Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2 (Proposition 1893:2)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

N:o 2.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
ny förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket; Gifven Stockholms slott den 16 December

1892.

Under åberopande af bifogade protokoll öfver finansärenden för
denna dag vill Kong]. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga närlagda
förslag till förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

OSCAR.

F. v. Essen.

Bih. till Rilcsd. Prot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Förslag

till

Förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen

i riket.

Art. I. Om skattens beräkning och erläggande.

§ 1.

För all tillverkning af hvitbetssocker inom riket skall erläggas
tillverkningsskatt i förhållande till det utbyte i råsocker, som de för
tillverkningen använda hvitbetor enligt den i § 2 bestämda grund antagas
hafva lemnat; och skall denna skatt utgöra hälften af gällande
tullsats för utländskt råsocker af mörkare färg än N:o 18 af den i verldshandel
antagna holländska standard.

Vid beräkningen iakttages, att, sedan skatten för en ton betor uträknats,
bråkdel af öre utelemnas, hvarefter skatten påföres för vigten
af de uppvägda betorna.

§ 2.

1. Med det* i mom. 2 omnämnda undantag beräknas det enligt
§ 1 beskattningspligtiga råsockret efter de för tillverkningen använda
betornas vigt sålunda, att etthundra kilogram råa (ej torkade) hvitbetor
antagas lemna ett utbyte af nio kilogram socker.

2. Anlägges ny fabrik, må, der Kongl. Maj:t så pröfvar skäligt,
utbytet af etthundra kilogram råa (ej torkade) betor vid fabriken beräknas
utgöra, om den ligger på mer än fyrtio kilometers afstånd från
annan i gång varande hvitbetssockerfabrik, under de fyra första tillverkningsåren
fem och under de derpå följande fyra tillverkningsåren sju
kilogram råsocker, men eljest under de första åtta åren det högsta ut -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

byte, som skall beräknas vid någon inom nämnda afstånd från den nya
fabriken belägen äldre fabrik.

§ 3.

Tillverkningsår räknas från och med den 1 September till och med
den 31 Augusti nästföljande år.

Med tillverkningsdygn förstås tiden från klockan sex förmiddagen
ena söckendagen till samma tid nästpåföljande söckendag.

§ 4.

Tillverkningsskatten för de under en kalendermånad till afverkning
uppvägda hvitbetorna skall före utgången af nästföljande månad inbetalas
till landtränteriet i det län, der fabriken är belägen. Betalas ej skatten
å föreskrifven tid, återkallas det jemlikt § 10 mom. 3 för tillverkningens
företagande meddelade tillståndsbevis och utmätes skatten.

§ 5.

Afskrifning eller återbetalning af tillverkningsskatt eger ej rum i
anledning deraf, att de uppvägda hvitbetorna eller deraf framstälda fabrikater
blifvit skadade eller förstörda.

Art. II. Om anmälan till hvitbetssockertillverkning.

§ 6.

Minst fjorton dagar, innan fabrik för tillverkning af hvitbetssocker
första gången sättes i gång, skall tillverkaren till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i två exemplar inlemna dels skriftlig anmälan om sin afsigt
att använda fabriken för tillverkning af hvitbetssocker (fabriksanmälan),
innefattande jemväl en enligt de i den ordningsstadga, Kongl.
Maj:t vill fastställa för hvitbetssockerfabrikerna i riket, meddelade särskilda
föreskrifter affattad beskrifning å densamma, dels ock planritning
öfver samtliga fabrikslokalerna med tydligt angifvande af hvars och ens
ändamål.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

§ 7.

Då fabriksanmälan skett, låte Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
öfverlemna handlingarne i ärendet till öfverkontrollör, som har att vid
besigtning tillse, att anordningarne vid fabriken icke strida mot gällande
föreskrifter, att de af tillverkaren lemnade uppgifterna äro riktiga samt
att kärl och fasta apparater äro försedda med ordningsnummer och de
förra jemväl med uppgift om rymden.

Uppmätning af pannor och andra fasta kärl företages likväl endast,
när särskilda omständigheter dertill föranleda, och vare i sådant fall
tillverkaren pligtig att ställa nödigt antal arbetare samt erforderliga målkärl
till besigtningsmannens förfogande.

På kallelse af besigtningsmannen skall tillverkaren sjelf eller genom
ombud närvara vid besigtningen vid äfventyr att densamma inställes
och ny sådan endast medgifves på tillverkarens bekostnad. Öfver förrättningen
skall föras protokoll i två exemplar, som undertecknas ej
mindre af tillverkaren eller hans ombud än äfven af besigtningsmannen,
hvilken senare till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insänder det ena
exemplaret och till tillverkaren eller hans ombud öfverlemnar det andra.

Sedan tillverkaren, om så erfordras, lemnats tillfälle att vid ny
besigtning styrka, att. de föreskrifter, besigtningsmannen meddelat, blifvit
iakttagna, meddele Kongl. Maj ds Befallningshafvande beslut, huruvida
anordningarne godkännas. Godkännas desamma, tecknas beslutet derom
å planritningen, hvarefter ett exemplar af planritningen och anmälan
jemte besigtningsprotokoll öfverlemnas till öfverkontrollören, som insänder
handlingarne till Kongl. Finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå,
och ett exemplar af ritningen och anmälan återlemnas till tillverkaren,
som är skyldig att, när så påfordras, hålla desamma tillgängliga
för kontrolltjenstemännen.

§ 8-

Byggnader, lägenheter, fasta apparater och fasta kärl, som icke
blifvit upptagna i fabriksanmälan eller som godkänts, men sedermera
ändrats, må icke vid tillverkning af hvitbetssocker användas utan att
hafva blifvit af Kongl. Maj ds Befallningshafvande godkända.

§ 9.

När i anseende till vidtagna förändringar inom fabrik äldre ritning
icke vidare anses användbar, ege Kongl. Maj ds Befallningshafvande före -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2. 5

lägga tillverkaren att anskaffa ny ritning och beskrifning, med hvilka
förfares enligt § 7.

§ io.

1. Då fabrik skall sättas i gång, åligger tillverkaren att minst tio
dagar förr, än betafverkningen företages, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ingifva skriftlig driftsanmälan med uppgift om

a) dagen, då han ämnar börja afverkningen,

b) den vigt betor, han beräknar i medeltal skola komma att afverkas
för hvarje tillverkningsdygn under den tid, för hvilken driftsanmälan
gäller,

c) huruvida afverkningen skall fortgå dag och natt eller endast
om dagen, samt

d) det ombud, som i hans frånvaro skall företräda honom inför
kontrolltjenstemännen.

2. Samtidigt med denna anmälan skall tillverkaren hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande ställa säkerhet för så stort skattebelopp, som
svarar mot den uppgifna medelafverkningen under sextio tillverkningsdygn.

3. Varder nyssnämnda säkerhet af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
godkänd och finnes ej heller annat hinder för handteringens
utöfvande, meddele Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillståndsbevis för
tillverkningens företagande.

4. Vill tillverkare, sedan driftsanmälan skett, frångå lemnad uppgift,
vare han pligtig sådant ofördröjligen anmäla hos Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande.

5. Har under tjugu på hvarandra följande tillverkningsdygn i
medeltal för hvarje dygn afverkats mer än en femtedel utöfver hvad i
driftsanmälan uppgifvits, skall tillverkaren ofördröjligen ställa säkerhet
för det mot den ökade afverkningen svarande skattebeloppet, vid äfventyr
att tillståndsbeviset eljest återkallas.

6. Driftsanmälan äfvensom anmälan enligt mom. 4 skall tillverkaren
ingifva i två exemplar, af hvilka ett qvarstanna!- hos Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, som öfverlemnar det andra till vederbörande öfverkontrollör,
för att af honom tillställas de vid fabriken anstälde kontrollörerne.

7. Till kontroll- och justeringsbyrån skall Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
första helgfria dag i hvarje vecka insända uppgift å de
tillståndsbevis, som under föregående vecka utfärdats.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

§ 11.

Har fabri-k genom olyckshändelse så väsentligt skadats, att tillverkningen
måste upphöra, eller vill tillverkaren af annan anledning afsluta
afverkningen, skall han skriftligen anmäla sådant för öfverkontrollören, i
senare fallet minst tre dagar förr, än uppvägning af betor sist skall ega
rum; och åligger öfverkontrollören att härom lemna tillverkaren bevis
samt ofördröjligen underrätta Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. När
sådan anmälan skett, må tillverkning ej utan nytt tillståndsbevis eg a
rum efter den tid, då enligt anmälan uppvägningen skolat afslutas.

§12.

Om uppvägning af hvitbetor ej företages inom fem helgfria dygn
efter den i driftsanmälan uppgifna tiden eller afbrytes utan sådan anmälan,
som i § 11 omförmäles, och ej ånyo företages inom tio dagar,
den oräknad, hvarunder afbrottet skedde, åligger tillverkare att för hela
den tid, hvarunder afverkning sålunda icke egt rum, till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande inbetala det kontrollörerne vid fabriken tillkommande
arfvode, hvilket Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eljest låter hos honom
utmäta.

Art. III. Om kontrollen vid hvitbetssockerfabrikerna.

§ 13-

Öfverinseendet öfver kontrollen vid hvitbetssockertillverkningen i
riket utöfvas af chefen för Finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå.

§ 14-

1. Enligt de närmare föreskrifter, som innehållas i ordningsstadgan,
utöfvas kontrollen vid hvitbetssockerfabrikerna af kontrollörer under tillsyn
af öfverkontrollörer.

2. Öfverkontrollörer förordnas af Kongl. Maj:t, som bestämmer
den dem tillkommande ersättning.

3. Kontrollörer utses af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande efter

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

förslag af vederbörande öfverkontrollör. I fabrik, der afverkning af betor
eger rum oafbrutet natt och dag, skola kontrollörerne till antalet vara
fyra, men, der afverkningen försiggår endast om dagen, två; egande dock
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordna ett större antal kontrollörer,
der särskilda omständigheter dertill föranleda.

4. Kontrollör erhåller af staten dagarfvode under tjenstgöringstiden
med sex kronor samt dessutom, om resa förekommer, reseersättning
med tio kronor för hvarje gång han inträder i tjenstgöring eller från
en till annan fabrik förflyttas.

5. Tillverkaren vare skyldig att, så länge kontrollörerne böra
uppehålla sig vid fabriken, åt hvar och eu af dem i fabrikens närhet
kostnadsfritt upplåta ett eldadt, städadt samt med nödiga möbler och
sängkläder försedt boningsrum, dock i intet fall flera än fyra rum, samt
att åt den eller dem bland kontrollörerne, som sådant önska, anskaffa
lämplig kost mot en ersättning af en krona om dagen för hvarje person.

§ 15-

De råa betorna skola af kontrollörerne uppvägas omedelbart innan
de bringas i rif- eller skärmaskinerna samt i den mån afverkningen
fortgår; ankommande det dock på Kongl. Maj:t att, der i fabrik, som
varit i verksamhet, innan denna förordning träder i kraft, lokala hinder
härför möta, i hvarje särskildt fall pröfva och bestämma, huru med
iakttagande af nödig kontroll må vid uppvägningen förfaras.

§ 16-

A sou- eller helgdag mellan klockan sex om morgonen och klockan
sex om aftonen må uppvägning af betor eller deras afverkning å rifeller
skärmaskiner icke ega rum.

§ 17''

För betornas uppvägning vare tillverkare skyldig att anskaffa och
underhålla våg äfvensom nödiga vigter.

Tillverkaren åligger jemväl att i fabriken till kontrollpersonalens
förfogande ställa ett behörigen uppvärmdt och upplyst kontrollrum, så
beläget, att vakthafvande kontrollören derifrån kan ej mindre sköta vågen
än äfven öfvervaka betornas inmatning i rif- och skärmaskinerna.

Allt arbetsbiträde, som erfordras för betornas framskaffande till och
bortförande från vågen, lemnas af tillverkaren.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

§ 18-

Tillverkare åligger att öfver tillverkningens gång föra sådan bok,
att derur med lätthet kan inhemtas, huru mycket af särskilda sockerfabrikater
vunnits efter de vid fabriken afverkade betorna, äfvensom i
öfrigt sådana upplysningar erhållas, som för upprättande af en tillförlitlig
statistik öfver hvitbetssockerindustrien erfordras; och vare tillverkare
skyldig att i afseende å bokens anordning och förande ställa sig till
efterrättelse de föreskrifter, som chefen för kontroll- och justeringsbyrån
meddelar. Nämnda bok skall, när helst så påfordras, hållas tillgänglig
för den öfverkontrollör, under hvilkens inseende fabriken är stäld.

§ 19.

Tillverkaren ställe sig till efterrättelse hvad ordningsstadgan innehåller
om hans åligganden samt de föreskrifter, chefen för kontroll- och
justeringsbyrån eller vederbörande kontrolltjensteman i enlighet med
denna förordning eller ordningsstadgan meddelar.

Art. IV. Om ansvar för öfverträdelse af förordningens föreskrifter.

§ 20.

Den, som, utan tillståndsbevis, af hvitbetor tillverkar socker i fast
eller flytande form, böte från och med etthundra till och med tvåtusen
kronor eller straffes med fängelse från och med en till och med sex
månader samt gälde den i § 1 stadgade tillverkningsskatt.

I sådant fall beräknas tillverkningsskatten efter den betafverkning,
som med ledning af redskapens beskaffenhet, den tid, densamma må
hafva varit i bruk, och hvad i öfrigt i målet förekommit kan antagas
hafva egt rum.

§ 21.

Den, som i fabrik, der tillverkning af hvitbetssocker på grund af
tillståndsbevis bedrifves,

å urlakningskärl fyller eller i rif- eller skärmaskin olofligen inmatar
hvitbetor, hvilka icke blifvit af vederbörande kontrolltjensteman uppvägda,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2. 9

eller vidtager åtgärd, hvarigenom vid betors uppvägning af kontrolltjensteman
mindre än deras rätta vigt af vågen angifves,

så ock . den, som i fabrik för hvitbetssockertillverkning olofligen
bryter försegling eller öppnar eller borttager lås, som kontrolljensteman
åsatt,

straffes med böter från och med femhundra till och med femtusen
kronor eller dömes till fängelse från och med en månad till och med
ett år; dock att, der omständigheterna ådagalägga, att fyllandet af hvitbeta^
å urlakningskärl ^ eller inmatandet af hvitbetor å rif- eller skärmaskin
skett utan uppsåt att begå skatteförsnillning, den skyldige straffes
med böter från och med tio till och med femhundra kronor. Den sakfälde
erlägge ock den tillverkningsskatt, hvaraf kronan gått i mistning.

§ 22. : :

Den, som under pågående lofgifven tillverkning af hvithet ssocker
till dervid begagnad rif- eller skärmaskin eller urlakningskärl framför
hvitbetor, som icke blifvit af kontrolltjensteman uppvägda, bota, ändå
att oloflig afverkning ej följt, från och med femtio till och med femhundra,
kronor, der ej af omständigheterna finnes, att framförandet icke
skett i uppsåt att begå skatteförsnillning. Lag samma vare om den,
som, der särskildt tillstånd till betornas framförande, innan uppvägning
skett, blifvit efter § 15 meddeladt, bryter emot de såsom vilkor derför
gifna föreskrifter.

§ 23.

För förbrytelse, hvarom handlas i §§ 20, 21 och 22, af arbetare
eller annan vid hvitbetssockerfabrik anstäld person ansvare tillverkaren
såsom vore förbrytelsen af honom sjelf begången, så framt ej omständigheterna
göra sannolikt, att den skett utan hans vetskap och vilja. Begagnar
tillverkare ombud vid rörelsens utöfvande, ansvare dock ombudet
jemte tillverkaren och lika med denne för sådan förbrytelse.

§ 24.

Underlåter tillverkare att ordentligt föra den bok, som föreskrifves
i § 18, eller vägrar han öfverkontrollör tillgång till samma bok eller
vederbörande kontrolltjensteman eller den, hvilken eger anställa underlHh.
till Rilcsd. Fiol. 181)3. 1 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 2

•10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

sökning om förbrytelse mot denna förordning, tillträde till ruin eller
byggnad, der undersökning må ske; eller till ritning och beskrifning öfver
fabifken, straffes med böter från och med etthundra till och med ettusen
krönfilnjfb-Ttno:! m - ? " o, .. d -■ n

ir un

:! I

§ 25.

liv?* »-ii*. '' m ~ # ,

ten; Öfverträdes förbud, som i § 16 gifvet är, böté tillverkaren hvarje
gång sådant sker från och med fem till och med etthundra kronor.

tint

§ 26.

Uraktlåter tillverkare att ställa sig till efterrättelse något af hvad
i denna förordning eller gällande ordningsstadga föreskrifves eller de
föreskrifter i fråga om tillverkares åligganden, vederbörande kontrolltjensteman
i enlighet med denna förordning eller ordningsstadgan meddelar,
straffes, der ej särskildt ansvar är bestämdt, med böter från och
med femd till och med etthundra kronor; och ege Kong!. Majrts Befallningshafvande
alltid att vid lämpligt vite ålägga honom att sin skyldighet
genast eller inom utsatt tid fullgöra eller oek att låta tills vidare afbryta
betafverkningen. t i‘-obi
teLm-lönn ./i .‘M . nuro.

'' :Y J § 27.

g! uryk/qqu munn fon.i

Tillverkare, som åt någon vid hans fabrik anstäld kontrolltjensteman
såsom gåfva något gifver eller erbjuder, höte från och med tjugu
till och med tvåhundra kronor. Kontrolltjensteman, som gåfva mottager,
vare lika ansvar underkastad och miste derjemte befattningen.

8 28.

nr ''vr.dij: ii o an ’!l''"

i.,'' Den, som innehar eller innehaft befattning såsom kontrolltjensteman,
vare förbjudet att. röja tillverkares yrkeshemlighet eller affärsförhållanden.
Gör han detta och framgår-ej af omständigheterna, att han om den hemlighet
eller de affärsförhållanden erhållit kännedom å tid, da han dylik
befattning ej innehaft, straffes med böter från och med femtio till och
med ettusen kronor.

§ 29.

-to. ii När undersökning, hvarom i § 34 sägs, anställes mellan klockan
nio om aftonen och klockan fem om morgonen å ställe, dit kontroll -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

personalen då ej eger fritt tillträde, men förbrytelse ej upptäckes, böte
forrättningsmannen från och med fem till och med femtio kronor, der
han ej haft giltig anledning till undersökningen.

-di.. In. un nioirojl urna j o muj.ir- i-oojliet o,; uöl irnnu.ijuagirhmfn

§ 30. ; h‘Tiöt i av inre /!

'' '' j.: o -do nog; iltjJrfö! rumor /salto

Böter, som enligt denna förordning ådönias,, skola, om tillgång till
deras gäldande brister, förvandlas enligt allmän strafflag.

§ 31.

.T38hKur»$f39''{ r.fmfifnliA .V .tiA

Då till ver kningsskatt jemte böter blifvit ådömd enligt denna förordning,
må, der tillgång saknas till skatten eller någon del deraf, böterna
ej kunna med penningar gäldas, utan skall den sakfälde i stället
undergå motsvarande förvandlingsstråff.

■ bni.''!:.-m-i-: ■ '' ■ rno;.: ''pr. . . v''cdt-0;r: , g J/i >

■ ''io 1 ''tvii ..‘.i i ho» a«rf I;;! •''T-r- • ; bil ''• u»ro crvgtiii

: biur Ib? '' ‘d n:;,di! colnmvffli; ■ ö .ännu

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla med en tredjedel
kronan och med två tredjedelar åklagaren. Finnes särskild angifvare,
läge han hälften af åklagarens andel. Sådan: del tillkomma dock. ej angifvare,
då angifvelse skett af föräldrar mot barn, barn mot föräldrar,
makar eller syskon mot hvarandra, , annan .skyldeman mot den, hos
hvilken han njuter kost och underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar eller
tjenare mot husbondefolk under den tid, de äro i tjensten.

lilily

§ 33.

Förbrytelse mot denna förordning må endast åtalas äf allmän
åklagare. o

Finner k< mtrolltjensteman öfverträdelse begången, som., bör föranleda
åtal, anrnäle han det för allmän åklagare.

§ 34.

Allmänna åklagaren eger anställa undersökning för upptäckande af
förbrytelser emot denna författning, dock ej i lokal, som är inrättad
uteslutande till boningsrum, ej heller i hvitbetssockerfabrik, så länge
denna står under tillsyn af de i § 14 nämnde kontrollörer, så framt ej

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

undersökningen blifvit af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anbefald eller
af vederbörande kontrolltjensteman begärd.

Sådan undersökning bör göras i två vittnens närvaro, och bör förrättningsmannen
för att tillgodonjuta det skydd, som honom dervid tillkommer,
vid förrättningen på sig synbart bära påbjudet tjenstetecken
eller, innan förrättningen företages, uppvisa fullmakt eller förordnande.

Bor förrättningsmannen inom orten eller är der allmänt känd, vare
han frikallad från skyldigheten att sålunda styrka sin behörighet.

[Art. V. Allmänna bestämmelser.

§35. t • _

Med tillverkare förstås i denna författning den person, hvilken i
egenskap af egare, innehafvare, disponent eller verkställande direktör har
högsta inseendet öfver fabriks skötsel och för hvilken derföre det i § 10
mom. 3 omförmälda tillståndsbevis skall utfördas.

§ 36.

Denna författning skall icke ega tillämpning å sådan tillverkning
af sirap, som kan ega rum allenast för eget husbehof med användande
af hvitbetor, dem tillverkaren sjelf odlat.

Denna förordning träder i kraft den 1 Juli 1893; dock att det i
§ 2 mom. 1 omförmälda utbyte skall beräknas

intill den 1 September 1895 till 7,5 kilogram och
intill den 1 September 1897 till 8,2 5 kilogram,
allt för etthundra kilogram råa (ej torkade) hvitbetor.

Kong!. Maj ds. Nåd. Proposition N:o 2.

(.■ > i ! : L, ;tG-Uii ";!■ '' i; /U-lf Or . i -c. V.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 16 December
1892.

''T ■ f \ i • • , . ’ r ; -i : , : ■ ■ o, j '' - { t (''<•''* . ; r'' . V i

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Boström,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt,
Statsråden: Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gilljam,

Friherre Rappe,

Christerson.

Chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essen
föredrog i underdånighet det af särskilda komiterade den 7 April innevarande
år afgifna betänkande och förslag angående beskattning af
hvitbetssockertillverkningen i riket äfvensom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
i Malmöhus och Gotlands län på grund af nådig befallning
deröfver afgifna underdåniga utlåtanden.

Härefter anförde departementschefen:

»Sockertullen har länge utgjort en af statens vigtigaste inkomstkällor.
Vissa år under det senaste årtiondet har denna tull inbragt
ända till en sjundedel af statens samtliga inkomster. Så länge tillverkning
af råsocker icke eller icke i nämnvärd mån egde rum inom landet,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

var sagda tull den enda form, hvarunder sockerförbrukningen var belagd
med skatt. Förändrade förhållanden inträdde, då tillverkning af
hvitbetssocker i allt större skala började idkas i Sverige.

Om man tänker sig, att i ett land, hvars sockerbehof förut uteslutande
blifvit fyldt genom införsel af utländskt socker, hvitbetssockertillverkningen
vunne en sådan utveckling, att den förmådde fylla landets
hela sockerbehof — en eventualitet, som redan inträdt i flera europeiska
länder och icke synes utesluten äfven i Sverige — och om man vidare
tänker sig, att staten icke häraf funne sig föranlåten att vidtaga någon
ändring i sockerbeskattningen, utan bibehölle den förutvarande tullen
såsom den enda formen för denna beskattning, skulle följden häraf
varda den, att statens inkomst af sockertullen upphörde och att sockret
sålunda ej vidare blefve ett beskattningsföremål för staten.

Då sockret ansetts utgöra ett lämpligt beskattningsföremål, har
emellertid'' i de länder, der odling af sockerbetor blifvit införd, den
omständigheten, att socker börjat tillverkas inom landet i stället för att
införas utifrån, icke kunnat utgöra tillräcklig anledning för staten att
afstå från nämnda varas beskattande. Häraf framgick nödvändigheten
att belägga den inhemska hvitbetssockertillverkningen med en särskild
skatt eller accis. För att sockrets betydelse såsom skatteföremål för
staten icke skulle minskas, erfordrades tydligen, att accisen å det inhemska
sockret sattes till samma belopp som tullen å det utifrån införda.
Här mötte emellertid en annan omständighet. Utom det att
tillverkningen af hvitbetssocker uppväxte till eu betydande industri,
hvilken särskildt, under sin utvecklingsperiod likasom andra industrier
gjorde anspråk på att af staten omhuldas, har hvitbetssockerindustrien
öfverallt visat sig eg a ett synnerligen gynsamt inflytande på jordbruket,
i det att hvitbetsodlingen nödvändiggjort en hög kultur af den derför
använda jorden, beredt en säker och förmånlig afsättning för dess produkter
samt lernnat rika arbetstillfällen åt befolkningen i de orter, der
denna rotfrukt odlats, allt förhållanden, hvilka förmått staten att till
förmån för sagda industri eftergifva en del af den skatt, som bort uttagas
för att uppehålla sockerbeskattningen vid dess förra höjd.

Utvecklingsgången har varit den nu antydda i Sverige ej mindre
än i andra länder. De första försöken att här i landet införa tillverkning
af hvitbetssocker förekommo på 1830-talet, men blefvo utan framgång.
De anlagda fabrikerna gingo snart under, utan att hafva föranledt
någon åtgärd af lagstiftaren. Den nuvarande betsockerindustrien i
Sverige kan sägas datera sig från år 1853, då skånska sockerfabriksaktiebolagets
fabrik i Landskrona anlades. Tillverkningen vid denna

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

fabrik steg till belopp, hvilka, om än icke synnerligen betydande i
förhållande till'' qvantiteten importeradt socker, likväl voro tillräckliga
att, i förening med grundandet af nya fabriker, fästa uppmärksamheten
på nödvändigheten att belägga det inhemska sockret med accis.
Genom nådiga kungörelsen den 15 Oktober 1869 förordnades ock,
att tillverkningen åt hvitbetssocker inom landet skulle åläggas särskild
beskattning i förhållande till införseltullen å utländskt råsocker
och att undantag från denna bestämmelse medgåfves sålunda: att nämnda
tillverkning finge skattefritt bedrifvas till den 1 Juli 1873, att från och
med den 1 Juli 1873 till den 1 Juli 1876 tillverkningen endast skulle
åläggas en skatt, motsvarande en femtedel, från och med den 1 Juli
1876 till den 1 Juli 1879 två femtedelar, från och med den 1 Juli 1879
till den 1 Juli 1882 tre femtedelar samt från och med den 1 Juli 1882

till den 1 Juli 1885 fyra femtedelar, allt af den vid dessa tider gällande
tullsats å utländskt råsocker af mörkare färg än N:o 18 af den
i verldshandel gällande holländska standard.

I -i Den till en femtedel af tullsatsen å råsocker bestämda skattesatsen
för inhemskt hvitbetssocker trädde i kraft vid den afsedda tiden, den
1 Juli 1873, och likaledes den beslutade förhöjningen till två femtedelar
af nämnda tullsats den 1 Juli 1876, men då tiden kom för skattesatsens
förhöjning till tre femtedelar af råsockertullen, hade samtliga
fabriker utom en upphört och afverkningen af betor nedgått från
31,082,6 ton, som den utgjorde under tillverkningsåret 1873 — 74, till
7,031,2 ton under tillverkningsåret 1878—79. Under sådana förhållanden
beslöt Riksdagen, att afgiften till den 1 Juli 1882 skulle utgöra
endast två femtedelar åt tullen å råsocker, hvilken skattesats derefter
genom -nådiga förordningen den 16 Juni 1882 blef gällande utan begränsning
till tiden.-

Efter denna tid har emellertid hvitbetssockerindustrien i landet utvecklat
sig på ett storartadt sätt. Från 19,235 ton under tillverkningsåret
1882 — 83 har betafverkningen ökats till 260,064,4 ton under tillverkningsåret
1891—92. Frågan om skattesatsens rigtiga bestämmande
har derigenom förvandlats från eu fråga af hufvudsakligen principiel
natur till en fråga af största betydelse för statens finanser. 1891 års
Riksdag beslöt ock att från den 1 September samma år höja skatten
till hälften af råsockertullen och anhöll tillika i skrifvelse af den 14
Maj samma år, att Eders Kongl. Maj:t vid framläggande af nådig proposition
angående den tullsats å socker, hvartill tullkomiténs betänkande
antogs gifva anledning, jemväl täcktes taga under ompröfning,
huruvida någon ändring i den då utgående hvitbetssockeraecisen så väl

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

i fråga om dess belopp som i afseende å sjelfva beskattningssystemet
lämpligen kunde ega rum, och derom i sådant fall hos Riksdagen göra
framställning.

Vid föredragning den 6 Augusti 1891 af denna Riksdagens skrifvelse
fann Eders Kongl. Maj:t godt tillsätta en komité med uppdrag,
bland annat, att taga under ompröfning, huruvida anledning förefunnes
till förändring vare sig af beloppet utaf hvitbetssockertillverkningsafgiften
eller af det nu varande systemet för beskattning af nämnda
tillverkning, samt att afgifva de förslag, som af en sådan pröfning
kunde anses påkallade. Till åtlydnad af denna befallning har komitén,
som jemlikt nådigt bemyndigande vid fullgörande af sitt uppdrag tillkallat
sakkunniga personer inom sockerindustrien, den 7 April innevarande
år afgifvit förslag dels till förordning om beskattning afhvitbetssockertillverkningen
i riket, dels ock till ordningsstadga för hvitbetssockerfabrikerna.

Med anledning af hvad i Riksdagens skrifvelse den 14 Maj
1891 yttras angående eventuel förändring i sockertullen erinrar jag
endast derom, att Eders Kongl. Maj:t vid föredragning den 13 Januari
innevarande år af tullkomiténs underdåniga betänkande funnit komiténs
framställning om nedsättning i sagda tull icke böra föranleda till någon
Eders Kongl. Maj:ts åtgärd.

Innan jag går att redogöra för de resultat, hvartill den under den
6 Augusti 1891 tillsatta komité kommit, bör jag erinra derom, att beskattningen
af hvitbetssockertillverkningen enligt det i Sverige antagna
systemet är eu råämnesbeskattning, i det att skatten utgår efter de afverkade
betornas vigt, äfvensom att denna råämnesbeskattning för närvarande
är så anordnad, att, medan skatten nominelt utgör hälften af
råsockertullen, den faktiskt utgår med ett icke obetydligt lägre belopp.
De afverkade betornas vigt evalveras nemligen i socker efter den beräkningsgrund,
att 100 kilogram betor lemna 6,2 5 kilogram socker, hvarefter
den sålunda utrönta sockerqvantiteten påföres den faststälda skatten.
Som emellertid, enligt hvad komitén upplyst, det verkliga utbytet af råsocker
under de senaste åtta åren varit betydligt högre än det af lagen
antagna af 6,2 5 procent, eller i medeltal 9,4 3 procent, högst 10,4 2 procent
och lägst 7,2 9 procent, inses häraf, att den i lagen stadgade utbytesberäkningen
är för tillverkarne synnerligen fördelaktig.

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition A:o 2.

Då nyssberörda komité på våren innevarande år afgaf sitt betänkande,
funnos i Sverige åtta i gång varande hvitbetssockerfabriker, alla
i Malmöhus län, nemligen vid Säbyholm, Arlöf, Staffanstorp, Trelleborg,
Helsingborg, örtofta, Jordberga och Kjeflinge. Under höstens lopp
hafva tillkommit ytterligare två fabriker, nemligen vid Hököpinge i
Malmöhus län och vid Engelholm i Christianstads län. Fabrikerna äro
i allmänhet afsedda att afverka 30- å 40,000 ton betor under kampanjen,
som tager sin början tidigast i slutet af September och i allmänhet
slutar inom Februari månads utgång.

Under tiden från och med den 1 Juli 1876 till den 1 September
1891, då skatten utgjorde f af den till 23,5 öre per kilogram faststälda
råsockertullen, eller således 9,4 öre per kilogram, uppgick hvitbetssockerindustriens
skydd — eller statens eftergift^ skatt — nominelt
till 14,1 öre per kilogram, ehuru detsamma på grund af den för tillverkaren
gynsamma utbytesberäkningen faktiskt uppgick till betydligt
högre belopp. Sedan den 1 September 1891, då skatten höjdes till
sockertullens halfva belopp, utgör sagda skydd nominelt 11,75 öre per
kilogram.

I hvilken mån den lägre beskattningen å det inhemska hvitbetssockret
föranledt till minskning i statens inkomst, framgår af följande
tabell, utvisande förhållandet under de senast förflutna fem tillverkningsåren: Socker-

Skatt beräknad

tillverkningen Erlagd lika med tullen Statens

År. Betafverkning. reducerad till skatt. till 23,s öre å minskade

l:a produkt. tillverkningen. inkomst.

1887/88 83,605,1 ton 8,711,651 kg. 491,179 kr. 2,047,237 kr. 1,556,058 kr.

1888/89 86,111,7 „ 8,456,168 „ 505,906 „ 1,987,199 „ 1,481,293 „

1889/90 136,813,3 „ 13,941,275 „ 803,778 „ 3,276,199 „ 2,472,421 „

1890/91 218,229,2 „ 19,684,273 „ 1,282,096 „ 4,625,804 „ 3,343,708 „

1891/92 260,064,4 „ 23,405,796 „ 1,909,847 „ 5,500,362 „ 3,590,515 „

Komitén erinrar likväl vid dessa siffror, att statens minskade
inkomst måhända bör antagas vara något mindre än den i tabellen
angifna, i det att, om eu sockerqvantitet, motsvarande den i landet
tillverkade, utifrån införts, införseln sannolikt kommit att afse ett finare
socker än det inom landet tillverkade betsockret och sålunda kommit
att uppgå till ett något mindre tontal.

De anförda siffrorna beteckna, med nyssnämnda reservation, den
inkomst, hvaraf staten gått i mistning derigenom, att hvitbetssockerRih.
till Riksd. Prof. 1803. 1 Sund. 1 Afd. 2 lläft. 3

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 2.

accisen varit lägre än råsockertullen. Som emellertid konsumtionen af
socker alltjemnt varit i stigande, företer sammanlagda beloppet af sockertullen
och hvitbetssockertillverkningsafgiften icke en motsvarande nedgång,
ehuru den likväl är betydlig nog. Summan af sagda statsinkomster,
som år 1890 uppgick till 12,899,000 kronor, besteg sig år 1891
till endast 10,978,000 kronor, eller lägre än under något år af den senast
förflutna tioårsperioden med undantag af år 1882. Statens inkomst
enbart af sockertullen hade från år 1890, då den utgjorde 11,901,000
kronor, nedgått till 9,131,000 kronor, afgift för det å nederlag liggande
sockret inberäknad, år 1891. Minskningen i tullinkomsten uppvägdes,
som sagdt, icke af ökningen i hvitbetssockertillverkningsafgiften, hvilken
från 998,000 kronor, som den utgjorde år 1890, år 1891 steg till 1,847,000
kronor.

I komiténs betänkande ställes likväl i utsigt, att statens förlust
icke kommer att stadna vid den nyss angifna. Om endast 70 procent
af åkerarealen inom 10 härad af Malmöhus län användas till odling af
sockerbetor med sjuårig cirkulation, skulle denna areal vara tillräcklig
att lemna mer än Sveriges nuvarande årliga behof af socker. Statens
inkomst af sockerbeskattniugen skulle då enligt nu gällande beskattningsgrunder
endast uppgå till 5,200,000 kronor, medan sagda beskattning
i dess båda former under det senaste årtiondet årligen inbragt
belopp, vexlande mellan lägst 10,363,000 kronor och högst 12,899,000
kronor.

Under sådana förhållanden besvarar komitén frågan, huruvida icke
lagstiftningen bör ingripa för att i tid ordna beskattningen efter grunder,
som mera kunna vara afpassade efter statsverkets intresse, med
obetingadt ja.

Beträffande frågan, om förändringen bör omfatta jemväl ett ombyte
af beskattningssätt, lemnar komitén en redogörelse för de beskattningsmetoder,
som i olika länder blifvit använda, nemligen skattens
beräknande 1) efter den använda redskapens afverkningsförmåga, 2)
efter vigten af de använda betorna, 3) efter mängden och sockerhaiten
af den utpressade eller urlakade betsaften samt 4) efter vigten af det
tillverkade sockret. Då beskattning efter redskapens afverkningsförmåga
blifvit öfvergifven i de länder, der densamma tillämpats, och otillförlitligheten
af beskattningssättet efter betsaftens mängd och täthet synts
komitén ådagalagd genom de upplysningar komitén inhemtat angående
dess tillämpning i vissa länder, har för komitén endast återstått att
öfverväga, huruvida skäl förefunnes för den nuvarande materialskattens
utbytande mot produktbeskattning. Sistnämnda beskattningssätt tillämpas

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

i Frankrike, Tyskland, Österrike-Ungern ock Ryssland, hvilka länders
utförsel af socker öfverstiger införseln, äfvensom i Danmark. Produktbeskattningen
förekommer dels såsom fabrikat-skatt, enligt hvilket system
skatten påföres kvitbetssockret, när det lemnar fabriken, dels såsom
konsumtionsskatt, att erläggas då varan uttages till förbrukning inom
landet, hvilket senare beskattningssätt förutsätter, att ej blott alla hvitbetssockerfabriker,
utan äfven alla raffinaderier sättas under bevakning.

Komitén lemnar å sidorna 36—39 i sitt betänkande en redogörelse
för de med de särskilda beskattningssätten förenade fördelar
och olägenheter, till hvilken redogörelse jag anhåller att här få hänvisa.
Angående frågan om införande af produktbeskattning anför komitén,
att detta beskattningssätt särskild! för våra förhållanden erbjöde
den fördel, att fabrikerna i den gamla kvitbetsodlande trakten finge
betala skatt för allt, hvad de tillverkade, och att fabriker i orter, der
betodlingen infördes, icke finge betala för ett högre utbyte, än de i
början verkligen kunde åstadkomma. Förutom den ökade kontrollkostnad,
detta system skulle medföra för statsverket, måste det dock medföra
synnerligen betungande olägenheter och kostnader för tillverkarne,
hvilkas fabriker icke vore inrättade med afseende å den kontroll, som
med en produktbeskattning vore oskiljaktig. Valdes den form, som
kallades fabrikatskatt, måste man tänka sig olika skattesatser för socker
af olika finhet. Med afseende å hvarje efter färgen lämpadt typsystems
oduglighet i afseende å hvitbetssocker måste vidare sockrets beskaffenhet
utrönas genom det instrument, som benämnes polarimeter. Härtill
fordrades en tekniskt bildad person och kontrollkostnaden blefve härigenom
betydligt fördyrad. Funnes endast en skattesats, skulle tillverkarne
föranledas att för begränsande af skattebeloppet endast tillverka
rent socker, hvilket skulle innebära förlust eller möjligen ruin
för de nu bestående raffinaderierna. Det kunde visserligen stadgas,,
att hvitbetssockerfabrikerna endast finge tillverka råsocker, men dels
erfordrades äfven då en polarimetrisk undersökning af sockrets beskaffenhet
och dels mötte för ett sådant förbud ett bestämdt hinder deri, att
fabrikerna vid Arlöf och Helsingborg äfven vore inrättade för rening
af socker. Att i dessa fabriker skilja mellan råsockertillverkning och
raffinering gränsade till det omöjliga, ty många apparater, kärl och rörledningar
begagnades ömsevis för råsocker och raffinadvara. Beräkningen
af de olika skattesatserna blefve dock alltid godtycklig och
komme att gynna antingen raffinaderierna, råsockerfabrikerna eller de
fabriker, som omfattade båda vorksamheterna. En olägenhet, som åtföljde
systemet, vore äfven, att efterprodukter från on fabrik icke kunde

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

omarbetas vid eu annan. Vid den förra vore de redan beskattade och
vid den senare skulle de ånyo beskattas, då de lemnade fabriken. Den
omständighet, att fabrikerna vid Arlöf och Helsingborg vore afsedda
så väl för råsockertillverkning som för raffinering, medförde för dem
nödvändigheten att förarbeta äfven råsocker, som införts från utlandet.
Att betydande, kanske olösliga svårigheter mötte vid beräkning af afgifterna
för de olika sockerslag, som dit infördes eller derifrån utginge,
vore uppenbart.

Infördes åter konsumtionsskatt, måste jemväl de äldre raffinaderierna
underkastas samma kontroll som hvitbetssockerfabrikerna och transporten
af socker mellan hamnarne och hvitbetssockerfabrikerna samt
raffinaderierna ske under bevakning till stor kostnad för staten och
synnerligen afsevärda och kostsamma olägenheter för raffinaderierna, som
icke vore bygda med afseende å någon tanke derpå. Billigtvis borde
väl de ombyggnader, som för bevakningens skull erfordrades vid raffinaderierna,
bekostas af staten. I hvad fall som helst komme dock
hvilken form af produktbeskattning man valde att vara för industrien
vida mer hämmande och kostsam än det nu brukliga beskattningssättet.

Till dessa olägenheter, som vore förenade med produktbeskattningen,
kunde läggas, att behofvet af en förändring af beskattningssätt
icke vore så stort här i landet, der industrien ännu icke nått den utveckling,
att utförsel kunde ifrågasättas, och någon utförselgodtgörelse
således icke behöfde medgifvas, utan tvärtom industrien vore i behof
af tullskydd.

Med afseende härå och då komitén förestälde sig, att förhållandet
mellan äldre och nyare fabriker kunde ordnas på ett af komitén angifvet
sätt, som jag nedan går att omförmäla, ansåge komitén lika med
de af komitén tillkallade sakkunnige, att för närvarande anledning ej
funnes att frångå det hittills i riket följda och efter betornas vigt lämpade
beskattningssättet, som visat sig framför andra sådana egnadt att befordra
industriens utveckling.

Då komitén således antagit, att beskattningen fortfarande borde
utgå efter betornas vigt, har komitén måst ifrågasätta en betydlig förhöjning
af det utbyte, som hittills varit antaget. Detta har varit 6,2 5
procent, under det att, såsom förut nämnts, det verkliga utbytet i
medeltal för de senaste åtta åren utgjort 9,4 3 procent, ehuru det för
tillverkningsåret 1890—91 endast uppgått till 9,02 procent och vid
örtofta till 8,13 procent. I anslutning till de sakkunniges yttranden
har komitén derför antagit, att utbytet bör fastställas till 9 procent.

Härvid måste dock — anför komitén vidare — tagas i öfver -

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 2.

vägande, huruvida industrien för närvarande kan bära den skatteförhöjning,
eu sådan förändring af utbytesberäkningen innebär, och vidare
om industrien är i tillfälle att derutöfver vidkännas en förhöjning af
skatten i dess förhållande till sockertullen.

I detta afseende anför koinitén, bland annat, att industrien, uppvuxen
under ett betydligt skydd, ännu icke kan undvara sådant samt
att omsorgen om de inhemska näringarne ej torde medgifva, att genom
skattens förhöjning tullskyddet minskas i den grad, att derigenom
skulle förqväfvas en industri, hvilken är af sådan betydelse för landets
näringslif och särskildt dess jordbruk. Vidare erinrar komitén, att
skatten vid 1891 års riksdag höjdes från f till hälften af råsockertullen,
23,5 öre per ett kilogram, hvarigenom den förut utgående skatten höjdes
med 25 procent. Höjes nu utbytet till 9 procent, kommer afgiften
för 100 kilogram betor att utgöra 105,7 5 öre, då samma afgift till och
med 1890—91 års kampanj var 58,75 öre. Höjningen i skatten blifver
således 47 öre och afgiften varder nära fördubblad mot det före den
1 September 1891 gällande beloppet.

Rörande fabrikernas förmåga att bära den sålunda ökade beskattningen
har komitén med stöd af beräkningar, grundade på officiela
uppgifter å de inkomstbelopp, för hvilka fabrikerna varit bevillningstaxerade
— till hvilka beräkningar, förekommande å sidorna 65—66
i komiténs betänkande, jag här hänvisar — kommit till det resultat,
att de äldre fabrikerna kunna bära en beskattning, grundad på den
beräkning, att betorna lemna 9 procent råsocker, men att de fabriker,
hvilka helt nyligen satts i gång, ännu icke förmå att utgöra en sådan
skatt.

Då fabrikerna vid örtofta och Helsingborg knappast hunnit att
afsluta sin andra kampanj samt nya fabriker tillkommit vid Jordberga
och Kjeflinge samt vore under anläggning vid Hököpinge och Engelholm,
måste hänsynen till dessa fabriker mana till försigtighet, så att
dem bereddes något rådrum, under hvilket betodlingen kunde uppdrifvas
till den höjd, att betor der vunnes till erforderlig myckenhet och lemnade
ett utbyte, som närmade sig det, hvilket vunnes vid de äldre
fabrikerna. Enär så väl de nya som de äldre fabrikerna läge jemförelsevis
nära hvarandra, syntes högre beskattning ej böra påföras de
äldre än de nyare, hvilka för annan händelse blefve i tillfälle att vid
inköp af betor öfverbjuda de förra. Jemväl de äldre blefve under en
öfvergångstid i tillfälle att bereda sig på de förändrade vilkor, under
hvilka rörelsen för framtiden komme att drifvas. Komitén ansåge sig
således icke för närvarande kunna ifrågasätta någon förändring af skot -

Kong!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 2.

tens förhållande till sockertullen, utan förestälde sig tvärtom, att, pa sätt de
tillkallade sakkunnige ansett nödigt, tillverkarne borde få åtnjuta något
rådrum med förhöjandet af det lagbestämda utbytet, så att det komme att
beräknas

från den 1 September 1893 till 7,5 procent,

T» T) 1 » 1895 » 8,25 » oc/i

y> j> 1 » /cS57 » «9 »

För bestämmandet af särskildt dessa tidpunkter talade, att i Tyskland
exportpremierna från den 1 Augusti 1895 nedsattes och från den
1 Augusti 1897 skulle upphöra.

Till en början komme sannolikt den förhöjda beskattningen att
dels undanskjuta anläggandet af nya fabriker, dels föranleda tillverkarne
att nedsätta betpriset, hvilket åter komme att inskränka betodlingen. I
följd häraf skulle statens förlust å sockerbeskattningen begränsas. De
fördelar, betodlingen medförde för landtbrukaren, komme dock snart att
verka en ytterligare utveckling af betodlingen i förening med ett höjdt
utbyte af socker. Den härmed förenade ökade inkomsten skulle i sin tur
framkalla nya fabriker med nya områden för betodling, och den tillverkning
af socker, som då uppstode, komme att förminska statsinkomsten,
så att lagstiftningen åter måste ingripa. Sådan hade utvecklingen
varit i andra länder.

Komitén erinrar, att vid flera tillfällen, då fråga om hvitbetssockerbeskattningen
förevarit, hafva uttalats önskningar om bestämmelser,
hvilka kunde underlätta anläggande af fabriker i nya trakter, der betodlingen
alltså kunde införas och landtbruket således röna det gynsamma
inflytande, som med denna odling vore förenad!. Det vore
klart, att sådana bestämmelser skulle blifva mera nödvändiga, i den
mån sockertillverkningen genom höjd utbytesberäkning och höjd afgift
beskattades.

»Såvidt komitén kunnat utröna, har, yttrar komitén, försök i sådan
rigtning ingenstädes skett, utan har beskattningen allestädes varit lika
för både gamla och nya fabriker. Med ett sådant gynnande af nya
fabriker äro ock förenade åtskilliga olägenheter. En sådan vore, om
staten genom en betydande eftergift af skatten framkallade hvitbetssockerfabriker
i en trakt, der erforderlig mängd betor ej kunde vinnas
eller der jorden ej framalstrade betor af tjenlig beskaffenhet. Vid ett
lågt utbyte är det ej nog, att betskatten drabbar tyngre, det bör ej
förbises, att, då en viss mängd betor afverkas, kostnaden är ungefär

Kongl. Majds Nåd. Preposition N:o 2.

densamma, antingen mer eller mindre socker dervid erhålles. År utbytet
lågt, blir tillverkningskostnaden högre för kilogram socker. Ja,
en minskning af 1 kilogram socker per deciton betor betyder mer än
skatten för 2 procents rendement. Om således staten genom skattelindring
framkallade hvitbetssockertillverkning i en trakt, som icke
eger de naturliga vilkoren för rörelsen, kommer denna att icke kunna
bära sig, då den högre skatten påföres; och då har tillverkaren förlorat
sin anläggningskostnad och staten utan gagn vidkänts skatteuppoffringeu,
helst jordbrukarne, sedan fabriken nedlagts, måste upphöra med betodlingen.
Medgifves åter skattelindring för en fabrik, som anlägges i
en redan betodlande trakt, sker derigenom en orättvisa emot äldre
fabriker, hvilka fått vidkännas besvärligheter med betodlingens införande
och nu erhålla eu konkurrent, som, utan att hafva gjort uppoffringar
för betodlingen, är i tillfälle att öfverbjuda dem vid inköp af betor.
Vore ej fabrikerna så dyrbara, kunde man tänka sig, att de skulle flyttas
för att få namn af nya fabriker och rätt till en gynsammare behandling.
Sådan konkurrens torde kunna förekomma, så snart ej afståndet
mellan fabrikerna är minst dubbelt så stort som radien till det område,
från hvilket en fabrik skäligen kan antagas hemta sina betor. I
allmänhet torde dessa ej föras längre än 20 kilometer.»

Beträffande frågan, i hvilka delar af riket nya, lindrigare beskattade
fabriker kunde tänkas uppstå, anför komitén, att inom de delar
af Malmöhus län, som eguade sig för betodling, redan funnes så många
fabriker, att, med nämnda begränsning, några nya, lindrigare beskattning
underkastade knappt kunde tänkas. Inom Christianstads län torde
vissa områden egna sig för betodling, och likaledes torde det sydligare
Hallands kusttrakt dertill passa.

Inom rikets öfriga provinser vore det företrädesvis Gotland, som
sades egna sig för betodling. I detta afseende meddelar komitén å
sidan 69 i betänkandet vissa uppgifter angående Gotlands klimatiska
förhållanden och sockerhalten i betor, som skördats å olika trakter af
ön, samt påpekar särskild!, att den gotländska myrjorden ansetts förtjena
beaktande.

Då en betydlig förhöjning af skatten ifrågasattes och det icke
kunde förväntas, att fabriker, hvilka inrättades i trakter, der hvitbetsodling
hittills ej egt rum, skulle kunna ernå samma utbyte som kvitbetssockerfabrikerna
i Skåne, har det synts komitén, som om billigheten
fordrade, att de fabriker, som inrättades å ställen, der hvitbetsodling
ej förut egt rum, finge beskattas efter ett lägre utbyte åtminstone
under den första cirkulationen, då betodlingen ännu icke hunnit visa

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

sina fördelar. Komitén föreslår derföre, att, då ny fabrik anlägges på mer
än 40 kilometers afstånd från annan i gång varande hvitbetssockerfabrik,
utbytet må beräknas utgöra under tre år fem och under tre år sju
procent. Skulle fabriken komma att ligga inom nämnda afstånd från
en fabrik, som åtnjöte förmånen af nämnda lindring, borde den naturligtvis
icke åtnjuta större fördel än denna, men ej heller beskattas
lika med gammal fabrik. Den borde således sättas i samma ställning
som den äldre af dem. Lindringen syntes dock alltid böra göras
beroende på Eders Kongl. Maj:ts pröfning.

Härigenom skulle ny fabrik under de tre första åren få erlägga
för ton betor 5 kronor 87 öre eller samma belopp, som beskattningen
utgjorde från och med den 1 September 1879 till den 1 September
1891. Under de tre följande åren åtnjöte fabriken en öfvergångsbeskattning.

Eders Kongl. Maf.ts Befallningshafvande i Malmöhus län anför i
sitt öfver komiténs betänkande afgifna utlåtande, bland annat, att, derest
frågan om hvitbetssockerbeskattningen betraktades endast ur synpunkten
af statens skatteintresse — det är att staten genom uttagande af accis
för tillverkningen af hvitbetssocker erhölle ersättning för den minskning
i inkomst af tull för utländskt socker, som i följd af sockertillverkning
inom landet uppstode — så vore det tydligt, att accisen
borde höjas så högt, som möjligt vore utan nämnvärd hänsyn till
fabrikernas bestånd. Men hade man icke endast detta mål för ögonen,
så vore det lika tydligt, att andra sjmpunkter måste tagas med i räkningen.
Till dessa hörde så väl industriens icke oberättigade kraf på
lugn och ro i dess utveckling som ock landtbrukets i den del af landet,
der sockerbetor odlades, anspråk på, att de af sagda odling för landtbruket
erhållna fördelar icke upphörde genom industriens förqväfvande
eller hämmande, hvarförutom ej heller finge förbises de synnerligen
stora tillfällen till väl aflönad arbetsförtjenst, som odling af hvitbetor
medförde för talrika arbetare under den del af året, då jordbruksarbete
eljest icke skulle stå dem till buds.

Då det dessutom för staten vore icke allenast en fördel, utan
äfven en skyldighet, att beskattningen af en betydande industrigren
hölles inom skäliga gränser, samt först omförmälda synpunkt icke syntes
vara af större vigt och betydenhet än de sistnämnda i annat fall, än

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

då statens behof icke kunde på annat sätt fyllas, så vore det för bedömande
af frågan, huruvida det nu föreliggande förslaget borde godkännas,
af afgörande betydelse, huru en utredning angående det ekonomiska
resultatet under den förflutna tiden på de i verksamhet varande
hvitbetssockerfabrikerna utfallit, derest på dem tillämpats den af komitén
föreslagna grund för beskattningen och utbytesberäkningen. Visade
således en sådan utredning, att fabrikerna icke under hela sin verksamhetstid
kunnat bära en så tung skatt som den föreslagna, så syntes
dermed ock förslagets öde böra vara afgjordt, så vida afsigten vore
att lemna denna industrigren möjlighet att vara till.

En dylik utredning har länsstyrelsen verkstält genom upprättande
af en öfversigt, hvilken för hvarje afverkningsår angifver vigten af
uppvägda och till fabrikation af socker använda hvitbetor, den tillverk -ningsafgift, som enligt gällande bestämmelser erlagts, och den tillverkningsafgift,
som enligt komiténs förslag framdeles skulle erläggas för
samma qvantitet afverkade hvitbetor. Denna utredning har länsstyrelsen
derefter fullföljt genom att jemföra de summor, som angifva skilnaden
mellan den erlagda och föreslagna tillverkningsafgiften, med fabrikernas
för samma år uppskattade inkomst af fabriksdriften. Af denna utredning
— hvilken icke omfattar afverkningsåret 1891—92, enär den af
rörelsen sagda år beroende inkomstbeskattningen vid tiden för utlåtandets
afgifvande ännu icke blifvit faststäld, och ej heller, på grund af
särskild orsak, uppskattade inkomsten af rörelse vid Arlöfs, Säbyholms och
Staffanstorps fabriker för afverkningsåret 1888—89 — framgår, enligt
hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anför, att samtliga hvitbetssockerfabrikerna
med undantag af Trelleborgs och Helsingborgs, hvilken
senare jemväl idkade raffinaderi, hvarå vinsten icke kunde särskildt
uppgifvas, skulle, om den nu föreslagna beskattningen galt för dem,
under de första åren af sin tillvaro gått med förlust till belopp, som i
runda tal utgjort för Arlöf respektive 400 kronor, 81,600 kronor,
60,500 kronor, 63,200 kronor och 133,500 kronor, för Säbyholm 26,200
kronor, 34,000 kronor, 36,200 kronor och 46,400 kronor samt för
StaffaDstorp 14,700 kronor och 35,800 kronor; och detta oaktadt
fabrikernas verkliga vinst af rörelsen vore lägre än den till beskattning
upptagna inkomstsiffran, enär fabrikerna vid deras upptaxering till
inkomstbevillning icke finge tillgodoräkna sig afdrag för de skatter,
de utbetalt, och ej heller för de oundgängliga afskrifningar å byggnader,
som de gjorde, hvilka afskrifningar i regeln vore högre än det belopp,
hvilket. såsom hyresafgift finge vid inkomstberäkningen fråndragas.

Deremot syntes de fabriker, som under eu följd af år varit i
Bih. till liiksd. Prot. 1893. 1 Samt. 1 Afd. 2 Häft. 4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

verksamhet, kunnat, med undantag måhända af en, bära den föreslagna
förhöjda beskattningen, och några af dem hafva lemnat en vinst, som
måste anses tillfredsställande, ehuruväl det borde såsom en på frågans
bedömande inverkande faktor framhållas, att raffinaderierna, hviika
under de senare åren betalt jemförelsevis mycket höga pris för råsockret,
icke längre torde dermed fortfara, utan komma att sätta priset lägre
än det tyska priset med tillägg af tullen, hvartill de finge bättre tillfälle,
i den mån råsockerfabrikernas antal ökades. Ej heller borde de
med hvitbetssockerindustrien förenade betydliga risker, hviika komitéu
jemväl påpekat, förbises.

Med afseende å hvad sålunda anförts förmenar Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, att stor varsamhet kräfves för att icke
genom lagstiftningen åstadkomma skada i denna för Malmöhus län så
ytterst vigtiga industri; och uttalar Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
såsom sin mening, att tiden för den föreslagna förhöjningen
i utbytesprocenten icke kan utan stor skada bestämmas kortare än
till tre år mellan hvarje förhöjning. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hemställer derföre, att förhöjningen till 8,2 5 procent, som
enligt komiténs förslag skulle ega rum den 1 September 1895, måtte
inträda först den 1 September 1896 och att den definitiva förhöjningen
till 9 procent, som enligt komiténs förslag skulle ega rum den 1 September
1897, måtte inträda först den 1 September 1899.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands län, som jemväl
erhållit nådig remiss å komiténs betänkande, har inhemtat yttrande i
ämnet från länets hushållningssällskap. Detta anför, att genom odlingsförsök
och vetenskapliga undersökningar, som allt ifrån år 1852 tid
efter annan egt rum för utrönande, huruvida Gotlands klimat och jordmån
egnade sig för odling af sockerbetor, vore till fullo ådagalagdt,
att, fastän våren och försommaren på Gotland vore något kallare än i
Skåne och årets medeltemperatur något lägre, hvitbetan likväl på
Gotland uppnådde samma sockerhalt som i Skåne. Olägenheten af
betans något försenade utveckling genom den kyliga och torra väderleken
under April och Maj motvägdes af förmånen för Gotland att
under hela sommarhalfåret hafva längre dagar än de sydligare belägna
delarne af landet. Och under högsommaren och hösten vore öns klimat
i hvarje hänseende synnerligen lämpligt för betodling. Större delen så

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

väl af Gotlands åkerjord som af myrjorden, sedan denna blifvit fullständigt
dikad, kunde med säkerhet antagas vara god betjord, helst
som kändt vore, att deD jord, som alstrade ett godt maltkorn, också
vore go‘d sockerbetjord. Arealen af sådan jord vore ock mer än tillräcklig
för att framdeles kunna med riklig tillgång på betor förse ett
eller två större sockerbruk på Gotland.

Hushållningssällskapet antoge således, att en blifvande sockerbetsodling
på Gotland förr eller senare skulle kunna bära samma beskattning
som i Skåne.

Men sockerbetan kräfde en djupt plöjd, väl gödslad och omsorgsfullt
skött jord samt hos befolkningen särskild insigt i och vana vid
sättet för betans vård och skötsel medelst rensning och gallring m. m.,
på det att full afkastning måtte erhållas. Och på Gotland vore åkerjorden
i allmänhet grundt plöjd, ofullständigt dikad, otillräckligt gödslad
och ganska mycket besvärad af ogräs. Befolkningen hade ej heller
annan vana vid betodling, än som kunnat vinnas genom den i vissa
delar af ön under de senaste åren spridda odlingen af foderbetan.

Det skånska jordbruket hade behöft och äfven fått åtnjuta förmånen
af skattefrihet för sin betodling under tjugu år, från 1853 till
1873, och af en lindrig, endast gradvis stigande beskattning under
derpå följande tjugu år. En härmed åtminstone i någon mån jemförlig
öfvergångstid syntes för Gotland, med dess vintertiden svåra och stundom
afbrutna samfärdsel med fasta landet samt öns af denna och andra
orsaker hittills så litet utvecklade jordbruk, vara oundgängligen nödig
för sockerbetodlingens införande.

Sedan hushållningssällskapet derefter erinrat om komiténs förslag,
att, då ny fabrik anlades på mer än 40 kilometers afstånd från annan
i gång varande fabrik, utbytet finge, der Eders Kongl. Maj:t så pröfvade
skäligt, beräknas utgöra under tre år fem och under tre år sju procent,
anför hushållningssällskapet vidare, att, enligt sällskapets mening, den
sålunda föreslagna öfvergångstiden skulle blifva allt för kort. Cirkulationstiden
kunde svårligen beräknas till endast sex år, men väl till sju
eller åtta, nemligen sju år för gammal åker och åtta för myrjord. För
öfrigt borde det icke förbises, att af flera skäl — bland annat derföre
att af Gotlands myrjord blott en ringa del ännu vore torrlagd — en
på Gotland blifvande hvitbetssockerfabrik under de första åren antagligen
ej skulle erhålla betor från större areal än omkring 500 hektar
eller vid pass hälften af medeltalet utaf de i Skåne år 1891 arbetande
åtta sockerfabrikernas betodlingsareal. Vid sådana förhållanden skulle
betodlingen påtagligen på Gotland icke redan efter tre år kunna bära

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2-

en förhöjning af den ursprungliga skatten med icke mindre än 40 procent,
hvilken förhöjning skulle blifva en följd af utbytesberäkningens
höjande från 5 till 7 procent af betornas vigt. #

På grund af det anförda ville hushållningssällskapet, under förutsättning
att den af komitén föreslagna betydande skatteförhöjningen
genom sockerutbytets beräknande framdeles till 9 procent af betornas
vigt komme att godkännas, uttala såsom sin öfvertygelse, att någon
hvitbetssockerfabrik på Gotland ej kunde komma till stånd, med mindre
än att öfvergångstiden i fråga om beräkning af sockerutbytet bestämdes
till minst åtta år, deraf fyra år med den lägre och fyra med den högre
utby tesberäkningen.

För egen del har länsstyrelsen, med instämmande uti hushållningssällskapets
yttrande, anfört, att, fastän önskvärdt vore, det den af
komitén för en tid af endast sex år föreslagna lägre beräkningsgrunden
för sockerutbytet vid blifvande fabriker på längre afstånd än 40 kilometer
från redan anlagd fabrik kunde, hvad Gotland anginge, utsträckas
till tio eller tolf år, länsstyrelsen likväl funne sig böra hemställa om
godkännande af komiténs förslag med allenast den ändring, att berörda
öfvergångstid bestämdes till åtta år. Lika med hushållningssällskapet
vore länsstyrelsen öfvertygad, att utan åtminstone denna skattelindring
någon betsockerfabrik ej skulle komma att anläggas på Gotland. Allvarliga
betänkligheter torde i allt fall möta, då fråga uppstode om nedläggande
af det erforderliga stora kapitalet uti ett i och för sig så äfventyrligt,
vexlande konjunkturer underkastadt företag. Men visst vore,
att en betsockerfabrik på Gotland, om den verkligen komme till stånd,
vore egnad att utgöra den kraftigaste häfstång till höjande af öns jordbruk,
hvilket med hjelp deraf skulle kunna under loppet af ett årtionde
utvecklas måhända lika mycket som eljest under ett hälft århundrade.

Så länge staten utkräfver tull af utifrån infördt socker, är den
accis, som pålägges det inom landet tillverkade sockret — förutsatt
naturligtvis att denna accis är lägre än tullen — visserligen till formen
en beskattning å den inhemska sockertillverkningen, men till sin egentliga
innebörd endast en reduktion af det tullskydd, som åtnjutes af
nämnda tillverkning. Hvad sjelfva skattesatserna beträffar, åtnjuter
sålunda för närvarande betsockertillverkningen ett skj7dd af 11,75 öre
per kilogram socker, beroende derpå att accisen är satt till hälften af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

den till 23,5 öre uppgående råsockertullen, hvilket skydd likväl på
grund af den för tillverkaren gynsamma utbytesberäkningen faktiskt
ökas med omkring 50 procent. Höjes accisen, minskas i motsvarande
mån detta skydd. Borttages accisen och sockertullen samtidigt afskaffas,
bortfaller skyddet och samtliga betsockerfabriker skulle på
industriens nuvarande ståndpunkt otvifvelaktigt gå under. Det är
af vigt att behålla i minnet, att frågan om hvitbetssockerafgiftens reglerande
icke, mer än till formen, afser hvitbetssockerindustriens beskattande,
utan bestämmandet af det skydd, som staten må anse sig kunna
medgifva densamma. Ett uttryck sådant som det, att staten icke bör
genom beskattning förqväfva betsockerindustrien, är derföre oegentlig!.
Den tanke, som ligger till grund derför, uttryckes rigtigare sålunda,
att det skydd, som beredes betsockerindustrien, icke bör sättas lägre,
än att sagda industri kan bestå i täflan med sockerimporten från
utlandet.

Det skydd, som staten lemnar betsockertillverkningen derigenom,
att accisen sättes lägre än tullen, är å ena sidan för staten mycket dyrt
genom den nedgång i inkomsten af sockertullen, som deraf vållas, men
medför å andra sidan för konsumenterna ingen stegring i sockerpriset,
å hvilket, så länge accisen är väsentligt lägre än tullen och en betydande
import af utländskt socker ännu eger rum, nämnda accis uppenbarligen
icke utöfvar något inflytande. Då staten ansett sockret utgöra
ett lämpligt beskattningsföremål och i beloppet af råsockertullen uttryckt
måttet af den beskattning, som ansetts höra läggas å sockerkonsumtionen,
kommer beloppet af hvitbetssockeraccisen att framgå såsom
resultatet af ett afvägande mellan de fördelar, betsockerindustrien
bereder landet, och de uppoffringar, statskassan får vidkännas genom
det lägre skattebeloppet för det inhemska sockret.

Att uppoffringarne äro betydliga, är förut nämndt. Komitén har
beräknat, att statens af denna grund minskade inkomst under tillverkningsåret
1891—92 uppgått till omkring 3,590,515 kronor. Men å
andra sidan är, såsom förut blifvit anfördt, otvifvelaktigt, att betsockerindustrien
för landet medför så betydande fördelar, att dessas vinnande
är värdt icke ringa uppoffringar från det allmännas sida. För dessa
uppoffringar måste emellertid uppenbarligen sättas en rimlig gräns.
Tvifvel kan på grund af de af komitén lemuade utredningar icke råda
derom, att denna gräns redan nu är öfverskriden och, om förhållandena
lemnas orubbade och nya sockerfabriker alltjemnt uppstå, i en snar
framtid kommer att blifva det i en ännu långt betänkligare grad.

Det kan derför icke råda mer än en mening derom, att åtgärd

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 2.

bör vidtagas till motvägande i någon mån af den nedgång i statens inkomst
åt sockertullen, som beror af den inhemska betsockerindustriens
alltjemnt fortgående utveckling. I hvilken rigtning denna åtgärd bör
gå, synes ej heller vara tvifvel underkastadt. Komitén synes mig hafva
på ett tillfyllestgörande sätt ådagalagt, att, så länge den svenska betsockerindustrien
ännu icke arbetar för export, anledning icke finnes att
frångå det nuvarande, efter betornas vigt lämpade beskattningssättet,
hvilket visat sig synnerligen egnadt att befordra betsockerindustrien.
Äfvenså anser jag, lika med komitén, att, innan fråga uppstår om ytterligare
höjning af accisens proportion till råsockertullen, den erforderliga
höjningen i beskattningen å den ifrågavarande industrien bör beredas
derigenom, att den i lagen antagna utbytesberäkningen bringas till
närmare öfverensstämmelse med det utbyte, som verkligen erhålles.

Det lagbestämda utbytet, som för närvarande är 6,2 5 procent,
skulle enligt komiténs förslag höjas den 1 September 1893 till 7,5
procent, den 1 September 1895 till 8,2 5 procent och den 1 September
1897 till 9 procent.

År 1891, då sex hvitbetssockerfabriker voro i verksamhet under
våren och åtta under hösten, afverkades 272,410 ton råa betor. Sedan
dess hafva ytterligare två fabriker blifvit färdiga, och man kan derför
antaga, att betafverkningen år 1893 skall uppgå till 300,000 ton.

Å denna qvantitet utgör skatten, bestämd till halfva beloppet af
råsockertullen och beräknad enligt § 1 i författningsförslaget,

med 6,2 5 procent beräknadt utbyte.

i? ^,5 n it n

u 8,25 ,, ,, ,,

n 9 ,, ,, ,,

kronor 2,202,000
„ 2,643,000

„ 2,907,000

„ 3,171,000.

Af 300,000 ton betor erhållas efter 9,5 procents utbytesberäkning
28,500 ton socker, för hvilket, om det införts från utlandet, skulle i
tull efter 23,5 öre per kilogram hafva erlagts ett belopp af 6,697,500
kronor. Statens minskade inkomst blir sålunda:

vid en utbytesberäkning af 6,2 5 procent ................... kronor 4,495,500

ii ii ii ii 7,5 „ it 4,054,500

„ „ „ „ 8,25 „ „ 3,790,500

ii ii ii ii 9 „ ii 3,526,500.

På grund af förut _ anförda förhållande, att det utifrån införda

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

sockret, enligt hvad som uppgifves, i allmänhet är af något högre renhetsgrad
än det inhemska betsockret, torde dessa siffror likväl måhända
böra något nedsättas.

Om ock hänsynen till de redan förefintliga fabrikerna bjuder att
icke låta beskattningen ökas i större mån eller hastigare, än komitén
föreslagit, kan jag, å andra sidan, med afseende på de betydande uppoffringar,
staten äfven med de föreslagna förhöjda utbytesberäkningarna
skulle ikläda sig, icke förorda, att afseende fästes vid Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes i Malmöhus län framställning om öfvergångsperiodens
förlängning med två år, så att den normala utbytesberäkningen
skulle inträda först år 1899. Visserligen komme den förhöjda
beskattningen att verka i någon män hämmande på betsockerindustriens
utveckling, men man bör icke förbise, att, då sagda industris
hela tillvaro för närvarande är beroende på den ursprungligen
enbart såsom finanstull tillkomna tullen å råsocker, staten bör vara icke
blott berättigad, utan äfven förpligtad tillse, att icke till fördel endast
för denna industri statens inkomster må i allt för hög grad förminskas.
I annat fall kan det varda nödigt att anlita nya skattekällor
för att täcka den förlust, som uppkommer genom det hvitbetssockerindustrien
lemnade skyddet. Äfven med den förhöjda beskattningen
finnes ingen fara, att betsockerindustriens bestånd skall äfventyras.
Tvärtom kan det, på sätt komitén utvecklat, med säkerhet antagas,
att, efter det någon inskränkning i betodlingen inträda de fördelar,
betodlingen medför för landtbrukaren, snart komma att verka en ytterligare
utveckling af betodlingen och uppkomsten af nya fabriker.

Jag förordar derföre i underdånighet bifall till komiténs förslag
i denna del.

Hvad åter angår den af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
och hushållningssällskapet i Gotlands län gjorda framställning, att den
i § 2 mom. 2 af författningsförslaget för ny fabrik, belägen på mer
än 40 kilometers afstånd från annan fabrik, stadgade öfvergångstid af
sex år, innan den normala utbytesberäkningen skulle inträda, måtte
utsträckas med två år, sålunda att sockerutbytet af 100 kilogram betor
beräknades under de fyra första tillverkniugsåren till 5 och under de
fyra följande till 7 kilogram, förefinnas, enligt min mening, mot bifall
härtill icke de betänkligheter, som tala mot eu utsträckning af den
allmänna öfvergångstiden, sådan den af länsstyrelsen i Malmöhus län
föreslagits. Vederbörande gotländska myndigheter hafva såsom sin
åsigt framhållit, att utan den af dem begärda utsträckningen af öfvergångstiden
någon betsockerfabrik på Gotland icke skulle komma till

32 * Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

stånd, en åsigt, hvilken jemväl vinner stöd af hvad samma myndigheter
anfört och i öfrigt är kändt om den jemförelsevis ringa grad af utveckling,
jordbruket å Gotland hittills uppnått. Att öns jordbruk skulle
kraftigt främjas i sin utveckling, derest en eller flere betsockerfabriker
derstädes komme att anläggas, kan efter den erfarenhet, som å andra
håll vunnits om betodlingens förmåga att höja jordbruket, icke betviflas,
och häri ligger ett talande skäl för medgifvande af den skattelindring,
utan hvilken betsockerindustrien sannolikt icke kan vinna insteg. Någon
mera afsevärd förlust för staten torde icke vara att befara, då väl
näppeligen på den ståndpunkt, hvarpå det gotländska jordbruket ännu
befinner sig, sockertillverkningen vid en å Gotland nyanlagd betsockerfabrik
under de första åren kan varda synnerligen betydande.

Det kan visserligen anmärkas, att den föreslagna utsträckningen
af öfvergångstiden skulle tillgodokomma ej blott Gotland, utan äfven
andra landsdelar, der nya fabriker komme att anläggas på mer än 40
kilometers afstånd från förut befintliga. Då emellertid enligt ordalydelsen
af § 2 mom. 2 i författuingsförslaget den lägre utbytesberäkningen
endast skulle få åtnjutas, der Eders Kongl. Maj:t så pröfvade skäligt,
kommer på pröfning af de i hvarje särskildt fall föreliggande omständigheterna
att bero, huruvida tillräckliga skäl förefinnas för medgifvande
af skattelindringen, vid hvilket förhållande de betänkligheter,
som eljest kunde förefinnas mot ett allmänt medgifvande af denna lindring,
torde bortfalla.

Jag tvekar derföre icke att förorda, att § 2 mom. 2 i författningsförslaget
må ändras i öfverensstämmelse med hvad länsstyrelsen
och hushållningssällskapet i Gotlands län föreslagit. Då skatten för
ny fabrik sålunda komme att under de fyra första åren utgå efter ett
beräknadt utbyte af 5 kilogram med 11,75 öres skatt per kilogram,
eller med 5 kronor 87 öre per ton betor, blefve skattebeloppet detsamma,
som erlades under tiden från och med den 1 September 1879
till den 1 September 1891, under hvilken tid skatten, vid ett beräknadt
utbyte af 6,25 kilogram, utgick med 9,4 öre per kilogram.

Vid de i författuingsförslaget innefattade bestämmelser har jag,
några smärre redaktionsändringar oafsedt, i öfrigt endast i ett afseende
någon erinran att göra.

I § 16 af nämnda förslag stadgas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med bestämmelserna i § 17 af nu gällande förordning, att å söneller
helgdag mellan klockan sex om morgonen och klockan sex om
aftonen uppvägning af betor eller deras utverkning å rif- eller skärmaskiner
icke må ega rum; hvarefter tillägges den nya bestämmelse, att,

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

om uppvägningen af betor för den tid, tillståndsbeviset gäller, kan fullständigt
afslutae på sådan dag före klockan sex om aftonen, uppvägningen
till dess må fortgå. Med den sålunda föreslagna rättigheten för
tillverkaren att arbeta på sön- eller helgdag, i den händelse att betafverkningen
för kampanjen dermed skulle kunna afslutas, afses, enligt
hvad komiterade i motiven anföra, att bespara honom kostuaden och
besväret att först på söndagsmorgonen afbryta arbetet och så tolf
timmar derefter åter sätta fabriken i gång för en afverkning, som
kunde hafva varit afslutad på ett par timmar, om afbrottet ej behöft
göras. Som detta fall ej kunde inträffa mera än en gång i kampanjen
för hvarje fabrik, funnes, enligt komiterades mening, ingen fara för
missbruk, hvilket deremot skulle kunna fruktas, om, såsom det blifvit
ifrågasatt, dylik rättighet skulle medgifvas äfven för andra fall.

Utan att förneka, att någon olägenhet kan vållas tillverkaren
genom nödvändigheten att för infallande sön- eller helgdag nödgas afbryta
en i det närmaste slutad afverkning, synes mig likväl denna
olägenhet icke vara af den vigt eller den allmännare betydelse, att för
detta fall undantag bör medgifvas från det i allmän lag, 7 kap. 3 §
strafflagen, innefattade förbud för söndagsarbete, och jag hemställer
derföre, att § 16 må erhålla hufvudsakligen enahanda lydelse med § 17
i nu gällande förordning, äfvensom att i stället för den hithörande
straffbestämmelsen i § 25 af författningsförslaget må upptagas den motsvarande
i § 27 af gällande förordning.

Förut är anfördt, att betafverkningen redan år 1893 kan antagas
komma att uppgå till 300,000 ton. Under förutsättning att den till
7,5 procent förhöjda utbytesberäkningen träder i kraft hösten samma
år, skulle, enligt hvad chefen för Finansdepartementets kontroll- och
justeringsbyrå i memorial af den 12 innevarande månad anför, derest vårafverkningen
beräknas till omkring 100,000 ton och höstafverkningen
till omkring 200,000 ton, hvitbetssockertillverkningsskatten för samma
år komma att uppgå till omkring 2,500,000 kronor eller 700,000 kronor
mer än det belopp, hvartill berörda afgift i riksstaten för året beräknats.
Den föreslagna skatteförhöjningen torde, enligt hvad byråchefen
vidare anför, icke komma att medföra någon så afsevärd nedgång i
betafverkningen, att denna icke skulle fortfarande uppnå förut omförBih.
till Ililcsd. Prof. 1822. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

mälda, jemförelsevis lågt beräknade belopp af 30,000 ton per fabrik,
hvilken afverkning de äldre fabrikerna redan betydligt öfverskridit. Deremot
är det sannolikt, att skatteförhöjningen kommer att i någon mån fördröja
uppkomsten af nya fabriker. Man torde sålunda kunna antaga,
att betafverkningen år 1894 kommer att uppgå till enahanda qvantitet,
som beräknats för år 1893, och skulle sålunda hvitbetssockertillverkningsafgiften
år 1894 inbringa 2,600,000 kronor, hvilket belopp med
800,000 kronor öfverstiger samma afgifts i riksstaten för år 1893 upptagna
belopp.»

Sedan departementschefen härefter uppläst ett i öfverensstämmelse
med hvad han sålunda anfört upprättadt förslag till förordning om
beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket, hemstälde departementschefen,
att Kongl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen
att antaga samma förslag.

På tillstyrkan af Statsrådets öfriga ledamöter
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande
departementschefen sålunda hemstält; och
skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den
lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.

> Ex protocollo:

G. Wilh. Smerling.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1892.