Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28 (Proposition 1896:28)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

N:o 28.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
förordning angående köttbesigtnings- och slagttvång m. m.;
gifven Stockholms slott den 14 februari 1896.

Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed inhemta Riksdagens
yttrande öfver närlagda förslag till förordning angående köttbesigtnings-
och slagttvång m. in.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR

G. F. Gilljam.

liih. till Riksd. Prot. 1826. 1 Sami. 1 Afd. 18 Iläft.

Kongl, Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

Förslag

till

förordning angående köttbesigtnings- och. slagttvång m. m.

§ 1.

1. Köttbesigtningstvång, innefattande förbud att inom visst område
till salu hålla eller • utbjuda till menniskoföda afsedt, färskt, rått kött af
nötkreatur, får, get, svin eller häst, derest köttet icke blifvit, efter undersökning
af besigtningsman, försedt med stämpel eller bevis af något sådant
slag, hvarom nedan i § 6 sägs, må för stad, som sådant åstundan kunna
bestämmas i den ordning, som angifves i § 24 af helso vårdsstadgan för riket,
under vilkor att genom stadens försorg anställes nödigt antal besigtningsman
och ^vidtagas de öfriga åtgärder, som erfordras för att köttbesigtning
inom ifrågavarande område må kunna utan större vare sig tidsutdrägt
eller annan olägenhet ega rum; börande i nyssberörda afseende uppgjord t
förslag underställas Kongl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning, innan
stadgande i ämnet utfärdas.

Enahanda förfarande iakttages i fråga om ändring eller upphäfvande
af sådant stadgande.

2. Hvad i nästföregående moment stadgas om stad gäller äfven
för annat i afseende på helsovård med stad likstäldt samhälle, så ock
för kommun å landet, endast med den olikhet, som föranledes af den
annorlunda beskaffade sammansättningen af myndigheter, hvilka der hafva
befattning med allmänna helsovården. De åligganden, som enligt denna
förordning och på grund deraf meddelade föreskrifter i stad tillkomma
magistrat, helsovardsnämnd och stadsfullmägtige eller allmän rådstuga,
skola inom samhälle, der helsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad i
tillämpliga delar gälla, fullgöras af dem, som förklarats skola inom samhället
i allmänhet träda i dessa myndigheters ställe, samt eljest å lan -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

det bestridas, magistratens af kronofogden i orten, helsovårdsnämndens
af kommunalnämnden och stadsfullmägtiges eller allmänna rådstugans af
kommunalstämman.

§ 2.

1. Har för stads eller dermed i afseende på helsovård likstäldt
samhälles räkning offentligt slagthus enligt plan, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
efter helsovårdsnämndens hörande, gillat, blifvit uppfördt
och efter af Kongl. Maj:ts befallningshafvande föranstaltad afsyning
godkändt, må, om samhället så önskar, i den uti § 1 omförmälda
ordning kunna jemte köttbesigtningstvång för samhället stadgas slägting,
innefattande förbud att, sedan slagthuset upplåtits till allmänt begagnande,
annorstädes inom visst område än i berörda hus slagta djur,
som förut nämnts. Sådant förbud utgör dock; ej hinder för att dylikt
djur nedslagtas utom det offentliga slagthuset, der nedslagtandet nödvändiggöres
af hastigt inträffad sjukdom eller olyckshändelse; skolande dock
i sådant fall köttet, om det är afsedt att begagnas till menniskoföda, genast
efter djurets nedslagtning ostyckadt jemte alla dertill hörande inelfvor utom
tarmar föras till det offentliga slagthuset för att besigtigas. Utan hinder
af sådant förbud må äfven Kongl. Maj:ts befallningshafvande kunna medgifva,
att nedslagtning af kreatur, hvilkas kött är afsedt hufvudsakligen
för utförsel ur riket, verkställes inom sådan för ändamålet särskildt inrättad
och under offentlig kontroll stäld anstalt, hvarom nedan i § 3 sägs.

2. Vilja städs- och dermed i afseende på helsovård likstäldt samhälle
förena sig om gemensamt offentligt slagthus af här afsedd beskaffenhet,
må det kunna ske, i fall Kongl. Maj:ts befallningshafvande dertill
lemnar tillstånd; och galle då i fråga om hvart och ett af dessa samhällen
hvad beträffande samhälle med köttbesigtnings- och slagttvång
förut är stadgadt.

§ 3.

önskar enskild person, förening eller bolag få under offentlig kontroll
ställa vare sig en hufvudsakligen för uppslagtning af kött till utförsel
ur riket afsedd inrättning (exportslagteri) i stad eller på landet eller
annan slagterianstalt, belägen utom stad eller dermed i afseende på helsovård
likstäldt samhälle, må, på derom af vederbörande gjord ansökning,
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, om anstalten pröfvas vara ändamålsenligt
ordnad, kunna föreskrifva, att densamma skall stå under offentlig
kontroll, med vilkor att genom sökandens försorg anställes erforderligt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

antal besigtningsman och vidtagas de öfriga åtgärder, som kunna anses
för kontrollen nödiga. Förklaras, efter det annat sådant slagteri än exportslagteri
stälts under offentlig kontroll, helsovårdsstadgans föreskrifter rörande
stad skola i tillämpliga delar gälla inom det område, der slagteriet är
beläget, må nämnda omständighet ej utgöra hinder för slagteriets förblifvande
under offentlig kontroll.

§ 4.

1. Besigtningsman vid offentligt, inom område, der slagttvång är
gällande, beläget slagthus, vid exportslagteri, hvarom i § 3 sägs, eller vid
annat enligt samma paragraf under offentlig kontroll stäldt slagteri skall
vara legitimerad veterinär. Den, som jemlikt denna förordning anställes
såsom kommunal besigtningsman annorstädes än vid offentligt slagthus, som
nyss är nämndt, skall, om möjligt, vara legitimerad veterinär.

2. Besigtningsman vid exportslagteri förordnas af medicinalstyrelsen.
Öfriga i mom. 1 af denna paragraf omnämnda besigtningsman varda förordnade
af Kongl. Majrts befallningshafvande, de kommunala på vederbörande
helsovårds- eller kommunalnämnds förslag.

Besigtningsman kan af den embetsmyndighet, som förordnat honom,
när som helst entledigas från sin befattning.

§ 5.

Vid slagt af djur, som förut nämnts, vare sig i offentligt, inom område,
der slagttvång är gällande, beläget slagthus eller i sådant under
offentlig kontroll stäldt slagteri, som i § 3 sägs, skall vederbörande besigtningsman
anställa undersökning före nedslagtningerr å djuret, med hänsyn
till dess helsotillstånd, samt efteråt å dess kött och inelfvor, med afseende å
deras duglighet till menniskoföda. Vid annan köttbesigtning enligt denna
förordning skall, der ej annorlunda stadgats, undersökning af besigtningsman
anställas, när fråga är om häst eller större nötkreatur än kalf, å
minst fjerdedels kropp, men eljest å minst half kropp.

Närmare föreskrifter om besigtningen utfärdas af medicinalstyrelsen.

§ 6.

1. Kött, som vid besigtning enligt denna förordning godkännes, skall,
innan det får till salu hållas eller utbjudas, förses med stämpel, utvisande,
der detsamma blifvit i offentligt, inom område, der slagttvång är gällande,
beläget slagthus eller i sådant under offentlig kontroll stäldt slagteri, som
i § 3 sägs, uppslagtadt och besigtigadt, att så skett, men eljest att köttet

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28. 5

undergått annan vederbörlig besigtning inom något samhälle med köttbesigtningstvång.

2. Finnes vid besigtning kött vara till menniskoföda otjenligt, skall
detsamma förstöras, der det icke kan genom besigtningsmannens försorg och
under hans kontroll försäljas till tekniskt bruk, i hvilket fall köttets egare
är berättigad utfå hvad som genom försäljningen inflyter, efter afdrag af
nödiga kostnader.

3. Anträffas vid besigtning, anstäld jemlikt denna förordning af
kommunal besigtningsman, kött, som först efter särskild behandling kan
utan men för helsan användas till menniskoföda, skall köttet, sedan det
under besigtningsmannens kontroll undergått sådan behandling, antingen,
försedt med särskild stämpel, der så ske kan, eller med bevis om beskaffenheten,
ställas till egarens förfogande eller, om denne så fordrar och icke kan
anses hafva före besigtningen egt eller bort ega kännedom om köttets underhaltiga
beskaffenhet samt köttet ej är af djur, som nedslagtats i sadant
under offentlig kontroll stäldt slagteri, som i § 3 sägs, inlösas af vederbörande
samhälle till pris, som helsovårdsnämnden månatligen, med ledning
af köttprisen inom samhället under näst föregående kalendermånad, fastställer
och offentligen kungör. Varder dylikt kött anträffadt vid undersökning
jemlikt denna förordning i slagteri, som nyss är nämndt, ma köttet,
sedan det under dervarande besigtningsmans kontroll så behandlats,
att det kan utan men för helsan användas till menniskoföda, af honom
förses med särskild stämpel eller med bevis om beskaffenheten.

4. Här omförmälda stämplar skola särskildt angifva inom hvilket samhälle
besigtningen egt rum och för öfrigt vara, hvart slag för sig, lika för
hela riket, nemligen en för godkändt kött, uppslagtadt i offentligt, inom område,
der slagttvång är gällande, beläget slagthus eller i annan i §3 omförmäld,
under offentlig kontroll stäld inrättning än exportslagteri, en för godkändt
kött, uppslagtadt i exportslagteri, som nyss är nämndt, en för annat godkändt
kött och en för kött, behandladt på sätt i mom. 3 af denna paragraf sägs.
Medicinalstyrelsen utfärdar närmare föreskrifter om stämplarnes beskaffenhet
och köttets stämpling.

§ 7.

Derest vid köttbesigtning, som jemlikt denna förordning anställes af
kommunal besigtningsman, köttets egare icke åtnöjes med besigtningsmannens
beslut, må han ej mindre, om genast framställning derom hos
besigtningsmannen göres och i förskott erlägges hvad som kan erfordras
till bestridande af nödig kostnad för tillvaratagande af såsom bevisningsmedel
tjenligt prof å det bcsigtigade, erhålla sådant prof i lämpligt för -

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

varingskärl, tillslutet under egarens och besigtningsmannens sigill och
försedt med nödig beteckning, än äfven i beslutet söka ändring genom
besvär, hvilka jemte dels besigtningsmannens utan lösen lemnade intyg,
innefattande beslutet och skälen dertill, dels ock bevis om dagen, då
klaganden af beslutet erhöll del, böra, vid talans förlust, till Kongl.
Maj:ts befallningshafvande inlemnas inom tio dagar derefter, dagen då delgifningen
skedde, likväl oräknad; gällande emellertid, utan hinder af besvär,
beslutet till efterrättelse, intilldess annorlunda kan varda vederbörligen
förordnadt. Varder i följd af besvären ändring gjord i besigtningsmannens
beslut,.Seger klaganden att för den förlust, han fått till följd af
samma beslut^ hvad det befunnits origtigt vidkännas, erhålla godtgörelse
af det samhälle, hvars besigtningsman meddelat beslutet.

§ 8.

}• För köttbesigtning af kommunal besigtningsman enligt denna förordning
och för begagnande af offentligt, inom '' område, der slagttvång
är gällande, beläget slagthus eger vederbörande samhälle uppbära afgifter
enligt taxa, som, sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande, efter helsovardsnämndens
och i andra städer än Stockholm jemväl efter magistratens
eller, der sådan ej finnes, den i dess ställe särskildt tillsatta stadsstyrelses
hörande, dertill uppgjort förslag, af Kongl. Maj:t fastställes för minst ett
år i sänder. I denna taxa må afgifterna ej sättas högre, än som kan
anses erforderligt till betäckande af samhällets kostnader för köttets besigtning
och stämpling samt, der fråga är om begagnande af offentligt
slagthus, som nyss är nämndt, till betäckande jemväl af kostnaden för
slagthusets förvaltning och underhåll jemte ränta å anläggningskapitalet.

2. Der jemlikt ordningsstadgan för rikets städer eller derpå grundad
bestämmelse särskild^ marknadsplats för kreaturshandeln blifvit inrättad i
sammanhang med offentligt slagthus af här afsedd beskaffenhet, må, i enahanda
ordning och efter liknande grunder som i fråga om slagthusets
begagnande, bestämmas afgifter till samhället för nyttjande af marknadsplatsen
och vid densamma uppförda stallar äfvensom för kreaturens utfodring,
skötsel och vågning.

§ 9.

Uppstår i samhälle, der slagttvång är gällande, särskild fara i helsoväg
till följd af någon utanför samhället bedrifven slagterirörelse eller
yrkesmessig beredning af köttvaror, eger på framställning af samhällets

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

helsovårdsnämnd Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreskrifva anordningar
och vidtaga åtgärder, som pröfvas tjenliga och leda till farans undanrödjande.
Dervid må Kongl. Maj:ts befallningshafvande ej mindre påbjuda
rörelsens ställande under särskild tillsyn samt uppdraga åt tillsyningsman
att anhålla och låta dels undersöka misstänkt kött eller köttvara,
dels ock oskadliggöra kött eller deraf beredt, till menniskoföda afsedt
ämne, som är dertill otjenligt, än äfven, då sådant finnes vara af nöden,
förelägga lämpliga viten och meddela tillfälligt förbud mot rörelsens drifvande
samt, om rättelse på nämnda sätt ej synes stå att vinna, förbjuda
den felande att vidare sjelf eller genom annan person inom visst område
bedrifva slagterirörelse eller yrkesmessig beredning af köttvaror.

§ 10.

Der i följd af slagttvångs införande byggnad eller annan inrättning
för bedrifvande af slagterirörelse, som, när denna förordning träder i kraft,
lofligen idkas och hvars utöfvande icke medgifvits blott tills vidare eller
till dess annorlunda blefve föreskrifvet, ej längre kan för dermed afsedt
ändamål användas, vare egaren berättigad att af vederbörande samhälle
undfå ersättning för den värdeminskning hans fastighet och öfriga ifrågavarande
inrättningar derigenom undergå. Enahanda rätt tillkomma den,
som, när slagttvång i ett samhälle införes, eger ett på det under nämnda
tvång lagda området befintligt, enligt § 3 under offentlig kontroll stäldt
slagteri, hvilket i följd af slagttvångets införande ej vidare kan för afsedt
ändamål begagnas.

§ 11.

1. Bryter någon mot förbud, hvarom i § 1 eller § 2 sägs, böte, der
ej straff enligt allmän lag eller särskild författning bör följa å förseelsen,
från och med två till och med etthundra kronor.

2. Öfverträdes sådant förbud mot drifvande af slagterirörelse eller
yrkesmessig beredning af köttvaror, som i § 9 omförmäles, vare straffet
böter från och med tjugu till och med femhundra kronor.

§ 12.

Den, som under tid, då han är stäld under tilltal för förseelse mot
denna förordning eller enligt densamma gifna föreskrifter, fortsätter eller
förnyar samma förseelse, skall, när han dertill varder lagligen förvunnen,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

fällas, för hvarje gång åtal emot honom egt rum och han deraf undfått
del, till de böter eller viten, som för ifrågavarande förseelse äro bestämda.

§ 13.

1. Förseelse mot denna förordning eller de enligt densamma gifna
föreskrifter skall åtalas hos polisdomstol, der särskild sådan är inrättad, men
eljest hos poliskammare och, der sådan icke finnes, vid allmän domstol;
och galle i fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares beslut i
dessa mål hvad i allmänhet angående besvär i brottmål är stadgadt.

2. Förseelserna åtalas af allmän åklagare; egande helsovårds- eller
kommunalnämnd ock att för särskilt fall förordna åklagare.

§ 14.

Emot beslut, som enligt denna förordning eller på grund af densamma
gifna föreskrifter meddelats af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
af helsovårds- eller kommunalnämnd eller af sådan tillsyningsman, som i
§ 9 sägs, eger den, som anser sin rätt deraf förnärmad eller obehörigen
inskränkt, att anföra besvär, öfver Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut
hos Kongl. Maj:t inom den tid, som för Överklagande af förvaltande
myndigheters och embetsverks beslut är stadgad, samt öfver helsovårdseller
kommunalnämnds eller tillsyningsmans beslut hos Kongl. Maj:ts
befallningshafvande inom den tid, som är bestämd för Överklagande af
kommunalstämmas beslut; gällande dock, utan hinder af besvär, beslutet
till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda vederbörligen förordnadt.

§ 15.

1. Böter och viten, som ådömas efter denna förordning och i enlighet
med densamma meddelade föreskrifter, tillfalla kommunens kassa.

2. Saknas tillgång till fulla gäldandet af dessa böter och viten, skola
de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1897.

Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 28.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj :t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
februari 1896.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr rninistern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Akerhielm,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerste t.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Gilljam anförde:

»En fråga, som i Sverige på senare tid ofta varit föremål för kommunala
och andra myndigheters uppmärksamhet samt afhandlats vid möten
och sammanträden af derför intresserade personer, i utgifna broschyrer
äfvensom i tidningspressen, är inrättandet af offentliga slagthus och införandet
af obligatorisk köttbesigtning. I viss mån skulle åvägabringandet
häraf vara ett återgående till hvad under förra tider egt bestånd i vårt
Bill. till Hiksd. Prat. 189(1. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft. 2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

land. Redan i början af 1600-talet stadgades nemligen, att i alla städer i
Sverige skulle anordnas särskilda slagtarhus samt att all slagt vare sig
för köttmånglare eller för andra stadsinvånare med vissa undantag skulle
försiggå i slagtarehusen, hvarjemte slagtare förbjödos att till slagtning mottaga
något djur, »med mindre uppsyningsmannens tillståndssedel uppvisades»,
samt att förhjelpa köttmånglare att »instinga sjuk boskap bland det,
som godt var». Nyssnämnda bestämmelser förnyades genom en år 1681
utfärdad köttmånglare- och slagtareordning.

De inskränkningar, som sålunda lades på slagteriväsendet och kötthandeln,
fortforo ganska länge att vara gällande. Småningom råkade de
dock ur tillämpning, dertill, i fråga särskild! om Stockholm, de föreskrifter,
som innehöllos i nådiga bref af den 26 juni 1799 och den 7 december 1847,
bidrogo. Genom det förra nådiga brefvet förklarades nemligen, att en hvar
välfrejdad och med nödiga tillgångar försedd person finge under vissa vilkor
i Stockholm utöfva slagterirörelse, äfvensom att, i händelse staden ej egde
lämplig plats till inrättande af nya slagthus, hugade personer finge sjelfva
upprätta slagtarebodar. Och genom nådiga brefvet af den 7 december
184 7 bestämdes, att tillsvidare, intill dess annorlunda kunde blifva förordnadt,
slagtareembetets ledamöter finge, under iakttagande af de föreskrifter
öfverståthållareembetet kunde finna nödigt utfärda, verkställa slagten
inom sådana i vissa stadsdelar belägna gårdar och tomter, som af sagda
ledamöter disponerades och af öfverståthållareembetet pröfvades för ändamålet
tj enliga.

Kongl. förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet
gjorde ej något särskild! undantag för slagtareyrket. Deremot har
det blifvit ifrågasatt, huruvida icke helsovårdsstadgän för riket den 25 september
1874 genom sina i 24 § meddelade bestämmelser kunde lemna tillfälle
för städer och andra dermed likstälda samhällen att i helsovårdshänseende
stadga slagttvång och obligatorisk köttbesigtning. Man har
dock i allmänhet funnit betänkligt att på nämnda bestämmelser grunda
så genomgripande åtgärder beträffande slagterierna och kötthandeln. Det
synes ock mig, att det åsyftade målet icke på sådan väg kan uppnås.

En blick på den främmande lagstiftningen i ämnet skall visa, att man
i utlandet ganska allmänt, somligstädes för länge sedan, funnit nödigt utfärda
särskilda stadganden om obligatorisk köttbesigtning och om skyldighet att
bedrifva all slagt i offentliga slagthus. I fråga om dylikt så kalladt slagteller
slagthustvång är lagstiftningen ordnad efter två olika system, det ena
med absolut slagttvång, innefattande skyldighet för hvarje kommun eller
åtminstone sådan af visst slag och viss storlek att anordna offentligt slagthus,
der all slagt inom kommunen skall försiggå, det andra med fakul -

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

tativt slagttvång, då afgörandet huruvida offentligt slagthus skall upprättas
är öfverlemnadt åt vissa myndigheter och lagen endast föreskrifter, att,
om sådant anlägges, all slagt der skall ega rum.

I Frankrike blef genom lag den 22 juli 1791 köttkontroll införd, och
genom dekret den 9 februari 1810 upprättades fem offentliga slagterier i
Paris. Ett dekret den 15 april 1838 stadgade fakultativt slagttvång för
hela landet; och detta dekret har vid tillämpningen tolkats så, att äfven
de slagtare, som bo utom städernas gränser, men sälja kött i städerna,
förpligtats att uteslutande nyttja de offentliga slagthusen. Beträffande kontroll
af färskt kött, som från utlandet införes till Frankrike, gäller en förordning
af den 26 maj 1888. I Spanien stadgades under år 1859 absolut
slagttvång. I Bayern är genom särskilda föreskrifter, som sedan år 1862
meddelats för hvarje regeringsdistrikt, köttkontroll anordnad både i städerna
och på landet. Preussen har enligt lagar af den 18 mars 1868 och
den 9 mars 1881 fakultativt slagttvång jemte obligatorisk köttbesigtning.
I Sachsen infördes sådant slagttvång genom en lag af den 11 juli 1876,
och i Baden förefinnas sedan år 1878 liknande anordningar som i Bayern.
Wiirtemberg har sedan år 1879 fakultativt slagttvång. Hvad England beträffar
bemyndigades genom helsovårdslagen den 11 augusti 1875 kommunalstyrelserna
att upprätta offentliga slagthus samt fastställa reglementen
och bestämma afgifter för begagnande af slagthusen. I Österrike
är enligt lag af den 29 februari 1880 påbjudet allmänt införande af besigtning
å slagtdjur och kött, hvilken angelägenhet regleras genom lokala
förordningar. Ungern har j följd af lag den 24 mars 1888 och ministeriel
förordning af den 15 oktober samma år absolut slagttvång för alla kommuner
med större köttkonsumtion. Äfven i Rumänien och Bulgarien är
slagttvång infördt genom särskilda lagar. Uti Italien finnes enligt en lag
af den 3 augusti 1890 absolut slagttvång stadgadt för städer med öfver
6,000 invånare samt derjemte obligatorisk köttbesigtning införd såväl i
städer som å landet. I Belgien är genom lag af den 4 augusti 1890 och
åtskilliga sedermera utfärdade förordningar köttkontroll påbjuden för hela
landet. I Portugal synes äfven vara stadgad allmän obligatorisk köttbesigtning.

Våra grannländer Danmark och Norge äro ej heller i saknad af föreskrifter
i detta ämne. I Danmark kan på grund af helsovårdslagarna den
12 januari 1858 och den 28 mars 1868 slagttvång införas genom kommunala,
af justitieministern faststälda helsovårdsföreskrifter. Der lära ock
nu finnas flera offentliga slagthus. I Norge har den 1 januari 1893 trädt
i kraft en lag om kommunala slagthus, köttkontroll m. in. af den 27 juni
1892, hvilken lag, sedan den i vissa delar ändrats genom lagar af den

12 Iiongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

26 juni 1893 och (len 27 juli 1895, innehåller väsentligast följande föreskrifter.

I kommun, för hvilkens räkning finnes inrättadt slagthus, hvars läge
och plan godkänts af Konungen, kan kommunalstyrelsen med Konungens
samtycke påbjuda, att all slagt af närmare bestämda slag af husdjur, hvilkas
kött skall användas till menniskoföda, skall ske i kommunens slagthus. I
samma ordning kan bestämmas, att all handel med särskild! bestämda slag
af lefvande husdjur inom en kommun skall under kontroll ega rum på
dertill afsedd plats. I hvarje stad eller lastageplats med öfver 4,000 invånare
skall allt inom kommunen slagtadt eller till densamma infördt kött,
som skall användas till menniskoföda, undersökas af kommunal köttkontrollör,
hvilken, om möjligt, bör vara examinerad veterinär. Befrielse från
sådan undersökning kan likväl i visst fall medgifvas, då köttet enligt egarens
förklaring skall användas endast af honom och hans familj. I stad
eller lastageplats med mindre än 4,000 invånare, så ock inom landtkommun
kan äfven af kommunalstyrelsen med Konungens samtycke införas
köttkontroll, dock, hvad landsbygden beträffar, endast i fråga om sådant
kött, som inom kommunen utbjudes till salu. Vidare finnas föreskrifter
om stämpling af kött, som är dugligt till menniskoföda, om besvär öfver
kontrollörs beslut, om ersättning till egare af enskilda slagterier, som i
följd af slagttvångs införande ej längre kunna för sitt ursprungliga ändamål
användas, samt om afgifter för begagnande af slagthus eller torg, afsedt
till handel med lefvande husdjur, m. m. Desslikes stadgas böter till belopp
af 2—1,000 kronor för öfverträdelser af de i lagen gifna eller med tillämpning
deraf meddelade föreskrifter.

I vår gällande lagstiftning saknas visserligen ej alldeles lagbestämmelser,
afsedda att utgöra skydd mot de faror, som hota genom förtäring
af för menniskor skadliga eller otjenliga födoämnen. Så innehåller strafflagen
stadganden i fråga om försäljning m. m. af veterligen förfalskade
lifsmedel, äfvensom af ondt för godt, mängdt för omängdt eller det, hvaruti
man vet fel vara, utan att sådant uppenbara. Vidare är i helsovårdsstadgan
för riket förbjudet att i stad till salu hålla eller för sådant ändamål
dit införa kött af djur, som varit behäftad! med sådan smittosam sjukdom,
att dess förtärande är skadligt, samt födoämne eller dryckesvara, som
till följd af förskämning, felaktig beredning eller af annan orsak är skadlig
för helsan eller otjenlig till menniskoföda; och skall denna föreskrift äfven
tillämpas på landet. Men ofta möter det den största svårighet att afgöra,
huruvida kött verkligen är skadligt eller otjenligt att förtära. Insigten
härom har föranledt de framställningar, för hvilka jag anhåller att nu få
redogöra.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Uti en till civildepartementet ingifven och derifrån till ecklesiastikdepartementet
öfverlemnad, af öfverståthållareembetet till nådigt bifall förordad
underdånig ansökning af den 8 november 1892 hafva stadsfullmäktige
i Stockholm anfört bland annat, att det icke lede något tvifvel,
att de fordringar, som nutiden med hänsyn till snygghetens, helsoyårdens
och ordningens kraf stälde på kötthandeln i stora städer, icke vore i Stockholm
på långt när tillgodosedda så, som vederborde. Ej heller vore
meningarna delade derom, att det väsentligaste botemedlet bestode i inrättande
af ett under offentlig kontroll stäldt slagthus med tillhörande
marknadstorg samt besigtning af slagtadt kött, som infördes till staden.
Vid ett dylikt slagthus förrättades slagten, efter hvad en rik erfarenhet
från många städer utomlands gåfve vid handen, pa sadant sätt att, jemte
det en mönstergill renlighet kunde iakttagas, omkostnaderna nedbragtes sa
långt som möjligt och tillika alla delar af det slagtade djuret blefve pa
det mest ekonomiska sätt tillvaratagna; och genom det i sammanhang med
slagthuset anordnade marknadstorget, der all till staden införd lefvande
boskap besigtigades före slagten, möjliggjordes enligt samma erfarenhet en
verksam kontroll mot införsel af kreatur, hvilkas kött vore farligt för
helsan eller till föda otjenligt, samt hämmades i väsentlig mån spridningen
af smittosamma kreaturssjukdomar. Dylika anordningar vore följaktligen
till gagn icke blott för allmänheten utan äfven för idkarne af slagteriyrket,
hvarjemte det kunde med stor sannolikhet antagas, att jemväl landtbrukare
i stadens närhet skulle finna med sin fördel förenligt att låta förrätta
sin kreatursslagt i ett dylikt slagthus. Men det oaktadt funnes ingen
utsigt, att den åsyftade reformen skulle kunna åstadkommas, utan att
kommunen toge den om hand. Slagteriyrket i Stockholm bedrefves i allmänhet
endast i ringa skala, bland annat pa grund af det osäkerhetstillstånd,
hvaruti dess idkare befunnit sig i afseende å rätten att för ändamålet
använda de lokaler, i hvilka handteringen utöfvats, och äfven om
förhållandena i detta hänseende kunde tänkas blifva inom en snar framtid
förbättrade, omöjliggjordes slagtarnes sammanslutning för ändamålet af de
två väsentliga omständigheter, att det nödvändiga förbudet mot slagtning
annorstädes i staden än i ett under offentlig kontroll stäldt slagthus icke
kunde utverkas, om detta slagthus vore i enskild ego, samt att kommunen
ensam vore i tillfälle att anskaffa en plats, som uppfylde de många och
olikartade fordringar, hvilka stäldes pa en stor slagthustomt med vidliggande
betydliga marknadsplats.

Af sålunda angifna skäl hade redan för längre tid tillbaka fråga väckts,
att kommunen skulle gå i författning om inrättande af ett offentligt slagthus
med tillhörande kreatursmarknad splats. De mångåriga utredningar,

Kongl. Maj:ts 1Säd. Proposition N:o 28.

soin egnats frågan, bland annat af två komitéer, Indika afgifvit betänkande^
den ena år 1882 och den andra år 1890, hade ännu icke ledt till
något slutligt förslags uppgörande, på grund, förutom annat, deraf att
först på senare tiden utsigt vunnits att erhålla en för ändamålet lämplig
plats. Det vore emellertid icke endast denna omständighet, som hittills
stält sig i vägen för det uppgifna målets vinnande. För ett besluts fattande
i ämnet förutsattes äfven, att, såsom i 1882 års komitébetänkande
anmärktes, utom anläggningen vare sig slagt af matnyttiga däggande husdjur
eller marknadshandel med dylika djur ej finge bedrifvas inom staden
eller a dess område, samt att stadgande gåfves om obligatorisk besigtning
å djur, som till inrättningen fördes, äfvensom å inelfvor och öfriga delar
af derstädes slagtade djur. 1890 års komiterade hade i berörda hänseenden
gått betydligt längre. Under åberopande af det redan år 1882 beaktade
förhållande, att köttet efter djur, som årligen slagtades inom hufvudstaden,
utgjorde blott en mindre del (V4—V3) af allt det kött, som stadens
befolkning förbrukade, ansågo dessa komiterade det icke vara tillfyllestgörande
att låta uppföra ett offentligt slagthus och stadga s. k. slagt- eller
slagthustvang för de inom hufvudstaden boende slagtarne, utan att samtidigt
dermed en obligatorisk besigtning af allt från landsbygden infördt
kött pabjödes. Och vidare vore det enligt komiterades mening nödvändigt,
att slagttvanget utsträcktes till hufvudstadens närmaste omgifningar, då
just der de slagterier vore belägna, som under åratal gjort sig bemärkta
dels för det bristfälliga skick, hvaruti de befunne sig, och dels genom de
till föda för menniskor stundom otjenliga, ofta rent af helsovådliga köttpartier,
som i desamma behandlats. Till stöd för ett sådant slagttvång
anförde komiterade hufvudsakligen: att antalet inom hufvudstaden slagtade
storboskap, kalfvar och får väsentligen nedgått under tiden från 1881 till
1889, för hvilket år komiterades beräkningar verkstälts, beroende detta
antagligen på de större fordringar, som uppstälts å slagterilokalernas inredning
samt på den strängare kontrollen af helsopolisen; att jemväl antalet
slagterier minskats inom hufvudstaden och ökats i trakten deromkring,
i hvilket afseende anfördes, att våren 1890 inom Stockholm bodde
22 slagtare _ men närmast utom tullarna ej mindre än 117; att en fullt
ändamålsenlig kontroll öfver de här och hvar i hufvudstadens omgifningar
befintliga slagtställena ej läte sig åstadkomma; samt att det vore antagligt
att, derest slagttvånget endast skulle omfatta Stockholm, om icke alla, åtminstone
de allra fleste af de nu inom hufvudstaden boende slagtarne
skulle flytta utom stadens hank och stör för att slippa underkasta sig den
vid ett offentligt slagthus skeende kontrollen, vid hvilket förhållande den
vidtagna åtgärden snarare skulle innebära en försämring än en förbättring.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 28.

Att för den ekonomiska framgången af en anstalt af ifrågavarande
slag kräfdes bestämmande utaf afgifter för slagthusets och marknadsplatsens
användande, vore uppenbart. Dessa afgifter borde dock ej sättas
högre, än att de räckte till förräntande och amortering af anläggningskapitalet
samt till betäckande af driftkostnaden och öfriga utgifter i och
för anstalten.

Stadsfullmäktige anföra vidare, att i fråga om slagttvånget den fakultativa
formen syntes med afseende å den kommunala sjelf styrelse, som
inom Sverige funnes, vara den lämpligaste. De hufvudgrunder, hvilka
enligt stadsfullmäktiges tanke borde vid lagstiftning i ämnet följas, angifvas
sålunda.

Slagthusen och de med dem förenade kreatursmarknaderna borde vara
tillgängliga för en hvar, som fullgjorde de för deras begagnande bestämda
vilkoren. Slagthusens storlek borde motsvara behofvet på de särskilda
orterna och anordningarna inom etablissementen uppfylla allmänna helsovårdens
kraf. För den skull borde planen till dylika anläggningar, innan
de utfördes, underställas Eders Kongl. Maj:ts godkännande. På uppsigten
öfver slagtdjurens helsotillstånd och köttets beskaffenhet borde ställas höga
fordringar, hvadan bestämmelser borde lemnas om slagtdjurens undersökning
af sakkunnige (veterinärer), innan djuren slagtades, likasom angående
köttets besigtning omedelbart efter slagtningen, medan inelfvorna
ännu kunde granskas, o. s. v.

Alldenstund köttbesigtnings- och slagttvång betingades af sanitära
skäl, funne stadsfullmäktige det tjenligast, att de bestämmelser derom,
hvilkas beslutande kunde åt kommunerna öfverlåtas, åvägabringades på den
af helsovårdsstadgan i dess 24 § för nya stadgandens antagande utstakade
väg, enligt hvilken både helsovårdsnämnden och stadsfullmäktige måste
höras, innan Eders Kongl. Maj-.ts befallningshafvande kunde utfärda erforderlig
kungörelse i ämnet.

Under det stadsfullmäktige tänkt sig, att slagtdjur af alla arter borde
slägtas i offentliga slagthus, hade fullmäktige beträffande kreaturshandelns
koncentrering på med slagthusen förbundna marknadsplatser trott sig böra
undantaga hästhandeln, hvilken till följd af de förhållanden, som dervid
gjorde sig gällande, icke synts lämpligen kunna hänvisas uteslutande till
kreatursmarknaden. Som väl bekant, vore blott eu ringa del af de hästar,
som i städerna såldes och köptes, slagtdjur. Ej heller gåfve hästhandeln
anledning till så mycken osnygghet som handeln med andra kreatur, hvadan
icke heller hänsynen till snyggheten i samma grad fordrade hästhandelns
som den öfriga kreaturshandelns kontrollerande.

Spörsmålet om slagttvångets utsträckning utanför städernas egna om -

16 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

råden vore en lika vigtig som svårlöst fråga. Å ena sidan skalle det vara
af obestridlig fördel för städernas förseende med sund och god köttföda,
om de sattes i tillfälle att i offentliga slagthus låta såväl före som efter
slagten besigtiga alla djur, hvilkas kött skulle åt städernas invånare afyttras.
Erfarenheten visade nemligen, att frestelsen att till salu utbjuda
köttet efter sjuka eller sjelfdöda kreatur vore allt för stor, för att djuregarne
skulle kunna på annat sätt derifrån afhållas. Men å andra sidan
syntes det knappast med fog kunna ifrågasättas, att landsbygdens invånare,
för att stadsboarne måtte beredas nyssnämnda fördel, skulle betagas rätten
att sjelfva på sina gårdar slagta sina kreatur och försälja deras kött i
städerna. Äfvenledes mötte det stora svårigheter att bestämma utsträckningen
af området för slagttvånget så, att det blefve verkligen effektivt.
Stadsfullmäktige kunde derför icke, huru önskvärdt det än vore, tillstyrka
utsträckt slagttvång i den mening, som det anförda komitéförslaget af 1890
fattat detsamma, d. v. s. att från ett område utanför staden med viss bestämd
radie intet uppslagtadt kött utan endast slagtdjur finge till staden
införas. Deremot syntes det stadsfullmäktige, hvad Stockholm beträffade,
påtagligt, att ändamålet med inrättandet der af ett offentligt slagthus till
stor de! skulle förfelas, om slagttvånget icke nådde de yrkesslagtare, hvilka,
såsom förhållandena nu gestaltade sig, bedrefve all sin handel i Stockholm
men slagtade i provisoriska slagterier eller skjul strax utanför staden.
Desse köpte sina flesta slagtdjur i staden och hölle dagligen kött till salu
på stadens försäljningsställen. Men de inköpta slagtdjuren drefve de ut ur
staden för att der i skydd för besvärande besök af stadens helsopolis slagta
dem. Kunde slagttvånget utsträckas till ifrågavarande yrkesidkare, utan
att derför träffa de verkliga landtbrukarne, vore sådant utan tvifvel en
fördel. Da kunde äfven de beräkningar anses tillfyllestgörande, hvilka
slagterikomitén af 1890 under förutsättning af s. k. utsträckt slagttvång
uPP»jort beträffande freqvensen på ett blifvande allmänt slagthus i Stockholm.
För att nå ifrågavarande önskemål hade stadsfullmäktige bland
hufvudgrunder för en förordning i ämnet funnit böra förekomma en bestämmelse,
att kött, som i stad hölles till salu af försäljare, hvilka såsom
yrke drefve kötthandel i staden, skulle vara försedt med det offentliga
slagthusets stämpel, under det att färskt kött, som af landtbor försåldes,
endast skulle vara underkastadt besigtning, på sätt helsovårdsnämnden egde
närmare föreskrifva.

Sist omtalade besigtning kunde visserligen aldrig erbjuda samma garantier
som undersökningen i ett offentligt slagthus, men kunde dock blifva
tillfredsställande nog, om det bestämdes, att slagtdjuren icke före besigtningen
finge styckas mera, än som i hufvudgrunderna angåfves, och om

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

tillika i de särskilda föreskrifter, helsovårdsnämnden skulle ega att rörande
besigtningen fastställa, bestämdes, att vissa vigtiga inelfvor, såsom lungor
och lefver, skulle åtfölja köttet till besigtningsbyråerna. Såsom sådana
kunde de nuvarande köttbesigtningsbyråerna användas eller andra inrättas
på för trafiken tjenliga platser i staden. Besigtningen borde, så vidt möjligt,
äfven här verkställas af veterinärer, med nödigt biträde och utrustade
med de hjelpmedel, vetenskapen erbjöde. Dylika besigtningsbyråer funnes
inrättade öfver allt, der kötthandeln vore ordnad efter liknande grunder.
I Berlin t. ex. funnes 8 köttbesigtningsbyråer utom slagthuset.

De kostnader, som blefve förknippade med å ena sidan slagthusets
och kreatursmarknadens drift i en stad och å den andra köttbesigtningen
vid derför anordnade byråer, borde gifvetvis täckas genom afgifter utaf
trafikanterna. Afgifternas storlek borde, såsom redan antydts, icke bestämmas
högre, än att de nätt och jemt försloge till ränta å och nödig amortering
af anläggningskapitalet. Då detta i synnerhet läge i slagtarnes och
köttkonsumenternas intresse, syntes fastställandet af taxa för afgifternas
debitering böra förbehållas en myndighet, hvars opartiskhet måste anses
gifven, Eders Kongl. Maj:t eller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

Den ifrågasatta bestämmelsen, att slagtstämpel jemväl från annat i
eldighet med den blifvande författningen inrättadt slagthus än Stockholms
stads skulle derstädes godkännas, påkallades såväl af den omständighet,
att författningen skulle gälla för hela riket, som ock deraf, att redan nu
behofvet af offentligt slagthus visat sig i flera af rikets större städer.

På grund af det anförda anhölio stadsfullmäktige i underdånighet om
utfärdande i den ordning Eders Kongl. Maj:t funne omständigheterna påkalla,
af sådana stadganden, att, derest i stad offentligt slagthus med tillhörande
marknadsplats för kreaturshandel blifvit på stadens bekostnad
inrättadt och anordningar der vidtagits i enlighet med de föreskrifter,
Eders Kongl. Maj:t särskildt meddelade, Eders Kongl. Majrts befallningshafvande
skulle ega att, i den ordning § 24 af helsovårdsstadgan för riket
bestämde, förbjuda att: l:o) i staden och på dess område nötkreatur’, får,
svin eller hästar slagtades annorstädes än i slagthuset; 2:o) lefvande nötkreatur,
får eller svin åt allmänheten såldes eller till salu utbjödes på
annat ställe än å marknadsplatsen eller i slagthuset; samt 3:o) färskt,
rått kött af nötkreatur, får, svin eller häst åt allmänheten såldes eller
till salu utbjödes, så framt det icke vore försedt med stämpel, utvisande
om säljaren såsom yrke drefve kötthandel i staden, att kreaturet blifvit
slagtadt i stadens slagthus eller i annan sådan slagtanstalt, som förut
vore nämnd, men i annat fall antingen att så skett eller ock att köttet,
der fråga vore om kalf, får eller svin, i minst half kropp, men

Bih. till 1 likså. Brok 18,%''. 1 Sand. 1 Afl/. 18 Haft.

''d

18 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

eljest i minst fjerdedels kropp, blifvit af veterinär besigtigadt och godkändt,
på sätt helsovårdsnämnden egde närmare föreskrifva; dock att förbud,
hvarom nu vore fråga, icke finge utfärdas, med mindre den kommunen
tillkommande betalning för slagten, djurens herbergerande, skötsel
och utfodring samt köttets vård, besigtning och stämpling med mera
dylikt blifvit bestämd att utgå enligt taxa, faststäld af Eders Kongl. Maj:t
eller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

Framställningar i samma syfte som den af Stockholms stadsfullmäktige
sålunda gjorda hafva jemväl inkommit från stadsfullmäktige i Helsingborg,
Malmö och Göteborg. Helsingborgs stadsfullmäktige hafva särskilt
föreslagit, att från de ifrågasatta bestämmelserna om slagts verkställande
endast i offentligt slagthus måtte mcdgifvas undantag beträffande
vissa slagterier, så kallade engelska svinslagterier, hvilkas produkter vore
afsedda för export, dock att äfven dessa slagterier skulle stå under viss
kontroll. Göteborgs stadsfullmäktige hafva uttalat en så till vida afvikande
mening, att köttbesigtning föreslås att varda obligatorisk, oberoende
af om offentligt slagthus inrättas eller ej, samt att slagttvång må kunna
utsträckas äfven till stadens omgifningar inom vissa gränser. Sistnämnda
bestämmelse föreslås jämväl af Helsingborgs stadsfullmäktige.

Öfver de af stadsfullmäktige i Helsingborg och Malmö gjorda ansökningar
har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län särskilt
blifvit hörd; och har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver Göteborgs
stadsfullmäktiges ansökning.

Beträffande samtliga nu omförmälda framställningar infordrades genom
nådiga remisser medicinalstyrelsens underdåniga yttrande.

Med anledning af Stockholms stadsfullmäktiges anhållan afgaf medicinalstyrelsen
utlåtande den 26 april 1893. I detta utlåtande har medicinalstyrelsen
till en början hemstält, huruvida icke helsovårdsstadgans föreskrifter
rörande slagterier och dermed i samband stående förhållanden
borde skärpas. Beträffande den föreliggande ansökningen anförde medicinalstyrelsen
hufvudsakligen följande.

För inrättande af offentliga slagthus i större städer talade så många
skäl, och om nyttan deraf så väl i ordningens och snygghetens intresse
som ock beträffande slagtdjurens och köttvarornas behandling m. in. syntes
meningarna numera vara så stadgade, att styrelsen ej ansåge sig behöfva
vidare inlåta sig på desamma, utan tillstyrkte en förändrad lagstiftning
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med stadsfullmäktiges ansökning.

Kongi. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

Medicinalstyrelsen kunde emellertid ej finna nödigt, att förening af offentligt
slagthus och kreatursmarknadsplats, som vore mycket lämplig för de
stora städerna, skulle utgöra ett vilkor äfven för mindre städer att fa
rättighet till upprättande'' af offentligt slagthus med slagttvång, enär ur
sanitär synpunkt någon sådan marknadsplats ej kunde anses vara för de
mindre städerna behöflig.

Angående behofvet och berättigandet af det föreslagna köttbesigtningstvånget
stälde sig åsigterna olika. Å ena sidan framhölles, att utan sådana
bestämmelser, som af Stockholms stadsfullmäktige i nämnda hänseende
föreslagits, ändamålet med slagthusets inrättande skulle förfelas, de lojala
slagtarne gå under och de illa beryktade yrkesslagtarne, som drefve
sin slagterirörelse utanför de stora städerna, fortfarande komma att förse
dess invånare med skadliga eller underhaltiga köttvaror, da den stora allmänheten
ännu icke kunde antagas inse fördelen af att endast använda
kontrolleradt kött, äfven om priset derför skulle ökas med endast 1 å IV2
öre per kilogram. Vidare erinrades, att vissa smittosamma husdjurssjukdomar,
hvilka gjorde köttets handterande eller förtärande farligt, påkallade
besigtning af till salu utbjudet kött. Bland dessa sjukdomar framhölles
företrädesvis mjeltbrand, tuberkulos och de så kallade blodförgiftningssjukdomarna,
särskild! lifmoderinflammation hos kor och nafvelinflammation
hos kalfvar m. in.

Å andra sidan hade man fäst uppmärksamheten vid faran att köttpriset
skulle komma att oskäligt, eller åtminstone i betydligt högre grad
än den uppgiga, fördyras, och till följd deraf den mindre bemedlade befolkningen
komma att sakna behöflig köttföda i ännu högre mån än hvad
nu vore fallet, hvarjemte påpekats, att besigtning af uppslagtadt kött ofta
lemnade ett osäkert resultat och ej sällan kunde föranleda ett godtyckligt
bedömande samt icke lemnade säker garanti att ej köttet kunde härröra
från sjukt djur, äfvensom att svårighet kunde uppstå att erhålla tillräckligt
antal behöriga besigtningsman samt att bestämma vilkoren för dessas
kompetens. Vidare hade man äfven framhållit, att farhagorna för förtärandet
af kött utaf sjuka djur, särskilt tuberkulösa, betydligt öfverdrifvits
och att köttet borde kunna göras oskadligt genom behörig kokning eller
upphettning vid tillagningen.

Att ändamålet med de offentliga slagthusen ej komme att vinnas, med
mindre än att besigtningstvång tillika stadgades, tunne medicinalstyrelsen
under närvarande förhållanden högst sannolikt. Deri föreslagna undantagslagstiftningen
beträffande de så kallade yrkesslagtarne i de stora städernasT
omgifningar syntes ej heller kunna undvaras, då största faran för
skadliga och underhaltiga köttvarors försäljande hotade just från dessas

Kongl. Maj:f$ Nåd. Proposition N:o 28.

sida. Faran för smittosamrna husdjurssjukdomars öfverförande till menniskor
genom förtärande af kött torde icke kunna förnekas, om den också
mycket öfverdrifvits. Den kunde antagligen i många fall förekommas
genom en förståndig tillredning af köttet. Det mest afsevärda skälet mot
köttbesigtningstvång syntes ligga i faran för köttets fördyrande. Till förekommande
af en betungande förhöjning af priset för slagtning och köttbesigtning
med deraf följande svårighet för mindre bemedlade att erhålla
köttvaror för billigt pris, skulle derför vara önskligt, att från början och
samtidigt med införandet af köttbesigtningstvång för besigtningen bestämdes
en viss maximiafgift af t, ex. V/2 öre för kilogram kött, jemte en viss
minimiafgift af t. ex. 15 öre för hvarje besigtigad köttvara, oberoende af
dess vigt, hvilka pris sedermera ej finge öfverskridas eller höjas.

Beträffande sättet för den föreslagna besigtningens verkställande och
kompetensen för besigtningsförrättarne borde tydligen slagtdjurens besigtning
saväl före som efter nedslagtandet utföras af legitimerad veterinär.
Äfven besigtningen af allt öfrigt kött borde lämpligast verkställas af legitimerade
veterinärer, derest sådana, som vunnit erfarenhet och vana i bedömande
af uppslagtadt kött, vore att i tillräckligt antal tillgå. Detta
torde likväl kanske möta svårighet, och det kunde ju äfven sättas i fråga,
huruvida för kompetens att bedöma slagtadt kött, hvilket göromål antagligen
blefve dessa besigtningsmäns hufvudsakliga om ej uteslutande sysselsättning,
med skäl borde fordras maturitetsexamen och derefter genomgången
fullständig veterinärkurs. I fall dylik besigtning skulle komma att
framdeles uppdragas åt andra än veterinärer, borde dock en viss kompetens
fordras af sådana personer, såsom t. ex. intyg från vederbörande lärare
vid veterinärinstitutet, att personen i fråga inhemtat nödig kunskap
och färdighet i bedömandet af köttvarors beskaffenhet.

För afgörandet utan dröjsmål af tvistiga fall borde dessutom finnas
att tillgå en besigtningsnämnd, bestående af t. ex. 3 för år af stadsfullmäktige,
magistrat och helsovårdsnämnd utsedde besigtningsmän med lika
antal suppleanter och med skyldighet för denna nämnd att på kallelse af
besigtningsveterinären (besigtningsförrättaren) ofördröjligt besigtiga varan
och senast 12 timmar efter den första besigtningen meddela beslut, huruvida
densamma godkändes eller kasserades.

Under uttalande af den åsigt att en förbättrad kontroll af till salu
hållna köttvaror, särskildt med hänsyn till dem, som tillhandahölles inom
de större städerna,” vore önskvärd, men svårligen kunde åstadkommas utan
att offentliga slagthus här liksom mångenstädes i utlandet med god påföljd
skett, upprättades och derjemte slagttvång och köttbesigtningstvång för
de respektive städernas områden infördes, hvarvid dock stor varsamhet

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

vid lagstiftningen syntes vara af nöden, på det köttvaror icke måtte alltför
mycket fördyras och deras åtkomst för mindre bemedlade försvåras, ansåg
sig medicinalstyrelsen på grund af det anförda böra i underdånighet tillstyrka,
att sådana förändrade lagstadganden måtte utfärdas, att derigenom
stad, som önskade på kommunens bekostnad inrätta offentligt slagthus, så
anordnadt som Eders Kongl. Maj:t kunde komma att föreskrifva, med
eller utan dermed förenade kreatursmarknadsplats, måtte kunna i enlighet
med § 24 i gällande helsovårdsstadga utverka förbud mot slagtning annorstädes
i staden eller inom dess område än i detta slagthus af vanliga
slagtdjur, såsom nötkreatur, får, svin och häst, samt handel med lefvande
djur af de tre förstnämnda djurslagen inom staden och dess område annorstädes
än å marknadsplatsen eller i slagthuset, äfvensom förhud att
inom staden och dess område till allmänheten försälja eller utbjuda färskt
rått kött af nämnda fyra djurslag, med mindre köttet vore försedt med
stämpel, utvisande, derest säljaren såsom yrke drefve kötthandel inom staden,
att köttet vore slagtadt antingen i stadens eller annat dermed likstäldt
offentligt slagthus, men i annat fall antingen att så skett, eller att
köttet af de större djurslagen i minst 1/i kropp samt af kalf får och svin
i minst 1/-2 kropp blifvit af veterinär eller annan dertill kompetent förklarad
person besigtigadt och godkändt; dock att sådant förbud icke finge
utfärdas, med mindre den kommunen tillkommande betalning för slagten
och djurens herbergerande m. m. samt köttets vård, besigtning och stämpling
o. s. v. blifvit bestämd att utgå enligt taxa, faststäld af Eders Kongl.
Maj:t eller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, helst med viss bestämd
maximi- och minimiafgift, som sedan icke finge äfverskridas eller utan
Eders Kongl. Maj:ts medgifvande höjas.

En från medicinalstyrelsens utlåtande afvikande mening uttalades af
dess ordförande generaldirektören A. T. Almén, som i sådant afseende anförde
bland annat: att erfarenbeten i vårt land icke visat, att något egentligt
behof af köttbesigtningstvång förefunnes; att de vådor, som uppgifvits följa
med förtärandet af kött efter sjuka djur äfvensom af skäindt kött, syntes
öfverdrifna; att goda skäl talade derför att mot den fara, som i nämnda
hänseende kunde förefinnas, i allmänhet borde kunna vinnas nöjaktig
trygghet genom köttets tillagning medelst grundlig kokning eller stekning;
att den obligatoriska besigtningen af uppslagtadt kött vore af tvifvelaktigt
värde och att endast slagtdjurets undersökning före och köttets efter slagten
lemnade säker garanti mot fara; att, om man ansåge besigtning af uppslagtadt
kött, som hölles till salu genom å landet bosatt försäljare, vara
betryggande, enahanda besigtning borde vara tillfyllest, äfven då säljaren

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 28.

såsom yrke drefve kötthandel i stad, och denna klass af försäljare således
ej behöfva underkastas strängare kontroll än andra säljare; att besigtningstvånget
lätteligen kunde medföra köttets fördyrande, isynnerhet om besigtningsmännen
stälde öfverdrifna fordringar på köttets beskaffenhet; att
i händelse så kalladt sekunda kött skulle underkastas alltför sträng kontroll,
följden skulle blifva den, att de mindre bemedlade måste upphöra
att köpa kött; samt att kontrollen, med hänsyn till de olika åsigter, som
alltid komme att finnas, huruvida en viss köttvara skulle anses helsovådlig
eller icke, kunde befaras blifva mycket ojemn, ej endast inom olika städer
utan äfven inom samma stad.

Beträffande ansökningarna från stadsfullmäktige i Helsingborg, Malmö
och Göteborg åberopade medicinalstyrelsen sitt förenämnda utlåtande öfver
framställningen från Stockholms stadsfullmäktige och afstyrkte derjemte
på anförda skäl bifall till ifrågasatta undantag för de så kallade engelska
svinslagterierna i Skåne.

Äfven i fråga om dessa ansökningar hänvisade generaldirektören
Almén till sin förut omnämnda afvikande mening.

På grund af nådig befallning hafva sedermera öfverståthållareembetet
och Eders Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande i länen, efter vederbörande
förste provinsialläkares med fleres hörande och med öfverlemnande
af dessas yttranden, afgifvit underdåniga utlåtanden i ärendet.

I dessa utlåtanden har meddelande af författningsbestämmelser i det
allmänna syfte, som i förberörda framställningar afses, tillstyrkts af öfverståthållare-embetet
och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i alla län
utom Elfsborgs och Jemtlands.

Öfverståthållareembetet åberopar såsom sitt utlåtande ett af Stockholms
stads helsovårdsnämnd afgifvet yttrande, hvari dels anförts, bland annat
hufvudsakligen: att huru stränga föreskrifter för enskilda slagteriers anordnande
än gåfves, kunde dock ej på denna väg en nöjaktig köttkontroll
ernås; att slagttvång och obligatorisk köttbesigtning icke skulle leda till
förhöjda köttpris; att den föreslagna taxan för besigtningen m. in. borde
fastställas af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och ej af Eders Kongl.
Magt, enär förhållandena vore olika på olika orter; att besigtningsafgiften
borde beräknas, ej efter vigt utan per djur af visst slag eller för vissa
delar deraf, och att en i medicinalstyrelsens förslag utesluten föreskrift
rörande sättet för besigtning, nemligen »på sätt helsovårdsnämnden eger
närmare föreskrifva», borde qvarstå, enär i annat fall stadgandet kunde så
tydas, att köttförsäljare kunde fritt välja besigtningsman, dels hänvisats

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

till en vid yttrandet fogad skrift af stadsveterinären G. Kjerrulf, som, bland
annat, andragit: att besigtningen, såsom fordrande framför allt sakkunskap,
borde verkställas endast af veterinär, hvarför äfven den i medicinalstyrelsens
utlåtande ifrågasatta nämnd, som skulle afgöra tvistiga fall, afstyrktes;
samt att förslaget borde så formuleras, att obligatorisk köttbesigtning kunde
införas äfven i samhällen, der offentligt slagthus icke blifvit uppfördt, och
helst så, att det bestämdes, att alla stadskommuner med mer än 4,000 invånare
skulle vara tvungna att anordna dylik besigtning.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, hvilken,
såsom förut nämnts, gillar syftet i berörda framställningar, har tillstyrkt
förändrad lagstiftning i enlighet med ett af förste provinsialläkaren i länet
J. A. Berlin framstäldt förslag om upprättande af så kallade »kontrollslagterier
>, eller enskilda slagterier under offentlig kontroll. Enligt detta
förslag skulle stad, som på kommunens bekostnad antingen inrättade
offentligt slagthus med eller utan dermed förenad marknadsplats för kreaturshandeln
eller ock anstälde en eller flere kompetente besigtningsmän,
kunna utverka i förra fallet förbud mot dels slagt annorstädes i staden
eller inom dess område än i det offentliga slagthuset, dels handel med
lefvande boskap på annan plats inom sitt område än å berörda marknadsplats
eller i slagthuset, samt i båda fallen förbud att inöm stadens område
försälja färskt, rått kött af husdjur, med mindre köttet vore försedt med
stämpel eller åtföljdt af intyg, utvisande att djuret vore slagtadt i stadens
eller annat dermed likstäldt offentligt slagthus, i slagteri under offentlig
kontroll, eller på annan plats, der slagt ej yrkesmessigt bedrefves, samt
såväl före som efter slagten besigtigadt och godkändt af kommunens eller
annan kompetent besigtningsman; dock att berörda förbud ej finge utfärdas,
förrän taxa å besigtningsafgifterna blifvit af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
faststäld.

I de utlåtanden, som afgifvits af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Upsala, Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Örebro län, har inrättandet
af den i medicinalstyrelsens förberörda utlåtande föreslagna nämnd,
som, då köttbesigtningsman och köttegare hyste olika mening om köttvaras
skadlighet, skulle dem emellan skilja, afstyrkts. Förste provinsialläkaren
i Örebro län har i sammanhang härmed förordat inrättandet af en
hela landet omfattande olycksfalls- och sjukdomsförsäkring för boskap.

Den ifrågasatta bestämmelsen om kreatursmarknadsplats i förening
med offentligt slagthus har ansetts obehöflig eller direkt afstyrkts af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus,
Hallands, Vermlands, Örebro, Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands,
Vesterbottens och Norrbottens län, samt af Eders Kongl. Maj:ts befallnings -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

hafvande i Göteborgs och Bohus län ansetts ej böra förekomma åtminstone
beträffande mindre städer.

Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands, Jönköpings,
Kristianstads och Örebro län med flere, som yttrat sig i ämnet, hafva
hållit före, att äfven andra samhällen än städer borde kunna få rätt att
utverka det ena eller andra eller båda slagen af här ifrågavarande förbud.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands och Skaraborgs
län anse, att, der kommun inför obligatorisk köttbesigtning, denna
bör ega rum utan afgift och på kommunens bekostnad, så att varan ej
fördyras för konsumenten. I sammanhang härmed må erinras, hurusom i
Norge, der lagen af den 27 juni 1892 medgaf kommunerna att med
Konungens samtycke fastställa afgifter för undersökning af kött, genom
lagen af den 27 juli 1895 bestämts, att sådana afgifter må fordras, endast
da undersökningen önskas verkstäld i slagteri eller på annat ställe utanför
kontrollstationen.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har särskild!
fäst uppmärksamheten å de slagterier, hvilka exportera det uppslagtade
köttet, såsom de så kallade engelska svinslagterierna i Skåne, af hvilka det
i Malmö inrättade årligen hade 30,000 svin att slagta samt exporterade
omkring 1,100,000 kilogram fläsk och 45,000 kilogram svinhufvud. För
sådana slagterier borde undantag i den blifvande författningen göras, enär
det blefve alltför betungande för städerna att tillhandahålla offentliga slagthus
för dessa slagteriers ändamål.

I de inkomna yttrandena har hvad som ifrågasatts derom, att förbud
mot slagt annorstädes än i offentligt slagthus skulle kunna utsträckas att
gälla äfven utanför stads eget område, afstyrkts af, bland andra, Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms och Malmöhus län, men
deremot tillstyrkts af somliga, särskilt af flere förste provinsialläkare.

Vidare har af många framhållits nödvändigheten af att taxa å afgifter
för begagnande af slagthus och för köttbesigtning måtte, till förekommande
af att köttprisen allt för mycket höjas, fastställas af Eders Kongl. Magt
eller af Eders Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande, samt att
särskilda föreskrifter angående sättet för köttbesigtnings utförande gåfves
antingen af Eders Kongl. Maj:t eller af vederbörande helsovårdsnämnder.

I åtskilliga inkomna yttranden har slutligen föreslagits, bland annat,
att städer skulle kunna, äfven utan att uppföra offentliga slagthus, vinna
rätt att införa obligatorisk köttbesigtning; att bestämmelser måtte gifvas
huru skulle förfaras med sa kalladt »sekunda» eller »mindervärdigt» kött,
sa att det kunde utan men för helsan användas; samt att äfven korffabrikationen
måtte ställas under offentlig kontroll.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs och Jemtlands län,
Indika afstyrkt bifall till föreliggande framställningar, den senare helt och
hållet och den förre delvis, hafva gjort detta, emedan de ansett, att hvarken
obligatorisk köttbesigtning eller slagttvång vore af verkligt behof påkallade.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län har dock föreslagit,
att, såsom generaldirektör Almén förordat, strängare föreskrifter angående
enskilda slagteriers anordnande måtte gifvas, hvilket skulle lända till nytta
för alla städer och ej blott, såsom de nu ifrågasatta bestämmelserna, för de
större. Eders Kongl. Maj:ts sistnämnde befallningshafvande har äfven tillstyrkt,
att stad, som anordnar offentligt slagthus till begagnande mot afgift
enligt vederbörligen faststäld taxa, måtte berättigas att i den ordning § 24
helsovårdsstadgan bestämmer, förbjuda begagnande af annat slagthus inom
stadens planlagda område.

Under handläggningen af ifrågavarande ärende har derjemte svenska
allmänna djurskyddsföreningen till Eders Kongl. Maj:t inkommit med underdånigt
yttrande, deruti föreningen, under erinran om det nära samband,
hvari djurskyddssaken stode med inrättandet af offentliga slagthus, enär
derigenom djurplågeri, såvidt ske kunde, aflägsnades från slagtväsendet,
framhållit särskildt den af Stockholms stadsfullmäktige gjorda framställnings
betydelse för åvägabringandet af en mildare behandling af djuren.

Sedermera har Eders Kongl. Maj:t anbefalt medicinalstyrelsen att dels
inkomma med underdånigt utlåtande i anledning af nyssberörda myndigheters
och förenings utlåtanden och yttrande, dels afgifva fullständigt förslag
till de bestämmelser, som styrelsen ansåge böra i ämnet meddelas. I
anledning häraf har medicinalstyrelsen i underdånigt utlåtande den 2 november
1894 i hufvudsak åberopat hvad styrelsen i sitt föregående utlåtande
uttalat och föreslagit, men ansett sig, vid det förhållande att förslaget
om besigtningsnämnd mött temligen allmänt motstånd från dem, som
yttrat sig i frågan, ej böra vidhålla detsamma, utan i stället föreslagit, att
säljare af sådan köttvara, som af besigtningsman kasserats, borde tillerkännas
rättighet att af denne bekomma skriftligt intyg öfver kassationsorsaken.
Derjemte har styrelsen öfverlemnat ett förslag till förordning angående
offentliga slagthus och köttbesigtningstvång.

Genom nådig remiss den 15 november 1894 anbefalde Eders Kongl.
Maj:t kommerskollegium att uti ifrågavarande ärende afgifva underdånigt
utlåtande och dervid särskildt yttra sig, huru, i händelse förbud utfärdades
mot vanliga slagtdjurs nedslagtande annorstädes i stad eller på dess

Uih. till Kikad. Prut. 18.%''. 1 Sand. 1 Afd. 18 ljuft. 4

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

område än i offentligt slagthus, förfaras borde med afseende å de i orten
befintliga slagterier.

Derefter har Stockholms veterinärsällskap till Eders Kongl. Maj:t
inkommit med yttrande uti ifrågavarande ämne och dervid anfört, bland
annat, att frågan om slagttvång m. m. vore ur både hygienisk och landtbruksekonomisk
synpunkt af genomgripande betydelse, men att emellertid
alltför betungande band skulle läggas på den allmänna näringsfriheten, i
händelse medicinalstyrelsens förslag i sin helhet skulle vinna Eders Kongl.
Maj:ts bifall; att det borde öfverlemnas åt vederbörande myndighet att
bestämma och afgöra, huruvida kött efter djur, slagtadt i annat slagthus
än stadens, hvarest det skulle bjudas ut eller säljas, borde underkastas förnyad
besigtning; att en föreskrift, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, derom
att allt färskt, rått kött, som såldes eller till salu utbjödes af personer,
hvilka såsom yrke drefve kötthandel inom staden, skulle vara slagtadt i
stadens slagthus eller i annan sådan slagtanstalt, just vore den som skulle
medföra synnerligen betänkliga hinder i näringsfriheten; samt att önskligt
vore att kommun, som ej förmådde eller ville uppföra offentligt slagthus,
måtte kunna förordna om tvångsbesigtning af allt färskt, rått kött; hänvisande
sällskapet i öfrigt till en vid dess yttrande fogad, af stadsveterinären
G. Kjerrulf utgifven skrift benämnd: »Tillägg med anledning af kongl.
medicinalstyrelsens förslag till slagthuslag» (tryckt i sammanhang med eu
af Kjerrulf utgifven broschyr: »Fördyras köttet genom slagthus- och köttbesigtningstvång?
samt Kunna offentliga slagthus bära sig?») Genom nådig
remiss öfverlemnades berörda )?ttrande till kommerskollegium för att biläggas
handlingarna i nu ifrågavarande ärende.

Vidare har förre hästslagtaren K. J. Ekeblad hos Eders Kongl. Maj:t
gjort underdånig ansökning om utfärdande af stadganden rörande veterinärbesigtning
af för slagt och menniskoföda afsedda hästkreatur. Jemväl
med anledning af denna ansökning har Eders Kongl. Maj:t infordrat medicinalstyrelsens
utlåtande, och har styrelsen, efter lärarekollegiets vid veterinärinstitutet
hörande, hemstält, att, med hänsyn till det skede, hvari
frågan om ordnande af kontrollen öfver animaliska födoämnen ännu befunne
sig, ansökningen icke måtte för närvarande till någon Eders Kongl.
Maj:ts åtgärd föranleda. Genom nådig remiss den 10 november 1894 anbefaldes
kommerskollegium att äfven öfver sistberörda framställning afgifva
underdånigt utlåtande.

Till åtlydnad af de sålunda gifna nådiga befallningarna, har kommerskollegium
den 3 december 1895 för egen del i ett, sammanhang afgifvit
underdånigt utlåtande och i sådant afseende anfört följande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

I föreliggande framställningar och förslag till föreskrifter rörande
offentliga slagthus och köttbesigtningstvång hade man i allmänhet utgått
från bestämmelse om förbud mot slagt af djur annorstädes inom stad än
i offentligt slagthus och gjort införandet af obligatorisk besigtning af i
stad till salu utbjudet kött beroende deraf att offentligt slagthus vore till
begagnande upplåtet inom staden. Med de åtgärder, hvarom fråga bragts
å bane genom förenämnda underdåniga framställningar af stadsfullmäktige
i Stockholm, Göteborg, Helsingborg och Malmö, torde emellertid i hufvudsak
åsyftas att erhålla ett i största möjliga mån effektivt skydd mot de
faror, som uppstode genom förtärande af skadadt kött eller af kött efter
djur, behäftade med vissa sjukdomar. Behofvet af sådant skydd syntes
äfven, enligt hvad i ärendet förekommit och eljest vore kändt, vara satt
utom allt tvifvel. Men då vid det förhållande att, äfven om slagttvång i
städerna föreskrefves, man näppeligen kunde förbjuda införsel till stad af
kött efter djur, slagtade på landsbygden, det åsyftade skyddet icke kunde
ernås, utan att allt till menniskoföda afsedt kött, som inom stad till salu
hölles, noggrant besigtigades af sakkunnig person, syntes i främsta rummet
bestämmelser böra gifvas, som afsåge införandet af obligatorisk besigtning
af och kontroll å allt färskt, rått, till menniskoföda afsedt kött
af husdjur, som till salu hölles eller utbjödes i stad, antingen detsamma
uppslagtats i offentligt slagthus eller annorstädes.

Man hade visserligen anfört, att genom besigtning endast af uppslagtadt
kött ej alltid kunde afgöras, huruvida köttet vore till menniskoföda
fullt tjenlig!, utan att sådant blott kunde med säkerhet utrönas genom
besigtning först å det lefvande slagtdjuret och sedan å dess kött. Detta
förhållande, liv ars riktighet icke biifvit förnekad, torde emellertid icke böra
utgöra anledning dertill, att köttbesigtningstvång icke skulle få införas
annat än i förening med slagttvång. Ty, om ock inrättande af offentliga
slagthus, der besigtning verkstäldes å slagtdjuret före och å dess kött efter
slagten, samt der köttet blefve på lämpligt sätt eljest behandladt, kunde i
högre grad främja det åsyftade målet än besigtning endast af uppslagtadt
kött, måste dock, då, genom en besigtning af sistnämnda slag i allt fall
vissa, mycket beaktansvärda faror kunde undvikas, en kontroll å allt sådant
kött, som vore afsedt att användas till menniskoföda, och hvilken
kontroll verkstäldes, innan köttet till salu utbjödes, kunna varda af väsentlig
nytta och alltid medföra en, om än ej absolut, dock vida större säkerhet
mot helsovådliga inflytelser, än som under nuvarande förhållanden
förekomme. Slutligen skulle äfven, derest den obligatoriska köttbesigtningen
gjordes oberoende af slagttvånget, den fördel kunna ernås, att äfven
sådana kommuner, som ej mägtade eller till en början icke ville göra

Kongi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

så pass dyrbara anläggningar som offentliga slagthus, dock kunde vinna
böjlighet att fa obligatorisk köttbesigtning införd och derigenom ernå
den ökade trygghet i sanitärt hänseende, en sådan besigtning alltid måste
medföra.

o _ Man hade såsom skäl emot vidtagandet af här berörda åtgärder framhållit
faran af köttprisens fördyrande, men af hvad i ärendet å andra
sidan anförts, och särskildt pa grund af hvad stadsveterinären Kjerrulf
i sådant afseende i sina yttranden och skrifter andragit, torde framgå att
berörda fara ej borde tillmätas någon större betydelse.

Kommerskollegium, som till fullo insåge den väsentliga nyttan ej mindre
af obligatorisk köttbesigtning än äfven af offentliga slagthus, hvarest
all slagt inom stad skulle ega rum, funne alltså, på nu anförda grunder,
att, derest Eders Kongl. Maj:t pröfvade lämpligt förordna i ämnet, en blifvande
författning borde utgå från en bestämmelse om rätt för stad, der
vederbörande sådant beslöte, att få införa obligatorisk besigtning å allt till
menniskoföda afsedt, färskt, ratt kött af nötboskap, får, get, svin eller
häst, som till salu i staden utbjödes, samt att, såsom medel att göra denna
besigtning så effektiv som möjligt, stad, som uppförde offentligt slagthus,
äfven måtte kunna undfå rätt att vinna förbud mot att inom staden och
dess område slagt af nyssnämnda djur egde rum annorstädes än i det
offentliga slagthuset.

Uti inkomna yttranden i ärendet hade ifrågasatts att äfven andra
kommuner än städer _ skulle kunna få rätt att införa obligatorisk köttbesigtning.
. Att här i landet såsom i Norge införa en absolut föreskrift
om köttbesigtning i stad med visst minimiantal invånare syntes i frågans
nuvarande läge icke böra ifrågakomma. Men deremot torde möjlighet att
vinna enahanda rättighet, som nu ifrågasatts beträffande städer, äfven böra
beredas andra kommuner, och särskildt torde, på sätt som i gällande helsovardsstadga
§ 26 sägs, tillfälle böra lemnas att vinna tillstånd att tillämpa
den nya författningen äfven inom köpingar, hamnar, fiskelägen och andra
ställen med större sammanträngd befolkning.

Vidkommande derefter frågan om intagande i den nya författningen
af bestämmelser dels om en med slagthuset förenad marknads- eller saluplats
för kreatur, dels om förbud mot handel med kreatur å annat ställe
inom städs område än å denna plats eller i det offentliga slagthuset hade
i de uti ärendet afgifna yttranden a ena sidan framhållits, att derigenom
ändamalet med slagthusets inrättande skulle i hög grad främjas, men å
den andra sidan ansetts, att det föreslagna stadgandet vore olämpligt eller
obehöflig!

Det torde visserligen kunna antagas, att, derest marknadsplats för

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

kreatur anordnades i sammanhang med slagthus och försåges med lämpliga
stallar och andra inrättningar till underlättande af kreaturens förvaring
och vård, ej mindre slagthusets användning skulle varda större än
äfven andra väsentliga fördelar vinnas, såsom till exempel en ökad möjlighet
för dem, som ville inköpa djur för andra ändamål än slagt, att
erhålla friska och goda djur, enär tillfälle att få djuren undersökta alltid
skulle vid marknadsplatsen finnas; men det torde å andra sidan icke kunna
förbjudas enskilde att i sina ladugårdar eller inom sina egendomar eller
vid offentliga auktioner äfven inom stad sälja eller köpa kreatur, hvadan
och då, jemlikt § 1 ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868,
stadens myndigheter kunde bestämma ej mindre hvilka torg, hamnar och
dylika ställen i staden skulle vara till allmänna försäljningsplatser upplåtna
än äfven särskilda af nämnda platser för försäljning af vissa slags
varor, kollegium lika med medicinalstyrelsen och andre, som yttrat sig i
ärendet, ansåge de ifrågasatta bestämmelserna om särskild marknadsplats
för kreaturshandeln i förening med slagthuset icke böra inflyta i den nya
författningen.

Af Stockholms stadsfullmägtige med flere hade föreslagits, att allt
kött som såldes eller till salu utbjödes af person, hvilken såsom yrke drefve
kötthandel inom stad, der offentligt slagthus vore till begagnande upplåtet,
skulle vara slagtadt i detta slagthus eller i annan sådan slagtanstalt. Detta
förslag, som jemväl af medicinalstyrelsen biträdts, hade emellertid af flera
andra, särskildt Stockholms veterinärsällskap, som, på sätt förut är nämndt,
i frågan åberopat en af stadsveterinären Kjerrulf utgifven skrift, ansetts
vara af beskaffenhet att icke kunna förordas. Och hade i sådant afseende
anförts bland annat, att en dylik bestämmelse skulle medföra dels en alltför
stor minskning i möjligheten för landtbefolkningen att vinna afsättning
för sina uppslagtade köttvaror, hvilka de nu mycket ofta sålde till kötthandlande
i städerna, dels ock en betydande inskränkning äfven i de
senares näringsfrihet; att, om bestämmelsen vunne kraft, nästan monopol
å kötthandeln skulle uppstå till förmån för slagtarne i städer, der offentligt
slagthus funnes; samt att detta stadgande sålunda skulle i vida högre
grad än sjelfva slagttvånget komma att fördyra köttvarorna. Man hade
derför i stället föreslagit, att, såsom i Tyskland vore fallet, äfven här borde
stadgas, att de personer, hvilka inom stad såsom yrke bedrefve slagterihandtering
eller handel med färskt kött, icke finge inom kommunen till
salu hålla kött efter djur, som de hade slagtat eller låtit slagta icke i det
offentliga slagthuset utan på annat slagtställe, beläget inom en omkrets
från staden, som skulle kunna bestämmas genom kommunalbeslut, hvilket
emellertid skulle af Eders Kongl. Maj:t fastställas. Såsom skäl, för såväl

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

den ena smil den andra af nu berörda restriktiva bestämmelser både anförts,
hufvudsakligen, att det just vore det hänsynslösa till vägagående, som de
personer, hvilka utanför städernas områden bedrefve slagterirörelse, läte
komma sig till last vid utöfvandet af sitt yrke och särskildt vid försäljningen^i
städerna af sina köttvaror, som borde stäfjas, samt att, derest så
icke .[skedde, ändamålet med de offentliga slagthusens inrättande blefve
förfeladt. I syfte att förekomma sistberörda missförhållanden hade förste
provinsialläkaren i Stockholms län Berlin framstält sitt förenämnda förslag,
hvari Eders Kongl. Majffs befallningshafvande i länet instämt, derom
att det skulle ej mindre i stads- än äfven i landtkommuner inrättas slagterier,
som stode under offentlig kontroll, »kontrollslagterier», samt att, då enskilde
ville verkställa slagt hemma hos sig, sådan skulle ega rum under
kontroll af godkänd besigtningsman.

Kommerskollegium ansåge för sin del, att, om än en bestämmelse derom
att de, hvilka såsom yrke drefve kötthandel i stad, der offentligt slagthus
funnes, icke skulle få till salu hålla annat än sådant kött, som blifvit uppslagtadt
i det offentliga slagthuset, visserligen skulle kunna i hög grad
befrämja ändamålet med slagthuset, en sådan bestämmelse dock skulle vara
af beskaffenhet att medföra en alltför stor inskränkning i de enskildes
näringsfrihet och äfven medföra andra olägenheter af det slag, som här
omförmälts. Vidkommande åter förslaget att eu stads myndigheter skulle
kunna besluta, att de, hvilka inom staden såsom yrke bedrefve kötthandel,
icke skulle få sälja kött, som de uppslagtat eller låtit uppslagta på ställe,
beläget inom viss omkrets utanför stadens eget område, torde ett dylikt
stadgande, hvilket skulle inverka ej blott på de yrkesslagtares rätt, som
bodde inom sist antydda omkrets, utan äfven på andras, som utan att
vara yrkesslagtare eller kötthandlande ville inom samma omkrets slagta
och derefter sälja köttet till kötthandlande i staden, icke böra meddelas,
enär det väl ej borde kunna ifrågakomma, att beslut, fattade inom en
kommun, skulle kunna inverka på andra kommuners medlemmars rätt att
drifva sin näring] inom sin kommun. Deremot torde kunna ifrågasättas,
att Eders Kongl. Maj:t skulle efter pröfning i hvarje fall och der särskilda
olägenheter i sanitärt hänseende uppstode inom stad till följd af hänsynslöst
tillvägagående vidutanför staden inom andra kommuner bedrifven
slagterirörelse, på framställning af stadens myndigheter föreskrifva sådana
åtgärder, att de öfverklagade missbruken förekommes. Hvad åter de föreslagna
»kontrollslagterierna» beträffade, syntes visserligen medgifvande att
under särskild kontroll utöfva slagteri kunna i särskilda fall erhållas, såsom
till exempel i fråga om de så kallade engelska svinslagterierna i Skåne, som
i Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Malmöhus län utlåtanden funnes

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

omförmälda, men att i allmänhet inrätta »kontrollslagterier»-torde möta
synnerligen stora praktiska svårigheter, likasom en föreskrift att ingen
finge å sin gård anställa slagt utan i närvaro af besigtningsman näppeligen
skulle kunna ifrågasättas och än mindre komma att efterlefvas.

Att de besigtningsmän, som finge kontrollen af köttvarorna och tillsynen
vid offentligt slagthus sig anförtrodd, skulle vara legitimerade veterinärer,
vore utan tvifvel i regeln fullt lämpligt; men att absolut förbjuda
att andra personer, som tilläfventyrs kunde visa sig ega erforderliga kunskaper
och erfarenhet, skulle få såsom besigtningsmän användas, torde ej
böra ega rum, utan syntes endast böra föreskrifvas, att till besigtningsman
skulle om möjligt antagas legitimerad veterinär. Sannolikt vore emellertid,
att i de allra flesta fall till besigtningsmän komme att utses veterinärer,
allra helst som numera, enligt hvad i ärendet upplysts, undervisning i
köttkontroll meddelades vid veterinärinstitutet och veterinärerna torde finna
med sin fördel förenligt att utbilda sig i denna kunskapsgren.

Kommerskollegium ansåge lämpligt, att besigtningsmännen skulle tillsättas
af helsovårdsnämnderna, men kunde deremot ej biträda förslaget att
de närmare föreskrifterna i afseende å köttbesigtnings utförande skulle
meddelas af sagda myndigheter. Det torde nemligen icke kunna antagas,
att dessa nämnder alltid och öfverallt vore sa sammansatta, att de kunde
meddela lämpliga föreskrifter i så pass speciela frågor som de bär afsedda.
Vidare torde det vara af vigt, att berörda föreskrifter på olika. platser
blefve med hvarandra öfverensstämmande, i synnerhet om köttbesiktning,
utförd inom en kommun, äfven skulle fa gälla inom en annan, åtminstone
i fråga om kött, uppslagtadt vid offentligt slagthus. Kollegium ansåge på
grund häraf, att berörda föreskrifter borde utfärdas af Eders Kong! Maj:t,
efter medicinalstyrelsens hörande, och gälla för alla kommuner, som införde
obligatorisk köttbesigtning eller slagttvång.

Man hade i fråga om lämpligheten af att köttvaror, besigtigade och
afstämplade af legitimerad besigtningsman inom en kommun, skulle få utan
ny besigtning säljas inom annan kommun, ansett, att detta ej borde få ega
rum, bland annat af den orsak att derigenom alltför många olika stämplar
skulle kunna förekomma inom samma stad. Allmänheten, som ej kunde
känna alla riktiga stämplar, skulle på sådant sätt kunna bedragas genom
falska stämplar. Det torde emellertid ligga i sakens natur, att, om legitimerad
besigtningsman efter i laga ordning verkstäld besigtning godkänt en köttvara,
besigtningen äfven skulle få anses gällande hvar som helst varan såldes.
Skulle varan efter besigtningen hafva tagit skada, måste naturligtvis helsovårdsstadgans
föreskrift i § 15 alltid anses å varan tillämplig. Hvad åter angirme
svårigheten med olika stämplar, kunde denna undvikas, om två stämplar,

D cj A ''

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

eu för kött besigtigadt vid offentligt slagthus och en för kött besigtigadt
endast efter slägte!), blefve i hufvudsak af medicinalstyrelsen faststälda
att gälla öfverallt, der slagttvång eller obligatorisk köttbesigtning infördes,
och i hvilka stämplar skulle inrymmas plats för ett särskildt märke, utvisande
inom hvilken kommun stämpeln i hvarje fall användts.

Att kött, sony vid besigtning funnes vara till menniskoföda otjenligt,
skulle göras för sadant ändamål oanvändbart, torde ligga i sakens natur
och vore med gällande föreskrifter öfverensstämmande. Men, derest det
kunde för tekniskt bruk användas, borde det äfven få under kontroll dertill
försäljas. Enligt de för Stockholms stad gällande ordningsregler för
köttbesigtningsbyraerna, antagna af Stockholms stads helso vårdsnämnd den
11 juni 1884, § 16, skulle trikinhaltigt fläsk och annat kött, som befunnes
för helsan skadligt,, genom byråföreståndarens försorg afyttras till tekniskt
bruk; om detta^ ej lyckades, skulle varan genom helsopolisens försorg
oskadliggöras. En härmed likartad bestämmelse borde i den nya författningen
ingå . och dervid stadgas, att köttets egare skulle utfå hvad som
genom försäljningen influtit.

Ej^ mindre vid den handläggning detta ärende hos medicinalstyrelsen
undergått än äfven i afgifna yttranden hade framhållits, att det borde föreskrifvas,
huru förfaras skulle med sadant kött — »sekunda» eller »mindervärdigt»
kött som, ehuru ej fullt friskt, likväl efter grundlig kokning
eller annan behandling kunde utan fara för helsan användas. Kommers”
kollegium delade denna uppfattning och ansåge, att så kalladt »sekunda»
eller »mindervärdigt» kött, som vid besigtning anträffades, borde, sedan
detsamma under besigtningsmans kontroll undergått sådan behandling, att
det kunde utan fara för helsan till menniskoföda användas, antingen efter
värdering inlösas för att genom besigtningsmannens försorg säljas, eller,
försedt med märke, der sådant kunde ske, eller intyg om beskaffenheten,
till köttets egare återställas för att af honom disponeras.

Det hade vidare ifrågasatts att, der egare till kött, hvilket vid besigtning
ej godkändes, icke ville åtnöja sig med besigtningsmannens utslag,
han skulle kunna vädja till en nämnd, som, för ändamålet utsedd, skulle
verkställa ny besigtning å varan. Detta förslag, som medicinalstyrelsen
ansett lämpligt men dock ej vidhållit, enär det mött starkt motstånd bland
dem, som yttrat sig i ärendet, syntes kollegium näppeligen kunna i praktiken
utföras, alldenstund dylik nämnd antagligen icke skulle kunna med
vederbörlig skyndsamhet sammankomma, särdeles som svårigheter torde
möta att finna personer, som ville underkasta sig att när som helst på
kallelse genast lemna hvad de eljest hade för händer för att granska kött,
om hvars användbarhet tvifvel rådde. Hvad som i sådant afseende gälde

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

om den särskilda nämnden gälde äfven om helsovårdsnämnden, hvadan ej
heller den borde få sig uppdraget att i fall af olika uppfattning om kötts
användbarhet skilja emellan besigtningsmannen och köttegaren. Deremot
syntes hvad i medicinalstyrelsens författningsförslag ifrågasatts, derom att
egare till kött, som vid besigtning underkänts, skulle hafva rätt att utfå
bevis af besigtningsmannen om orsaken till underkännandet, böra gillas.
Huruvida beviset skulle, såsom föreslagits, utlemnas endast mot lösen, torde
dock vara tvifvelaktigt, enär köttegaren, som redan genom köttets anhållande
gjorde förlust, derigenom skulle tillskyndas jemväl en utgift. Om
det emellertid pröfvades skäligt att, till förekommande af att besigtningsmannen
onödigtvis besvärades med utfärdande af bevis, lösen för bevisen
skulle erläggas, syntes likväl densamma böra sättas låg och i allt fall ej
högre än 50 öre. I författningen torde emellertid vidare böra stadgas,
hvarest köttets egare skulle anföra klagan öfver besigtningsmannens utslag.
Enligt § 41 af gällande helsovårdsstadga fördes klagan hos Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, bland annat, öfver den i § 15 af stadgan omförmälda
åtgärd, då kött, hvars förtärande vore skadligt, anhölles.

Beträffande derefter frågan om huru förfaras borde med slagterier,
befintliga å ort, der slagttvång infördes, så, och då dessa slagterier efter
sagda tvångs införande ej längre skulle få användas, syntes ersättning böra
af kommunen beredas slagteriernas egare för det intrång de sålunda lede
i sin näring. Denna ersättning torde dock böra inskränkas till godtgörelse
dels för den värdeminskning slagteriidkarnes egendomar tilläfventyrs underginge
derigenom, att de ej längre finge till slagterirörelses bedrifvande
användas, dels ock för värdet af de särskilda inrättningar, som för slagts
verkställande blifvit af de respektive näringsidkarne anskaffade och som
efter slagttvångets införande icke längre kunde för sitt ändamål begagnas.
Uppskattning af det belopp, hvarmed ersättning för intrånget i fråga borde
i hvarje fall utgå, kunde lämpligast ega rum i den ordning, som för jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof funnes i nådiga förordningen
den 14 april 1866 stadgad.

Vidkommande den af förre hästslagtaren Ekeblad gjorda underdåniga
framställning om utfärdande af stadgande angående besigtning genom
veterinär af för slagt och menniskoföda afsedda hästkreatur har kommerskollegium,
då denna framställning innefattade ett ämne, som i hufvudsak
sammanfölle med frågan om köttbesigtnings- och slagttvång, ansett densamma
i och för sig icke nu böra föranleda någon vidare åtgärd.

Sedermera har öfverståthållareembetet, som från Stockholms städs
helsovårdsnämnd fått mottaga en till nämnden ingifven skrift, hvari ett

Bih. till Riksd. Frat. 1896. 1 Sami. 1 A/d. 18 Höft. ö

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

större antal kötthandlare och slagteriidkare i hufvudstaden och dess närhet
anhållit, att nämnden ville hos vederbörande myndighet göra framställning
om införande snarast möjligt i Stockholm af obligatorisk besigtning af allt
kött och fläsk, som inom hufvudstaden till salu hölles eller utbjödes, med
skrifvelse den 18 sistlidne december till ecklesiastikdepartementet öfverlemnat
denna skrift och dervid yttrat, att den under handläggning hos
kommunalmyndigheterna varande frågan om anordnande af allmänt slagthus
för hufvudstaden och införande af obligatorisk köttbesigtning hvilade
i afbidan på utfärdande af särskild lagstiftning i detta ämne.

Slutligen har landtbruksstyrelsen den 12 innevarande månad i ärendet
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande och dervid andragit. följande.

Utan att vilja ingå i pröfning af frågan, huruvida införandet i vårt
lands lagstiftning af en sådan inskränkning i näringsfriheten, som betingades
af det föreslagna besigtnings- och slagttvånget, vore behöflig!, ansåge
landtbruksstyrelsen likväl, att behörig hänsyn till den inom landet, särskilt
i städerna, allmänt rådande meningen i förevarande afseende påkallade
åtgärders vidtagande i syfte att förekomma, det till menniskoföda
otjenliga köttvaror utbjödes å marknaden, men hölle på samma gång före,
att de inskränkningar i näringsfriheten, som sålunda vidtoges, borde strängt
begränsas till hvad af det klart insedda ändamålet med samma bestämmelser
oundgängligen kräfdes. Särskild! torde böra på det noggrannaste
tillses, att icke landtbrukets eller landsbygdens intressen på något sätt
kränktes, derigenom vare sig att landsbygdens invånare tvingades att för
afsättning af sina till slagt afsedda kreatur föra dessa till städernas slagthus
för nedslagtning, eller att den å landsbygden verkstälda slagtningen,
om sådan tillätes, icke komme att i allmänna föreställningssättet erbjuda
samma garanti för varans verkligt goda beskaffenhet som den i städernas
slagthus verkstälda slagtningen, utan att tvärtom landsbygd och stad blefve
i förevarande afseende fullt likstälda. Det kunde visserligen icke antagas,
att på landsbygden några offentliga slagthus skulle komma att uppföras;
men å andra sidan syntes ej heller omsorgen om de sanitära förhållandena
å landsbygden påkalla uppförandet af några dylika, under det att slagtningen
å landsbyden verkligen kunde, derest den skedde under vederbörliga
garantier, verkställas på ett i alla afseenden ur slagtningens egen synpunkt
fullt tillfredsställande sätt, I enlighet med denna åsigt, som uttalats
af förste provinsialläkaren i Stockholms län, till hvars yttrande i ärendet
landtbruksstyrelsen hänvisade, skulle, derest slagtning å landsbygden så
tillgått, att djur af sådant slag, som ifrågasatts skola underkastas kontroll

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

i förevarande afseende, blifvit af offentlig tillsyningsman inom viss bestämd
tid såväl före som efter slagtningen besigtigadt, kött af sådant djur
förses med enahanda stämpel, som allt efter djurets befunna tillstånd användes
i offentligt slagthus. Derest hvad landtbruksstyrelsen sålunda framhållit
iakttoges i en blifvande förordning rörande besigtnings- och slagttvång,
ansåge landtbruksstyrelsen sig kunna i öfrigt biträda hvad af kommerskollegium
blifvit i ärendet anfördt.

Här torde böra omnämnas, hurusom den år 1889 i Paris hållna internationella
kongress för veterinärmedicin förenade sig om bland annat det
uttalande, att allt färskt, rått kött borde vara af veterinär undersökt och
godkändt, innan det finge säljas; att alla enskilda slagterier borde ersättas
af offentliga slagthus, der slagt djuren af veterinärer undersöktes både före
och efter nedslagtningen; samt att införsel till stad af kött från landsbygden
borde få ega rum, endast då allt sådant kött undersöktes å en
kontrollstation. Den i Braunschweig år 1890 hållna sextonde konferensen
af tyska föreningen för offentlig helsovård förordade införande af obligatorisk
köttkontroll i hela Tyskland samt ansåg, att i större och medelstora
städer en betryggande köttkontroll vore möjlig endast i offentliga slagthus
med slagttvång. I vårt land hafva såväl svenska läkaresällskapet som det
år 1893 i Gefle hållna sjette allmänna svenska läkaremötet uttalat sig för
inrättande af offentliga slagthus och införande af köttbesigtningstvång.

Såsom af det anförda framgår, synes bland de sakkunnige råda så
godt som enighet derom att genom handtering eller förtäring af skämdt
kött eller kött efter djur, som varit behäftade med vissa sjukdomar, större
eller mindre vådor kunna uppstå för menniskors helsa; att bästa medlet
att skydda sig mot sådana faror består i kreatursslagtens förläggande till
offentliga slagthus, hvarest djuren undersökas både före och efter nedslagtningen;
samt att, der sådant icke låter sig göra, äfven besigtning endast
af uppslagtadt kött bör kunna vara till stort gagn i nämnda hänseende.
Sedan det visat sig, att vissa sjukdomar, såsom den bland kreatur mycket
utbredda och mångenstädes i tillväxt stadda tuberkulosen, kunna öfverföras
från djur till menniskor, har man i nästan alla civiliserade länder sökt
motarbeta smittans spridning och såsom ett härtill ledande medel antingen
redan infört eller vidtagit åtgärder för införande af slagt- och köttbesigtningstvång.
Tiden synes nu böra vara inne att äfven i vårt land, der
faran af att förtära kött efter djur, som varit behäftade med vissa smittosamma
sjukdomar, redan i lagstiftningen framkallat förbud mot salu -

36 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

hållande af sådant kött och der man väl äfven bör sörja för att till förbudets
upprätthållande må finnas att tillgå tjenliga utvägar att konstatera,
huruvida kött är till försäljning tillåtet eller ej, tillgripa åtgärder liknande
dem, som i sådant hänseende annorstädes med framgång kommit till användning.
Om ock hos oss ännu icke försports så talrika, på skadligt
kötts förtärande beroende fall af sjukdom och död, hvarpå exempel från
utlandet kunna anföras, hafva dylika sjukdomsfall dock ej alldeles uteblifvit.
En af tekniska samfundet i Göteborg tillsatt komité för behandling
af väckt förslag om uppförande af ett offentligt slagthus i nämnda stad
uttalade i sitt i frågan afgifna utlåtande den åsigt, att förtäring af dåligt
kött måste misstänkas vara en vigtig orsak till lungsotens stora utbredning
i Göteborg. Någon säkerhet för att sådana sjukdomsfall icke skola
återkomma förefinnes så mycket mindre, som köttkonsumtionen särskildt
inom städerna synes vara stadd i tilltagande och det ofta till och med för
den sakkunnige är särdeles svårt att afgöra, om kött, som hålles till salu,
är vådligt att förtära eller ej. Väl har man ansett, att köttets tillagning
medelst grundlig kokning eller stekning i allmänhet erbjöde tillräckligt
skydd mot de antydda farorna; men härvid må å andra sidan ihågkommas,
dels att insigten härom är långt ifrån allmän och att äfven för den, som
känner faran och det nämnda skyddsmedlet deremot, det ofta faller sig
mindre smakligt eller allt för kostsamt och besvärligt att låta köttet
undergå en så långvarig upphettning, som erfordras för smittofrönas oskadliggörande,
dels ock att åtskilliga kemiska gifter, som under sjukdom utvecklats
hos ett djur, icke förstöras genom köttets upphettning. Under
sådana förhållanden och då i vårt land synes vara utbredd en ganska
allmän önskan att de samhällen, som sjelfva sådant åstunda, äfven må
kunna mot omförmälda faror anordna det mera verksamma skydd, som,
enligt all erfarenhet från utlandet, ligger i obligatorisk köttbesigtning och
s. k. slagthus- eller slagttvång, torde goda skäl tala för att vår lagstiftning
ändras i sådant syfte.

Åt de uttalade farhågorna att genom införande af slagt- och köttbesigtningstvång
prisen på kött skulle komma att stiga så mycket, att tillgången
till detta vigtiga födoämne skulle för mindre bemedlade försvåras,
torde efter den erfarenhet, som i detta afseende kan åberopas dels från
främmande länder dels ock från vissa trakter af Sverige, icke kunna tillerkännas
någon större betydelse. Upplysningar inhemtade från Tyskland
gifva vid handen, att på de allra flesta ställen, der slagt- och köttbesigtningstvång
införts, köttet i följd deraf antingen icke alls eller endast i
ringa grad fördyrats; att i städer med sådant tvång prisen å kött icke
ställa sig högre än i grannstäder, der tvångsbestämmelser af nämnda art

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

ej gälla; samt att afgifterna för begagnande af offentliga slagthus ej äro
större än de kostnader slagtarne förut fått vidkännas för nyttjande af
enskilda slagterier. Enligt en bland handlingarna i ärendet befintlig, af
stadsveterinären i Stockholm Kjerrulf meddelad tabell öfver slagt- och
besigtningsafgifter vid offentliga slagthus i omkring 50, hufvudsakligen
tyska städer utgjorde dessa afgifter, förvandlade till svenskt mynt, i medeltal:
för en oxe 2 kr. 91 öre, för en ko 2 kr. 30 öre, för en kalf 65 öre,
för ett får 41 öre, för ett svin 1 kr. 32 öre och för en häst 3 kr. 6 öre.
Då medelslagtvigten för en oxe beräknas till omkring 300 kilogram, skulle
alltså afgiften för hvarje kilogram belöpa sig till ungefär 1 öre. Antalet
af offentliga slagthus i Tyskland uppgår numera till omkring 560, hvilket
förhållande bäst visar, att man der funnit sådana inrättningar ändamålsenliga
och gagneliga, samt jemväl är egnadt att hafva uttalade betänkligheter,
att dylika anstalter ej skulle bära sig.

Beträffande Belgien uppgifvas i ett ministerielt cirkulär af den 25
februari 1891 beloppen af slagtafgifterna, som äfven omfatta besigtningsafgifterna.
Förvandlade i svenskt mynt, uppgå dessa afgifter per djur

för hästar ............... till kr. 1: 44—3: 60,

» tjurar............................... » » 0: 72—4: 32,

» oxar ................................................ » » 0: 72—2: 88,

» kor .................................................. * s 0: 72—2: 16,

» ungnöt............................................ » » 0: 72—1: 80,

» kalfvar........................................... » » 0: 36—0: 72,

» svin och får ............................... > » 0: 36—1: 08,

» lam, getter och spädgrisar ...... » » 0: 18—0: 36.

I cirkuläret anföres vidare, att besigtningsafgifterna ensamma merendels
icke en gång uppnå de här nämnda minimiafgifterna.

I Köpenhamn äro afgifterna för begagnande af de offentliga slagthusen:
för en oxe 2 kr., för en häst eller ett svin 1 kr. 50 öre, för en
kalf 50 öre och för ett får eller lam 15 öre. För undersökning af kött,
som införes till staden, äro afgifterna ungefär desamma (för en häst 1 kr.
60 öre, för ett svin 50 öre, för öfriga djur lika som i slagthusen). Undersökningen
rörande svin omfattar dock ej frågan, huruvida trikiner förekomma.
För andra djur än får och lam erlägges full betalning, endast
då de införas i hela kroppar; för mindre stycken utgår betalningen i förhållande
till storleken. Kött, som skall hållas till salu, får emellertid ej
införas i mindre stycken än, beträffande större boskap och hästar, fjerdedels
kropp samt, vidkommande kalfvar, får, lam och svin, half kropp.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

I Kristiania, der något offentligt slagthus ännu icke uppförts, utgjorde
besigtningsafgifterna vid köttkontrollstationen:

För hel kropp af	1 januari 1894— 30 juni 1895	1 juli—31 december 1895
Oxe ....................................................................................	1 krona	50 öre
Häst eller svin ..............................................................	70 öre	50 »
Får, get eller kalf ........................... ...........................	20 »	20 »

För besigtning å half kropp af oxe, häst eller svin utgick afgiften
blott med hälften af här angifna belopp. Vid besigtning, som i enskilda
slagterier utfördes på egarens begäran, erlades derjemte 2 kr. för hvarje
förrättning. Numera sker undersökning å kontrollstationen kostnadsfritt,
och endast vid besigtning i enskilda slagterier erläggas fortfarande samma
afgifter, som i sådant fall utgingo under senare hälften af år 1895.

I Sverige har man på flera ställen, der fläsk undersökes på trikiner,
ej kunnat iakttaga, att denna vara i följd af undersökningen och dermed
förenade afgifter nämnvärdt fördyrats. Hvad beträffar den befarade svårigheten,
som i vårt land skulle uppstå för mindre bemedlade att få för
billigt pris köpa kött å ställen, der slagt- eller besigtningstvång införts,
torde man snarare kunna vänta, att ett motsatt förhållande skall inträffa,
om hos oss vidtagas liknande anordningar som i Tyskland, Italien och
Danmark i fråga om tillhandahållande af sekunda kött. Af stadsveterinärens
i Göteborg årsberättelse för 1891 framgår, att i nämnda stad sådant
kött efter sjuka djur, som, sedan de sjukliga delarne frånskilts, af helsopolisen
förklarats dugligt till menniskoföda, är en mycket begärlig handelsvara
och säljes för mycket billigt pris.

Det karl visserligen icke förnekas, att åtskilliga olägenheter äro förenade
särskildt med obligatorisk köttbesigtning. Härtill kan hänföras den
tidsutdrägt, som besigtningen alltid medför, hvarjemte besigtningsbyråerna
kunna varda förlagda på olämpliga ställen eller inrättade på obeqvämt
sätt. Sådana olägenheter torde man dock kunna, såvidt sig göra låter,
förebygga genom att stadga, att, der köttbesigtningstvång införes, vederbörande
samhälle skall anställa nödigt antal besigtningsman och vidtaga
de öfriga åtgärder, som erfordras för att besigtningen må kunna utan större
vare sig tidsutdrägt eller annan olägenhet ega rum. Att å ställen, der
köttbesigtning är obligatorisk, kassering af kött förekommer i högre grad
än annorstädes, lärer få tagas för gifvet; men ingen torde hafva rätt att
beklaga sig öfver kasseringen af en vara, som enligt lag ej får hållas till

Kongt. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 28.

salu. Olägenheterna af sådan kassering kunna ock förminskas, om slagtdjursförsäkringsanstalter
upprättas och försäljning af sekunda kött under
vissa vilkor tillätes.

Dessa och andra olägenheter, som må kunna åtfölja köttbesigtningsoch
slagttvång, uppvägas dock enligt mitt förmenande vida af de fördelar,
som dermed äro förbundna. Såsom sådana hafva hufvudsakligen åberopats
säkrare kontroll öfver beskaffenheten af köttet och större renlighet vid
dess handterande, mildare behandling af slagtdjuren samt bättre ordning
vid deras transport och slagtande, mera ekonomiskt tillvaratagande af alla
delar utaf de slagtade djuren och lättare uppdagande af smittosamma
kreaturssjukdomar, hvarigenom ändamålsenligare åtgärder mot dylika sjukdomars
spridning möjliggöras. Vidare har man ansett offentliga slagthus
blifva till gagn för husdjursafveln genom de upplysningar, som der kunna
af fackmän lemnas. Finnes vid slagthuset inrättad särskild marknadsplats
för kreaturshandeln, varder denna deraf i hög grad underlättad. Äfven
lärer ett ordnadt slagtväsen med ändamålsenlig köttkontroll vara egnadt
att främja utförseln af kött och göra denna vara mer efterfrågad å den
utländska marknaden.

För att dessa fördelar må kunna vinnas, synes det till en början böra
medgifvas de samhällen, som vilja underkasta sig de inskränkningar, hvilka
åtfölja slagt- och köttbesigtningstvång, samt ikläda sig risken af företaget,
att med högre myndighets tillstånd få sådant tvång hos sig infördt. Att
man nu skulle gå längre och påbjuda mer eller mindre allmänt slagt- eller
köttbesigtningstvång, har icke från mer än ett håll bland dem, som yttrat
sig i detta ämne, ifrågasatts, och skulle ej heller öfverensstämma med de
grundsatser om kommunal sjelfstyrelse, som funnit sitt uttryck i vår gällande
lagstiftning. Man torde för öfrigt kunna motse, att, om dessa institutioner
införas å någon ort och der visa sig gagneliga, det gifna exemplet
skall vinna efterföljd på andra ställen.

Det förslag till denna frågas lösning, som till sina hufvuddrag angifvits
af kommerskollegium, med den af landtbruksstyrelsen förordade
modifikation, synes mig vara af beskaffenhet att lämpligen kunna tjena
till grund för en lagstiftning på detta område. För det sätt, hvarpå jag
tänkt mig denna lagstiftning böra närmare ordnas, anhåller jag att nu få
redogöra.

Obligatorisk köttbesigtning synes böra få införas såväl i städer som
i kommuner å landet äfvensom i sådana å landet befintliga samhällen,
såsom köpingar, hamnplatser och fiskelägen, å hvilka helsovårdsstadgans
föreskrifter rörande stad förklarats skola i tillämpliga delar gälla. Slagttvång
åter torde böra få förekomma endast i städer och dermed i af -

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

seende på helsovård väsentligen likstälda samhällen, och aldrig annat än
i förening med obligatorisk köttbesigtning. Hvarken köttbesigtnings- eller
slagttvång torde dock böra få påläggas ett samhälle mot dess egen önskan,
utan synes det böra ankomma i första hand på samhället sjelft att bestämma,
huruvida sådant tvång bör der införas. Besluter samhället sig
derför och ikläder sig för ändamålet nödiga garantier, torde beslutet böra
underställas Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning och stadfästelse.

För att obligatorisk köttbesigtning må få införas i ett samhälle synes
böra uppställas såsom vilkor, att genom samhällets försorg anskaffas besigtningsman
till nödigt antal och vidtagas de öfriga åtgärder, som erfordras,
för att köttbesigtning inom det område, hvarom fråga är, må kunna
utan större vare sig tidsutdrägt eller annan olägenhet ega rum; och torde
det böra föreskrifvas, att i sådant afseende uppgjordt förslag skall underställas
Eders Kongl. Majrts befallningshafvandes pröfning, innan stadgande
i ämnet utfärdas. I fråga om slagttvång torde höra såsom vilkor för dess
medgifvande bestämmas, att för samhällets räkning uppförts offentligt
slagthus enligt plan, som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, efter
helsovårdsnämndens hörande, gillat, och att detta slagthus blifvit efter af
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande föranstaltad afsyning godkändt.
Det torde dock böra lemnas stads- och dermed i afseende på helsovård
likstäldt samhälle öppet att förena sig om gemensamt offentligt slagthus
af här afsedd beskaffenhet, i fall Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
dertill lemnar bifall.

Föreskrifter af nu antydda art skulle, enligt hvad kommerskollegium
med flera föreslagit, kunna utfärdas i den ordning, som angifves i § 24
af gällande helsovårdsstadga för riket. Det förfarande, sagda paragraf
anvisar för åvägabringande af nya helsovårdsföreskrifter samt dessas ändring
eller upphäfvande, synes äfven ändamålsenligt beträffande sådana stadganden,
hvarom här är fråga, och det måste betraktas som en fördel att
i afseende på dylika stadganden kunna begagna en form, hvarmed man
redan hunnit göra sig förtrogen på ett närbeläget lagstiftningsområde.
Härvid måste dock göras den förut berörda inskränkningen, att dessa
stadganden ej böra få utfärdas mot ett samhälles egen önskan. Vidare
måste bestämmas hvilka myndigheter eller korporationer å landet skola
fullgöra hvad som enligt § 24 helsovårdsstadgan ankommer på lokalmyndigheter
i stad. Dervid torde magistrats, helsovårdsnämnds och stadsfullmägtiges
eller allmän rådstugas åligganden kunna inom samhälle,
hvarest helsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad i tillämpliga delar
gälla, fullgöras af dem, som förklarats skola inom samhället i allmänhet

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

tråda i dessa myndigheters ställe, samt eljest å landet bestridas, magistratens
af kronofogden i orten, helsovårdsnämndens af kommunalnämnden
och stadsfullmägtiges eller allmänna rådstugans af kommunalstämman.
Jemväl de åligganden i öfrigt, som enligt den nu ifrågasatta författningen
och de föreskrifter, som på grund deraf komme att meddelas, skulle i
stad tillhöra magistrat, helsovårdsnämnd och stadsfullmägtige eller allmän
rådstuga, synas lämpligen böra å landet fullgöras af de myndigheter och
korporationer, som nyss nämnts.

Från det förbud, som inom område, der slagttvång införts, skulle
gälla att annorstädes än i det offentliga slagthuset nedslagta nötkreatur,
får, getter, svin eller hästar, torde böra göras undantag för det fall, att
sådant djur måste nedslagtas i följd af hastigt inträffad sjukdom eller
olyckshändelse; dock synes i sådant fall köttet, om det är afsedt att begagnas
till menniskoföda, genast efter djurets nedslagtning böra ostyckadt
jemte alla dertill hörande inelfvor utom tarmar föras till det offentliga
slagthuset för att besigtigas. Likaså synes det böra lemnas Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande öppet att medgifva, att, utan hinder af slagttvång,
nedslagtning af kreatur, hvilkas kött är afsedt hufvudsakligen för
utförsel ur riket, må under vissa vilkor verkställas inom annan för
ändamålet särskildt inrättad anstalt än det offentliga slagthuset.

För den egentliga landsbygden, der slagttvång ej skulle förekomma,
synes, i hufvudsaklig enlighet med hvad landtbruksstyrelsen ifrågasatt,
tillfälle böra beredas enskilda personer, föreningar eller bolag att få under
offentlig kontroll ställa, exportslagterier eller andra för kreatursslagt afsedda
anstalter. Ansökning härom borde då i hvarje särskildt fall göras hos
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som, derest slagteriet i fråga
pröfvades vara ändamålsenligt ordnadt, skulle kunna föreskrifva, att detsamma
skulle stå under offentlig kontroll, med vilkor att genom sökandens
försorg anstäldes erforderligt antal besigtningsmän och vidtoges de öfriga
åtgärder, som kunde anses för kontrollen nödiga. Skulle sedermera, efter
det ett annat sådant slagteri än exportslagteri blifvit stäldt under offentlig
kontroll, helsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad förklaras skola i tilllämpliga
delar gälla inom det område, der slagteriet vore beläget, borde
denna omständighet ej få utgöra hinder för att slagteriet fortfarande förblefve
under offentlig kontroll.

Såväl nyssnämnde besigtningsmän som de, hvilka enligt den tillämnade
författningen skulle vid offentliga slagthus, der slagttvång vore
gällande, besigtiga slagtdjur och deras kött, synas böra ovilkorligen vara
legitimerade veterinärer. Hvad åter angår dem, som inom samhällen med
köttbesigtningstvång skulle få att undersöka allenast uppslagtadt kött,

Bih. till lliksd. Prat. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft. G

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

torde man ej kunna påräkna att härtill alltid erhålla fullständigt utbildade
djurläkare, hvarför det synes rådligast att, åtminstone för närvarande,
nöja sig med den föreskrift, att dessa besigtningsman skola, om möjligt,
vara legitimerade veterinärer. Då kött, som blifvit efter undersökning af
besigtningsman godkändt eller på visst sätt behandladt, skulle, sedan det
försetts med vederbörlig stämpel eller bevis om beskaffenheten, få hållas
till salu hvar som helst i riket, under förutsättning att sådant ej skedde
i strid mot gällande lag eller derpå grundade bestämmelser, och då dessa
besigtningsmän skulle komma att utöfva en i sanitärt och ekonomiskt afseende
mycket betydelsefull verksamhet, måste det ligga stor vigt derpå, att
till besigtningsmän antagas endast sådana personer, beträffande hvilka man
kan förvänta, att de samvetsgrant skola fullgöra sitt uppdrag, så att å ena
sidan underslef ej må ega rum, men å andra sidan ej heller af ovist nit allt
för stora hinder läggas i vägen för kötthandeln. De synas derför böra få
en ställning, som medför tjenstemannaansvar, och förordnas af en embetsmyndighet,
som må kunna när som helst entlediga dem. Förordnandet torde
i allmänhet böra meddelas af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande.
Undantag synes dock böra göras för de vid exportslagterier anstälda besigtningsmännen,
hvilka torde böra förordnas af medicinalstyrelsen, på det
att den utländske afnämaren må ingifvas fullt förtroende till en besigtning,
som förrättats af en dertill af landets högsta medicinska embetsmyndighet
utsedd tjensteman. De kommunala besigtningsmännen, hvarmed jag afser ej
blott dem, som anställas hos viss kommun, utan jemväl dem, som erhålla tjenst
hos ett sådant samhälle, å hvilket, ehuru ej utgörande egen kommun, helsovårdsstadgans
föreskrifter rörande stad förklarats skola i tillämpliga delar gälla,
torde få tillsättas på vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnds förslag
och aflöna^ af det samhälle, der de anställas. Besigtningsman vid
enskildt slagteri bör naturligtvis få ersättning för sitt besvär efter aftal
med slagteriets innehafvare.

I afseende på sättet för besigtningen skulle enligt kommerskollegii
förslag de närmare föreskrifterna utfärdas af Eders Kongl. Maj:t efter
medicinalstyrelsens hörande. Det synes dock lämpligare att, på sätt i åtskilliga
likartade fall förordnats, dessa föreskrifter meddelas af sistnämnda
embetsverk, som äfven torde böra få sig uppdraget att utfärda de närmare
föreskrifter om köttstämplarnes beskaffenhet och sjelfva stämplingen, som
erfordras utöfver hvad författningen derom skulle innehålla. Jemte de
två af kommerskollegium förordade slagen af stämplar, det ena för kött,
som godkänts vid vederbörlig besigtning, förrättad endast efter slagten,
och det andra för godkändt kött, som uppslagtats i offentligt, inom område,
der slagttvång vore gällande, beläget slagthus, hvilket sistnämnda

Kon tgl. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

slags stämpel torde böra få åsättas äfven godkändt kött, som uppslagtats
inom enskilda under offentlig kontroll stäldt slagteri af annan beskaffenhet
än exportslagteri, synas ytterligare två slags stämplar böra fastställas, nemligen
en för godkändt kött, som uppslagtats inom exportslagteri, och en för
kött, som måst undergå särskild behandling för att kunna utan men för
helsan användas till menniskoföda. Alla dessa stämplar torde böra särskilt
angifva inom hvilket samhälle besigtningen egt rum och för öfrigt
vara, hvartdera slaget för sig, lika för hela riket.

Sekunda kött, som under besigtningsmans kontroll undergått särskild
behandling, skulle enligt kommerskollegii förslag antingen efter värdering
inlösas för att genom besigtningsmannens försorg säljas, eller, försedt med
märke, der sådant kunde ske, eller intyg om beskaffenheten, återställas
till köttets egare för att af honom disponeras. Deremot angifves ej i förslaget,
när och huru sagda värdering skulle ske. Till en början synes
det klart, att inlösen ej bör föreskrifvas i fråga om sådant kött, om hvars
underhaltiga beskaffenhet egaren kan anses hafva före besigtningen egt
eller bort ega kännedom. Vidare torde ett samhälle ej böra nödgas inlösa
sekunda kött af djur, som nedslagtats i enskilda under offentlig kontroll
stäldt slagteri. Deremot kan det anses billigt, att, när i andra fall kött
vid besigtning, der sådan är obligatorisk, finnes först efter särskild behandling
kunna utan fara för helsan användas till menniskoföda, vederbörande
samhälle inlöser köttet, om egaren så fordrar. Till förebyggande
af tvister torde, i likhet med hvad flerestädes i ordningsregler för s. k.
trikinbyråer stadgats, böra föreskrifvas, att inlösningsprisen skola af helsovårdsnämnden
månatligen, med ledning af köttprisen inom samhället
under näst föregående kalendermånad, fastställas och offentligen kungöras.

Derest vid köttbesigtning, som enligt den tilltänkta författningen anstälts
af kommunal besigtningsman, köttets egare icke skulle åtnöjas med
besigtningsmannens beslut, skulle han ega deröfver anföra besvär och för
ändamålet erhålla af besigtningsmannen ett intyg, innefattande beslutet
och skälen dertill. Detta intyg synes böra lemnas utan lösen. Vidare
torde för möjliggörande af bevisning egaren till köttet böra berättigas att,
om han genast derom hos besigtningsmannen gör framställning och i förskott
erlägger hvad som kan erfordras till bestridande af nödig kostnad
för tillvaratagande af såsom bevisningsmedel Renligt prof å det besigtigade,
erhålla sådant prof i lämpligt förvaringskärl, tillslutet under egarens och
besigtningsmannens sigill samt försedt med nödig beteckning. Besvären
skulle vid talans förlust inlemnas till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
inom tio dagar från den, då klaganden fick del af besigtningsmannens
beslut, hvilket emellertid synes böra, utan hinder af besvär, gälla

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 28.

till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda vederbörligen förordnadt.
Skulle i följd af besvären ändring göras i besigtningsmannens beslut,
torde klaganden böra tillförsäkras rätt att af det samhälle, hvars besigtningsman
meddelat beslutet, erhålla godtgörelse för den förlust klaganden fått
vidkännas till följd af samma beslut i hvad det befunnits origtigt.

För kötts besigtning af kommunal besigtningsman och för begagnande
af sådant offentligt slagthus, som här afses, skulle vederbörande samhälle
ega uppbära afgifter enligt taxa. Då dessa afgifter skulle komma att
läggas på den allmänna rörelsen, torde jemlikt kommunalförfattningarna
förslag till sådana afgifter böra underställas Eders Ivongl. Majrts pröfning.
Dylikt förslag synes böra uppgöras af Eders Kong], Maj:ts befallningshafvande,
efter helsovårdsnämndens och i andra städer än Stockholm jemväl
efter magistratens eller, der sådan ej finnes, den i dess ställe särskildt
tillsatta stadsstyrelses hörande. Fastställelse å sådant förslag kan lämpligen
meddelas för minst ett år i sänder, och torde afgifterna i taxan ej
böra sättas högre, än som kan anses erforderligt till betäckande af vederbörande
samhälles kostnader för köttets besigtning och stämpling samt,
der fråga är om begagnande af offentligt slagthus, till betäckande jemväl
af kostnaden för slagthusets förvaltning och underhåll jemte ränta å anläggningskapitalet.
Varder jemlikt ordningsstadgan för rikets städer eller
derpå grundad bestämmelse särskild marknadsplats för kreaturshandeln
inrättad i sammanhang med offentligt slagthus af här afsedd beskaffenhet,
torde, i enahanda ordning och efter liknande grunder som i fråga om
slagthusets begagnande, få bestämmas afgifter till samhället för nyttjande
af marknadsplatsen och vid densamma uppförda stallar äfvensom för kreaturens
utfodring, skötsel och vågning.

I fråga om sättet att skydda invånarne i ett samhälle med slagttvång
mot faror i följd af hänsynslöst tillvägagående vid slagterirörelse, bedrifven
inom annat samhälle, delar jag kommerskollegii åsigt att, då i särskildt
fall sådan fara visas vara för handen, åtgärder till missbrukens ståtande böra
vidtagas. Deremot anser jag ej lämpligt, att föreskrift i sådant hänseende
lemnas omedelbart af Eders Ivongl. Maj:t. Redan enligt nu gällande
helsovårdsstadga tillkommer det lokala myndigheter att i första hand
tillse, att missförhållanden af nu antydda slag ej förekomma. Sålunda
eger helsovårdsnämnd öfvervaka, att fabriker och näringar icke inrättas
eller drifvas så, att de blifva i helsoväg till men för arbetare, närboende
eller det allmänna. Förefinnes sådan olägenhet, skall nämnden tillhålla
vederbörande att vidtaga tjenlig^ åtgärder till dess afhjelpande. Verkställes
ej detta inom föreskrifven tid och är den anmärkta olägenheten
svår, eger nämnden tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens fortsatta

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

drifvande. Kommunalnämnd bör egna synnerlig uppmärksamhet, bland
annat, dels deråt, att de vådor för allmänna helsotillståndet och enskildes
helsa, som kunna blifva en följd af orenlighet uti eller i närheten af
boningarna, eller af annan osnygghet, varda i möjligaste mån aflägsnade,
dels deråt att icke fabrik eller annan näring inom kommunen anlägges,
anordnas eller drifves på sådant sätt, att den blifver menlig för arbetarnes
eller närboendes helsa, dels ock deråt att jemväl andra omständigheter,
som kunna menligt inverka på helsoförhållandena inom kommunen, så
vidt möjlig undanrödjas. Hvad särskild! angår kött af djur, som varit
behäftad! med sådan smittosam sjukdom, att dess förtärande är skadligt,
samt födoämne eller dryckesvara, som till följd af förskämning, felaktig
beredning eller af annan orsak är skadlig för helsan eller otjenlig till
inenniskoföda, eger såväl helsovårds- som kommunalnämnd att låta anhålla
sådan vara, då den anträffas å allmän saluplats, i lägenhet, afsedd för
sådan varas försäljning eller yrkesmessiga beredning eller för allmän spisning
eller utskänkning, med till samma lägenhet hörande upplag och förvaringsrum
af hvad beskaffenhet de vara må, så ock vid hamn, jernvägsstation
eller annat dylikt ställe under förhållanden, som utvisa, att varan
är afsedd till försäljning såsom inenniskoföda. Vidare eger nämnden, der
sådant anses nödigt, att af till försäljning afsedt födoämne eller dryckesvara
låta taga prof för undersökning samt i afvaktan på resultatet deraf
förbjuda försäljning af en skäligen misstänkt vara. I dessa fall skall
lämplig åtgärd på den felandes bekostnad af nämnden genast vidtagas för
oskadliggörandet af en för helsan skadlig eller till föda otjenlig vara.
Der behof förefinnes och ansvar ej är bestämdt i allmän författning eller
särskild! stadgande, eger såväl helsovårds- som kommunalnämnd genom
lämpliga viten, som af kommunalnämnd dock ej må sättas högre än till
sammanlagdt 20 kronor, göra sig hörsammad. Finnes dertill anledning,
skall anmälan göras hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som, då
till hans kunskap kommer, att i stad eller på landet förefinnas missförhållanden
i afseende å allmänna helsovården, skall tillse, att tjenliga åtgärder
för det ondas afhjelpande vidtagas. Då således bestämmelser redan finnas,
Indika äro egnade åt t, om ej helt och hållet, dock i någon mån undanrödja
de af kommerskollegium antydda farorna, torde för det åsyftade ändamålets
vinnande vara lämpligast att för det af kollegium omförmälda fall
närmare bestämma och utsträcka Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes befogenhet
i fråga om afhjelpandet af sanitära missförhållanden. I sådant
afseende synes det böra stadgas, att, om i samhälle, der slagtning är gällande,
särskild fara i helsoväg skulle uppstå till följd af någon utanför
nämnda samhälle bedrifven slagterirörelse eller yrkesmessig beredning af

Kongl. Majrts Nåd. Proposition N:o 28.

köttvaror, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande skall ega att, på framställning
af samhällets helsovårdsnämnd, föreskrifva anordningar och vidtaga
åtgärder, som pröfvas tjenliga och leda till farans undanrödjande,
samt att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande dervid må ej mindre
påbjuda rörelsens ställande under särskild tillsyn och uppdraga åt tillsyningsman
att anhålla och låta dels undersöka misstänkt kött eller köttvara,
dels ock oskadliggöra kött eller deraf beredt, till menniskoföda afsedt
ämne, som är dertill otjenligt, än äfven, då sådant tinnes vara af nöden,
förelägga lämpliga viten och meddela tillfälligt förbud mot rörelsens drifvande
samt, om rättelse på nämnda sätt ej synes stå att vinna, förbjuda
den felande att vidare sjelf eller genom annan person inom visst område
bedrifva slagterirörelse eller yrkesmessig beredning af köttvaror. Öfverträdelse
af sådant förbud torde böra beläggas med straff af böter från
och med tjugu till och med femhundra kronor.

De nu förordade bestämmelserna kunna visserligen synas stränga;
men om ändamålet med slagttvångs införande skall vinnas, torde det vara
alldeles nödvändigt, att man sätter det samhälle, som vill genom en sådan
anordning skydda sig, i tillfälle att på ett verksamt sätt stäf]a missbruk
af antydda slag. Den, som laglydigt och samvetsgrant drifver sin näring,
har icke att befara någon olägenhet af dessa bestämmelser; tvärtom böra
de för honom vara välkomna såsom egnade att utestänga eller hindra en
osund konkurrens. Den åter, som blott sträfvar efter egen vinning men
sätter å sido hänsyn till andras helsa och befogade anspråk, torde ej böra
få ^ påräkna ett sådant undseende, att utväg lemnas honom att kringgå
gifna föreskrifter. För öfrigt lärer det vara klart att, derest de ifrågasatta
skyddsåtgärderna skulle medföra särskilda kostnader, hvilka ej kunna
på annat sätt gäldas, det samhälle, som påkallat åtgärderna, bör ansvara
för tillhandahållande af nödiga medel till dessa kostnaders bestridande.

Vidkommande slagterier, hvilka måste nedläggas vid slagttvångs införande
i ett samhälle, synes detta böra vara skyldigt att lemna ersättning
för den värdeminskning, de till sådan slagterirörelse använda fastigheter
och inrättningar undergå, i följd deraf att de ej längre kunna för dermed
afsedt ändamål användas. Dylik ersättningsskyldighet torde dock, så vidt
angår vanlig slagterirörelse, endast böra ifrågakomma beträffande sådan,
som lofligen idkas, när den tillämnade författningen träder i kraft. Eljest
skulle nemligen införandet af slagttvång i ett samhälle kunna obehörigt
försvåras, derigenom att, någon kortare tid innan beslut derom trädde i
kraft, på spekulation anlades slagterier för att kunna aftvinga samhället
mer eller mindre dryga ersättningsbelopp. Icke heller synes samhället
böra tillförbindas att lemna sådan godtgörelse beträffande en vid förord -

Kong!. Maj:ts Xåd. Proposition N:o 28.

ningens trädande i kraft drifven slagterirörelse, hvars utöfvande medgifvits
blott tills vidare eller till dess annorlunda blefve föreskrifvet. Dylikt
förbehåll har nemligen, i afvaktan på införande af slagttvång, intagits i
ett stort antal resolutioner om tillstånd till anläggande af slagterier; och
den som drifver en på sådan tillståndsresolution grundad rörelse bör ej
rättvisligen kunna göra anspråk på ersättning, i anledning deraf att han,
då det förutsatta fallet inträffar, nödgas nedlägga rörelsen. Deremot synes
rätt till ersättning böra tillerkännas den, som, när slagttvång i ett samhälle
införes, eger ett på det under nämnda tvång lagda området befintligt,
under offentlig kontroll stäldt enskildt slagteri, hvilket till följd af slagttvångets
införande ej vidare kan för afsedt ändamål begagnas. Hvad angår
proceduren för bestämmandet af ersättningens belopp, synes det mindre
lämpligt att härför anlita det förfarande, som iakttages vid expropriation,
utan torde, der öfverenskommelse ej kan träffas, ersättningsfrågan böra
hänskjutas till vederbörlig domstols pröfning och afgörande.

Såsom påföljd för öfverträdelse af förbud beträffande slagt utom
offentligt slagthus eller rörande saluhållande af kött, som ej efter vederbörlig
besigtning försetts med behörig stämpel eller bevis, torde lämpligen kunna
stadgas böter från och med två till och med etthundra kronor, der ej
straff enligt allmän lag eller särskild författning bör följa å förseelsen.
Samma strafflatitud tinnes i § 22 af gällande helsovårdsstadga bestämd för
öfverträdelse af åtskilliga der omnämnda förbud, bland annat, mot saluhållande
af helsovådligt eller till menniskoföda otjenligt kött.

I fråga om upprepade förseelser mot den tilltänkta nya författningen
eller enligt densamma gifna föreskrifter, om åtal, klagan öfver annat beslut
än sådant, som meddelats af besigtningsman, samt förvandling af böter
och viten in. m. synas lämpligen kunna meddelas bestämmelser af enahanda
innehåll, som gällande helsovårdsstadga upptager för motsvarande fall.

I enlighet med de af mig uttalade åsigter har jag låtit inom ecklesiastikdepartementet
uppgöra förslag till förordning angående köttbesigtningsoch
slagttvång m. m.»

Efter att hafva uppläst nämnda författningsförslag, hvilket finnes detta
protokoll bilagdt, anförde departementschefen, statsrådet Gilljam vidare:

»Då jag anser Riksdagen böra leinnas tillfälle att yttra sig i ämnet,
innan Eders Kongl. Maj:t deruti fattar beslut, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes genom nådig proposition inhemta Riksdagens yttrande
öfver det af mig nu upplästa förslag.»

Hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält
behagade Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

statsrådets öfriga ledamöter, i nåder bifalla med förordnande
att proposition i ämnet af den lydelse bilagan
C till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Alfred Zimmerman.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1896.