Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29 (Proposition 1890:29)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

N:o 29.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
ändringar i 50, JO, 72, 98 och 109 §§ Regeringsformen
samt 32, 65, 68, 71 och 13 §§ Riksdagsordningen;
Gifven Stockholms slott den 1 Mars 1890.

Under åberopande af bifogade i statsrådet förda protokoll vill
Kongl. Maj:t härmed till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordningframlägga
härvid fogade förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98 och
109 §§ Regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ Riksdagsordningen.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Ang. Östergren.

Bill. till Riksd. Prat. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 17 Käft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Förslag till ändringar i Regeringsformen.

§ so.

Riksdagen skall sammanträda i rikets hufvudstad, utom i de fall,
då fiendens framträngande eller pest eller andra lika vigtiga hinder
göra det omöjligt eller för Riksdagens frihet och säkerhet vådligt. I
dessa fall tillkommer Konungen att, efter samiåd med de af Riksdagen
valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige i Riksgäldskontoret,
annan riksdagsort utsätta och kungöra.

§ 70.

När i fråga om reglemente för Riksbanken, dess inkomster och
utgifter, Kamrarne stanna i stridiga beslut, skola Kamrarne derom hvar
för sig rösta, såsom i nästföregående § sägs.

§ 72.

l:o. Riksbanken förblifver under Riksdagens garantie samt förvaltas
enligt särskild lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt.

2:o. Riksbankens styrelse utgöres af nio Fullmägtige, förordnade
tre af Konungen och sex af Riksdagen. Fullmägtige förordnas
för tre år i sender, och skola tre af dem årligen afgå, en bland de
af Konungen och två bland de af Riksdagen utsedde. Har ansvarsfrihet.
blifvit Fullmägtige af Riksdagen vägrad, skall nytt förordnande
af samtlige Fullmägtige ega rum för nästkommande tre år. Afgående
Fullmägtig kan återväljas. Har Fullmägtig före utgången af den för
honom bestämda tjenstgöringstid aflidit eller af annan orsak afgått,
förordnas ny Fullmägtig i den afgångnes ställe för den återstående
tiden.

För Fullmägtige skola finnas sex suppleanter, utsedde för ett år
i sender, två af Konungen och fyra af Riksdagen.

3:o. Riksbanken eger rätt att utgifva banksedlar. Dessa sedlar

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

skola, vid anfordran, inlösas af Banken med guld efter deras lydelse
och må, så länge de sålunda inlösas, för mynt i riket erkännas.

§ 98.

I händelse Justitieombudsmannen, under det Riksdag är församlad,
afsäger sig det erhållna förtroendet eller med döden afgår,
skall Riksdagen i embetet genast insätta den man, som blifvit till hans
efterträdare utsedd. Skulle Justitieombudsmannens utsedde efterträdare,
under riksdag, afsäga sig det erhållna förtroendet eller i Justitieombudsmans-embetet
insättas eller med döden afgå, utväljes, på ofvan
stadgade sätt, en annan behörig man i hans ställe. Inträffar något
af dessa fall emellan riksdagarne, skall Riksdagens rätt härutinnan
genom de af Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige
i Riksgäldskontoret utöfvas.

§ 109.

Lagtima Riksdag kan ej utan egen begäran upplösas förr än den
varit fyra månader tillsammans, derest icke Konungen, såsom i riksdagsordningen
sägs, förordnar om nya val till båda Kamrarne eller
den ena af dem, i hvilka fall Riksdagen skall, med bibehållande af sin
egenskap utaf lagtima, sammanträda å den tid inom tre månader från
det Riksdagen blef upplöst, som Konungen bestämmer, samt må ej
vidare af Konungen upplösas förr än efter fyra månader från det senare
sammanträdets början.

Urtima Riksdag eger Konungen, när Han för godt finner, åtskilja,
och vare urtima Riksdag alltid upplöst innan tid för lagtima Riksdags
sammanträde infaller.

Der så oförmodadt skulle hända, att Riksdag, när den afslutas,
icke hade staten reglerat eller någon ny bevillning till bestämdt belopp
sig åtagit, fortfare den förra statsregleringen och bevillniugen intill
nästa riksdag. År åter bevillningens hela belopp bestämdt, men
Kamrarne icke om fördelningen deraf ense, då skola, efter den faststälda
bevillningssummans förhållande till den, som vid föregående riksdag
blifvit fördelad, de i den sista bevillningsförordningen stadgade
artiklar jemlikt ökas eller minskas; och uppdrage Riksdagen åt de af
Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige i Riksgäldskontoret
att en ny bevillningsförordning på sådan grund uppgöra och
utfärda.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 29.

Förslag till ändringar i Riksdagsordningen.

§ 32.

1. Den, som blifvit till riksdagsman vald, skall, första gången
lian efter valet till riksdag sig inställer, inför chefen för Justitiedepartementet,
eller den Konungen i hans ställe förordnar, sin fullmagt till
granskning uppvisa å den dag Riksdagen sammanträder eller, om riksdagsman
senare sig inställer, så snart derefter ske kan. Denna granskning,
som skall ske i närvaro af tre bland de af Riksdagen valde Fullmägtige
i Riksbanken och tre bland Fullmägtige i Riksgäldskontor,
har till föremål att undersöka, huruvida fullmagterna blifvit i föreskrifven
form utfärdade, och skall vid den riksdag, för hvilken nya val af
begge Kamrarnas eller enderas samtliga ledamöter egt rum, vara inom
tre dagar fulländad, men vid andra riksdagar samma dag, då fullmagterne
uppvisas.

2. Hvardera Kammaren tillkommer dock sedan att pröfva behörigheten
till riksdagsmannakallets utöfvande, ej mindre för sådana
dess medlemmar, hvilkas fullmagter ej blifvit godkända, än äfven för
dem, emot Indika eljest, till följd af denna grundlag, anmärkning förekommer.
Den, om hvars riksdagsmannarätt fråga är hos Kammare
väckt, bibehåller emellertid sin befattning såsom ledamot i Kammaren,
intill dess han blifvit dertill obehörig förklarad.

§ 65.

När i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller angående reglemente
för Riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller angående
Riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter,
Kamrarne fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslagjvarda
sammanjemkade, skola begge Kamrarne hvar för sig rösta
om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande den mening,
som dervid eidiåller de flesta ledamöters af båda Kamrarna sammanräknade
röster, att gälla såsom Riksdagens beslut. För att vid

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

sådan omröstning förekomma lika antal röster, skall i Andra Kammaren
afläggas och förseglas en sedel, hvilken, i händelse de öfrige sammanräknade
rösterne utfalla lika, öppnas och afgör frågan. År pluralitet
redan vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.

§ 68.

Till följd af regeringsformens 96 § skall hvarje lagtima Riksdag
förordna en för lagkunskap och utmärkt redlighet känd man att hafva
tillsyn öfver lagarnas efterlefnad af domare och embetsmän samt att
inför den Riksrätt, som i bemälde grundlags 102 § till dess inrättning
och göromål beskrifves, eller vid andra vederbörliga domstolar, i laga
ordning tilltala dem, som i sina embetens utöfning anses af veld, mannamån
eller annan orsak hafva någon olaglighet begått eller underlåtit
att sina embetspligter behörigen fullgöra.

Denne Riksdagens Justitieombudsman, hvilkens rättigheter och
åligganden ytterligare så väl i regeringsformen som genom särskild
instruktion utstakas, väljes af fyratioåtta för tillfället nämnde valmän,
af hvilka hvardera Kammaren inom sig utser tjugofyra. Desse valmän,
hvilka böra till valförrättningen sammanträda samma dag, då do
blifvit utsedde, och ej må åtskiljas förr än valet är fulländad!, skola
först samfäldt, medelst slutna sedlar, hvar för sig föreslå den man,
som de anse böra komma under omröstning. Falla dervid rösterne
till mer än hälften på en man, är han behörigen vald. Åro åter rösterne
så delade mellan liera, att sådan pluralitet för någon icke oger rum,
anställes ny omröstning med slutna sedlar till antagande af den, som
de flesta rösterna erhållit, eller, om han icke antages, al den, som näst
honom blifvit af de flesta kallad o. s. v. Skulle, sedan alla omröstningarne
sålunda försiggått, likväl ingen hafva erhållit den här föreskrifna
pluralitet, anställes ny omröstning öfver alla dem, som vid den
första omröstningen blifvit satte i fråga; skolande den, som erhållit
de flesta rösterna, anses behörigen vald.

Valmännen böra vid samma tillfälle, då Justitieombudsman utses,
och på enahanda sätt, välja en man af de egenskaper, som hos denne
embetsman erfordras, för att honom efterträda, i fall han, innan nästa
lagtima Riksdag anstalt nytt val af Justitieombudsman, skulle med
döden afgå, samt att utöfva embetet under den tid Justitieombudsmannen
kan vara af svår sjukdom eller annat laga förfall derifrån hindrad.

I händelse Justitieombudsmannen, under det Riksdag är församlad,
afsäger sig förtroendet, eller med döden afgår, insätter Riksdagen
genast i embetet den man, som blifvit till hans efterträdare utsedd.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Skulle Justitieombudsmannens utsedde efterträdare, under riksdag, afsuga
sig det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmansembetet insättas.
eller med döden afgå, utväljes på ofvan stadgade sätt en annan
behörig man i hans ställe.

Inträffar något af dessa fall mellan riksdagarna, skall Riksdagens
rätt härutinnan genom de af Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken
och Fullmägtige i Riksgäldskontor utöfvas.

§ 71.

1. Hvarje lagtima Riksdag skall genom fyratioåtta valmän, af
hvilka hvardera. Kammaren inom sig utser tjugofyra, företaga det val
af Fullmägtige i Riksbanken, hvarom i 72 § regeringsformen stadgas.
Valet sker medelst slutna sedlar.

2. Genom samma valmän skola ock väljas Fullmägtige att, jemlik!
särskild! reglemente, Riksgäldskontorets medel och tillhörigheter
förvalta. Desse fullmägtige skola vara sju; egande ordföranden afgörande
röst, derest i frågor, som hos Fullmägtige komma under omröstning,
rösterna för två skiljaktiga meningar utfalla lika. Valet sker
medelst slutna sedlar sålunda, att först utses den, som bland Fullmägtige
skall blifva ordförande, och sedan de öfrige sex; tillkommande
Fullmägtige att sjelfve bland sig välja en vice ordförande, att föra ordet
när hinder för ordföranden inträffar.

§ 73.

På samma gång och på lika sätt, som Fullmägtige och Revisorer
enligt föregående två §§ utses, tillsättas jemväl suppleanter, att, vid
inträffande förfall för dem, träda i deras ställe, nemligen för Fullmägtige
i Riksbanken fyra, för Fullmägtige i Riksgäldskontoret tre och
för hvarje års revisorer sex.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Utdrag af protokollet ''öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den
28 Februari 1890.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Åkerhielm,
Statsråden: Friherre von Otter,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad.

Chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essen
anförde i underdånighet:

Genom nådigt beslut den 5 Oktober 1889 fann Eders Kongl.
Maj:t godt tillsätta en komité med uppdrag att utarbeta förslag till
förändrad banklagstiftning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
af mig till statsrådsprotokollet den 21 December 1888 angifna grunder
för bankväsendets ordnande. Dessa grunder, hvilka i det väsentliga
öfverensstämde med de åsigter, som den år 1881 af Eders Kongl. Maj:t
tillsatta bankkomité uttalat i sitt den 14 December 1883 afgifna underdåniga
betänkande, voro hufvudsakligen följande:

De enskilda bankernas sedelutgifningsrätt skulle öfverflyttas på
riksbanken, men en sådan öfverflyttning borde icke ega rum, utan att

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 29.

i riksbankens organisation vidtoges sådana ändringar, att tillräckliga
garantier vunnes för den måttfulla, bankmessiga och af politiska inflytelser
oberörda förvaltning, som borde utmärka ett bankinstitut med
den grannlaga uppgiften att besörja landets hela sedelutgifning. Fördenskull
borde riksbankens verksamhet inskränkas till vissa rörelsegrenar,
lämpade för bankens nya uppgift, grunderna för bankens sedelutgifning
och rörelse i allmänhet likasom för dess förvaltning fastställas
genom lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt, äfvensom
åt Konungen beredas inflytande på bankens förvaltning. Öfvergången
till ett sådant nytt banksystem borde emellertid ske med den största
varsamhet för att icke åstadkomma olägenheter för den allmänna rörelsen;
och jag förestälde mig, att denna öfvergång lämpligen skulle
kunna ske sålunda, att de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt vid
1893 års utgång, då de löpande oktrojerna gå till ända, begränsades
inom ett belopp af 45 millioner kronor i enlighet med det af Eders
Kongl. Maj:t år 1887 till Riksdagen afgifna förslag; att den sålunda begräusade
sedelutgifningsrätten blefve de enskilda bankerna tillagd för
ett bestämdt antal år, minst fem, dock med rätt för Eders Kongl.
Maj:t att, derest vid utgången af den sålunda bestämda tiden den allmänna
ekonomiska ställningen funnes vara sådan, att sedelutgifningsrättens
fullständiga indragning icke kunde utan våda eg a rum, medgifva
ett eller annat års ytterligare uppskof med indragningen; samt
att efter sedelutgifningsrättens upphörande de enskilda bankerna för
att fortfarande blifva i tillfälle att å orter, dit riksbanken icke kunde
antagas utsträcka sin verksamhet, betjena rörelsen genom afdelningskontor
finge under visst antal år af riksbanken åtnjuta försträckning,
mot låg ränta, till ett för hvarje bank bestämdt belopp.

Komitén har nu fullgjort det densamma i nåder lemnade uppdrag,
i det den till Finansdepartementet inlemnat af motiv åtföljda och af
komiterade enhälligt biträdda förslag till
lag för Sveriges riksbank;

ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen;
ansvarighetslag för fullmägtige i Sveriges riksbank;
ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid Sveriges riksbanks
afdelningskontor; och

lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt.
Komitén har utan tvekan slutit sig till åsigten om lämpligheten
af eu enda sedelutgifvande bank. Beträffande vilkoren för uppnående
af detta mål och dervid först riksbankens omorganisation finner komitén
det uppenbart, att, då man fordrar en särskild begränsning för
hvarje sedelutgifvande banks verksamhet, denna fordran måste än kraf -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

tigare göra sig gällande mot eu bank, som får det ansvarsfulla värfvet
att ensam ombesörja ett lands sedelutgifning. Myntväsendets upprätthållande,
hvilket är eu sådan banks främsta uppgift, ålägger den, enligt
komitens mening, att afstå från åtskilliga, med sedelemissionen
icke rätt förenliga, om ock i och för sig tillit legitima rörelsegrenar;
och da man åt denna enda bank öfverlemnat hela sedelutgifningen
och sålunda på denna väg tillförsäkrat den en fullt tillräcklig vinst,
kunde lagstiftningen ock utan tvekan uppdraga gränserna för dess
verksamhet med hela den stränghet, som påkallades af denna dess
främsta uppgift. Eu dylik bank borde sålunda hållas borta från alla
egentliga förlags- och spekulationsaffärer eller i allmänhet från all sådan
bankrörelse, vid hvilken de af banken utlemnade försträckningarne
återvände till banken först efter en alltför lång eller alltför obestämd
tid. . Icke heller borde en bank, som genom den honom tillerkända
rättighet att ensam utgifva sedlar erhållit den stora förmånen att af
allmänheten upptaga räntefria lan, tillika bedrifva inlåning mot räntegodtgörelse.
.Genom att afhålla sig från detta slags rörelse skulle banken
frigöra sig från tvånget att behöfva uppsöka affärer för att kunna
genom utlåning göra fruktbärande medel, å hvilka den sjelf skulle erlägga
ränta; och en bank, som måste söka efter låntagare, löpte tydligtvis
alltid större fara att råka ut för mindre goda sådana än den
bank, som kunde i allt lugn vänta på, att affärer erbjödes honom, och
bland dessa för sig utvälja de säkraste och mest passande.

Det skulle således i regel blifva riksbanken förbjudet att mot
räntegodtgörelse emottaga penningar å deposition eller i'' löpande räkning;
och vidare borde riksbankens utlåningsrörelse inskränkas till
diskontering af affärsvexlar samt beviljande af lån på kortare tid eller på
kort tids uppsägning mot pant af goda värdepapper eller af varor. Komitén
bär likväl bibehållit rätten för riksbanken att utlemna kassakreditiv på tolf
månader samt lån mot förbindelser till återbetalning af minst en femtedel
af beloppet hvar sjette manad, men har betecknat detta såsom en
eftergift, betingad af hos oss rådande kreditbruk. Hvad särskildt beträffade
de s. k. afbetalningslånen, ansåg komitén dem ega allt för djupa
rötter i våra vanor, och kanske äfven allt för väl motsvara några samhällsklassers,
särskildt mindre jordbrukares och industriidkares, verkliga
lånebehof för att kunna utan afsaknad eller böra utan tvingande skäl
plötsligen indragas. Komitén har emellertid föreslagit, att afbetalningslanen,
hvartill, enligt gällande reglemente för riksbanken må användas
högst 12 millioner kronor, sammanräknade ej finge öfverstiga 10 millioner
kronor, samt att kassakreditiv skulle få beviljas endast mot pant
af obligationer, aktier eller i fast egendom intecknade skuldebref.

Bill. till lliksd. Prof. 1890. 1 Sami 1 Afd. 17 Raft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Komitén framhåller i sammanhang härmed, att de verksamhetsfält,
från hvilka riksbanken af anförda skäl borde utestängas, kunde
och borde med så mvcket större fördel bearbetas af de enskilda bank c'' inrättningarne;

och sålunda skulle mellan bankerna åstadkommas en
arbetsfördelning, som borde lända till styrka för det hela samt vara
till gagn både för riksbanken och de enskilda bankinstituten.

I fråga om grunderna för riksbankens styrelse och förvaltning erinrar
komitén, att Sveriges riksbank vid jemförelse med andra europeiska
centralbanker företer, åtminstone om man bortser från Norges bank,
den egendomligheten, att landets representantförsamling ensam har
beslutande rätt öfver dess förvaltning. Endast den inskränkning funnes
i Riksdagens magt öfver banken, att en del föreskrifter, nemligen
de som vore upptagna i lagen för Rikets Ständers bank den 1 Mars
1830, hade fått karaktären af civillag, till hvars ändring eller upphäfvande
således fordrades samtycke äfven af Konungen. Dessa föreskrifter
anginge bankens skyldighet att vid anfordran inlösa sina sedlar,
förfärandet, om den vägrade detta, storleken af bankens grundfond
och reservfond samt skyldigheten för banken att för hvarje månad och
år offentliggöra öfversigter öfver sin ställning. Det förstnämnda och
vigtigaste af dessa stadganden eller om bankens skyldighet att inlösa
sina sedlar med mynt vore dessutom upphöjdt till grundlagsbud, hvarjemte
grundlagarne innehölle stadganden om antalet fullmägtige i
riksbanken och sättet för deras väljande. Alla öfriga bestämmelser
för riksbanken lemnades deremot af Riksdagen allena, och denna utsåge
enväldigt bankens styrelse samt utöfvade ensam tillsyn öfver dess förvaltning.

»Erfarenheten från gångna tider har» yttrar komitén vidare, »nogsamt
lärt, att Riksdagen såsom riksbankens principal icke varit rätt
egnad att skydda landets innevånares på myntvärdet beroende egendom
och rätt och icke heller att åt bankens förvaltning i öfrigt gifva
den kraft och den omsigt, som den nationela hushållningens utveckling
och förkofran kräfde; och man bör väl akta sig att i den omsorgsfulla
vård, Riksdagen under senare tider onekligen egnat riksbanken,
se eu garanti mot Övergrepp för framtiden, ty det är icke under
lugna, utan under oroliga tider, som lagstadgade formers lämplighet
sättas på prof. Om man än numera icke behöfver befara så långt
gående missgrepp i riksbankens förvaltning, som förflutna tider bevittnat
och som ofta berott på bristande erfarenhet om vilkoren för en
sund bankrörelse, qvarstår i allt fall den påtagliga vådan deraf, att
riksbanken är uteslutande beroende af en politisk riksförsamling, hvilken
isynnerhet under upprörda tider kan komma att, med åsidosättande

Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29. 11

af bankens ocli det allmännas intressen, använda banken till främjande
af partisyften.»

Faran häraf bär komitén velat i främsta rummet afvärja genom
att i vida större utsträckning, än nu eger rum, gifva karaktären af
lag, stiftad af både Konung och Riksdag, åt de stadganden, som
normera riksbankens rörelse och förvaltning.

I en sådan lag borde först och främst inrymmas icke blott-, såsom
nu, bankens skyldighet att vid anfordran inlösa sina sedlar med
guld, utan äfven- bestämmelserna om metalliska kassans storlek och
beskaffenhet, maximum för sedelutgifningen och de slag åt valutor,
som för densamma skulle tjena till betäckning. Om icke äfven åt
dessa senare föreskrifter bereddes civillags helgd, kunde budet om riksbankens
skyldighet att inlösa sina sedlar blifva illusoriskt. Då nemligen
föreskrifterna om vilkoren och gränserna för sedelutgifningsrätten
när som helst kunde af Riksdagen ensam ändras, kunde under vissa
förhållanden frestelsen till en för stor sedelutgifning blifva så stark,
att klokhetens och försigtighetens gräns öfverskredes och den lagstadgade
skyldigheten att vid anfordran inlösa sedlarne icke längre
kunde fullgöras.

En lag för riksbanken borde vidare upptaga grunderna för bankens
utlånings- och inlåningsrörelse samt för dess öfriga verksamhet
äfvensom innehålla de konstitutiva bestämmelserna i fråga om bankens
styrelse. Det vore nemligen lätt insedt, att en klok och förtänksam
nation icke borde åt ett bankinstitut, öfver hvars hela organisation och
verksamhet en tillfällig Riksdagens majoritet egde makt att utan ansvarighet
besluta, öfverlemna den vigtiga och grannlaga uppgiften
icke allenast att genom sina sedlar förmedla hela landets penningeomsättning,
utan äfven att vara främsta stödet för dess ekonomiska lif.

De detaljerade föreskrifter, som derutöfver tid efter annan kunde
befinnas erforderliga för att närmare reglera riksbankens verksamhet,
vore det deremot lämpligt att, likasom hittills, meddela i ett särskild!.,
af Riksdagen utfärdadt reglemente, å hvilket dock den fordran naturligen
måste uppställas, at-t det icke finge strida mot de i sjelfva lagen
för riksbanken gifna bestämmelser.

Då komitén på anförda skäl, som synas mig väl grundade, icke
velat upptaga det af 1881 års komité framstälda förslag om enskilde
delegares inrymmande i riksbanken, utan bibehållit riksbankens karaktär
af uteslutande statsbank, har komitén ansett det vara så mycket mera
angeläget, att förändrade bestämmelser komma till stånd i fråga om
tillsättningen af riksbankens styrelse.

»Allvarliga hafva», yttrar komitén, »de anmärkningar varit, som

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

framställs mot det nuvarande sättet härför, och det kali icke med fo°-förnekas, att desamma i hufvudsak äro berättigade. Redan den omständigheten
att fullmägtige utses för endast ett år, hvarigenom det
kan inträffa, att hela styrelsen af skäl, som äro främmande för riksbankens
intressen, på eu gång aflägsnas, innebär en våda, som ökas
i samma mån bankens uppgift vidgas. Faran af dessa årliga val framträder
ännu. tydligare vid tanken på sjelfva valsättet, ty det kan ju
mycket väl inträffa, att de valmän, som hvardera kammaren utser för
val af fullmägtige, stå stridiga emot hvarandra och att sammansättningen
af bankstyrelsen i dess helhet sålunda blifver beroende på
lottkastning.))

För att förebygga en dylik våldsam rubbning i riksbankens
styrelse bär komitén upptagit det flera gånger förut väckta förslaget,
att fullmägtige i riksbanken skola utses för tre år, dock så att en
tredjedel af dem årligen underkastas omval.

»Men det är», fortsätter komitén, »icke mindre otillfredsställande,
att Riksdagen ensam tillsätter riksbankens styrelse. Fläremot tala
redan de skäl, som blifvit anförda mot Riksdagens envälde i fråga om
lagbestämmelser för riksbanken, och dessa skäl äro här än mera påtagliga,
då det. ju ligger i sakens natur, att man icke hos en politisk
riksförsamling kan under alla förhållanden påräkna den oväld och den
frihet från .politisk hänsyn, som vid val af en centralbanks styrelse
böra göra sig gällande.

Om det. ock härvid kan erinras, att Riksdagen, åtminstone under
de senare årtiondena, med omsorg bevarat kontinuiteten i riksbankens
styrelse, må det dock icke förbises, att ansatser till ett motsatt förfaringssätt,
hvilka tillräckligt visa önskvärdheten af en förändring-, ingalunda
uteblifvit. 6 ö

, Kan det således icke anses för det allmänna betryggande, att
Riksdagen allena fortfarande utser riksbankens styrelse, och lemnar
man åsido tanken på enskilde delegares upptagande i riksbanken, är
det uppenbarligen åt regeringsmagten, man bör inrymma befogenhet
att med Riksdagen deltaga i tillsättande af denna styrelse.

Denna fordran framgår för öfrig! redan med bjudande konseqvens
af bankens, egen art. År nemligen inom staten regeringen i allmänhet
ansvarig för ^hela förvaltningens gång; är riksbanken och skall
den enligt komiténs förslag förblifva en statsinstitution; skall dess
verksamhet regelbindas af lag, som stiftas af Konung och Riksdaggemensamt;
och är slutligen redan nu genom den jemväl af komitén
upptagna bestämmelsen i 2 § af 1830 års banklag stadgadt, att, om
riksbanken blifver oförmögen att uppfylla sina förbindelser, hvilket. i

Eongl. May.ts Nåd. Proposition JS/:o 29.

de flesta fall måste antagas härflyta af styrelsens förvållande, det är
Konungen, som har att vidtaga nödiga åtgärder för upprätthållandet af
det allmänna förtroendet och för bankens återupprättande, — så fordrar
oemotsägligen följdriktigheten, att Konungen ej uteslutes från inflytande
på tillsättningen af riksbankens styrelse. Denna fordran blifver oafvislig,
då riksbanken för framtiden skall, i egenskap af en med hela
sedelutgifningsrätten utrustad, verklig centralbank, blifva bäraren af
hela vårt penningeväsende. Det kan ej vara riktigt, att, då banken är
eu statsbank och då regeringen i vårt land eljest har på det ekonomiska
området så stor befogenhet och så vidsträckt ansvar, regeringsmagten
skall hållas utestängd från en punkt af statsmaskineriet, så
vigtig, att, om den råkar i olag, deraf följer eu ögonblicklig förlamning
af landets hela ekonomiska lif.

Men det inflytande på sammansättningen af riksbankens styrelse,
som således bör inrymmas åt Konungen, skulle, i komiténs tanke, blifva
vida mer ett, sken, en formsak, än en verklighet, om det inskränktes
till hvad förut varit ifrågasatt, eller rätt för Konungen att utse en ledamot
i styrelsen. Äfven om denna ledamot i och med den kungliga
utnämningen gjordes sjelfskrifven att vid styrelsens förhandlingar föra
ordet, vore dermed tydligtvis snarare sörjdt för hans yttre ställning än
för hans verkliga inflytande. Vald icke af styrelsen sjelf, icke hedelaf
dem, hvilka den öfriga styrelsen måste betrakta såsom sina egentliga
principaler, skulle en sådan ordförande, isolerad och stäld på annan
fullmagtsgrund än styrelsen i öfrig!, lätteligen känna sig sjelf och af
öfriga styrelseledamöter betraktas såsom en främling, hvilken man derför
så vidt möjligt hölle utanför den egentliga bankförvaltningen.»

Såsom den lämpligaste anordningen i detta afseende har komitén
derför föreslagit, att åt Konungen lemnas att utse en tredjedel af bankstyrelsen,
under det att öfriga två tredjedelar utses af Riksdagen. Samtliga
styrelseledamöter, oberoende af huruvida de utsetts af Konungen
eller af Riksdagen, skulle sinsemellan vara fullt likstälda och ega att
gemensamt inom sig uppsöka och utvälja de krafter, de ansåge dugligast
att på ordförande- och direktörsplatserna sättas i spetsen för
bankförvaltningen. Endast så kunde man, enligt komiténs mening, få
dessa från olika håll insatta element att sammansmälta till verklig enhet;
endast så kunde man bibehålla Riksdagens förherskande magtställning
inom banken och på samma gång likväl lemna statens öfverhufvud,
Konungen, ett lämpligen afvägdt inflytande på statens bank,
der detta inflytande säkerligen skulle dels tillföra bankstyrelsen ett
värdefullt tillskott af bankinsigter och bankerfarenhet, dels ock be -

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.

trygga kontinuiteten, om under politiskt upprörda tider de af Riksdagen
valda ledamöterna någon gång skulle komma att allt för snabbt
vexla.

Det antal fullmägtige Riksdagen enligt komiténs förslag både att
utse skulle blifva i det närmaste detsamma som för närvarande. Komitén
bar nemligen ansett, att riksbankens fullmägtige för framtiden borde
blifva nio, af hvilka således Riksdagen skulle förordna sex och Konungen
tre. Då emellertid de i 50, 98 och 109 §§ regeringsformen samt i 32
och 68 §§ riksdagsordningen åt fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret
gifna uppdrag enligt sin natur icke borde eller kunde tillkomma
jemväl de af Eders Kongl. Maj:t förordnade fullmägtige i riksbanken,
men någon anledning icke funnes att. utesluta de af Riksdagen
utsedde fullmägtige i riksbanken från dessa funktioner, har komitén
föreslagit en sådan förändring i lydelsen af nämnda §§, att endast de
af Riksdagen utsedde fullmägtige i riksbanken skulle jemte fullmägtige
i riksgäldskontoret utöfva ifrågavarande uppdrag.

Fullmägtige skulle årligen bland sig utse ordförande och vice
ordförande. Den dagliga förvaltningen skulle handhafvas af fyra deputerade,
bestående af eu af fullmägtige inom sig tillsatt direktör och en
vice direktör samt två andra fullmägtige.

Den nuvarande anordningen i afseende å ärendenas föredragning
och beredning samt handhafvandet af de löpande göromålen har komitén
icke funnit tillfredsställande, då den lätteligen kunde föranleda och väl
äfven under vissa tider föranledt slitningar mellan de två jemnstälde
deputerade, som hade dessa göromål sig anförtrodda. Häraf måste,
enligt komiténs mening, banken blifva lidande, då ju för hvarje affär
och icke minst för en stor bank enhet i ledningen vore af synnerlig
vigt; och det vore uppenbarligen just för att ernå en sådan enhet och
sammanhållning, som alla våra enskilda bankinstitut, likasom utlandets
banker, satt i spetsen för förvaltningen en person, hvilken i sin hand
samlar och sammanhåller alla de olika trådarne från de skilda förvaltningsgrenarne
samt bär ansvaret för rörelsens jemna och ostörda gång.
Komitén anser en reform i denna riktning nyttig och tidsenlig och
har derför föreslagit, att för riksbanken skall utses en direktör, som
handhafver de löpande förvaltningsbestyren och särskildt har sig anförtrodt
att verkställa köp och försäljning af utländska vexlar. Derjemte
skulle tillsättas eu vice direktör att biträda direktören och, vid
ledighet eller förfall för denne, träda i hans ställe. Direktören och
vice direktören, hvilka närmast skulle motsvara de nuvarande två deputerade,
komme att, såsom förut nämnts, tillhöra kretsen af de af komitén
föreslagna fyra deputerade, hvilken benämning ansetts lämpligen

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29. 15

kunna begagnas för ledamöterna i styrelsen för den dagliga förvaltningen.

För fullmägtige skulle finnas tre suppleanter, utsedde för ett år i
sender, en af Konungen och två af Riksdagen. Desse suppleanter
skulle inkallas i tjenstgöring i den ordning fullmägtige genom lottning
dem emellan bestämt.

Enligt komiténs mening bör indragningen af den enskilda sedelutgifning
srätten kunna vara förd till slut tio år efter utgången af de
nu löpande oktrojerna samt redan under nämnda tid väsentliga begränsningar
af denna sedelutgifningsrätt eg a rum.

Såväl för de enskilda bankerna sjelfva som för de ekonomiska
förhållandena i landet anser komitén det vara bättre, att öfvergångsperioden
från början bestämdt begränsas, äfven om den då skulle göras
något längre, än att den sättes kortare och i stället åt Konungen lemnas
öppet att medgifva en ytterligare utsträckning deraf. De enskilda
bankerna skulle i senare fallet möjligen, i förhoppning på ett dylikt uppskof,
underlåta att förbereda sig på sedelutgifningsrättens slutliga upphörande;
och om detta uppskof sedermera icke beviljades, blefve måhända
svårigheterna för bankerna och deras låntagare större, än de eljest behöft
blifva. 1 hvarje fall skulle en dylik dispensrätt medföra ett osäkerhetstillstånd,
för hvilket landets penningväsen icke torde böra utsättas.

Komitén erinrar, att den sedelutgifningsrätt, som enligt Kongl.
kungörelsen den 12 Juni 1874 tillkommer de enskilda bankerna, aldrig
ens närmelsevis till fullo begagnats och således vore större, än af behofvet
påkallades. Så hade under åren 1883—1888 de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt vexlat mellan 75,3 och 70,2 millioner kronor,
under det att deras utelöpande sedlar under samma tidsperiod utgjort
högst 50,7 och lägst 43,7 millioner kronor.

Medeltalet af de enskilda bankernas utelöpande sedlar utgjorde
under åren 1878—1882 ett belopp af 48,2 millioner och under åren
1881 —1885 af 50,6 millioner kronor; under åren 1886, 1887 och 1888
var det respektive 47,9, 47,4 och 51,5 millioner kronor.

Med hänsyn till den af de enskilda bankerna under de senare
åren sålunda begagnade sedelutgifningsrätt har komitén föreslagit, att
efter 1893 års utgång, då nu löpande oktrojer gå till ända, de enskilda
bankerna icke må medgifvas att tillhopa utgifva högre belopp sedlar
än 50 millioner kronor.

Om den föreslagna öfvergångstiden verkligen skulle motsvara sin
bestämmelse, kunde det dock icke vara tillfyllest att endast meddela
föreskrifter, som vid dess början begränsade de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt.
1 sådant fall skulle denna rätt vara lika stor och till -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

äfventyra i samma utsträckning begagnad vid öfvergångstidens slut
som vid dess början. För att förebygga detta syntes det vara både
för bankerna sjelfva och den allmänna rörelsen tryggast att i lag föreskrifva
en ytterligare minskning af sedelutgifningsrätten under öfvergångstiden.

Komitén har fördenskull föreslagit, att, utom det att gränsen för
sedelutgifningsrätten vid öfvergångstidens början sättes till 50 millioner
kronor, denna gräns efter fem års förlopp ytterligare inskränkes, så
att sedelutgifningsrätten minskas till hälften eller 25 millioner kronor
för att efter ytterligare fem år helt och hållet upphöra.

Såsom ett medel att förebygga de rubbningar i allmänna rörelsen,
som tilläfventyrs kunde blifva en följd af indragningen utaf de enskilda
bankernas sedlar, har komitén upptagit ett inom Riksdagen förut
väckt förslag att bevilja dessa banker rätt att i riksbanken ^diskontera
af dem öfvertagna vexlar. En dylik rediskonteringsrätt inneburc förde
enskilda bankerna den förmånen, att de icke behöfde hafva alla de
af dem diskonterade vexlande liggande i sina portföljer till förfallotiden,
utan egde tillfälle att derförut förvandla dem i gångbart mynt,
hvarigenom de således i sina vexelportföljer skulle erhålla en pålitlig
kassareserv.

Men äfven för riksbanken borde en sådan ^diskontering vara
välkommen. Riksbanken finge derigenom tillfälle att i allmänna rörelsen
sprida sina sedlar mot erhållande af sådana papper, som vore
mer än andra passande för en sedelutgifvande centralbank; och då
härtill komme, att de enskilda bankernas indorso tryggade riksbanken
för hvarje förlust å dessa vexlar, syntes fullgoda skäl tala för, att ett
billigare diskonto än det eljest gällande borde tillämpas vid denna rediskontering.

Komitén bär derför föreslagit, dels att åt de enskilda bankerna
må i lag inrymmas formlig rätt att under öfvergångstiden ^diskontera
vexlar i riksbanken, dels ock att diskontot härvid icke må utgöra mer
än två tredjedelar af det diskonto, som vid de särskilda tillfällen, då
^diskontering kommer i fråga, eljest är i riksbanken gällande.

En dylik rediskonteringsskyldighet kunde dock icke utan våda
för riksbanken utsträckas alltför långt, isynnerhet om den skulle ega
ruin på förmånligare vilkor än annan diskontering. Först och främst
borde härvid gälla, att rediskonteringsrätten icke afsåge andra vexlar,
än dem riksbanken eljest egde i sin rörelse mottaga. De finge derför
icke vara dragna på längre tid än sex månader och skulle vara af
den beskaffenhet, att de kunde anses grunda sig på verkliga handelsaffärer.
Det vore dock endast ur dessa båda synpunkter, likasom i

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 29.

fråga om vexlarnes formella giltighet, eu pröfningsrätt skulle tillkomma
riksbanken, enär den enskilda bankens indorso borde göra hvarje pröfning
af vexelgäldenärernas soliditet obehöflig.

Vidare kunde det naturligtvis icke sättas i fråga, att vexlar till
huru högt belopp som helst skulle få redislconteras mot ett så lågt
diskonto som det förenämnda. Då denna förmån borde ställas i närmaste
samband med den tjenst, de enskilda bankerna lemnade riksbanken
genom att sprida dess sedlar i stället för sina egna, hade man
i den sedelutgifningsrätt, hvaraf de underläte att begagna sig eller som
under oktrojtiden dem fråntoges, lämplig grund, hvarefter storleken af
denna rediskonteringsrätt borde bestämmas. Komiténs förslag innehåller
derför, att det vexelbelopp, enskild bank skulle ega att mot
ofvannämnda låga diskonto hafva på en gång rediskonteradt i riksbanken,
finge under de fem första åren af don nya oktrojtiden, eller
under åren 1894—1898, icke öfverstiga bankens enligt senaste officiela
månadsrapport öfver bankernas ställning obegagnade sedelutgifningsrätt
samt under de återstående fem åren af oktrojtiden, eller åren
1899—1903, ej utgöra högre summa, än som motsvarade den sedelutgifningsrätt,
banken gått förlustig genom stadgandet, att dess rätt
att utgifva sedlar från och med år 1899 skulle nedsättas till hälften
mot hvad den förut varit.

Den rediskonteringsrätt i riksbanken, komitén för de enskilda
bankerna föreslagit, såsom påkallad af inskränkningen i deras sedelutgifning,
ansågs dock icke vara tillräcklig att förmå bankerna att frivilligt
afstå större eller mindre del af sin sedelutgifningsrätt, åtminstone
icke under de fem senare åren af öfvergångstiden, då rediskonteringsrätten
vore på förhand en gång för alla till sin storlek bestämd.
Ansåge man med rätta en dylik frivillig afsägelse af sedelutgifningsrätten
önskvärd för att landets penningeväsen så fort som möjligt ordnades
på grundvalen af eu enda sedelutgifvande bank, borde en billig
kassatillgång i riksbanken ytterligare beredas de enskilda bankerna,
för den händelse och i den mån de frivilligt afstode från denna sin
rätt. I sådant syfte har komitén föreslagit, att enskild bank, som efter
1898 års slut vill helt och hållet eller delvis afstå från sin då återstående
sedelutgifningsrätt, må ega att hos riksbanken erhålla kassakreditiv
till storleken motsvarande den sedelutgifning, banken sålunda
afsäger sig, och mot vilkor att räntan för medel, som å detta kreditiv
uttagas, icke får utgöra mer än högst två procent för år, äfvensom att
kreditivafgift icke påföres. Dessa kreditiv, som sålunda skulle utgöra
ett medel för riksbanken att likasom lösa till sig den enskilda sedelutgifningsrätten,
blefve således i viss mån jemförliga med de vexlingsBih.
till Rilcsd. Prof. 1890. 1 Sand. 1 Afd. 17 Haft. 3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

förskott af riksbanken, som bereddes de enskilda bankerna vid den år
1879 skedda indragningen af deras femkronesedlar.

På det att de enskilda bankerna lättare må blifva i tillfälle att
ställa den säkerhet, som för dylika kreditiv kan pröfvas nödig, är ock
föreslaget, att bankerna, då deras sedelutgifningsrätt nedsättes till hälften
mot förut, eller vid 1898 års utgång, äfven skola vara berättigade
att utfå hälften af deras i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek.

Beträffande formen för bestämmelserna om den enskilda sedelutgifningsrättens
indragning och de föreslagna lättnaderna under öfvergångstiden
har komitén inrymt desamma i en särskild författning,
som skulle erhålla karaktären af lag, stiftad af Konung och Riksdag
gemensamt. I de afseenden, der denna lag lemnade särskilda föreskrifter,
blefve de stadgande!! i Kongl. kungörelsen den 12 Juni 1874
angående enskilda sedelutgifvande banker, som icke öfverensstämda
med dessa nya föreskrifter, naturligtvis kraftlösa. Det följde således
af sig sjelf!, att bestämmelserna i nämnda kungörelse om sedelutgifningsrättens
omfattning skulle lida den inskränkning, som påkallades
af de nya stadgandena om sedelutgifningens storlek. Det vore ock
gifvet, att bestämmelsen i 1874 års kungörelse, att Konungen egde
indraga de enskilda bankernas sedlar å tio kronor, icke vidare kunde
komma att tillämpas, då ju nya gränser för den enskilda sedelutgifningen
vore i den särskilda lagen noga uppdragna. Eu uttrycklig
ändring af 1874 års kungörelse i denna del ansågs emellertid icke vara
behöflig, och en ändring i öfriga delar borde enligt komiténs mening
äfven kunna undvikas.

Komitén har nemligen utgått derifrån, att de enskilda bankerna
äfven under den öfvergångstid, hvarom här är fråga, skulle fortlefva
på grundvalen af 1874 års kungörelse jemte den föreslagna författningen
om sedelutgifningens begränsning, enär det icke kunde anses
behöflig! eller ens lämpligt att för eu kortare öfvergångstid vidtaga
några genomgripande förändringar i grunderna för de enskilda bankernas
verksamhet. Sedan deras sedelutgifningsrätt upphört, syntes
icke något skäl förefinnas att behandla dessa banker annorlunda än
vanliga aktiebanker; och de komme väl äfven enligt komiténs förmenande
att, för så vidt de fortsatte sin verksamhet, ombilda sig till
bankaktiebolag enligt lagen af den 19 November 1886, hvarigenom en
särskild lagstiftning för dem då icke längre blefve af nöden.

Till det hufvudsakliga af hvad komitén föreslagit och som icke i
mycket afviker från de åsigter jag, såsom ofvan är nämndt, i frågan
uttalat, kan jag ansluta mig.

Det har med rätta blifvit sagd!, att ett på solida grunder livilande

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

enbankssystem framför det i Sverige nu rådande systemet med flera
sedelutgifvande banker erbjuder fördelarno af större visshet om sedelmyntets
inlösbarhet, ökad trygghet för sedelemissionens behöriga begränsning
samt mera fasthet och kraft i farliga tider. Men dessa fördelar
blifva en verklighet endast under förutsättning att den bank,
som får sedelemissionen sig anförtrodd, organiseras så, att den blir
skickad att uppbära denna vigtiga uppgift, och att Sveriges riksbank
med sin nuvarande organisation icke är härtill egnad, har komitén tydligen
visat. Hvad komitén föreslagit i afseende å sättet för utseende
af riksbankens styrelse, begränsning af bankens verksamhet samt fastställande
af grunderna för bankens organisation, rörelse och förvaltning
i lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt, synes mig oundgängligen
kräfvas, för så vidt eu förändring af vårt banksystem i angifna
riktning må kunna ega rum.

Då de fullmägtige i riksbanken, hvilka kom me att af Eders Kongl.
Maj:t förordnas, enligt föreliggande förslag ej skulle deltaga i utförandet
af de uppdrag, hvilka enligt 50, 98 och 109 §§ regeringsformen samt
32 och 68 §§ riksdagsordningen åligga fullmägtige i riksbanken och
fullmägtige i riksgäldskontoret gemensamt, blir väl häraf en följd, att
vid ifrågavarande ärendens behandling riksgäldskontoret kan komma
att representeras af sju, men riksbanken endast af sex ledamöter,
under det att, å andra sidan, vid sådana gemensamma sammanträden,
som föranledas af de fullmägtige i de båda verken af Riksdagen särskild!
gifna, i grundlagarne icke omförmälda uppdrag, såsom utseende
af styrelseledamot i Göta kanalbolag, förvaltning af byggnadsfonden
för riksdags- och riksbankshus in. m., och i hvilka intet hinder finnes
för samtlige fullmägtige i riksbanken att deltaga, riksbanken kan
komma att företrädas af nio, men riksgäldskontoret endast af sju ledamöter.
Mon då vid ifrågavarande ärendens handläggning fråga ej är
om något riksbankens eller riksgäldskontorets särskilda intresse, utan
fullmägtige i de båda verken hafva dessa uppdrag sig anförtrodda
endast i sin allmänna egenskap af Riksdagens utsedde förtroendemän,
torde någon verklig olägenhet ej kunna vara att befara af det vid
vissa tillfällen möjligen olika antalet fullmägtige från hvardera verket.

Skulle emellertid Riksdagen hysa en motsatt åsigt eller finna
någon oegentlighet ligga i det anmärkta förhållandet, står det naturligtvis
Riksdagen öppet att i de reglementen, Riksdagen för riksbanken
och riksgäldskontoret utfärdar, föreskrifva, att ett lika antal fullmägtige
från hvardera verket skall närvara vid behandling af de utaf
Riksdagen fullmägtige gemensamt gifna uppdrag, i hvithet, afseende

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o‘29.

jag tillåter mig . erinra om det nu gällande reglementsstadgandet, att
vid fullmägtiges i banken och riksgäldskontoret gemensamma sammanträden
böra, så vidt beslut skall kunna fattas, fem af fullmägtige i
hvartdera verket vara tillstädes. I fråga åter om de gemensamma
uppdrag, livilka pa grund af regeringsformens och riksdagsordningens
föreskrifter åligga fullmägtige, skulle ett motsvarande stadgande, om
det funnes behöflig!, få sin plats i grundlagarne, men då jag af skäl,
som här ofvan antydts, för min del ej funnit upptagandet i Eders
Kongl. Maj:ts förslag af en dylik, enligt sakens natur närmast på
Riksdagens åtgärd beroende bestämmelse erforderligt, har jag ansett
mig endast böra härmed fästa uppmärksamheten på förhållandet.

I afseende å vissa andra detaljer af de föreliggande förslagen
synas mig några jemkningar böra ske.

Så har komitén i 72 § regeringsformen bibehållit den nuvarande
bestämmelsen, att riksbanken förblifver under Riksdagens “garanti och
vård41, och motsvarande bestämmelse är införd i 1 § af förslaget till
lag för Sveriges riksbank. Då emellertid Eders Kongl. Maj:t enligt
förslaget skulle tillsätta eu del af riksbankens styrelse och riksbanken,
såsom just i nämnda grundlagsparagraf angifves, skulle förvaltas enligt
lag, stiftad af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt, komme
riksbanken icke längre att stå uteslutande under Riksdagens vård.
Orden »och vård» synas derföre böra, såsom mindre egentliga och i
allt fall obehöfliga, uteslutas i nämnda två lagrum.

Åt lagen för Sveriges riksbank har komitén velat bereda civillags
natur genom införande i 72 § regeringsformen af den bestämmelse,
att lagen skall stiftas i den ordning 87 § 1 mom. regeringsformen
stadgar. Häraf skulle blifva en följd, att högsta domstolens yttrande
måste äskas icke blott vid lagens stiftande, utan ock vid hvarje
förändring, som i densamma kan finnas erforderlig. Men om ock, vid
det förhållande att lagen för rikets ständers bank den 1 Mars 1830,
som genom den nya lagen komme att upphäfvas, är tillagd allmän
civillags natur, högsta domstolen lärer böra yttra sig, innan nådig
proposition angående den nya lagen förelägges Riksdagen, synes det
mig så mycket mindre lämpligt att fastslå, det högsta domstolen
måste vid eu hvar ändring åt lagen höras, som i densamma förekomma
åtskilliga reglementariska föreskrifter*, uti Indika ändring visserligen
bör kunna ske utan att högsta domstolens yttrande infordras.
Det synes mig derföre lämpligare, att, i öfverensstämmelse med mitt
förenämnda uttalande till statsrådsprotokollet, ifrågavarande grundlagsbestämmelse
endast kommer att innehålla, det lagen för Sveriges

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

riksbank skall stiftas af Konung och Riksdag gemensamt, hvarigenom
full säkerhet mot häftiga rubbningar i densamma synes vara vunnen.

Såsom jag förut nämnt, skulle enligt förslaget (72 § regeringsformen
och 29 § lagen för Sveriges riksbank) för fullmägtige finnas tre
suppleanter, utsedde för ett år i sender, en af Eders Kongl. Maj:t och
två af Riksdagen. Suppleanterne skulle inkallas i den ordning, fullmägtige
genom lottning dem emellan bestämt, hvarigenom således
kunde inträffa, att den af Eders Kongl. Maj:t utsedde suppleant komme
att tjenstgöra för någon af de utaf Riksdagen valde fullmägtige och
tvärtom. Häremot måste jag erinra, att riksbankens styrelse sålunda
kunde komma att tidtals utgöras af ända till åtta af Riksdagen valde
och endast eu af Eders Kongl. Maj:t utsedd ledamot eller af fyra utaf
Eders Kongl. Maj:t utsedde och fem af Riksdagen valde medlemmar,
hvarigenom proportionen mellan de olika elementen inom styrelsen
skulle blifva allt för mycket förändrad. Och detta skulle särskild!
verka störande vid de förutnämnda i grundlagarne bestämda sammanträdena
med fullmägtige i riksgäldskontoret, enär genom nämnda bestämmelse
angående suppleanterne riksbankens fullmägtige, som redan
under vanliga förhållanden skulle vid dessa sammanträden utgöras af
endast sex mot sju fullmägtige i riksgäldskontoret, skulle kunna komma
att representeras af endast fem personer, men också möjligen af ända
till åtta. Jag anser derföre lämpligare, att de af Eders Kongl. Maj:t
utsedde ledamöterne vid förfall ersättas af suppleant, utsedd af Eders
Kongl. Maj:t, och likaledes de af Riksdagen valde fullmägtige af någon
bland de utaf Riksdagen utsedde suppleanter. Men med eu sådan anordning
måste ock antalet suppleanter ökas och torde då lämpligen
böra utgöra sex, nemligen två utsedde af Eders Kong]. Maj:t och fyra
af Riksdagen.

Vidare kan jag icke biträda komiténs förslag (36 § i lagen för
riksbanken) att bland direktörens åligganden särskildt upptaga köp
och försäljning af utländska vexlar. Eu sådan bestämmelse skulle
nemligen medföra den olägenhet, att en person, som i öfrigt vore väl
qvalificerad för direktörsbefattningen, utestängdes derifrån derföre, att
han saknade tillräcklig erfarenhet i utländska vexel affärer, hvilka ju i
sådant fall skulle kunna anförtros åt vice direktören.

De enskilda bankernas syndikat, som lem mats tillfälle att yttra
sig i frågan, har framstäf betänkligheter deremot, att vid utgången
af år 1903 skulle upphöra icke blott de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
och de kreditiv, hvarmed denna sedelutgifningsrätt
må, helt eller delvis, vara dessförinnan aflöst, utan ock don enskilda
bankerna medgifna rätt till ^diskontering i riksbanken, hvari -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

genom de medel, hvarmed de enskilda bankerna betjenade allmänheten,
kunde komma att på en gång minskas med ända till 50 millioner
kronor. Jag kan så mycket mindre frånkänna dessa betänkligheter
ett visst berättigande, som jag i mitt förenämnda anförande
till statsrådsprotokollet antydde såsom en lämplig lättnad för de enskilda
bankerna, att dem bereddes en billig kredit i riksbanken för
någon tid efter upphörande af deras sedelutgifningsrätt. Men då, under
det jag antog öfvergåugstiden möjligen kunna begränsas till fem år
efter nu löpande oktrojers utgång, komitén utsträckt denna tid till tio
år, hvarunder ju eu omtänksam bankstyrelse har tillräckligt rådrum
att småningom förbereda sig för de förändrade förhållanden, som derefter
skola inträda; då ^diskontering i riksbanken, om ock icke till så
väsentligen reduceradt diskonto som förslaget innehåller, utan tvifvel
blefve bankerna öppen äfven efter 1903, utan att en uttrycklig rättighet
härtill fastställes; och då slutligen upphäfvande! af riksbankens inlåning
mot ränta måste antagas föranleda dertill, att medel, som nu mot ränta
innestå hos riksbanken, leta sig till de enskilda bankinrättningarne,
hvilkas förmåga att med försträckningar betjena allmänheten härigenom
ökas, har jag funnit någon utsträckning utöfver öfvergångstiden af de
förmåner, förslaget under denna tid inrymmer åt de enskilda bankerna,
icke vara af behofvet påkallad.

Deremot synes mig ett annat af syndikatet framburet önskningsmål
mycket behjertansvärdt. Under framhållande af de olägenheter, som
de under senare tider meddelade korta oktrojerna och det deraf förorsakade
osäkerhetstillstånd vålla de enskilda bankerna, hemställer nemligen
syndikatet, att, äfven om föreliggande förslag icke skulle blifva lag,
de enskilda bankerna må åter beviljas tioåriga oktrojer. Anledningen till
de korta oktrojerna, som allt ifrån början af 1880-talet meddelats, har
uteslutande varit den, att man velat undanrödja hindren för eu snar tillämpning
af den förändrade banklagstiftning, som stått på dagordningen.
Men om i likhet med föregående förslag äfven det nu föreliggande
faller, torde man vara berättigad deraf draga den slutsats, att den allmänna
meningen i landet ännu icke är mogen för öfvergången till ett
centralbankssystem och att derföre frågan härom lämpligen bör under
några år hvila; och vid sådant förhållande lärer anledning icke företinnas
att beröfva vårt enskilda bankväsende den stadga och trygghet,
de för något längre tid meddelade oktrojerna utan tvifvel medföra.

Under förutsättning att de af komitén framlagda förslag till grundlagsändringar,
med de jemkningar jag nu angifvit såsom erforderliga,
åt Eders Kongl. Maj:t godkännas och blifva vid innevarande riksdag
antagna att hvila till nästa års riksdag, så att möjlighet derigenom

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

beredes, att de då varda upphöjda till lag, är jag sinnad tillstyrka
Eders Kongl. Maj:t att till 1891 års riksmöte aflåta proposition om
förändrad banklagstiftning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med öfriga
af komitén afgifna förslag med de förändringar jag antydt; och hemställer
jag derföre i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes uppdraga
åt chefen för Justitiedepartementet att låta utarbeta förslag till
grundlagsändringar i ofvan omförmälda syftning.

Hvad departementschefen sålunda hemstält, deruti
statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans
Maj: t Konungen bifalla; och skulle utdrag af protokollet
angående detta ärende till Justitiedepartementet
expedieras.

Ex protocollo:
G. Louis De Geer.

Kong1... Majis Nåd. Proposition N:o 29.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartement-sår enden^ hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
Fredagen den 7 Mars 1890.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Åkerhielm,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt,
Statsråden: Friherre von Otter,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad.

Departementschefen, Statsrådet Östergren anförde i underdånighet:

Den af Eders Kongl. Maj:t under den 5 Oktober 1889 för utarbetande
af förslag till förändrad banklagstiftning i nåder tillsatta komité
har i sitt den 30 sistlidne Januari afgifna betänkande framlagt förslag
till åtskilliga, af de utaf komitén förordade grunder för banklagstiftningens
ordnande påkallade ändringar i Regeringsformen och Riksdagsordningen.
Då komiténs omförmälda betänkande den 28 i nästlidne
månad på föredragning af chefen för Finansdepartementet inför Eders
Kongl. Maj:t anmäldes, ansåg föredragande departementschefen, som i
hufvudsak biträdde komiténs förslag till grundlagsändringar, samma
förslag likväl böra i vissa af honom närmare angifva afseenden undergå
jemkning; och förklarade sig vidare departementschefen, under förutsättning
att de af komitén framlagda förslag till grundlagsändringar med de
jemkningar, departementschefen angifvit såsom erforderliga, af Eders
Kongl. Maj:t godkändes och blefve vid innevarande riksdag antagna att
hvila till nästa års riksdag, vara sinnad tillstyrka Eders Kongl. Maj:t

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.

att till 1891 års riksmöte aflåta proposition om förändrad banklagstiftning
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med öfriga af komitén afgifna
förslag med vissa af departementschefen jemväl antydda förändringar.
I anledning häraf täcktes Eders Kongl. Maj:t, med bifall till
en af chefen för Finansdepartementet gjord framställning, uppdraga åt
mig att låta utarbeta förslag till grundlagsändringar i den af bemälde
departementschef angifna syftning.

Sådant förslag har till åtlydnad af berörda nådiga befallning numera
blifvit upprättadt; och hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t, med
godkännande af detta förslag, täcktes till Riksdagens antagande framlägga
detsamma.

Statsrådets öfriga ledamöter instämde i hvad
föredraganden hemstält; och behagade Hans Maj:t
Konungen härtill lemna bifall samt förordna, att till
Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning skulle
aflåtas nådig proposition af den lydelse, bilagan litt.
A. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:
Carl Boheman.

Bih. till Biksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 17 Raft.

<■