Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2 (Proposition 1867:2)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Ank. till Eiksd. Kansli d. 29 Jan 1867, kl. 11 f. m.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, om antagande
af en lag angående efterbildning af konstverk; Gifven
Stockholms Slott den 4 December 1866.

Uti underdånig skrifvelse den 28 Februari 1863 hafva Rikets Ständer, —
under erinran att produkterna af tankens arbete voro lika mycket förtjenta af
skydd som hvarje annan produktion och att författarens eganderätt till sitt
verk jemväl vore i gällande tryckfrihetslag erkänd, hvarjemte genom särskild
författning af den 20 Juli 1855 vore förbjudet att, utan författarens eller hans
rättsinnehafvares tillstånd, offentligen uppföra ett dramatiskt eller för skådeplatsen
författadt musikaliskt arbete, —• tillkännagifvit, det Rikets Ständer ansåge
konstnären ega lika berättigade anspråk derå att eganderätten till hans verk
af lagen hägnades, samt förty anhållit, det Kongl. Näjd täcktes låta utarbeta
och för Rikets Ständer framlägga förslag till stadganden i detta ämne. I anledning
häraf har Kongl. Näjd låtit upprätta ett förslag till lag angående efterbildning
af konstverk, öfver hvilket förslag ej mindre Öfver-Intendents-embetet
och Akademien för de fria konsterna, än äfven Stats-Rådet och Högste Domstolen
blifvit börda samt afgifvit de yttranden, som i bifogade protokoll äro
intagna; Och vill Kongl. Näjd alltså, jern likt 87 § 1 inom. Regeringsformen,
till Riksdagens antagande framställa följande:

Förslag till lag angående efterbildning af konstverk.

Angående efterbildning af konstverk i de fall, då Tryckfrihets-förordningens
stadganden ej kunna derå tillämpas, förordnas som följer:

Bill. till Bilisd. Prof. 1807. 1 Sciml. 1 Afd. 2 Höft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

§ 1.

Ingen må till försäljning eftergöra originala konstverk i konstnärens
lifstid utan hans samtycke, så vida efterbildningen hörer till samma konstart
som originalet.

Ej varder efterbildningen loflig derigenom, att den utföres i annan storlek
än originalets eller att dertill användas material ier af annat slag, ej heller
derigenom, att i densamma vidtagas oväsendtliga förändringar, tillägg eller uteslutningar,
så länge den dock till innehåll och framställning bibehåller egenskapen
af kopia.

§ 2.

En hvar hafve rätt att, med ändras uteslutande, låta efterbildningar af
de af honom utförda originala konstverk, delvis eller i deras helhet, återgifvas
på mekanisk väg eller genom fotografi eller afgjutning eller annat dylikt sätt.

Denna rätt må konstnären, med eller utan vilkor och inskränkningar,
kunna öfverlåta på en eller flera, icke blott för sin lifstid, utan jemväl för en
tid af tio år från sin död. Har ej sådan öfverlåtelse skett i konstnärens lifstid;
ege den eller de, som enligt lag hans rättsinnehafvare äro, att för nämnde
tid den rätt, nu sagd är, tillgodonjuta.

§ 3.

Öfvergår konstverk, hvarom ofvan förmäldt är, i annans ego; värde dock
konstnären eller hans rättsinnehafvare derigenom icke förlustig de i följd af
förestående stadganden dem tillkommande rättigheter, der ej annat förhållande
blifvit uttryckligen aftaladt.

§ 4.

Från ofvannämnda förbud undantagas:

l:o efterbildning af konstverk, som tillhöra Staten eller menigheter, eller som
äro utställda på öppna platser eller anbragta på byggnaders utsidor.

2:o konstverks begagnande af handtverkare och fabrikanter såsom förebilder
vid tillverkning af husgeråd och andra till förbrukning ämnade varor eller
till prydnader derå.

§ 5.

För öfverträdelse af nu meddelade förbud vare straffet böter från och
med 20 till och med 1,000 Riksdaler; värde ock all skada målseganden ersatt.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 2.

Formar, plåtar och andra, uteslutande till oloflig efterbildning af annans konstverk
användbara materialier, så ock samtliga till försäljning afsedda exemplar
af efterbildningen skola i beslag tagas, och värde med dem så förfaret att
missbruk deraf ej ske kan; dock må målseganden, der han det äskar, få desamma
till sig utlemnade emot ersättning för värdet eller afdrag derför å det
honom tillkommande skadestånd.

Samma lag vare om den, som oloflig efterbildning till salu håller eller
hit i riket till försäljning införer en annorstädes gjord, enligt denna lag otillåten
efterbildning, der efterbildningens olaglighet varit honom veterlig.

§ 6.

Förbrytelse emot denna lag må ej åtalas af annan än målsegande.

§ 7.

Bestrider den, som tilltalad är, att efterbildning egt rum; ege Rätten,
der så nödigt pröfvas, infordra yttrande i ämnet från Akademien för de fria
konsterna, der ej parterne å båda sidor skjuta frågan under gode män och
utfästa sig att nöjas åt deras yttrande derutinnan. I thy fall uppställe Rätten
den eller de frågor, som af gode männen besvaras skola.

§ 8.

Stadgandena i donna lag kunna, under förutsättning af reciprocitet,
delvis eller i deras helhet, af Konungen förklaras tillämpliga jemväl i afseende
å efterbildning af främmande konstnärs arbete, som utom riket linnés.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kong], nåd och ynnest städse
välbevågen.

CARL.

Louis De Geer.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-Bepartements-Ärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen uti Stats-Rådet å Stockholms Slott Fredagen den 21 April 1865''■

i närvaro af:

Hans Excellens Justitie Statsministern Herr Friherre Be Geert

Hans Excellens Statsministern för Utrikes Ärendena Herr Grefve Manderström,

Statsråden: Herr Friherre Gripenstedt,

Grefve von Plåten,

Lagerstråle,

Malmsten,

Bredberg,

Thulstrup,

ReutersMöld,

Carlson.

Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern anmälde i underdånighet
att, sedan Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse den 28 Februari 1863, uppå
anförda skäl, anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till Rikets
näst sammanträdande Ständer aflåta nådigt förslag till Lag emot obehörig efterbildning
af inhemska konstalster, så hade, till följd af Kongl. Maj:ts nådiga
beslut den 24 Mars nyssnämnda år, förslag till Lag i omförmälda hänseende
blifvit uti Justitie-Departementet uppgjordt, sådant det finnes detta protokoll
Inlagd!; hemställande Hans Excellens att, innan samma förslag till vidare
grundlagsenlig behandling företoges, underdåniga utlåtanden deröfver måtte
infordras från Öfver Intendents embete! och Akademien för de fria konsterna.

Och förordnade Hans Maj:t Konungen, uppå Stats-Rådets
tillstyrkan, att Öfver-Intendents-embetet och Akademien
för de fria konsterna skulle genom remiss anbefallas att
med underdånigt utlåtande öfver berörda förslag inkomma.

Ex protocollo

Oscar Bavid Egge.

Kongl. Maj:ts Råd. Fr oposition N:o 2.

Förslag till lag angående efterbildning af konstverk.

Angående efterbildning af konstverk i de fall, då Tryckfrihets förordningens
stadgande!) ej kunna derå tillämpas, förordnas som följer:

§ I Ingen

må till försäljning eftergöra originala konstverk i konstnärens
lifstid utan hans samtycke, såvida efterbildningen hörer till samma konstart
som originalet.

Ej varder efterbildningen loflig derigenom, att den utföres i annan
storlek än originalet eller att dertill användas andra materialier; ej heller derigenom,
att i densamma vidtagas oväsendtlig^ förändringar, tillägg eller uteslutningar,
så länge den dock till innehåll och framställning bibehåller egenskapen
af kopia.

§ 2.

En hvar kåfve rätt att, med ändras uteslutande, låta de af honom utförda
orginala konstverk, delvis eller i deras helhet, återgifvas medelst kopparstick,
stentryck, träsnitt eller annan sådan konst, hvars alster kunna mångfaldigas
på mekanisk väg, så ock genom medel, de der icke förutsätta någon
föregående konstnärsverksamhet, såsom genom fotografi eller afgjutning.

Denna rätt må konstnären, med eller utan vilkor och inskränkningar,
kunna genom laglig afhandling öfverlåta på en eller flera, icke blott för sin
lifstid, utan jemväl för en tid af tio år från sin död. Har ej sådan öfverlåtelse
af konstnären i hans lifstid, skett, ega arfvingarne för nämnda tid den
rätt, nu sagd är, tillgodonjuta.

§ 3.

Samma rätt, som i § 2 sagd är, tillkommer den som medelst kopparstick,
stentryck, träsnitt eller annan sådan konst återgifvit konstverk, till hvars
mångfaldigande ingen har uteslutande rätt; dock vare annan ej förment att
på samma eller liknande sätt sjelfständigt efterbilda originalkonstverket.

§ 4.

Ej vare någon berättigad att begagna sig af annan ännu lefvande persons
originala byggnadsritningar till något byggnadsarbete, utan konstnärens

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

samtycke. Dock skall sådant samtycke anses vara gifvet, när ritningen är
offentliggjord af konstnären sjelf eller med hans bifall.

Öfvergå!'' konstverk, hvarom nu sagd! är, i annans ego, värde dock
konstnären eller hans rättsinnehafvare bibeliållne vid de bär ofvan bestämda
rättigheter, der ej annat förhållande blifvit uttryckligen aftal a dt.

§ 6.

Från ofvannämnda förbud undantagas:

l:o efterbildning af konstverk, som Staten eller offentlig myndighet inköpt af
konstnären sjelf eller hans rättsinnehafvare, der efterbildningen ej är af
beskaffenhet, som i § 2 sägs;

2:o efterbildning af konstverk, uppställda på offentliga platser, eller af byggnaders
yttre sidor och derå anbragta konstnärliga prydnader;

3:o konstverks begagnande af handtverkare och fabrikanter såsom förebilder vid
tillverkning af husgeråd och andra till förbrukning ämnade varor eller till
prydnader derå.

§ 7.

Hvar som gör intrång i ofvan stadgade rättigheter, straffes med böter
från och med 20 till och med 1,000 R:dr; ersätte ock målseganden all skada.
Formar, plåtar och andra uteslutande till oloflig efterbildning af annans konstverk
användbara materialier, så ock samtliga till försäljning afsedda exemplar
af efterbildningen skola i beslag tagas, och värde med dem så förfaret att
missbruk deraf ej ske kan; dock må målseganden, der lian det äskar, få desamma
till sig utlemnade emot ersättning för värdet eller afdrag derför å det
honom tillkommande skadestånd.

Till ansvar och ersättningsskyldighet, hvarom nu stadgats, vare ock för
fallen den, som hit i riket till försäljning införer en annorstädes gjord, enligt
donna lag otillåten efterbildning, så ock den, som oloflig efterbildning till salu
håller.

Böter enligt donna § tillfalla Kronan och förvandlas, der tillgång sak
nas, efter de grunder, som i Strafflagen bestämda äro.

§ 8.

Förbrytelse emot donna lag må ej åtalas af annan än målsegande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 2.

§ 9.

Bestiider den, som tilltalad är att efterbildning egt rum; ege Rätten,
der så nödigt pröfvas, infordra yttrande i ämnet från Akademien för de fria
konsterna, der ej parterne a bada sidor skjuta frågan under gode män och
utfästa sig att nöjas åt deras yttrande derutinnan. I thy fall uppställe Rätten
den eller de frågor, som af gode männen besvaras skola.

§ 10.

Stadgandena i donna lag kunna, under förutsättning af reciprocitet,
delvis eller i deras helhet, af Konungen förklaras tillämpliga jemväl i afseende
å konstverk, som blifvit utom riket utfärda eller utgifna.

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-Departements-Ärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen uti Stats-Rådet å Stockholms Slott Tisdagen den 29 Augusti 1865

i närvaro af:

Hans Excellens Justitie-Statsministern Herr Friherre De Geer,

Statsråden: Grefve von Plåten,

Lagerstråle,

Bredberg,

Reuterskiöld.

Sedan Kong!. Näjd. den 21 April innevarande år i nåder förordnat, att
Öfver-Intendents-embetets och Akademiens för de fria konsterna underdåniga
utlåtande skulle infordras öfver ett inom Justitie-Departementet upprättadt, StatsRåds-protokollet
för nämnde dag bilagdt förslag till Lag angående efterbildning
af konstverk, så anmälde Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern i underdånighet
det omförmälda underdåniga utlåtanden nu inkommit; varande af Öfver-Intendents-embetet
i underdånighet anmäldt, det Embete! för sin del icke funnit något
att emot berörda förslag erinra; hvaremot Akademien för de fria konsterna
afgifvit ett utlåtande af följande lydelse:

“Medelst nådig remiss af den 21 sistlidne April har Eders Kong], Maj:t
anbefallt Dess Akademi för de fria konsterna att afgifva underdånigt utlåtande
öfver ett förslag till Lag angående efterbildning af konstverk; och får Akade.

8 Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

mien af sådan anledning och med remissens återställande nu i underdånighet
andraga följande:

Det ifrågavarande lagförslagets allmänna syftning och innehåll kan Akademien
ej annat än med så mycket större glädje biträda och förorda, som dermed
afses en verklig välgerning åt den fosterländska konsten och dess läkare,
hvilka nu höra hoppas att, i högre mått än hittills, kunna tillgodogöra sig frukten
af sin skicklighet och sin flit samt se sin bergning och sin ställning i samhället
betryggade och befästade.

I afseende åter å uppställningen och ordalydelsen af samma förslag kan
en granskning deraf icke ligga inom Akademiens befogenhet.

Endast två anmärkningar har Akademien ansett sig höra dervid framställa,
till det afseende Eders Kong!. Näjd kan i nåder pröfva skäligt att å desamma
fästa.

Den första rörer förslagets 6 § 3 inom., deri från förbudet att utan
konstnärens tillstånd kopiera hans arbete undantages: leonstverks begagnande af
handtverkare och fabrikanter, såsom förebilder vid tillverkningen af husgeråd och
andra till förbrukning ämnade varor eller till prydnader derå. Akademien har
häruti trott sig finna industrien alltför mycket gynnad på konstens bekostnad
och utan att derpå skörda någon fördel, äfvensom att förhållandet i förevarande
fall är, vid närmare granskning, alldeles detsamma, som ligger till grund
för hela lagförslaget och sålunda hvarken medgifver eller påkallar det gjorda
undantaget. Eu industri idkare nemligen, som önskar att med konstens tillhjelp
åt sin produkt gifva en högre fullkomning och i sådant afseende anlitar eu
konstnär om ritning, målning, modell eller annan förebild, lärer icke försumma
att vid förvärfvandet af detta konstarbete jemväl tillegna sig konstnärens eganderätt
till detsamma, och inträder deruti med full rättighet till skydd mot efterbildning,
som lagförslagets 2 § 2 inom. meddelar. Medelst en sådan förhandling
är allt begagnande af det industri-idkaren tillhöriga konstverket för alla
andra rättvisligen afskuret, och det motsätta förhållande, som af här ifrågavarande
undantags stadgande uppkörning eller att de konstelementer, som den enskilde
industri-idkaren med ospard omtanke och kostnad vill i sina fabrikater
införa, genast blefve en för hans medtäflare gemensam egendom, skulle utan all
fråga förlama konstens förädlande inflytelse på industrien och tillika nedsätta
den fördel för konstnärerne, som föreliggande lagförslag åsyftar. Att här icke är
fråga om obetydligheter blifver klart, om det betänkes huru många störa industriföretag
äro beroende af konstnärens medverkan, såsom t. ex. tillverkning af
porslin, tapeter, siden-, matt- och andra väfnader, kakelugnar och om amentala
käril af flora slag, gjutgods m. in. Hvad särskild!, vidkommer den mindre eller
egentligen handtverkare-industrien, torde någon tillämpning af föreliggande lag

näppeligen

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 2.

näppeligen ifrågakomma och ännu mindre kan för densammas fördel ett särskildt
afseende vara påkalladt. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer
Akademien underdånigst, att det här omhandlade undantags stadgandet
måtte, såsom ländande både konsten och industrien till skada, från förslaget
utgå.

Den andra af Akademiens anmärkningar beträffar lagförslagets 9 §, i
enlighet hvarmed vid åkommen rättegång om öfverträdelse af lagen, Rätten, der
så nödigt pröfvas, eger infordra yttrande i ämnet från Akademien för de fria
konsterna. Härvid förekommer att ett dylikt yttrande icke kan afgifva!? utan
jemförelse mellan originalet" och efterbildningen, Indika för Akademien måste vara
tillgängliga. Om således tvisten eger rum i landsorten, samt de omtvistade föremålen
icke kunna till Akademien insändas, hvilket i de flesta fall torde mota
svårigheter, kan Akademien icke annorlunda än genom deputerade sitt yttrande
afgifva och desse i sådan händelse vara berättigade till ersättning för sina resor,
hvithet, enligt hvad Akademien föreställer sig, herde i lagförslaget finna ett
omförmälande.“

Uppå Stats-Rådets hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
i nåder förordna, att Högsta Domstolens utlåtande
öfver ifrågavarande lagförslag skulle, för det ändamål 87 §
Regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet infordras.

Ex protocollo

Oscar David Egge.

Bih. till Biksd. Prof. 1867. 1 Samt. 1 Afd. 2 Käft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Utdrag af särskilt Protokoll öfver ett Justitie-Ärende, hållet uti Kongl. Majds

Högsta Domstol Måndagen den 8 Januari 1866.

Andra Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Qvensel,

Cramér,

Friherre Leuhusen.

Berg,

Carleson,

Adlercreutz,

Rabe.

Till följd af hvad Högsta Domstolen den 7 sistliden September, vid då
fortsatt granskning af det i protokollet för nämnde dag omförmälda förslag till
Lag angående efterbildning af konstverk, beslutat, både berörda förslag emellan
Högsta Domstolens Ledamöter till närmare granskning cirkulera!; och företogs
nu detta ärende till slutlig handläggning; varande lagförslaget detta protokoll
bilagdt.

Detta förslag föranledde följande anmärkningar, nemligen vid:

§ 1.

Justitierådet Carleson yttrade: “Lika litet som jag tror det vara möjligt
att genom deduction a priori utreda rättsgrunden för förbudet mot sådana efterbildningar
af konstverk, hvartill sjelfständig konstnärlig verksamhet erfordras;
lika litet tror jag den i dylika förbud innefattade inskränkningen af omfånget
för den konstnärliga verksamheten vara rätt förenlig med konstens eget
eller samhällets af konsten, såsom bildningsmedel, beroende intresse. Den
tanke, som i konstverket erhållit ett åskådligt uttryck, en yttre form, kan ej
af någon lagstiftning göras till enskild egendom och den af konstnären framställda
formen tillhör icke honom mer än hvar och en annan, som förmår att
sjelfständigt uppfatta och återgifva densamma. Den sednares rätt är i grunden
så god som den förres, och blir icke sämre deraf att arbetsförtjensten utfaller
olika för den ene och den andre. Onekligen är för konstidkaren af vigt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

att kunna draga den största möjliga penningevinst af sitt arbete och att för
detta ändamål erhålla lagens biträde och skydd; men för ett underordnadt intresse
får naturligtvis icke ett högre äfventyras, och för konstidkaren, i hans
egenskap af konstnär, torde arbetets frihet och oberoende af privilegier vara
af vida större vigt än penningeförtjensten. Frihet i handling så väl som i
tanke har allt från konstens skönaste dagar intill sednaste tid varit ansedd
icke blott som ett vigtigt utan som ett det väsendtligaste vilkor för hennes lif.
Men hvarje privilegium för den ena konstnären till inskränkning af de andres
fria verksamhet måste blifva ett band på konsten sjelf och osannolikt synes
det ej, att dylika privilegier i längden verka till konstens aftynande — om icke
förfall. Hvad annat är att vänta deraf, att efter hand täflingsfriheten inskränkes,
att den uppåtsträfvande talangen hindras och afskrämmes genom förbuden
mot konstverks efterbildande, och att den konstnär, som någon gång lyckas
att bryta sig en egen väg, slutligen förlorar sig i kopierandet af sig sjelf?
Ännu är lagstiftningen i ämnet, hvad angår konstverks efterbildande på annan
än mekanisk väg, alltför ny att dess skadliga inflytande i nämnda hänseende
hunnit blifva märkbart, men att den icke heller visat någon verkan i motsatt
rigtning torde emellertid vara lika säkert, som att den ännu icke blifvit godkänd
i länder, der konsten står högst och företrädesvis gjort sitt inflytande på
odlingen gällande.

Hvad särskild! angår förevarande lagförslag och dess första paragraf,
återfinnes den väl i § 1 af den danska lagen om eftergöring af konstverk den
31 Mars 1864 men också är, så vidt jag varit i tillfälle att inhemta, Danmark
det enda land, hvars lag innehåller ett sådant stadgande. Vid behandlingen
af förslaget till nämnda lag mötte samma § ett lifligt motstånd i Folkethinget,
hvars Utskott i sitt öfver förslaget afgifna betänkande yttrade om efterbildningar
af den i § 1 afsedda beskaffenhet, bland annat, “att denna efterhärmning
förutsatte eu egen konstnärlig verksamhet, hvilken, om än af underordnad art
i jemförelse med den, som skapat det originala konstverket, likväl kunde fordra
och ådagalägga en verklig talang och allmänligen innefattade så mycket
af efterhärmarens (den vedkommendes) eget, att det med fog kunde betraktas
såsom hans andliga egendom. Väl kunde något dylikt sägas om flera arter af
den konstproduktion (frembringelse), som läte sig mångfaldigas på mekanisk
väg, och mot hvilken Utskottet fann billigt att konstnären erhölle skydd, men
det vore påtagligt att konstnären både ett helt annat intresse af att tryggas
mot dessa efterbildningar, än mot enskild efterhärmning (enkeltviis efterligning);
emedan dels vore det vanligen just genom mångfaldigandet, som konstnären
kunde af sitt arbete draga en fördel utöfver den han hemtade vid försäljningen
af sjelfva originalet, dels vore det naturligt och af erfarenheten bestyrkt,
att kopior af målningar o. s. v. ytterst sällan söktes hos andra än konstnären

12 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 2.

sjelf, under det tvärtom konstverkets mångfaldigande vanligen långt lättare
verkställdes af andra än konstnären sjelf. Men emot att gifva beskyddet en
sådan utsträckning syntes framförallt afgörande, att vid de aldra dosta tillfällen
det skulle vara nästan omöjligt att ådagalägga att efterbildningen skott till
försäljning, —■ hvilket likväl, på sätt förslaget jemväl förutsatte, vore vilkoret
för att den kunde stämplas såsom otillåtlig — och att det i allt fall vore
omöjligt att hindra föreskriftens kringgående icke blott genom verkställande af
sådana förändringar, om hvilkas “väsendtlighet16 kunde väckas tvifvel, men ock
utan förändringars verkställande t. ex. genom att bortskänka kopian till någon
som sålde den; enär försäljningen vore laglig, så framt icke efterbildningen
verkställts i syftemål att sälja. Vidare skulle det för domstolarne vara ytterst
vanskligt, för att icke såga omöjligt, att afgöra huruvida eu framlagd efterbildning
i samma konstart vore väsendtligen skiljaktig från det ursprungliga
konstverket eller icke. Domstolarne skulle derföre i sådant afseende ständigt
nödgas, så att säga, taga till skiljedomare ivoldgive sig til) en konstnärlig
auktoritet, och till och med hos eu sådan skulle säkert åsigten, huruvida en
företagen ändring vore väsendtlig eller icke, kunna blifva mycket skiljaktig efter
de skiljaktiga individualiteterna, och domen fördenskull blifva mycket beroende
af slumpen (tufaldig). Slutligen syntes det som om regeln, just när den affattades
så att den skilde emellan efterhärmning i samma och i eu annan
konstant, framställde den särskilda svårighet, att flera konstarter så öfvergå uti
hvarandra, att åtskiljandet blefve ytterst vanskligt, och afgörandet i hvarje händelse
kunde komma att lida af obillighet och godtycke. För så vidt till försvar
för beskyddet mot den enskilda kopian (enkeltvise gjengivelse) blifvit anfördt,
att konstnärens ära skulle prisgifvas, när det vore en hvar tillåtet att
gorå dåliga efterhärnmingar af hans arbeten och sälja dem, förekomme det
Utskottet som icke heller donna invändning vore af väsendtlig betydelse. Äfven
om det nemligen kunde medgifvas vara en uppgift för lagstiftningen att skydda
den konstnärliga äran i donna mening — hvilket Utskottet icke antoge —
syntes det i allt fall klart, att denna skulle vara utsatt för långt större fara
från de talrika efterbildningar, som icke ske till försäljning och icke kunna
träffas af någon lag, än af efterbildningar till försäljning, Indika tillförene varit
ytterst sällsynta och icke med skål kunde antagas blifva talrikare efter lagförslaget,
som icke i något afseende inskränkte konstnärens rätt sådan den
vore efter förut bestående lagstiftning.11 Utan skiljaktighet tillstyrktes också af
Utskottet, att den anmärkta paragrafen, motsvarande 1 §:n i det till Högsta
Domstolen remitterade förslaget, finge alldeles förfalla. Orsaken dertill att Utskottets
åsigt ej lyckades att gorå sig gällande, har jag mig icke med visshet
bekant. I hufvudsaken synes mig samma åsigt vara vigtig, och anser jag äfven
derför, att ifrågavarande § bör utgå11.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Justitierådet Cramér yttrade: “Äfven jag befarar, att ett förbud mot sådan
efterbildning af konstverk, hvartill erfordras sjelfständig konstnärlig verk
samhet, icke kommer att på den inhemska konstutvecklingen utöfva något
helsosamt inflytande; såsom grund för min farhåga åberopar jag hvad du statik
rådet Carleson anfört.

Lagstiftningen i detta ämne synes mig ock mota störa svårigheter.
Man måste tillse att lagbudet verkligen kommer att åt konstnären bereda det
utlofvade skyddet. Löses donna uppgift endast ofullständigt, så att, i förekommande
fall, lagen finnes vanmäktig att värna den rätt konstnären trott sig
ega, att ensam skörda vinst af sina alster, kan resultatet af lagen blifva, icke
gagn, möjligen skada för de konstidkande.

Mot ifrågavarande § af förslaget synes mig höra anmärkas, att begreppet
“efterbildning" icke är med erforderlig klarhet bestämdt, äfvensom att densamma
i (ifrigt lemnar obesvarade många frågor, af hvilka egennyttan antagligen kommer
att invändningsvis begagna sig för lagbudets kringgående; det torde icke
blifva lätt att undanrödja dessa betänkligheter; men det är emellertid att förutse,
att tillämpningen af det föreslagna stadgandet skall, såsom det danska
Folketliingets Utskott i det af Justitierådet Carleson citerade utlåtandet antydt,
komma att ofta leda till obillighet eller godtycke."

Högsta Domstolens öfrige ledamöter lemnade donna § utan anmärkning.

8 2.

Då, enligt 1 § Tryckfrihets förordningen, under ordet skrift, som i nämnda
lag nyttjas, skall förstås allt hvad genom tryck under allmänhetens ögon lägges,
samt förthy de genom kopparstick, stentryck och träsnitt frambragta konstalster,
om ej alltid, dock i många fall, kunde blifva hänförliga under Tryckfrihetsförordningens
stadgande!!, ansågo Högsta Domstolens fleste ledamöter ej lämpligt,
att berörda konstarter bär åberopades såsom exempel, utan syntes hvad derom
i förslaget förekomme, höra utgå.

Justitierådet Carleson erinrade att, för så vidt i denna § afsåges konstverks
efterbildande på annan än mekanisk väg, mötte dervid enahanda betänklighet
som vid föregående § framställts, i afseende å förbud mot sådana efterbildningar,
hvartill sjelfständig konstnärlig verksamhet erfordrades; men för öfrigt
och enär författningen enligt förslaget skulle inledas med det uttryckliga
förklarande att den anginge efterbildning af konstverk i de fall, då Tryckfrihetsförordningens
stadgande!! ej kunde derå tillämpas, lemnade Justitierådet §:n
utan anmärkning.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

§ 3,

Härvid erinrades om den förändring i redaktionen, som blefve nödig i
följd af anmärkningen vid § 2.

§ 4.

Vid jemförelse af donna § med slutorden i § 5 syntes tvetydigt, huruvida
det enligt 4 § erforderliga samtycke till begagnande vid byggnadsarbete af
annans original a byggnadsritningar, skulle anses vara af konstnären gifvet, eller
ej redan genom blotta försäljningen af eu byggnadsritning. Då det emellertid
torde kunna antagas, att i de flesta fall försäljning af en sådan ritning sker
just i afsigt att köparen må kunna begagna sig deraf vid byggnadsarbete, ansågo
Högsta Domstolens fleste ledamöter förtydligande af förevarande § böra
ske i sådant syfte.

Justitierådet Carleson yttrade: “Ritningars begagnande för byggnadsarbeten
synes mig icke egentligen falla inom författningens omfång, och då dessutom
det föreslagna stadgandet, efter min föreställning, ytterst sällan skulle
lända till verkligt gagn för någon enda, hvars byggnadsritningar blifvit missbrukade,
men oftare kunde vara till onödigt hinder för den försigtigt och till
oskälig skada för den oförsigtige bland de många, hvilka måste af dylika ritningar
sig begagna, borde, efter min tanke, hela §:n utgå."

§ 5.

Den grundsats, som här blifvit uttryckt, syntes Justitieråden Carleson och
Rabe ej åtminstone i hela sin vidd skäligen höra tillämpas i afseende å porträtter,
och jemväl hvad dessa konstalster beträffar komme att stå i strid med
allmänna föreställningssättet. Porträttet hade, om ej alltid, dock i de flesta
fall, oberoende af sitt konstvärde, en egen särskild betydelse, fallande inom
det enskilda lifvets område samt för konstnären alldeles främmande, — och af
detta förhållande torde, om beställaren skall förmenas att utan konstnärens
samtycke låta efterbilda porträttet, också med skål böra följa förbud för konstnären
att, utan beställarens samtycke, taga sådan efterbildning; men lämpligast
syntes Justitieråden dock vara, att rättigheten till efterbildande af porträtt tillerkännes
uteslutande den som beställt detsamma, eller är egare deraf, så framt
ej porträttet tillhör Staten eller offentlig myndighet. Ett stadgande i dylik syftning
kunde, derest Justitierådens åsigt godkändes, måhända höra få plats näst
efter 6 §.

Högsta Domstolens öfrige ledamöter lemnade berörda § utan anmärkning.

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

§ 6.

Högsta Domstolens fleste ledamöter yttrade: Då första momentets inskränkning
i tillåtelsen, att efterbilda offentliga konstverk, skulle motverka nyttan af
och vanligen äfven ändamålet med deras anskaffande och utställande; då, hvad
andra momentet beträffar, byggnader ej torde vara att hänföra till sådana konstverk,
hvilkas skyddande mot efterbildning förslaget afser; samt då de skäl, som
föranledt tillåtelsen att efterbilda konstverk, uppställda på offentliga platser,
samt prydnader, anbragta å byggnaders yttre sidor, äfven synas gälla i fråga
om konstalster, som fått sin plats i offentliga museer, eller blifvit anbragta å
inre sidorna å såväl dylika som andra offentliga byggnader, såsom slott, kyrkor
m. m.; så tillstyrkte bemälde ledamöter, för sin del, att begge dessa moment
ersättas med ett enda, innefattande tillåtelse, att på hvad sätt som helst efterbilda
alla konstarbeten, som tillhöra Staten eller menigheter, eller äro utställda
på öppna platser eller anbragta på byggnaders yttersidor.

Justitierådet Rabe afgaf följande yttrande: “Om, såsom jag föreställer mig,
meningen är, att 2 inom. af donna § skall uttrycka detsamma, som den i danska
lagen om efterbildning af konstverk, — efter hvilken lag det remitterade förslaget
hufvudsakligen blifvit utarbetadt, — förekommande tillåtelse till efterbildning
af konstverk på öppen plats, så ock af “Bygningers ydre sider med de
derpaa anbragte kunstneriske pryda!ser“, med hvilken sistnämnda tillåtelse torde,
efter hvad af förhandlingarna vid lagens antagande vill synas, egentligen afses
att undanrödja det hinder, som för afbildning af städer eller delar deraf skulle
förefinnas, om ej å byggnader anbragta konstnärliga prydnader Ange tillika afbildas,
har jag vid ifrågavarande § i förslaget ej annat att erinra, än att redaktionen
af omförmälda 2 mom. synas mig höra förtydligas, så att af innehållet
klart må framstå, att der endast afses att från förbuden mot efterbildning
undantaga dels efterbildning af konstverk, som äro uppställda på offentlig
eller öppen plats, hvilket sednare uttryck tyckes mig vara det lämpligaste, dels
efterbildning af konstnärliga prydnader, anbragta på byggnadens yttersidor, då
sådan efterbildning sker i sammanhang dermed och således ej åsyfta ett specielt
framställande af den konstnärliga prydnaden; hvarförutan och då till “konstverk,
uppställda på offentliga eller öppna platser“, skulle kunna hänföras äfven
konstalster, som för tillfälliga ändamål, t. ex. försäljning, blifvit å dylika
platser uppställda, men efterbildning deraf utan vederbörligt tillstånd icke lärer
böra få ske, ett sådant misstag i uppfattningen af råtta meningen torde böra
förekommas.“

§ 7.

I afseende å 2 inom. yttrades af:

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition No 2.

l:o. Justitierådet Rabe: “Enär tvekan torde kunna förekomma om hvad
med “otillåten" och “oloflig" efterbildning, hvarom 7 § 2 mom. handlar, rätteligen
skall förstås, synnerligast vid jemförelse med förut i förslaget befintliga
stadganden, får jag föreslå, att berörda mom. omredigeras så, att det innehåller
bestämmelse om ansvar och ersättningsskyldighet för den, som hit till riket
till försäljning införer en annorstädes gjord, enligt förslaget otillåten efterbildning
af svensk konstnärs arbete eller som till salu håller sådan eller bär i
riket gjord oloflig efterbildning

2:o. Justitierådet Carleson: 1 betraktande af den ofta — om icke vanligen
— mötande svårigheten att erhålla tillförlitlig visshet och laga bevis derom,
att i handeln förekommande efterbiklningar af konstarbeten, skett med konstnärens
eller hans arfvingars eller rättsinnehafvares tillstånd, föreställer jag mig
att det stadgande, som innefattas i näst det sista momentet af donna §, skulle
till skada för de konstnärer, hvil ka låta till försäljning gorå efterbildningar af
sina arbeten, blifva hinderlig! för konsthandeln och i allmänhet motverka konst
alstrens spridande, hvarför jag tror, att lämpligast vore, det nämnda moment
finge utgå; och

3:o. Justitierådet Berg: De här begagnade uttrycken: “oloflig" och “otillåten"
efterbildning, synas mig gifva rum för tvekan i hvad mån vissa i donna
§ förekommande stadganden ega tillämpning å sådana efterbildningar af konstalster,
som i 1 § afses. Enligt nyssnämnde § äro nemligen dessa efterbildningar
otillåtna endast i det fall att de blifvit i försäljning sändamål åstadkomna;
och om en icke i sådan afsigt tagen kopia af en konstnärs arbete sedermera
t. ex. genom gåfva kommit i tredje mans hand, förefaller det mig ovisst om
denne, genom kopians föryttrande, bör anses förfallen till det för försäljning af
otillåten efterbildning i 2 inom. stadgade ansvar.

Då det dessutom ofta torda vara med stor svårighet förenad! för andra,
än konstnären sjelf, att med visshet bestämma huruvida en konstprodukt är
original eller kopia och, äfven om dess egenskap af efterbildning kan inses, i
allt fall utredning huruvida den med eller utan den primitiva konstnärens
samtycke tillkommit, ej är lätt att anskaffa, skulle, genom de i donna § före
slagna stadganden att alla till försäljning afsedda exemplar af olofliga efterbildningar
skola tagas i beslag samt den, som sådana till salu håller, derjemte
dömas till ansvar och ersättning, ofta nog kunna komma att hardt drabba helt
oskyldiga personer, hvilka i god tro och utan vetskap om efterbildningens olofliga
tillkomst densamma till försäljning emottag!t eller anskaffat och sålunda
ofördelaktigt inverka på den för konstens spridning så vigtiga konsthandeln.
Anses derföre en ansvarsbestämmelse äfven för olofliga efterbildningars hållande

till

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2. 17

till salu nödig, tror jag dock den böra inskränkas till det fall, då konsthandlaren
egt vetskap om det försåldas olagliga beskaffenhet.

Justitierådet Bergs yttrande biträddes af Justitieråden Friherre Leuhusen
och O ram er samt Justitierådet Carlesons yttrande af Justitieråd»;!! Qvensel
och Adlercreutz.

3 inom. i 7 § faun Högsta Domstolen såsom, i följd af stadgande™ i
2 Kap. Strafflagen, öfverflödigt, kunna ur förslaget utgå.

§ 10.

Justi tieråden Friherre Benhusen, Berg och Bram er förenade sig om
följande yttrande: “att bestämma när eller hvar ett konstverk blifvit utfördt eller
utgifvet lärer ofta falla utom möjlighetens gräns och att låta frågan om lagens
tillämplighet vara deraf beroende synes oss således redan af donna orsak mindre
lämpligt. Vi inse dessutom icke något giltigt skal, hvarför ej den svenske
konstnären må här i riket fa påräkna lika skydd för alla sina härvarande
arbeten, ehvad de blifvit inom eller utom landet utförda. Att, utan reciprocitet,
utsträcka detta skydd äfven till de af utländningar utförda konstverk, som bär
i riket finnas, anse vi deremot, ej vara ändamålsenligt eller behöflig!. Fn
främmande konstnär, som i sitt hemland fritt får efterbilda svenska konstverk
och dessa kopior föryttra, synes oss nemligen ej ega något skäligt anspråk att
hans egna arbeten skola vara för efterbildning inom Sverige fredade. Hvad
åter angår å utrikes ort gjorda efterbildningar af der befintliga svenska konstverk,
tro vi frågan om svenska lagens tillämplighet bland annat vara beroende
deraf, om sådan efterbildning enligt lagen i det land, der originalet finnes och
efterbildning»;!! skedde, var loflig eller ej. Innefattade nemligen efterbildning»:!!
der ett brott, bör val den svenska konstnären, såvida brottet blifvit begånget
af någon, som under svensk lag lyder, ej vara betaget att enligt donna lag
fordra upprättelse. Finnes deremot konstverket i ett land, enligt hvars lagar
hvar och en egen rätt att deraf taga och försälja kopior, se vi ingen anledning
att derifrån utestänga just konstnärens egna landsmän. Den främmande lagens
verkan torde dock ej höra sträckas utom det område, för hvilket den är gällande,
och mot efterbildning»-^ försäljning så väl bär inom riket som i de
främmande länder, der eftergöring äfven af svenska konstverk kan vara förbjuden,
synes således konstnären höra få påräkna svenska lagens skydd emot
dem, som eljest äro donna lag underkastade. Då emellertid hvad här ofvan
blifvit yttradt om svårigheten att utröna, hvarest ett konstverk blifvit åstadkommet,
äfven i viss man egen tillämpning i afseende å efterbildningar, tro vi
det vara nådigt att, om någon vill freda sig från ansvar för oloflig efterbildBih.
till Riksd. Prof. 1867. 1 Sami. 1 Afd. 2 Käft. 3

Katigt Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

ning af svenskt konstverk på den grund att den blifvit utom riket gjord, bevisningsskyldigheten
härutinnan honom ålägges. ''

Med anledning af hvad vi sålunda anfört, skulle vi vilja hemställa, att
de i donna § förekommande orden: “konstverk som blifvit utom riket utförda eller
utgifnaa må utbytas emot: “konstverk, som blifvit af utländning utförda eller wtgifnaäfvensom
att antingen der eller på annat lämpligt ställe i författningen
uttalades, den grundsats, att efterbildning, som bevisligen blifvit gjord i främmande
land och enligt der gällande lag varit tillåten, ej må till ansvar föranleda,
med mindre efterbildningen här i riket eller i annat land, der svenska
konstverk njuta skydd mot eftergöring, försäljes eller till salu hålles, i hvilket
fall den bör lika med bär i riket gjorda efterbildningar anses.“

Justitieråden Qvensel och Rabe yttrade: “med tillämpning af de i 1 Kap.
Strafflagen förekommande bestämmelser skulle, derest annat ej stadgas, kunna
till ansvar efter förslagets 7 § 1 inom. dömas för hvarje här i riket gjord,
efter förslaget oloflig efterbildning af original a konstverk, äfvensom för dylik
utom riket verkställd efterbildning, såvida derigenom svensk konstnärs rätt
blifvit förnärmad. Något giltigt skål att inskränka en sådan tillämpning anse
vi icke förefinnas; men stadgande^ i 10 § lära ostridigt dertill föranleda, då
deraf synes bestämdt följa, att utom riket verkställd efterbildning af svensk
konstnärs derstädes utförda arbete ej faller under förslagets föregående bestämmelser.
För (ifrigt torde tvifvelsmål kunna uppstå angående råtta meningen
af stadgandena i 10 §, såsom huruvida straff kunde adömas för här i
riket gjord efterbildning af härstädes befintligt konstverk, i händelse detsamma
blifvit" utom riket utfördt eller först utgifvet, eller för utrikes verkställd efterbildning
af konstverk, som utförts bär i riket, men blifvit annorstädes utgifvet.
På grund häraf allt synes oss 10 § erfordra omredigering, och borde nämnde §,
efter vår åsigt, komma att afse endast utrikes gjord efterbildning af främmande
konstnärs arbeteOch tilläde härvid Justitierådet Qvensel, att Justitierådet
ansåg redaktionen af donna § höra sa ändras, att anledning till tvekan om
råtta förståndet undanrödjes, och att sådant kunde ske derigenom, att i §:ns
första moment förbjuda eftergöring af svensk konstnärs original a konstverk och
att ett nytt moment tillägges af innehåll, att samma rätt tillkommer utländsk
konstnär för konstverk, som i riket utföres eller utgifves.

Justitieråden Carleson och Adlercreutz lemnade paragrafen utan anmärkning.
In fidem

C. Limnell.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 2.

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-Departements-Ärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen uti Statsrådet å Stockholms Slott Tisdagen den 4 December
1866

i närvaro af

Hans Excellens Herr Justitie statsminister!! Friherre De Geer.

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes Ärendena Grefve Man»
derström. ,

Statsråden: Grefve von Plåten,

Lagerstråle,

Bredberg,

Reuterskiöld,

Lagercrantz,
von Ehrenheitn,

Justitieråden: Alexanderson,

Craniér.

Statsråden Tliulstrup och Carlson anmäldes vara af sjukdom hindrade
att innevarande dag i Stats-Rådet uppkomma.

Sedan öfver det inom Justitie-Departementet upprättade, vid Stats-Rådsprotokollet
för den 21 April 1865 fogade förslag till lag angående efterbildning
af konstverk, ej mindre Öfver-Intendents embete! och Akademien för de fria
konsterna, på sätt i Stats-Råds-protokollet för den 29 Augusti samma år förmärs,
med infordrade underdåniga yttranden inkommit, än äfven Högsta Domstolen
afgifvit det utlåtande, som i dess protokoll för den 8 Januari 1866 finnes
intaget, så anmälde Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern nu ånyo detta
ärende, hvarefter Hans Excellens yttrade:

“Svårigheterna af ifrågavarande lagstiftning framgå ej mindre af det
olika sätt, hvarpå frågor af principiel natur i detta ämne blifvit af främmande
länders lagstiftare besvarade, än äfven af de från hvarandra väsendtligen skiljaktiga
åsigter, som nu blifvit inom Högsta Domstolen uttalade. Svårigheterna
ökas, då, såsom här, fråga icke är om revision af en äldre lag, om hvars
brister erfarenheten burit vittnesbörd, utan sjelfva lagstiftningsämnet är nytt, i
den mån det icke redan är upptaget i grundlag och sålunda för civillagen
oåtkomligt. Vår Tryckfrihets-förordning ingriper nemligen väsendtligen i det

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 2.

jiaturliga området för en lag om den artistiska eganderätten, i det den, såsom
inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt, om ej alltid, dock i många fall är
tillämplig å de genom kopparstick, stentryck och träsnitt frambragta konstalster.
Genom det skydd Tryckfrihets-förordningen lemnar åt den litterära och,
såsom nämn dt är, äfven i viss man den artistiska eganderätten, herde emellertid
sjelfva grunden för den lag, som nu är i fråga, vara ställd utom tvist. Ty
ehvad mot donna grund i sin allmännelighet än må kunna anmärkas, lärer
v det dock svårligen kunna påstås, att en konstnär icke har lika grundade anspråk
på eganderätt till sina skapelser, som eu författare till sina, och ännu
mindre, att en konstnär väl bör vara skyddad emot sådana efterbildningar af
hans alster, som åstadkommas med tryckpressens tillhjelp, men icke1 mot andra
likartade, till exempel förmedelst fotografi eller afgjutning. Men fastän Tryckfrihets-förordningen
sålunda nu erbjuder en utgångspunkt, kan den i öfrigt föga
tjena till ledning för de speciela föreskrifter, som den nu ifrågavarande lagen
påkallar, dels i anseende till skiljaktiga förhållanden, men dels ock derföre att
tryckfrihetslagens föreskrifter i donna dess privaträttsliga del icke ega den bestämdhet
och fullständighet, som synas erforderliga vid stiftandet af en ny lag.
En särskild anledning till väsendtlig modifikation af Tryckfrihets-förordningens
grundsatser har jag ock ansett förefinnas i det till tiden alldeles obegränsade
skydd som samma Förordning, allenast under förutsättning af en ny upplagas
utgifvande hvart tjugonde år efter eu författares död, gifver åt produkten af
hans verksamhet, -- ett skydd, vida större än de aldra flesta afl det öfriga
Europas lagstiftningar medgifvit författare. Och jag befarar högeligen att tillämpningen
af denna grundsats å den artistiska eganderätten icke skulle här i
landet för närvarande godkännas. Fråga har derföre här mindre varit att följa
nämnda Förordning i dess särskilda stadgan den än att tillse, det någon strid
icke uppstår emellan dess föreskrifter och dem, hvilka nu äro i fråga att
meddelas.

Med iakttagande häraf och efter den anvisning, Rikets Ständer sj elfva,
i deras underdåniga skrifvelse af den 28 Februari 1863, lemnat, har förslaget
blifvit upprättadt med hufvudsaklig ledning af den i Danmark den 31 Mars
1864 utfärdade “Lov om eftergjörelse af kunstarbeider“.

Från denna lag är helt och hållet hemtad den i förslagets 1 § intagna
föreskrift att “ingen må till försäljning eftergöra original a konstverk i konst
närens lifstid utan hans samtycke, såvida efterbildningen hörer till samma
konstart som originalet". Två af Högsta Domstolens Ledamöter hafva emellertid
icke godkänt den härigenom uttryckta grundsats, utan yrkat hela paragrafens
uteslutande. Men om jag ock skulle till hufvudsaklig del instämma i de allmänna
reflexioner, som blifvit ställda i spetsen för dessa Ledamöters yttranden,
och h vil k a förnämligast gå derpå ut, att ett underordnadt intresse ej finge äf -

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 2.

ventyras för ett högre, — att arbetets frihet och oberoende af privilegier vore
för konstnären af vida större vigt än penningeförtjensten, ■—- att den uppåtsträfvande
talangen hindrades genom förbud mot efterbildning in. m., så kan
jag dock ej finna att dessa anmärkningar drabba ett förbud, så modifieradt
och begränsad^ som det i förslaget uppställda. Jag har redan i underdånighet
antydt, att konstnärens rätt till skydd måste anses ytterst hvila på samma
grund som författarens, och att donna grund ej får lemnas ur sigte vid nu
ifrågavarande lagstiftning. Är ej grunden rigtig, bör hela försöket att derpå
bygga en lag öfvergifvas; godkännes deremot grunden, bör den i lagen finna
ett konseqvent uttryck inom den utsträckning, man åt lagen gifven Tillerkänner
man konstnären en uteslutande rätt till sitt arbete, så synes mig donna
höra gälla lika mycket såsom förbud emot rättigheten att deraf taga en enda
kopia, som emot att gorå det i flera exemplar. Detta hindrar likväl icke att
med fasthållande af rättsgrundsatsen begränsa dess tillämpning så, att den icke
råkar i strid med högre kraf, — med andra ord att förena konstidkarens intresse
med konstens och det allmännas. Det är detta, som jag anser i förslaget
hafva skott genom de vid förbudet fästade restriktioner, hvilka karakterisera
efterbildningen såsom oloflig blott i det fall, att den skott i afsigt af försälj
ning, —• att den skott i konstnärens lifstid, — och att den skott i samma
konstart som originalet. Snarare än eu anmärkning i ofvannämnda syfte borde
härvid kunna befaras en i motsatt, eller att konstnärens rätt blifvit för snäft
begränsad. Det må för (ifrigt vara sannt, att lagbudet någon gång skulle
kunna kringgås: sådant är beklagligen en för många lagar gemensam brist,
utan att dessa lagar derföre undertryckas, —• det må vara sanct att bevisningen
om afsigten att försälja m. in. någon gång kan blifva vansklig: sådant
kan härröra af brister i bevisningsläran, men lärer icke böra föranleda dertill
att en eljest rigtig grundsats uppoffras, — och det må jemväl vara sanct att
vissa konstarter så öfvergå i hvarandra, att det stundom kan vara svårt att
bestämma gränsen dem emellan; men icke heller för sådana undantagsfall lärer
man höra gifva till spillo konstnärens anspråk på upprättelse i de fall, den
verkligen kan af domaren bestämmas.

I donna del bär inom Högsta Domstolen jemväl åberopats, att Danmark
skulle vara det enda land, hvars lag innehölle ett sådant stadgande som det
ifrågavarande. Härvid kunde erinras, att, på sätt jemväl i danska regeringens
motiver till det i nämnda land framlagda lagförslag anmärkes, den tyska
förbundslagstiftningen i detta hänseende synes “tvifvelaktig66. Hvad åter angår
den franska lagstiftningen, som bilda? af spridda: stadgande!!, framgår åtminstone
af kommentatorers utläggning deraf, att ett dylikt stadgande som det,
hvarom nu är fråga, anses innefattas i nämnda lagstiftning, äfvensom alldeles
otvifvelaktigt är att en i Frankrike för få år sedan nedsatt större kommission

22 Kong],. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

för revision af lagstiftningen om litterära och artistiska eganderätten i sitt förslag
tilläde konstnärer ett skydd, vida större än det hvarom nu är fråga. Fullkomligt
enahanda var förhållandet i det lagförslag i detta ämne, som belgiska
regeringen år 1861 föreläde landets representation. I detta förslag tillerkännes
så väl författare som konstnärer “le drott exclusif de publier et de reproduire
leurs ouvrages“, utan att någon skilnad göres emellan en reproduktion, som
fordrar, och en som icke fordrar konstnärlig verksamhet; och det särskilda utskott
(section centrale), som var nedsatt att pröfva förslaget, ansåg detsamma
i denna del så klart, att, såsom det heter i utskottets betänkande, den §, som
innehöll ifrågavarande stadgande “n’a pu dönner lien å aucune discussion".
Af de vidlyftiga förhandlingarna i ämnet anser jag mig desto heldre berättigad
sluta, att ifrågavarande grundsats lika litet i Belgien som i Frankrike utgjort
något hinder för den föreslagna fullständigare lagstiftningen i ämnet, som den
nämnda sektionen antager, att den äldre belgiska lagstiftningen hvilar på samma
grundsats. Jag anser mig således icke ega skäl att tillstyrka förslagets frångående
i donna del.

Vid § 2 hafva Högsta Domstolens fleste Ledamöter, under erinran, Såsom
redan är nämndt, om den i Tryckfrihets förordningen gifna definition å
ordet skrift, anmärkt, att de genom kopparstick, stentryck och träsnitt frarnbragta
konstalster, om ej alltid, dock i många fall kunde blifva hänförliga under
Tryckfrihets-förordningens stadgande!!, och att det förthy icke vore lämpligt
att här åberopa berörda konstalster såsom exempel. Donna betänklighet är
visserligen genom förslagets ingress i sjelfva verket undanröjd; men jag vill
dock tillstyrka en förändrad redaktion af donna §, så mycket heldre som, derest
Tryckfrihets-förordningen skulle finnas tillämplig i hela den omfattning, som af
Högsta Domstolen är antydd, ytterst få fall torde finnas, då en efterbildning
af konstverk, åstadkommen genom någon bär i riket utöfvad konst, hvars alster
kunna mångfaldigas på mekanisk väg, ej skulle vara hänförlig under
Tryckfrihets-förordningens stadgande!!. Deremot gifvas åtskilliga sätt att utan
tryckpressens tillhjelp mångfaldiga konstverk genom medel, de der icke förutsätta
någon föregående konstnärsverksamhet, såsom genom fotografi eller afgjutning;
och att det således hufvudsakligen blir i afseende å efterbildning af

sådant slag, som den nu ifrågasätta lagen kommer att ega sin största prakti ska

betydelse, lärer, i följd af Tryckfrihets förordningens egenskap af grundlag,
ej kunna förekonnnas, men torde å andra sidan gifva konstnärerna skydd just
i de fall, der behofvet deraf hittills visat sig mest trängande.

För (ifrigt har jag ej funnit skål till annan hufvudsaklig ändring i förevarande
§, än att, då ordet arfvingarne i slutet deraf syntes mig väl inskränkt,
såsom till exempel ej omfattande efterlefvande maka, jag hemställer att detta
uttryck måtte utbytas mot orden “den eller de, som enligt lag hans rättsinne -

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 2-

häfvare äro“, hvarigenom större likhet vinnes med Tryckfrihets-förordningens
stadgande om successionsrätt till en afliden författares skrifter.

Förslagets 3 §, som stadgar skydd för “den, som medelst kopparstick,
stentryck, träsnitt eller annan sådan konst, återgifvit konstverk, till hvars mångfaldigande
ingen har uteslutande rätt", har väl af Högsta Domstolen blifvit
lemnad utan annan anmärkning än en erinran om den förändring i redaktionen,
som blefve nödig i följd af ifrågasatt redaktionsförändring i § 2. Men
då i nämnda 3 § endast är fråga om sådan efterbildning, som förutsätter konstnärsverksamhet,
och således icke om skydd för till exempel fotografer — ett
ämne, som genom sin natur är främmande för ifrågavarande lagstiftning, —
så skulle, i följd af hvad nyss i underdånighet blifvit yttradt om Tryckfrihetslagens
omfattning och dess tillämplighet på snart sagdt alla efterbildningar,
verkställda genom nu känd konst af sådan beskaffenhet, att dess alster kunna
mångfaldigas på mekanisk väg, förevarande §, huru den än till redaktionen
förändrades, blifva nästan utan all praktisk betydelse. Vid sådant förhållande
och då för öfrig!, så vidt jag varit i tillfälle inhemta, behofvet af skydd i det
fall, som här skulle afses, icke gifvit sig allmännare tillkänna, anser jag bättre
att hela paragrafen utesluta, hvarom jag alltså gör underdånig hemställan.

I afseende å 4 §, som innehåller förbud att begagna sig af annan ännu
lefvande persons original a byggnadsritningar till byggnadsarbete utan konstnärens
samtycke, medgifver jag befogenheten, så väl af hvad Högsta Domstolens
fleste Ledamöter anfört om det obestämda i föreskriftens omfattning, som af den
anmärkning, en Ledamot af Högsta Domstolen framställt derom, att donna fråga
icke egentligen fuller inom författningens omfång. Paragrafen, som är herntad från
den danska lagen, kan dessutom synas icke fullkomligt öfverensstämma med den i
1 § uttalade grundsats, enligt hvilken det visserligen är förbjudet att efterbilda
en konstnärlig byggnadsritning i samma konstart, d. v. s. att kopiera ritningen,
men icke att gorå det i en annan konstart, hvartill sjelfva byggnadsarbetet kan
anses hänförligt. Jag hemställer derföre, att jemväl donna § måtte uteslutas.

Vid 5 § hafva två af Högsta Domstolens Ledamöter anmärkt, att den
der uttalade grundsats ej borde, åtminstone icke i hela sin vidd, tillämpas å
porträtter. Ett sådant urskiljande af särskilda genrer inom särskilda konstarter
synes mig dock nog minutiöst. Att här, med bibehållen konseqvens, uppdraga
gränslinie!-, anser jag nästan ligga utom lagstiftningens förmåga; och
hemställer derföre att berörda anmärkning icke må föranleda till ändring i
förslaget.

Beträffande åter 6 §, hvars första moment gör den der omförmälda
rättighet att efterbilda konstverk, som tillhöra Staten eller offentlig myndighet,
beroende deraf, att konstverket blifvit inköpt af konstnären sjelf eller hans
rättsinnehafvare; så ehuru jag visserligen vidhåller den åsigt, att berörda re -

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

striktion, hemtad från ett af belgiska representantkammarens utskott fram stridt
förslag till ändring i belgiska regeringens förutnämnda förslag, synes utgöra
en sträng konseqvens af den i nästföregående § uttalade grundsats om konstnärens
uteslutande rätt till reproduktion af egna konstverk, äfven då de öfvergått
i en annans ego, så medgifver jag dock, att åtskilliga prak iska olägenheter
äro med donna restriktion förenade, hvaremot saknaden deraf synes i viss
män kunna af konstnären ersättas genom förord, träffadt med den, till hvilken
han öfverlåter konstverket. På sådan grund, äfvensom med afseende å hvad
af Högsta Domstolens fleste Ledamöter blifvit anfördt vid detta och följande
moment, hemställer jag i underdånighet, att dessa begge moment sammanföras
till ett enda af det innehåll, bemälde Ledamöter angifvit. Hvad deremot
angår §:ns 3 moment, angående frihet för handtverkare och fabrikanter
att begagna konstverk såsom förebilder vid tillverkning af husgeråd och
andra till förbrukning ämnade varor eller till prydnader derå, så har
Akademien för de fria konsterna yrkat uteslutande af detta moment, såsom
för konstnären obilligt Under medgifvande att genom detta stadgande
konstnärens anspråk på vinst af sitt arbete stundom, ehuru sannolikt icke ofta
eller i någon väsendtligare mån, kan komma att inskränkas, anser jag likväl
detta -Vara ett fall, då konstnärens anspråk måste vika för det allmännas högre
kraf. Detta kraf är här, icke den enskilde industri-idkarens fördel, utan industriens
lyftning i allmänhet genom lättade tillfällen att gifva dess alster den
fulländning, som, enligt vår tids anspråk och andra länders exempel, ofta endast
vin nes genom att derå trycka en artistisk prägel. På detta sätt kan industrien
rnägtigt bidraga till smakens förädling och konstelementers spridande
bland allmänheten, samt återgäldar sålunda åt konsten hvad hon af den lånat.
klen icke lära industrialster, — minst sådana, hvarom här är fråga, eller “husgeråd
och andra till förbrukning ämnade varor" — derföre kunna hänföras till
hvad man i egentlig mening förstår med “konstverk" eller utgöra surrogat
för dessa. På sådan grund synes mig ock skäligen kunna ifrågasättas, huruvida
momentets uteslutande verkligen skulle medföra den af Akademien förutsatta
följd, eller att konstverks begagnande såsom förebilder af handtverkare
och fabrikanter skulle af domstolarne komma att rubriceras såsom efterbildninningar
af konstverk, och förthy bedömas efter föreskrifterna i denna lag. Jag
anser mig således och då Högsta Domstolen enhälligt godkänt momentet, icke
ega skäl att tillstyrka frångående deraf.

Vid 7 § 2 mom., som stadgar ansvar för försäljning af oloflig efterbildning,
hafva särskilda anmärkningar blifvit inom Högsta Domstolen framställda.
Väl kan jag ej dela de Ledamöters åsigt, som yrkat hela momentets uteslutande,
ty då svårighet otvifvelaktigt i de flesta fall skulle mota att upptäcka efter bildaren -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No L.

bildaren sjelf, skulle lagen komma att sakna nödig kraft, om ej ansvar kunde
drabba jemväl försäljaren. Men deremot anser jag billigt att, såsom af andra
ledamöter blifvit yrkadt, förslaget förändras så, att ansvaret för konsthandlaren
inskränkes till det fall, att efterbildningens olaglighet varit honom veterlig.
Härvid förbiser jag icke, att bevisningen om sådan vetskap hos konsthandlaren
stundom kan blifva svår att åstadkomma. Men denna olägenhet kan af konstnären
sjelf i väsendtlig mån undanrödjas derigenom, att han på förhand, eller
så snart en otillåten efterbildning förekommer i handeln, sjelf för konsthandlarne
tillkännagifver sig såsom ensam berättigad till konstverkets reproduktion.
Genom den förändring i momentet, som sålunda blifvit ifrågasatt, synes mig
ock undanrödjas anmärkningen om tvetydighet i uttrycket “oloflig efterbildning",
— en tvetydighet, som jag för öfrigt icke kan erkänna vara för handen. 7 paragrafens
3 mom. torde deremot, såsom Högsta Domstolen hemställt, kunna utgå.

Hvad Akademien för de fria konsterna vid 9 § hemställt om resekost nad

till de deputerade, som kunna utses för att granska konstföremål, om
hvars beskaffenhet rättegång uppstått, torde Eders Kongl. Maj:t finna utgöra
ett ämne, som är främmande för den lagstiftning, hvarom nu är fråga.

Förslagets 10 §, hvilken är ordagrannt hemtad från danska lagen, har

väl af t va utaf Högsta Domstolens Ledamöter lemnats utan anmärkning. Men

på grund af de erinringar, som i öfrigt deremot blifvit inom Högsta Domstolen
framställda, synnerligen den att svensk konstnärs rätt icke, så vidt sådant af
svensk lag berodde, vore skyddad mot förnärmelse!- genom en utrikes gjord
efterbildning af hans konstverk, anser jag mig icke i donna del höra vidhålla
förslaget oförändradt. Vid uppgifvande af förändrad redaktion kan jag dock
icke instämma med de tre Ledamöter, som förklarat det icke vara ändamålsenligt
eller behöflig! att, utan reciprocitet, utsträcka ifrågavarande skydd äfven
till de af utländning^ utfärda konstverk, som här i riket finnas. Hela lagen
är byggd på grundsatsen af konstnärers eganderätt till sitt konstverk; och det
måste da vara lagens uppgift att bevara donna eganderätt åt en hvar, som
ställt sig under svenskt skydd, utan afseende å den slappare lagstiftning, som
till äfventyra må finnas i ett främmande land. Den enklaste läsning af frågan
anser jag vara den, som innefattas i det af Justitieråden Qvensel och Kafle
gemensamt framställda förslag, enligt hvithet donna § skulle komma att afse endast
utrikes gjord efterbildning af främmande konstnärs arbete. Och då paragrafen
derigenom tillika skulle komma att stå i full öfverensstämmelse med de i Strafflagens
1 Kap. antagna rättsgrunder, hemställer jag i underdånighet att paragrafen
måtte få undergå förändring i angifna syfte, hvaremot jag, med afseende å
Strafflagens bestämda föreskrifter i nyssnämnda kapitels 1 och 2 §§, anser det
förtydligande tillägg, hvarom Justitierådet Qvensel särskild! hemställt, icke vara
erforderlig!."

Bih. till Riksd. Prof. 1867. 1 Sami. 1 Afd. 2 Häft.

211

Kongl. Majds Nåd. Slcrifveise N:o 3.

Hans Excellens uppläste härefter ett i ofvan antydda hänseenden förän
dradt förslag till lag angående efterbildning af konstverk, samt tillstyrkte att,
i enlighet dermed, nådig Proposition i ämnet måtte till Riksdagen aflåtas.

Justitierådet Alexanderson förmälde sig instämma i de inom Högsta
Domstolen, redan i anledning af 1 §, gjorda anmärkningar emot förslagets hufvudgrunder,
och befara, att den föreslagna lagen, utan att medföra störa fördelar,
komnie att framkalla många förvecklingar och svårigheter i tillämpningen.

Justitierådet Cramér åberopade sitt i Högsta Domstolen afgifna yttrande.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige Ledamöter, täcktes
Hans Maj:t Konungen bifalla hvad Herr Justitie Statsministern
hemställt, samt förordna att nådig Proposition, sådan
den finnes detta protokoll bilagd, skulle till Riksdagen
aflåtas.

Ex protocollo

G. W. Westberg.

,\:o 3.

Ank. till Riksd. Kansli d. 29 Jan. 1867, kl. 11 f. m.

Kongl. Mag ds nådiga Skrifvelse till Riksdagen, om förordnande
af en Stats-Råds-Ledamot i afseende på handläggningen
af vissa i Riksdags-Ordningens 46 8 omförmälda
Riksdagsärender; Gifven Stockholms Slott
den 4 Januari 1867.

Kong], Maj:t vill härmed gifva Riksdagen tillkänna, att Kongl. Maj:t i
nåder förordnat Statsrådet, Kommendören med störa korset af Kongl. Nordstjerneorden,
Henrik Wilhelm Bredberg att under instundande riksdag utöfva