Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29 (Proposition 1895:29)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

N:o 29.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående lindring
i vilkoren för ett åt Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag
af staten beviljadt lån å 2,000,000 kronor;
gifven Stockholms slott den 29 januari 1895.

Uppå derom af Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag gjord
framställning faststälde Kongl. Maj:t den 2 februari 1877 plan för nämnda
sjöars sänkning. Dervid stadgade Kongl. Maj:t att bolaget skulle, utom
de för sjöarnes sänkning och markens torrläggning erforderliga arbeten,
för bibehållande af 7 fots segeldjup i Hjelmaren och Hjelmare kanal
samt för sjöfartens upprätthållande å samma farled utföra vissa närmare
angifna arbeten, hvarjemte åtskilliga förpligtelse!- i afseende å underhållet
af nämnda segeldjup och öfriga för sjöfartens beqvämlighet bestämda
anordningar ålades bolaget. På det att sjösänkningsbolaget i
en framtid måtte kunna befrias från förpligtelserna i hvad de afsåge
den allmänna trafiken stadgade Kongl. Maj:t vidare att bolaget skulle
insätta i statskontoret 100,000 kronor att af statskontoret göras fruktbärande
för att medelst räntans läggande till kapitalet bilda en fond,
hvaraf den årliga räntan kunde i mån af behof användas till bekostande
af det bolaget ålagda underhållet af segeldjupet i Hjelmaren med mera.

Denna fond egde vid 1893 års slut en behållning af 176,095 kronor
40 öre.

Enligt underdånig skrifvelse den 17 maj 1877 beviljade Riksdagen
Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag, för sänkningen och regleringen
af vattenhöjden i Hjelmaren och Qvismaren samt utförande af
dermed sammanhängande arbeten, ett lån å 2,000,000 kronor att från
Bih. till ltiksd. Prat. 1895. I Sami. I Afd. 23 Höft. 1

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

statskontoret utgå med vilkor, utom andra, att å hvarje lyftadt belopp
af lånet skulle årligen till slutet af år 1887 erläggas fem procent ränta
från lyftningsdagen samt för tiden från och med år 1888 årligen erläggas
åtta procent å hela den lyftade lånesumman, hvaraf ränta skulle godtgöras
efter fem för hundra af det obetalda kapitalbeloppet och det öfriga
utgöra afbetalning derå.

Efter det hela lånebeloppet blifvit af bolaget lyftadt, har Riksdagen,
med anledning af särskilda utaf Kongl. Maj:t aflåtna propositioner, enligt
underdåniga skrifvelser den 5 maj 1885 och den 16 maj 1889 beviljat
bolaget vissa lindringar uti vilkoren för berörda statslån, enligt sistnämnda
underdåniga skrifvelse sålunda, att Riksdagen, på vilkor att
Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag förbunde sig att under
tiden till 1895 års slut gälda all annan sin skuld än den till staten,
medgifvit att räntan å bolagets kapitalskuld till staten, 2,000,000 kronor,
för tiden från och med år 1891 nedsattes till fyra procent för år, samt
att anstånd med erläggande af räntan för åren 1886—1895, utgörande
tillhopa 850,000 kronor, finge åtnjutas sålunda, att efter dessa års förlopp
denna ränta lades till lånesumman, hvarefter å det sålunda uppkommande
beloppet, 2,850,000 kronor, vid slutet af år 1896 och följande
år, tills detta belopp jemte ränta blifvit slutbetaldt, skulle erläggas en
annuitet af sex procent, deraf fyra procent beräknades som ränta å
oguldna beloppet och återstoden utgjorde kapitalafbetalning.

Sjösänkningsbolagets direktion har nu gjort underdånig framställning
om beredande af ytterligare lindring uti vilkoren för ofvannämnda
lån, och vill Kongl. Maj:t, med åberopande af hvad bilagda utdrag af
protokollet öfver civilärenden för denna dag innehåller, härmed föreslå
Riksdagen att, under vilkor att Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag
dels till den i statskontoret innestående, till underhållet af segeldjupet
i Hjelmaren med mera afsedda fonden afsätter af egna medel
så stort belopp, att fondens tillgångar vid 1895 års utgång uppgå till
300,000 kronor, dels ock inom 1896 års utgång betalar all annan sin
skuld än den till staten, medgifva

att anstånd med erläggande af den vid 1895 års slut å bolagets
skuld till staten upplupna räntan, utgörande tillhopa 850,000 kronor,
må åtnjutas intill dess kapitalskulden 2,000,000 kronor blifvit till fullo
betald genom erläggande vid slutet af år 1896 och följande år af en
annuitet af sex procent af sistnämnda summa, deraf fyra procent ränta
å oguldna kapitalbeloppet och återstoden afbetalning derå, samt att
ränteskulden 850,000 kronor, hvarå, intill dess kapitalskulden 2,000,000
kronor blifvit sålunda gulden, ingen ränta beräknas, derefter må gäldas

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

genom erläggande af enahanda annuitetsbelopp, deraf likaledes fyra
procent ränta å oguldna beloppet och återstoden afbetalning derå.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

O S C A R.

V. L. Groll.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 29
januari 1895.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson och
Wersåll.

2:o.

Departementschefen statsrådet Groll anförde härefter:

På derom af Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag gjord
ansökning förklarade Kongl. Maj:t genom nådig resolution den 12 nu ’
1865 att hinder från det allmännas sida icke mötte för nämnda bola
att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med en af öfversten J. A. Sundmark
utarbetad plan verkställa sänkning af berörda sjöar jemte ombyggnad
af Hjelmare kanal, så att, med beräkning jemväl af tillräckligt
Bih. till Riksd. Prat. 1895. 1 Sami. 1 AJä. 23 Häft. 1

''cr<? -

Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

djup för segelfarten vid sjögång å Hjelmaren, vattnet sänktes sex fot
under den antagna medelvattenhöjden, men sju fots segeldjup till Hjelmarens
hamnar fortfarande bibehölles, dock att, innan arbetet finge
komma till utförande, fullständig plan för verkställigheten deraf och de
åtgärder, som för segeldjupets framtida vidmakthållande kunde finnas
nödiga och för det allmänna betryggande, skulle till Kongl. Maj:ts
pröfning och fastställelse öfverlemnas.

Med anmälan att till följd af föreskriften uti ofvanberörda nådiga
resolution sjösänkningsbolaget låtit verkställa undersökning för utrönande
af de rubbningar i dåvarande förhållanden och deraf härflytande
enskilda ersättningsanspråk, som genom ifrågavarande sjösänkningar
skäligen kunde för vattenverks- och strandegare derstädes uppkomma,
samt att alla enskild rätt berörande tvistefrågor blifvit, så vidt de kunnat
utgöra laga hinder för sjösänkningen, i domstols väg afgjorda, anhöll år
1874 direktionen för sjösänkningsbolaget genom sin ordförande att Eders
Kongl. Maj:t täcktes meddela fastställelse å en bifogad fullständig plan
för sänkningsarbetets verkställande och de åtgärder, som för vidmakthållande
af 7 fots segeldjup i Hjelmaren och Hjelmare kanal vore nödiga
och för det allmänna betryggande, hvilken plan blifvit af öfverstelöjtnanten
A. Grafström upprättad med ledning af öfverste Sundmarks
plan och de förslag i ämnet, som afgifvits af vederbörande synerätt,
samt med iakttagande af de genom i ärendet meddelade utslag och
domar gifna föreskrifter.

Efter vederbörandes hörande faststälde Eders Kongl. Maj:t den 2
februari 1877 omförmälaa, af öfverstelöjtnanten Grafström upprättade
plan för Hjelmarens och Qvismarens sänkning att vid arbetenas utförande
lända till efterrättelse. Dervid stadgade Eders Kongl. Maj: t att
bolaget skulle, utom verkställandet af de för sjöarnes sänkning och
markens torrläggning erforderliga arbeten, för bibehållande af 7 fots
segeldjup i Hjelmaren och Hjelmare kanal samt sjöfartens upprätthållande
å samma farled

delvis ombygga Hjelmare kanal och i sammanhang dermed under
den del af seglationstiden, som kanalen i och för ombyggnaden hölles
stängd, besörja trafiken emellan Hjelmaren och den segelbara delen af
Arboga å utan förhöjning af de i gällande kanaltaxa bestämda fraktafgifter; fördjupa

segellederna till Örebro och Hjelmarens vigtigaste hamnar,
så att äfven under sjögång 7 fots segeldjup der kunde efter sänkningen
påräknas, och allt framgent bibehålla dessa farleder vid samma
djup;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

verkställa och, intill dess derom annorlunda förordnades, fortfarande
bekosta utprickningen af samma farleder, med undantag af den prickning,
som förut besörjts af Örebro stad;

allt framgent, då segling emellan Essundet och Svartåns utlopp
(det så kallade Öset) af vidriga vindar omöjliggjordes, tillhandahålla
tjenlig ångbåt för kostnadsfri bogsering af segelfartyg öfver den så
kallade Hemfjärden;

inrätta och underhålla en regleringsdam vid Hyndevad samt anskaffa
bostad och bereda aflöning åt en af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
der anstäld damvaktare; samt

på det att sjösänkningsbolaget i en framtid måtte kunna befrias
från förpligtelserna, i hvad de afsåge den allmänna trafiken, insätta i
statskontoret 100,000 kronor att af statskontoret göras fruktbärande
för att medelst räntans läggande till kapitalet bilda en fond, hvaraf
den årliga räntan kunde i mån af behof användas till bekostande af det
bolaget ålagda underhållet af segeldjupet i Hjelmaren samt af dambyggnaden
vid Hyndevad och öfriga för sjöfartens beqvämlighet bestämda
anordningar, aflöning af damvaktaren vid Hyndevad med mera
dylikt; Kongl. Maj:t dock förbehållet, såväl att bestämma om fondens
förvaltning och användning som ock att framdeles pröfva och afgöra
huruvida densamma kunde anses för sitt ändamål tillräcklig eller borde
af bolaget ökas.

Enligt Grafströms år 1873 uppgjorda, på då gängse pris grundade
beräkningar skulle verkställigheten af de i den sålunda fastställa planen
afsedda åtgärder erfordra följande kostnadsbelopp, nemligen:
l:o) samtliga erforderliga arbeten vid Hjelma -

rens utlopp ............................................................................ kr. 335,298:

2:o) ombyggnaden af Hjelmare kanal..................... » 354,291: —

3ro) fördjupningen af farlederna i Hjelmaren...... » 284,133: —

4:o) fördjupningen af hamnarne derstädes............ » 31,274: —

5:o) Qvismaredalens torrläggning ......................... )) 664,689: —-

6:o) diverse extra omkostnader ............................ »_279,198: 34

eller sammanlagdt kr. 1,948,883: 34.

I aidedning af en särskild utaf sjösänkningsbolaget till Eders Kongl.
Maj:t ingifven ansökning i fråga om beredande åt låneunderstöd åt bolaget
för företagets utförande, behagade Eders Kongl. Maj:t uti nådig
proposition den 16 februari 1877 föreslå Riksdagen att, för sänkning och
reglering af vattenhöjden i sjöarne Hjelmaren och Qvismaren samt utförande
af dermed sammanhängande arbeten enligt faststäld plan, be -

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 29.

vilja sj ösänkningsbolaget ett lån å 2,000,000 kronor, att utgå med

600,000 kronor under 1878, med 300,000 kronor under hvarje af åren
1879, 1880, 1881 och 1882 och med 200,000 kronor under år 1883,
under vilkor: att å hvarje lyftadt belopp af lånet årligen till slutet af
år 1887 erlades fem procent ränta från lyftningsdagen; att för tiden
från och med år 1888 årligen erlades åtta procent å hela den lyftade
lånesumman, hvaraf ränta godtgjordes efter fem för hundra af det obetalda
kapitalbeloppet och det öfriga utgjorde afbetalning derå, samt att
i öfrigt de allmänna stadganden och bestämmelser, som vore af Riksdagen
meddelade i fråga om låneunderstöd för vattenaftappning eller
annat odliugsföretag, skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse
jemväl för berörda lånebidrag. Denna framställning bifölls af Riksdagen
enligt dess underdåniga skrifvelse den 17 maj 1877; och har bolaget
derefter under åren 1878 — 1883 lyftat hela det beviljade statslånet.

Som under arbetets fortgång svårigheter af flerahanda slag för sjösänkningsbolaget
uppstått och kostnaderna visat sig uppgå till betydligt
högre belopp än från början beräknats, anhöll bolaget år 1884 att
Eders Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta framställning att i betraktande
af den större omfattning, som måst gifvas de med sjösänkningsföretaget
förenade arbeten, samt af de stora förmåner, som beredts
det allmänna, Riksdagen måtte bevilja bolaget räntefrihet under
åren 1886, 1887, 1888, 1889 och 1890 å det bolaget beviljade statslånet
samt medgifva framflyttning af amorteringen af lånet, så att densamma
skulle taga sin början först med år 1891, i stället för med år
1888.

Med anledning häraf föreslog Eders Kongl. Maj:t uti nådig proposition
den 20 februari 1885 Riksdagen medgifva att sjösänkningsbolaget
måtte befrias från skyldigheten att gälda ränta å omförmälda
lån för åren 1886 —1890, äfvensom erhålla anstånd med amorteringen
af samma lån, på sätt bolaget begärt, med skyldighet för bolaget att
från och med år 1891 å hela lånesumman årligen erlägga åtta procent,
hvaraf ränta skulle beräknas efter fem för hundra å det obetalda kapitalbeloppet
och återstoden utgöra afbetalning derå.

Denna proposition blef enligt underdånig skrifvelse den 5 maj
1885 endast på det sätt bifallen, att Riksdagen dels för tiden från och
med år 1886 nedsatte räntan å det sjösänkningsbolaget beviljade lån å
2,000,000 kronor till fyra och en half procent för år och dels medgaf
att bolaget finge anstånd med denna räntas erläggande för åren 1886—
1890 sålunda, att efter dessa års förlopp den för desamma upplupna
räntan lades till den beviljade lånesumman, hvarefter å det sålunda
uppkomna beloppet skulle erläggas, vid slutet af hvartdera året

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

1891, 1892, 1893, 1894 och 1895 fyra och en half procent årlig ränta
samt vid slutet af år 1896 och följande år, tills lånet blifvit slutbetaldt,
eu annuitet af åtta procent, deraf fyra och en half procent beräknades
som ränta å oguldna beloppet och återstoden utgjorde kapitalafbetalning.

Efter det sjösänkningsarbetet i sin helhet afsynats och den 13
augusti 1888 blifvit af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkändt, inkommo
från 696 egare och innehafvare af jord inom Hjelmarens och
Qvismarens sjösänkningsområde samt delegare i förenämnda, för dessa
sjöars sänkning bildade bolag särskilda till Eders Kongl. Maj:t stälda
skrifter, i hvilka anfördes att, då det varit oafvisligen nödvändigt att
företaga större och mera omfattande arbeten än hvad det ursprungliga
förslaget afsett, detta medfört betydligt ökade kostnader, hvarigenom
dessa, som i det af öfverstelöjtnanten Grafström reviderade förslaget
beräknats till 1,948,883 kronor 34 öre, uppgått till 2,886,903 kronor
93 öre, utan att ens detta belopp kunde anses såsom sänkningskostnadens
slutsumma, då ännu återstode en mängd ersättningar för borttagen
jord med mera, hvilka efter derom i laga ordning tillkomna beslut
icke finge bestämmas förr än efter företagets fullständiga afsilande;
att i följd häraf all anledning vore att befara att den direkta sjösänkningskostnaden
icke skulle understiga 3,000,000 kronor, hvartill borde
läggas den summa, som bolaget fått betala i räntor å lånta penningar
under den tioåriga arbetstiden eller, enligt då senast gjorda bokslut,
1,013,141 kronor 6 öre, då kostnaden i rundt tal kunde beräknas till
4,000,000 kronor; samt att detta bolag, utom skyldigheten att ombygga
alla dammar och broar i Eskilstuna ström, hvartill motsvarighet ytterst
sällan om ens någonsin förekommit vid andra sjösänkningar här i landet,
hade för sjöns reglering måst bygga en särskild och ytterst dyrbar
regleringsdam, bilda segelrännor, ombygga Hjelmare kanal och
flera hamnar för en sammanlagd kostnad af 996,675 kronor 54 öre,
oberäknadt den tryckande skyldigheten, icke blott att allt framgent
underhålla dessa för sjöfarten verkstälda arbeten utan ock att dels i
all framtid kostnadsfritt bogsera de segelfartyg, som passerade den så
kallade Hemfjärden å Hjelmaren och härför hålla en särskild ångbåt,
och dels att utan någon ersättning underhålla en stor del åt sjömärkena
i Hjelmarens farleder; och anhöllo sökandena på grund af hvad
sålunda anförts att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta
framställning att af det Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag
beviljade statslånet å 2,000,000 kronor halfva beloppet eller 1,000,000
kronor, såsom motsvarande de kostnader bolaget fått vidkännas ensamt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

för sjöfartens fortgång på ett större djup än sjön medgåfve, måtte
efterskänkas och afskrifvas.

Med vitsordande att totala sjösänkningskostnaden icke komme att
understiga 4,000,000 kronor och att bolaget, förutom den i statskontoret
insatta fonden för segeldjupets reglerande, måst offra 1,000,000 kronor
för bibehållande af äldre och skapande af nja farleder, instämde bolagets
direktion i hvad bolagsmännen anfört och anhållit samt framhöll
dervid tillika, bland annat, att i september 1888, då direktionens yttrande
afgafs, bolagets skulder kunde beräknas till, förutom upplupna,
ej förfallna räntor, 3,054,602 kronor 63 öre, och tillgångarne — oberäknad^
ofvan omförmälda i statskontoret innestående fond samt bolagets
fastigheter och fiske, hvilka åtminstone för det dåvarande vore afsedda
att bibehållas för det framtida underhållet, samt efter afdrag af ett i
enskild bankinrättning taget kreditiv å 50,000 kronor — till 187,104
kronor 63 öre.

Med anledning af dessa framställningar föreslog Eders Kongl.
Maj:t uti nådig proposition den 22 mars 1889 Riksdagen

att Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag måtte erhålla
eftergift å den vid 1890 års slut upplupna, till 450,000 kronor uppgående,
oguldna räntan för åren 1886—1890 å ifrågavarande statslån; samt

att sjösänkningsbolaget derjemte måtte medgifvas den lindring i
betalningsvilkoren för lånet, att å lånesumman, 2,000,000 kronor, skulle
erläggas vid slutet af hvardera året 1891, 1892, 1893, 1894 och 1895
tre och en half procent ränta samt vid slutet af år 1896 och följande
år, tills lånet blifvit slutbetaldt, en annuitet af fem procent, deraf tre
och en half procent beräknades som ränta å oguldna beloppet och
återstoden utgjorde kapitalafbetalning.

Uti underdånig skrifvelse den 16 maj 1889 meddelade Riksdagen
till svar å Eders Kongl. Maj:ts berörda framställning att Riksdagen
väl funnit giltiga skäl förefinnas att bereda bolaget någon lättnad i de
svårigheter, med hvilka bolaget hade att kämpa, men att Riksdagen
då, likasom år 1885 då fråga om lindring i bolagets betalningsvilkor
senast hos Riksdagen förevarit, ansett en till sin art så väsentlig afvikelse
från ingånget aftal som rent efterskänkande af ett fordringsbelopp,
vara en betänklig åtgärd, hvilken Riksdagen så mycket mindre
kunde godkänna, som det ej syntes vara ådagalagdt att den vore af
nödvändighet påkallad; att Riksdagen förestält sig att det väsentligaste
vore afl bereda bolaget frihet från bördan af statslånet under den tid,
då delegarne vore betungade med utgifter, dels för gäldande af de
skulder, bolaget utöfver statslånet måst ikläda sig för företagets full -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

bördande, och dels för de vunna egoväldenas bringande i det skick,
att de lemnade påräknad afkastning, samt förseende med nödiga byggnader;
att Riksdagen härjemte, med afseende å detta företags dyrhet,
och säregna beskaffenhet, ansett någon nedsättning i räntan under den
för odlingslån gällande billigtvis böra medgifvas; samt att Riksdagen
likväl funnit det vilkor böra för dessa eftergifter från statens sida uppställas,
att anståndstiden behörigen användes till bolagets frigörande
från all annan skuld än den till staten, hvilket förutsatte de dertill erforderliga
medlens uttaxering på delegarne.

Med tillämpning af de sålunda uttalade åsigter biföll Riksdagen på
det sätt Eders Kongl. Maj:ts proposition, att Riksdagen, på vilkor att
Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag förbunde sig att under
tiden till 1895 års slut gälda all annan sin skuld än den till staten,
medgaf:

att räntan å bolagets kapitalskuld till staten, 2,000,000 kronor, för
tiden från och med år 1891 nedsattes till fyra procent för år; samt
att anstånd med erläggande af räntan för åren 1886 —1895, utgörande
tillhopa 850,000 kronor, finge åtnjutas sålunda, att efter dessa
års förlopp denna ränta lades till lånesumman, hvarefter å det sålunda
uppkommande beloppet 2,850,000 kronor vid slutet af år 1896 och
följande år, tills detta belopp jemte ränta blifvit slutbetaldt, skulle erläggas
en annuitet af sex procent, deraf fyra procent beräknades som
ränta å oguldna beloppet och återstoden utgjorde kapitalafbetalning.

Uti de enligt Riksdagens sistberörda beslut gällande vilkor för
ifrågavarande lån har bolaget nu sökt ytterligare lindring.

Uti en den 7 september 1893 till civildepartementet inkommen
skrift har nemligen direktionen för bolaget anfört att de förpligtelser
till den allmänna trafiken på sjön Hjelmaren, som uti nådiga resolutionerna
den 12 maj 1865 och den 2 februari 1877 blifvit med sjösänkningsföretaget
för all framtid förknippade, och hvilka förpligtelser afsåge
sjöfartens bibehållande på Hjelmaren till sju fots djup, ådragit
bolaget betydande uppoffringar för nybyggnad af slussarne vid Notholmen
och Bergkarlsberget i förening med fördjupning af öfre horisontalsträckan
i Hjelm are kanal och af milslånga farleder till sjöns vigtiga
ste hamnar, dessa hamnars ombyggnad samt inrättandet af eu
regleringsdam vid sjöns utlopp. Kostnaderna för dessa arbeten hade
vid bokslutet den i3 mars 1888, då sjelfva sänkningsarbetet ansetts
fullbordadt, uppgått till eif belopp af 996,675 kronor 54 öre, i hvilken

8''

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

summa dock ej inräknats någon del af kostnaden för dammen vid Hyndevad,
hvilken blifvit betydligt dyrare såsom fullständig regleringsdam
i stället för hvad den eljest enligt det första förslaget skolat vara,
enkel skibordsdam med blott några få grundluckor. Nära hälften —
om den ökade kostnaden för regleringsdammen tillädes — mera än
hälften af det beviljade statslånet hade således åtgått till ändamål, som
för hvarje annat sjösänkningsföretag varit fullkomligt okända, och kostnaden
för dessa arbeten, utom dambyggnaden, hade med ej mindre än
342,562 kronor 54 öre öfverstigit hvad i det faststälda förslaget härtill
beräknats.

Dessa kostnader — fortsätter direktionen — skulle dock icke i
och för sig varit så svåra att bära, om icke företagets stora omfattning
kräft en så lång arbetstid, hvilken genom de sig hopande räntorna bidragit
att fördubbla den till 2,000,000 kronor beräknade kostnaden, och
om dermed bolagets förpligtelser till den allmänna trafiken varit fullgjorda,
men nu uppginge verkliga sjösänkningskostnaden den 13 mars
1889, då detta konto alldeles afslutades, med inberäkning af då utbetalda
räntorna, till 4,078,761 kronor 20 öre och förbindelserna till den
allmänna trafiken fortfore i så måtto, att bolaget allt framgent måste
underhålla sju fots segeldjup i sjön, sjömärken och prickar, regleringsdam
med dess dammästare och dennes boställe, bogsering af segelskutor
på Örebrofjärden vid vidriga vindar o. s. v., hvilka åligganden
hindrade bolagets upplösning efter slutadt värf och nödgade detsamma
att, äfven sedan dess öfriga skulder blifvit betalda och statslånet på
jorden omfördt, allt framgent hafva en förvaltning, styrelse och beställningsmän
samt ej obetydlig materiel för att städse vara beredt att fullgöra
dess skiftande funktioner såsom en för trafikens ostörda gång
ansvarig sjöfartsstyrelse för sjön Hjelmaren, der de afgifter, hvilka såsom
muddrings- och prickningspenningar utginge af trafikanterna, icke
komme bolaget till godo utan tillfölle Örebro stad och rederibolag, af
hvilket sistnämnda bolag dock till prickningen erhölles ett litet bidrag
af 643 kronor 50 öre årligen. Men detta bidrag vore beroende på
trafikanternas godvilliga erläggande af den prickningsafgift, rederibolaget
behagade dem påföra, då någon lagfästad taxa härför ej funnes. De
olägenheter, som åtföljde dessa bolagets förpligtelser till trafiken, begränsades
likväl icke härtill. För att kunna utföra sjösänkningsarbetet
hade bolaget nödgats inlösa Rosenholms qvarn och ålfiske, hvilken
egendom kostat bolaget 130,238 kronor 54 öre och nu, bokförd till

65,000 kronor, kunnat till detta pris försäljas, om det icke visat sig
att regleringsdammen vid Hyndevad under flodtid ej kunde så hastigt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

som önskligt och nödigt vore afbörda öfverflödsvattnet ur sjön, såvida
ej fallhöjden der ökades, hvilket åter kräfde att vattenspegeln i den
tätt nedanför belägna Rosenholmsdammen samtidigt sänktes så mycket
som möjligt vore utan att hindra qvarnverkets gång. Detta åter kunde
svårligen ske om denna dam lemnades i främmande händer, hvarföre
bolaget till xmdvikande af ständiga tvdster måste allt framgent bibehålla
nämnda egendom. Det kapital, qvarnverket och ålfisket representerade,
vore väl icke räntelöst, men förblefve dock härigenom fastläst,
hvarjemte bolaget på detta sätt fått tvänne regleringsdammar att
underhålla i stället för en.

Uti nådiga resolutionen den 2 februari 1877 stadgades att, på det
sjösänkningsbolaget måtte, om det så önskade och Kongl. Maj:t funne
skäligt sådant medgifva, kunna, efter fullbordandet åt sjösänkningsarbetena
och slutlig uppgörelse af alla dermed förenade eller deraf
föranledda penningeliqvider, befrias från sina förpligtelser i hvad de
afsåge den allmänna trafiken, bolaget skulle i statskontoret afsätta

100,000 kronor, att der göras fruktbärande mot högsta ränta, som kunde
betingas, och medelst räntans läggande till kapitalet förökas till en fond,
hvaraf årliga räntan kunde i mån af behof användas till underhåll af
segeldjupet, regleringsdammen med mera. Denna fond, om hvars tillväxt
Eders Kongl. Maj:t förbehållit sig rätt att förordna, och till hvars
förökande bolaget vore skyldigt att, när så fordrades, underkasta sig
särskildt tillskott, hade vid 1892 års slut uppgått till 176,318 kronor
4 öre. Från denna fond hade bolaget visserligen under de tre åren
1890—1892 erhållit ett årligt bidrag af 3,000 kronor samt för åren
1893—1895 tillförsäkrats ett sådant af 4,500 kronor, men detta belopp
försloge dock icke ens nu till dessa kostnader, ehuru något drygare
underhåll ännu ej förekommit samt i räkenskaperna underhållskostnaden
för mudderverket, nödig afskrifning af dess värde, byggandet af en
slip för detsamma med mera upptagits å särskilda conti utan att
såsom hädanefter komme att ske — påföras sjöfartsunderhållet. När
dessa utgifter tillädes samt den andel i framtida förvaltningskostnaden
detta på så många spridda punkter fördelade underhåll medförde, samt
framdeles behöfliga reparationer å regleringsdammen och dammästarebostället
tillkomme, blcfve det eventuela bidraget från fonden ännu
mera otillräckligt. Bolaget vågade derföre icke heller upptaga densamma
bland sina tillgångar på annat sätt än innanför linien.

Förhoppningen att genom fondens fortfarande tillväxt bolaget eu
gång skulle kunna frigöras från sina förpligtelser till den allmänna
trafiken vore ännu långt aflägsen och syntes icke heller någonsin kunna

Bill. till Rihd. Prot. 1895. 1 Sami. 1 Ajd. 23 Haft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

realiseras. Att statsverket skulle öfvertaga detta underhåll vågade bolaget
icke hoppas, och att någon korporation eller något bolag skulle
åtaga sig detsamma utan utsigt att deraf, på Hjelmareintressenternes
bekostnad, skörda en vinst, fullt motsvarande den stora risken, vore
icke heller tänkbart, oafsedt att en uppgörelse derom förutsatte sådana,
för alla eventualiteter betryggande garantier, som icke vore lätta att
anskaffa. Det vore således nästan otvifvelaktigt att, huru än fonden
ökades, sjösänkningsbolaget likväl måste alltjemt fortlefva för fullgörandet
af detta lika ansvarsfulla som kostsamma åliggande.

Det vore just denna utsigt till en ständig fortvaro, dessa på förhand
. nästan oberäkneliga kostnader, som föga mindre än de årliga
taxeringsbidragen verkade nedstämmande inom bolaget, nedtryckte värdet
på den förbättrade, i bolaget ingångna sjösänkningsjorden och fortfarande
likasom hittills skulle ställa dess pris vida under hvad annan,
af sådana allvarliga förpligtelser oberörd men i öfrigt fullt jemförlig
jord, så utom som inom sjösänkningsområdet, i köp betingade, synnerligast
som bolaget, utom dessa allmänna, derjemte hade särskilda ganska
stränga förpligtelser för underhåll af aflopp, uppfångsgrafvar, broar
med mera i Qvismaredalen, hvilka äfven kräfde årliga tillskott, ehuru, hvad
dem anginge, åtminstone en möjlighet funnes att delvis och för kortare
årsföljder få dem emot ersättning öfvertagna af andra.

Den förenkling i administrationen af bolagets angelägenheter, som
efter statslånets omföring på jorden borde inträda, kunde i följd af
denna ständiga vaksamhet på så vidt skilda punkter, som det vidsträckta
underhållet kräfde, icke blifva så omfattande som man förestälde sig,
och. förvaltningen med dess ledare, muddermästare, dammästare, tillsy
ning-s in än öfver sjömärken och farleder med mera korame utan tvifvel
att kräfva årliga tillskott. Att redan nu göra en någorlunda tillförlitlig
beräkning öfver dessa årliga kostnader vore icke möjligt, men syntes
dessa icke böra beräknas till mindre än vid pass 20,000 kronor.

Hittills både bolaget kunnat hålla den årliga taxeringen till 4 å 5
kronor per vinstref, det högsta belopp bolagsmännen ansetts kunna
bära, men detta hade endast kunnat ske derigenom, att andra inkomster
cirka 300,000 kronor för försåld jord och obehöflig materiel —
varit att tillgå till bestridande af bolagets dryga utgifter, hvilka i annat
fall under samma ar kräft en uttaxering af 6 å 7 kronor per vinstref.
När nu de tillgångar, som aterstode, minskades med derifrån hemtad
hjelp till årsutgifterna intill 1896, blefve efter statslånets omföring icke
mycket öfver till bestridande af det årliga underhållet, om detta också
utan extra taxering kunde under de närmast följande åren uppehållas.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 29.

Men när sedan en sådan blefve oundviklig och annuiteten å statslånet,
5 kronor 41 öre, skulle i första rummet utgå, komme hvad bolaget
kräfde och för hvilket ingen förmånsrätt funnes antagligen att blifva
särdeles svårt att indrifva, synnerligast som en icke ringa del af bolagsjorden
äfven graverades af redan började annuiteter å särskilda lån
från odlingslånefonden. De rika hafreskördar, som med lindrig brukningskostnad
och hjelp af konstgjorda gödningsämnen vunnits de första
åren, började mer och mer försvagas i följd af de på denna mullrika
och kraftiga jord lätt öfverhandtagande ogräsen, hvarföre sättet för densammas
kultur måste förändras, ordnade växtföljder med omsorgsfullt
trädesbruk, höstsäde och gräs införas och, der makt funnes, jorden
dräneras, hvilket allt fordrade ökad dragkraft, väsentligt drygare arbetskostnad
samt nybyggnader af ladugårdar och andra hus, som ett mera
intensivt jordbruk kräfde; och detta allt under det jordens egare skulle
jemte dessa för deras yrke oundgängliga utgifter, lefva uti en ständig
oro att stormar och häftiga islossningar skulle förstöra farleder, sjömärken
och dammar med mera samt deras statslånebörda således ökas
med en extra debitering för dylika, för deras näring alldeles främmande
ändamål.

Dessa omständigheter, hvilkas rätta innebörd icke förut tillräckligt
framhållits, hade förändrat Hjelmaresänkningens karaktär af blott och
bart en torrläggning af sankmarker och stält detta företag utanför all
jemförelse med andra sådana i vårt land. Förpligtelser liknande dem,
som Hjelmaresänkningsbolaget måst åtaga sig, förekomme veterligen
icke vid någon annan sjösänkning i hela Europa, och hvad omfånget
anginge, ansåge direktionen sig böra, sedan äfven den nyvunna jorden
tillkommit och vederbörligen uppmätts, nämna att landet härigenom
vunnit icke blott 15,133 hektar förut vattenskadad och nu till det mesta
redan odlad jord utan ock 3,670 hektar mer eller mindre torrlagd landvinning,
således tillsammans en väsentlig jordförbättring å 18,803 hektar
eller 38,090 tunnland.

Beträffande det resultat, som åsyftats, så hade detta obestridligt
vunnits, och företaget, bättre än man vågat vänta och hoppas, kunnat
ej blott tillfredsställa jordbrukets fordringar utan äfven fylla de hårda
kraf, livilka såväl staten som enskilda verk och inrättningar stält på
detsamma.

Den egentliga vinsten hade dock hufvudsakligen kommit dem till
godo, livilka ej i sjösänkningen deltagit, utan genom de mest ihärdiga
protester ständigt sökt hindra dess utförande, medan den öfver all be -

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.

räkning stora ekonomiska bördan fortfarande ensamt tryckte dem, som
utfört företaget, hvars välgörande verkningar sträckt sig vida utöfver
hvad man beräknat. Sjöfarten på Hjelmaren hade vunnit större trygghet
och garantier, som den förut saknat, Eskilstunaverken, hvilkas dammar
ombygts i mera tidsenligt skick, hade erhållit jemnare vattentillgång,
sedan genom sjöns reglering en bättre hushållning med vattnet
inträdt, och denna reglering hade dessutom skänkt Mälarens strandegare
fördelen att Hjelmarens öfverflödsvatten kunde tidigare afbördas än det
egentliga vårflödet der inträffade. Hjelmare kanal, som vid tiden för
sjösänkningsarbetets utförande på hela sin öfre horisontalsträcka till en
längd af 10,600 meter varit i det största behof af en grundlig uppmuddring,
hade fördjupats och återlemnats till det bolag, som egde
densamma, i ett bättre och väsentligt fördelaktigare skick än det, hvaruti
han befunnits före sjösänkningsarbetet; och någon åtgärd för underhållet
af segeldjupet på denna sträcka hade icke direktionen veterligen
förekommit och komme antagligen ej heller på många år att erfordras.
Örebro stad, hvars dränering genom sänkningen möjliggjorts, hade
vunnit icke blott ett sundare läge utan ock en högst betydligt ökad
varuomsättning, som föranledt Svartåns kanalisering från Skebäcks
hamn upp till staden, hvilken dyrbara anläggning icke kommit till stånd,
derest icke sjösänkningen framkallat en större liflighet i alla affärsförhållanden.
Genom sänkningen hade Eders Kongl. Maj:t och kronan
vid Skebäck i Svartån vunnit ett vattenfall af 240 hästkrafter utan att
bolaget, som skapat detsamma, derför kunde enligt gällande lag erhålla
någon godtgörelse, och denna vattenkraft beräknades ega ett så högt
värde, att Örebro stad, mot erhållande af kronans rätt dertill, ansett
vidare hjelp från det allmännas sida icke erfordras för utförande af
dess kanalarbete. Nödtvånget att bereda vidgadt aflopp i Qvismaredalen
hade der åstadkommit icke blott en båtled till Hjelmaren utan
ock en särskild handelsplats vid Odensbacken i Telgeån, hvarifrån nu
reguliera ån g båtsturer öppnats icke blott på sjöns båda ändpunkter,
Örebro och Skogstorp, utan äfven på Stockholm. Nya hamnar hade
efter sänkningen uppstått vid Hjelmarens stränder och upprensningarne
af Hjelmaresund och Qvislaån till Hjelmarens östligaste ändpunkt öppnat
en ny farled, hvilken ansetts vara af sådan vigt att Oxelösund—
Flen—Vestmanlands jern vägsbolag, som verkstält dess utvidgande till
sju fots djup, fått hela kostnaden derför såsom ren gåfva af statsverket.
I stället för den långa och ytterst svåra färjleden öfver Hjelmaresund
hade sänkningen beredt möjlighet att för en jemförelsevis ringa
kostnad der åstadkomma en för samfärdseln synnerligt vigtig brobygg -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

nåd, hvartill ock förslag upprättats, och de som bodde vid sjön Öljarens
stränder kunde nu utan slussbyggnad förena denna sjös vattenspegel
med Hjelmarens och göra den segelbar ungefär en mil in i
Södermanland samt på samma gång torrlägga deromkring befintliga
sankmarker.

Genom denna sjösänkning både dessutom skördats en stor vinst i
sanitärt hänseende. De vid Hjelmarens och Qvismarens stränder förr
så vanliga fross- och tyfusfebrarna hade efter sankmarkernas torrläggning
alldeles försvunnit.

Jemte dessa stora fördelar, som tillskyndats det allmänna och särskilt
de intressen, som rest sig emot sjösänkningsföretaget, borde icke
förbigås den vinst, som tillfallit de jordegare inom sjösänkningsområdet,
hvilka ej i företaget deltagit, och som fått återlösa deras vinstjord.
Det pris, som härför af bolaget betingats eller i allmänhet 800 kronor
för fullgradig hektar kunde måhända synas högt och borde vara fullt
tillfredsställande, men vore dock ganska ringa vid jemförelse med hvad
bolagsmännens egen vinstjord kostat, ty denna stode dem till ett pris
af något öfver 1,100 kronor per fullgradig hektar, oafsedt. den dryga
underhållsskyldighet, som ensamt hvilade på densamma. Denna återlösta
jord och de afsöndringar af vinstjord, som till andra personer
försålts med ett saluvärde af mer än 300,000 kronor, hade redan
tillfört staten och kommunerna en afsevärd tillökning af ny skattskyldig
jord.

Den hjelp, sjösänkningsbolaget. från det allmännas sida erhållit till
utförande af detta arbete, vore det af 1877 års Riksdag beviljade statslånet
å 2,000,000 kronor. Å detta lån hade bolaget i räntor efter den
ursprungliga räntefoten 5 procent till statskontoret successive under åtta
år inbetalt 575,388 kronor 94 öre intill utgången af år 1885, hvarefter,
sedan räntan nedsatts till 4,5 procent samt uppskof med dess erläggande
för åren 1886—1890 beviljats af 1885 års Riksdag, dessa årens
räntor uppdebiterats med tillsammans 450,000 kronor, hvartill, sedan
år 1889 räntefoten nedsatts till 4 procent, ett belopp af 400,000 kronor,
utgörande ränta för åren 1891 — 1895, skulle ytterligare påföras. I följd
häraf komme de räntor, som för det beviljade statslånet redan utgått
eller uppdebiterats innan lånets fördelning på jorden egde rum, att
uppstiga till ett belopp af 1,425,388 kronor 94 öre eller mera än 71
procent af kapitalbeloppet. *

Att utan detta statslån sjösänkningsföretaget aldrig kunnat utföras
vore en obestridlig sanning, likasom ock att, utan de lindringar i de
ursprungliga lånevilkoren, som sålunda tid efter annan beviljats, bolaget

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

svårligen kunnat frigöra sig från sina öfriga skulder. Men det kunde
icke heller förnekas att, med afseende på förpligtelserna till det allmänna,
den börda, som pålagts Hjelmarens och Qvismarens strandegare,
vore vida tyngre än hvad som fordrats af något annat, sjösänkningsföretag
i vårt land.

Efter de förhållanden, som inträdt sedan i följd af Riksdagens år
1889 fattade beslut ytterligare 400,000 kronor i räntor uppdebiterats
vid 1895 års slut, skulle en afskrifning af 450,000 kronor blifva ungefär
38 procent af det räntebelopp 1,425,388 kronor 94 öre bolaget dels
kontant inbetalt, dels fått uppdebiteradt. En sådan eftergift å en så
stor hopad ränteskuld, medgifven ett bolag, som nödgats åtaga sig och
äfven ordentligt fullgjort hvad sannolikt intet annat bolag hädanefter
komme att finnas villigt att åtaga sig, kunde icke med skäl af andra
sjösänknings- och torrläggningsföretag åberopas såsom prejudikat; och
då, såsom redan anförts, en årlig afgäld af 5 kronor för vinstref öfverstege
bolagsmännens bärkraft, hvarför utrymme nedanom detta maximum
måste finnas jemväl för en debitering till underhållet, kunde denna
omständighet väl icke lemnas utan afseende, då så många och så ytterst
vigtiga, såväl publika som privata intressen utsattes för de största faror
i händelse bolaget, genom att alltför hårdt pressas, till sist skulle blifva
oförmöget att fullgöra sina stränga förpligtelser till sjöfarten med mera.

I betraktande häraf och då det måste anses höjdt öfver allt tvifvel
att Riksdagen, som bidragit till utförandet af detta, för våra förhållandan
ovanligt vidt omfattande företag, äfven önskade försätta detsamma
i en sådan ställning, att det fortfarande kunde uppfylla sitt ändamål
och fullgöra de stränga fordringar, som stälts och stäldes på detsamma,
har direktionen, under uttrycklig förklaring att det vilkor beträffande
bolagets enskilda lån, som 1889 års Riksdag fästat vid då medgifna
ändring i sättet för statslånets liqviderande, skulle vederbörligen uppfyllas,
i underdånighet anhållit det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att åt de å Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolags
statslån vid 1895 års slut uppdebiterade räntorna, 850,000 kronor, ett
belopp af 450,000 kronor måtte afskrifvas och att vid slutet af år 1896
och följande år å den sålunda reducerade kapitalskulden 2,400,000 kronor,
till dess densamma jemte ränta blifvit återbetald, skulle erläggas en
annuitet af 6 procent, hvaraf 4 procent beräknades såsom ränta och
återstoden utgjorde kapitalafbetalning.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
anbefalts att häröfver inhemta Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
i Södermanlands, Örebro och Vestmanlands län underdåniga yttranden

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

samt dermed äfvensom med eget underdånigt utlåtande till Eders Kongl.
Maj:t inkomma, hafva nämnda styrelser med underdånigt utlåtande af
den 1 februari 1894 öfverlemnat yttranden i ärendet af Eders Kongl.
Maj:ts bemälde befallningshafvande.

Uti sina berörda yttranden hafva sistnämnda myndigheter tillstyrkt
bifall till ansökningen och dervid, bland annat, andragit:

Eders Kongl. May.ts befallningshafvande i Södermanlands län: att
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som uti ett med anledning
af sjösänkningsbolagets hos Eders Kongl. Maj:t gjorda framställning
om efterskänkande och afskrifning af hälften af ifrågavarande statslån
den 26 januari 1889 afgifvet underdånigt utlåtande ansett mycket bevekande
skäl förefinnas för staten att skänka det betryckta bolaget en
verksam hjelp, motsvarande de utgifter, som bolaget för statsintressets
tillgodoseende måst underkasta sig, ansåge sig böra i nu förevarande
ärende vidhålla den af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande sålunda
uttryckta åsigten, desto hellre som bolagets ifrågavarande framställning,
jemte det den åsyftade ett långt mindre bistånd af staten än som förut
sökts, tillika inrymde nya, obestridliga sakförhållanden, som ytterligare
belyste bolagets svårt betryckta ställning och den förnämligast verkande
orsaken dertill, nemligen den bolaget för all framtid pålagda
ansvarighet för trafikens uppehållande på Hjelmaren till sju fots djup
och de deraf härflytande högst betydliga kostnader såväl för de redan
fullbordade stora regleringsarbetenas utförande som äfven för deras
årliga vidmakthållande jemte aflöning till derför erforderlig förvaltningspersonal;
att utan statens mellankomst med det understöd, hvilket i
förevarande framställning äskats, det trångmål, hvari bolaget såmedelst
vore försatt, svårligen syntes kunna af detsamma öfvervinnas utan deremot
gifva anledning befara att bolaget icke i längden förmådde fullgöra
sina förbindelser till det allmänna; samt att, beträffande de för
statslånet med derå hopade räntor utgående ovanligt höga annuitetsbelopp,
som drabbade de i företaget deltagande fastigheterna, den fara
för fastighetskrediten icke syntes böra lemnas alldeles ur sigte, som
kunde uppstå, om, såsom antagligt vore, derest icke den äskade eftergiften
beviljades, många af dessa fastigheter, hvilka tillika besvärades
af årlig afgäld för erhållna odlingslån samt andra utskylder och gravationer,
icke förmådde bära alla de bördor, för hvilka de sålunda häftade
och i följd deraf blefve underkastade tvångsförsäljningar med deraf
uppstående förlustbringando kollisioner mellan olika förmånsrättsegare
och menliga återverkan på fastighetsvärdena;

Kongl. Mafts Nåd. Proposition N:o 29.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län: att Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande vid de föregående tillfällen, då Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande haft anledning att yttra sig i fråga
om Hjelmarens och Qvismarens sänkning och det derför bildade bolags
arbeten, städse funnit sig föranlåten framhålla vigten och betydelsen
för landet, orten och jordbruket i allmänhet af detta storartade sjösänkningsföretag,
som inom landet icke egde sin motsvarighet samt i omfattning
och betydenhet icke stode efter ens något utom riket; att Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande särskilt i utlåtanden den 24 december
1884 och den 29 november 1888 fästat uppmärksamhet derå att, i
olikhet med vanligen förekommande vattenafledningsföretag, detta berörde
icke allenast enskild rätt utan ock allmänna intressen, hvilkas
tillgodoseende påkallat arbeten och uppoffringar af bolaget i högst betydlig
utsträckning, och att detta oaktadt det bolaget beviljade lån icke
erhållits på förmånligare vilkor än dem, som gälde för lån, hvilka meddelats
till främjande af vanliga utdikningar och vattenaftappningar af
sänka trakter och sjöar för beredande af odlingsföretag; samt att Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sina omförmälda utlåtanden, hvilka
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande äfven nu åberopade, sökt visa
billigheten och behofvet af de eftergifter, bolaget sökt samt tillstyrkt
bifall till bolagets då gjorda framställningar; och

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vestmanlands län: att
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande redan i de underdåniga utlåtanden
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande den 15 december
1884 och den 27 november 1888 afgifvit beträffande sänkningsbolagets
då väckta underdåniga framställningar om vissa lindringar i åtagna förpligtelser
till statsverket haft tillfälle att såsom sin åsigt uttala att ett
frångående af den antagna grundsatsen, att staten endast genom lån
och ej medelst anslag skulle befordra och underlätta odlingsföretag, med
säkerhet skulle framkalla flera dylika anspråk och att af detta och i öfrigt
anförda skäl Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke kunde förorda
att odlingsföretaget såsom sådant bereddes förmånen af ett efterskänkande
af någon del af dess skuld till staten; att Eders Kongl.
Mapts befallningshafvande deremot, då det icke vore billigt att den enskilde
jordegaren ålades bekosta arbeten, hvilka icke omedelbart erfordrades
för eller gagnade torrläggningen af hans vattenskadade mark,
samt statens intresse att befordra dylika företag motarbetades om vildren,
såvidt på staten berodde, gjordes för den enskilde så betungande
att han svårligen kunde fullgöra dem, uti sitt sist åberopade utlåtande
— då Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag blifvit ålagdt att

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.

på egen bekostnad anordna och vidmakthålla segelled öfver Hjelmaren,
hvarigenom enskilde strandegare för ett för torrläggningen främmande
ändamål fått vidkännas utgifter, hvaraf deras existens äfventyrades —
funnit sig böra såsom rätt och billigt framhålla att staten, till hvars
intresse hörde anordnandet och underhållet af en så betydande allmän
segelled, borde godtgöra bolaget de kostnader, som det för segelledens
anordnande fått vidkännas och som, om räntor medräknades, betydligt
öfverstege en million kronor;'' samt att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ännu bibehölle sin sålunda uttalade åsigt och ansåge att de
jemkningar, Riksdagen enligt underdånig skrifvelse den 16 maj 1889
beslutit i afseende å de för sänkningsbolaget gällande lånevilkor, icke
tillfredsstälde det tillmötesgående, hvarpå bolaget med skäl kunde göra
anspråk.

Med erinran att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uti underdånigt
utlåtande den 6 november 1888 för Eders Kongl. Maj:t tillkännagifvit
att alla de för sjöarne Hjelmarens och Qvismarens sänkning faststälda
arbeten blifvit fullbordade på ett i allo berömvärdt och för det dermed
afsedda ändamålet betryggande sätt samt att sjösänkningsbolaget, genom
att utföra arbetena i större omfattning och på ett i tekniskt hänseende
mera fulländadt sätt än den först gillade planen föreskrifvit, sökt på
allt vis tillgodose de af företaget beroende olika intressena, hafva vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen uti sitt ofvanberörda
underdåniga utlåtande af den 1 februari 1894 vitsordat att jemväl
alla bolaget åliggande underhållsarbeten på ett fullt tillfredsställande
sätt utförts. 1 afsende å den nu föreliggande ansökningen hafva
embetsverken framhållit att detta inom vårt land hittills allena stående
företag väl vore förtjent af att erhålla lindring i de lånevilkor, hvilkas
fullgörande ovedersägligen utgjorde en tyngande börda på dem, som
nödgades uppbära de med det vidtomfattande företaget förenade förpligtelser
till den allmänna trafiken, likasom behofvet af en sådan lindring,
såsom i den underdåniga ansökningen anförts, icke syntes kunna förnekas.

Då Riksdagen — yttra embetsverken vidare — redan tvänne gånger
medgifvit afsevärda lindringar i betalningsvilkoren, men dervid betonat
att en till sin art så väsentlig afvikelse från ingånget aftal som
rent efterskänkande af ett fordringsbelopp, enligt Riksdagens åsigt, vore
en betänklig åtgärd, syntes det vara föga utsigt att Riksdagen nu
skulle vara mera benägen att i form af afskrifning bevilja den behöfliga
eftergiften. Onekligen skulle emellertid bolaget beredas afsevärd och
nödig lättnad i fullgörande af sina förbindelser, om tiden för inbetalningen
Bih. till lliksd. Fiol. 1890. ! Barn/. 1 A fil. 23 Uiift. 3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

af de till betydligt belopp hopade räntorna, hvilkas gäldande skulle
vålla bolaget den största olägenhet, finge framskjutas till dess att, genom
vunnen erfarenhet om den vinst som genom torrläggningen tillförts
bolagsdelegarne, dessa vore bättre i stånd än för närvarande att
fullgöra sina förbindelser. Under tiden borde emellertid afbetalningen
å det ursprungliga lånebeloppet fortgå enligt den af 1889 års Riksdag
faststälda amorteringsplanen.

Med tillämpning af dessa åsigter hafva embetsverken i underdånighet
hemstält det Eders Kongl. Maj:t, i anledning af förevarande ansökning,
täcktes föreslå Riksdagen medgifva att anstånd med erläggande
af den vid 1895 års slut upplupna räntan, utgörande tillhopa 850,000
kronor, finge åtnjutas intill dess ursprungliga kapitalskulden till staten,
2,000,000 kronor, blifvit helt och hållet inbetald genom erläggande vid
slutet af år 1896 och följande år af en annuitet af sex procent å sistnämnda
summa, deraf fyra procent beräknades såsom ränta å ognidna
kapitalbeloppet och återstoden utgjorde afbetalning derå. Ränteskulden,
hvarå under tiden ingen ränta skulle ifrågakomma, skulle enligt embetsverkens
förslag derefter gäldas med enahanda annuitetsbelopp intill
dess summan, 850,000 kronor, blifvit återbetald.

Efter det väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt landtbruksstyrelsens
underdåniga utlåtande till civildepartementet inkommit, har af
direktionen för sjösänkningsbolaget uti underdånig skrifvelse, som den
9 februari 1894 till civildepartementet ingifvits, ytterligare andragits:

I följd af de utaf Riksdagen förut gjorda uttalandena emot ett
efterskänkande af ett redan fixeradt fordringsbelopp hade direktionen
funnit att anledning vore att befara att den afskrifning, som af bolaget
begärts å den uppdebiterade räntan, icke skulle kunna vinna Riksdagens
bifall, men att deremot den åsyftade lindringen lättare skulle kunna
vinnas om det ursprungliga kapitalbeloppet 2,000,000 kronor med de
derå uppdebiterade räntorna, 850,000 kronor, icke rubbades.

I betraktande deraf — anför direktionen vidare i sin berörda skrifvelse
— att den dryga sänkningskostnaden till en stor del härflöte
från de arbeten, bolaget måst åtaga sig i och för skapandet och underhållet
af långa farleder på 7 fots djup i sjön Hjelmaren, hvilka i förening
med ombyggnader och fördjupning i Hjelmare kanal slukat hälften
af statslånet samt att dessutom flera nya farleder der tillkommit, måste
detta sjösänkningsföretag betraktas icke blott såsom en vanlig torrläggning
af sankmarker, utan ock derjemte såsom ett större kanaliseringsarbete,
afsedt, att bereda ökad och mera tryggad samfärdsel. Den

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

nytta sjösänkningen i detta fall tillskyndat det allmänna hade visat sig
i en väsentligt ökad trafik och i följd deraf stigande intägter vid Hjelmare
kanal och vid sjöns äldre samt efter sjösänkningen tillkomna nya hamnar.

Vid alla andra kommunikationsleder tillfölle en väsentlig del af
dessa inkomster det bolag, som bildat och fortfarande underhölle farleden,
då deremot Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag, som
ensamt och i all framtid bure ansvaret för allt underhåll och dertill
skulle ombesörja segelfartygens bogsering med mera icke härför åtnjöte
någon godtgörelse, oaktadt underhållskostnaden, särskild! hvad
muddringen beträffade, växte ju mera trafiken af ångbåtar, synnerligast
bogserångare med åtföljande pråmar, ökades. Det syntes derföre icke
få anses obefogadt om detta sjösänkningsbolag vågade framträda med
anspråk att komma i åtnjutande af någon förmån, liknande dem, som
beviljats för andra kommunikationsleder — exempelvis af enskilda bolag
anlagda och med statslån understödda jernvägar.

I det reglemente, som Riksdagen år 1889 utfärdat för riksgäldskontoret,
vore för försträckningar till enskilda jernvägar, bland annat,
föreskrifvet att beloppet af den ränta, med hvars erläggande anstånd
medgifvits, skulle till staten inbetalas sedan genom de stadgade annuitetsliqviderna
all öfrig ränta, med hvilken anstånd icke beviljats, blifvit
gulden och kapitalet godtgjordt, så att efter nämnda tids förlopp med
annuitetens erläggande fortfores så länge till dess äfven beloppet af
den ränta, med hvars erläggande anstånd medgifvits, blifvit till staten
inbetaldt.

Då ett dylikt medgifvande vid återgäldandet af Hjelmarens och
Qvismarens sjösänkningsbolags statslån syntes kunna anses öfverensstämma
med de principer för låneunderstöd, som af Riksdagen i ofvannämnda
reglemente stadgats, har direktionen i underdånighet anhållit
att Eders Kongl. Maj:t, vid slutlig pröfning af bolagets underdåniga
ansökan, täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke den af direktionen
der föreslagna afskrifning skulle kunna utbyias emot eu hemställan
att de vid 1895 års slut uppdebiterade räntorna 850,000 kronor
finge till statskontoret inbetalas sedan genom annuitetsliqviderna å lånfångna
2,000,000 kronor efter 6 procent, deraf 4 procent ränta, detta
kapital blifvit godtgjordt, så att efter nämnda tids förlopp med annuitetens
erläggande fortfores så länge till dess äfven beloppet af den uppdebiterade
räntan blifvit till fullo inbetaldt.

Såsom ytterligare stöd för en sådan framställning har direktionen
derjemte erinrat att då den säkerhet, som för enskilda jemvägars lån
leninades, vore begränsad till jernvägsanläggningen med alla dertill hö -

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

rande byggnader, materiel med mera, staten deremot för dess försträckning
till Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag erhölle yppersta
förmånsrätt i de hemman och lägenheter, som i sjösänkningsföretaget
deltagit, en säkerhet, som väl syntes få anses ännu mera betryggande.

Härefter har statskontoret den 6 mars 1894 i ärendet afgifvit underdånigt
utlåtande och deruti anfört att, om ock hvad till stöd för den
nu förevarande underdåniga ansökningen blifvit anfördt redan blifvit i
någon mån beaktadt vid beviljande af de bolaget tillförene medgifna
lindringar, någon ytterligare lindring i de bestämda lånevilkoren dock
syntes kunna och böra medgifvas just med afseende å de ej oväsentliga
förpligtelser, detta bolag måst ikläda sig utöfver dem, som i allmänhet
vid dylika låns beviljande förekomme och som delvis vore af
den art att de komrne att utgöra hinder för bolaget att upplösa sig.

De framställningar — yttrar statskontoret vidare — som vid tvänne
särskilda tillfällen blifvit hos Riksdagen gjorda i syfte att bereda lindring
i vilkoren för återbetalning af ifrågavarande lån, hade, såvidt de
afsedt befrielse för bolaget från skyldigheten att erlägga upplupna
räntor, för hvilkas gäldande anstånd förut medgifvits, icke vunnit Riksdagens
bifall, af skäl hvilka fortfarande syntes få ega giltighet, hvarföre
ock syntes kunna antagas att en förnyad framställning till Riksdagen
i samma riktning eller om afskrifning, såsom direktionen i sin
första skrift begärt, af 450,000 kronor af de vid 1895 års slut å lånet
uppdebiterade räntor, icke komme att röna framgång.

Beträffande det af direktionen i dess senare skrift framstälda förslaget
erinrar statskontoret att anstånd med räntas erläggande å lån
till enskilda jernvägar finge åtnjutas endast för en tid af högst tre år,
dock icke utöfver ett år från den dag då, enligt Eders Kongl. Maj:ts
bestämmande, jernväg senast skulle vara färdig och för trafik öppnad,
under det att det räntebelopp, som direktionen ifrågasatt att erläggas
först sedan all öfrig ränta, med hvilken anstånd icke beviljats, blifvit
gulden och kapitalet godtgjordt, afsåge en tid af tio år, hvartill komme
att till enskilda jernvägar beviljade lån skulle, i olikhet med hvad i
förevarande fall vore bestämdt, återgäldas medelst erläggande af en
annuitet motsvarande fem procent å ursprungliga försträckningsbeloppet,
af hvilken annuitet först godtgjordes ränta efter fyra och en half procent
å oguldet kapitalbelopp och återstoden utgjorde afbetalning derå.
En eftergift i enlighet med direktionens senare hemställan skulle ock i
sjelfva verket för staten medföra större uppoffring än den som uppstode
genom afskrifning nu genast af ofvanberörda belopp, 450,000 kronor.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Statskontoret har derföre funnit sig icke kunna förorda någotdera
af de utaf direktionen framstälda förslag.

Såväl vid föregående tillfällen — anför statskontoret härefter —
då lindring i sättet för återbetalning af detta lån blifvit ifrågasatt, som
i nu förevarande framställning hade framhållits att de svårigheter, hvari
bolaget befunne sig, hufvudsakligen vore föranledda af de alldeles särskilda
förpligtelser till den allmänna trafiken på sjön Hjelmaren med mera,
hvilka genom nådiga resolutionerna den 12 maj 1865 och den 2 februari
1877 blifvit förknippade med detta, numera fullbordade sjösänkningsföretag.
Redan vid fastställande af planen för sänkningsföretaget hade
vigten för det allmänna af garantier för ett behörigt fullgörande af
dessa förpligtelser insetts. I sådant syfte och för att på samma gång
göra det möjligt för bolaget att, om det så önskade och Eders Kongl.
Maj:t funne skäligt sådant medgifva, kunna efter fullbordande af sänkningsarbetena
och slutlig uppgörelse af alla dermed förenade eller deraf
föranledda penningeliqvider, befrias från sina förpligtelser i hvad de afsåge
den allmänna trafiken, hade föreskrifvits bildande på bolagets bekostnad
af den uti nådiga resolutionen den 2 februari 1877 omförmälda
fonden för underhåll af segeldjup i Hjelmaren med mera.

Under åberopande af hvad direktionen upplyst i fråga om kostnaderna
för berörda underhåll anser statskontoret det kunna antagas
såsom ostridigt att fonden, hvilken vid 1893 års slut egde en behållning
af 176,095 kronor 40 öre, icke ännu uppnått den storlek, som
för det med densamma afsedda ändamål vore erforderlig. Vid sådant
förhållande och då det ej allenast från bolagets utan äfven från det
allmännas sida måste anses särdeles önskvärdt att fonden snarast möjligt
vunne den storlek, att densamma kunde öfvertaga bolagets förpligtelser
i hvad de afsåge den allmänna trafiken å sjön Hjelmaren,
anser statskontoret åtgärder redan nu böra vidtagas för fondens ökning
i den mån som, efter behörig utredning öfver kostnaderna för underhållet
af segeldjupet med mera, funnes behöflig.

Af hvad i ärendet förekommit anser statskontoret emellertid vara
ådagalagdt att bolaget, som vore skyldigt att, om och när Eders Kongl.
Maj:t pröfvade sådant böra ske, öka fonden, icke vore i stånd att ens
i någon mån fullgöra denna skyldighet och samtidigt verkställa återbetalning-
af statslånet i den ordning som nu vore bestämd. I händelse
föreskrift om fondens ökande till erforderligt belopp blefve meddelad,
syntes derföre någon lindring i sättet för lånets återbetalande
böra bolaget beredas.

Statskontoret anser denna lindring kunna beredas bolaget sålunda,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

att den annuitet, som bolaget enligt 1889 års riksdagsbeslut skulle efter
slutet af år 1896 och vidare årligen erlägga tills lånet med räntor blifvit
guldet, nedsattes från 6 procent till 5 procent, deraf 4 procent fortfarande
borde beräknas såsom ränta. Härigenom komme betalningstiden,
nu bestämd till 28 år 4 dagar, att utsträckas till 41 år 12 dagar
och den årliga annuiteten, som enligt 1889 års riksdagsbeslut belöpte
sig till 171,000 kronor, att utgöra 142,500 kronor och således ej blifva
större än att bolaget jemte densammas erläggande äfven borde kunna
utgöra de tillskott, som erfordrades för höjande af ofvannämnda fond.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer statskontoret i underdånighet
att Eders Kong]. Maj:t täcktes i nåder anbefalla vederbörande
myndighet att efter bolagets hörande afgifva yttrande angående
de med underhållet af segeldjupet i sjön Hjelmaren förknippade kostnader
samt, i händelse Eders Kongl. Maj:t skulle efter sålunda vunnen
utredning finna skäligt förordna om ökning genom bolagets försorg af
den för nämnda underhåll bildade fond, hos Riksdagen göra framställning
derom att bolaget måtte få återgälda det för sjösänkningsföretaget
erhållna statslån med derå för tiden till och med år 1895 oguldna
räntor, eller tillhopa 2,850,000 kronor, på det sätt att vid slutet af år
1896 och följande år, tills detta belopp jemte ränta blifvit slutbetaldt,
skulle erläggas en annuitet af fem procent, deraf fyra procent beräknades
såsom ränta och återstoden såsom kapitalaf betalning.

Genom nådig remiss anbefaldt att, efter det Hjelmarens och Qvismarens
sjösänkningsbolag lemnats tillfälle att afgifva yttrande i anledning
af hvad statskontoret uti detta ärende anfört, inkomma med förnyadt
underdånigt utlåtande i ärendet, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med underdånigt utlåtande af den 20 november 1894 öfverlemnat
ett af direktionen för sjösänkningsbolaget afgifvet yttrande äfvensom
en dertill hörande redogörelse för omfånget och beskaffenheten
af det underhåll i sjön Hjelmaren, som för bibehållande af sju fots
segeldjup blifvit Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag ålagdt.

Uti sistnämnda handling har, bland annat, framstälts följande, på ett
redogörelsen bifogadt utgiftssammandrag grundade medelberäkning af
kostnaderna för underhållet sådana dessa hittills varit i medeltal för 6 år:

Hjelmarens reglering.................................. kr. 1,552: 49

Bogsering....................................................... » 241: 67

Prickning....................................... kr. 959: 10

Afgår rederibolagets bidrag ... » 643: 50 oi k.

Transport kr. 2,109: 76

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Transport kr. 2,109: 76

Pejling ................................................................. y> 134: 93

Diverse utgifter................................................. » 25: 98

Muddring, medeltal för 7 år ........ » 3,041: 09

Mudderverksförmannens expektansarfvode... t> 333: 33 5^345. 09.

Enligt hvad i redogörelsen vidare meddelas hade i nämnda summa
icke intagits kostnaden från inventariekontot för mudderverkets grundliga
reparation och underhåll i öfrigt samt slipbyggnaden, tillsammans
10,299 kronor 4 öre. Om denna skulle fördelas på endast 6 år, hvilket väl
vore alltför strängt, skulle här tillkomma ett belopp af 1,716 kr. 50 öre.
Någon andel i kostnaden för ett nybygdt magasin eller i bolagets förvaltningskostnader
och så kallade allmänna kostnader hade ej heller
beräknats. Dessa sistnämnda hade under de gångna åren med deras
uttaxeringar och uppbörd, restantieindrifningar, jordafsöndringar, landvinningsuppgörelser,
köp och arrendeaftal med mera varit ganska
dryga, emot den relativt obetydliga förvaltningskostnad, som efter 1896
års slut borde ifrågakomma. Den i bolagets först ingifna underdåniga
skrifvelse i ärendet förslagsvis beräknade årskostnaden, 20,000 kronor,
afsåge allt underhåll så i Hjelmaren som Qvismaredalen samt all framtida
förvaltningskostnad.

Uti det afgifna yttrandet har direktionen för sjösänkningsbolaget,
under åberopande af förenämnda redogörelse, erinrat att en fullständig
utredning af alla på underhållsfrågan inverkande förhållanden ovilkorligen
kräfde en längre tid än den nu föreliggande frågan om lindring
i statslånevilkoren kunde medgifva. Ty om denna skulle till någon
Riksdagens åtgärd föranleda, måste den föreläggas innevarande års
Riksdag, enär statslånets fördelning på jorden icke kunde uppskjutas
längre än till sommaren 1895.

I enlighet med sjösänkningsbolagets vid ordinarie bolagsstämma
den 30 maj 1894 fattade beslut anhåller direktionen derföre att frågan
om denna utredning måtte från den om lindring i statslånevilkoren
alldeles afskiljas och icke till dennas undanskjutande dermed förknippas.

Beträffande det af statskontoret föreslagna sättet för beredande af
lindring i lånevilkoren anför direktionen att för bolaget såsom en fortlöpande
korporation och de af lånet graverade fastigheterna en sådan
lånekonvertering, då skuldsumman förblefve densamma och årsräntan
likaså, svårligen kunde anses såsom någon hjelp om man verkligen afsåge
att bereda någon lättnad i nuvarande bördor. Under hela den tid
sjösänkningslånet med sin tysta, i gravationsbevisen ej synliga förmånsrätt,
jemte på flere ställen tillika inskjuten sådan för särskilda

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

odlingslån, graverade bolagsmännens fastigheter, kunde dessa icke försäljas
till deras verkliga värden, och oaktadt de ofantliga kostnader,
som ovilkorligen måste i byggnader, jordförbättringar med mera der
nedläggas, qvarstode den misstro till inteckningssäkerheten som dessa
tysta förmånsrätter framkallade och denna verkade förlamande på bolagsmännens
företagsamhet. Under årens lopp minskades visserligen andelen
i kapitalskulden till staten, men annuiteterna vore alltjemt desamma och
svårigheterna att med jordens afkastning bestrida dessa och öfriga utgifter
komme antagligen icke heller att väsentligt minskas. Ur denna
synpunkt kunde en förlängning af amorteringstiden utan någon minskning
i kapitalskulden icke anses vara till förmån för sjösänkningsbolagets
intressenter och ej ens för staten sjelf. Ty så länge statslåneafbetalningen
fortginge, kunde staten af dessa egendomar, hvilka efter amorteringstidens
slut med millioner borde öka det beskattningsbara fastighetsvärdet
i landet, svårligen vinna en, på grund af taxeringsvärdet nämnvärdt
ökad bevillning.

Då således statskontorets förslag blott afsåge en lånekonvertering
på vilkor, som ej kunde bereda sjösänkningsbolaget någon verklig lindring,
har direktionen anhållit att detsamma af Eders Kongl. Maj:t.
måtte lemnas utan afseende.

Deremot uttrycker direktionen den förhoppning att Eders Kongl.
Maj:t skall fästa större afseende vid öfriga myndigheters yttranden i
frågan. Ett bifall till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt landtbruksstyrelsens
förslag skulle — yttrar direktionen — visserligen förlänga
den nu bestämda amorteringstiden med något mera än 8 år, men
medförde likväl en vida större fördel än en direkt afskrifning af 450,000
kronor, då annuiteten derigenom nedsattes från nuvarande 171,000
kronor till 120,000 kronor. Då värdet af eu sådan lånekonvertering
enligt anstälda beräkningar uppginge till omkring 566,544 kronor, således
116,544 kronor mera än den afskrifning af 450,000 kronor bolaget
i sin underdåniga ansökan begärt, så vore, för åtnjutande af denna
förmån, bolaget å sin sida villigt att, dels af sina i sådant syfte redan
gjorda besparingar och behållningar, dels ock genom en ökad uttaxering
under år 1895 för detta särskilda ändamål, afsätta ej mindre nämnda
belopp 116,544 kronor än äfven hvad derutöfver kunde erfordras för att,
sedan den i statskontorets vård lemnade fonden medräknats, årsinkomsten
af ett sammanlagdt kapitalvärde af 300,000 kronor skulle finnas disponibelt
att af vederbörande öfvertagas, för den händelse Eders Kongl.
Maj:t funne skäligt befria bolaget från dess förpligtelser i hvad de
afsåge den allmänna trafiken.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

I följd af hvad sålunda och i öfrigt anförts anhåller direktionen
att Eders Kongl. Maj:t täcktes i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
samt landtbruksstyrelsens gemensamma hemställan föreslå
Riksdagen medgifva att anstånd med erläggande af den vid 1895 års
slut å bolagets statslån upplupna räntan, utgörande tillhopa 850,000
kronor, finge åtnjutas intill dess ursprungliga kapitalskulden 2,000,000
kronor blifvit tillfullo inbetald genom erläggande vid slutet af år 1896
och följande år af en annuitet af sex procent af sistnämnda summa,
deraf fyra procent beräknades såsom ränta å oguldna kapitalbeloppet
*bch återstoden utgjorde afbetalning derå; samt att ränteskulden, hvarå
under tiden ingen ränta beräknades, derefter gäldades med enahanda
annuitetsbelopp intill dess summan 850,000 kronor jemväl blifvit återbetald.

Skulle Eders Kongl. Maj:t finna skäligt ^att till Riksdagen göra
sådan framställning och Riksdagen dertill gåfve sitt bifall, förklarar
direktionen slutligen att bolaget å sin sida vore villigt att för sjöfartens
framtida underhåll på sjön Hjelmaren och sjöns reglering afsätta så
stort belopp af sina egna tillgångar att detta tillsammans med den
härför till statskontoret redan lemnade fonden, sådan dennas behållning
befunnes vid 1895 års bokslut representerade ett kapitalvärde af 300,000
kronor, dock med det förbehåll att, intill dess Eders Kongl. Maj:t, efter
bolagets hörande, om detta framtida underhåll annorlunda förordnade,
bolaget, så länge detsamma skulle dermed taga befattning, finge utan
inskränkning eg a att för sagda ändamål använda hela afkomsten af
hvad sålunda särskild! tillskjutits, samt fortfarande, såsom hittills, af
den äldre fonden i statskontoret erhölle det årliga bidrag till underhållet,
som Eders Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bevilja.

För egen del har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uti sitt ofvanomförmälda
underdåniga utlåtande af den 20 november 1894 anfört att
styrelsen i likhet med sjösänkningsbolaget ansåge frågan om utredning
af de på underhållet af trafiken i Hjelmaren inverkande förhållanden
icke böra sammanföras med ansökningen om lindring i lånevilkoren,
synnerligas! som någon framställning från bolaget om befrielse i detta
afseende icke förelåge. Den af bolaget afgifna fullständiga redogörelsen
öfver omfånget och beskaffenheten af underhållsåliggandena gåfve
vid handen att, om bolaget skulle befrias från detsamma ålagda eller
af detsamma åtagna förbindelser i berörda afseende, en närmare utredning
i såväl tekniskt som kameralt hänseende vore nödvändig och kräfde
lång tid. Af berörda redogörelse framginge visserligen att utgifterna
under tiden från don 14 mars 1888 till samma dag år 1894 ej uppgått

Bih. till Ililrsd. Prat. 1896. 1 Hund. 1 Afd. ‘23 Hä/t. 4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

till högre belopp än att de borde kunna bestridas af räntan å underhållsfonden,
om densamma uppbringades till ett kapitalbelopp af 300,000
kronor; men någon visshet att den sålunda ökade fonden vore för sitt
ändamål för framtiden fullt betryggande, syntes ej kunna vinnas utan
en förnyad undersökning rörande hvarje särskildt åtagande. Det syntes
dessutom icke böra lemnas oanmärkt att det med fog kunde ifrågasättas,
huruvida icke något om än ett obetydligt bidrag borde lemnas af dem,
hvilka hade den omedelbara nyttan af den ordnade sjötrafiken i Hjelmaren.

Den af statskontoret ifrågasatta förändringen i lånevilkoren syntes*
styrelsen icke innebära någon afsevärd hjelp åt bolaget, helst då bolagets
förbindelser i afseende å underhållet af farlederna i Hjelmaren
skulle qvarstå utan att blifva i någon mån förändrade. Styrelsen hade
redan i underdånigt utlåtande den 6 november 1888 i anledning af då
väckt fråga om lindring uti lånevilkoren framhållit att detta storartade
och inom vårt land hittills allenastående företag, som på ett berömvärdt
sätt blifvit fullbordadt, otvifvelaktigt vore förtjent af att bedömas på
ett annat sätt än de sjösänkningsarbeten, som i allmänhet understöddes
med statslån; och i anledning af den nu förevarande framställningen
om lättnad i lånevilkoren hade styrelsen samt landtbruksstyrelsen i sitt
gemensamma utlåtande framhållit det behjertansvärda behofvet af en
lindring och i detta hänseende framstält förslag. För sin del funne
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ingen anledning att frångå sin förut
uttalade åsigt eller att framställa något annat förslag utan åberopade
detsamma endast med det tillägg, som bolaget numera sjelf föreslagit,
att nemligen bolaget, under förutsättning af bifall till framställningen,
skulle åläggas öka den för underhållet i Hjelmaren i statskontoret innestående
fonden.

Skulle Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen bevilja bolaget den sökta
förändringen i lånevilkoren, borde, enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förmenande, derefter den af statskontoret behandlade frågan om
och på hvilka vilkor bolaget kunde befrias från förenämnda underhållsskyldighet
tagas under pröfning.

Slutligen har sjösänkningsbolaget uti en till civildepartementet ingifven
skrift af den 27 innevarande månad lemnat en uppgift å bolagets
skulder utom statslånet samt å de medel, som för dessa skulders
gäldande funnes att tillgå.

Enligt denna uppgift utgjorde bolagets enda återstående skuld vid
bokslutet 1894 180,000 kronor till Örebro sparbank, hvilket kapital
varit fördeladt på tre särskilda skuldebref, stälda att utan rätt till upp -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

sägning betalas med 60,000 kronor den 1 juni hvardera af åren 1894,
1895 och 1896; och har sparbanken icke velat medgifva någon som
helst ändring härutinnan.

Af denna skuld återstode nu — meddelar bolaget — sedan en
förbindelse å 60,000 kronor den 1 juni 1894 infriats,
kapital....................................................................... kronor 120,000: —

hvaraf den 1 juni 1895 skulle med medel, härtill

redan särskildt i bankinrättning afsätta, betalas » 60,000: —

hvadan således derefter utom räntan, 3,300 kronor,
vid 1895 års slut komme att återstå kapitalskuld
.............................................................................. » 60,000: —

Till betäckande af denna jemte ränta samt till bestridande af förvaltningskostnaderna
med mera och till underhållsfond särskildt för
Qvismaredalen afser bolaget följande tillgångar oberäknad! bolagets

fastigheter:

Utestående fordringar i intecknade skuldebref m. m. kronor 30,000: —

Tillgångar i riksgäldskontorets obligationer ........... » 110,000: —

och ytterligare reqvirerade sådana för...................... »_10,000: —

Summa kronor 150,000: —
samt 1895 års uttaxering, beräknad till..................... » 126,407: 06

Slutsumma kronor 276,407: 06.

Men — anför bolaget — då tillgången i obligationer vore eventuel!,
i händelse bolagets underdåniga ansökan om lättnad i statslånevilkoren
bifölles, afsedd till fonden för segeldjupets med mera underhåll
i Hjelmaren, syntes såsom för sagda ändamål disponibla endast
böra upptagas 156,407 kronor 6 öre, hvilket belopp borde lemna ett
afsevärdt öfverskott, äfven om, i följd af de enskilda bolagsmännens
närvarande stora betryck, eu icke ringa del af 1895 års uttaxering likasom
af den för år 1894, hvarå ännu omkring 30,000 kronor — här
ofvan ej medräknade — återstode oguldna, icke skulle vid 1895 års
slut vara influtna. Några farhågor att bolaget ej den 1 juni 1896
skulle kunna infriä och äfven infriade sill då återstående skuld med
ränta, 63,300 kronor, syntes således icke förefinnas, helst direktionens
medlemmar för förbindelsen till sparbanken ikläd! sig proprie borgen,
en för alla och alla för en.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

De ändringar i vilkoren för det åt sjösänkningsbolaget beviljade
statslån, som åren 1885 och 1889 medgifviits, hafva otvifvelaktigt bidragit
att underlätta företagets fullbordande och möjligheten för delegarne
att bära de derför erforderliga omkostnaderna, hvilka vida öfverstigit de
från början beräknade. Företaget är numera afsynadt och godkändt
samt skall, enligt hvad af vederbörande myndigheter vitsordats, vara
på ett berömvärdt sätt utfördt. Men de betydliga årsbidragen, hvilka,
om den nu gällande planen för statslånets återgäldande skulle bibehållas
oförändrad, med ingången af år 1896 blefve ännu större, tynga
i hög grad på delegarne. Om det än under de första åren efter
den stora vattenafledningen varit dem möjligt att ur rikligare hafreskördar
på de nyvunna markerna förskaffa sig tillgångar till utgifterna,
så lärer det dock allt mer och mer blifva nödvändigt att
öfvergå från ett sådant brukningssätt till ett mera rationelt, på cirkulation
stäldt tillgodogörande af jorden, hvilket i längden lemnar
ett jemnare om ock ej i början så vinstgifvande utbyte; men att
underkasta sig de jemväl härför erforderliga uppoffringarne torde för
många af de till mera än ett tusental uppgående större och mindre
delegarne i företaget blifva förenadt med de största svårigheter om
ens möjligt, så länge de måste vidkännas så betydliga utdebiteringar,
som enligt nu gällande vilkor för statslånet från och med nästa år
måste förestå för gäldande af ränta och amorteringar å detsamma.
Bolaget har ock i ärendet framhållit, hvilka vanskligheter som möta
för fastighetskreditens anlitande i förevarande fall, der marken kommer
att graveras af tysta förmånsrätter till icke obetydliga belopp, och
delegarne att derutöfver tryckas af ovissa förpligtelse!- för det framtida
underhållet med mera. För det allmänna åter är det naturligtvis af
betydelse att den osäkerhet i ekonomiskt afseende, som sålunda för en
längre tid skulle komma att hvila öfver ifrågavarande ort, varder, der
så kan ske, undanröjd.

Jag kan derföre icke finna annat än att en ytt erligare lindring i
vilkoren för statslånet är af omständigheterna synnerligen påkallad, och
tillåter jag mig särskildt påpeka att ifrågavarande bolag, som utfört ett
i sitt slag enastående storverk och dervid måst för befrämjande af
andra enskilda och vissa allmänna intressen ikläda sig förpligtelse!-,
hvilka måhända icke i allo varit fullt betingade af företagets ändamål
och beskaffenhet, icke kommit i åtnjutande af statsanslag, medan sådant
deremot lemnats till andra enskilda företag i vårt land, hvilka till sin
betydelse icke kunna i ringaste mån jemnställas med det nu förevarande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Hvad beträffar den form, i hvilken lindringen bör bolaget medgifvas,
synes mig hvad statskontoret härutinnan föreslagit icke innebära
någon verklig lättnad för bolaget, hvaremot jag anser mig böra
biträda hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
förordat. Härvid synes dock såsom vilkor för lindringens åtnjutande
böra stadgas att bolaget dels till den förut omförmälda fonden för underhåll
af segeldjupet i Hjelmaren med mera afsätter så stort belopp,
att denna fonds tillgångar vid innevarande års utgång komma att uppgå
till 300,000 kronor, dels ock innan 1896 års utgång betalar all annan
sin skuld än den till staten. Hvad beträffar användningen af afkastningen
utaf nämnda fond, torde några särskilda bestämmelser derom
icke böra, på sätt bolaget ifrågasatt, meddelas i sammanhang med nu
förevarande fråga, utan lärer Eders Kongl. Maj:t vilja derom framdeles
efter sig företeende omständigheter besluta.

Jag hemställer alltså att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att, under vilkor att Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag
dels till den i statskontoret innestående, till underhållet. af segeldjupet
i Hjelmaren med mera afsedda fonden afsätter af egna medel
så stort belopp, att fondens tillgångar vid 1895 års utgång uppgå till
300,000 kronor,, dels ock inom 1896 års utgång betalar all annan sin
skuld än den till staten, medgifva

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i
nåder lemna bifall samt förordnade, att proposition i
ämnet skulle till Riksdagen aflåtas af den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
K. K. Almqvist.

Bik. till Riksd. Prot. 1899. 1 Samt. 1 Afd. 23 Höft.