Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25 (Proposition 1901:25)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

N:o 25.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om inteckning i fartyg, lag om ändring i 10 och
17 kapitlen handelsbalken, lag om ändring i vissa delar
af utsökning slag en, lag om ändrad lydelse af Öl, 90 och
117 §§ konkurslagen, lag om ändrad lydelse af 2, 3 och
52 §§ sjölagen, lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om
årsstämning, lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen
den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll
öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden samt lag
om antecknande i fartygsregistret af tvist om fartyg eller
fartygslott; gifven Stockholms slott den 19 januari 1901.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemligt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

Ö Ö O Ö

l:o) lag om inteckning i fartyg;

2:o) lag om ändring i 10 och 17 kapitlen handelsbalken;

3:o) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen;

4:o) lag om ändrad lydelse af 51, 90 och 117 §§ konkurslagcn;

Bill. till Riksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 21 Höft. (N:o 25).

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

5:o) lag om ändrad lydelse af 2, 3 och 52 §§ sjölagen;

6:o) lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning;

7ro) lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden;
samt

8:o) lag om antecknande i fartygsregistret af tvist om fartyg eller
fartygslott.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

L. Annerstedt.

Kongl. Maj: t it Nåd. Proposition N:o 25.

Förslag

till

Lag

om inteckning i fartyg.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Fartyg, som har en drägtighet af tjugu registerton eller derutöfver
och är i fartygsregistret infördt, må, der egaren det medgifver, intecknas
för fordran, efter ty här nedan sägs; och njute, der det skett, fordringsegaren
panträtt i fartyget. Tillhör fartyget flere gemensamt, må
ej inteckning meddelas, med mindre samtlige delegare dertill lemnat
medgifvande.

Ej må inteckning meddelas utan för visst belopp i penningar, ej
heller i fartygslott eller i flera fartyg för samma fordran.

2 §.

Medgifvande af inteckning i fartyg skall tecknas å handling, hvarå
fordran grundas, samt innefatta uppgift om det nummer, hvarunder
fartyget är i fartygsregistret infördt; och varde medgifvandet af vittnen
styrkt.

3 §•

Inteckning i fartyg sökes hos Stockholms rådstufvurätt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

4 §•

Då inteckning sökes, skall fordringshandlingen i hufvudskrift till
rätten ingifvas; och läte rätten handlingen offentligen uppläsas samt
införas i protokollet öfver inteckningar i fartyg.

5 §•

Finnes ej å handlingen bevittnadt medgifvande, som i 2 § sägs,
varde ansökningen afslagen.

6 §•

Ej må inteckning beviljas, der ej den, som inteckningen medgifvit,
blifvit i fartygsregistret inskrifven såsom egare af fartyget. Har före
honom annan varit inskrifven såsom egare, må ej inteckning beviljas,
med mindre vid rätten styrkes, att den först inskrifne egarens rätt
öfvergått å den, som inteckningen medgifvit, eller ock, der fartyget i
fem år näst före ansökningen varit i registret infördt, den, som inteckningen
medgifvit, finnes hafva under hela den tid varit i registret inskrifven
såsom egare eller bevisligen härleder sin rätt från den, som
vid början af samma tid var i nämnda egenskap inskrifven.

Ej må i inteckningsärende andra än skriftliga bevis gälla i fråga
om åtkomst till fartyg.

7 §•

öfverlåter någon till annan fartyg eller fartygslott, och har, innan
ny egares fång anmäles till fartygsregistret, inteckning blifvit sökt på
grund af tidigare egares medgifvande, utgöre öfverlåtelsen ej hinder för
inteckningens beviljande.

Sökes inteckning samma dag ny egares fång anmäles till fartygsregistret
eller derefter, skall ansökningen afslås, utan så är att nye egaren
iklädt sig förbindelse att låta fartyget inteckas på grund af tidigare
egares medgifvande eller eljest är med honom lika förbunden.

8 §•

Vårder hos rätten upplyst, att klander å den af sökanden uppgifne
fartygsegarens åtkomst blifvit vid domstol anhängiggjordt, och visas ej

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

att det klander är genom laga kraft egande beslut ogilladt, varde ansökningen
afslagen.

9 §•

Upplyses, att före den dag inteckningen söktes eller ock samma
dag ansökningen gjordes fartyget eller lott deri tagits i mät, och visas
ej att utmätningen upphört att gälla, skall ansökningen afslås.

10 §•

Afträdes fartyg eller fartygslott till konkurs, medan ansökan om
inteckning i fartyget är på pröfning beroende, må ansökningen af
rätten pröfvas utan hinder af konkursen, men verkan af inteckningen,
der den beviljad varder, bestämmes på sätt särskildt är stadgadt.

11 §•

Finnes ej ansökan om inteckning höra genast afslås, anskaffe rätten,
innan yttrande öfver ansökningen meddelas, från den myndighet, som
förer fartygsregistret, afskrift af hvad deri finnes infördt om det fartyg
ansökningen afser.

12 §.

Då inteckning blifvit beviljad, teckne rätten bevis derom å fordringshandlingen.

13 §.

Panträtt, som genom inteckning i fartyg vinnes, omfattar jemväl
fartygets tillbehör. Under tillbehören innefattas icke proviant eller
bränsle, ej heller å ångfartyg kol eller andra för maskinens drift afsedda
ämnen.

14 §.

År egare af fartyg på grund af tagen försäkring eller eljest berättigad
till ersättning för skada å fartyget; den ersättning häfte icke
i fartygets ställe för fordran, som är i fartyget intecknad.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

15 §.

Ej må panträtt, som inteckning medför, särskildt göras gällande i
viss lott af det intecknade fartyget,

16 §.

Inteckning i fartyg skall förnyas i den ordning, som i 17 § bestämmes,
första gången inom tio år sedan den beviljades, och sedermera
inom tio år från hvarje förnyelse. Sker det ej, vare inteckningen
förfallen, ändå att inom nämnda tid vidtagits sådan åtgärd, som i sista
stycket af 18 § sägs.

17 §.

Vill någon låta förnya inteckning i fartyg, uppvise hos inteckningsdomstolen
lord ringshandlingen i hufvudskrift; och varde bevis om förnyelsen
der tecknadt. å handlingen. Sökanden stånde ock fritt att inför
annan underrätt förete inteckningshandlingen: den rätt läte, då sådant
sker, i sin dombok korteligen intagas hvad handlingen innehåller med
dag och årtal, då den utgafs, när och under hvilken paragraf i protokollet
inteckningen är beviljad och när inteckningen förnyades, nedsatt^
eller annorledes förändrades, om det skett; teckne ock bevis å
handlingen, att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse:
sedan ingifve sökanden protokollet deröfver till inteckningsdomstolen
inom tid, som i 16 § sägs; och vara detta så gillt, som om handlingen
der blifvit företedd.

18 §.

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller för visst belopp
dödas, uppvise fordringshandlingen i hufvudskrift för inteckningsdomstolen;
och varde bevis om dödandet der tecknadt å handlingen.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet
med hvad angående intecknings dödande nu är sagd!

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

19 §.

År helt fartyg såldt efter utmätning eller eljest i den ordning,
som om utmätt fartyg finnes stadgad, vare, sedan köpeskillingen blifvit
emellan borgenärerna fördelad, inteckning för fordran, som antingen
alldeles icke eller endast till någon del kunnat af köpeskillingen gäldas,
utan verkan. Sådan inteckning varde, ändå att inteckningshandlingen
ej i hufvudskrift företes, dödad, der ny egare af fartyget eller lott
deri, sedan försäljningen vunnit laga kraft, det äskar och till inteckningsdomstolen
ingifver bevis om de inteckningar, som vid fartygets
försäljning deri funnos, så ock handling, som visar köpeskillingens fördelning,
samt intyg att fördelningen blifvit godkänd eller vunnit laga
kraft.

20 §.

Varder intecknadt fartyg, som efter timad skada förklarats icke
vara iståndsättligt, derefter försåldt, upphöre panträtten i fartyget; och
må, på ansökan utaf ny egare af fartyget eller lott deri, inteckningen
dödas, ändå att fordringshandlingen icke i hufvudskrift företes.

Har inteckning; på grund deraf att konkurs inträffat, blifvit genom
laga kraft egande beslut förklarad vara utan verkan, då må ock, på
ansökan af egare, inteckningen dödas utan hinder deraf, att fordringshandlingen
icke i hufvudskrift företes.

21 §.

Har intecknad fordringshandling kommit i gäldenärens eller, der
det intecknade fartyget tillhör annan, i dennes hand, och är ej sådant
fall för handen, att inteckningen kan dödas utan att handlingen i hufvudskrift
företes, må den ånyo utgifvas med fortfarande inteckningsrätt.

22 §.

Borgenär, som för sin fordran har inteckning till högre belopp
än fordringen, njute, i den mån sådant för fulla gäldandet af hans
fordran nödigt är, säkerhet i det intecknade fartyget till hela det belopp,
hvarå inteckningen lyder.

KongI. May.ts Nåd. Proposition N:o 25.

23 §.

År intecknadt fartyg i annans ego än gäldenärens, och räcker ej
fartyget till intecknade gäldens betalning, vare egaren ej till ansvar
för bristen bunden, der han ej gälden å sig tagit eller eljest derför i
gäldenärens ställe svara bör.

24 §.

Låter innehafvare af intecknad fordran ny egare till fartyget å inteckningshandlingen
teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager skulden,
vare förre gäldenären fri från sin förbindelse, der ej annorlunda
är aftaladt.

25 §.

Har innehafvare af skuldförbindelse, till säkerhet hvarför inteckning
blifvit faststäld i fartyg, som sedermera kommit i annan egares
hand, låtit inteckningen utan samtycke af förbindelsens utgifvare helt
och hållet eller för visst belopp dödas eller ock förfalla eller nedsättas,
och kan fordran till följd deraf icke ur fartyget uttagas, vare utgifvaren
från ansvar för fordringen fri. Hvad nu är sagdt om förbindelsens
utgifvare, galle ock om annan egare af fartyget, som skulden å
sig tagit eller eljest derför i utgifvarens ställe svara bör.

26 §.

Varder intecknadt fartyg utmätningsvis såldt, njute alla borgenärer,
som hafva inteckning i fartyget, genast derur betalning hvar
efter sin rätt, ändå att deras fordringar eljest ej äro till betalning förfallna;
och vare förre egaren fri från ansvar för hvad af köpeskillingen
kunnat gäldas.

O O

27 §.

År fartyg intecknadt för fordran, och öfvergår i annat fall än i förra
stycket af 20 § sägs eganderätten till fartyget genom frivillig öfverlåtelse till

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

utländsk man, eller öfverlåtes å utländsk man så stor lott i fartyget, att
detta jemlikt 1 § sjölagen ej må såsom svenskt anses, vare, der ej
inteckningshafvaren till öfverlåtelsen samtyckt, öfverlåtaren med allt
sitt gods ansvarig för fordringen, ändå att sådan ansvarighet ej förut
honom ålåg; och må, ehvad aftal om förfallotiden gjordt är, beloppet
genast hos öfverlåtaren utsökas. Äro flere delegare i fartyget, vare
de, som i öfverlåtelsen tagit del eller dertill samtyckt, en för alla och
alla för en ansvarige för den intecknade fordringen, der de. ej redan
förut voro till sådant ansvarighet förbundne; och vare fordringen genast
emot enhvar af dem förfallen till betalning.

28 §.

Varder inteckna^ fartyg af egaren vanvårdadt eller förderfvadt,
så att inteckningshafvarens säkerhet märkligen minskas, eller har fartyget
i den ordning sjölagen stadgar förklarats icke vara iståndsättligt,
eller inträffar sådan förändring i afseende å de omständigheter, som i
1 § sjölagen omförmäla^, att fartyget upphör att vara svenskt, ege inteckningshafvaren
att ur fartyget njuta betalning för sin fordran, ändå
att den ej är förfallen.

29 §.

Då utmätning skett af fartyg, som blifvit i fartygsregistret infördt,
eller jemlikt 51 § konkurslagen äskats, att intecknadt fartyg må utmätningsvis
säljas, skall, sedan i enlighet med 85 § utsökningslagen bevis
härom inkommit till inteckningsdomstolen, beviset å nästa rättegångsdag
för inteckningsärenden uppläsas och införas i protokollet öfver inteckningar
i fartyg. Visas, att utmätningen upphäfts, eller att frågan
om fartygets försäljning eljest förfallit, varde ock sådant i protokollet
antecknadt.

Har vid försäljning af fartyg i den ordning, utsökningslagen bestämmer,
fordran, som är i fartyget intecknad, kunnat till fullo gäldas
af köpeskillingen, skall anmärkning derom göras i det protokoll, som
nyss är sagdt, der ny egare, sedan försäljningen vunnit laga kraft, det
äskar och till rätten ingifver bevis om de inteckningar, som vid fartygets
försäljning deri funnos, så ock handling, som visar köpeskillingens
fördelning, samt intyg att fördelningen blifvit godkänd eller vunnit
laga kraft.

Bih. till Rikad. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 21 Höft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

30 §.

Inkommer till inteckningsdomstolen handling, som utvisar, att fartyg
i den ordning sjölagen stadgar förklarats icke vara iståndsättligt,
och är fartyget för gäld intecknadt, vare lag som i 29 § sägs om bevis
rörande utmätning af fartyg.

31 §.

I öfverensstämmelse med protokollet öfver inteckningar i fartyg
skall vid inteckningsdomstolen föras bok, så inrättad, att deraf lätteligen
kan ses hvarje fartyg, deri inteckning blifvit sökt, tiden då det
skett, sökandens namn, beloppet af fordran, hvarför inteckning är sökt,
så ock, der inteckning blifvit beviljad eller afslagen, förnyad, nedsatt
eller dödad, tiden då sådant skedde. Då enligt 29 eller 30 § anteckning
skett i protokollet, varde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

32 §.

A protokollsutdrag, som utfärdas i ärende angående inteckning i
fartyg, skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt uti
den i 31 § nämnda bok.

33 §.,

Ärende angående inteckning i fartyg må upptagas endast å måndag
eller, om helgedag då inträffar, nästa söknedag derefter; dock att
fråga om inteckningsförnyelse må handläggas jemväl å annan rättegångsdag.

34 §. : ;

Den, som ej nöjes åt domstols beslut i ärende angående inteckning
i fartyg, ege deröfver föra klagan i enahanda ordning som gäller
för fullföljd af talan mot beslut i ärende angående inteckning i fast
egendom.

Kongl. Ma.j:ts Nåd. Proposition N:o 25.

35 §.

Har beslut, hvarigenom ansökan om intecknings beviljande helt och
hållet eller till någon del afslagits, blifvit till följd af besvär ändradt,
af högre rätt, vare sökanden pligtig att inom tre månader från det
utslaget om ändringen vunnit laga kraft, det hos inteckningsdomstolen
förete, vid äfventyr att i annat fall den inteckning, som på grund af
utslaget beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag, utslaget
vid inteckningsdomstolen företes.

36 §.

Utan hinder af inteckning må tvist om intecknad fordrans giltighet
lagligen pröfvas.

37 §.

Varder inteckning i fartyg beviljad på grund af medgifvande af
annan än rätt egare, vare inteckningen ogill. Huru i visst fall rätte
egaren ej må å inteckningen tala, derom är särskildt stadgadt.

38 §.

Vill inteckningshafvare vid domstol utsöka sin fordran ur det intecknade
fartyget, eller yppas tvist om giltigheten af meddelad inteckning,
gånge saken till den rätt, der den, som käres till, skall svara i
tvistemål, som angå gäld i allmänhet.

Tillhör intecknadt fartyg flere redare, ege i sak, som nu är sagd,
inteckningshafvaren söka hufvudredaren eller, der hufvudredare ej är
vald, någon af redarne, hvilken han helst vill.

39 §.

öfvergår utländskt fartyg i svensk ego, eller inträffar eljest i afseende
å fartyget sådan förändring, att det jemlikt 1 § sjölagen skall

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

såsom svenskt anses, och är fartyget för fordran intecknadt, ege inteckningshafvaren
att ur fartyget genast njuta betalning, ändå att
fordringen ej är förfallen.

Har ej inteckningshafvaren inom ett år från det fartyget blifvit i
fartygsregistret här i riket infördt, genom stämning eller lagsökning
kraft betalning, vare inteckningen derefter utan verkan.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1902.

Kongl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 25.

Förslag

,< -I. M-J 4 ) "ii , '' ’ '' ‘ '' '' '' - '' ’ K .j '' i I f '' ’ " '' 4 '' L

till

Lag t

om ändring i 10 och 17 kapitlen handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 7 § samt 17 kap. 5 § handelsbalken
skola erhålla följande lydelse:

10 kap.

7 §.

Fartyg, som är för fordran intecknadt eller eger den drägtighet,
att, enligt hvad särskildt är stadgadt, inteckning deri kan meddelas,
må ej med laga verkan sättas i pant efter ty nu är sagdt.

17 kap.

5 §•

Dernäst ege husvärd rätt till huslega för sista året, och för sista
tre månaders kost, af det gods, som i huset är. Häfver husvärd ej
något af det gods inne; njute ej bättre rätt, än andre borgenärer,
/ derom i 16 § sägs.

Har den, för hvars räkning fartyg bygges, gifvit varfsegaren eller
byggmästaren förskott i penningar eller byggnadsämnen; är afhandling

Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

derom upprättad och med afhandlingen så förfaret, som i 3 § sjölagen
sägs, njute förskottsgifvaren sedan förmånsrätt i de lemnade byggnadsämnena
och det, som med förskottet är tillverkadt.

Derefter njute borgenär, som för sin fordran har inteckning i fartyg»
förmånsrätt i fartyget och dess tillbehör; dock galle ej förmånsrätt
för ränta, som före utmätning eller början af konkurs är upplupen,
för längre tid än tre år. Är fartyget intecknadt för fleres fordringar,
ege den företräde, som först sökt inteckning; hafva flere sökt inteckning
samma dag, ege lika rätt. Är inteckning för fordran vunnen på
grund af medgifvande, som lemnats efter fordringens tillkomst, och varder
den, som inteckningen medgifvit, eller, der flere äro, som den medgift,
någon af dem försatt i konkurs, som börjas inom en månad
efter det inteckningen söktes, vare inteckningen utan verkan. Ej heller
galle inteckning, som blifvit sökt samma dag konkurs börjats eller
derefter.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1902.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

; I

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att nedannämnda paragrafer i utsökningslagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:

Kronofogde eger att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt
ställe sätta länsman eller annan man, som af Konungens befallningshafvande
antagen är; svare dock vid utmätning kronofogden sjelf för
redovisningen och för skada, som af utmätningsmannens fel eller försummelse
kan komma. Ej må kronofogde åt annan uppdraga försäljning
af fast egendom eller af fartyg, som i 92 § sägs, ej heller fördelning
af köpeskilling för fast egendom, eller för lös egendom i fall,
då enligt 119 eller 120 § sammanträde för fördelningen erfordras.

I Stockholm, så ock i annan stad, der utmätningsmanriabefattningen
anses icke kunna af eu stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen
finuer godt sådant medgifva, stadsfogde likaledes ega att, under enahanda
ansvarighet och med det förbehåll i afseende å försäljning af
fartyg samt fördelning af köpeskilling för lös egendom, som för
kronofogde här ofvan stadgas, samt under de vilkor i öfrigt Konungen
må föreskrifva, för bestämdt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta
annan man, som af öfverexekutor antagen är.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

4 §•

Konungens befallningshafvande ege för bestämdt fall eller inom
visst område förordna länsman eller annan lämplig person att på eget
ansvar i kronofogdes ställe vara utmätningsman. Om sålunda förordnad
utmätningsman galle hvad i denna lag om kronofogde stadgas; dock
må han ej i sitt ställe sätta annan man och ej heller, med mindre förordnandet
innehåller särskild! medgifvande, befatta sig med försäljning
af fast egendom eller af fartyg, som i 92 § sägs, eller med fördelning
af köpeskilling i fall, som i 3 § 1 mom. omförmälas.

13 §.

År för fordran inteckning i fast egendom beviljad, och vill borgenär
för betalningen hålla sig allenast till egendomen, söke han egaren
hos öfverexekutor i den ort, der egendomen ligger. Har egendomen
blifvit af en till annan öfverlåten, må, innan nye egaren sökt lagfart,
förre egaren utan hinder af öfverlåtelsen sökas. År tvist om eganderätten
antecknad i lagfartsprotokollet, må den sökas, hvilken såsom egare
har egendomen i besittning.

Vill borgenär, för hvars fordran fartyg år intecknadt, hålla sig
allenast till fartyget, söke egaren der denne skall svara i mål, som i
12 § afses. Tillhör fartyget flere redare, ege. borgenären söka hufvudredaren,
eller, om hufvudredare ej är vald, någon af redarne, hvilken
han helst vill.

28 §.

Äro ej sådana skal för handen, att målet bör såsom tvistigt till
domstol förvisas, ålägge öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet,
vid äfventyr af utmätning.

Har borgenär enligt 13 § utsökt betalning ur fast egendom, som är
för hans fordran intecknad, och varder fordringen faststäld till betalning
ur den egendom, förordne öfverexekutor tillika, att egendomen må, utan
föregående utmätning, säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom
stadgas; och vare det så ansedt, som hade egendomen blifvit utmätt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

66 §.

Ej må något, som till fartyg
genom utmätning af fartyget.

hörer, tagas i mät annorledes än

67 §.

Gäldenärs innestående aflöning för allmän eller enskild tjenst, eller
innestående pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären
är berättigad att aflöningen eller pensionen lyfta.

År i lag eller författning särskildt stadgadt, att viss egendom ej
må utmätas, eller är af Konungen för viss pensions- eller lifränteanstalt
förordnadt, att derifrån utgående pension eller lifränta ej må tagas i
mät; lände det till efterrättelse.

85 §.

Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät,
genast anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid
utmätningen uppgifvit auktionsställe, såsom i 96 § sägs, gifva det
tillkänna.

Då fast egendom blifvit utmätt, vare utmätningsmannen pligtig
att genast å landet till domaren och i stad till rätten insända bevis om
utmätningen, innefattande uppgift om beloppet af den fordran, för
hvilken utmätningen egt rum, samt huruvida samma fordran är intecknad
eller icke intecknad, äfvensom hvad i öfrigt kan vara erforderligt för
att tydligt utmärka, hvilken den fordran är, hvarför utmätningen skett.,

Utmätes fartyg, som blifvit i fartygsregistret infördt, åligger utmätningsmannen
att ofördröjligen till Stockholms rådstufvurätt insända bevis
om utmätningen med angifvande af fartygets registreringsnummer.
Sker utmätning af fartygslott, insände utmätningsmannen ofördröjligen
bevis derom till den myndighet, som förer fartygsregistret; och varde
i det bevis intagna de uppgifter, som för fartygets säkra urskiljande
erfordras.

Bill. till Rilcsd. Prof. Idol. 1 Sand. 1 Afd. 21 Höft. 3

Kongl. Majds Nåd. proposition M:o 2å.

till ratten eller domaren i den ort, der fastigheten är belägen, och, då
fartyg skall säljas, till Stockholms rådstufvurätt.

89 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan
auktionen hålles, der ej i fall, som i 88 § 2 mom. sägs, kortare tid
för kungörandet nödig finnes; auktion å fordran eller rättighet skall
kungöras minst fjorton dagar förut. Skall i stad auktion å lös egendom
kungöras mera än en gång, vare det gillt, om första kungörandet skett
inom tid, som nu är sagd. Auktion å fordran eller rättighet må, der
förbud enligt 75 § meddelas skall, icke utlysas förrän förbudet skett.

Skall fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen om försäljningen
jemväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången
minst fjorton dagar före auktionen; och skall kungörelsen tillika innehålla,
att de borgenärer, som, ändå att de ej vunnit utmätning eller i
utmätt fartyg hafva inteckning, ega rätt till betalning ur det utmätta,
hafva att sådant, pa sätt i 118 § sägs, före auktionen hos utmätningsmannen
anmäla. De borgenärer, hvilka jemlikt 11 kap. sjölagen ega
rätt till betalning ur det utmätta eller i utmätt fartyg hafva inteckning,
skola derjemte, der de äro kände och inom riket boende, underrättas
om auktionen genom särskilda kallelsebref, hvilka böra afsändas med
posten så tidigt, att de må kunna komma vederbörande till hända minst
fjorton dagar före auktionen.

Är fråga om försäljning af fartyg, som blifvit i fartygsregistret
infördt, anskaffe utmätningsmannen gravationsbevis rörande fartyget; dock
vare, der utmätningsmannen det äskar, borgenären pligtig att förskjuta
den för bevisets utlösande nödiga kostnad.

90 §.

Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest
under panträtt i handom, varde, der ej panthafvaren är pligtig att för
sin fordran taga betalning ur köpeskillingen eller på sätt i 71 § sägs
förklarat sig dermed nöjas, före utropet underrättelse meddelad, att
försäljningen sker med bibehållande af panthafvarens rätt.

Vid försäljning af lott i fartyg tillkännagifve utmätningsmannen,
att försäljningen ej medför rubbning i panträtt, som i hela fartyget
gäller; riieddele ock före utropet underrättelse om de fordringar, för
hvilka fartyget veterligen utgör pant.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2,5.

92 §.

Skall försäljning ske af fartyg, som enligt mätbref eller å fartyget
anbragt tontalsmärke har eu drägtighet af tjugu registerton eller derutöfver,
uppläse utmätningsmannen före utropet gravationsbevis, der
enligt 89 § sådant skall vara anskaffadt, och gifve tillkänna, å hvad tid
köpeskillingen sist skall inbetalas; anraane ock dem, hvilka äro tillstädes
och hafva fordran, som skall vid auktionen bevakas, att sådant
anmäla. Varder fordran anmäld hos utmätningsmannen, meddele han
före utropet derom underrättelse.

93 §.

Den, som inropat fartyg, hvarom i 92 § är sagdt, åligger att genast
efter inropet gälda eu sjettedel af köpeskillingen i reda penningar eller
ställa pant eller borgen såsom för egen skuld för en femtedel af köpeskillingen.
Sker det ej, varde fartyget genast ånyo utropadt.

Hvad af köpeskillingen ej må vara vid inropet erlagdt skall sist å
trettonde dagen efter auktionen gäldas- Visar köparen, att inteckningshafvare,
hvars rätt till betalning ur köpeskillingen är af gäldenären, så
ock, der köpeskillingen ej förslår till alla fordringars gäldande, af öfrige
borgenärer, medgifven, låtit köparen öfvertaga den intecknade skulden
och lemnat anstånd med betalningen, njute köparen till godo de vilkor,
som dervid blifvit tingade. Finnes, sedan för samtliga fordringar beräknats
utdelning, öfverskott å köpeskillingen, och beviljar gäldenären
anstånd med betalning deraf, njute köparen ock det anstånd till godo.

Varder ej inom tretton dagar efter auktionen köpeskillingen till
fullo gulden eller anstånd lemnadt efter tv nyss är sagdt, vare köpet
ogillt och besörje genast utmätningsmannen, att fartyget varder till
försäljning ånyo utlyst, som i 88 och 89 §§ sägs. Går fartyget vid
nya utropet till mindre än den förra köpeskillingen med laga ränta
derå från den dag, då betalning sist bort ske, ersätte förre köparen
skilnaden; går fartyget till mera, hafve förre köparen ej rätt till öfverskottet.
Kostnaden för senare försäljningen skall ock af förre köparen
gäldas, der den ej kan genom öfverskott å köpeskillingen godtgöras.
Är pant eller borgen stäld för köpeskillingen, läte utmätningsmannen,
der sådant erfordras till gäldande af hvad förre köparen utgifva bör,
ofördröjligen försälja panten i den ordning, som om utmätta lösören
stadgas, eller utsöka borgensförbindelse)! lins löftesmannen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 25.

Vårder köpeskillingen gulden, ege köparen genast komma i besittning
af fartyget; och vare det i köparens hand fritt från all förre egarens
gäld, der ej köparen, efter ty förut i denna § sägs, gälden öfvertagit.

94 §.

Annan lös egendom än i 92 § sägs skall genast efter inropet betalas;
sker det ej, gånge egendomen under nytt utrop. Utmätningsmannen
stånde dock fritt att på eget äfventyr lemna, anstånd med betalningen.

95 §.

Auktion å utmätt fast egendom skall förrättas af öfverexekutor,
der ej i 96 § annorledes stadgas.

96 §.

A landet ege gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom
skall hallas å landskansliet eller å tingsställe i orten. Uppgifver gäldenären
annat ställe i orten, må ock auktionen der hållas, om öfverexekutor
pröfvar stället lämpligt. Har ej gäldenär vid utmätningen eller,
der enligt 28 § egendomen skall utan föregående utmätning säljas, hos
öfverexekutor före målets afgörande uppgifvit auktionsställe, eller äro
flere, som ega auktionsställe nämna, och kunna de ej derom sig förena;
bestäm me öfverexekutor, hvar auktionen skall hållas. Skall auktionen
hållas på annat ställe än landskansliet, varde den förrättad af utmätningsmannen
i orten.

I stad skall auktion å fast egendom förrättas å öfverexekutors
embetsrum eller annat ställe, der auktioner i staden gemenligen hållas.

Skola, efter hvad i 104 § sägs, fastigheter inom särskilde öfverexekutorers
områden gå i en försäljning, varde auktionen förrättad der
hufvudgården eller, om sådan ej finnes, den till allmän bevillning högst
uppskattade fastigheten är belägen; är det ä landet, varde auktionen
hållen å landskansliet.

118 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade
panträtt i egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom,
eller ock egde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen
qvar, vare ock berättigad att ur köpeskillingen, efter ty nedan sägs,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

undfå betalning, så vida häri derom hos utmätningsmannen före auktionen
framstält yrkande. Skall under konkurs fartyg eller gods i fartyg utmätningsvis
försäljas, .ege jemväl borgenär, som för sin fordran har
förmånsrätt enligt 4 eller 7 § i 17 kap. handelsbalken, den rätt, nu
är sagd.

Har fartyg, som är för fordran intecknadt, blifvit utmätningsvis
saldt, skall den å inteckningshafvarens fordran enligt förmånsrättsordningen
belöpande utdelning utgå, ändå att fordringen ej blifvit
anmäld. Skall ränta utgå, varde den beräknad för ett år, der ej sist
å sammanträde, som i 119 eller 120 § afses, visadt varder, att den
för annan tid innestår.

119 §.

Nu har, då lös egendom blifvit för eu borgenärs fordran utmätt,
annan borgenär, som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre förmånsrätt,
än utmätningen medför, eller har sådant yrkande, som i 118
§ sägs, blifvit af borgenär inom föreskrifven tid framstäldt, eller utgöres
egendomen af fartyg, som är för fordran intecknadt: finnes ej full
tillgång för borgenärerna och kunna de ej åsämjas, huru medlen, skola
fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för medlens fördelning
och kalle borgenärerna, så ock, då fråga är om fordran, hvarför ej utmätning
skett och för hvilken ej heller borgenären haft det utmätta i
handom såsom pant, gäldenären att med utmätningsmannen å uppgifvet
ställe sammanträda för att sin rätt i afseende å fördelningen
iakttaga och bevaka. Sådan kallelse skall tre gånger, första gången
minst tio dagar före sammanträdet, i allmänna tidningarna införas, der
ej alla rättegande annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet,
att de sjelfva eller genom ombud kunna sig der infinna.

Då sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren
ej är behörig att sådant sammanträde hålla, insände
han genast de medel, som fördelas skola, samt protokollet öfver
utmätningen och öfriga till ärendet hörande handlingar till fogden,
som derefter vidare förfar på sätt ofvan är stadgadt.

120 §.

Har yrkande om betalning ur köpeskilling för utmätt lös egendom
blifvit enligt 118 § framstäldt af borgenär, som ej vunnit utmätning,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

eller fordran yppats, för hvilken jemlik! nämnda § betalning ur köpeskillingen
må oberoende af yrkande utgå, och är ej sådant fall för
handen, att för köpeskillingens fördelning skall hållas sammanträde,
som i 119 § afses; då skall, der ej visadt varder, att gäldenären medgifvit
betalning ur köpeskillingen, hvad å fordringen belöper hållas inne
samt borgenären och gäldenären, såsom ofvan sägs, kallas till sammanträde
för att sin rätt bevaka. Ej må deraf öfrige borgenärer uppehållas
i sin rätt till utdelning.

Är utmätningsförrättaren ej behörig att sammanträdet hålla, galle
hvad för ty fall i 119 § sägs.

122 §.

Finnes behållen afkomst af såld fast egendom att tillgå, eller är,
i det fall att enligt 93 eller 110 § egendom gått under nytt utrop,
förre inroparen skyldig att utgifva ersättning, varde den tillgång jemte
köpeskillingen fördelad.

123 §.

Vid sammanträde, hvarom förut är sagd!, afgifve förrättningsmannen
redogörelse dels för den tillgång, som skall fördelas, dels ock
för de fordringar, för hvilka anspråk på betalning ur köpeskillingen
blifvit anmäldt eller utdelning ändock må beräknas; och ege derefter
tillstädesvarande borgenärer samt gäldenären, der han när är, att andraga
hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt.

130 §.

‘Då enligt 118 eller 127 § utdelning för fordran beräknas, utan
att fordringsbeviset blifvit företedt, så ock då medel enligt 129 § afsättas,
varde bestämmelse tillika meddelad, huru beloppet fördelas skall,
för det fall att detsamma eller någon del deraf sedermera finnes ej
böra tillkomma den borgenär, för hvars fordran det blifvit beräknadt
eller afsatt.

133 §.

Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag eller
öfverexekutors beslut om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta hvad
honom derigenom tillagd! blifvit, ege dertill rätt; ställe dock pant eller

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

borgen för hvad han lyfter, der ej öfverexekutor finner skäligt tillåta,
att lyftning må utan sådan säkerhet ske.

Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han yrkat
eller, om hans fordran ej varit anmäld, enligt de i 118, 127 och 128
§§ stadgade grunder; då må, utan hinder af hans uteblifvande från
sammanträdet, de borgenärer, som äro tillstädes, öfverenskomma, att
lyftning må ske utan pant eller borgen; och vare det gillt, der ej
gäldenären det bestrider, eller enligt 134 eller 135 § säkerhet ställas bör.

137 §.

Medel, som vid köpeskillings fördelning å landskansli blifvit borgenär
tillagda men icke af honom lyftas, skola, i länets ränteri nedsättas.
Lag samma vare, der fördelning skett annorstädes än å landskansli, och
borgenären ej inom fyra reckor derefter medlen lyfter.

År enligt 118 eller 127 § utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset
blifvit företedt, och anmäler sig ej fordringsegaren inom natt
och år efter det fördelningen vunnit laga kraft, må medlen, mot pant
eller borgen, lyftas af annan, som de enligt 130 § kunna tillfalla.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1902. Mål, porn vid den
tid äro anhängiga, behandlas enligt äldre lag.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Förslag

g» till

• ■ ■ • '' '' • A '' > ■. I I ; 1

........ "" Lag

om ändrad lydelse af 51, 90 och 117 §§ konkurslagen.

• ! ?,;“r ''-''.yUtimt ,:n- .ihvn -fn-•:J•»:; .In | r.,\ »•.;; H*,,.

Härigenom förordna», att 51, 90 och 117 §§ konkurslagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:

. .7 --- 51 §• i

Fast egendom må ej annorledes än å offentlig auktion säljas, der
ej alla vid sammankomsten närvarande borgenärer, så ock gäldenären,
dertill samtycka. År sådan egendom för gäld intecknad, då må försäljning
utom offentlig auktion ej ske, der ej inteckningshafvare, hvilken»
rätt är deraf beroende, det medgifver och för inteckningens dödande
aflemnar inteckningshandlingen till den, som af inteckningshafvaren och
köparen utses; sker försäljningen å auktion, varde de inteckningshafvare,
som kände äro, dertill kallade. Ej må å sådan auktion egendom säljas
under inteckningarnes värde, sammanlagdt med det belopp, som med
förmånsrätt framför desamma enligt lag bör ur egendomen utgå, der
ej borgenärerna i den ordning, 59 och 60 §§ stadga, till den försäljning
lemna bifall, så ock de inteckningshafvare, hvilkas rätt är af försäljningen
betroende, dertill samtycka och för inteckningarnes dödande aflemna
inteckningshandlingarne efter ty nyss är sagdt. Kan försäljning

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N;o 25.

sålunda ej ske, ega borgenärerna hos vederbörande myndighet äska försäljning
i den ordning, som om fast egendom, den der utmätt blifvit,
särskild! är stadgad.

Lös egendom ma ej heller säljas annorledes än å auktion, den der
blifvit lagligen kungjord, der ej borgenärerna i den ordning, som i 59
och 60 §§ stadgas, besluta, att egendomen eller någon del deraf må
säljas under hand, samt rättens ombudsman efter gäldenärens hörande
dertill lemnar bifall. Lös egendom, deri borgenär har panträtt eller
annan förmånsrätt, som endast i viss egendom gäller, må ej i något
fall utan hans samtycke säljas utom auktion. Skall helt fartyg eller
gods i fartyg säljas, ega borgenärerna, der fartyget litmes å ort inom
riket, hos vederbörande utmätningsman äska försäljning i den ordning,
som om dylik egendom, den der blifvit utmätt, särskild! är stadgad.
Är fartyg, som säljas skall, för gäld intecknadt, må det ej annorledes än
utmätningsvis säljas, med mindre inteckningshafvare, hvilkens rätt !är
af försäljningen beroende, dertill samtycker och för inteckningens dödande
aflemnar inteckningshandlingen till den, som af inteckningshafvaren
och köparen utses.

90 §.

■ ■ f,* ; . . > ’ ■ .. f .vt).:

Borgenär, som för sin fordran har lös pant i handom eller inteckning
i gäldenärens fasta gods eller i honom tillhörigt fartyg eller rätt
till betalning ur fartyg, frakt eller gods i fartyg, sola» i 11 kap. sjölagen
sägs, njute, der han fordringen i konkursen icke bevakat, ej rätt
till betalning ur annan konkursboets egendom än den, som för fordringen
sålunda häftar. Sådan borgenär vare ock pligtig, der det äskas,- att,
innan han betalning ur egendomen njuta må, sin fordran med den i
82 § föreskrifna borgenärsed fästa. Äskas- sådan ed; förelägge rätten
eller domaren, såsom i 86 § sägs, borgenären viss tid, från det han af
föreläggandet erhållit del, att till rätten eller domaren ingifva bevis,
att han föreskrifven ed af lagt: utsätte ock viss tid af högst en månad,
inom hvilken den, som edgången yrkat, har att delgifvandet ombesörja
och med bevis derom inkomma, vid den påföljd för underlåtenhet deraf,
som i sistnämnda § stadgas. Ej må i detta fall föreläggandets införande
i tidning såsom delgifning godkännas.

Försummar borgenären att inom den föreskrifna tiden med edgångsbevis
inkomma eller laga förfall derför visa; då må egendomen, såsom

Hili. till Iliksd. Prof. 1901. / Sand. 1 Afd. 21 Häft. 4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

annan konkursboets tillhörighet, af gode männen eller syssloman nen om
händer tagas, och utdelning derutur ske till andra borgenärer, som sina
fordringar lagligen bevakat: fullgör han edgången innan sådan utdelning
skett; vare vid sin rätt till betalning ur egendomen bibehållen.

i •(•■••• 1 -...''i i ,"■■■:• v ;

v.V! y _ v..*. , . . ..y. _ , ... : V ■> ■, -. \

117 §.

1 mom. För fordringar, hvarå ränta är utfäst eller eljest lagligen
eger rum, upphöre, emellan fordringsegarne inbördes, ränteberäkning
från den dag, offentlig stämning gafs, der ej boet förslår till gäldande
af ränta å alla bevakade fordringar, utom böter. Räcker boet dertill;
då beräknas å fordran, för hvilken ränta ej är utfäst och viss betalningstid
ej heller bestämd, ränta efter fem för hundrade om året från
den dag, den offentliga stämningen gafs.

2 mom. Utgår fordran med förmånsi-ätt; njutes derå full ränta till
den dag, som för utdelning bestämmes, der borgenären ej dessförinnan
fått uppbära betalning; dock galle ej i intecknad egendom förmånsrätt
till ränta, som före konkursens början upplupen är, för längre tid än
tre år. År för fordran, hvarom nu sagdt är, ränta ej utfäst och viss
betalningstid ej heller bestämd; varde ändå ränta till fe in för hundrade
om året derå beräknad från den dag, den offentliga stämningen utfärdad
blef.

3 mom. För fordran, som eljest ej förfallen vore, må utdelning
eller qvittning i konkurs ske: skall ränta ej gäldas före förfallodagen;
beräknas utdelningen å det belopp, som efter en räntefot af fem för
hundrade om året utgör sådan fordrans värde den dag, då offentliga
stämningen gafs, eller, der fordran utgår fullt eller med förmånsrätt,
den dag, som för utdelning bestämd är, om betalning dessförinnan ej
fått uppbäras.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1902.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

. ■■■■■''. • i -i.'' u • ■. •'' %''f

Förslug

till

Lag

om ändrad lydelse af 2, 3 och 52 §§ sjölagen.

'' \ / , • r-? » •'' » . • \ J .7 Tljf f

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 52 §§ sjölagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:

2 §•

öfver alla svenska fartyg, hvilka äro afsedda att nyttjas till handelssjöfart
eller resandes fortskaffande och ega en drägtighet af tjugu
registerton eller derutöfver, skall föras register, innehållande för hvarje
sådant fartyg de uppgifter, som pröfvas nödiga för fartygets säkra urskiljande,
så ock upplysning angående eganderätten till fartyget, beskaffenheten
af inskrifven egares fång samt tiden då fartyget i registret
införts eller förändring i eganderätten inskrifvits; skolande, sedan fartyg
i registret antecknats, derom utfärdas bevis, som bör åtfölja fartyget.

Då fartyg anmäles till införande i registret, skall företes offentlig
myndighets intyg, utvisande när, hvar och af hvem fartyget är bygdt,
samt, der ej den, som bygt fartyget, sjelf anmäles vara egare, styrkas,
att eganderätten till fartyget från honom öfvergått till den, hvilken
såsom egare anmäles; dock att, der fartyget varit i utländsk eg o, hvad
sålunda är stadgadt ej eger tillämpning i vidare mån, än att utländsk egares

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 25.

rätt skall visas hafva öfvermått a den, som till registret anmäles såsom
egare. Vid fartygs införande'' i registret skall visst nummer tilldelas
fartyget; och må det nummer ej sedermera ändras eller tilläggas annat
fartyg. Varder fartyg, som ur registret aiförts, deri ånyo upptaget,
behålle det sitt förra nummer. Göres anmälan om förändring i eganderätten
till fartyg, som är i registret infördt, men finnes den, hvilken
såsom, egare anmäles, ej kunna i sådan egenskap inskrifvas, skall ändock
i registret göras anteckning, som utvisar hans namn, det uppgifna
fångets beskaffenhet samt dagen da anmälan skett. Fartyg, som blifvit
i registret infördt, må ej derur afföras i annat fall än då fartyget
förolyckats, upphugga eller annorledes förstörts, eller enligt 258 § må
anses förloradt, eller efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt,
eller ock upphört att vara svenskt.

Vill egare af svenskt fartyg, korn ej på grund af hvad här förut
blifvit stadgadt skall vara i fartygs registre t upptaget, låta det i registret
införas, vare dertill berättigad; och skall, der fartyget varder till registrering
anmäldt, hvad här förut är i afseende å registreringspligtigt
fartyg stadgadt ega tillämpning.

Vidare föreskrifter, huru fartygsregister skall vara inrättadt och
registrering ske, sa ock i fråga om det intyg om fartygs byggande,
som, enligt hvad här förut är sagdt, skall vid dess anmälande till registrering
företes, meddelas af Konungen.

•tf ! . , : .

3 §•

''TV? /;: *•• •: , r ,; , ^Vr.v- ’ s

Har den, för hvars räkning fartyg bygges, för byggnadens verkställande
gifvit eller utfäst sig att gifva varf segaren eller byggmästaren
förskott af penningar eller byggnadsämnen, ege han, när afhandling
derom upprättats, att låta den intagas i protokollet hos magistraten i
den stad, der byggnaden verkställes, eller, om byggnadsorten är belägen
å landet, i närmaste stad; och njute sedan förmånsrätt, som i 17 kap.
handelsbalken sägs.

•'' ‘ i, '' - - • ! " •• : 4 '' 7 ; | • T.* . •;; /

52 §, ■

Befälhafvaren skall under resans fortgång gifva redaren underrättelse
om fartygets tillstånd, resans förlopp, derunder slutna aftal

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

och ingångna förbindelser samt angående allt, hvarom kännedom eljest
kan vara till nytta för redaren. Innan åtgärder af vigt vidtagas, bör
han, der omständigheterna det medgifva, inhemta föreskrift af redaren
sjelf eller det ombud, denne anvisat. Erfordras penningar för fartygets
behof och kan icke redarens föreskrift afvaktas, åligge befälhafvaren att
till medlens anskaffande anlita den utväg, som för redaren är förenad
med minsta uppoffring; ej må han utan i yttersta nödfall föryttra
något af lasten.

Varder fartyget å utländsk ort taget i mät eller för gäld belagdt
med qvarstad, och finnes af skeppshandlingarne, att fartyget är för gäld
intecknadt, åligge befälhafvaren att ofördröjligen om utmätningen eller
qvarstaden underrätta inteckningshafvaren, der denne är för honom
känd.

pnåivt r ,rj *» •»»* • ? & Ifi • ''Viiyl bKlink nio

.fyMiun&fe* é ''ne ''hii

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1902.

t- ..ob fa i: . ,1 • «.I idvo 7{.-: s,m a

,y{j j.r»ivh|I<■: j.i - . ■> •’ >. s..>^ <4 j,!''>■ ■■.''•

i/it''. ,j''/XTr* t oii n; --,ii i :*i.( o-uv;- • ■ i

, t*s- ! i *1 • •••L.vli ‘K’. / tf OéiZ tv ■'' I'' ■i "/gy ''Öl :I''V*

t i B. t TVr. • it'' •'' ''.imf t •'' ;>;>•. j- 1'' <b >;! Jt.M U .1

■''TtVl grioTti/*; VP tv''.* • .•»f’!u ■*'' v<Jn ■ ■ .gmoin V q; ''''tfa fa

t-, , .‘7 f.-. i j t j ; ,iift .Viv ''.*( t.. • fn ''>t. t'' *

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

• . t !• r t - !''.i !jV fj

1 Tf:; ;V! i \''K I U* t .bi ido;1'' ■ ; C- Paj»,

. : ii- \iv- ''■* i- 1;’ ; r •>;: ■ i . :

J* .''T:\ hi ti •'' >* i''jf u; ;{r(- f.*.;;

Förslag

t o''!.'', till

i•" ■ . 1 ■■■ ••• i:.t • m: ''

Lag

om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 Mars 1862 om tioårig
preskription och om årsstämning.

Härigenom förordnas, att 14 § i förordningen den 4 Mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning skall erhålla följande ändrade
lydelse:

År borgenärs fordran intecknad i fast egendom eller i fartyg, eller
har han lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom;
njute han ur den egendom, som sålunda häftar, betalning ändå att han
ej, efter årsstämning, sin fordran angifver. Om rätt till qvittning för
genfordran vare ock lag som i 7 § sägs, ändå att den fordran ej blifvit
efter årsstämning angifven.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1902.

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 25.

tf*''<t’ :;

fv ! i; .•■il ! ‘i i,It i ''

'' >'' . > . ''!,i V. . i.

Förslag

; •. . ; . I. '' ... • i • • f

till

Lag

om ändrad lydelse af I § i förordningen den 16 Juni 1875 angående sär«
skilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 Juni 1875
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra
ärenden skall erhålla följande ändrade lydelse:

öfver följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll,
nemligen: ett öfver lagfarter med fång af fast egendom; ett öfver
inteckningar i sådan egendom; ett öfver äktenskapsförord; ett öfver förmyndares
tillsättande och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar,
testamenten, som vid domstolen bevakas, morgongåfvobref och afhandlingar
om lösöreköp. Uti lagfarts- och inteckningsprotokollen skall för
hvarje ärende å brädden tecknas namnet på den egendom, som lagfares
eller intecknas, samt uti öfriga protokollen för ärende, som angår
inregistrering af bouppteckning eller bevakning af testamente, den dödes
namn och för annat ärende namnet å den person, ärendet rörer.

. Vid rådstufvurätt skall, utom de protokoll nu sagda äro, föras
särskildt protokoll öfver förlagsinteckningar. 1 det protokoll skall för
hvarje ärende å brädden tecknas förlagstagarens namn jemte uppgift om
rörelsens beskaffenhet och orten, hvarest den drifves.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Hos Stockholms rådstufvurätt varde ock särskildt protokoll fördt
öfver inteckningar i fartyg; och skall i det protokoll för hvarje ärende
å brädden tecknas namnet å det fartyg, hvarom fråga är, samt det
nummer, hvarunder fartyget blifvit i fartygsregistret infördt.

Har någotdefa af de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, värde
det i protokollet anmärkt.

•» tf | > o ''f

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1902

u,fn »f iol

vtö fiol otc*! tj sill* >i2 #

B iJ{?6

f ,

•• t

• i

it''tf

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Förslag

till

Lag

om antecknande i fartygsregistret af tvist om fartyg eller fartygslott.

Härigenom förordnas som följer:

Hvar som till domstol instämt klander å annans åtkomst till fartyg,
som är i fartygsregistret antecknadt, eller lott i sådant fartyg,
vare skyldig låta klandret antecknas i registret. Har sådan anteckning
ej skett, då käromålet till. handläggning förekommer, gifve rätten
käranden nödig tid dertill, och hvile emellertid käromålet. Försummas
den tid, vare käromålet förfallet.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1902.

Bih. till Riksd. Prot. IDOL 1 Sami. 1 Afd. 21 Höft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å
Stockholms slott den 30 December 1899,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anförde i
underdånighet:

»I skrifvelse den 13 Maj 1898 har Riksdagen, med anledning af enskild
motionärs framställning, anhållit bland annat, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes taga under öfvervägande, hvilka åtgärder kunde vidtagas
till beredande af lättnader för och till höjande af den svenska sjöfartsnäringen
samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill omständigheterna
kunde föranleda; och har Riksdagen, under erinran om behofvet
af åtgärder för beredande af nödig kapitaltillgång för rederirörelsen,
såsom ett medel för befordrande af detta ändamål framhållit genomförande
af lagbestämmelser, hvarigenom fartygsegare erhölle möjlighet
att inteckna sitt fartyg.

Med anledning af Riksdagens skrifvelse har Eders Kong]. Maj:t den
1 Juli 1898 åt en komité uppdragit att utreda, hvilka åtgärder lämpligen
borde vidtagas för ernående af de i skrivelser! omförmälta syfte -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2ö.

mål. Komitén har den 28 November 1898 i fråga om medgifvande af
rätt till inteckning i fartyg afgifvit särskild! utlåtande, deri komitén
hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga åtgärder för införande,
så snart ske kunde, i den svenska lagstiftningen af rättsinstitutet
inteckning i fartyg, samt att vid utarbetande af förslag till
lag i ämnet måtte läggas till grund vissa allmänna principer för den
åsyftade lagstiftningen, hvilka af komitén angifvits såsom ur sjöfartsnäringens
synpunkt lämpliga eller önskliga.»

Efter att hafva närmare redogjort för nämnda utlåtandes innehåll
yttrade departementschefen vidare:

»En lagstiftningsåtgärd i nu angifna syfte har redan tidigare varit
ifrågasatt, Deri komité, som år 1882 erhöll uppdrag att granska sjölagen
af år 1864 och som den 22 Februari 1887 afgaf förslag till ny
sjölag, förordade eu särskild lagstiftning i ämnet, och ett förslag till
lag om inteckning i fartyg blef äfven af eu bland komiténs ledamöter
utarbetadt och tillsammans med sjölagsförslaget till Eders Kongl. Maj:t
öfverlemnadt, Vid denna tidpunkt syntes likväl meningarne om en
dylik lagstiftnings gagn för sjöfartsnäringen vara delade, ej minst hos
sjöfartsidkarne sjelfva. Så uttalade den s. k. sjöfartsnäringskomitén af
År 1890 den uppfattning, att medgifvande af inteckning i fartyg, äfven
om det i några fall kunde visa sig vara till fördel, icke i det stora
hela lände sjöfartsnäringen till det gagn man åsyftat, eller att tillföra
densamma billigt och rikligt kapital, utan att detta mål bäst skulle
ernås genom bildande af aktiebolag för rederiföretag. Då förslaget
till sjölag år 1891 förelädes Riksdagen, blef icke heller någon åtgärd
till införande af fartygshypotek vidtagen. Sedermera synas emellertid
sjöfartsnäringens målsmän med större ifver omfattat tanken på fartygs
användning såsom pant under de former, som kommit till användning
för fast egendom. A ett allmänt nordiskt sjöfartsmöte i
Stockholm år 1897 antogs en resolution af innehåll, att eu genom
lag beredd möjlighet att medelst inteckning i fartyg tillföra rederirörelsen
kapital vore för sjöfarten önskvärd. Enligt uppdrag af nämnda
möte har vidare nordisk skeppsredareförening den 16 November 1898
hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet hemstält, att förslag till lag
om inteckning i fartyg måtte varda framlagdt för Riksdagen; och har
denna framställning remitterats till omförmälta år 1898 tillsatta komité,
hvilken ock, såsom dess utlåtande utvisar, tagit framställningen i öfvervägande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Det kan ej förbises, att den form af fartygs pantsättning, Riksdagen
ifrågasatt och 1898 års komité tillstyrkt, i åtskilliga afseenden företer svagheter,
som kunna berättiga till tvifvel om önskvärdheten af dess införande
i vår rätt. Sjölagskomitén, som väl förordade fartygsinteckningens upptagande
i lagstiftningen, underlät emellertid ej att framhålla, att ett
fartyg i allmänhet måste blifva ett ganska osäkert hypotek, eftersom
det i första hand måste tjena som säkerhet för fordringar, hvilka kunde
uppkomma i följd af olyckshändelser eller underlåtenhet att fullgöra ingångna
förbindelser samt uppgå till sådant belopp, att hypoteket blefve
värdelöst. Till den osäkerhet, som af nu antydda omständigheter är eu
följd, kommer ytterligare ovissheten, huruvida en efter hemlandets lag
meddelad inteckning kommer att respekteras i fall det blir af nöden
att göra den gällande inom en främmande stat, något som kan inträffa,
antingen derigenom att fartyget under uppehåll i utlandet blir föremål
för exekution, eller ock i följd deraf att fartyget öfvergår i utländsk
ego. Visserligen hafva under senare tid inom några stater lagstiftning
och lagskipning visat benägenhet att under berörda omständigheter
erkänna inteckningens verkan, men någon allmän internationel
giltighet har denna grundsats hittills icke uppnått. 1 detta afseende
må här omnämnas, att ett år 1890 af belgiska regeringen
framstäldt förslag till en internationel konvention, innefattande bland
annat ömsesidigt erkännande af fartygshypotek, som i någon af de
fördragslutande staterna tillkommit, hittills icke ledt till något som
helst resultat.

Ehuru i följd af nu anmärkta omständigheter jag icke kan undgå
att dela den tvekan, som på flere håll yppats derom, huruvida fartygshypoteket
i verkligheten kan visa sig egnadt att i väsentligare mån uppfylla
det med dess införande afsedda syftemål att bereda sjöfartsnäringen
ökade kapitaltillgångar, synes mig dock, med hänsyn till de framställningar,
som på senare tid gång efter annan framkommit från sjöfartsnäringens
målsmän, lagstiftningen böra tillmötesgå de önskningar, som
sålunda uttalats, helst som, efter det numera de flesta sjöfartsidkande
länder i Europa i sin lagstiftning upptagit fartygshypoteket, eu underlåtenhet
att följa det sålunda gifna föredömet skulle kunna komma
vårt lands sjöfartsidkare att härigenom under den internationela konkurrensen
anse sig tillbakasätta.

Inom lagbyrån hafva derför blifvit utarbetade de lagförslag, som funnits
erforderliga för införande af hypotek i fartyg, nemligen förslag till

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

l:o) lag om inteckning i fartyg;

2:o) lag om ändring i 10 och 17 kapitlen handelsbalken;

3:o) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen;

4:o) lag om ändrad lydelse, af 5, 51, 90 och 117 §§ konkurslagen;

5:o) lag om ändrad lydelse af 3, 12 och 52 §§ sjölagen;

6:o) lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 mars
1862 om tioårig preskription och om årsstämning; och

7:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra
ärenden.

Det torde tillåtas mig att redogöra för grunderna för de i dessa
förslag upptagna hufvudsakliga stadganden och i främsta rummet för
bestämmelserna i förslaget till lag om inteckning i fartyg.

Från rättssäkerhetens synpunkt är det uppenbarligen af nöden att
beviljande af inteckning i fartyg föregås af en undersökning rörande
eganderätten till fartyget. Det kunde sättas i fråga att i detta afseende
åtnöjas med den pröfning, som eger rum, då fartyget införes i fartygsregistret,
eller förändring i eganderätten sedermera hos registreringsmyndigheten
anmäles. Fartygsregistreringen torde emellertid, sådan
den nu är anordnad, icke vara egnad att i berörda hänseende tjena till
underlag för inteckningsväsendet. Registreringens uppgift är för närvarande
närmast att fastställa tillvaron af betingelserna för ett fartygs
rätt att föra svensk flagga; och dess inskränkning till detta syftemål
har haft till följd, att visserligen eu vid bestämda föreskrifter bunden
pröfning af eganderätten företages vid ett fartygs föi''sta införande i
registret men i fråga om sedermera inträffande förändringar i eganderätten
lika stränga kraf på formel bevisning ej aneetts böra uppställas.

Att med hänsyn till den nu ifrågasatta inteckningslagstifningen i
nyssberörda hänseende skärpa vilkoren för registrering af eganderättsförvärf,
lärer ej heller lämpligen kunna ifrågakomma. Så länge nemligen
den svenska handelsflottan till en icke långa del består af smärre
fartyg, hvilka näppeligen komma att i mera betydande grad användas
såsom hypotek, skulle eu dylik skärpning helt visst för större delen af
sjöfartsnäringens idkare komma att te sig som en betungande och åt
ingen fördel uppvägd börda- 1 detta afseende torde ledning kunna
hemtas från Norge, der förslag till lagstiftning om registrering och
fart.ygshypotek vid upprepade tillfällen förkastats på grund åt betänkligheter
af nyss angifna slag.

Förslaget
till lag om
inteckning
i fartyg.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Om alltså registreringen icke under alla förhållanden kan läggas
till grund för inteckningsväsendet, torde annan lämplig utväg ej återstå
än att låta den erforderliga eganderättspröfningen ega rum i sjelfva.
inteckningsärendet. En dylik anordning, hvilken för vissa fall eger
motsvarighet i lagstiftningen om inteckning i fast egendom, synes ej
vara förenad med någon afsevärd betänklighet, men deremot medföra
den betydande fördel, att tyngden af den strängare bevisskyldighet
angående behörigt eganderättsförvärf, som en intecknings meddelande
förutsätter, drabbar allenast den fartygsegare, som vill begagna sitt
fartyg såsom underpant.

Derest den för intecknings meddelande nödiga eganderättspröfningen
ej ställes i samband med registreringen, torde anledning ej företinnas
att förlägga inteckningsväsendet till registreringsmyndigheten,
helst sådant näppeligen skulle kunna ske med mindre en förändring i
nämnda myndighets organisation och stat korande till stånd, utan torde
behandlingen af förevarande inteckningsärenden böra i likhet med dem,
som angå fast egendom, förläggas till allmän domstol, med skyldighet
för denna att, i den mån sådant tarfvas, genom registreringsmyndigheten
inhemta upplysningar ur fartygsregistret.

1 öfrig! har lagstiftningen om inteckning i fartyg ansetts böra, så
vidt ske kan, ansluta sig till de i fråga om inteckning i fast egendom
gällande rättsregler. I åtskilliga hänseenden hafva emellertid, af skäl
som i det följande skola angifvas, afvikelse!’ funnits nödiga.

Olika meningar hafva yppats derom, huruvida den ifrågasatta lagstiftningen
borde ega tillämpning på alla fartyg af den drägtighet, som
medför registreringspligt, eller inskränkas till att gälla fartyg af viss
högre drägtighet. .Till stöd för den senare meningen har anförts, att
det egentliga syftemålet med fartygsinteckningens upptagande i lagstiftningen
vore att undei’stödja anskaffandet af större fartyg. Då
emellertid, på sätt 1898 års komité framhållit, äfven anskaffandet af
mindre fartyg för lokaltrafik torde förtjena att understödjas, synes anledning
ej förefinnas att inskränka inteckningens användning på sätt
nyss är antydt.

Nyssnämnda komité har med anslutning till ett af nordisk skeppsredareförening
framstäldt förslag ifrågasatt, att för intecknings meddelande
borde uppställas såsom vilkor, att bevis företeddes om fartygets
sjövärdighet. Till stöd för sin åsigt har koinitén anfört, att nu gällande
bestämmelser om fartygs sjövärdighet och ansvarigheten derför

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

icke vore tillräckliga. Hvad komitén sålunda anfört, lärer dock ej utgöra
anledning att i detta sammanhang upptaga frågan om kontroll å
fartygs sjövärdighet. Skulle derom gällande bestämmelser befinnas
bristfälliga, torde till bristens afhjelpande åtgärder af verksammare beskaffenhet,
än den af komitén förordade, vara af nöden samt böra komma
till stånd oberoende af inteckningslagstiftningen. Att åter, såsom nordisk
skeppsredareförening anfört, hänsyn till inteckningshafvares trygghet
skulle betinga en dylik föreskrift, synes ej heller hafva skal för
sig: den, som vill belåna en redan meddelad inteckning, lärer i hvarje
fall ej underlåta att förvissa sig om det intecknade fartygets beskaffenhet,
och för det fall att försträckning lemnats emot ett med pantförskrifning
försedt, men ännu ej intecknadt skuldebref, vore det obilligt
emot borgenären att låta hans rätt att erhålla inteckning vara beroende
af ett vilkor, som det ej läge i hans förmåga att uppfylla.

Komitén har ytterligare ifrågasatt såsom vilkor för ett fartygs intecknande,
att förbehåll om en dylik rätt gjorts till fartygsregistret.
Vilkoret synes egentligen vara afsedt att tillämpas på fartyg, som egdes
af aktiebolag, samt vara föranledt. af en farhåga, att rätten att inteckna
fartyget skulle försvåra ett belånande af aktiebrefven och minska aktieegarens
personliga kredit. Denna uppfattning synes dock ej vara val
grundad, eftersom en akties värde och användbarhet såsom pant tydligen
är beroende af bolagets allmänna affärsställning och ej af den omständigheten,
att för viss bolagets gäld är beredd särskild realsäkerhet.

Bestämmelsen att inteckning ej må meddelas i fartygslott eller i
flera fartyg för samma fordran är föranledd af bemödandet att åstadkomma
enkelhet och reda i de genom inteckning uppkommande rättsförhållanden;
och med hänsyn till det ändamål, som afses med fartygsinteckningen,
torde någon betänklighet emot eu dylik begränsning af
inteckningens användning ej förefinnas.

Åtskilliga främmande lagar om fartygsinteckning hafva upptagit
bestämmelse i- om hypotek i fartyg under byggnad. Att dylika bestämmelser
icke i förslaget influtit har sin grund deri, att vår rätt redan i
3 § sjölagen har ett stadgande, som synes erbjuda tillräckliga utvägar
att bereda kredit för fartygs nybyggnad.

Anledning att i fråga om fartyg för något fall tillåta s. k. tvångsinteckning
synes ej förefinnas.

Föreskriften att medgifvande af inteckning skall innefatta uppgift
om det nummer, hvarunder fartyget är i registret infördt, åsyftar att

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

på ett fullt tillförlitligt sätt få bestämdt, hvithet fartyg som är i fråga.
Blifver ifrågavarande stadgande godkänd t, toi''de i registreringsförordningen
böra införas eu föreskrift, att fartygets registreringsnummer skall
genom myndighets försorg anbringas å fartyget, i likhet med hvad
redan är stadgadt angående dess tontals- och nationalitetsmärken, samt
att detta nummer sedermera ej får borttagas; och torde frågan härom
framdeles få blifva Eders Kong!. Maj:ts pröfning hemstäld.

3 §■ Af grunder, som i det föregående angifvits, hafva ärenden angå ende

inteckning i fartyg ansetts böra tillhöra allmän domstols upptagande.
Fråga kan uppstå huruvida behandlingen af dessa ärenden
helst skall uppdragas åt flere, hvar för sitt distrikt behöriga domstolar
eller för hela riket centraliseras hos en viss domstol, i sådant fall naturligen
hufvudstadens rådstufvurätt. Då emellertid den förra af dessa
utvägar medför den väsentliga olägenhet, att det understundom kan
vara förenadt med svårighet att afgöra, hos hvilken myndighet upplysning
skall sökas angående ett fartygs häftande för intecknad gäld, torde,
med fästadt afseende jemväl å fördelen af en lätt förbindelse mellan
inteckningsdomstolen och registreringsmyndigheten, inteckningsväsendets
centraliserande hos Stockholms rådstufvurätt vara att föredraga.

Allmänhetens intresse af en beqväm beröring med inteckningsmyndigheten
synes kunna på lämpligt sätt tillgodoses genom anställande
hos inteckningsdomstolen af en kommissionär, som uti ifrågavarande
ärenden förmedlar förbindelsen mellan rätten och allmänheten; och anhåller
jag att efter förslagets slutliga behandling få återupptaga frågan
härom.

6 §. Ehuru, såsom förut blifvit antydt, den omständigheten, att någon

är i fartygsregistret inskrifven såsom egare af ett fartyg, ej alltid kan
anses tillfyllest ådagalägga hans befogenhet att låta inteckna fartyget,
är det härmed ej sagdt, att all betydelse i afseende å eganderättspröfningeri
skulle frånkännas fartygsregistret. Att fartygsregistret angifver
en person såsom egare lärer i hvarje fall böra utgöra ett hinder emot
fartygets intecknande på grund af medgifvande utaf någon annan.
Vidare torde den första registreringen i och för sig utgöra tillräcklig
bevisning om den dervid inskrift^ egarens åtkomst. Det ligger nemligen
i sakens natur, att då fråga första gången förekommer, huruvida
ett fartyg skall ega föra svensk flagga, bevisning om den uppgifne egarens
förvärf måste kräfvas, och detta har också iakttagits i gällande
registreringsförordning, hvilken såsom vilkor för registrering uppställer

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

ingifvande af vissa handlingar, som äro egnade att styrka sökandens
åtkomst. Vid detta förhållande och då, sårskildt hvad angår från utlandet
inköpta fartyg, det icke lärer skäligen kunna ifrågakomma att sträcka
krafvet på bevisning utöfver hvad registreringsförordningen innehåller,
nemligen att den fångeshandling, hvarigenom fartyget kommit i svensk
ego, företes, har man ansett vidare bevisning om åtkomsten ej böra af
den först inskrift^ egaren kräfvas.

Har åter efter registreringen förändring i eganderätten inträdt,
måste såsom regel fordras, att inteckningssökanden styrker det eller
de fång, genom hvilka eganderätten från den först inskrift^ egaren
öfvergått å den som medgifvit inteckningen. Som emellertid fall kunna
tänkas, då detta vilkor kunde blifva för sökanden öfver höfvan betungande
och någon gång kanske omöjliggöra inteckning, samt en inskrifning,
som under längre tid lemnats oklandrad, synes erbjuda tillräckliga
garantier från rättssäkerhetens synpunkt, har från regeln om åtkomstens
fullständiga ådagaläggande ansetts kunna göras det undantag,
att om den, som inteckningen medgifvit, ensam eller i förening med
dem, från hvilka han bevisligen härleder sin rätt, under fem år stått
inskrifven såsom egare samt klander å åtkomsten ej förekommit, vidare
bevisning derom ej tarfva^.

De rättsgrundsatser, som hos oss gjort sig gällande beträffande
besittningstagandets betydelse såsom skydd för förvärf af lösegendom,
torde, derest den nu ifrågasatta formen för fartygs förpantning varder
införd, ej vara tillräckliga för att skydda en köpare af fartyg emot förpantningsåtgärder
från förre egarens sida, och det lärer derför vara nödvändigt
att bereda köparen en utväg att härutinnan betrygga sin rätt.
A andra sidan synes ej heller den, som mottager en pantförskrifning i
fartyg såsom säkerhet, böra lida rättsförlust i följd af en eganderättsöfverlåtelse,
hvarom han ej kunnat ega kännedom. För att tillgodose
den enes som den andres rätt synes en regel, motsvarande den som för
enahanda fall gäller beträffande fast egendom, böra tillämpas, och i detta
hänseende har i 7 § föreslagits, att inteckning på grund af förre egarens
medgifvande ej må beviljas, sedan nye egaren anmält sitt fång till fartygsregistret,
men att deremot anmälan, som göres å en senare dag än
inteckningen söktes, ej utgör hinder för dess beviljande.

Blifver ifrågavarande stadgande godkändt, torde i registreringsförordningen
böra införas bestämmelser i det syfte, att fartygsregistret i

Bill. till Riksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 21 lläft. 6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

hvarje fall må utvisa, å hvilken dag anmälan till registret gjorts och registrering
egt rum, äfvensom att, der fartyg tillhör flere, förändring i
eganderätten till lott i fartyget må kunna anmälas ej allenast, såsom för
närvarande gäller, af hufvudredaren utan ock af den nye egaren sjelf.

För den händelse att, då inteckning sökes, den af sökanden uppgift
ega.rens rätt till fartyget är föremål för rättegång, lärer inteckning
ej kunna omedelbart beviljas, och som tillräcklig anledning ej synes
förekomma att för detta fall införa bestämmelser, att ansökningen
skall förklaras hvilande, har i 8 § intagits föreskrift, att ansökningen
skall afslås.

För att bereda den, som anhängiggjort klander å annans åtkomst
till ett fartyg, en beqväm utväg att förhindra, att fartyget genom den
andres åtgörande varder intecknadt, torde i registreringsförordningen
böra införas eu bestämmelse, att anmälan om dylikt klander må ske
till fartygsregistret.

De skäl, som föranledt det i 1 § upptagna förbud emot intecknande
af fartygslott, synas jemväl utgöra anledning att förebygga, det en i
helt fartyg meddelad inteckning upphör att gälla beträffande viss lott
i fartyget men qvarstå!’ i de öfriga. Derför torde den grundsats böra
uppställas, att exekutionsåtgärder, som afse allenast en lott i ett fartyg,
ej hafva någon inverkan på en i fartyget gällande inteckning. Att sålunda
låta en inteckning ega bestånd efter exekutiv försäljning af en
del af den intecknade egendomen är emellertid detsamma som att gifva
inteckningshafvare företräde framför de borgenärer, hvilkas fordringar
skola ur köpeskillingen utgå, och innebär således bland annat, att inteckning,
hvarom här är fråga,, under alla förhållanden medför bättre
förmånsrätt än utmätning, något som ock är iakttaget i det föreslagna
tillägget till 5 § i 17 kap. handelsbalken.

Då emellertid ett dylikt bestämmande af inteckningshafvares förmånsrätt
skulle kunna bereda möjlighet för en fartygsegare att medelst
fartygets intecknande omintetgöra verkan af en redan skedd utmätning,
synes till förekommande häraf böra, på sätt i 9 § är föreslaget, stadgas,
att inteckning ej får beviljas, der domstolen erhåller upplysning, att
fartyget eller lott deri är under utmätning. Att i inteckningsärendet
bringa utmätningsåtgärden till domstolens kännedom har ansetts böra
ankomma på den utmätningssökande borgenären sjelf. För att emellertid
i detta afseende bereda borgenären en lätt utväg att iakttaga sina
intressen, synes det böra medgifvas honom att göra anmälan om utmät -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

ningen till fartygsregistret, hvarifrån sedan, på grund af stadgandet i
förslagets 11 §, rätten erhåller upplysning derom. En föreskrift i sådant
syfte torde alltså höra inflyta i register i ngsförörd ni nge n.

Till belysning af det i 11 § upptagna stadgande om intecknings- u §■
domstolens skyldighet att från registreringsmyndigheten införskaffa alla
för ärendets afgörande erforderliga upplysningar må allenast erinras, att
den omständigheten, att intecknings väsendet och registreringen icke
lämpligen kunna hos oss, såsom i andra länder, förenas hos samma
myndighet, ej synes böra för de inteckningssökande föranleda ökadt besvär
eller särskild kostnad. •" >

De stadgande!), som 13 § innehåller om panträttens utsträckande jern- in §■
väl till fartygets tillbehör, äro i allo öfverensstämmande med hvad 268 §
sjölagen i detta afseende bestämmer i fråga om sjöpanträtt.

Sjölagen innehåller i 270 § med afseende å sjöpanträtt den be- U §■
stämmelse, att ersättning, som utgår på grund af tagen försäkring, icke
häftar i pantens ställe. De skäl, som föranledt. detta stadgande, torde
hafva sin giltighet äfven med afseende å far tygshy pot<''k. Det synes ej
vara med allmänna rättsgrundsatser öfverensstämmande, att inteckningshafvaren
skall njuta fördel deraf, att fartygsegaren slutit ett aftal, som
ådragit honom kostnader och hvars ingående berott af hans godtfinnande.

Ej heller skulle ett stadgande om panträttens öfvergång å försäkringssumman
ensamt vara tillräckligt betryggande för inteckningshafvaren,
i det denne, äfven om han vid inteckningens mottagande kunde förvissa
sig om, att försäkring egt rum, dock saknade garanti för, att försäkringen
hölles vid magt. Vid sådant förhållande synes det böra öfverlemnas
åt inteckningshafvaren sjelf att aftalsvis trygga sig mot faran
af skada å fartyget, antingen genom att vid inteckningens belånande
betinga sig, att låntagaren håller fartyget försäkradt på sådana vilkor,
att försäkringen kommer långifvaren till godo, eller ock genom att
sjelf taga särskild försäkring å sin i fartyget intecknade fordran. Till
stöd för denna uppfattning torde ock kunna framhållas, att de flesta
främmande lagstiftningar intaga en liknande ståndpunkt, samt att samma
uppfattning delats af en på belgiska regeringens föranstaltande år 1888
hållen internationel kongress för behandling af åtskilliga ämnen inom
handels- och sjörättens område.

Att förslaget ej heller medgifver panträttens öfvergång å ersättning
som tillkommer fartygsegare, då fartyg i gemensamt haveri eller
i följd af någons vållande gått förloradt eller lidit skada, innefattar

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

15 §.

16-19 §§.

20 §.

27 §.

deremot en afvikelse från hvad sjölagen i 270 § bestämmer. Denna afvikelse
har synts vara af nöden för att undgå de invecklade rättsförhållanden,
som skulle kunna uppstå, om panträtten komme att häfta
dels vid ett fartyg och dels vid en fordran, med möjlighet af särskilda
exekutioner å de olika panterna. Olägenheterna häraf skulle nemligen
te sig helt annorlunda i fråga om en panträtt, som är afsedd att ega
längre varaktighet, än hvad förhållandet är med sjöpanträtterna, och
något synnerligt gagn af anordningen skulle i hvarje fall ej för inte.ckningshafvaren
kunna påräknas.

På sätt redan vid 9 § är antydt, måste det förebyggas, att en i hela
fartyget meddelad inteckning upphör att gälla i viss lott men qvarstår
i de öfriga; och har derför ansetts nödigt att uttryckligt uttala, att inteckningen
ej får särskildt göras gällande i viss lott af fartyget.

Förslagets stadganden om intecknings förnyande, nedsättande och
dödande ansluta sig i allmänhet nära till motsvarande bestämmelser angående
fastighetsinteckning. Att såsom 1898 års komité tillstyrkt uttryckligen
angifva, att förnyelse må kunna ega rum för en del af det
intecknade beloppet med den verkan, att inteckningen för återstående
belopp förfaller, torde ej vara af nöden, då en dylik åtgärd lärer vara
fullt förenlig med den nuvarande affattningen af stadgandet om förnyelse
af fastighetsinteckning.

Att panträtten upphör i ett fartyg, som kondemnerats och derefter försålts,
öfverenstämmer med hvad sjölagen under enahanda förhållanden stadgar
i afseende å sjöpanträtt. Deremot har den i sjölagen upptagna föreskriften
om panträttens öfvergång å köpeskillingen ansetts, såsom varande af
ringa praktisk betydelse för en inteckningshafvare, men egnad att vid tilllämpning
på inteckningar medföra afsevärda svårigheter, böra här utelemnas.

Sålänge icke internationela överenskommelser om ömsesidigt erkännande
af fartygshypoteket kommit till stånd, innebär onekligen möjligheten,
att fartyget kommer under ett annat lands flagga, en fara
för inteckningshafvarens rätt. Med hänsyn härtill har 1898 års komité
efter föredömet af vissa främmande lagstiftningar ifrågasatt stadganden
om straff för den, som utan inteckningshafvarens medgifvande säljer
det intecknade fartyget till utlandet. Men oafsedt att, med sjölagens
ståndpunkt i afseende å vilkoren för ett fartygs rätt att föra svensk
flagga, ett fartyg kan förlora sin svenska nationalitet i följd af åtskilliga
omständigheter, hvilkas inträffande ej kan genom straffbestämmelser
förebyggas, kan det näppeligen anses billigt att införa en bestämmelse,

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

hvarigenom egare, som vill till utlandet försälja sitt fartyg, hänvisas
att dertill utverka inteckningshafvarens medgifvande; det kan gifvas tillfällen,
såsom vid hotande krigsfara, då det är af vigt, att en försäljning
till utlandet snarast möjligt kan vidtagas, och det vore säkerligen en dålig
tjenst åt sjöfartsnäringen att under sådana omständigheter göra redarne
beroende af inteckningshafvarnes godtycke. Det synes också, som om
en sjöfordringsegare skulle genom fartygets försäljning till utlandet
kunna råka ut för samma svårigheter som en inteckningshafvare, men
sjölagen innehåller dock ej något i sjöfordringsegarens intresse gifvet
förbud mot fartygs försäljning till utlandet. Deremot har sjölagen valt
en annan utväg för att skydda fordringsegaren: oberoende atom panträtten
går förlorad eller icke ålägger den säljaren en viss personlig ansvarighet
för sjöfordringar, som förut allenast häftade vid fartyget.
Ett dylikt stadgande synes vara på sin plats äfven här; jemväl med afseende
å intecknad gäld kan det inträffa, att fartygsegaren ej är personligen
ansvarig och han skulle måhända i ett sådant fall finna en
fördel i att sälja fartyget just till ett land, som ej erkände inteckningens
giltighet. Men frestelsen härtill försvinner, om han genom en sådan
åtgärd ådrager sig personlig ansvarighet för gälden, i synnerhet om
inteckningshafvaren sättes i tillfälle att strax kunna kräfva betalning.
Förslagets 27 § innehåller bestämmelser i nu angifna syfte.

Med hänsyn till den fara för rättsförlust, hvilken, på sätt nyss
angifvits, för en inteckningshafvare uppstår, då det intecknade fartyget
upphör att vara svenskt, lärer vid en dylik förändring i fartygets nationalitet
inteckningshafvaren böra sättas i tillfälle att, utan afseende å aftal
om förfallotid för den intecknade fordringen, göra sin panträtt i fartyget
gällande, så snart tillfälle dertill erbjudes. Samma rätt har af
liknande anledning ansetts böra honom inedgifvas ej mindre då fartyget
kondemnerats, än äfven då det af egaren vanvårdas eller förderfvas.

De föreskrifter, som i 38 § af förordningen om inteckning i fast
egendom äro gifna angående upptagande i inteckningsprotokollet af
anmälan om fastighets utmätande eller exekutiva försäljande, hafva ett
dubbelt syfte, nemligen dels att allmänheten och särskildt den, som vill
lemna kredit mot inteckningssäkerhet, må kunna i gravationsbevis angående
fastigheten erhålla upplysning om, att fastigheten häftar för gäld,
som i följd af utmätning skall med förmånsrätt nr densamma utgå,
och dels att, der en inteckning i följd af exekutiv försäljning blifvit
utan verkan, men dödande emellertid ej egt rum, gravationsbeviset må,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

SO §.

37 §.

till förekommande af att dylika, allenast till skenet giltiga inteckningar i
bedrägligt syfte missbrukas, innehålla upplysning derom, att en exekutiv
åtgärd egt rum. Då enligt förslaget inteckning i fartyg alltid skall
medföra bättre förmånsrätt än utmätning, äfven om denna egt rum innan
inteckningen söktes, lärer det första af nu angifna syftemål icke i förslaget
kräfva beaktande, hvaremot det uppenbarligen äfven här är afvigt
att förebygga svikligt begagnande af inteckningar, som genom exekutiv
försäljning blifvit värdelösa. Vid sådant förhållande hafva i afseende å
anmälan om fartygs utmätande stadganden motsvarande de förut angifna
ansetts vara af nöden, såvidt rörer fartyg, som vid tiden för exekutionen
var intecknadt, men i öfrigt kunna undvaras.

Såsom förut blifvit anmärkt, innehåller 20 § den bestämmelsen, att
en i ött fartyg meddelad inteckning varder utan verkan, i fall fartyget
kondemnerats och derefter försålts. Till förekommande af svikligt användande
utaf dylik inteckning — desto mer att befara, som kondemnerade
fartyg ej sällan iståndsättas och ånyo användas i sjöfart — synes
det böra åläggas ej mindre kommerskollegium att hos inteckningsdomstolen
göra anmälan om hvarje kondemnation, hvarom kollegium erhåller
underrättelse, än ock '' i ntec k ningsdo i rist o 1 eu, att, ifall fartyget befinnes
vara intecknadt, i inteckningsprotokollet intaga inkommen anmälan. Angående
inteckningsdomstolens skyldighet härutinnan har föreskrift upptagits i
den föreslagna 30 §, hvilken affuttats så, att den gäller äfven för fall
då tilläfventyrs den nye egaren eller annan funnit sig ega aidedning
att bringa förhållandet till domstolens kännedom.

Bestämmelsen om kommerskollegii åliggande lär åter tillhöra registreringsförordningen.
och torde fråga om dess intagande derstädes framdeles
få väckas.

Enligt de rättsgrundsatser, som hos oss vunnit tillämpning, lärer
den, som i god tro köpt ett fartyg och fått det i sin besittning, ej kunna,
i händelse annan än säljaren finnes hafva varit rätt egare, förpliktas att
annorledes än mot lösen afstå fartyget; och, derest den, som under
nyssnämnda förhållanden innehar fartyget, å annan öfver]åter sin rätt,
torde denne senare, oberoende deraf huruvida han kommit i besittning
af fartyget eller icke, inträda i samma rättsliga ställning, som tillkommit
öfverlåtaren. Häraf torde följa att en på grund af innehafvarens
upplåtelse tillkommen panträtt i fartyget, vare sig den är förenad med
besittning eller icke, bör vara emot rätte egaren gällande, intill dess borgenären
erhåller den godtgörelse, hvartill panten lemnar tillgäng. För det

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

fall åter, att den, som förvärfvat ett fartyg af annan än rätte egaren,
icke dervid var i god tro, lärer af gällande rättsregler icke kunna i nu
förevarande händelse härledas mera än att den borgenär, som i god tro
fått fartyget i besittning såsom pant, varder vid sin panträtt bibehållen,
intill dess lösen erlägges. Då emellertid besittning af panten ej ingår i
den slags förpantning, som här afses, skulle alltså, om man uteslutande
stälde sig på den bestående rättens grund, frågan om pantsättningens
giltighet eller med andra ord frågan om en i god tro åtkommen intecknings
giltighet komma att bero deraf, huruvida den, som inteckningen
medgifvit, åtkommit fartyget i god tro. Enär likväl den offentliga
inskrifning, som genom den nya lagstiftningen skulle komma till stånd,
synes vara egnad att för ett förvärf i god tro utgöra ett lika starkt
stöd som ett besittningstagande, lärer fog förefinnas att, på sätt i förslaget
skett, tillerkänna inteckningen giltighet i hvarje fall, då inteckningshafvare
var i god tro, när han den åtkom.

Der åter god tro hos inteckningshafvaren fattas, kan giltighet ej tillerkännas
inteckningen. Det har ansetts öfverflödigt att i lagen särskildt
utmärka, att om fartyget tillhör flere och inteckningen beträffande någon
lott i fartyget enligt nu gifna regler är ogin, den kommer att i sin
helhet sakna verkan.

Enär de i rättegångsbalkens 10 kap. gifna stadganden om domstols 38 §.
behörighet icke torde under alla förhållanden lemna erforderlig ledning
för bedömande af, hvilken domstol det tillkommer att upptaga inteckningshafvares
kraf på betalning ur det intecknade fartyget eller tvist
om intecknings giltighet, har i förslaget under 38 § införts en uttrycklig
bestämmelse att tvistemål af angifva art skall gå till den domstol,
der den, som käres till, skall svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet.

Det i andra stycket af samma § förekommande stadgande om hufvudredares
eller annan redares behörighet att i mål, hvarom här är fråga, företräda
rederiet, öfverensstämmer till fullo med den regel, som sjölagens 10 § innehåller
om redares befogenhet att å rederiets vägnar svara i sjörättsmål.

Att åt en inteckning, som vidlåder ett från utlandet inköpt fartyg, 39 §.
ej tillerkännes obegränsad giltighet, torde från rättssäkerhetens synpunkt
vara af vigt, helst det ej alltid torde gifvas någon tillförlitlig
utväg att erhålla kännedom om eu dylik intecknings tillvaro. Men å
andra sidan synes rederinäringens behof af kredit böra tillgodoses äfven
då det är fråga om fartygs inköpande från utlandet, så mycket mera

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Handelsbalken

10 kap. 7 ;

17 kap. 5

som vår handelsflotta i väsentlig mån rekryteras på detta sätt. Af
sådan anledning synes en i utlandet meddelad inteckning böra respekteras
under så lång tid, som skäligen kan erfordras för att inteckningshafvaren
må kunna göra sin fordran gällande eller förmå fartygets egare
att ersätta den gamla inteckningen med en här i riket meddelad.

På nu angifna grunder hvila de i 39 § upptagna föreskrifter om
rätt för den, som innehar en i utlandet meddelad inteckning, att genast
få betalning ur panten samt om panträttens upphörande efter ett års
förlopp från fartygets registrering här i riket.

Enligt, gällande lag kan fartyg likasom andra lösören lemnas såsom
handpant, och der sådant skett är, jemlikt 17 kap. 3 § handelsbalken,
panthafvaren berättigad att med förmånsrätt framför andra i
samma kapitel afsedda borgenärer utfå sin fordran ur fartyget. Vid
införande af lagbestämmelser om inteckning i fartyg är det emellertid
uppenbarligen af nöden att förebygga, det dylik inteckning kan göras
värdelös genom en efter inteckningens meddelande tillkommen pantsättningsåtgärd.
För sådant ändamål ligger det närmast till hands att
vid bestämmande af den plats i förmånsrättsordningen, som skall tillkomma
innehafvare af inteckning i fartyg, gifva honom företräde framför
innehafvare af lös pant och dermed äfven framför öfriga i nyssnämnda
paragraf eller senare i 17 kapitlet upptagna borgenärer. En
dylik åtgärd lärer dock näppeligen höra ifrågakomma, då ej mindre
sådan fordran för reparation å fartyget, som enligt 3 § skall utgå med
förmånsrätt, än ock de i 4 § omförmälta fordringar uppenbarligen äro
af beskaffenhet att böra sättas framför den intecknade fordringen. Att
åter, såsom jemväl blifvit föreslaget, låta inteckningshafvaren stå efter
nyss angifna borgenärer men det oaktadt stadga, att panthafvarens förmånsrätt
ej må lända till minskning i inteckningshafvarens rätt, synes
ej lämpligt, då en dylik anordning under vissa omständigheter skulle
kunna föranleda väsentliga oegentligheter och förvecklingar. Vid sådant
förhållande torde annan utväg ej återstå än att, i afseende å fartyg
af beskaffenhet att kunna för gäld intecknas, stadga förbud mot
pantsättning medelst öfverlemnande af besittningen; och lärer någon
betänklighet häremot näppeligen kunna anföras, då i allt fall nyssberörda
form för fartygs pantsättning uppenbarligen endast sällan skulle
kunna komma till användning.

För att undvika, att den åtgärd, som enligt 3 § sjölagen kan ega
rum till beredande af förmånsrätt för ett till fartygs byggande lemnadt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

förskott, förblandas med den inteckning i fartyg, som nn är ifrågasatt,
bär i andra stycket af 17 kapitlets 5 § äfvensom i nämnda lagrum i
sjölagen en redaktionel ändring vidtagits.

I 5 § hafva äfven bestämmelserna om fartygsinteckningens förmånsrätt
fått inflyta. Vid 9 § i förslaget till inteckningslag hafva redan
angifvits de skäl, som föranleda, att inteckningen i hvarje fall måste
erhålla företräde framför en utmätning, oafsedt tiden då denna egt rum.

Af liknande skäl måste åt inteckningen jemväl tillerkännas en bättre
förmånsrätt än den, som enligt 7 § i 17 kap. handelsbalk^) tillkommer
redare för ett åt medredare lemnadt förskott. Någon försämring af förskottsgifvarens
ställning kan detta ej anses innebära, enär, med förslagets
ståndpunkt att samtliga redares samtycke erfordras för ett fartygs
intecknande, det beror af förskottsgifvaren sjelf att förhindra tillkomsten
af en inteckning, som skulle lända honom till förfång.

De i förevarande § upptagna bestämmelser om den verkan, en inträffad
konkurs har på en meddelad intecknings giltighet, äro i hufvudsak
öfverensstämmande med hvad i motsvarande fall gäller om fastighetsinteckning.
Den vigtigaste afvikelsen består deri, att den regel, som
innehålles i 3 mom. af 17 kapitlets 9 §, icke här upptagits. Att en inteckning
i fast egendom under de i berörda lagrum förutsatta omständigheter
kommer att sakna giltighet, sammanhänger med urarfvaförordningens
stadgande derom, att eu försäljning af fastigheten under enahanda
omständigheter är utan verkan, men som u varf vaförord ningen ej
innehåller någon motsvarande föreskrift i afseende å försäljning af fartyg,
synes ej heller laga verkan böra frånkännas eu under berörda omständigheter
tillkommen inteckning. För att skydda den aflidnes borgenärer
mot farao af en obehörig pantsättning från sterbhusdelegarnes
sida, lärer urarfva,förordningens 23 § vara till fyllest.

Förändringarna i utsökningslagen hafva hufvudsakligen till syfte Utsökningsatt
vid exekutiv försäljning af ett intecknadt fartyg bereda intecknings- agcn''
häfvare ungefär samma ställning som vid exekution å fastighet tillkommer
borgenär, som deri har inteckning. I sådant afseende föreslås:
att inteckningshafvare, som är känd och boende inom riket, skall genom
särskild kallelse underrättas om auktion å det intecknade fartyget (89 §);
att vid utmätning af fartyg, som är infördt i fartygsregistret, gravationsbevis
skall anskaffas (89 §); samt att vid fördelning af köpeskilling
för intecknadt fartyg hvad å intecknad fordran belöper skall utgå,

Bih. till Nitid. Prot. 1901. I Samt. 1 Afd. 21 Höft. 7

3 och 4 §§.

13 §.

66 §.

90 §.

50 Kongl. May.U Nåd. Proposition N:o 25.

ändå att borgenären ej anmält sig för erhållande af betalning (118,
119 och 120 §§). Vidare hafva, med afseende å betalnings erläggande
för utmätningsvis såldt fartyg med en drägtighet af tjugu registerton eller
derutöfver, föreslagits liknande regler som tillämpas beträffande fastighet.

Med hänsyn till nyss antydda förändringar i förfarandet vid exekution
å större fartyg har det ansetts nödigt att i 3 och 4 §§ göra förbehåll
derom, att kronofogde och stadsfogde ej må åt annan uppdraga
ett sådant fartygs försäljning.

I likhet med borgenär, som har inteckning i fast egendom, synes
innehafvare af inteckning i fartyg böra ega att i lagsökningsväg utsöka
betalning ur panten utan att i sammanhang dermed göra den personliga
fordringsrätten gällande. En bestämmelse härom äfvensom angående
forum i dylikt mål har alltså blifvit i 13 § tillagd; och hafva
i öfverensstämmelse med den föreslagna inteckningslagens 38 § föreskrifter
upptagits om rätt för borgenären att i förevarande fall vända
sig mot hufvudredaren eller, der sådan ej är vald, hvilken som helst
af redarne.

Då för verkställighet af utslag, som meddelas enligt det föreslagna
tillägget i 13 §, i hvarje fall måste fordras en åtgärd, hvarigenom det
intecknade fartyget af utmätningsmannen omhändertages, skulle det ej
leda till förenkling i förfarandet att, i öfverensstämmelse med hvad
28 § utsökningslagen innehåller i afseende å exekution å fast egendom,
låta öfverexekutor i här förutsatta fall förordna om pantens försäljning
utan föregående utmätning.

För tillgodoseende af inteckningshafvares rätt har det funnits
nödigt att, i öfverensstämmelse med hvad jemlikt 78 § utsökningslagen
gäller i fråga om fastighet, uppställa den regel, att särskild exekution
å fartygs tillbehör ej må ega rum, och har plats för ett stadgande
härom ansetts lämpligen kunna vinnas genom sammanförande i en § af
de nuvarande 66 och 67 §§.

Såsom redan förut erinrats, är förslagets ståndpunkt den, att panträtt,
som genom inteckning vunnits, ej får göras särskildt gällande i
fartygslott utan skall ega bestånd, då fartygslott utmätningsvis säljes.
Af 271 § sjölagen framgår, att äfven de s. k. sjöpanträtterna upphöra
allenast vid hela fartygets försäljning. Då emellertid köpare af utmätningsvis
såld fartygslott lätt skulle kunna förbise, att egendomen sålunda
kan vara behäftad med gäld, och i allt fall svårighet kan för
honom möta att vinna säker upplysning om befintligheten och omfatt -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

ningen af fordringar, hvarom här är fråga, har i 90 § införts en bestämmelse
om skyldighet för utmätningsmannen att före utropet meddela
erinran om det fortfarande beståndet af panträtt, som i hela fartyget
gäller, äfvensom upplysning om de fordringar, för Indika fartyget
veterligen utgör pant.

I afseende å utmätningsvis såld lös egendom gäller såsom allmän 92 och 93 §§.
regel, att betalningen skall erläggas genast efter inropet. Äfven utan
hänsyn till den nu ifrågasatta nya formen för fartygs förpantning
skulle det tilläfventyrs kunna ifrågasättas att för de fall, då den försålda
egendomen utgöres af fartyg med en viss högre drägtighet, medgifva
någon lättnad i betalningsvilkoren, då nemligen krafvet på ögonblicklig
betalning här ej mindre än med afseende å fastighet kunde
komma att utöfva ett ogynsamt inflytande på försäljningens utgång.

Från synpunkten af den föreslagna lagstiftningen om fartygs intecknande
föreligger emellertid särskild anledning att upptaga nyssberörda
fråga, i det nemligen inteckningshafvare esomoftast eger största intresse
af, att köpeskillingen icke i följd af betalningsvilkorens stränghet kommer
att understiga det verkliga värdet, hvartill kommer att någon tids
rådrum i allmänhet torde vara af nöden för att lemna köpare och inteckningshafvare
tillfälle att underhandla om den intecknade gäldens
öfvertagande af köparen. Med hänsyn till det sålunda anförda hafva
beträffande erläggande af köpeskilling för fartyg af minst tjugu tons
drägtighet i förslaget upptagits regler, Indika i hufvudsak öfverensstämma
med hvad som i denna punkt gäller för fast egendom. Dock
har den tid, inom hvilken slutliqvid skall ega ruin, funnits kunna väsentligen
förkortas, hvarjemte med hänsyn till svårigheten att på förhand
beräkna, i hvilken mån en inteckning skulle vid en ny auktion
blifva betäckt af köpesumman, någon ovilkorlig föreskrift om rätt för
inropare att fullgöra den första afbetalningen medelst aflemnande af i
fartyget intecknadt skuldebref ansetts ej böra meddelas, utan åt utmätningsmannen
öfverlemnats att efter omständigheterna pröfva, huruvida
ett dylikt skuldebref kan godkännas såsom pant eller icke.

De i konkurslagen vidtagna förändringar åsyfta äfvenledes att bereda
den borgenär, som har inteckning i fartyg, enahanda ställning
som innehafvare af fastighetsinteckning.

Af skal, som vid 17 kap. 5 § handelsbalk^! redan blifvit anförda, Sjölagen
föreslås eu redaktionel jemkning i de föreskrifter 3 § sjölagen innehåller
derom, att aftal rörande förskott till fartygs byggande må för be -

52 * Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

redande af förmånsrätt för förskottet intagas i offentlig myndighets
protokoll.

12 §■ Med den ställning, sjölagen gifver de särskilda lottegarne i ett part rederi,

synes det ej låta förena sig, att en majoritet skulle kunna besluta
om intecknande af rederiets fartyg. Medgifvandet af en dylik
rätt skulle för öfrigt utsätta en minoritet för faran, att rättigheten
missbrukades för ändamål, som vore främmande för rederirörelsen och
minoritetens intressen öfver hufvud.

52 §. I 52 § har införts en föreskrift om åliggande för befälhafvare att,

då fartyget å utländsk ort blir föremål för en exekutiv åtgärd, samt
skeppshandlingarna visa, att i fartyget finnes inteckning, gifva inteckningshafvaren
underrättelse om åtgärden. För att åt detta stadgande
gifva ökad betydelse torde utväg böra beredas inteckningshafvaren att.
på ett eller annat sätt få inteckningen omnämnd i skeppshandlingarna,
något som jemväl i vissa fall kan vara af vigt för inteckningens godkännande
af utländsk exekutionsmyndighet. En föreskrift i nyss angifna
syfte torde emellertid lämpligast hafva sin plats i registreringsförordningen.
»

Sedan departementschefen härefter uppläst omförmälta lagförslag,
af den lydelse bilagorna Litt. A — G vid detta protokoll utvisa, hemställde
han i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver dessa
förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom
note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans
Maj:t Konungen i nåder lemna bifall.

Ex protocollo
Erik Öländer.

Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Bil. Litt. A.

Förslag

till

Lag

om inteckning i fartyg.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Fartyg, som har en drägtighet af tjuga registerton eller derutöfver
och är i far tygsregistret infördt, må, der egaren det medgifver, intecknas
för fordran, efter ty här nedan sägs; och njute, der det skett,
fordringsegaren panträtt i fartyget.

Ej må inteckning meddelas utan för visst belopp i penningar, ej
heller i fartygslott eller i flera fartyg för samma fordran.

2 §•

3 §•

Inteckning i fartyg sökes hos Stockholms rådstufvurätt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

4 §•

Då inteckning sökes, skall fordringshandlingen i hufvudskrift till
rätten ingifvas; och läte rätten handlingen offentligen uppläsas samt
införas i protokollet öfver inteckningar i fartyg.

5 §•

Finnes ej å handlingen bevittnadt medgifvande, som i 2 § sägs,
varde ansökningen afslagen.

6 §•

Ej må inteckning beviljas, der ej den, som inteckningen medgifvit,
blifvit i fartygsregistret inskrifven såsom egare af fartyget.
Har före honom annan varit inskrifven såsom egare, må ej inteckning
beviljas, med mindre vid rätten styrkes, att den först inskrifne egarens
rätt öfvergått å den, som inteckningen medgifvit, eller ock, der fartyget
i fem år näst före ansökningen varit i registret infördt, den, som inteckningen
medgifvit, finnes hafva under hela den tid varit i registret
inskrifven såsom egare eller bevisligen härleder sin rätt från den, som
vid början af samma tid var i nämnda egenskap inskrifven.

Ej må i inteckningsärende andra än skriftliga bevis gälla i fråga
om åtkomst till fartyg.

7 §•

Öfverlåter någon till annan fartyg eller fartygslott, och har, innan
nye egarens fång anmäles till fartygsregistret, inteckning blifvit sökt
på grund af förre egarens medgifvande, utgöre öfverlåtelsen ej hinder
för inteckningens beviljande.

Sökes inteckning samma dag ny egares fång anmäles till fartygsregistret
eller derefter, skall ansökningen afslås.

8 §•

Varder hos rätten upplyst, att klander å den af sökanden uppgifne
fartygsegarens åtkomst blifvit vid domstol anhängiggjordt, och visas ej

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

att det klander är genom laga kraft egande beslut, ogilladt, varde ansökningen
afslagen.

9 §•

10 §.

Afträdes fartyg eller fartygslott till konkurs, medan ansökan om
inteckning i fartyget är på pröfning beroende, må ansökningen åt
rätten pröfvas utan hinder af konkursen, men verkan åt inteckningen,
der den beviljad varder, bestämmes på sått särskilt är stadgadt.

11 §•

Finnes ej ansökan om inteckning böra genast afslås, anskaffe rätten,
innan yttrande öfver ansökningen meddelas, från den myndighet, som
förer fartygsregistret, afskrift af hvad deri tinnes infördt om det fartyg
ansökningen afser.

12 §.

Då inteckning blifvit beviljad, teckne rätten bevis derom å fordringshandlingen.

13 §.

14 §.

Är egare af fartyg på grund af tagen försäkring eller eljest berättigad
till ersättning för skada å fartyget; den ersättning häfte icke
i fartygets ställe för fordran, som är i fartyget intecknad.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

15 §.

Ej må panträtt, som inteckning medför, särskild! göras gällande i
viss lott af det intecknade fartyget.

16 §.

17 §.

Vill någon låta förnya inteckning i fartyg, uppvise hos inteckningsdomstolen
fordringshandlingen i hufvudskrift, och varde bevis om förnyelsen
der tecknadt å handlingen. Sökanden stånde ock fritt att inför
annan underrätt förete inteckningshandlingen: den rätt läte, då sådant
sker, i sin dombok korteligen intagas hvad handlingen innehåller med
dag och årtal, då den utgafs, när och under hvilken paragraf i protokollet
inteckningen är beviljad och när inteckningen förnyades, nedsattes eller
annorledes förändrades, om det skett; teckne ock bevis å handlingen,
att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse: sedan ingifve
sökanden protokollet deröfver till inteckningsdoinstolen inom tid, som
i 16 § sägs; och vare detta så gillt, som om handlingen der blifvit
företedd.

18 §.

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas,
uppvise fordringshandlingen i hufvudskrift för inteckningsdomstolen;
och varde bevis om dödandet der tecknadt å handlingen.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet
med hvad angående intecknings dödande nu är sagdt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

19 §•

År helt fartyg såldt efter utmätning eller eljest i den ordning,
som om utmätt fartyg linnes stadgad, vare, sedan köpeskillingen blifvit
emellan borgenärerna fördelad, inteckning för fordran, som antingen
alldeles icke eller endast till någon del kunnat af köpeskillingen gäldas,
utan verkan. Sådan inteckning varde, ändå att inteckningshandlingen
ej i hufvudskrift företes, dödad, der! ny egare af fartyget eller lott deri,
sedan försäljningen vunnit laga kraft, det äskar och till inteckningsdomstolen
ingifver bevis om de inteckningar, som vid fartygets försäljning
deri funnos, så ock handling, som visar köpeskillingens fördelning,
samt intyg att fördelningen blifvit godkänd eller vunnit laga
kraft.

Har inteckning, på grund deraf, att konkurs inträffat, blifvit genom
laga kraft egande beslut förklarad vara utan verkan, då må ock, på
ansökan af egare, inteckningen dödas utan hinder deraf, att fordringshandlingen
icke i hufvudskrift företes.

20 §.

Varder intecknadt fartyg, som efter timad skada förklarats icke
vara iståndsättligt, derefter försåldt, vare inteckningen utan verkan.

21 §.

22 §.

Borgenär, som för sin fordran har inteckning till högre belopp
ån fordringen, njute, i den mån sådant för fulla gäldandet af hans
fordran nödigt är, säkerhet i det intecknade fartyget till hela det belopp,
hvarå inteckningen lyder.

Bill. till Riksd. Prof. IDOL l Samt. 1 Afd. 21 Häft.

Kongl. Majrts Nåd. Proposition N:0 25.

23 §.

Är intecknadt fartyg i annans ego än gälderiärens, och räcker ej
fartyget till intecknade gäldens betalning, vare egaren ej till ansvar för
bristen bunden, der han ej gälden å sig tagit eller eljest derför i gäldehäreps
Ställe svara bör.

\n.V. ''!■ -p-Aia --rrnP '' 24'' §.

- • ii Ii ii-Vi''» y; 1 • »''j. '' .•* i, *Ä ;.i l > ■'' t V ’ '' i *-? i

Låter innehafvare af intecknad fordrap ny egare till fartyget å inteckningshandlingen
teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager skulden,
vare förre gäldenären fri från sin förbindelse, der ej annorlunda
är aftaladt.

Har innehafvare af skuldförbindelse, till säkerhet hvarför inteckning
blifvit faststäld i fartyg, som sedermera kommit i annan egares
hand, låtit inteckningen utan samtycke af förbindelsens utgifvare helt
och hållet eller till viss del dödas eller ock förfalla eller nedsättas, och
kan fordran till följd deraf icke ur fartyget uttagas, vare utgifvaren
från ansvar för fordringen fri. Hvad nu är sagdt om förbindelsens
utgifvare galle ock om annan -egare af fartyget, som skulden å sig tagit
eller eljest derför i utgifvarens ställe svara bör.

26 §.

Varder intecknadt fartyg utmätningsvis såldt, njuté alla borgenärer,
som hafva inteckning i fartyget, genast derur betalning hvar
efter sin rätt, ändå att deras fordringar eljest ej äro till betalning förfallna.

Låter borgenär intecknad fordran innestå i fartyg, som är utmätningsvis
såldt, vare förre egaren fri från ansvar för hvad af köpeskillingen
kunnat gäldas.

v. ''; IV ill • >. \:Jn: .. <••■■■ ...

Är fartyg intecknadt för fordran, och öfvergår i annat fall än i
20 § sägs eganderätten till fartyget genom frivillig öfverlåtelse till ut -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 25.

ländsk man, eller öfverlåtes å utländsk man så stor lott i fartyget, att
detta jemlikt 1 § sjölagen ej må såsom svenskt anses, vare, der ej
inteckningshafvaren till öfverlåtelsen samtyckt, öfverlåtaren med allt
sitt gods ansvarig för fordringen, ändå att sådan ansvarighet ej förut
honom ålåg; och må, ehvad aftal om förfallotiden gjordt är, beloppet
genast hos öfverlåtaren utsökas. Åro flere delegare i fartyget, vare
de, som i öfverlåtelsen tagit del eller dertill samtycka en för alla och
alla för en ansvarige för den intecknade fordringen, der de ej redan
förut voro till sådan ansvarighet förbundne.

•« -v , - ■ 28 §.'' ,!

''i. Si ''■■■'' >i..: :■ V .''i.). • i; •-0 ! ’.} h''

Varder intecknadt fartyg af egaren vanvårdadt .eller fördqrfvadt,
så att inteckningshafvarens säkerhet märkligen minskas, eller har fartyget
i den ordning sjölagen stadgar förklarats icke vara iståndsättligt,
eller inträffar sådan förändring i afseende å de omständigheter, som i
1 § sjölagen omförmälas, att fartyget upphör att vara svenskt, ege inteckningshafvaren
att ur fartyget njuta betalning för, sin,.fordran, ändå
att den ej är förfallen.

29 §.

Då utmätning skett af fartyg, söm är för fordran intecknadt, eller
jemlikt ''51 § konkurslagen äskats, att intecknadt fartyg må utmätningsvis
säljas, skall, sedan i enlighet med 85 § utsökningslagén bevis
härom inkommit till inteckningsdomstolen, beviset å nästa rättegångsdag
för inteckningsärenden uppläsas och införas i protokollet öfver inteckningar
i fartyg. Visas, att utmätningen upphäfts, eller att frågan
om fartygets ■ försäljning eljest förfallit, varde ock sådant i protokollet
antecknadt.

Har vid försäljning af fartyg i den ordning, utsökningslagén bestämmer,
fordran, som är i fartyget intecknad, kunnat till fullo gäldas
af köpeskillingen, skall anmärkning derom göras i det protokoll, som
nyss är sagdt, der ny egare, sedan försäljningen vunnit laga kraft, det
äskar och till rätten ingifver bevis om de inteckningar, som vid fartygets
försäljning deri funnos, så ock handling, som visar köpeskillingens
fördelning, samt intyg att fördelningen blifvit godkänd eller vunnit
laga kraft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

30 §.

31 §.

I öfverensstämmelse med protokollet öfver inteckningar i fartyg
skall vid inteckningsdomstolen föras bok, så inrättad, att deraf lätteligen
kan ses hvarje fartyg, deri inteckning blifvit sökt, tiden då det skett,
sökandens namn, beloppet af fordran, hvarför inteckning är sökt, så ock,
der inteckning blifvit beviljad eller afslagen, förnyad, nedsatt eller
dödad, tiden då sådant skedde. Då enligt 29 eller 30 § anteckning
skett i protokollet, varde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

32 §.

A protokollsutdrag, som utfärdas i ärende angående inteckning i
fartyg, skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt uti den
i 31 § nämnda bok.

33 §.

Ärende angående inteckning i fartyg må upptagas endast å måndag
eller, om helgedag då inträffar, nästa söcknedag derefter; dock att
fråga om inteckningsförnyelse må handläggas jemväl å annan rättegångsdag.

Den, som ej nöjes åt underrätts beslut i ärende angående inteckning
i fartyg, eger deröfver sig besvära inom den i 16 kapitlet 1 §
rättegångsbalken stadgade tid. Öfver hofrättens utslag må klagan
genom besvär hos Konungen fullföljas inom den tid och i den ordning,
som i 30 kap. 18 § nämnda balk föreskrifvas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

35 §.

Hav beslut, hvarigenom ansökan om intecknings beviljande helt och
hållet eller till någon del afslagits, blifvit till följd af besvär ändradt
af högre rätt, vare sökanden pligtig att inom tre månader från det
utslaget om ändringen vunnit laga kraft, det hos inteckningsdomstolen
förete, vid äfventyr att i annat fall den inteckning, som på grund af
utslaget beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag, utslaget
vid inteckningsdomstolen företes.

36 §.

Utan hinder af inteckning må tvist om intecknad fordrans giltighet
lagligen pröfvas.

37 §.

Är inteckning i fartyg beviljad på grund af medgifvande af annan
än rätt egare, vare inteckningen ändock gällande, der inteckningshafvaren
var i god tro, när han den åtkom.

38 §.

Tillhör intecknadt fartyg flere redare, ege i sak, som nu är sagd,
inteckningshafvaren söka hufvudredaren eller, der hufvudredare ej är
vald, någon af redarne, hvilken han helst vill.

39 §.

öfvergår utländskt fartyg i svensk ego eller inträffar eljest i afseende
å fartyget sådan förändring, att det jemlikt 1 § sjölagen skall

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

såsom svenskt anses, och är fartyget i sin helhet eller till viss del för
fordran intecknadt, ege inteckningshafvaren att ur den egendom, som
på grund af inteckningen utgör pant för fordringen, genast njuta betalning,
ändå att fordringen ej är förfallen.

Har ej inteckningshafvaren inom ett år från det fartyget blifvit i
fartygsregistret här i riket infördt, genom stämning eller lagsökning
kraft betalning, vare inteckningen derefter utan verkan.

''0 — ii < -f .ai . . '' i ■■■

. V • i\)\ <s.--- . . t.y, r>'' ,

'' 1 • Vvr,0f'' -.J t*. .* iK''.‘TiTf., ■bl:''/

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19

gul» •

; ! till

■

'' n-}

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

• -Slt V

,-y.A •. «v\\>V

• f* ’/ '' ’ . ’ -

r;y *''-■

Förslag

■, ■«% - Yl* ‘ J v.''- 3

till

Lag

• • >, 1"'' •
r.iji.j.;} .v) 1(!

Ldtt. B.

■ i

j % V * * - . * V .V

YÄ »; Y *•:

om ändring i 10 och 17 kapitlen handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 7 § samt 17 kap. 5 § handelsbalken
skola erhålla följande lydelse:

10 kap.

7 §.

Fartyg, som är för fordran intecknadt eller eger den drägtighet, att,
enligt hvad särskilt är '' stadgadt, inteckning deri kan meddelas, ma ej
med laga verkan sättas i pant efter ty nu är sagdt.

17 kap.

5 §■

Dernäst ege husvärd rätt till huslega för sista året, och för sista
tre månaders kost, af det gods, som i huset är. Häfver husvärd ej
något af det gods inne; njute ej . bättre rätt, än andre borgenärer,
derom i 16 § sägs.

Har den, för hvars räkning fartyg bygges, gifvit varfsegaren eller
byggmästaren förskott i penningar eller byggnadsämnen; är afhandling

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Borgenär, som för sin fordran har inteckning i fartyg, njute förmånsrätt
i fartyget och dess tillbehör; dock gälle ej förmånsrätt för ränta,
som före utmätning eller början af konkurs är upplupen, för längre tid än
tre år. År fartyget intecknadt för fleres fordringar, ege den företräde,
som först sökt inteckning; hafva flere sökt inteckning samma dag, ege
lika rätt. År inteckning för fordran vunnen på grund af medgifvande,
som lemnats efter fordringens tillkomst, och varder den, som inteckningen
medgifvit, eller, der flere äro, som den medgifvit, någon af dem försatt
i konkurs, som börjas inom en månad efter det inteckningen söktes, vare
inteckningen utan verkan. Ej keller galle inteckning, som blifvit sökt
samma dag konkurs börjats eller derefter.

;.''3vbr''»X Ti ifra tf- *•

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19 .

Kong!. May.ts Nåd. Proposition No 26.

M)H

i • •lull.* Ii''1

Bil. IAtt. C.

öl nbfu.rb «e''-''gM.‘m*/i

ififtrur v k!i‘i )!(”,} -^uvm.u : -i ■

Ocyriiu-tättltu ''fiv -''w>jn>t-;'':0*,;l 1

,-;i filifiv >TI''.'':.'' i • hil W

I-;- : h tLI • tiif. I il

Förslag

Mt •

till

” Lag ''

om ändring i vissa delar af utsökningslagen.

/ ). I : '' i! ii ■ ; \ - » » t#< * ?

Härigenom förord nas, att nedannämnda paragrafer i utsökningslagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:

■ ''**.’

/ t j 6 §•

Kronofogde eget- att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt
ställe sätta länsman eller annan man, som af Konungens befallningshafvande
antagen är; svare dock vid utmätning kronofogden sjelf för
redovisningen och för skada, som af utmätningsmannens fel eller försummelse
kan komma. Ej må kronofogde åt annan uppdraga försäljning
af fast egendom eller af fartyg, som i 92 § sägs, ej heller fördelning
af köpeskilling för fast egendom, eller för lös egendom i fall, då enligt
119 eller 120 § sammanträde för fördelningen erfordras.

I Stockholm, så ock i annan stad, der utmätningsmannabefattningen
anses icke kunna af eu stadsfogde ensam fullgöras, må, .om Konungen
finner godt sådant medgifva, stadsfogde likaledes ega att, under enahanda
ansvarighet och med det förbehåll i afseende å försäljning * af
fartyg samt fördelning af köpeskilling för utmätt lös egendom, som för
kx-onofogde här ofvan stadgas, samt under de vilkor i öfrigt Konungen
må föreskrifva, för bestämdt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta
annan man, som af öfverexekutor antagen är.

Bill. till Piksd. Prut. 1901. 1 Sami. ,1 Afd. 2! klaf t. 9c,'' .

Kong], Magt» Nåd. Proposition Nio 25.

4 §•

Konungens befallningshafvande ege för bestämdt fall eller inom
visst område förordna länsman eller annan lämplig person att på eget
ansvar i kronofogdes ställe vara utmätningsman. Om sålunda förordnad
utmätningsman galle hvad i denna lag om kronofogde stadgas; dock
må han ej i sitt ställe sätta annan man och ej heller, med mindre förordnandet
innehåller särskildt medgifvande, befatta sig med försäljning
af fast egendom eller af fartyg, som i 92 § sägs, eller med fördelning
af köpeskilling för utmätt egendom i fall, som i 3 § 1 mom. omförmälas.

'' 13 §•

Vill borgenär, för hvars fordran fartyg är intecknadt, hålla sig
allenast till fartyget söke egaren der denne skall svara i mål, som i
12 § af ses. Tillhör fartyget flere redare, ege borgenären söka hufvudredaren,
eller, om hufvudredare ej är vald, någon af redarne, hvilken han
helst vill.

28 §.

Aro ej sådana skäl för handen, att målet bör såsom tvistig! till
domstol förvisas, ålägge öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet,
vid äfventyr af utmätning.

Hav borgenär enligt 13 § utsökt betalning ur fast egendom, som är
för hans fordran intecknad, och'' varder fordringen faststäld till betalning
ur den egendom, förordne öfverexekutor tillika, att egendomen må, utan
föregående utmätning, säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom
stadgas; och vare det så ansedt, som hade egendomen blifvit utmätt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

66 §.

Ej må något, som till fartyg hörer, tagas i mät annorledes än
genom utmätning af fartyget.

67 §.

Gäldenär innestående aflöning för allmän eller enskild tjenst,
eller innestående pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären
är berättigad att aflöningen eller pensionen lyfta.

Är i lag eller författning särskildt stadgadt, att viss egendom ej
må utmätas, eller är af Konungen för viss pensions- eller lifränteanstalt
förordnadt, att derifrån utgående pension eller lifränta ej må
tagas i mät; lände det till efterrättelse.

■ ••■‘VÄ rll.iÄ''. — ;.r ''• ! rf5- ■ .• - „•

85 §.

T''-'' : ■ .v; -• t>; uj it*(>!«'' ^1 V-i/f

Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blitvit tagen i mät,
genast anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid
utmätningen uppgifvit auktionsställe, såsom i 96 § sägs, gifva det
tillkänna.

Då fast egendom blifvit utmätt, vare utmätningsmannen pligtig
att genast å landet till domaren och i stad till rätten insända bevis
om utmätningen, innefattande uppgift om beloppet af den fordran, för
hvilken utmätningen egt rum, samt huruvida samma fordran är intecknad
eller icke intecknad, äfvensom hvad i öfrigt kan vara erforderligt för
att tydligt utmärka, hvilken den fordran är, hvarför utmätningen skett.

Utmätes fartyg, som är för fordran intecknadt, åligger utmätningsmannen
att så snart ske kan till Stockholms rådstufvurätt afsända bevis
om utmätningen, med angifvande af det nummer, hvarunder fartyget
är i fartyg sregistret inför dt.

Myndighet, som enligt 28 § meddelat förordnande om fast egendoms
försäljning eller hos hvilken, jemlikt 51 § konkurslagen, äskats,
att fastighet eller intecknadt fartyg må utmätningsvis säljas, vare oek
pligtig att bevis derom ofördröjligen insända, der fråga är om fastighet,
till rätten eller domaren i den ort, der fastigheten är belägen, oc/i, der
fartyg skall säljas, till Stockholms rådstufvurätt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

89 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta (lagar innan
auktionen hålles, der ej i fall, som i 88 § 2 mom. sägs, kortare tid
för kungörandet nödig finnes; auktion å fordran eller rättighet skall
kungöras minst fjorton dagar förut. Skall i stad auktion å lös egendom
kungöras mera än en gång, vare det gillt, om första kungörandet skett
inom tid, som nu är sagd. Auktion å fordran eller rättighet må, der
förbud enligt 75 § meddelas skall, icke utlysas förrän förbudet skett.

Skall fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen om försäljningen
jemväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången
minst fjorton dagar före auktionen; och skall kungörelsen tillika innehålla,
att de borgenärer, som, ändå att de ej vunnit utmätning eller i
utmätt fartyg hafva inteckning, eg a rätt till betalning ur det utmätta,
hafva att sådant, på sätt i 118 § sågs, före auktionen hos utmätningsmannen
anmäla. De borgenärer, hvilka jeinlikt 11 kap. sjölagen ega
rätt till betalning ur det utmätta eller i utmätt fartyg hafva inteckning,
skola derjemte, der de äro kände och inom riket boende, underrättas
om auktionen genom särskilda kallelsebref, hvilka böra afsändas
med posten så tidigt, att de må kunna komma vederbörande till banda
minst fjorton dagar före auktionen.

År fråga om försäljning af fartyg, som blifvit i fartyg sregistret infördt,
anskaffe utmätningsmannen gravationsbevis rörande fartyget; dock
vare, der utmätningsmannen det äskar, borgenären pligtig att förskjuta
den för bevisets utlösande nödiga kostnad. : - eu. : ;

90 §.

Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest
under panträtt i handom, varde, der ej panthafvarén är pligtig att för
sin fordran taga betalning ur köpeskillingen eller på sätt i 71 § sägs
förklarat sig dermed nöjas, före utropet underrättelse meddelad, att
försäljningen sker med bibehållande af panthafvarens rätt.

Vid försäljning af lott i fartyg tillkännagifve utmätningsmannen,
att försäljningen ej medför rubbning i panträtt, som i hela fartyget
gäller; meddele ock före utropet underrättelse om de fordringar, för hvilka
fartyget veterligen utgör pant.

Kong i Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

92 §.

Skall försäljning ske af fartyg, som enligt mätbref eller ä fartyget
anbragt tontalsmärke har en'' drägtighet af tjugu registerton eller derutöfver,
upp läse utmätningsmanneti före utropet gravationsbevis, der enligt
89 § sådant skall vara anskaffadt, och gifve tillkänna, ä hvad tid
köpeskillingen sist skall inbetalas.

i i : 93 §. -

Den, som inropat fartyg, hvarom i 92 § är sagdt, åligger att genast
efter inropet gälda en sjettedel af köpeskillingen i reda penningar eller
ställa pant eller borgen såsom för egen skuld för en femtedel af köpeskillingen.
Sker det ej, varde fartyget genast ånyo utropadt.

Hvad af köpeskillingen ej må vara vid inropet erlag dt skall sist å
fjortonde dagen efter auktionen gäldas. Visar köparen, att inteckningshafvare,
‘hvars rätt till betalning ur köpeskillingen är af öfrigo borgenärer, så ock
af gäldenär en medgifven, låtit köparen öfvertaga den intecknade skulden
och lemnat anstånd med betalningen, njute köparen till godo de vilkor,
som dervid blifvit tingade. Finnes, sedan för samtliga fordringar beräknats
utdelning, öfverskott ä köpeskillingen, och beviljar gäldenär en
anstånd med betalning deraf, njute köparen ock det anstånd till godo.

Varder ej inom fjorton dagar efter auktionen köpeskillingen till
fullo gulden eller anstånd lemnadt efter ty nyss är sagdt, vare köpet
ogillt och besörje genast utmätningsmannen, att fartyget varder till
försäljning ånyo utlyst, som i 88 och 89 §§ sägs. Går fartyget vid
nya utropet till mindre än den förra köpeskillingen med laga ränta
derå från den dag, dä betalning sist bort ske, er sätte förre köparen
skilnaden; går fartyget till mera, hafre förre köparen ej rätt till öfverskottet.
Kostnaden för senare försäljningen skall ock af förre köparen
gäldas, der den ej kan genom öfverskott ä köpeskillingen godtgöras.
År pant eller borgen stöld för köpeskillingen, läte utmätningsmannen,
der sådant erfordras till gäldande af hvad förre köparen utgifva bär,
ofördröjligen försälja panten i den ordning, som om utmätta lösören stadgas,
eller utsöka borgensförbindelsen hos löftesmannen.

Varder köpeskillingen gulden, ege köparen genast komma i besittning
af fartyget; och vare det i köparens hand fritt från all förre egarens
gäld, der ej köparen, efter ty förut i denna § sägs,'' gälden öfvertagit.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 25.

94 §.

Annan lös egendom än i 92 § sägs skall genast efter inropet betalas;
sker det ej, gånge egendomen under nytt utrop. Utmätningsmannen
stände dock fritt att på eget äfventyr lemna anstånd med betalningen.

95 §.

Auktion å utmätt fast egendom skal] förrättas af öfverexekutor,
der ej i 96 § annorledes stadgas.

96 §.

A landet ege gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom
skall hållas å landskansli eller å tingsställe i orten. Uppgifver gäldenären
annat ställe i orten, må ock auktionen der hållas, om öfverexekutor
pröfvar stället lämpligt. Har ej gäldenär vid utmätningen eller,
der enligt 28 § egendomen skall utan föregående utmätning säljas, hos
öfverexekutor före målets afgörande uppgifvit auktionsställe, eller äro
flere, som ega auktionsställe nämna, och kunna de ej derom sig förena;
bestämme öfverexekutor, hvar auktionen skall hållas. Skall auktionen
hållas på annat ställe än landskansli, varde den förrättad af utmätningsmannen
i orten.

I stad skall auktion å fast egendom förrättas å öfverexekutors
embetsrum eller annat ställe, der auktioner i staden gemenligen hållas.

Skola, efter hvad i 104 § sägs, fastigheter inom särskilde öfverexekutorers
områden gå i en försäljning, varde auktionen förrättad der
hufvudgården eller, om sådan ej finnes, den till allmän bevillning högst
uppskattade fastigheten är belägen; är det å landet, varde auktionen
hållen å landskansliet.

118 §.

, Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade
panträtt i egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom,
eller ock egde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen
qvar, vare ock berättigad att ur köpeskillingen, efter ty nedan sägs,
undfå betalning, så vida han derom hos utmätningsmannen före auktionen

Kongt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

framstäf yrkande. Skall under konkurs fartyg eller gods i fartyg utmätningsvis
försäljas, ege jemväl borgenär, som för sin fordran har
förmånsrätt enligt 4 eller 7 § i 17 kap. handelsbalken, den rätt, nu
är sagd.

Har fartyg, som är för fordran intecknadt, blifvit utmätningsvis
såldt, skall den å inteckning skafva)''ens fordran enligt förmånsrättsordningen
belöpande utdelning utgå, ändå att fordringen ej blifvit
anmäld. Skall ränta utgå, varde den beräknad för ett år, der ej sist
ä sammanträde, som i 119 eller 120 § afses, visadt varder, att den
för annan tid innestår.

119 §.

Nu har, då lös egendom blifvit för eu borgenärs fordran utmätt,
annan borgenär, som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre förmånsrätt,
än utmätningen medför, eller har sådant yrkande, som i 118
§ sägs, blifvit af borgenär inom föreskrifven tid framstäldt, eller utgöres
egendomen af fartyg, som är för fordran intecknadt: tinnes ej full
tillgång för borgenärerna och kunna de ej åsämjas, huru medlen skola
fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för medlens fördelning
och kalle borgenärerna, så ock, då fråga är om fordran, hvarför ej
utmätning skett och för hvilken ej heller borgenären haft det utmätta
i handom såsom pant, gäldenären att med utmätningsmannen å uppgifvet
ställe sammanträda för att sin rätt i afseende å fördelningen
iakttaga och bevaka. Sådan kallelse skall tre gånger, första gången
minst tio dagar före sammanträdet, i allmänna tidningarna införas, der
ej alla rättegande annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet,
att de sjelfva eller genom ombud kunna sig der infinna.

Då sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren
ej är behörig att sådant sammanträde hålla, insände
han genast de medel, som fördelas skola, samt protokollet öfver utmätningen
och öfriga till ärendet hörande handlingar till fogden, som
derefter vidare förfar på sätt ofvan är stadgadt.

120 §.

Har yrkande om betalning ur köpeskilling för utmätt lös egendom
blifvit enligt 118 § framstäldt af borgenär, som ej vunnit utmätning,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

eller fordran yppats, för hvilken jemlikt nämnda § betalning ur köpeskillingen
md oberoende af yrkande, utgå, och är ej sådant fall för handen,
att för köpeskillingens fördelning skall hällas sammanträde, som i 119 §
afses; dä skall, der ej visadt varder, att gäldenären medgifvit betalning
ur köpeskillingen, hvad ä fordringen belöper hållas inne samt borgenären
och gäldenären, såsom ofvan sägs, kallas till sammanträde för att sin
rätt bevaka. Ej må deraf öfrige borgenärer uppehållas i sin rätt till
utdelning.

Är utmätningsförrättaren ej behörig att sammanträdet hålla, gälle
hvad för ty fall i 119 § sägs.

122 §.

Finnes behållen afkomst af såld fast egendom att tillgå, eller är, i
det fall att enligt 93 eller 110 § - egendom gått under nytt utrop,
förre inroparen skyldig att utgifva ersättning, värde den tillgång jemte
köpeskillingen fördelad.

123 §.

Vid sammanträde, hvarom förut är sagdt, afgifve förrättningsmannon
redogörelse dels för den tillgång, som skall fördelas, dels ock för de
fordringar, för hvilka anspråk på betalning ur köpeskillingen blifvit
anmäldt eller utdelning ändock må beräknas; och ege derefter tillstädesvarande
borgenärer samt gäldenären, der han när är, att andraga hvad
de till bevakande af sin rätt akta nödigt.

il-»IV. \ tf'' ’ ‘Vf... !j ■»*r 1 i \ -t:; ; ■. •*’ •; * iVv >•! A \ 1.

130 §.

. •••:;''*.-T W< r ■.;/ v" f... - *. ? » '' *•••;« i * • • ..*•'' • ••• ■''’E

Då enligt 118 eller 127 § utdelning för fordran beräknas, utan
att fordringsbeviset blifvit företedt, så ock då medel enligt 129 § alsättas,
varde bestämmelse tillika meddelad, huru beloppet fördelas skall,
för det fall ’ att detsamma eller någon del deraf sedermera finnes ej
böra tillkomma den borgenär, för hvars fordran det blifvit beräkna dt
eller afsatt.

133 §.

Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag eller
öfverexekutors beslut om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta hvad
honom derigenom tillagd t blifvit, ege dertill rätt; ställe dock pant eller

Kong! Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

borgen för hvad han lyfter, der ej öfverexekutor finner skäligt tillåta,
att lyftning må utan sådan säkerhet ske.

Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han yrkat
eller, om hans fordran ej varit anmäld, enligt de i 118, 127 och 128 §§
stadgade grunder; då må, utan hinder af hans uteblifvande från sammanträdet,
de borgenärer, som äro tillstädes, öfverenskomma, att lyftning
må ske utan pant eller borgen; och vare det gillt, der ej gäldenären
det bestrider, eller enligt 134 eller 135 § säkerhet ställas bör.

137 §.

Medel, som vid köpeskillings fördelning å landskansli blifvit borgenär
tillagda men icke af honom lyftas, skola i länets ränteri nedsättas.
Lag samma vare, der fördelning skett annorstädes än å landskansli, och
borgenären ej inom fyra veckor derefter medlen lyfter.

Är enligt 118 eller 127 § utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset
blifvit företedt, och anmäler sig ej fordringsegaren inom natt
och år efter det fördelningen vunnit laga kraft, må medlen, mot pant
eller borgen, lyftas af annan, som de enligt 130 § kunna tillfalla.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19 . Mål, som vid den

tid äro anhängiga, behandlas enligt äldre lag.

Bill. till Riksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 21 Håft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Bil. Lift. 2>.

1 ’ ■ t>. ''■ . ii t-.c å; , . j>

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 5, 51, 90 och 117 §§ konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 5, 51, 90 och 117 §§ konkurslagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:

5 §•

Der likväl borgenärs fordran tillkommit senare än de omständigheter,
på hvilka han sin ansökning om egendomsafträdet grundar, vare
den ansökning utan verkan.

Har borgenär för sin fordran säkerhet genom pant eller genom inteckning
i fast egendom eller i fartyg; ege ej den rätt, i 2, 3 och 4 §§ omförmäld
är, der han ej gitter visa, att panten eller inteckningen till gäldande
af hans fordran otillräcklig är. Ej heller ege borgenär söka, att makars
bo afträdas skall, der hans fordran är sådan, att för densamma ej kan
vinnas utmätning i annan egendom än den, hvaröfver hustrun eger råda.

51 §•

Fast egendom må ej annorledes än å offentlig auktion säljas, der
ej alla vid sammankomsten närvarande borgenärer, så ock gäldenären,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

dertill samtycka. Är sådan egendom för gäld intecknad, då må försäljning
utom offentlig auktion ej ske, der ej inteckningshafvare, hvilkens
rätt är deraf beroende, det medgifver och för inteckningens dödande
aflemnar inteckningshandlingen till den, som af inteckningshafvaren och
köparen utses; sker försäljningen å auktion, varde de inteckningshafvare,
som kände äro, dertill kallade. Ej må å sådan auktion egendom säljas
under inteckningarnes värde, sammanlagdt med det belopp, som med
förmånsrätt framför desamma enligt lag bör ur egendomen utgå, der
ej borgenärerna i den ordning, 59 och 60 §§ stadga, till den försäljning
lemna bifall, så ock de inteckningshafvare, hvilkas rätt är af försäljningen
beroende, dertill samtycka och för inteckningarnes dödande aflemna
inteckningshandlingarne efter ty nyss är sagdt. Kan försäljning
sålunda ej ske, ega borgenärerna hos vederbörande myndighet äska försäljning
i den ordning, som om fast egendom, den der utmätt blifvit,
särskild!; är stadgad.

Lös egendom må ej heller säljas annorledes än å auktion, den der
blifvit lagligen kungjord, der ej borgenärerna i den ordning, som i 59
och 60 §§ stadgas, besluta, att egendomen eller någon del deraf må
säljas under hand, samt rättens ombudsman efter gäldenärens hörande
dertill lemnar bifall. Lös egendom, deri borgenär har panträtt eller
annan förmånsrätt, som endast i viss egendom gäller, må ej i något
fall utan hans samtycke säljas utom auktion. Skall helt fartyg eller
gods i fartyg säljas, ega borgenärerna, der fartyget finnes å ort inom
riket, hos vederbörande utmätningsman aska försäljning i den ordning,
som om dylik egendom, den der blifvit utmätt, särskildt är stadgad.
År fartyg, som säljas skall, för gäld intecknadt, må det ej annorledes
än utmätningsvis säljas, med mindre inteckningshafvare, hvilkens rätt är
af försäljningen beroende, dertill samtycker och för inteckningens dödande
aflemnar inteckningshandlingen till den, som af inteckningshafvaren och
köparen utses.

90 §.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

sålunda häftar. Sådan borgenär vare ock pligtig, der det äskas, att,
innan han betalning ur egendomen njuta må, sin fordran med den i
82 § föreskrift^ borgenärsed fästa. Äskas sådan ed; förelägga rätten
eller domaren, såsom i 86 § sägs, borgenären viss tid, från det han af
föreläggandet erhållit del, att till rätten eller domaren ingifva bevis,
att han föreskrifven ed aflagt: utsätte ock viss tid af högst en månad,
inom hvilken den, som edgången yrkat, har att delgifvandet ombesörja
och med bevis derom inkomma, vid den påföljd för underlåtenhet deraf,
som i sistnämnda § stadgas. Ej må i detta fall föreläggandets införande
i tidning såsom delgifning godkännas.

Försummar borgenären att inom den föreskrifna tiden med edgångsbevis
inkomma eller laga förfall derför visa; då må egendomen, såsom
annan konkursboets tillhörighet, af gode männen eller sysslomännen om
händer tagas, och utdelning derutur ske till andra borgenärer, som sina
fordringar lagligen bevakat: fullgör han edgången innan sådan utdelning
skett; vare vid sin rätt till betalning ur egendomen bibehållen.

117 §.

2 mom. Utgår fordran med förmånsrätt; njutes derå full ränta till
den dag, som för utdelning bestämmes, der borgenären ej dessförinnan
fått uppbära betalning; dock gälle ej i intecknad egendom förmånsrätt
till ränta, som före konkursens början upplupen är, för längre tid än
tre år. År för fordran, hvarom nu sagdt är, ränta ej utfäst och viss
betalningstid ej heller bestämd; varde ändå ränta till fem för hundrade
om året derå beräknad från den dag, den offentliga stämningen utfärdad
blef.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

hundrade om året utgör sådan fordrans värde den dag, då offentliga
stämningen gafs, eller, der fordran utgår fullt eller med förmånsrätt,
den dag, som för utdelning bestämd är, om betalning dessförinnan ej
fått uppbäras.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19

:i it \''¥ %,: H

Kong! Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Bil. Litt. E.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 3, 12 och 52 §§ sjölagen.

Härigenom förordnas, att 3, 12 och 52 §§ sjölagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:

3 §•

Har den, för hvars räkning fartyg bygges, för byggnadens verkställande
gifvit eller utfäst sig att gifva varfsegaren eller byggmästaren
förskott af penningar eller byggnadsämnen, ege han, när afhandling
derom upprättats, att låta den intagas i protokollet hos magistraten i
den stad, der byggnaden verkställes, eller, om byggnadsorten är belägen
å landet, i närmaste stad; och njute sedan förmånsrätt, som i 17 kap.
handelsbalken sägs.

12 §.

Beslut i rederiets angelägenheter må ej af redarne fattas utan vid
allmänt sammanträde, dertill kallelse blifvit i tidning inom orten minst
åtta dagar förut kungjord eller annorledes delgifvits samtliga redarne.
Uteblifver redare från sammanträde, nöje han'' sig åt de närvarandes
beslut.

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Vid omröstning beräknas hvarje redares röstetal efter den andel,
han eger i fartyget, och galle såsom beslut hvad de säga, hvilkas andelar
tillsammänstagna äro de största. Hafva vid val af hufvudredare
två eller flere erhållit röster för lika andelar hvardera, skilje lotten dem
emellan, men eljest galle vid lika röstetal den mening hufvudredaren
omfattar. Beslut, som strider mot gällande rederiaftal eller angår ämne,
hvilket faller utom rederiets ändamål, vare ej gällande utan att det af
samtliga redarne biträdes.

Vid sammanträde skall föras protokoll, hvilket derefter hos hufvudredaren
förvaras. Af protokollet ege en hvar redare rätt att taga
afskrift.

Fråga om fartygets intecknande för gäld vare ej föremål för beslut
af rederiet, utan ankomme på redarne att, hvar för sin lott, medgifva
inteckning efter ty särskildt är stadgadt.

52 §.

Befälhafvaren skall under resans fortgång gifva redaren underrättelse
om fartygets tillstånd, resans förlopp, derunder slutna aftal
och ingångna förbindelser samt angående allt, hvarom kännedom eljest
kan vara till nytta för redaren. Innan åtgärder af vigt vidtagas, bör
han, der omständigheterna det medgifva, inhemta föreskrift af redaren
sjelf eller det ombud, denne anvisat. Erfordras penningar för fartygets
behof och kan icke redarens föreskrift afvaktas, åligge befälhafvaren att
till medlens anskaffande anlita den utväg, som för redaren är förenad
med minsta uppoffring; ej må han utan i yttersta nödfall föryttra
något af lasten.

Varder fartyget å utländsk ort taget i mät eller för gäld belagdt
med qvarstad och finnes af skeppshandlingarna, att fartyget är för gäld
intecknadt, åligge befälhafvaren att ofördröjligen om utmätningen eller
qvarstaden underrätta inteckningskaf v av en, der denne är för honom känd.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19 .

Kongl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 25.

Bil. Litt. F.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 Mars 1862 om tioårig
preskription och om årsstämning.

Härigenom förordnas, att 14 § i förordningen den 4 Mars 1862 om
tioårig preskription och om årsstämning skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19 .

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Bil. Litt. G.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af I § i förordningen den 16 Juni 1875 angående särskilda
protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 Juni 1875
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra
ärenden skall erhålla följande ändrade lydelse:

öfver följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll,
nemligen: ett öfver lagfarter med fång af fast egendom; ett öfver
inteckningar i sådan egendom; ett öfver äktenskapsförord; ett öfver förmyndares
tillsättande och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar,
testamenten, som vid domstolen bevakas, morgongåfvobref och afhandlingar
om lösöreköp. Uti lagfarts- och inteckningsprotokollen skall för hvarje
ärende å brädden tecknas namnet på den egendom, som lagfares eller
intecknas, samt uti öfriga protokollen för ärende, som angår inregistrering
af bouppteckning eller bevakning åt testamente, den dödes namn
och för annat ärende namnet å deri person, ärendet rörer.

Vid rådstufvurätt skall, utom de protokoll nu sagda äro, föras särskilt
protokoll öfver förlagsinteckningar. I det protokoll skall för
hvarje ärende å brädden tecknas förlagstagarens namn jemte uppgift om
rörelsens beskaffenhet och orten, hvarest den drifves.

Bih. till Riksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 21 Häft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Hos Stockholms rådstufvurätt varde ock särskildt protokoll fördt öfver
inteckningar i fartyg; och skall i det protokoll för hvarje ärende å
brädden tecknas namnet å det fartyg, hvarom fråga är, samt det nummer,
hvarunder fartyget blifvit i fartyg sregistret infördt.

Har någotdera af de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde det
i protokollet anmärkt.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19 .

Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 25.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden hållet uti Kongl. Maj:ts
högsta domstol måndagen den 3 december 1900.

Andra Rummet.
Närvarande:

Justitieråden: Huss,

Carlson,

Hellström,

Bohman,

Ramstedt,

Westring,

Grefberg.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 14 februari innevarande
år, handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlemnade förslag till lag om inteckning i fartyg, till lag om
ändring i 10 och 17 kapitlen handelsbalken, till lag om ändring i vissa
delar af utsökningslagen, till lag om ändrad lydelse af 5, 51, 90 och 117
§§ konkurslagen, till lag om ändrad lydelse af 3, 12 och 52 §§ sjölagen,
till lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 Mars 1862 om
tioårig preskription och om årsstämning samt till lag om ändrad lydelse
af 1 § i förordningen den 16 Juni 1875 angående särskilda protokoll öfver
lagfarter, inteckningar och andra ärenden emellan högsta domstolens ofvanbemälde
ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling
; varande förslagen bilagda detta protokoll.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

I. Förslag till lag om inteckning i fartyg.

I fråga om förslagets allmänna grunder yttrade: Justitierådet Westriny:

»De stadganden angående ett fartygs upptagande i ett särskild! register,
som återfinnas i de flesta europeiska länders lagstiftningar, hafva ursprungligen
föran ledts af behofvet att utmärka hvilka fartyg skulle anses tillhöra
ett visst land och således ega rätt att föra dess flagga samt komma i åtnjutande
af dermed förenade förmåner. Fartygsregistrets ändamål har
således från början varit af offentlig-rättslig natur. Men som ett fartygs
nationalitet är beroende på hvem som är egare af detsamma, hafva fartygsregistren
måst innehålla uppgift angående fartygens eganderättsför håll anden.
Häraf har man begagnat sig till att låta fartygsregistret tjena jemväl privat-rättsliga
ändamål, särskild! till möjliggörande af hypotekarisk pantsättning
af fartyg. Man har sålunda medgifvit, att pantförskrifning, som
gjorts af den i registret inskrifne egaren och som intecknats i registret,
skulle medföra panträtt i fartyget. Men då fartygsregistreringen alltså fått
till uppgift att tjena jemväl såsom underlag för inteckningsväsendet, har
det blifvit nödvändigt att angående vilkoren för och betydelsen af registreringen
meddela åtskilliga stadganden utöfver hvad det offentlig-rättsliga
ändamålet fordrade. Föreskrifterna om registreringen hafva sålunda i allmänhet
fått hufvudsakligen samma karakter som bestämmelserna angående
lagfart i afseende å fast egendom.

I sammanhang med det af särskilda komiterade den 22 februari 1887
afgifna förslag till sjölag, som legat till grund för nu gällande lagstiftning,
framlades af enskilda ledamöter i komitén utarbetade förslag till
lagar dels angående registrering af fartyg och dels angående inteckning i
fartyg. Jemväl enligt dessa förslag skulle registreringen tjena till underlag
för inteckningsväsendet. Registrerings- och inteckningsbestyren hade
derför förlagts till samma myndighet, viss rådstufvurätt inom de särskilda
områden, hvari riket för ändamålet skulle indelas. För att registrering
skulle beviljas, fordrades det att sökanden på föreskrifvet sätt styrkt sin
eganderätt. Pantförskrifning af den, som i registret inskrifvits såsom egare,
medförde utan vidare legitimation rätt till inteckning. Anteckning om inteckning
skulle göras i fartygsregistret. Intecknadt fartyg skulle ej få ur
registret afföras.

Under den vidare behandlingen af sjölagsförslaget beslöt man emellertid
att icke för det dåvarande upptaga inteckningsinstitutet; och af sådan
anledning fingo bestämmelserna om registrering uti den derom nu gällande

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

förordningen den 27 november 1891 ett väsentligen annat innehåll än hvad
föreslaget varit. Då registreringen skulle hafva allenast en offentlig-rättslig
natur, har den uppdragits åt eu adminstrativ myndighet, kommerskollegium.
För vinnande af registrering erfordras ej, att sökandens
eganderätt styrkes, allenast uppgift om fånget, dock med undantag för det
fall att utländskt fartyg öfvergår till svenskt, i hvilket fall fångeshandling
skall företes. Det heror på egaren att allenast genom anmälan att fartyget
ej längre begagnas till handelssjöfart få fartyget affördt ur registret. Slutligen
har författningens sålunda ändrade innehåll föranledt, att densamma
utfärdats i adminstrativ väg.

Det nu remitterade förslaget till införande här i landet af hypotekarisk
pantsättning af fartyg afviker i väsentligt hänseende från de
grundsatser, som, enligt hvad förut omförmälts, gjort sig gällande i de
främmande lagstiftningarna och upptagits i det äldre svenska förslaget.
Bestämmelserna om registreringen, Indika fortfarande skola vara af administrativ
natur, äro afsedda att i det väsentliga bibehållas oförändrade.
Stadgande^ om inteckning deremot skola vara af allmän lags natur; och
inteckningsbestyret har anförtrotts åt domstol. Då vid registreringen icke
någon pröfning af sökandens rätt eger rum, har i stället blifvit nödigt att
föreskrifva en särskild eganderättspröfning i sj elfva inteckningsärendet.

Oaktadt man sålunda sökt från hvarandra skilja registreringen och
inteckningen, har likväl förhållandenas makt här såsom annorstädes framtvungit
det närmaste samband dem emellan. Såsom första vilkoret för att
inteckning i fartyg må beviljas skall gälla att den, som pantförskrifvit fartyget,
är registrerad såsom detsammas egare. År han den först inskrifne
egaren eller har mera än fem år förflutit från det han eller någon, från
hvilken han härleder sin rätt, inskrefs, behöfves för inteckningens beviljande
ej någon vidare bestyrkelse af eganderätten. Ny egares inskrifning
i fartygsregistret medför, att inteckning för den förut antecknade egarens
gäld ej vidare må ega rum. Dessa bestämmelser hvila ju på hvad om registrering
är stadgadt. Jemväl i eu mängd andra mindre vigtiga hänseenden
äro föreskrifterna i inteckningslagen byggda på förutsättning af
nu gällande eller enligt motiven påtänkta nya bestämmelser i förordningen
om registrering. Att sålunda en författning af allmän lags natur till sina
hufvudgrunder och flere detaljer sättes i beroende af en administrativ stadga
är stridande emot hvad eljest här i landet plägar vid lagstiftning iakttagas.
I sjelfva verket skulle bestämmelserna i inteckningslagen medföra, att registreringen
och åtskilliga af de derom meddelade, i administrativ väg tillkomna
och allenast med hänsyn till det offent,1ig-rftttsliga ändamålet
affattande föreskrifterna finge eu synnerligen ingripande verkan a rent

Kongl Maj:ts Nåd. proposition N:o 25.

privaträttsliga förhållanden. Det synes då nödvändigt, att dessa föreskrifter
jemväl meddelas under de former, som för lagstiftning om sådana
förhållanden äro stadgade.

Frånsedt hvad nu i formelt hänseeende anmärkts, lärer i allt fall
den föreslagna anordningen icke blifva för rättssäkerheten tillräckligt betryggande.
På sätt förut angifvits, har meningen varit, att den eganderättspröfning,
som eljest eger rum vid registreringen, skall företagas i inteckningsärendet.
Men, * såsom jemväl förut antydts, innehåller 6 § att,
derest antingen den, som medgifvit inteckningen, är den först i registret
såsom egare inskrifne eller ock minst fem år förflutit från det den, som
medgifvit inteckningen, eller någon, från hvilken han härleder sin rätt,
blifvit i registret inskrifven såsom egare, inskrifningen innefattar tillräcklig
legitimation för inteckningens beviljande. Att sålunda för en mängd fall
alldeles eftergifva eganderättspröfningen synes mig ingalunda tillrådligt, då
meningen är att inteckning skall medföra ej blott förmånsrätt utan en
sjelfständig sakrätt, som skall vidlåda det intecknade fartyget i hvems hand
det komma må. Med hänsyn till det föreslagna stadgandet i 37 § synes
förslaget hafva bort påbjuda en synnerligen omsorgsfull eganderättspröfning.
Äfven om nämnda stadgande skulle ändras till hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad som för motsvarande fall gäller om fast egendom, torde
det dock för att förekomma svåra och oförmodade rättsförluster vara nödvändigt
att så ordna det nya institutet, att inteckning ej fastställes, utan att en
såvidt möjligt betryggande eganderättspröfning föregått. Men för att det icke
i hvarje fall, då inteckning sökes, skall kräfvas en utredning, som ofta kan
komma att afse en lång följd af fång och derföre vara synnerligen svår att
då erhålla, lärer ej återstå annan tillfredsställande utväg än en föreskrift
att, i öfverensstämmelse med hvad beträffande fast egendom gäller vid
hvarje fångs registrering, fångeshandling eller annat bevis om fånget skall
företes och åtkomsten styrkas. Detta torde i allmänhet ej möta större
svårighet eller medföra vidare besvär, då bevisningen om fånget sålunda
i regeln kommer att presteras kort efter dess tillkomst och fångesmannens
åtkomst genom registrering af hans fång tillförlitligt bestyrkes. I inteckningsärendet
behöfver då allenast åberopas registreringen för den, som
medgifvit inteckning. Jemväl stadgandet i 7 §, .enligt hvilket registrering
af ny egare medför att inteckning på grund af den förut registrerade
egarens pantförskrifning ej vidare må beviljas, synes med den gällande
anordningen af registreringen kunna medföra skadliga konseqvenser. Härigenom
beredes nemligen tillfälle för hvem som helst, som icke har det
ringaste att skaffa med fartyget, att genom en enkel anmälan, att han
blifvit egare af detsamma, åtminstone till någon tid, hindra den verklige

• Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

egaren att få inteckning i sitt fartyg. En helt annan innebörd finge ifrågavarande
regel, derest registrering ej beviljades, utan att eganderätten
styrktes. Att ett intecknadt fartyg får afföras ur registret synes jemväl
oformligt, äfven om det bör antagas, att panträtten icke i följd af ett
sådant afförande går förlorad. Hinder synes knappast förefinnas att ett
sålunda ur registret affördt fartyg derstädes ånyo införes under annat
nummer. Meddelas derefter inteckning i fartyget under dess nya nummer,
synas svåra förvecklingar kunna uppkomma. Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten
derå, att besvär och olägenheter i flera hänseenden lära
uppkomma deraf att registreringen och inteckningen blifvit förlagda till
olika myndigheter.

Vill man här i landet genomföra en lagstiftning om inteckning i
fartyg, synes det alltså vara nödvändigt att i sammanhang dermed omarbeta
föreskrifterna om fartygsregistreringen, så att registreringen kan
komma att utgöra den privaträttsliga grundvalen för inteckning i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad de utländska lagarna och det äldre
svenska förslaget innehålla. Skälet hvarför åt förslaget ej gifvits sådant
innehåll är, enligt hvad motiven utmärka, att den skärpning i registreringsvilkoren,
som häraf skulle blifva en följd, befarats skola medföra alltför
stor tunga för egarne af den stora mängden af smärre fartyg, hvilka antagligen
ej komme att i mera betydande grad användas såsom hypotek.
Då emellertid redan enligt gällande författning hvarje fång af fartyg eller
fartygslott skall till registret anmälas och det i allmänhet ej torde medföra
synnerligen ökadt besvär att dervid fullgöra hvad i öfrigt enligt den
af mig förordade grundsatsen skulle erfordras, synes berörda farhåga vara
något öfverdrifven. Att döma af innehållet i det af handels- och sjöfartskomitén
den 28 november 1898 i frågan afgifna utlåtande delas nämnda
farhåga icke heller af sjöfartsnäringens målsmän, åtminstone icke af dem,
som påyrkat inteckningsinstitutets införande, enär dervid alltid förutsatts,
att registreringen skulle ombildas i den af mig angifna riktning. Vill man
emellertid icke ålägga egarne af de smärre fartygen en sådan registrering, kan
saken möjligen så ordnas, att inteckning medgifves allenast i afseende å fartyg
af en viss större drägtighet samt att de strängare registreringsvilkoren komma
att gälla blott dessa större fartyg, medan de öfriga få registreras på hufvudsakligen
enahanda sätt, som nu är beträffande alla fartyg stadgadt.

Med åberopande af hvad jag sålunda anfört måste jag afstyrka, att förevarande
förslag lägges till grund för lagstiftning i ämnet, vid hvilket förhållande
jemväl de öfriga förslagen enligt min åsigt borde komma att förfalla. Jag anser
mig dock böra ingå i granskning jemväl af de speciella bestämmelserna
i förslagen.»

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Justitierådet Hellström:

»Enligt föreliggande lagförslag skall den undersökning rörande eganderätt
till fartyg, som bör föregå beviljande af inteckning deri, ega rum i
sjelfva inteckningsärendet. En sådan anordning synes mig emellertid,
såsom äfven af justitierådet Westring framhållits, lätt kunna föranleda
oreda och förvecklingar. Det hade derför, enligt mitt förmenande, varit
att föredraga, om man vid den nu ifrågasatta inteckningslagstiftningen
följt samma grundsats beträffande eganderättspröfningen, som gjort sig
gällande i fråga om inteckning i fast egendom och i jernväg, eller således
om man, likasom lagfart utgör det nödiga underlaget för dylika inteckningar,
ock sökt att åt fartygsinteckning bereda enahanda underlag.
Den hos oss redan införda fartygsregistreringen skulle efter nödiga förändringar
lämpligen kunnat för sådant ändamål användas. Eu dylik anordning
hade ock med nödvändighet medfört att, i motsats till hvad enligt
förslaget skall ega rum, fartygsregistreringen och inteckningsväsendet måst
anförtros åt en och samma myndighet, hvilket i sin ordning skulle i hög
grad hafva bidragit till åstadkommande af reda i hithörande förhållanden
och jemväl varit för rättssäkerheten mera betryggande.

Ehuru jag således i åtskilliga hänseenden hyser betänkligheter beträffande
det sätt, hvarpå inteckningsväsendet blifvit i föreliggande förslag
anordnad!, har jag dock, med hänsyn dertill att inteckning i fartyg i allt
fall icke torde komma att i och för sig betraktas såsom någon fullgod
säkerhet utan få sin betydelse allenast såsom ett tillägg till redarens personliga
kredit, samt lättheten att hypotisera en sådan inteckning följaktligen
kommer att i högst väsentlig grad bero på förtroende till låntagaren
personligen, icke ansett mig böra afstyrka förevarande förslag.

Skall emellertid förslaget läggas till grund för lagstiftning i ämnet,
torde dock, såsom justitierådet Westring jemväl anmärkt, samma lagstiftning
icke, såsom förslaget förutsätter, böra grundas å de nu gällande på administrativ
väg tillkomna bestämmelser om fartygs registrering, utan torde
samma bestämmelser böra underkastas omarbetning för att derefter i den
för stiftande af civillag stadgade ordning antagas.»

Justitierådet Carlson:

»Då, såsom justitierådet Westring erinrat, den ifrågasatta lagstiftningen
om inteckning i fartyg icke bör grundas å stadganden af administrativ
lags natur, torde det vara nödigt att komplettera de civilrättsliga
bestämmelser om fartygs registrering, hvilka nu förekomma i 2 § sjölagen.

Detta lagrum omnämner såsom föremål för registrering endast fartyg,
som äro afsedda till handelssjöfart eller resandes befordran. Då man
medgifver att fartyg, afsedda för annat ändamål, intecknas, bör ock i civil -

KongI. Majits Nåd. Proposition Nio 26.

lag stadgas, att dessa inå registreras. Om det af hänsyn till andra förhållanden
än inteckningsväsendet anses nödigt tillåta registrering af alla
fartyg, oberoende af deras drägtighet, bör eu sådan tillåtelse leinnas i
eivillagen och icke i den administrativa förordningen. Det skulle emellertid
leda till större enkelhet i lagstiftningen, om rättigheten till registrering
af fartyg inskränktes i den man sådant vore nödigt för att inteckning må
kunna tillåtas i alla fartyg, som äro upptagna i registret.

Vidare förutsätter den föreslagna inteckningslagen, att fartyg vid
registrering tilldelas ett visst nummer, hvilket icke må förändras eller
tillika tillkomma annat fartyg; att registret, i fråga om hvarje fartyg,
innehåller icke allenast uppgift1 å dem, hvilka efter gjord anmälan blifvit
inskrift^ såsom egare af fartyget, utan äfven upplysning om sådana anmälningar
angående förändring i eganderätten, som lemnats utan afseende
eller ännu icke blifvit pröfvade, om dagen, då anmälan eller inskrifning
skett och om beskaffenheten af det fång, som legat till grund för densamma;
samt att anmälan om öfvergång af eganderätt må göras af den
nye egaren. Äfven i dessa afseende torde derför civilrättsligt* stadgande!!
om registrering vara behöfliga.

Derest, såsom i inteckningslagen föreslagits, den omständigheten att
någon under viss tid varit i registret inskrifven såsom egare af fartyg eller
fartygslott, skall göra annan bevisning om hans eganderätt öfverflödig i
fråga om fartygets intecknande, torde böra föreskrifvas, att beviljade
inskrifningar skola publiceras i- periodvis utkommande förteckningar.
Detta synes böra gälla äfven om de inskrifningar, som angifva eganderätten
vid den tid, då inteckningslagen träder i kraft.

Slutligen torde civillagen böra innehålla bestämmelser till förekommande
deraf, att inteckna^! fartyg afföres dr registret med mindre fartyget
gått förloradt, kondemnera!» eller upphört att vara svenskt; hvarjemte
synes böra stadgas, att då fartyg, som kan inteckna®, afföres ur registret,
anmälan skall göras hos inteekningsdomstolen om åtgärden och
anledningen till densamma.»

1 §•

Justitieradet, Grefbrn/, med hvilken justitieråd©»! Htm och Hellström
instämde, utlät sig: »Enligt 2 § sjölagen skall register föras öfver alla
svenska, fartyg, hvilka äro afstubba. att nyttjas till handelssjöfart eller resandes
fortskaffande samt ega en drägtighet af minst 20 registerton.
Fartyg, som använda» för annat än nu nämnda ändamål, kunna dock,
enligt 31 § 2 mom. i förordningen angående registrering af svenska färre/».
till Piksd. Prof. 1901. / Samt. 1 Afd. 2/ Höft. 12

KongMaj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

tyg den 27 november 1891, på anmälan af egaren införas i fartygsregistret
och förslaget intager den ståndpunkt, att äfven sådant registreradt
fartyg med en drägtighet af 20 registerton eller derutöfver får intecknas.

Då emellertid i nyssnämnda moment tillika- medgifves fartygsegaren
rätt att, när som helst på skriftlig anmälan och följaktligen utan att de
fall, som omförmälas i 18 § 1 och 2 momenten af nämnda förordning,
äro för handen, få fartyget affördt ur registret, följer således af förslaget
att, då försträckning lemnats mot medgifvande af inteckning i fartyg,
som blifvit registreradt utan att vara afsedt för handelssjöfart eller resandes
fortskaffande, egaren af fartyget biifver i stånd att till förfång för
dylik fordringsegare hafva låtit afföra fartyget ur registret, då denne
söker inteckning eller innan inteckning kunnat beviljas.

För att förebygga ett dylikt missförhållande synes till 2 § sjölagen
böra göras ett tillägg af sådant innehåll att å fartyg med nu ifrågavarande
drägtighet, som utan härom i lag stadgad förpligtelse registrerats,
skola för afförande ur registret i tillämpliga delar gälla enahanda föreskrifter
som i fråga om registreringspligtiga fartyg.»

6 §•

Justitierådet Grof hrr g anförde: »Enligt kong], förordningen den 27
november 1891 erfordras för registrering af fartyg ej annan upplysning
om eganderätten, än att egarens namn och det fång, hvarigenom fartyg
eller fartygslott åtkommits, uppgifves, dock med undantag för de fall,
att fartyg från att vara utländskt öfvergått i svensk ego, då fångeshandling
alltid skall företes, eller att kommerskollegium anser nödigt infordra
handling, som bestyrker lemnad uppgift. Har sedan mätbref och bilattest
utfärdats, eganderätten vid fartygets registrering ej förändrats, kunna
visserligen de anteckningar, som deri förekomma, i någon mån styrka
uppgifterna om eganderätten, men icke innebära tillräckligt vittnesbörd
härom. I förslaget har emellertid uppstälts såsom regel, att
anteckning om eganderätt vid fartygs registrering, skall ega fullt
vitsord, då fråga, är om inteckning, hvaremot för de fall, att för
ändring af eganderätten anmälts, särskilda vilkor upptagits för att inteckning
skall kunna beviljas. Ömkligt hade dock varit att i samband med
förslaget i stället afgifvits förslag till eu registreringslag, som kunnat
medföra för framtiden mera betryggande föreskrifter för inteckningsväsendet
och som, motsvarande förordningen om lagfart å fång till fast

Kongl. Maj:t» Nåd. Proposition A:o 25.

egendom, torde kunnat anordnas vid sidan af nu gällande registreringsförordning
med åliggande för Stockholms rådstufvurätt, att handlägga
denna särskilda registrering.

Sådant förslaget nu föreligger synes i fråga om fartyg, som redan
registrerats vid den tid, da inteckningslagen träder i kraft, ej lämpligt
att till betryggande af eganderätten och inteckningsväsendet uppställa
mera skärpta föreskrifter, än förslaget innehåller, enär svårigheter häraf
skulle följa och verka hämmande på inteckningsrätten, samt berörda föreskrifter,
tillämpade allenast vid fråga om inteckning i fartyg, som vid nu
nämnda tidpunkt blifvit registrerade, endast komma att gälla såsom öfvergående
bestämmelser.

I de flesta fall torde ock de föreslagna stadgandena vara betryggande
beträffande redan registrerade fartyg, då erfarenheten visar att tvis
om eganderätt till fartyg eller fartygslott sällan förekommit, men det torde
inträffa att inteckningsväsendet kommer att verka förändring härutinnan.

Utan hänsyn till huru härmed kan komma att förhålla sig, bör, då fråga
är att inteckna fartyg, som efter nämnda tidpunkt inskrifvits i registret,
sjelfva inskrifningen i och för sig icke medföra befrielse från att vid domstolen
styrka eganderätten. Vid öfverlåtelse af fartyg eller fartygslott är
visserligen skriftlig förin ej föreskrifven, men hinder torde häraf ej möta
att göra rätten att få inteckning i vissa afseenden beroende på Uppvisandet,
af fångeshandling. Då enligt förslaget öfverlåtelse af eganderätten från
den först inskrifva egaren skall under vissa förhållanden styrkas samt
andra än skriftliga bevis ej gälla i fråga om åtkomst till fartyg, afses i
dessa fall, att fångeshandling skall uppvisas. Denna regel kunde gifvas
eu vidsträcktare tillämpning.

Af 3 § sjölagen följer att den, som på beställning bygger fartyg,
är egare deraf tills han aflemna,t fartyget till den, för hvars räkning det
blifvit bygdt Varfsegaren eller byggmästaren är således förste egaren.
Låter denne registrera fartyget, kan visserligen fångeshandling i dess
vanliga betydelse icke företes, men i stället kunde till inteckningsdomstolen
ingifvas af offentlig myndighet, exempelvis notarius publicus, magistratsperson
eller kronobetjent, utfärdadt intyg, som innehölle upplysning om
hvem, som byggt fartyget, samt i öfrigt om de förhållanden, som kunde
anses erforderliga för visshet om hvilket fartyg, som afsåges, såsom fartygets
namn, egenskap af segelfartyg eller ångfartyg samt byggnadsart
och drägtighet enligt bilattest och luktbref. Föreskrift kunde tillika meddelas
att, vid anmälan om registrering af fartyg med eu drägtighet af 20
registerton eller derutöfver, dylikt intyg skulle uppvisas innan registrering
finge ega ruin, och af registreringsmyridigheten förses med anteckning om

Kongl. Maj:t.-i Nåd. Proposition No 25.

fartygets nummer. För undvikande af tveksamhet när sådant intyg hade
det innehåll att det borde såsom giltigt antagas, kunde stadgas viss form
för dess utfärdande.

Hvad angår fartyg, som registreras för annans räkning än varfsegaren
eller byggmästaren, lär väl åtminstone i fråga om byggande af
större fartyg afhandling redan nu upprättas och dylik afhandling kan i
sådant fall jemte nyssnämnda bevis tjena att bestyrka åtkomsten, sedan
bevittnad anteckning om fartygets öfverlemnande tecknats å afhandlingen.
Skulle äter skriftlig öfverenskommelse ej träffats, kunde berörda anteckning
göras å beviset. i.

Då fartyg, som skall användas för handelssjöfart eller för att fortskaffa
resande icke för sådant ändamål få nyttjas förr, än certifikat utfärdats,
inträffar antagligen ej ofta att eganderätten till dylika fartyg,
Indika inteckningsinstitutet hufvudsakligen afser, förändras före registreringen
på annat sätt, än att den, för hvars räkning fartyget byggts, fatt
emottaga det af byggmästaren eller varfsegaren. Har emellertid förändring’
af eganderätten, vare sig helt och hållet eller delvis, till dylikt eller annat
fartyg annorledes skett före registreringen, torde rätt till inteckning göras
beroende af att förändringen af eganderätten styrkes medelst köpe- eller
gåfvobref, arfskifte, testamente eller dylikt, sa att hvar och en, som vid
registreringen af fartyget antecknats såsom egare, skall för att inteckning
må beviljas bevisligen leda. sitt fång från varfsegaren eller byggmästaren.

Då efter fartygets införande i registret förändring af eganderätten
bäfver anmäld, bör nye egarens åtkomst på enahanda sätt styrkas vid inteckningsdoinstolen.

Det kan dock icke ifrågasättas att åtkomsten till fartyg skall styrkas
led efter led oberoende af huru lång tid, som förflutit, efter det fartyget
blifvit registreradt, utan torde, derest fartyget i fem år näst före ansökning
om inteckning varit infördt i registret, de i förslaget för sådant fall
uppstälda vilkor, under Indika inteckning kan beviljas, böra lända till efterrättelse,
och till följd häraf, då fråga är om inteckning pa medgifvande
af den, som låtit registrera fartyget och under loppet af nyssnämnda tid
oafbrutet vant antecknad såsom egare icke erfordras, att hans åtkomst
skall vid inteckningsdomstolen styrkas. A fartyg, som förvärfvats från
utlandet, kunna enahanda bestämmelser tillämpas, dock att den fångeshandling,
hvarå sådant förvärf grundas, likställes med ofvan omförmäla bevis.

Af hvad sålunda blifvit anfördt skulle följa att inteckning i registreradt
fartyg må beviljas på medgifvande:

1 :o) af den vid fartygets registrering antecknade egare, sä vidt denne
bevisligen byggt fartyget eller inköpt det från utlandet,

Koiujl. Maj:tu Nåd. Proposition N:o 25.

2:o) af annan, som vid fartygets registrering eller derefter antecknats
såsom egare, så vidt denne visar att han härleder sin rätt från den,
som bevisligen byggt fartyget eller inköpt det från utlandet och

3:o) af den, som under 5 år näst före ansökningen om inteckning
varit inskrifven såsom egare eller bevisligen härleder sin rätt från den,
som vid början af samma tid var inskrifven såsom egare,

samt — i fråga om fartyg, som registrerats innan inteckningslagen
trädt ,i kraft — - nta

af den, som vid denna registrering antecknats såsom egare eller bevisligen
härleder sin rätt från den först inskrifne egaren eller från annan,
som vid början af 5 år näst före ansökningen om inteckning var inskrifven
såsom egare.

torde hinder ej möta för den, som vill in -

skriftligt bevis om åtkomst, dervid dock an -

Såsom ofvan antydts,
teckna fartyg, att skaffa sig
märkes, att hvarje handling, som för vinnande af inteckning åberopas för
att styrka åtkomst till fartyg eller fartygslott, måste hafva sådant innehåll
att tvekan icke kan uppstå om hvilket fartyg, som med handlingen
afses. Om föreskrift meddelas att sådana bevis skola under angifna förhållanden
företes, kan visserligen stundom hända, i synnerhet beträffande
mindre fartyg, hvilket dock är för inteckningsväsendet af föga betydelse,
och sådana fartyg som tillhöra rederi, bestående af ett större antal redare,
att olägenheter kunna uppstå, men i den mån vilkoren för inteckning
kommit till allmänhetens kännedom och formen för öfverlåtelse af fartyg
i följd deraf blifver skriftlig i större omfattning än nu är fallet, torde
olägenheterna blifva oväsentliga i förhållande till den trygghet, som för
inteckningsväsendet vinnes genom större garanti att ej- annan än behörig
person kan lemna- fartyg såsom underpant.»

Justitierådet Westring yttrade: »Deri i förslaget antagna grundsats,
enligt hvilken vid registrering någon eganderättspröfning ej skall ega rum
utan denna ske först då inteckning sökes, skulle följdriktigt medföra att
vid inteckningsfrågans behandling skulle kräfvas utredning angående hela
eganderättsföljden allt från det fartyget byggdes. Då emellertid en sådan
utredning, som ofta kommer att afse en lång tidrymd och många olika
fång, skulle blifva allt för betungande att dä åstadkomma, lärer det vara
nödvändigt att eftergifva, något af samma, fordran. Att derigenom möjligheten
af intecknings erhållande genom pantförskrifning af obehörig person
ökas är gifvet, men det torde vara från systemet oskiljaktigt. Härvid anser
jag dock, att man icke bör gå sä långt som förslaget utan uppställa
något strängare fordringar än detsamma innehåller. Jag åberopar härutinnan
i hufvudsak hvad justitierådet Grof berg anfört. Dock anser jag,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

att allenast registrering, äfven om viss tid derefter förflutit, icke i något
fall bör anses såsom tillräcklig att bestyrka eganderätten. Derutöfver
synes åtminstone böra fordras utredning derom att den uppgifne egaren
eller hans fångesman oklandradt besutit fartyget under viss ej alltför kort
tid efter det registreringen blifvit allmänneligen kungjord.»

Justitieråden Huss och Hellström biträdde i huv udsakliga delar
hvad af justitieråden Grefberg och Westring yttrats.

Justitierådet Carlson utlät sig: »Under förutsättning af bifall till
hvad jag föreslagit om publicering af inskrifningar i fartygsregistret, hemställer
jag om sådan ändring af denna paragraf, att i fråga om inskrifningar,
som skett före den dag, då lagen träder i kraft, de fem åren
komma att räknas från nämnda da<r.»

7 §•

Justitieråden fluss, Hellström, Bohman, Ramstedt, Westring och
Grefberg förenade sig om följande yttrande: »Då i fråga om fartygsregistrering
ej finnes någon bestämmelse, som motsvara]'' lagfartsförordningens
■föreskrift att lagfart ej må beviljas, förr än med förre egarens fång blifvit
lagfaret, kan vid öfverlåtelse af fartyg eller fartygslott lätt inträffa att
den, till hvilken öfverlåtelsen skett, aldrig blifver i registret inskrifven, utan
att närmast efter öfverlåtaren upptages någon, som genom ett eller flera
mellanled från honom härleder sin rätt. Detta förhållande synes ej hafva
blifvit beaktadt vid affattandet af den i första stycket af förevarande §
upptagna föreskrift, hvilken tyckes förutsätta, att vid hvarje öfverlåtelse
den nye egarens fång förr eller senare blifver till fartygsregistret anmäldt.
För afhjelpande af berörda oegentlighet i redaktionen hemställes om utbytande
af uttrycken »nye egaren» och »förre egaren» mot deremot svarande
obestämda former, genom hvilken förändring äfven den fördel vinnes
att ifrågavarande föreskrift kommer att bättre ansluta sig till den i paragrafens
senare stycke upptagna.

Vid jemförelse mellan lydelse!] af 1 § och 7 § 2 mom. torde tvekan
kunna uppstå huruvida domstolen skall afslå ansökan om inteckning äfven
i det fall att ny egare, som anmält sitt fång till registret, iklädt sig
förbindelse att låta inteckna fartyget på grund af förre egarens medgifvande
eller af annan anledning är med denne lika förbunden. Då det
synes uppenbart att under nu angifna förhållanden ansökningen icke bör
afslås, hemställes om sådan ändring i redaktionen, att tvekan härom förebygges.
»

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Justitierådet Carlson ansåg, att rättigheter! till inteckning i det fall
att före ansökningen anmälan om öfverlåtelse af eganderätt gjorts men
blifvit afslagen genom beslut, som ej vunnit laga kraft, eller ännu ej
pröfvad, borde göras beroende af det slutliga beslutet öfver anmälningen;
hvarjemte justitierådet hemstälde att tydligare måtte utmärkas, att jemväl
i andra stycket vore fråga endast om sådan öfvergång af eganderätt,
som grundades å öfverlåtelse.

8 §■

/ *. _ ir''.; i ■ '' •• ''• ■ i! r -rf! it* . l ''• . '' »:

Justitierådet Gr efter/) anförde: »Här föreslagna stadgande innebär,
att, då vid inteckningsdomstolen upplyses att klander å åtkomst till fartyg
eller lott i fartyg, hur ringa denna lott än må vara, anhängiggjorts vid
domstol, ansökan om inteckning skall afslås, så vidt det icke visas, att
klandret genom laga kraft egande beslut ogillats. Då inteckningsdomstolen
fått kännedom om sådant klander, synes sökanden enligt förslaget vara
berättigad att erhålla anstånd för att i inteckningsärendet kunna visa huruvida
klandret blifvit slutligen afgjordt eller ännu är beroende på pröfning.
Är sistnämnda fall för handen, kan, i händelse klandret sedermera ogillas,
föreslagna stadgandet att ansökningen skall afslås lätteligen lända till förfång
föi* den, som mot utfästelse af inteckning i fartyg lemnat försträckning.
Den omständigheten, att icke i något annat fall i förslaget uttryckligen
införts bestämmelse om att pröfning af inteckningsansökan skall
uppskjutas eller sådan ansökan förklaras hvilande, lär väl icke medföra
giltigt skäl för att här i visst fall meddela förbud mot dylik åtgärd, och
ej heller lär stöd härtill kunna herntas deraf, att fartygsegaren i allmänhet
kommer att sjelf ombesörja inteckning innan lån mot sådan underpant
upptages, då ett annat förhållande stundom kan inträffa.

Bättre synes inteckningsväsendet blifva tillgodosedt om, i likhet med
hvad i fråga om fast egendom är stadgadt, det föreskrifves, att ansökan om
inteckning skall för det fall, att rättegång upplyses vara anhängig, lemnas
hvilande med åliggande för sökanden att, om klandret blifver ogilladt,
inom viss tid, efter det beslutet härom vunnit laga kraft, fullfölja ansökningen,
vid äfventyr att den eljest förfaller. Bifalles åter klandret, lär
det ligga i vindikantens intresse att derom göra anmälan vid domstolen.
I öfrigt synes nödigt stadga att klander, hvarom nu är fråga, skall anmälas
till fartygsregister»

Justitierådet Westring ansåg att, på det förevarande stadgande skulle
hafva afsedd verkan, det vore nödvändigt föreskrifva, att anmälan om
instämd klandertalan skulle göras till registret.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Justitierådet Hellström instämde uti de af justitierådet Grefberg
vid denna § fram strida anmärkningav.

Justitierifden Buss och Carlson biträdde justitieradet Grefborga yttrande
med den skiljaktighet, att anmälan om klandertalan enligt deras
mening borde göras hos inteckningsdomstolen.

i ’• :'' i! i. I i i'' J / ; . . . • • i '' , ,''\ i

9 §■

Justitierådet Grefberg åberopade i fråga om denna § hvad af honom
anförts under förslaget till ändring af utsökninoslasren 85 S.

~ ~ O O <3

• ;t • * - '' • ■ • , "''.t . ‘ f ! ’ • ■ , ''• • • •• • » !

14 §.

Justitierådet Grefherg yttrade: »Det kan skäligen ifrågasättas att för
inteckningsväsendets betryggande borde för de fall, då fartyg i gemensamt
haveri eller till följd af någons vållande gått förloradt eller lidit skada,
i viss män gifvas ett annat stadgande än här föreslås. Ett antagande att
inteckningshafvare förskaffar sig särskild säkerhet såsom hypotek af försäkringspolice
eller särskild försäkring af egen risk för att vinna trygghet
mot förlust, som kan uppstå till följd af de med sjöfarten förenade faror,
är främmande för inteckningsväsendet i och för sig, och med den vidsträckta
tillämpning i förslaget deråt gifvits, kan inträffa att inteckningen
utgör fordringsegarens enda säkerhet. Den märkliga förlust, som sålunda
genom förslaget, om det godkännes, kan tillskyndas inteckningshafvare,
torde i väsentlig mån kunna förebyggas, utan att annan deraf lider intrång
i sin rätt eller att de invecklade frågor, som deraf stundom kunna
blifva eu följd, äro af beskaffenhet att föranleda hinder. Om en dyrbar
last räddas genom att fartyg, hvars undergång eljest ej är oundviklig, sättes
på grund och går förloradt eller lider sådan skada, att det icke är iständsättligt,
hvilket senare uttryck innebär, att fartyget såsom sådant gått förloradt,
'' eller vid vållande till sammanstötning fartyg förloras och den ersättning,
som erhållen i gemensamma haveriet eller för sammanstötningen,
är fullt tillräcklig att betacka intecknad fordran, sedan fordringar med
bättre rätt, för hvilka fartyget häftat, utgått, så får dock, enligt förslaget,
inteckningshafvaren ej något af denna ersättning, och han kan derigenom,
i synnerhet då fartygsegaren ej är personligen ansvarig för den intecknade
fordringen, gå förlustig all rätt, hvaremot flen sistnämnda under vissa förhållanden,
såsom då personlig ansvarighet för inteckningen upphört eller
den ansvarige icke eger tillgångar, kan göra eu oskälig vinst. En sådan
anordning som den föreslagna, hvaraf tillika följer, att inteckningshafvare,

Kongl. MajUtt Nåd. Proposition N:o 25.

sond försäkrar sin risk, måste erlägga större premie än nödigt är, kan
jemväl verka hämmande på .förslagets ändamål att främja sjöfartsnäringen.

Då fartyg skadats i gemensamt haveri eller genom någons vållande,
men icke gått förloradt eller lidit sådan skada, att kondemnation och frivillig
försäljning följt, eger innehafvare af sjöfordran jemväl panträtt i den
för skadan utgående ersättning, men enligt förslaget häftar i dylikt fall
allenast fartyget för intecknad fordran. Enär den panträtt sistnämnda
fordran medför kan under lång tid ega bestånd, hvilket icke är förhållandet
beträffande sjöfordringarna, samt det kan inträffa, att dylik mindre
skada icke alls berör intecknad fordran, hvilket blifver fallet, då skadan
afhjelpes medan fordringen qvarstår, är emot förslaget i hvad det angår
skada af nu afsedda beskaffenhet, desto mindre något att erinra, som en
lagstiftning i motsatt riktning uppenbarligen skulle föranleda invecklade
och svårlösta frågor, utan att inteckningshafvares rätt afsevärdt främjades.

Har åter fartyg gått förloradt i gemensamt haveri eller genom någons
vållande och ersättning till följd häraf tillkommer redaren, synes
väsentligt hinder ej möta att låta dylik ersättning häfta för inteckning,
så vidt icke ersättningen uppburits af redaren, i hvilket fall, om personligt
ansvar icke förut åligger denne, sådan ansvarighet för Invid han uppburit
bör följa. Samma regel bör gälla, då fartyg förklarats icke vara iståndsätta.
'' I de flesta fall, då sådant fartyg har något värde, lär väl försäljning
följa, och inteckning blifver då, likasom då fartyg gått förloradt,
utan verkan. De invecklade rättsförhållanden, som kunna uppstå, i synnerhet
om flera inteckningshafvare konkurrera i det fall, att försäljning af
kondemneradt fartyg ej eger rum och inteckningshafvare sålunda för att
utfå sin fordran eger att hålla sig såväl till fartyget som till den för
skadan utgående ersättning, torde höra bedömas efter allmänna rättsgrunder
och icke vara af den beskaffenhet, att hinder för panträtt i ersättningsbelopp
må häraf följa.

Skulle den ändring vidtagas i förslaget att, då fartyg i gemensamt
haveri eller till följd af någons vållande gått förloradt eller förklarats icke
vara värdt att iståndsättas, den redaren tillkommande ersättning häftade
för intecknad fordran, synes ett sådant stadgande föranleda att, för det
fall att ersättningen inbetalts till den, som varit egare af det förolyckade
eller kondemnerade fartyget, men denne icke svarade för intccknade fordringen,
eller inbetalningen skett efter det ansökning ingifvits om redarens
försättande i konkurs, enahanda bestämmelser gifvas, som enligt 272 §
sjölagen i fråga om sjöpanträtterna, gälla i dessa afseenden. För de fall
att redare, som sålunda blifver ansvarig för uppburet ersättningsbelopp,
utbetalt beloppet till inteckningshafvare och annan borgenär sedan visar

Bih. till Niksd. Prat, 1901. 1 Sami. I Afd. 21 Raft. 13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

sig ega bättre rätt, torde, i fråga om redarens ytterligare betalningsskyldighet
och sådan borgenärs rätt att hålla sig till den, som uppburit
beloppet, i inteckningslagen införas en bestämmelse, som motsvarar hvad
i 274 § sjölagen stadgas i dessa afseenden.

Af förordade ändringen i 14 § inteckningslagen bör tillika följa, att
vissa föreslagna stadganden, hvilka angå utsökning af fordran ur intecknadt
fartyg, rätt att åtnjuta betalning för intecknad fordran, oberoende af
öfvérenSkommen förfallotid, förmånsrätt till betalning för sådan fordran,
anskaffande af gravationsbevis vid utmätning af fartyg, kallelse å inteckningshafvare
till auktion å utmätt fartyg och till fördelning af köpeskilling
för sådant fartyg samt rätt för inteckningshafvare att åtnjuta utdelning
för icke anmäld fordran, erhålla den lydelse, att dessa stadganden blifva
tillämpliga jemväl å ersättningsbelopp, som utgå, då fartyg i gemensamt
haveri eller till följd af någons vållande gått förloradt eller förklarats icke
våra iståndsättligt; till följd hvaraf och då någon jemkning af vissa lagrum
äfven är erforderlig, de föreslagna eller gällande stadganden, som beröras
af förevarande fråga, torde företrädesvis vara 28 och 38 §§ inteckningslagen,
17 kapitlet 5 § 3 mom. handclsbalken, 3, 4, 13, 73, 89, 118, 119,
123, 141, 143, 164, 169 och 179 §§ utsökningslagen samt 274 § sjölagen.»

Justitierådet Carlson anmärkte, att om fartygsegare, som för skada
å fartyget finge uppbära ersättning i gemensamt haveri eller af den, som
vållat skadan, i följd häraf komme att gorå en vinst på inteckningshafvarens
bekostnad, fafitygsegaren borde inträda i personlig betalningsskyldighet,
för den intecknade gälden till belopp, som motsvarade denna vinst.''

16 §.

■ ■ . '' \ :t . t. .... i * ■ -: i i ■ -|

Justitierådet Carlson erinrade att, för den händelse åt 7 och 8 §§
gåfves sådan affattning att inteckningsansökan kunde förklaras hyflande, till
16 § borde göras ett tillägg, motsvarande andra stycket: af 19 § i förordningen
angående inteckning i fast egendom.

18 §.

;'' ■ r’''i c C ‘tgl’ '' '' ■ ■'' '' ■ • ■ : ■ ''uc ■! ’ ■

Justitierådet Ramstédt yttrade: »Hvad denna § innehåller om intecknings
dödande till viss del kan ej afse annat fall än det att en inteckningshafvare
vill låta inteckningen upphöra att gälla beträffande någon del af
fordringen men i öfrigt qvarstå. Det slag af partielt dödande, som eljest

Kong!. MajUs Nåd. Proposition N:o 25.

låter tänka sig, nemligen inteckningens lossande från viss del :af det de
tecknade föremålet, kan här ej tillåtas, då sådant är oförenligt med det i
förslaget upptagna förbud mot inteckning af fartygslott. Då således här
icke afses båda de slag af partielt dödande, som åsyftas i 22 § af förordningen
angående inteckning i fast egendom, synes mindre lämpligt att, på
sätt som skett, i förslaget använda samma uttryck som i nämnda § af inteckningsförordningen;
och torde i följd häraf redaktionen af såväl förevarande
paragraf som af 25 § böra undergå någon jemkning.»

.. (.),!. ur.” ri: ce ■ ■■)> ]es-:i..d

19 §•

Justitierådet Graf berg, med hvilken justitierådet Hellström förenade
sig, anförde: »Då endast egare af fartyg eller lott deri egcr döda inteckning
utan att fordringshandlingen företes i hufvudskrift, torde, för undvikande
af tvekan när dylik åtgärd får ega rum, böra stadgas att ansökan
härom icke må bifallas, med mindre sökanden är såsom egare antecknad
i fartygsregistret.»

■ 20 §.

Med anmärkning att, der försäljning af kondemneradt fartyg egde
ruin å exekutiv auktion, inteckning i fartyget uppenbarligen borde medföra
den rättsverkan, att inteckningsinnehafvaren åtnjöte förmånsrätt i köpeskillingen,
hemstälde högsta domstolen om den jemkning i redaktionen,
som häraf påkallades.

Justitierådet Carlson tilläde, att vid frivillig försäljning gälde i fråga
om fartygsegarens personliga betalningsskyldighet enahanda anmärkning,
som vid 14 § framstälts.

I öfrigt anförde justitierådet Grof ber g: »Huruvida de i 6 § sjölagen
angifna fall, då fartyg anses icke vara iståndsättligt, äro för handen, skall
under resa på anordning af fartygets befälhafvare afgöras antingen af
besigtningsmän, förordnade af offentlig myndighet, eller genom yttrande af
sakkunnige män. Sedan fartyg sålunda förklarats icke vara iståndsättligt,
lär det emellertid stundom visat sig att skadan ej vant af större betydenhet
än att reparation, tvärt emot den i sjölagen gifna förutsättning, egt
rum och fartyget åter användts till sjöfart. Det kan till följd häraf
med säkerhet antagas att kondenmeradt fartyg vid frivillig försäljning
stundom betingar en köpeskilling, som hannar öfverskott, sedan de fordringar,
som utgå med förmånsrätt framför inteckning, blifvit betäckta.

100

Kongl. Majits Nåd. Proposition Nio ''25.

Under sådana förhållanden kan det vara af ganska stor betydelse för en
inteckningshafvare att ega förmånsrätt i köpeskillingen. Ett lagstadgande
af enahande innehåll, som 271 § 2 mom. sjölagen i fråga om der afsedda
fordringsegares rätt till sådan köpeskilling, hvarom nu är fråga, synes derför
vara erforderligt och derjemte vara en följdriktig tillämpning af inteckningsinstitutionen.

Hvad under 14 § af detta förslag blifvit anmärkt beträffande tillkomsten
af nya stadganden samt ändring eller jemkning af vissa i föreliggande
förslag upptagna eller redan gällande stadganden, åberopas såsom
äfven tillämpligt å köpeskilling, hvarom nu är fråga.»

Justitieråden Huss, Carlson, Hellström, Bohman, Ramstedt och Westring
erinrade, att enahanda skäl, som läge till grund för de i 19 § upptagna
bestämmelser om dödande af inteckning, som i följd af exekutiv
försäljning eller konkurs blifvit utan verkan, syntes böra föranleda dertill
att, då inteckningsrätten upphört af anledning, som i förevarande § afsåges,
egare af fartyg eller lott deri tinge utan uppvisande af fordringshandlingen
påkalla inteckningens dödande. Enligt erfarenhetens vittnesbörd
inträffade ej sällan att fartyg, som efter kondemnation försålts, blefve
iståndsatt samt ånyo användt till sjöfart; och att i dylikt fall inteckningsprotokollet
och inteckningsboken rensades från inteckningar, som genom
försäljningen förlorat sin verkan, vore uppenbarligen ej mindre af vigt för
fartygets egare än ock från synpunkten af rättssäkerhet och god ordning
önskvärdt.

21 §•

Justitierådet Gr ef berg anförde: »Enligt denna § uppställes såsom
regel, att intecknad fordringshandling, som kommit i gäldenärens eller,
om det intecknade fartyget tillhör annan, i dennes hand, kan ånyo utgifva»
med fortfarande inteckningsrätt. Från denna regel har uttryckligen undantag^
de fall, då inteckning kan dödas utan att fordringshandling i hufvudskrift
företes. Då det emellertid är uppenbart att inteckning, söm på
grund af stadgandet i 20 § är utan verkan, icke under något förhållande
kan återgifvas giltighet, torde sådan ändring i 21 § böra vidtagas, att
undantag från berörda regel äfven göres för sådan fordringshandling, som
enligt 20 § år utan verkan.»

Justitieråden Huss, Carlson, Hellström, Bohman, Ramstedt och West*
ring förenade sig om följande yttrande: »Från den i förevarande § upptagna
regeln att intecknad fordringshandling, som kommit i gäldenärens
eller fartygsegarens hand, må af honom med fortfarande inteckningsrätt

101

Kongl. Ma.j:ts Nåd. Proposision N:o 25.

ut«ifvas, göres enligt §:s föreslagna lydelse undantag allenast för de fall,
då inteckningen kan dödas utan att handlingen i hufvud skrift uppvisas.
Till dessa fall hörer enligt förslaget icke det, att inteckningen på grund
af stadgandet i 20 § förlorat sin verkan. Uppenbart är emellertid att eu
inteckning, soin sålunda upphört att gälla, ej kan under några förhållanden
återupplifvas; och för den händelse föreskrift rörande dylik intecknings
dödande utan handlingens uppvisande ej blifver i enlighet med j ustitierådens
vid 20 § gjorda hemställan införd, bör alltså i 21 § vidtagas sådan ändring
att jemväl nu berörda fall kommer att ingå bland undantagen från den i
paragrafen gifna regeln.»

26 §.

Justitieråden Huss, Hellström, Bohman, Ramstedt, Westring och
Gr ef berg voro ense om följande yttrande: »Enligt 19 § gäller att vid

exekutiv försäljning af fartyg inteckning för fordran, som endast delvis
kan af köpeskillingen utgå, förlorar sin verkan och kan utan fordringshandlingens
uppvisande dödas. Innehafvare af dylik fordran kan alltså ej
i afseende å den del af fordringen, som faller inom köpeskillingen, med
köparen träffa aftal, hvarigenom beloppet lemnas i fartyget innestående
med fortfarande inteckningsrätt, utan kommer, i händelse anstånd med
betalningen gifves, borgenären att hos köparen ega endast en personlig
fordran. Den föreslagna affattningen af senare stycket i 26 § gifver emellertid
anledning till den föreställning att icke allenast de intecknade fordringar,
till hvilkas gäldande köpeskillingen lemnar full tillgång, utan äfven
den, som allenast delvis kan utgå, får med bibehållen inteckningsrätt lemnas
innestående i fartyget. Endast från en dylik utgångspunkt är det nemligen
i någon mån förklarligt, hvarför med regeln om förre egarens ansvarsfrihet
för fordran, som sålunda fått innestå i den intecknade egendomen,
förenats förbehåll derom, att ansvarsfriheten omfattar allenast hvad
af köpeskillingen kunnat gäldas. För att bringa förevarande stadgande till
öfverensstämmelse med 19 § erbjuder sig närmast den utväg att låta nyssberörda
förbehåll bortfalla. En dylik åtgärd kan emellertid till äfventyrs
föranleda missförstånd i annan riktning. Deremot synes en tillfredsställande
lösning stå att vinna derigenom att, med uteslutande af vilkoret
att den intecknade fordringen lemnats innestående i fartyget, regeln om
förre egarens ansvarsfrihet göres beroende allenast deraf att den vid exekutiv
försäljning erhållna köpeskillingen leninat tillgång till fordringens
betalning. En dylik affattning är ej allenast egnad att undanrödja omförmälda
missförstånd utan ock så till vida riktigare än den föreslagna,

102

Kanyl. Maj:fn Nåd. Proposition N:o 25.

som af denna senare ej tydligen framgår, hvad dock måste antagas vara
åsyftadt, att ansvarsfriheten inträder jemväl då inteckningshafvaren underlåter
att uppbära honom tillagd andel af köpeskillingen eller, der fordran
endast delvis kan utgå, låter det belopp, hvartill köpeskillingen lemna!-tillgång, innestå hos köparen såsom en personlig fordran.

På grund af hvad sålunda anförts hemställes att, med uteslutande
af paragrafens senare stycke, i slutet af förra stycket måtte tillfogas orden
»och vare förre egaren fri från ansvar för hvad af köpeskillingen kunnat
gäldas».»

27 §.

Der intecknadt fartyg tillhörde flere, och någon af dem med de
öfrigcs samtycke, men utan inteckningshafvai-ens medgifvande å utländsk
man öfverläte så stor lott i fartyget, att detta upphörde att vara svenskt,
ådroge sig enligt förslaget samtlige delegare personlig och solidarisk ansvarighet
för fordringen, der sådan ansvarighet ej redan förut dem ålåge.
Då sålunda i fråga om ansvarigheten förslaget ej gjorde någon åtskilnad
mellan öfverlåtaren och de lottegare, som gifvit sitt samtycke till öfverlåtelseh,
syntes det mindre följdriktigt att den bestämmelse förslaget tillika
innehölle om rätt för inteckningshafvaren, att utan afseende å aftal om
förfallotid utsöka sin fordran ej egde tillämpning mot annan än öfverlåtaren.
Med hänsyn härtill och då det uppenbarligen kunde för inteckningshafvaren
vara af stol- vigt att oförtöfvadt ega göra fordringen gällande
mot en hvar af de betalningsskyldige, hemstälde högsta domstolen att
sådan rätt måtte honom tilläggas.

29 §.

Justitierådet Grefberg, med hvilken justitierådet Hellström instämde,
anförde: »Om hvad under 85 § utsökningslagen kommer att anmärkas
skulle vinna afseende, erfordras sådan ändring af första momentet i 29 §,
att hvad som föreslagits i fråga om intecknadt fartyg äfven skall ega tilllämpning
å lott i sådant fartyg.»

Justitieråden Huss, Carlson och Westring erinrade att, om hvad af
dem vid 85 § utsökningslagen hemställes varder bifallet, första stycket af
ifrågavarande § borde komma att gälla alla de fall då fartyg eller lott deri
varder utmätt.

Justitierådet Ramstedt, med hvilken justitierådet Bohman var ense,
yttrade: »I händelse hvad jag ämnar föreslå vid 85 § utsökningslagen

103

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

vinner bifall, erfordras sådan ändring af första stycket i förevarande paragraf,
att detsamma kommer att afse alla de fall, då utmätning skett eller
vid konkurs påkallats exekutiv försäljning af helt fartyg.»

30 §.

Justitierådet Gr ef berg utlät sig: »Såsom i motiven framhålles är det

af vigt, att, då intecknadt fartyg förklarats icke vara iståndsättligt, anteckning
derom sker i inteckningsprotokollet. För att göra ett stadgande
härom verksamt, torde i sjölagen böra införas föreskrift, att registreringsmyndigheten
skall, då underrättelse erhållits om fartyg med eu drägtighet
af minst 20 registerton i den ordning sjölagen stadgar förklarats icke vara
iståndsättligt, derom ofördröjligen göra anmälan hos Stockholms rådstufvurätt.
»

Justitierådet Carlson anförde: »Om, såsom jag föreslagit, vegistreringsmyndigheten
ålägges att, då fartyg, som kan inteckna», afföres ur registret,
hos inteckningsdomstolen göra anmälan om åtgärden och anledningen till
densamma, bör inteckningsdomstolen om sådan anmälan göra anteckning i
protokollet. På sådant sätt kommer, icke allenast då fartyg kondemnerats
utan äfven då fartyg gått förloradt eller upphört att vara svenskt, upplysning
derom att inflyta i gravationsbevis rörande fartyget. Att anteckning
göres äfven i det fall att fartyget icke är besväradt af inteckning, kunde
väl synas öfverflödigt, men då gravationsbevis rörande fartyget ändock kan
komma att utfärdas, torde anteckningen icke sakna betydelse.

31 §.

Justitierådet Grefberg, med hvilken justitierådet Huss instämde, yttrade:
»Enär af förslaget synes kunna följa, att pröfning af ansökan om
inteckning under vissa förhållanden kan uppskjutas eller lemnas hvilande,
samt med hänsyn till hvad under 8 § blifvit anmärkt, torde 31 § höra
■gifvas det innehåll, att äfven dylika, åtgärder komma att antecknas i boken.»

Justitierådet Carlson biträdde, under åberopande af anmärkningen
vid 16 §, den af justitierådet Grof berg uttalade mening.

Dessutom erinrade justitierådet Carlson att, derest klander å eganderätt
till fartyg eller fartygslott komine att anmälas hos inteckningsdomstolen,
jemväl derom borde göras anteckning i inteckningsboken.

104

Koncjl. Majds Nåd. Proposition N:o 25.

37 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Enligt förslaget i förevarande § skulle inteckningshafvare, som i god tro
emottagit inteckningen, kunna göra denna gällande, ehuru den, som medgifvit
inteckningen, icke i god tro åtkommit fartyget eller ens haft det i
sin besittning. Då här är fråga om panträtt i lös egendom utan besittning
af panten, samt den offentliga inskrifning, som afses med förslaget, icke
lär kunna ersätta besittningstadgandet, torde, äfven för det fall att såsom
vilkor för inteckningsrätt i fartyg, mera betryggande föreskrifter lemnas
i fråga om bestyrkandet af uppgifven egares åtkomst, än i förslaget upptagits,
förevarande bestämmelse icke böra godkännas. Olämpligt synes ock
vara att i fråga om verkan af god tro hos inteckningshafvare uppställa
olika regler för det fall att inteckningen gäller fartyg och för det fall att
den afser fast egendom.

På grund häraf hemställes, att i stället för föreslagna bestämmelser
upptages stadgandet i första punkten af 60 § i förordningen om inteckning
i fast egendom, dervid undantag kan göras för det särskilda fall som
afses i 5 § af förordningen den 27 november 1854.»

39 §.

Justitierådet Grefberg, med hvilken justitieråden Huss, Hellström,
Bohman och Barn stod t ''instämde, yttrade: »Enär med förslaget åsyftas att
skydda inteckning, som i utlandet meddelats i fartyg, hvilket derefter blifvit
svenskt, måste en sådan inteckning antagas medföra rätt till betalning
framför inteckning, som sedermera här i landet beviljas, i ty att egaren
af det från utlandet förvärfvade fartyget eljest blefve satt i stånd att beröfva
innehafvare af der meddelad inteckning all betalningsrätt ur fartyget
genom att låta inteckna detsamma till sitt fulla värde. En sådan företrädesrätt
till betalning för en i utlandet intecknad fordran medför dock
säkerhet mot dylik åtgärd af fartygsegare endast då fråga- är om inteckning
i hela fartyget, men icke då lott i fartyget blifvit intecknad. Finnes
sådan inteckning och tillika inteckning, som graverar fartyget i sin helhet,
torde vid exekutiv åtgärd för uttagande af den i lotten intecknade fordringen
föreslagna bestämmelsen i 2:dra mom. af 90 § utsökningslagen att
försäljning af lott ej medför rubbning i panträtt, som i hela fartyget gäller,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

105

vara tillämplig och inteckning i lotten kan under dylika förhållanden, ehuru
tillkommen före inteckningen i fartyget, dock blifva värdelös, hvarjemte
uppenbart är, att tillika andra olägenheter och förvecklingar kunna uppstå,
om ej frivillig liqvid sker.

Med hänsyn härtill och då, äfven under förutsättning att i hvarje
land, der inteckningsinstitutet införts, inteckning kommer vid förändring
af fartygs nationalitet att respekteras, möjligheten att upprätthålla ett
lagbud med detta syfte måste i viss mån vara beroende af den lag, som
gäller i det land, der fordringsrätten göres gällande, torde, enär enligt förslaget
inteckning i fartygslott ej kan ske, det ej vara lämpligt att uttryckligen
fastslå att dylik i utlandet meddelad inteckning skall ega giltighet.
Enahanda är förhållandet med frakt, som intecknats gemensamt med fartyg,
och fartygs tillbehör, det senare så vidt dermed enligt utländsk lag afses
något utöfver hvad enligt svensk lag räknas såsom tillbehör.

lista mom. af nu förevarande § synes derför böra omfatta endast
inteckning i helt fartyg, och hemställes om ändring af förslaget i öfverensstämmelse
härmed.»

Justitierådet Westring anförde: »Jemte det jag instämmer med justitierådet
Grefberg hemställer jag huruvida ej nödigt blifver att närmare bestämma
den förmånsrätt, som skall tillkomma i utlandet meddelad inteckning.
»

Justitierådet Carlson utlät sig: »För bevarande af pant- och förmånsrätten
torde böra fordras, icke allenast att kraf genom stämning eller lagsökning
anställes inom viss tid, utan äfven att detta inom viss tid styrkes
hos inteckningsdomstolen, som bör hafva att därom göra anteckning i protokollet
och inteckningsboken.

Vill man tillerkänna giltighet åt utomlands meddelad inteckning i
fartygslott, sedan fartyget öfvergått till svenskt, torde det, såsom justitierådet
Grefberg påpekat, vara nödvändigt att ändra stadgandena om exekutiv
försäljning af fartygslott för det fall att sådan partiel inteckning finnes.
Denna ändring synes böra gå ut på att tillerkänna innehafvaren af inteckningen
rätt att under vissa- förhållanden påkalla försäljning af fartyget i
dess helhet.»

II. Förslag till lag om ändring i 10 och 17 kapitlen handelsbalken.

Justitierådet Carlson anförde: »Af skäl, som i motiven angifva^, torde
man icke kunna låta pantsättning af fartyg enligt handelsbalken medföra
bättre förmånsrätt än inteckning. A andra sidan skulle det allt för mycket

Bill. till Riksd. Prut. IDOL 1 Sand. I AJd. 21 Höft. 14

106

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

strida mot lagstiftningen i öfrigt att förklara sådan pantsättning utan verkan
kontrahenterna emellan och i förhållande till ny egare af fartyget. Anledning
saknas ock att frånkänna panthafvaren förmånsrätt framför fordringsägare
med sämre rätt än inteckningshafvare.

Men om inteckningshafvare sålunda böra i fråga om förmånsrätten
gå före panthafvare, uppstår fråga om placering af de fordringsegare, som
omförmälas i 17 kap. 4 § handelsbalken.

Sättas desse före inteckningshafvare, måste de ock gå före panthafvare;
sättas de åter efter inteckningshafvare, finnes intet skäl att rubba
deras ordning i förhållande till panthafvare.

De fordringar, som omnämnas i andra punkten af 3 §, böra uppenbarligen,
så vidt fråga är om fartyg, gå före såväl inteckningar som de i
4 § omförmälda fordringar, och de fordringar, som omnämnas i andra
stycket af 5 §, synas hafva sin plats näst framför inteckningarna.

Med bibehållande af nuvarande lydelsen af 10 kap. 7 § handelsbalken
torde alltså finnas två utvägar att ordna förmånsrättsförhållandena,
deri ena att genom tillägg till 17 kap. 3 § stadga, att pantsättning af
fartyg, som kan intecknas, icke medför bättre förmånsrätt än näst efter
de i 5 § af förslaget omförmälda fordringar, och den andra att i 17 kap.
2 § upptaga stadganden om panträtt och förmånsrätt för reparationskostnad
å fartyg, så länge detta är i borgenärens besittning, och för de i andra
stycket af 5 § omnämnda fordringar samt om förmånsrätt för intecknade
fordringar.

Sistnämnda utväg är, enligt min mening, att föredraga.

I sammanhang härmed må påpekas, att ehuru, enligt den föreslagna
lydelsen af 17 kap. 4 och 5 §§, de i 4 § omförmälda fordringar skulle
ega förmånsrätt i fartygslott framför inteckningarna i fartyget, denna förmånsrätt
dock, i följd af stadgandena om exekutiv försäljning af fartygslott,
icke skulle kunna göras gällande, utom möjligen i det fall att, under
det lottegaren vore i konkurs, fartyget blefve utmätt och exekutivt försåldt.»

10 kap. 7 §.

Justitierådet Grefberg yttrade: »Ehuruväl det sällan torde vara

fallet, att pantsättning af fartyg eger rum, samt frågan, huruvida fartyg,
som kunna komma att intecknas, må sättas i pant, således icke synes vara
af synnerlig praktisk betydelse, innebär dock förslaget, då man tager i betraktande,
att hufvudsakligen endast fartyg med vida större drägtighet än 20
registerton komma att intecknas, ett ingrepp i de allmänna rättsgrundsatser,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

107

som gälla beträffande eganderätt; och torde förevarande paragraf derför
icke höra vinna godkännande, helst förslagets ändamål att skydda inteckningshafvares
rätt kan vinnas utan förbud för den pantsättning, hvarom
nu är fråga.

Såsom i motiven anmärkts bör ej ifrågakomma att lösa frågan på
det sätt, att vid bestämmande af den plats i förmånsrättsordningen, som
skall tillkomma inteckningshafvare, gifva honom företräde framför innehafvare
af lös pant och dermed äfven framför öfriga i 3 § och de i 4 §
17 kap. handelsbalken nämnda borgenärer. Att, såsom i ett äldre förslag
upptagits, bestämma företrädesrätten till betalning sålunda, att, utan ändring
af förmånsrättsordningen i öfrigt, panthafvarens förmånsrätt icke får
lända till minskning i inteckningshafvarens rätt, leder till bland annat,
den obilliga påföljd att, ehuru panthafvarens rätt tillkommit före inteckningen,
kan likväl derå grundad fordran tillintetgöra denna rätt.

Deremot torde för vinnande af förslagets ändamål hinder ej möta
att, utan rubbning af den företrädesrätt till betalning, som tillkommer
vissa fordringsegare framför borgenär, som har intecknad fordran, genom
ett tillägg till 3 § 17 kap. handelsbalken, särskildt ordna betalningsrätten
emellan panthafvare och inteckningshafvare så, att, då inteckning sökts
innan eller samma dag pantsättning egt rum, pantsättningen ej må leda,
till förfång för inteckningshafvaren. Visserligen följer af en dylik bestämmelse,
att fartygsegare kan genom pantsättning gynna en inteckningshafvare
på bekostnad af fordringsegare, som enligt förmånsrättsordningen
ega åtnjuta betalning framför inteckningshafvare, men pantsättning kan
redan nu medföra intrång för förstnämnda fordringsegare och för dem bör
det vara likgiltigt om de undanträngas af en panthafvare eller inteckningshafvare.

Huruvida fartyg lemnats såsom handpant, då fråga uppstår om inteckning,
eller fartyg intecknats, då det erbjudes såsom handpant, lär väl
den, som mot dylik säkerhet kan vara villig lemna försträckning, böra sjelf
undersöka,, samt förbud mot pantsättning för att förebygga olägenheter i
dessa afseenden således icke erfordras.»

17 kap. 5 §.

Enär fall kunde tänkas, der förmånsrätt i fartyg samtidigt komine
att yrkas af borgenär, som afväges i andra stycket af förevarande §, och
af inteckningshafvare, samt förslaget icke tydligen utmärkte, hvad dock
måste antagas vara afsedt, att i dylikt fall inteckningshafvaren borde vika,

108

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

hemställde justitieråden Huss, Hellström, Bohman, Ramstedt, Westving och
Gr ef ber g att föreskriften i paragrafens sista stycke måtte i nu angifna
syfte förtydligas.

III. Förslag till lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen.

85 §.

Justitierådet Grefberg, med hvilken justitierådet Hellström förenade
sig, anförde:

»Med fästadt afseende å den plats i förmånsrättsordningen, inteckning
enligt förslaget intager i förhållande till utmätning, har, till förebyggande
att fartygsegare må genom inteckning kunna betaga utmätning
af fartyg eller fartygslott rättslig verkan, 9 § i förslaget till inteckningslag
gifvits det innehåll, att ansökan om inteckning skall afslås, då det
upplyses, att före den dag, inteckning söktes, eller ock samma dag, ansökningen
gjordes, fartyget eller lott deri tagits i mät.

Endast i det fall att fartyg, som redan är intecknadt, utmätts, skall
emellertid enligt här gifna förslag utmätningsmannen derom göra anmälan
hos domstolen, hvaremot med förslaget åsyftas, att det skall ankomma på
utmätningssökanden att, då fartyg, som ej är intecknadt, eller lott i sådant
eller intecknadt fartyg utmätts, meddela domstolen upplysning härom; och
enligt motiven skall utmätningssökanden beredas utväg att göra anmälan
om utmätning jemväl till fartygsregistret.

Det skydd för utmätning, som i berörda § af förslaget till inteckningslag
afses, torde kunna göras något mera betryggande om anmälningsskyldigheten
i hvarje fall, då fartyg eller lott i fartyg utmätes, ålades
utmätningsmannen, utmätningssökanden obetaget att sjäff göra sådan anmälan.
Det synes dock ej vara lämpligt att låta domstolen, i hvars protokoll
ej finnes upplysningar om andra fartyg än sådana, hvari inteckning
sökts, upptaga anmälan angående utmätning af icke intecknade fartyg
isynnerhet af det skäl, att det är af vigt att vid sådan anmälan lemnade
uppgifter jemföras med hvad i fartygsregistret blifvit antecknadt och, om
så är nödigt, att ytterligare upplysningar infordras för att undanrödja all
tvekan om hvilket fartyg utmätningen afser.

Till följd häraf och då, i de fall att vid utmätning af lott svårighet
uppstår att identifiera fartyget, utmätningsmannen i allmänhet är mera i
stånd att förskaffa sig erforderlig utredning än utmätningssökanden, hemställes
om sådan ändring af det i 85 § och 3:dje momentet af 89 § afgifna

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

109

förslag, att utmätningsman får sig ålagdt att jemväl anskaffa gravationsbevis,
då lott i registreradt fartyg utmätes, och att afsända bevis till domstolen
om utmätning af lott i intecknadt fartyg samt till registreringsmyndigheten
om utmätning af ej intecknadt registreradt fartyg med en
drägtighet af minst 20 registerton eller af lott i sådant fartyg.»

Justitieråden Huss, Carlson och Westring ansågo lika med justitierådet
Grefberg det böra åligga utmätningsmannen att i hvarje fall, då
fartyg eller lott deri blifvit utmätt, härom göra anmälan; hvilken anmälan
lämpligen kunde göras till inteckningsdomstolen.

Justitierådet Ramstedt, med hvilken justitierådet Bohman instämde,
anförde: »Enligt förslaget skall vid utmätning af fartyg utmätningsmannen
till inteckningsdomstolen afsända bevis om utmätningen endast i det fall,
att fartyget är intecknadt. Utvisar således det af utmätningsmannen infordrade
gravationsbeviset att fartyget ej är besväradt af inteckning, erhåller
inteckningsdomstolen icke genom utmätningsmannen någon underrättelse
om utmätningen. Har domstolen icke heller genom utmätningssökanden
eller på annat sätt bekommit sådan underrättelse, kan under
tiden efter gravationsbevisets utfärdande och intill dess efter den exekutiva
försäljningen köparen anmält sitt fång till fartygsregistret i fartyget
meddelas inteckning, hvars tillvaro kan gifva anledning till svåra förvecklingar
och rättskränkningar. För undvikande häraf synes erforderligt
ålägga utmätningsmannen att till inteckningsdomstolen insända bevis om
utmätning af inteckningsbart fartyg oberoende deraf om fartyget är intecknadt
eller ej; och bör denna skyldighet i så fall fullgöras omedelbart
efter utmätningen, hvarigenom vinnes större säkerhet för att verkan af
utmätningen icke genom senare inteckning omintetgöres. Likaledes torde
i fall, som afses i sista stycket af paragrafen, anmälan till inteckningsdomstolen
om exekutiv försäljning af fartyg böra ske äfven då fartyget
icke är intecknadt. Jag hemställer alltså om ändring af förslaget i nu
angifven riktning.»

89 §.

Justitierådet Grefberg, med hvilken justitierådet Hellström var ense,
utlät sig: »Med antagande''att hvad under 85 § blifvit anfördt vinner afseende,
kan under vissa förhållanden, såsom då de enligt 73 § befälhafvaren
alfordrade handlingar ej lemna upplysning om att fartyget intecknats
eller då lott i fartyg utmätts, den under 85 § föreslagna anmälningsskyldigheten
ej fullgöras, förr ån gravationsbevis anskaffats, och det torde
derför under berörda antagande vara nödigt stadga att gravationsbevis

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

skall infordras omedelbart efter utmätningen, till följd hvaraf hemställes,
att 3:dje momentet af förevarande § måtte med iakttagande af förordade
ändringar öfverflyttas till 73 §.»

Justitieråden Huss, Carlson och Westring ansågo att, då det vid
exekutiv försäljning af fartygslott vore lämpligt att spekulanterna erhölle
underrättelse om de inteckningar, som besvärade fartyget, gravationsbevis
syntes böra anskaffas äfven då lott i fartyg skulle säljas.

Justitieråd et Ramstedt, med hvilken justitierådet Bohman förenade
sig, anförde: »Derest, på sätt vid 85 § förordats, anmälan om fartygs utmätande
kommer att till inteckningsdomstolen aflåtas oberoende deraf huruvida
fartyget är intecknadt eller icke, synes en lämplig förenkling i förfarandet
kunna vinnas derigenom att anskaffandet af gravationsbevis —
hvilken åtgärd enligt förslaget skall ega rum först då fråga om försäljning
föreligger — ställes i omedelbart samband med sjelfva utmätningen, i
hvilket fall anmälan om utmätningen och begäran om gravationsbevis
kunna ske i ett sammanhang.

Med hänsyn härtill hemställes, att stadgandet i sista stycket af förevarande
§ måtte med någon jemkning öfverflyttas till 73 §.»

90 §.

Justitieråden fluss, Carlson och Westring erinrade att, om den af
dem vid 89 § gjorda hemställan blefve bifallen, borde lämpligen vid försäljning
af fartygslott gravationsbeviset uppläsas.

92 §.

Till förebyggande deraf att borgenär, hvars rätt till betalning ur
köpeskillingen vore beroende af fordringens anmälande före auktionen,
genom missförstånd eller förbiseende försummade att i rätt tid göra sådan
anmälan, borde enligt högsta domstolens mening i paragrafen införas en
föreskrift om skyldighet för utmätningsmannen att före utropet anmana
tillstädesvarande borgenärer att i berörda hänseende iakttaga sin rätt; hvarjemte,
enär det för inteckningshafvare eller sjöfordringsegare, som vid
auktionen tillstädeskommit för att såsom eventuell spekulant bevaka sina
intressen, kunde vara af vigt att ega kännedom om alla de fordringar,
som blifvit före auktionen anmälda, utmätningsmannen syntes böra tillförbindas
att före utropet meddela tillkännagifvande om de anmälanden, som
sålunda skett.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

111

Justitierådet Carlson tilläde att föreskriften om uppläsande af gravationsbevis
borde gälla för alla de fall, då sådant bevis blifvit anskaffadt,,
desto hellre som den omständigheten, att fartyget enligt senaste mätbref
eller tontalsmärke har mindre drägtighet än 20 registerton, icke med nödvändighet
utesluter, att fartyget är intecknadt.

93 §.

Det i fråga om tiden för slutliqvids erläggande föreslagna stadgande,
hvilket innebure, att köparen egde uppskjuta liqvidens fullgörande intill
utgången af fjortonde dagen efter auktionen, syntes svårligen låta förena
sig med den bestämmelse i 141 §, enligt hvilken sammanträde för köpeskillingens
fördelning i visst fall skulle hållas inom fjorton dagar efter
försäljningen. Uppenbarligen kunde nemligen dylikt sammanträde ej utsättas
att ega rum före utgången af tiden för köpeskillingens slutliga erläggande.
Med hänsyn härtill hemstälde högsta domstolen, att sistnämnda
tid måtte något förkortas, i hvilket afseende syntes till fyllest, att den
komme att tilländagå klockan 12 å fjortonde dagen från auktionen.

I händelse innehafvare af inteckning i exekutivt försåldt fartyg med
inroparen öfverenskomme att låta den intecknade fordringen innestå i fartyget,
vore enligt förslaget inroparens befogenhet att vid köpeskillingsliqviden
göra gällande berörda öfverenskommelse beroende deraf att inteckningshafvarens
rätt till betalning ur köpeskillingen medgifvits ej mindre af
gäldenären än ock af samtlige borgenärer. Då emellertid i de fall, der
köpeskillingen försloge till gäldande af alla fordringar, som vid dess fördelning
kunde komma i betraktande, aftalet mellan köparen och inteckningshafvaren
icke inverkade på öfrige borgenärers rätt, syntes för dylika fall
skäl ej föreligga att vid bedömande af aftalets verkan taga hänsyn till annat
än gäldenärens medgifvande; och hemstälde högsta domstolen, att förslaget
måtte i öfverensstämmelse härmed jemkas.

Beträffande promulgationsbestämmelsen erinrade justitierådet Carlson,
att så borde ordnas, att inteckningsdomstolen, innan någon inteckning i
fartyg meddelades, erhölle uppgifter å de fartyg och fartygslotter, hvilka
vid tiden för lagens trädande i kraft vore under utmätning.

112

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

IV. Förslag till lag om ändrad lydelse af 5, 51, 90 och 117 §§ konkurslagen.

5 §•

Att, såsom förslaget innebure, borgenär, som för sin fordran hade
inteckning i fartyg, ej skulle ega söka gäldenärens försättande i konkurstillstånd
med mindre inteckningen visades vara otillräcklig för fordringens
gäldande, ansåg högsta domstolen mindre billigt, särskildt med hänsyn
dertill att intecknadt fartyg, i motsats till annan pant, hvarom i paragrafen
vore fråga, ej alltid vore för borgenären åtkomligt och denne alltså
tilläfventyrs vid den tid då konkursansökning ifrågakomme, vore urståndsatt
att prestera den bevisning, som här afsåges. Högsta, domstolen hemstälde
alltså, att förevarande § måtte bibehållas vid sin nu gällande lydelse.

V. Förslag till lag om ändrad lydelse af 3, 12 och 52 §§ sjölagen.

12 §.

Justitierådet Grefberg, med hvilken justitierådet Carlson var ense, yttrade:
»Då af föreslagna lagen om inteckning i fartyg torde med nödig
tydlighet framgå, att för meddelande af inteckning i det fall, att fartyget
eges af flere, fordras medgifvande af dem alla, samt det ifrågasatta undantagsstadgandet
i förevarande paragraf möjligen skulle kunna föranleda en
oriktig uppfattning om rederis beslutanderätt i vissa andra frågor, hemställer
jag, att paragrafen lemnas oförändrad.»

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Huss, Hellström,
Bohman och Ramstedt instämde, anförde:

»Det föreslagna tillägget till denna paragraf innebär att, der fartyg
tillhör flere redare, fråga onVmedgifvande af inteckning i fartyget ej är att
anse såsom en rederiangelägenhet utan såsom ett ämne, deri det tillkommer en
hvar af redarne att för sin lott fatta beslut, hvaraf åter, på grund af förbudet
mot särskildt intecknande af fartygslott följer att någon inteckningsåtgärd ej
kan komma till stånd med mindre samtlige redarne äro derom ense. Mot den
ståndpunkt förslaget härutinnan intager, finner jag intet att i sak erinra, utan
anser fastmera denna ståndpunkt betingas ej mindre af de allmänna grundsatser,
som i sjölagen gjort sig gällande beträffande det så kallade partrederiet,
än ock af vigtiga praktiska skäl. Jag finner det emellertid för -

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

113

enadt med vissa betänkligheter att, på sätt förslaget innebär, i sjölagen
intaga ett stadgande, hvarigenom frågan om intecknings medgifvande uttryckligen
undantages från föremålen för rederiets beslutanderätt. Sådant
kan nemligen lätt föranleda missförstånd rörande den befogenhet, som i
andra hänseenden tillkomme redarnes majoritet. Till belysning häraf vill
jag särskildt erinra om den i 11 § upptagna föreskrift, enligt hvilken
hufvudredare ej utan särskildt bemyndigande eger upplåna penningar i
rederiets namn eller sälja eller förpanta fartyget eller derå taga försäkring.
Huruvida det bemyndigande, som i nämnda § afses, skall lemnas af rederiet
såsom sådant och alltså kunna komma till stånd genom majoritetsbeslut,
eller samtlige redarnes medverkan tarfvas, är ej i paragrafen uttryckligen
angifvet, men på grund af andra bestämmelser i sjölagen samt
omständigheter, som sammanhänga med tillkomsten af ifrågavarande lagrum,
måste antagas att, med undantag af fartygets försäljning, de åtgärder,
hvarom nyss nämnts, endast med samtlige redares begifvande få vidtagas.
Blifver nu i fråga om intecknings medgifvande bestämdt uttaladt, att för
medgifvandets giltighet tarfvas samverkan af alla redarne, ligger den missuppfattning
nära till hands, att ej allenast annan pantsättning — som ju
enligt förslaget fortfarande skulle kunna ega rum beträffande smärre fartyg
— utan ock upptagande af lån samt afslutande af försäkringsaftal kunna
af en majoritet beslutas med bindande verkan för minoriteten. Varder i
sjölagen upptagen en bestämmelse, sådan som det nu föreslagna tillägget
till 12 §, tarfvas alltså, till förebyggande af nämnda missuppfattning, åtskilliga
andra ändringar i berörda lag. Med hänsyn till önskvärdheten
deraf, att den för närvarande rådande öfverensstämmelsen med Danmarks
och Norges sjölagar så vidt möjligt bibehålies, anser jag mig emellertid
ej kunna förorda dylika ändringar. Deremot skulle enligt min tanke nu
berörda svårigheter undvikas och det med tillägget i 12 § åsyftade ändamål
likväl uppnås, om, i sammanhang med de föreskrifter den föreslagna
inteckningslagen innehåller om fartygsegarens medgifvande af inteckning,
i sistnämnda lag upptages en föreskrift derom att, i händelse fartyget
tillhör flere, medgifvande tarfvas från en hvar af dem; och hemställer jagal
ltså, att 12 § sjölagen måtte lemnas oförändrad samt en föreskrift af
nyss antydda innehåll i stället införas i 1 § af förslaget till lag om inteckning
i fartyg.»

52 §.

Justitierådet Grof berg utlät sig: »Om, på sätt under 14 och 20 §§
i förslaget till inteckningslag blifvit förordadt, inteckningshafvare tillerBili.
till Riksd. Prof.. Idol. I Sand. 1 Afd. 21 lläft. 15

114

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

kännes rätt till ersättning, som utgår, då fartyg i gemensamt haveri eller
genom någons vållande gått förloradt eller lidit sådan skada att det förklarats
icke vara iståndsättligt, eller till köpeskilling för kondemneradt och
derefter frivilligt försåldt fartyg, torde befälhafvaren få sig ålagdt att
underrätta känd inteckningshafvare om skadan och fartygets försäljning.»

VI. förslag till lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 mars
1862 om tioårig preskription och om årsstämning.

Högsta domstolen lemnade förslaget utan anmärkning.

VII. Förslag till lag om ändrad lydelse af I § i förordningen den 16 juni
1875 angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och

andra ärenden.

Högsta domstolen lemnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo
Eri''k Öländer.

Kongl. M(ljus Nåd. Proposition N:o 25.

115

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet infor
Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 19 Januari 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Keusenstjekna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Justitieråden: Carlson,

WlJKANDER.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Annerstedt anmälde i
underdånighet Högsta Domstolens utlåtande öfver de genom Kongl. Maj:ts
beslut den 30 december 1899 till Högsta Domstolen remitterade förslag till
l:o lag om inteckning i fartyg;

2:o lag om ändring i 10 och 17 kapitlen handelsbalken;

3:o lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen;

116

Kangl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

4:o lag om ändrad lydelse af 5, 51, 90 och 117 §§ konkurslagen;

5:o lag om ändrad lydelse af 3, 12 och 52 §§ sjölagen;

6:o lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 mars 1862

om tioårig preskription och om årsstänming; samt

7:o lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Efter att hafva redogjort för berörda utlåtande anförde departementschefen
:

»Vid granskningen af förslaget till lag om inteckning i fartyg har
en af Högsta Domstolens ledamöter funnit inteckningsväsendet böra ställas
i sådant samband med fartygsregistreringen, att den, som i registret inskrifvits
såsom egare af fartyg, i hvarje fall komme att, utan vidare bevisning
angående eganderätten, godkännas såsom behörig att medgifva inteckning
i fartyget; för hvilket ändamål beinälde ledamot åter ansett nu
gällande föreskrifter om registrering böra omarbetas i den riktning att,
på sätt beträffande lagfart å fast egendom gälde, vid hvarje fångs registrering
fångeshandling eller annat bevis om fånget skulle företes och
fångesmannens åtkomst styrkas. Jemväl en annan ledamot har, utan att
dock afstyrka förslaget, funnit nyssnämnda anordning vara att föredraga
framför den i förslaget ifrågasatta, enligt hvilken den undersökning om
eganderätten till fartyg, som borde föregå intecknings beviljande, förlagts
till sjelfva inteckningsärendet.

På sätt tillförene af mig blifvit inför Kongl. Maj:t framhållet, kan
det emellertid icke vara lämpligt eller riktigt att allenast af hänsyn till
det mindre antal sjöfartsidkare, som kan komma att begagna sig af
den ifrågasatta inteckningslagstiftningen, pålägga hela sjöfartsnäringen den
börda, som en efter mönstret af lagfartsväsendet genomförd registreringslagstiftning
skulle medföra. Särskildt torde härvid böra tagas i betraktande,
att sjöfartsnäringen i vårt land i afsevärd omfattning utöfva» af
rederier med ett större antal delegare, hvilkas lotter gå ur hand i hand
likasom aktier i rederidrifvande aktiebolag. En lagstiftning, som ålade
innehafvare af dylik lott att hos registreringsmyndigheten anmäla och
styrka ej mindre sitt eget förvärf än ock, eventuel^ en eller flere föregående
innehafvares fång, skulle uppenbarligen, der den visade sig praktiskt
utförbar, för nämnda rederier befinnas högeligen betungande och
försvåra deras fortsatta existens, något som åter, då aktiebolagsformen
icke under alla förhållanden torde lämpa sig för ifrågavarande associationer,
tvifvelsutan vore att beklaga.

Villo man åter, såsom jemväl ifrågasatts, inskränka inteckningslagstiftningens
tillämpning till fartyg af en viss högre drägtighet och låta

Kontjl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 25.

117

de strängare registreringsbestämmel serna gälla endast dessa fartyg, skalle
onekligen nu antydda svårigheter i viss mån, om ock ingalunda fullständigt,
kunna undgås. Mot en dylik anordning torde emellertid kunna göras
gällande, att införandet af två skilda former af registrering — en strängare
och en lindrigare — tilläfventyrs skulle kunna leda till förringande
af de på registreringen grundade nationalitetsbevisens anseende i utlandet,
något som enligt erfarenhetens vittnesbörd skulle kunna medföra olägenheter
och förvecklingar, så för enskilde som för det allmänna. Härtill
kommer, att ett med lagfartsförfarandet öfverensstämmande registreringsförfarande
näppeligen torde kunna genomföras med mindre skriftlig form
stadgas såsom vilkor för giltigheten af aftal om öfverlåtelse af fartyg
eller fartygslott, en anordning, som emellertid hittills på goda grunder
ansetts ej böra ifrågakomma.

I syfte att uppvisa nödvändigheten af registreringstvångets skärpande
i nyss angifna riktning har den ene af ifrågavarande ledamöter anfört, att
förslaget icke kunnat i allo fasthålla sin ståndpunkt att i inteckningsärendet
låta eganderättsfrågan komma under pröfning utan nödgats
för vissa fall eftergifva krafvet på eganderättens styrkande. Härvid må
emellertid erinras, att, äfven om fartygsregistreringen skulle omgestaltas
efter förebilden af lagfartsväsendet, det, på sätt af lagfartslagstiftningen
framgår, lärer befinnas nödigt att från föreskriften om ådagaläggande af
hvarje egares åtkomst medgifva väsentliga undantag; och uppenbarligen
måste dessa blifva mera vidtgående ju mera sjelfva regeln finnes betungande.

Då enligt förslaget den i inteckningsärende erforderliga kommunikationen
mellan registrerings- och inteckningsmyndigheterna skall ombesörjas
af dessa myndigheter sjelfva, synas några olägenheter för de inteckningssökande
icke kunna uppkomma deraf, att registreringen och inteckningsärendena
blifvit förlagda till olika myndigheter. Vid den detaljgranskning
förslaget inom Högsta Domstolen undergått hafva i öfrigt icke heller några
af nämnda förhållande härflytande svårigheter blifvit anmärkta.

Med hänsyn till hvad nu blifvit anfördt, har jag ansett de mot förslagets
allmänna grunder af tvenne ledamöter i Högsta Domstolen yttrade
betänkligheter, hvilka icke delats af domstolens öfriga ledamöter, ej böra
föranleda förslagets omarbetande. Deremot hafva med anledning af de
erinringar, som förekommit emot vissa detaljer i de remitterade förslagen,
dessa blifvit öfversedda och ändrade, dervid de anmärkningar, om
hvilka ett flertal ledamöter i Högsta Domstolen enat sig, blifvit i hufvudsak
iakttagna. Bland de förändringar, som sålunda vidtagits, må framhållas,
att det i 87 § af förslaget till lag om inteckning i fartyg upptagna
stadgande om giltighet af inteckning, som beviljats på grund af medgif -

118

Kongl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

vande af annan än rätt egare, utbytts mot föreskrift derom, att sådan inteckning
skall vara ogill, dervid dock, med hänsyn till bestämmelserna i 5 §
af förordningen den 27 November 1854 gjorts undantag för der afsedda
särskilda fall.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen blifvit anfördt om
önskvärdheten af, att de bestämmelser angående fartygsregistrering, hvilka
i den föreslagna inteckningslagen förutsattes, erhölle civillag» natur, hafva
dessa bestämmelser ansetts böra införas i 2 § sjölagen; och har i det förslag
till ändrad lydelse af nämnda paragraf, som nu utarbetats, jemväl
tagits hänsyn till anmärkningar, som framstälts vid 1 och 6 §§ inteckningslagen
äfvensom till hvad i annat sammanhang yttrats i fråga om
registreradt fartygs afförande ur registret samt affördt fartygs återinförande.

Slutligen har i följd af erinran, som förekommit vid 8 § i förslaget
till lag om inteckning i fartyg, uppgjorts ett särskildt lagförslag om antecknande
i fartygsregistret af tvist om fartyg eller lott deri.

Med hänsyn till det i 6 § af den föreslagna inteckningslagen upptagna
stadgande, enligt hvilket en viss tids oklandrad inskrifning i fartygsregistret
skall göra särskild bevisning angående eganderätten öfverflödig,
har blifvit ifrågasatt, att beviljade inskrifningar skulle publiceras i periodvis
utkommande förteckningar. Med afseende härå må erinras att, såvidt
rörer fartygslott, 21 § sjölagen redan föreskrifver kungörande genom
registreringsmyndighetens försorg. Hvad åter beträffar helt fartyg torde
tillräcklig anledning ej föreligga att påbjuda en dylik åtgärd, då det, särskildt
med hänsyn till bestämmelserna om nationalitetshandlingar, ej gerna
torde kunna antagas, att obehörig person skulle kunna under den tidrymd,
hvarom här är fråga, vara inskrifven såsom egare utan att rätte egaren
derom erhölle kännedom».

Departementschefen uppläste härefter de i enlighet med det afgifna
yttrandet affattade förslag till

1 ro) lag om inteckning i fartyg;

2:o) lag om ändring i 10 och 17 kapitlen handelsbalken;

3:o) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen;

4:o) lag om ändrad lydelse af 51, 90 och 117 §§ konkurslagen;

5:o) lag om ändrad lydelse af 2, 3 och 52 §§ sjölagen;

ti:o) lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 mars 1862

om tioårig preskription och om år sst åmning;

7:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden;
samt

119

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2o.

8:o) lag om antecknande i far tygsregistret af tvist om fartyg eller
fartygslott;

och hemstälde departementschefen, att förslagen måtte jemlikt § 87
regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Carlson åberopade för sin del hvad han vid ärendets
behandling i Högsta Domstolen anfört i de delar, der ej genom numera
vidtagna ändringar i förslagen de af honom framstälda anmärkningar
kommit att förfalla.

Statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens
hemställan;

och täcktes, med bifall till denna hemställan, Hans
Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i nåder förordna,
att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet
af den lydelse bilagan litt. A. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
Erik Öländer.

Rättelse

i Kong! Maj:ts nådiga proposition (N:o 2) till Riksdagen, angående ny härordning.

Sid. 11, rad. 7 och 8 uppifrån samt
, 7g » 7 » 8 » står: 1 löjtnant af första klassen (regements adjutant),

1 regementsläkare,

läs: 1 löjtnant af första klassen (regementsadjutant),

1 regementspastor,

1 auditör,

1 regementsläkare,

> 14, » 1 » och

» 81, » 5 » står: 3 majorer,

läs: 2 majorer,

Bih. till Rilcsd. Prat. 1901. 1 Sami. 1 Af i.