.

Synemäns utlåtande, hvarvid enligt 51 § skall bero, gånge i verkställighet
i den ordning, som för laga kraft egande dom är stadgad.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

65 §.

Afser syneförrättning allenast dikning, hvarom i 1 kap. sägs, må,
utan hinder deraf att missnöje blifvit i målet anmäldt, dikningen i enlighet
med synemännens utlåtande verkställas, der ej Rätten finner skäligt
annorledes förordna; gälde dock sökanden dessförinnan den ersättning,
som jemlikt utlåtandet utgifvas bör, och ställe hos utmätningsmannen
i orten pant eller borgen för det ytterligare skadestånd, som kali
varda vederparten i följd af dikningen tillerkändt.

Under enahanda vilkor, som här ofvan stadgade äro, må ock
dikning i enlighet med Rättens dom verkställas, ändå att ändring i
domen sökes.

66 §.

Vattenverk, som lösas skall, så ock annan fast eller lös egendom,
som det åligger jordegaren att jemte verket öfvertaga, skall, der ej annorlunda
öfverenskoinmet är, afträdas å laga fardag, sedan lösens belopp
blifvit slutligen faststäldt och derefter uppsägning i rätt tid skett. Uppsägning
må ej med laga verkan ske, med mindre lösen för vattenverket
och annan fast egendom, som skall afträdas, blifvit hos Konungens Befallningshafvande
i ränteriet nedsatt. Sker ej sådan uppsägning inom
sex månader, sedan lösens belopp faststäldes, vare den då väckta frågan
förfallen; varder ej, sedan uppsägningen skett, lösen för den lösa egendomen,
så ock skadeersättning, som vattenverksegaren tillkommer, före
tillträdesdagen erlagd, skall frågan ock anses förfallen, der vattenverksegaren
det yrkar.

Medel, som jemlikt denna § skola nedsättas i ränteriet, må, der
jordegaren det äskar, insättas i bankinrättning, som af Konungens Befallningshafvande
godkännes, för att der emot ränta innestå under den tid
Konungens Befallningshafvande bestämmer; och kommer räntan intill
tillträdesdagen jordegaren till godo.

67 §.

✓

Har, sedan värde sattes å egendom, som lösas skall, egaren gjort
nödig eller nyttig kostnad derå, vare han berättigad att härför undfå
ersättning. Tvist härom varde af Rätten särskildt pröfvad, och må

Konr/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

emellertid egendomen tillträdas, der den, som ersättningen gifva skall,
hos Konungens Befallningshafvande ställer pant eller borgen för det,
hvarom tvistas.

68 §.

Skall i andra fall, än i 66 § sägs, ersättning gäldas för skada eller
intrång, som någon tillskyndas genom företag, hvilket enligt denna lag
tillåtet är; då må ej någon åtgärd till rubbning af vattenverk vidtagas
eller arbete å annans mark eller eljest till förfång för annan verkställas,
innan den ersättning, som derför utgå bör, blifvit till ersättningstagaren
gulden eller, der fråga är om ersättning för skada å vattenverk, som är
med inteckning besväradt, hos Konungens Befallningshafvande i ränteriet
nedsatt. Varder ej ersättningen gulden eller nedsatt inom tid, som genom
aftal eller eljest i laga ordning blifvit bestämd, eller, om sådan bestämmelse
saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp faststäldes,
vare den då väckta frågan förfallen.

69 §.

A ersättning, som ej på eu gång gäldas skall, ege hvad i 66 och
68 §§ stadgadt är ej tillämpning.

70 §.

År enligt 66 § lösen för fast egendom nedsatt, skall, sedan egendomen
blifvit afträdd, det egaren tillkommande belopp af Konungens Befallningshafvande
fördelas i den ordning, som för fördelning af köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom stadgad är; skolande kungörelse
om sammanträde för fördelningen i allmänna tidningarna införas
och särskild underrättelse om sammanträdet egaren och innehafvare af
fordran, hvarför egendomen häftar, meddelas på enahanda sätt, som i
fråga om auktion å utmätt fast egendom är föreskrifvet.

Ersättning, som enligt 68 § blifvit nedsatt, varde af Konungens Befallningshafvande
utbetalad till vattenverksegaren, der han visar, att inteckningshafvarne
medgifvit honom rätt att beloppet lyfta. Eljest fördele
Konungens Befallningshafvande ersättningen i den ordning, som för fördelning
af lösen här ofvan är stadgad.

År ej lösens eller ersättningens belopp af Rätten pröfvadt och faststäldt,
och förmenar innehafvare af fordran, hvarför egendomen häftar,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

att värdet blifvit för lågt beräknadt, vare han berättigad att, der ej full
betalning för hans fordran honom lemnas, äska att värdet, så vidt på
hans eller annan sådan fordringsegares rätt inverkar, varder af Rätten
bestämdt.

71 §•

Har, efter ty i 58 § sägs, tvist yppats om bättre rätt till hvad såsom
lösen eller ersättning skall utgå, eller skall lösen eller ersättning
gäldas för egendom, som innehafves såsom fideikommiss, varde beloppet
nedsatt i länets ränteri; och stånde sedan, i afbidan’ på tvistens slutliga
afgörande eller Konungens föreskrift angående fideikommissmedlen, beloppet
i qvarstad, der ej enligt 70 § utdelning bör ega rum.

72 §.

År fast egendom i följd af de i 3 kap. gifna bestämmelser afträdd,
och vill han, som egendomen inlöst, få den frigjord från inteckning för
fordran, som icke kunnat ur löseskillingen gäldas; vare efter erhållen
lagfart dertill berättigad, ändå att han ej kan inteckningshandlingen i
hufvudskrift förete. Vill han af sådan rätt sig begagna, gifve till Rätten
eller domaren in gravationsbevis angående egendomen, så ock handling,
som visar löseskillingens fördelning, samt intyg att fördelningen blifvit
godkänd eller vunnit laga kraft; och varde sedan så förfaret, som i 23 §
i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875
stadgas.

73 §.

Har företag, hvarom i denna lag sägs, icke blifvit inom föreskrift
ven tid bragt till slut, må, der någon, hvars rätt deraf är beroende,
sådant yrkar, frågan om företaget kunna förklaras förfallen, så vida icke
giltigt skäl för dröjsmål visas, eller genom företagets inställande synnerligt
men skulle deltagarne tillskyndas. I dessa fall sätte Rätten ut ny
tid. Lider någon genom dröjsmålet skada, skall ersättning gäldas af
deltagarne.

74 §.

Varder ej, sedan vattenverk, som ändras eller utrifvas skall, blifvit
af egaren afträdt, ändringen eller utrifningen verkstäld inom fem år

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

efter afträdande^ och vill förre egaren verket återlösa; stämrne då talan
derom in till Rätten inom tio år sedan verket afträddes. Pröfvas sådana
omständigheter för handen, att det tillärnade företaget må anses såsom
öfvergdvet, varde talan bifallen; eljest ege Rätten förordna att med
pröfningen bör på viss af Rätten bestämd tid anstå. Godkännes anspråket,
och kunna ej parterne sämjas om löseskillingens belopp, varde detta
af Rätten bestämdt till verkets fulla värde vid den tid återlösen sker;
ej må dock värdet sättas högre än det belopp, för hvilket verket blifvit
afträdt.

År vattenverk enligt denna lag utrifvet, må det ej ånyo upptagas.

75 §.

Äro deltagare i gemensamt företag flere än fem, och har ej delaktigheten
i arbetets första verkställande och det framtida underhållet
blifvit så bestämd, att eu hvar står i ansvar för viss sträckning å marken;
då skola de utse syssloman att tala och svara i mål, som företaget
röra; göre ock derom anmälan hos Konungens Befallningshafvande. Ej
må, innan hvad sålunda föreskrifvet är blifvit iakttaget, arbete å annans
mark eller åtgärd till rubbning af annans vattenverk verkställas. Då
anmälan skett, hvarom nu är sagdt, skall underrättelse derom i länskungörelserna
intagas.

Vid val af syssloman hafve deltagare, der ej annorledes åsämjes,
rösträtt efter som han har del i företaget.

Har syssloman afgått, och är ej anmälan gjord om val af annan
i den afgångnes ställe, ege Konungens Befallningshafvande eller domstol
att, der i förekommande fall sådant yrkas af någon, hvars rätt är
i fråga, förordna syssloman att i målet svara.

76 §.

Hafva vid utförande af företag, som enligt denna lag tillåtet är,
stadgade försigtighetsmått ej blifvit iakttagna, och lider någon deraf
skada; eller uppstår eljest i följd af företaget skada, som ej blifvit
förutsedd och på förhand ersatt; gälde deltagarne ersättning efter Rättens
bepröfvande.

77 §.

Nu vill någon, som enligt 11, 12 eller 26 § är skyldig att deltaga
i der nämnda företag, vinna befrielse från sagda skyldighet; afsåga sig
Bih. till Piksd. Prol. 1873. 1 Sand. 1 Afd. 3 Häft. IV

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 3.

då den båtnad, som genom företaget beredes hans jord. Rätt till sådan
afsägelse tillkomme dock ej den, som företaget sökt eller enligt 37 § är
att såsom sökande anse eller i målet fört talan, som enligt 3 och 15 §§
föranledt större anläggning, än sökanden äskat.

Afsägelsen skall, för att giltig anses, sist före utgången af kalenderåret
näst efter det, under hvilket företaget blef fullbordadt, anmälas antingen
vid sammanträde i målet inför synemännen eller domstolen, eller
ock skriftligen hos Konungens Befallningshafvande. Har någon gjort
sådan afsägelse, fälle den delaktighet i företaget, hvarifrån han sålunda
befrias, dem till last, som i företaget qvarstå; och vare han, som befrielsen
vunnit, i stället pligtig att, sedan frågan om jordförbättringens värde
blifvit enligt 40, 62 eller 63 § slutligen afgjord, låta af sin genom företaget
förbättrade jord utbrytas och de qvarstående deltagarne tillskiftas
lika stor del, som, enligt den i målet verkstälda uppskattning, jordförbättringens
belopp utgör af jordens hela värde i dess skick efter företagets
fullbordan. Är enligt 63 § frågan om slutlig uppskattning af
jordförbättringens värde förfallen, ege skyldighet att afträda jord ej rum.

78 §.

Intill dess vid företag, som afses i 77 §, afsägelse skett, svare
jordegaren för gäldande af den å hans jord enligt laga kraft egande
beslut belöpande andel i kostnad, som till företaget åtgått; men efter
afsägelsen må dylikt bidrag ej hos honom uttagas, ändå att kostnaden
tidigare gjord blifvit. Har han före afsägelsen verkstält arbete för det
gemensamma företaget eller fått vidkännas bidrag dertill; det allt skall
honom godtgöras; och vare han ej skyldig att dessförinnan afträda den
jord, som emot båtnaden svarar.

79 §.

Vid utbrytning af jord enligt 77 § skola i fråga om landtmätares
förordnande, tillträde af den utbrutna jorden, så ock i öfrigt de för laga
skifte och egoutbyte gifna bestämmelser i tillämplige delar lända till
efterrättelse; dock må gradering, som vid föregående uppskattning för
bestämmande af jordförbättringens värde skett, ej rubbas; och dragé
den, hvilken utbrytningen äskat, ensam kostnaden för förrättningen.

80 §.

Har ej jordegare, efter ty i 77 § är sagdt, vunnit befrielse från
skyldigheten att i företaget deltaga, vare jemväl ny egare af jorden

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

pligtig att taga del i företaget, men svare ej för bidrag, som förfallit
till betalning innan han egare blef.

81 §.

Försummar den, som är skyldig att dike underhålla, hvad honom
derutinnan åligger, svare för all skada, som genom försummelsen
tillskyndas annan, hvars rätt är beroende deraf att diket hålles
vid magt. Bättrar ej den försumlige skyndsamt bristen, då han derom
tillsagd varder, och vill deri, som af försummelsen men lider, bristen sjelf
bota, kalle då två ojäfvige män att syn hålla och ege, sedan bristen af
dem vitsordad är, att arbetet på den försumliges bekostnad verkställa.

Hvad nu är stadgadt om dike galle ock om vattenafledning.

82 §.

Dike, som, då denna lag träder i kraft, tinnes upptaget, skall af
den, hvilken dittills varit dertill pligtig, fortfarande hållas, intill dess
fråga om upptagande af nytt eller förändring af gammalt dike blifvit
väckt och med tillämpning af de i denna lag gifna föreskrifter dikningsskyldigheten
blifvit annorledes bestämd. Försummas underhåll af äldre
dike, vare lag som i 81 § sägs.

Är någon på grund af bestämmelse vid laga skifte eller eljest
enligt gällande aftal förbunden att åt annan dike hålla, och yppas i
sammanhang med väckt fråga om förändrad dikesläggning tvist om och
i hvad mån den, som det äldre diket hållit, bör vidkännas underhållet
af det nya eller förändrade diket; deraf må ej dikningsskyldighetens
bestämmande jemlikt de i denna lag stadgade grunder uppehållas, utan
ankomme tvisten på särskild pröfning.

De om dike nu gifna stadganden skola ock gälla om vattenafledning.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari
1880; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro vid domstol
anhängiga, behandlas enligt äldre lag.

Protokoll öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol
Fredagen den 25 Oktober 1878.

Närvarande:

Justitieråd eu: Almqvist,

Carleson,

Rabe,

Olivecrona,

SvEDELIUS,

Hernmarck,

Wedberg.

Sedan, till följd af Högsta Domstolens föreskrift den 12 nästlidne
April vid då slutad föredragning af det till Högsta Domstolens utlåtande
öfverlemnade förslag till »Förordning angående torrläggning af
jord», samma förslag emellan Högsta Domstolens ledamöter cirkulerat,
så företogs nu detta ärende till slutlig handläggning; varande ett tryckt
exemplar af förslaget detta protokoll bilagdt.

Justitierådet Wedberg yttrade: I afseende å inledningen till den
föreslagna förordningen kan anmärkas, att samma förordning, såvidt
angår den i Byggningabalk eu omförmälda dikning, bär till föremål
allenast att bestämma dels vilkoren för rätt att för jords torrläggning
påfordra dike å annans mark, dels skyldighet att deltaga i dike, som
annan för torrläggning af sin jord påfordran, hvaremot 6 kap. 2 §
Bygg 11 ingabal ken innefattar föreskrifter om innehafvares af jord skyldighet
att verkställa den dikning, som för samma jords häfd ansetts
vara af nöden. Väl vidröres i förslagets 9 § samma ämne, som förekommer
i l:sta punkten af förutnämnda lagparagraf, men förslaget
stadgar blott huru dikningsskyldigheten skall fördelas, när dike tarfvas
och af någon fordras, under det att Byggning^, balkens stadgande
synes hafva till syfte att bestämma just hvad i sådant afseende tarfvas.

Bill. till Riksd. Prof. 1879. 1 Samt. 1 Afd. 1

Då emellertid omförmälda bestämmelser i 6 kap. 2 § Byggningabalken
ej höra till nu föreliggande ämne, anser jag mig endast
böra erinra, att samma lagrum ej bör helt och hållet upphäfvas, utan
att i öfvervägande tages, om och i hvad mån det må af andra motsvarande
stadganden ersättas.

I öfrigt anser jag det remitterade förslaget i nedannämnda delar
gifva anledning till följande anmärkningar:

1 kap. I fråga om skyldigheten att deltaga i vanliga dikningsföretag,
eller sådana, som ej afse afdikning af kärr, mosse eller annan
dylik vattendränkt mark, instämmer jag med den ledamot af Nya Lagberedningen,
som ansett sådan skyldighet böra åligga allenast den,
genom hvilkens mark diket upptages, och utan rätt för honom att genom
afsägelse af båtnaden vinna befrielse från diluiingsskyldigheten,
samt att deri, som eger ofvanliggande mark och diket ej fordrat, blifver
skyldig att i dikets underhållande deltaga först då han genom egen
dikning dit afleder vatten. Då jag derjemte delar samma ledamots
yttrande angående 5 och 13 §§ af Beredningens förslag, anser jag §§
2—17 samt rubriken till 2 kap. höra erhålla den lydelse hans vid förslaget
fogade särskilda utkast innehåller; dock att enligt min tanke i
11 § (9 § i Beredningens förslag) uttryckas bör, att den gäller allenast
om afloppsdike, enär meningen ej torde vara att den skall afse de
mindre diken, som i 6 kap. 2 § Byggningabalken tillika nämnas,
äfvensom i 15 § bör, i likhet med 13 § i Beredningens förslag, uttryckas,
att beslutanderätf.eu tillkommer flertalet, af dem, hvilka ega
jord, som påräknas kunna genom företaget vinnas eller förbättras; utvisande
nämnda utkast jemväl de ändringar, som häraf skulle föranledas
i afseende å §§ 43, 48, 49 och 79.

2 kap. Med anledning af hvad här nedan vid 14—21 §§ artmärkes
anser jag, att orden Dsä ock om invallninij)> böra ur rubriken uteslutas.

14—21 §§. På sätt vid granskningen af komiterades den 5 November
1870 afgifna förslag till ny lag angående vattenrätten af Högsta
Domstolens fleste ledamöter blifvit anmärkt, synes eu utsträckning
af tvångsrätt i fråga om torrläggningsföretagen, till fördel för enskilda
intressen, utöfver hvad gällande lag medgifver, hvarken ur synpunkten
af jordbrukets befrämjande behöflig eller från rättslig synpunkt antaglig.
Hvad särskild! angår invallningsföretagen, är ock dessa företags framgång
i hög grad beroende på det omsorgsfulla och noggranna verkställandet
och underhållet af alla de anstalter, som för vattnets afhållande
och bortledande äro af nöden, hvadan det. med allt skäl bör lemnas
åt den frivilliga öfverenskommelsen att bringa dylika gemensamma

företag till stånd. Icke heller torde för jordbrukets utveckling i allmänhet
inom värt land det vara åt någon vigt, att invallningsföretag
skulle kunna genom tvång åvägabringas, då dessa företag endast på
ett mera inskränkt antal ställen låta sig genomföras. På dessa och de
i öfrig!'' uti de särskilda yttrandena inom Beredningen angående denna
fråga anförda skäl hemställer jag, att allt hvad som stadgas angående
invallhing måtte ur förslaget uteslutas och följaktligen 14—21 §§ utgå.

■3 kap. 22 §. Giltigt skäl saknas att. borttaga den inskränkning
i jordegares rätt att lösa lagligen tillkomna vattenverk, som nu gällande
lag stadgar i fråga om större bruk och bergverk eller större
fabriksiurättning. Med den grund, hvarpå lösningsrätten hvital-, nemligen
hänsynen till landets ekonomiska utveckling, står väl tillsammans,
att denna icke må göras gällande mot sådana industriella anläggningar,
hvilkas betydelse ej mindre för den ort, der de förekomma, än ock för
värt land i sin helhet, icke kan antagas vara mindre än de nya odlingstillfällen,
som genom deras bortrifvande skulle beredas. Erfarenheten
från de mer än femtio år, som förflutit under det att nämnda inskränkning
förekommit, ådagalägger ock, att densamma icke utgjort något
hinder att, i den män kapital och arbetskrafter finnas tillgängliga, använda
desamma på vattenaflednings- och odlingsföretag; och det torde
ej kunna bestridas, att samma förhållande skall i vårt. land under en
lång framtid komma att fortfara. Under sådana förhållanden torde det
vara helt och hållet obehöflig!; åt! borttaga de! skydd för deri större
industrien, som hittills funnits i stadgandet, att densamma icke behöfver
vika för anspråken af ett annat privat intresse, och hemställer jag derföre,
att i denna § måtte införas bestämmelsen, att den lösningsrätt,
hvarom der handlas, icke måtte sträcka sig till vattenverk, anlagdt för
bedrifvande af större bruk och bergverk eller större fabriksiurättning.

24 §. Den afvikelse från gällande lag, som i denna § föreslås,
el ler att ersättning till vattenverksegaren för verkets försämring äfvensom
lösen för vattenverk, som kommer att alldeles rifvas, skall utgå
med en förhöjning af allenast tjugu procent, synes sakna giltig grund.
Den hittills stadgade förhöjningen kan ej anses såsom oskälig, då i
betraktande tages, att det slag af egendom, hvarom här är fråga, är i
hög grad underkastad!, tillfälliga vexlingar i värde, samt att det icke
kan vara med rättvisa öfverensstämmande, att egaren, om ett lösningsanspråk
under tillfälligt dåliga konjunkturer väckes, skall utsättas för
möjligheten att få afstå sin egendom mot ett pris långt understigande
hvad han under förbättrade förhållanden kan för densamma påräkna.
Ej heller synes en dylik nedsättning vara af behofvet påkallad, då, såsom
redan antydt är, erfarenheten gifvit vid handen, att, med nu stadgade

förhöjning i värdet af femtio procent, lösningsrätten mot vattenverksegare
funnit en vidsträckt användning. På grund af hvad sålunda blifvit
anfördt hemställer jag, att denna § måtte så förändras, att deri komme
att stadgas, att såväl ersättningen för vattenverks försämring som ock
lösen för verk, som alldeles utrifves, skola utgå med fulla värdet och
hälften derutöfver.

Derest denna anmärkning godkännes, bör sista momentet i denna
§ såsom särskild § införas efter den 26 §.

2~> §. Under åberopande af de vid nästföregående § anförda
skål auser jag, att jemväl denna § bör så omredigeras, att den komme
att innehålla stadgande, att, om eg are till vattenverk, som ändras skall,
hellre vill afstå hela verket än ändringen tåla, jordegaren skall vara
skyldig att lösa verket, som i 24 § sägs, samt att i sådant fall jordegaren
har rätt att nödigt utmål till sig lösa med lulla värdet och
hälften derutöfver.

2b §. Äfven i afseende ä till vattenverk hörande jord, hvarå åbo
ej är besutten, hemställer jag, att lösen*skall, der jordens egare det
fordrar, utgå efter den i 24 § för lösen af vattenverk stadgade beräkningsgrund.

21 §. Enär i denna §, hvilken'' följer omedelbart efter de §§, som
afhandla den skada, vattenverksegare lider genom verkets afstående
eller ändring, orden »skada, som ej är att hänföra under luir ofvan meddelade
bestämmelser,''» skulle kunna så missuppfattas, att de endast hade
afseende å skada tillfogad vattenverksegare, bör genom ändring i redaktionen
tydligare utmärkas, att stadgandet i §:n har afseende jemväl
å skada, som för annan än vattenverksegaren vållas genom vattenverks
ändring eller utrifning.

28 §. Jag tillstyrker att i §:n tydligare än som skett måtte utmärkas,
att de kostnader, hvilka i §:n afses, skola vara å egendomen
nedlagde sedan vattenverksegaren, såsom i 37 8 sägs, blifvit till syn å
vattenverket kallad.

Hvad i denna §, likasom i 49 och 65 §§, sägs om vattenverk
anser jag höra gälla äfven om egendom, som namnes i 31 §, hvadan
sådant bör i förstnämnda tre §§ utmärkas.

Slutligen anser jag mig vid detta kapitel böra fästa uppmärksamheten
derå, att 13 § i 1824 års förordning, hvilken stadgar, att
Konungens Befallningshafvande eger tillse, att ränta eller andra allmänna
skyldigheter å vattenverk, som utrifves, eller å den del deraf,
som genom försämring bortgår, blifva efter de för skattläggningar i
allmänhet stadgade grunder i vederbörlig ordning flyttade på den jord,
för hvars båtnad verket rifves eller försämras, enligt förslaget komme

att upphäfvas utan att i detsamma någon motsvarande bestämmelse
blifvit intagen.

4 kap. Såsom en följd af min vid 1 kap. uttalade åsigt, att vid
vanliga dikningsföretag skyldigheten att deri deltaga bör inskränkas
till dem, genom hvilkas jord diket går, eller hvilka till detsamma leda
sina diken, anser jag, lika med en ledamot af Nya Lagberedningen,
den i 33 § omförmälda föregående syn på stället icke böra föreskrifvas

1 andra tall än som förekomma i 2 kap., sådant detta skulle lyda enligt
mitt förslag, samt i 3 kap. Enligt denna mening skulle 34 § och

2 mom. al 35 § utgå samt 37, 48 och 59 §§ ändras på sätt det vid
lagförslaget fogade särskilda utkast närmare utvisar.

•37 §. Enär giltigt skäl ej torde förekomma att inskränka den 1
denna § föreskrifna kallelsen å nyttjanderättsinnehafvare allenast till
innehafvare af nyttjanderätt till vattenverk, anser jag första stycket af
samma § böra så ändras, att hvarje nyttjanderättsinnehafvare, som i
saken har del, blifver till förrättningen kallad.

40 §. Då ett uttryckligt bestridande af någon sakegare icke
synes vara af nöden för att kunna förvägra sökanden att verkställa
företaget, hemställer jag, att senare delen af denna § måtte erhålla den
redaktion, att derigenom endast utmärkes, att, om synemännen finna
hinder mot företaget möta, de genast skola gifva besked derom och
afsluta förrättningen.

41 §. Enär, i det fall att tvist yppas, huruvida jordegare är
förbunden att uppdämning tåla eller förhindrad att vatten från sin till
annans jord afleda, det icke synes lämpligt, att förrättningen fortgår,
förr än nämnda tvist blifvit pröfvad och afgjord, anser jag sista meningen
i denna § böra utbytas mot bestämmelsen, att förrättningen i
afbidan på tvistefrågans pröfning skall inställas.

42 §. Orden »efter ty ofvan civ mg dt» böra utgå såsom obehöfliga
och möjligen föranledande till den oriktiga tydning, att med hinder i
denna §:n skulle åsyftas endast de hinder, hvarom i nästföregående
§:n förmäles.

43 §. Till förekommande af misstydning synes i fråga om de
jordegare, som i fall, hvarom i 13 § skils, göra gemensam sak med
sökanden, böra användas samma uttryck, som i sistnämnda § eller
''■förena sig med sökanden», hvarjemte tydligare än som skett bör utmärkas,
att hvad i efterföljande §§ stadgas med afseende å sökanden
jemväl skall tillämpas å dem, som sålunda med honom sig förenat.

4b §. Vexlingar i penningevärdet afjorden kunna inträffa inom
vida kortare tid än den, som erfordras för utförandet af de i denna
förordning afsedda företag. Blifver det skick, hvari jorden antages komma,

efter företagets fullbordan, uppskattadt före företagets början allenast
i penningar, skulle det följaktligen mången gång blifva förenad! med
största svårighet att vid den eftervärdering, hvilken förslaget medgifver
jordegaren att påkalla för erhållande af rättelser utaf förelupna misstag
i jordens värdering, undvika att inträffade vexlingar å det gångbara
priset på jord ej komme att utöfva ett obehörigt inflytande på
undersökningen, huruvida den föregående uppskattningen af värdet på
jorden i dess blifvande torrlagda skick varit riktig. Eu säkrare jemförelsegrund
ocli eu bättre insigt i företagets inverkan pa de särskilda
egarnes jord kan vinnas genom gradering af jorden med afseende ä
dess beskaffenhet före och efter företaget, hvilket förfarande för vinnande
.af jemförelsegrund jemväl är i skiftesstadgan ovilkorligen fÖreskrifven
i fåll, som der afses. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer
jag, att föreskrift måtte här intagas, att vid uppskattningen af
jordförbättringars värde gradering å jorden skall ega rum äfven om
dervid jordens värde tillika må varda bestämdt i penningar.

48 §. Dä på skål, som komma att nedan vid 72 § anföras, föreskrift
bör finnas inom hvilken tid ett företag skall vara afslutadt, hemställer
jag, att i denna § orden »der sådant Jinnes lämpligt» måtte
utgå.

49 §. I afseende ä bestämmandet af den andel i löseskilling
eller ersättningsbelopp för vattenverk, som kan tillkomma nyttjanderättsinnehafvaren,
kunna äfven andra omständigheter än tiden för afträdande!
böra tagas i betraktande. 1 följd häraf anser jag, att orden
»med afseende a tiden för af trädandet» höra såsom vilseledande utgå.
Derjemte tillstyrkes, att, då förrättiiingsmannens utlåtande i fråga om
nämnde andel icke för sakegarne är ovilkorligen förbindande, orden
»till efterrättelse för sakegarne» måtte utbytas mot orden »till sakegarnes
kännedom».

50 Enär redaktionen i denna § synes kunna lemna rum för
den misstydning, att förrättningsmanneu skulle kunna, efter det sammanträdet
blifvit upplöst, meddela underrättelse om tiden för det, nyasammanträdet,
endast lian limmade en dylik underrättelse innan lian
från stället afreste, hemställer jag, att orden »innan lian från stället
reserr måtte utbytas mot ''»före sammanträdets slut)); hvarjemte och då
orden »ny sakegare» skulle kunna tolkas såsom innefattande allenast sådan
sakligare, som förut ej varit uppgifven, men den kallelse, hvarom
bär är fråga, bör delgifvas jemväl sådan sakegare, som varit uppgifven,
men ej blifvit vederbörligen kallad, jag anser redaktionen böra i
förevarande afseende förtydligas.

Vidare tillstyrkes, att i §:n mätte införas ett i hufvudsaklig öfver -

ensstämmelse med föreskriften i 27 § skiftesstadgan affattadt stadgande
om huru förfaras bör i det fall, att förrättningen varder för
något laga hinder uppskjuten, men, innan sammanträdet upplöses, dagen
för det nya sammanträdet ej kan utsättas.

51 §. På det ifrågavarande § måtte komma att afse tvist jemväl
om sådan lägenhet eller förmån, hvarom förmäles i 31 §, hemställer
jag, att orden: Dtill jord eller vattenverk» måtte få utgå.

54 §. Med anledning af den anmärkning, som vid 46 § blifvit
framstäf derom, att gradering af den i företaget ingående jord städse
skall ega rum, hemställer jag, att i förevarande § måtte vidtagas den
ändring i afseende å föreskrifterne om längdens innehåll, som af berörda
anmärkning, derest den gillas, blifver eu följd; hvarjemte erinras,
att, i händelse den här nedan vid 58 § gjorda anmärkning godkännes,
sista stycket af 54 § måste erhålla en derefter lämpad förändrad
lydelse.

55 §. Då den i §:n föreslagna tiden, inom hvilken efter synens
afslutande handlingarne skola af förrättningsmannen till någon i orten
boende pålitlig person aflemnas, torde, på sätt oek flere sakkunniga
personer vid afgifvande af yttrande angående förslaget anmärkt, vara
alltför knappt utmätt, anser jag, att denna tid bör till trettio dagar utsträckas.

56 §. Enligt 56 § skulle sakegare, som sjelf ej syneförrättningen
sökt, men dermed vore missnöjd, derom på föreskrifvet sätt göra
anmälan; men tillika finnes att dylik anmälan ej är för pröfning af
sådan sakegares talan af nöden, derest nemligen annan sakegare
förklarat sig missnöjd, i hvilket fall enligt 57 § saken ändå skall af
sökanden instämmas, under det att dock förslaget ej gifver någon ledning
vid bedömande af frågan, huruvida återkallande af anmäldt missnöje
frikalla!’ sökanden från skyldigheten att stämma. Stadgandet i
sistnämnda § om viss tid för sakens instämmande synes ej heller vara
alldeles oeftergifligt, enär detsamma lemnar ram för den tydning, att
saken skulle kunna anses vara inom den föreskri fria tiden instämd, om
ock bland alla sakegare blott en enda, och denne måhända en sådan,
som ej anmält missnöje, fått del af stämningen, och att derefter de
ofri ga skulle kunna senare under rättegången inkallas. Deremot skulle,
om någon sakegare anmält missnöje, sökanden vara skyldig, vid äfventyr
att hela frågan vore förfallen, att förr eller senare under rättegången
instämma äfven den sakegare, som ej anmält missnöje, ja till
äfventyra förklarat sig nöjd med förrättningen, ehuru icke enligt 54 §
samtliga sakegare tecknat sitt godkännande å synemännens utlåtande.

Allt detta anser jag vara oformligheter i en rättegång, hvilka jag förmenar
man bör kunna undvika.

Uti eu sak af den beskaffenhet, hvarom nu är fråga, kan sökanden
hafva vederparter, hvilka mot hvarandra ega, helt och hållet stridig
talan: å ena sidan vattenverksegare eller andra, hvilkas rätt ej må
af företaget beröras, utan att dem gifves ersättning för hvad de afstå,
och å andra sidan jordegare, om hvilka fråga är att de skola i utgifvande
af denna ersättning eller andra kostnader deltaga; och följaktligen
kan den.fråga, i afseende hvarå missnöje blifvit anmäldt, vara
sådan, att den ej inverkar på dens rätt, som med utlåtandet åtnöjes.
Frågan om en eller annan jordegares skyldighet att i företaget deltaga
kan i och för sig icke ega inflytande på vatt.enverksegarens rätt
till ersättning, likasom ett yrkande om nedsättning i ett ersättningsbelopp
ej förnärmar den, som varit nöjd med att i utgifvande af det
bestämda beloppet deltaga. Då man ej tilltror sig kunna föreskrifva,
att, likasom allas underlåtenhet att tillkännagifva missnöje gifver laga
kraft åt synemännens utlåtande, samma påföljd drabbar eu hvar, som
gjort sig till sådan underlåtenhet skyldig under den ovissa förutsättning,
att hans talan kunde blifva bevarad derigenom, att en annan förklarade
sig missnöjd, må man heldre icke fordra att missnöje skall anmälas och
icke i något fall göra den enes rätt, att få sin talan af domstol pröfvad,
beroende deraf, huruvida någon, som till äfventyra har motsatt talan,
anmäler missnöje eller icke. .Enligt nu gällande lag åligger ock sökanden
instämma vattenverksegare, som ej åtnöjes med förrättningen, utan att
den senare är skyldig gifva sitt missnöje tillkänna. Efter min tanke bör
ej mindre en hvar vid syneförrättningen känd sakegare, som ej förklarat
sig nöjd med synemännens utlåtande, af sökanden instämmas inom den
i 57 § stadgade tid vid äfventyr, att företaget anses förfallet så vidt
nämnde sakegare rörer, än ock den sakegare, emot hvilken sökanden
vill till sin förmån vinna ändring i hvad genom synemännens utlåtande
blifvit angående samma sakegares rätt bestämdt, inom lika tid instämmas
vid påföljd, att sökanden förlorat talan emot förrättningen i hvad sist,
omförmälde sakegare angår, sökanden Öppet lemnadt att, i den mån han
anser sig dertill befogad, inom den utsatta tiden eller senare under rättegången
inom tid, som af rätten bestämmes, inkalla äfven andre, hvilkas
rätt kan vara af saken beroende; och bör sökandens underlåtenhet i
ena eller andra afseendet ej betaga honom rätt att företaget utföra, så
vida det kan ske utan förnärmande af dens rätt, som ej blifvit stämd,
och såvida sökanden vill sjelf vidkännas det förhöjda ersättningsbelopp,
som till följd af den till ersättning berättigades talan skolat drabba annan,
ej instämd sakegare, derest lian blifvit behörigen inkallad, eller sjelf

åtaga sig den andel i företaget i öfrig!., som bort belöpa på någon,
som ej blifvit instämd.

57 §. De jordegare, hvilka ansetts pligtige att deltaga i ett företag
af den beskaffenhet förslaget afser, kunna icke på sådan grund
såsom en menighet betraktas. Ej heller synes det föreslagna stämningssättet,
äfven om detsamma i fråga om en verklig menighet kan
antagas gifva tillräcklig trygghet derför, att menigheten ej dömes ohörd,
i fråga om enskilda personer innebära nödiga garantier för upprätthållandet
af detta första och oundgängliga vilkor för hvarje rättegång,
enär, med användande af detta stämningssätt, det lätteligen skulle kunna
inträffa, att enskilda jordegare komme att sakna kännedom om målets
instämmande. Den omständighet att antalet af dem, som skola instämmas,
i vissa fall kan blifva ganska betydligt, lärer lika litet kunna
åberopas såsom något giltigt skäl att eftergifva hvad till betryggande
af den enskildes rätt i förenämnda hänseende erfordras.

Vid sådant förhållande och då något trängande behof icke synes
vara för handen att, med ändring af nu gällande stadgande, medgifva,
det i mål af ifrågavarande beskaffenhet ett annat och för käranden
mera beqvämligt stämningssätt än i öfriga civila rättstvister må användas,
hemställes, att senare stycket i denna § måtte utgå.

58 §. Enär af förslagets stadgande, att der vattendrag eller egor,
om hvilka fråga är, sträcka sig genom två eller flera rätters domvärjo,
målet skall höra under den rätt, der större delen af den jord är belägen,
om hvars torrläggning fråga blifvit väckt, icke med någon säkerhet
följer, att den domstol, inom hvars domvärjo större delen af vattendraget
finnes, blifver behörig domstol, samt dessutom det föreslagna stadgandet
ej sällan torde komma att föranleda dertill, att vattenverksegaren
äfven i de fall, då sådant eljest kunde undvikas, komme att svara vid
annan domstol än den, hvilken enligt 10 kap. 14 § Rättegångsbalken
är hans rätta forum, synes skäl ej förekomma till den ifrågasatta afvikelsen
från den i 8 § i 1824 års förordning gifna föreskrift i fråga
om behörig domstol i det i denna § afsedda fall; i följd hvaraf hemställes,
att samma § måtte omskrifvas i öfverensstämmelse med hvad nämnda
förordning härom innehåller.

60 §. I öfverensstämmelse med hvad i 100 § i nya utsökningslagen
för der afsedda fall stadgas om särskild kallelse å kända inteckningshafvare,
bör för betryggande af deras rätt här tilläggas en bestämmelse,
att kände och inom riket boende inteckningshafvare skola
underrättas om tiden och stället för ärendets företagande genom kallelsebref,
hvilka af rätten eller domaren skola till dem med posten afsändas
Bill. till liiksd. Prot. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 2

så tidigt, att kallelsen må kunna komma dem tillhanda minst 14 dagar
före den dag, hvilken till målets företagande är utsatt; och hemställes
tillika, att stadgandet härom må så afmattas, att deraf tydligen framgår,
att detsamma afser jemväl inteckningshafvare i sådan fast egendom, hvilken
enligt 26 § skall jemte vattenverket lösas.

61 §. Giltigt skäl för den i denna § gjorda afvikelse från Rättegångsbalkens
föreskrift om nämndens antal vid laga syn i jordatvist
synes ej förefinnas i ärenden af sådan vigt, som de ifrågavarande, och
mången gång torde vid värderingar blifva förenadt med olägenhet, att
dervid antalet af nämndemännen kan vara inskränkt endast till två. Med
anledning deraf hemställes, att denna § måtte utgå.

62 §. I denna § anser jag böra utsägas, att stadgandet gäller
allenast den jordegare, som blifvit i behörig ordning stämd.

64 §. Senare stycket i denna § synes mig böra omskrifvas, så
att tydligen utmärkes, att deri afses endast sådan syneförrättning,
hvarom 33 § handlar.

61 §. Orden ”nyttan för hans jord blifvit för högt beräknad” anser
jag böra utbytas mot orden 71 att till hans skada jordförbättringens värde
blifvit oriktigt uppskattad” eller något annat uttryck, som utmärker, att
den enskilde jordegaren kan söka åstadkomma rättelse i oriktig uppskattning
af jordförbättringens värde, äfven då densamma egt rum i
afseende å annans jord, än hans egen, allenast den förelupna oriktigheten
inverkar på hans andel i kostnaderna för företaget.

Med anledning af den utsträckning i tid, som blifvit vid 55 §
föreslagen, anser jag, att tiden för instämmande af klander mot den
nya uppskattningen bör utsträckas till nittio dagar.

5 kap. Då i detta kapitel äro intagna flera stadgande^, hvilka
icke afse verkställighet i mål, hvarom i förslaget handlas, hemställer
jag, att rubriken måtte ändras till »allmänna bestämmelsen såsom närmare
motsvarande kapitlets innehåll.

69 §. Med åberopande af hvad jag anfört vid 56 §, anser jag
denna § böra utgå.

70 §. Då genom verkställande af synemännens utlåtande i mål,
äfven om de angå dikning, hvarom i 1 kap. sägs, torde kunna
förorsakas en sådan rubbning i bestående förhållanden, att dessa icke
utan största svårighet låta sig återställas, synes den i §:n medgifna verkställighet
af synemäns utlåtande i dikningsmål, fastän missnöje mot utlåtandet*
blifvit anmäldt, stå i strid med grunderna till bestämmelserna
i utsökningslagen angående provisorisk verkställighet af domar; och
den, till förebyggande af kränkning utaf den enskildes rätt i förevarande
afseende, åt rätten gifha befogenheten att förbjuda verkställighet

af utlåtandet kali med nuvarande domstolsorganisation å landet icke
anses vara för ändamålet tillfyllestgörande.

Icke heller förefinnas giltiga skäl att i fråga om verkställighet i
dikningsmål af rättens dom, när ändring blifvit deri sökt, afvika från
deri i 43 § nya utsökningslagen gifna allmänna regel för verkställighet
af icke lagakraftvunna utslag, hvilken regel synes utsträcka möjligheten
att få dylika utslag fullbordade så långt omsorgen om rättssäkerhetens
upprätthållande kan medgifva. På grund af hvad sålunda blifvit
anfördt, hemställer jag, att denna § måtte utgå.

71 §. Vid det förhållande, att ur förslaget uteslutits nu gällande
föreskrift om skyldighet för jordegare att, då mål angående lösen af
vattenverk instämmes, nedsätta det belopp, hvartill vattenverket vid
förundersökningen uppskattats, synes, i betraktande deraf att vattenverksegaren
skulle kunna komma att lida betydlig skada i händelse
han efter uppsägning från vattenverket beredt sig att derifrån afflytta,
men den stadgade löseskillingen icke till honom utbetalas, billigheten
fordra att honom beredes betryggande säkerhet för löseskillingens erhållande
vid afträdestiden. För vinnande af detta mål synes mig böra
föreskrifvas, att uppsägning af vattenverksegaren ej med laga verkan
kan ske, med mindre lösen för fastighet, som skall afträdas, blifvit hos
Konungens Befallningshafvande i ränteriet nedsatt, samt att, om nedsättning
och uppsägning ej ske inom sex månader efter det lösens belopp
blifvit faststäldt, den då väckta frågan skall vara förfallen.

På det icke någon väsentlig ränteförlust genom den ifrågasatta
depositionen skulle för jordegaren uppstå, kunde tillika föreskrifvas,
att med det nedsatta beloppet skulle förfaras på sätt i 138 § nya utsökningslagen
finnes stadgadt angående der omnämnda medel.

Derjemte tillstyrkes, att, till åstadkommande af reda, ur nästföljande
§ måtte utbrytas föreskriften om gäldande af öfriga vattenverksegaren
tillkommande ersättningsbelopp och i förevarande § i stället intagas
stadgande, att, derest icke dessa ersättningsbelopp blifvit före tillträdesdagen
guldne, frågan om lösen af vattenverket skall vara förfallen,
der egaren till vattenverket det äskar.

72 §. Jemte erinran om den förändrade lydelse af denna §, som
blifver erforderlig, derest den vid nästföregående § gjorda hemställan
om uppflyttning af hvad som rörde ersättningarne till vattenverksegare
godkännes, anmärkes, att sökanden, på sätt af förslagets stadganden i
denna § följer, skulle i de fall, då ersättning ej utgår eller den blifvit
inom föreskrifven tid gulden, under huru lång tid som helst kunna
underlåta att sätta i verket det företag, hvarom fråga blifvit väckt, men
ändock ega rätt att, när han önskade utföra detsamma, till deltagande

deri tvinga öfriga jordegare, som eu gång blifvit förpligtade att i företaget
ingå. Ett dylikt förhållande kan dock icke anses såsom lämpligt
eller med rättvisa öfverensstämmande. De faktiska förhållanden, med
afseende å hvilka skyldigheten att i företaget deltaga blifvit bestämda,
undergå under förloppet af en längre tidrymd så stora förändringar,
att den, som vill göra gällande honom tillerkänd rättighet att utföra
ett företag och att till deltagande deri tvinga sina grannar, ovilkorligen
bör vara skyldig att, utan någon längre tids uppehåll, verkställa detsamma.

Eu under obegränsad tid qvarstående skyldighet för grannar att
deltaga i företaget, ändock att det genom sökandens försummelse ej
utföres, skulle ock utgöra ett oberättigadt hinder för grannarne att
sjelfva på ett för dem möjligen fördelaktigare sätt afdika sin jord. I
följd af hvad sålunda blifvit anmärkt, tillstyrker jag, att i denna § måtte
intagas bestämmelse, att, der ej företag inom föreskrifven tid bringas
till slut, den väckta frågau skall vara förfallen, der ej rätten pröfva!’,
att för företagets fullbordande mött hinder, som ej kunnat af sökanden
förekommas.

Vidare och då det kan ifrågasättas, huruvida den i 78 § stadgade
ersättningsskyldighet för skada, som ej blifvit förutsedd, äfven
afser den skada, som vållas derigenom, att ett påbörjadt företag icke
inom föreskrifven tid bringas till slut, utan lemnas under längre tid
ofullbordadt, bör genom ett tillägg till denna § eller annorledes utmärkas,
att de, som utföra företaget, äro skyldige att ersätta jemväl dylik skada.

73 Med anledning af den vid 71 § gjorda anmärkning, hemställer
jag, att början af denna § måtte omskrifvas så, att den kommer
att innehålla föreskrift, att den hos Konungens Befallningshafvande nedsatta
löseskillingen för fast egendom skall, efter det egendomen blifvit
afträdd, af Konungens Befallningshafvande fördelas på det sätt som om
köpeskilling för utmätningsvis försåld fast egendom är stadgadt.

74 §. Då vid fördelning af köpeskilling jemlikt nästföregående
§ andel deri kan tillkomma jemväl annan än inteckningshafvare, anser
jag orden »till inteckningshafvare» böra utgå.

77 §. Enär den för deltagare i företag, som äfses i denna författning,
stadgade skyldighet att i de här omförmälda fall utse syssloman
att för samfälligheten tala och svara i mål, som den rörer, "förutsätter,
att deltagarne skulle såsom en tvungen förening betraktas, hemställer
jag, under åberopande af hvad inom Högsta Domstolen vid
granskningen af komiterades den 5 November 1870 afgifna förslag till
ny lag angående vattenrätten blifvit anmärkt emot införandet af dylika
föreningar, att denna § måtte utgå.

78 §. Orden »af deltagarne bort förekommas» anser jag böra utgå
såsom obehöfliga, om ej vilseledande.

79 §. Genom det använda uttrycket »sedan frågan om jordförbättringens
värde blifvit slutligen afgjord» är ej med önskvärd tydlighet
utmärkt, att i det fall, att frågan om uppskattning af jordförbättringen
blifvit utsatt att ega rum efter företagets fullbordan, men jordegarne
försummat att inom den i 68 § föreskrifna tid begära uppskattningens
verkställande, skyldighet att afträda jord icke åligger de delegare, hvilka
afsagt sig den båtnad, som genom företaget beredes deras jord; och
hemställer jag, att förtydligande i nämnda hänseende måtte i redaktionen
af denna § vidtagas.

80 §. Då lydelsen af denna § kan gifva anledning till den misstydning,
att jordegare, som afsagt sig båtnaden först efter det han
verkstält arbete för företaget eller lemnat bidrag dertill, ej skulle vara
berättigad att utkräfva godtgörelse derför i fäll icke påstående mot
honom väcktes om afträdande af den jord, som mot båtnaden svarade,
hemställer jag, att denna § måtte omskrifvas så, att af lydelsen tydligt
framgår, att en sådan rättighet tillkommer den jordegare, som afsagt
sig delaktighet i företaget.

83 §. Stadgandet att skyldigheten att i företaget deltaga skall
häfta vid jorden, ändå att den kommit i annans hand, synes å ena sidan
lemna rum-för tvekan, huruvida ej fordringar, som på grund af denna
skyldighet uppkommit, skola, då jorden förklarats häfta för dem, utgå
med förmånsrätt, hvilket dock hvarken torde vara förslagets mening
och ej heller kan anses såsom lämpligt. Å andra sidan åter medför
detta stadgande eu icke oväsentlig inskränkning i ny jordegares ansvarighet
för företaget, hvilken inskränkning i ej ringa mån rubbar
den nödiga säkerheten derför, att de ur företaget härflytande förpligtelserna
till tredje man blifva uppfylda.

Till undvikande af dessa olägenheter synes denna § böra omskrifvas
så, att det blefve stadgadt, att, der ej jordegare vunnit befrielse
från skyldigheten att i företaget deltaga, samma skyldighet följde med
eganderätten till jorden, i följd hvaraf ny egare blefve ansvarig för de
utgifter för företaget, som till betalning förfalla efter det eganderätten
till honom öfvergått.

85 §. Att, efter utfärdande af ny lag angående ifrågavarande
ämne, skyldigheten att underhålla vissa diken skulle, på sätt förslaget
innehåller, allt framgent bindas vid äldre lags stadganden, såvida ej
fråga väcktes om förändring af diket, anser jag icke vara lämpligt,
Två slags diken skulle då finnas, äldre och nyare, dervid lagtillämpningen
blefve olika allt eftersom clet lyckades eller icke lyckades leda

i bevis den tillfälliga omständighet, att ett dike tillkommit före eu viss
tidpunkt, eller pröfningen utfölle olika af frågan om det arbete, som
påfordrades, ledde till en måhända obetydlig utvidgning eller fördjupning
af det forna diket eller blott bestode i upprensning deraf till dess
ursprungliga bredd och djup. Rättvisans kraf, att åt en ny lag ej bör
gifvas retroaktiv kraft, synes mig ej heller med nödvändighet påkalla
att för en obegränsad framtid frågan om skyldighet att förrätta sådant
arbete, som upprensning af ett dike, skall, derföre att diket tillkommit
i äldre tid, undandragas tillämpning af den lag, som gäller, då arbetet
ifrågakommer. Ett godkännande af 85 § af förslaget synes ock vara
föga förenligt med den lydelse jag ansett böra gifvas åt förslagets 8 §.
Vid de större vattenafledningarne äro förslagets bestämmelser om grunden
för dikningsskyldiglietens fördelning väsentligen lika med hvad nu
gällande lag stadgar, och enligt min uppställning af de paragrafer i 1
kap., Indika handla om vanlig dikning, skulle nya lagens tillämpning
äfven på underhållet af äldre diken vålla mindre rubbningar i bestående
förhållanden än efter samma paragrafers lydelse i förslaget skulle blifva
en följd. Jag anser derföre att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad Riksdagen år 1875 för sin del beslutat, med underhåll äfven af
äldre dike må, när fråga derom väckes, förfaras efter nya lagen; dock
att derigenom ej må ske någon rubbning i hvad genom eljest bindande
aftal kan vara om underhållsskyldigheten bestämdt; och borde enligt
min tanke 85 § äfvensom slutmeningen i förslaget härefter inrättas.

Justitierådet Hernmarck yttrade: Jemte det jag instämmer med
Justitierådet Wedberg i de af honom framstälda anmärkningar vid andra
och femte kapitlens rubrik och slutet af tredje kapitlet samt vid §§:ne
14—21, 22, 24—28, 37, 40—43, 48—51, 54, 55, 57 senare stycket, 58,
60, 61, 64, 70—74, 78—80 och 83, anser jag mig böra vid förslaget
i öfrigt erinra följande:

Förslagets ingress. Byggningabalkens 6 kap. 2 § innehåller, bland
annat, föreskrifter om innehafvares af jord skyldighet att verkställa den
dikning, som för jordens häfd tarfvas, men i förslaget, enligt hvilket
detta lagrum skulle i dess helhet upphäfvas, äro några motsvarande
bestämmelser icke intagna ; på grund hvaraf och då berörda föreskrifter,
hvilka, efter utfärdandet af förordningen den 21 Februari 1789, ega
tillämplighet allenast beträffande jord af krononatur, afse ett annat ämne
än det, som utgör föremålet för det remitterade förslaget, jag anser
mig böra fästa uppmärksamheten derå, att, i händelse förslaget blir
lag, det torde böra särskild! tagas i öfvervägande, huruvida hvad i

ofvan anmärkta hänseende nu finnes stadgadt skall af andra likartade
föreskrifter ersättas.

1 kap. 6 §. Till förtydligande af förslagets mening, hvilken
såsom motiven utvisa är, att ersättning bör gäldas äfven för den skada,
som af dikningen orsakas, anser jag att i denna § efter orden »annat
intrång)'') bör insättas ))och skada)).

8 §. Enligt denna § skulle den jordegare, som för sin jords odling
eller förbättring afleder vatten till annans dike, utan att denne
deraf har men, ej vara skyldig att deltaga i kostnaden för dikets underhåll.
Detta synes mig hvarken vara rättvist eller billigt och öfverensstämmer
ej heller med grunden för föreskriften i 2 §, att en hvar, som
för sin jord af dike har nytta, skall i mån deraf deltaga i dikningen.
Det arbete, som nedlägges för dikets behöriga vidmakthållande och
hvilket stundom kan vara af mycket omfattande beskaffenhet, utgör
egentligen endast en fortsättning af den ursprungliga dikningen, hvars
ändamål eljest skulle förfelas; och då uti det fall, som i §:n afses, möjligheten
för jordegaren att afleda vatten till diket och såmedelst draga
nytta af detsamma beredes just genom underhållsarbetet, måste det
ock åligga honom att för samma arbete lemna godtgörelse efter ty han
deraf har gagn. De årliga kostnaderna för vidmakthållande af dike
kunna mången gång uppgå till ganska betydliga belopp; och vid sådant
förhållande bör förmånen af en jemkning i underhållsskyldigheten komma
att till fullo uppväga de utgifter, som åstadkommandet af sådan jemkning
medför. Jag hemställer derföre, att ifrågavarande § måtte sålunda
ändras att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad det af utsedde
komiterade år 1870 afgifna förslag och Riksdagens förslag af år 1875
i förevarande afseende innehålla, stadgadt varder, det jordegare, som
för sin jords odling eller förbättring afleder vatten till annans dike,
skall vara skyldig att i dikets underhållande deltaga i den mån han
deraf för sin jord hemtar nytta.

2 kap. 13 §. Stadgandet att rätt till sänkning eller uttappning
af sjö ej eger rum med mindre de, hvilka om företaget sig förena, eg a
mer än hälften af den jord, som vinnes eller förbättras genom företaget,
afser att i någon mån betrygga de enskilde strand- eller jordegarnes
rätt att icke på yrkande af en enda eller ett fåtal af jordegare kunna
in tvingas i så kostsamma och till resultatet osäkra företag, som sjösänkningar
vanligen äro. Med ett dylikt, ur privaträttslig synpunkt
önskvärd! skydd, låter sig icke förena, att Konungen, ändock att förenämnda
vilkor icke uppfyldes, skulle kunna medgifva företagets utförande.
Ur det allmännas behof kan nemligen en dylik befogenhet icke
rätteligen härledas, då detta genom expropriationsrätten är tillräckligt

tillgodosedt. I följd häraf hemställer jag, att meningen »eller ock
Konungen prof var företaget vara af så öfvervägande nytta för det allmänna,
att det ändå tillstädjas må,» måtte ur §:n utgå.

3 kap. 31 §. Jag anser att ersättning för de byggnader och förmåner,
som i 31 § afses, böra, i likhet med hvad i fråga om lösen för
vattenverk föreslagits, utgå med fulla värdet och hälften derutöfver.

■ 4 kap. 35 §. Med afseende å den vidsträckta befogenhet, som
enligt förslaget skulle tillkomma förrättningsmannen, och då, i händelse
annan person än tjensteman blir till förrättningsman utsedd, det torde
kunna befaras, att förrättningen icke varder med oväld och i noggrann
öfverensstämmelse med gällande stadganden utförd, hemställer jag, att
2:dra stycket i §:n, enligt hvilket Konungens Befallningshafvande skulle
ega att i visst fall till förrättningsman förordna äfven den, som icke
är tjensteman, måtte uteslutas.

46 och 41 §§. Lämpligheten af stadgandet i 46 §, att jordförbättringens
värde skall bestämmas vid förundersökningen synes med
skäl kunna ifrågasättas. Enär vid nämnda tidpunkt arbetet icke är
ens påbörjadt, kan enligt sakens egen natur den då verkstälda uppskattningen,
äfven om de egor, hvilka skola torrläggas, ej utgöras af
sjöbotten eller annan vattendränkt mark, icke blifva annat än en sannolikhetsberäkning,
och uti de af sakkunniga personer öfver förslaget afgifna
yttranden har derföre äfven i förevarande afseende blifvit bland
annat anmärkt, att det icke vore möjligt att före arbetets utförand e
göra en säker beräkning af jordförbättringens värde. Jordegarnes skyldighet
att lemna bidrag till de med företaget förenade kostnaderna
skall dock bestämmas efter detta värde, hvadan det är af vigt, att uppskattningen
sker under sådana förhållanden, att ett verkligen tillförlitligt
resultat kan erhållas. För sådant ändamål är efter min tanke erforderligt,
att den i 47 § såsom undantag från ofvannämnda stadgande
meddelade föreskriften om den slutliga uppskattningens förrättande i
vissa fall först efter företagets fullbordan varder uppstäld såsom allmän
regel, hvarjemte för vinnande af säker jemförelsegrund i fråga om de
särskilda egornas beskaffenhet före och efter företaget stadgas bör, att
dessa egor skola, på sätt Justitierådet Wedberg jemväl föreslagit, vid
förundersökningen graderas. Genom nu ifrågastäld anordning skulle
visserligen kostnaderna för företagen blifva i någon mån ökade, men
denna olägenhet torde, vid jemförelse med fördelen af större tillförlitlighet
i uppskattningen, vara af underordnad betydelse. År företaget
af så ringa omfattning, att verkningarne deraf på egolotternas bördighet
anses kunna på förhand nöjaktigt bedömas, lära deltagarne ej heller
underlåta att träffa förening om uppskattningens förrättande vid för -

undersökningen och dymedelst befria sig från omkostnaderna för en
senare värdering.

På grund häraf får jag, lika med Justitierådet Wedberg, hemställa,
att föreskrift måtte meddelas, att vid förundersökningen gradering å
jorden skall förrättas, samt tillika tillstyrka den ändring i förslaget, att
stadgadt varder, att den slutliga uppskattningen af jordförbättringens
värde skall, der ej jordegarne annorledes åsämjas, ega rum efter företagets
fullbordan.

54 §. Derest samtliga sakegare nöjas åt synemännens utlåtande
och derå teckna sitt godkännande, lärer någon talan mot förrättningen
icke få ega rum, hvarföre det skulle vara ej allenast obehöfligt
utan till och med vilseledande att i nämnda fall gifva sakegarne till
känna hvad för klandertalans bevarande bör iakttagas; och hemställer
jag förty, att sista stycket i §:n måtte erhålla sådan förändrad lydelse,
att detsamma i nu antydda fall icke varder tillämpligt.

56 §. Om, på sätt af Justitierådet Wedberg och mig blifvit anmärkt
vid nästföregående §, tiden, inom hvilken förrättningsmannen
skall aflemna handlingarne angående synen, utsträckes till trettio dagar,
hemställer jag, att den i denna § föreslagna tid, inom hvilken missnöje
skall anmälas, måtte bestämmas till sextio dagar, hvarigenom ock vinnes
öfverensstämmelse med den i skiftesstadgan för klander af laga skifte
eller egoutbyte stadgade tid; hvarjemte och då synemännens utlåtande
icke lärer kunna få någon giltighet emot den sakegare, som enligt 50
§ bort till synen särskild! kallas,''men ej af kallelsen undfått del och
ej heller kommit tillstädes vid synen, i senare stycket af §:n bör
tilläggas hänvisning till 50 §.

62 §. Då skäl torde saknas att med afseende å verkan af parts
uteblifvande vid syn i mål, hvarom denna författning handlar, stadga
annan påföljd än för uteblifvande vid syner i öfrig!, samt det derjemte
måste anses olämpligt att med afseende å vissa parter i mål af förstnämnda
beskaffenhet stadga olika rättsverkan af uteblifvande! än i
fråga om öfriga parter, hemställer jag, att denna § måtte ur förslaget
uteslutas.

67 §. Under åberojjaiide af min vid 46 och 47 §§ yttrade mening,
hemställer jag, att 67 § måtte uteslutas och 68 § erhålla den förändrade
lydelse, som i följd deraf påkallas.

74 §. I följd af hvad vid 71 § blifvit föreslaget om nedsättning
af lösen för fast egendom, anser jag att i förevarande § efter orden n
länets ränteri» bör införas »der ej sådan nedsättning, på grund af hvad
i 71 § stadgadt är, redan skett».

77 §. 1 denna § synes mig böra tydligen utmärkas, att, i hän Bih.

till Riksd. Prof. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 3

delse under företagets fortgång deltagarnes antal blifver mindre än sex,
det i §:n gifna stadgandet likväl fortfarande är för dem gällande.

Justitierådet Svedelius yttrade:

Vid det remitterade förslaget får jag erinra, beträffande:

2 kap. Med åberopande af t. f. Presidenten Bergs inom Nya
Lagberedningen afgifna särskilda yttrande, anser jag 18 och 21 §§
höra uteslutas samt 17 § erhålla den lydelse, Presidenten Berg föreslagit,

3 kap. 24 §. Förhöjningen å ersättning enligt denna § synes
höra utgå med femtio procent, helst om vattenverk, anlagde till bedrifvande
af större bruk och bergverk samt större fabriksinrättningar, jemväl
blifva lösen underkastade.

Sista momentet angående ersättning och lösen, som tillkommer
kronan, torde lämpligen såsom särskild § införas efter 26 §.

25 och 26 §§. Jag biträder de af Justitierådet Wedberg vid
dessa §§ framstälda anmärkningar.

4 kap. Med Justitierådet Wedberg instämmer jag i de af honom
vid 40, 41, 49, 50 och 55 §§ framstälda anmärkningar; hvarjemte jag
förenar mig med Justitierådet Hernmarck i den af honom vid .56 §
gjorda anmärkning samt med Justitierådet Wedberg i anmärkningen
vid 57 § senare stycket och vid 67 § i afseende å stämningstidens
utsträckande.

5 kap. Jag biträder de anmärkningar, som blifvit framstälda af
Justitierådet Wedberg vid detta kapitels rubrik samt vid 70, 71 och
73 §§, af Justitierådet Hernmarck vid 74 § och af Justitierådet Wedberg
vid 78, 79, 80 samt 83 §§.

I öfrigt lemnar jag förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Olivecrona yttrade:

Vid utarbetandet af ett nytt förslag till lag angående ordnandet
af de privaträttsliga förhållandena i afseende på vattens afledande och
begagnande, har Nya Lagberedningen, i motsats till de komitéer,
hvilka åren 1865 och 1870 afgifvit förslag till lag angående den s. k.
rattenrätten, riktigt gjort en bestämd skilnad mellan lagstiftningens i
ämnet begge hufvuddelar: den defensiva och den lukrativa. Det är
rörande den förra hufvuddelen, som det förslag till författning under
rubrik »Förordning angående torrläggning af jord» blifvit redigeradt,
hvaröfver det nu åligger Högsta Domstolen att sig utlåta. Men da
jag går att härom yttra mig, anser jag mig först böra undersöka huruvida
åtskilliga af de principer, hvarpå förslaget är bygdt, kunna anses
fullt tillfredsställande. Om detta i alla delar icke vore händelsen, torde

en fullt genomgående granskning från min sida af förslagets särskilda
bestämmelser vara öfverflödig.

Det må gerna medgifvas, att den hittills gällande lagstiftningen,
angående afdikning af jord, sänkning af sjö eller ändring af vattendrag,
sådan densamma finnes utpreglad i 6 kap. Byggningabalken
samt förordningarne af den 20 Januari 1824 och den 30 November
1841, är i många delar ofullständig. Icke någon lärer bestrida, att
det ofullständiga i lagstiftningen i nämnda hänseenden bör afhjelpas
och att det, som befinnes vara otjenligt, skall bortrensas. Men om
lagstiftaren likväl skall gå längre; om han för den visserligen lofvärda
afsigten att befrämja utvecklingen af landets modernäring — jordbruket
— bör uppoffra eganderättens skyddande och krafvet på rättvisa,
finner jag, för min del, vara betänkligt. Det remitterade förslaget har
emellertid, efter min uppfattning, i flera delar både uppoffrat det skydd
åt eganderätten, som, enligt min tanke, staten, såsom eu rättsanstalt,
är pligtig att värna, och dertill äfven förbisett de fordringar på rättvisa,
som individen icke blott såsom sådan, utan ock såsom idkare af
andra näringar, än jordbruk, kan med skäl ställa på samhällets lagstiftande
verksamhet.

För en lagstiftning, rörande ämnen af den beskaffenhet, som det
remitterade förslaget innehåller, har förslaget såsom den ledande, högsta
principen uppstält ''»den allmänna nyttan, — samhällets materiella förkofran
genom jordbrukets utveckling'')''), — och denna grundprincip uttalar
sig i förslagets alla konstitutiva föreskrifter. Denna allmänna nytta
finnes i de förslaget åtföljande motiv närmare bestämd såsom omöjligheten
till jordens mer eller mind,re fullständiga torrläggning» till erforderligt
djup, emedan af möjligheten af jordens torrläggning skulle följa
omöjligheten till högre kultur» och häraf också möjligheten af ett högre
värde åt jorden.

För att framtvinga en sådan, på kalkylerade möjligheter hvilande,
allmän nytta, har det remitterade förslaget icke tvekat att föreslå
stadgandet af tvångsrätter, som skola lägga ett våldsamt band på
den enskildes sjelfbestämningsrätt vid skötandet af sin egendom, eller
ock nödga honom att, till förmån för andre personers intressen, afstå
från den jord, som han lagligen kallat sin tillhörighet. Att sålunda
vilja tillskapa tvångsband på en jordegares hittills väl värnade rätt att
efter behag sköta och bruka sin jord, så snart han dermed icke förnärmar
andras erkända rättigheter, är o vänta dt i en tid, då man på
det bestämdaste påyrkar jordegares rätt att, oberoende af all kontroll,
fritt få använda den på marken växande skogen, äfven der sådant står
i uppenbar strid med den allmänna nyttan. Visserligen må härvid

kunna erinras, att genom förordningen den 20 Januari 1824 tvångsrätter
redan blifvit i lagstiftningen införda, hvarigenom vattenverksegare,
emot sin vilja, kunna tvingas att rifva mindre vattenverk, på
det att mark, som besväras af vatten, må genom vattendrags sänkning
eller aftappning kunna bringas under odling, hvarvid alla jordegare,
som af sådant företag kunna tillskyndas fördel genom markens torrläggande,
förpligtas att antingen deltaga i kostnaderna eller taga vederlag
för hvad som afstås. En i visst afseende liknande tvångsrätt har
sedermera förordningen den 30 November 1841 upptagit med hufvudsakligt
afseende på utdikning af myrjord eller dermed jemförlig odlingsbar
mark. Men härvid är att märka, att sistnämnda författning afser
fråga om verkställighet af »vattenafledning, som för odling eller förbättring
af jord, deri tvä dier flere eg a del, pröfvas nödig», och der
alltså den mark, som skall afdikas, redan utgör en samfällighet. Att
lagstiftaren, vid stadgandet af ifrågavarande tvångsrätt, likväl allena
åsyftat, att densamma skulle kunna göras gällande af en delegare emot
andre delegare i samma för dem gemensamma jord, framgår tydligen
af Lag- och Ekonomi-utskottets betänkande samt Rikets Ständers skrifvelse
i ämnet vid riksdagen 1840, hvilken föranledt utfärdandet af förordningen
den 30 November 1841. Det remitterade förslaget går emellertid
i en motsatt riktning och vill tillskapa tvångsrätt, der icke någon
gemensamhet i jord finnes, utan allena en möjlighet af nytta. Men
om också den nuvarande lagstiftningen i vissa undantagsfall medgifver
en jordegare en tvångsrätt emot den andre, bör man dock icke, utan
de kraftigaste skäl, förvandla undantaget till regel och, såsom det remitterade
förslaget gjort, uppställa såsom ledande princip, att jordegare
skola hafva rätt att tvinga andra jordegare att med sig antingen
deltaga i anläggning af afloppsdiken på odlad mark, i dikning för aftappning
af mossar, kärr eller dylik af vatten ständigt besvärad ouppodlad
mark, i sjösänkningar eller strömrensningar och i invallningar
af mark från sjöar eller floder, eller ock att afstå jord motsvarande
båtnaden — allt med stöd af den påräknade möjligheten af deras jords
förbättrande och deraf följande högre värde.

Förslaget utgår äfven från antagandet att öfver allt, hvarest
vattensamlingar finnas eller vatten framrinner, alla jordegare, hvilkas
jord befinner sig på närmare eller fjermare håll i det omgifvande dalbäckenet,
hafva gemensamt intresse, att aflopp för vattnet på tjenligaste
sätt anordnas, emedan derigenom för alla öppnas möjligheten af jordens
bringande till en högre kultur. Då nu den nationalekonomiska nyttan
antages vara gifven af jords bringande i högre kultur, bör ock, enligt
förslaget, rättmätigheten af den enskildes intvingande i företag, som

afse upptagande af afloppsdike^ moss- och kärrafdikningar, sjösänkningar
eller j ordin vallningar från sjöar, kunna försvaras på den grund,
att den förpligtade personen sjelf alltid finge nytta af tvånget, emedan
för honom i hvarje fall skulle beredas en möjlighet att kunna få sin
jord mera bärande.

Det är emellertid, enligt mitt förmenande, från legislativ synpunkt
i allmänhet ett misstag att vilja främja näringarna genom
tvångsåtgärder. Likasom man fordom sökte på den ekonomiska lagstiftningens
väg omgärda landets förnämsta näringar med privilegier
af hvarjehanda beskaffenhet, för att på sådant sätt först framlocka
och sedermera skydda näringarnes utveckling och derigenom befordra
den allmänna nyttan, så vill man nu, i våra dagar, söka att på
civillagstiftningens område genom tvång på den individuella friheten,
till förmån för jordbruksnäringen, uppbringa denna näringsgren till sin
högsta möjliga höjd af förkofran. Enligt min uppfattning är det dock
genom frihet i utvecklingen samt eganderättens skyddande som både jordbruksnäringens
och äfven öfriga lofliga näringars intressen bäst befrämjas;
det är ock utan tvifvel derigenom som krafvet på den allmänna
nyttans tillgodoseende förnämligast iakttages.

Att den enskildes rätt till sin egendom måste vika för statens
rätt att använda densamma, när statsändamålet sådant kräfver; att
expropriation af enskild mans jord för allmänt behof följaktligen är eu
nödvändighet och måste såsom rigtig erkännas, nekar jag icke; men
att en jordegare, för att befordra sitt eget enskilda intresse, skall
kunna tvinga en annan att antingen deltaga i hans på ekonomisk
vinst beräknade företag, eller ock att afstå från en del af sin egendom,
är eu grundsats, hvars rigtighet jag icke obetingadt kan antaga.
Expropriation till enskild! gagn eller för att allena främja en viss
näringsgren, rubbar på betänkligt sätt den trygghet i eganderättens
tillgodonjutande, som är första grundvilkor! för att fostra lifaktighet
åt alla näringar. Det är detta som det remitterade förslaget, enligt
mitt förmenande, i flera afseenden har förbisett. Man må härvid icke
åberopa att skiftesstadgan föreskrifver ett tvunget afträdande af jord
till omedelbar förmån för ett enskild! intresse och medelbarligen äfven
för statens. Ty rätta förhållandet är, att staten genom denna lag
allena utstakat de rättsregler, som skola iakttagas, när en delegare i
gemensam jord önskar få sin lott utbruten och samfällighet^! upplöst,
på de! att han fritt må kunna sköta och använda sin jord, såsom honom
bäst synes. Det är sålunda, om man riktigt uppfattar saken, vid
laga skiften icke fråga om något tvunget afträdande af jord, som man
ensam eger, till förmån för någon annan, utan om den lagliga utvägen

för individen att komma ur den samfällighet i jord, hvari omständigheterna
infört honom. Om staten härvid har något intresse, är sådant
fullkomligen sekundärt. Det bör derföre härvid bemärkas, att just
med afseende på ändamålet af samfäld jords utskiftande åt de särskilda
delegarne i den gemensamma jorden föreskrifves ock, att fullt vederlag
i jord inom skifteslaget skall gifvas för all jord, som afstås, så att
egentligen blott ett tvångsbyte af jord, som de särskilde delegarne
förut brukat, eger rum. Skiftesstadgan åsyftar alltså att upplösa gemensamheter,
som visat sig hinderliga för ett väl ordnadt jordbruk;
men det remitterade förslaget sträfvar tvärtom att tillskapa nya gemensamheter,
hvari jordegare skola intvinga^ vid äfventyr att mista en del
af sin egendom — allt för den så kallade allmänna nyttans skull. Och
då 1824 års författning medgifver expropriation af vattenverk för möjligheten
af jords torrläggande efter sjösänkning eller afledning från
strömdrag, stadgas likväl till skydd för andra näringar än jordbruk
icke blott att härifrån äro undantagna alla vattenverk, som äro anlagda
för bedrifvande af större bruk och bergverk, äfvensom större fabriksinrättningar,
utan ock att för de mindre vattenverk, hvilka skola blifva
underkastade möjligheten af utrifning, ändring eller flyttning, skall full
ersättning lemnas och derjemte femtio procent förhöjning af värdet. Men
detta välbehöfliga skydd för eganderätten med afseende på rikets bergverks-
och fabriksindustri emot vidtsväfvande planer att torrlägga jord
genom sänkning af vattenfall i strömmar eller sjöars aftappande har förslaget
utan giltigt skäl bortkastat, ehuru de industrigrenar, som sysselsätta
en ganska talrik arbetspersonal vid jern- och sågverk samt fabriker
af allehanda slag, hvilka för sin tillvaro äro beroende af vattenkraft, med
rätta synas förtjena att existera och utveckla sig likaväl som jordbruket.
De torde väl i sin män ock befrämja den allmänna nyttan och detta
säkerligen i lika grad som en jordbruksnäring, hvilken synes sträfva
att eröfra ett allt mer och mer utvidgadt område, i stället att rikta
uppmärksamheten på en förbättrad skötsel af den redan under odling
lagda marken. På samma sätt bär förslaget, till underlättande af rifning,
ändring eller flyttning af vattenverk, reducerat den i 1824 års
förordning bestämda ersättning utöfver värdet åt vattenverksegaren från
femtio procent förhöjning till allena tjugu procent — ett tillägg utöfver
värdet, som synes vara eu alltför ringa godtgörelse för alla de uppoffringar,
hvilka den person måste underkasta sig, som icke får förblifva
i trygg besittning af hvad han eger, utan skall nödgas afstå
sin egendom allena till förmån för eu annans enskilda intresse.

Efter dessa allmänna anmärkningar emot det remitterade förslaget,
skall jag öfvergå att taga i bejakande vissa punkter deraf, hvarpå jag,
för min de!, anser att särskild uppmärksamhet bör fästas.

1 Kap.

Förslaget behandlar i första kapitlet frågan om dikning, hvarmed
förslaget förstår upptagande af afloppsdiken eller afloppskanaler för torrläggning
af mark, som antingen tidtals besväras af vatten eller, såsom
händelsen är med kärr och mossar, ständigt deraf äro mer eller mindre
uppfylde. Förslaget gör härvid icke någon skilnad emellan torrläggning
af uppodlade åkerfält, hvilka lida af vatten, samt kärr, mossar eller
dylik vattendränkt mark, som icke förut varit föremål för odling.
Angående skår- eller odlingsdiken nämnes icke något; och då, enligt
ingressen, 6 kap. 2 och 3 §§ Byggningabalken skulle upphäfvas, blifver
följden den, att alla ekonomiska bestämmelser saknas till ledning för
bedömande af hvad med laga dikning skall förstås i tvister mellan
jordägare och brukare af hans jord. I de vidfogade motiven anmärkes,
att »ehuru man ej lärer kunna förneka theoretisk riktighet åt den
åskådning, som, i likhet med åtskilliga främmande lagar, inskränker den
öfre jordegarens rätt dertill att han oger på sin bekostnad och emot
ersättning för skada eller olägenhet upptaga dike genom grannens
nedanför belägna mark», måste dock »uppfattningen blifva annorlunda
om man låter den allmänna nyttan, samhällets materiella förkofran
genom jordbrukets utveckling blifva en af faktorerna för lagstiftningen
i ämnet». Och med fästadt afseende härpå uppställer fördenskull förslaget
såsom bestämmande grundsatser:

dikningsrätt för den jordegare, som för sin mark fordrar torrläggning; ovilkorlig

dikning sskyldighet för den jordegare, hvars mark, till
följd af företaget, bekommer möjligheten af torrläggning och deraf följande
möjlighet af högre kultur; samt

expropriationsrätt emot den jordegare, som undandrager sig att
deltaga i kostnaden för den till visst djup erforderliga afdikningen.

Jag kan icke såsom riktig erkänna denna grundsats om ovilkorlig
dikningsskyldighet för den jordegare, hvilken, genom ett ifrågasatt
afloppsdikes upptagande, möjligen kan få sin måhända långt derifrån
belägna mark något torrare än förut. Ty för att bringa denna mark
i högre kultur och derigenom åt densamma förvärfva ett högre värde,
än den hittills egt, är det i de flesta fall icke nog dermed, att ett
afloppsdike af bestämdt djup upptages i den lägst liggande linien inom
ett dalbäcken. Det erfordras ofta derjemte så mycket arbete för odlingsdikens
gräfvande, stensprängning o. s. v. samt stundom äfven tillsatser
af gödningsämnen, att hela företaget, till följd af markens beskaffen -

het, blir allt för dyrbart för att någonsin kunna realisera den före*
speglade vinsten af den högre kulturen, hvartill torrläggningen skulle
bana vägen. Att likväl under sådana förhållanden tvinga den jordegare,
som klart inser detta, och finner att hela företaget icke kan
lemna honom annat resultat, än en gifven förlust, att afstå jord, då
han icke vill deltaga i de för afloppsdike! erforderliga kostnaderna,
anser jag vara ett betänkligt våld på eganderätten, som svårligen kan
öfverskylas af den allmänna nyttans vida mantel.

Det synes icke heller böra lemnas utan uppmärksamhet, att i de
flesta främmande länder, der jordbruket nått en vida högre utveckling
än härstädes, såsom exempelvis i England, liar lagstiftaren, vid lagbestämmelserna
i ämnet, mera sett på äganderättens skyddande än på
den s. k. allmänna nyttan. Han synes tvärtom hafva ansett den senare
bäst befrämjas genom nämnda skydd och derföre icke adopterat
hvarken principen för den ovilkorliga dikning sskyldigheten eller expropriationsrätten
i ofvan anförda hänseenden. Häraf framgår, att då lagstiftaren
i länder med synnerligen rikt utvecklad! jordbruk icke för
näringens befrämjande behof! anlita sådana tvångsåtgärder och lägga
så våldsamt band på individens rätt att handla, som förslaget innehåller,
borde äfven den svenska jordbruksnäringen kunna gå en lycklig förkofran
till mötes, utan lagstadganden i ofvan anförda riktning.

Såsom af motiven synes, antages i förslaget såsom alldeles gifven
att, vid afdikning af mossar, kärr eller dylik vattendränkt mark,
fullständig torrläggning till erforderligt djup, enligt plan, uppgjord
af sakkunnig man, skall lyckas och att “illa beräknade företag alltid
skola höra till sällsyntheterna". Jag vågar icke hängifva mig åt så
optimistiska antaganden. Då fråga är om dikning af ett mindre omfång
odlingsbar mark, torde det visserligen kunna låta sig göra att
något så när kalkylera vattenafledningens gång och kostnaden derför.-Men vid större afdikningsföretag, särdeles vid afdikning af betydande
mossar eller kärr af kanske hundratals eller tusentals tunnlands vidd,
är det absolut omöjligt att på förhand beräkna alla mötande eventualiteter
och följaktligen äfven kostnaderna för jordens fullständiga torrläggning
till erforderlig djuplek. Ett problem, hvari ingå många
obekanta storheter, lemnar icke någon exakt lösning. Så är äfven
händelsen med afdikning af betjMande jordareal, synnerligast kärreller
mossjord. Under afdikningsarbetets fortgång framträda, i de
flesta fall, oförutsedda hinder i dagen, som gäcka de gjorda beräkningarna.
Nya arbeten måste då göras och en underhållskostnad visar
sig blifva nödvändig, hvarom man förut icke haft aning. Detta är
den vanliga gången vid alla större mossars eller kärrs torrläggande.

Och så vidt min erfarenhet sträcker sig till de trakter af landet, der
jag vistats, hafva de större afdikningsföretagen, hvartill planer uppgjorts
af sakkunnige, aldrig kunnat förverkliga de vid dem utlofvade
fördelarne eller fulländas för de beräknade kostnaderna. Alltid skall
det dock finnas sakkunnige, som uppriktigt tro sig kunna taga alla
vid arbetets verkställande mötande faktorer i beräkning och derför
uppställa kalkyler, som förefalla lockande och som åt det ifrågavarande
företaget förespegla god vinst. Om nu egare af mark, hvars torrläggande
är i fråga, efter träffad öfverenskommelse vilja underkasta sig
alla oförutsedda eventualiteter och mångdubblade kostnader, är sådant
deras ensak och icke någon har derom att säga. Men att härvid
stadga en tvångsrätt emot den, som icke vill ingå såsom delägare i
företaget, synes mig af förut anförda skäl icke vara rättvist, icke
heller en lämplig method att upphjelpa landets jordbruk.

Af de skäl, jag sålunda anfört, anser jag mig ingalunda kunna
tillstyrka antagandet af det första kapitlet af det remitterade förslaget.
Deremot finner jag mig höra uttala den bestämda åsigt, att det af
Revisionssekreteraren Annerstedt i hans hos Nya Lagberedningen i
särskildt yttrande upptagna förslag till redaktion af kapitlet: ''■‘Om dikning11
har ett afgjordt företräde framför det remitterade förslaget, emedan
det förra hvilar på riktigare grunder än dem, som det senare,
enligt min uppfattning, har uppstält. Det är nemligen, såsom han
anmärker, “on naturlig servitut11, som hvilar på den jord, som ligger
liujre, till följd hvaraf egarcn af denna jord måste tåla vattnet från
den högre belägna marken och icke förhindra dess aflopp. Såsom eu
konseqvens af en sådan servitut framgår ock, att egaren måste vara
pligtig upplåta den för dike erforderliga marken. Men om den egare
af jord, som är belägen nedanför annans mark, har för denna sin jord
en ''omedelbar nytta af ett dike, som genomlöper hans egovälde, krafvel-
ock rättvisan, att dikningsskyldigheten dem emellan fördelas efter
den nytta, hvardera af dem kunna hemta af diket. Om jag således
anser mig böra yttra, att en dikningslag i enlighet med lista kapitlet
af Revisionssekreteraren Annerstedts förslag torde bäst kunna
afhjelpa bristerna i den nu gällande lagstiftningen i detta ämne,
måste jag likväl fästa uppmärksamheten derpå, att § 11 i hans förslag,
hvilken är lika med § 9 i det remitterade förslaget, bör undergå eu
redaktionsförändring, hvarigenom blir tydligt, att delegare i oskift
mark skola afloppsdike hålla hvar efter ty, som han eger del i samfälligheten.

Bill. till [likså. Prof. 1S79 1 Sami 1 Afä.

2 Kap.

I det 2:dra kapitlet af det remitterade förslaget är likaledes en
rättighet stadgad för jordegare att intvinga andra jordegare att med
sig deltaga i företag, som afse aftappning af sjöar, förändring af strömdrag
eller vattenledningar derifrån eller ändtligen invallningar afjord
från hafvet, sjöar eller andra vattendrag. Med stöd af de skäl, som
jag redan andragit emot stadgandet i lag af en tvångsrätt vid fråga
om utdikning af kärr, mossar eller annan dylik vattendränkt, mark,
måste jag likaledes finna betänkligt att obetingadt tillstyrka hvad
förslaget innehåller i ifrågavarande kapitel. Om den möjliga vinsten
vid företag af sistnämnda beskaffenhet, äfven då de utföras under
ledning af fullt sakkunnige personer, redan är ganska problematisk,
så är den verkliga nyttan, såsom resultat af sjösänkningar eller invallningsföretag,
i ännu högre grad osäker för de jordegare, som
deri skola intvingas att mot sin vilja antingen vedervåga kostnader,
som blott mycket approximativt kunna beräknas, eller också afstå jord
till förmån för andras intressen. Man kan alltid vara säker om att
lysande prospekter öfver fördelarne af att intappa eller sänka sjöar
skola uppgöras, likaså ock kalkyler öfver vinsten af invallningar af
jord från sjöar, hafvet och floderna i landet. Men om den omedelbara
nyttan af dylika företag verkligen är påtaglig, lärer det också
icke vara svårt att mellan jordegarne, som böra förstå sitt eget bästa,
träffa erforderlig öfverenskommelse för utförandet af ett med säkerhet,
vinstgifvande arbete. Att den lyckliga utgången likväl i de flesta
fall är högst tvifvelaktig, bekräftas af de här i landet redan utförda
sjösänkningsföretagen. Om nu också, med hänsyn till sjösänkningseller
sjöaftappningsföretag, en tvångsrätt finge anses redan införd
i vår lagstiftning genom 1824 års förordning, så, enär vanskligheten
af de förväntade goda resultaten är så stor, vågar jag icke tillstyrka
antagandet af eu dylik, enligt det remitterade förslaget ytterligare
utsträckt, tvångsrätt, äfven med det i § 12 af samma förslag upptagna
vilkor, att en enkel pluralitet af jordegare, som representera
mer än hälften af den jord, hvilken genom sjösänkningen eller aftappningen
skulle vinnas, samtyckte till företaget. Till förekommande af
allt för okloka företags verkställande i nämnda rigtning, borde åtminstone
en starkare majoritet förefinnas af t. ex. jordegare, som förde
talan för mer än trefjerdedelar af den jord, som för odling skulle
kunna torrläggas.

I afseende åter på frågan om tvångsrätt för åstadkommande af
invallningar emot sjö, Imf eller floder, får jag åberopa de skäl, jag
anfört till Högsta Domstolens protokoll vid granskning af 1870 års
komités förslag till vattenrätt den 10 November 1871.

4 Kap.

Uti detta kapitel angående ”undersökning och rättegång i tvist
om torrläggning af jordu innehåller det remitterade förslaget vidlyftiga
föreskrifter i afseende på den procedur, som skall iakttagas i ärenden
af nämnda beskaffenhet. I sådant afseende äro stadganden i förslaget
intagna om en förutgående undersökning ''eller syn, verkstäld af en af
Konungens Befallningshafvande förordnad sakkunnig person (landtbruksingeniör,
landtmätare eller annan dertill behörig tjensteman) med biträde
af tvenne gode män, hvilken syn skulle ega rum, då fråga
väckes om dikning eller annat företag, som afses i 1 och 2 kap., med
det undantag, som § 34 omförmäler, samt der jordegare vill begagna
den i 3 kap. honom medgifna lösningsrätt och alla sakegare icke blifva
ense, i hvilket fall ytterligare en. sakkunnig man skall tillkallas så att
synemännen blifva fyra till antalet. Att eu förberedande syn må anses
erforderlig vid frågor om aftappning eller sänkning af sjöar eller
andra vattendrag, utdikande af kärr eller mossar och utrifning af
vattenverk, medgifves gerna, men förefaller mig deremot vara alldeles
onödig och endast förorsakande kostnad vid fråga om vanliga afloppsdikens
upptagande. Domare med nämnd, biträdd af sakkunnig
person, har hittills utan svårighet kunnat afgöra dikningsfrågor, som
hänskjutits till domstols pröfning, och så bör äfven hädanefter kunna
ske, om han eger ledning af grundsatser, så beskaffade som jag med
afseende på lista kapitlet redan antydt. Men om eu förberedande syn
kan och bör betraktas såsom behöflig eller nödvändig för utredning
af frågor af förstnämnda beskaffenhet, följer dock ingalunda häraf,
att åt synemännens åtgärd skall tilläggas den betydelse och verkan,
som förslaget innehåller. Tager man i öfvervägande hvad synemännen
enligt § 48 i förslaget skola ega att bestämma rörande ett ifrågasatt
företags utförande; vidare huru de, sedan alla vidsynen anhängiga
frågor blifvit antingen genom förening afgjorda eller ock utredda,
skola afgifva skriftligt utlåtande, hvilket, om samtlige sakegare nöjas
åt utlåtandet och derå teckna godkännande, vinner laga kraft, samt
slutligen, om dessa deremot icke blifva ense, att förrättningsmännen
skola meddela sakegarne hänvisning, enligt § 54, att anföra missnöje
inom viss fatalietid, hvarefter stämning från sökandens sida skall ske

vid stadgadt äfventyr, så torde svårligen kunna förnekas, att hela synen
har karakteren af eu första doinstolsinstans, hvars beslut antingen
tager till sig laga kraft och verkan eller kan blifva föremål för ändring
af en, i förhållande till synemännen, högre rätt. I de förslaget åtföljande
motiv heter det visserligen, att man icke får betrakta den förberedande
åtgärden såsom en åtgärd vidtagen af en doinstolsinstans,
emedan icke den missnöjde, utan den, som vill bringa företaget till
stånd, skall vara pligtig att instämma saken till rätten, hvarefter ärendet
i hela sin vidd kommer under domstolens pröfning. Men om ock
på sådant sätt förhållandet bortblandas genom att skyldigheten att
stämma till domstol lägges, icke på den missnöjde sakegaren, som
emot sin vilja skall intvinga^ till deltagande i ett företag, hvars för
honom uppgillra fördelar han har giltig anledning att bestrida, utan
på sökanden, så förändrar dock icke denna omständighet sjelfva sakförhållandet,
nemligen att synemännen fatta beslut, som vinner laga
kraft, derest icke missnöje eller klagan deremot varder i laga ordning
fördt, och att det sedan går till verkställighet, enligt § 69, på sätt
som för lagakraftegande dom är stadgadt. Och då detta är händelsen,
är ock tydligt, att synemännens åtgärd i verkligheten bär stämpeln
af en dom, man må nu skänka åt deras beslut den anspråkslösare
benämningen af utlåtande eller icke. Huru man än må kalla synemännen
och deras beslut, förblir dock faktiskt, att man härigenom tillskapat,
om icke en fullständig ny första instans, likväl något dermed
mycket analogt, ehuru under annat namn; och om genom en dylik i
verkligheten dömande syneförrättning med alla de formaliteter, som
dervid skola iakttagas, något bättre resultat står att vinna, än genom
den procedur, som 1824 års författning föreskrifvit vid fråga om
vattenverks utrifvande, vågar jag, för min del, betvifla, på samma
gång jag finner betänkligt att i vår rättegångsordning införa grundsatsen
om laga kraft åt beslut, fattade af personer, hos hvilka det
torde vara eu slump om de ega den ringaste lagkunskap, och hvilka
egentligen allena hafva att utreda de faktiska förhällaiidena i eu fråga,
men der det bör vara domaren förbehållet att, efter pröfning af alla
omständigheter, gifva utslag. Börjar man att här inympa en dylik ny
utväxt på vårt processuella system, börjar man att åt sakkunniges
utlåtanden skänka eu högre betydelse, än de böra ega, eller den att
vara eu vägledning för domaren, fruktar jag att man beträder eu
väg, som ingalunda är ändamålsenlig för att komma till gagneliga
förbättringar i vårt rättegångsväsende.

Såsom § 54 är redigerad innebär den i sanning eu fälla för sakegare,
hvilka genom ett godkännande af synemännens utlåtande kunna

inskära sig möjligheten att öfverklaga jemväl tekniska. fel, begångna
af förrättningsmannen. Innan denne aflemna! fullständiga handlingar
i ärendet, och sakegarno haft tillräcklig tid att af dem taga noggrann
kännedom, hvilket under förrättningens fortgång kan vara absolut
omöjligt, derest sakegarnes antal är stort och ärendet vidlyftigt, kunna
sakegarne också svårligen afgöra huruvida de böra anföra missnöje
eller icke. Klokheten måste derföre alltid bjuda dem att anföra missnöje
för att icke äfventyra att hafva under syneförrättningens gångförbisett
någon omständighet, som kan inverka menligt på deras rätt;
och på sådant sätt måste hvarje nytt företag snart sagdt framkalla
nya rättegångar. Då förslaget i tydlig afsigt att undvika, att den förberedande
undersökningen och det dervid af förrättningsmännen fattade
beslut skulle få utseende af en domstolsinstans och fäldt utslag, nekat
den missnöjde sakegaren att sjelf uppträda såsom klagande part, utan
lagt skyldigheten att genom stämning börja rättegång på den, som
gjort ansökning om företagets utförande, kan jag icke heller räkna
detta såsom någon önskvärd förbättring i vårt gällande rättegångssätt.
Om sökanden, i öfverensstämmelse med föreskriften i § 57, väl instämt
de sakegare, som anmält missnöje, men sedermera aldrig bryr
sig om att fortsätta målet, så skulle dock sakegarne icke emot honom
kunna göra något påstående gällande. Den frågan framställer sig då
sjelfmant, om sådant kan anses vara rättvist? Och om förrättningsmännens
beslut vunnit laga kraft, till följd af försummadt anmälande
af missnöje, så skulle denna omständighet, enligt förslaget, lägga hinder
i vägen för eu annan jordegare att upptaga ansökningen för företagets
utförande efter en förändrad, men bättre plan, för hvilken han
kunde åberopa stödet af en ny syn, i det att den förste sökanden påyrkade,
att det förra beslutet, såsom lagakraftvunnet, skulle gå i verkställighet.
I afseende på en sådan syns betydelse och verkan, anser
jag, att man icke bör gå längre än 1824 års författning gjort, äfven
om man med hänsyn till formaliteterna dervid skulle finna modifikationer
nödvändiga eller man ville förtydliga hvad författningen har
lemnat obestämdt.

Det är endast såsom ett undantag, betingadt af nödvändigheten,
som lagen tillåter, att stämning delgifves genom kungörelse i kyrkan.
Men det remitterade förslaget innehåller i § 57 att om »flere än fem»
jordegare, lrvilka vid syneförrättning ansetts pligtige att i ett företagdeltaga,
äro boende inom en församling, skulle stämning ändock kunna
delgifvas dem i enahanda ordning, som i fråga om menighets instämmande
är stadgad. Men det är klart att ju större utsträckning, som
gifves åt ett sådant undantag, desto mera äfventyras den enskildes

rätt; och att för de frågor, som förslaget afser, medgifva en dylik utsträckning
saknas, enligt mitt förmenande, all giltig grund. Ty dikningsföretag
med flera företag lära väl icke böra anses, äfven från den
allmänna .nyttans synpunkt, såsom så brådskande ärenden, att den enskildes
hittills skyddade rätt skall löpa fara att icke blifva bevakad
till följd af användningen af ett stämningssätt, som allena i yttersta
nödfall bör ifrågakomma.

Om det någonsin i civila mål kan anses vara af behofvet påkalladt,
att häradshöfding med fulltalig nämnd af sju personer skall afgöra
frågor, vid hvilkas bedömande erfarenhet i jordbruk och kännedom af
lokala förhållanden tagas i anspråk, är det för visso i frågor af sådan
beskaffenhet och synnerlig vigt, som angå utrifning af vattenverk,
sjösänkningar eller mossafdikningar. Icke desto mindre innehåller förslaget
i § 61 det stadgande, att nämnden skulle utgöras af allena »två
nämndemän eller flere, högst half nämnd», af hvilka domaren, vid besluts
fattande, skulle kunna öfverröstas, om de alla vidhöllo samma
mening.

Den enskilde jordegaren, hvars rätt är i fråga, synes dock med
allt fog kunna påfordra att, vid en häradssyn i dylika fall, all den
trygghet, som kan förefinnas i ärendets skärskådande af en fulltalig
nämnd, hvars kollektiva röst, såsom varande uttrycket af ett större
antal personers omdöme, just eger sin betydelse, då den är enstämmig,
icke heller åsidosättes för den ekonomiska besparingen af arfvodet och
resetraktamentet till några flere nämndemän än dem, hvilka betraktas
såsom half nämnd.

5 Kap.

föreskrifver i § 69 att »synemännens utlåtande, hvarvid enligt §
56 skall bero, gånge i verkställighet i den ordning, som för iagakraftegande
dom är stadgad». För exekutor torde likväl mången gång
blifva ganska bekymmersamt att afgöra, huruvida ett dylikt utlåtande
vunnit laga kraft; i ännu svårare ställning torde lian råka, om sökanden
af honom äskar handräckning till företagets utförande. Med anledning
af de betänkligheter, som jag hyser och redan uttalat emot att
åt ett dylikt utlåtande, om deremot missnöje icke anmäles, skänka
helgden af lagakraftvunnet utslag, synes mig hela §:n vara olämplig.

Sista momentet af § 76, som stadgar att om vattenverk blifvit
utrifvet, må det icke ånyo upptagas, är likaledes, enligt min tanke,
ett olämpligt stadgande; ty om med den återstående vattentillgången

ett annorledes konstrueradt vattenverk, utan någons skadande, skulle
kunna drifvas, inser jag icke hvarföre sådant bör förbjudas.

I § 83 har det stadgande blifvit intaget, att om icke jordegare,
efter ty i §§79 och 82 är sagdt, vunnit befrielse från skyldigheten
att i sådana företag deltaga, hvarom författningen handlar, skall samma
skyldighet »häfta vid jorden, ändå att den kommer i annans hand». Hvad
förslaget i sådant afseende innehåller, anser jag vara högst skadligt, hvarföre
jag måste på det bestämdaste afstyrka detsamma. Genom ett stadgande
af sådan beskaffenhet skulle nemligen, till säkerhet för utbekommande
af bidrag till hvarjehanda företags utförande, såsom sjösänkningar,
strömrensningar, invallningar, mossafdikningar o. s. v. (äfvensom
förmodligen till afloppskanalers eller vallars in. in. blifvande
underhåll), en sakrätt konstitueras, som för framtiden skulle följa fastigheten
åt. Denna sakrätt skulle komma att bestå af en panträtt och
fastigheten utgöra föremålet för denna rätt, så att nämnde bidrag och
omkostnader skulle utur fastigheten kunna utsökas, utan afseende på
ii vilken person, som vore egare af fastigheten. Det torde emellertid
vara temligen allmänt enhändt, att då innehafvandet af panträtt alltid
måste medföra en viss förmånsrätt i kollision med andra fordringsanspråk
på betalning ur samma sak och förmånsrätten i detta fall skulle
blifva en tyst förmånsrätt i fast egendom, måste ett sådant förhållande
komma att på ett ganska betänkligt sätt menligt inverka på fastighetsegares
å landet kredit. Då olägenheterna af de redan i lag bestående
tysta förmånsrätterna äro nogsamt kända, bär lagstiftaren förut i senare
tider på goda skäl ryggat tillbaka för tillskapandet af nya tysta förmånsrätter.
Likväl finnes nu i det remitterade förslaget ett försök att
i vår lagstiftning introducera en ny sådan förmånsrätt, och den allmänna
nyttan — jordbrukets förbättrande genom diknings- eller sjösänkningsföretag
— kan ingalunda uppväga den allmänna skada, som
åter igen fastighetskrediten kommer att lida, i händelse en ny tyst förmånsrätt
skulle anordnas af den vidsträckta beskaffenhet, som § 83
framställer. Förslagets motiv antyda, att man nogsamt insett denna
skada, då det heter: att »utan tvifvel vore det af mycket gagn, om de
förpligtelser, som i följd af ifrågavarande företag häfta å jorden, kunde,
i likhet med servitutsaftalen och jorden åliggande onera, erhålla den
offentlighet att deras tillvaro och omfattning alltid vore, vid ombyte af
egare, tillförlitligt kända». Men icke desto mindre tillägges det, att
»någon skyldighet att inteckna de beslut eller föreningar, hvarå dylika
förpligtelser grundas, torde dock här, lika litet som i afseende å de
servitut, som vid laga skifte uppkommit, böra stadgas såsom vilkor för
deras giltighet». Enligt min uppfattning måste likväl just den om -

ständigheten, att nämnde förpligtelse!- kunna till sin omfattning blifva
af oändligt större betydenhet än servituter, som uppstå i sammanhang
med laga skifte, och med hvilka de i alla fall icke kunna jemföras,
gorå det så mycket nödvändigare att åt dem bereda erforderlig offentlighet,
på det att hvar och en må kunna erhålla tillförlitlig kännedom
om deras både tillvaro och beskaffenhet. Ty det kan ingalunda vara
likgiltigt att veta, huruvida ett hemman häftar för bidrag till sjösänkning
på ett håll, för bidrag till invallning på ett annat håll, för bidragtill
mossutdikning på ett tredje håll o. s. v. Man tänke sig blott omfånget
af de förpligtelse^ som, i händelse § 83 nu vore gällande^ skulle,
med hela belgien af en tyst panträtt med ty åtföljande förmånsrätt,
komma att hvila på alla de jordegendomar, hvilka äro invecklade i det
störa företaget att sänka Hjelmaren? Skulle någon våga köpa dessa
egendomar eller lemna försträckning mot inteckning deri?. Jag betviflar
det, om man stötte på svårigheter att förskaffa sig visshet om
ansvarighetsbeloppet, som hvilade på den ifrågavarande fastigheten,
och sväfvade i okunnighet huru länge inbetalningsskyldigheten af bidrag
kunde komma att fortfara. Banker och publika kassor skulle
säkerligen icke vilja utlåna penningar emot pant af så tvifvelaktigt
värde. Motiven uppgifva visserligen, att en omtänksam köpare alltid
kan, »med ledning af Konungens Befallningshafvandes diarier i länets
landtmäterikontor, förskaffa sig kännedom i ifrågavarande afseende».
Men om han ock, efter letande i landtmäterikontoret, möjligen kan ia
reda på tillvaron af förpligtelser, som enligt torrläggningslagen åligga
en viss fastighet, lär lian dock stanna i ovisshet om sjelfva det fÖi
tillfället qvarstående omfånget af samma förpligtelser och huru länge
dessa kunna komma att vidlåda jorden. Dessutom, huru långt tillbaka
i tiden skulle han i sådant fall sträcka sina forskningar? — Såsom ett
fel måste det alltid betraktas om lagstiftaren väl skulle tillskapa eu
ny tyst panträtt för de förpligtelser, hvarpå § 83 bär afseende, men
tillika icke angifva i hvad ordning den fordran, för hvilken panträtten
hvital- å fastigheten i fråga, skall utgå, då kollision med andra panträttsinneliafvando
fordringar uppstår. § 83 innehåller icke någon, anvisning
huru man tänkt sig förmånsrätten i ty fall; men förmodligen
har man afsett att den skulle enligt 17 kap. 6 § Handels.balken. bedömas.
I 1870 års förslag till vattenrätt hade sådant blifvit tydligen
utsagdt i dess 101 §, hvilket utan tvifvel var . riktigare än att, på sätt
det remitterade förslaget behandlat den vigtiga frågan, allena i § So
angifva, att ansvarsskyldigheten för bidrag till förberörde företag »häftar
vid jorden, ändå att den kommer i annans hand», utan att någon hänvisning
lemnats om ordningen för den nya tysta förmånsrätten. Näi

det i samma § heter, att skyldigheten skall häfta vid »jorden», är detta
dessutom ett allt för obestämdt uttryck, som lemnar rum för tvekan,
om dermed menas allena det jordstycke, som varit föremål för torrläggning,
eller det hemman eller den jordeboksbenämning, hvaraf samma
jordstycke utgör en del.

Då jag icke kan, på sätt jag redan yttrat, gilla de hufvudsakliga
grundsatser, hvarpå det remitterade förslaget är bygdt, och med stöd
af hvad jag i öfrig!, anfört, får jag, för min de], afstyrka, att samma
förslag lägges till grund för proposition i ämnet till Riksdagen.

Justitierådet Ilo.de anförde:

Jag anser det remitterade lagförslaget icke gifva anledning till
andra anmärkningar, än som innefattas i följande yttranden af mig vid
nedannämnda särskilda delar af förslaget.

13 §.

Då det i 2:a momentet af denna § förekommande stadgande, att
rätt till sänkning eller uttappning af sjö ej skulle ega rum, der ej de,
Indika om företaget sig förena, ega mer än hälften af den jord, som
vinnes eller förbättras genom företaget, har, såsom motiven utmärka,
föreslagits ur privaträttslig synpunkt, samt det allmänna ej af företaget
har någon omedelbar nytta, instämmer jag i den af Justitierådet
Hernmarck vid förevarande § gjorda hemställan.

15 §.

Då i afseende å invallning vid hafvet de skäl, som i motiven till
förslaget anförts för den invallning, hvarom i öfrig! handlas uti ifrågavarande
§, icke äro tillämpliga, och, efter mitt omdöme, icke heller
eljest giltig grund förefinnes att medgifva särskild tvångsrätt för invallning
vid hafvet, hemställer jag, att hvad derom förekommer måtte
få utgå.

. 18 §.

Jag biträder den af Nya Lagberedningens ordförande i anledning
af det föreslagna stadgandet i denna § yttrade särskilda mening.

22 §■

Enär, så vidt jag erfarit, det icke visat sig behöfligt att utsträcka
tvångsrätten beträffande vattenverks utrifning eller ändring utöfver
hvad hittills varit medgifvet, samt större bruk, bergverk och fabriker
torde i vissa fall kunna vara lika, om ej mer, allmännyttiga, än odBih.
till Biksd. Prat. 1879. 1 Sand. 1 Afd. 5

ling eller förbättring af jord, synes mig vara skäl bibehålla det nu
gällande förbudet, att nämnda tvångsrätt ej må sträcka sig till vattenverk,
anlagda för bedrifvande af större bruk och bergverk samt större
fabriksinrättningar. ''Åtminstone borde utrifning eller ändring af dylika
verk, efter min tanke, endast medgifvas efter af Konungen i hvarje särskilt
fall dertill lemnadt tillstånd.

24 §.

Då vattenverksegaren lärer böra skyddas mot den förlust, som
kan honom tillskyndas genom den verkan, <Bom tillfälliga och kanske
snart öfvergående ogynsamma förhållanden måhända utöfvat å uppskattningen
af vattenverkets värde, och jag saknar full anledning antaga,
att den förhöjning med femtio procent i verkets värde, som nu tillkommer
egaren, är oskälig samt föreställer mig, att i de fall, då vattenverksegaren
finner för sig fördelaktigt, att verket löses, en för begge
parterne nöjaktig öfverenskommelse skall kunna utan svårighet träffas,
hemställer jag, att så väl i l:a som i 2:a momentet af ifrågavarande §
orden »en femtedel» utbytas mot ordet »hälften».

28 §.

Hvad i denna § föreslås bör, efter min tanke, icke angå annan
kostnad än den, som å vattenverk göres sedan vattenverksegaren blifvit
kallad till syn såsom 37 § innehåller, hvarigenom först frågan om
vattenverkets ändring eller utrifning blifvit mot honom anhängiggjord
på sådant sätt, att han bör anses skyldig att å densamma fästa afseende;
— och hemställer jag förty, att förevarande § måtte till otvetydigt
utmärkande häraf omredigeras.

I den af Justitierådet Wedberg vid 3:dje kapitlets slut slut gjorda
erinran angående innehållet af 13 § i 1824 års förordning instämmer jag.

________________ •

37 §.

De i sista punkten af l:a momentet uti denna § förekommande
orden: "med vattenverksegaren” synas mig böra utgå, enär det företag,
hvarom fråga är, kan röra äfven innehafvare af nyttjanderätt till annan
egendom än vattenverk, såsom bland annat 31 § utvisar.

40 §.

Då den pröfning, som i denna § föreskrifves, bör ega rum ändå
att företaget ej af annan bestrides, torde orden: ”emot annans bestridande”
böra ur §:n uteslutas. ''

43 §.

Till utmärkande deraf, att med ”sökanden” i 56, 57, 59 och 64
§§ skall förstås ej blott den, som enligt 35 § hos Konungens Befallningshafvande
gjort ansökning om företag, hvarom förslaget handlar,
utan äfven den, som med honom sig förenat eller eljest gjort gemensam
sak, synes-mig 43 § böra erhålla det tillägg, att den, hvilken enligt
sådan afhandling, som i nämnda § sägs, med sökanden gjort gemensam
sak, skall anses såsom hade han sjelf sökt det företag, hvarom
fråga är.

m 48 §.

I näst sista momentet af denna § föreskrifves, att synemännen
böra, der sådant finnes lämpligt, bestämma viss tid, då företaget i sin
helhet bör vara bragt till slut. Denna föreskrift synes mig böra uteslutas,
dels derföre, att densamma torde kunna framkalla tvekan derom,
huruvida företaget, i händelse det ej blifvit inom den bestämda tiden
fullbordadt, må vidare utföras, hvilket sannolikt förslaget ej åsyftar förbjuda,
dels ock emedan föreskriften är öfverflödig så till vida som af
78 § följer, att, om sökandens försummelse med börjadt företags utförande
skulle åstadkomma skada för annan, skadan, såsom ej förutsedd
och beräknad, skall ersättas. .

49 §.

På samma skäl, som af mig anförts för ändring i 37 §, hemställer
jag, att 2:dra momentet af 49 § måtte ändras så, att det komme att
afse äfven det fall, att annan fastighet eller lägenhet, än vattenverk,
är af egaren upplåten åt annan till nyttjande, men skall lösas eller
ersättas.

50 §.

Till förekommande af oriktig tillämpning af föreskriften i lista
momentet af denna § synes mig, att, med uteslutande af orden i 2:dra
punkten: »för inkallande af sakegare, som ej vederbörligen kallad blifvit,
eller af annan laga orsak”, bör i slutet af samma punkt emellan orden:
”än” och ”ny” införas: sakegare, som ej vederbörligen kallad blifvit, eller.

51 och 55 §§.

Jag instämmer i de af Justitierådet Wedberg vid dessa §§ gjorda
anmärkningar.

56 §.

Jag biträder det af Justitierådet Hernmarck vid förevarande §
afgifna yttrande.

57 §.

Det i andra momentet af denna § föreslagna stadgande skulle
visserligen bereda den kärande jordegaren lättnad i besvär och minskning
i kostnader, men synes mig icke blifva för öfrige jordegares rätt
betryggande med mindre tillika föreskrifv.es, att stämningen skulle särskildt
tillställas en af dem med skyldighet för honom att gifva de öfrige
del af densamma. Då likväl efter mitt om^me i förevarande fall giltigt
skäl icke förekommer för meddelande af en sådan föreskrift till
kärandens förmån eller eljest till afvikelse från allmänna rättegångsordningen
hvad angår sättet för stämnings delgifvande, hemställer jag,
att ifrågavarande moment måtte ur förslaget uteslutas.

61, 62 och 64 §§.

Jag instämmer med Justitierådet Wedberg i de åt honom vid
61 och 64 §§ framstälda anmärkningar och med Justitierådet Hernmarck
hvad angår 62 §.

67 §.

Enär de grunder, hvilka i motiven anförts för denna §, äro, i mm
tanke, fullt tillämpliga jemväl när uppskattning efter 46 § egt ruin för
aftappning af kärr eller mosse, synes mig, att också vid sådant företag
ny uppskattning af jordförbättringsvärde bör medgifvas; och dä,
såsom motiven innehålla, eu bestämd skilnad ej kan göras emellan
afdikningar af kärr eller mosse och andra dikningsföretag, samt äfven
vid do sistnämnda, om ock endast i sällsynta fall, oförutsedda naturförhållanden
kunna vålla, att det till läge och djup föreskrifna diket
för en eller annan ej kommer att medföra beräknad nytta, anser jag
ny uppskattning böra tillåtas jemväl vid dessa företag. Jag'' hemställer
alltså, att de i början af 67 § förekommande orden: »i 2 Kap.» rnä
utbytas mot orden: i denna förordning; och anser äfven jag, att tiden
för instämmande af klander mot ny uppskattning af jordförbättringsvärde
bör utsträckas till nittio dagar.

Jag biträder den af Justitierådet Wedberg gjorda hemställan angående
rubriken till 5 kapitlet.

70 §.

Då dikningsföretag, hvarom i 1 kap. förmäles, kunna icke allenast
i det fall, som afses i 11 § af nämnda kapitel, utan äfven eljest, såsom
på större slättbyggder, antaga betydliga dimensioner, beröra inånga
jordegares rätt och åstadkomma vidsträckt rubbning i förutvarande förhållanden;
och då de genom dylika dikningsföretag rubbade förhållanden
icke lära utan svårighet kunna återställas, samt det måste vara af större
vigt att förekomma skadan deraf än att tillåta verkställighet af dikning,
som icke blifvit genom lagakraftegande beslut medgifven, anser jag,
lika med Justitierådet Wedberg, hvad 70 § innehåller böra ur förslaget
uteslutas.

71 §.

Med afseende å de invecklade förhållanden, som den vattenverksegaren
i denna § medgifna rätt att tvinga jordegaren att betala lösningssumman
och öfvertaga verket skulle kunna medföra, i synnerhet
om jordegarne, som borde lösa vattenverket, vore till antalet många
eller lösningssumman icke under längre tid eller kanske aldrig till fullo
utgick, samt då vattenverks^egarens intresse, efter mitt omdöme, blefve
nöjaktigt tillgodosedt, om honom i stället tillerkändes rättighet att,
derest vattenverket ej inlöstes, undfå ersättning för den skada, som
uppsägningen kunde hafva honom tillskyndat, hemställer jag, att jemväl
i det fall, att, sedan uppsägning skett, lösen före tillträdesdagen ej
erlägges, den väckta frågan skall, likasom när uppsägning icke egt
rum i rätt tid, anses förfallen, och att ett stadgande införes, enligt
hvilket jordegaren skall, dels i händelse uppsägning blifvit verkstäld
men lösen ej före tillträdesdagen betalas, vara förbunden ersätta vattenverksegaren
den skada, som uppsägningen må hafva vållat, dels vara
pligtig att, innan uppsägning sker, för det skadestånd, hvartill han i
nyssberörda hänseende kan kännas skyldig, ställa säkerhet såsom i 2
mom. af 71 § föreskrifves för der afsedt fall.

72 §.

Ordet: »honom» i första punkten af första momentet synes mig
böra utbytas mot: annan, enär arbete, som företages, kan vara till förfång
äfven för någon, som ej är egare af marken, hvarå arbetet göres.

73 §.

Icke blott i det fall, att fast egendom, hvarför lösen eller ersättning
enligt 3 kap. skall gifvas, är med inteckning besvärad, utan äfven
då sådan fastighet häftar för ogulden köpeskilling, bör efter min
tanke förfaras på sätt 73 § innehåller. Jag anser fördenskull ett tilllägg
derom böra i denna § införas.

74 §.

Jag instämmer i den af Justitierådet Wedberg vid förevarande §
gjorda anmärkning.

77 §.

Orden i andra punkten af första momentet: »emot hans bestridande»
böra efter mitt omdöme utgå, enär äfven annan, än markens
egare, kan i sin rätt förnärmas genom de åtgärder, hvarom nämnda
punkt handlar.

73 och 79 §§.

Jag instämmer i de af Justitierådet Wedberg vid dessa §§ framstälda
anmärkningar.

83 §.

Så vidt stadgandet uti ifrågavarande § innebär, att skyldigheten
att deltaga i de uti förslaget af handlade företag skall följa med eganderätten
till den jord, som af sådant företag hemtat eller hemtar nytta,
har jag icke något att mot samma stadgande anmärka. Efter mitt omdöme
bör dock hvarken nämnda skyldighet anses såsom följd af någon
jorden vidlådande egentlig sakrätt, eller förmånsrätt enligt 17 kap. 6 §
Handels balken ega rum för oguldna afgifter i och för företaget, men ny
egare af jorden för skyldighetens fullgörande ansvara icke blott med
jorden utan äfven med annan sin egendom. Till en mot denna min
mening, åtminstone i någon mån, stridande uppfattning torde emellertid
det nu i förevarande § förekommande uttryck, att omförmälda skyldighet
skall häfta vid jorden, möjligen kunna gifva anledning; — och
jag hemställer fördenskull, att berörda uttryck ej må begagnas, utan
att det finge heta, att, om jord egare ej, efter ty i 79 § är sagdt, vunnit
befrielse från skyldigheten att taga del i företag, hvarom i förslaget
handlas, jemväl ny egare af jorden skall vara pligtig att i företaget
deltaga.

För (ifrigt synes det mig vara, om ej alldeles nödvändigt, dock
lämpligt, att i §:n införes ett tillägg, hvaraf framgår, att, om förre
egaren försummat att verkställa arbete, som honom i och för företaget
ålegat, eller att underhålla dike eller annan vattenledning, nye egaren
är skyldig fullgöra hvad eftersatt blifvit, men att nye egaren är fri
från afgift eller ersättning, som till betalning förfallit innan han egare
blek Genom ett dylikt tillägg skulle förekomma^ en villrådighet, som
eljest måhända kunde uppstå angående nye egarens förbindelser.

Justitierådet Carleson yttrade: Enligt förslagets motiv, är allmänna
nyttan, fattad i betydelse af samhällets materiella förkofran genom
jordbrukets utveckling, antagen såsom en af faktorerna för lagstiftningen
i ämnet, samt värdet af denna faktor uttryckt i formeln:
»Då staten för materiella intressens främjande ingriper i den enskildes
sjelfbestämningsrätt och egendomsförhållanden, är det lagstiftarens pligt
att tillse det uppoffringen ej göres större än ändamålet oundgängligen
kräfver». Statens materiella intresse af jordbrukets utveckling framställes
dymedelst såsom syftemål med förslaget till -eu lag, som är afsedd
att utgöra en del af privaträtten; och i öfverensstämmelse med
denna uppfattning är förslaget uppstäldt, icke på allmängiltiga rättsgrunder,
utan på subjektiva åsigter om lämpligaste sättet att främja
en näring, hvars gynnande framför andra näringar och på deras bekostnad
man menar lända till allmän nytta. Åt syftemålet att främja
jordbruket offras derför icke allenast alla af vattenverk beroende näringar,
för så vidt deras bestånd och utveckling betingas af trygghet i
besittningsrätten till vattenverken, utan ock vattenverksegarnes rätt att
lika med andra samhällsmedlemmar skyddas i åtnjutandet af sin lagligen
förvärfvade egendom: för jordbrukets utveckling föreslås att, sedan
man under ett hälft sekel med ofantliga både allmänna och enskilda
uppoffringar befordrat byalagens upplösning genom laga skiften
och den i mer eller mindre mån samfälliga jordegendomens förvandling
till enskild, hvilket tillhör realiseringen af eganderättens begrepp,
skall i motsats deremot all jord, som till följd af samma naturliga orsak
är af vatten besvärad och kan medelst gemensam vattenafledning
förbättras, komma att, utan afseende å egoslag eller kulturgrad, utgöra
en samfällighet för afledningens åstadkommande och sålunda ett nytt
slag af jordsamfälligheter bildas; att inom dylik samfällighet, som
anses danad af naturen, hur helst det naturliga vattenafloppet är i verkligheten
danadt, hvarje delegare skall hafva rätt att fordra afledningens
upptagande och de andras biträde dervid, samt att en hvar, som af

vattenafledningen har nytta, skall utan afseende å sitt eget omdöme
om fördelen eller sin önskan att begagna sig deraf tvingas att i arbetet
deltaga genom förpligtelsen att antingen i mån af sin nytta af
arbetet vidkännas andel i kostnaden eller ock afstå den jordrymd, som
skattas motsvara förbättringen af hans jord.

Nyttan af jordbrukets utveckling är emellertid icke allmän i annan
mening än nyttan af mångfaldiga, af vattenverk beroende näringar i
landet är allmän, och i denna mening är allmänna nyttan någonting
helt annat än allmänna behofvet, som är statens oafvisliga kraf för sitt
mål, alla medborgares lycka. Icke heller består denna allena uti ett
allmänt materielt välstånd, än mindre uti någon särskild näringsgrens
högsta tänkbara uppdrifvande; hvaremot statens mål är oupphinnelig!
utan allmän säkerhet till person och egendom; och klart är, att denna
säkerhet störes af staten sjelf, då han utan verkligt nödtvång ingriper
i den enskildes hushållning eller tillåter att dennes egendom varder
mot hans vilja honom frånhänd. Lika otvifvelaktigt som det är, att
den staten åliggande vården om allmän ordning och säkerhet underlättas
genom det materiella välståndets utbredande, lika otvifvelaktigt
är, att statens fullgörande af sitt berörda åliggande kraftigt befordrar
detta välstånd utan att vara nödvändigt beroende deraf. Verkan af att
staten alldeles undandroge sig att söka befordra samhällets materiella
förkofran genom omedelbart befrämjande af näringarne skulle inskränka
sig till inflytande på det materiella välståndet, under det statens fullkomliga
åsidosättande af vården om allmän ordning samt säkerheten
till person och egendom ledde till statens upplösning. Af förpligtelsen
till sådan vård följer, att staten endast på rättsgrunder eller för sitt eget
oafvisliga kraf, hvilket är hvarje enskilds liksom allas gemensamma,
eger inskränka samhällsmedlemmarnes sjelfbestämnings- och handlingsfrihet
eller rubba deras egendomsförhållanden; men då hvarken rättsgrund
eller nödtvång innefattas i lagstiftarens föreställning om den
materiella nyttan af en närings förkofran, kan icke heller en slik föreställning
berättiga lagstiftningen att ingripa i den enskildes sjelfbestämningsrätt
och egendomsförhållanden. När likväl lagstiftningen det
gör, tillvällar sig staten ett förmynderskap, hvilket alltid blir oredligen
förvaltadt, i det somliga myndlingars fördel befrämjas på andras bekostnad.
Lagen, som stöder sig på den tillfälligtvis mäktigaste meningen
om näringarnes vigt i förhållande till hvarandra samt de intresserade
individernes antal och betydenhet, måste ändras i öfverensstämmelse
med vexlingarne i denna mening; idkaren af en länge gynnad näring
blir omsider, till befrämjande af någon annan näring, tvungen att afstå
sin egendom mot eu ersättning, som till eu början efter utseende runde -

ligt utmätt inknappas i den mån allmänna meningen förblandar rätt
med hvad för tillfället får namn af nyttigt; kikaren af en tillförene
förbisedd näring underkastar sig inskränkningar i sin sjelfbestämningsoch
eganderätt för att blifva i andra afseende!! gynnad och njuta frukten
af hvad som afhändes den missgynnade; det rätta blir icke erkändt
såsom nyttigt, det förment nyttiga förklaradt vara rätt och ett
osäkerhetstillstånd skapad!, hvari svårligen någon näring kan finna
varaktig trefnad.

Ett försvar för de tvångsrätt^, hvarpå det till Högsta Domstolens
utlåtande remitterade förslaget är bygdt, har sökts i de grundsatser
man förmenat vara af lagstiftningen antagna genom Kong! förordningarne
den 20 Januari 1824 angående ändring eller utrifning af
vattenverk, som genom uppdämning skada jord eller hindra dess odling,
samt den 30 November 1841 angående vissa vilkor för vattenafledningar
till beredande af samfällig jords odling. Man har likväl dervid
åt berörda förordningar gifvit en extensiv tolkning, hvilken, hvad
1841 års författning angår, uttryckligen motsäges af författningens
rubrik. Ingendera förordningen innehåller någon föreskrift, som måste
anses ligga utom rubrikens omfång; ingendera tillåter en fördragning
utöfver detta omfång. Den förstnämnda förordningen, hvars inledning
frånsäger författningen anspråket att hvila på rättsgrund, ger egare af
jord, hvars odling hindras genom vattenuppdämning af lagligen tillkommet
vattenverk, som ej är anlagdt till bedrifvande af större bruk
och bergverk samt större fabriksinrättning, rättighet att fordra det
vattenverket ändras eller flyttas eller ock vattenledning göres eller ock
att verket alldeles utrifves, samt bestämmer vilkoren och sättet för begagnandet
af den medgifna rättigheten. Denna författning, som genom
jordegarne tillerkänd expropriationsrätt till vissa vattenverk inskränker
vattenverk segarens lagligen förvärfvade egendomsrätt och såsom vilkor
för denna rättsförnärmelse underkastar jordegaren de förut okända
tvångsrätter, i hvilka man nu vill se allmänna rättsgrundsatser, innefattar
en så uppenbar afvikelse från allmän lag och rätt, en så uppenbar
undantagsanordning, att en extensiv tolkning af författningens föreskrifter
måste vara otillåtlig. Med lika godt om icke bättre skäl än
det hvarmed man utdrager eu allmän regel ur den tvångsrätt, som jordegaren
underkastats, skulle kunna utdragas eu allmän regel ur den
tvångsrätt, som vattenverk segaren underkastats; och vid följdriktig tillämpning
deraf skulle man oundvikligen komma derhän, att egaren
af den jord, som kunde till enskild!, och allmänt gagn användas bättre
af annan, borde mot någon ersättning för jordens värde exproprieras.

Bill, till Riksd. Prof. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 6

Hvad åter angår förordningen den 30 November 1841 innehåller den
endast föreskrift om sådan till dikning eller rensning af vattendrag,
enligt 6 kap. Byggningabalken och Kongl. kungörelsen den 28 December
1822, icke hänförlig vattenafledning, som pröfvas nödig för odling
eller förbättring af jord, deri två eller flere hafva del, hvarmed i
egentlig mening förstås oskiftad, eller under sameganderätt varande
jord, det vill säga hvad rubriken enligt vanligt språkbruk kallar samfällig
jord. Hvarje delegares rätt i sådan jord är inskränkt af de andras
och när de icke enas om bruket måste en tvångsrätt gifvas, derest icke
ett mot samhällsordningen stridande rättslöshetstillstånd skall inträda.
Men i följd af sin grund saknar denna tvångsrätt all tillämplighet i
fråga om vattenafledning till odling eller förbättring af jord, som icke
är samfällig eller, med andra ord, två eller fleres gemensamma egendom.
Författningen kan således icke afse vattenafledning, som pröfvas
nödig för odling eller förbättring af jord, som blifvit lagligen skiftad
och upphört att vara samfällig, eller af särskilda personers skilda jordegendomar;
och den i förslagets motiv uttalade åsigten, att grunderna
för den dikning, som åsyftar nyodling, vore att finna i 1841 års förordning,
då deremot dikningen för den redan i kultur tagna jordens
tillbörliga häfd är i Byggningabalken fast,stöld, måste vara oriktig.

Gällande lag innehåller i 6 kap. 2 § Byggningabalken och förenämnda
förordning af den 30 November 1841 de allmänna grunderna
för dikning inom byalag eller å samfällig jord, samt i nämnda kap.
3 § grunderna för dikning mellan grannar å jord, som ej ligger i
samfällighet; men, med undantag för innehållet af de vilkor, som blifvit
fastade vid den tvångsrätt vattenverksegare underkastats genom 1824
års förordning, saknas föreskrifter angående dikning och torrläggning
af mark utom byalag eller grannelag. Att gällande stadgan den i
ämnet understundom finnas otillräckliga, är antagligt, ehuru deras otillräcklighet
icke hindrat, att jordbruket utvecklat sig minst lika väl som
någon annan af landets näringar; men jag föreställer mig, att en ny
lag angående jord- och vattenverksegares rättsförhållanden bör stödjas,
icke såsom den undantagslag, hvilken innefattas i omförmälda Kongl.
förordning af deri 20 Januari 1824, på lagstiftarens tillfälliga uppskattning
af näringarnes ekonomiska vigt, utan på eganderättens begrepp
och på allmängiltiga rättsgrunder, vid hvilkas tillämpning
näringarnes utveckling må afses utan ingrepp i den enskildes sjelfbestämnings-
eller eganderätt. Allmänna stadganden till främjande af
statens materiella intressen höra till den ekonomiska lagen, icke till
civillag, hvarom nu är fråga

Vid sådant förhållande borde, hvad det remitterade förslaget och

,13

till en början dess första kapitel beträffar, jordegarues rättigheter och
skyldigheter i afseende å dikning af odlad eller i det naturliga skicket
odlingsbar mark grundas ytterst på jordeganderättens nödvändiga inskränkning
af tvånget att tåla det naturliga vattenafloppet och detsammas
befrämjande, hvaraf följer att i derutanför liggande frågor oni
dikning af dylik jord tvångsrätt skulle medgifvas endast lör det åt
statens omsorg om allmänna säkerheten påkallade främjandet af kärrens
och dylik vattendränkt marks torrläggning. Om dikning af den odlade
eller i sitt naturliga skick odlingsbara marken kunde då regleras i öfverensstämmelse
med innehållet af det lagutkast, som åtföljer Revisionssekreteraren
Annerstedts reservation, och erforderliga privaträttsliga
stadgande!! om vattnets aftappande från kärrmark afhandlas särskilt
på sätt i nyssnämnda reservation förordats. Till äfventyr någon gång
uppkommande tvist om jords hänförlighet till kärrmark kan omöjligen
möta större svårighet att, i anvisad ordning lösas, än andra tvister, för
hvilkas behandling enahanda ordning funnits lämplig. Deremot kan
jag hvarken finna någon giltig rättsgrund för de i förslagets 2 kap.
omförmälda tvångsrätter eller inse nödvändigheten eller lämpligheten af
privaträttsliga stadganden i de ämnen kapitlet afhandlar. Värden om
statsintresset derutinnan tillhör den ekonomiska fjell administrativ a
rätten; vården om privatintresset tillkommer den enskilde sjelf.

De våldsamma ingrepp i eganderätten, hvilka föreslås i 3 kap.
och efter min ofvan anförda mening innebära rena motsatsen af
eu sund lagstiftnings fordringar, borde, efter min tanke, alldeles förkastas.
Likartade, fastän hvarken i verkan till materiel skada för den
enskilde eller till inflytande på allmänna näringslifvet jemförlig^ ingrepp
i eganderätten innefattas likväl, efter hvad nämndt dr, uti Kongl.
förordningen den 20 Januari 1824 och för bibehållandet tills vidare al
deruti stadgade tvångsrätter i befintligt skick kan åberopas, bland annat,
att fråga om deras afskaffande icke varit väckt; att de numera
erhållit ett slags häfd och inverkat på eu mängd under tiden uppkomna
rättsförhållanden; att de i följd af vilkoren för begagnandet
sällan föranleda märkligt lidande för den rättsförnärmade, men ofta
bereda honom ekonomiska fördelar; att tillämpningen af dessa tvångsrätter
bör blifva mer och mer sällspord och att derför kan väntas och
tillåtas, att de utan lagstiftningens åtgärd försvinna. . I betraktande
häraf och under förutsättning, att de inskränkningar i eganderätten,
hvilka under mer än ett hälft sekel varit med egandet, af vattenverk
förenade, anses böra tills vidare qvarstå, synes mig en lagförändring i
öfverensstämmelse med innehållet af 3 kap. i det lagutkast, som är

vidfogadt omförmälde reservation, kunna försvaras, hvilket deremot icke
är förhållandet med motsvarande kapitel i det remitterade förslaget.

Hvad angår förslagets fjerde och femte kapitel, är deras innehåll
i väsentliga delar beroende af de konstitutiva stadgande^ i föregående
kapitel och måste derefter lämpas; biträdande jag för min del i hufvudsaken
så väl de af Justitierådet Olivecrona, som de i Revisionssekreteraren
Annerstedts reservation framstälda anmärkningar mot särskilda
paragrafer af ifrågavarande begge kapitel.

_ Såsom följd af det anförda, hvaraf torde visa sig. att förslaget
blifvit a hatta dt ur synpunkten, att menniskans rätt viker för lagstiftarens
föreställning om flertalets materiella nytta och att lagen i ämnet
är till mera för jordbrukets än jordbrukarens skull, nödgas jag, lika
med Justitierådet Olivecrona, i underdånighet afstyrka, att det till Högsta
Domstolens utlåtande öfverlemnade förslaget lägges till grund för
lag i ämnet.

Justitierådet Almqvist, söm hufvudsakligen biträdde ej mindre de
åsigter, som ligga till grund för de af Justitierådet Wedberg vid §8
14 21, 24, 25, 37, 40, 46, 48, 49, 55, 57 sista punkten, 60, 61, 70,

71, 72, _74, 78, 80, 82 och 85, äfvensom vid slutet af 3 kap. gjorda
anmärkningar, än äfven Justitierådet Hernmarcks erinringar vid 88 13
och 62, afgaf i öfrigt följande yttrande:

Aid granskning af föreliggande författningsförslag, som i öfverskriften
säges angå torrläggning af jord, framställer sig naturligen först
den frågan, hvilken mening detta uttryck innebär och i hvad mån författningens
innehall derigenom blifvit, såsom afsigten med en sådan
öfverskrift måste vara, på det mest korrekta sätt i korthet angifvet.
Uttrycket är nemligen nytt och för språket så främmande, att det hvarken
såsom teknisk term eller eljest star att finna i någon svensk ordbok,
så vidt mig är bekant. Till användning af ett sådant uttryck,
hvarvid hvarken vetenskapen eller den allmänna uppfattningen fäster
ett bestämdt begrepp, i sjelfva titeln på en allmän författning, helst när
denna af handlar ett lagstiftningsämne, som särskildt för hela den jordbrukande
befolkningen är af vigt att kunna lätt och klart uppfatta och
bedöma, synes anledning icke kunna liemtas af annat, än antingen uttryckets
egen af ursprunget framgående riktighet och lämplighet eller
ock den yttersta brist i språkets öfriga förråd. Men uttrycket kan
svårligen tilläggas nämnda egenskaper; ty enligt ordens härledning och
reglerna för deras bildning skulle torrläggning af jord närmast betyda
en åtgärd, hvarigenom jord lägges att torka, och uttrycket vore då
oegentligt i dubbel måtto, enär i förslaget fråga hvarken är om för -

ändring af någon jorde läge, utan om den fasta marken, eller om att bringa
jorden i torrt tillstånd, hvarigenom hon skulle göras fullkomligt ofruktbar,
utan om markens befriande från öfverflödigt och för hennes fruktbarhet
skadligt vatten. Man kan säga, att mångfaldiga andra ting, men aldrig
den fasta marken, kunna blifva föremål för torrläggning i egentligmening;
och ordet torrläggningsmål, hvilket i förslagets motiv förekommer
såsom generel benämning för de i författningen afhandlade
ärenden, är i ännu högre grad oegentlig!..

Icke heller lider språket brist på godkända uttryck för de slag
af åtgärder och företag, om Indika författningen handlar och som afse
vattnets afledande för att befrämja jordens bördighet eller vinna mark till
ny odling. De kallas dikning, när det är fråga om jordegarnes af lagen
påbjudna skyldighet att befordra det i jordytan befintliga, för växternas
näring obehöfliga eller hinderliga vattnets afrinnande efter markens
naturliga lutning; och med ordet vattenafledning hafva blifvit betecknade
de af lagen icke påbjudna, endast under vissa vilkor tillåtna företag,
som afse att med våld och konst åstadkomma vare sig aftappning
eller sänkning af de stillastående vattnen eller ock de rinnande vattnens
afledning i nya riktningar, och således vattensamlingarnes eller
vattendragens förändring från det läge och lopp, som antingen naturen
danat eller (hvilket i detta fall från rättslig synpunkt är enahanda)
lagligen tillkommen och bestående uppdämningsrätt beredt.

Dessa ord, dikning och vattenafledning, beteckna alltså skilda begrepp,
hvilka ej kunna uttryckas med ett enda och samma ord, huru
det än må vara sammansatt; och det vore derföre desto större skäl att
använda dem begge i författningens rubrik, som de tydligt angifva
föreskrifternas direkta föremål, nemligen frågorna om vattnets afförande
och vilkoren derför, under det att ordet torrläggning, om det eljest
kunde försvaras, blott skulle antyda den medelbara följden af vattnets
bortgång.

Här gäller det dock icke ensamt orden och deras betydelse. Den
omständighet, att lagförslaget, under rubriken torrläggning, behandlat
både dikningen och vattenafledningsföretagen, visar, hvad ock förslagets
hela innehåll ådagalägger och i motiven tydligen uttalas, att begge
delarne uppfattas i förslaget såsom fullkomligt likartade ämnen, hvilka,
i motiven uppkallade med den gemensamma benämningen torrläggningsmål,
underkastas hufvudsakligen samma lagstiftning, hvilande på den
i förslagets 12 § uttryckta grundsatsen om jordegares lika rättigheter
och skyldigheter i det ena fallet som i det andra.

Nyss här ofvan är angifven den bestämda begreppsskilnad, som
jag tror finnas emellan dikning å ena samt sjösänkning och annan

vattenafledning å andra sidan. Dikningen är en vid jorden fäst oeftergiflig
skyldighet af permanent beskaffenhet; vattenafiedningarne åter
tillfälliga, öfvergående, för utförande på en bestämd kort tid beräknade
samt ofta i och med arbetets fullbordan afslutade företag, hvartill jordegare
så väl enligt den gällande som den föreslagna lagen medgifves
rättighet, men till hvilkas verkställande de ej kunna på någon grund
af rättvisa eller billighet anses skyldiga. Dessa företag härleda sig
nemligen från beräkningar, åsyftande vinst men ofta medförande förlust,
äro i alla händelser af osäker utgång, såsom erfarenheten tillräckligt
visat, beroende på förutgående undersökningars möjlighet och
noggrannhet, på kostnadsberäkningarnes tillförlitlighet och på icke förutsedda
omständigheters gynsamma eller ofördelaktiga verkningar, samt
föranleda i allmänhet drygare kostnader på en gång, än en stor del af
landets jordbrukare är mäktig eller kan antagas vara villig att underkasta
sig.

Om således dikningen är en jordegarne åliggande skyldighet, men
vattenafiedningarne åter föremål för eu dem medgifven rättighet, så
blifver det klart, att lagstiftningen i dessa skilda ämnen måste utgå
från skilda synpunkter; och det behöfver ej heller utgöra anledning''
till tveksamhet, huru långt den i förslagets motiv omständligt afhandlade
så kallade afsägelserätten bör utsträckas. Ty det hörer till rättsaxiomen,
ej mindre att en rättighets utöfning icke kan någon åläggas
och att man har full frihet att afstå från densamma, än äfven att
ingen kan genom afsägelse göra sig qvitt eu skyldighet. Det är således
lika gifvet, att ingen jordegare mot sin vilja är pligtig att deltaga
i ett vattenafledningsföretag eller hindrad att afsåga sig sådant
deltagande, som det å andra sidan är uppenbart, att ej någon må genom
afsägelse befria sig från dikningsskyldigheten. De i ögonen fallande
praktiska olägenheterna af afsägelserättens tillämpning i sistnämnda fall,
särdeles vid de mindre och mest talrikt förefallande dikningsfrågorna
grannar emellan, hafva redan blifvit framhållna af andra, som yttrat
sig i ämnet.

Förbiseendet af den angifna skilnaden emellan dikningar och
vattenafledningsföretagen utgör för mig förslagets grundfel, alldenstund
jag finner denna skilnad vara så väsentlig, att han icke tillåter att
betrakta begge ämnena, på sätt i förslaget skett, såsom i grunden
identiska, icke ens såsom egentligen likartade eller nödvändigt sammanhängande.
Lagstiftningen måste derföre behandla dem såsom skilda
frågor; och om en lag skall omfatta dem gemensamt, hvartill ej torde
saknas skäl, sönderfaller han i två karaktersskilda stycken, det ena
angående dikning och det andra angående vattenafledning.

Lagens ena afdelning skulle då hufvudsakligen motsvara förslagets
första kapitel och handla om dikningsskyldigheten. 1 fråga om denna
rigtas uppmärksamheten i främsta rummet på den utsträckning af nämnda
skyldighet, som innefattas i förslagets 2 §, der vitsord lemnas åt hvar
och en, som äskar dikning för sin jord, och alla öfriga, som af dikningen
hafva nytta, förpligtas att deri deltaga. Ehuru de betänkligheter,
som emot denna utsträckning af dikningsvitsordet blifvit anförda,
äro i hög grad beaktansvärda, anser jag dem likväl icke böra föranleda
förkastande af den reform, som nämnda stadgande innebär. Detta stadgande
är nemligen, efter min uppfattning, icke någon afvikelse från de
i 1734 års lag nedlagda principer, endast en utveckling af dessa principer.
Rättigheten att påkalla biträde vid jordens dikning, i nu gällande
lag uttryckligen medgifven blott åt den öfra jordens egare mot den lägre
belägna jordens, är genom det föreslagna stadgandet utvecklad derhän,
att den nedan liggande jordens egare får rätt till biträde i dikningen
af den öfre jordegaren, i den mån denne deraf hemtar nytta. I fråga
om rättvisan och ändamålsenligheten häraf biträder jag de af Lagberedningen
anförda skäl, fästande särskilt uppmärksamheten derpå, att det
nya stadgandet i sjelfva verket endast medgifver, till den nedan liggande
jordegarens förmån, eu anticipation af det åt den öfre jordegaren redan
nu tillagda vitsord att när som helst väcka fråga om gemensam dikning.
De genom utsträckning af dikesvitsordet uppkommande vidsträcktare
dikeslagen vill jag derför icke kalla tvungna föreningar; ty ett dikeslag
enligt det nya stadgandet blefve icke större, än om de ofvan liggande
jordegarne i den trakt, som skall afdikas, nu förenade sig om
att fordra de nedan liggandes biträde vid dikningen, i hvilket fall enligt
gällande lag, och med rätt tillämpning af den i 6 kap. 3 § Byggningabalken
åt domaren uppdragna pröfningsrätt, allesammans borde
deltaga i dikningen och deras bidrag till arbetet bestämmas efter samma
måttstock, som enligt förslaget, eller efter hvar och eu jordegares fördel
af dikningen. Då emellertid dikningen, huru än vitsordet bestämmes,
och antingen förslaget varder lag eller stadgandena i ämnet affattas
enligt 1875 års Riksdags med nu gällande lag mera öfverensstämmande
förslag i ämnet, alltid blifver en jorden åliggande skyldighet, kan någon
aftägelserätt, såsom jag förut yttrat, här icke komma i fråga. Icke
heller anser jag den med omgång och kostnad förenade föregående
undersökningen böra obligatoriskt föreskrifvas, såsom mera hindrande
än gagnelig i dessa mål, Indika i de flesta fall äro åt så enkel beskaffenhet,
att de hvarken erfordra eller tåla denna vidlyftiga och dyra
procedur. Tryggt torde kunna påstås, att, om de föreslagna föreskrifterna
om syn på stället med för- och efterundersökning, gradering

och uppskattning'' genom särskilda förrättningsmän, skulle tillämpas på
vanlig. dikning, det vore fara värdt att denna ofta komme att blifva
obehörigen uppskjuten eller eftersatt. Dikningsfrågorna anser jag derföre
böra behandlas i hittills vanlig ordning. Visserligen kunna dessa
frågor stundom vara mera omfattande och svårlösta; men det torde i
våra dagar icke vara att befara, att tillfälle skall saknas för parterna
sjelfva, innan tvist vid domstol väckes, eller för domaren, när tvisten
kommer under honom, att vinna erforderlig utredning genom sakkunnige
och vetenskapligt bildade män. T 1875 års Riksdags förslag var också
föreskriften om föregående undersökning endast fakultativ; och om det
nu föreskrefves, att, när tvist om dikning förekommer, domaren skall,
der sådant finnes nödigt, till sin ledning infordra på behörig afvägning
och utredning grundad!’ utlåtande af sakkunnige män eller påkalla deras
biträde vid syn på stället, innan målet afdömes, så skulle önskvärd
säkerhet för dessa frågors behöriga pröfning vinnas och afsigten med
det af Riksdagen antagna stadgande hufvudsakligen uppnås.

Lagens andra afdelning, motsvarande 1824 och 1841 årens nu
gällande förordningar, skulle angå vattenafledningarne och stadgandena
i detta ämne, grundade på en genomförd princip, utgöra ett helt för sig.

Denna afdelning komme då att blifva en lag om de allmänna
vilkoren för vattenafledningsföretag och en expropriationslag till förmån
för desamma. Alla dessa företag hafva det väsentliga gemensamt, dels
att vissa allmänna vilkor måste fastställas för deras tillåtlighet, nemligen
företagens å statsmaktens sida befunna gagnelighet eller åtminstone
oskadlighet för det allmännas intresse samt jordegarnes beredvillighet
till sådana uppoffringar, hvarigenom enskildes af företagen rubbade
rättigheter i så fullt mått godtgöras, att någon materiel förlust för dem
med säkerhet kan antagas icke inträffa, och dels att expropriationsrätt
måste företagen medgifvas, så framt de skola komma till stånd.
Oväsentligt och tillfälligt är, huruvida det hinder, som ligger i vägen
för ett sådant företag, består af ett större eller mindre vattenverk, af
annan på eganderätt till sjön eller vattendraget beroende inrättning eller
förmån, af byggnader eller af jord. Så är ämnet icke betraktadt och
behandladt i förslaget. I 12 § förklaras, att vattenafledningarne icke
må företagas, om annans rätt öfver vattnet derigenom förnärmas, o«h
det säges uttryckligen i motiven, att 20 kap. 7 § Byggningabalken,
som förbjuder förändring af de naturliga vattendragen annan till men,
lemnats orubbad. Men i förslagets 3 kap. göres dock en fullständig
afvikelse från detta förbud; ty der lemnas den rätt öfver vattnet, som
tillkommer egarne icke allenast till de industriela anläggningar, hvilka,
med vattnet till drifkraft, i allmänhet benämnas vattenverk, utan äfven

41»

till fiskeverk, bevattningsanstalter samt andra byggnader och anläggningar
för vattnets nyttjande äfvensom till strömfall, fisken, vattenställen
och andra dylika förmåner, i så vidsträckt mån å sido, att allt
detta får emot egarens vilja tagas i anspråk för beredande af tillfälle
till ett vättenafledningsföretag. År icke det absoluta förbudet i 12 §
mot förnärmelse af annans rätt öfver vattnet oegentligt och missledande,
då 3 kap. innefattar så vidt gående undantag från samma förbud?
För min del vill jag icke utsträcka expropriationsrätten öfver de gränser,
han fått genom 1824 och 1841 årens förordningar, i annan måtto
än att den obestämda och obestämbara skilnaden emellan större och
mindre vattenverk bör bortfalla, men anser å andra sidan någon återgång
från hvad nämnde författningar i detta afseende medgifva och
stadga icke kunna ifrågasättas.

Rätt till expropriation af allt, som ligger i vägen för ett enligt lag
tillåtlig! vattenafledningsföretag, bör vara den allmänt gällande regeln,
de mötande hindren må härleda sig ifrån annans rätt vare sig till vattnet
och hvad deraf göres till godo, eller till fasta marken med hvad derå
befinnes. Af denna uppfattning följer, dels att, då rätt till vattnet ej
är heligare, än annan eganderätt, förbehållet i förslagets 12 § till skydd
mot förnärmelse af annans rätt öfver vattnet bör försvinna och jemväl
denna rätt få vika, när sådant påkallas af behofvet för ett lofligt vattenafledningsföretag,
och dels att, då vattenverken komme i samma kategori
som alla andra föremål, indika måste för ett dylikt företags utförande
exproprieras, den särskilda lagstiftning angående vattenverken, hvilken
förslaget upptagit efter 1824 års förordning, ej mera vore erforderlig,
följdriktig eller lämplig.

Att uppdraga skilnaden emellan dikning och vattenafledning och
sålunda noggrant begränsa omfånget för de begge afdelningarne i lagen,
sådan jag tänkt mig densamma, kan synas vara svårighet underkastadt;
men begreppet dikning är i allmänna föreställningssättet så klart uppfattad!,
att någon definition derpå icke är behöflig; och nämnda svårighet
skulle då, såsom jag tror, endast ligga uti den tveksamhet, som
måste förefinnas vid att abstrakt bestämma, huruvida vattnets afledande
från kärr, mossar och dylik vattendränkt mark är att hänföra till dikning,
såsom Lagberedningens pluralitet antagit, eller böra anses som
ett vattenafledningsföretag, på sätt en af ledamöterna i beredningen
förmenat. Att genom ett allmänt stadgande afgöra detta är i sjelfva
verket en omöjlighet; ty det beror på kärrets eller mossens storlek
och beskaffenhet. Afgörande! kan således ej ske genom eu abstrakt
föreskrift, utan måste lemnas till pröfning i hvarje konkret fall; en
pröfning,* som domaren — enligt den regel att, när vattnet från kärret
Bill. till liiksd. Prof. 1879. 1 Sand. 1 Afd. 7

eller mossen ej kan afledas genom dikning, sådan denna skyldighet i
lagen bestämmes, företaget är att hänföra till vattenafledning — bör
meddela när invändning i detta hänseende göres af någon jordegare,
hvars biträde för afdikning af den vattendränkta marken påkallas.
Denna mark kan utgöras af ett obetydligt kärrdrag eller en ytlig mossbildning,
som lätt kan afdikas, men består stundom af så vidsträckta
och djupt gående, som man säger bottenlösa, vattensamlingar, att deras
sänkning eller aftappning är fullt jemförlig med sjöarnes, ofta svårare
att verkställa samt till utgången mera oberäknelig och oviss. Det
vore lika oriktigt, om de stora kärrmarkernas aftappning i lagen betraktades
såsom dikning, som om en liten mosses eller ett obetydligt
kärrdrags afdikning hänfördes under samma stadgande!!, som dem,
hvilka gälla om sjösänkningsföretagen.

Efter dessa allmänna anmärkningar går jag att yttra mig öfver
vissa speciella delar af förslaget.

Uti förslagets inledning har blifvit anmärkt, att 2 § i 6 kap.
Byggningabalken skulle upphäfvas genom förslagets antagande. Denna
§ innefattar likväl — jemte den i första punkten deraf förekommande
föreskrift, att alla i by skola hålla aflopps- och floddiken efter sina egor,
hvilken föreskrift kan anses vara kompletterad men icke upphäfd genom
förslagets 9 § om dikning för samfäld mark, — tillika några rent ekonomiska
stadganden, åsyftande att befordra jordens häfd genom påbud
för hvarje jordegare att på föreskrifvet sätt dika å sina egor. Icke
kan det vara förslagets afsigt att upphäfva dessa ekonomiska stadganden.
Om dem är ju icke alls någon fråga i förslaget, hvars stadganden
om diken endast hafva afseende på afloppsdiken eller sådana diken, som
kunna utgöra föremål för grannars gemensamma intresse och för tvister
dem emellan om dikningsskyldigheten. Föreskriften om dikning på
egna egor har åter eu helt och hållet ekonomisk karakter, på enahanda
sätt som Byggningabalkens likartade föreskrifter om jordens bruk och
häfd i öfrigt, om gärdesgårdars uppställande, om åbyggnader och deras
vidmakthållande. Nämnda föreskrift om jordens dikning skulle nu
enligt förslaget upphäfvas, utan att dertill uppgifves någon orsak; ty
såsom sådan lärer ej kunna räknas hvad som i motiven yttras derom,
att, »särskiljandet af diken i aflopps- och skårdiken torde kunna såsom
onödigt för framtiden bortfalla»; ett yttrande, hvars mening svårligen
kan fattas, så länge något annat sätt att befordra vattnets afrinnande
icke blifvit funnet, än det nu vedertagna medelst begge dessa motsatta
slag af diken, af hvilka det ena slaget förutsätter det andra.
Det skulle i allt fall vara föga konseqvent att borttaga dikningspåbudet,
men låta de öfriga nyssnämnda ekonomiska föreskrifterna rörande jor -

dens skötsel stå qvar i Byggningabalken. Dessa föreskrifter äro af
allmänheten väl kända; de åberopas ofta af enskilda vid aftal om nyttjanderätt
till fastighet och blifva städse tillämpade i frågor om åbos
lagliga skyldigheter beträffande hemmanets häfd. Det synes således
vara gifvet, att 2 § i 6 kap. Byggningabalken bör stå qvar orubbad.

Deremot kan jag icke finna annat, än att genom förslaget ändring
sker i 20 kap. 7 § Byggningabalken, och att anmärkning således bör derom
göras i förslagets inledning; ty förslagets hela 3 kap. handlar
om sådana förändringar af vattendrag, som i nämnda lagrum äro förbjudna;
och det vore knappt mödan värdt att tala om sjösänkningar
och öfriga i förslagets 2 kap. omförmälda vattenafledningar, i fall de
ansågos icke tillåtliga med mindre än att stadgandet i 20 kap. 7 §
Byggningabalken blefve iakttaget, så att annans rätt till vattnet icke
förnärmades. Det är nemligen uppenbart, att t. ex. eu sjös uttappning
skall medföra försvinnandet af vattenafloppet derifrån eller åtminstone
bringa detta aflopp till eu obetydlighet, sedan sjön, som var sjelfva källan
till vattenafloppet, försvunnit. Härigenom skall då inträffa, att de,
som begagnat sjön eller det derifrån rinnande vattnet till fiske, till
vattenverk, till hushållets och ladugårdens behof, till bevattning af sina
fält eller till andra ändamål, komma att alldeles eller i väsentlig mån
gå miste om dessa förmåner. Och enahanda kunde förhållandet blifva
vid sänkning eller förändring af andra vattendrag.

Det ovilkorliga förbehållet i förslagets 12 § mot förnärmelse af
annans rätt öfver vattnet borde derföre borttagas, så att mot godtgörelse
för sådan rättighet ett vattenafledningsföretag må komma till
stånd, så framt de eljest i lag stadgade vilkoren för detsamma vore
för handen. Men då sker ock ändring af stadgandet i 20 kap. 7 §
Byggningabalken.

1 §. För att tydligt utmärka att här ej är fråga om vattenafledning
utan om dikning, synes det uti 1875 års Riksdags lagförslag
använda uttrycket böra bibehållas.

2 §. Beträffande denna § hänvisar jag till hvad förut är yttradt
i afseende å dikningsvitsordet och afsägelserätten.

3 §. Något annat skäl, än brist på affall för vattnet, synes ej
böra få åberopas för dikets upptagande till mindre än det bestämda
djupet.

4 §. Hela denna §, innefattande råd och anvisning om dikes
upptagande i den lämpligaste sträckningen och helst i råskilnad, synes
utan olägenhet kunna utgå, utom sista punkten, hvilken kan införas
i 5 §. — Nämnde anvisning skulle för öfrigt vara missledande
och onyttig, om den kunde hafva till följd, att dike blefve upptaget i

annan sträckning, än som angifves af markens lutning, hvilken aldrig
lärer böra frångås.

5 §. Enär det torde vara tjenligast, så vidt jag förstår och på
sätt Landtbruksakademien ansett, att afloppsdike, hvarom i denna lag
uteslutande är fråga, lägges öppet eller att detta åtminstone fastställes
såsom regel, anser jag mig böra hufvudsakligen biträda 1870 års komitéförslag
och en ledamots i Nya Lagberedningen dermed öfverensstämmande
yttrande härutinnan.

När i sista stycket af denna § säges, att jord, som från dike uppkastas,
ej får så läggas vid sidan af diket, att den hindrar vattnets afrinnande,
menas förmodligen att jorden ej må läggas till hinder för
vattnets fall ned i diket. Men den vid dikeskanten upplagda jorden
måste alltid vålla sådant hinder. Detta är lika visst, som att fara för
dikets bestånd måste uppstå, om jorden qvarlemnas å dikets kant. Motsatsen
kan ej antagas och torde derföre ej böra i lagen förutsättas.

6 och <V §§. Att den jordegare, som måste tillsläppa mark till
ett dike, hvaraf han sjelf icke har någon nytta och hvilket han således
aldrig skulle kommit att för egen räkning upptaga, erhåller full ersättning
för den mark, som åtgår till sådant dike, är i sin ordning.
Likaså är det klart, att en nedanför liggande jordegares skyldighet att
öfver sina egor framsläppa det från grannens högre belägna egor kommande
vattnet innebär, att, när den ofvanliggande kan i anseende till
markens belägenhet blifva vattnet qvitt utan att dika längre, än hans
egna egor sträcka sig, den nedan liggande jordens egare måste sjelf
föranstalta om det dike, som erfordras, för att upptaga och afföra detta
vatten och såmedelst förekomma den större skada och olägenhet, som
skulle för honom inträffa i fall vattnet finge fritt flöda öfver hans mark.
Detta härrör från det servitutsförhållande, hvari uti ifrågavarande hänseende
den lägre jorden är att anse stå till den högre belägna, och
intet skäl synes tala för en afvikelse från denna på nu gällande lag
grundade uppfattning.

För den händelse åtel-, att vattnet icke kan från den ofvan liggande
jorden afrinna utan att dike upptages genom den nedanför belägna,
och att detta dike blifver till gagn äfven för den senare jordens
egare, skola, så väl enligt förslaget som med en riktig tillämpning af
den enligt gällande lag åt domaren uppdragna pröfningsrätt, både den
öfra och den nedra jordens egare deltaga i dikningen efter som en
hvar deraf hemtar nytta; men jag tror ej att gällande lag blifvit tilllämpad
så, att i nämnda fall den nedra jordens egare ansetts berättigad
till ersättning för hela den mark, som till diket åtgått. En sådan ersättning
synes likväl förslaget, om jag rätt förstår dess 6 §, tillägga

honom, dock naturligtvis med afdrag för hans andel i hela dikningskostnaden.
Jag tror att det vore med praxis och med den allmänna
uppfattningen om rätt och billighet härutinnan mera öfverensstämmande,
att egaren till den lägre jorden bör utan ersättning tillsläppa så mycket
mark, som skulle åtgå till det dike, som behöfde upptagas för hans
egna egor, och endast få ersättning för den areal af marken, som derutöfver
tages i anspråk för det gemensamma diket, när detta måste
göras större, än som ensamt för de nedan liggande egorna erfordrades.

Detta skulle stå i full öfverensstämmelse med sista punkten i förslagets
8 §, hvilken lärer innebära, och det med rätta, att, om ett a
den lägre marken redan upptaget dike, som för denna mark är tillfyllestgörande,
behöfver, för att deri skall kunna inledas vatten från
ofvan liggande mark, utvidgas, fördjupas eller annorledes förändras,
den lägre jordens egare icke är skyldig att deltaga i kostnaden för
denna förändring eller utan ersättning dertill upplåta någon mark, men
ej heller berättigad att undfå godtgörelse för den mark, som redan
använd ts till det äldre diket. Enär nu samma regel, beträffande ersättning
för mark, som åtgår till gemensamt dike, torde böra gälla när
diket är gammalt som då det upptages nytt, finner jag de stadganden
icke vara konseqventa eller berättigade, enligt hvilka rättigheter och
skyldigheter uti ifrågavarande afseende komme att betraktas olika i
fråga om diken, som funnits före den nya lagens utfärdande, och dem,
som derefter anläggas.

Denna inkonseqvens framträder tydligast, då 6 § jemföres med
första punkten af 8 §, der det stadgas, att man eger afleda vatten till
annans dike, om det kan ske utan men för denne. Här får han hvarken
ersättning för marken eller bidrag till den kostnad, som åtgått till
dikets upptagande. Hade diket ej varit förut anlagdt, skulle han enligt
6 § erhållit beggedera.

Emot nämnda första punkt i 8 § skulle jag för öfrigt ej haft att
erinra, derest jag kunde dela den i motiven till denna § yttrade åsigt,
att kostnaden för dikes underhåll är ringa och oväsentlig i förhållande
till kostnaden för dess upptagande. Erfarenheten torde likväl vitsorda,
att underhållet inom icke många år sammanlagdt med lör lika stor kostnad
som dikesgräfningen och, särdeles om marken är lös eller vattenflödet
ymnigt, snart vida öfverstiger samma kostnad. Då det nu svårligen
kan förutsättas att, om vatten från ofvanliggande jord insläppes
i ett nedanför upptaget dike och ökar den vattenmassa, som der framgår,
sådant ej skulle medföra ökadt besvär och kostnad för dikets underhåll,
sluter jag mig till den ledamot af Lagberedningen, som yrkar,

att i berörda fall den ofvanliggande jordegaren skall vara pligtig deltaga i
underhållet.

7 §. Både i allmänhet och särskildt för de mindre jordegarne skulle
tungan af dikningsskyldigheten blifva oskäligt ökad, om den dikningsskyldige
förmenades att sjelf eller med sitt folk verkställa arbetet, der det borde utföras
å annans egor, och i stället ålades att gälda detta arbete med penningar.
Utgiften blefve så mycket känbarare, som äfven underhållsarbetet enligt
10 § skulle godtgöras på samma sätt. Ett liknande föreslaget stadgande
förkastades af Riksdagen 1875, och jag anser, att förevarande 7 § nu bör
uteslutas. Arbetets verkställande af annan än den dikningsskyldige må
bero på öfverenskommelse.

9 §. Antingen 2 § i 6 kap. Byggningabalk^!, der i första punkten
föreskrift meddelas om aflopp.?- och floddiken för oskift bys mark, upphäfves
eller icke, synes det böra för tydlighets skull angifvas, att stadgandet i
förevarande 9 § afser äfven oskift by.

10 §. Att för skyldighet att dike underhålla skola tillämpas samma
grunder som för dikes ''upptagande, är eu föreskrift, som hittills gält och
alltid torde komma att gälla. Den bör då ej inskränkas blott till diken,
hvilka enligt den föreslagna förordningen upptagas.

Att dike, som ej begagnas, icke behöfver underhållas, torde ej vara
nödigt att i lagen utsäga.

11 §. Angående behandlingen af frågor om vattnets afledande ur
mossar och kärr har jag ofvan angifvit min mening.

Då genom föreskriften i senare momentet af denna § icke lärer vara
åsyftadt att uttrycka annat än det, som redan är sagdt i 3 §, synes samma
föreskrift här öfverflödig, likasom ock den erinran, som i sista punkterna af
§:n meddelas, att vid aftappningar bör ställas så till, att skada ej sker och
att öfversvämning ej inträffar. För att vara fullständig borde denna varning
utsträckas äfven till mångahanda andra försigtighetsåtgärder och angå
ej blott kärraftappningarna utan ock andra vattenafledningsföretag; och då
i allt fall meningen icke lärer vara, att oförsigtigheten eller försummelsen
skulle medföra annan påföljd, än som enligt lag i allmänhet bör i ty mål
ega rum, är sagda erinran här utan egentligt ändamål, om den eljest vore
lämplig att i lag införa.

12 §. Såsom förut är yttradt, anser jag att ingen är skyldig att
deltaga i de här nämnda vattenafledningsföretagen, och icke heller att
annans rätt öfver vattnet bör i fråga om sådana företag hafva bättre skydd
äu eganderätten till andra föremål, som kunna för vattenafledningarna
ligga i vägen.

Annans rätt öfver vattnet respekteras för öfrigt hvarken i förslagets
13 §, enligt hvilken det är tillåtet för pluraliteten af delegarue i en sjö,

som skall sänkas, att genom omröstning göra minoritetens rätt till vattnet i
sjön om intet, eller i förslagets 3 kap., som medgifver, att hvarjehanda
slags rätt till vattnet får emot egarens vilja tagas i anspråk till förmän för
de vattenafledningsforetag, som i förevarande § omtalas.

Angående strömrensning för annat ändamål, än denna lag afser,
torde intet behöfva yttras, då det ju är klart, att lagen endast handlar om
vattenafledningar för jords odling.

13 §. Den bär gifna föreskriften, att jordegare ej har rätt till företag,
hvarom i 12 § förmäles, med mindre än att tillstånd från det allmännas
sida erhållits i de fall, der sådant är föreskrift et, förutsätter, såsom
ock Lagberedningen i sitt underdåniga memorial vid förslagets insändande
erinrat, att en särskild stadga måste utfärdas, angående när tillstånd
från det allmännas sida för vattenafledningsforetag skall anses erforderligt
eller icke.

Det är svårt att inse, huru det skall blifva möjligt att i allmänna regler
uppgöra en sådan skilnadsbestämning. Och i allt fall, enär det kan antagas,
att hvarje företag, som skulle medföra att vattendragen och vattensamlingarna,
sådana naturen dem bildat eller sådana de på grund af lagligen.
tillkommen uppdämningsrätt existera, rubbades från deras lopp och
läge eller alldeles försvunne, eller att ett vigtig!; industriel!, verk undanröjdes,
komine att i större eller mindre män beröra intressen, hvilka staten har att
tillse och bevaka, och då för öfrigt för sådana företag erfordras rätt till
expropriation af föreliggande mark samt på vattentillgången beroende verk,
inrättningar och förmåner, tror jag det böra såsom ovilkorlig regel fastställas,
att tillstånd till vattenafledningsforetag alltid skall från det allmännas
sida utverkas, i öfverensstämmelse med hvad 14 § i 1824 års förordninginnehåller
samt i gällande expropriationslag är för jemförliga förhållanden
föreskrifvet och jemväl i den af Lagberedningen citerade norska lag om
udtapning af insöer och myrstrsekninger den 31 Maj 1848 stadgadt. Genom
särskild författning borde då bestämmas, i hvilka mindre vigtiga fall
tillståndet finge omedelbart af Konungens Befallningshafvande meddelas, eller
när frågan derom skulle af honom til! Kongl. Maj;ts afgörande hemställas.

Förbehållet om att pluraliteten af jordegare skall vara ense anser jag
böra utsträckas till alla vattenafledningsforetag och icke, såsom i denna §
föreslås, blott gälla sjösänkningarne. Dessa kunna mången gång vara af
mindre betydenhet än andra vattenafledningar.

14—21 §§. Då jag, vidkommande de så kallade in val 1 ningarne, är
ense uti att afstyrka stadganden härom, har jag för min del ‘till detta afstyrkande
det särskilda skäl, att den jordförbättring, som afses genom dylikt
företag, icke fäller inom omfånget för lagen om dikning och vattenafledning,
sådan densamma af mig tillstyrkes, eller bör med dessa ämnen samman -

blandas. I alla händelser afstyrker jag, att ordet “invallning"''1 bibehålies.
Deremot kan anföras samma betänklighet som mot ordet “torrläggning".
Yerbet valla har i språket ingen annan bemärkelse än den, hvari det förekommer
i It kap. 1 § Bygguingabalken. Om det användes i sammansättning
såsom i orden invalla och invallning, blifver dessa ords betydelse nödvändigt
en helt annan, än i förslaget afses. För öfrigt skulle i en författning,
som handlar om vattnet, ordet invallning vara oriktigt af den grund, att
fråga icke är om vattnets invallande eller instängande genom vallar, utan
om dess utestängande från odlingsbar jord. Till detta ändamål äro dambyggnader,
fördämningar eller vallbyggnader de tjenliga medlen; och om ordet
“invallning" kunde begagnas i denna bemärkelse, skulle det heta jordinvallning
eller något dylikt.

22 §. Senare momentet i denna § anser jag böra uteslutas.

Här är fråga om vattenverk, som lagligen tillkommit och äro af laga
beskaffenhet. Deras laglighet kan bero på aftal om uppdämningsrätt, på
domar, på urminnes häfd eller möjligen annat. När jordegare vill för eu
vattenaflednings utförande lösa eller mot ersättning ändra vattenverket, afser
han att expropriera just den lagliga rätt att begagna vattnet och hålla det
uppdämdt, som på någon af nyssnämnda grunder, således äfven enligt gällande
aftal, tillkommer vattenverket. Yore aftalet, ej giltigt, behöfde den
derpå grundade uppdämningsrätten icke exproprieras. Det förhållande, huruvida
aftalet är slutet för alltid, eller på viss längre eller kortare tid, bör ej
hindra expropriationsrättens utöfning eller dervid hafva annat inflytande
eller verkan, än såsom eu faktor vid bestämmandet af det värde, hvartill
den på aftalet grundade uppdämningsrätten bör skattas.

Aftalen kunna för öfrigt hafva tillkommit på grunder, som ej mera
förefinnas, under förutsättningar, som ej mera ega giltighet eller tillämplighet.
De kunna, såsom man kan säga om det aftal, hvarom förevarande § talar,
i sjelfva verket innefatta blott ett löfte att ej begagna en genom lag medgifven
rättighet. Frågan om ett sådant löftes, liksom om hvarje altals, förbindande
verkan tillhör domstol att i hvarje fall pröfva enligt allmänna
rättsgrundsatser.

Att vattenafledningsforetag kunna hindras genom aftal för en tidrymd
af femtio år, är ock föga öfverensstämmande med förslagets hela tendens.
För öfrigt söker ej förslaget, såsom 1824 års förordning,-att lösa den frågan,
huru mycket det uppdämningsaftal, som vattenverksegaren kan hafva
slutit med eu eller flere af uppdämningen lidande jordegare, skall anses
gälla, när de öfriga yrka vattenverkets utrifning. Lösningen af detta
spörsmål är likväl nödvändig, derest man anser sig kunna och böra i förevarande
lag gifva sig in på frågan om vilkoren för aftals giltighet.

24 §. I 1866 års expropriationslag bestämmes visserligen löseskillin -

gen att utgå utan förhöjning öfver det i orten högst gällande värdet af det
som afstås. I den lagen är likväl uteslutande fråga om expropriation för
allmänt ändamål och der hänvisas, beträffande vattenverk och deraf förorsakad
uppdämning, till den särskilda expropriationslag, som innefattas i förordningen
den 20 Januari 1824. Den i nämnda förordning medgifna
expropriationsrätt afser åstadkommande af företag, hvilka omedelbart äro
till gagn för enskilde jordegare, och ersättningen är der bestämd till fulla
uppskattade värdet med förhöjning af hälften derutöfver icke allenast för
vattenverket utan äfven, enligt förordningens 15 och 16 §§, för jord, som
föreligger och för vattenafledningen nödig är, för fiske verk och annan byggnad
äfvensom för skada, som i öfrigt deraf kan uppstå. Denna för enskilda
vattenafledningsföretag medgifna expropriation är endast-derföre berättigad,
att dessa företag främja jemväl det allmänna bästa i så måtto, som de lända
till landets förhöjda kultur. Men de gagna, som sagdt är, egentligen och i
främsta rummet jordegarne; och då enskild person undfår rättighet att af
annan emot dennes vilja emot lösen åtkomma hvad han eger, anser jag, med
åberopande jemväl af de utaf andre Högsta Domstolens ledamöter anförda
skäl, lika med dem löseskilling^! ej böra sättas lägre än den blifvit bestämd
i 1824 års förordning.

Om kronan skall frånkännas rätt att vid henne tillkommande lösen
eller ersättning erhålla förhöjning öfver värdet af det, som exproprieras, bör
detta uppställas såsom allmän regel och sålunda ej förekomma ensamt i
denna §.

26 §. Med afseende å numera gällande föreskrifter i fråga om jordafsöndring,
torde den skilnad emellan besutenhet och obesutenhet,[som gjordes
i 1824 års förordning, ej vidare böra bibehållas.

27, 30 och 31 §§. Sedan i nästföregående §§ (dem jag ville sammanföra
till en enda, delad i flera moment) är taladt om vattenverk, som hindra
vattenafledning, samt om deras expropriation och vil koren derför, synes, på
ofvan närmare antydda skäl, det vara lämpligt att i en enda, omedelbart derefter
följande § upptaga frågan om expropriationrätt till alla andra föremål,
som utgöra dylikt hinder.

De böra i detta afseende vara fullt likstälda med vattenverken, blott
med det undantag, att förbehållet i 23 § om att vattenverks värde skall med
dubbla beloppet öfverstigas af den vinst vattenafledningen beräknas medföra,
hvilket förbehåll kan vara tjenlig!, när fråga är om dessa, ofta för en hel
orts näringslif vigtiga verk, ej utsträckes till öfriga för afledningen hinderliga
föremål, helst om lösen jemväl för dem bestämmes att utgå med förhöjning
af hälften öfver värdet, hvaruti torde ligga ett tillräckligt korrektiv
mot omogna och äfventyrliga vattenafledningsförslag.

Bill. till Wksd. Prof. 1879. 1 Samt. 1 Afl!,

28 §. Tidpunkten, då fråga om vattenverks utrifning skall anses
väckt, är ej angifven; och annat stadgande i det här vidrörda ämne synes
ej heller erfordras, än det som förekommer i senare momentet af 71 §, enär
det lärer böra tillstädjas vattenverksegare att efter behag sköta sin egendom
till dess, efter verkets värdering, jordegarne fattat bestämdt beslut, huruvida
de vilja lösa egendomen eller icke. Denna § bör således utgå.

29 §. All med vattenafledningsföretag förenad kostnad, ej blott den
som åtgår för vattenverkets utrifning eller ändring, bör gäldas på sätt här
sägs. En allmän föreskrift derom torde böra införas i en §, der det första
gången talas om delaktigheten i sådana företag.

33 och 34 .§§. I fråga om vattenafledningsföretag anser jag föregående
undersökning vid syn på stället alltid böra ega rum. Att jag finner
sådan förundersökning olämplig i fråga om dikning är förut anfördt.

41 §. Månne det ej är tillfyllest, att lagen uppgifver föremålen för
synemännens undersökning och utlåtande och ej söker bestämma hvilka
ämnen de icke få befatta sig med? Dessa ämnen äro mångfaldiga och
visserligen flera än de tre, som specielt nämnas i förevarande § (hvaribland
frågorna om vattenverks laglighet och om uppdämningsrätten i grunden äro
en och densamma). För öfrigt kan yrkande om utrifning, enligt förslagets
egen förutsättning, endast gälla ett lagligt vattenverk; och innan detta yrkande
frainställes har naturligtvis sökanden förvissat sig, om han kan fa
verket utan lösen undanröjdt såsom olagligt samt, vid osäkerhet härom, understält
den frågan domstols pröfning. Om någon anvisning för synemännen
är behöflig uti ifrågavarande afseende, kunde den inskränkas till en
allmän erinran om, att de ej hafva att befatta sig med frågor, som röra
eganderätten.

43 §. Det torde böra bär uttryckligen sägas, att, sedan någon inför
synemännen förklarat sig göra gemensam sak med den, som sökt att fa verkställa
en vattenafledning, häri äfven är att anse såsom sökande. Derigenom
klafve tydligt hvad som bör förstås med sökande, hvilket ord ofta förekommer
i förslaget.

44 §. Denna § synes hafva sin rätta plats såsom en senare punkt
i 42 §.

45 §. Afvägning, uppmätning, afteckning och beskrifning af vattendraget
torde ej böra i något fall underlåtas.

46 §. Gradering af egorna lärer alltid böra ske och städse ligga till
grund för uppskattningen. Hvad med gradering förstås, kan antagas vara
så allmänt kändt, att förklaringen deröfver i senare momentet af denna §
icke är behöflig.

41 §. Synemännen bör hafva till åliggande att vid alla de tillfällen,
då de, i anseende till markens vattendränkta skick eller af annan anledning,

finna sig icke hafva kunnat tillförlitligen uppskatta jordförbättringen, besluta
om ny undersöknings företagande efter det företaget blifvit fullbordadt. Nu
skulle likväl, äfven om synemännen funnit ny uppskattning erforderlig och
utsatt densamma att ega rum efter företagets fullbordan, sådan ny uppskattnings
verkställande, enligt förslagets 68 §, vara beroende på att någon jordägare
gjorde anmälan derom hos Konungens Befallningshafvande, sä att, om
dylik anmälan ej sker, ny undersökning och uppskattning ej får anställas,
utan den förra ovilkorligen bör lända till efterrättelse, huru otillförlitlig och
oriktig den än uppenbarligen varit.

50—53 §§. På det att föreskrifterna om kallelser till sammanträdena
och om tillvägagåendet vid förrättningen må i lagen förekomma i sammanhang
och utan afbrott, synes vara Renligt att 50, 52 och 53 §§ uppflyttas
och få sin plats näst efter 39 §.

51 § torde böra sammanställas med den 83 och jemte denna införas
närmare slutet af författningen.

54 §. Hvad i andra punkten af denna § vilkorligen sägs om intagande
i längden af underrättelse om egogradering blir ovilkorlig^ i fall man anser,
att gradering alltid bör ske.

Tredje punkten torde böra utgå; ty den är öfverflödig, om utlåtandets
godkännande ej medför förlust af rättigheten att öfverklaga detsamma, och
vådlig i motsatt fall. Sakegarne skulle nemligen då betagas det i följande
§ dem medgifna rådrum för handlingarnes granskning.

56 och 51 §§. Obestridligt lärer vara, att ett-lika sätt för handläggning,
pröfning och fullföljd af likartade mål är en fördel och ett kraf, som
lagstiftningen icke får förbise. De i grunden ekonomiska ärenden, som
angå samfäld jords fördelning genom laga skifte, hafva med vattenafledningsmålen
det gemensamt, att beggedera afse att för en grupp af intresserade
fastighetsegare bereda eller underlätta tillfälle till en bättre, mera utsträckt
och lönande odling af jorden. Också hafva förslagets stadganden om vattenafledningsmålens
första handläggning blifvit, till en del ordagrant, hemtade
från skiftesstadgan. Förrättningsmannen är landtmätare eller annan med honom
ungefär lika qvalificerad person; och till biträdande gode män skall förrättningsmannen
utse just dem, som äro i orten valde till ledamöter i egodelningsrätt
eller till gode män vid landtmäteriförrättningar. Vattenafledningsmålet
handlägges sedan af synemännen i väsentligen lika ordning som ett
skiftesmål. Men när förrättningen är afslutad, vidtager enligt förslaget en helt
olika procedur. Enligt skiftesstadgan skall den missnöjde fullfölja klagan hos
egodelningsrätten inom viss kort tid, vid äfventyr att eljest hafva förlorat talan
emot förrättningen. Enligt förslaget kan missnöje anmälas på två ställen,
nemligen hos synemännen eller hos Konungens Befallningshafvande, hvilken

(JO

sistnämnda myndighet bör enligt förslagets motiv upplägga och föra särskild
dagbok öfver der anmälda så kallade torrläggningsmål. Är sökanden sjelf
missnöjd eller har annan sakegare anmält missnöje med förrättningen, fortsättes
ärendet på det sätt, att sökanden har en tid af sex månader att instämma
saken till domstol. Hvad som menas med att ”instämma saken”
är här lika oafgjord! som i 1824 års förordning. Uttrycket kan icke gerna
tolkas annorlunda, än att alla sakegare skola genom stämning inkallas, äfven
om det af en bland dem anmälda missnöjet gälde en obetydlig del af målet
eller vore rigtadt, blott mot en enda af de Övriga sakegarne. För sökanden,
hvilken ensam har skyldighet att stämma in saken och som skall fullgöra
denna skyldighet vid påföljd att frågan eljest förfaller, är ifrågavarande
stadgande betungande och äfventyrlig!, utom det att det innefattar en fullständig
afvikelse från vanlig rättegångsordning. Det härleder sig, såsom af
motiven inhemtas, från den fiktion, att förrättningen, såsom extrajudiciel, ej
får betraktas såsom en instans. Men hon vinner dock enligt förslaget laga
kraft eller blir beståndande, derest missnöje deremot ej anmäles; på samma
sätt som en laga skiftesförrättning, hvilken i lika måtto är extrajudiciel.
Begge ärendenas inre likhet äfvensom likformigheten i deras första behandling
borde föranleda till enahanda föreskrifter för deras vidare fullföljd. Det
kan icke vara likgiltigt, att rättegångsförfarandet i det ena fallet blifver alldeles
olika det, som gäller i det andra. Och jag tror mig derföre eg a skäl
tillstyrka, att, på sätt i fråga om skiftesmålen är stadgadt samt i mera än
ett hälft sekel varit kändt och tillämpadt, den med förrättningsmännens åtgärder
och utlåtande i vattenafledningsmål missnöjde skall fullfölja sin talan
genom besvär hos domstol; hvaraf följer att pröfningen derstädes, enligt vedertagen
rättegångsordning, inskränkes till de ämnen, som i besvären vidröras
och af klagomålet till granskning påkallas.

63 §. Denna § synes för sammanhangets skull böra uppflyttas och
utgöra ett sista moment i 49 §.

65 §. Det är billigt att sökanden skall i alla händelser ersätta sina
vederparter deras kostnad för talans bevakande vid syneförrättningen; men
om man anser, att målet bör derifrån fullföljas genom besvär, lärer den
grund förfalla, enligt hvilken förslaget förpligta!* sökanden att gälda vederparternas
kostnad äfven vid första domstolen, der i nämnda fall torde böra
tillämpas allmänt gällande föreskrifter om rättegångskostnad utan annat
undantag än att jordegaren, om saken fullföljes och af första domstolen
handlägges vid syn på stället, bör enligt nämnda billighetsgrund gälda kostnaden
för denna syn, äfven om han saken vinner.

67 och 68 §§. Här åberopas hvad vid 47 § blifvit anmärkt; och
tillstyrkes uteslutande af 68 §.

69 §. Om verkställighet i afgjorda mål handlar utsökningslagen och

derom torde ej särskild^ rörande vattenafledningsmålen, något behöfva talas.
Stadgandet att synemännens utlåtande, hvarvid utan anförd klagan fått bero,
är så gilt, som laga kraft egande dom, torde hafva bättre plats såsom ett
tillägg till anvisningen om följden af underlåten klagan öfver utlåtandet.

70 §. Stadgandet i denna § synes olämpligt och vådligt, enär genom
verkställigheten, om den finnes obehörig, kunde orsakas skada, som vore
svår att godtgöra, stundom ohjelplig.

71 §. Uppsägning bör ej med laga verkan få ske med mindre än
att på samma gång lösesumman erlägges eller nedsättes; ty om egaren till
vattenverk eller annan fastighet i anledning af uppsägningen beredt sig att
afträda sin egendom, men lösen sedan uteblifver, kan tillskyndas honom
betydlig förlust och olägenhet.

Senare momentet i denna §, som afser ett tillfälligt och särskild t förhållande,
torde böra hafva plats såsom en egen § i lagen.

75 §. Till undvikande af onödig vidlyftighet synes här endast hänvisning
till 23 § i inteckningslagen böra ske, ej innehållet deraf upprepas.

76 §. Inskränkning i fulla egande- och dispositionsrätten till hvad
man lagligen förvärfvat torde icke böra utan giltiga skäl i lag fastställas.
Sådana skäl synas ej kunna åberopas för det i denna § meddelade stadgandet
om förre egarens rätt att i visst fall återlösa det en gång afträdda
vattenverket. Till denna återlösningsrätt kan vattenverkets förre egare,
som fatt full godtgörelse för hvad han afstått, icke ega grundadt anspråk,
och denna rätt blefve utan tvifvel till hinder för jordegaren att på bästa
sätt använda det inlösta verket. Såsom orden nu lyda, skulle det till och
med kunna sättas i fråga att göra återlösningsrätten gällande t. ex. i det
fall att vattenverket ej blifvit fullständigt utrifvet eller att utrifningen icke
skett enligt det. uppgjorda förslaget; och jordegaren blefve då betaget att
verkställa utrifningen i det omfång och på det sätt, som han sedermera
kunde finna vara för honom mest fördelaktigt.

Hinder måste äfven uppstå för honom att erhålla lån emot inteckning
uti eu fastighet, som vore underkastad ifrågavarande återlösningstalan.
Och om han erhållit sådan inteckning, huru borde då inteckningshafvarens
rått iakttagas, när aterlösen skedde och fråga blefve om bestämmande af
återlöseskillingens belopp?

Likaledes är det svårt att finna grunden till det i sista punkten i 76
§ meddelade förbud mot återupptagande af utrifvet vattenverk. Om efter
en sjösänknings fullbordande det befinnes, att det gamla vattendraget till
äfven ty rs, mot hvad som kunnat beräknas eller till följd af ändamålsenligare
sätt för vattenkraftens tillgodogörande eller andra tjenliga anordningar, lemnar
tillfälle för jordegaren till inrättande af ett annat gagneligt vattenverk,
af större eller mindre omfattning; hvarför skall en sådan anläggning, om

den eljest lagligen kan ske, vara otillåtlig blott derföre, att det utrifva verket
en gång stått på samma ställe eller i samma vattendrag? Ifrågavarande förbud
blef ock af 1870 års komité uteslutet; och det i 1824 års förordning
införda stadgande härom har mig veterligen aldrig kommit att tillämpas.

77 §. Det här förekommande stadgande synes hafva sin rät a plats
vid författningens slut. Dess innehåll anser jag böra bringas till öfverensstämmelse
med ett motsvarande stadgande i det lagförslag, angående vilkoren
för utländings rätt att förvärfva fast egendom i riket, som år 1873
framlades till Högsta Domstolens granskning.

78 §. Denna § anser jag böra uppflyttas och förekomma i sammanhang
med öfriga stadganden om ersättning för skada af vattenafledningsföretag.

81 §. Då den jordegare, som ej vill deltaga i en vattenafledning, icke
haft skyldighet att bevaka sin talan vid den i anledning deraf verkstälda
undersökningen eller att såsom part tillstädesvara vid gradering eller annan
förrättning, bör den af synemännen verkstälda graderingen icke heller anses
för honom gällande eller'' förbindande.

83 §. Någon skyldighet att deltaga i vattenafledningsföretag finnes ej
enligt min mening. Det som här bör uttalas är, att rättigheter och skyldigheter
i detta afseende äro fastade vid jorden för hvarje egares besittningstid.
Härigenom uppkommer, så vidt jag kan inse, icke någon annan
eller vidsträcktare tyst förmånsrätt, än som redan finnes till följd af nu
gällande stadganden i förordningarne af 1824 och 1841.

I sammanhang härmed och pa detta ställe synes äfven böra sägas, att
förändring uti eller tvist om eganderätten ej ma verka uppehåll i behandlingen
af vattenafledningsfrågor. Något dylikt förklarande beträffande dikningsfrågorna
har ej tillförene varit meddeladt och torde fortfarande vala
öfverflödigt.

84 §. Beträffande de verkstälda arbetenas underhåll eger en stor
olikhet rum emellan diken och vattenafledningar samt emellan den ena vattenafledningen
och den andra. De diken, hvarom förslaget handlai, nemligen
afloppsdiken, framgå i allmänhet i den djupa och idka jorden i dalgångarnes
bottenfält, der de måste falla samman eller igenväxa, så framt
de ej städse noggrant underhållas. Dikenas underhall är derföre ett ständigt
föremål för jordegarnes omsorg, för jemt återkommande arbete och kostnad.
Förhållandet med eu del vattenafledningar är stundom alldeles motsatt. När
det berg blifvit bortspränga eller den fasta höjdsträckning genombruten,
som hållit en sjö eller mosse uppdämd, eller när genom en konstlad fördämnings
borttagande ett vattendrag blifvit återföra^ i sin ursprungliga bädd,
är vattenaflodningsarbetet slutad!, dess ändamål på eu gång vunnet och
något underhåll deraf föga eller alls icke erforderligt. Sedan vidtager inom

det område, som genom vattenafledningen vunnits till odling, jordegarnes
vanliga dikningsskyldighet, hvar för den del af marken, som honom tillfallit.
Men vid andra vattenafledningsföretag kunna förekomma afloppsgrafvar af
betydande dimensioner eller andra anstalter för ledningarnes bestånd och till
förekommande af skada, som genom deras förfall kunde uppkomma äfven
för andra än deltagarne i företaget. I dessa senare fall kan ifrågasättas,
om ej deltagarne borde vara förpligtade att städse hålla samlad en penningefond
till bestridande af underhållet och särdeles till botande af brister i
nämnda ledningar eller anstalter, som kunna uppkomma af tillfälliga och
oförutsedda omständigheter samt fordra skyndsamt afhjelpande. Äfven om
man icke anser deltagarne kunna förpligtas att hafva fond samlad för nämnda
ändamål, borde Konungens Befallningshafvande i alla händelser tillkomma
att hålla tillsyn öfver sådana anstalters underhåll och att, om deltagarne
vore försumlige deruti, låta iståndsätta bristerna på deras bekostnad.

85 §. Jag anser första momentet i denna § böra ändras till öfverensstämmelse
med 16 § i det af 1875 års Riksdag antagna lagförslag. Grunderna
för detta Riksdagens förslag, utvecklade i Lagutskottets betänkande,
synas icke vara rubbade genom hvad Lagberedningen anfört i sin motivering
till förevarande §.

Andra momentet i §:n torde böra uteslutas, på hufvudsakligen enahanda
skäl som 70 §.

Mitt yttrande kunde härmed slutas. Men då den föreslagna författningen
ej kan af mig tillstyrkas, och tillämpningen af de åsigter, som jag
ofvan uttalat, skulle leda till nödvändigheten af en från det remitterade förslaget
väsentligen skiljaktig uppställning af en lag rörande de ifrågavarande
ämnena, har jag ansett mig böra försöka ett utkast till en sådan lag.
Detta utkast, åsyftande att närmare åskådliggöra och redovisa för nämnde
åsigter, innefattar dels en förändrad anordning af lagen i två skilda afdelningar
eller kapitel, det ena angående dikning och det andra angående
vattenafledning, dels mer eller mindre hufvudsakliga skiljaktigheter från förslaget
i hänseende till stadgandenas både innehåll och ordningsföljd; och
åberopar jag såsom motivering, der afvikelserna från förslaget icke förklaras
af sig sjelfva, hvad förut blifvit af mig yttradt och anmärkt så väl i allmänhet
som vid förslagets särskilda delar. Med tillkännagifvande derjemte
att vid hvarje § hänvisning är inom klammer gifven till motsvarande eller
liknande stadgande i det granskade förslaget, så vidt sådan motsvarighet
förefunnits, samt att af nämnda förslag blott 39, 52, 53 och 63 §§ äro
lemnade till innehållet oförändrade, framlägges alltså här följande

Utkast till

Lag

om dikning och om vattenafledning.

Med upphäfvande af 6 kap. 8 § Byggningabalken samt hvad i 4 kap.
2 § samma balk är stadgadt rörande dikning, förordningen den 20 Januari
1824 angående ändring eller utrifning af vattenverk, som genom uppdämning
skada jord eller hindra dess odling, Kong], kungörelsen den il Juli
1835 angående ändring i nämnda förordning och förordningen den 30
November 1841 angående vissa vilkor för vattenafledningar till beredande
af samfällig jords odling, så ock med ändring af 20 kap. 7 § Byggningabalken
samt af hvad andra lagens ruin och författningar innehålla mot
denna lag stridande, stadgas som följer:

1 Kap.

Om dikning.

* §■

Vill man för sin jords odling eller förbättring dike göra, och möter
annans jord, då må denne ej hindra vattnets aflopp; vare ock, der för ändamålet
dike å hans jord tarfvas, pligtig att deraf upplåta hvad till diket
åtgår.

2 § (2 §)•

Finnes dike, som någon för sin jord upptaga vill, blifva till nytta
jemväl för annans jord, och åsämjas de ej om dikningen; då hafve han
vitsord, som dike äskar; och vare en hvar, som för sin jord har nytta af
diket, skyldig att i mån deraf taga del i dikningen; dock att den, som ej
fordrat dike, icke vidkännes större bidrag, än som svarar mot den nytta,
hans jord genom diket beredes.

3 § (3 §)•

En hvar dikningsskyldig eger rätt att fordra, att diket, der brist på
affall för vattnet ej hindrar, så göres, att vattnet från hans jord kan afbör -

das till fyra fots djup. Ej må någon med dikningsskyldighet betungas utöfver
hvad för afdikning af hans egen jord till nämnda djup erfordras.

Större dike, än som för ofvanliggande jords afdikning till fyra fots
djup tarfvas, vare den, som enligt 1 § skall upplåta mark till dike, ej pligtig
tåla.

4 § (5 §)•

Dike skall öppet läggas. Fordrar den, som eger marken, der diket
går, att det göres täckt, vare det tillåtet, om vattnets aflopp lika säkert
främjas; svare dock lian för den tillökning i kostnad, som af täckt, dike
vållas.

5 § O. 5 §§).

A hvar sida om öppet dike räknas ren till två fots bredd.

När dike går i råskilnad, tages halfva diket af hvardera grannens

mark.

Jord, som ur dike uppkastas, skall ofördröjligen föras till lämpligt
närbeläget ställe, som af markens ägare anvisas, vid äfventyr att denne
eljest må låta dikesjorden bortföra på den dikandes bekostnad. Dylik jord
må markens egare göra sig till godo, om han det vill.

6 § (6 §).

För intrång och skada, som af dikning orsakas, skall ersättning gäldas
eller, der orsättningstagaren sjelf är dikningsskyldig, honom vid dikningskostnadens
fördelning till godo räknas.

Likaså skall mark, som för upptagande af dike åtgår, markens egare
ersättas i den mån diket göres större, än för hans egna egor varit nödigt.

7 §''

Dike må ej upptagas innan den ersättning, som till följd af stadgandet
i G § utgå bör, blifvit gulden eller nöjaktig säkerhet derför stäld.

8 § (8 §).

Ej må någon förvägras att för sin jords odling eller förbättring leda
vatten till redan upptaget dike å annans mark; värn likväl då skyldig att
i dikets underhåll deltaga enligt grunderna i 2 §. Är för ändamålet nödigt
att det äldre diket utvidgas, fördjupas eller annorledes förändras, vare, i afseende
å sådan förändring, lag som om upptagande af nytt dike.

Bih. till Iiiksd. Prof. 1879. 1 Sami. 1 Afd.

6Ö

9 § (9 §)•

Tarfvas dike för oskift by eller annan samfäld mark, hafve den delägare
vitsord, som dikning äskar; och tage en hvar del i dikningen efter
sin lott i samfälligheten,

10 § (10 §).

1 fråga om skyldighet att underhålla dike gälla enahanda grunder som
för dikets upptagande.

11 § (84 §).

Försummar den, som är skyldig att dike underhålla, hvad honom åligger,
svare för skadan. Bättrar han ej skyndsamt bristen, när han tillsagd
varder, och vill den, som af försummelsen men lider, bristen sjelf bota, kalle
då denne två ojäfvige män att syn hålla, och ege, sedan bristen af dem
vitsordad blifvit, att arbetet på den försumliges bekostnad verkställa.

12 § (85 §).

Dike, som då denna lag träder i kraft finnes upptaget, skall fortfarande
hållas af den, som dittills varit dertill pligtig, intill dess förändrade bestämmelser
derom, enligt de i denna lag stadgade grunder, kunna varda meddelade.

13 §.

I tvist om dikning skall domaren före sakens afgörande, der han finner
det nödigt, infordra på afvägning och utredning grundadt utlåtande af landtbruksingeniör,
landtmätare eller annan behörig tjensteman, som Konungens
Befallningshafvande på anmälan förordnar att med biträde af gode män utredningen
verkställa samt, om så äskas, domaren vid syn på stället tillhandagå.

14 § (11 §).

Äskar jordegare dike för kärr, myr, mad, mosse eller annan dylik
vattendränkt mark och invänder någon, som saken angår, att företaget är
såsom vattenafledning att anse, tage då han, som dika vill, stämning å dem,
hvilkas deltagande i dikningen han fordrar; och pröfve domaren, med afseende
å den vattendränkta markens vidd och beskaffenhet samt afledningens omfattning
och kostnad, om den bör såsom ett vattenafledningsföretag enligt
2 kap. i denna lag anses och behandlas.

Finner domaren det ej; gånge såsom med annan dikning.

2 Kap.

Om vatten afledning.

15 § (12, 13 §§).

Vill någon för sin jords odling eller förbättring eller för vinnande af
odlingsbar mark sänka eller intappa sjö eller större kärr, myr, mad eller
mosse, eller upprensa, fördjupa, utvidga eller räta eif eller å, eller eljest afleda
vatten från dessa eller dylika, vare sig naturliga eller uppdämda, vattensamlingar
eller vattendrag, kåfve, under vilkor, som nedan sägs, till sådan
vattenafledning rätt, så framt han ensam eller jemte dem, som med honom
sig förena, eget'' mera än hälften af den jord, som företaget afser att vinna
eller förbättra, samt tillstånd från det allmännas sida jemväl erhållits.

Sådant tillstånd sökes hos Konungens Befallningshafvande, som i anledning
deraf förfar på sätt särskildt är stadgadt.

16 § (12, 29 §§).

En hvar, som för sin jord af vattenafledningen har nytta, är berättigad
att i mån deraf taga del i företaget, och varde, der han ej gör sådan afsägelse
som i 57 § omtalas, såsom deltagare ansedd.

All kostnad, som till företaget åtgår eller deraf härflyter, skola deltagarno
vidkännas efter nämnda grund.

17 § (22-26 §§).

1 mom. Nu vill jordegare begagna rättighet, som honom efter 15 §
tillkommer; linnes vattenverk, som lagligen tillkommit och af laga beskaffenhet
är, vålla uppdämning eller eljest utgöra hinder mot vattenafledningen, kåfve
jordegaren, under nedannämnda vilkor, rätt att fordra, att sådan ändring af
vattenverkets läge, vattentillgång eller beskaffenhet i öfrigt vidtages, som för
företaget är nödig, eller att, om ändamålet ej kan genom dylik åtgärd vinnas,
verket alldeles utrifves.

Kan sagda ändamål ej vinnas utan att verket utrifves eller ock genom
ändring för framtiden försämras, vare sådan åtgärd ej tillåten, der ej värdet
af den förbättring å jorden, som erhålles genom vattnets afledande, finnes
stiga till dubbelt emot fulla värdet af vattenverket, om det alldeles utrifves,
eller till dubbelt emot den del af värdet, som genom ändringen bortgår, om
sådan göres. Äro vattenverken flera, skall värdet af dem alla eller af deras
försämring tagas i beräkning emot värdet af jordens förbättring, efter hvad
nu sagd t är.

2 mom. Kommer vattenverk att alldeles utrifvas, skall jordegaren
det lösa med fulla värdet och hälften derutöfver; besörjc ock rifningen.

3 mom. Skall vattenverk ändras, gälde jordegaren fullt åter den förlust,
som uppstår under det verket ej drifvas kan; ersätte ock, om verket
försämras, den del af dess värde, som för framtiden bortgår, med förhöjning
af hälften derutöfver. Ändringens verkställande åligge jordegaren. Vill
vattenverksegaren sjelf utföra ändringen, kåfve dertill rätt; vare dock pligtig,
vid förlust af denna rätt, att inom tid och på sätt som genom åsämjande
eller eljest i laga ordning bestämmes arbetet fullborda, och njute derför
full ersättning.

4 mom. Vill egare till vattenverk, som ändras skall, hellre hela
verket afstå än ändringen tåla, vare jordegaren skyldig att verket lösa efter
fulla värdet och hälften derutöfver.

Då verket jemlikt detta moment löses, hafve jordegarne rätt att äfven
till sig lösa nödigt utmål af jord till verket, efter samma värdeberäkning.

5 mom. Är med vattenverk, som lösas skall, jordegendom förenad,
då bör ock den lösas, om egaren det fordrar. Finnes vid sådant vattenverk
lös egendom, som för dess drift anskaffad är eller eljest till verket
hör, vare jordegaren, om det äskas, jemväl skyldig att den egendom öfvertaga.
Är med vattenverket förenad grufva, skog eller annan dylik egendom, för
hvars tillgodogörande verket är afsedt, då skall ock den egendom af jordegaren
lösas, om egaren ej vill den behålla.

Lösen lör egendom, hvarom detta moment handlar, skall utgå efter
fulla värdet.

18 § (27, 30, 31 §§).

Fordras för vattenaflednings utförande att mark genomgräfves, att fiskeverk,
bevattningsanstalt eller annan anläggning för vattnets nyttjande, strömtall,
brygga, väg, bro, trumma, båt- eller badhus eller annan byggnad,
vattenställe eller annan dylik laglig förmån tages i anspråk, onyttiggöres
eller försämras, eller att annorledes skada uppkommer eller intrång sker i
någons rätt; det vare ej hinder för företaget; men allt sådant skall ersättas
efter fulla värdet och hälften derutöfver.

Skall för vattenaflednings utförande byggnad, fiskeverk eller annan
inrättning utrifvas eller ändras, gånge så som i 17 § 2, 3 och 4 momenten
om vattenverks utrifning eller ändring sagdt är; och vare jemväl 5 momentet
i samma § i tillämpliga delar gällande för fall, hvarom denna § handlar.

19 § (24 §).

För tillfällig eller öfvergående skada Finnas full ersättning utan förhöjning.

Lag samma vare om all lösen och ersättning, som tillkommer kronan.

20 § (78 §).

Uppstår vid utförande af vattenafledningsföretag skada till följd deraf,
att nödiga försigtighetsmått ej blifvit iakttagna eller eljest af oförutsedd anledning,
gäides ersättning efter rättens bepröfvandc.

21 §.

Skatter och utgifter, hvilka åligga vattenverk eller annan lägenhet,
som löses, vare jordegaren underkastad att få öfverllyttade å den jord, för
hvars båtnad vattenafledningen skett.

22 § (33 §).

Vattenafledning må ej företagas utan föregången pröfning vid syn på
stället, i den ordning här nedan stadgas.

23 § (36 §).

Jordegare, som vattenafledningen äskar, göre hos Konungens Befallningshafvande
ansökning om företagande af syn; uppgifve dervid, så fullständigt
ske kan, afledningens beskaffenhet och omfattning samt de hemman,
vattenverk och andra lägenheter, hvilka saken angår, jemte egarnes namn
och hemvist; och förordnc Konungens Befallningshafvande statens landtbruksingeniör,
landtmätare eller annan dertill behörig tjensteman att synen
•förrätta.

Har sökanden föreslagit förrättningsman och är detta förslag ej godkänd t
af öfrigc sakegare, förelägge Konungens Befallningshafvande dem genom kungörelse,
som uppläses i kyrkan till den eller de församlingar, der hemman,
vattenverk eller andra lägenheter, hvilka saken angår, äro belägne, att inom
viss kort tid, vid förlust af rättighet att öfver förslaget höras, inkomma med
yttrande, huruvida de hafva något emot den föreslagne att erinra. Yppas
ej stridighet, varde den föreslagne förordnad, der han finnes lämplig och
laga hinder ej möter; i motsatt fall, äfvensom då icke någon blifvit föreslagen,
förordne Konungens Befallningshafvande såsom skäligt pröfvas.

24 § (36 §).

Förrättningsmannen skall vid synen biträdas af två gode män, hvilka
af honom utses bland dem, som till ledamöter i egodelningsrätt eller till gode
män vid landtmäteriförrättning i orten valde äro.

Är fråga om vattenverks ändring eller utrifning, skall förrättningsmannen
biträdas af ytterligare en, för sakkunskap och pålitlighet känd god
man, hvilken af Konungens Befallningshafvande förordnas. Om förslag till
sådan god man galle i hvad 23 § om förslag till förrätiningsman stadgas.

25 § (37 §).

Förrättningsmannen bestämme, efter samråd med sökanden, tid och
ställe för synen och underrätte derom de andre synemännen. Egare äfvensom
innehafvare af nyttjanderätt till jord, vattenverk eller annan lägenhet,
hvarå företaget kan inverka, skola särskilt kallas.

För verkställande af kallelse ege förrättningsmannen anlita kronofogde
eller länsman i orten, der förrättningen hålles, eller ock, om den, som kallas
skall, är annorstädes boende, öfverlemna kallelsen till Konungens Befallningshafvande,
som om delgifningen drager försorg. I de fall, då stämning får
delgifvas genom anslag å husdörr eller kungörelse i allmänna tidningarna,
må kallelsen delgifvas på enahanda sätt.

Finner förrättningsmannen saken angå kronans eller allmän anstalts
rätt, anmäle han det i god tid hos Konungens Befallningshafvande för allmänt
ombuds förordnande, och läte förrättningsmannen derjemte kungörelse
om förrättningen minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan till den eller
de församlingar, der hemman, vattenverk eller andre lägenheter, hvilka saken
angår, äro belägne.

26 § (38 §).

Kommer ej förrättningsman, eller af Konungens Befallningshafvande
utsedd god man tillstädes å den för förrättningen utsatta tid och infinner
han sig ej heller inom tre timmar derefter, då må de, som tillstädeskommit, ^
åtskiljas. Uteblifvcr god man, som af förrättningsman utsedd är, kalle denne
genast annan god man i stället. År sökanden borta, vare ansökningen förfallen
och ersätte han sammanträdeskostnaden. Annan sakegares eller allmänt
ombuds uteblifvande må ej hindra förrättningens fortgång. Förrättningsman
eller god man, som utan laga förfall från förrättningen uteblifver,
ersätte all skada eller olägenhet, som deraf uppstår; förrättningsmannen ansvara
derjemte såsom för tjenstefel.

27 § (39 §).

Emot synemän gälle dessa jät: om han är med part i den skyldskap
eller det svågerlag, som i Rättegångsbalken om jäf emot domare sägs, eller
om han eller någon, som med honom sålunda i skyldskap eller svågerlag
är, eger i saken del eller eljest kan af förrättningen vänta synnerlig nytta
eller skada, eller om han såsom domare deltagit i åtgärd eller beslut, som

saken rörer, eller om han är parts vederdeloman eller uppenbara ovän.
Söker någon, sedan ärendet anhängig!, är, sak med synemän eller tillfogar
honom något med ord eller gerning i uppsåt att honom dermed jäfvig rära
det skall ej för jäf räknas.

Anmäles vid förrättningen jäf, ege synemänncn deröfver samfäld! besluta;
finna de jäfvet lagligen grundadt, åligge förrättningsmannen att, om
han eller af Konungens Befallningshafvande utsedd god man jäfvig är, anmäla
det hos Konungens Befallningshafvande, som förordnar annan förrättningsman
eller god man. Angår jäfvet god man, som blifvit af förrätt™ngsman
utsedd, kalle denne annan god man i stället.

Beslut, hvarigenom jäfsanmärkning gillad varder, skall ej medföra
någon verkan till rubbning eller upphäfvande af åtgärd eller beslut, som
tillkommit innan anmärkningen gjordes.

Ogillas jäfsanmärkning, må deremot anmäldt missnöje ej utgöra hinder
för förrättningens fortgång.

28 § (50 §).

Förrättningen skall, så vidt ske kan, utan uppskof fortsättas och afslutas.
Finnes för inkallande af uteblifven sakegare eller af annan laga
orsak nytt sammanträde af nöden, skall förrättningsmannen, innan sammanträdet
afslutas, underrättelse om tiden för det nya sammanträdet meddela;
och vare särskild kallelse ej erforderlig å annan, än förut ej vederbörligen
kallad part eller ock ny sakegare, der sådan inkallas bör.

Kan till följd af laga hinder sammanträde ej å utsatt tid hållas, varde
tiden för det nya sammanträdet kungjord minst fjorton dagar förut i vederbörande
församlingars kyrkor.

29 § (52 §).

Stanna synemännen i olika meningar, då beslut eller utlåtande af dem
meddelas skall, gånge efter hvad de fleste säga. Äro rösterna å ömse sidor
lika, gälle den mening förrättningsmannen biträder.

30 § (53 §).

Förrättningsmannen åligger att vid alla under synen förefallande sammanträden
föra protokoll, hvaruti paragraferna ingå i ordningsföljd för hela
förrättningen. Protokollet bör vid hvarje sammanträdes slut uppläsas och
med synemännens underskrift förses.

31 § (40, 41 §§).

Vid förrättningen hafva synemännen främst att tillse, huruvida enligt
de i denna förordning stadgade grunder laga hinder emot företaget

möter; finna synemännen sådant hinder mota, gifve besked derom och afslute
förrättningen.

Ej må synemännen inlåta sig i pröfning af tvist om någons ratt öfver
vattnet eller eljest af frågor som röra eganderätten, utan varde förrättningen,
der så anses nödigtt instäld i afbidan på tvistens pröfning af domstol.

32 § (42, 44 §§).

Anse synemännen hinder emot företaget ej möta, böra de, efter del,
sakegarne blifvit hörde och nödig utredning skett angående de förhållanden,
som kunna på frågan inverka, söka att emellan samtlige sakegarne åstadkomma
förening i de delar, hvarom tvist yppats; och varde, dei sådan
förening sker, särskild afhandling derom upprättad, af sakegarne underskrifven
samt medelst synmnännens påskrift vitsordad.

Rörer förening kronans eller allmän anstalts rätt, skall, ända att dess
ombud derå ingått, föreningen i afseende a sådan rätt ej gälla, med mindre
den af vederbörande myndighet godkänd varder.

I de delar förening ej kommer till stånd, gifve synemännen utlåtande

jemlikt de i denna lag stadgade grunder.

33 § (43 §).

Förklara en eller flere jordegare sig göra gemensam sak med sökanden,
skall afhandling derom ’ upprättas och bekräftas såsom i 32 § sägs;
och varde sedan äfven de ansedde såsom sökande.

34 § (45 §).

Det vattendrag med af- och tillopp, som saken angår, och den jord,
hvarpå företaget kan inverka, skola genom förrättningsmannen afvägas,
uppmätas, aftecknas och beskrifvas.

35 § (46 §).

För utrönande af den jordvåning eller förbättring, som af vattenafledningen
kan påräknas, skola synemännen undersöka, gradera och uppskatta
all den jord, hvarå företaget kommer att inverka, samt utlåta sig angående
den förhöjning i grad och värde, hvarje särskild egofigur antages
genom vattenafledningen vinna, och med ledning deraf bestämma, om och i
hvad mån de särskilde jordegarne af företaget hemta nytta.

36 § (47 §).

Derest synemännen finna, att den undersökning och uppskattning,
hvarom i 35 § förmäles, i anseende till markens vattendränkta skick eller
annat hinder icke kunnat så noggrant och säkert verkställas, som för ett

tillförlitligt bedömande af vattenafledningens verkningar och bestämmande
af jordegarnes derpå beroende inbördes rättigheter och skyldigheter erfordras;
då skola synemännen utsätta ny slutlig uppskattning att förrättas så snart
ske kan efter utgången af kalenderåret näst efter det, då företaget varder
fullbordadt; och skall i afbidan derpå nyttan af företaget tills vidare beräknas
efter jordvidden, allenast med den jemkning, hvartill uppenbar olikhet i
de särskilda jordlotternas förbättring må föranleda.

Huruledes ny uppskattning jemväl må af sakegare efter företagets
fullbordan äskas, skils i 48 §.

37 § (48 §).

I fråga om företagets utförande hafva synemännen att bestämma:

huru vattenafledningen skall verkställas;

huru, då vattenverk skall utrifvas eller ändras, dermed bör tillgå;

om och på hvad sätt byggnad, bevattningsanstalt, fiskeverk, väg, bro,
brygga, trumma eller dylikt behöfva till följd af företaget utrifvas, ombyggas
eller ändras;

om särskild åtgärd för vattenhöjdens reglering och till förekommande af
öfversvämning bör vidtagas;

huru arbete och kostnader skola utgöras och fördelas;

om tiden, då arbetet skall begynna och då det i sin helhet bör vara
fullbordadt;

hvad till framtida underhållet hörer samt huru det skall fullgöras;

och i öfrigt allt, hvartill föreskrifterna i denna lag gifva anledning
och som till företagets ändamålsenliga anordning lända kan.

38 § (49, 63 §§).

Lösen eller ersättning, som gäldas bör, skola synemännen utsätta. Den
skall bestämmas att utgå med visst belopp i penningar, på en gång, der sakegarne
ej annorledes åsämjas.

Är jord, vattenverk eller annan lägenhet, som lösas eller ersättas skall,
af egaren upplåten åt annan till nyttjande, varde till vederbörandes kännedom
särskild! utsatt, om och i hvad mån vederlag för mistning eller inskränkning
af nyttjanderätten inberäknats i lösnings- eller ersättningsbeloppet.

Skall lösen eller ersättning utgå med förhöjning öfver värdet, höra
värdet och förhöjningen hvar för sig angifvas.

Yppas under målets handläggning tvist emellan egare, innehafvare af
nyttjanderätt eller andra om bättre rätt till hvad såsom ersättning eller lösen
skall utgå, varde den tvist hänvisad till särskilt utförande.

Bill. till Riksd. Brok 1879. 1 Sanil. 1 Afd.

39 § (54 §).

Sedan alla frågor blifvit genom förening afgärda eller af synemännen
utredda, gifve de utlåtande i saken och framlägge det skriftligen affattadt
för sakegarne.

Förrättningsmannen upprätte och framlägge tillika särskild längd, upptagande,
för hvarje hemman, hemmansdel eller annan lägenhet, de tillvunne
eller förbättrade egornas uppskattade värde före och efter företaget.

Sedan förklara förrättningsmannen synen afslutad och gifve sakegarne
tillkänna, vid hvilken rätt klagan emot förrättningen och synemännens utlåtande
må anföras samt hvad den missnöjde har att enligt 41 § iakttaga.

40 § (55 §).

Afskrift af syneprotokollet, ingångna föreningar, synemännens utlåtande
och längden jemte uppgjorda kartor och ritningar skall förrättningsmannen
inom trettio dagar efter synens afslutande öfverlemna till någon i orten boende
sakegare, som af de öfriga utses att handlingarne emottaga, och hos hvilken
det för en hvar är öppet att handlingarne granska och afskrifva.

41 § (56, 57, 69 §§).

År sökanden eller annan sakegare missnöjd med förrättningen eller
med synemännens utlåtande, ege att inom sextio dagar från den dag, då förrättningen
förklarats afslutad samt de i 42 § nämnda handlingar blifvit till
delegarne lemnade, sina besvär ingifva, i stad till rätten och å landet till
domaren.

Varder ej missnöje så fullföljdt, som sagdt är, kommer vid synemännens
utlåtande att bero, och vare detta då så gilt, som laga kraft egande dom.

42 § (58 §).

Sträcker sig sjö eller vattendrag genom två eller flera rätters domvärjo,
höre målet under den rätt, der största delen af den jord, hvars förbättring
afses, är belägen.

43 § (59, 60 §§).

När besvär inkommit, underrätte domaren derom ofördröjligen förrättningsraannen,
hvilken har att protokoll och öfriga handlingar, som saken
röra, till domaren genast öfverlemna.

Domaren skall sedan, inom åtta dagar efter det handlingarne inkommit,
om han finner sakens beskaffenhet föranleda syn på stället, utsätta dag
för rättens sammanträde derstädes samt derom utfärda kungörelse, hvilken
fjorton dagar förut bör uppläsas i kyrkorna till de församlingar, der jorden

är belägen; kalle ock inom sistnämnda tid särskild! allmänna ombud, om
sådane böra tillstädesvara, förrättningsmannen äfvensom, der så finnes nödigt,
annan sakkunnig man att rätten biträda.

Finner domaren anledning icke förekomma att saken vid syn på
stället handlägga, utsätte den då att företagas å allmän rättegångsdag så
snart ske kan och utfärde dertill kungörelse och nödiga kallelser, såsom nyss
sagd t är.

44 § (60 §).

År fråga om vattenverk eller annan fast egendom, som lösas skall, föranstalte
derjemte domaren att, till underrättelse för dem, hvilka må hafva
inteckning eller annan rätt i sådan egendom, tiden och stället för ärendets
företagande kungöres tre gånger i allmänna tidningarne, sista gången minst
fjorton dagar före den utsatta dagen; utfärde ock till dem, som kände äro,
särskilda kallelsebref, som dem med posten tillsändas så tidigt, att kallelserna
inom nyssnämnda tid kunna komma dem tillhanda.

45 § (64 §).

Den godtgörelse, som, enligt hvad särskildt är stadgadt, tillkommer förförrättningsmannen
och gode männen, så ock kostnad för kallelser och annat,
som för syneförrättningen är af nöden, drabbe de jordegare, som i företaget
deltaga, och varde af sökanden förskjutne.

46 § (65 §).

Den, som till lösen eller ersättning berättigad är, njute för sin talans
bevakande vid syneförrättningen godtgörelse af jordegaren.

Fullföljes saken, vare jordegaren ock pligtig att vid första domstolen,
om saken handlägges vid syn på stället, gälda kostnaden för denna syn,
ändå att han saken vinner.

47 § (66 §).

Förrättningsmannen åligge, der klagan ej föres öfver förrättningen,
att inom ett år efter dess afstötande insända protokollet och öfrige i 40 §
nämnda handlingar till länets landtmäterikontor, att der förvaras.

Kommer målet under rätten, skola handlingarne derifrån insändas,
sedan målet blifvit afgjordt.

48 § (67 §).

Nu är företaget fullbordadt, och har ny uppskattning ej blifvit åt
synemännen sjelfve beslutad såsom i 36 § sägs; anser någon, att den enligt
35 § skedda uppskattningen visat sig vara, till men för honom, otillförlitlig

eller oriktig, ege då erhålla, i hvad på hans rätt inverkar, ny uppskattning
af jordförbättringen, der han före utgången af kalenderåret näst efter det,
då företaget fullbordades, gör ansökning derom hos Konungens Befallningshafvande.
Har sådan ansökning inkommit, förordne Konungens Befallningshafvande,
att ny undersökning och uppskattning skall i nämnda afseende, så
snart ske kan efter nämnda tids förlopp, verkställas af de synemän, som
den föregående uppskattningen förrättat eller, om hinder för dem möter, af
andre, som på förut föreskrifvet sätt utses; och gälle i fråga om förfarandet
vid den nya förrättningen, kostnaden derför och klagan deröfver hvad om
den första uppskattningen sagdt är.

Hafva samtlige sakegarne träffat förening om längre anstånd i tiden
för ny uppskattnings sökande, vare det gilt.

49 § (71 §).

Vattenverk och annan fast egendom, som det åligger jordegaren att
lösa, skall afträdas å laga fardag sedan lösens belopp blifvit slutligen faststäldt
och derefter uppsägning skett. Uppsägning må ej med laga verkan
ske med mindre än att lösesumman är vorden erlagd eller hos Konungens
Befallningshafvande i ränteriet nedsatt. Sker ej sådan uppsägning inom sex
månader, sedan lösens belopp faststäldes, vare den då väckta frågan förfallen.

50 § (71 §).

Ilar, sedan värde sattes å egendom, som lösas skall, egaren gjort
nödig eller nyttig kostnad derå, vare han berättigad till ersättning för sådan
kostnad. Tvist derom varde af rätten särskilt pröfvad och utgöre ej hinder
för egendomens tillträdande, der den, som ersättningen gifva skall, hos
Konungens Befallningshafvande ställer säkerhet för det som fordras.

51 § (72 §).

Skall ersättning gäldas för skada eller intrång, som tillskyndas
egare af vattenverk eller annan lägenhet, då må ej någon åtgärd till rubbning
af verket eller något arbete, som medför intrång å annans tillhörighet
eller eljest länder honom till förfång, verkställas innan den ersättning, som
utgå bör, blifvit gulden.

Gäldas ej ersättningen inom tid, som blifvit genom aftal eller annorledes
i laga ordning bestämd eller, om sådan bestämning saknas, inom fem
år efter det ersättningens belopp faststäldes, vare den då väckta frågan förfallen.

A ersättning, som icke skall på eu gång gäldas, ege hvad här är
stadgadt ej tillämpning.

52 §.

Har vattenafledningsföretag ej blifvit inom utsatt tid börjadt eller
fullbordadt, kåfve den, hvilken genom dröjsmålet tillskyndas lidande, rätt till
talan derå samt till godtgörelse för den skada, försummelsen vållar.

53 § (73 §).

Häftar fast egendom, hvarför lösen gifvas skall, för inteckning, obetald
köpeskilling eller afgäld, hvarom i 17 kap. 6 § Handelsbalken sägs,
värde det egaren tillkommande belopp nedsatt i ränteriet hos Konungens
Befallningshafvande, som har att beloppet fördela i den ordning, som för
fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom stadgad är;
skolande kungörelse om sammanträde för fördelningen i allmänna tidningarna
införas och särskild underrättelse om sammanträdet egaren och inteckningshafvarne
meddelas på enahanda sätt, som i fråga om auktion å utmätt fast
egendom är föreskrifvet.

Då lösens eller ersättningens belopp ej blifvit af rätten pröfvadt och
faststäldt, vare inteckningshafvare, som förmenar att värdet blifvit för lågt
beräknadt, berättigad att, der ej full betalning för hans fordran honom lemnas,
äska att värdet, så vidt på inteckningshafvares rätt inverkar, varder al
rätten bestämdt.

54 § (74 §).

Har, efter ty i 38 § sista punkten sägs, tvist yppats om bättre rätt
till hvad såsom lösen eller ersättning skall utgå, eller skall lösen eller ersättning
gäldas för egendom, som innehafves såsom fideikommiss, varde
beloppet nedsatt i länets ränteri; och stånde sedan, i afbidan på tvistens
slutliga afgörande eller Konungens föreskrift angående fideikommissmedlen,
beloppet i qvarstad, der ej enligt 73 § utdelning bör ega rum.

55 §.

Nedsättas medel i ränteriet, gälle i tillämpliga delar till efterrättelse
föreskriften i 138 § utsökningslagen.

56 § (75 §).

Är fast egendom afträdd, och vill han, som egendomen inlöst, få den
frigjord från inteckning för fordran, som icke kunnat ur löseskillingen gäldas,
vare lag, som i 23 § af inteckningsförordningen den 16 Juni 1875 i
fråga om utmätningsvis såld fastighet sägs.

57 § (79 §).

Nu vill någon, som enligt IG § är berättigad att deltaga i vattenafledningsföretag,
derifrån afstå, göre då afsägelse af nämnda rättighet och
dermed ock af den båtnad, som genom företaget beredes lians jord. Sådan
afsägelse må ej göras af den, som företaget sökt eller med sökanden gjort
gemensam sak.

Afsägelse!! skall, för att giltig anses, före utgången af kalenderåret
näst efter det, då företaget fullbordades, anmälas antingen vid sammanträde
i målet inför synemännen eller domstolen eller ock hos Konungens Befallningshafvande.

Har någon gjort sådan afsägelse, fälle hans delaktighet på dem, som
i företaget qvarstå, och vare han i stället pligtig att, sedan frågan om jordförbättringens
värde blifvit slutligen afgjord, låta åt sin jord, jemlikt de
för laga skifte och egoutbyte stadgade grunder, dock utan att någon kostnad
må honom för förrättningen drabba, utbrytas och de qvarstående deltagarne
tillskiftas så mycket, som svarar mot den tillökning i värde, hans öfriga
jord genom företaget vunnit.

58 §.

Intilldess afsägelse skett svare jordegaren för gäldande af den a hans
jord belöpande andel i kostnad, som till företaget åtgått; men etter afsägelse!
må bidrag dertill ej af honom fordras, ändå att kostnaden tidigare
gjord blifvit. Arbete eller annat bidrag, som han lemnat före afsägelsen,
skall honom godtgöras; och vare han ej skyldig att sin utbrutna jord afträda
innan sådan godtgörelse blifvit honom gulden.

59 § (84 §).

Hvad om försummelse att dike underhålla i 11 § sagdt är, gälle ock
i afseende å vattenafledning, som erfordrar underhåll.

Finnes vattenaflednings underhållande vara af särskild vigt för allmän
eller enskild rätt och säkerhet, ege Konungens Befallningshafvande tillse,
att underhållet behörigen fullgöres och, om brist deri anmärkes, som ej på
tillsägelse genast varder af de underhållsskyldige afhjelpt, lata det bristande
på deras bekostnad iståndsätta.

60 § (83 §).

I frågor om vattenafledningsföretag åtfölja rättigheter och skyldigheter
jorden, i hvars hand den är, och tillhöre en hvar jordegare för hans besittningstid.
Den, som jorden innehafver, ege alltid derför tala och svara.
Ej må jordens senare egare rubba hvad af en föregående blifvit åtgjordt

och samtyckt, ej heller förändring i egande eller besittningsrätten till jorden
eller tvist derom vålla uppehåll i behandlingen af dessa frågor.

61 § (77 §).

Jordegare, som i vattenafledningsföretag deltaga, böra, der de äro
flere än fem, alltid hafva ett i orten bosatt, af dem, med rösträtt efter en
hvars del i företaget, utvaldt ombud, som skall ega att i angelägenheter,
Indika röra företaget, vid domstolar och andra myndigheter å deras vägnar
svara; i hvilket afseende sökanden skall hos den rätt, inom hvars domvärjo
mesta jorden ligger, ej mindre, innan företaget må börjas, uppgifva ombudets
namn och vistelseort, än ock sedermera anmäla inträffande ombyten af
ombud, vid äfventyr att domaren eljest må i förekommande fall sådant ombud
med laga verkan utse.

In fidem

E. Adlerstråhle.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartements-ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet a Stockholms
Slott Fredagen den 24 Januari 1879,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Herr Lagerstråle,

Thyselius,

Loven,

Friherre von Otter,

Forssell,

Rosensvärd,

Malmström,

Justitieråden: Svedelius,

Hernmarck.

Statsrådet von Steyern anmäldes vara af sjukdom hindrad att i
Statsrådet tillstädeskomma.

Herr Statsministern anmälde i underdånighet Nya Lagberedningens
förslag till förordning angående torrläggning af jord jemte Högsta Domstolens
öfver detta förslag afgifna utlåtande, sådant det finnes intaget i
Högsta Domstolens protokoll den 25 Oktober 1878, och tillkännagaf
Herr Statsministern, att han, som funnit de i Högsta Domstolen emot
förslaget framstälda anmärkningar böra föranleda till en i vissa delar
förändrad lydelse, i öfverensstämmelse dermed låtit uppgöra förslag till
lag om dikning och annan afledning af vatten, afsedt att till Riksdagen
framställas.

Sedan Herr Statsministern häruppå redogjort för innehållet af så
väl Nya Lagberedningens ofvanberörda förslag, med de i Högsta Domstolen
deröfver afgifna yttranden, som för det af Herr Statsministern
öfversedda förslaget, yttrade Herr Statsministern:

Bih. till Piksd. Prot. 1879. 1 Sand. 1 Aid. 3 Häft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

»Vid granskningen af det remitterade förslaget hafva två af Högsta
Domstolens ledamöter emot förslagets hufvudgrunder anmärkt, att förslaget
i flera delar uppoffrat det skydd åt eganderätten, som staten är
pligtig gifva; att deri tillskapats tvångsrätter, som lägga ett obehöflig!,
band på den enskildes rätt att efter behag sköta sin egendom, samt att
förslaget blifvit, uppstäldt icke på allmängiltiga rättsgrunder utan på
subjektiva åsigter om lämpligaste sättet att främja en näring, hvars
gynnande framför andra näringar man menat lända till allmän nytta;
och hafva dessa ledamöter på sådana skäl afstyrka att förslaget lades
till grund för lag i ämnet.

Emot denna uppfattning synes mig böra erinras, hvad angår förslagets
stadganden angående deltagande i de företag, som afse _ dikning
eller annan afledning af vatten, att detta förslag, beträffande jordegarnes
skyldighet att deltaga i vattens afledande ur sjö eller annat
vattendrag, alldeles icke utsträckt den i 1824 års författning medgifna
tvångsrätt i fråga om sänkning eller uttappning af sjö utan tvärtom
inskränkt densamma genom uppställande af den fordran, att de som
ega mer än hälften af den jord, som genom förslaget skall vinnas eller
förbättras, om företaget sig''förenat; att förslagets bestämmelser, så vidt
de afse skyldighet till deltagande i vattenafledning ur kärr, mossar och
dylik vattendränkt mark, också öfverensstämma med gällande lagstiftning,
enligt den tolkning af 1841 års förordning, som i lagskipningen lärer
gjort sig allmänt gällande, och om hvars oriktighet jag icke delar bemälde
Fédamöters mening; och att den utsträckning af dikningsskyldigheten, som
innefattas i Beredningens förslag, torde kunna ur privaträttslig synpunkt
försvaras, utan att till stöd derför behöfver åberopas några från den
ekonomiska eller administrativa rätten hemtade, för privaträtten främmande
grundsatser.

Afförandet af öfverflödigt och skadligt vatten från odlad eller
odlingsbar mark är nemligen utan gensägelse ett af grundvilkor eu föi
hvarje användande af en jordbruksfastighet. Vid sådant förhållande och
då de särskilda egarnes jordlotter icke i verkligheten förekomma fristående
utan med hvarandra oskiljaktigt sammanhänga, kan beredandet af aflopp
åt vatten, som hindrar odlingen af dylik jord, betraktas såsom eu gemensam
angelägenhet för all den jord, som af samma naturliga orsak är af vatten
besvärad; och så väl grannes dikningsvitsord som jordegares skyldighet
att deltaga i ett af grannen fordradt dike bör då uppfattas såsom utgörande
en af de legala inskränkningarne i eganderätten. Så betraktad
kommer dikningsskyldigheten att blifva ett af de vilkor, hvilka af samhället
uppställas för erkännande af eganderätten, och kan ej längre sägas

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

utgöra eu godtycklig inskränkning i egarens fria dispositionsrätt, stadgad
i akt och mening att gynna jordbrukets utveckling; hvadan icke heller
krafvel på eganderättens skyddande kan anses genom en dylik skyldighet
trädas för nära.

Ej heller kan jag finna, att ur privaträttslig synpunkt skulle mota
hinder att åt ifrågavarande vilkor gifva ett sådant innehåll, att det, innebär
för jordegaren icke blott förpligtelse att å sin mark tåla upptagande
af ett för grannen behöfligt dike utan äfven skyldighet att, i den
mån lian har nytta af diket, deltaga i kostnaderna för dess upptagande.
Väl är det sant, att främmande länders lagstiftning i allmänhet uppstält
detta vilkor så, att detsamma endast innebär eu servitut a nedanför belägen
jord, på grund hvaraf dess egare ej får hindra vattnets naturliga
afrinnande från den ofvan belägna jorden samt måste tåla att vattnets
aflopp genom upptagande af erforderliga diken underlättas; men från
detta förhållande är man icke berättigad sluta, att hvarje positiv lagstiftning
vore förhindrad att såsom ett vilkor för eganderättens utöfning uppställa
skyldigheten för egaren att aktivt deltaga i de åtgärder, som för
beredande af ett gemensamt vattenaflopp kunna vara erforderliga. En
dylik skyldighet vid afdikningen af åker och äng är redan i vår rätt
erkänd i afseende å egare till jord, som nedan ligger, och den utsträckning
af denna skyldighet äfven till egare af ofvan liggande jord, som i
förslaget förekommer, synes mig, på sätt af en ledamot inom Högsta
Domstolen vid granskningen yttrats, kunna betraktas såsom eu anticipation
af det åt den sistnämnde redan nu tillagda vitsordet, att när som

helst väcka fråga om gemensam dikning. . .

På grund af sålunda anförda skäl och med åberopande i öfngt åt
hvad i motiven till förslaget blifvit af Nya Lagberedningen anfördt angående
rättvisan och ändamålsenligheten af de principer, som i förslaget
fagts till grund för skyldigheten att deltaga i de företag, som åsyfta afledande
af vatten för jords odling och förbättring, finner jag dessa grunder
kunna godkännas.

I fråga åter om invallningsföretagen, tvekar jag, att för dem utan
ett trängande behof, som jag tror i detta fall icke vara fullt ådagalagdt,
tillstyrka medgifvandet af hittills för vår lagstiftning främmande tvångsrätter;
hvarföre jag, med åberopande af hvad härom inom Högsta Domstolen
vid förslagets granskning blifvit anfördt, anser stadgandena angående
invallning böra ur förslaget uteslutas.

Vidare och ehuru de grunder, som äro att åberopa till stöd för lösningsrätten
af mindre vattenverk, som utgöra hinder emot vattenafledning,
teoretiskt måste vara lika gällande jemväl i fråga om större sådana verk,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

hyser jag, i likhet med Högsta Domstolens fleste ledamöter, betänklighet
att till dessa sistnämnda utsträcka ifrågavarande lösningsrätt. Dels torde
erfarenheten under de mera än femtio år, som förflutit under det lösningsrätten
varit inskränkt till mindre verk, icke hafva visat behof af att
borttaga inskränkningen, och dels tror jag, att eu tillförlitlig uppskattning
af större bruk eller bergverk och större fabriksinrättningar är till
följd af vexlande värdeförhållanden förenad med synnerligen stora praktiska
svårigheter. Deremot har jag icke erfarit, att någon svårighet hittills
yppat sig för domstolarne att särskilja de anläggningar, hvilka äro
från lösningsrätten undantagna från dem, för hvilka den är medgifven.
I förslaget anser jag derföre böra införas bestämmelsen, att lösningsrätten
till förmån för vattenafledningsföretagen ej sträcker sig till utrifning eller
sådan ändring, som medför försämring af större bruk och bergverk eller
större fabriksinrättning, men att eu ändring af vattenverket, som icke
medför dess försämring, må kunna påkallas, derest ändamålet derigenom
kan vinnas.

Likaledes synes mig, på skäl som redan blifvit af Högsta Domstolens
fleste ledamöter anförda, den föreslagna nedsättningen i den vid
expropriation för vattenafledningsföretag utgående lösen eller ersättning
för fast egendom icke vara af behofvet påkallad, utan torde de grunder,
hvilka enligt nu gällande lag skola följas vid bestämmande af dylik lösen
eller ersättning, lämpligen böra fortfarande bibehållas.

Om i förslaget vidtages ofvan antydda förändringar, lärer icke vidare
kunna med skäl framställas den anmärkning att genom detsamma
uppoffras det skydd åt eganderätten staten är pligtig gifva eller att nya
tvångsrätter tillskapas, som lägga ett obehöfligt band på den enskildes
sjelfbestämningsrätt. Förslaget synes mig snarare kunna karakteriseras
såsom eu lösning af den uppgiften att med bibehållande i det stora hela
af de principer, hvarpå vår nu gällande lagstiftning i förevarande ämne
är byggd, åstadkomma de förbättringar i detaljbestämmelser, som länge
varit af behofvet påkallade.

I fråga om det korrektiv, som bör stadgas till förekommande deraf,
att skyldigheten för eu jordägare att deltaga i ett företag, som afsåge
afförande af skadligt vatten, sträcktes så långt, att hans kostnad öfverstege
den nytta han af företaget kunde hemta, anser jag en förändring
af förslaget för det fall, då fråga är om vanlig dikning, vara önskvärd.

I förslaget sökes detta korrektiv för alla företag utan undantag i
stadgandet, att den jordegare, som företaget ej sökt, eger att vinna befrielse
från delaktigheten deri genom afsägelse af den nytta, som af företaget
honom tillskyndas. Denna utväg, som öfverensstämmer med 1824

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

och 1841 års förordningar, synes mig lämplig, då fråga är att genom
sänkning af en sjö eller torrläggning af ett kärr liksom vinna en ny
mark, hvilken lätt kan delas mellan dem, som bekosta dess förvärfvande.
Men den förefaller mig icke lika tillfredsställande, när fråga är om att
förbättra eu mark, som redan är odlad, eller i sitt naturliga skick med
fördel kan användas såsom äng eller till bete. En afsägelse i dessa fall
skyddar näppeligen jordegaren från all förlust, i synnerhet om hans egorymd
är liten. En minskning af en egendoms areal är nemligen i regeln
också eu minskning af dess kapitalvärde, äfven om afkastning^! för den
närmaste tiden förblifver oförminskad, och detta torde säkrare inträffa
ju mindre arealen är. Härtill komma de stora praktiska olägenheter,
som äro förenade med afsägelserättens tillämpning å dikningsföretag, i
det utbrytningen af den minsta parcell kan föranleda till icke obetydliga
kostnader samt egoutbyten mellan alla intressenterne jemte deraf följande
rubbningar i rågångar in. in.

Eu för begränsning af dikningsskyldigheten bättre lämpad anordning
synes mig kunna åstadkommas på det sätt flere bland Högsta Domstolens
ledamöter föreslagit, nemligen genom stadgandet, att den, som ej
fordrat dike, icke må vidkännas större bidrag, än som svarar mot den
nytta hans jord genom diket beredes. För min del är jag af den mening,
att ett sådant stadgande innefattar ett säkrare skydd emot förlust
än afsägelserätten, ehuru måhända ingendera utvägen är under alla omständigheter
fullt betryggande. Om det icke vore eu nyhet, som af ingen
blifvit ifrågasatt, skulle jag icke haft något emot att äfven i fråga om de
större vattenafledningarne införa detta stadgande att jemte afsägelserätten
tillämpas. Men om jag nu icke finner anledning att i fråga om dessa
afvika från hvad gällande lag i detta afseende stadgar, så tvekar jag
desto mera att i fråga om dikningsskyldigheten med afsägelserätten ersätta
hvad nu varande lag stadgar om dikning, eller att denna skyldighet
skall åläggas efter såsom nyttigt och nödigt pröfvas, hvilket väl bör
så förstås, att ingen kan förpligtas till större uppoffringar än som motsvaras
af hans nytta; och hvilken grundsats jag anser böra utsträckas
lika långt som dikningsskyldigheten utsträckes. Jag förbiser icke härvid,
att, om afsägelserätten bibehålies endast för hvad som hänföres till vattenafiedning,
det skall kunna understundom inträffa, att den finner tillämpning
å företag, som till sin omfattning äro vida mindre än åtskilliga
dikningar, och att i enstaka fall de jordstycken, för hvilka i ett vattenafiedningsföretag
vinnes afsägelserätt, kunna genom sin litenhet och sitt
läge erbjuda lika stora olägenheter vid fördelningen som de, hvilka uppstå
genom afsägelserättens begagnande vid dikningsföretag. Men såsom

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

det allmännaste får väl antagas, att sänkning eller uttappning af sjöar
och torrläggning af kärr äro af större omfattning än vanliga utdikningar,
och att afsägelse^ vid de förra mest komma att afse nyförvärfvad
mark, som förut varit till ringa eller ingen nytta. Och om äfven med
den af mig föreslagna ändring åt förslaget afsägelse af obetydliga parceller
kan komma i fråga vid en del vattenafledningsföretag, så inträffar
derigenom icke något annat än att på dessa fall måste tillämpas hvad
som enligt Beredningens förslag skulle gälla för alla.

Afsägelserättens borttagande vid dikningsföretagen medför likväl
nödvändighet att i lagen uppdraga eu gräns mellan dessa företag och
vattenafledningsföretagen. Denna gräns synes mig lämpligast kunna dragas
så att till de senare hänföras vattenafledning ur sjö eller annat vattendrag
samt vattens afledande ur kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt"mark.
Om skilnaden på detta sätt bestämmes, synes mig de båda
slagen närmast sammanfalla med dikning och vattenafledning, sådana
dessa olika företag i gällande lag äro bestämda. Af den anmärkning,
som i fråga om möjligheten att uppdraga ifrågavarande gräns blifvit
framstäf, att den vattendränkta marken icke kan med säkerhet skiljas
från den Ofri ga jorden, då gradationerna hos jorden att vara af vatten
besvärad, vattensjuk eller vattendränkt vore allt för sväfvande och dessutom
vexlade efter nederbörden, har jag ej blifvit öfvertygad att någon
omöjlighet förefinnes att i de konkreta fallen med all erforderlig säkerhet
bestämma, om den jord, hvars torrläggning är i fråga, skall''betraktas
såsom vattendränkt eller icke. ''fy den omständighet, att endast en gradskilnad
och ej en åtskilnad eger rum mellan de olika slagen, innebär icke
i och för sig någon omöjlighet att afgöra, om den grad, som i hvarje fall
förefinnes, skall hänföras till det ena eller andra slaget. Kärr, mossar
och annan dylik vattendränkt mark äro genom vegetation och beskaffenhet
i öfrigt så skilda från den icke vattendränkta marken, att, oberoende
af vexlingarne i årens nederbörd, säker ledning i de flesta fall icke kan
komma att saknas för bestämmandet, huruvida den jord, som är i fråga,
besväras af vatten i sådan grad, att den bör såsom vattendränkt mark
betraktas. I åtskilliga främmande länders lagstiftning, t. ex. Frankrikes
och Norges, har man ock ansett sig kunna i fråga om vattnets afledning
ur kärr och myrar uppställa särskilda rättsregler, skilda från dem, som
för dikning äro gällande.

Skulle i något enstaka fall tvekan kunna uppkomma, huruvida en
jord, hvars afdikning ifrågasättes, bör till kärrmark hänföras, samt tvist
derom mellan jordegarne uppstå, kan jag ej inse, att derigenom förorsakas
någon som helst praktisk olägenhet, då denna tvist slites i den ordning,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

som för diknings- och vattenafledningsmålens afgörande blifvit anvisad
och i sammanhang med öfriga vid företaget uppkomna tvistiga frågor.
Om denna tvist blifver afgjord så, att marken skall såsom vattendränkt
betraktas, åstadkommes derigenom icke någon ändring i målets fortsatta
behandling; och rättsverkningarne af ett dylikt afgörande inskränka sig
dertill, att de jordegare, hvilka ej äro företagets upphofsman, i stället för
den vid dikning stadgade begränsningen af deras delaktighet i företaget
erhålla den vid vattenafledningsföretagen medgifna afsägelserätten. Lika
litet förorsakas någon svårighet deraf, att i ett mål, i hvilket yrkande
framstälts om vattenafledning ur kärr, invändning göres, att företaget skall
till följd af beskaffenheten utaf den jord, hvars torrläggning ifrågasattes,
betraktas såsom vanlig dikning. Verkan af invändningens godkännande
inskränker sig dertill, att afsägelserätt icke medgifves, och i stället den
vid dikningsföretagen stadgade inskränkning i skyldigheten att deltaga inträder;
i allt öfrigt äro behandlingssätt och rättsförhållanden lika, som om
företaget vore ett vattenafledningsföretag.

Rörande hufvudgrunderna för förslaget i öfrigt får jag hänföra mig
till de vid Nya Lagberedningens förslag fogade motiv.

I fråga om förslagets detaljer har jag, efter samråd med Beredningens
ledamöter, funnit de inom Högsta Domstolen i sådant afseende
framstälda anmärkningar föranleda till ändring i flera delar af förslaget.
Under åberopande af de för dessa ändringar inom Högsta Domstolen anförda
skäl synas mig några af de inom Högsta Domstolen i öfrigt framstälda
anmärkningar påkalla följande erinringar.

Stadgandet i 5 §, att dike må göras öppet eller täckt efter ty lämpligast
finnes, hafva två af Högsta Domstolens ledamöter velat ändra i
den riktning, att dike skall läggas öppet, der ej markens egare fördrar
täckt dike och vidkännes den derigenom möjligen uppstående ökade kostnaden.
Men härigenom skulle å ena sidan det vara de dikande betaget
att, der det befunnes lämpligt och mindre kostsamt, leda vattnet i täckdike,
trumma eller kulvert, medan å andra sidan egaren af tomt eller
trädgård, genom hvilken dike måste ledas, nödgades, oaktadt han på
o-iltigt skäl kunde fordra täckt dike för att minska de olägenheter, som
genom vattenafledningen förorsakades honom, utan ersättning vidkännas
den ökade kostnaden, hvilken dock rätteligen borde drabba dem, som
vålla intrånget.

Vid 8 § har inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt, att deri, som
leder vatten till annans dike, borde i underhållskostnaden för diket deltaga
i den mån han deraf har gagn. Då emellertid eu fullständig omdelning
af underhållskostnaden, särskildt hvad beträffar de större före -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

tagen, torde medföra olägenheter i praktiskt afseende, i följd af de med
en sådan omdelning förknippade omkostnader, har jag ansett, att endast
den förändring bör i §:n vidtagas att deri införes ett stadgande, utmärkande,
att den, som vill begagna rätten att till annans dike afleda vatten,
skall, derest genom det nya tillflödet ökad underhållskostnad uppkommer,
ensam vidkännas denna tillökning.

Eu ledamot af Högsta Domstolen har vid 22 § i Beredningens förslag
anmärkt, att deri visserligen stadgande meddelats, huru länge uppdämningsaftal
skola ega giltighet, men att förslaget deremot icke sökt
lösa frågan, i hvilken män ett dylikt aftal, som vattenverksegaren kan
hafva slutit med eu eller flere af uppdämningen lidande jordegare, skall
anses gälla, när de öfrige yrka vattenverkets utrifning. Genom det i
nämnde § använda uttryck: »c/d vid af den, för hvilken avtalet är bindande,
påstående om verkets ändring eller utrifning ej väckas» etc. torde
dock otvetydigt framgå, att hvarje jordegare, som enligt vanliga rättsregler
måste betraktas såsom ej bunden af aftalet, är oförhindrad att
föra talan om vattenverkets ändring.

På sätt flere af Högsta Domstolens ledamöter erinrat, komme enligt
förslaget 13 § i 1824 års förordning att upphäfvas, utan att i detsamma
någon motsvarande bestämmelse blifvit intagen. Eu dylik bestämmelse,
om den efter de förändringar, lagstiftningen i senare tider
undergått med afseende å ej mindre grundränta å qvarnar, än ock de
bruken och bergverken åliggande allmänna utskylder, kan finnas vidare
behöflig, synes mig dock ej hafva sin plats i allmän civillag.

Högsta Domstolens fleste ledamöter hafva vid 33 § i Beredningens
förslag på anförda skäl ansett, att den i nämnde § omförmälda
förundersökning, hvilken skulle föregå instämmandet till domstol,
icke borde föreskrifvas i fråga om de vanliga dikningsföretagen.
Men då det måste vara fördelaktigt i praktiskt afseende, att mål
angående dikning anhängiggöres och behandlas på enahanda sätt som
målen angående vattenafledningsföretagen, helst olika uppfattning af
ett företag såsom dikning eller vattenafledning någon gång skulle kunna
förekomma; då de vid de enklare dikningsföretagen genom förundersökningen
föranledda olägenheter af tidsutdrägt och ökad kostnad, derest
frågan om företagen fullföljas till domstol, torde fullt uppvägas af den
lättnad och besparing, som uppkommer derigenom att en stor del af
dylika frågor kan antagas komma att stanna vid förundersökningen, så
att måhända endast ett mindre antal blifver derifrån dragna under Rättens
pröfning; då eu enskild!, företagen undersökning i de fall, der tvist
sedermera yppas, icke torde kunna af Rätten tillerkännas den betydelse,

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

som eu i lagstadgad ordning företagen förrättning, verkstäld af eu utaf
offentlig myndighet förordnad person, samt då den ifrågasatta anordningen
att förundersökningen vid dikningsföretagen icke skulle blifva
obligatorisk, utan först efter det målet blifvit till Rätten instämdt kunna
af Rätten föreskrifvas, der den finner sådant nödigt, icke synes föranleda
till synnerlig besparing eller tidsvinst, enär en dylik åtgärd antagligen i
de flesta fall skulle komma att af Rätten vidtagas, har jag ansett förslagets
stadganden angående förundersökningen vid dikningsföretagen
böra oförändrade bibehållas.

I fråga om de i 46 § i det remitterade förslaget förekommande
stadganden om sättet för uppskattning af den jordförbättring, som genom
företaget vinnes, torde, hvad särskilt angår mindre dikningsföretag,
på sätt af Nya Lagberedningen antagits, en tillförlitlig uppskattning af
jordförbättringen kunna vinnas genom att med vissa penningevärden beteckna
jorden i dess skick så väl före som efter företaget, utan att för
sådant ändamål en lika fullständig gradering, som vid laga skifte, synes
vara af behofvet påkallad. Vid sådant förhållande, och då af förslagets
bestämmelser i förevarande ämne otvifvelaktigt följer, att i sådana fall,
der tillförlitlig uppskattning af jordförbättringen till följd af mångfalden
af olika egoslag eller eljest endast genom egogradering står att vinna,
en fullständig gradering af all den jord, hvarå företaget inverkar, kommer
att ega rum, kan jag icke biträda deri af två utaf Högsta Domstolens
ledamöter vid 46 § i Nya Lagberedningens förslag framstälda anmärkning
derom, att fullständig egogradering städse borde vid förundersökningen
verkställas.

För att tydligare utmärka, att det i 46 § föreskrifna förfarandet
jemväl skall iakttagas vid den förnyade uppskattning af jordförbättringens
värde efter företagets afslutande, som blifvit i 67 § medgifven, har
sista momentet af 46 § blifvit utbrutet såsom en särskild §.

Genom en förändring af förslagets 47 och 68 §§ vare sig så, att
slutlig uppskattning af jordförbättringen alltid skulle ega rum efter företagets
fullbordan, der ej jordegarne annorledes åsämjdes, eller så, att i
alla vattenafledningsmål synemännen egde vid förundersökningen bestämma,
huruvida slutlig uppskattning efter företagets fullbordan komme
att ske eller ej, kunde delegarne komma att drabbas af kostnad för en
uppskattning, som icke någon af dem önskat. Genom den i 67 § vidtagna
förändring, enligt hvilken delegarne berättigas att jemväl vid
dikningsföretag inom viss tid söka ny uppskattning, synes ock ingendera
af dessa förändringar, hvilka blifvit af särskilde ledamöter inom Högsta
Domstolen ifrågasatta, vidare vara behöfliga.

Bill. till Rikad. Prof. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

På det att stadgandet i 57 § i Beredningens förslag om sökandens
skyldighet att inom viss tid instämma saken icke må, å ena sidan, lemna
rum för den tydning att saken skulle anses vara inom den föreskrifna
tiden instämd, om bland alla sakegare blott en enda och denne måhända
en sådan, som ej anmält missnöje, fått del af stämningen, och,
å andra sidan, medföra den obillighet för sökanden, att hela frågan skulle
vara förfallen, om han ej medhunnit att instämma saintlige sakegare,
har i §:n blifvit infördt det förtydligande, att sökanden icke är för sin
talans bevarande pligtig att inom den stadgade tiden instämma andre
sakegare, än dem, som missnöje anmält, och att han således eger att
sedermera under rättegången inkalla de öfrige.

Genom den i §:ns senare moment vidtagna ändring, hvarigenom
sökandens rätt att i vissa fall instämma jordegarne genom stämningens
uppläsning i kyrkan blifvit inskränkt till de jordegare, hvilka icke anmält
missnöje och mot hvilka icke yrkas andra skyldigheter än som
ålagts dem vid syneförrättningen, torde de af Högsta Domstolen anmärkta
olägenheter, som skulle förorsakas af nämnda stämningssätts användande,
hafva blifvit undanröjda.

Under anmärkning, bland annat, att det föreslagna stadgandet i
58 § icke sällan skulle föranleda dertill, att vattenverksegaren komme
att svara vid annan domstol, än den, hvilken enligt 10 kap. 14 § Rättegångsbalken
är hans rätta forum, hafva två af Högsta Domstolens ledamöter
hemstält, att denna § måtte omskrifvas i öfverensstämmelse med
motsvarande stadganden i 1824 års förordning. Dessa gifva dock lika
litet som Beredningens förslag någon säkerhet för vattenverksegaren, att
målet alltid skall pröfvas af den rätt, der verket är beläget. Deremot
synas mig förslagets stadganden ega ett afgjordt företräde deri, att den
med en anmälan hos Hofrätt en förenade tidsutdrägt jemte kostnaden för
särskild domare och uthäradsnämnd undvikes.

Det af flere bland Högsta Domstolens ledamöter ifrågasatta tillägg
till 60 §, enligt hvilket kände inteckningshafvare skulle uti den i 100 §
Utsökningslagen stadgade ordning särskild!, kallas till Rätten, torde i flera
fall kunna gifva anledning till tidsutdrägt och dermed förenade kostnader
och synes ej vara nödvändigt, då genom den offentliga kungörelsens uppläsning
i kyrkorna och införande i allmänna tidningarne tillfälle blifvit
beredt för inteckningshafvarne att om företaget erhålla kännedom.

Med anledning af hvad vid 62 § i Beredningens förslag blifvit anmärkt
af Högsta Domstolens fleste ledamöter har vidtagits den ändring,
att den i §:n stadgade påföljd för uteblifvande från Rätten vid syn blifvit
inskränkt till de jordegare, hvilka icke anmält missnöje, och mot hvilka

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 3.

ej heller föres talan om ändring i uppskattningen af förbättringen å deras
jord eller om annat än deras delaktighet i företaget.

För medgifvandet att dikningsarbetet enligt synemäns utlåtande
eller Rättens dom må verkställas utan hinder af anmäldt missnöje erfordras,
enligt förslaget, att den genom utlåtandet eller domen föreskrifna ersättning
förut skall vara gulden, och att säkerhet derjemte skall ställas för
det ytterligare skadestånd, som kan ifrågakomma. Vid sådant förhållande
torde någon våda af den i 70 § i Lagberedningens förslag medgifna verkställighet
icke med skäl kunna befaras. På grund häraf och då det särskilt
i dikningsinål kan vara af synnerlig vigt för en jordegare, att den
af syneförrättarne eller Rätten nödig befunna och tillstyrkta dikningen
icke måste uppskjutas till dess slutlig dom fallit i en måhända långvarig
rättegång, kan jag ej biträda det af Högsta Domstolens fleste ledamöter
påyrkade uteslutandet af nämnda §.

Då, såsom uti 77 § i Beredningens förslag förutsättes, ett stort antal
jordegare hafva gemensamma skyldigheter och gemensam talan, synes
mig deras vederparter kunna befrias från den olägenhet och kostnad,
som skulle vara förenad med talans anhängiggörande emot eu hvar af
dem särskild!.. Genom en dylik rättighet för vederparten torde någon
tvungen förening emellan jordegarne ej kunna anses grundlagd.

Slutligen torde jag äfven böra vidröra de erinringar, som vid inledningen
till förslaget blifvit framstälda.

I förslagets ingress är 6 kap. 2 § Byggningabalken upptaget bland
de stadganden, som genom den nya lagen skulle upphäfvas. Då genom
de förändrade förhållanden, som inträdt dels efter Kongl. förordningen
den 21 Februari 1789 i afseende å skattemannajorden, dels ock genom
Kongl. kungörelsen den 2 September 1859 angående tillåtelse för boställshafvare
samt arrendator^’ och åboer å kronans och allmänna inrättningars
jordegendomar att använda det dikningssätt, som de finna
för jorden lämpligast, detta lagrum i det närmaste förlorat all betydelse,
och då de deri bestämda grunder för dikning icke kunna anses motsvara
nutidens fordringar på ett ordentligt skött landtbruk och följaktligen
ej heller lämpa sig till norm för bedömandet af jordens tillbörliga
häfd, synes det mig ej böra möta någon betänklighet, att nämnda lagrum
upphäfves, om det än må medgifvas, att dess upphäfvande faller
utom det egentliga området för nu ifrågavarande lag.

Derjemte har en utaf Högsta Domstolens ledamöter anmärkt, att i
inledningen borde utmärkas, att 20 kap. 7 § Byggningabalken blefve
genom den föreslagna förordningen ändrad. Men häremot torde böra erinras
att, på sätt motiven jemväl innehålla, någon ändring i nämnda

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.

lagrum hvarken åsyftats eller kan anses genom den i förslaget i vissa
fall medgifna expropriationsrätt hafva åstadkommits.

Med anledning af hvad jag nu anfört, får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes besluta att, i öfverensstämmelse
med det af mig i underdånighet anmälda förslag till nådig proposition,
öfverlemna till Riksdagens antagande förslag till lag om dikning och annan
afledning af vatten».

Statsrådet Herr Lagerstråle yttrade: »I htad föredragande Herr Departementschefen
hemstält instämmer jag för min del utom i afseende å den
i 4 kap. oinhandlade förberedande undersökningens utsträckande äfven till
vanliga dikningsfrågor. I likhet med hvad en reservant inom Nya Lagberedningen
samt af Högsta Domstolens ledamöter två uttryckligen och
två andra genom sina i allmänhet uttalade åsigter anmärkt, anser äfven
jag, att en dylik undersökning skulle utan motsvarande fördelar föranleda
både kostnader och tidsutdrägt vid behandlingen af de i allmänhet
mindre invecklade dikningstvister, som vid underdomstolarna förekomma.
Med åberopande i öfrigt af hvad förenämnde reservant angående
detta ämne yttrat samt hvad som vid förslagets granskning i
Högsta Domstolen förekommit, får jag derföre i underdånighet hemställa,
att i det förslag till lag, som till Riksdagen öfverleinnas 28 §, 29 § 2
mom. och 65 § uteslutas samt 27 §, 31 § 3 inom., 43 §, 55 § och 62 §
i samma förslag erhålla följande förändrade lydelse:

27 §.

Uppstår, då fråga väckes om vattenafledning enligt 2 kap., tvist
angående anläggningens läge, storlek eller beskaffenhet i öfrigt — — —.

31 § 3 mom.

Finner — — — — förordnande. Förr dåning smannen läte derjemte
kungörelse om förrättningen--— — —.

43 §.

I fråga om företagets utförande hafva synemännen att bestämma:
hvarest och huru vattenafledning, som af sökanden yrkas och af
synemännen anses nödig — — — — —.

Kongl. Maj:ts Råd. Proposition N:o 3.

55 §.

När mål angående dikning till Rätten instämmes, ege i stad Rätten
och å landet domaren att uti stämningen utsätta saken till syn på stället,
der sådant äskas af käranden eller eljest anses för målets pröfning
erforderligt; anmode ock, der det nödigt finnes, sakkunnig man att lemna
Rätten biträde. Lag samma vare, när mål jemlikt 52 § till Rätten instämmes.

I mål angående dikning, der saken icke utsättes till syn på stället,
ege domaren, der han finner det nödigt, infordra på afvägning och utredning
grundadt utlåtande af landtmätare eller landtbruksingeniör, hvilken
Konungens Befallningshafvande på anmälan af domaren förordnar att med
biträde af gode män utredningen verkställa.

62 §.

Nu är företag, hvarom i 2 kap. sägs, fullbordadt, menar någon

Justitieråden Svedelius och Hernmarck åberopade sina vid förslagets
granskning i Högsta Domstolen afgifna yttranden i de delar, hvari
det nu framlagda förslaget till proposition afveke från de af Justitieråden
uttalade åsigter.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter behagade
Hans Maj:t Konungen bifalla hvad Herr Statsministern
hemstält ; och skulle till följd häraf till Riksdagen
aflåtas nådig proposition af innehåll bilagan till
detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
E. Adlerstråhle.

Bih. till Piksd. Prot. 187,9. 1 Samt. 1 Afd. 3 Höft.