Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27 (Proposition 1895:27)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

N:o 27.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag angående hvad till fast egendom är att hänföra samt
lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1815; gifven
Stockholms slott den 29 januari 1895.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt 87 § regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag angående hvad till fast egendom är att hänföra, samt
lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående lagfart å fång
till fast egendom den 16 juni 1875.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR

Aug. öst er gr

en.

lull. till Riksd. Prot. ISO'',. 1 Sami, 1 Afd. 21 liåfl. (N:o 21.)

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Förslag

till

lag angående hvad till fast egendom är att hänföra.

1 §•

Fast egendom är jord å landet och i stad.

2 §•

Till jorden höra: derå uppförda hus, vattenverk och andra byggnader,
för stadigvarande bruk i jorden anbragta ledningar och andra anläggningar,
stängsel, å rot stående träd och andra växter tillika med frukt derå, samt
gödsel.

3 §•

Till byggnad höra: fast inredning, såsom afbalkningar, ledstänger,
spiltor, krubbor och annat dylikt, ledningar för uppvärmning, belysning,
luftvexling samt vattens eller andra ämnens inledande eller bortförande,
annat, som i vägg, tak eller golf är inmuradt eller intimradt, samt hvad
till stadigvarande bruk för byggnaden blifvit anskaffadt, såsom dubbeldörrar,
innanfönster, nycklar, jernspislar, jernugnar, kaminer, brandredskap
med mera.

Till fabrik eller annan för industriel verksamhet inrättad byggnad hör
dessutom hvarje motor, maskin, kärl eller dermed jemförlig! redskap, som
för sin användning kräfver och jemväl hvilar pa fast, från grunden beredt
underlag, så ock kraftledningar med dertill hörande inrättningar, dock
med undantag* af sådana ledningar, som från det allmänna ledningssystemet
öfverföra kraft till särskild maskin, som ej är att hänföra till fast egendom.

Finnes till något, som, efter ty i denna paragraf sägs, till byggnad
hörer, reservdel eller duplett, då må den ej till den fasta egendomen hänföras.

Kongl. 4QTaj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

4 §•

Har någon efter särskilt stadgande eller på annan emot en hvar
gällande grund eganderätt till byggnad eller annat, som, efter ty i 2 eller
3 § sägs, skulle till annans fasta egendom höra, då må det ej till den fasta
egendomen räknas.

För grufdrift afsedd byggnad, stängsel, ledning eller annan anläggning,
hvarom i 2 § är sagdt, må ej, ändå att den tillhör egaren af den
jord, hvarå grufvan är belägen, till den jord hänföras.

5 §•

Såsom fast egendom anses:

byggnad å ofri tomt i stad i förening med sådan rätt till tomten, att
den ej må af egaren återtagas, så länge tomtören erläggas eller utan att
lösen för byggnaden gifves;

vattenverk å annans grund i förening med sådan rätt till grunden,
att den ej må af egaren återtagas, så länge verket uppehälles;

i jordeboken upptaget fiskeri, hvarmed eganderätt till grunden ej
är förenad; samt

frälseränta.

6 §•

Genom denna lag göres ej ändring i hvad förordningen innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg,
så ock i fråga om förvaltning af jernväg under konkurs den 15
oktober 1880 stadgar rörande hvad i vissa fall är att till jernväg hänföra.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition

<f:o 27.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående lagfart å
fång till fast egendom den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen angående lagfart å fång
till fast egendom den 16 juni 1875 skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Hvar, som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf, giftorätt, skattelösen
af kronojord eller annorledes med eganderätt åtkommer fast egendom,
söke lagfart å fånget vid den rätt, hvarunder egendomen lyder.
Hörer egendomen under flera rätter, skall med hvarje del lagfaras vid den
rätt, hvarunder den del lyder.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl fäst egendom, som innehafves
såsom fideikommiss.

Kong!,. Maj ds Nåd. Proposition N:o 27.

p.i

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 13 april 1894,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Levvenhaopt,
Statsråden: friherre von Essen,
friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Östergren anmälde i underdånighet: att

— sedan nya lagberedningen med underdånig skrifvelse den 4
juli 1892 öfverleinnat af beredningen, jemlikt nådigt uppdrag den 31
december 1891, utarbetadt förslag till lag angående hvad till fast egendom
är att hänföra jemte motiv, samt Kongl. Maj:t den 22 december 1892 förordnat
att kommerskollegium och landtbruksstyrelsen skulle anbefallas att
inkomma med underdåniga utlåtanden öfver samma förslag — de sålunda
infordrade utlåtandena numera afgilvits, samt hemstälde tillika i underdånighet,
att Kongl. Maj:t måtte förordna, att öfver ifrågavarande, af nya

lagberedningen
ändamål 87 §
infordras.

Ronyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 27.

afgifna förslag högsta domstolens utlåtande skulle, för det
regeringsformen omförmälde, genom note ur protokollet

Till hvad föredraganden sålunda hemstält, täcktes
Hans Maj:t Konungen, uppå tillstyrkan af statsrådets
öfrige ledamöter, i nåder lemna bifall.

Ex protocollo

Carl Boheman.

»i

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Utdrag af protollet öfver ett lagärende, hållet i Kongl. Maj ds
högsta domstol tisdagen den 6 november 1894.

Första rummet.

Närvarande:

:. •. , • ; !%•-, '' * .... ’ »■ | ■ . ’ • ’ ; • ■

Justitieråden Heenmaeck,

Lilienberg.

Hammarskjöld.

Caelson,

Apzelids,

Isberg,

Claéson.

Sedan jemlikt högsta domstolens beslut den 7 sistlidne maj handlingarna
rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade
förslaget till lag angående hvad till fast egendom är att hänföra
emellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, så företogs
nu detta ärende till slutlig behandling; varande ett tryckt exemplar af
berörda förslag bilagdt, detta protokoll.

Under granskningen af omförmälda förslag framstäldes inom högsta
domstolen följande anmärkningar, nemligen vid

1 §•

.T u sti ti oråd et Claéson yttrade: Denna paragraf synes vara obehöflig
och kali, om den bibehålies, möjligen gifva anledning till missförstånd.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Obehöflig är paragrafen, ity att något särskildt stadgande ej lärer
vara af nöden för att bekräfta, att jord å landet och i stad är fast egendom.
Detta är efter svenskt begrepp en så sjelfklar sak, att den icke
behöfver i lagen uttryckligen angifvas, allraminst i en lag af förevarande
art, hvilken icke omfattar hela civilrätten utan blott såsom ett supplement
ansluter sig till det nuvarande rättssystemet. Anses det nödigt att den
föreslagna bestämmelsen bibehålies, fordrar följdrigtigheten, att dylika allmänna,
för eu och hvar redan kända satser införas på en mängd ställen
i den gällande rätten. En sådan lagstiftning skulle helt säkert te sig
mycket underlig för vart folk. Väl är det sant, att lagkomitén och
äldre lagberedningen i sina förslag till 1 § i 1 kapitlet jordabalken intagit
stadganden af enahanda innehåll som det förevarande. Men dessa
stadganden, lästa i sitt sammanhang, innehålla derjemte så mycket annat,
att den sjelfklara saken icke framträder der på långt när så bjert som i
denna paragraf.

dill en origtig uppfattning kan paragrafen leda derigenom, att densamma
icke gör undantag för grufvor. Enligt svensk rätt anses grufvor
för lös egendom, och derutinnan åsyftas icke någon ändring, enligt hvad
de vid lagförslaget fogade motiv angifva. Men då förslaget kategoriskt
säger, att jord är fast egendom, torde vara förklarligt, om detta stadgande
fattas så, att det afser jemväl grufvor.

Finnes det emellertid i någon mån önskvärdt att stadgandet bibehalles,
synes det lämpligen kunna ske sålunda, att 5 § sättes främst i
lagen och inledes t. ex. med orden: Utom jord å landet och i stad anses
såsom fast egendom o. s. v., samt att i 6 § införes, att lagen ej afser att
göra förändring deri, att grufva icke hänföres till fast egendom.

Justitierådet Afzelius anförde: I likhet med justitierådet Claöson hemställer
jag, att denna paragraf sammanföres med 5 § och sålunda må
komma att innefatta en fullständig uppräkning af de särskilda slagen af
fastighet enligt svensk rätt. Uttrycket »jord'' måste, om det icke skall
verka missledande, fattas i en viss, juridiskt teknisk mening, och denna
art af fastighet är derför i sj elfva verket fullt sidoordnad med de i 5 §
omförmälda.

Justitierådet Hammarskjöld yttrade: I likhet med justitierådet Claéson
finner jag den i paragrafen innehållna bestämmelse icke vara af något
praktiskt behof påkallad. Den kan ock, såsom justitierådet Afzelius antydt,
verka missledande. Derest af formella skäl det anses oundgängligt
att i lagen nämna något i ämnet, instämmer jag i förslaget att paragrafen
sammanföres med § 5.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

2 §•

Justitierådet Claeson utlät sig: Då ledningar äfven finnas för att leda
vatten till eu fastighet, och dessa betraktas såsom tillhörande jorden lika
väl som ledningar, de der föra bort vatten, synas ordalagen böra något
ändras så, att paragrafen kommer att omfatta jemväl ledningar af det
förra slaget.

Med afseende derå att vattenledningar ofta så anbringas, att en och
samma rörledning på olika sträckor än är nedgräfd i jorden, än lagd
omedelbart på marken eller på stolpar ofvanpå densamma, och i dylika
fall tvifvelsmål kan uppstå, huruvida med den föreslagna ordalydelsen de
i dagen befintliga delarne af ledningarna höra till jorden, behöfves äfven
här en jemkning af uttrycken.

Enligt hvad lagberedningens motiv innehålla, afses att orden: »å
marken upplagd gödsel» skola omfatta icke blott spillning, som finnes
hopsamlad ute å fria fältet, utan äfven sådan, som lagts i gödselstad eller
i s. k. komposthög. Då det tvifvelsutan är lagberedningens åsigt, att äfven
i ladugårdar, fårhus in. m. befintlig gödsel skall höra till fastigheten, men
denna mening icke tydligt framgår af orden, hvilka nog ofta komma att
fattas såsom afseende allenast spillning, som ej förvaras under tak, böra
andra ordalag väljas, hvilka bättre angifva lagbudets mening. Nyttjas
ordet gödsel eller spillning, lärer ej vara någon farhåga, att artificiella gödningsämnen
derunder inbegripas.

Justitierådet Carlson, som ansåg, att endast å fastigheter med jordbruk
gödsel borde räknas såsom tillbehör till jorden, instämde i justitierådet
Claesons yttrande så vidt det afsåge sådana fastigheter.

Justitierådet Hammarskjöld var ense med justitierådet Carlson.

Justitierådet Lilienberg anförde: Då »vattens afledande» onekligen i

våra lagar betyder jordens befriande från skadligt vatten, vore önskligt om,
på sätt i yttrandena öfver förslaget blifvit anmärkt, nämnda ord kunde utbytas
emot annat, som betecknar äfven vattens ledande till jorden. Jemte
det jag instämmer med justitierådet Carlson deruti, att till jorden å fastighet,
hvarest jordbruk bedrifves, bör räknas all vid fastigheten befintlig
gödsel, hemställes om icke, på sätt landtbruksstyrelsen önskat, äfven andra
å marken eller gödselstad upplagda jordförbättringsmedel böra upptagas
såsom tillbehör till jorden.

3 §•

Justitierådet Claeson yttrade: Enär tvist ofta uppstått derom, huru vida

de numera så vanliga jernspislarne äfvensom jernugnar och kaminer

Bih. till Rilcsd. Prut. 1896. 1 Sand. 1 Afd. 21 Haft. 2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

höra till byggnaden, och dylika föremål, äfven om de icke blifvit inmurade
eller på annat sätt med byggnaden fast förenade, synas böra betraktas
såsom tillbehör till densamma, tillstyrker jag, att uttrycklig föreskrift härom
införes i lagen.

Då hvad här stadgas om byggnads fasta inredning äfven afser fabrikshus,
och, såsom kommerskolleg-ium anfört, i fabriker ofta finnas ledningar
för andra vätskor än vatten samt ledningar för andra gaser än sådana,
som användas till uppvärmning eller belysning, lärer fullständigheten
kräfva, att jemväl dylika ledningar angifvas såsom hörande till den fasta
inredningen.

Oberoende deraf, huruvida byggnad är brandförsäkrad eller ej samt
huruvida den anskaffade brandredskapen är större än hvad för försäkringsrättens
bibehållande erfordras, synes det mig böra stadgas, att befintlig
brandredskap hör till .byggnaden. Detta blir onekligen det enklaste och
förebygger helt säkert många tvister om skyldighet för säljare af fastighet
att tillhandahålla felande brandredskap och skyldighet för köpare af fastighet
att utlemna den del af brandredskapen, som tilläfventyrs öfverskjuter
hvad brandstodsbolaget föreskrifvit såsom vilkor för försäkringsrättens
bibehållande. Med en dylik förändring af förslaget synes ock
blifva afgjordt att, om, såsom stundom lärer inträffa, en by för gemensam
räkning anskaffar vidlyftigare brandredskap och ett hemman, hvars egare
deltagit i kostnaden härför, säljes, så följer rätten till andel i brandredskapen
med hemmanet, der ej annat uttryckligen aftalats.

De föremål, om hvilka vid jordbruksfastigheter eller byggnader i allmänhet
fråga kan uppstå, huruvida de äro hänförliga till fast eller lös
egendom, hafva i vanliga fall icke något särdeles betydande värde. Helt
annorlunda är förhållandet med industriella verk. Mycket stora kapital
nedläggas der i maskiner och andra inventarier, och det gäller ofta högst
betydliga belopp, när i dylika fall tvistas om hvad som hör till den fasta
eller lösa egendomen. Det är fördenskull af stor vigt, att lagstiftningen
gifver klart besked på hvad som inom industrien är att hänföra till det
ena eller andra slaget. Efter min uppfattning är den del af lagförslaget,
som handlar härom, nemligen näst sista stycket i 3 §, vigtigast. På affattningen
deraf beror i främsta rummet, om lagen blir till egentligt
gagn.

Lagförslaget uttrycker nog i allmänhet de grundsatser, hvilka under
nuvarande förhållanden skulle blifva af svensk domstol tillämpade. Men
de öfver förslaget afgifna yttranden utvisa, att dessa grunder kunna i det
praktiska lifvet lemna högst otillfredsställande resultat. Det sålunda sagda
gäller icke bestämmelsen, att till fabriksbyggnad höra hufvudledningar för

Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 27.

öfverförande af drifkraft, ty dessa kunna ju närmast hänföras till fast inredning.
Anmärkningen drabbar deremot det föreslagna stadgandet att
till fabriksbyggnad skall höra de å fasta, lör ändamålet särskild! från
grunden uppförda underlag hvilande motorer, maskiner och redskap.

De afgifna yttrandena utvisa nemligen, att det ofta bänder att eu
maskin, som varit uppstäld på en särskild för densamma konstruerad grund,
flyttas till annan plats i samma fabrik, der särskild grundläggning ej erfordras.
Äfvenså förekommer, att två fullkomligt lika maskiner stå nära
hvarandra, den ena hvilande på särskild grund, den andra icke. Samma
slags maskiner äro ej sällan uppstäda dels i bottenvåningen, der särskild
grund för dem uppförts, dels i öfre våningar, der i flera fall bjelklaget
allena är tillräckligt att uppbära maskinerna. Erfarenheten synes således
ådagalägga att det oftast komme att bero på ytterst tillfälliga lokala anordningar,
om en maskin borde hänföras till fast eller lös egendom, samt
att det mycket lätt kunde inträffa, att i en och samma fabrik en maskin
skulle räknas till fastigheten, under det att en annan fullkomligt likartad
eller större maskin borde räknas bland den lösa egendomen, ja till och
med att samma maskin skulle hänföras än till fastigheten än till lösegendomen,
allt beroende på maskinens plats i fabriken för tillfället. I en på
berggrund uppförd fabrik tarfvas kanske ej särskild! underlag för någon
af maskinerna.

Att genom ny lag fastslå, att dylika tillfälligheter skola vara för
frågan afgörande, anser jag mig ej kunna tillråda. Det kan gifva upphof
till många, mindre rättskaffens förfoganden af fabriksegaren, allt eftersom
han vill gynna den, som har inteckning i fastigheten, eller den, som har
förlagsinteckning i den lösa egendomen. De antydda svårigheterna synas
mig leda derhän, att lagstiftningen bör gå antingen i den rigtningen, att
ej upptaga några särskilda bestämmelser för fabriker utan stanna vid de
allmänna föreskrifterna om hvad till byggnad hörer, eller ock i afseende å
fabriken utsträcka pertinensbegreppet vida utöfver hvad eljest gäller för
byggnader.

Jag tillstyrker för min del det senare alternativet och åberopar till
stöd härför, utom de! nyss sagda, äfven i hufvudsak de skäl, lagberedningen
anfört å sid. 26 och ‘27 i motiven. En sådan utsträckning af pcrtinensbegreppet
oger i visst fall redan rum i den svenska lagstiftningen.
Genom förordningen, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart,
inteckning och utmätning af jernväg m. in., den 15 oktober 1880 är stadgadt,
att jernvägen i hela dess sträckning med dertill hörande mark samt
verkstäder och andra byggnader anses såsom en enda sammanhörande fast
egendom, äfvensom att jernvägsegarens för jernvägens drift anskaffade,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

under hans värjo varande eller för trafik å annan i förbindelse med jernväg011
stående bana använda lokomotiv, vagnar, inventarier och förråd
anses såsom tillhörigheter till den fasta egendomen.

Blifver i enlighet med hvad jag hemstält lagförslaget omarbetadt derhän,
att till fabrik eller annan för industriel verksamhet inrättad byggnad
höra samtliga der befintliga, för det industriella ändamålet afsedda inventarier,
möjligen undantagandes handverktyg, skall det efter min öfvertygelse
mycket förenkla den invecklade frågan och förebygga många eljest
uppkommande tvistigheter, hvilka svårligen kunna med det nu framlagda
förslaget lösas på ett för rättskänslan tillfredsställande sätt. Lägges antydda
princip till grund för lagstiftningen i ämnet, blir en följd, att de
förlagsinteckningar, som derefter beviljas, icke medföra förmånsrätt i omnämnda
inventarier, enär dessa dåmera icke betraktas såsom lös egendom.
Men i afseende å redan beviljade förlagsinteckningar får lagstiftningen ej
inverka till minskning af den rätt desamma redan medföra, hvilket bör
tydligen utsägas. Den oegentlighet, som härigenom uppkommer, eller att
inventarier i fabrikshus i allmänhet räknas höra till byggnaden, men i
visst fall, nemligen i fråga om äldre förlagsinteckningar, fortfarande anses
såsom lös egendom, är emellertid af öfvergående art. Eu sådan oegentlighet
hade förebyggts, om det ämne, lagförslaget afser, företagits till
behandlig samtidigt med den nya lagstiftningen rörande förlagsinteckningar.

I fråga om sista stycket i denna paragraf synes giltig anledning saknas
att undantaga redan anskaffade reservdelar eller dupletter från hvad som
räknas till fast egendom. Det är ju mycket vanligt, framför allt i städerna,
att till boningshus finnas derå portnycklar. Dessa höra så nära
samman, med byggnaden, att det ej kan anses lämpligt att genom ett lagbud
gifva säljare af fastighet uttrycklig rätt att taga med sig alla dessa
nycklar, utom en. Inom industrien torde det vara nödigt att hafva reservdelar
till hands för att fabriksverksamheten oafbrutet må kunna fortgå.
Dessa reservdelar hafva ofta sitt egentliga värde deri, att de äro afpassade
för en viss maskin. Afyttras fabriken, synes det vara i sin ordning att
dessa reservdelar följa maskinerna åt. Uteslutes detta stycke, stannar man
i ovisshet huruvida reservdelar eller dupletter skola hänföras till den
fasta egendomen. Jag tillstyrker, att sådant blifver i lagen tydligen utsatt.

Justitieråd et Isberg anförde: Med afseende å stadgandet i första

punkten, att motorer till ledningar för uppvärmning, belysning in. m. skola
anses såsom tillbehör till den byggnad, hvari ledningarna finnas inrättade,
synes böra erinras, att fall kunna inträffa, då ledningar inom två eller
flera byggnader, hvilka hvar för sig höra till olika, i samma persons ego

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

befintliga fastigheter, drifvas af en gemensam motor, anbragt inom den
ena fastigheten, men att det föreslagna stadgandet icke lemnar någon tillfyllestgörande
ledning för bedömande af motorns pertinensförhållande i
sådana fall.

I likhet med justitierådet Claeson anser jag stadgande böra meddelas
derom, att jernugnar, jernspislar och kaminer, som finnas i byggnad och
anskaffats för dess bruk, skola betraktas såsom tillbehör till byggnaden,
äfven om de icke blifvit inmurade eller på annat sätt med byggnaden fast
förenade; och synes det mig jemväl lämpligast, att brandredskap utan
vilkor eller inskränkning anses utgöra pertinens till den eller de byggnader,
för hvilka densamma anskaffats.

Beträffande förslagets bestämmelser om hvad som bör anses såsom
tillbehör till fabriks eller annan för industriel verksamhet inrättad byggnad
ansluter jag mig i hufvudsak till den af justitierådet Claeson uttalade
åsigt. Såsom af hans yttrande framgår, kan det ur principiel synpunkt
anmärkas mot förslaget liksom mot nu gällande lagstiftning, att sättet,
hvarpå en motor eller maskin är fästad vid en fabriksbyggnad, icke är åt
så väsentlig betydelse, att den bör tillerkännas afgörande vigt i fråga om
huruvida så dyrbara värdeföremål, som motorer och maskiner ofta äro,
skola anses såsom tillbehör till byggnaden eller sjelfständiga rättsobjekter.
Härtill kommer att de mångskiftande former, under hvilka till följd af
sakens natur motorer och maskiner i olika fall äro i dylika byggnader
anbragta, göra hvarje försök att medelst allmänna rättbestämningar eller
exemplifikationer åstadkomma eu säker begränsning i fråga om hvad som
skall tillhöra fastigheten eller anses såsom lös egendom fruktlöst. Och om
än beredningens förslag är egnadt att i ej ringa mån underlätta bedömandet
af hithörande förhållanden, lemnar det dock ett så stort utrymme åt
tvifvelsmål och osäkerhet i tillämpningen, att ändamålet med lagförändringen
icke kan anses vara genom samma förslag i hufvudsak vunnet. Vill
man verkligen uppnå detta ändamål, finnes, efter min uppfattning, ingen
annan utväg än att öfvergifva hittills gällande grunder för ifrågavande lagstiftning
och ordna denna så, att alla motorer, maskiner och redskap jemte
tillhörande dupletter och reservdelar, hvilka finnas vid fabrik eller annan
för industriel verksamhet inrättad byggnad och äro erforderliga för den der
bedrifna rörelse, utan afseende om de äro fast förenade med byggnaden eller
icke, betraktas såsom tillbehör till denna. Beredningen har å det af justitierådet
Claeson åberopade ställe på ett, såsom mig synes, synnerligen öfvertygande
sätt anfört skäl för en lagstiftning i sådan rigtning, och vigten af
dessa skäl synas mig icke omintetgöras af de omständigheter, beredningen

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 27.

sedermera åberopat såsom stöd för sin mening att det oaktadt fasthålla
vid hittills gällande grunder för lagstiftningen i ämnet.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer jag, att beredningens
förslag i denna del icke må vinna godkännande, utan att lagstiftningen
härutinnan ordnas på det sätt, jag ofvan förordat; dock torde af hänsyn
till deras rätt, som före lagens utfärdande lemnat lån mot förlagsinteckning,
böra stadgas, att föreskrifterna om utsträckande utöfver hvad nu alfabet
af maskiners och redskaps pertinensförhållande till fabriksfastighet
icke skola träda i tillämpning i afseende å fabriker, der sådana förlagslån
äro utestående, förr än någon längre tid, exempelvis fem år, förflutit från
lagens utfärdande.

Justitierådet Afzelius afgaf följande yttrande: Denna paragraf innefattar
förslagets vigtigaste bestämmelser; det är egentligen beträffande tillbehör
till byggnad för fabrik eller annan industriel inrättning, uppfattningen
varit osäker, det är endast här större intressen äro i fråga. Huruvida
förslaget är egnadt att i detta hänseende medföra de fördelar, man
velat uppnå, synes vara underkastadt tvifvel. Så länge man fasthåller det
yttre sammanhanget såsom hufvudsakligen bestämmande i detta afseende,
kommer alltid en för hvarje fall säker måttstock att saknas, allt för stort
utrymme att lemnas åt tillfälligheten. Härom innefatta redan de öfver
förslaget afgifna yttranden tillräckliga bevis. Hade lagstiftaren fria händer,
synes det mig icke kunna dragas i tvifvel, att han för frågans lösning
borde välja den väg, för hvilken beredningen sjelf i förslagets motiv
anfört så goda grunder, och låta det inre sambandet — byggnadens ändamål
—- blifva bestämmande för omfånget af dess adpertinenser. Sedan
emellertid lagstiftaren lemnat obegagnadt det i sådant hänseende gynsamma
ögonblicket — när förlagsinteckningsinstitutet ordnades — torde
knappt återstå annat än att så nära som möjligt ansluta sig till det bestående
— snarare gifva en lagförklaring än stifta en ny lag. Att införa
ett nytt system, hvarigenom till fastigheten skulle hänföras föremål, hvilka
utgöra en förlagsintecknings kanske väsentligaste underlag, låter sig svårligen
göra. Skulle förändringen ske sålunda, att redan bestående förlagsinteckningar
bibehölles vid den dem tillkommande förmånsrätt i hela dess
utsträckning, skulle sådant föranleda snart sagdt oöfvervinneliga svårigheter
vid tvångsrealisationen, i det att uti vissa af fastighetsadpertinenserna
komme att konkurrera (äldre) förlagsinteckningar och (yngre) fastighetsinteckningar,
deraf synnerligt invecklade komplikationer kunde uppstå,
Skulle åter -— i öfverensstämmelse med hvad förut iakttagits vid förändringar
i förmånsrättsordningen — förlagsinteckningarna, i och med det
att den nya lagen trädde i kraft, förlora förmånsrätt i de föremål, hvilka

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

derefter blefve att hänföra till fastigheten, komme detta, derest icke lagens
trädande i kraft uppskötes till en nog aflägsen framtid, att innefatta ett
så betydande ingrepp i förlagsgifvarnes rätt, att det icke utan alldeles
tvingande skäl kunde försvaras.

Vid nu anförda förhållanden anser jag mig böra lemna förslaget
utan annan anmärkning, än att jag biträder hvad justitieråden Claeson
och Isberg hemstält beträffande jernugnar, jernspislar och kaminer samt
brandredskap.

Justitierådet Carlson instämde uti hvad justitierådet Claeson anfört
beträffande jernspislar, jernugnar och kaminer äfvensom brandredskap samt
yttrade vidare: För min del anser jag icke tillräckliga skäl förefinnas för
det stadgande i första punkten, enligt hvilket motorer, hörande till ledningar
för uppvärmning, belysning, luftvexling eller vattens inledande
eller bortförande, skulle allenast på grund af deras berörda bestämmelse
räknas såsom tillbehör till byggnad.

Men äfven om nya lagberedningens mening i denna del i hufvudsak
gillas, gifver stadgandet anledning till anmärkning. Derest en motor i en
byggnad, jemte det den t. ex. matar elektriska ledningar för belysning åt
byggnaden, tillika användes för annat arbete a fastigheten, kan tvekan
uppstå, huruvida motorn är att anse såsom hörande till ledningarna och
förty bör räknas såsom tillbehör till byggnaden, eller icke. Ungefär detsamma
gäller, om en motor, t. ex. för elektrisk belysning, står i förbindelse
med ledningar icke allenast i den byggnad, hvari han har sin plats,
utan äfven i byggnader å andra fastigheter. Da vidare i förslaget synes
förutsättas, att motorn, om hvilken fråga är, finnes i den byggnad, till
hvilken ledningarne höra, kan det anses tvifvelaktigt, huruvida eu motor,
som tjenar t. ex. för belysning af en eller flera byggnader å en fastighet
eller för vattens inledande i desamma, men finnes i en annan byggnad a
fastigheten, enligt förslaget bör hänföras till fast eller till lös egendom.
Ett förtydligande af stadgandet torde derför vara behöfligt.

Stadgandet att — utom fast inredning — äfven annat, som i''vägg,
tak eller golf är inmuradt eller intimradt, hörer till byggnaden, afser äfven
motorer, maskiner och redskap i fabriker och dermed jemförliga byggnader.
Såsom skäl för stadgandet anföres i motiven till förslaget, att genom ett
dylikt föremåls frånskiljande vanligen astadkoinmes afsevärd skada antingen
å föremålet sjelft eller å byggnaden. Må vara att förhållandet i allmänhet
är sådant, så saknar dock denna regel icke^ undantag. Inmurningen
eller intimringen kan möjligtvis vara gjord pa sadant sätt, att kostnaden
för föremålets frigörande och afhjelpande af den derigenom vallade
skada måste i förhållande till föremålets värde anses såsom en ren obe -

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 27.

tydlighet. Kostnaden skulle måhända uppgått till lika högt belopp, om
föremålet varit pa annat sätt fästadt vid byggnaden. Stadgandets betydelse
ökas i högst väsentlig mån derigenom, att en motor, en maskin
eller ett redskap, enligt hvad i motiven angifves, skulle komma att hänföras
till fast egendom, icke allenast om föremålet i dess helhet kunde
sägas vara inmuradt eller intimradt i vägg, tak eller golf, utan jemväl om
en större eller mindre beståndsdel af föremålet vore på dylikt sätt fästad
vid byggnaden, och detta, efter hvad det vill synas, äfven i det fall att
nämnda del icke med öfriga delar af föremålet utgjorde en fast sammanhängande
pjes utan tilläfventyrs vore alldeles skild från dessa eller med
dem förbunden endast genom en dragrem eller dylikt. Om en del af ett
rör till en maskin framdroges genom ett upptaget hål i golf eller vägg
eller placerades i en deri gjord fördjupning och hålet eller fördjupningen
derefter fyldes genom murning, skulle maskinen räknas såsom tillbehör
till byggnaden. Likaså måhända om en trissa för ett snöre till maskiner
vore genom murning fästad vid vägg, tak eller golf. Det förefaller mig
som om frågan, huruvida en värdefull motor eller maskin skall räknas
såsom tillbehör till en byggnad eller icke, genom ifrågavarande stadgande
göres beroende af allt för obetydliga och tillfälliga omständigheter, och
jag hyser derför stora betänkligheter mot förslaget i denna del.

Det ligger i sakens natur, att en lag i det ämne, hvarom näst sista
stycket handlar, svårligen kan sa affattas, att den icke lemnar rum för
olika tolkningar. Vid granskningen af det föreliggande förslaget framställa
sig ock åtskilliga spörsmål, hvilka åtminstone för den icke tekniskt
bildade äro svara att besvara. Redan omfattningen åt lagstiftningsområdet
eller, med andra ord, betydelsen af uttrycket ''fabrik eller annan för industriel
verksamhet inrättad byggnad» är i viss mån obestämd. Det torde
vara tvifvelaktigt, huruvida sådana å eu landtbruksfastighet befintliga,
uteslutande för dess behof afsedda byggnader som t. ex. en mjöl- eller
sågqvarn, ett mejeri eller en smedja skola anses vara inrättade för industriel
verksamhet eller icke. Vidare torde ofta vara svårt att afgöra,
huruvida ett föremal eller eu inrättning är att anse såsom en motor, en
del af en motor, en maskin, en maskindel eller en ledning. Denna fråga
är dock af största vigt för bedömande af hvad som bör räknas såsom tillbehör
till byggnaden. Om en ångpanna med tillhörande ångmaskin räknades
såsom en motor, skulle båda samtidigt vara antingen fast eller lös
egendom, men om de hvar för sig ansåges såsom en motor, skulle den
ena kunna vara fast och den andra lös egendom. Siktinrättningen i en
qvarn kunde komma att hänföras till lös eller fast egendom, allt efter som
inrättningen betraktades såsom en särskild maskin eller icke. Om en axel

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 27.

med tillhörande remskifva in. m. funnes utgöra en del af en maskin, skulle,
derest axeln till följd af underlagets beskaffenhet vore att räkna såsom
tillbehör till byggnaden, maskinen i dess helhet anses höra till byggnaden;
hvaremot, om axeln betraktades såsom kraftledning för maskinen, dennas
egenskap af fast eller lös egendom vore oberoende af axelns. Ytterligare
kan anmärkas, att säker grund saknas för bedömande, hvilka kraftledningar
i en fabrik eller dylik byggnad böra hänföras till hufvudledningar.
Slutligen torde äfven uttrycket »fasta, för ändamålet särskildt från grunden
uppförda underlag» lätt kunna gifva anledning till olika tolkningar. Efter
ordalydelsen torde under detta uttryck icke inbegripas den naturliga berggrunden
eller det derå murade golfvet i en källarvåning, men det synes
dock tvifvelaktigt, huruvida icke förslagets författare afsett äfven sådana
underlag. Och då det vidare icke torde vara förslagets mening, att konstruktioner
af sten, jern eller trä, för att kunna anses såsom fasta, för
ändamålet särskildt uppförda underlag för motorer, maskiner eller redskap,
skola vara alldeles fristående och uteslutande tjena nämnda ändamål, kan
tvekan jemväl uppstå, huruvida t. ex. en konstruktion af från grunden
uppresta stolpar med tvärbjelkar, hvilken tjenar såsom stöd för golfbjelkarne
i en del af en våning, kan anses utgöra ett sådant underlag för de
å golfbjelkarne öfver konstruktionen stående maskiner m. m., hvarom förslaget
handlar, eller om från grunden uppresta stolpar, hvilka, jemte det
de stödja golfbjelkarne i öfre våningen, tillika i nedre våningen uppbära
tvärbjelkar, å hvilka maskiner, delar deraf eller redskap hvila, böra hänföras
till dylika fasta underlag för nämnda maskiner och redskap.

Såsom redan antydts, får man icke vid en lagstiftning i förevarande
ämne ställa allt för stora anspråk på tydlighet och lättfattlighet, men jagtror
dock, att förslagets brister i detta afseende skulle kunna i någon mån
afhjelpas, om tekniskt bildadt biträde anlitades vid förslagets omarbetning.

Granskar jag förslaget från mera materiel synpunkt, så förefaller det
mig, som om förslagets författare icke tagit tillräcklig hänsyn till de på
landet synnerligen talrika mindre tullmjölqvarnar, tullsågqvarnar in. ti.
verk, hvilka drifvas af vatten eller vind. Det synes mig till och med
tvifvelaktigt, huruvida de i förslaget uttalade principer öfver hufvud äro
lämpliga att läggas till grund för lagstiftningen i hvad den rörer dylika
verk. Skäl torde icke saknas att beträffande sådana verk utsträcka tillbehörsbegreppet
längre än i fråga om egentliga fabriksanläggningar.

Hvad angår dessa sistnämnda, så delar jag koinmerskollegii uppfattning,
att den omständigheten, att en motor, en maskin eller ett redskap
hvilar å särskildt från grunden uppfördt fast underlag, icke i och för sig
bör föranleda dertill att motorn, maskinen eller redskapet räknas såsom

Bih. till lliksil. Prut. 18H.J. I Sami. 1 Afd. 21 Haft. 3

Kong!. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 27.

tillbehör till byggnaden, utan att derför jemväl bör fordras, att motorn,
maskinen eller redskapet för sin användning klöfver ett sådant underlag.
Huruvida underlaget blifvit beredt i ändamål att uppbära ett dylikt föremål
eller i annat syfte, torde deremot vara likgiltigt. Förutsatt, att förslaget
i fråga om ledningar för öfverförande af drifkraft verkligen kunde
anses innefatta hvad i motiven angifves, eller att under ordet »hufvudledningar»
inbegrepes alla kraftledningar med undantag blott af de ledningar,
som från det allmänna kraftledningssystemet öfverföra drifkraft
till särskild till lös egendom hänförlig maskin, skulle förslaget i denna
del från min sida föranleda endast ett par detaljanmärkningar. Någon
gång torde inträffa, att en till kraftledning hänförlig axel med tillbehör
icke är omedelbart fästad vid byggnaden eller något, som till densamma
hörer, utan hvilar på föremål, som utgöra lös egendom. I sådant fall
torde ledningen icke böra räknas till byggnaden. Vidare synes kunna
ifrågasättas, huruvida lösa draglinor och dragremmar böra anses såsom
tillbehör till byggnaden i andra fall, än då de tjena att öfverföra drifkraften
från till fast egendom hänförliga hjul eller remtrissor till andra
sådana. I hvilket fall som helst torde en draglina eller en dragrem, hvilken
direkt öfverför drifkraften från en till lös egendom hänförlig motor, t. ex.
en lokomobil, till en likaledes till lös egendom hänförlig arbetsmaskin,
t. ex. en separator, icke böra räknas till den fasta egendomen, såsom enligt
kommerskollegii och möjligtvis äfven efter nya lagberedningens förslagskulle
blifva förhållandet.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att frågan om
hvad vid fabrik eller dermed jemförlig anläggning bör räknas såsom tillbehör
till den fasta egendomen göres till föremål för ytterligare teknisk
utredning, innan frågan af de lagstiftande myndigheterna slutligen behandlas.

Justitierådet Hammarskjöld utlät sig: Hvad emot förslaget blifvit

anmärkt angående bestämmelsen att till fabrik eller annan för industriel
verksamhet inrättad byggnad skall höra å fasta, för ändamålet särskildt
från grunden uppförda underlag hyllande motorer, maskiner och redskap,
synes visa, att den sålunda föreslagna gränsen mellan fast och lös egendom
är föga tillfredsställande, såsom utgående från en mera tillfällig omständighet
och derför ledande till för rättsmedvetandet sårande ojemnheter
vid tillämpningen. Det vore önskvärdt, om någon bättre begränsning
kunde utfinnas. I saknad af de tekniska insigter, som för frågans allsidiga
bedömande erfordras, tilltror jag mig emellertid icke att afgöra, om sådant
är möjligt.

I öfrigt instämmer jag med justitierådet Afzelius.

Kong1. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Justitierådet Lilienberg var beträffande l:a och 3:e punkterna i förevarande
paragraf ense med justitierådet Claeson samt anförde vidkommande
2:a punkten: Detta stadgande, hvars rätta lydelse blifvit i så hög grad
omtvistad, åsyftar enligt min mening att bestämma icke hvad som skall
anses tillhöra en fabrik, i hvilket fall begreppet skulle vara mycket omfattande,
utan hvad som skall anses såsom tillbehör till sjelfva den byggnad,
i hvilken fabrikationen bedrifves. Enligt denna uppfattning bör medtagas
endast det i egentlig mening till sjelfva byggnaden hörande, hvilket
således blir fast egendom, under det att återstoden blir lösören. Derigenom
låter det sig också göra att, såsom kommerskollegium hemstält, hänföra
maskiner i så liten omfattning som möjligt till fastigheten, ja man kan, likasom
kollegiet synes göra, hysa tvekan, huruvida alls några maskiner eller
fabriksinventarier skola hänföras till fast egendom. En byggnad, som en
tid användts till inrymmande af en fabrik af ett slag, kan ofta utan synnerlig
förändring en annan tid användas för ett annat slags fabrikation,
motorer och maskiner kunna från ett »fast underlag» flyttas ut på ett golf
o. s. v., med ett ord, man kommer slutligen derhän, att till byggnaden
såsom sådan hör egentligen endast hvad som räknas till byggnader i allmänhet
och som upptages i l:a punkten af denna paragraf. Det är också
antagligt, att detta närmast öfverensstämmer med nuvarande rättsuppfattning
här i landet, då fråga är om omfattningen af en i fastigheten beviljad
inteckning, och det är, såsom justitierådet Afzelius yttrat och så äfven
enligt min mening, nödvändigt att göra lagen till uttryck för denna uppfattning,
som också synes öfverensstämma med önskningarna hos industriens
idkare och målsmän. Såvida dessa »hufvudledningar» eller dessa å fasta
underlag hvilande motorer etc. ostridigt vore lika väsentliga tillbehör till
sjelfva fabriksbyggnaden, som fast inredning m. m. till en annan byggnad,
vore ett stadgande af hufvudsakligen det innehåll, som föreslagits, ju befogad!;
men hvad som ofvan anförts angående föränderligheten af fabriksbyggnaders
användning och utrustning tillika med de af utlåtandena ådagalagda
svårigheterna att enas angående stadgandets innehåll och affattning,
allt synes mig visa, att det lämpligaste i detta fall är att äfven i afseende
å fabriksbyggnader stanna vid den allmänna bestämmelsen och således
utesluta nu ifrågavarande punkt, hvarmed ingalunda förnekas, att ju icke
svårigheter stundom kunna uppstå vid lagens tillämpning; men sådana
torde i anseende till ämnets beskaffenhet icke kunna undvikas.

Justitierådet Hernmarck yttrade: Emot den i 2:a punkten förekom mande

bestämmelsen, att till fabrik eller annan för industriel verksamhet
inrättad byggnad skola höra »å fasta, för ändamålet särskildt från grunden
uppförda underlag hvilande motorer, maskiner och redskap», hafva en

Kansli. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

mängd anmärkningar blifvit framstälda af myndigheter, korporationer och
bolag, hvilka öfver förslaget afgifvit yttranden, och med hänsyn till innebörden
af hvad sålunda anmärkts hyser jag stor tvekan i fråga om lämpligheten
och ändamålsenligheten af sagda bestämmelse, sådan den nu är
affattad. Det synes emellertid antagligt, att genom omarbetning af förslaget
i denna del de uttalade betänkligheterna kunde, om ej fullständigt,
dock i väsentlig mån häfvas, men för att kunna åt stadgandet gifva ett
mera tillfredsställande innehåll, erfordras en teknisk insigt i ämnet, som ej
står mig till buds. Vid sådant förhållande anser jag mig böra allenast
framhålla önskvärdheten af att före ärendets slutliga beredning förslaget
uti ifrågavarande del varder, efter inhämtande af utlåtande i ämnet från
vederbörande lärare vid tekniska högskolan eller andra sakkunnige män,
ytterligare granskadt och underkasta^ den omredigering, som må finnas
vara af omständigheterna påkallad.

I öfrigt är jag beträffande 3 § ense med justitierådet Afzelius.

4 §•

Justitierådet Afzelius yttrade: Hvad första stycket af denna paragraf
innehåller torde saklöst kunna utgå. Det tillhör uppenbarligen icke lagstiftaren
att terminologiskt fastställa adpertinensbegreppet och det torde för
öfrigt vara temligen likgiltigt, huruvida man vill såsom adpertinenser till
fastigheten beteckna ifrågavarande föremål äfven i här afsedda fall eller
icke, blott man låter den särskilda rätt, som må tillkomma annan än fastighetens
egare, upprätthållas; och detta innefattas just i sjelfva förutsättningen:
»mot enhvar gällande ...» Ingenstädes är sagd t, att hvad till fastighet
hörer ej kan blifva föremål för särskild rätt, och under hvilka förutsättningar
sådan rätt är mot enhvar gällande upplyser förslaget icke.

Äfven innehållet af andra stycket synes mig sjelfklart, då byggnaden
här uppenbarligen måste betraktas såsom adpertinens till grufvan, ej till
jordegendomen. Stadgandet torde emellertid lämpligen kunna ingå i 2 §
för att lemna en antydan derom, att grufva är ett från sjelfva jorden
skildt rättsobjekt.

Justitierådet Lilienberg anförde:

l:a punkten. Afsigten med förevarande stadgande är icke att uttala
den allmänna grundsatsen att de föremål, som eljest äro tillbehör till fast
egendom, kunna skiljas från sitt sammanhang med denna och derigenom
blifva lös egendom, utan att ett dylikt föremål kan, oaktadt detta sammanhang
är för handen, vara att betrakta såsom icke hörande till den fasta
egendomen, i fall dennas egare icke är egare till nämnda föremål, utan

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

detta tillhör en annan. Att dessa ting kunna vara föremål för särskild,
emot eu hvar gällande rätt är ostridigt, att denna rätt skall tillgodonjutas,
oberoende af stadgandena om hvad till fast egendom är att hänföra, är
också obestridligt, och huru sådan rätt förvärfvas, skall naturligen icke afgöras
genom denna lag. Men förevarande stadgande har erhållit en form,
som synes mig göra det synnerligen svårt att bedöma dess räckvidd. Antagligen''
skall det, likasom lagens öfriga innehåll, komma att ega tillämpning
vid utmätning, inteckning, försäljning af en fastighet, och det i så
måtto, att dervid på grund af stadgandet anses uteslutna t. ex. en arrendators
egna hus eller föremålet för en genom inteckning skyddad skogsåverkan
gsrätt, äfven om sådant icke uttryckligen vid utmätningen etc.
uttalats. Det är att befara, att förvecklingar härigenom kunna uppstå. Så
skola enligt 2 § å rot stående träd tillhöra jorden, och om nu, såsom ofta
händer, fastighetsegaren säljer en egendom, hvarå ståndskogen genom intecknadt
kontrakt är upplåten till afverkning åt tredje man, skulle träden
enligt ifrågavarande stadgande »ej till den fasta egendomen räknas». I
händelse inteckningen sedermera förfaller, skulle enligt nu gällande lagtillämpning
skogen derefter tillfalla köparen; men enligt förslaget skulle
den svårligen kunna anses vara såld jemte fastigheten, utan måste väl
betraktas såsom säljarens tillhörighet. Liknande svårighet skulle kunna
uppstå vid eu utmätning. Dylika intecknade rättigheter äro nemligen vid
utmätningen emot en hvar gällande, föremålen för dem finge således ej
räknas till den fasta egendomen; men deras bestånd är dock beroende af
de vilkor, under hvilka den exekutiva försäljningen framdeles eger rum.
Omfattar då utmätningen dessa föremål eller icke? Visserligen äro dessa
rättigheter egentligen att hänföra under nyttjanderätt; men det hindrar ej,
att lagen både i ena och andra afseendet är å föremålet för dem tillämplig,
så att detta skall räknas till den fasta egendomen, derest icke rättigheten
är särskildt skyddad, men i annat fall icke.

öfvertygad att derå liknande fall skulle kunna uppsökas, står jag för
min del synnerligen tveksam gent mot detta stadgande. Det hade i äldre
lagberedningens förslag ett mera oskadligt innehåll af obestridlig sanning,
och, ehuru naturligtvis sjelfkärt, tjenacle det dock till en erinran derom,
att adpertinensförhållandet icke var så orubbligt, att man för dess upprätthållande
skulle vara förhindrad att taga hänsyn till andra lagstadganden
eller giltiga aftal. Sedt från denna synpunkt, kan det icke heller
med fog sägas vara främmande för lagens innehåll i öfrig!. Helst skulle
jag dock för min del se, om stadgandet kunde alldeles uteslutas, och jag
tror icke att derigenom någon fara skulle uppstå för beståndet af ifrågavaran
de sp ed a lrätti gh eter.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No, 27.

I händelse stadgandet bibehålies, bör erinras derom, att en Rättighet
genom aftal kan vara skyddad emot den, som eljest på grund af denna
lag skulle kunna göra anspråk på rättighetens föremål, t. ex. emot eu
köpare, utan att den derför är skyddad »emot en hvar», och att följaktligen
dessa ord, hvilka saknas hos äldre lagberedningen, synas böra utgå.

2:a punkten. Jag instämmer med justitierådet Afzelius deri, att detta
stadgande borde uppflyttas till 2 §; men dessutom måste jag ifrågasätta,
huruvida det med stadgandets föreslagna lydelse verkligen är klart, att
det skall komma att tillämpas endast i afseende å grufva, som drifves,
och icke äfven å sönad eller nedlagd grufvas byggnader in. m.

5 §•

Högsta domstolens ledamöter

ansågo sig böra med afseende å innehållet i denna paragraf erinra, att,
derest förslaget härutinnan blefve lag, lydelsen af 1 § i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 borde derefter
lämpas.

Justitierådet Lilienberg tilläde: Att fiskebyggnad, uppförd för sådant
fiskeri, som här omnämnes, är att anse såsom till fiskeriet hörande och af
samma natur som detta, torde ej med sådan tydlighet följa af detta stadgande,
att det icke uttryckligen behöfver utsägas.

6 §.

Justitierådet Claeson hänvisade till hvad han yttrat vid 1 §.

Ex protocollo

A ag. von Hartmansdorff.

Kong!. Maf:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
tisdagen den 29 januari 189Ö,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr mipistern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad, ,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll.

Justitieråden: Carlson,

Afzelius.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Östergren, anmälde i underdånighet: Nya

lagberedningens förslag till lag angående hvad till fast egendom
är att hänföra, äfvensom öfver detta förslag afgifna underdåniga utlå -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

tanden dels af kommerskollegium och landtbruksstyrelsen efter vederbörandes
hörande, dels ock af högsta domstolen.

Sedan föredraganden redogjort för förslaget och de deröfver afgifna
utlåtandena, anförde han:

»Saknaden i vår allmänna lag af bestämda föreskrifter om hvad som
är att hänföra till fast egendom har länge gjort sig känbar. Ett uttryck
härför är den skrifvelse 1885 års Riksdag till Eders Kongl. Maj:t aflat
och hvari Riksdagen anhöll, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda
hvad som borde vara att till fast eller lös egendom hänföra samt för
Riksdagen framlägga de förslag till tillägg i allmänna lagen, som deraf
kunde föranledas. Behofvet af en dylik lagstiftning har sedan dess ingalunda
förminskats. Ju mera industrien utvecklats och ju mera i följd
deraf förlagsinteckningar kommit i bruk, dess mera har behofvet af eu
skilnadsgräns mellan den fasta och den lösa egendomen visat sig. Ofta
nog stå nemligen, särskildt vid industriella anläggningar, vigtiga ekonomiska
intressen på spel, då fråga uppstår, huruvida t. ex. maskiner och
dylikt skola anses såsom fast eller såsom lös egendom. Att afhjelpa denna
brist i vår lagstiftning lärer således vara synnerligen önskvärdt; men att
åstadkomma en nöjaktig lagstiftning i ämnet är förenadt med stora svårigheter.
De yttranden, som afgifvits öfver beredningens förslag, visa
huru vexlande åsigterna i detta ämne äro. Af den redogörelse, jag lemnat
för innehållet af berörda yttranden, torde emellertid hafva framgått,
att, ehuru förslaget visserligen icke undgått anmärkningar, detsamma dock
till sina hufvudgrunder i allmänhet förordats. Jag tror ock att förslaget
är bygdt på rigtiga principer och anser att detsamma i hufvudsak bör
kunna godkännas. Några smärre ändringar i de särskilda bestämmelserna
synas mig emellertid vara erforderliga, och torde jag för dessa ändringar
få redogöra i sammanhang med granskningen af de mot förslaget framstälda
anmärkningarna, hvartill jag nu öfvergår.

Vid 1 § har anmärkts, att densamma vore obehöflig och skulle, om
den bibehölles, kunna gifva anledning till missförstånd. Obehöflig skulle
paragrafen vara, emedan det vore sjelf klart och således ej behöfde i lag
utsägas, att jord å landet och i stad vore fast egendom; och till missförstånd
kunde paragrafen leda derigenom, att den ej gjorde undantag för
grufvor. Funnes det emellertid nödigt, att paragrafen bibehölles, har man
föreslagit, att den måtte sammanföras med 5 §.

Befogenheten af dessa anmärkningar kan jag för min del icke erkänna.
Att i en lag, som skall angifva allt, som är att anse såsom fast
egendom, utesluta just hvad som allmännast förekommer, den fasta grunden,
synes mig icke vara lämpligt. Jag tror ej heller, att stadgandet kan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

komma att gifva anledning till missförstånd i afseende å grufvor, ty med
ordet grufva, i rättslig bemärkelse taget, förstås en genom vissa i lag
föreskrifna åtgärder vunnen och bibehållen rättighet att bearbeta en mineralfyndighet,
och en sådan rättighet lärer, lika litet som t. ex. rättighet att
å annans fastighet upptaga torf eller dylikt, komma att betraktas såsom
fast egendom.

Bestämmelsen i 2 §, att till jorden skola höra ''för vattens afledande
eller annat stadigvarande bruk i jorden anbragta ledningar och andra anläggningar’,
synes mig icke böra lemnas oförändrad. Då nemligen, på
sätt i åtskilliga yttranden blifvit anmärkt, äfven ledningar för vattens
förande till jord böra anses såsom tillbehör till jorden, men, om orden
Vattens afledande’ bibehållas, tvekan kan uppstå, huruvida äfven nyssnämnda
ledningar äro i stadgandet afsedda, lärer en jemkning i ordalagen
erfordras. Ledningar, vare sig de föra vatten till eller från jord,
torde emellertid vara att inbegripa under uttrycket ''för stadigvarande
bruk i jorden anbragta ledningar’, och orden Vattens afledande eller annat’
kunna derför utan olägenhet uteslutas.

Man har vidare erinrat, att uttrycket ’i jorden anbragta’ skulle vara
olämpligt, enär ledningar för vattens förande till eller från jord borde
höra till jorden äfven i det fall, att de, såsom stundom skedde, anbragtes
till en del i och till en del ofvan jord eller ock helt och hållet
ofvan jord.

Jag anser denna anmärkning icke böra föranleda ändring i förslaget.
Enligt detta höra till jorden derå uppförda byggnader, och med byggnad
menas i förslaget alla genom menniskohand å jorden medelst timring,
murning eller på annat dermed jemförligt sätt uppförda konstruktioner,
och vid sådant förhållande lärer någon tvekan ej böra uppstå derom,
att ledningar för vattens förande till eller från jord, äfven i den mån de
blifvit anbragta ofvan jorden, äro att anse såsom tillbehör till densamma.

Enligt förslaget skall till jorden vidare höra ’å marken upplagd gödsel’.
Denna bestämmelse kan emellertid, såsom i några af de öfver förslaget
afgifna yttrandena erinrats, misstydas i så måtto, att spillning, som
finnes inomhus eller i öfverbyggd gödselstad, ej skulle komma att anses
såsom tillbehör till jorden. Stadgandets lydelse torde derför böra undergå
någon jemkning; och synes mig dervid, att, då till en fastighet bör
höra all der befintlig naturlig spillning, orden ’å marken upplagd’ kunna
utgå och bestämmelsen således innehålla allenast, att till jorden skall höra
^gödsel’. Någon fara, att konstgjorda gödningsämnen skulle komma att

Bill. till Iliksd. Prol. 1895. 1 Sami. I Afd. 21 Raft. 4

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 27.

härunder inbegripas, synes mig icke förefinnas, då dylika gödningsämnen
af allmänna språkbruket ej benämnas gödsel.

I 3 § af förslaget meddelas bestämmelser om hvad som skall anses
såsom tillbehör till byggnad. Första punkten af paragrafen upptager
hvad som skall anses såsom tillbehör till byggnad i allmänhet, således
äfven fabriksbyggnad eller för annan industriel verksamhet inrättad byggnad.
Bland bestämmelserna i denna punkt förekommer, att till byggnad
skall höra ''ledningar för uppvärmning, belysning, luftvexling samt vattens
inledande eller bortförande’. I likhet med kommerskollegium och på de
skäl kollegium anfört, anser jag att här bör efter ordet ’vattens’ tilläggas
orden ''eller andra ämnens’.

Bland tillbehör till byggnad upptagas vidare ''till sådana ledningar
hörande motorer’. Denna bestämmelse synes mig böra utgå. I de allra
flesta fall lärer en dylik motor komma att såsom tillbehör åtfölja byggnaden
på någon annan af de i denna paragraf angifna grunder, såsom
att den är i byggnaden inmurad eller på annat sätt med densamma fast
förenad eller ock, enligt andra punkten, på grund af underlagets beskaffenhet,
och för de säkerligen sällsynta händelser, då så ej vore fallet,
torde det af beredningen för ifrågavarande stadgande anförda skäl, att
synnerlig olägenhet skulle kunna uppkomma, om genom motorns frånskiljande
ledningarna under någon tid ej kunde begagnas, icke vara tillräcklig
anledning att, såsom enligt förslaget skulle blifva händelsen, till
den fasta egendomen hänföra en motor, som eljest vore att anse såsom
lös egendom, t. ex. en lokomobil, blott derför att den användes t. ex. för
ledningar för luftvexling i en byggnad.

Högsta domstolen har tillstyrkt, att uttrycklig föreskrift måtte i lagen
införas derom, att jernspislar, jernugnar och kaminer, äfven om de icke
blifvit inmurade eller på annat sätt med byggnaden fast förenade, skulle
anses såsom till byggnaden hörande. Derest dylika föremål blifvit till
stadigvarande bruk för byggnaden anskaffade, synas de otvifvelaktigt böra
tillhöra byggnaden, lika väl som innanfönster, nycklar och dylikt; men
om t. ex. i ett rum, der kakelugn finnes, för tillfälligt bruk anbringas en
kamin på sådant sätt, att kaminens rökrör allenast inledes i kakelugnens
öppning, synes icke någon anledning förefinnas att betrakta kaminen såsom
tillbehör till byggnaden. Fn jemkning af ordalagen i sista stycket
af första punkten i 3 § synes derför böra ega rum; och anser jag dervid,
i likhet med högsta domstolen, att brandredskap utan vilkor eller inskränkning
bör upptagas såsom tillbehör till byggnad.

Andra punkten i 3 § innehåller utan tvifvel förslagets i praktiskt
hänseende vigtigaste bestämmelser. Det är också denna del af förslaget,

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 27.

som mött mest motstånd och i afseende hvarå de flesta invändningarna
blifvit framstålda. Af den redogörelse jag lemnat för förslaget och de
deröfver afgifna yttrandena torde hafva framgått, huru vexlande åsigterna
äro i fråga om hvad som vid fabrik eller annan för industriel verksamhet
inrättad byggnad skall såsom tillbehör åtfölja byggnaden. Man har härvid,
såsom beredningen i förslagets motiv vidlyftigt utredt, att välja
mellan två hufvudrigtningar, å ena sidan den, som till grund för lagstiftningen
i fråga om hvad som såsom tillbehör bör åtfölja en fabriksbyggnad
vill lägga det inre, organiska sambandet mellan byggnaden och de föremål,
som kunna såsom tillbehör betraktas, och å andra sidan den, som i
detta afseende vill tillämpa det yttre, mekaniska sambandet.

Beaktansvärda skäl kunna utan tvifvel anföras för den förra meningen,
och två ledamöter i högsta domstolen hafva jemväl tillstyrkt förslagets
omarbetning i denna rigtning. För min del kan jag dock ej
biträda denna åsigt, utan anser, att lagstiftningen i detta hänseende bör,
i likhet med förslaget, utgå från det mekaniska sambandet mellan byggnaden
och det föremål, om hvars adpertinensförhållande till byggnaden
är fråga; och åberopar jag såsom skäl för denna min åsigt, förutom hvad
beredningen anfört och vid förslagets granskning inom högsta domstolen
af justitierådet Afzelius yttrats, jemväl våra nuvarande beskattningsförhållanden,
som torde göra det synnerligen önskligt, att vid fabrik eller
annan för industriel verksamhet inrättad byggnad icke allt för mycket
motorer, maskiner och redskap hänföras till den fasta egendomen.

Ehuru jag således i hufvudsak är af samma åsigt som beredningen
i detta hänseende, hafva dock de anmärkningar, som fram st alls ^ mot
beredningens förslag, synts mig utvisa, att den affattning, beredningen
gifvit åt bestämmelserna i förevarande del af förslaget, icke kan oförändrad
godkännas. Då jag derför skolat åt ifrågavarande bestämmelser
söka gifva en förändrad formulering, har jag, med hänsyn till ^ämnets
beskaffenhet, tillkallat tekniskt bildade personer och med dem rådgjort.
På grund af de upplysningar jag dervid erhållit samt hvad i öfrigt
förekommit, har jag kommit till den åsigt, att, i afseende å de ''motorer,
maskiner och redskap’, som skola anses såsom tillbehör till
fabrik eller annan för industriel verksamhet inrättad byggnad, kommerskollegii
i detta hänseende framstälda förslag torde kunna i hufvudsak
godkännas. I likhet med kommerskollegium anser jag nemligen, att allenast
en sådan motor eller maskin samt ett sådant kärl eller dermed jemförlig!
redskap, som för att kunna för sitt ändamål användas kräfver ett
fast, för dess uppbärande från grunden beredt underlag, och som således
tillsammans med underlaget bildar en på jorden uppförd konstruktion,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

bör hänföras till byggnaden; men, i enlighet med hvad en ledamot i
högsta domstolen erinrat, synes det vara likgiltigt, om underlaget blifvit
beredt i ändamål att uppbära motorn, maskinen eller redskapet, eller i
annat ändamål. Det synes mig derför, som om ifrågavarande bestämmelse
skulle kunna så afmattas, att till fabrik eller annan för industriel verksamhet
inrättad byggnad skall, förutom hvad i första punkten af paragrafen
är sagdt, höra ''hvarje motor, maskin, kärl eller dermed jemförligt
redskap, som för sin användning kräfver och jemväl hvilar på fast, från
grunden beredt underlag’.

Beträffande åter de i beredningens förslag upptagna ''hufvudledningar
för öfverförande af drifkraft’, kan till en början erinras, att äfven ledningar
för öfverförande af annan kraft än drifkraft, såsom t. ex. kemisk
kraft, der sådana ledningar förekomma, böra, lika väl som ledningar för
drifkaft, tillhöra byggnaden. Då vidare uttrycket ''hufvudledningar’
torde vara allt för obestämdt, men deremot hvad beredningen enligt dess
motiv med detta uttryck afsett synes böra tillhöra byggnaden, kan uttrycket
''hufvudledningar’ utbytas mot: ''kraftledningar med dertill hörande
inrättningar, dock med undantag af de ledningar, som från det allmänna
ledningssystemet öfverföra kraft till särskild maskin, som ej är att till fast
egendom hänföra’.

Vid förslagets granskning i högsta domstolen hafva två justitieråd
erinrat, att giltig anledning syntes saknas till stadgandet i sista punkten
af 3 §, och hafva dessa justitieråd på anförda skäl tillstyrkt, att i lagen
måtte införas uttrycklig bestämmelse derom, att reservdelar eller dupletter
till sådana föremål, hvarom här vore fråga, skulle till den fasta egendomen
hänföras.

Jag tillstyrker emellertid, att förslaget i denna del lemnas oförändradt.
Med förslagets grunder i öfrigt torde det af beredningen föreslagna stadgandet
otvifvelaktigt vara mest öfverensstämmande, och de skäl, som för
den motsatta åsigten anförts, synas mig icke vara af den vigt, att de böra
föranleda en afvikelse från berörda grunder. Särskildt torde det åberopade
exemplet af flera portnycklar till samma hus icke vara af någon
betydelse, då ingen af dessa nycklar, enligt min mening, kan anses hvarken
såsom reservdel eller duplett, utan hvarje nyckel torde hafva blifvit anskaffad
till stadigvarande bruk för byggnaden och således, enligt första
punkten i 3 §, lärer vara att anse såsom tillbehör till byggnaden.

Stadgandet i första punkten af 4 § i förslaget hafva två justitieråd,
på olika grunder, ansett kunna utan olägenhet uteslutas. Jag kan ej
biträda denna mening. Om detta stadgande uteslötes, skulle helt säkert

Kongl. Maj:t* Nåd. Proposition N:o 27. 29

vid lägens tillämpning månget missförstånd uppstå, som stadgandet afser
att förekomma.

Ej heller i afseende å bestämmelsen i andra punkten af samma
paragraf anser jag hvad vid förslagets granskning inom högsta domstolen
deremot erinrats böra föranleda någon ändring i förslaget.

På sätt högsta domstolen vid 5 § af förslaget, erinrat, torde, om
denna paragraf godkännes, en jemkning af ordalagen i 1 § af förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 böra
ega rum.

Hvad i öfrigt blifvit erinradt vid 5 § i förslaget synes mig icke böra
föranleda ändring i detsamma.»

Föredraganden uppläste härefter särskilda, i enlighet med hvad han
sålunda yttrat, upprättade förslag till dels »Lag angående hvad till fast
egendom är att hänföra» och dels »Lag om ändrad lydelse af l.§ i förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875»,
samt hemstälde, att Kongl. Maj:t måtte genom nådig proposition förelägga
Riksdagen berörd-a lagförslag till antagande.

Justitieråden Carlson och Afzelius aberopade hvad de vid ärendets
föredragning i högsta domstolen yttrat.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens

hemställan;

Och fann, med bifall till berörda hemställan, Hans
Maj:t Konungen godt i nåder förordna, att proposition
skulle till Riksdagen aflåtas, af innehåll bil. litt, A vid
detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Carl Bohemav.

Bil,, till. liiksd. Prat. 189ö. 1 Hand. 1 Afd. 21 Höft.