Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28 (Proposition 1886:28)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

N:o 28.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag med vissa bestämmelser angående bankbolag med
sedelutgifningsrätt, lag angående förändrad lydelse af
17 kap. 3 § Handelsbalken, lag angående bankbolags och
sparbanks konkurs samt lag angående tillägg till och ändring
i lagen för Rikets Ständers bank den 1 Mars 1830;
gifven Stockholms slott den 6 Alars 1886.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed jemlik!, 87 § Regeringsformen
i nåder föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag med vissa bestämmelser angående bankbolag med sedelutgifningsrätt,

2:o) lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken,
3:o) lag angående bankbolags och sparbanks konkurs, samt
4:o) lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers
bank den 1 Mars 1830.

Kong], Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR

Nils von Steyern.

Bill. till Riksd. Prof. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 17 Höft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Förslag

till

Lag med vissa bestämmelser angående bankbolag med sedelutgifningsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vilja enskilde ingå bolag i ändamål att drifva bankrörelse med
rätt att utgifva egna banksedlar, söke dertill Konungens lof och begäre
Hans stadfästelse af bolagets ordning.

Bolagsmännen i sådant bolag kallas hufvudlottegare; egande de
med sig förena kommanditlottegare.

2 §■

Hvarje hufvudlottegare skall utöfver den andel af bolagets grundfond,
som å honom belöper, gemensamt med öfrige hufvudlottegare
ansvara för bolagets samtliga förbindelser med lika belopp, som hans
andel i grundfonden, och dessutom särskildt. för de af bolaget utgifna
sedlar med lika stort belopp som hans sagda andel. Brister någon
hufvudlottegare i gäldande af sitt ansvarsbelopp, fälle bristen öfrige
hufvudlottegare till last, så långt deras ansvarighet sig sträcker.

Den ansvarighet utöfver andel i grundfonden, som åligger liufvudlottegarne,
må ej mot dem göras gällande i annan ordning, än i lagen
angående bankbolags och sparbanks konkurs finnes föreskrifven.

3 §■

Kommanditlottegare vare icke för bolagets förbindelser ansvarig
med mera, än han i bolaget insatt eller åtagit sig att insätta.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

i §■

Bankbolag, som eger rätt att utgifva egna banksedlar, skall i de
mål, för hvilka ej annorlunda genom lag stadgas, lyda under Rådstufvurätten
i den stad, der bolagets hufvudkontor är beläget, eller, der staden
lyder under landsrätt, under Rådstufvurätten i den stad, der
Konungens Befallningshafvande i länet har sitt säte.

5 §•

När bankbolag med sedelutgifningsrätt upplöses utan konkurs,
vill, uppå anmälan härom, Konungen genom allmän kungörelse förelägga
en hvar, som innehar af bolaget utgifven sedel, att inom två år
från kungörelsens dag, vid förlust af all betalningsrätt, förete sedeln
till infriande i banken; skolande kungörelsen minst fyra gånger under
hvartdera året uppläsas i rikets kyrkor och införas i allmänna tidningarne.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1887; dock att för bankbolag,
hvars rätt att utgifva egna banksedlar grundas på tillåtelse,
meddelad före nämnda dag, fortfarande skall gälla hvad hittills varit
stadgadt.

Förslag

till

Lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas att 17 kap. 3 § Handelsbalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

3 §•

Häfver någon lös pant i händer, njute han derutur betalning
framför alla andra. Samma rätt hafve de, hvilka innehafva af bankbolag
utgifna banksedlar, i de bolagets tillgångar, som äro satta i allmänt
förvar såsom pant för sedlarne.

Handtverkare hafve ock enahanda rätt för arfvode å det gods,
som hos honom qvar är.

Förslag

till

Lag angående bankbolags och sparbanks konkurs.

I bankbolags eller sparbanks konkurs skola, jemte hvad konkurslagen
innehåller, som icke strider mot denna lag, tillämpas följande
stadganden:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Har bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar eller aktiebolag,
som drifvit bankrörelse, råkat i konkurstillstånd, varde det af
Rätten eller domaren ofördröjligen anmäldt för chefen för Finansdepartementet;
och förordne departementschefen ett allmänt ombud att såsom
god man och syssloman i konkursboets förvaltning deltaga med de
gode män och sysslomän, som utses på sätt i konkurslagen stadgas.

Afträdes sparbanks egendom till konkurs, varde anmälan derom
af Rätten eller domaren ofördröjligen gjord hos Konungens Befallnings -

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ,28.

hafvande, som förordnar ett allmänt ombud att deltaga i förvaltningen
af konkursboet, på sätt här ofvan sägs.

På den, hvilken förordnat sådant allmänt ombud, ankomme att,
när det pröfvas skäligt, entlediga ombudet och i dess ställe annan förordna.
Deröfver må klagan ej föras.

2 §.

Det allmänna ombud, som sålunda blifvit förordnadt, ege, lika
med Rättens ombudsman, att sammankalla borgenärerne att höras öfver
ämnen, som röra boet och dess förvaltning, samt att hos Rätten
anmäla, om annan god man eller syssloman i konkursen visar motvilja
eller försummelse vid fullgörande af sitt uppdrag.

Utan hinder af beslut, som kan vara fattadt om delning af förvaltningen
af boet, ege allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i
alla dess delar.

3 §•

Arfvode för konkursboets förvaltning bestämmes af borgenärerne
särskildt för Rättens ombudsman och särskildt för gode männen och
sysslomännen. Af arfvodet för gode männen och sysslomännen tage
allmänna ombudet en tredjedel.

4 §■

Under anslagstiden upprätte gode männen förteckning öfver de
borgenärer, hvilka enligt bankens räkenskaper hafva fordran hos banken
på grund af insättning å depositions-, upp- och afskrifnings- eller
annan räkning, eller ock enligt sparbanksbok; skolande denna förteckning
för hvarje borgenär upptaga beloppet af hans fordran, så ock,
der ränta å fordringen är utfäst, den dag, från hvilken räntan är ogulden,
jemte räntefoten.

Förteckningen skall i hufvudskrift af gode männen ingifvas till
den, som, enligt hvad i konkurslagen stadgas, har att emottaga bevakningshandlingar
i konkursen; och skall förteckningen i afskrift,
som af honom blifvit bestyrkt, under de trettio sista dagarne före inställelsedagen
hållas tillgänglig hos Rättens ombudsman samt vid hvart
och ett af bankens kontor för en hvar, som vill deraf taga del.

5 §•

Förteckningen varde å inställelsedagen af ordföranden uppläst;

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

och skall fordran, som blifvit å förteckningen upptagen, anses vara i
konkursen bevakad, såsom hade borgenären sjelf å inställelsedagen
uppgifvit fordringen.

Särskilda bestämmelser angående sedelutgifvande bankbolags konkurs.

6 §•

Har bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar råkat i
konkurstillstånd, vill Konungen genom allmän kungörelse förelägga en
hvar, som innehar af bolaget utgifven sedel, att inom två år från kungörelsens
dag, vid förlust af all betalningsrätt, uppvisa sedeln inför
det af chefen för Finansdepartementet förordnade allmänna ombud, som
låter bokföra sedeln och kostnadsfritt förse den med påskrift om uppvisandet.
Nämnda kungörelse bör minst fyra gånger under hvartdera
året uppläsas i rikets kyrkor och införas i allmänna tidningarne.

Vill den, som sålunda uppvisar sedel, densamma aflemna, ege
dertill rätt och erhålle bevis deröfver af allmänna ombudet. Sådant
bevis medför för den, till hvilken beviset blifvit utfärdadt, samma betalningsrätt,
som sedel, hvilken enligt beviset blifvit aflemnad.

7 §■

För fordran, som grundas å banksedel, vare bevakning enligt
konkurslagen i bolagets konkurs icke erforderlig. Ej heller vare innehafvare
af sådan fordran pligtig att densamma med borgenärsed fästa.

Innehafvare af fordran på grund af banksedel ege rätt till talan
i konkursen, sedan han iakttagit hvad enligt 6 § honom åligger.

8 §•

Gode männen skola, så fort ske kan, låta försälja de bankbolagets
tillgångar, hvilka äro satta såsom pant för de af bolaget utgifna
sedlar, antingen å offentlig auktion eller under hand efter som de
pröfva för konkursboet fördelaktigast.

9 §■

Visar sig under konkursen, att den för sedlarne satta pant icke
förslår till infriande af det enligt bolagets räkenskaper utelöpande sedel -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

beloppet tillika med det ytterligare belopp af sedlar, hvilket, utan att
finnas i bolagets räkenskaper upptaget, kan vara anmäldt, skall, till
betäckande af bristen, den särskilda ansvarighet för bolagets sedlar,
som åligger hufvudlottegarne, mot dem göras gällande på sätt nedan
stadgas.

10 §.

Det belopp, som erfordras till betäckande af den brist, hvarom
i 9 § sägs, skall af gode männen eller sysslomännen genast å hufvudlottegarne,
så långt desse äro för bristen ansvarige, uttaxeras i förhållande
till det antal lotter, en hvar af dem enligt bolagets registerbok
innehar.

Kungörelse om uttaxeringen, upptagande det belopp, som för
hvarje lott skall inbetalas, äfvensom dagen, då inbetalningen senast
skall verkställas, varde genast i allmänna tidningarne tre gånger införd,
första gången minst trettio dagar före nämnda dag; och läte
gode männen eller sysslomännen dessutom om uttaxeringen ofördröjligen
underrätta hufvudlottegarne genom särskilda bref, som afsändas
med posten.

11 §•

Å den i kungörelsen om uttaxering utsatta förfallodag skall uttaxeradt
belopp vara inbetaldt eller derför vara stöld pant eller borgen,
som af gode männen eller sysslomännen godkännes.

Brister hufvudlottegare i fullgörande häraf, vare han underkastad
utmätning utan dom eller utslag, då gode männen eller sysslomännen
med företeende af Rättens ombudsmans bevis om det uttaxerade belopp,
för hvilket hufvudlottegaren häftar, hos utmätningsman påkalla
utmätning; vare ock skyldig att på yrkande af gode männen eller
sysslomännen afträda sin egendom till konkurs; åliggande det gode
männen eller sysslomännen att ofördröjligen mot hufvudlottegaren vidtaga
erforderliga åtgärder för tillämpning af den påföljd, som i hvarje
fall må anses lämplig.

12 §.

Ställes pant eller borgen för uttaxeradt belopp, skall detsamma
inbetalas inom sex månader efter den i kungörelsen om uttaxering utsatta
förfallodag. Sker det ej, läte sysslomännen, till gäldande af hvad

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

hufvudlottegaren bör betala, ofördröjligen försälja panten å offentlig auktion
eller utsöka beloppet bos löftesmannen.

13 §.

Å uttaxeradt belopp, som å den i kungörelsen om uttaxering utsatta
förfallodag ej är inbetaldt, skall hufvudlottegare gälda ränta efter
sex för hundra om året från nämnda dag till dess betalning sker.

14 §.

Har uttaxeradt belopp ej influtit och säkerhet derför icke heller
bli hvit stäld, eller har stöld säkerhet icke förslagit till gäldande af belopp,
hvarför den lemnats, och uppkommer förty brist i hvad för de
ifrågavarande borgenärernes förnöjande erfordras, skola gode männen
eller sysslomännen, intill dess bristen blifvit betäckt eller det belopp,
hvarför hufvudlottegarne i ifrågavarande afseende äro ansvarige, blifvit
till fullo uttaxeradt, hos de hufvudlottegare, hvilka icke afträdt sina tillgångar
till konkurs, verkställa uttaxering i förhållande till deras lotter
i bolaget; skolande i fråga om sådan fortsatt uttaxering i öfrigt gälla
hvad i 10—13 §§ finnes stadgadt.

15 §.

När bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar råkat i konkurstillstånd,
skola bolagets samtliga tillgångar med undantag af den
för sedlarne sätta pant, så fort ske kan, värderas af en nämnd, bestående
af det af chefen för Finansdepartementet förordnade allmänna ombud
såsom ordförande samt två ledamöter, utsedde den ene af borgenärerne
och den andre af hufvudlottegarne. Tillgångarne skola dervid
upptagas till det värde, de efter noggrann pröfning anses ega.

Hvad de fleste i nämnden säga gälle såsom nämndens beslut.

16 §.

Borgenärerne välje ledamot i nämnden i den ordning, som i 60 §
konkurslagen är föreskrifven för val af gode män eller sysslomän.

För val af den ledamot i nämnden, som skall utses af hufvudlottegarne,
kalle Rättens ombudsman dem att inför honom sammanträda;
och skall valet ske enligt de bestämmelser i fråga om rösträtt,
som i den för bolaget faststälda bolagsordning äro gifna för val af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

styrelse. Om tid och ort för sådant sammanträde utfärde Rättens ombudsman
kungörelse, som i allmänna tidningarne införes tre gånger,
första gången minst tio dagar före sammanträdet.

Underlåta borgenärerne eller hufvudlottegarne att utse ledamot i
nämnden, varde ledamot i stället förordnad af den Rätt, der bolagets
konkurs är anhängig. Försummar utsedd ledamot att på ordförandens
kallelse tillstädeskomma vid nämndens sammanträde, ege ordföranden
tillkalla annan person att i den försumliges frånvaro deltaga i värderingen.

17 §•

Visar sig vid den värdering, hvarom i 15 § sägs, eller sedermera
under konkursens fortgång, att de bolagets tillgångar, bvilka på grund
af nämnda § blifvit värderade, icke förslå till betäckande af all bolagets
kända, icke på banksedel grundade gäld, eller kan, der den för bolagets
sedlar satta pant befunnits otillräcklig att tillsammans med hufvudlottegarnes
särskilda ansvarighet för sedlarne bereda erforderliga medel till
infriande af de utelöpande sedlarne, hvad i sådant afseende brister icke
betäckas genom sedelinnehafvarne tillkommande utdelning af bolagets
öfriga tillgångar, skall den allmänna ansvarighet för bolagets förbindelser,
hvilken åligger hufvudlottegarne, mot dem göras gällande och
det belopp, som erfordras till fyllande af bristen i bolagets tillgångar,
uttaxeras å hufvudlottegarne så långt de äro för bristen ansvarige; skolande
dervid förfaras på enahanda sätt som i 10—14 §§ finnes stadgadt;
dock att, der pant eller borgen ställes för uttaxeradt belopp, borgenärerne
ega att utöfver den i 12 § bestämda tid bevilja ytterligare anstånd
af högst sex månader med inbetalande af beloppet.

18 §.

Afträdas hufvudlottegares tillgångar till hans borgenärers förnöjande,
må återvinningstalan, hvarom i 3 kap. konkurslagen stadgas,
i hufvudlottegarens konkurs anställas jemväl af gode männen eller sysslomännen
i bolagets konkurs; och skall, der sådan talan af dem föres
och hufvudlottegarens konkurs börjats inom sex månader efter det
offentlig stämning å bolagets borgenärer utfärdades, tid, som i 36 §
nämnda lag sägs, räknas från den dag, bolagets konkurs börjades.

19 §.

Gode männen eller sysslomännen i bolagets konkurs vare pligtige
att, der hufvudlottegare blifvit försatt i konkurs, deri så väl för
Bil. till Riksd. Prat. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 17 Häft. II

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

bolagets konkursbo som å öfrige hufvudlottegares vägnar bevaka hvad
förstnämnde hufvudlottegare på grund af sin delaktighet i bolaget är
skyldig tillskjuta, samt, intilldess bolagets konkurs blifvit afslutad, uppbära
derå belöpande utdelning.

20 §.

Utan hinder deraf att den i 6 § stadgade anmälningstid ej förflutit,
må utdelning i bolagets konkurs ega rum. I den mån medel influtit
för den för sedlarne satta pant eller efter uttaxering, som grundas
på hufvudlottegarnes särskilda ansvarighet för sedlarne, må utdelning
af sagda medel till sedelinnehafvare ega rum; och skall utdelningen
beräknas å hela det enligt bolagets räkenskaper utelöpande belopp
af sedlar tillika med det ytterligare belopp deraf, hvilket, utan att
finnas i bolagets räkenskaper upptaget, kan varaanmäldt; egande borgenär,
som iakttagit hvad enligt 6 § honom åligger, att för fordran,
som nu är nämnd, uppbära derå belöpande utdelning; dock att sedel,
som genom utdelningen ej varder till fullo infriad, skall, innan utdelningen
må lyftas, vara aflemnad mot bevis, som i nämnda § sägs.

21 §.

Ej må bolagets konkurs afslutas, förr än den i 6 § stadgade
anmälningstid förflutit.

Denna lag skall icke blifva gällande i mål, som göres anhängigt
före den 1 Januari 1887.

Varder sedelutgifvande bankbolag, hvars rätt att utgifva egna
sedlar grundas på tillåtelse, meddelad före nämnda dag, försatt i konkurs,
gälle i afseende derå hvad i äldre lag finnes föreskrifvet.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Förslag

till

Lag angående tillägg till och ändring i Lagen för Rikets Ständers bank

den I Mars 1830.

Härigenom förordnas, att nedannämnda §§ i lagen för Rikets
Ständers bank den 1 Mars 1830 skola erhålla följande lydelse:

§ 5.

Mom. 1. Banken ege att utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras
af följande tillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i § 6 sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,
mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld, och

_ c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes ort i löpande
räkning innestående medel.

Mom. 2. Utöfver det enligt mom. 1 medgifna belopp vare banken
berättigad till en sedelutgifning af högst fyratiofem millioner kronor
under vilkor att de på grund häraf utgifna sedlar motsvaras af följande
tillgångar sammanräknade:

a) vexlar, betalbara inom eller utom riket;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,
som å utlandets börser noteras, samt

c) lätt säljbara utländska statspapper.

§ 6.

Såsom bankens metalliska kassa skall beräknas allt inom landet
befintligt, banken tillhörigt, svenskt och utländskt guldmynt, omyntadt
guld samt i Sverige, Norge eller Danmark i öfverensstämmelse med
konventionen den 27 Maj 1873 prägladt silfvermynt.

Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än femton
millioner kronor. Derutöfver skall, då de på grund af § 5 mom. 2 utgifna
sedlar öfverstiga trettiofem millioner kronor, banken hålla i metallisk
kassa minst trettio procent af det belopp, hvarmed de på sådan
grund utgifna sedlar öfverskjuta sistnämnda summa.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Den del af metalliska kassaD, som utgöres af guld, må ej bibehållas
vid mindre belopp, än som svarar mot fyra femtedelar af den
metalliska kassan i dess helhet.

§ 7.

Guld i plants, som för bankens räkning aflemna^ till myntverket,
skall af banken inlösas med guldets värde i svenskt mynt, eller två
tusen fyra hundra åttio kronor för ett kilogram fint guld, med afdrag
af en fjerdedels procent i myntningskostnad så ock, der smidbargöring
och skedning ifrågakomma, af derför stadgade afgifter; dock må fullmägtige,
när de så skäligt finna, befria säljaren från myntningskostnaden
eller någon del deraf.

§ 8.

Uppgifter rörande bankens ställning skola offentliggöras på sätt
och i den ordning, reglementet lör banken närmare bestämmer.

§ 9.

Alla stadgar och reglementen angående bankens rörelse och förvaltning
skola upprättas i noggrann öfverensstämmelse med de i denna
lag faststälda grunder.

§ io.

I fråga om enskildes rätt att ingå bolag för drifvande af bankrörelse
gälle hvad derom särskildt är stadgadt eller framdeles af
Konung och Riksdag stadgadt varder.

Denna lag må, såsom allmän civillag, ej annorlunda ändras, än
på sätt i Regeringsformens 87 § 1 mom. stadgadt är, och ege i alseende
på verkställigheten samma kraft och verkan som öfriga gällande
lagar.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
Slott Tisdagen den 2 Februari 1886,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Ehrensvård,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Sedan, med anledning af bankkomiténs förslag till förändrad
organisation af bankanstalterna, i Finansdepartementet utarbetats förslag
dels till förordning angående enskilda banker med rätt att utgifva
egna banksedlar och till förordning angående bankaktiebolag, dels,
efter gemensam beredning med chefen för Justitiedepartementet, till
sådana med de förenämnda sammanhängande författningar, bvilka innefattade
ämnen af civillags natur, nemligen:

l:o lag med vissa bestämmelser angående bankbolag;

2:o lag angående förändrad lydelse af 17 Kap. 3 § Handelsbaken;
3:o lag rörande förändrad lydelse af 14 § i förordningen angående
aktiebolag den 6 Oktober 1848;

Bi k. till RiJcsd. Prof. 1886. 1 Sarnl. 1 Afd.

4:o lag angående bankbolags och sparbanks konkurs; samt
5:o lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets
Ständers bank den 1 Mars 1830; så och efter det sistberörda fem lagförslag,
på sätt protokollet öfver finansärenden för denna dag utvisar,
blifvit till Justitiedepartementet öfverlemnade, hemstälde Departementschefen
Statsrådet von Steyern att Högsta Domstolens yttrande öfver
samma lagförslag måtte jemlikt 87 § Regeringsformen genom nöte ur
protokollet infordras.

Hvad Departementschefen sålunda hemstält behagade,
på tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter,
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.

Ex protocollo
C. P. Hagbergli.

Förslag

till

Lag med vissa bestämmelser angående bankbolag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bolag, som drifver bankrörelse med rätt att utgifva egna banksedlar,
må bestå antingen ensamt af solidariske bolagsmän eller af sådane
bolagsmän och kommanditlottegare. Solidarisk bolagsman skall utöfver
den andel af bolagets grundfond, som å honom belöper, ansvara för bolagets
samtliga förbindelser med lika belopp som hans andel i grundfonden
och derutöfver med lika stort belopp särskildt för de af bolaget
utgifna sedlar. Kommanditlottegare är icke för bolagets förbindelser
ansvarig med mera, än han i bolaget insatt eller åtagit sig att insätta.

Den ansvarighet utöfver andel i grundfonden, som åligger de
solidariske bolagsmännen, må ej mot dem göras gällande i annan ordning,
än i lagen angående bankbolags och sparbanks konkurs finnes
föreskrifven.

2 §.

Bankbolag, som eger rätt att utgifva egna banksedlar, skall i de
mål, för hvilka ej annorlunda genom lag stadgas, lyda under Rådstufvurätten
i den stad, der bolagets hufvudkontor är beläget, eller,
der staden lyder under landsrätt, under Rådstufvurätten i den stad,
der Konungens Befallningshafvande i länet har sitt säte.

Fråga om afträdande af bolagets egendom till konkurs eller om
årsstämning å dess borgenärer skall, oberoende af bolagsmännens hemvist,
tillkomma den Rätt, hvarunder bolaget lyder.

3 §•

När bankbolag, som eger rätt att utgifva egna banksedlar, upplöses
utan konkurs, vill, uppå anmälan härom, Konungen genom allmän
kungörelse förelägga eu hvar, som innehar af bolaget utgifven
sedel, att, vid förlust af all betalningsrätt, inom två år från kungörelsens
datum förete sedeln till infriande i banken; skolande kungörelsen
minst fyra gånger under hvardera året uppläsas i rikets
kyrkor och införas i allmänna tidningarne.

Der aktiebolag, som drifver bankrörelse och eger rätt att utgifva
tryckta eller graverade löpande förbindelser, upplöses utan konkurs,
galle i fråga om sådan af bolaget utgifven förbindelse hvad här ofvan
stadgats angående banksedel.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1887; skolande efter 1886
års slut förordningen angående vissa lagbestämmelser med afseende å
enskilda banker den 6 Oktober 1848 endast gälla om enskild bank,
hvars rätt att utgifva egna banksedlar grundas på tillåtelse, meddelad
före förstnämnda dag.

Förslag

till

Lag angående förändrad lydelse af 17 Kap. 3 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas att 17 Kap. 3 § Handelsbalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

3 §•

Handtverkare hafve ock enahanda rätt för arfvode å det gods,
som hos honom qvar är.

Förslag

till

Lag rörande förändrad lydelse af 14 § i Förordningen angående aktiebolag

den 6 Oktober 1848.

Härigenom stadgas att 14 § i Förordningen angående aktiebolag
den 6 Oktober 1848 skall erhålla följande förändrade lydelse:

14 §.

Om bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar stadgas
särskilda

Förslag

till

Lag angående bankbolags och sparbanks konkurs.

I bankbolags eller sparbanks konkurs skola, jemte hvad konkurslagen
innehåller, som icke strider mot denna lag, tillämpas följande
stadganden.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Har bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar eller aktiebolag,
som drifvit bankrörelse, afträdt sin egendom till konkurs, varde
det chefen för Finansdepartementet af Rätten eller domaren ofördröjligen
kungjordt; och förordne departementschefen ett allmänt ombud att
såsom god man och syssloman i konkursboets förvaltning deltaga med
de gode män och syssloman, som utses på sätt i konkurslagen stadgas.

Afträder sparbank sin egendom till konkurs, varde anmälan derom
af Rätten eller domaren ofördröjligen gjord hos Konungens Befallningshafvande,
som förordnar ett allmänt ombud att i förvaltningen af konkursboet
deltaga, på sätt här ofvan sägs.

På den, hvilken förordnat sådant allmänt ombud, ankomme att,
när så skäligt pröfvas, ombudet entlediga och i dess ställe annan förordna.
Deröfver må klagan ej föras.

2 §•

Det allmänna ombud, som sålunda blifvit förordnadt, ege, lika
med Rättens ombudsman, att sammankalla borgenärerne att höras öfver
ämnen, som röra boet och dess förvaltning, samt att hos Rätten anmäla,
om annan god man eller syssloman i konkursen visar motvilja
eller försummelse vid fullgörande af sitt uppdrag. Ej må gode männen
eller sysslomännen sig emellan dela förvaltningen af boet.

3 §•

Arfvode för konkursboets förvaltning bestämme borgenärerne särskildt
för Rättens ombudsman och särskildt för gode männen och sysslomännen.
Af arfvodet för gode männen och sysslomännen tage allmänna
ombudet en tredjedel.

4 §‘

Under anslagstiden upprätte gode männen förteckning öfver de
borgenärer, hvilka enligt bankens räkenskaper hafva fordran hos banken
på grund af insättning å depositions-, upp- och afskrifnings- eller annan
räkning, eller ock enligt sparbanksbok; skolande denna förteckning för
hvarje borgenär upptaga beloppet af hans fordran, så ock, der ränta
å fordringen är utkast, den dag, från hvilken räntan är ogulden, jemte
räntefoten.

Förteckningen skall i hufvudskrift af gode männen ingifvas till
den, som, enligt hvad i konkurslagen stadgas, har att bevakningshandlingar
i konkursen mottaga; och skall förteckningen i afskrift, som
af honom blifvit bestyrkt, under de trettio sista dagarne före inställelsedagen
hållas tillgänglig hos Rättens ombudsman samt vid hvart och
ett af bankens kontor för en hvar, som vill deraf taga del.

5 §•

Förteckningen varde å inställelsedagen af ordföranden uppläst;
och skall fordran, som blifvit å förteckningen upptagen, anses vara i
konkursen bevakad så, som hade borgenären sjelf å inställelsedagen
uppgifvit fordringen.

6 §■

Uppskof med försäljning af konkursboets egendom, hvarom borgenärerne
enligt 52 § konkurslagen besluta, må af dem bestämmas till
högst ett år utöfver den i nämnda § stadgade tid.

Särskilda bestämmelser angående sedelutgifvande bankbolags konkurs.

? §•

Har bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar afträdt sin
egendom till konkurs, vill, uppå anmälan härom, Konungen genom

allmän kungörelse förelägga en hvar, som innehar af bolaget utgifven
sedel, att vid förlust af all betalningsrätt inom två år från kungörelsens
datum uppvisa sedeln inför det af chefen för Finansdepartementet
förordnade allmänna ombud, som låter bokföra densamma och förse
den med kostnadsfri påskrift om uppvisandet. Nämnda kungörelse
bör minst fyra gånger under hvartdera året uppläsas i rikets kyrkor
och införas i allmänna tidningarne.

Vill den, som sedel sålunda uppvisar, densamma aflemna, ege
dertill rätt och erhålle bevis deröfver af allmänna ombudet. Sådant
bevis medför för den, till hvilken beviset blifvit utfärdadt, samma betalningsrätt,
som sedel, hvilken enligt beviset blifvit aflemnad.

För fordran, som grundas å banksedel, vare bevakning enligt
konkurslagen i bolagets konkurs icke erforderlig.

8 §•

Gode männen skola, så fort ske kan, låta försälja de bankbolagets
tillgångar, bvilka äro satta såsom pant för de af bolaget utgifna sedlar,
antingen å offentlig auktion eller under band efter som de pröfva för
konkursboet fördelaktigast.

9 §•

Visar sig under konkursen, att den för sedlarne satta pant icke
förslår till infriande åt det enligt bolagets räkenskaper utelöpande sedelbeloppet
tillika med det ytterligare belopp af sedlar, hvilket, utan att
finnas i bolagets räkenskaper upptaget, kan vara anmäldt, skall, till
betäckande af bristen, den särskilda ansvarighet för bolagets sedlar,
som åligger de solidariske bolagsmännen, mot dem göras gällande på
sätt nedan stadgas.

10 §.

Det belopp, som erfordras till betäckande af den brist, hvarom i
9 § sägs, skola gode männen eller sysslomännen genast uttaxera å de
solidariske bolagsmännen så långt desse äro för bristen ansvarige i
förhållande till det antal lotter, en livar af dem enligt bolagets registerbok
innehar.

Kungörelse om uttaxeringen, upptagande det belopp, som för
hvarje lott skall inbetalas, varde genast i allmänna tidningarne tre
gånger införd; och läte gode männen eller sysslomännen dessutom

om uttaxeringen ofördröjligen underrätta de solidariske bolagsmännen
genom särskilda bref, som med posten afsändas.

11 §•

Inom trettio dagar efter det kungörelsen om uttaxering blifvit
första gången i allmänna tidningarne införd skall uttaxeradt belopp
vara inbetaldt eller derför vara stäld pant eller borgen, som af gode
männen eller sysslomännen godkännes.

Brister bolagsman i fullgörande häraf, vare han underkastad utmätning
utan dom eller utslag, då gode männen eller sysslomännen
med företeende af Rättens ombudsmans bevis om det uttaxerade belopp,
för hvilket bolagsmannen häftar, om utmätning lita utmätningsman till;
vare ock skyldig att på yrkande af gode männen eller sysslomännen
afträda sin egendom till konkurs; åliggande det gode männen eller
sysslomännen att ofördröjligen mot bolagsmannen vidtaga erforderliga
åtgärder för tillämpning af här stadgad påföljd.

12 §.

Ställes pant eller borgen för uttaxeradt belopp, skall detsamma
inbetalas inom sex månader efter utgången af den i 11 § stadgade
tid. Sker det ej, läte sysslomännen, till gäldande af hvad bolagsmannen
bör betala, ofördröjligen försälja panten å offentlig auktion
eller utsöka borgensförbindelsen hos löftesmannen.

13 §.

Å uttaxeradt belopp, som ej inbetalas inom den i 11 § stadgade
tid, skall bolagsman gälda ränta efter sex för hundra om året från utgången
af nämnda tid till dess betalning sker.

14 §.

Har uttaxeradt belopp ej influtit och säkerhet derför icke heller
blifvit stäld eller har stäld säkerhet icke förslagit till gäldande af belopp,
hvarför den lemnats, och uppkommer förty brist i hvad för borgenärernes
förnöjande erfordras, skola gode männen eller sysslomännen,
intill dess bristen blifvit betäckt eller det belopp, hvarför de solidariske
bolagsmännen äro ansvarige, blifvit till fullo uttaxeradt, hos de
solidariske bolagsmän, hvilka icke afträdt sina tillgångar till konkurs,

verkställa uttaxering i förhållande till deras lotter i bolaget; skolande
i fråga om sådan fortsatt uttaxering i öfrigt gälla hvad i 10—13
§§ finnes stadgadt.

15 §.

När bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar råkat i
konkurstillstånd, skola bolagets samtliga tillgångar med undantag af
den för sedlarne satta pant, så fort ske kan, värderas af en nämnd,
bestående af det af chefen för Finansdepartementet förordnade allmänna
ombud såsom ordförande samt två ledamöter, utsedde den ene
af borgenärerne och den andre af de solidariske bolagsmännen. Tillgångarne
skola dervid upptagas till det värde, de efter noggrann pröfning
anses ega, med iakttagande deraf att sådana tillgångar, hvilka å
fondbörs noteras, ej må uppskattas högre än till senast noterade försäljningspris.

Hvad de fleste i nämnden säga gälle såsom nämndens beslut.

16 §.

Borgenärerne välja ledamot i nämnden i den ordning, som i 60
§ konkurslagen är föreskrifven för val af gode män eller sysslomän.

För val af den ledamot i nämnden, som skall af de solidariske
bolagsmännen utses, kalle Rättens ombudsman dem till sammanträde
inför sig, och skall valet ske enligt de bestämmelser i fråga om rösträtt,
som i de för bolaget faststälda bolagsreglor för val af styrelse
äro gifna. Om tid och ort för sådant sammanträde utfärde Rättens
ombudsman kungörelse, som i allmänna tidningarne införes tre gånger,
första gången minst tio dagar före sammanträdet.

Underlåta borgenärerne eller de solidariske bolagsmännen att utse
ledamot i nämnden, varde ledamot i stället förordnad af den Rätt, der
bolagets konkurs är anhängig. Försummar utsedd ledamot att på ordförandens
kallelse vid nämndens sammanträde tillstädeskomma, ege
nämndens ordförande tillkalla annan person att i den försumliges frånvaro
i värderingen deltaga.

17 §•

Visar sig vid den värdering, hvarom i 15 § sägs, eller sedermera
under konkursens fortgång, att de bolagets tillgångar, hvilka på
grund af nämnda § blifvit värderade, icke förslå till betäckande af all
Bill. till Biksd. Prat. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 2

bolagets kända, icke på banksedel grundade gäld, eller kan, der den
för bolagets sedlar satta pant befunnits otillräcklig att tillsammans med
bolagsmännens särskilda ansvarighet för sedlarne bereda erforderliga
medel till infriande af de utelöpande sedlarne, hvad i sådant afseende
brister icke betäckas genom sedelhafvarne tillkommande utdelning af
bolagets öfriga tillgångar, skall den allmänna ansvarighet för bolagets
förbindelser, hvilken åligger de solidariske bolagsmännen, mot dem
göras gällande och det belopp, som erfordras till fyllande af bristen i
bolagets tillgångar, uttaxeras å bemälde bolagsmän så långt de äro
för bristen ansvarige, skolande dervid förfaras på enahanda sätt som i
10—14 §§ finnes stadgadt; dock att, der pant eller borgen ställes för
uttaxeradt belopp, borgenärerne ega att utöfver den i 12 § bestämda
tid bevilja ytterligare anstånd af högst sex månader med inbetalande af
beloppet.

18 §.

Afträdas solidarisk bolagsmans tillgångar till hans borgenärers
förnöjande, må återvinningstalan, hvarom i 3 Kap. konkurslagen stadgas,
i bolagsmannens konkurs anställas jemväl af gode männen eller
sysslomännen i bolagets konkurs; och skall, der sådan talan af dem
föres och bolagsmannens konkurs börjats inom sex månader efter det
offentlig stämning å bolagets borgenärer utfärdades, tid, som i 36 §
nämnda lag sägs, räknas från den dag bolagets konkurs börjades.

19 §.

Gode männen eller sysslomännen i bolagets konkurs vare pligt-ige
att, der solidarisk bolagsman blifvit i konkurs försatt, i hans konkurs
bevaka hvad bolagsmannen på grund af sin delaktighet i bolaget är
skyldig tillskjuta, samt, intilldess bolagets konkurs blifvit afslutad,
uppbära derå belöpande utdelning.

20 §.

Utan hinder deraf att den i 7 § stadgade anmälningstid ej förflutit,
må utdelning i bolagets konkurs ega rum. I den mån medel
influtit för den för sedlarne satta pant eller efter uttaxering, som grundas
på bolagsmännens särskilda ansvarighet för sedlarne, må utdelning
af sagda medel till sedelhafvare ega rum; och skall utdelningen beräknas
å hela det enligt bolagets räkenskaper utelöpande belopp af sedlar
tillika med det ytterligare belopp deraf, hvilket, utan att finnas i bola -

gets räkenskaper upptaget, kan vara anmäldt; egande borgenär, som
iakttagit hvad enligt 7 § honom åligger, att för fordran, som nu är
nämnd, uppbära derå belöpande utdelning.

21 §.

Ej må bolagets konkurs afslutas, förr än den i 7 § stadgade
anmälningstid förflutit.

Särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags konkurs.

22 §.

Har aktiebolag, som drifvit bankrörelse och egt rätt att utgifva
tryckta eller graverade, löpande förbindelser, afträdt sin egendom till
konkurs, vare bevakning enligt konkurslagen icke erforderlig för fordran,
som grundas å sådan af bolaget utgifven förbindelse; och skall
om utfärdande af allmän kungörelse angående skyldighet för innehafvare
af sådan förbindelse att den uppvisa, om förbindelsens bokföring
och påskrift och om afsilande af bolagets konkurs gälla hvad i 7 och
21 §§ finnes stadgadt i fråga om sedlar.

Utan hinder deraf att den i 7 § föreskrift^ anmälningstid icke
förflutit må utdelning i bolagets konkurs ega rum. I utdelningsförslag,
som upprättas förr än nämnda tid tilländagått, skall, hvad angår af
bolaget utgifna förbindelser af sagda beskaffenhet, utdelning beräknas
å hela det enligt bolagets räkenskaper utelöpande belopp af sådana
förbindelser tillika med det ytterligare belopp deraf, hvilket, utan att
finnas i bolagets räkenskaper upptaget, kan vara anmäldt; och ege
borgenär, som iakttagit hvad enligt 7 § honom åligger, att för fordran,
som nu är nämnd, uppbära derå belöpande utdelning.

Denna lag skall icke blifva gällande i mål, som göres anhängigt
före utgången af år 1886.

Afträder sedelutgifvande bankbolag, hvars rätt att utgifva sedlar
grundas på tillåtelse, meddelad före nämnda års slut, sin egendom till
sina borgenärers förnöjande, gälle i afseende å den konkurs hvad i
äldre lag finnes föreskrifvet.

Förslag

till

Lag angående tillägg till och ändring i Lagen för Rikets Ständers
Bank den I Mars 1830.

Härigenom förordnas, att nedannämnda §§ i lagen för Rikets
Ständers Bank den 1 Mars 1830 skola erhålla följande lydelse:

§ 5.

Mom. 1. Banken ege att utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras
af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa så beräknad som i 6 § sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,
mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld, och

c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes ort i löpande
räkning innestående medel.

a) vexlar betalbara inom eller utom riket;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,
som å utlandets börser noteras, samt

c) lätt säljbara utländska statspapper.

§ 6.

Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än femton
millioner kronor. Derutöfver skall, då de på grund af 5 § mom. 2 utgifna
sedlar öfverstiga trettiofem millioner kronor, banken hålla i metal -

Ilsk kassa minst trettio procent af det belopp, hvarmed de på sådan
grund utgifna sedlar öfverskjuta sistnämnda summa.

Den del af metalliska kassan, som utgöres af guld, må ej bibehållas
vid mindre belopp än som svarar mot fyra femtedelar af den
metalliska kassan i dess helhet.

§ i Guld

i plants, som för bankens räkning aflemnas till myntverket,
skall af banken inlösas med guldets värde i svenskt mynt, eller två
tusen fyra hundra åttio kronor för ett kilogram fint guld, med afdrag
af en fjerdedels procent i myntningskostnad så ock, der smidbargöring
och skedning ifrågakomma, af derför stadgade afgifter; dock må fullmägtige,
när de så skäligt finna, befria säljaren från myntningskostnaden
eller någon del deraf.

§ 8.

Uppgifter rörande bankens ställning skola offentliggöras på sätt
och i den ordning, reglementet lör banken närmare bestämmer.

§ 9-

Alla stadgar och reglementen angående bankens rörelse och förvaltning
skola upprättas i noggrann öfverensstämmelse med de i denna
lag faststälda grunder.

Denna lag må, såsom allmän civillag, ej annorlunda ändras, än
på sätt i Regeringsformens 87 § 1 mom. stadgadt är; och ege i afseende
på verkställigheten samma kraft och verkan som öfriga gällande
lagar.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hälletfuti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Måndagen den 1 Mars 1886.

Andra Rummet.

Närvarande:

Justi ti eråden: Olivecrona,

von Segebaden,
Östergren,

Wedberg,

Glimstedt,

Örbom,

o ''

Abergsson.

Fortsattes och slutades behandlingen af det till Högsta Domstolen
för afgifvande af yttrande öfverlemnade förslagen till
l:o lag med vissa bestämmelser angående bankbolag;

2:o lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken;
3:o lag angående bankbolags och sparbanks konkurs;

4:o lag rörande förändrad lydelse af 14 § i förordningen angående
aktiebolag den 6 Oktober 1848; samt

5:o lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers
bank den 1 Mars 1830;

hvilka samtliga förslag äro bifogade detta protokoll.

I fråga om de allmänna grunderna för den föreslagna nya lagstiftningen
rörande bankbolag, yttrade Justitierådet örbom:

»Vid skärskådandet af de remitterade förslagen, så vidt de afse
bankbolagen med eller utan sedelutgifningsrätt, hafva hos mig, likasom

hos andra Högsta Domstolens ledamöter, uppstått principiella betänkligheter
så val vid den formella anordningen af ämnena för den tilltänkta
lagstiftningen i dess helhet, som ock beträffande åtskilliga bland
hufvudgrunderna för de ifrågavarande förslagen. Då redogörelsen för
dessa betänkligheter, hvilka bland annat föranledt uppställandet af ett
från förslagens väsentligen afvikande system af hufvudgrunder, ej lämpligen
kan lemnas vid de särskilda förslagen utan bör föregå''dessas
granskning i detalj, har jag ansett mig böra på förhand och i ett
sammanhang redogöra för de i omförmälda hänseenden inom Högsta
Domstolen yppade åsigter, i den mån de öfverensstämma med min egen
mening.

Såsom bekant uppställer den svenska civillagstiftningen för närvarande
två skilda former för de bolag, som hafva till uppgift att drifva
affärsrörelse, den ena det solidariska handelsbolaget enligt Handelsbalkens
15 kap., hvars 2 och 3 §§ förpligta bolagsmännen att med egna
tillgångar en för alla och alla för en ansvara för bolagets förbindelser,
samt den andra aktiebolaget enligt Lagen af den 6 Oktober 1848, hvars
10 § förklarar aktieegarne i regeln icke vara förbundna till ansvar för
bolagets skulder med mera än en hvar insatt eller åtagit sig att insätta
i bolaget, derest de icke särskildt utfäst sig till vidare ansvarighet.

Vid sidan af dessa, genom allmän civillag ordnade bolagsformer
hafva, beträffande bolag för bankrörelses bedrifvande, särskilda stadganden
meddelats utan iakttagande af den i 87 § Regeringsformen
stadgade ordning. Till stöd för detta förfaringssätt hafva åberopats
dels i främsta rummet 6 § i den sjelf af civillags natur varande Lagen
för Rikets Ständers Bank den 1 Mars 1830, hvari förordnas att
för bedrifvandet af bankrörelse genom enskilda bolag skulle gälla hvad
Kong]. Maj:t och Rikets Ständer kunde komma att stadga derom, utan
att i samma § tillika, något nämnes om nyss åberopade § i Regeringsformen,
dels ock Aktiebolagslagens 14 §, hvilken såsom föremål för
särskild lagstiftning angifver bolag, hvilka bedrifva bankrörelse med
egna tryckta eller graverade förbindelser.

I fråga om enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar
gäller sålunda för närvarande den å Konungens och Riksdagens
sammanstämmande beslut grundade, men icke af civillags natur varande
Kongl. kungörelsen den 12 Juni 1874. Emellertid lärer icke något
tvifvel råda derom, att dylika bankbolag, åtminstone hvad sjelfva grundvalen
för deras tillvaro i privaträttsligt hänseende eller bolagsmännens
ansvarighet för bolagets, förbindelser angår, fortfarande måste — i öfverensstämmelse
med innehållet i Kongl. kungörelsen den 14 Januari

1824, som utgör egentliga utgångspunkten för det nuvarande enskilda
banksystemet — hemfalla under de i 15 kap. Handelsbalken för handelsbolag
i allmänhet meddelade lagbud. I öfrigt hafva bolagens rättsförhållanden
blifvit ordnade, på sätt nyss är nämndt, genom särskild
lagstiftning, som, då den ej tillkommit i enlighet med 87 § Regeringsformen,
måste betecknas såsom administrativ, dervid dock många vigtiga
föreskrifter meddelats, hvilka uppenbarligen inneburit verkliga
ändringar i civillagen, såsom exempelvis tillåtelsen att i dylika bolag
intaga kommanditdelegare — ett rättsinstitut fullkomligt främmande
för den svenska privaträtten.

Osäkerheten i begränsning emellan den civila och den nyssnämnda
administrativa lagstiftningens områden i dessa hänseenden har länge
varit uppmärksammad likasom ock svårigheten att bland ifrågavarande
ämnen urskilja dem, som rätteligen borde anses vara af civillags natur.
Af sådan anledning har ock den sista bankkomitén, i öfverensstämmelse
med de åsigter, som i allmänhet gjort sig gällande i de under
de sista femtio åren af Riksdagen gång efter annan för dess del
beslutade banklagförslagen, ansett alla erforderliga stadganden angående
bankbolag, så väl med som utan sedelutgifningsrätt, böra sammanföras
i en enda författning, hvilken antagits icke kunna blifva annat än af
civillags natur.

Vid det nu ifrågasatta ordnandet af banklagstiftningen har deremot
en motsatt åsigt gjort sig gällande. Hufvudgrunderna för denna
lagstiftning hafva väsentligen och till största delen inrymts i två inom
Finansdepartementet utarbetade, antagligen ännu ej till innehållet definitivt
faststälda förslag till förordningar: den ena angående banker
med rätt att utgifva egna sedlar, samt den andra angående bankaktiebolag.
Dessa förslag, hvilka icke blifvit öfverlemnade till granskning
af Högsta Domstolen utan endast under hand kommit till dess kännedom,
lära ej vara ämnade att behandlas såsom civillag, men förmodas
skola af Kongl. Maj:t hänskjutas till Riksdagens bedömande.

De ämnen åter, som ansetts vara af civillags natur, innefattas i
de till Högsta Domstolen enligt 87 § Regeringsformen remitterade förslagen,
bland hvilka det, som betecknats med benämningen af »Lag
med vissa bestämmelser angående bankbolag», skulle innehålla hufvudgrunderna
för dessa bolags privaträttsliga ställning.

Denna sönderdelning af ämnena medför, åtminstone vid granskningen
af sistnämnda lagförslag, betydande svårigheter. Den deri förekommande
bestämmelsen om upphörandet af den nuvarande solidariska
ansvarigheten för bolagsmän i enskild sedelutgifvande bank — förslagets
vigtigaste moment — kan nemligen icke till sin rätta betydelse och

sina möjliga verkningar bedömas utan ständig hänsyn till hvad som
kan komma att i öfriga hufvudsakliga hänseenden genom administrativ
författning stadgas rörande dessa banker. Nämnda bestämmelse är
uppenbarligen icke att betrakta såsom ett sjelfständigt, i och för sig
berättigadt lagbud, utan såsom en osjelfständig följdsats, beroende på
vissa förutsättningar, vilkor och anordningar, hvilka hänförts till ett
annat lagstiftningsområde. Om dessa premisser skulle befinnas ohållbara
eller eljest i väsentlig mån ändras, måste naturligtvis också följdsatsen
falla. Från granskningen af premisserna är emellertid Högsta
Domstolen utesluten. Ofullständigheten af de såsom civillag remitterade
delarna ådagalägger dock i och för sig nogsamt, att bland de icke
remitterade delarne ovilkorligen måste förefinnas sådana grundsatser,
hvilka rätteligen äro att hänföra till civillagens område.

Särskildt torde böra uppmärksammas det oformliga förhållande,
att åtskilliga till sin natur för alla på vissa lotter stälda bolag gemensamma,
konstitutiva bestämmelser, hvilka återfinnas i 1848 års aktiebolagslag
och i följd deraf gälla för bankbolag utan sedelutgifningsrätt,
deremot i fråga om de sedelutgifvande bankbolagen blifvit inrymda i
det administrativa, ej i det civila lagförslaget, hvilket har till följd
bland annat, att en hel serie af ordagrant eller väsentligen lika lagbestämmelser,
t. ex. den i 8 § af 1848 års lag förekommande om sättet
för undertecknande af bolagets förbindelser, skulle hemfalla under två
olika lagstiftningsområden.

Jemväl beträffande bankaktiebolagen utan sedelutgifningsrätt framträda
liknande oegentligheter. I fråga om dessa bolag länder i främsta
rummet 1848 års civillag till efterrättelse. Utöfver hvad denna lag
innehåller skulle, enligt ingressen till den tillämnade förordningen angående
bankaktiebolag, denna gälla. I strid med den allmänna lagstiftningsmetoden
att ändring af eu lag bör ske under samma former, som
gälla för dess stiftande, skulle sålunda sistnämnda förordning, ehuru
innefattande många väsentliga modifikationer af eller tillägg till en
civillag, sjelf icke behandlas såsom civillag. Bland alla de nya lagbestämmelserna
om dessa bolag skulle till civillag endast hänföras den
relativt obetydliga föreskrift, som förekommer i 3 § 2 mom. af det
remitterade förslaget till Lag med vissa bestämmelser angående bankbolagen.

De här i korthet antydda förhållandena bekräfta otvetydigt bankkomiténs
åsigt att dylika sönderstyckningar af ämnen, som till sin natur
äro oskiljaktiga, icke medföra någon som helst förde], utan endast
framkalla olägenheter för lagstiftaren och lagskiparen äfvensom för
Bill. till Ttiksd. Prof. 1886. 1 Samt. 1 Afd. 3

allmänheten, i synnerhet när frågorna behandlas under olika lagstiftningsformer.
Den enda tillfredsställande lösningen af den föreliggande
uppgiften synes derföre vara att dels i en författning af civillags natur
sammanföra alla väsentligen konstitutiva hufvudgrunder för banklagstiftningen,
åtminstone i allt, som vidkommer bankbolagens förhållande till
tredje man och allmänheten, men tillika i denna lag inrymma bemyndigande
för Konungen att derutöfver i bolagsordning eller genom allmän
författning ordna de frågor af reglementarisk natur, i afseende å
hvilka speciella föreskrifter anses erforderliga, dels ock i en särskild
lag intaga nödiga bestämmelser om förfarandet i bankbolags konkurs.

Såsom redan är antydt hafva emellertid de yppade betänkligheterna
afsett icke allenast den formella behandlingen af ämnena, utan äfven
de remitterade förslagens hufvudgrunder.

Kärnpunkten af den tillämnade nya lagstiftningen för enskilda
sedelutgifvande banker ligger i det föreslagna afskafiändet af den obegränsade
personliga ansvarighet, eu för alla och alla för en, som hittills
ålegat dessa bankers hufvudlottegare. Den motivering för en dylik
förändring bankkomitén framlagt företer emellertid åtskilliga svaga *
punkter och särskilt torde den skildring, som dervid gjorts af de
faror för samhället och enskilda, hvartill en dylik ansvarighet möjligen
kan föranleda, åtminstone hvad svenska förhållanden angår, lida
af ganska mycken öfverdrift. När en obestridlig erfarenhet från mer
än ett hälft sekel — under hvilket det nuvarande banksystemet
småningom och med full frihet fått utveckla sig till allt större betydenhet
— ger sitt vittnesbörd derom att detta system äfven under
mycket kritiska tider bestått profvet utan att denna ansvarighet behöft
göras lagligen gällande, förefaller det mindre sannolikt att under
en ny lagstiftningsepok, hvars högt förkunnade uppgift är att allt mera
inskränka och till sist upphäfva sedelutgifningsrätten, den solidariska
ansvarigheten skulle, ens i samma grad som förut varit möjligt,
medföra äfventyret af hittills oerhörda ekonomiska katastrofer. Det
lärer väl ock svårligen kunna förnekas att erfarenheten gifver vid
handen att just vid tillfällen, då en sedelutgifvande banks ställning
vacklat, det väsentliga medlet att förekomma katastrofen varit den
solidariska ansvarigheten, som framtvingat energiska ansträngningar
af lottegarne och redan genom sin tillvaro bibehållit åt banken en
kredit inom och utom landet, som eljest ej skulle förefunnits.

Dessa och öfriga grunder, hvilka finnas närmare utvecklade i de
af Örebro, Stockholms, Venersborgs in. fl. enskilda banker afgifna
tryckta utlåtanden öfver bankkomiténs förslag, synas berättiga till antagandet
att den solidariska ansvarigheten, derest sättet att göra den -

samma gällande mot bolagsmännen varder försigtigt och lämpligt ordnadt,
är den enklaste, säkraste, bäst bepröfvade och med de sedelutgifvande
bankernas allmänna privaträttsliga ställning mest öfverensstämmande
grundvalen för dessa bankers verksamhet.

Då emellertid det icke kan förnekas att för närvarande den solidariska
ansvarigheten temligen allmänt betraktas såsom allt för sträng
samt åtminstone vid arf kunna förekomma fall, då en person emot sin
vilja iklädes en allt för vidsträckt eller obestämd förbindelse utan möjlighet
att frigöra sig derifrån, torde man icke böra motsätta sig den
i förslaget framträdande grundsatsen om en begränsning af banklottegarnes
ansvarighet i visst förhållande till bolagets grundfond, hvilken
i viss mån utgör en regulator för omfattningen af bolagets affärsverksamhet
och förbindelser.

I öfverensstämmelse med denna grundsats uppställes i förslaget
till Lag med vissa bestämmelser angående bankbolag den regel, att
bankens s. k. solidariska bolagsmän utöfver den å en hvar belöpande
andel i bolagets grundfond skola, om och när banken råkat i konkurs,
ansvara för bolagets samtliga förbindelser med lika belopp som andelen
i grundfonden och derutöfver med lika stort belopp särskildt för
de af bolaget utgifna sedlar. Denna ansvarighet anses dock uppenbarligen
icke i och för sig vara tillfyllest utan uppställes derjemte i
de öfriga förslagen ett system af särskilda garantier, bland hvilka de
vigtigaste äro: enligt det administrativa förslaget:

att bolagsordningen och sedelutgifningsrättens omfång fastställas
af Konungen;

att bolagsmännen skola utgöras af endast svenska medborgare
till visst antal samt att grundfonden skall utgöra minst en million
kronor;

att sedelutgifningsrätten skall vara grundad på värdepapper eller
på guld;

att de värdepapper, på hvilka sedelemissionen sålunda grundas,
skola afskilja» från bolagets öfriga tillgångar och anses vara satta under
allmänt förvar såsom pant för sedlarna;

samt vidare, enligt de öfriga, såsom civillag remitterade förslagen:

att ur de sålunda pantsatta tillgångarna sedlarnes innehafvare
skall åtnjuta förmånsrätt såsom i handfången pant enligt 17 kap. 3 §
Handelsbalken;

att i händelse af konkurs sedelpanten skall genast realiseras och
dervid möjligen uppstående brist i det belopp, som erfordras till sedlarnes
inlösen, särskildt uttaxeras på grund af bolagsmännens speciella

ansvarighet för sedlarna, och detta äfven om bolagets öfriga disponibla
tillgångar fullt betacka denna brist, samt

att vid sidan af denna uttaxering och enligt annan grund uttaxeringar
skola, om så erfordras, ske till följd af bolagsmännens allmänna
ansvarighet för bolagets samtliga förbindelser.

Emot detta system kunna vid vissa delar framställas befogade anmärkningar.
Genom anordnandet af särskild pant och ansvarighet för sedlarna
skapas inom bolaget två olika grupper af så väl tillgångar som skulder
samt vid konkurs nära nog två särskilda konkursmassor, som i åtskilliga
hänseenden och i synnerhet vid uttaxeringarna kunna komma att
på ett mycket kompliceradt, och godtyckligt sätt konkurrera med hvarandra
om betalningen. Den speciella ansvarigheten för sedelskulden
med ty åtföljande strängare uttaxeringsgrund framkallar antagligen den
olägenhet, att, när bankens ställning vacklar, hufvudlottegarne, för att
undgå tillämpningen af samma ansvarighet, skola frestas att inkasta i
sedelpanten bankens säkraste tillgångar till förfång för bankens öfriga
borgenärer, hvilka särskild!, kunna blifva lidande genom den föreskrifna
brådstörtade realisationen af samma pant. Den ifrågavarande pantsättningen
utgör dessutom en med grunderna för 17 kap. 3 § Handelsbalken
föga öfverensstämmande juridisk fiktion. I sjelfva verket fordrar
begreppet af handfången pant enligt nämnda lagrum och 10 kap.
samma balk, jemförda med 54 och 90 §§ konkurslagen, ett verkligt
öfverlemnande af panten i vård af fordringsegaren med rätt för denna
att, efter eget bepröfvande, omedelbart i stadgad ordning realisera panten
och dymedelst göra sig betäckt för sin fordran. Den anordning,
enligt hvilken ifrågavarande tillgångar skulle betraktas såsom pant i
handom för sedelskulden, afviker uppenbarligen i väsentliga delar från
denna grundprincip för gällande lag i ämnet.

Hvad sjelfva ansvarighetsbeloppen beträffar synas de dessutom,
när fråga är att dermed supplera den nuvarande obegränsade ansvarigheten,
vara väl knappt tilltagna. 1 synnerhet kan detta befaras i den
i förslagen uttryckligen förutsatta händelsen, att banken genom oärligt
eller vårdslöst förfarande vid förvaltningen eger utelöpande ett obestämdt,
större sedelbelopp, som icke finnes upptaget i bankens räkenskaper.

Det nya systemets grundtanke att det särskilda slag af fordran,
som grundas å banksedel, skall i lag erhålla företrädesrätt till betalning
framför andra fordringar, måste ock ur privaträttslig synpunkt
framkalla betänkligheter. Lagstiftningen har hittills sökt häfda såsom
allmän regel alla borgenärers lika rätt och försöken att skapa nya
förmånsrätter hafva i allmänhet på senare tid strandat. Frågan huru -

vida, sådant oaktadt, ur andra, statsekonomiska eller finansiella synpunkter
förmånsrätten för banksedeln i dess egenskap af myntrepresentativ
låter försvara sig eller bör anses vara för den allmänna krediten
oundgänglig torde emellertid ej bär föreligga till vidare pröfning.
Emot den samtliga förslagen tydligt genomgående åsigten om den
absoluta nödvändigheten att bereda banksedeln en bättre betalningsrätt
än andra fordringar lärer följaktligen ej någon insaga bär få göras
utan måste antagligen af sådan orsak grundsatsen om borgenärernas
lika rätt i detta hänseende vika.

Vid förslaget till Lag med vissa bestämmelser angående bankbolag
kan i öfrigt särskild! anmärkas:

att bolagsmännen i de sedelutgifvande bankerna förfarande benämnas
solidariska, fastän den verkliga solidariska ansvarigheten skulle
försvinna;

att sedelbankbolagen i sjelfva verket gjorts till aktiebolag med
något utsträckt ansvarighet för bolagets förbindelser, närmast liknande
den talrika kategori af redan befintliga aktiebolag, der lottegarne genom
särskilda garantiförbindelser betryggat fordringsegarnes rätt; men att
sådant oaktadt — i strid med grundsatsen i 2 § af 1848 års aktiebolagslag
— dessa bolags benämning icke behöfver innehålla antydning
om ansvarighetens begränsning;

att förslaget uppställer en för civillagen ny kategori af lottegare,
nemligen kommanditlottegare, utan att närmare bestämma dessas rättsliga
ställning, hvilken, såsom af det administrativa förslaget inhemtas,
skiljer sig från hufvudlottegares derigenom att de förra äro utestängda
från all beslutanderätt i fråga om bolagets förvaltning;

att de väsentliga bestämmelserna om bolagsordningens fastställande
af Konungen samt om grundfondens minimum och förhållandet
emellan grundfond och kommanditfond i förslaget saknas;

att de för ansvarighetens verkan till fordringsegarnes trygghet
oundgängliga restriktionerna i fråga om bolagsmäns rätt att afgå ur
bolaget eller öfverlåta sina lotter icke blifvit inrymda i förslaget, fastän
behofvet af fullt betryggande föreskrifter derutinnan visserligen ej varder
mindre då ansvarigheten begränsas och sålunda den förmögne lottegaren,
som under den verkliga solidariska ansvarighetens tryck har
omedelbart intresse af att alla delegarne äro lika solida, framdeles
kan blifva mera likgiltig i detta afseende då hans egen ansvarighet i
allt fall aldrig kan öfverstiga ett lagbestämdt maximum.

Vid förslaget till lag om bankbolags konkurs är särskild! att anmärka,
hurusom sedelinnehafvarnes ställning i konkursen och i synnerhet
deras rätt till talan å borgenärernes sammanträden icke blifvit med

erforderlig tydlighet bestämda. Äfven torde föreskriften i förslagets
7 § om uppvisandet af sedlarne för det i konkursen förordnade kronoombudet
personligen vara mindre praktisk, då hufvudsakliga vigten
bör fästas vid angifvandet af stället för uppvisandet, hvilken väl
måste blifva konkursförvaltningens säte. Den dermed sammanhängande
rättigheten för sedelinnehafvaren att till ombudet aflemna sedeln emot
qvitto, som skulle ega samma betalningsrätt som sedeln, kan ej heller
obetingadt godkännas. Ett vigtigt men i förslaget ej nog beaktadt
önskningsmål i fråga om sedlarnes uppvisande till inlösen är nemligen
otvifvelaktigt att för hvarje sedel liqviden varder verkstäld med ens
till hela beloppet och ej i flera omgångar med vissa procent för hvarje
tillfälle. Lätt är att inse till hvilka betänkliga oredor och förvecklingar
det skulle föranleda, om i allmänna rörelsen förekomma om hvart
annat i stort antal dels sedlar, hvarå olika eller inga afbetalningar
finnas afstämplade, dels ock lika beskaffade qvittenser å aflemnade sedlar.
Olägenheterna deraf förökas än ytterligare då bland dessa fordringsbevis
en del äro löpande och andra deremot icke löpande samt
dertill kommer att qvittenserna antagligen mindre än sedlarne skulle
erbjuda garanti mot förfalskning. Anordningarna i detta hänseende
böra derföre otvifvelaktigt vara sådana, att så vidt möjligt hvarje sedel
endast en gång behöfver presenteras och detta först när full liqvid
kan erhållas och att följaktligen hvarken afbetalningar eller sedlarnes
aflemnande emot qvitto behöfva ifrågakomma.

Af hvad nu blifvit anfördt framgår att de ifrågavarande förslagen
icke kunna tillstyrkas i oförändradt skick utan böra undergå väsentliga
modifikationer.

Under förutsättning dels att den allmänna krediten ovilkorligen
fordrar att för sedelutgifvande bank en särskild men begränsad ansvarighet
för bolagsmännen påbjudes, och att, till följd af sedelns
ställning såsom myntrepresentativ, innehafvaren deraf måste gynnas
med bättre betalningsrätt än bankens öfriga fordringsägare, dels
ock att derjemte sedelutgifningsrätten begränsas väsentligen i öfverensstämmelse
med de i det administrativa förslaget framträdande
åsigter äfvensom att särskilda tillgångar, i analogi med hvad i 13
§ af 1874 års kungörelse föreskrifves om s. k. grundfondshypotek, varda
afsätta i allmänt förvar, torde följande hufvudgrunder för det civilrättsliga
ordnandet af ansvarigheten och sedlarnes betalningsrätt lämpligen
kunna uppställas:

l:o. De sålunda i likhet med de nuvarande grundfondshypoteken
i allmänt förvar satta valutorna skola icke utgöra speciel pant för
sedlarne utan bör i stället en generel förmånsrätt, hvarom bestäm -

melse införes i 7 § af 17 kap. Handelsbalken, fastställas i all bolagets
lösa egendom till förmån för sedelinnehafvarne.

2:o. Såsom vederlag för den minskning i säkerhet, som derigenom
möjligen skulle kunna befaras för bolagets öfrige borgenärer, skola
bolagets hufvudlottegare utöfver den på en hvar i förhållande till hans
antal lotter belöpande andel i grundfonden förpligtas att för bolagets
samtliga förbindelser, utan åtskilnad på sedlar eller annat, ansvara med
grundfondsandelens tredubbla belopp, hvilken ansvarighet dock ej må
göras gällande med mindre bolaget kommit i konkurstillstånd.

3:o. I sedelutgifvande banks konkurs skola, utöfver stadgandena
i allmänna konkurslagen, hufvudsakligen gälla följande bestämmelser:

a) Ett allmänt ombud förordnas att deltaga i utredningen och
förvaltningen af massan.

b) Samtlige tillgångarne, äfven de, hvarå sedelutgifningsrätten
grundas, skola så fort ske kan värderas af en sakkunnig nämnd, hvarefter
med ledning af donna värdering och bankens räkenskaper beräknas
den brist, som kan komma att för borgenärerne uppstå. Denna
brist uttaxeras på bankens hufvudlottegare inom gränsen för deras ansvarighet,
och de uttaxerade beloppen indrifvas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad 1880 års komité föreslagit.

c) I enlighet med hvad det föreliggande förslaget om konkursförfarandet
innehåller bör under anslagstiden upprättas förteckning öfver
de borgenärer, hvilka enligt bankens räkenskaper hafva fordran
på grund af insättning å depositions-, upp- och afskrifnings- eller annan
räkning, hvilken förteckning skall upptaga beloppet af hvarje borgenärs
fordran och, der den löper med ränta, (lagen, från hvilken räntan
är ogulden, jemte räntefoten. Förteckningen, som under de sista trettio
dagarne före inställelsedagen i afskrifter hålles tillgänglig hos rättens
ombudsman samt vid bankens alla kontor, skall uppläsas å inställelsedagen,
hvarefter fordran, som finnes i förteckningen upptagen, anses
vara i konkursen bevakad såsom hade borgenären sjelf å inställelsedagen
uppgifvit sin fordran.

d) För fordran på grund af bankens utelöpande sedlar erfordras
icke bevakning, der ej sedelinnehafvare vill bereda sig rätt till talan
vid borgenärssammanträden, för hvilket fall han bör sin fordran i
vanlig ordning bevaka och styrka.

e) Så snart realiseringen af massans tillgångar så långt framskridit,
att inlösen af sedelskulden till sedlarnes fulla belopp med ränta
derå enligt 117 § 2 mom. konkurslagen anses lämpligen kunna taga
sin början, skola gode männen eller sysslomännen utsätta och i allmänna
tidningarne kungöra viss dag, då inlösning af bankens sedlar

begynner, samt härom ofördröjligen göra anmälan hos Konungen, som
derefter lärer genom allmän kungörelse, hvilken hvar tredje månad
uppläses i rikets kyrkor, förelägga eu hvar, som innehar af bolaget
utgifven sedel, att, vid förlust af all betalningsrätt, inom två år från
kungörelsens dag hos sysslomännen utkräfva betalning för sedeln.

Grunderna och syftet för dessa anordningar lära icke behöfva
utförligt framhållas. Hvad den ifrågasatta nya generella förmånsrätten
för sedlarne angår torde dock till äfventyrs böra påpekas att denne
faktiskt icke kan antagas blifva mera menlig för de andra, oprioriterade
fordringarne, än hvad förhållandet, om än på omvägar och i en mindre
påtaglig form, skulle blifva enligt de remitterade förslagen. Resultatet
för de oprioriterade fordnegsegarne varder säkerligen detsamma i båda
fallen, men utan tvifvel är det rigtigast att genom sjelfva lagbestämmelsen
tydligt framhålles för fordringsegarne huru saken vid inträffad
konkurs i verkligheten ställer sig. Anordningen i sin helhet medför
dessutom jemte fördelarne för sedelinnehafvarne af en ofelbar och
skyndsam liqvid tillika det gemensamma gagn, att hela afvecklingen
och uttaxeringen af lottegarnes ansvarighetsbelopp kan ske lugnare,
säkrare och under högeligen förenklade former. Antagligt är således
att samma anordning — derest en bank eljest skötes ordentligt och
särskilt sedelutgifningsrätten ej missbrukas, hvarom allmänheten kan
af de offentliggjorda bankrapporterna bilda sig ett omdöme — icke
skall i någon mån undergräfva det förtroende banken eljest förtjenar.

Derjemte erinras att civillagsförslaget bör undergå den ändring,
att delegarne benämnas hufvudlottegare till skilnad från kommanditlottegare;
att dessa senares rättsliga ställning i bolaget närmare definieras
såsom förut är antydt och att civillagen, derest den icke kommer att
upptaga allt som rätteligen bör dit hänföras, åtminstone kompletteras
så till vida, att deri intagas erforderliga föreskrifter om Konungens fastställelse
å bolagsordningen för sedelutgifvande bank, om delegarnes
antal och svenska nationalitet, om grundfondens minimum och förhållandet
till kommanditlottegares tillskott, om grunderna för sedelutgifningsrätten,
om sättet och vilkoren för öfverlåtelse af hufvudlott samt
om kungörandet dels af bolagsordningen, dels ock af förteckningen å
hufvudlottegarne, samt inträffade förändringar bland desse. Till de
skäl, som redan blifvit anförda till stöd för en dylik komplettering i
nödtorftigaste delar af civillagen, torde endast behöfva, hvad angår de
enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, läggas att införandet af nödiga
bestämmelser derom i civillagen så mycket mindre må anses olämpligt
som motsvarande bestämmelser om Riksbankens sedelutgifning,
enligt det remitterade förslaget till ändring i 1830 års banklag, skulle

göras till civillag, ehuru de senare, i olikhet med de förra, icke ega
något gemensamt med privaträttsliga förhållanden.

Slutligen torde ock så väl ur det allmännas synpunkt som för
sedelbankernas oprioriterade borgenärers säkerhet finnas nödigt att —
jemte hvad i allmänhet stadgas om påföljden för bolags delegare och
styrelse, som öfverträda gällande bankförfattning eller bolagsordning
— intaga i civillagen skärpt bestämmelse om ansvarighet för bankbolags
styrelse, derest sedelutgifningsrätten öfverskrides. Skulle vid
inträffande konkurs befinnas att öfverträdelse af nämnda rätt egt rum
och att brist uppstår för de oprioriterade borgenärerna, bör det åligga
de styrelseledamöter, som äro för öfverträdelsen ansvariga, att en för
alla och alla för en hålla de oprioriterade fordringsegarne skadeslösa
för bristen i den mån densamma faller inom eller motsvarar det belopp,
som utgör skilnaden emellan den lagligen högst tillåtna sedelstocken
och den derutöfver verkstälda sedelemissionen. Grunden för
dylik bestämmelse är naturligtvis att de oprioriterade fordringsegarne
böra kunna trygga sig vid att ej större sedelskuld än som öfver en sstämmer
med lagens föreskrift skall med förmånsrätt utgå.»

Justitierådet Aberg sson anförde:

»De remitterade lagförslagen innefatta, utom bestämmelser rörande
Riksbanken samt förfarandet vid bankbolags konkurs, hufvudsakligen
ett förslag till ordnande af delegarnes i sedelutgifvande enskild bank
ansvarighet för bolagets gäld.

För min del kan jag icke bedöma specialfrågan om bankdelegares
ansvarighet utan att ställa henne i samband med frågan om bankväsendets
ordnande i dess helhet, så vidt det afser bankernas förhållande
till tredje man och de garantier, staten har ovilkorlig skyldighet att
till allmänhetens betryggande fordra af dem, som utöfva en så vinstgifvande
och, om den vanskötes, så för landet och den allmänna krediten
vådlig rörelse, som bankaffären. Jag kan icke heller komma till
ett klart omdöme om ändamålet med och beskaffenheten af delegarnes
ansvarighet, utan att behandla detta ämne i hela dess vidd, således
icke blott så vidt det afser delegarne i sedelutgifvande enskilda banker,
utan äfven med hänsyn till öfriga, på aktier grundade bankinrättningar.
Ehuru jag icke bör tillåta mig att till Kongl. Maj:t afgifva utlåtande
i frågor, som icke äro till Högsta Domstolen remitterade, kan jag icke
undgå att i mitt yttrande beröra ämnen, som icke finnas i de remitterade
lagförslagen upptagna och hvilkas uteslutande derur jag, lika
med Justitierådet Örbom, anser utgöra tillräcklig anledning till förslagens
afstyrkande.

Bill. till BiJcsd. Frot. 1886. 1 Sami. 1 Afd.

Af dessa skäl anhåller jag att få angifva den allmänna uppfattning
af bankfrågan, från hvilken jag utgår vid bedömande af de till
granskning föreliggande lagförslagen.

Under den tid af 55 år, som enskilda banker drifvit bankrörelse
i Sverige, har deras verksamhet utöfvat ett välgörande inflytande på
landets ekonomiska utveckling. På grund af de starka garantier, som
redan vid de första enskilda bankernas inrättande påbjödos dels genom
fastställande af delegarnes solidariska ansvarighet, dels genom föreskrifter
om bankens egna fonder, hvilka föreskrifter afsågo, så väl att
fonderna skulle uppgå till ett efter den tidens rörelse väl afpassadt,
tillräckligt stort belopp i förhållande till bankens inlåning, som ock
att fonderna skulle vara i goda valutor placerade, vunno de enskilda
bankerna redan tidigt det allmänna förtroende, hvilket de sedermera
under en ständigt växande rörelse lyckats bibehålla. Fonderna hafva
icke för alla enskilda banker tillvuxit i samma proportion, hvari, till
följd af näringslifvets utveckling, bankernas lånerörelse utvidgats.
Fondernas obenägenhet att tillväxa har sin naturliga förklaring i den
omständighet, att delegarnes afkastning af deras i rörelsen innestående
kapital minskas i samma mån, som fonderna ökas. Fondernas storlek
i förhållande till rörelsen är för de särskilda bankerna mycket olika.
Fondernas förhållande till inlåningens omfattning samt likhet i den
garanti, de särskilda bankerna i detta afseende erbjuda, synas mig
böra vara bland de vigtigaste föremålen för lagstiftarens uppmärksamhet,
och dessa frågor blifva af så mycket större vigt, om man borttager
den säkerhet, som hittills legat i bankdelegarnes solidariska ansvarighet
för fulla gälden. Emellertid är det ett faktum, att ingen
enskild bank under de gångna 55 åren slutat sin verksamhet med förlust
för dess fordringsegare. Det är derför lätt förklarligt, att, vid
uppgörande af förslag till det enskilda bankväsendets ordnande, det
af andra orsaker uppkomna spörjsmålet om sedelutgifningens reglering
och slutliga koncentrerande hos Riksbanken äfvensom frågan, till en
början, om ett rimligt sätt för solidariska ansvarighetens tillämpning
och, numera, om solidaritetens totala afskaffande, fått träda i förgrunden,
medan man i fråga om bankernas fonder stannat vid att bestämma
grundfondens minimum till ett för alla enskilda banker utan hänsyn
till rörelsens storlek faststäldt belopp, att förbjuda grundfondens ökande
utöfver dubbla beloppet af detta minimum och att meddela föreskrift
om bildande af en reservfond, som icke behöfver öfverstiga 20 procent
af grundfonden.

Om vi härefter kasta en blick på den af aktiebolag bedrifna
bankrörelse, så möter oss ä ena sidan bankinstitut af hög rang, hvilka,

utan att erbjuda någon mot solidariteten svarande garanti, förvärfvat
stort anseende och med hänsyn till sina fonders styrka och sin rörelses
omfattning kunna jemföras med de största och de medelstora enskilda
bankerna, å andra sidan några mindre bolag, hvilka hvarken på grund
af sina fonder eller vidden af sin rörelse förtjena namnet bank och, efter
mitt förmenande, ej heller borde tillåtas att i sin firma begagna denna
benämning. Bland aktiebankerna, af hvilka en gjort till sin förnämsta
uppgift att vara en hypotekskassa för stadsfastigheters belåning, se vi
ett af de öfriga, uteslutande för bankaffär afsedda instituten drifva eu
rörelse, mycket nära jemförlig med den största enskilda bankens och
öfverträffande denna i afseende å sina fonders styrka i förhållande till
rörelsen. Den dernäst i ordningen varande aktiebanken öfverträffas i
afseende å vidden af sin rörelse endast af två bland de 27 enskilda
bankerna, under det den eger i förhållande till sin rörelse lika starka
egna fonder, som den största enskilda banken. A andra sidan är det
just bland dessa under den vanliga, friare aktiebolagsformen arbetande
bankinrättningarna som man träffar dem, hvilka drifvit en för allmänheten
förlustbringande rörelse. Göteborgs handelskompani lemnade
sina fordringsegare en utdelning af 27,4 procent. En annan aktiebank
har nyligen instält sina betalningar och derigenom inom vida kretsar
vållat stor förlägenhet, om den också icke kommer att tillskynda sina
fordringsegare förlust, hvarom det ännu är för tidigt att döma. Två
bankinrättningar utgöra i och för sig icke ett stort antal, men det är
alldeles för stort då man tager i betraktande de återstående, i verksamhet
varande bankaktiebolagens antal, hvilket uppgår till allenast
sexton, och den jemförelsevis korta tid, under hvilken bankinrättningar
af ifrågavarande beskaffenhet existerat. Om man vill taga hänsyn till
den allmänna säkerheten, synas mig lagstiftningsåtgärder, som verkligen
äro egnade att bereda trygghet, vara af behofvet lika påkallade
med hänsyn till aktiebankerna, som i afseende å de sedelutgifvande
enskilda bankerna. Aktiebankerna skola säkerligen sjelfva i längden
icke förlora derpå, att de göras starka och att från deras krets uteslutas
lånekassor, hvilka icke borde ega att, till allmänhetens förvillande,
på sin skylt sätta benämningen bank. En lagstiftning i den
sålunda åsyftade rigtningen har också vid föregående tillfällen varit i
fråga, men icke kommit till stånd. Det är naturligt, att en sådan lagstiftning
icke borde verka retroaktivt eller ordnas så, att den störande
ingrepe i de nuvarande bankaktiebolagens verksamhet. Jag syftar här
uteslutande på en lagstiftning till inskränkande af friheten till framtida
bildande af bankaktiebolag på lösa grunder.

Af jemförelse!! mellan de sedelutgifvande enskilda bankerna och
bankaktiebolagen framgår, att det icke är sedelutgifningen som karakteriserar
den i stor skala drifna bankrörelsen. Sedelutgifningen påkallar
vissa särskilda garantier för en ögonblicklig och ovilkorlig inlösen
af sedlarne medelst guldmynt. Sedeln, såsom myntrepresentativ
och såsom enligt folkets föreställningssätt egande samma värde som
mynt, bör också vid konkurs njuta företrädesrätt framför öfriga borgenärers
fordringar hos banken. Men om de i dessa afseenden erforderliga
garantier ställas för sedelinlösningen och sedelns betalningsrätt i
konkurs, kan den sedelutgifvande banken i öfrigt icke anses utöfva en
för bankens borgenärer eller för den allmänna krediten mera vådlig
rörelse, än de icke sedelutgifvande bankaktiebolagen.

Om man således vill ordna lagstiftningen med stadig hänsyn dertill,
att hvarje bank, sedelutgifvande eller icke, må, utan orimlig fara
för dess delegare, bereda största möjliga säkerhet åt sina fordringsegare,
borde detta ske i den rigtningen,

att för de sedelutgifvande bankerna föreskrefves särskilda garantier
för sedlarnes ovilkorlig a inlösning och för deras betalningsrätt i konkurs;

att derutöfver för alla framdeles uppkommande banker, så väl sedelutgifvande,
som icke sedelutgifvande, stadgades en i öfrigt för båda kategorierna
lika ansvarighet för delegarne, samt

att under den allmänna aktiebolagslagen hänfördes sådana mindre,
vanligtvis för särskilda samhällsklasser (tjenstemän, arbetare m. m.) afseclda
lånekassor, hvilka icke skulle ega att på sin skylt eller i sin firma
begagna benämningen Dbanh~>.

Bankkomitén har i sitt förslag tagit hänsyn till de två första af
ofvanstående hufvudmoment, i det att komitén sammanfört alla bankbolagen
i en lag samt för bankbolag med grundfond af minst en million
kronor stadgat, utom särskild ansvarighet för sedlarne, en i öfrigt
lika ansvarighet för delegarne i bankbolag utan sedelutgifningsrätt,
som för delegarne i sedelutgifvande bank. Komitén har derjemte
velat tillåta och i den allmänna banklagen inrymma bankbolag med
så liten grundfond som etthundra tusen kronor och för sådana bolags
delegare föreslagit ökad ansvarighet. Såsom jag nyss yttrat anser jag
bolag af sistnämnda slag kunna lemnas utom räkningen, men också
böra förklaras oberättigade att kallas banker. Den, som vill, lockad
af den högre räntan, som egentligen borde utgöra en varning, lemna
sina penningar till en mindre lånekassa, i stället för att gå till någon
af de solida bankerna, har sjelf underkastat sig samma risk, som hvar
och en annan, hvilken lemnar sitt förtroende åt en enskild man, i
stället för en under statens kontroll och garantier stäld inrättning.

Deri åter, som aflemnar sina penningar hos en bank, med offentlig
kontroll och inrättad i enlighet med af staten utfärdade särskilda garantilagar,
har anspråk på att få trygga sig dertill, att kontrollen är verksam
och garantierna af reel beskaffenhet samt att dessa garantier äro
lika för alla de sedelutgifvande och icke sedelutgifvande bolag, som
uppträda såsom banker och begagna denna benämning.

I de remitterade och dermed sammanhängande lagförslagen äro
enskilda sedelutgifvande bankerna och bankaktiebolagen åtskilda samt
all tanke på att genom föreskrifter i lagen göra de senare lika starka,
som de sedelutgifvande bankerna, öfvergifven. Deremot är icke påtänkt
någon skilnad mellan olika kategorier af aktiebolag, som drifva
penningerörelse. För de största bankaktiebolag med en lika vidtomfattande
rörelse, som de största bland enskilda bankerna, anses samma
lagstiftning lämplig, som för små lånekassor med en grundfond af trehundra
tusen kronor.

Då jag nu öfvergår till frågan om de garantier, som efter min
åsigt böra i lag uppställas såsom vilkor för bankrörelses drifvande,
och dervid först de särskilda garantierna med hänsyn till sedelutgifningen,
räknar jag till väsentliga bestämmelser dem, som afse dess begränsning
och beskaffenheten af de valutor, som utgöra underlag för
sedelutgifningen. Dessa bestämmelser böra derför, efter min åsigt,
upptagas i sjelfva hufvudlagen, på sätt som skett i afseende å Riksbanken.
Likaledes bör i samma lag intagas stadgande om vissa valutors
sättande i allmänt förvar i öfverensstämmelse med föreskrifterna
angående nuvarande, med den oegentliga benämningen grundfondshypotek,
betecknade valutor, en anordning, hvilken möjligen kunde ersättas
af en verksam kontroll öfver valutornas handhafvande. Beträffande
bankdelegarnes ansvarighet för sedlarne kommer jag att yttra
mig i sammanhang med frågan om delegarnes allmänna ansvarighet.

I fråga derefter om de allmänna garantierna för bankernas betalningsförmåga,
vill jag för min del utan tvekan eftergifva den solidariska
ansvarigheten, ehuru jag visserligen finner, att densamma icke
borde blifva för delegarne ruinerande, i fall dessa redan från början
tillskjutit tillräckligt förlagskapital, i fall banken väl administreras och
i fall ansvarigheten genom uttaxering af tillskott göres på ett förnuftigt
sätt gällande. Men om den solidariska ansvarigheten afskaffas,
torde lagen i stället böra föreskrifva en ansvarighet, som kan ersätta
den solidariska och, så långt menskligt förutseende förmår, bereda full
trygghet åt bankens borgenärer. Och då hvarje banks borgenärer äro,
på sätt jag redan antydt, berättigade till sådan trygghet, kan jag icke
från bestämmelserna i detta afseende utesluta aktiebankerna.

Delegarnes ansvarighet för bankens betalningsförmåga bör ligga
i deras tillskott. Dessa tillskott böra dels såsom förlagskapital tillskjutas
vid början af bankens verksamhet och dervid bilda bankens
grundfond, dels sedermera infordras antingen under pågående verksamhet-,
till fondernas förstärkning, eller ock slutligen vid bankens
konkurs eller utredning, i den mån sådant erfordras till skuldernas betalande.

Grundfonden må gerna delas i hufvudlottegarnes grundfond och
kommanditlottegarnes grundfond, om så anses lämpligt, men en sådan
delning torde, i fall ansvarigheten bestämmes på sätt jag vidare vill
föreslå, icke vara ovilkorligen nödvändig. I afseende å grundfonden
är frågan om dess storlek af synnerlig vigt. Ju större den är, dess
större trygghet erbjuder banken sina fordringsegare. I bolagsordningen
bör derför bestämmas ett minimum, hvilket det ankommer på grundläggande
förutseende och regeringens pröfning att lämpligen afpassa
efter den omfattning, affären kan antagas erhålla. Lagen torde böra
innehålla, att minimum, jemväl för icke sedelutgifvande banker, ej får
sättas under en million kronor. Vidare bör i bolagsordningen bestämmas
grundfondens maximum, hvaremot jag icke kan gilla, att lagen
skulle förbjuda utsättande i bolagsordningen af större maximum än
dubbla minimibeloppet. Grundfondens höjande är en god sak och
länder till fördel för fordringsegarne. Det är icke någon fara, att den
kommer att höjas oskäligt, då sådant skulle strida mot delegarnes intresse.
Motivet till det föreslagna förbudet skulle enligt komiténs betänkande
vara det, att en allt för stor frihet i detta hänseende ofta
kunde missbrukas till att mot premier utsläppa nya aktieserier och
derigenom förskaffa redan varande delegare i bolaget tillfälle att under
vissa förhållanden bereda sig en större vinst, än som af bolagets verkliga
ställning kan vara betingad. Detta motiv synes mig icke utgöra
tillräckligt skäl att söka genom lagen förhindra en så nyttig sak som
fondernas tillväxt. Det antydda missbruket torde, om så behöfves,
lätteligen kunna förebyggas genom andra föreskrifter, såsom exempelvis
genom ett stadgande, att, derest nya aktier utsläpptes till pris utöfver
nominella beloppet, sistnämnda belopp skulle föras till grundfonden,
men öfverskottet till nya aktieegarnes särskilda reservfond,
hvilken, ehuru lika med öfriga fonder ansvarig för gäldens betalning,
skulle vid bodelning tillfalla innehafvarne af de nya aktierna.

Eli hufvudsaklig grundsats, vid hvilken jag med hänsyn till
fonderna fasthåller, är den, att det icke är nog att för fonderna stadga
ett minimum. Om de skola erbjuda verklig garanti och en för alla
banker lika garanti, så måste deras minimum ställas i lämpligt förhål -

lande till rörelsens omfattning, kvilket är detsamma, som i ett visst
förhållande till skuldernas belopp. Men då grundfonden icke är så
lätt böjlig efter förhållandena, bör tillika finnas en reservfond, som kan
tjena till fyllnad i den summa, hvartill fonderna böra uppgå i förhållande
till skulderna.

Jag anhåller att här få anföra några siffror, som visa, huru olika
de särskilda bankernas ställning är, om hänsyn tages till styrkan af
deras fonder.

Ur bankkomiténs statistiska tabeller har jag inhemtat, att bankerna
hade egna kapital (grundfond, reservfond och andra hos bolaget
innestående, för delegarne disponibla medel) till belopp, som motsvarade
:

År.

För solidariska bankerna.

För aktiebankerna.

1871 .................................

1876 ................................

1881 .................................

57 °/0 af inlåningen

34 °/0 ,

33,5 °/0 ■ „

28 °/0 af inlåningen
40,5 °/0 „

36 »/o

De med hänsyn till fondernas belopp svagaste bankerna hade vid
samma tidpunkter egna kapital, motsvarande

År.

För en solidarisk bank.

För en aktiebank.

1871 ...............................

1876 ...............................

1881 ...............................

14 °/0 af inlåningen
41,7 Vo 11

13 Vo

21 °/„ af inlåningen

23 «/0

11 Vo

På grund af bankinspektörens rapport för den 31 December
1885 kommer man, i afseende å fondernas förhållande till hela skuldsumman,
till följande silfror:

Bankernas eget kapital i procent af skuldsumman.
De solidariska bankerna.	Aktiebankerna.
1 bank .............................	9,57	1 bank ....................	8,51
1 „ .............................	17,35	1 „ ....................	10,54
1 „ ..............................	18,83	1 „ .....................	11,57
1 „ .............................	19,97	3 banker..................	omkring 14
7 banker (deribland......	— —	1 bank .....................	18,40
den största) ...............	21,66 å 22,72	1 „ ....................	22,02
10 banker........................	24,63 å 28,44	1 (den största)......	25,12
2 „ .......................	öfver 30	1	27,n
2 „ ........................	öfver 40	3 banker..................	öfver 30
1 bank .............................	45,34	1 bank .....................	63,75
1 „ ..............................	54,10	2 banker..................	öfver 90
eller i medeltal för alla		eller i medeltal för
bankerna.......................	27	alla bankerna.....	32,4

Att medeltalssiffran ställer sig så mycket högre, än siffrorna för
de största och solidaste bankerna, beror derpå, att densamma tagit
inverkan af flera banker, der fondernas proportionerliga storlek beror
på bankernas jemförelsevis ringa kredit eller deras belägenhet å orter
med ringa omsättning.

Huru olika garanti de särskilda bankinrättningarna uti ifrågavarande
afseende erbjuda, om man frånser den för vissa banker gällanda
solidariska ansvarigheten, synes af följande kalkyl:

För att lemna full utdelning åt borgenärerne, med total förlust
för bankdelegarne, erfordras, att bankens samtliga valutor kunna realiseras
till ett sådant pris, att af deras förut bokförda värde, som jemnt
motsvarat summan af fonder och skulder, återstår en nettobehållning af
91,74 °/0, då bankens egna fonder motsvara 9 °/o af skuldsumman,

83,33 °/0, ,, ,, ,,

81,97 °/ 0, ,, ,, ,,

80 »/o „ n

O. S. V.

o v

20 «/

22 »/o „

25 “/o »

Denna kalkyl visar under hvilken procentsiffra af bokförda värdet,
nettobehållningen af bankens valutor måste hafva nedgått, innan
antingen delegarnes särskilda ansvarighet utöfver fonderna vidtager
eller, om sådan ansvarighet icke finnes, förlust för borgenärerne uppstår.

Med ledning af dessa siffror har jag kommit till den öfvertygelse,
att lagen borde upptaga följande, endast för framdeles uppkommande
banker gällande, men äfven till ledning för de äldre bankerna Renande
bestämmelser:

l:o. Grundfond och reservfond skola uppgå till ett belopp, som tillsammans
med eljest hos banken innestående, delegarne gemensamt tillhöriga
medel enligt årsboksslutet motsvarar minst tjugu procent af bankens samtliga
skulder.

2:o. För uppnående af detta mål bör, utom det att grundfondens
på aktieemission grundade belopp lämpligen afpassas och i män af behof
ökas, i lagen stadgas dels att utdelning till delegarne icke får ske förr än
till reservfonden af satts hvad som erfordras för att, tillsammans med grundfonden
och till framtida disposition reserverade medel, uppnå nyss nämnda
tjugu procent af skuldsumman enligt senaste bokslutet, dels att, derest
detta ändamål icke kan på annat sätt vinnas, särskild uttaxering af tillskott
till reservfonden skall eg a rum.

Genom denna anordning tvingas delegarne att hålla grundfonden
vid tillbörligt belopp för att undgå sistnämnda uttaxering. Denna uttaxering,
hvilken under en omtänksam styrelse aldrig torde ifrågakomma,
skulle stadgas endast såsom en hotande påföljd, i fall styrelsen,
af bristande omtanke eller begär att bereda delegarne stor utdelning,
försummade att höja grundfonden i förhållande till rörelsens omfattning.
Ett sådant begär skulle å andra sidan aldrig kunna göra sig
gällande, då ett så verksamt lagstadgande om skyldighet att på ett
eller annat sätt hålla fonderna uppe lade hinder i vägen för alla
spekulationer i nämnda rigtning.

Det kan icke påstås att fonderna allena äro bestämmande för
bankens soliditet och i och för sig mäktiga att afvärja förlust. Allt
beror hufvudsakligen på styrelsen, på valutornas beskaffenhet. Men
detta, det personliga elementet, kan icke genom lag regleras, och jag
vågar påstå, att, under lika god styrelse, en bank med stora fonder
eger bättre motståndskraft än den med små fonder, och att den sist
nämnda hastigare än den förra dukar under för styrelsens fel.

Den sålunda antydda anordningen utgör en garanti för att fonderna
icke understiga ett rimligt minimum, men lemnar, derigenom
att bestämmelserna icke rigtas enbart på grundfonden, utan afse sumBih.
till Riksd. Prof. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 5

man af delegarnes innestående kapital, bankerna sjelfva full frihet att
välja sättet för fondernas ökande. Naturligtvis kaD, ja, till och med
bör det stadgade minimum under vissa förhållanden öfverskridas.
Banker med stor omsättning, belägna å rörelsens centralpunkter, kunna
stanna vid minimum längre, än sådana banker, hvilka till följd af sin
belägenhet hafva mindre omsättning och der följaktligen risken icke
varder fördelad på ett så stort antal affärer, som dem, hvari den större
banken är engagerad.

Återstår nu frågan om den garanti, bankerna böra erbjuda genom
lagstadgad skyldighet för hufvudlottegarne att, vid konkurs, till skuldernas
betalande göra tillskott utöfver det af dem i bolaget redan insatta
kapital.

Bankkomitén har i detta afseende föreslagit skyldighet för hvarje
hufvudlottegare i bankbolag, sedelutgifvande eller icke sedelutgifvande,
som bildats med grundfond af minst en million kronor, att tillskjuta
lika belopp, som hans andel i grundfonden, hvilket tillskott skulle
uttaxeras så långt sådant för skuldernas liqviderande och till följd af
brist hos en eller annan bland öfrige hufvudlottegare erfordras, hvartill
skulle komma skyldighet för hufvudlottegarne i sedelutgifvande
bank att särskildt för sedlarnes liqviderande ytterligare tillskjuta ett
belopp lika med grundfonden. Detta förslag är upptaget i det remitterade
lagförslaget, såvidt angår sedelutgifvande enskilda banker, men
förbigås helt och hållet i fråga om blifvande bankaktiebolag. Om anledningen
till förkastande af komiténs i detta afseende teoretiskt rigtiga
och praktiskt nyttiga förslag eger jag icke någon kännedom.
Utom denna brist i det remitterade förslaget, har jag att deremot
framställa den hufvudsakliga anmärkning, att den föreslagna ansvarigheten
för sedelutgifvande banks hufvudlottegare är byggd på eu grund
(grundfonden), hvarom det remitterade lagförslaget icke innehåller
några bestämmelser, och hvilken dessutom, efter hvad jag ofvan visat,
är allt för sväfvande.

Om en af de starkare sedelutgifvande bankerna eller en af de
starkare aktiebankerna, hvilka eg a en grundfond, den förra af 9,000,000
kronor och den senare af 7,500,156 kronor, skulle nödgas inställa sina
betalningar vid en tidpunkt, då deras skulder uppgå till de belopp,
som för nämnda banker finnas angifna i bankinspektörens rapport för
den 31 December 1885, skulle, om bankkomiténs förslag vore gällande
lag, sedelbankens konkursbo hafva att, i händelse af behof, från bankdelegarne
påräkna en tillskottsreserv af 9,000,000 kronor för sedelskulden
kronor 8,419,012,25 och ytterligare 9,000,000 kronor för öfriga
skulden kronor 42,094,962,72 eller 21,38 procent af sistnämnda skuld -

summa, samt aktiebankens konkursbo en sådan reserv af 7,500,156
kronor för täckande af bankens skuldsumma, kronor 45,389,810,82, eller
16,53 procent deraf. Deremot erbjuder en sedelutgifvande bank, som i
bankrapporten af den 31 December 1885 upptages såsom egande en
grundfond af 3,000,000 kronor med en sedelskuld af 3,090,860 kronor
och öfrig skuld till belopp af kronor 31,870,625,76, en tillskottsreserv
af 3,000,000 kronor för sedlarna och ytterligare 3,000,000 kronor för
den öfriga skulden eller endast 9,41 procent af sistnämnda skuldsumma.
Likaledes skulle en aktiebank, som enligt samma rapport eger en
grundfond af 627,700 kronor mot en skuldsumma af kronor 6,034,329,34,
om enahanda tillskottsskyldighet för delegarne vore lagstadgad, vid
konkurs lemna en tillskottsreserv af 627,700 kronor eller allenast 10,40
procent af skuldsumman.

Häraf framgår att, i anseende till den af lagen endast till minimum
bestämda grundfondens icke alltid lika förhållande till skuldsumman,
delegarnes föreslagna ansvarighet skulle, om den baserades på
grundfonden, komma att vid olika tidpunkter och för olika banker
innebära en olika garanti för borgenärerne.

För att undvika denna ojemnhet, anser jag, att liksom fondernas
belopp, på sätt jag förut yttrat, böra ställas i förhållande till rörelsens
omfattning eller till viss procent af bankens samtliga skulder, de ytterligare
tillskott, som vid konkurs må från delegarne infordras, jemväl böra
ställas i förhållande, icke till grundfonden, utan till skuldernas belopp,
hvaraf äfven den fördelen vinnes, att det blifver med delegarnes intresse
öfverensstämmande, att rörelsen icke genom erbjudande af hög
inlåningsränta oskäligen uppdrifves.

Visserligen må det medgifvas, att det är beqvämare för bankdelegarne,
om deras extra ansvarighet bestämmes i förhållande till
grundfondens belopp, emedan de då i hvarje ögonblick till siffran känna
maximibeloppet af sin ansvarighet; men det synes mig vara af större
vigt, att borgenärerne i hvarje ögonblick veta, att, i händelse af stora
förluster för banken, viss andel af deras fordringar är garanterad af
tillskottsreserven. Dessutom kunna banklottegarne med ledning af den
månatliga bankrapporten lätt uträkna beloppet af sin ansvarighet.

Vid beräkning af det maximibelopp, hvartill delegarnes ansvarighet
utöfver eget hos banken innestående kapital bör högst bestämmas,
anser jag mig kunna utgå från den förutsättning, att med den kontroll
öfver förvaltningen, som utöfvas af bankens revisorer och statens inspektör,
och hvilken kontroll borde än ytterligare skärpas, samt med
hänsyn ej mindre till stadgandet om tillskott eller utredning, så snart
reservfonden och tio procent af grundfonden förlorats, än äfven till de

påtänkta bestämmelserna i konkurslagen, i syfte att förhindra en brådstörtad
realisation, det icke bör, jemväl under ogynsamma förhållanden,
kunna inträffa, att icke de valutor, som ansetts i värde motsvara summan
af bankdelegarnes och fordringsegarnes i banken insatta medel,
kunna realiseras till en nettobehållning, motsvarande två tredjedelar af
deras sålunda antagna värde. Under förutsättning att bankdelegarnes
eget hos banken innestående kapital (grundfond, reservfond och till
framtida disposition reserverade medel), i enlighet med det af mig förut
föreslagna stadgande, utgör 20 procent af skuldsumman, och att de
mot skuldernas och fondernas sammanslagna belopp svarande valutorna
lemna eu nettobehållning af 66 f procent af deras förut antagna värde,
skulle borgenärerne erhålla en utdelning af 80 procent. Under dessa
förutsättningar erfordras således, för att kunna bereda full liqvid åt
borgenärerne, ett tillskott af bankdelegarne, motsvarande 20 procent af
skuldsumman. Ett tillskott till nämnda procent af skuldernas belopp
anser jag uppfylla syftemålet att tillfredsställa borgenärerne, utan att
bringa bankdelegarne till undergång.

Hvad beträffar den särskilda ytterligare ansvarighet, som bör
med hänsyn till sedlarne åligga hufvudlottegarne vid enskild sedelutgifvande
banks konkurs, så är det uppenbart, att om, såsom under
den förberedande granskningen af förevarande lagförslag af Högsta
Domstolens fleste ledamöter ansetts lämpligt, sedlarne erhålla vanlig
generel förmånsrätt, hvilket, utom många andra fördelar, skulle leda
till betydlig lättnad vid utredningen och till förminskning af sedelinnehafvarnes
besvär för erhållande af liqvid i konkursen, tillgångar
böra finnas att, utan tillskott af banklottegarne, bereda betalning för
sedlarne. Men äfven om, emot allt rimligt antagande, delegarnes tillskott
skulle behöfva anlitas för sedelliqviden, bör detta till 20 procent
af hela skuldsumman föreslagna tillskott, ensamt för sig, bereda full
tillgång till inlösen af de utelöpande sedlarne, hvilka icke torde öfverstiga
20 procent af skuldsumman. Enskilda bankernas utelöpande sedlar
uppgingo den 31 December 1885 till 15,4 procent af bankernas samtlige
skulder.

Sedelförmånsrättens inverkan på de öfriga fordringsegarnes utdelning
i konkursen torde icke komma att blifva så betydande, som
man möjligen kan föreställa sig. Jag har förut, under förutsättning
att fonderna uppgå till 20 procent af skuldsumman, visat, att, om valutorna
lemna en nettobehållning af 83,3 procent af deras antagna
värde, fordringsegarne erhålla full betalning och att, om valutorna
lemna allenast 66,7 procent af deras antagna värde, men delegarne
göra ett tillskott, motsvarande 20 procent af skuldsumman, fordrings -

egarne likaledes erhålla full betalning. I dessa fall har således sedelförmånsrätten
icke någon inverkan på de öfrige fordringsegarnes betalningsrätt.
Först då valutornas värde mot all beräkning sjunkit
under 66,r procent af det ursprungliga inträder brist, oaktadt tillskott
från delegarne egt rum, och denna brist blir för de öfrige borgenärerne
något känbarare, om den skall allenast på dem fördelas för att bereda
sedlarne full liqvid. Skilnaden blir dock icke betydlig och framgår af
följande tabell, vid hvars uträkning, under i öfrigt lika förutsättningar
som förut, utelöpande sedlarne antagits uppgå till 15 procent af skuldernas
sammanlagda belopp.

Nettobehållning af valutorna i procent af deras förut antagna värde.	Brist i full betal-ning åt borgenä-rerne i procent af samtliga fordrin-gar.	Dividend åt oprioriterade fordrings-egare, om bristen fördelas
på dem alla.	icke på sedel-fordringarna, utan allenast på öfriga fordringar.
65	2	98	97,6
64	3,2	96,8	96,2
63	4, t	95,6	94.8
62	5,6	94,4	93,4
61	6,8	93,2	92
60	8	92	90,6
50	20	80	76,6
40	32	68	62,4

Minskningen i dividend åt öfriga fordringsegare, i fall sedeln utgår
med förmånsrätt, synes icke vara så afsevärd, att den bör föranleda
till särskild tillskottsskyldighet för delegare i sedelutgifvande bank.

Resultatet af dessa undersökningar är således, att den ansvarighet
för banks skulder, som vid konkurs bör åligga hufvudlottegaren utöfver hvad
han redan i bolaget insatt, lämpligen borde bestämmas till tjugu procent
af samtliga skulderna.

Efter hvad jag sålunda anfört, är det beträffande frågan om sättet
för fondernas beräkning och upprätthållande i viss proportion till skulderna,
samt i afseende å grunderna för och vidden af bankdelegarnes
ansvarighet utöfver fonderna, som jag är af annan mening än Justitierådet
Örbom, hvarjemte jag velat påpeka önskvärdheten af en skärpt
lagstiftning för dem, som vilja hädanefter bilda aktiebolag för bank -

rörelses bedrifvande utan sedelutgifning; men i öfrig! instämmer jag
hufvudsakligen i det af Justitierådet Örbom afgifna yttrande, i hvad
det icke strider mot de af mig nu uttalade åsigter.

Slutligen anhåller jag att få fästa uppmärksamheten på det för
lagstiftningen angående enskilda banker egendomliga förhållande, att,
på grund af 6 § i 1830 års lag angående Rikets Ständers bank, hvilken
paragraf dock i det nu remitterade förslaget till lag angående tillägg
till och ändring i 1830 års lag är utesluten, denna lagstiftning anses
tillhöra Konung och Riksdag gemensamt, och att Konungen antages
hafva genom 1830 års lag, ehuru denna icke är, såsom exempelvis
stadgandet om ordningen för kommunallagars stiftande, af grundlags
natur, förbundit sig att till gemensamt afgörande åt Riksdagen öfverlemna
jemväl den administrativa delen af lagstiftningen, dervid dock
med ärendet icke skulle behöfva förfaras i den ordning, som i sista
stycket af 89 § Regeringsformen finnes antydd.»

Justitierådet östergren instämde med Justitierådet Örbom.

Justitierådet Oliver Gröna, hvilken instämde i alla hufvudsakliga
delar af hvad Justitierådet Örbom anfört, yttrade vidare:

»Det stora, i många fall välgörande inflytande, som de sedelutgifvande
enskilda bankbolagen utöfvat på näringslifvets utveckling i vårt
land, bör villigt erkännas. De hittills för dem bestående grundreglor
hafva visserligen hos allmänheten underhållit ett godt förtroende till
dessa banker. Men detta oaktadt kan man dock icke undgå att lifligt
erfara behofvet af en förbättrad lagstiftning, som, under tider af djupt
gående finansiella kriser, skulle kunna på ett tillfredsställande sätt bemängden
af dem, som hos dessa banker ega fordringar, emot
stora förluster, utan att plötsligt bringa enskilda bankdelegare till fullständig
ruin, om deras ansvarighet skulle emot dem omedelbart göras
gällande. Behofvet af en sådan lagstiftning är så mycket känbarare,
som vi, ty värr, ännu sakna en tidsenlig lag om bolag, från hvars allmänna
bestämmelser man kunde hemta ledning för omdömet i tvifvelaktiga
fall. 1734 års lagstiftare har visserligen i 15 kap. Handelsbalken
lemnat några få enkla reglor om så väl handelsbolags organisation
som om delegarnes ansvarighet i rättsförhållanden till andra
personer, men dessa reglor äro allt för ofullständiga för att, vid fråga
om användning på bolag af den stora omfattande verksamhet, som
kännetecknar sedelutgifvande bankbolag, motsvara ändamålet. Då fråga
först uppstod om upprättandet här i landet af enskilda bankbolag med
s edelutgifningsrätt, ansåg man sig icke böra afvika från den i nämnda

kapitel af Handelsbalken uppställa allmänna grundsats, att de, som i
bolag idka en rörelse, hvilken för sin tillvaro i mer eller mindre grad
tager allmänhetens förtroende i anspråk, skola svara en för alla och alla
för en. Denna grundsats uttalades derföre uttryckligen i kungörelsen
den 14 Januari 1824 och bekräftades ytterligare i lagen för Rikets
Ständers Bank den 1 Mars 1830.

Om ock samma grundsats måhända var till en början nödvändig
för att åt de första enskilda bankernas sedlar och öfriga förbindelser
förvärfva allmänhetens förtroende; om bankdelegarnes solidariska ansvarighet
hittills, under lugna tidsförhållanden, lemnat tillräcklig garanti
för att under mer än sextio år befästa detta förtroende, så kan man
dock icke, enligt min tanke, förbise de utomordentliga faror för en
förödande ekonomisk omhvälfning, som kunna uppstå, i händelse detta
förtroende våldsamt skakades och vållade åtskilliga bankers fall och en
mängd öfver hela landet spridda bankdelegares fullständiga undergång.
Då man icke bör låta invagga sig i den föreställningen att lugna tider
alltid fortfarande skola möta oss, är det utan tvifvel för lagstiftaren
en pligt att tillse att mått och steg varda vidtagna, hvarigenom nämnde
faror må, så vidt möjligt, förebyggas och allmänhetens fordringsanspråk
emot de sedelutgifvande enskilda bankerna betryggas, äfven om den
stränga solidariska ansvarigheten för bankdelegarne skulle, under ny
oktroj för samma banker, försvinna. Svårigheten ligger hufvudsakligen
deri att utfinna säkra garantier, dels åt allmänheten, som emottager
nämnde bankers kreditsedlar såsom myntrepresentanter eller anförtror
bankerna sina besparade medel, dels åt lottegarne sjelfve att de icke, i händelse
af trångmål för banken, må äfventyra att kunna lagsökas för enorma
belopp, omöjliga för dem att betala. Den år 1881 förordnade komitén för
afgifvande af förslag till Lag angående bankbolag har sökt lösa problemet
på det sätt, att delegarne i bankbolag skulle vara »minst trettio solidariske
bolagsmän», men deras ansvarighet likväl begränsad. Men att en för
bolagsmän existerande solidarisk förbindelse, eller hvad 1734 års lag
benämner en förbindelse, der samtlige förpligtade personer ansvara
»alle för en och en för alla» för »allt hvad bolaget häftar för» (15: 2, 3
Handelsbalken), der fordringsegaren eger att för fulla gälden söka hvilkendera
han helst vill, tillika skulle vara begränsad innebär en juridisk omöjlighet.
I det till utlåtande af Högsta Domstolen i öfverensstämmelse
med 87 § Regeringsformen nu remitterade »Förslag till Lag med vissa
bestämm,elser angående bankbolagf) återfinner man emellertid samma grundfel,
då der i första paragrafen säges:

»Bolag, som drifver bankrörelse med rätt att utgifva egna banksedlar,
må bestå antingen ensamt af solidariske bolagsinän eller af så -

dane bolagsmän och kommanditlottegare. Solidarisk bolagsman skall
utöfver den andel af bolagets grundfond, som å honom belöper, ansvara
för bolagets samtliga förbindelser med lika belopp som hans andel i grundfonden
och derutöfver med lika belopp särskildt för de af bolaget utgifna
sedlar.T> Samma paragraf innehåller derjemte det förklarande, att de s. k.
»solidariske bolagsmännens» ansvarighet icke kan mot dem göras gällande
i annan ordning än genom uttaxering enligt det särskilda konkurslagsförslaget,
i den mån brist hos bolaget uppstår. I sjelfva begreppet
»solidariske bolagsmäns ingår likväl, att de skola, såsom 1734 års lag
säger, »svara alle för en och en för alla till den handel, som för bolaget
slutes» (15: 2 Handelsbalken), det är att ansvara för bolagets skuldbelopp,
såsom ett helt betraktadt (in solidum), hvilket fordringsegaren har att
omedelbart utkräfva af hvilken bolagsman, han anser vara bäst vederhäftig
att betala. Men då det, i fråga om vidden af ett sedelutgifvande
bankbolags skuldbelopp, i verkligheten snart skulle visa sig vara en
omöjlighet att, i händelse af bankens insolvens, af en enda bolagsman
utkräfva hela detta belopp, gifver detta förhållande stöd för den mening,
att det är vida ändamålsenligare att i lag fastställa eu för bolagsmän
i dylikt bolag begränsad ansvarighet, som af dem kan utsökas utan
deras fullständiga ruinerande, än att bibehålla ett solidariskt ansvarsförhållande,
som man inser vara alltför allmänt olycksbringande för
att i all sin stränghet kunna användas. Goda skäl tala derföre att föreslå
en begränsning af ansvarigheten med hänsyn icke blott till ansvarighetsbeloppet
utan äfven till sättet för ansvarighetens utkräfvande. Men
absolut förkastligt är emellertid att begagna termen »solidariske bolagsmän»
på sådana bolagsmän, hvilkas ansvarighet för bolagets samtliga
förbindelser uttryckligen begränsas på sätt det skett i det remitterade
förslaget; ty denna term kan likväl, ehuru den innehåller en contradictio
in adjecto, lätteligen föranleda någon att tro, det ett solidariskt rättsförhållande
existerar, som i verkligheten icke finnes till. Det enda rätta
lärer vara att i lagen uttala att bolagsmännen endast åligger ett visst
begränsad!, ansvar utöfver hvad de inbetalt för den vid bolagets organisation
bestämda grundfonden. Derigenom blir deras ansvarsförhållande
fullt klart och bestämdt så att icke någon bör derom kunna misstaga
sig. Allmänheten skall då lära sig att inse, det hufvudlottegare i ett
sedelutgifvande bankbolag äro närmast att jemföra med aktieegare, som
särskildt förbundit sig till tillskott utöfver det inbetalda aktiekapitalet.

1 bankkomiténs förutnämnda förslag till ''»Lag angående bankbolag-»
finner man sammanförda i ett sammanhang alla så väl konstitutiva
stadganden angående både sedelutgifvande och icke-sedelutgifvande
bankbolags organisation och verksamhet, bolagsmännens ansvarighet

för bolagets förbindelser och densammas tillämpande, som ock föreskrifter
af mera administrativ beskaffenhet, afsedda för kontroll öfver
bolagens sätt att bedrifva sin rörelse. Detta sammanförande i en enda
banklag af alla bestämmelser rörande bankbolags organisation och verksamhet
har onekligen, vare sig att man betraktar saken ur teoretisk
eller ser den ur praktisk synpunkt, stora fördelar och underlättar reda
och följdugtighet i ämnenas anordnande. I det till Högsta Domstolen
nu remitterade »förslag till Lag med vissa bestämmelser angående bankbolag-)'')
har man gått tillväga i eu motsatt rigtning. Man har visserligen
dit hänvisat en del af hvad som skulle anses innefatta stadganden
af civillags natur, och hvilka skulle i den ordning § 87 Regeringsformen
föreskrifver af Konungen och Riksdagen behandlas, under det
man deremot i förslag till tvenne särskilda författningar, som man låtit
under hand komma till Högsta Domstolens kännedom, sökt inrymma
en mängd ganska vigtiga bestämmelser, hvilka man antagit böra betraktas
såsom varande af ekonomisk art och hvarmed Konungen följaktligen
skulle ega att i enlighet med 89 § Regeringsformen förfara. Detta
lagstiftningens sönderdelande synes mig likväl ingalunda vara att förorda.
Jag instämmer derföre till alla delar i de af Justitieråden Östergren,
Örbom och Abergsson gjorda anmärkningar angående den i dessa lagförslag
framträdande osäkerheten i begränsningen mellan den civila
och den såsom hufvudsakligen administrativ betecknade lagstiftningens
områden. Ser man hän till t>Förslag till lag med vissa bestämmelser
angående bankbolag», så framträder sjelfmant den frågan, om det icke
finnes några flera konstitutiva, af civillags natur varande stadganden,
rörande så väl sedelutgifvande som icke-sedelutgifvande bankbolag, än
de få, hvilka inrymmas i nämnda förslags Henne paragrafer; och om
man genomläser de till Högsta Domstolens kännedom komna, men
icke remitterade förslagen till förordningar om enskilda banker och
bankaktiebolag, hvilka skola anses hafva karakter af administrativa
författningar, återfinnas der, på sätt nämnde ledamöter af Högsta Domstolen
erinrat, grundsatser, som tydligen höra till den civila lagstiftningen,
emedan de antingen utgöra nödvändiga konseqvenser af den
uttalade principen om banklottegarnes ansvarsskyldighet eller ock dermed
stå i nära sammanhang. Det kan dessutom ingalunda vara nog
att i en lag angående bankbolag, hvilken skall såsom civillag uppfattas,
allena uttala bankdelegarnes ansvarighet för bankbolags förbindelser,
bestämma forum samt en förkortad preskription för sedlar och tryckta
eller graverade löpande förbindelser, derest bankbolag upplöses utan
konkurs. Dit böra otvifvelaktigt äfven hänföras, hvad sedelutgifvande
banker vidkommer, de konstitutiva bestämmelserna om minsta antalet
Bill. till Likså. Prof. 1886. 1 Scvml. 1 Afä. G

lottegare och deras svenska nationalitet, grundfondens minsta storlek,
dess fördelning i lika på viss person stälda lotter, kommanditlottegares
rättsliga ställning i bolaget, förhållandet mellan kommanditfond och
grundfond, samt vilkoren för utträdande ur bolaget och befrielse från
ansvaret för dess förbindelser. Till denna kategori af bestämmelser
torde måhända ock böra hänföras fixerandet af ett maximum i förhållande
till grundfondens och reservfondens sammanräknade storlek, utöfver
hvilket det icke skulle vara bankbolag tillåtet att af allmänheten
till förräntande emottaga penningar. Ty en allt för långt utsträckt
inlåning sr ätt kan, under tider med riklig penningetillgång, innebära en
stark frestelse att inlägga de af allmänheten hos bankbolag insatta
medel i affärer, som kunna blifva förlustbringande i större skala än
bolaget sedan förmår bära.

I ofta nämnda förslag till »Lag med vissa bestämmelser angående
bankbolag» finner man i slutet af 3:dje §:n ett stadgande af föga vidsträckt
tillämplighet, som berör bankaktiebolagen. I det till den administrativa
afdelningen af banklagstiftningen förlagda förslaget till
förordning angående bankaktiebolag möter man deremot en mängd
ganska vigtiga bestämmelser om bankaktiebolagens organisation och
verksamhet. Jag kan icke inse hvarföre sammanfattningen af dessa
för bankaktiebolagen grundläggande och deras verksamhet begränsande
bestämmelser, hvilka skola gälla för dem jemte 1848 års förordningom
aktiebolag, icke skola kunna och böra tillerkännas helgd af civillags
natur i likhet med innehållet af just samma förordning. Ja, en
anmärkningsvärd inkonseqvens framträder, då man i 1848 års aktiebolagsförordning,
hvilken erkännes vara af civillags egenskap, anträffar
stadgande!!, som, vidkommande bankaktiebolag, skola, enligt förslag till
förordning angående sistnämnde art af bolag, uppfattas såsom varande
af administrativ beskaffenhet. Bankaktiebolagen intaga år efter år, såsom
man ser, en mer och mer betydande ställning inom affärsverlden.
De åt dem af allmänheten öfverlemnade kapital hafva vuxit högst betydligt.
Och vid sådant förhållande synes allmänheten hafva befogade
anspråk att också lagstiftaren tillser att de lagstadganden, som hufvudsakligen
bestämma dessa bolags organisation och verksamhet, vinna
den fasthet och stadga, som åtfölja lagbud tillhörande civillagstiftningens
område. Det kan ingalunda för allmänheten vara utan sin väsentliga
betydelse, om t. ex. ett maximum finnes stadgadt för beloppet af
alla i ett bankaktiebolag på upp- och afskrifning, folioräkning, depositionseller
sparkasseräkning innestående medel, i förhållande till aktiekapitalets
och reservfondens storlek, om aktierna äro stälda till viss man eller till
innehafvaren, huru stor del af aktiebeloppet skall vara inbetaldt innan bo -

laget tillåtes öppna sin rörelse o. s. v. Och bestämmelser i dessa och
dylika ämnen böra ingalunda uppfattas såsom jemförliga med de till
den administrativa lagstiftningens lättrörliga element i öfrigt hörande
föreskrifter.

Jag kan derföre icke annat än, i likhet med Justitierådet Åbergsson,
anmärka såsom en väsentlig brist i det till Högsta Domstolen
remitterade förslaget till »Lag med vissa bestämmelser angående bankbolag''»
att deri saknas just de för bankaktiebolagens organisation och
verksamhet väsentliga grundregler, som, enligt min uppfattning, med
fullt lika goda skäl som bestämmelserna rörande de sedelutgifvande
enskilda bankerna böra hänföras under civillagen.

Då afskiljande! från civillagens område och upptagande i en administrativ
författning af ämnen, som, enligt sakens natur, böra tillhöra
berörda område, strider emot hvad just samma sakens natur kräfver,
och leder till svåra inkonseqvenser, då införandet i vår lagstiftning
af en »solidarisk» ansvarighet, som vore begränsad, innebär en
motsägelse, som icke kan lösas, och då hela banklagstiftningens sönderdelande
i en lag af civillags natur och tvenne administrativa författningar
vid sidan af 1848 års aktiebolagslag synes vara hinderlig för reda i denna
gren af lagstiftningen och framkalla praktiska svårigheter, finner jag
mig böra, af anförda skäl, afstyrka, att det till Högsta Domstolen remitterade
förslag till »Lag med vissa bestämmelser angående bankbolag»
lägges till grund för proposition till Riksdagen.

Oaktadt detta afstyrkande af förslaget i sin helhet, vill jag dock
icke undandraga mig att, i afseende på förslagets särskilda delar, med
Högsta Domstolens ledamöter ingå i granskning.»

I öfrigt afgåfvos beträffande de särskilde lagförslagen följande
yttranden:

l:o.

Förslaget till Lag med vissa bestämmelser angående bankbolag.

1 §•

Justitierådet Gliriistedt anförde: »Då frågan om begränsning af

bankdelegares personliga ansvarighet här föreligger lösryckt från de
öfriga bestämmelser, hvaraf säkerheten för bankernas förbindelser är

beroende, anser jag annat yttrande i denna fråga icke kunna meddelas,
än att, under förutsättning att lagstiftningen i öfrigt angående
sedelutgifvande banker varder byggd på grunder, som må vara betryggande,
någon anmärkning mot den föreslagna begränsningen synes
icke vara att framställa; dock torde denna ansvarighet icke utan
oegentlighet kunna betecknas såsom solidarisk.))

Justitieråden von Segebaden och Wedberg instämde i hvad Högsta
Domstolens fleste ledamöter redan anmärkt, dels derom att uttrycket
solidariske bolagsmän borde utbytas mot annan benämning, och att lagen
borde kompletteras åtminstone genom intagande deri af föreskrifter
om Konungens fastställelse af bolagsordningen, om grundfondens
belopp, om sättet och vilkoren för öfverlåtelse af hufvudlott samt om
kungörandet af förteckningen öfver hufvudlottegarne och inträffande
förändringar bland dessa, dels ock angående behofvet af ett stadgande
om ledamöternes i styrelsen ansvarighet för det fall att vid bankens
konkurs funnes, att banken hade sedlar utelöpande utöfver det belopp
banken lagligen egt utgifva.

2 §.

Beträffande sista stycket af denna paragraf ansågo Justitieråden
Olivecrona, von Segebaden, Östergren Wedberg, Örbom och Aberg sson, att
detta från äldre banklagar bibehållna stadgande, hvilket så länge 1830
års konkurslag tillämpades var af behof påkalladt, nu mera, med den
lydelse 1 § i 1862 års konkurslag har, vore öfverflödigt och derföre
borde uteslutas.

Justitierådet Glimstedt yttrade: »Enligt gällande konkurslag och

förordningen om årsstämning, jemförda med 10 kap. 6 § Rättegångsbalken,
lyda mål angående bolags konkurs eller årsstämning å dess
borgenärer, oberoende af bolagsmännens hemvist, under den Rätt, der
bolaget bör inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet.
Bestämmelsen i lista stycket af denna paragraf omfattar således jemväl
det fall, som afses i senare stycket, hvilket derföre synes böra utgå.»

3 §•

Justitieråden Olivecrona, von Segebaden, Östergren, Wedberg, Örbom,
och Abergsson förenade sig om följande yttrande: »Bestämmelsen i andra
stycket utgår från den förutsättning att, såsom i förslaget till förordning
angående bankaktiebolagen finnes stadgadt, dessa bolag skulle
kunna få rätt att utgifva visst slag af tryckta eller graverade löpande
förbindelser, under hvilken benämning några andra för närvarande

kända eller i bruk varande värdepapper icke kunna hänföras än räntebärande
obligationer. Då likväl för framtiden torde böra, på sätt som skett
i förslaget till förordning angående enskilda sedelutgifvande banker,
meddelas bestämdt förbud jemväl för bankaktiebolag att utfärda så
beskaffade värdepapper, torde ifrågavarande stycke böra utgå, desto
hellre som endast ett enda aktiebolag i riket finnes som drifver bankrörelse
med rätt att utgifva räntebärande obligationer och det icke synes
lämpligt att detta bolag göres till föremål för .särskild lagstiftning.

Då, i följd af hvad sålunda blifvit hemstäldt, lagen skulle komma
att handla om allenast banker, som egde rätt att utgifva egna banksedlar,
borde lagens rubrik derefter inrättas.»

Justitierådet Glimstedt anförde: »Stadgandet i senare stycket af

denna paragraf torde, såsom lätteligen ledande till oförskyld förlust för
borgenärer och, i fråga om förbindelse stäld på längre förfallotid, innefattande
en utväg för gäldenären att vinna rubbning i det angående
förfallotiden träffade aftal, icke kunna ur rättslig synpunkt godkännas
med mindre derjemte varder föreskrifvet att stadgandet ej må gälla i
afseende å andra förbindelser än sådana, der gäldenären förbehållit sig
att få i enlighet med detta stadgande förfara.»

Hvad angick öfvergångsstadgandet, yttrade Justitieråden Olivecrona,
östergren och örbom att då lagen, enligt uttryckligt stadgande,
skulle träda i kraft den 1 Januari 1887 utan att härifrån gjordes annat
undantag än att för nu varande enskilda banker skulle gälla förordningen
den 6 Oktober 1848, hvilken icke innehåller något om bankbolagsmännens
ansvarighet, så blefve följden häraf den, att bolagsmännen
i de enskilda bankerna vid 1886 års slut finge sin solidariska
ansvarighet utbytt mot den begränsade i nya lagen beskrifna ansvarigheten,
och detta icke allenast för de nya förbindelser, som under
de två sista åren af oktrojtiden, 1887 och 1888, komme att ingås, utan
äfven för äldre förbindelser, som vid 1887 års ingång ännu vore utelöpande.
Detta öfvergångsstadgande, som vore stridande mot den hittills
tillämpade lagstiftningsgrundsatsen att åt en ny civillag icke bör
gifvas retroaktiv verkan, kunde af Justitieråden desto mindre tillstyrkas,
som stadgandet lätteligen kunde komma att hos allmänheten alstra
misstroende mot de enskilda bankerna.

Justitieråden von Segebaden, Wedberg och Glimstedt anförde: »Det
föreslås att lagen skall träda i kraft den 1 Januari 1887, utan annan

modifikation än att i afseende å enskild bank, hvars rätt att utgifva
egna banksedlar grundas på tillåtelse, meddelad före nämnda dag, förordningen
angående vissa lagbestämmelser med afseende å enskilda
banker den 6 Oktober 1848 fortfarande skall vara gällande.

Lagen kan emellertid icke inverka retroaktivt å äldre förbindelser,
för hvilka således den fordna solidariska ansvarigheten fortfarande
kommer att ega rum.

Deremot skulle å förbindelser, utgifna efter 1886 års slut, tillämpas
stadgandet i 1 mom. 1 § af denna lag angående delegarnes ansvarighet,
hvilken ansvarighet åter enligt 2 mom. i samma paragraf ej finge
göras mot delegarne gällande i annan ordning än som sägs i förslaget
till lag angående bankbolags och sparbanks konkurs och således
icke finge göras gällande emot delegare i bank, hvars rätt att utgifva
sedlar grundades på tillåtelse meddelad före 1886 års slut. Följaktligen
komme i afseende å förbindelser, hvilka efter nämnde tidpunkt utgåfves
af sedelutgifvande bank, som vore i åtnjutande af derförinnan
meddelad oktroj, det egendomliga förhållande under återstående oktrojtiden
att inträffa, att samma förbindelser i ena stycket af en lagparagraf
tillerkändes en säkerhet, som enligt andra stycket i samma paragraf
icke kunde göras gällande.

Sådan oegentlighet synes kunna undvikas, derest här ifrågavarande
lag förklaras icke vara tillämplig å bank, hvars sedelutgifningsrätt
grundas å äldre oktroj.»

Justitierådet Abergsson ansåg att på nuvarande enskilda banker
borde, så länge de utöfvade sin verksamhet på grund af nu gällande
oktrojer, tillämpas hvad hittills är stadgadt och att, efter det sådan
bank erhållit ny oktroj, dess förutvarande delegare borde fortfarande
såsom hittills solidariskt ansvara för de under gamla oktrojen utfärdade
förbindelser, och hemstälde alltså Justitierådet, att detta stycke
borde i öfverensstämmelse härmed omarbetas.

2:o.

Förslaget till Lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken.

Med hänvisning till hvad vid granskning af hufvudgrunderna för
den ifrågasatta nya banklagsstiftningen redan blifvit anfördt angående

den föreslagna panträttens utbytande mot en innehafvare af enskild
banks sedlar tillkommande generel förmånsrätt i all bankens lösaoegendom,
hemstälde Justitieråden Olivecrona, Östergren, Örbom och Abergsson
att nu ifrågavarande förslag måtte förfalla och ersättas med ett
stadgande om en sådan förmånsrätt som nyss är nämnd, hvilket stadgande,
ehuru det enligt Justitierådens åsigt rätteligen bort bilda en särskild
paragraf emellan nuvarande 7 och 8 §§ i 17 kap. Handelsbalken, dock
till undvikande af rubbning af kapitlets anordning i öfrigt kunde intagas
såsom ett tillägg till 7 § af nämnda kapitel och affattas i det
syfte, att, i ordning näst efter de i nu gällande 7 §:n omförmälde
fordringar, borgenär skulle för fordran, som grundades å banksedel,
utgifven af enskild bank, ega förmånsrätt till betalning ur bankens lösa
egendom; och hemstäldes att i den lag, som härom kunde komma att
utfärdas, borde förklaras, att detta stadgande icke skulle gälla om sedel,
som af enskild bank utgifvits på grund af tillåtelse, meddelad innan
den tilltänkta nya ansvarighetslagen trädt i kraft.

Justitieråden von Segebaden, Wedberg och Glirnstedt lemnade ifrågavarande
förslag utan anmärkning.

3:o.

Förslaget till Lag angående bankbolags och sparbanks konkurs.

2 §.

Då allmänna ombudets i första punkten af denna paragraf stadgade lika
befogenhet med Rättens ombudsman näppeligen vore egnad att medföra
något verkligt gagn, men skulle kunna gifva anledning till hvarjehanda^
svårigheter och förvecklingar, hemstälde Justitieråden Olivecrona
och östergren att hvad nämnda punkt innehölle måtte utgå, hvarvid
Justitierådet Olivecrona åberopade hvad han rörande denna fråga redan
yttrat enligt Högsta Domstolens protokoll den 9 Februari 1881.

Justitieråden Wedberg, Örbom och Abergsson lemnade ifrågavarande
punkt utan annan anmärkning, än att här borde stadgas skyldighet för
allmänna ombudet att, då han ville kalla borgenärerne till sammanträde,
derom underrätta Rättens ombudsman.

Hvad angick senare punkten af förevarande paragraf, så enär

det syntes betänkligt att i lagen införa ett absolut förbud mot delning
af förvaltningen, ansågo Justitieråden Olivecrona, von Segebaden, Östergren,
Örbom och Abergsson, att samma punkt borde erhålla den förändrade
affattning, att allmänna ombudet skulle utan hinder af beslut,
som kunde vara fattadt ''om delning af förvaltningen af boet, ega att
deltaga i förvaltningen i alla dess delar.

Justitierådet Wedberg ansåg att förbudet mot delning af förvaltningen
borde inskränkas derhän, att förvaltningen ej finge delas så att
det allmänna ombudet uteslöts från någon del deraf.

6 §•

Då, i öfverensstämmelse med hvad som föreslagits af 1880 års
komité, 52 § konkurslagen blifvit så nyligen som den 1 Maj 1885 ändrad
i syfte att bereda borgenärer i konkurs rätt att med vanlig röstpluralitet
besluta uppskof med försäljning af konkursboets egendom för
den tid af högst ett år, som nämnda komité ansett nödig och tillräcklig,
och det icke kunde anses vara genom den korta erfarenhet, som derefter
stått att vinna, ådagalagdt att en ytterligare utsträckning af berörda
rätt verkligen vore af behofvet påkallad, samt i allt fall, derest
eu sådan utsträckning ansåges erforderlig i fråga om bankbolag och
sparbanker, densamma jemväl borde omfatta andra större bolag och
affärsfirmor, helst dessas tillgångar mången gång kunde mindre lätt
realiseras, än en enskild banks eller sparbanks, hemstälde Justitieråden
Olivecrona, östergren, örbom och Abergsson att ifrågavarande paragraf i
förslaget måtte utgå.

Justitierådet Abergsson tilläde, att, för den händelse det ansåges
nödvändigt att medgifva borgenärerne rätt att med vanlig röstpluralitet
besluta längre uppskof med realiseringen, än som i allmänna konkurslagen
enligt dess lydelse i lagen af den 1 Maj 1885 medgifves, det
stadgande, som härom kornme att affattas, icke borde, på sätt i förslaget
skett, gifvas en sådan redaktion, att det innefattade absolut förbud mot
uppskof med försäljning af konkursboets egendom, äfven om gäldenären
och alla vid sammankomst närvarande borgenärer äro derom ense.

Justitierådet Glimstedt anförde: »Stadgandet i denna paragraf torde
hafva till syfte att bestämma viss tid, hvarutöfver uppskof med försäljningen
ej må ega rum, äfven om alla vid sammankomst närvarande
borgenärer och gäldenären äro derom ense; men då härvid hänvisas
till 52 § konkurslagen, som icke innehåller någon begränsning af sådant
uppskof utom i det fall att någon af de vid sammankomsten närvarande
borgenärer eller gäldenären det bestrider, så synes åsyftade

begränsningen icke vinnas genom detta stadgande sådant det nu är
redigeradt.»

7 §•

I afseende å de ämnen, hvarom denna paragraf handlade, hänvisade
Justitieråden Olivecrona, Östergren, örbom och Abergsson till hvad
Justitieråden redan anfört vid granskning af de allmänna grunderna
för den föreslagna nya banklagstiftningen.

Justitieråd^ Wedberg hemstälde att här måtte, såsom skett i det
af Högsta Domstolen år 1881 granskade förslaget till lagstiftning i
ämnet, utsägas att den, som anmält fordran på sätt här vore sagdt,
egde rösträtt vid borgenärernes sammanträden.

Justitieråden Wedberg, Örbom och Abergsson ansågo att stadgas
borde, att för fordran på grund af banksedel borgenärsed ej egde rum.

Med erinran att det redan vore i förslagets 1 § föreskrifvet att,
då bankbolag råkat i konkurstillstånd, sådant skulle af Rätten eller
domaren ofördröjligen anmälas för chefen för Finansdepartementet, hemstälde
Justitieråden Olivecrona, von Segebaden, Wedberg och Glimstedt att
till förebyggande af den uppfattning, att särskild anmälan om konkursen
från Rättens, domarens eller konkursförvaltningens sida erfordrades
enligt nu ifrågavarande 7 §, de deri förekommande orden »uppå
anmälan härom)) måtte uteslutas.

8 och 9 §§.

Åberopande hvad vid granskning af hufvudgrunderna för den
ifrågasatta nya banklagstiftningen redan blifvit hemstäldt derom, att
den föreslagna anordningen af särskild pant och ansvarighet för enskild
banks sedlar måtte bortfalla och ersättas af en sedelinnehafvarne
tillkommande generel förmånsrätt i bankens lösa egendom tillika med
en hufvudlottegarne åliggande, subsidiär och begränsad ansvarighet för
all bankens gäld, vare sig den grundades å sedel eller annan förbindelse,
ansågo Justitieråden Olivecrona, östergren, Örbom och Abergsson
sig'' böra i afseende å nu ifrågavarande paragrafer äfvensom de öfriga
delar af förslaget, hvilka handlade om sedelpanten och den särskilda
ansvarigheten för sedlarne, erinra att, till följd af hvad sålunda blifvit
hemstäldt, borde, i händelse af bankens konkurs, vid realisationen af
bankens tillgångar och utkräfvande! af den subsidiära ansvarigheten
förfaras på ett och samma sätt, oberoende af beskaffenheten af den
Bill. till Biksd. Prof. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 7

gäld, som vore i fråga att betalas, och väsentligen i öfverensstämmelse
med hvad i sådant afseende föreslagits i det af Högsta Domstolen år
1881 granskade förslaget.

11 §■

Enär bestämmandet af förfallodagen för uttaxeradt belopp till viss
tid efter det kungörelsen om uttaxering blifvit första gången i allmänna
tidningarne införd skulle medföra den olägenhet, att betalningsskyldig,
som vid läsande af kungörelsen möjligen vore i ovisshet derom, huruvida
icke densamma förut varit i tidningarne intagen, icke kunde omedelbart
ur kungörelsen erhålla upplysning om förfallodagen, anmärkte
Justitieråden Olivetrona, ron Segebaden, Östergren, Wedberg, Örbom och
Abergsson att hvad förevarande paragraf i detta afseende innehöll borde
ändras derhän, att förfallodagen skulle utsättas i kungörelsen och denna
införas i allmänna tidningarne tre gånger, första gången minst 30 dagar
före nämnda dag; i följd hvaraf någon jemkning af lydelsen af de
följande paragraferna också blefve erforderlig.

Justitieråden Olivecrona, Östergren och Wedberg hemstälde, att
slutet af denna paragraf borde omredigeras så, att det blefve tydligt
att det ankomme på konkursförvaltningen att pröfva hvilken af de
här stadgade påföljderna borde tillämpas.

Justitierådet Glimstedt anförde: »Under förutsättning att banklagstiftningen
i de delar, som nu ej hänskjutits till Högsta Domstolens
granskning, kommer att inrymma sådana bestämmelser, att fråga om
den enes eller andres egenskap af s. k. solidarisk delegare i banken
ej rimligen kan blifva något tvifvel underkastad, finner jag ej anledning
till anmärkning emot här föreslagna ordning för vinnande af utmätning
och bolagsmans försättande i konkiirs; men om denna förutsättning
bortfaller, synes stadgandet böra sålunda modifieras, att detsamma
ej må omfatta det fall, då jäf i omförmälda afseende göres.»

15 §.

Då den här meddelade föreskrift, att sådana tillgångar, hvilkä å
fondbörs noterades, ej finge uppskattas högre än till senast noterade
försäljningspris, kunde gifva anledning till missförstånd i synnerhet
med afseende å värdepapper, som mera sällan eller endast å utländska
börser noterades, och föreskriften dessutom syntes öfverflödig, hemstälde
Högsta Domstolen att hvad förevarande paragraf derom innehöll
måtte utgå.

19 §.

Då, i anseende till de i allmänna konkurslagen meddelade bestämmelser
angående gode mäns och sysslomans pligter och befogenhet,
det icke vore af nöden att i den nu föreslagna speciallagen intaga
stadgande derom, att go<Je männen och sysslomännen i bolagets konkurs
hade skyldighet att å borgenärernes i samma konkurs vägnar,
såvidt dessas rätt rörde, iakttaga hvad i förevarande paragraf funnes
föreskrifvet, men den egentliga meningen af denna paragraf finge antagas
vara den, att förvaltningen af bolagets konkursbo vore pligtig
att i bolagsmans konkurs å öfrige bolagsmäns vägnar bevaka dessas
rätt mot den insolvente bolagsmannen, hemstälde Justitieråden Östergren,
Wedberg och Abergsson att ifrågavarande paragraf måtte erhålla
en något förändrad affattning, hvarigenom berörda mening tydligare
framhölles.

20 §.

Justitierådet Wedberg hemstälde om icke till förekommande deraf,
att banksedlar kunde varda utelöpande, hvilka, till följd af erhållen
utdelning, icke voro gällande till hela åsätta värdet, stadgande borde
meddelas derom att, vid lyftande af utdelning för sedel, denne borde
aflemnas emot bevis, som i 7 § sägs.

22 §.

Under åberopande af hvad som vid 3 § af förslaget till lag med
vissa bestämmelser angående bankbolag redan blifvit i Högsta Domstolen
anfördt till stöd för der gjorda framställningen, att senare stycket
af samma paragraf måtte uteslutas, hemstälde Justitieråden Olivecrona,
von Segebaden, Östergren, Wedberg, Örbom och Abergsson att nu ifrågavarande
paragraf jemväl måtte utgå.

Justitierådet Glimstedt yttrade: »Anledning lärer väl icke förefinnas
att i afseende å förbindelser, hvarom här är fråga, för borgenärs underlåtenhet
att inom föreskrifven tid anmäla sin fordran, stadga svårare
påföljd än som erfordras för ändamålet att vinna en tidpunkt då konkursen
kan afslutas; och torde derföre påföljden af förlust af all betalningsrätt
böra inskränkas till förlust af betalningsrätt i konkursen.»

4:o.

Förslaget till Lag rörande förändrad lydelse af 14 § i förordningen
angående aktiebolag den 6 Oktober 1848.

Som för genomförande af den föreslagna nya banklagstiftningen
ändring i ifrågavarande paragraf icke syntes erforderlig, ansåg Högsta
Domstolen förevarande förslag böra förfalla.

5:o.

Förslaget till Lag angående tillägg till och ändring i Lagen för
Rikets Ständers bank den 1 Mars 1830.

Ifrågavarande förslag lemnades utan annan anmärkning, än att
Högsta Domstolen ansåg sig böra fästa uppmärksamheten på det förhållande,
hurusom den i lagen förut befintliga § 6, på grund hvaraf
lagstiftningen i fråga om enskilda bankinrättningar ansetts tillkomma
Konung och Riksdag, blifvit utan iippgifven anledning från lagen utesluten;

hvarjemte Justitierådet Abergsson yttrade: »Ehuru benämningen
kassatillgångar i dagligt tal begagnas såsom ett kort uttryck för att
beteckna, utom den egentliga kassan, jemväl sådana tillgångar, hvilka,
såsom lika lätt tillgängliga, kunna jemte kassan tjena till underlag för
sedelutgifningen, anser jag detta uttryck likväl icke böra i lagen användas
för att beteckna banks fordringar hos andra bankinrättningar
eller handelshus.»

Ex protocollo
Th. Wilh. Malm.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott
Lördagen den 6 Mars 1886,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Ehrensvård,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Justitieråden: Örbom,

Åbergsson.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde Högsta Domstolens
yttrande öfver de till Högsta Domstolen remitterade förslag till
l:o) lag med vissa bestämmelser angående bankbolag,

2:o) lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken,
3:o) lag rörande förändrad lydelse af 14 § i förordningen angående
aktiebolag den 6 Oktober 1848,

4:o) lag angående bankbolags och sparbanks konkurs, samt
5:o) lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets
Ständers bank den 1 Mars 1830.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde Departementschefen
vidare:

»I anledning af de allmänna anmärkningar, som inom Högsta

Domstolen framstälts mot den föreslagna banklagstiftningen, har Hans
Excellens Herr Statsministern redan yttrat sig till protokollet öfver finansärenden
för denna dag. De inom Högsta Domstolen uttalade speciella
anmärkningar hafva gifvit anledning till följande förändringar och modifikationer
i förslaget till lag med vissa bestämmelser angående bankbolag
:

föreskriften om sedelutgifningsrättens beroende af Konungens
tillåtelse och godkännande af bankens bolagsordning har i lagen intagits
;

uttrycket »solidarisk bolagsman)) har utbytts mot benämningen
»hufvudlottegare»;

den liufvudlottegarne åliggande subsidiära ansvarighet för bankens
förbindelser har blifvit fullständigare och tydligare definierad;

senare momentet af ursprungliga förslagets 2 § har uteslutits såsom
öfverflödigt;

enär i det inom Finansdepartementet uppgjorda förslag till förordning
angående bankaktiebolag numera intagits förbud för sådant
bolag att utfärda tryckta eller graverade löpande förbindelser, har hvad
det nu ifrågavarande civila lagförslaget förut innehöll angående bankaktiebolag,
som egde rätt att utgifva så beskaffade förbindelser, blifvit
uteslutet och lagförslagets benämning i öfverensstämmelse dermed förändrats
;

slutligen har öfvergångsstadgandet erhållit den förändrade redaktion,
att deraf tydligen synes, att så väl den nya, begränsade ansvarigheten
som förslagets öfriga bestämmelser skola gälla endast för
sådan enskild sedelutgifvande bank, hvars verksamhet grundas på
oktroj, meddelad enligt den föreslagna nya lagen.

Då förslaget till lag angående förändrad lydelse af 17 kaj). 3 §
Handelsbalken lemnats utan anmärkning af delledamöter i Högsta Domstolen,
hvilka icke haft något att erinra mot hufvudgrunderna för den
ifrågasatta nya banklagstiftningen, har ifrågavarande förslag bibehållits
oförändradt.

Deremot har förslaget till lag rörande förändrad lydelse af 14 §
i förordningen angående aktiebolag den 6 Oktober 1848, enligt Högsta
Domstolens hemställan, fått förfalla.

Vid konkurslagförslagets 2 § hafva två ledamöter i Högsta Domstolen
hemstält att, då allmänna ombudets i lista punkten af denna §
stadgade lika befogenhet med Rättens ombudsman näppeligen vore
egnad att medföra något verkligt gagn, men skulle kunna gifva anledning
till hvarjehanda svårigheter och förvecklingar, hvad samma
punkt innehölle måtte utgå. Då emellertid den utsträckta befogenhet,

som enligt detta stadgande skulle tillkomma allmänna ombudet, under
vissa förhållanden kan vara nödvändig för att sätta honom i tillfälle
att bereda borgenärerne och det allmänna det gagn, som med
denna befattning afses, samt, derest allmänna ombudet skulle befinnas
missbruka sin ställning eller åsidosätta den omtanke och varsamhet,
som skäligen kunna fordras, sådant kan med säkerhet antagas komma
att medföra hans entledigande från befattningen, har ifrågavarande
stadgande blifvit bibehållet.

Senare punkten af denna § har erhållit den förändrade affattning,
hvarom Högsta Domstolens fleste ledamöter gjort framställning.

Till följd af de anmärkningar, som i Högsta Domstolen förekommit
mot det remitterade förslagets 6 §, har hvad denna § innehåller
fått utgå.

Fyra ledamöter i Högsta Domstolen hafva, i afseende å den i det
remitterade förslagets 7 och 20 §§ stadgade särskilda ordning för anmälande
af fordran på grund af banksedel och verkställande af utdelning
för sådan fordran, anmärkt att denna ordning borde så ändras,
att hvarje sedel endast en gång behöfde i konkursen företes, och detta
först när full liqvid kunde erhållas, samt att följaktligen hvarken delvisa
afbetalningar eller sedlarnes aflemnande mot qvitto borde komma
i fråga. Denna anmärkning torde dock få anses stå i oskiljaktigt sammanhang
med den af samme ledamöter gjorda hemställan om den ifrågasatta
nya banklagstiftningens byggande på väsentligen andra grunder
än de, på hvilka nu ifrågavarande förslagen upprättats. Med den ställning
sedelinnehafvarne enligt samma förslag skulle intaga såsom egande
panträtt i viss i allmänt förvar nedsatt egendom, låter det sig svårligen
förena, att det skulle vara dem förmenadt att, sedan panten blifvit
realiserad, derur utan dröjsmål njuta utdelning för sedlarne, äfven
om panten icke försloge till full liqvid af deras fordringar; och med
afseende å det förhållande, som i verkligheten redan inträffat, att bank
haft flera sedlar utelöpande, än dess böcker utvisat, torde tillförlitlig
upplysning om det sedelbelopp, hvarpå utdelningen rätteligen bör beräknas,
icke kunna åstadkommas genom något lämpligare medel, än
genom stadgande af skyldighet för sedelinnehafvare att före utdelningen
anmäla sin sedelfordran, vid äfventyr att denna, derest den icke
faller inom bankens i dess böcker upptagna sedelskuld, icke vid utdelningen
tages i beräkning. Till förekommande deraf att sedel, derå afbetalning
egt rum, fortfarande må vara utelöpande i allmänna rörelsen
och dervid möjligen af förbiseende tagas i liqvid till sin ursprungliga
valör, har emellertid, med anledning af derom af en ledamot i Högsta
Domstolen gjord framställning, i förslaget intagits den bestämmelse,

att sådan sedel, innan afbetalningen må lyftas, skall vara till allmänna
ombudet aflemnad mot bevis, som i 6 § sägs.

I enlighet med hvad Högsta Domstolen vid förslagets 15 § hemstält,
har den der meddelade föreskrift, att sådana tillgångar, livilka å
fondbörs noterades, ej Unge uppskattas högre än till senast noterade
försäljningspris, blifvit utesluten; och hafva af ofvan angifven anledning
de i 22 § af det remitterade förslaget meddelade särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags konkurs, i enlighet med hvad Högsta Domstolens
fleste ledamöter hemstält, fått ur förslaget utgå.

1 öfrigt har med anledning af anmärkningar, som inom Högsta
Domstolen förekommit, förslaget dels erhållit åtskilliga till förtydligande
af förslagets mening erforderliga tillägg, såsom att borgenärsed för
sedelfordran icke eger rum och att innehafvare af sådan fordran eger
rätt till talan i konkursen sedan han i stadgad ordning uppvisat sin
sedel, dels ock undergått några mindre väsentliga modifikationer, för
hvilka särskild redogörelse icke lärer anses nödig.

I förslaget till lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets
Ständers bank den 1 Mars 1830 har hvad den nuvarande 6 § af
samma lag innehåller angående den enskilda banklagstiftningens beroende
af Konungens och Riksdagens gemensamma beslut intagits i en
ny i slutet af förslaget tillagd §.

Jag hemställer i underdånighet att Eders Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse
med de sålunda reviderade förslagen, täcktes föreslå
Riksdagen att jemlikt 87 § Regeringsformen antaga följande förslag
till lagar

l:o) med vissa bestämmelser angående bankbolag med sedelutgifningsrätt,

2:o) angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken,

3:o) angående bankbolags och sparbanks konkurs, samt

4:o) angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers
bank den 1 Mars 1830.»

Justitieråden Örbom och Abergsson åberopade sina vid förslagens
granskning i Högsta Domstolen afgifna yttranden.

Statsrådets öfrige ledamöter instämde i hvad föredraganden liem -

stält ;

och täcktes,med bifall härtill,Hans Maj:t Konungen
nådigst förklara, att proposition, öfverensstämmande
med bilagan litt. A vid detta protokoll, skulle till
Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo
C. P. Hagbergh.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1886.