Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32 (Proposition 1874:32)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32

JV:© 32.

Ank. till Riksd, Kansli den 18 Febr. 1874, kl. 3 e. m.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till
förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjö fartsförhållanden; Gifven Stockholms
Slott den 30 Januari 1874.

De bestämmelser, som angående de Förenade Rikenas ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden meddelades genom Kongl. Förordningen
den 24 Maj 1825, hvilken, i Norge motsvarad af Lagen den 4 Augusti
1827, ännu efter nära ett hälft århundrades förlopp är i sina väsendtliga
grunddrag beståndande, voro hufvudsakligen följande:
i afseende å den landväga varuförseln:

att alla slags varor, med undantag för Sverige af vissa råämnen,
som voro till utförsel förbjudna, skulle, så vidt deras införsel i andra
riket vore tillåten, kunna landvägen utan utförseltull dit utföras;

att hvardera rikets egna alster och tillverkningar skulle kunna
landvägen tullfritt införas i det andra riket med undantag dels af bränvin
till större myckenhet än en ankare, spelkort och i Sverige salpeter,
hvilka till införsel förbjödos, samt dels af ylle- och bomullsvaror, raffineradt
socker och sockersirap, tobak alla slag och snus, hvilka skulle draga
half tull eller, så vidt deras införsel i det ifrågavarande riket i allmänhet
vore förbjuden, förtullas med 15 procent af värdet;

att utländska, i ena riket förtullade varor, skulle kunna landvägen
mot half tull införas i andra riket, så framt deras införsel der vore i
allmänhet tillåten; och

Bih. till Riksd. Prof. 1874. 1 Sarnl. 1 Afd. 12 Haft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

att jemväl af dessa utländska äfvensom af sådana svenska och
norska varor, hvilka vid införsel i allmänhet voro tull underkastade, vissa
mindre partier kunde vid resa öfver gränsen tullfritt få medföras.

i afseende å sjöfarten:

att det ena rikets fartj^g skulle i det andra riket anses lika med
inhemska och njuta alla dermed förenade rättigheter, likväl utan rätt att
segla för frakt emellan det andra rikets hamnar;

att i fråga om varors införsel sjövägen från det ena riket till det
andra de i hvartdera riket i allmänhet gällande föreskrifter, rörande varors
införsel och förtullning, skulle iakttagas, dock så att ett betydligt antal
varor af svensk eller norsk afvel eller tillverkning, då de från ena riket
direkte infördes i det andra i något af rikenas fartyg, skulle, så vidt deras
införsel i allmänhet vore tillåten, draga endast half tull och, om de i
allmänhet voro till införsel förbjudna, förtullas med 15 procent af värdet;
samt

att nu omförmälda, så väl för sjelfva fartygen, som för den sjöväga
varuförseln medgifna ömsesidiga förmåner likväl icke skulle tillkomma
andra svenska eller norska fartyg än dels sådana, som voro
byggda eller före den 24 Maj 1825 naturaliserade i ettdera riket och
tillhörde svenska eller norska undersåter, dels ock sådana, som antingen
såsom vrak, efter strandning å ettdera rikets kust, af svensk eller norsk
man inköpta och derefter å svenskt eller norskt skeppsvarf så väsendtligt
reparerade, att kostnaden dervid uppgått till minst lika belopp som inköpssumman,
eller efter uppbringning af svenska eller norska krigsfartyg
eller kapare, i svensk eller norsk hamn lagligen prisdömda och till svensk
eller norsk man försålda, blifvit naturaliserade och med behöriga frihetsbref
försedda.

Af de författningar, hvarigenom under tidernas lopp partiela ändringar
eller tillägg blifvit i dessa bestämmelser gjorda, hafva de vigtigaste
varit:

Kongl. Kungörelsen den 25 Februari 1843, hvarigenom stadgades,
att transporten af produkter och varor öfver Idefjorden öster om Svinesund
antingen i pråmar eller i båtar under två kommerslästers drägtighet
eller om vintern öfver isen skall, med hänsigt till tullväsendet, anses
såsom om varorna voro landvägen in- eller utförda;

Kongl. Kungörelsen den 4 Maj 1852, hvarigenom, under förutsättning
af fortfarande motsvarighet i Norge vid behandlingen af svenska
fartyg, de fartyg, som voro naturaliserade i Norge, förklarades skola
utan afseende på tiden, då naturalisationen skett, behandlas såsom inhemska
i fråga om skeppsumgälder, men ej i afseende å varuafgifter;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Kongl. Kungörelsen den 12 Februari 1858, som för malt och öl,
utom i de fall då föreskrifna mindre partier deraf vid resa öfver gränsen
medfördes, upphäfde den rätt till tullfrihet vid landväga och till half
tull vid sjöväga införsel, som eljest var dessa artiklar enligt 1825 års
förordning medgifven;

Kongl. Förordningen den 12 Juli 1860, hvarigenom stadgades rörande
oförtullade utländska varors förande transito från det ena riket
till det andra och tillika meddelades närmare föreskrifter i afseende å
kontrollen öfver den landväga varuförseln mellan rikena i allmänhet;

Kongl. Bref oen den 15 November 1861 och den 6 Juni 1867, kungjorda
genom General-tullstyrelsens cirkulärer den 7 December 1861 och
den 29 Juni 1867, hvarigenom, med upphäfvande af det i 4 § af 1825
års förordning, sådan den lydde enligt Kongl. Kungörelsen den 6 Juni
1854, stadgade allmänna förbud mot bränvins, salpeters och spelkorts införsel
landvägen från Norge till Sverige, förklarades att omförmälda varor
finge, salpeter tullfritt samt bränvin, sprit och spelkort mot stadgad tull
äfven landvägen från Norge till Sverige införas;

Kongl. Kungörelsen den 3 September 1867, hvarigenom, med ändring
af bestämmelsen i 1825 års Förordning, att raflineradt socker, tillverkadt
i Sverige eller Norge, finge landvägen och under vissa vilkor äfven sjövägen
från ena till andra riket införas mot half tull, stadgades att denna
vara, äfven om den vore af norsk tillverkning, skulle vid införsel till
Sverige, då den icke i vissa mindre partier medfördes vid resa öfver
gränsen, beläggas med enahanda tullafgift, som vore derför i allmänhet
bestämd; samt

Kongl. Förordningen den 12 Oktober 1871 och Kongl. Brefvet den
14 Juni samma är, kungjordt genom General-tullstyrelsens Kungörelse
den 28 påföljande December angående tullbehandlingen af varor, som på
jernväg försändas från det ena till det andra af de förenade rikena.

Tvänne särskilda gånger hafva svensk-norska komitier varit tillsatta
för att i sin helhet granska bestämmelserna i 1825 och 1827 årens
mellanrikslag och deri föreslå erforderliga förändringar.

Den första komitéen tillsattes år 1845, men i anseende till de skiljaktiga
meningar, som dels inom komitéen och dels vid behandlingen af
dess betänkande i det svensk-norska Statsrådet yppade sig, ledde dess
arbete ej till annat resultat än utfärdandet af ofvan omförmälda Kungörelse
den 4 Maj 1852 angående rätt för norska fartyg, som naturaliserats efter
den 24 Maj 1825, att i afseende å skeppsumgälder i Sverige behandlas
såsom inhemska.

Den senare komitéen tillsattes år 1855 och afgaf den 5 Mars 1856

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 32.

förslag till ny mellanrikslag, hvilket af Kongl. Maj:t framlades till granskning
af båda rikenas representationer, men äfven detta förslag, som antogs
af Rikets Ständer, förföll genom norska Odelsthingets vägran att
detsamma godkänna.

Emellertid har i följd af de missbruk, hvartill ofvanberörda, transporten
öfver Idefjorden medgifna särskilda förmåner visat sig gifva anledning,
äfvensom af de betydande förändringar, hvilka under tidernas
lopp inträdt, såväl i åsigterna om de grunder, hvarefter handels- och
tullagstiftning bör ordnas, som i beskaffenheten af kommunikationsmedlen
mellan de förenade rikena, särdeles genom tillkomsten af jernvägsförbindelse
dem emellan, behofvet af en revision utaf nu gällande mellanrikslag
gjort sig alltmera känbart, tilldess Kongl. Maj:t slutligen funnit
tiden vara inne för frågans förnyade behandling.

Närmaste föranledningen till dess återupptagande gåfvo några hos
Kongl. Maj:t gjorda ansökningar om att den tull-lindring, som i inellanrikslagen
medgifves för vissa varor af norsk afvel eller tillverkning, då
de sjövägen i norska fartyg införas till Sverige, måtte i förekomna speciela
fall få åtnjutas utan hinder deraf, att de norska fartyg, hvari införseln
skett, icke innehade alla de qvalifikationer, som mellanrikslagen,
på sätt ofvan förmäles, fordrar; Kongl. Maj:t fann dessa och öfriga ofta
förekommande framställningar om undantag från mellanrikslagens bestämmelser
antyda behofvet af förändring i dessa och, då derjemte nämnda
lags föreskrifter rörande landväga varuförsel från det ena riket till det
andra syntes icke vara tillämpliga på den jernvägsförbindelse, som dåmera
emellan rikena kommit till stånd, anbefallde Kongl. Maj:t den 6
December 1867 Kommers-kollegium och General-tullstyrelsen att afgifva
förslag till de ändringar uti mellanrikslagstiftningen, som i berörda hänseenden
eller eljest ansåges vara af behofvet påkallade.

Innan ännu detta förslag inkommit, fick Kongl. Maj:t emottaga
Riksdagens underdåniga skrifvelse den 9 Maj 1868, hvaruti Riksdagen
anhöll, att Kongl. Maj:t ville taga i förnyadt öfvervägande frågan om ett
sådant ordnande af Sveriges och Norges inbördes handels- och sjöfartsförhållanden,
att samfärdseln emellan brödrafolken måtte till ömsesidig
fördel i möjligaste måtto underlättas och främjas samt derefter för Riksdagen
och Storthinget framlägga nådigt förslag i ämnet.

Äfven denna skrifvelse öfverlemnades till Kommers-kollegium och
General-tullstyrelsen för att deröfver sig yttra, och sedan samma embetsverk
derefter jemväl erhållit nådiga remisser å till Kongl. Maj:t inkomna
framställningar dels från Dess Befallningshafvande i Elfsborgs län i fråga
om en i Norge tillämpad, förment oriktig tolkning af ett specielt stadgande

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

i mellanrikslagen och dels från Kongl. norska Departementet för det
Inre angående beredande af rätt för norska fartyg att i Sverige idka
kustfart, hafva embetsverken uti underdånig skrifvelse den 15 Juli 1869
utlåtit sig såväl öfver ofvanberörda, till deras yttrande hänskjutna ämnen,
som öfver åtskilliga dermed sammanhängande, hos General-tullstyrelsen
förekomna frågor samt dervid, under vitsordande att mellanrikslagstiftningen
icke i sitt närvarande skick kunde tillfredsställa tidens fordringar,
uttryckt den åsigt, att en omarbetning af mellanrikslagen icke med hopp
om framgång kunde bringas till utförande på annat sätt än genom en
samfällig komité af svenska och norska män.

Häröfver hördes Kongl. norska Regeringen, som i underdånigt
betänkande af den 12 December 1871 förmälde sig icke anse tillsättande
af en komité vara nödigt för afhjelpande af sådana brister i mellanrikslagen,
som praktiskt visat sig vara af någon betydenhet, hvarjemte Kongl.
Regeringen framställde förslag till de ändringar, som densamma ansåg i
enskilda punkter af nämnda lag med skäl kunna ifrågakomma.

Sedan med anledning häraf Kommers-kollegium och General-tullstyrelsen
den 3 Oktober 1872 inkommit med nytt utlåtande, hvilket under
bilaga Ditt. A. finnes denna proposition bilagdt, föredrogs ärendet i sammansatt
svenskt och norskt Statsråd den 7 Mars 1873, dervid Kongl.
Maj:t för ordnade, att öfver ett då af Chefen för svenska Finans-departementet
afgifvet underdånigt yttrande (Bil. Litt. B.) Kongl. norska Regeringens
betänkande skulle infordras.

Detta betänkande, som i transsumt är denna proposition under
Ditt. C. bilagdt, inkom till Finans-departementet den 9 December 1873,
hvarefter ärendet den 19 i samma månad företogs till slutlig behandling
i svenskt-norskt Statsråd och, på sätt det dervid förda protokoll (Bil.
Litt. D.) närmare utvisar, beslut fattades om aflåtande af nådiga propositioner
såväl till svenska Riksdagen som till norska Storthinget. ‘

De förändringar och tillägg i mellanrikslagens nu gällande bestämmelser,
hvarom man under ärendets sålunda försiggångna behandling
blifvit å båda sidor ense, utgå från grundsatserna af ömsesidig tullfrihet
för inhemska, men full tull för utländska varor, och af lika tullbehandling
för den egentliga varuforslingen, ehvad deri sker sjöledes eller landvägen.
Med de få och obetydliga afvikelser från dessa grunder, hvartill
alldeles särskilda förhållanden gifvit anledning, äro de nya bestämmelserna
hufvudsakligen följande:

att för varor, tillverkade i ena riket, exportpremie vid deras utförsel
till det andra riket ej må beviljas, och att ej heller återbetalning
af derför erlagd tillverkningsafgift eller af tull för de utländska råämnen,

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

som vid deras tillverkning blifvit använda, må ega rum, med mindre varorna
vid införsel i det andra riket draga full tull;

att till de varor af endera rikets afvel eller tillverkning, hvilka
vid landväga införsel i det andra riket draga full tull, och hvilka nu äro:
raffineradt socker, bränvin, malt och öl samt spelkort, skola hänföras
äfven sirap och sockertillverkningar, tobak och tobakstillverkningar, andra
inalttillverkningar än öl, samt brändt eller malet kafle;

att deremot ylle- och bomullsvaror, tillverkade i ettdera riket, skola
vid landväga införsel till det andra i likhet med öfriga inhemska varor
åtnjuta tullfrihet i stället för att nu half tull för dem erlägges;

att stadgandet om att i ena riket förtullade utländska varor få
landvägen mot half tull införas i det andra upphäfves; så att utländska
varor vid införsel från ena till andra riket alltid utom i sådana fall, hvarom
i nästa punkt är fråga, draga den för dylika varor i allmänhet stadgade
tull;

att från de varor, som vid resa öfver gränsen få tullfritt i vissa
mindre partier medföras, spelkort undantagas, samt att de nu bestämda
partierna nedsättas för bränvin och sprit, alla slag, från 10 speciedalers
värde eller för arrak 20 buteljer till l1j2 kanna eller 5 buteljer, för malt
likaledes från 10 speciedalers värde till en half norsk tunna, för tobak
från 25 till 10 skålpund och för öl från 10 Speciedalers värde till 50 buteljer,
hvarjemte för ospecificerade varor af alla slag tillsammans bestämmes
ett maximivärde af 80 kronor;

att den för oförtullade utländska varors transitoförsändning på jernväg
redan genom Kongl. föroi’dningen den 12 Oktober 1871 under vissa
vilkor medgifna frihet från tullundersökning i afgångsorten må tillämpas
äfven då försändningen sker annorledes än på jernväg, så vida varorna
äro så inpackade, att de kunna med full säkerhet plomberas eller förseglas; att

alla svenska eller norska naturalster och tillverkningar, som
från ena till andra riket direkte införas i ettdera rikets fartyg, skola vid
införseln vara fria från tullafgift, med undantag dels af socker- och sockertillverkningar,
tobak och tobakstillverkningar, bränvin och sprit, alla
slag, malt och malttillverkningar, brändt eller malet kaffe samt spelkort,
hvilka draga full tull, dels ock af spanmål, malen eller omalen, för hvilken
vara, der den i allmänhet är tullpligtig, skall erläggas half tull;

att i fråga om varuförsel öfver Idefjorden tillägges den bestämmelse,
att sådan varuförsel icke anses såsom landväga, då varorna antingen
sjöledes transporterats till den strand af fjorden, hvarifrån öfverförin -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

gen till andra rikets strand sedan skett eller ock blifvit till denna senare
strand öfverförda för att derifrån omedelbart sändas sjövägen vidare; samt

att alla i det ena riket inhemska fartyg och båtar skola, ehvad de
der äro byggda eller naturaliserade, i det andra riket behandlas såsom
inhemska och ega att inom dess område idka fraktfart med samma rätt
och under enahanda vilkor, som för inhemska fartyg och båtar äro bestämda.

I öfverensstämmelse härmed och med utelemnande för öfrigt af
åtskilliga föråldrade eller eljest numera obehöfliga stadganden i den nu
gällande lagen, har uppgjorts följande

Förslag

till förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels och

sjöfartsförhållanden.

Art. I.

Om li an del s gem e n s k ap e » landvägen emellan de förenade rikena.

§ I Från

det ena af de förenade rikena kunna, så vidt gällande karantäns-föreskrifter
ej deremot lägga hinder i vägen, till det andra landvägen
så väl ut- som införas alla svenska eller norska naturalster eller tillverkningar
samt sådana utländska varor, som i allmänhet äro till införsel
tillåtna i det rike, dit de föras.

§ 2.

För varor, som ifrån ena till andra riket landvägen utföras, skall
hvarken utförselstull- eller transitoafgift ega rum. För varor, tillverkade
i det af rikena, från hvilket utförseln sker, må ej heller exportpremier
beviljas; äfvensom återbetalning af erlagd tillverkningsafgift för dessa varor
eller af tull för de utländska råämnen, som vid deras tillverkning
hafva blifvit använda, icke medgifves, med mindre varorna vid införsel
i det andra riket draga hel tull.

§ 3.

Svenska eller norska naturalster eller tillverkningar skola vid införsel
landvägen från det ena riket till det andra vara fria från tullafgifter,
med undantag af

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.

socker och sockertillverkningar, derunder inbegripet sirap,
tobak och tobakstiilverkningar,
bränvin och sprit, alla slag,
malt- och malttillverkningar,

brändt eller malet kaffe samt spelkort, för hvilka varor, så vidt de
uti det rike, dit de införas, i allmänhet äro tullpligtiga, full tullafgift
skall erläggas utom i de fall, som i nästa § sägs.

§ 4.

Vid resa öfver gränsen från ena till andra riket vare det, med undantag
för spelkort, hvilka äro underkastade så väl stämpelafgift som
tull, medgifvet att af utländska till införsel tillåtna samt svensk eller
norsk tull underkastade alster eller tillverkningar tullfritt medföra följande
mindre partier, nemligen:

Band, alla slag, tillsammans 200 fot,

Bränvin och sprit, alla slag, tillsammans 1| kanna eller 5 buteljer,
Garn, alla slag, tillsammans 25 skålp.,

Kaffe 25 skålp.,

Malt ^ norsk tunna,

Risgryn 25 skålp.,

Salt 3 norska tunnor,

Socker 50 skålp.,

Tobak 10 skålp.,

Tråd, alla slag, tillsammans 10 skålp.,

Vin, alla slag, tillsammans ^ ankare eller 20 buteljer,

Väfnader, alla slag, tillsammans 60 fot,

Öl 1 ankare eller 50 buteljer;

Alla andra varor till ett sammanräknadt värde af 80 kronor, dock
må värdet af hvarje särskild varuartikel icke öfverstiga 40 kronor.

§ 5.

I fråga om införselstull för utländska varor, som i större partier
eller på annat sätt än i föregående § sägs från ena till andra riket införas,
gälle i hvartdera af dessa hvad angående dylika varors införsel i
allmänhet är stadgadt.

§ 6.

Varor, som öfver Svinesund eller Idefjorden öster om Svinesund

föras

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

föras i färja, pråm eller båt under två kommerslästers drägtighet eller
om vintern öfver isen från det ena riket till det andra, skola, med hänsigt
till tullväsendet, anses såsom voro de landvägen införda, så vida de
icke antingen sjövägen transporterats till den strand af nämnda färjställe
eller fjord, hvarifrån öfverföringen till andra rikets strand sedan skett,
eller ock blifvit till denna senare öfverförda för att derifrån omedelbart
sändas sjövägen vidare.

§ 7.

Den, som vill från ena till andra riket landvägen införa varor af
de slag och till den myckenhet att de äro tull underkastade, skall det
åligga att hos tullkammaren eller vederbörande tulltjensteman eller tullbetjent
å afsändningsorten förse sig med behörig varuförpassning, hvilken
under transporten skall godset åtfölja.

Förpassningen skall vara ställd till ort, hvarest tullkammare finnes
och förtullning får eg a rum.

Sådana tullpligtiga inländska varor, som omnämnas i § 3 äfvensom
förtullade utländska varor må dock äfven kunna förpassas till eller ifrån
allmän marknad nära gränsen.

§ 8.

Hvad afsändaren för erhållande af förpassning har att iakttaga
stadgas i §§ 4, 6 och 7 i nådiga förordningen af den 12 Juli 1860 angående
varuförseln landvägen mellan de förenade rikena, hvilka stadganden
äfvensom allt hvad så väl nämnda lagrum, som §§ 8, 9, 10, 11 och
12 i nyss åberopade författning i öfrigt innehålla angående förpassningens
innehåll, varornas undersökning och tullbehandling, tullkontrollen samt
afsändarens ansvar om varorna ej inom föreskrifven tid till förpassningsorten
framkomma m. m., fortfarande skola lända till efterrättelse, med
iakttagande af de ändringar i eller tillägg till desamma, som, särskildt
i fråga om varuförsändelser på jernväg rikena emellan, äro eller framdeles
kunna blifva meddelade.

Då utländska oförtullade varor skola landvägen försändas till det
ena riket från transitupplag i det andra, må dock, äfven om transporten
sker annorledes än på jernväg, den i ofvannämnda förordning den 12
Juli 1860 föreskrifna undersökning på afsändningsorten af varornas beskaffenhet
och myckenhet eftergifvas, derest varorna äro så inpackade,
Bih. till Rikad. Prot. 1874. 1 Sami. 1 Afd. 12 Käft. 1 2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

att tullmyndigheten på stället finner sådan plombering och försegling
kunna å dem anbringas, att derigenom full säkerhet vinnes, att de icke
utan plomberingens eller förseglingens skadande kunna förändras eller
mot andra varor utbytas. Derest icke inom den i § 12 af nyssnämnda
författning stadgade tid af tre månader från den å varorna utfärdade
förpassningens datum, der föreskrifvet bevis att en på sådant sätt afsänd
ocli förpassad vara framkommit till bestämmelseorten, med orubbade
sigill eller plomber aflemnas till tullkammaren på afgångsorten, skola, i
fall den afsända varans beskaffenhet och myckenhet kunna tillförlitligen
ådagaläggas, de i berörda § bestämda tullafgifter och böter hos förpassningstasaren
eller hans löftesman uttagas och i föreskrifven ordning vederbörande
tullkassor tillställas, hvaremot, derest tillförlitlig upplysning
om varans beskaffenhet och myckenhet icke kan åstadkommas, tullkammaren
i afsändningsorten har att hos förpassningstagaren eller hans löftesman
uttaga böter till belopp af fyra kronor för hvarje skålpund utaf
det icke behörigen framkomna varukollyts bruttovigt. Af detta bötesbelopp
tillfaller den ena hälften tullkassan på afsändningsorten och den
andra hälften tullkassan på bestämmelseorten.

§ 9.

Svenska och norska manufaktur- och fabriksvaror skola, då de i
större partier eller på annat sätt än i § 4 säges, från ena till andra riket
landsvägen införas, för tillgodonjutande af de uti § 3 i afseende på införseln
dem medgifna förmåner, vara åtföljda af vederbörande tullkammareföreståndares
eller annan offentlig tjenstemans bevis, att varorna
äro af svensk eller norsk tillverkning.

§ io.

Finnes någon öfver gränsen införa tillåtna varor af de slag och
den myckenhet att införselstull derför bör erläggas, men varorna icke
af behörig förpassning äro åtföljda, ansvare såsom för tullförsnillning.

Införas landvägen från det ena riket till det andra varor, hvilka
äro till införsel förbjudna, eller finnes vid undersökning å bestämmelseorten
flera eller färre eller andra slags varor, än som i medförd förpassning
äro upptagna, eller äro varorna eller emballagerna icke försedda
med de i förpassningen omförmälda stämplar, sigill eller plomber, ansvare
den som dermed beträdes, på sätt derom i allmänhet stadgas i det
rikes tullförfattningar dit införseln skett.

• 11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

§ 11-

Tullstyrelserna i Sverige och Norge skola, till närmare kontroll å
in- och utförseln af varor landvägen från ena till andra riket, hvar tredje
månad tillsända hvarannan förteckningar å de varutransporter, som med
förpassningar landvägen från ena till andra riket under de trenne sistförfhitna
månaderna ankommit eller afgått; äfvensom de inbördes skola
lemna hvarannan underrättelse om de föreskrifter, som i afseende å berörda
kontroll tid efter annan kunna utfärdas.

Art. II.

Om svenska och norska fartygs ömsesidiga rättigheter samt handelsgemenskapen
sjöledes mellan de förenade rikena

§ 12.

Alla i det ena riket inhemska fartyg och båtar, öppna eller däckade
och af hvad slag och drägtighet som helst, skola, ehvad de der äro
bygda eller naturaliserade, äfven i det andra behandlas såsom inhemska
och åtnjuta alla dermed förenade rättigheter samt må således, utan
afseende om de ankomma eller afgå från eller till in- eller utländsk ort
eller om de äro barlastade eller lastade med in- eller utländska varor,
icke åläggas andra eller högre afgifter till kronan, städer eller särskilda
inrättningar än af inhemska fartyg och båtar skola utgöras.

Det ena rikets fartyg och båtar må ock inom det andra rikets område
idka fraktfart med samma rätt och under enahanda vilkor, som för
inhemska fartyg och båtar äro bestämda.

För tillgodonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen medgifva
ömsesidiga förmåner skola fartygen vara försedda med sådana handlingar,
som till bestyrkande af deras nationalitet äro i hvartdera riket
föreskrifna.

§ 13.

Varor, som med norska fartyg in- eller utföras, skola, utan afseende
på den ort, hvarifrån de ankomma eller till hvilken de afgå, i
Sverige icke vara underkastade andra eller högre afgifter vare sig till
kronan, städer eller särskilda inrättningar, än om de med svenska fartyg
in- eller utföras.

12 •

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 32.

Ett lika förhållande skall i Norge, i afseende å varors in- och utförsel
med svenska fartyg, ega rum.

§ 14.

Svenska eller norska naturalster eller tillverkningar, som direkte
från det ena till det andra riket i ettdera rikets fartyg införas, utan att
fartyget under resan i främmande hamn lossat eller lastat, skola vid införseln
vara från tullafgift fria, med undantag endast dels af de i § 3
uppräknade varor, hvilka, då de sjöledes införas, skola, äfven om införseln
sker i mindre partier, vidkännas hel tull, dels ock af spanmål, malen
eller omalen, för hvilken vara, der den i allmänhet är tullpligtig, skall
erläggas half tull.

I öfrigt kommer, beträffande såväl rättigheten till varors ut- eller
införsel sjöledes från ena till andra riket, som beräkning af tullafgifterna
dervid, att i hvartdera riket till efterrättelse gälla hvad der angående
varors ut- eller införsel samt förtullning i allmänhet är eller varder
stadgadt.

§ 15.

Hvad § 2 innehåller i fråga om exportpremie samt återbekommande
af tull eller tillverkningsafgift för varor, som, tillverkade i det ena af
rikena, derifrån till det andra utföras, skall ega tillämpning äfven då utförseln
sker sjöledes.

§ 16.

För tillgodonjutande af den tullfrihet eller lindring i tullafgifter,
som enligt § 14 blifvit svenska och norska alster och tillverkningar medgifna,
skall det åligga den, som desamma från ena till andra riket utskeppar,
att förse sig med tullkammarens i afsändningsorten bevis att
varorna äro af inhemsk afvel eller tillverkning.

§ 17.

I likhet med hvad i § 11 rörande kontroll å varutransporter landvägen
är stadgadt, skola Tullstyrelserna i Sverige och Norge hvar tredje
månad tillsända hvarannan förteckningar å de fartyg och laddningar,
som under de trenne sistförflutna månaderna från ena till andra riket
ankommit eller afgått, samt i öfrigt, till kontroll å varors in- och ut -

Kongl, Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 32.

försel sjöledes emellan båda rikena, iakttaga hvad i nämnda 5 är föreskrifvet.

§ 18.

Denna förordning skall tråda i kraft den dag konungen bestämmer,
efter det. motsvarande föreskrifter blifvit för Norge till efterrättelse antagna.
Den fortfar att gälla till dess för båda rikena annorlunda förordnas
eller ett år förflutit, sedan någotdera riket om ändring eller upphäfvande
af densamma för sin del fattat, af det andra rikets samtycke
oberoende beslut.

Då denna författning träder i kraft skola ej mindre nådiga förordningen
den 24 Maj 1825 angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels-
och sjöfartsförhållanden, än äfven, med det undantag, hvartill § 8
föranleder, alla öfriga i samma ämne meddelade föreskrifter upphöra att
vara gällande.

Och som Kongl. Maj:t funnit detta förslag vara egnadt att underlätta
och befrämja handels- och sjöfartsförbindelserna emellan brödrafolken
samt detsamma fördenskull gillat, så och jemte det Kongl. Maj:t
i ämnet aflåter nådig proposition jemväl till norska storthinget, vill Kongl.
Maj .t härmed föreslå Riksdagen att ofvanstående förordnings-förslag för
sin del godkänna.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas det Utskott,
till hvars handläggning detsamma varder af Riksdagen öfverlemnadt;
Och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och
ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

C. Fr. Wmrn.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 32.

LUt. A.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Uti den för de förenade rikena Sverige och Norge vigtiga frågan
om vilkoren för deras ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden hafva
på den senare tiden flera särskilda förslag blifvit väckta och framställningar
skett, öfver hvilka det nu åligger Eders Kongl. Maj:ts och Rikets
Kommers-kollegium samt Generaltullstyrelsen att till Eders Kongl. Maj:t
afgifva gemensamt underdånigt utlåtande.

Redan genom Eders Kongl. Maj:is nådiga skrifvelse den 6 December
1867 blef nemligen, med anledning af gjorda framställningar, att de i
31 § af Kongl. Förordningen i detta ämne af den 24 Maj 1825 eller den
så kallade Mellanrikslagen för vissa varor af norsk afvel eller tillverkning
stadgade tullindringar vid införsel till Sverige måtte för åtskilliga
hit införda dylika varor få tillgodonjutas utan hinder deraf att de norska
fartyg, uti hvilka varorna inkommit, icke innehade de i 26 § af nämnda
lag bestämda qvalifikationer, i förening dermed att samma lags föreskrifter
i afseende på landväga varuförseln från det ena till det andra
af de begge rikena icke vore tillämpliga sedan jernvägsförbindelse dem
emellan kommit till stånd, Kommers-kollegium och Generaltullstyrelsen
anbefaldt att afgifva underdånigt förslag till de ändringar, som i den
ifrågavarande lagstiftningen kunde i allmänhet finnas vara af behofvet
påkallade.

Vidare har uti en vid 1868 års riksdag af C. Er. Waern väckt
motion om denna lagstiftnings ordnande efter vissa nya grunder, med
ett på dem bygdt, motionen följaktigt förslag till ny mellanrikslag, motionären,
som dock icke ansåge vare sig berörda eller något annat lagförslag
då lämpligen böra af Riksdagen för dess del i detalj pröfvas,
hemställt, att Riksdagen endast ville uttala sig om de grundsatser, som
vid sagda lagstiftning borde följas, samt i underdånig skrifvelse anhålla
att Eders Kongl. Maj:t täcktes om dem höra så väl den norska Regeringen
som det svenska Statsrådet och derefter till svensk riksdag och
norskt storthing i nåder framlägga förslag till nya stadganden om Sveriges
och Norges ömsesidiga handel och sjöfart, och i hvilket afseende motionären
såsom sådana grundsatser för sin del föreslagit:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

»att all åtskillnad i afseende på tullpligtighet för samma varor,
ehvad de landvägen eller sjöledes införas från det ena riket till det
andra, upphäfves;

att utförseltull eller transitoafgift ej må uppbäras och utförselpremie
ej beviljas vid utförsel af en vara från det ena riket till det andra, samt
drawback endast i det fall medgifvas, att varan icke i det andra riket
åtnjuter någon tullindring;

att utförseltull ej heller må affordras en i det ena riket alstrad
eller tillverkad vara vid utförsel till utlandet från det andra rikets
hamnar;

att tull enligt den taxa, hvart land för sig antager, bör erläggas
af alla utländska varor, samt äfven af i det ena riket alstrade eller tillverkade:
socker och sockertillverkningar, tobak och tobakstillverkningar
samt bränvin och sprit vid införsel i det andra riket;

att, utom nyssnämnda, alla i det ena landet alstrade eller tillverkade
varor skola i det andra vara tullfria:

att tullfrihet vid resor öfver gränsen för medhafda mindre qvantiteter
af tullpligtiga varor fortfarande medgifves;

att likaledes transitorätt fortfarande bibehålies;
att det ena rikets fartyg, ehvad de äro i det riket bygda eller
naturaliserade, i det andra riket behandlas såsom inhemska, samt

att det ena rikets fartyg må inom det andra rikets område idka
fraktfart.»

Genom underdånig skrifvelse af den 9 Maj 1868 har Riksdagen,
som vid behandlingen af denna motion väl ansåge obestridligt, att under
redan då inträdda förändrade förhållanden betydande brister vidhäftade
omförmälda lagstiftning och att en omarbetning deraf fördenskull vore af
omständigheterna högeligen påkallad, dock i sådant afseende och under
erinran om det i motionen icke vidrörda behofvet af transitorättens tidsenligare
ordnande för sin del och enär Riksdagen höll före, att några
grunder för denna lagstiftning icke borde på förhand antagas och ej
heller någon bestämd mening uttalas om det sätt, hvarpå ett förslag i
detta hänseende lämpligast skulle kunna tillvägabringas, vare sig genom
underhandlingar mellan särskilde fullmäktige eller genom förhandlingar
af särskilde komiterade, endast i underdånighet anhållit, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes taga i förnyadt öfvervägande frågan om ett sådant ordnande
af Sveriges och Norges inbördes handels- och sjöfartsförhållanden, att
samfärdseln mellan brödrafolken måtte till ömsesidig fördel i möjligaste
måtto underlättas och främjas, samt framlägga nådigt förslag i detta
ämne för uästsammanträdande riksdag och storthing; och i anledning af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

hvilken Riksdagens underdåniga skrifvelse Eders Kongl. Maj:t behagade
genom remiss den 11 nästpåföljande Juni anbefalla Kommers-kollegium och
Generaltullstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande i sammanhang med
det genom högstberörda nådiga bref af den 6 förutgångna December infordrade
yttrande.

Derefter fingo ernbetsverken emottaga ytterligare nådiga remisser
dels af den 14 December 1868 å en af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Elfsborgs län gjord framställning om vidtagande af erforderliga
åtgärder till förekommande deraf att den genom § 19 i rnellanrikslagen
stadgade likställighet för svenska och norska varor i afseende å
införsel i städerna och försäljning af handtverkerivaror, hvilken likställighet
fortfarande komrne norska varor i Sverige till godo, blefve i Norge
genom en antydd förment oriktig tolkning af hithörande stadganden
svenska varor betagen —■ dels ock af den ol i samma månad med anledning
af Kongl. Norska Regeringens departements för det inre i skrifvelse
den 16 Juni 1865 gjorda framställning om rätt till kustfart i Sverige
för norska fartyg; hvarförutan vid handläggningen af dessa till ernbetsverken
gemensamt remitterade frågor hos dem till behandling äfven
förekom ej mindre en af ordföranden hos stadsfullmäktige i Östersund
gjord och af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län
förordad underdånig ansökan, åsyftande sådana lättnader i transitorörelsen
mellan Sverige och Norge, som i Riksdagens omförmälda skrifvelse antydas,
och öfver hvilken ansökning Generaltullstyrelsens underdåniga utlåtande
blifvit genom remiss den 14 Januari nyssnämnda år infordradt,
än ock hos sistbemälda Styrelse, dels af dess Advokatfiskalsembete med
anledning af domstolarnes beslut i fråga om tolkning af Eders Kongl.
Maj:ts nådiga Förklaring den 15 December 1861, angående tillåtelse att
emot tull landvägen från Norge till Sverige införa bränvin, gjord hemställan
om utverkande af nådig förklaring huru vid sådan införsel rätteligen
borde förfaras, dels ock af Skeppsklarerare:! härstädes, C. W. Boman,
framställd begäran om utverkande hos Eders Kongl. Maj:t af sådan ändring
i 26 § af mellanrikslagen, att de förmåner för varuskeppningen mellan
Sverige och Norge, som tillkomma i Sverige bygda eller under vissa
vilkor naturaliserade fartyg, hädanefter måtte utan undantag medgifvas
alla fartyg, som vore försedda med svenskt fribref och tillhörde svenske
undersåter.

Uti underdånigt utlåtande, hvilket Kommers-kollegium och Generaltullstyrelsen
i anledning af samtliga förberörda nådiga förständigande!!
och hos Generaltullstyrelsen gjorda framställningar under den 15 Juli

1869

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

1869 afgifvit, hafva till en början och under erkännande att den ännu
i allt det väsendtliga orubbadt qvarstående mellanrikslagen af den 24
Maj 1825, med afseende på de vid den tiden gällande begränsningar för
samfärdseln mellan de begge rikena och rådande inskränkande grundsatser
i fråga om vilkoren för varubytet och sjöfartsrörelsen i allmänhet,
egde förtjensten af en högsinnad uppfattning af det stora ändamålet att
närma de förenade folken till hvarandra och befrämja deras inbördes
samfärdsel, embetsverken emellertid förmält sig anse så högeligen förändrade
förhållanden sedermera hafva inträdt med hänsigt både till
kommunikationsmedlens beskaffenhet och till de omständigheter i öfrigt,
hvilka på en lagstiftning af förevarande art utöfva inflytande, att denna
lagstiftning icke i sitt närvarande skick kunde tillfredsställa tidens fordringar.

I betraktande ej mindre af äfven den förändring i grunderna för
handels^ och tull-lagstiftningen som tiden likaledes medfört, så att denna
lagstiftning, ifrån att hufvudsakligen hafva afsett skydd och uppmuntran
för vissa yrken och näringar, numera innefattade erkännande af den
störa allmänhetens anspråk på varubytets frihet, såvidt det läte förlika
sig med statens kraf på inkomst genom tullbeskattningen till de allmänna
behof vens fyllande, än äfven hufvudsakligen deraf att en mellanrikslag
icke blott såsom den lagstiftning, hvilken omedelbart afsåge endast eget
lands angelägenheter, fordrade hänsyn på en gång till vissa för tiden erkända
grundsatser och tiil möjligen af bestående förhållanden inom detta
land betingade modifikationer vid grundsatsernas tillämpning, utan äfven,
såsom afseende tvenne länders inbördes förhållanden, vore af en vida mera
komplicerad natur samt kräfde ett afvägande af ömsesidiga anspråk och
behof, hvilkas beskaffenhet och giltighet icke kunde från endera sidan ens
förutses eller med full sakkännedom bedömas och ännu mindre med hopp
om framgång göras till föremål till lagstiftningsförslag, ansåge, i fråga om
sjelfva sättet för åstadkommande af en sålunda nödig blifven omarbetning
af mellanrikslagen och dervid ifrågakommande förändringars beredande
till slutlig pröfning, embetsverken, att, då dessutom ändamålet med denna
lag väl såsom hitills måste blifva att genom ömsesidiga tillmötesgåenden
på ett eller annat sätt tillvägabringa förmedling af de i hvartdera riket
gällande på samfärdseln inverkande föreskrifter, ett dylikt arbete icke
annorlunda kunde med hopp om framgång bringas till utförande, än på
samma sätt som nu gällande mellanrikslag och tid efter annan uppgjorda
förslag till ändringar deri tillkommit, nemligen medelst samfällig komité
af svenska och norska män, de der med nogrann kännedom om eget
Bih. till Riksd. Prof. 1874. 1 Sami. 1 Åfd. 12 Käft. 3

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 32.

lands behof och önskningar kunde genom omedelbara öfverläggningar sins
emellan utreda hvad för begge länderna vore gagneligt och hvarom öfverensstämmelse
i åsigter emellan ländernas regering och representationer kunde
motses, samt derefter lämpa förslaget till den gemensamma lagen.

Emellertid trodde embetsverken sig böra i förväg söka utreda och
angifva de olägenheter, som under nu gällande föreskrifters tillämpning
redan funnits af erfarenhet bekräftade eller med ytterligare utvecklade
kommunikationsmedel vore att emotse, samt, hafva i sådant afseende hufvudsakligen
anfört:

att sammanfattningen af alla de menliga inflytelser, som sjelfva tillvaron
af en tullgräns mellan de förenade rikena alltid måste medföra,
ställde frågan om dennas upphörande genom tillvägabringande af en tullförening
i främsta rummet, och hvilken fråga derföre, om den ock icke ännu
vore mogen för en lycklig lösning, likväl egde den vigt, att den svårligen
vid en genomförd undersökning af förevarande ämne kunde eller borde
lemnas å sido;

att, beträffande vidare den gällande mellanrikslagens särskilda bestämmelser.
de menliga följderna af den olika tullbehandling, som samma
varor vid landväga och sjöväga införsel från det ena till det andra landet
äro underkastade, syntes företrädesvis förtjena att bemärkas;

att den bekanta, med mellanrikslagens ursprungliga syfte visserligen
icke öfverensstämmande, men i begge länderna genom vidtagna förfoganden
i viss mån sanktionerade, vidt utgrenade, ehuru egentligen blott för
de närmaste gränstrakterna beräknade trafiken öfver Idefjorden tvifvelsutan
utgjorde talande bevis om det ömsesidiga behofvet utaf ökadt och friare
varubyte mellan länderna; men att å andra sidan detta behof blefve, genom
begagnande af berörda farled i ändamål att vinna lägre tullberäkning
for de införda varorna, tillfredsstäldt på ett sätt-, som, utan att motsvara
trafikens berättigade fordringar att kunna undvika onödiga omvägar, medförde
betydliga uppoffringar för statskassorna;

att uppenbart vore, att nämnda, under andra förhållanden och för
andra syften stadgade olika behandlingar för land- och sjöväga varuförsändringar
mer och mer måste förlora sin ursprungliga betydelse och äfven
kunde i afseende å den varumängd som derför blefve föremål komma att
tillämpas i omvändt förhållande mot hvad som dermed varit från början
afsedt, alltefter som jernvägsförbindelser och formerade vattenkommunikationer
icke blott på den nyssnämnda Idefjorden utan äfven på åtskilliga
andra farleder inom landgränsens vidsträckta område bragtes till stånd
och utvecklades till en med fraktfarten på saltsjön jemförlig, eller äfven,
åtminstone på vissa orter, densamma öfverlägsen transportförmåga, äfven -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

som att icke heller kunde förbises att saltsjöfarten samt deraf beroende varuförsel
icke vederfores rättvisa genom att under nyss antydda förändrade
omständigheter för landvägen fördt gods bibehålla de väsendtliga förmåner
och friheter i tullbeskattningshänseende, som sådandt gods fått sig framför
sjövägen förda varor tillerkända vid en tid då någon tanke på en egentlig
täflan emellan de olika fortskaffningssätten ännu icke kunnat uppstå, —
en anmärkning, som i sin allmänlighet gällde såväl svenska och norska som
utländska varor, hvilka från ena till andra riket på olika vägar införas
med befrielse från eller lindring i stadgade tullafgifter;

att ytterligare borde i afseende å de speciela stadgandena i 5 och
31 §§ af gällande mellanrikslag angående med half tull belagda svenska
och norska varor icke lemnas oanmärkt, att specifikationen öfver dylika
varor, hvilken förekommer i förstnämnde § och i förteckningen lit. C, lemnat
rum för ovisshet och olika tolkning, enär rubrikerna i begge ländernas
tulltaxor undergått förändringar, med hvilka specifikationen i mellanrikslagen
icke vidare öfverensstämmer;

att embetsverken likaledes ansåge sig böra fästa särskild uppmärksamhet
å den jemväl under helt andra förhållanden än de närvarande,
endast för gränsboarnes konsumtionsbehof och med jemförelsevis ringa
uppoffringar för det allmänna, genom 8 § i mellanrikslagen beviljade afgiftsfriheten
för mindre partier vid resor öfver gränsen medförda varor,
hvilket medgifvande genom kommunikationsmedlens utveckling kunde
utöfver sitt ändamål i handelsafsigt tillgodogöras inom ganska vidsträckta
områden och derigenom i sin nuvarande utsträckning blifva af äfventyrliga
följder för statskassan;

att den kontroll mot missbruk som Kongl. Brefvet den 26 Maj
1852 anvisade medelst förklaringen, att nämnda tullfrihet endast finge
ega rum då resan företagits i annat ändamål än allenast det att mot
betalning föra varor, så att varans medförande är en bisak för tillfället,
blefve i verkligheten svårt att utöfva och beroende af en bevisning, oftast
omöjlig att åstadkomma, samt syntes dessutom sakna all tillämplighet på
jernvägs- och ångbåtstrafiken, hvarföre och då numera, åtminstone i Sverige,
förekomme en ganska utvecklad landthandel, som borde vara i tillfälle
att från de större upplagen förse sig med och tillhandahålla hvarje orts
innevånare deras behof af handelsvaror, omförmälda under andra förhållanden
gränboarne medgifna frihet ock ansågs kunna och böra i lämplig
mån inskränkas;

att, beträffande jernvägstrafikens behof af andra och enklare kontrollföreskrifter
i afseende å varuförsändningar i allmänhet öfver riksgränsen
än de nu för landväga samfärdseln stadgade, embetsverken ansåge någon

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 32.

vidsträcktare erfarenhet derom väl ännu icke hafva vunnits, men dock redan
vara bekräftadt, att förändringar i detta hänseende erfordrades, likasom
att det läge i sakens natur, att reglementariska föreskrifter i dessa och
dylika fall vida bättre lämpade sig för förfoganden i administrativ väg,
än för en lagstiftning, som vore underkastad den formela behandling,
hvilken åt mellanrikslagen egnas;

att Kommers-kollegium och General-tullstyrelsen äfvenledes hölle
före, att uti de särskilda kontrollåtgärder, som vore förbundna med den
år 1860 medgifna transitorörelsens utöfning, sådan förändring otvifvelaktigt
vore behöflig, att denna för handeln vigtiga förmån måtte vinna en
allmännare tillämpning än hittills varit möjligt, och i hvilket afseende
embetsverken, under erinran att för transitoförsändningar på jernväg
öfver riksgränsen andra kontroller till statskassornas betryggande icke
borde erfordras än som de förenade rikena funno lämpligt att för dylika
försändningar inom eget område i allmänhet bestämma, föreställde sig att,
om än en strängare uppmärksamhet ock måste egnas åt vilkoren för försändning
på annat sätt från ena till andra landet af oförtullade och
oundersökta transitovaror, ändamålet af trygghet mot underslef likväl
borde kunna vinnas genom andra medel än det som i sjelfva verket förhindrade
rörelsens utöfning;

att, i fråga åter om roellanrikslagens stadganden angående de förenade
rikenas inbördes sjöfartsförhållanden, embetsverken ansåge att så
väl den i 26 § af samma lag bestämda inskränkning i afseende å fartyg,
hvilka af medgifna ömsesidiga förmåner finge komma i åtnjutande,
som det i 28 § af berörda lag stadgade förbud för det ena rikets fartyg
att segla för frakt emellan det andra rikets hamnar utgjorde en qvarlefva
från föråldrade och äfven hos oss redan i allmänhet förkastade navigation
slagar samt derföre vid mellanrikslagens blifvande omarbetning borde
mot lämpligt vederlag af eftergift i någon annan riktning lemna rum för
det billiga tillmötesgående, som från brödralandet härutinnan blifvit ifrågasatt;
samt slutligen

att, då den af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs
län gjorda underdåniga framställning, likasom den af Generaltullstyrelsens
advokatfiskalsembete ifrågasatta förklaring egentligen afsåge, icke
mellanrikslagens stadganden, utan lagtillämpningar, som förmenats påkalla
något förtydligande, Kommers-kollegium och Generaltullstyrelsen
trott dessa framställningar icke böra föranleda till annat yttrande än den
underdåniga hemställan, att nämnda handlingar måtte meddelas till kännedom
åt den komité, om hvars tillförordnande för uppgörande af förslag
till lagstiftning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels -

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 32.

och sjöfartsförhållanden embetsverken, enligt hvad här ofvan förraäles,
sig redan yttrat.

Sedan vid föredragning af detta embetsverkens utlåtande den 28
September 1869 uti sammansatt Svenskt och Norskt Statsråd Eders
Kongl-_ Maj:t förklarat sig vilja inhemta norska regeringens yttrande i
anledning af hvad Kommers-kollegium och Generaltullstyrelsen, på sätt
omförmäldt är, i underdånighet anfört, så och efter det bemälda regering
under den 12 December 1871 sådant utlåtande, åtföljd t af förslag till
de förändringar i den ifrågavarande lagstiftningen som ansetts böra ega
rum, afgifvit, samt härvarande norska Statsrådsafdelning med skrifvelse
den 22 i samma månad till Kongl. Svenska Finansdepartementet dessa
jemte samtliga remitterade handlingar öfverlemnat, har Eders Kongl.
Maj:t behagat genom nådig remiss den 28 i merberörde December månad
nästlidna år infordra Kommers-kollegii och Generaltullstyrelsens gemensamma
underdåniga utlåtande i anledning af hvad sålunda i ärendet ytterligare
förekommit.

Vid fullgörandet af detta åliggande anhålla embetsverken till en
början att få såsom allmän och hufvudsaklig grund för den skiljaktighet
i ett och annat hänseende från norska regeringens afgifna lagförändringsförslag,
i hvilken de för sin del stannat, antyda den omfattning embetsverken
trott böra gifvas åt denna fråga, nemligen att vid dess behandling
hänsigt bör tagas icke mera till hvad som må vara eller måhända
endast synes, utgöra hvartderas af de begge rikena särskilda och egna
fördel än till deras samfälda och allmänna gagn och nytta, — ej mera
till hvad som må för ettdera landet kunna tillfälligt verka till uppkomsten
eller mistningen af någon så i ena som andra fallet antagligen icke
väsendtlig statsintrad än för begge rikena befrämja den sociala och kommersiela
gemensamhet, som tvifvelsutan skall, utöfver sin omedelbara
välgörande inflytelse på de förenade rikenas inbördes ställning, leda, jemväl
den, men mera medelbart eller på annan väg, till ett äfven i statsinkomsternas
intresse för dera hvardera gynsamt mål.

Det är ock ur sådan synpunkt som Kommers-kollegium och Generaltullstyrelsen
hafva ifrågasatt, att det vigtiga ärendet lämpligast borde
beredas af en samfällig komité utaf svenske och norske män, och som
embetsverken, i betraktande af de stora olägenheterna utaf en tullgräns
mellan de förenade rikena, ställt frågan om dennas upphörande genom
tillvägabringande af en tullförening främst bland de spörjsmål, hvilkas
lyckliga lösning borde eftersträfvas, hvarföre, om än föga utsigt dertill
ännu förefunnes, denna angelägenhet dock ingalunda borde iemnas utan
tillbörlig uppmärksamhet.

Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 32.

Norska regeringen har, under förklarande att all förhoppning saknades
att någon tullförening skulle för närvarande kunna åstadkommas,
vid sådant förhållande ansett obehöfligt att ingå i någon närmare undersökning
huruvida de hinder af politisk, finansiel eller annan beskaffenhet,
som nu stode i vägen för en dylik förening, vore af den natur att deras
undanrödjande kunde i en närmare eller fjärmare framtid förväntas; och
då grundtanken i 1825 års mellanriksdag vore den, att tullfrihet skulle
tillgodokomma endast den så kallade småhandeln mellan gränsboarne,
eftersom landväga transporterna vid den tiden voro så besvärliga och
med sådan kostnad förenade, att varubyte ej kunde ifrågakomma annorstädes
än mellan närbelägna orter och der, hvarest utväg saknades
att för ändamålet begagna sjöväg, hvartill den större handeln uteslutande
var hänvisad, så, ehuru dessa förhållanden och förutsättningar numera
voro högeligen förändrade, i det genom jernvägsanläggningar landväga
transportmedel åstadkommits, till hvilka de förra sjöväga transporterna
blifvit till väsendtlig del öfverflyttade, och hvilket kunde synas böra leda
dertill, att de lättnader som vore medgifna varor, hvilka fördes landvägen,
skulle upphöra för jernvägstransporter och på dem i stället tillämpas

de bestämmelser som vore afsedda för den större handeln, nemligen för
varuförsändningar sjöledes, ansåge likväl norska regeringen att, med
undantag för nödiga rättelser af oegentligheter i enskilda fall, fråga ej
torde blifva om någon större och genomgripande tillbakagång i handelsoch
tullfrihet från det redan bestående, och att man följaktligen ingalunda
borde gå så långt i förändrande af nuvarande mellanrikslag, som
blifvit föreslaget i ofvanberörda vid 1868 års riksdag väckta motion,
hvarföre och enär det ofvan anmärkta ändamålet med mellanrikslagen att
genom vissa undantagsbestämmelser underlätta småhandeln uteslöte alla
systematiska konseqvenser i denna lagstiftning och inskränkte all åtgärd
i afseende derå till jemkningar i enstaka punkter, bemälda regering också
betviflade behofvet af en samfäld komité för frågans utredning samt beslutat
sig för att utan mellankomst af sådan komité söka uppnå ändamålet
genom afgifvande omedelbart af förslag till de särskilda förändringar
i mellanrikslagen som norska regeringen a sin sida funnit behöfiiga.

Af dessa med de flera utaf norska regeringen anförda skäl och
omständigheter mot utsigten för det närvarande att tillvägabringa någon
tullförening — mot vidtagande af andra förändringar i den nu gällande
mellanrikslagen än som funnes utan någon rubbning i hufvudgrunderna
för densamma vara af tidsförhållandena med nödvändighet påkallade
samt mot behofvet att för dessas åstadkommande anlita utvägen af en
samfäld komité, hafva Kommers-kollegium och General-tullstyrelsen an -

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 32.

sett sig, äMkönt icke i allo delande nämnde regerings åsigter härutinnan,
I. i’. närmandet en förbättrad lagstiftning i detta hänseende,
föranlåtne att söka så godt sig göra låter följa den af norska regeringen
för frågans beredande antagna förhandlingsmetod.

Hvad ■sålunda angår de särskilda bestämmelser, i hvilka förändrin
gar ansetts böra ifrågasättas, förekommer

frågan om de varor, som, ehuru tillverkade i det ena eller andra riket,
dock vid land väga transport skola enligt 5 § i mellanrikslagen och särskilda
författningar vidkännas tull. Dessa varor äro: dels band. garn,
tråd, strumpor och väfnader af bomull och ylle, sockersirap samt tobak
af alla slag, och snus, hvilka samtliga draga half tull; och dels raffineradt
socker, bränvin, malt och öl samt spelkort, för hvilka hel tull skall utgöras.

I afseende å dessa sistnämnda fem varuartiklar har norska fregeririgen
ansett någon ändring icke böra ifrågakomma, då den fullständiga
tullpligtighet de äro underkastade betingas, för socker och bränvin af
deras inom begge rikena, samt för malt och öl af dessa varors i viss
mån inom Norge stora fiskaliska betydenhet, hvarjemte med såväl dem
som spelkort det särskilda förhållandet egde rum, att de, för så vidt de
utgjorde föremål för inhemsk tillverkning, vore dels i begge rikena dels
i ettdera af dem åsätta produktions- eller stämpelafgift, hvilken beskattning
måste göra. varans införsel från utländsk ort beroende på vilkoret
af en tull som minst motsvarade den inhemska afgiften.

Af de med half tull vid landväga införsel belagda varuslagen antager
norska regeringen sirap samt tobak med snus böra hänföras till
samma kategori som de nyssnämnda, redan nu hel tull åsätta varorna,
enär de tullafgifter som för dem, särdeles för tobak, utginge, vore att *
för begge, rikena betrakta såsom en väsendtlig statsinkomst.

Utåt alla de uppräknade varuslagen återstodo således endast manufakturvaror
af ull och af bomull, och frågan huru dessa varor borde behandlas
. ansåge norska regeringen vara den praktiskt vigtigaste af hvad
härvid till behandling förelåge.

Förefintliga statistiska uppgifter utvisade, att af yllevaror betydande
och jemt . stigande qvantiteter städse blifvit till Norge införda från Sverige.
Pa den sista tiden hade likväl äfven till Sverige yllevaror börjat införas

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 32.

från Norge i icke ringa myckenhet. Begge rikena syntes således i denna
industri åstadkomma produkter, af livilka på begge sidor om gränsen
vore ömsesidigt behof, i det utvecklingen af denna näringsgren i hvardera
landet tagit den skiljaktiga riktning, att det egentligen vore varor
af gröfre och billigare beskaffenhet, af livilka tillverkningen i Norge sa
framskridit, att den kunnat i Sverge täfla med den svenska, hvaremot
det vore finare och dyrbarare yllevaror, som från Sverige infördes till

Norge. .

Under sådana omständigheter ansåge norska regeringen sig kunna

och böra tillstyrka att yllevaror, som voro producerade i det ena af de
förenade rikena, skulle tullfritt få införas till det andra, hvilken, lättnad
för samfärdseln funne sitt väsendtliga motiv deri, att fördelen tillfölle i
någorlunda lika mån de begge ländernas industri, under det risken för
en betydligare minskning i tullintraderna likaledes blefve någorlunda lika
för begge rikenas statskassor.

Under erinran att 1855 års Komité föreslagit tullfrihet för yllevaror
endast vid landväga försändning, men bibehållit half tull föl vaioi
som fraktades sjöledes, och att desto större anledning till en sådan åtskilnad
då var för handen, som fråga ännu alls icke uppstått om tilldelande
af tullfrihet för någon vara vid sjöväga. forsling, och som olikheten
mellan vilkoren för landväga och sjöväga införsel under dåvarande
kommunikations-förliållanden egde en vida större reel betydelse än nu,
har norska regeringen, ehuru den icke funne redligt att söka he,t och
hållet afskaffa olikheten i tullbehandling efter som varuförseln skedde
till lands eller till sjös, dock ansett denna olikhet nu, sedan i de landvä<*a
transportmedlen sa stor förändring intrådt, kunna föi. vissa vaiu
sorter bortfalla och icke i någon händelse böra utsträckas till varor, för
hvilka den nu ej vore gällande, samt i enlighet härmed föreslagit, att
yllevaror måtte blifva tullfria äfven när de sjöledes infördes flan ena
till andra riket, och sådant med utsträckning jemväl till det enda slag
af yllevaror, som efter den tolkning af mellanriksiagen, hvilken praktiskt
o-jort sio- gällande, hittills icke hänförts under denna särskilda bestämmelse,
och derföre varit tullfritt vid landväga, men dragit full tull vid
sjöväga forsling, nemligen sådant tricotage, som icke utgjordes af strumpor.

°Utan att kunna "tillmäta någon synnerlig vigt, hvarken åt den omständigheten,
huruvida den fördel, som genom tullfriheter kan tillskyndas
de bego-e ländernas industri, må för hvardera blifva lika eller olika
stor) __ ef|er åt den, om det ena landets tullkassa skulle komma att

derigenom lida lika eller olika stor minskning i inkomst som det ändras,
ö i hvilka

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

i Indika hänseenden, efter hvad erfarenheten nogsamt gifver vid handen,
vexlande resultater inom ganska korta tidrymder kunna uppstå och derföre
ingalunda låta sig på förhand med någon visshet förutses eller beräknas;
men med desto mera afseende derå, att numera, sedan så märklig
förändring inträffat i den landväga transportförmågan, tillräckligt
stöd saknas för bibehållande af den under andra förhållanden uppställda,
på ett olika fortskaffningssätt grundade skiljaktigheten i varors tullbehandling,
hafva, med hänsyn i öfrigt och hufvudsakligen dertill, att det
syftemål som med mellanrikslagstiftningen främst lärer afsetts, nemligen
de begge folkens närmande till hvarandra, bör genom det lifligare varubyte,
som tullfrihet dervid måste åstadkomma, väsendtligen befrämjas,
Kommers-kollegium och General-tullstyrelsen funnit sig redan deruti ega
en bjudande anledning att tillstyrka nådigt bifall å hvad norska regeringen
härutinnan hemställt och föreslagit.

Beträffande åter bomullsvaror har norska regeringen funnit förhållandet
med dem ställa sig väsendtligen annorlunda än med yllevaror,
enär det ena af de förenade rikenas bomullsvaruindustri, nemligen Sveriges,
visat sig vara Norges så öfverlägsen, att, under det ingen eller nästan
ingen införsel af dylika varor egt rum från Norge till Sverige, vore
deremot införseln af svenska bomullsvaror till Norge mycket betydlig
och jemförelsevis vida större än införseln af yllevaror. Sålunda hade i
medeltal under åren 1866—1870 införts utaf väfda bomullstyger landvägen
62,191 skalp, och sjöledes 96,943 skålp. eller tillhopa 159,134 skålp.,
hvarför half tull efter nu gällande tulltariff utgjort närmare 7,000 Speciedaler,
och särskildt för år 1869 uppgick införseln af de vigtigare posterna
till 180,700 skålp. mot en tull af 7,802 Speciedaler.

Med anledning häraf tilltrodde sig norska regeringen icke att föreslå
någon annan förändring i bestående föreskrifter angående bomullsvaror
än den, att för dem likasom för yllevaror måtte upphöra det vid
mellanrikslagstiftningens första ordnande visserligen icke afsedda förhållandet,
att tricotage som icke bestode af strumpor skulle vara underkastad!
annan tullbehandling än öfriga tillverkningar af samma ämne.

Derest en sådan olikhet i nu föreslagna tullbehandling af ylle- och
bomullsvaror komme att ega rum, blefve frågan huru med de varuslag
skulle förfaras, h vilka bestode af en blandning af ull och bomull, af vida
större vigt än hittills. Uti begge rikenas tulltaxor vore för närvarande
bestämdt, att en vara, i hvilken inginge en blandning af ull och annat
material (utom silke), skulle behandlas som om den utgjordes af ull allena.
Samma bestämmelse syntes kunna äfven i förevarande fall användas, dock
Bih. till Biksd. Pr)''. 1374. 1 Smnl. 1 Afä. 12 Höft. 4

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 32.

med begränsning till att gälla endast i afseende å väfda tyger, i hvilka
antingen ränningen eller inslaget bestode uteslutande af ull. En sådan
begränsning ansåges nemligen nödig för att förebygga missbruk, då helyllevaror
blefve så väsendtligen gynnade framför bomullsvaror, och den
öfverensstämde äfven med det sätt, hvarpå blandning af ull och bomull
i väfda tyger faktiskt försigginge.

I nu omhandlade del finna sig Kommers-kollegium och Generaltullstyrelsen
föranlåtna uttala en från norska regeringen skiljaktig mening.
Såsom ofvan är antydt, anse embetsverken mellanrikslagstiftningen
ega ett högre och vigti gare ändamål än det af en uppgörelse, grundad
endast på noggrannt afvägande af ömsesidiga in- och utförselsqvantiteter,
— på beräkning till siffran af den tullintägt, som af en eller annan i
det hela föga betydande varuartikel må kunna antingen förväntas ingå
eller antagas skola uteblifva, allt under förhållanden som i ett visst tidsmoment,
nemligen det närvarande, äro för handen. Fast heldre lärer vid
ordnandet af denna lagstiftning, för hvars lämpande efter industriens och
transportmedlens städse vexlande beskaffenhet hinder af en undantagsvis
stor formel svårighet möta, blicken böra sträckas längre än till hvad som
kan synas utgöra stundens kraf, så att, visserligen med aktgifvande äfven
derpå, likväl den inbördes samfärdselns anspråk på ökade lättnader lemnas
synnerlig uppmärksamhet.

Den öfvervigt Sverige för tillfället innehar i tillverkningen af bomullsvaror
eger i Girigt ingalunda sin grund i någon omständighet, som
för detta rike är egendomlig, utan bör denna industri, såsom grundad
på ett råämne, hvilket, äfven för Norge är af utländskt ursprung, icke
vara mera främmande för detta land, ja till och med kunna mera ostördt
utveckla sig der än i Sverige, hvarest flera andra näringar otvifvelaktigt
intaga ett mera framstående rum, förnämligast dess jordbruks-och bergshandteringar,
hvilka företrädesvis påkalla anlitandet af landets arbetskrafter
och kapitaltillgångar, och för hvilka, uppenbarligen mera naturliga,
näringar för Sverige bomullsvaruindustrien derföre möjligen kan
komma att i den mån stå tillbaka, att den — efter det af norska regeringen
redan anförda mycket talande exemplet af yllevara-, likasom äfven
den sedermera oinförmälda linne- och hampväfnadsindustrien —
snart nog i Norge må hinna till den höjd att kunna uppträda i lyckad
täflan med den svenska.

Ehvad emellertid någon sådan förändring må inträffa eller icke,
och hvarom embetsverken naturligtvis icke kunna eller vilja äfventyra
någon förutsägelse, hålla de emellertid före att de af norska regeringen
till stod för ett olika tullbehandlings,sätt af ylle- och bomullsvaror åbe -

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 32.

ropade tullintägtsbelopp, äfven om de kunde antagas för framtiden förblifvande,
böra finnas vara af så begränsade dimensioner, att de ej kunna
rättfärdiga en sådan skilnad i förmåner, och hemställer derföre Kommerskollegium
och Generaltullstyrelsen att Eders Kongl. Maj:t täcktes godkänna
embetsverkens från norska regeringens härutinnan afvikande mening'',
nemligen att alla slags i Sverige eller Norge tillverkade bomullsvaror
böra, lika med yllevaror, få såväl land- som sjövägen tullfritt från
ena till andra riket införas.

Den omedelbara följden häraf blefve ock, att särskild bestämning
i afseende på väfnader, som bestode af blandning utaf ull och bomull,
gjordes obehöflig; Och då mången anledning till missförstånd i tillämpningen
genom den äfven dessa slags väfnader tillkommande tullfriheten
skulle undvikas, ega ernbetsverken deruti ett ytterligare stöd för sin
nyssberörda hemställan om beviljandet för bomullsvaror i allmänhet af
sådan afgiftsfrihet.

Åt 1 § i bilagd a lagfor än d rin gsf örslag har gifvits en härmed öfverensstämmande
från det af norska regeringen afgifna förslaget skiljaktig
lydelse.

Genom Kongl. kungörelsen den 25 Februari 1843 är stadgadt, att
transporten af produkter och varor öfver Idefjorden öster om Svinesund,
antingen i pråmar eller i båtar under tvänne kommerslästers drägtighet
eller om vintern öfver isen, skall, med hänsigt till tullväsendet, anses
såsom om varorna vore landvägen in- eller utförda. För att förekomma
det denna ursprungligen till förmån för den närmast Idefjorden på svenska
sidan bosatta befolkning medgifna lättnad blefve missbrukad, föreslog
redan den år 1845 för ordnande å nyo af mellanrikslagstiftningen
nedsatta komité det tillägg till berörda stadgande, att varor, som sjöledes
fördes till Svinesund eller till de öster derom belägna stränderna
af Idefjorden, icke, äfven om de, efter att hafva blifvit utlossade ur fartyget,
öfverfördes till det andra riket, antingen i färja, pråm eller båt,
eller om vintern öfver isen, finge betraktas såsom landvägen införda,
likasom icke heller varor, som från det ena riket pa nagotdera af nyssnämnda
sätt fördes öfver omförmälda färjeställe eller fjord öster om
Svinesund till det andra rikets strand och derifrån sjöledes fraktades
vidare, skulle få betraktas som landvägen införda. Äfven den år 1855
nedsatta komité upptog det af den förra komitéen i dess 1846 afgifna
författnings!''örslag intagna nya stadgande härom, endast med tillfo -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3,2.

gande i lagparagrafens slut af ordet »omedelbart», hvarmed komiterade
ville uttrycka »utan mellankomst af landväga transport», och hvarigenom
den senare delen af samma paragraf kom att lyda sålunda:

— •— — — »Ej heller skola de varor, som från det ena riket, antingen
i färja, pråm eller båt, eller om vintern öfver isen, föras öfver nämnde
färjeställe eller fjord öster om Svinesund till det andra rikets strand,
för att derifrån omedelbart sändas sjövägen vidare, betraktas såsom landvägen
införda».

De senare årens erfarenhet hade nogsamt visat, att den ifrågavarande
författningen, emot hvad med den afsetts, tjenat till öppnande
af en ansenlig och som det syntes år efter år tilltagande trafik, vid
hvilken ock tillginge alldeles så, som bemälda komitéer tänkt sig det
omförmälda stadgandet kunna missbrukas, nemligen, att varorna sjöledes
fördes till stranden af Idefjorden, — på norska sidan Fredrikshall och
på den svenska Mossviken — der de inlastades i den pråm eller båt,
hvarmed transporten verkställdes till den andra stranden af fjorden, och
der varorna, för så vidt de icke derstädes skulle upplossas och föras i land,
åter inlastades i ett fartyg för att fraktas vidare. Genom ömsesidiga beslut,
kungjorda medelst skrivelser af Norska Regeringens Finans- och Tulldepartement
den 10 Juni 1861 samt af Generaltullstyrelsen under den 2
Oktober samma år, hade visserligen föreskrifvits, att varor, som blifvit
förda sjöledes till endera sidan af Idefjorden och derifrån i transportpråmar
eller i båtar under två kommerslästers drägtighet öfverfördes till
den andra sidan, skulle, för att få anses såsom dit landvägen införda,
hafva varit upplagda på den förra sidans strand; men denna föreskrift
hade man efterkommit på det sätt, att varorna under omlastningen i pråm
eller båt från det fartyg, hvarmed de ankommit till Fredrikshall eller
Mossviken, blifvit förda öfver en brygga.

Med omförmälande häraf och efter att hafva i siffror angifvit omfånget
af denna trafik i förhållande till omsättningen på det hela emellan
de förenade rikena under de senare åren m. m., och till hvilka uppgifter
embetsverken underdånigst hänvisa, har norska regeringen ansett sig
böra, till förebyggande ej mindre af den förlust af tullintägt, som för
begge rikena härigenom uppstode, utan att motsvarande lättnad uppkomme
för konsumenterne, hvilka finge vidkännas de med lossning och
omlastning samt med omvägen och fraktandet öfver Idefjorden förbundne
kostnader — än äfven af det kringgående af ett gifvet lagbud, som icke
kunde annat än verka till försvagande af den aktning som deråt borde
egnas, göra hemställan om antagande af ett med det af 1855 års komité
afgifna och af Eders Kongl. Maj:t redan för 1856—1858 årens svenska

Kong!,. Majds Nåd. Proposition N:o 32

Riksdag samt 1857 års norska Storthing genom nådiga propositioner
framlagda förslag öfverensstämmande stadgande om vilkoren för ifrågavarande
trafik.

Den omständigheten att man genom nyssberörda förändringsförslag
grepe in uti faktiskt bestående förhållanden, hvilka utbildat sig på grundvalen
af gällande lagstiftning och vid hvilka antagligen ganska betydande
intressen voro fastade, ansåge emellertid norska regeringen utgöra eu
invändning mot samma förslag af stor vigt, så vida man nemligen fortfarande
ville bibehålla de bestämmelser oförändrade, enligt hvilka skilnad
i tullbehandlingen af en och samma vara egde rum allt efter som den
fördes landvägen eller sjöledes från det ena riket till det andra- Denna
skilnad trodde likvisst bemälde regering kunna för vissa vigtigare artiklar
upphöra, nemligen för sådana som, jemte det att de uppqffringar,
som i finansielt eller annat hänseende gjordes för att sålunda befrämja
en lifligare samfärdsel mellan rikena, icke folie allt för olika på ettdera
af dessa, hittills fått, fastän de i sjelfva verket fraktats sjöledes, likväl
medelst anlitande af den väg öfver Idefjorden som det vore meningen
att stänga, i någon större mån åtnjuta de tullförmåner, som allena varit
tillämnade den landväga trafiken.

Dessa varor, för hvilka norska regeringen i följd häraf föreslagit
tullfrihet äfven vid sjöväga transport, voro: linne- och hampväfnader af
alla slag, papper och papperstapeter, stearinljus och talgljus samt i sammanhang
dermed äfven stearin och talg, jernvaror alla slag samt hudar
och skinn. — Visserligen hade äfven hvetemjöl utgjort föremål för en
icke obetydlig åinförsel landvägen från Sverige till Norge, nemligen omkring
en sjundedel af Norges hela årliga import af denna vara, och
hvilken införsel antagligen nästan uteslutande gått öfver Idefjorden. Mot
medgifvande äfven för denna artikel af tullfrihet vid sjöväga införsel
mötte dock betänklighet deraf, att icke blott råämnet, hvete, utan spanmål
i allmänhet droge inkommande tull i Norge, och förunnandet af tullfrihet
för sjöledes infördt hvetemjöl borde sålunda följdriktigt leda till
inrymmandet af lika afgiftsfrihet för allt slags spanmål, men frågan finge
derigenom en omfattning, som icke stode i skäligt förhållande till det
jemförelsevis obetydliga intresse, hvilket vore förenadt med införseln af
hvetemjöl öfver Idefjorden, enär den halfva tull som dervid besparades
icke utgjorde mer än 1,120 speciedaler.

Ingalunda såsom vederlag för ett genom gällande föreskrifters kringgående
inrotadt missbruk, mot hvars stäfjande Kommers-kollegium och

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 32.

Generaltullstyrelsen för sin del visst ieke anse någon betänklighet möta
deraf, att det, såsom icke varande i bokstaflig strid med sagda föreskrifter,
utgör ett på grund af dem tillkommet för närvarande faktiskt
bestående förhållande, hvarvid fieres fördel och intresse må vara fästadt,
utan såsom innefattande för begge länderna tvifvelsutan på det hela
båtande samt derföre i och för sig önskvärda lättnader i mellanrikstrafiken,
anse embetsverken tullfrihet för den sjöväga rörelsen i hvad
den omfattar varor af svensk eller norsk produktion böra megifvas. Dervid
förtjenar äfven synnerlig uppmärksamhet att, såsom kändt och ofvanför
redan erinradt är, egentliga, om också icke enda, anledningen till den
från början stadgade olikheten i tullbehandling af varor som mellan
begge rikena föras land- och sjövägen, varit den, att de varupartier, som
kunde antagas skola landvägen inkomma från ena landet till det andra,
skulle, i följd af landtransportens besvärlighet och dyrhet, blifva så obetydliga,
att: den'' tullfrihet varorna dervid åtnjöte, också komine att för
tullintägten blifva utan betydelse — men att, såsom äfven förut är anfördt,
detta förhållande genom jernvägsanläggningar och åstadkomna inre
sjökommunikationer i den mån förändrats, att den landväga varuförseln
kan uppträda i täflan med den sjöväga, så att äfven befaras må att, om
tullpligtigheten vid den senare bibehålies, den förra skall tillegna sig
de förenade rikenasj hufvudsak ligaste om ej hela inbördes varuomsättning,
och det ändamål som med berörda skiljaktighet afsetts således
komma att i det närmaste förfelas.

Under sådana omständigheter och då, utom de af norska regeringen
till tullfrihet vid sjöväga transport föreslagne på Idefjorden hittills
fraktade vigtigare artiklar, flera andra, såsom de i bemälda regerings
utlåtande likaledes omförmälda varuslag, nemligen oäkta porslin, smör,
såpa, ägg, äro af större betydenhet och derföre böra vara till enahanda
förmån berättigade; så och enär giltig grund ännu mindre kan förefinna»
att derifrån utesluta dessa, som äro af underordnad vigt, synes ock tullfrihet
vid sjöväga forsling böra utsträckas till varor af svensk eller norsk
afvel eller tillverkning i allmänhet, med undantag naturligtvis för dem,
som äfven vid landväga forsling, efter hvad här ofvan blifvit föreslaget,
skola vara tull underkastade.

Kommers-kollegium och General-tullstyrelsen hafva emellertid härvid
icke förbisett angelägenheten för Norge, som af inkommande tullen å
spanna ål hemtar en icke oväsendtlig statsinkomst, att kunna den fortfarande
påräkna äfven för hvad af denna vara må sjöledes dit ankomna från
Sverige, och hvari någon särdeles minskningjicke heller torde föranledas genom
de nya landväga kommunikationerna, eftersom sjövägen är den närmaste

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

eller billigaste från de svenska landskap, hvilkas spanmålsproduktion kan
medgifva afsättning på, utlandet och Norge; och derest i följd häraf tullpligtighetens
bibehållande för spanmål samt produkter deraf i mjöl och
gryn skulle å norsk sida fortfarande så ovilkorligen fordras, att hela
frågans bringande till en lycklig lösning berodde på ett tillmötesgående
härutinnan, anse embetsverken sakens vigt i öfrigt kräfva den eftergift
å svensk sida, att undantag äfven må göras för sistberörda varor vid
sjöväga transport mellan begge rikena och dessa varor således komma
att, der tull är desamma åsatt, fortfarande vidkännas half sådan afgift.

Kommers-kollegium och General-tullstyrelsen finna sig, under förutsättning
att en sådan allmännare tullfrihet vid sjöväga varuförsändningar
varder medgifven, höra tillstyrka bifall å de af norska regeringen antagna
förändrade vilkoren för tullfrihet vid varuforsling å Idefjorden;
och komma embetsverken att, i sammanhang med frågan om vilkoren
för tillgodonjutande i tullbehandlingshänseende af särskilda förmåner för
varor, som fraktas i svenska eller norska fartyg, affatta sitt förslag till
lydelse af det härutinnan erforderliga lagstadgande.

Genom 8 § i 1825 års mellanrikslag är medgifvet, att vid resor
öfver gränsen frän ena till andra riket tullfritt ma medföras af utländska
till införsel tillåtna, äfvensom svenska eller norska tull underkastade
varor, mindre partier, nemligen af arrack en halfankare eller 20 buteljer,
band, af alla slag, tillsammans 100 alnar, bomull 25 skålpund, kaffe 25
skålpund, garn, af alla slag, tillsammans 25 skålpund, risgryn 25 skålpund,
salt 3 tunnor, socker 50 skålpund, tobak 25 skålpund, träd, af alla
slag, tillsammans 10 skålpund, vin, af alla slag, tillsammans en halfankare
eller 20 buteljer, väfnader, af alla slag, tillsammans 30 alnar, samt af
hvarje annan varuartikel till ett värde af tio riksdaler silfverspecie.

Under erkännande af det principielt riktiga i detta medgifvande
för gränsboarne att, utan behof af förpassning, kunna fritt från tull och
från de i fråga om smärre partier särdeles betungande formaliteterna i
och för dess utgörande förse sig från grannriket med nödvändiga förbrukningsartiklar
till en myckenhet, som endast kunde tillfredsställande
fylla tillfälligt eget behof, och hvarigenom frestelse till smuggleri och
deraf härflytande demoralisation afböjdes, har norska regeringen tillika
erinrat, hurusom den nämnda tullfriheten, hvilken så länge den begagnades
inom gränserna af hvad med densamma varit afsedt, svårligen
kunde föranleda införsel af så betydliga varuqvantiteter, att någotderas

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

af rikenas tullintägt derigenom lede någon afsevärd minskning, emellertid
i följd af den höga afgift, som i senare tider blifvit lagd på vissa
varuartiklar, i förening med den lättade kommunikationen öfver gränsen,
börjat i åtskilliga riktningar missbrukas, i det att det befunnits vara lönande
att göra resor öfver gränsen allenast i afsigt att återföra varor i
tillåten myckenhet, samt deruti funnit anledning att i berörda paragraf
föreslå jemkningar i ett och annat hänseende.

Särskildt förekomme härvid, att i afseende å artikeln bränvin payrafen
blifvit olika tolkad och tillämpad i Sverige och Norge. Enligt
11 September 1866 utaf norska regeringens Finans- och Tull -

den

nem -

---------- | ------— CJ

departement Tullkammaren i Kongsvinger meddelad föreskrift finge
ligen icke vid resor öfver gränsen tullfritt medföras annat slag eller
större myckenhet af spritvaror eller deraf tillagad dryck, än halfankare
eller 20 buteljer arrack. Denna föreskrift hade Departementet grundat
derpå, att sädes- och drufbränvin samt deraf tillverkade likörer, äfvensom
rum och genever icke vid mellanrikslagens tillkomst hörde till de
utländska tillåtna varusorter, som i mindre qvantiteter kunde tullfritt
införas från Sverige, samt att undantagen i merberörda 8 § från tropligtighet
v icke, såsom utgörande kontraktsmessiga stadgan den gent emot
Sverige, kunde utvidgas eller inskränkas hvarken genom senare från det
ena landets sida vidtagna lagbestämmelser om upphäfvande af gällande
förbud, på sätt som i afseende å införsel i allmänhet af bränvin skett,
eller genom nytt förbud mot någon varas införsel, om sådant blefve utfärda
r?t, hvadan bestämmelsen i 8 § icke skulle kunna få tolkas såsom
omfattande andra eller flera varor än dem, hvilka den vid tiden för sitt
emanerande omfattade.

Häraf blefve således en följd, att, med undantag för den.i paragrafen
uttryckligen nämnda qvantitet af arrack, förpassning, lika som
för tullpligtiga varor i allmänhet vore bestämdt, borde vid landväga införsel
af allt annat slags bränvin vara detta, äfven om det icke uppginge
till högre värde än tio speciedaler eller riksdaler silfverspecie, följaktig;
men hvilken åsigt deremot, enligt ofvanomförmälda, af svenska
Tullverkets Advokatfiskal gjorda framställning, i Sverige icke gjort sig
gällande.

För sin del ansåge norska regeringen att, med afseende å denna
varas höga beskattning i begge rikena och derpå beroende stora finansiela
vigt, under det att lättnad i handel och omsättning dermed svårligen
kunde räknas till de ändamål, som borde med finan siela uppoffringar
befrämjas, den ifrågavarande rättigheten till tullfri införsel enligt

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 32.

mellanrikslagens 8 § af varor i vissa mindre partier alls icke borde
gälla något slag af bränvin.

Till arten om icke till omfånget vore förhållandet enahanda med
spelkort, för hvilken varuartikel norska regeringen derföre föreslagit lika
bestämmelse som för bränvin.

Angående öfriga varor hade, så vidt kändt vore, väsendtligare missbruk
egt ruin endast med öl och i ringare mån med malt, äfvensom
med tobak. Då de begge förra, hvilka utgjorde föremål för införsel till
Norge från Sverige, visat sig kunna inkomma, ölet sedan någon längre
och maltet på en senare tid, i den myckenhet, att dermed bedrifves handel,
samt tobaksfabrikater på samma sätt från upplag nära gränsen i
handelsafsigt påfördes Sverige från Norge utaf ofta på jernbanan framoch
återresande personer, trodde norska regeringen, som icke ansåge
nödvändigt att alldeles undantaga äfven dessa varor från tullfrihet då de af
resande medfördes, angelägenheten likväl fordra att nuvarande qvantitetsbestämmelser,
för öl och malt af 10 Speciedalers värde, samt tobak
af 25 skålpund, skäligen borde nedsättas, för öl i likhet med hvad som
vore bestämdt för vin till \ ankare eller 20 buteljer, för malt till £ tunna
samt för tobak till 10 skålpund.

Kommers-kollegium och Generaltullstyrelsen få i anledning häraf till
en början anföra, att de icke kunna dela den mening, som på norsk sida
göres gällande derutinnan, att medgifvandet i slutet af mellanrikslagens
8 § utaf förpassnings- och tullfrihet för hvarje annan varuartikel än som
förut uppräknats, då den inskränkte sig till ett värde af 10 riksdaler silfverspecie,
icke skulle afse andra eller flera sådana varor än som voro
tillåtna vid det tillfälle, då författningen utkom. Den allmänna äfven af
norska regeringen till sin princip godkända afsigten med lagstadgandet
är, att gränsboerne vid samfärdseln sig imellan skulle obehindrade af alla
formaliteter och omgångar för varors tullbehandling få vid resor öfver
gränsen medhafva hvad för deras eget förbrukningsbehof kunde för tillfället
erfordras, men då detta behof må vara lika stort af en förr till
införsel förbjuden som af en tillförene dervid tullpligtig eller äfven i allmänhet
tullfri vara, så skulle, efter den norska tolkningen, ändamålet af
lättnad för gränsboerne vid behofvets fyllande helt och hållet förfelas
med hänsigt till förut förbjudna varor, hvilket likväl icke bör hafva kunnat
vara lagstiftarnes mening. Följdriktigt tillämpad kornrae, såsom ock
å norska sidan antaget är, den i Norge hyllade åsigten att leda dertill,
att varor, som möjligen framdeles blefve till införsel i allmänhet förbudna,
icke dessmindre kunde inom stadgad qvantitet få af resande såBih.
till Riksd. Prat. 1874. 1 Sami. 1 Åfd. 12 Raft. 5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

väl oförpassade och afgiftsfritt medföras, som ock fortfarande, utan äfventyr
af konfiskation, innehafvas, men icke heller och ännu mindre detta
lära lagstiftarne kunnat hafva åsyftat.

Det måste nemligen antagas att dessa icke i den medgifna lättnaden
velat göra annan inskränkning, utöfver vilkoret af frånvaro af förbud
vid införselstillfället, än som var nödig till förekommande att varor
blefve i handelsafsigt införda utan erläggande af tull. Korrektivet deremot
nedlade man i qvantitetsbestämmelserna, och så vidt dessa äro så
afpassade att det nyssnämnda ändamålet derigenom vinnes, blir äfven i
afseende å tullintägterna likgiltigt, om den införda varan i ena landet
eller i begge rikena tillförene varit till införsel förbjuden eller lofgifven.
Jemväl om frågan skärskådas ur synpunkten af ett kontrakt, hålla ernbetsverken
före, att mellanrikslagen bör efter sin ordalydelse förstås, och då
lärer äfven uttrycket “utländska tillåtua“ varor böra afse sådana som äro
till införsel tillåtna å den tid, som är för handen, men icke ensamt dem,
som, med andras uteslutande, varit det å den tid som längesedan förgått.

Vidare och likasom Kommers-kollegium och General-tullstyrelsen sålunda
sökt häfda giltigheten af den meningen, att förpassnings- och tullfrihet
bör få tillgodonjutas för tillåtna, af resande öfver gränsen medförda
varor i allmänhet och följaktligen äfven för såväl alla slags spritvaror
som spelkort, anse de å en annan sida att qvantiteterna böra strängt
och väsendtligen begränsas, d. v. s. för de flesta varor sättas vida lägre
än de nuvarande, samt få i sådant afseende underdånigst föreslå, att de
må bestämmas, som följer, nemligen: för spritvaror, af alla slag, tillsammans
(arrack derunder således inbegripen) till H kanna eller 5 buteljer,
band, af alla slag, tillsammans till 1 skålp., bomull, såsom förut, och således
förblifvande vid 25 skålp., kaffe åter till endast 5 skålp., garn af
alla slag, tillsammans till 10 skålp., malt, såsom af norska regeringen
föreslagits, till ^ tunna, närmast motsvarande 3 kubikfot i svenskt mått,
risgryn till 5 skålp-, salt såsom hittills 3 tunnor, närmast motsvarande i
rundt tal 20 kubikfot svenskt mått, socker till allenast 10 skålp., tobak
till 5 skålp., träd af alla slag, tillsammans till 2 skålp., vin af alla slag,
tillsammans till 1^ kanna eller 5 buteljer, väfnader, af alla slag, tillsammans
till 5 skålp. och öl, enligt norska regeringens förslag, till | ankare
eller 20 buteljer, samt att slutligen varde förordnadt att icke, såsom hittills,
må af hvarje annan varuartikel få införas till ett värde af 10 R:dr
silfver specie, utan att af alla andra varuartiklar tillsammans få medhafvas
för ett värde af endast Fem riksdaler silfver specie; —• antagande
embetsverken att genom sådana begränsningar man, utan att motverka
det åsyftade ändamålet, skall lyckas förebygga all fara för missbruk

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.
5.

Med erinran hurusom genom 2 § i förutnämnda Kong]. Förordning
af den 12 Juli 1860 vore, likasom förut genom 7 § i 1825 års mellanrikslag,
~ medgifvet att landvägen från det ena riket till det andra införa
varor mot half tull när de bevisligen dragit inkommande tull i det rike,
hvarifrån de utfördes, och att detta medgifvande i vissa fall, särdeles
genom sådan införsel till Sverige af tobaksstjelk, från hvilken de värderikare
bladen förut blifvit skiljda, för att i Norge till dyrbarare tobakstillverkningar
begagnas, ledt till en betydande förlust för svenska statskassan,
och hvilken förlust, beräknad efter medeltalet af de under åren
1865—1869 hit införda qvantiteter och nu 1872 gällande tullsats skulle
uppgå till icke mindre än 39,370 R:dr R:mt årligen, har norska regeringen,
i betraktande jemväl deraf att detta stadgande antagligen, då tillåtet
vore att transito försända utländska oförtullade varor landvägen från ena
till andra riket, och så länge mellanrikslagens 8 § egde bestånd, ingalunda
kunde få någon synnerlig praktisk betydelse, utan endast tjena
till tullbestämmelsernas kringgående, ansett sig böra biträda det förslag,
som ofvan omförmälde vid 1868 års svenska riksdag väckta motion i
denna del innehölle, nemligen om upphäfvande af berörda stadgande.

Häruti instämma å sin sida äfven Kommers-kollegium och Generaltullstyrelsen.

1 afseende å den väckta frågan om förändring i föreskrifterna för
begagnandet af den år 1860 medgifna rättigheten till transitovarors försändande
landvägen från ena riket till det andra, hvilken rörelse icke
kommit till någon allmännare utöfning, enär den förhindrades af de såsom
vilkor derför stadgade kontrollåtgärder, nemligen att varorna före
afsändningen skulle i det land, dit de från utlandet inkomme, fullständigt
undersökas till mängd och beskaffenhet och i förpassning derå sålunda
beskrifvas, har norska regeringen dels erinrat, att hon redan under
nästlidna år, gjort underdånig framställning att sådan undersökning måtte
förklaras icke under vissa vilkor böra ega rum i fråga om varor, som
på jernväg försändas från det ena riket till det andra, och dels förmält
sig anse de bestämmelser angående försändning af tullpligtiga varor, som
mellanrikslagstiftningen redan innehölle, nemligen att dessa skulle vara
åtföljde af förpassning och deras framkomst bekräftas af vederbörligt
intyg derom eller med s* k. ryckattest, böra vara tillräckligt betryggande

Kongl, Majds Nåd. Proposition N:o 32.

för sådana varors försändande äfven å de allmänna landsvägarne emellan de
förenade rikena utan någon föregående undersökning, under vilkor allenast
att, såsom i Norge vore för sådan landväga transitering inom landet
stadgadt, såväl emballagerna funnes så beskaffade, att säker försegling
och plombering kunde å dem anbringas, som ock bevis från tullmyndigheten
å destinationsorten sedermera företeddes, att varorna framkommit
med orubbad försegling.

I öfverensstämmelse dermed har derföre norska regeringen föreslagit
liknande stadgande för landväga transitoförsändning af oförtullade varor
de begge rikena emellan äfvensom att, i fall sist omförmälda intyg om
varornas framkomst i behörigt skick icke blefve aflemnadt, nu i § 12 af
Kongl. Förordningen den 12 Juli 1860 bestämda ansvar för sådan underlåtenhet
måtte utbytas mot böter af 10 till 400 Spdlr för hvarje packe
eller kolly att lika fördelas emellan afgångs- oeh ankomstortens tullkassor.

Ostridigt är, att nu stadgade förfaringsätt, enligt hvilket varupackor,
som skola landvägen sändas transito från ena till andra riket, måste på
afsändningsstället öppnas och till innehållet mätas, vägas eller räknas, samt
derefter åter inpackas, icke allenast föranleder hvarjehanda kostnader,
utan jemväl lemnar rum för äfventyret att ömtåligare varor dervid kunna
blifva skadade. Sådant allt har ock, efter hvad erfarenheten visat, hittills
förhindrat denna rörelses utveckling; och då Kommers-kollegium och Generaltullstyrelsen,
hvilkas härförinnan yttrade mening att för transitoförsändningar
öfver riksgränsen med jernbantåg andra föreskrifter icke borde
vara erforderliga än de som hvardera riket för sig må för dylika försändningar
inom eget område bestämma, sedermera i fråga om dylika transitoförsändningar
på nordvestra stamjernbanan vunnit Eders Kongl. Maj:ts
godkännande, jemväl för sin del anse tillräckligt betryggande kontroller
kunna vinnas derigenom, dels att hvarje varukolly till nummer, märke,
kubikinnehåll och vigt noga angifves och kontrolleras hos tullmyndigheten
i afgångsorten samt der förseglas, plomberas och förpassas, och dels
att, såsom af norska regeringen äfven är föreslaget, varutransportens framkomst
i oförändradt skick å samma ställe styrkes inom viss tid med bevis
från tullmyndigheten i destinationsorten; hvarföre ock embetsverken tillstyrka
att, med stadgande af dessa kontroller, föreskriften om varans
undersökning må upphäfvas.

Ansvaret för underlåtenhet att fullgöra bevisningen om varans framkomst
tro embetsverken, i olikhet med norska regeringen, icke lämpligen
böra utsättas i böter med den särdeles stora latitud utan närmare angifven »
grund för straffmåttets bestämmande, som bemälda regering föreslagit
utan hellre bibehållas vid de påföljder, som i 12 § af 1860 års förordning

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

äro stadgade, för de fall, att varans beskaffenhet och qvantitet kunnat
tillförlitligen ådagaläggas, men för alla andra fall bestämmas till ett visst,
i förhållande till hvarje varukollys bruttovigt samt med hänsigt till den
högsta tullafgift som i någotdera riket finnes stadgad, afpassadt bötesbelopp.
Den omständigheten, att en oförtullad utländsk vara vid transitoförsändning
icke blifvit å afsändningsorten närmare undersökt, utesluter
nemligen icke möjligheten att sedermera kontrollera varans beskaffenhet
och mängd. I många fall angifver redan den yttre behandlingen af ett
kolly, som vid plomberingen eger rum, varans beskaffenhet och tarans
vigt; och i de flesta fall måste dessutom afsändaren förutsättas kunna
medelst faktura och andra bevis ådagalägga ett förkommet varukollys
verkliga innehåll. Stadgas, för de fall att fullständig upplysning om
inehållet af ett förekommet varukolly icke blifver åstadkommen, så höga
böter, att de icke tillåta någon möjlighet för varuafsändaren att bereda
sig vinst på tullafgiftens underhållande, så ligger deri en tillräcklig maning
för afsändaren att om godsets beskaffenhet och mängd förebringa all erforderlig
bevisning, hvarigenom han kan fria sig från en straffpåföljd,
hvilken enligt norska regeringens förslag kunde för ett ouppsåtligt fel blifva
allt för hård.

Ett i öfverensstämmelse med dessa åsigter affattadt stadgande
hafva embetsverken i det bilagda förändringsförslaget intagit under § 5.

Med förmälan att 1855 års komité föreslagit att vid land- eller
sjöväga utförsel af varor, som tillverkats i det land hvarifrån de utfördes,
icke borde medgifvas någon utförselspremie eller återbetalning af erlagd
tull (drawback) för de till varornas förarbetande använda utländska råämnen,
har norska regeringen yttrat, att den äfven å sin sida nu lika som tillförene
funne ändamålsenligheten af ett undantag från rätt till drawback
för sådana svenska eller norska varor, som vid införseln till det andra
riket finge åtnjuta tullindring, vara uppenbar, hvarföre bemälda regering
ock i 8 § af sitt afgifna lagförändringsförslag intagit en bestämmelse, som
motsvarade förenämnda komités tidigare förslag, likväl med den af sakens
natur påkallade begränsning, att drawback kunde ega rum vid utförsel
af varor, som droge full införselstull, på sätt i afseende på raffineradt socker
i begge rikena (i Sverige dock endast vid sjöväga utförsel deraf) redan
funnes stadgadt.

Helt och hållet instämmande i denna af norska regeringen uttalade
mening, tillåta sig embetsverken dock hemställa, att stadgandet härom

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

må gifvas den omfattade lydelse, att hinder deraf icke må anses kunna
uppstå för beviljande af återbetalning äfven af erlagda accisafgifter för
svenska eller norska varor, hvilka vid införsel från det ena till det andra
landet draga full införselstull; och hafva embetsverken i enlighet härmed
affattat 7 § i sitt bilagda författningsförslag.

I fråga om vilkoren derför, att svensk eller norsk undersåte tillhöriga
fartyg skola inom det andra riket få tillgodonjuta de med hänsigt
till skepps- och varuafgifter svenska och norska fartyg medgifna förmåner,
har norska regeringen i sitt lagförändringsförslag under § 9 upptagit det
af både 1845 och 1855 årens komitéer framställda förslag att i sådant afseende
endast skulle erfordras, att fartygen vore försedda med sådana handlingar,
som i hvartdera riket vore föreskrifna för bestyrkande af deras nationalitet.
Följden häraf blefve den, att till ursprunget främmande fartyg,
som i Sverige eller Norge vunnit naturalisation efter den 24 Maj 1825,
komme att äfven i afseende å varuafgifter blifva likställda med fartyg,
som i Sverige eller Norge vore bygda eller före berörda tidsmoment
naturaliserade. Hvad skeppsafgifterna i Sverige anginge, hade en dertill
ledande föreskrift redan meddelats genom Kongl. Kungörelsen den 4 Maj
1852. I Norge åter hade under hela den sedan 1814 förflutna tid alla
fartyg, som i Sverige blifvit naturaliserade, lika väl som fartyg, hvilka
vore bygda i Sverige, fått komma i åtnjutande af den i mellanrikslagen
bestämda nedsättning uti såväl skepps- som varuafgifter.

I enlig het härmed innehölle 6 § af norska regeringens lagförändringsförslag
föreskrift att den genom mellanrikslagens 31 § stadgade nedsättning
till hälften af införselstullen för vissa varor framdeles skulle under
i öfrigt bestämda vilkor städse ega rum när införseln försigginge i svenskt
eller norskt fartyg, likasom äfven den fullständiga tullfrihet för vissa
varor vid sjöväga transport, som i det föregående är omförmäld, föreslagits
att under enahanda omständigheter inträda.

Med åberopande af hvad Kommers-kollegium och General-tullstyrelsen
här ofvan under N:o 3 hemställt och föreslagit i fråga om tullfrihet
äfven vid införsel sjöledes för varor i allmänhet af svensk eller norsk
afvel eller tillverkning, utan andra undantag än för de varor, som vid
landväga forsling ansetts böra draga hel tull, och på sin höjd äfven
spanmål och spanmålsprodukter i mjöl och gryn, som i sådant fall borde
vidkännas half tull, få embetsverken biträda norska regeringens frainställning
på det sätt som 6 § af deras förslag till förändrad lydelse af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

mellanrikslagens 31 § utvisar, och i hvilken förändringsförslagets 6 §
embetsverken äfven inrymt den i 7 § af norska regeringens lagförslag
intagna föreskrift om tullbehandlingen af de i 1 § uppräknade varor när
de sjöledes införas.

Under anförande att 1855 års komité ytterligare föreslagit upphäfvande
af det förbud för det ena rikets fartyg att segla för frakt°emellan
det andra rikets hamnar, hvilket innefattades i mellanrikslagens 28 §,
ansåge norska regeringen denna fråga hafva på den senare tiden erhållit
en mot förr väsendtligen förändrad ställning, och rätt till kustfart nu
icke längre kunna betraktas som en förmån af den särskilda beskaffenhet,
att aftalet derom borde hafva plats i mellanrikslagen. Sådan
fraktfartsrätt hade nemligen både i Sverige och Norge redan under
en längre följd af år förunnats en hvar sjöfarande nation som varit
villig att medgifva reciprocitet, utan att något annat vederlag fordrats,
och i Norge vore numera genom lag af den 17 Juni 1869 främmande
fartyg i allmänhet och utan något vilkor af reciprocitet medgifvet
att, lika med inhemska, föra varor, intagna på en inländsk ort, till annan
plats i landet, derest icke Konungen förordnade att någon viss främmande
nations fartyg ej finge af denna tillåtelse sig begagna; och enär dylik
inskränkning hittills icke skett, tillkomme följaktligen denna rätt äfven
svenska fartyg. Då Norge således å sin sida redan vidtagit sådant förfogande,
som upphäfvandet af 28 § i mellanrikslagen skulle innebära,
och dervid jemväl uppfyllt de vilkor, under hvilka andra länder plägade
medgifvas rätt till kustfart i Sverige, antoge norska regeringen något
vidare icke vara att å norsk sida i denna angelägenhet åtgöra, hvarföre
icke heller bemälda regering i sitt lagförändringsförslag intagit någon
bestämmelse i afseende å kustfarten, utan trodde förbuclet för dess idkande
i Sverige af norrmän lämpligen kunna upphäfvas genom dertill
ledande åtgärd allena å Sveriges sida.

Emellertid gåfve erfarenheten i öfrigt vid handen att norska fartyg
i Sverige, såsom följd deraf att de der icke egde rätt till kustfart, äfven
i ett annat hänseende vore underkastade en mindre gynsam behandling
än svenska och sådana främmande nationers fartyg som af denna förmån
vore i åtnjutande, nemligen vid utgörandet af lotsafgifter. I Sverige
hade i det afseendet blifvit stadgadt, att fartyg, tillhörande nationer,
som icke medgifvits rättighet till kustfart i Sverige, vore pligtige att
taga lots både när de ankomme från eller afginge till utländsk ort och
när de ginge från en Svensk hamn till en annan. Svenska och främmande
till kustfart berättigade nationers fartyg ålåge deremot endast att
taga lots när de komme ifrån eller ginge till utlandet, och i fall, då lots

Kongl. Maj-As Nåd. Proposition N:o 32.

af dem begagnades på resor emellan inrikes orter, skulle de erlägga
allenast half lotsafgift.

Den ogynsammare ställning som norska fartyg sålunda i detta hänseende
intoge i farten på Sverige, syntes norska regeringen vara mindre
väl öfverensstämmande med tanken om icke med uttrycken i den gällande
mellanrikslagstiftningen, hvarföre bemälda regering ansåge detta missförhållande
böra under alla omständigheter afhjelpas och har i sådant afseende
genom 9 § i sitt lagförändringsförslag gifvit en för ändamålet
förändrad lydelse åt mellanrikslagens 25 §.

Kommers-kollegium och General-tullstyrelsen hafva redan tillförene,
lika med norska regeringen, uttalat sin mening om oförenligheten med
närvarande tidsförhållanden af det i mellanrikslagens 28 § stadgade förbud
för det ena rikets fartyg att segla för frakt emellan det andra rikets
hamnar. I olikhet med bemälde regering anse embetsverken emellertid
frågan om tillåtelse dertill, hvilken, oberoende deraf att allmän sådan
seglationsfrihet utan afseende på reciprocitet redan blifvit i Norge medgifven
— ett medgifvande hvilket när som helst kan delvis eller i sin
helhet återtagas — ostridigt afser ömsesidiga rättigheter, lämpligast böra
vara föremål för bestämning i en inbördes afslutad sjöfartstraktat och
aftalet derom följaktligen inrymmas i den afhandling mellan de förenade
rikena eller mellanrikslagen, som i detta afseende för dem utgör en sjöfartstraktat.
Kommers-kollegium och General-tullstyrelsen hafva fördenskull,
i oskiljaktigt sammanhang med öfriga till lättnad för samfärdseln
emellan de förenade rikena nu föreslagna förändringar i mellanrikslagen,
ansett sig böra hemställa, att förberörda 28 § må upphäfvas och i stället
antagas under § 9 ett stadgande om rättighet för det ena rikets fartyg
att segla för frakt emellan det andra rikets hamnar, affattadt i öfverensstämmelse
med hvad 1855 års komité föreslagit.

Ehuru af en sådan förändring skulle följa, att norska fartyg äfven
i fråga om lotsafgifter korame i åtnjutande åt samma förmåner som
svenska fartyg, hafva likväl embetsverken tillika ansett sig kunna biträda
norska regeringens förslag till förändrad lydelse i detta syfte af 25 § i
mellanrikslagen, hvilken, så väl som den 26, sålunda skulle komma att
utbytas mot 9 § i norska regeringens samt motsvarande 8 § i embetsverkens
förändringsförslag, åt hvilken paragraf embetsverken i öfrigt gifvit
den af 1855 års komité antagna redaktion.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Slutligen har norska regeringen yttrat sig öfver de delar af oftanämnda,
vid 1868 års riksdag väckta motion, som afse borttagandet af
all utförselstull så väl för varor, som utskeppas från det ena riket till det
andra, som för varor, hvilka äro producerade i det ena riket och utföras
från det andra rikets hamnar,

Då i Sverige någon vara icke vore med utförselstull belagd, kunde
följaktligen begge dessa förslag få tillämpning endast i afseende på Norge.
Intetdera ansåge norska regeringen sig kunna biträda, det förra derföre
att utförselstullen vore af en icke ringa fiskalisk betydelse, hvarjemte
ingalunda kunde antagas, att borttagandet af denna afgift, hvilken i fråga
om varor, som i någon betydligare mån utgjorde föremål för införsel t?ll
Sverige från Norge, nemligen fiskvaror, icke vore hög, skulle öfva något
märkbart inflytande på handelns loflighet. Trävarutullen åter vore utan
någon betydelse för den verklige bona-fide-trafiken mellan rikena, men
befaras^ kunde, att dess afskaffande för trävaror, hvilka angåfves vara destinerade
till Sverige, skulle framkalla försök till missbruk sålunda, att
trävarulaster, som i verkligheten voro bestämda till andra länder, först
fördes till Sverige, för att derifrån fraktas vidare till bestämmelseorten.

Förslaget att utförselstull icke heller skulle utgöras för varor, som
vore producerade i det ena landet och utfördes från det andra landets
hamnar, egde betydelse endast med hänsigt till svensk trävarulast, som
utfördes från norsk hamn. 1 de fall, då varan fördes öfver gränsen på jernbana,
njöte den redan frihet från utförselstull vid dess vidare utförande från
Norge till utlandet, men om och när den på annat sätt inkomme till
Norge, vore det, efter hvad sig visat, icke möjligt att med nöjaktig säkerhet
åtskilja den från trävarulast af norskt ursprung.

Vidare, och hvad anginge den ofvan omförmälda framställningen af
Eders. Kongl. Maj:.ts Befallningshafvande i Elfsborgs län i fråga om tilllämpning
af 19 § i 1825 års mellanrikslag, har norska regeringen anfört,
att, då denna paragraf, innehållande att “de i hvartdera riket gällande författningar,
i afseende på införsel till städerna och försäljning af handtverkerivaror,
skola, utan åtskilnad om varorna äro svenska eller norska,
iakttagas , redan blifvit upphäfd genom Kongl. förordningen den 12 Juli
1860, så hade dess ordaförstånd icke längre något inflytande på fråo-an
om huruvida de i berörda framställning omnämnda rättigheter tillkomme
svenska producenter, utan erfordrades för deras förvärfvande en ny lagbestämmelse;
och då vid tidigare förhandlingar i mellanrikslagfrågan den
åsigt, hvilken äfven norska regeringen delade, syntes hafva gjort&sig gällande,
att frågor, hvilka, såsom denna, hörde till handelsrätten, icke lämpBih.
till MiTcsd. Prof. 1874. 1 Sami, 1 Afd. 12 Haft, 6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

ligen borde behandlas i förening med de derifrån hufvudsakligen rörande
tull- och skeppsfartsförhållanden alldeles skiljaktiga frågor, som utgjorde
föremål för 1825 års mellanrikslag och dertill hörande lagstiftning, sa,
och derest verkligt behof af förändrade lagbestämmelser i detta ämne
vore för handen, borde det underkastas särskild behandling, på sätt som
i afseende å andra näringslagstiftningsfrågor skett, exempelvis den om
tillåtelse för det ena landets sjöfolk att göra resor med det andra landet»

^Kommers-kollegium och General-tullstyrelsen, som med afseende å
hvad sålunda blifvit anfördt så väl rörande den väckta frågan om upphörande
af utförselstull för varor, ej mindre då de föras från ena riket
till det andra, än då de, i ena riket producerade, utföras från det andras
hamnar, som ock i fråga om införsels- och försäljningsrätt i hvartdera
rikets städer af handtverkeri varor, anse sig böra hemställa, att vid hvad
norska regeringen härutinnan yttrat må komma att bero, vilja dock dmvid
hafva” uttalat sin åsigt om det önskvärda deri, att ökad frihet i sistberörda
hänseende kunde genom särskildt förfogande åstadkommas.

Uti 10 § af sitt lagförändringsförslag har norska regeringen, till

i i

likhet med hvad inellanrikslagen för Norge af den 24 Augusti 182
dess 36 § innehåller, upptagit ett stadgande, som saknar motsvarighet
i 1825 års svenska mellanrikslag, och genom hvilket bestämmes, att de
föreslagna förändringarne skulle förblifva gällande så länge som i Sverige
funnes ”motsvarande föreskrifter eller icke annorlunda blefve i Norge genom
lag förordnadt. „ n ^ x ir

Lika med hvad 1855 års komité i detta afseende yttrat, anse Kommerskollegium
och General-tullstyrelsen rikenas ömsesidiga rättighet att
genom i laga ordning fattadt beslut frånträda det dem emellan upprättade
aftal angående rikenas inbördes handels- och sjöfartsförhållande,
böra i den härom gjorda lagstiftning finnas uttryckt. Med komiteen tro
embetsverken tillika, att, enligt vanliga förhållandet vid traktatsmässiga
överenskommelser mellan två riken, hvartill denna lagstiftning tor e
kunna närmast hänföras, deri bör bestämmas, att det ena rikets beslut
att frånträda en sådan öfverenskommelse först efter viss tid sedan beslutet
blifvit fattadt, skall träda i kraft; och likasom bemalda komité
ansåo- sig böra inleda stadgandena härom med häntydan på det satt,
hvarpå man hoppas, att förändring i rikenas inbördes handels- och sjöfartsförhållanden
i verkligheten endast skall komma att tillvägabringa»,
nemligen genom ny öfverenskommelse mellan begge rikena, hafva Kommerskollegium
och General-tullstyrelsen åt 10 § i sitt förändringsförslag
gifvit sådan lydelse, att de nu föreslagna lagbestämmelserna skulle för -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

blifva gällande till dess öfverenskommelse om ändring blefve emellan
begge rikena träffad, eller en viss tid, som skäligen icke synts böra tilltagas
kortare än ett år, förflutit efter det annorlunda blifvit i någotdera
riket beslutadt.

Remisshandlingarne återgå och Kommers-kollegium samt Generaltullstyrelsen
framhärda med djupaste vördnad.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste tjenare och undersåter
På Kommers-kollegii vägnar:

L. MANDERSTÖM.

C. F. af Ström.

General-tullstyrelsen:
A G:SON BENNICH.

A. Brändström.

Erik Ljungstedt.

Stockholm den 3 Oktober 1872.

L. S.

C. A. Titz.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Förslag

till förändrade föreskrifter angående Sveriges och Norges ömsesidiga

handel och sjöfart.

§ 1.

I stället för § 5 i Kongl. Förordningen af den 24 Maj 1825 angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
skall hädanefter följande bestämmelse vara gällande:

Varor, i Sverige eller Norge alstrade eller tillverkade, må vid införsel
landvägen från ena till andra riket vara från tullafgifter fria, med
undantag af

Socker och sockertillverkningar, derunder inbegripet äfven sirap;
Tobak och tobakstillverkningar;

Bränvin och sprit, alla slag;

Öl;

Malt; samt
Spelkort;

för hvilka varor, i den mån de uti det rike, dit de införas, äro tullpligtiga,
erlägges hel tull.

§ 2.

Det i 2 § af Kongl, Förordningen den 12 Juli 1860 (innehållande
ytterligare och förändrade bestämmelser angående varuförseln landvägen
mellan de förenade rikena Sverige och Norge) intagna stadgande, att utländska
varor, hvilka bevisligen dragit inkommande tull i det ena riket,
kunna derifrån landvägen införas till det andra mot half tull, upphäfves.

§ 3.

1 stället för 8 § i 1825 års ofvannämnda mellanrikslag stadgas:
Vid resor öfver gränsen från ena till andra riket, må tullfritt medföras
af utländska tillåtna, äfvensom svenska eller norska, tull underkastade
varor mindre partier, nemligen af spritvaror, af alla slag, tillsammans 1^
kanna eller 5 buteljer, band, af alla slag, tillsammans 1 skålpund, bomull

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

25 skålpund, kaffe 5 skålpund, garn, af alla slag, tillsammans 10 skålpund,
malt 3 kubikfot (4 norsk tunna), risgryn 5 skålpund, salt 20 kubikfot
(3 norska tunnor), socker 10 skålpund, tobak 5 skålpund, tråd, af
alla slag, tillsammans 2 skålpund, vin, af alla slag, tillsammans H kanna
eller 5 buteljer, väfnader, af alla slag, tillsammans 5 skålpund, öl 1 ankare
eller 20 buteljer, samt af alla andra varuartiklar tillsammans för ett
värde af 5 riksdaler silfver-specie.

§ 4.

Den genom Kongl. Kungörelsen den 25 Februari 1843 meddelade
föreskrift, att försändning af varor öfver Idefjorden öster om Svinesund
under vissa omständigheter betraktas såsom landväga transport, må icke
tillämpas å varor, som sjövägen föras till Svinesund eller till stranden af
Idefjorden, öster om Svinesund, om de än utlossas ur fartyget och föras
öfver till det andra riket antingen i färja, pråm eller bät, eller om vintern
öfver isen, — och icke heller å varor, som från det ena riket antingen
i färja, pråm eller båt, eller om vintern öfver isen föras öfver
nämnda färjeställe eller fjord öster om Svinesund till det andra rikets
strand, för att derifrån omedelbart sändas sjövägen vidare.

§ 5.

(innefattande ändring af 12 § m. m. i Kongl. Förordningen

den 12 Juli 1860.)

Vid försändning landvägen af utländska oförtullade varor från
transitupplag i det ena riket till det andra, gäller, när transporten sker
på jernväg, hvad derom särskildt är eller varder stadgadt. Verkställes
försändningen på annat sätt, må den uti Kongl. Förordningen den 12
Juli 1860 föreskrifna undersökning på afsändningsorten af varornas beskaffenhet
och mängd jemväl eftergifvas, derest varorna äro så inpackade,
att tullmyndigheten på stället finner sådan plombering och försegling
kunna å dem anbringas, att derigenom virmes full säkerhet att de icke
utan plomberingens eller förseglingens skadande kunna förändras eller mot
andra varor utbytas. Derest icke inom den i 12 § af nyssberörda Kongl.
förordning stadgade tid af tre månader från den å varorna utfärdade
förpassningens datum, der föreskrifvet bevis, att en på sådant sätt afsänd
och förpassad vara framkommit till destinationsorten med obrutna sigill
eller plomber, aflemnas till tullkammaren på afgångsorten, skola, i de
fall att den afsända varans beskaffenhet och mängd kunna tillförlitligen

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

ådagaläggas, de i berörda paragraf bestämda tullafgifter och böter hos
förpassningstagaren eller hans löftesmän uttagas och i föreskrifven ordning
vederbörande tullkassor tillställas; hvaremot, derest tillförlitlig upplysning
om varans beskaffenhet och mängd icke kan åstadkommas, tullkammaren
i afsändningsorten har att hos förpassningstagaren eller hans
löftesmän uttaga böter till belopp af Fyra Riksdaler för hvarje skålpund
utaf det icke behörigen framkomna varukollyts bruttovigt. Af detta bötesbelopp
tillfaller den ena hälften tullkassan på afsändningsplatsen och
den andra hälften tullkassan på bestämmelseorten.

§ 6.

(ändrande 2 mom. i 31 § af 1825 års mellanrikslag.)

Beträffande rättigheten till varors införsel sjöledes från ena till
andra riket samt beräknandet af införselsafgifterna, skola jemväl iakttagas
de rörande varors införsel och förtullning dervid i hvartdera riket i
allmänhet gällande föreskrifter.

Dock må varor, som äro af svensk eller norsk afvel eller tillverkning
samt direkte från ena till andra riket i ettdera rikets fartyg införas,
utan att fartyget under resan i främmande hamn lossat eller lastat, få
tullfritt införas, endast med undantag dels för de här ofvan i § 1 uppräknade
varor, hvilka vid införsel sjöledes skola, lika som när de landvägen
införas, draga hel tull, och dels för spanmål, malen eller omalen,
som, der sådan vara i allmänhet är tullpligtig, skall, när den i förenärnnda
ordning inkommer, vidkännas half tull.

§ 7.

(Ny bestämmelse.)

Då varor, som äro tillverkade i det ena af de förenade rikena, utföras
till det andra riket, må exportpremie ej ega rum, och icke heller
återbetalning af erlagd accis eller tull, derest icke varorna höra till dem,
som vid införsel i det andra landet draga hel tull.

§ 8.

(Svarande mot och innefattande ändringar i 25 och 26 §§ af 1825 års

mellanrikslag.)

Alla svenska fartyg och båtar, öppna eller däckade, af hvad slag
och drägtighet som helst, skola i Norge, och likaledes alla norska fartyg

Kona!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32. 4T

och båtar, öppna eller däckade, af hvad slag och drägtighet som helst,
i Sverige behandlas såsom inhemska och åtnjuta alla dermed förenade
rättigheter, samt erlägga enahanda afgifter till Kronan, städer och särskilda
inrättningar, utan afseende å den ort, inländsk eller utländsk, från
eller till hvilken de ankomma eller afgå, vare sig barlastade eller med
varor, och ehvad dessa äro inhemska eller utländska.

För tillgodonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen medgifna
Ömsesidiga förmåner, skola fartygen vara försedda med sådana dokumenter,
som genom, de i hvartdera riket gällande författningar äro
föreskrifna till bestyrkande af deras nationalitet.

§ 9-

(i stället för mellanrikslagens af år 1825 § 28, som upphäfves.)

Det ena rikets fartyg och båtar må ock inom det andra rikets
område idka fraktfart med samma rätt och under enahanda vilkor, som
för inhemska fartyg och båtar äro bestämda.

§ 10.

(Ny bestämmelse.)

Denna Författning fortfar att ega gällande kraft intill dess begge
rikena om förändring deri öfverenskomma, eller ett år förflutit efter det
i någotdera riket annorlunda blifvit beslutadt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

Protokoll öfver Finans-ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen
i sammansatt Svenskt och Norskt Stats-Råd d Stockholms
Slott den 7 Mars 1873.

N ärvarande:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Hans Excellens Norske Herr Statsministern Kierulf,

Svenska Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström, och
Weidenhielm,

Norske Statsråden: Helliesen och

Vogt.

Chefen för Finans-departementet, Statsrådet Wasrn föredrog i underdånighet
Kongl. Norska Regeringens yttrande af den 12 December
1871 samt Kommers-kollegii och General-tullstyrelsens betänkande af den
3 Oktober 1872 angående förändringar i lagstiftningen rörande Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.

Efter att hafva redogjort för innehållet af dessa handlingar, hvilka
under Ditt. A och B äro detta protokoll bifogade, yttrade föredragande
Departements-chefen:

»Det framgår af dessa redogörelser att denna fråga, efter det den
senast den 28 September 1869 för Eders Kongl. Maj:t i svenskt StatsRåd
föredrogs, ganska mycket närmat sig sin lösning, i det att dels i
många fall åsigterna sammanjemkats till fullkomlig öfverensstämmelse,
dels, der detta ännu icke egt rum, rika uppgifter blifvit samlade och en
belysning kastad på sakförhållandena, genom hvilken deras rätta betydelse
blifvit synlig, så att bestämda slutsatser kunna dragas om huru enighet

äfven

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

äfven i afseende på dem bör vinnas. Sådant är åtminstone det intryck
nämnda uppgifter på mig gjort, i det att det synes mig af dem tydligt
framgå, att de olägenheter eller möjliga förluster för statskassorna, som
kunna uppstå af ett närmande i frisinnad anda och lösgörande af de band
gällande mellanrikslagstiftning pålägger samfärdseln och handeln, högst
betydligt uppvägas af de fördelar, som deraf böra för båda folken följa.
Och på åtgärder, genom hvilka handel och rörelse befrämjas och välståndet
ökas, blifva säkert till sist äfven statskassorna icke lidande.

Beträffande nu de särskilda förslagen, så skiljer jag mig från den
norska regeringen såväl som från Kollegierna mest i afseende på det
formela af frågans behandling, i det jag icke blott anser redan gjorda
och nu ifrågasatta förändringar af mellanrikslagen af den 24 Maj 1825
och 4 Augusti 1827 vara så många, att redan deraf en fullständig omarbetning
af denna lag påkallas, utan ock vid granskning af de delar i
lagen, som skulle qvarstå oförändrade, funnit dem i följd af de förändringar,
näringslagstiftningen i öfrigt undergått, till stor del hafva förlorat
betydenhet, och förbrytelser mot dem icke längre vara möjliga, så
att deras bibehållande icke blott är öfverflödigt utan verkligen missledande.

Innan jag öfvergår till framställning af förslag till en ny förordning,
anhåller jag att i den af norska regeringen följda ordning,
hvilken äfven af Kollegierna blifvit iakttagen, få genomgå återstående
skiljaktigheter mellan yrkanden å ena och medgifvanden å den andra
sidan.

Den första och utan tvifvel väsendtligaste af dem rörer frågan om
upphäfvande eller bibehållande af den nu bestående tullen på bomullsvaror
af svensk eller norsk tillverkning. Jag har så mycket större anledning
att i denna fråga dela Kollegiernas åsigt, att bomullsvarorna, i
likhet med hvad norska regeringen förutsatt om yllevaror, då den derpå
grundat förslag om dessas tullfrihet, skola från och till båda länderna
såväl ut- som införas, som jag funnit upphäfvande af tullen lifligt önskas
af de största norska fabrikanter af bomullsväfnader; och hafva de
sagt mig, att denna mening vore hos egarne af bomullsväfnadsfabriker i
Norge allmän. Hvad afseende bör fästas på den förlust af tullinkomst,
som genom medgifvande af tullfri införsel af svenska bomullsvaror i Norge
kan för norska statskassan uppstå, tillkommer det naturligtvis i främsta
rummet den norska regeringen att bedöma, men det förefaller svårt att
tro, det denna förlust icke skall utfalla ringa emot den förhöjning uti
tullinkomster på det hela, som måste blifva en följd af lifligare rörelse
Bih. till Riksd. Prot. 1874. 1 Samt. 1 Afd. 12 Häft. 1

Köngl, Maj;ts Nåd. Proposition N:o 32.

och större afsättning af norska produkter och fabriksvaror på Sverige.
Här i landet skulle säkert en förändring af mellanrikslagen, som icke inbegrepe
tullfrihet för bomullsvaror, mota mycket motstånd,
y Beträffande dernäst föreskriften, att äfven tullpligtiga varor må i
vissa mindre qvantiteter få vid resor öfver gränsen tullfritt medföras, så
delar jag Kollegiernas åsigt att denna frihet bör få tillgodonjutas för tilllåtna
varor i allmänhet, men med lämplig begränsning i afseende å qvantiteterna
af ...de varor, genom h vilkas införande i större mängd ett kringgående
af de respektive ländernas beskattningslagar kan ega rum. Dervid
torde dock ett undantag böra ega rum för spelkort, hvilka äro underkastade
icke blott tull utan äfven stämpling; hvars eftergifvande i
detta fall skulle menligt inverka på tillförlitligheten af berörda kontroll
i sin helhet. Men deremot anser jag de inskränkningar, Kollegierna för
flera varuartiklar föreslagit, alltför stora och i den strid med befolkningens
vanor, att deraf skulle uppstå ett tvång på gränshandeln och en
frestelse till tullförsnillningar, som icke skulle motsvaras af de fördelar,
hvilka af åtgärden kunde härflyta. Det är fullkomligt rätt att hindra ett
uppkommet verkligt missbruk, och jag anser derföre allt skäl förefinnas
att nedsätta q vantite ten af tobak, som får tullfritt införas; dock synes
man dervid, i likhet med hvad norska regeringen föreslagit, kunna stanna
vid 10 skålpund. Vidare vill jag, i likhet med Kollegierna, nedsätta den
tillåtna qvantiteten af spritvaror, alla slag, deribland bränvin, till 5 buteljer
eller 1} kanna; men deremot anser jag af Kollegierna föreslagna
nedsättningar för garn, kaffe, risgryn, tråd och vin icke vara af behof
påkallade och nedsättningen för socker, deraf nu 50 skålpund må tullfritt
medföras och Kollegierna velat medgifva sådan förmån endast för 5 skålpund,
böra inskränkas till 25 skålpund, då qvantiteten, i öfverensstämmelse
med gränsbefolkningens jvanor vid inköp, blir densamma för socker
som för kaffe. I afseende på väfnader, af hvilka såväl värde som behof
äro mycket olika, anser jag det nu till samma qvantitet och i det föråldrade
måttet »alnar» gifna bestämmandet böra ändras till 2 skålpund af
siden, 10 skålpund af ylle och 15 skålpund af bomullsväfnader. I sammanhang
dermed förordar jag ock Kollegiernas förslag att nuvarande bestämmelse
för band, 100 alnar) må utbytas emot den af 1 skålpund.
Bomull bör, såsom i båda länderna tullfri, alldeles utgå ur förteckningen.
I afseende på det af norska regeringen begärda specifika upptagande af
två nya artiklar, malt och öl, har jag naturligtvis intet inkast att göra,
men fruktar att den för öl föreslagna qvantiteten, såsom alltför ringa,
skulle komma att gifva anledning till mycket missnöje och möjligen till
talrika tullförsnillningar. Enligt de uppgifter jag erhållit, brukar den

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:0 32.

svenska gränsallmogen vid resa från Norge ofta medföra 100 buteljer öl;
och om detta belopp, vid det förhållande att genom införsel af öl från
Sverige till Norge konsumenten undgår den i sistnämnda land föreskrifna
skatt, skulle anses för högt, vill jag dock hemställa, om ej 50 buteljer
kunde tillåtas till tullfri införsel. Hvad slutligen alla andra varor angår,
så anser jag lika med Kollegierna, att bestämmelse bör gifvas om den
sammanlagda qvantitet, som af sådana ospecificerade varor får tullfritt
införas, och icke, såsom ordalydelsen af 8 § i mellanrikslagen nu är af~
fattad, om det belopp af hvarje artikel, som får åtnjuta en dylik förmån;
men vid denna inskränkning tror jag att man skäligen kan stanna; och
tillstyrker derföre att bestämmelsen blir 10 speciers eller 40 Riksdalers
värde för »alla andra varuartiklar tillsammans.»

I afseende dernäst å den föreslagna bestämmelsen för trafiken vid
Idefjorden, är jag alldeles ense med norska regeringen och Kollegierna
om det önskliga i att inskränka den till verklig paritet med den landväga
införseln, och således upphäfva de föreskrifter, i följd af hvilka den
gifvit tillfälle till en kustfart med vida större förmåner än dem, som för
sjöfarten i allmänhet äro medgifna, men jag kan blott göra detta under
uttryckligt förbehåll af sjöfartens i allmänhet likställighet med den landväga
införseln, dervid endast, på de af norska regeringen anförda skäl,
undantagande spanmål, malen eller omalen. Det är efter mitt förmenande
eu stor orättvisa mot kustboerna och mot de sjöfartsidkande att i allmänna
beskattningslagar, sådana som förevarande tullbestämmelser och
om deras tillämpning gjorda traktatsenliga överenskommelser äro, bibehålla
olika stadganden för landväga införseln—deruti nu jernvägstrafiken
är inbegripen — emot dem, som för införseln sjöledes äro föreskrifna;
och efter de förändringar i mellanrikslagen, på hvilka norska regeringen
nu är villig ingå, synes mig de varuartiklar, för hvilka skilnaden skulle
qvarstå, vara alltför obetydliga för att ur någon synpunkt kunna rättfärdiga
fortvaron af hittills gällande olikhet i detta hänseende. Jag sluter
mig således i detta fall alldeles till Kollegiernas åsigt.

Beträffande vidare af Kollegierna tillstyrkta tillägg till det i den
föreslagna nya § 7 införda stadgandet att återbetalning af erlagd accis,
likasom af erlagd tull, ej må ega rum, derest icke varorna höra till dem,
som vid införsel i det andra landet draga hel tull, så är jag med dem
fullkomligt ense om lämpligheten af detta tillägg, men då ordet'' accis ej
blifvit användt i gällande föreskrifter angående bränvin eller hvitbetssocker,
så anser jag att man för större tydlighets skull bör begagna
samma ord som i afseende å dessa beskattning underkastade varor hittills
blifvit nyttjade, eller »tillverkningsafgifter».

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Med Kollegierna instämmer jag slutligen i hvad de yttrat om intagande
i iriellanrikslagen af föreskrifterna angående fartygs rättigheter
och om lämpligheten deraf att till stadgandet om tiden för lagens varaktighet
fogas det tillägg, att den efter skedd uppsägning fortfar att ega
kraft i oett år.

Återkommande nu till den form de föreslagna förändringarne böra
erhålla, i hvilket afseende jag redan tillåtit mig hemställa, att en alldeles
ny lag må utfärdas, ber jag att få uppläsa ett inom Svenska Stats-Rådet
utarbetadt förslag till en sådan lag, hvilket jag tror skulle i allo motsvara
behofvet.»

Sedan Departements-chefen uppläst — — — — — — —

förslag till förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden, blef föregående yttrande sålunda af
honom fullföljdt:

»Vid en jemförelse mellan Kongl. Förordningen den 24 Maj 1825
och Norska lagen af den 4 Augusti 1827 jemte öfriga nu gällande författningar
och det af mig nu upplästa förslag visar sig:

att det i § 1 af nämnda mellanrikslag förekommande förbud mot
utförsel af vissa jernsorter, råkoppar och malm, likasom hela § 2 blifvit,
såsom numera obehöfliga, uteslutna;

att likaledes § 3 blifvit, såsom upphäfd genom Kongl. Förordningen
den 12 Juli 1860, utesluten;

att, enär de i § 4, sådan den lyder enligt Kongl. Kungörelsen den
6 Juli 1854, meddelade förbud blifvit 1861 och 1867 upphäfda, äfven
denna paragraf funnits böra utgå;

att §§ 5 ocn 6 motsvaras af den nya § 3;

att § 7, såsom upphäfd genom 1860 års förordning, blifvit utesluten;

att § 8 motsvaras af § 4;

att norska lagen af den 8 September 1842 och Kongl. Kungörelsen
den 24 Februari 1843 motsvaras af § 6;

att §§ 9—23, upphäfda genom 1860 års förordning, blifvit ersatta
genom de i deras ställe uti nämnda förordning meddelade stadganden,
af hvilka § 1 är intagen i den nya § 2; § 2, som, i hvad den angår införsel
af utländska varor mot half tull, nu bör enligt sammanstämmande
åsigter upphäfvas, i öfrigt motsvaras af § 5 i förslaget; §§ 3 och 5 motsvaras
af § 7 i samma förslag; §§ 4 och 6—12 ansetts såsom detaljbestämmelser
icke böra i en mellanrikslag intagas, utan fortfarande lämpligen
utgöra föremål för en särskild författning, till hvilken, på sätt i
förslagets § 8 skett, hänvisning i den nya lagen lemnas; § 13, sedan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

stämpling af manufakturvaror så väl i Norge som Sverige upphört, motsvaras
af § 9; §§ 14 och 15 blifvit sammanförda till § 10; § 16 förfaller
derigenom att ny mellanrikslag utfärdas och § 17 motsvaras af § 18 i
förslaget;

att § 24 motsvaras af § 11 och §§ 25, 26 och 28 af § 12;
att § 27 anses obehöflig, sedan fartyg i båda länderna äro tullfria,
och derföre blifvit utesluten;

att sista momentet af § 29, såsom 1840 upphäfdt, blifvit uteslutet
och resten af §:n återgifven i förslagets § 13;
att §§ 30 och 31 motsvaras af § 14;
att § 32 återgifvits i § 15;

att, enär tullbetjeningen vida bättre än stadsstyrelser, pastorer eller
kronobetjente kunna bedöma, om varor äro af utländsk eller inhemsk
tillverkning, och, i frånvaro af föreskrifter om giltighet af nämnda embetsmyndigheters
intyg, icke lära underlåta att i hvarje fall som tillåter
tvifvel affordra afsändaren sådan bevisning för lemnade uppgifter, som
pröfvas erforderlig, § 33 blifvit utesluten;

att i sammanhang härmed äfven § 34 ansetts obehöflig och böra
uteslutas; samt att § 35 återfinnes i § 17.

Slutligen har jag sökt gifva slutparagrafen om lagens stadgande
och dess fortvaro den lydelse, att dels lagen må kunna på olika tider
antagas i de respektive länderna, dels att hvartdera riket förbehålles uppsägningsrätt,
utan att likväl ett beslut om ändring, fattadt under förbehåll
af det andra rikets bifall, må kunna tydas såsom uppsägning.

Jag hemställer det Eders Kongl. Maj:ts täcktes nådigst besluta att
öfver det af mig nu aflemnade förslaget inhemta den Kongl. norska
regeringens yttrande.

Efter Stats-Rådets öfriga ledamöters tillstyrkan behagade
Hans Maj:t Konungen till föredragande Departementschefens
berörda hemställan lemna sitt nådiga bifall.

, In fidem protocolli
Ludv. v. Plåten.

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3$.

Litt. C.

Gjenpart

af dm Kongelige Norske Regjerings underdånig ste lndstilling af 25de

November 1873.

Chefen for Finants- og Told-Departementet, Statsraad Helliesen,
har underdanigst föredraget Fölgende:

Under 7de Mai 1873 har Statssecretariatet meddelt Departementet
en for Deres Majestät i samme nsat Svensk og Noi’sk Statsraad den 7de
Marts nsestför fört Protocol af fölgende Indhold:

I Förbindelse med Foranstaaende skal Departementet her tilläde sig
underdanigst åt foredrage en til samme i Mai Maaned förrige Aar indkommen
underdanigst Ansögning fra Frederikshalds Formandskab om,
åt den gjaeldende Lovgivning om Vareförselen mellern de forenede Riger
maa blive underkastet en snarlig Revision og åt der til Lettelse for bemeldte
Yareförsel maa udkomrne nye og forandrede Bestemmelser om
denne Gjenstand. Da denne Ansögning angaar samme Gjenstand som
Departementets allerede under 12de December 1871 afgivne underdanigste
Föredrag og Förslag til Lov om Forandringer i den gjseldende Mellemrigslovgivning,
fandt man åt burde udsette med åt foredrage denne
Ansögning for Deres Majestaet, indtil Departementet paany under Forhandlingernes
Gång vilde komme til åt udtale sig i Sägen. Ansögningen
er af fölgende Indhold:

Videre skal man tilläde sig åt meddele, åt der til Departementet
er indkommet en Forestilling angaaende denne Sag, dateret 20de September
1873 fra endel Eiere og Disponenter for Fabrikker for Tilvirkning
af Varer af Bomuld, Lin og Uld, nemlig Peter Petersen, Medeier i og

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Disponent för Nydalens Compagnies Bomuldsspinderier og Vseveri, Halvor
Schou, Eier af Hjula Klasdefabrik og Bomuldsvteverier, Henry Heyerdahl,
Medeier i Christiania Seildugsfabrik, Georg Hansen, Disponent för Toss
Bomuldsspinderi, Knud Graah, Eier af Voiens Bomuldsspinderi og Vteveri,
P. W. W. Ivildal & C:o, Eiere af Lilleborgs Bomuldsspinderi, Conrad
Langaard, Disponent for Ellendalens Bomuldsspinderi, Harald Astrup,
Formand i Bestyrelsen for Christiania mekaniske Väfveri, J. Fuglesang,
Bestyrer og Medinteressent i Dampvasveriet Nösted pr Drammen, Bastian
Riis, Disponent for og Medeier i Solberg Spinderi pr Drammen, G. Hofgaard,
Medeier og Disponent for Haldens Bomuldsspinderi samt P. Jebsen
& C:o i Bergen.

Denne Forestilling er saa lydende:

Endelig tillader man sig åt hidsette Indholdet af en til Departementet
indkommen Forestilling, dateret 20de November dette Aar fra
tvende Kjöbmmnd i Christiania De Herrer Th. Amlie og Gunerius Pettersen,
som begge forestaa en Bomuldsvmvning, der for den Enes Vedkommende
vsesentlig og for den Andens Vedkominende, saavidt vides,
udelukkende drives som Husflidsindustri paa forskjellige Steder og i en
betydelig Maalestok. Forestillingen er saa lydende:

De reelle Differentser af väsentlig Betydning, som findes imellem
det Förslag, som fremssettes i den Norske Regjerings Indstilling af l‘2de
December 1871, befaldt ved Kongelig Resolution af 22de samme Maaned,
og det Svenske Finants-Departements, ere fölgende:

a) Efter det Svenske Förslag Toldfrihed, landvmrts og sövaerts, for
Bomuldsvarer af Norsk eller Svensk Tilvirkning (§§ 3 og 14); efter det
Norske Förslag halv Told, saaledes som nu va;sentlig gjadder, dog med
den Förändring, åt vtevede Varer af Bomuld og Uld, hvori enten Rendi
ng eller Islet bestod udelukkende af de sidste Stof, skulde ansees som
Uldvarer og vtere toldfrie. (Udkastets § 1 og Lov 1827 § 31).

b) Efter det Svenske Förslag Toldfrihed sövaerts for samtlige Varer,
som ere toldfrie landvserts, Kornvarer alene undtaget (§ 14); efter det
Norske Förslag Toldfrihed alene for enkelte Varer men for övrigt dels
halv dels fuld Told. (Forslagets § 6 og Lov 1827 § 31).

c) Forskjellige Uoverensstemmeiser i de Vareslag og de Varemsengder,
som kunne indföres toldfrit ved Reiser over Grmndsen (det Svenske
Förslag § 4 fr. det Norske Förslag § 3 og Lov 1827 § 8).

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

d) Af det Svenske Förslag § 1 fr. § 5 vil fölge, åt udenlandsk
Braendevin kan föres paa Transit raellem Rigerne landvasrts, medens denne
Vareförsel nu er forbudt (Lov 1860 § 2).

e) I det Svenske Forslags § 12 er indtaget Bestemmelser om gjensidig
Adgang til Kystfart, medens den Norske Regjerings Indstilling gik ud
fra, åt der fra Norsk side ikke var Grund til åt optage nogen Regel i
Mellemrigsloven om Iiystfarten, og man alene ved en Omredaction af §
25 i Loven af 1827 vilde raade Bod paa den ugunstige Stilling, som
Norske Fartöier, som Fölge af Mangelen paa Adgang til Kystfart, indtage
i Sverige ogsaa med Hensyn til Erlaeggelse af Lodspenge (Forslagets
§ 9 fr. Indstillingens Pag. 30—32).

Med Hensyn till disse saaledes tilbagestaaende Differentser af större
Betydning mellem de fra begge Rigers Styrelser fremsatte Förslag til
Förän dringer i Mellemrigslovgivningen skal Departementet tilläde sig åt
anföre Fölgende:

Til Litr. a.

I det Föredrag, som er indtaget i den nsevnte Regjeringsindstilling
af 12 December 1871 ytrede Departementet, åt Spörgsmaalet om, hvorledes
Uld- og Bomuldsvarer af Norsk eller Svensk Tilvirkning skulle
toldbehandles ved Indförsel fra det ene Rige til det andel, uden tvivl
var det praktiskvigtigste af, hvad der i denne Sag forelaa til Behandling.
For Uldvarer (halfuldne derunder indbefattede) troede Departementet
åt kunne tilraade Toldfrihed, dels fordi den halve Told, som
indkommer af Svenske Uldvarer, er mindre betydelig og udgjör en forholdsvis
liden Del af den samlede Uldvaretold, dels fordi det viste sig,
åt Indförselen af disse Varer foregik gjensidig, fra Norge til Sverige som
fra Sverige til Norge. Angaaende Bomuldsvarer derimod bemerkede man
blandt Andel (Aftrykket Pag. 18—20), åt Forholdet for deres Vedkommende
stillede sig väsentlig anderledes end för Uldvarers, idet nemlig
Sveriges Bomuldsindustri viste sig åt v;ere Norges saa overlegen, åt medens
der ingen eller saagodtsom ingen Indförsel af saadanne Yarer foregik
fra Norge til Sverige, var omvendt Indförselen af Svenske Bomuldsvarer
til Norge meget betydelig, og navnlig forholdsvis meget betydeligere
end Indförselen af uldne Yarer. Det var saaledes i Gjennemsnit
for Aarene 1866—1870 indfört af vsevede Bomuldstöier landvmrts
62,191 it. og sövserts 96,943 %■, tilsammen 159,134 hvoraf den
halve Indförselstold efter den dagjmldende Toldtarif udgjorde henimod
7,000 Spd:r. Sierskilt for Aaret 1869 udgjorde Indförselsmasng den -

Konyl. Maj :ts Nåd. Proposition N:o 32.

den af de vigtigere Importgjenstande''; 180,700 », hvoraf den halve Told
udgjorde 7,802 Spd.

. .S.ene^e end det nasvnte underdanigste Föredrag blev afgivet er
limdlertid indtraadt en meget vsesentlig Förändring i de factiske Forxidssetmnger,
idet nemlig Storthinget i 1873 har besluttet betydelige Nedssettelser
i Tolden paa Manufacturvarer af Bomuld, Liin oo- Uld. Tilsammen
bleve disse Nedsasttelser aritmetisk beregnede at&medföre en
Afgång i Toldintraderne af 98,946 Spd, hvoraf faldt paa Bomuldsvarerne
38,079 Spd. Departementet skal tilläde sig åt hidsa3tte en tabellansk
Upgave, som viser, hvorledes Forholdet vil stille sig med Hensyn
til de Bomuldsvarer, der ere Gjenstand for nogen nmvnvmrd Indförsel
tra Sveng, efter Gjennemsnit af Indförselen for 1868—72.

Bill. till Riksd. Pro,. 1$74. 1 Sand. 1 Afd. 12 Hä/t

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

	Total- import.	Indförsel fra Sverige.	Toldsatser	Beregnet fuld Told af Total-importen.	Tråg vai Told for selen fra	halv Indför- Sverige.	Igjen Skattetold.
land- vserts.	sövserts.	efter Tarifen af 1871.	efter Tarifen af 1873.
&	//	a	Skill.	Skill.	Efter Tarifen af 1871. Spdr.	Efter Tarifen af 1873. Spdr.	Efter Tarifen af 1871. Spdr.	Efter Tarifen af 1873. Spdr.	Efter Tarifen af 1871. Spdr.	Efter Tarifen af 1873. Spdr.
1. Töier, 10 Lod eller
derover pr Q Alen	62,500	18,700	29,540	8	4	4,166	2,083	1,608	804	2,558	1,279
2. Dreil og Damask,
Törklasder...............	29,000	8,220	6,460	16	8	3,866	1,933	978	489	2,888	1,444
3. Tricotage ..................	9,380	880	80	m	16	1,368	1,251	70	64	1,298	1,187
4. Klare Varer ............	41,440	620	660	m	261	9,151	9,151	141	141	9,010	9,010,
5. Tsette Varer, t.ryk-
kode........................	233,200	1,840	4,000	20	16	3S,866	31,093	487	390	38,379	30,703
6. D:o d:o flerfarvede..	235,140	32,300	39,100	12	8	23,514	15,670	3,570	2,380	19,944	13,296
7. D:o d:o eensfarvede
eller blegede..........	322,740	9,520	13,440	) 8	4	21,516	10,756	760	383	20,750	10,375
8. D:o d:o ublegede......	663,700	6,620\| 17,56(	)\| 4	2	22,124	11,065	402	201	21,725	10,861
						124,571	83,007! 8,025	4,852	116,541	)[ 78,155

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Det belöb som Tolden af de Svenske Bonnddsvarer hidtil har udgjort
er ikke saa stort, åt det, naar betyd elige Interesser af anden Art
laegges i Vmgtskaalen, kan komme i nogen afgjörende Betragtning. Hvad
der medförer Betaenkelighed ved åt foröge Forskjellen med Hensyn til
Toldbeskatning, eftersom en Vare indföres fra et enkelt särskilt begunstiget
Sted eller fra hvilketsomhelst andet Land, er, åt den förstnsevnte
Indförsel just derved kan komme til åt antage Saameget större Dimensioner,
o g åt man derved kan komme til i höiere Grad åt tabe Raadigheden
over Toldtarifen, end naar Forskjellen er mindre. I denne Henseende
viser ovenstaaende tabellariske Frejnstilling åt for de under N:is 1, 2, 7
og 8 naevnte Väver, er Tolden nedsat netop til det Halve af hvad den
var i 1871. Da nu disse Varer ogsaa efter den nu gjseldende Ordning
nyde halv Toldfrihed saa viser det sig, åt om de endog gjöres ganske
toldfrie, vil dog Prsemien for åt indföre dem fra Sverige fremfor fra noget
andet Land ikke blive större eud den var i 1871, i det den nemlig soin
hidtil vil vedblifve åt vsere Halvdelen af den i 1871 gjseldende eller bele
den nuvaerende Told.

Den under N:o 3 naevnte Vare, Tricotage, indföres ä saa ringe
Msengde, åt den kan ssettes ud af Betragtning. Ivlare Bomuldsvarer, for
hvilke Tolden ikke er nedsat, kunne formeentlig lige saalidt herefter
som hidtil antages åt ville blive indförte tra Sverige og af Svensk
Tilvirkning i nogen större Msengde. Til virkninger af denne Varesort maa
nemlig antages i Sverige åt vaere höist utbetydelig, hvilket kan sluttes
deraf, åt Införselen til Sverige fra Utlandet af »gaz, half-linon» rn. m.
samt »tyll» af Bomuhl i Gjennemsnit for Aarene 1869—1871 har ud gjort
det betydelige Qvantum af over 100,000 Norske Pund.

Et noget lignende Forhold find er Sted med Hensyn til den under
N:o 5 mevnte Artikel, »trykede Bomuldsvarer», for hvilken Tolden er
nedsat fra 20 til 16 Skilling. Indförselen til Sverige af »tryckta eller
pressade Bomullsväfnader» sees nemlig i Gjennemsnit for Aarene 1869—71
åt have udgjort over 430,000 Norske %&, medens Tilvirkningen paa
de i Sverige vaerende Kattuntrykkerier i Gjennemsnit for de samme 3 Aar
er opgivet til en Värdi af omtrent 55,000 R:dr eller henved 14,000 Spd
aarlig. Der synes saaledes ikke åt v;ere nogen synderlig större Sandsynlighed
for, åt Toldbeskatningen paa denne Vare skulde gjöres uvirksom
ved Indförsel fra Sverige end for, åt den indenlandske Tilvirkning
skal medföre saadan Virkning.

Den med Hensyn til Indförselen fra Sverige vigtigste Art af Bomuldsvarer
er den under N:o 6 mevntc, flerfarvede ikke trykkede. For denne
Artikel, hvoraf Sverige hidtil har ydet henved en Trediedel af den bele

Konc/l. Maj:ts. Nåd. Proposition N:o 32.

Indförsel, er Tolden i 1873 nedsat fra 12 til 8 Skilling. Prasmien for
Indförsel fra Sverige fremfor fra andre Lande vil saaledes, om Toldfrihed
trreder istedet for halv Told, foröges fra 6 Skilling, som den var i 1871,
til 8 Skilling. Najst, åt bemerke, åt en yderligere Nedsaettelse af denne
Toldsats til 6 Skilling, hvorved Ligevaegt vilde tilveiebringes, neppe, om
man fandt den förnöden, skulde vaere förbunden med overveiende Betasnkelighed,
skal man tilföie, åt efter hvad Departementet troer åt have bragt
i Erfaring, bestaaer Hovedmassen af de fra Sverige införte og under denne
Toldsats henhörende Varer af en sasregen simpel Sort. der ikke, eller
ialfald kun i megetfringe Grad er Gjenstand for Införsel fra noget andet
Land, men derimod vel i betydelig Udstraekning for indenlandsk Tilvirkning.
Nogen Fare for åt den med fuld Told belagte Indförsel af denne
Vareartikel skulde i nogen vaesentlig Grad blive indskraenket om der
tilstaaes de Svenske Tilvirkninger Toldfrihed, er saaledes formeentlig ikke
tilstede.

Efter den Förändring i Toldsatserne, som i indevasrende Aar har
fundet Sted antager saaledes Departementet, åt Spörgsmaalet om Toldfrihed
for Svenske Bomuldsvarer ikke i finantsiel Iienseende vil medföre synderlig
större Resico end den hvartil man allerede under den nu bestaaende
Mellemrigslovgivning og de tidligere Toldsatser har vaeret vant, uden
deraf åt spore vaesentlige Uleinper. Naar der nu ved Siden heraflasgges
Maerke til den store Interesse, som fra indenlandske Naeringsdrivendes Side
vises for åt korame i Besiddelse af den modsvarende Toldfrihed for Norske
Bomuldsvarer i Sverige, og som har fundet sit Udtryk saavel i de oven
anförte Forestillinger fra Fabrikanter og Industridrivende i denne Retning,
som i den underdanigste Ansögning fra Frederikshalds Formandskab, finder
Departementet fuld Föie til i dette Punct åt gaa over til det fra Svensk Side
fremsatte Förslag om åt sastte Bomu-dsvarer paa samme Vilkaar som
Departementet i 1871 tillod sig åt foreslaa for Uldvarer.

Til. litr. b.

I den Norske Regjerings ovennarvnte underdanigste Indstilling af
12e December 1871 er Toldfrihed ogsaa ved sövaerts Försel foreslaaet
for fölgende Varer, naar de ere respective af Svensk eller Norsk Oprindelse,
nemlig:

Uldne og halvuldne Varer,

Liinvarer,

Skind og Huder, raa eller tilberedte uden Haarbedaekning,

Papir og Papirstapeter,

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Jern og Jernvarer samt
Lys af Talg og Stearin.

Efter det Svenske Förslag skulle alle de Varer, som ved landvaerts
Försel ere toldfrie, ogsaa nyde Toldfrihed, naar de sövserts föres fra det
ene af de forenede Riger til det andet, dog med Undtagelse af Kornvarer,
hvoraf der svares halv Told.

Departementet skal her tilläde sig åt meddele fölgende Oversigt
over de gjennemsnitlige aarlige Toldbelöb beregnede efter den nugjaeldende
Tarif af Varer som i Aarene 1868—1872 sövaerts have vseret
indförte fra Sverige til Norge og som for den störste Del maa antages
åt have vseret af Svensk Oprindelse.

a) Varer som i den Norske Regjerings Indstilling af 12te December
1871 ere foreslaaede toldfrie;

Uldvarer, halv Told ............................................................................ 1,543 Spdr.

Liinvarer d:o ......................................................................... 132 „

Papir d:o 11 ,,

Jernvarer d:o ........................................................................... 37 „

Uldvarer, Tricotage, fuld Told ......................................................... 56 „

Stearinlys d:o ........................................................ 10 „

Skind og Huder d:o ......................................................... 12 „

Tilsammen 1,801 Spdr.

b) Bomuldsvarer, for hvilke Toldfrihed ovenfor er

foreslaaet, halv Told..............................................................................

c) Kornvarer, for hvilke ingen Förändring er foreslaaet,

halv Told..................................................................................................

d) Andre Varer, for hvilke Toldfrihed fra Svensk
Side er foreslaaet:

Kjöd og Flaesk, röget, halv Told

1 Spdr.

Fjser, Sengefjser og Dun d:o ...............	............... 34
Glasvarer	d:o ...............	.............. 9
Fajance	d:o ...............	.......... 6
Ost	d:o ............	............... 6
Staver, forarbeidede	d!o .............	.............. 290
Kobbervarer	fuld Told ..............	............. 4
Sabe	d:o ...............	.............. 7
Möbelsnedkerarbeide	d:o ...............	.............. 55
Brevtasker	d:o ...............	............. 4
Pölser og Tunger	d:o ..............	............... 10
Gummielasticum i arbeide d:o ............	.......... 8

2,754 Spdr.
4,876 „

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 32.

Hampefrö og Linfrö	fuld Told	.............. 306 „
Porcelain	d:o ..............	............ 8 „
Linolie	d:o ..............	.............. 3 „
Kamfin-Parafin og dsl. Olier d:o .............	.............. 271 „
Silkevarer	d:o ..............	.............. 12 „
Skind og Huder	d:o .............	............... 2
Handsker	d:o ...............	6 „
Sko mager arb ei d e	d:o ............	............. 8 „
Speile	d:o	........... 3 „

1,053 Spår.

Tilsammen 8,683 Spdr.

Af sidstnasvnte Belöb 8,683 Spdr, hvortil Tolden af de her nasvnte
Svenske Yarer, sövaerts indförte, skulde vaere åt beregne efter det Norske
Förslag, af 1871, vil altsaa over Halvdelen, nemlig den for Kornvarer
beregnede Told af 4,876 Spdr, ogsaa efter det Svenske Förslag
vedblive; for Bomuldsvarer har man allerede af andre Grunde ovenfor
foreslaaet Toldfrihed, saa åt der altsaa paa dette Sted kun staaer filbåge
de under Litr. d. nasvnte smaa Toldbelöb, der tilsammen kun lidet overstige
1,000 Spdr, ja formodentlig ikke engang naa dette Belöb, da der
blandt de opregnede Varer ere nogle som sandsynligvis ikke have vasret
af Svensk Oprindelse eller Tilvirkning f. Ex. Kamfin- og Parafinolie.
Blandt de mevnte Yarer findes ingen, maaske med Undtagelse af Staver,
som det kan vtere förbundet med nogen Yanskelighed åt indföre landvaerts,
i hvilket fald de allerede nu ere toldfrie; der er ogsaa nogle
iblandt dem, af hvilke ikke ubetydelige qvantiteter ogsaa virkelig tilföres
os landva?rts, naivillig Glas og Fajance. Sägen er saaledes af ringe
Betydning ikke alene med Hensyn til det directe beregnelige Toldtab,
men ogsaa med Hensyn til den forögede Indförsel, som man kunde tsenke
sig som en muelig Fölge af Toldfrihed, medens det ikke kan naegte ofte
åt kunne vaire til Uleilighed, åt man för Toldens Skyld niaa vadge landvserts
Transport, hvor den sövaerts kunde falde beqvaanmere.

Allerede i Föredraget af 12e December 1871 paapegede Departementet
åt Mellemrigsanordningens Skjelnen mellem sövserts og landvaerts
Vareförsel havde tabt sit hovedsagelige Grundlag ved de senere Tiders
forbedrede landi^aerts Communicationsvaesen, og navnlig ved Aabning af
Jernbansforbindelse mellem Rigerne. Dette Hensyn har siden den Tid
vundet overmaade Meget i Styrke derved, åt medens der clengang kun
existerede eet mellemrigsk Jernbaneanlseg, og medens en Forflerelse
heraf da maatte ansees som tilhörende en ubestemt, tildels vel endog
fjern Fremtid, har Sägen siden den Tid modtaget en saa uventet rask

Köngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Udvikling, åt der nu föreligger Beslutninger om Anlseg af to nye Jernveie
over Grasndsen, saaledes beliggende, åt de ere sirlig skikkede til
åt optage den Trafik, for hvilken den a?ldre Jernbans Beliggenhed maatte
vasre mindre beleilig.

Departementet troer saaledes ikke i dette Punct yderligere åt burde
modsaette sig det Svenske Förslag, idet man derhos skal gjöre opmserksom
paa, åt den sövserts Vareförsels Ligestillen med den landvaerts er et
af de Momenter, hvorpaa der i Frederikshalds Formanskabs Ansögning

laeggres saerskilt Ysegt.

Til Litr. c.

Forholdet mellem de toldfrie Varemsengder efter Loven af 4e
August 1827 § 8 og de fra Norsk og Svensk Side fremsatte Förslag vil
sees af nedenstaaende tabellariske Fremstilling:

Gj*ldende Mellemrigsloy.

Baand, allé slags, tilsammen 100 Alen.
Brtendeviin, alle slags, Arak 1 Anker

eller 20 Bouteiller
forresten Intet,
(efter den Norske
fortolkning).

... 25 if .........

.......25 „ .......

for 10 Spdr ........

.......25 U .........

...... 3 Tunder .....

....... Intet .........

Den Norske Regjerings
Förslag.

som för
Intet.

Det Svenske Finants-Departements
Förslag.

tilsammen 1 skålp.
tilsammen 1^ Kande
eller 5 Bouteiller.

Bomuld.................

Garn, alle slags’.

Caffe.....................

Malt.......................

Risengryn ...........

Salt .......................

Spillekort..............

Sukker .................

Tobak....................

Traad, alle slags, tilsamm. 10
Viin, alle slags, tilsammen
ker eller 20 Bouteiller..

An -

Vsevede Töi er,

Öl

af Silke

„ Uld
,, Bomuld
.............for 10 Spdr

tilsammen
30 Alen.

som for.........Udeladt som toldfri.

. som for.........som for.

. som för.........som for.

. 1 Tönde.........i Tönde.

som for.........som for.

. Intet .........Intet.

som för.........25 H

10 skålp.......... 10 il

som for.........som for.

........................ 2 skålp.

som for.........10 ,,

........................15 „

50 Bouteiller.

1 Anker eller
20 Bouteiller

Af enhver anden Vare artikel

for 10 Spdr

som

for Andre Varer tilsammen
for 10 Spdr.

Kongl. M.aj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

De Varer med Hensyn til hvilke der endnu finder nogen Uoverensstemmelse
sted inellem det Norske og det Svenske Förslag ere altsaa
fölgende:

Baand,

Brsendeviin,

Bomuld,

Sukker,

Vaevede Töier,

Öl.

og Anssettelsen af Belöbet for de ikke specielt. nsevnte Varer.

Den fra Svensk Side foreslaaede Udeladelse af Artikelen Boinuld
formenes åt vmre uden nogen practisk Betydning saa åt derved Intet
kan vsere åt bemmrke. Med Hensyn til Braendeviin, maa det indrömmes,
åt et absolut Förbud kan vaäre vanskeligt åt overholde, saa åt Toldvaesenet
for ikke åt forvolde Uleiligheder i Anledning af rene Smaating
som f. Ex., hvad Reisende före med sig til Brug underveis aligevel maa
se gjennem Fingre med åt ganske ubetydelige Qvantiteter medföres; det
kan saaledes have sine fordele, åt Loven selv fastssetter en vis liden
Maengde, som toldfrit kan föres over Graendsen, og man troer derför ikke
åt burde gjöre nogen Invending herimod, naar Qvantiteten saettes saa
liden som skeet i det Svenske Förslag. Den fra Svensk Side foreslaaede
Qvantitet af Öl troer ogsaa Departementet, åt man uden större Resico
kan beholde og vil föreslaa tilföiet 1 Anker som Alternativ med 50
Bouteiller Derimod

finder Departementet ikke åt kunne tiltraede de foreslaade
Forandringer med Hensyn til Sukker samt Baand og vtevede
Töier.

Hvad Sukker angaar, er det ikke Departementet bekjendt åt den
nu bestemte Qvantitet 50 har forvoldt nogen mislig Fölge, omendskjönt
Tolden på Sukker i Sverige er ikke ubetydelig lavere end i Norge,
og man troer derför ikke, åt der er tilstraäkkelig Grund til att nedsaette
den tilvante Mamgde. Med hensyn til Artiklarne Baand og vsevede
Töier skal Departementet bemaerke, åt det synes åt vaäre det hensigtsmessigste
åt Msengden anssettes i Enheder af det samme slags, hvori den
Reisende gjör sit Indkjöb af Varer. Vaegten af et Stykke Töi er noget,
hvarom der icke blifver Spörgsmaal ved Indkjöbet, och den vilde siden
lettelig kunne vise sig att overskride den fastsatte Grasndse i Tilfselde,
hvor det fra först af var Meningen åt holde sig inden denne. Hvor
Talen hovedsagelig kun er om åt forsyne sig til sit eget Forbrug er

det

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

det desuden maaske af endnu större Vigtighed, åt Behovet til et bestemt
öiemed af saadanne vaevede Sager i det Store taget ikke retter
sig efter Varens Vaegt eller Vserdi, men efter dens Fladeindhold; til en
Klädning eller et Klaedningsstycke vil saaledes udkrseves samme antal
Alen, hvad enten Stoffet er Silke eller Bomuld og hvad enten det er"af
“eget. svaer eller let Beskaffenhed. Den fra Svensk Side foreslaaede
Qvantitet af vaevede Töier af Uld, 10 vil paa meget nser ikke svare
til den nuvarande Qvantitet 30 Alen for svaerere Klaede- og Duffeldsorter,
vedkommande hvoraf 1 Alen veier over 1 U.. Paa den anden side vil
10 & lette Uldvarer mangedobbelt overstige det nu fastsatte Qvantum
af 30 Alen; det samme vil ligeledes vaere Tilfseldet med den for Bomuldsvarer
foreslaaede Vaegtmaengde af 15 U.

Hvad her er anfört om vaevede Töier gjaelder ogsaa, om end ikke
i samme Grad, om Baand og Departementet antager derför, att det vil
vaere hensigtsmessigt åt beholde de tilvante Qvantiteter af 30 Alen
vaevede Töier, alle slags, og 100 Alen Baand.

Man skal endelig gjöre opmaerksom paa åt det Svenske Förslag
alene omhandler vaevede Töier af Silke, Uld og Bomuld, hvarmed altsaa
Linvarer af udenlandsk Tilvirkning, der nu ere indbefattede under Regelen
om vaevede Töier, vilde komme til åt gaa ind under den supplerende
Regel, der lader den tilladte Qvantitet vaere afhaengig af Vaerdien.

Hvad endelig^ denne sidste Regel angaar, hvilken nu er saaledes
affattet, åt man toldfrit kan inedföre hvilkensomhelst Qvantitet af Varer,
som ikke saerskilt ere opregnede, naar kun Vserdien af hver enkelt Vareartikel
icke överstiger 10 Spdr, saa er det umegteligt, åt den anvendt
i stor Utstrålning kan misbruges til paa denne Maade åt före
fra det ene Rige til det andet uden Tolds Erlaeggelse ganske betydelige
Varelagere. Departementet har vistnok aldrig bragt i Erfaring, åt nogen
saadan Misbrug har fundet sted, men paa den ene side fölger icke heraf,
åt jo misbrugen derefter kan finde Sted, og paa den anden Side kan
netop denne Erfaring anföres som et Bevis paa, åt man ved åt forandre
Regelen i den Retning,. som det Svenske Förslag gaar, icke eller ialfald
ikke i vaesentlig Grad gjör Brud paa nogen tilvant Beqvemmelighed for
Graendseboerne. Departementet antager, åt man bedst fyldesgjör begge
öiemed, baade åt forebygge fremtidige Misbrug og åt opretholde tilvante
legitime Forretningsforholde ved åt gjöre Regelen dobbelt, saaledes åt
man ved Siden af den nugjaeldende Begraendsning for Vaerdien af den
enkelte Vareartikel endvidere tilföier en ny Vaerdigraendse f. Ex.
20 Spdr (80 R:dr) for det hele Parti af i §en ikke saerskilt naevnte
Bih. till liiksd. Prof. 1874. 1 Sami. 1 Å/d. 12 Höft. 9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Varer, som paa eengang föres o ver Graendsen. Overensstemmende hermed
har Departementet tilladt sig åt forme det vedliggende Lovudkast.

Til Litr. d.

I den Kongelige Proposition som ligger til Grund for Loven af
18 Mai 1860 var § 2 affattet saaledes, åt udenlandsk Brsendeviin ligesom
andre Yarer kunde föres paa Transit landvserts mellem Rigerne. Storthingets
Toldcomité der foreslog den nuvserende Undtagelse for Brsendeviin
og Spiritus anförte i saa Henseende (Storth. Forh. 1859—60. 8e
Del. Pag. 533—534), åt det ifölge Loven af 29 April 1854 var forbudt
åt före indenlandsk Braendeviin over Grsendsen, og åt Comitéen
var af den Formening, åt det vilde kunne give Anledning til Besvigelse,
om ufortoldet udenlandsk Brsendeviin kunde föres, da man efter vor
Tarif ikke undersögte Brsendeviinets Styrke, saa åt det kunde befrygtes,
åt man ved Förselen til Sverige kunde udtappe endel af Fastagernes
Indhold og fylde Vand paa istedet, uden att dette ved Varens Ankomst
til Svensk Toldsted kunde opdages.

Det nsevnte Förbud i Loven af 29 April 1854 er senere hsevet ved
Lov af 13 December 1862, § 2 (fr. for Sverige Kongelig Förklaring af
15 November 1861 kundgjordt ved Circulaire fra General-Toldstyrelsen
af 7e December Samme Aar), og Braendeviin toldbehandles nu i begge
Riger efter Styrken, som i begge Lande findes ved den samme i Hundrededele
inddelte Brsendevinsprover.

Den Hindring som tidligere gaves imod, åt aabne Adgang til
Transitförsel af Braendeviin, er saaledes ikke laengere tilstede, og Departementet
antager, åt en saadan Adgang nu uden Beteenkelighed kan aabnes,
udenat der forövrigt gjöres nogen Förändring i Lovgivningen. I fölge
§ 4 i Lov af 18e Mai 1860, der fremdeles bliver gjaeldende, skal nemlig
i Angivelsen till Passerseddel for landvserts Försel Varerne anföres saaledes
åt Tolden af dem kan beregnes efter Afsendelsesstedets Tarif, samt
deres Overeensstetnmelse med Angivelsen undersöges af Toldvsesenet. Da
nu i begge Riger, som anfört, Told af Braendeviin beregnes efter Styrken,
maa altsaa denne i ethvert Fakl af Toldopsynet undersöges og det maa
da betragtes som en Selvfölge, baade åt Styrken ogsaa anföres i Passerseddelen,
og åt Bestemmelsen i samme Lovs § 12 om, åt den der har
udtaget Passerseddelen skal afgive till Toldkammeret paa Afsendelsesstedet
Bevis fra Toldkammeret paa Bestemmelsesstedet for åt Varerne,
forsaavidt de ere afgaaede under Toldforsegling eller Plombering, med
ubrutne Segl eller Plomber didhen ere ankomne, samt for åt de i Hen -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 32.

seende til Tal, Maal eller Vcegt stemmer overens med Passerseddelen,
ville blive anvendte saaledes, att der i Beviset ogsaa gjöres Förklaring
om, hvorvidt Styrken er befunden overeensstemmende med Passerseddelen.

Departementet forudsaffter forövrigt, åt naar der i det Svenske
Forslags § 8 og det Norske Forslags § 5 bestemmes, åt Transitvarer
kunne afsendes uden nasrmere Undersögelse af Art og Maengde forsaavidt
Varerne ere saaledes indpakkede, åt de ved Försegling eller Plombering
kunne paa saadan Maade forsikres, åt Ornbytning eller Förvanskning
icke kan ske, uden åt Plomberingen eller Forseglingen beskadiges, saa
kan denne Betingelse ikke antages åt vaere tilstede ved Bramdeviin paa
Faustager, ialfald ikke medmindre disse ere dobbelte.

Till Litr. e.

Som forklaret i det i Regjeringsindstillingen indtagne Föredrag (Aftrykket
Pag. 30—31) fandt Departementet ikke fra sin Side Grund til
åt foreslaa optaget nogen Bcsteinmelse om Kystfarten i Udkastet til Lov
om Rigernes og deres Undersaatters gjensidige Rettigheder og Forpligtelser
vedkommende den mellemrigske Handel og Söfart, idet der nemlig
allerede da fra Norsk Side var föreslaget Alt, hvorom der i denne Henseende
kunde blive Spörgsmaal. Efteråt der nu fra Svensk Side er ytret
önske om åt Bestemmelsen om gjensidig Ret til Kystfart aligevel maa
faa Plads i Mellemrigsanordningen, er der selvfölgelig ikke for Departementet
Anledning til åt modssette sig dette.

Foruden disse Differentser af större Betydning er der en Rsekke
af andre Differentser imellem det Norske og det Svenske Förslag tildels
bestaaende i Forandringer i den gjeldende Mellemrigslovgivning, som i
sig selv ere af liden Betydning, men naermest ere fremkaldte ved den fra
Svensk Side foreslaaede Form for Loven.

Disse Differentser ere fölgende:

1. Det Svenske Förslag § 1 indeholder en Indskraankning med Hensyn
till Indförsel af Svenske (Norske) Varer, der er ny, nemlig forsaavidt
som Indförselen maatte komme i Strid med Quarantaineforskrifter.

2. Det Svenske Förslag §§ 2 og 15 omtaler ogsaa Tilbagebetaling
af erlagt Tilvirkningsafgift (Accise) ved Udförsel af Yarer til det
andet Land som tilstedelig alene i de tilfaelde, hvori Varen der er fuldt
toldpligtig; i det Norske Förslag (§ 8) var det alene naevnt Tilbagebetaling
af erlagt Told.

3. I § 6 er Bestemmelsen om Vareförsel over Idefjorden östenfor
Svinesund (Lov 8 September 1872 og det Norske Lovudkast § 4) redigeret
saaledes, åt den tillige omfatter Vareförsel over Svinesund.

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

4. Forslagets § 8 indskrsenker Anvendelsen af arbitrair Mulet for
manglende Rtickattest for Transitvarer, der ere afgaaede uden Undersögelse
af Slags og Maengde, til de Tilfelde hvori paalidelig Oplysning desangaaende
ikke kan tilveiebringes. Den arbitraire Mulet besternmes
derhos anderledes end det i det Norske Lovudkast § 5 var foreslaaetAn

5. Forslagets § 9, der svarer til § 13 i Lov 1860, er udeladt
Bestemmelsen om, åt Stempel kunde antages som Ligitimation for åt
Manufactur- eller Fabriksvarer vore af Norsk eller Svensk Tilvirkning.
I Förbindelse hermed er i Forslagets § 11 udeladt Bestemmelsen i Lov
1827 § 24 om, åt Toldbestyrelserne i de tvende Lande skulle meddele
hinanden Aftryk af de Yarestempler, som maatte blive antagne.

6. I Forslagets § 10 er icke medtaget den Straffebestemmelse for
Indförsel landvaerts af forbudne Varer, som indeholdes i Lov 1860, § 15.

7. Forslagets § 18 indeholder en ny Bestemmelse om, åt 1 Aar
maa hengaa, forinden en eensidig Förändring i Mellemrigslovgivningen
har den Virkning till Fölge, åt den ssettes ud af Kraft.

8. §§ 33 og 34 i Lov 1827, indeholdende Bestemmelse om, hvad
der kraeves for åt erholde Tilvirkningsbevis (Stempel, Attest fra Övrigheden
eller Sogneprassten) og om endel Varer, der ere^undtagne fra Reglerne
om Tilvirkningsbevis ere udeladte.

9. Forbudet i § 1 af Lov 1827 mod Udförsel fra Sverige af visse
Jernsorter, Raakobber og Malm og § 2 i samme Lov ere udeladte i Forslaget.

10. Ligesaa § 27 i Lov 1827 (Fritagelse for Naturalisationsafgift
af Fartöier.)

11. Ligesaa det sidste Punctum af § 29 i Lov 1827.

(Skibsfarten paa de Svenske Colonier.)

Den under N:o 1 nasvnte Bestemmelse, der aabner Adgang til åt
anvende Quarantaineforskrifter paa Varer fra det ene af de forenede Riger
ved Indförselen til det andet, erkjendes åt vmre en Forbedring, der
navnlig kan faa praetisk Betydning i Tilfaelde af, åt der i det ene afRigerne
skulde udbryde ondartet Sygdom mellem Husdyrerne.

Ogsaa den under N:o 2 nasvnte Bestemmelse angaaende Tilbagebetaling
af Productionsafgift maa ansees vigtig om den end forsaavidt
kunde synes överflödig, som man vel tör gaa ud fra, åt Varer, som i
noget af Rigerne ere belagte med Tilvirkningsafgift, ogsaa ville vsere
fuldt toldpligtige Rigerne imellem. Om den nu foreslaaede Bestemmelse
ikke var bleven optagen, skulde forövrigt strengt taget Virkningen ikke,
saaledes som det Svenske Commerce-Collegium og General-Toldstyrelsen
sees åt vsere gaaede nd fra, vsere den, åt der i saa Fald ikke var bleven

Kongl. llaj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Adgang til åt tilstaa Tilbagebetaling af Accise i det ene af Rigerne ved
Udförsel till det andlet. Det factiske Forhold har imidlertid vasret, åt
siden man paa Grund af de Forviklinger, hvortil Toldrestitutioner ved
Vareförsel Rigerne imellem (navnlig af Sukker) i sin Tid foranledigede,
boldt op med åt tilstaa saadan Tilbagebetaling af Told, har man fulgt
samme Fremgangsmaade ogsaa med Hensyn till Tilvirkningsafgift. Den
Tilbagebetaling af Braendeviinsafgift og Maltskat, der her i Riget tilstaaes
ved Udförsel til Udlamdet af Brendeviin och Öl, finder saaledes ikke Sted,
naar Udförselen sker til Sverige.

Den under N:o 3 naevnte Redactionsforandring er uvaesentlig og
ubetmnkelig.

Den under N:o 4 nmvnte Förändring i de i det Norske Lovudkasts
§ 5 foreslaaede Bestemmelser er foranlediget. af det Svenske CommerceCollegium
og General-Toldstyrelsen, som anförte, åt de fandt, åt Ansvaret
for Undladelse af åt fremskaffe Bevis for Varernes Fremkomst ikke,
saaledes som foreslaaeit af den Norske Regjering, burde bestemmes til
Böder med et serdeles stort Spillerum for Änvendelsen, men åt Ansvaret
hellere burde bibeholdes saaledes som det er bestemt i § 12 af Loven
af 1860, for de Tilfmlde, åt paalidelig Oplysning om Varens Slags
og Maengde kan tilveiebringes, men for alle andre Tilfaelde vaere en Bod,
som bestemtes efter Collyets Bruttovasgt, og som var afpasset med Hensyn
til den höieste Toldafgift, som findes i noget af Rigerne. Den Omsteendighed,
åt en ufortoldet udenlandsk Vare ved Transitforsamdelse ikke
er bleven naermere undersögt paa Afsendelsesstedet, udelukker nemlig
ikke Muligheden af siden åt controllere Varernes Slags og Maengde. I
mange Tilfaelde angiver allerede den ydre Behandling af et Colly, som
finder Sted ved Plomberingen, Varens Slags og Tharaens Störrelse, og i
de fleste Tilfaelde maa desuden Afsenderen forudsaettes åt kunne oplyse
et forkommet Varecollys virkelige Indhold gjennem Factura og andre
Beviser. Bestemmes der for de Tilfaelde, åt fuldstaendig Oplysning om
Indholdet af et forkommet Varecolly ikke bliver tilveiebragt, saa höie
Böder, åt de ikke aabne Vareafsenderen nogen Mulighed af Vinding, saa
ligger deri en tilstraekkelig Opfordring for Afsenderen til åt fremskaffe
ait det Bevis angaaende Varens Slags og Maengde som udfordres, for åt
han kan fri sig for et Strafansvar, som efter den Norske Regjerings Förslag
kunde blive altför haardt for en uopretteiig Feil.

Departementet har intet Va-sentligt åt erindre imod, åt Bestemmelsen
affattes paa den nu fra Svensk Side foreslaade Maade. I Virkeligheden
antager man dog, åt Förändringen ikke er af stor Betydning, då
der formentiig, om Departementets Förslag var bleven bibeholdt, dog

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 32.

ikke vilde varet afskaaret Adgang til åt anvende den almindelige Regel
i § 12 af Loven 1860 for de Tilfselde, hvori Oplysning om Varernes
Slags og Masngde blev tilveiebragt. Ialfald vilde man i saadanne Tilfelde
haft denne Bestemmelse for Öie ved Ansettelsen af Mulctens Störrelse.
Forövrigt bemgerkes, åt der i Norge vistnok for Tiden paa en
enkelt Vare nemlig Vanille er fastsaet en Told, som överstiger den foreslaaede
Mulet af 1 Spdr pr Skaalpund, men man finder det dog ikke practisk
nödvendigt, åt Mulcten af denne Grund saettes höiere end skeet.
Det maa forresten ansees selvforstaaeligt, åt naar Mulcten saettes i forhold
til Varens Bruttovaegt, saa maa denne, for Forpassningen meddeles,
blive åt undersöge, og naar altsaa §en i en tidligere Saetning giver Adgang
til åt undlade Undersögelse foruden af Varens Art ogsaa af dens
“Msengde“, saa maa herved ikke vaere åt forstaa Brutto-, men kun Nettovaegten.

Den under N:o 6 naevnte Straffebestemmelse for Indförsel landvaerts
af forbudne Varer (fr. Forslagets § 1) bör formeentlig fremdeles blive
staaende, da Förbud mod Indförsel landvaerts af en eller anden Vare
fremdeles kan blive gjeldende, nemlig, naar Varen er udenlandsk. Departementet
har derför i det efterfölgende Lovudkast gjenoptaget, Bestemmelsen
i Loven af 18 Mai 1860, § 15, forsaavidt Indförselen angaaer.
Derimod er denne Bestemmelse nu överflödig, forsaavidt den tillige angaaer
förbuden Udförsel af Varer fra det ene Rige til det andet. Forsaavidt
der begaaes Överträdelser af gjaddende Quarantaineforskrifter
ved Varers Indförsel landvamts fra det ene Rige til det andet, maa Straffebestemmelsen
blive åt söge i andre Partier af Lovgivningen end Toldloven.

Hvad angaaer de under N:o 5 og 7—11 naevnte Forandringer kan
Departementet indskrasnke sig til åt henvise til, hvad der er anfört i
det ovenfor indtagne Föredrag fra det Svenske Finants-Departement.
Man skal alene med Hensyn til Ophaevelsen af Bestemmelsen i § 34 af
Loven af 1827 om, åt de Varer, der ere anförte paa Fortegnelsen Litr.
D. ved samme Lov, ikke behövede åt viere ledsagede af Tilvirkningsbevis
ved sövmrts Försel, bemasrke, åt de allerfleste af de i denne Fortegnelse
naavnte Varer nu ere toldfrie i begge Lande, og åt der for de andres
Vedkommende ikke synes åt vaere tilstrsekkelig Grund til åt lade
en anden Regel gjselde end den almindelige. Videre bemterkes, åt § 2 i
Loven af 1827, sona bestemmer åt den Forkjöbsret, til Kul og andre
Skovproducter, som Vterker og andre priviligerede Indretninger i det
ene eller andet Rige maatte besidde og hidintil have nydt, ikke skal inskraenkes
eller forandres ved den i § 1 givne almindelige Tilladelse til

Kongl. Maj:ts Nåd. Propasition N:ö 32.

Udförsel, blev foreslaaet udeladt af begge i 1845 o g 1855 nedsatte Comiteer
angaaende Handels- o g Söfartsforholdene inellein de forenede Riger,
se Actstykker Pag. 66 og 212. Ligesaa blev en Bestemmelse, som den
under N:o 7 nrnvnte om, åt 1 Aar maa hengaa forinden en eensidig Förändring
i Mellemrigslovgivningen har den Virkning til Fölge, åt den
smttes ud af Kraft, foreslaaet af Comiteen af 1855 (se Pag. 218).

Departementet vil tilläde sig att foreslaa, att der i § 3 blandt de
Varer, hvoraf fuld Told skal erlägges, nmvnes braendt eller malet Caffe.
Denne Vare vilde ellers, naar Brsendingen og Malingen var foregaaet i
et af Rigerne kunne indföres til det andet med Paastand om Toldfrihed.
Men Caffe er i begge Lande en saa vigtig Beskatningsgjenstand, åt
Toldindtmgten deraf icke bör udssettes for åt lide Skaar gjennem Speculationer
i differentser mellem Toldsatserne i Landene.

Ligesaa vil Departementet foreslaa, åt der i samme § istedetfor
Öl og Malt smttes Malt og Tilvirkninger deraf. Departementet anser
detta rigtigst af Hensyn til Fabrikationen af Maltextract, om hvis Indförsel
toldfrit der ellers ialfald vil kunne tsenkes fremsat Paastand. Vistnok
er der formeentlig af practiske Grunde liden Rimelighed for, åt saadan
Extract skulde indföres hertil for deraf åt tilberede Öl, men Billighed
ligeoverfor de Norske Fabrikanter af Maltextract, som dertil maa benytte
beskattet Malt, krm ver i ethvert fald att Varen er fuldt toldpligtig.

Endelig er der mellem det Norske Udkast af 1871 og det Svenske
den Forskjel i Formen, åt inedens det förste kun indeholder Tillmgsbestemmelser
til de allerede gjseldende Love, har det sidstnmvnte Form
af en Codification af Alt, hvad der herefter tmnkes åt blive gjaeldende
med Undtagelse af Loven af 18 Mai 1860. Formen betinges her aflndholdet
og det mere omfattende Indhold, som Lovudkastet nu har faaet,
kan derför gjerne erkjendes åt gjöre den sidstnmnvte form mere berettiged;
thi en sammenfatning af allé de gjeldende Bestemmelser i een Lov
letter i vmsentlig Grad Oversigten og Benyttelsen, og er derför åt anbefale,
naar ingen ny Tillmgslov eller Forandringer ere i en nmrinere
fre mtid . åt forudsee, og medens den Ordning, som fra Norsk Side foresloges
i 1871, ikke kunde gjöre Fordring paa åt ansees som endelig i
denne Förstånd, er dette derimod i Hovedsagen Tilfmldet med de Bestemmelser,
som nu bringes i Förslag, idet der blandt disse kun findes
en af vaesentlig Betydning nemlig den, åt Kornvarer ved sövmrts Indförsel
undtagelsevis skulle svare halv Told, om hvilken det med nogen Rimelighed
kan forudssettes, att den inden föie Tid vil blive ophmvet eller
tabe sin Betydning. Departementet tiltrseder derför ogsaa i denne Henseende
det Svenske Förslag.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Sammenfatter man nu de Forandringer i den gjasldende Mellemrigslovgivningen,
som indeholdes i det efterfölgende Lovudkast, der er affattet
overeensstemmende med det fra Svensk side fremsatte Förslag og med
de Afvigelser, som Departementet ovenfor har anbefalt, da ere Forandringerne
i det Vtesentlige fölgende:

I. Fuld Toldfrihed landvterts for Bomulds- og Uldvarer istedetfor åt
Regelen nu med en enkelt Undtagelse (Tricotage, der ikke er
Strömpe) er den, åt deraf svares halv Told.

II. Fuld Toldfrihed sövserts for alle Varer af Norsk eller Svensk Tilvirkning
med den Indskramkning, åt de Varer, hvoraf fuld Told
svares landvterts, ogsaa skulle vrere fuldt toldpligtige sövaerts,
samt åt Kornvarer fremdeles skulle svare halv Told.

III. Blandt de Varer, hvoraf fuld Told skal erlsegges, bliver åt opföre
Sirup samt Tobak og Tobakstilvirkninger, hvoraf hidtil alene har
vgeret svaret halv Told. Endvidere henföres til fuldt toldpligtige
Varer bramdt og malet Caffe samt Extract af Malt.

IV. Förbud mod åt tilstaa Udförselsprannie og Indskramkning af Tilbagebetaling
af Told og Tilvirkningsafgift til de Tilfgelde, åt Varerne
ere fuldt toldpligtige.

V. Bestemmelsen om, åt udenlandske Varer, som ere fortoldede i det
ene af Rigerne, kunne indföres til det andet landvierts mod halv
told, ophasves, saa åt saadanne Varer herefter blive fuldt toldpligtige.
_

VI. Forskjellige Forandringer med Hensyn til de mindre Varemamgder,
som kunne medföres toldfrit ved Reise over Gramdsen.

VII. Saadan naermere Begraendsning af Bestemmelsen i Lov af 8e September
1842 angaaende Vareförsel over Idefjorden östenfor Svinesund,
åt Loven alene kan anvendes i den tilsigtede Udstrsekning.
Den nye Begraendsning vil dog alene faa Indflydelse med Hensyn
til Kornvarer samt muligens Udförselstold fra Norge.

VIII. Adgang til landvterts åt forsende Transitvarer mellem Rigerne under
Försegling eller Plombering uden åt Toldvaesenet först undersöger
Varernes Slags og Mtengde, selv om Forsendelsen foregaaer
ad de almindelige Landeveie, medens Adgang til paa denne Maade
åt forsende Transitvarer nu alene er indrömmet for Vareforsendelser
med Jernbane.

IX. Adgang til åt före udenlandsk Braendeviin paa Transit landvserts
mellem Rigerne.

X. Bestemmelser hvorefter de gjensidig tilstaaede Begunstigelser med

Hensyn

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Hensyn til Varuafgifter herefter skulle tilkomme alle Norske och
Svenske Fartöier. Overeenssteinmende med Loven af 1827 § 26
tilstaaer disse Begunstigelser nu i Sverige ikke Norske (eller Svenske)
Fartöier, som oprindelig have vteret fremmede og ere naturaliserede
senere end 24 Maj 1825.

XI. Gjensidig Adgang til Kystfart og i Förbindelse dermed Ophaävelse af
det nuvaerende ugunstige Forhold for Norske Fortöier i Sverige
med Hensyn til Lodspenge.

Sluttelig skal Departementet endnu hidsaette en summarisk Opgave
over den Afgång i Toldintrader, som arithmetisk efter Gjennemsnittet af
Indförselen i Aarene 1868—72 og efter de nuvaerende Toldsatser kan
beregnes åt ville foranlediges ved Bestemmelserne i naervaerende Lovforslag:

	Landvserts	Sö vaärts
	halv Told.			Tilsammen.
		halv Told.	fuld Told.
Bomuldsvarer..................	2,158 Spdr	2,754 Spdr		4,912 Spdr
Uldvarer ...........................	1,148 „	1,543 „	56 Spdr	2,747 „
Li in vare ..........................	—	132 „	—	132 „
Jernvarer ........................		37 „	__	37 „
Papir og Arbeider deraf	—	11 „	__	11 „
Sengfjser og Dun .........	—	34 „	—	34 „
Möbelsnedkerarbeide af
Furu eller Gran ......	—	---	55 „	55 „
Steen, forarbeidet.........	—	290 „		290 „
Liinfrö ............................			306 „	306 „
Olie Tarifens LN331...			271 „	271 „
Forskjellige Varer.........		22 „	97 „	119 „
Tilsamtnen	3,306 Spdr	4,823 Spdr	785 Spdr	8,914 Spdr

Departementet har tidligere i dette og det förrige Föredrag berört
Sandsynligheden af, åt Afgången i Toldintaegter, förmedelst den utvidede
Toldfrihed i Virkeligheden maa blive större end den arithmetiske Beregning
viser. Imidlertid er det en Sag af Vigtighed, åt de Mangler, som
have vist sig åt klaebe ved Mellemrigslovgivningen, saalades som den for
Tiden bestaaer, söges rettede, ligesom det tör forventes åt Handel og
Bih. till Riksd. Prot. 1874. 1 Sami. 1 Afd. 12 Häft. 10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Industri ville höste Fordele af den foreslaaede Udvidelse af den gjensidige
Toldfrihed for de forenede Rigers Producter, en Forventning, som ogsaa
har givet sig Udtryk i de ineddelte Forestillinger fraa Fabrikanter o g
Industridrivende o g fra Formandskabet i en By, der har en betydelig
Ornssetning i Broderriget.

Set med Hensyn hertil er ialfald den Formindskelse af Toldintaegter,
som de föreslaaede Forandringer kunne medföre, åt regne som
mindre betydelig, og det maa forövrigt erindres åt Betydningen for
Statscassen af de Toldbegunstigelser, som Melleinrigslovgivningen hjemler,
har tabt og taber sig, eftersom de Toldsatser, som i denne Henseende
komme i Betragtning, bortfalde eller nedsaettes, ligesom paa den anden
Side visselig ogsaa Statscasserne gjennem en fremkaldt foröget Omssetning
med Broderriget paa indirecte Maade ville höste Fordele.

I Henhold til Foranförte, der af Statsraadets övrige Medlemmer i det
Vaesentlige tiltraedes, indstilles underdanigst,

Åt Gjenpart af naervaerende underdanigste Indstilling
angaaende nogle Forandringer i Lovgivningen om Norges
og Sveriges inbyrdes Handels- og Söfartsforhold
naadigst befales tilstillet det Konglige Svenske FinantsDepartement.

In fidem
C. Ruge.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Litt. D.

Protokoll öfver Finans-ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen
i Sammansatt svenskt och norskt Statsråd å Stockholms
Slott den 19 December 1873.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Hans Excellens Norske Herr Statsministern Kjerulf,

Svenska Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre AIströmer och
Weidenhielm samt
Norska Statsråden: Falsen och

Johansen.

Chefen för Finans-departementet Statsrådet Wasrn anmälde i underdånighet
Kongl. norska regeringens den 25 sistlidne November afgifna,
utlåtande angående ifrågaställda förändringar i gällande bestämmelser
rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden,
hvarvid Departements-chefen anförde:

»Efter att hafva redogjort för Chefens för det svenska Finans-departementet
yttrande till protokollet vid sammansatt svenskt och norskt
Statsråd den 7 Mars detta år och inkomna skrifter från Fredrikshalds
formandskab, egare och disponenter af bomulls-, lin- och ullväfverier,
samt förläggare af norsk husslöjd, i hvilka alla yttranden lättnader i
existerande hinder för mellanrikshandeln förordas, — genomgår Chefen
för det norska Finans-departementet först de väsendtligare och derefter
de mindre betydliga differenserna mellan det af norska regeringen den
12 December 1871 och det af Chefen för svenska Finans-departementet

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

den 7 Mars 1873 framlagda förslag, gör sjelf några nya tilläggsförslag
och yttrar sig öfver skilnaden i form emellan svenska och norska förslagen
samt lemnar slutligen en sammanfattad öfversigt af de förändringar
från nu gällande författningar, om hvilka man från båda sidor
blifvit ense, och ett i enlighet dermed och med de få afvikelser från det
svenska förslaget, som af norska regeringen vidhållas, affattadt nytt förslag
till mellanrikslag.»

»Af detta, utaf öfrige norske statsrådsledamöter gillade yttrande
befinnes, att norska regeringen, i öfverensstämmelse med det svenska
förslaget, förordar:

att äfven bomullsväfnader af svensk eller norsk tillverkning må utan
erläggande af tull försändas till det ena från det andra riket;

att, med undantag för malen eller omalen spanmål, för hvilken redan
i det svenska förslaget det afseende ansetts böra göras på norska finansförhållanden,
att half tull vid sjöväga införsel skulle erläggas, alla varor,
som vid införsel landvägen äro tullfria, äfven skola vara det vid införsel
sjövägen; och

att, i stället för tilläggsbestämmelser, innefattande de förändringar,
om hvilka nu kan öfverenskommas, en ny mellanrikslag med den större
enkelhet i form, som blir en följd af fullständig kodifikation af gällande
stadganden, utgifves.»

»Då derjemte nästan alla de såsom mindre väsendtliga ansedda
förändringar i det svenska förslaget gillas och äfven dess uppställning
och redaktion vunnit den norska regeringens bifall, så återstå nu endast
följande olikheter i förslagen, nemligen:

att i bestämmelserna om de mindre qvantiteter af socker, band
och väfnader, som vid resor öfver gränsen landvägen få tullfritt medföras,
icke någon förändring må ega rum, i stället för att enligt det
svenska förslaget qvantiteten af socker ansetts böra nedsättas till likhet
med hvad för kaffe och risgryn m. fl. varor är bestämdt samt qvantiteten
af band och väfnader ansetts böra efter vigt och ej efter mått bestämmas
;

att ospecificerade varor vid resor öfver gränsen landvägen tullfritt
må få medföras för ett sammanlagdt värde af 80 kronor eller 20 specier,
men af hvarje särskild varuartikel endast för ett värde af 40 kronor
eller 10 specier, under det att det svenska förslaget till sistnämnda
belopp begränsar värdet äfven för det fall att flera särskilda varuartiklar
medfördes; och

att i § 10 af förslaget, motsvarande § 15 af Kongl. Förordningen
den 12 Juli 1860, bibehållits stadgandet att införsel landvägen från det

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 32.

ena till det andra riket af i det senare till införsel förbjudna varor skall
bestraffas på sätt i det rikets tullförfattningar i allmänhet stadgas; hvilken
bestämmelse i det svenska förslaget, såsom ansedd obehöflig, utelemnats.
«

»Till dessa förändringar i det svenska förslaget komma nu de tilllägg,
hvilka, på sätt i det föregående blifvit nämndt, Chefen för det
norska Finansdepartementet ansett böra införas».

»Dessa äro endast 2:ne och gälla båda de varor, för hvilka det ansetts
att full tull bör erläggas äfven då de äro af svensk eller norsk
tillverkning. Ibland dessa har, då malt i Norge är underkastad skatt,
intagits malt och öl, men då äfven andra tillverkningar af malt än öl
finnas och af samma grund som detta böra vara tullpligtige, har Chefen
för det norska Finansdepartementet ansett efter »ra«to böra tilläggas
och malttilLverkningar, hvarefter naturligen »öl» ej längre särskildt upptages.
Det andra tillägget är Brändt eller malet kaffe, till undvikande af
det missförstånd att kaffet genom bränningen eller jförmalningen blifvit
inhemsk tillverkning».

»Då skiljaktigheterna inskränkt sig dertill att man från norsk sida
önskar bibehålla några nu gällande stadganden, hvilka icke medfört olägenheter,
men från svensk sida ansetts lämpligen kunna jemkas eller såsom
i andra författningar stadgade i denna utelemnas, och då mot föreslagna
tillägg intet är att erinra, anser jag samtliga dessa förslag kunna
antagas och har i öfverensstämmelse dermed uppsatt ett förslag till förordning
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden,
hvilket förslag jag nu får inför Eders Kongl. Maj:t framlägga
med tillstyrkande, att Eders Kongl. Maj:t täcktes berörda förslag
i nåder gilla samt förklara sig vilja i enlighet dermed aflåta nådiga propositioner
till svenska Riksdagen och norska Storthinget».

Sedan omförmälda förslag, sådant det finnes detta protokoll bilagdt,
härefter blifvit föredraget,

behagade Hans Maj:t Konungen till Departements-chefens
berörda tillstyrkande, deruti Statsrådets öfriga
ledamöter instämde, lemna nådigt bifall.

In fidem proto colli
Axel Adelgren.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Utdrag af protokollet öfver Finans-ärenden, hållet inför Hans
Magt Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott den 30
Januari 1874.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Justitie-statsnainistern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråde n: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer och
Weidenhielm.

Departementschefen Statsrådet Wasrn uppläste härefter till justering
följande i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts, uppå Statsrådets enhälliga
tillstyrkande, nedannämnde dagar fattade beslut uppsatta förslag till Kongl.
Maj:ts nådiga propositioner till Riksdagen, nemligen:

8:o den 19 December sistlidna år med förslag till förnyad förordning
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Uppå Statsrådets underdåniga tillstyrkande täcktes
Hans Maj:t Konungen i nåder gilla berörda förslag,
sådana de finnas detta protokoll bilagda; Och skulle
i enlighet med samma förslag nådiga propositioner till
Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo
Axel Adelgren.