Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25 (Proposition 1896:25)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

N:o 25.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen om ändrad lydelse
af § 25 i nådiga förordningen angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker den 24 maj 1855; gifven Stockholms
slott den 14 februari 1896.

Under åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver finansärenden
för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att
antaga följande förslag till ändrad lydelse af § 25 i nådiga förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895, att lända till efterrättelse
från och med den 1 nästkommande oktober:

1. Å landet----hålles.

2. Vid annan--— — föreskrift.

3. Vid offentlig föreställning, såsom skådespel, lindansning, konstridning,
förevisning af djur, konststycken eller annat dylikt, eller, med
undantag af konsert, vid hvilken uteslutande utföres instrumentalmusik,
hvarje annan föreställning af hvad beskaffenhet som helst, hvilken genom
allmän tidning, anslag eller annorledes kungöres, eller hvartill inträdeskort
försäljas, eller afgift på ett eller annat sätt från allmänheten fordras,
begäres eller mottages, eller till hvilken allmänheten eljest har tillträde,
ma utskänkning af bränvin icke ega rum i lokal eller å plats,
derifrån är utsigt till skådebanan eller annan plats, der föreställningen
gifves; dock att Kongl. Maj:ts befallningshafvande för särskildt tillfälle
eger medgifva undantag från det sålunda meddelade förbud.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

OSCAR.

Claes Wersäll.

Bill. till Itiksd. Prot. 1806. 1 Sami. 1 Afd. 16 Höft.

Kongl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 25.

Utdrag af protokollet öfver finans ärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 februari

1896.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wersäll anförde i
underdånighet:

När inom samhällslifvet företeelser förekomma af den art, att de,
utan att innebära kränkningar af rättstillståndet eller medföra sådant
störande af ordning och sedlighet, som i allmän lag belägges med
straff1, likväl i sina verkningar omisskänligen utöfva ett skadligt inflytande
på den allmänna sedligheten och det ekonomiska välståndet,
blifver det för lagstiftaren en ofta svår och grannlaga uppgift att pröfva,
huruvida och när de menliga verkningarne nått eu sådan betydelse och
ett sådant omfång, att statens ingripande påkallas. Ett sådant ingripande
bär, för att endast nämna ett exempel, till stor och varaktig
nytta för nationen egt rum gent emot dryckenskapslasten.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Jag föranledes till dessa anmärkningar af en företeelse, som visserligen
ingalunda är ny, men som likväl först under de senare åren nått
en sådan utsträckning, att den i vissa fall antagit karakteren af ett
samhällsondt. Jag åsyftar härmed de föreställningar i förening med
utskänkning af spritdrycker, som i dagligt tal pläga benämnas variétéer.
Gifvet är, att dessa föreställningar af omvexlande sång- och dansnummer,
akrobatiska och andra konststycken m. m., allt af ringa eller intet konstvärde,
lätteligen kunna urarta till osedliga prestationer. Äfven om man
är berättigad antaga, att polismaktens uppsigt öfver dessa föreställningar
är tillräckligt verksam för att hindra dem från att antaga en mera
rått osedlig karakter, lärer likväl ingen med förhållandena förtrogen
kunna förneka, att orsaken till variétéernas dragningskraft till icke
ringa del är att söka i det för sinnligheten retande, som ligger i många
af deras prestationer. Hvad jag nu emellertid särskilt önskar betona
är den starka lockelse till dryckenskap, som variétéerna medföra. Besöken
på utskänkningsstället blifva utan tvifvel talrikare, när till spritdrycksbegäret
såsom dragningskraft sällar sig åstundan att få åse variétéprestationerna,
dessa må nu vara mer eller mindre sinnesretande. Men
besöken blifva äfven längre. När allmänheten betalt sin inträdesafgift,
anser den sig äfven böra uttaga valuta för sina penningar genom
att qvarstanna till föreställningens slut, en naturlig benägenhet, som
ytterligare kan förstärkas, om på variétéernas programmer de mest
lockande numren sparas till sist. Lätt insedd är sålunda den uppfordran
till ökad förtäring af spritdrycker, som ligger uti den med utskänkningen
förbundna variétérörelsen.

Särskilt här i Stockholm har variétéväsendet på senare tider
nått en sådan utsträckning och visat en sådan utvecklingsförmåga, att
den nödvändigtvis måste framkalla och äfven i icke ringa mån framkallat
uppmärksamhet hos hvar och en, hvilken samhällsförhållandenas
sundhet ligger om lijertat. Denna uppmärksamhet har i synnerhet
fäst sig vid variétéföreställningarnes skadliga inverkan på ungdomen.
Det för denna ålder naturliga nöjesbegäret finner i dessa en lockande,
men genom dermed förbundna frestelser till dryckenskap och osedlighet
farlig tillfredsställelse. Hos allt för många öfvergår variétébesöket
till eu vana, ett verkligt behof, för hvars tillfredsställande likväl erforderliga
penningemedel snart nog komma att saknas. För svagare karakterer
ligger då frestelsen nära att på olofligt sätt skaffa sig dessa medel.

Den för bränvinslagstiftningen ledande grundtanken har varit att
genom ett strängt regelbindande af varans tillverkning och försäljning
i möjligaste mån söka stäfja rusdrycksmissbruket. Då det oj kan

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 25.

bestridas, att detta missbruk i hög grad befordras genom utskänkningens
förbindande med s. k. variétéföreställningar, synes mig lagstiftningens
inskridande mot denna förbindelse vara ej mindre af behofvet påkalladt
än äfven med -grunderna för och syftemålet med bränvinslagstiftningen
fullt öfverensstämmande. I fråga om lämpligaste formen för ett dylikt
inskridande kunna meningarne tilläfventyrs vara delade. Fråga har
varit väckt att söka vinna det åsyftade målet genom läggande af en
särskild beskattning å de s. k. variétéföreställningarne. För anordnandet
af en sådan extra beskattning möta emellertid betydande
tekniska svårigheter. Med afseende härå och då det främsta ändamålet
med denna beskattning i allt fall blefve att i möjligaste måtto
städja variétéväsendet, har ett direkt förbud mot dettas förenande med
iskänkning ur alla synpunkter synts mig vara att föredraga framför
målets vinnande på beskattningens omväg. Jag har derföre låtit inom
finansdepartementet upprätta ett förslag till ett nytt, tredje moment i
§ 25 af gällande förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin
af följande lydelse:

Vid offentlig föreställning, såsom skådespel, lindansning, konstridning,
förevisning af djur, konststycken eller annat dylikt, eller, med
undantag af konsert, vid hvilken uteslutande utföres instrumentalmusik,
hvarje annan föreställning af hvad beskaffenhet som helst, hvilken
genom allmän tidning, anslag eller annorledes kungöres, eller hvartill
inträdeskort försäljas, eller afgift på ett eller annat sätt från allmänheten
fordras, begäres eller mottages, eller till hvilken allmänheten
eljest har tillträde, må utskänkning af bränvin icke ega rum i lokal
eller å plats, derifrån är utsigt till skådebanan eller annan plats, der
föreställningen gifves; dock att Kongl. Maj:ts befallningshafvande för
särskildt tillfälle eger medgifva undantag från det sålunda meddelade
förbud.

I fråga om de särskilda bestämmelserna i det sålunda föreslagna
nya momentet torde jag endast behöfva anföra, att, då, med afseende
på svårigheten att på ett tillfyllestgörande sätt definiera begreppet
variétéföreställning, momentets räckvidd måst göras temligen omfattande,
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande synts böra tilläggas rätt att för
särskildt tillfälle medgifva undantag från förbudet. Med den affattning,
förslaget erhållit, skulle eljest i ett och annat fall kunna inträffa, att
verkningarne af den nya lagbestämmelsen komme att sträcka sig vidare,
än åsyftadt varit eller som må vara behöfligt. Exempelvis skulle derigenom
all möjlighet varda beröfvad en fullt aktningsvärd sångkör att,
såsom stundom plägar ske, gifva konsert å en lokal, der utskänkning

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 25. 5

af spirituösa eger rum. Då det nyssnämnda undantaget enligt förslaget
endast skulle kunna beviljas »för särskilt tillfälle» och sålunda
icke t. ex. för eu säsong, synes någon betänklighet mot förslaget i
denna del icke böra möta.

Öfver det upprättade förslaget hafva genom nådig remiss af den 10
sistlidne januari underdåniga utlåtanden inhemtats från öfverståthållareembetet
och samtliga länsstyrelser.

Af de sålunda hörda myndigheterna hafva länsstyrelserna i Södermanlands■,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Malmöhus, Hallands (med reservation af föredraganden), Skaraborgs,
Vermlands, Örebro, Vestmanlands, Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands,
Jemtlands och Norrbottens län i hufvudsak tillstyrkt förslaget
eller lemna! detsamma utan anmärkning.

Länsstyrelsen i Upsala län har uttalat den åsigt, att förhållandena
inom länet, såsom de hittills gestaltat sig, icke påkallade någon förändrad
lagstiftning i den syftning, förslaget innehölle. Samma mening
har uttalats af länsstyrelsen i Elfsborgs län, som i öfrigt ansett tvifvelaktigt,
huruvida det afsedda syftemålet kunde genom det ifrågasatta
förbudet i någon mera afsevärd mån vinnas, äfvensom förmenat, att
förslaget sköte öfver målet, i det derunder komme att inbegripas, förutom
variétéerna, jemväl andra föreställningar, hvilka icke vore åt beskaffenhet,
att deraf ur någon synpunkt betingades förbud mot utskäukniug.

Länsstyrelsen i Christianstads län har anfört, att, såvidt till länsstyrelsens
kännedom kommit, den utskänkning af spritdrycker, som
hittills obehindradt egt rum vid offentliga föreställningar, icke föranledt
oordningar af beskaffenhet, att de kunde berättiga till den inskränkning
i försäljningen, som ifrågavarande förslag innebure, och att icke
heller för framtiden oordningar genom dylik utskänkning syntes vara
att befara; att en bestämmelse med sådant syfte som förevarande, lagförslag,
hvilket, enligt hvad allmänt uppgifvits, afsåge att städja så
kallade variétéföreställningar, eller i allmänhet sådana tillställningar,
som i ett eller annat afseende kunde vara för sedligheten sårande, icke,
enligt hvad länsstyrelsen bulle före, hade sin rätta plats i bränvinsförsäljningsförordningen,
utan borde, om den vore af omständigheterna
påkallad, särskild! utfärdas; att länsstyrelsen förestälde sig, att, om
ifrågavarande förslag blefve gällande, innehafvare af förlustelselokaler,
der spritutskänkning plägade förekomma vid offentlig föreställning, i
de flesta fall skulle finna utväg att ordna föreställningen så, att försäljningsförbudet
blefve utan verkan och det med detsamma afsedda ända -

0 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 25.

målet således förfelades; samt att det vore att antaga, att, der så icke
kunde ske, tillställare komme att, åtminstone beträffande föreställningar
af oskyldig natur, i så vidsträckt mån anlita den i förslaget anvisade
undantagsutväg att söka åt sig utverka särskildt medgifvande till utskänkning,
att undantaget i tillämpningen blefve regel, något som länsstyrelsen
för sin del icke funne önskvärdi.

Länsstyrelsen i Vesterbottens län, som meddelar, att, så vidt för
länsstyrelsen vore kändt, icke i länet förekommit några allmänna föreställningar,
som varit af den beskaffenhet, att ett sådant stadgande som
det nu ifrågavarande skulle kunna anses af behofvet påkalladt, har i
öfrigt anfört, att, då det föreslagna stadgandet syntes icke så mycket
afse att söka minska förtäringen af starka drycker, som att förebygga
ett missförhållande, som skulle uppkomma derigenom, att föreställningar
af den art, som i förslaget angåfves, åskådades samtidigt med att starka
drycker förtärdes, det kunde vara fråga om, huruvida detta missförhållande
eller detta onda, som stadgandet skulle hafva till ändamål att
stäfja, hade sin rot i förtäringen af starka drycker eller i beskaffenheten
af den åskådade föreställningen; att, om det senare vore förhållandet,
det syntes länsstyrelsen, som om stadgandet bort vara riktadt
mot föreställningens beskaffenhet och icke mot förtäringen af starka
drycker, då ju en föreställning af den art, att den vore osedlig eller
sårade den allmänna anständighetskänslan, icke borde få förekomma
hvarken med eller utan förtäring af starka drycker och icke i sig sjelf
kunde blifva bättre eller tillåtlig, derföre att rusdrycker förvisades från
den lokal, der föreställningen gåfves, äfven om dess verkningar derigenom
skulle blifva mindre skadliga; att gränsen mellan de föreställningar,
der förtäring af starka drycker skulle vara tillåten och der
den skulle vara förbjuden, förefölle länsstyrelsen ej hafva blifvit på ett
tillit tillfredsställande sätt bestämd; att det nemligen syntes länsstyrelsen
svårt att finna något skäl, hvarföre ett förbud af nu ifrågasatta beskaffenhet
skulle vara mera behöflig! vid tillfällen, då till exempel
qvartettsång utfördes eller omvexlade med instrumentalmusik, än vid
eu konsert, der endast instrumentalmusik förekomme, hvarförutom gåfves
åtskilliga andra föreställningar af ganska oskyldig art, hvilka knappast
betingade en bestämmelse sådan som den förevarande; att det förefölle,
som om det ifrågavarande stadgandet skulle vara af behofvet påkalladt
endast på vissa ställen i landet, hufvudsakligen i de större städerna,
hvarföre det syntes kunna sättas i fråga, huruvida det kunde vara lämpligt,
att ett så allmänt stadgande gåfves för att afhjelpa ett missförhållande
åt så lokal beskaffenhet; samt att länsstyrelsen för egen del

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 25.

ansåge, att det mål, som med stadgandet syntes vara afsedt, lämpligast
skulle vinnas, om bestämmelserna angående lokalmyndigheternas rättighet
och skyldighet att förbjuda uppförandet af sådana föreställningar,
som kunde anses vara af anstötlig art eller hafva ett menligt inflytande
på den allmänna sedligheten, skärptes och, om så funnes nödigt, kompletterades;
och borde det åligga nämnda myndigheter att vaka öfver,
att sådana föreställningar icke förekomme, hvarken i lokal, der rusdrycker
förtärdes, eller der detta icke egde rum.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, hvilken, ehuruväl styrelsen
anser det vara högeligen önskvärdt, att något lämpligt medel
kunde utfinnas för stäfjande af det ofog och det obehag i flera hänseenden,
som alstrades af de allmänna i lagförslaget afsedda föreställningar
i den form, hvari de på flera ställen förekomme, likväl befarar,
att det åsyftade ändamålet icke på föreslagna sättet stode att vinna,
framhåller, att dragningskraften till dessa föreställningar icke läge
blott i begäret efter spirituösa drycker, hvilket begär kunde på så
många andra sätt tillfredsställas, utan i sjelfva föreställningarnes art
i förening med serveringen i öfrigt och friheten att under prestationernas
åskådande röka tobak, hvarföre antagas kunde, att, så länge
maltdrycker under föreställningarne finge utskänkas och tobaksrökningen
vore frigifven, ingen anmärkningsvärd verkan af de spirituösa dryckernas
indragning kunde förväntas; och anser sig länsstyrelsen af sådan
anledning förhindrad att tillstyrka ifrågavarande lagförslags antagande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att, då förslagets hufvudsyfte
vore att verka hämmande eller inskränkande på sådana offentliga
föreställningar, som i förslaget uppräknades, syntes det länsstyrelsen,
som om ett stadgande derom naturligare haft sin plats i ordningsstadgan
för rikets städer än i bränvinsförsäljningslagen. Man hade då kunnat
i nämnda stadga närmare bestämma vilkoren för och polismyndighets
befogenhet med afseende å föreställningarne i fråga, liksom man ock
undvikit att, såsom enligt förslaget kunde blifva händelsen, samma föreställning,
som vore förbjuden i lokal, der utskänkning af spirituösa
egde rum, finge gifvas i lokal, der vin och maltdrycker utskänktcs.
Det vore vidare temligen antagligt, att den i dessa fall rika uppfinningsförmågan
skulle utfinna anordningar, hvarigenom de afsedda föreställningarne
kunde gifvas i en lokal, under det man i en angränsande lokal
i samma hus sörjde för gästernas förplägning på ett ganska beqvämt
sätt. Cirkusbyggnader med sin vanliga inredning syntes särskild!
lämpa sig för dylika anordningar. Det vore ock att befara, att,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.

om man än på den väg, förslaget angåfve, skulle göra de s. k.
variétéföreställningarne ett betydligt afbräck, de enligt förslaget icke
åtkomliga dylika föreställningar just komme att blifva af ganska underhaltig
art. Det syntes derföre länsstyrelsen hafva varit önskvärdt, om
man låtit lagstiftningen mera direkt vända sig mot det slags föreställningar,
som man med rätta ogillade, de månde nu gifvas i den ena
eller andra lokalen, i hvilket fall man ej heller behöft gå så långt, som
man gjort i förslaget, då man nödgats utsträcka förbudet äfven till
föreställningar af ganska oförarglig natur.

Slutligen har öfverstätliållareembetet i frågan anfört följande:

Hvad som hufvudsakligast anmärktes mot dessa förlustelser vore,
såvidt öfverståthållareembetet förnummit,

att variétélifvet främjade lättfärdigheten;

att spirituosaserveringen vid variétéföreställningarne lättare gåfve
upphof till omåttlig förtäring än den utskänkning, som bedrefves på
vanliga serveringsställen;

att, emedan variéténöjena hvarje afton hela året om stode allmänheten
till buds, de mera jemnt och regelmessigt än andra med
dem jemförliga förlustelser, såsom publika baler och maskerader,''frestade
till utgifter, de der ofta icke motsvarade hvad de betalande hade råd
att offra för slika ändamål;

att variétéprestationerna alstrade och underhölle eu osund smakriktning,
betänklig särskildt derutinnan, att genom henne allmänhetens
håg droges från ädlare nöjen och förströelser;

samt att föredragen ofta innehölle otillständiga hänsyftningar på
myndigheter och enskilda personers handlingar.

Häri läge utan tvifvel sanning och således äfven för lagstiftaren
en stark bevekelsegrund att förvisa variétéerna från de offentliga
nöjenas lofgifna gebit — ty att detta, åtminstone i det närmaste, blefve
följden af det ifrågastälda försäljningsförbudet, i fall det komme till
stånd, syntes vara obestridligt, då det för vissa variétéer uteslutande, för
andra förnämligast vore inkomsten af spirituosautskänkningen, som
satte rättighetsinnehafvarne i stånd att drifva sin verksamhet i den
storslagna skala, hvari den nu uppträdde och öfvade sitt välde.

Men för att kunna bilda sig ett fullständigt och riktigt omdöme
om nödvändigheten eller fulla lämpligheten af att vidtaga en reform,
så genomgripande som den nu ifrågastälda, syntes det öfverståthållareembetet
beköfligt att träda frågan närmare in på lifvet, räkna variétéställenas
antal, grundligare och mera i detalj undersöka föreställningarnes
beskaffenhet, göra sig redo för polismyndighetens ställning till och

Kongl. 31aj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

makt öfver desamma, äfvensom ock framför allt tillse, huruvida deras
kända olägenheter för samhället vore sä svåra, att man hellre än att
längre fördraga dessa borde utsätta sig för de mera oberäkneliga, som
kunde uppstå i följd af förändringen.

Följande upplysningar och erinringar hade synts öfverståthållareembetet
kunna bidraga till ärendets utredning härutinnan.

Antalet lokaler, hvarest så beskaffade offentliga föreställningar
gåfves, att man icke skäligen kunde tveka beteckna dem som variétéer,
och der utskänkning af spirituösa skedde samtidigt med föreställningarne
och i samma rum som dessa, utgjorde i hufvudstaden för närvarande
sex, nemligen två — »Berns salonger» och »Sveasalen» — i Jakobs
församling, en — »Mosebacke varieté» — i Katarina församling samt
tre — »Kristallsalongen i Tivoli», »Novilla» och »Alhambra» — på
Kongl. Djurgården. Den största af de tre sistnämnda — »Kristallsalongen»
— upplätes dock endast sommartiden, då åter »Sveasalen»
vore stängd och någon egentlig variété ej heller i regeln egde rum i
»Berns salonger».

Samtliga de föreställningar, om Indika här vore fråga, gåfves
med öfverståthållareembetets särskilda tillstånd, som för en del lokaler
meddelats för ett år i sender, för andra tillsvidare, men i begge fallen
stälts på så lös fot, att det när som helst kunde indragas, om anledning
dertill förekomme. Af de ursprungliga tillståndsresolutionerna vore
icke någon utfärdad senare än år 1889, och följaktligen hade efter
denna tidpunkt, då stadens folkmängdssiffra understeg dess nuvarande
med omkring 50,000, variétéernas antal icke ökats, ehuru anspråken
på nya rättigheter icke varit få. I fråga om »Berns salonger» borde
emellertid framhållas, att innehafvaren visserligen redan år 1864 och,
så vidt öfverståthållareembetet kunnat utröna, tidigare än någon annan
undfick ett tillstånd, som icke uteslöt rättighet för honom att der gifva
till variété hänförliga föreställningar och just af den art, som förnämligast
syntes hafva gifvit upphof till det remitterade förslaget, men
att han till en början hufvudsakligast gaf konserter med instrumentalmusik
och blott periodvis samt då i jemförelsevis ringa skala begagnade
sig af tillståndet i dess nyss antydda del. Småningom blefvo dock,
på grund såväl af det ursprungliga tillståndet som andra resolutioner,
meddelade för särskilda fall, konsertnumren allt mer och mer uppblandade
med variétéprestationer, till dess slutligen vid 1895 års höst
förlustelser af sist berörda slag togo fullständigt herravälde i lokalen.

Bland den mängd olikartade prestationer, som plägade förekomma
Bih. till Kikad. Krot. 1800. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

vid varieteföreställningarne, måste enligt öfverståthållareembetets mening
en icke ringa del betraktas såsom helt och hållet oskyldiga i sedligt
hänseende, exempelvis flertalet akrobatiska konststycken, upptåg och
puts af clowner, trollkonster, buktaleri, tankeläsning och dylikt. Ett
fåtal kunde till och med icke frånkännas ett visst estetiskt värde, såsom
folkdanser, qvartettsång af svenska natursångare, sångföredrag
ur operor, uppläsning af skaldestycken m. m. De nu nämnda beståndsdelarne
upptoge. ofta programmets flesta nummer, men kunde det
oaktadt antagas icke utgöra föreställningarnes starkaste dragningskraft.
Denna syntes ligga i skämtsamma visor, som föredroges, och danser,
som utfördes af män och qvinnor, vanligast utländingar. Ett för de
flesta hit hörande förlustelser gemensamt drag vore, att de mer eller
mindre uppenbart åsyftade att göra intryck på publikens lägre sinliga
känslor, mindre dock genom sångtextens innehåll eller dansens egna
beskaffenhet, hvari det puerila eller öfverdrifvet burleska elementet
gemenligen vore det mest utmärkande, än genom de uppträdandes åtbörder
och lätta eller fantastiska kostymering. Någon gång Ange man
i föredragen äfven höra dagens märkliga händelser beröras genom anspelningar,
i hvilka myndigheter eller allmänt kända personligheter
förlöjligades på ett sätt, som icke alltid ansetts fullkomligt harmlöst.
Ville man nu jemföra dessa variétéprestationernas sämsta sidor med
hvad som utan något särdeles högljudt klander skedde inom andra
närliggande områden, och skådade man då till teaterverksamheten,
skulle man icke undgå att erfara, hurusom åtskilligt af det, som hos
oss förekomme vid teaterföreställningar af lägre rang, stode i ungefärlig
jemnhöjd med variétéprogrammens i det ifrågavarande afseendet
minst försvarbara nummer, samt att skilnaden mellan variétéerna och
en del af våra teatrar mest läge i den råare ton, som ej sällan rådde
bland variétépubliken i följd af den äfven under föreställningens lopp
pågående och derför ymnigare spirituosaförtäringen.

I sistberörda afseende kunde emellertid variétéerna, sådana de
numera tedde sig, sägas inom sitt område beteckna ett visst framsteg.
Vid de offentliga föreställningar, som voro våra variétéers närmaste
föregångare och under flera olika benämningar, exempelvis »cafés chantants»,
gåfvos hvarje afton på några, hvad storlek och utstyrsel beträffade,
anspråkslösa, men oftast till trängsel befolkade utskänkningsställen,
uppfördes uteslutande stycken, motsvarande variétéernas sämsta
nummer, ja vanligen underhaltigare än dessa; och hela stämningen bland
åliörarne, likasom ock förhållandet mellan dem och de uppträdande,
förrådde en långt råare anda, ett vida lägre mått af försynthet och an -

Kongl. Moj.is Nåd. Proposition N:o 25.

ständighetskänsla, än som rådde i nutidens variétélokaler, der man i
regeln såge äfven sådana gäster, hvilkas nitälskan för sedlighet och
skick i det offentliga samlifvet vore höjd öfver allt tvifvel.

Att utskänkning af starka drycker utgjorde variétéernas lifselement,
vore ytterst beklagligt. Då emellertid numera, sedan bolagssystemet
införts, spirituosaförsäljningen vid dessa föreställningar drefves på grund
af rättigheter, som tilldelades utskänkningsbolaget och af bolaget med
öfverståthållareembetets begifvande öfverlätes å variétélokalernas innehafvare,
ankomme i första hand på bolaget, sedermera på öfverståthållareembetet
att för hvarje särskildt fall pröfva och afgöra, huruvida
ur lämplighets- eller annan synpunkt hinder mött eller icke att medgifva
utskänkning vid en variété, och när tillstånd dertill meddelades,
skedde det för begränsad tidrymd samt jemväl i öfrigt under vilkor
och förbehåll, afsedda ej mindre att förebygga missbruk än äfven att,
om skäl dertill funnes, med tillståndets förlust bestraffa dem, som beginges.
Öfverståthållareembetets särskilda ordningsföreskrifter för Stockholm
innehölle dessutom i 23 § en bestämmelse, hvarigenom polismyndigheten
fullständigt hade i sin hand variétéföreställningarnes
väsentligaste beståndsdelar, så länge de förekomme i samband med
spirituosaservering. Till den beroende ställning, variétéerna redan
såsom offentliga föreställningar intoge i sitt förhållande till myndigheterna,
komme således den än svagare position, hvari utskänkningsrätten
försatte dem, och denna dubbla afhängighet förlänade myndigheten
en styrka, om hvilken variététillställarne, efter hvad erfarenheten
gifvit vid handen, ingalunda vore omedvetna. Tack vare detta förhållande,
hade de hittills icke underlåtit att godvilligt och vid första uppmaning
af polisbefäl inställa prestationer, som med hänsyn till ej alltför
känsliga sinnen befunnits vara anstötliga eller stå väl nära det otillbörligas
gräns. Om man frånsåge enstaka undantagsfall utan nämnvärd
betydelse, hade ej heller några oordningar vid variétéföreställningarne
försports, lika litet som i regeln någon motsträfvighet från
rättighetsinnehafvarnes sida att efterkomma gifna ordningsföreskrifter
eller vidtaga de ofta rätt kostsamma åtgärder, polismyndigheten funnit
erforderliga för publikens säkerhet.

Hvar och huru den talrika allmänhet — Stockholmsbor och massor
af resande — som nu under dessa jemförelsevis hyggliga förhållanden
dvaldes på variétéställena samt icke kunde förmodas vilja afstå från
offentliga nöjen eller öfvergå till deras högre sferer, komme att tillbringa
sina ledighetstider, i händelse variétéerna i sin nuvarande gestalt
skulle försvinna, vore icke möjligt att på förhand bestämdt veta. Men

12 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 25.

begäret att draga ekonomisk vinst af menniskornas dåliga lidelser saknade
hvarken påpasslighet eller uppfinningsförmåga och skulle derföre
efter all sannolikhet snart utfinna nya eller vidga redan befintliga tillflyktsorter
för njutningslystet folk i den myckenhet, som rymdes och
omsattes i variétélokalerna. I stället för det, som nu skedde öppet
i dessa lokaler, kunde då törhända komma annat, som för att trygga
sin tillvaro måste försiggå bakom myndigheternas rygg samt utanför
den sedlighetsälskande allmänhetens och presseus synkrets. Men äfven
antaget, att det ej ginge ända derhän, syntes det öfverståthållareembetet
icke vara alldeles gifvet, att det föreslagna försäljniugsförbudet,
så framt lagstiftningen om offentliga nöjen ej blefve skärpt jemväl
i andra afseenden, kunde tillämpas utan att sjelft motverka sitt
erkännansvärda ändamål. Det läte nemligen tänka sig, att åt variétéernas
efterträdare gåfves en form, hvarigenom de blefve hänförliga till
sådana offentliga föreställningar, som finge hållas utan myndigheternas
särskilda tillstånd; men för att dessa skulle kunna indragas på annan
grund än svåra oordningar eller öfverträdelse af gifven ordningsföreskrift
komrne antagligen att fordras, att de så uppenbart och otvetydigt
visat sig innebära eller åsyfta osedlighet eller lagbrott, att, om
detta dem tillvitades, beskyllningen kunde stödjas på objektiva laga
bevis, hållbara inför domstols pröfning. Här komme man således att
stå inför en svaghet, som, efter hvad ofvan syntes, icke vidlådde myndighetens
nuvarande ställning gent mot variétéerna.

Utan att i öfrigt vilja på något sätt taga till orda för dessa förlustelser,
hade öfverståthållareembetet ansett sig böra fästa Eders Kongl.
Maj:ts nådiga uppmärksamhet på de invändningar, som synts embetet
sålunda kunna ur praktisk synpunkt framställas mot den föreslagna
åtgärden, invändningar, hvilka — särskildt då fråga vore om ett hufvudstadssamhälle,
derinom tusendetals personer från andra in- och utländska
orter vistades för att söka nöjen och förlustelser, lämpade efter
eu hvars olika smak — öfverståthållareembetet ansåge så pass beaktansvärda,
att de syntes förtjena vägas mot de obestridligen starka
skål, som förefunnes för reformen och onekligen gjorde densamma i
många afseenden synnerligt tilltalande.

Såsom af det anförda framgår, har det inom finansdepartementet
upprättade förslaget blifvit af det öfvervägande antalet af länsstyrelserna,
eller 18, tillstyrkt. De betänkligheter, som ur olika synpunkter
blifvit af de öfriga 6 äfvensom af öfverståthållareembetet mot förslaget
uttalade, hafva icke förmått rubba min öfvertygelse om behöfligheten

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 25.

och ändamålsenligheten af den ifrågasatta lagändringen. Äfven om
icke hela det mått af dryckenskap och osedlighet, som nu har sin
upprinnelse i de med iskänkning af spritdrycker förbundna variétéföreställningarne,
skulle genom utskänkningsförbudet och det afbräck,
som derigenom tillfogades sagda föreställningar, kunna bringas att
upphöra, utan, på sätt särskildt öfverståthållareembetet framhållit, den
ro], som variétéerna spelat, till någon del komme att öfvertagas af
tillställningar af annat slag, varder dock skilnaden betydlig. Skulle
nemligen, enligt hvad öfverståthållareembetet antydt såsom möjligt,
variétéerna —jag åsyftar här de med iskänkning förbundna — komma
att efterträdas af tillställningar af råare slag, bedrifna i smyg bakom
myndigheternas rygg, komme dylika tillställningar, hvilka, i ständig
fara för upptäckt, nödgades föra en otrygg tillvaro, för visso icke att
utöfva ett inflytande, tillnärmelsevis jemförligt med det, som nu i vida
kretsar utöfvas af de stora, hvarje afton af en talrik allmänhet besökta
variétéetablissementen. Det kan tilläfventyrs sägas, att inflytandet på
deltagarne blefve af så mycket skadligare art. Om dylika ställen
komme till stånd, finge de emellertid säkerligen endast öfvertaga de
sämre beståndsdelarne af de nuvarande variétéernas kundkrets, hvilka
af dessa ej hafva något vidare att lära i fråga om dryckenskap och
osedlighet, medan deremot genom variétéernas bortfallande den stora
allmänheten undandroges den till nämnda laster förledande inflytelse,
variétéerna enligt erfarenhetens vittnesbörd visat sig utöfva. Ofverståthållareembetet
synes för öfrigt icke i någon högre grad hyst farhåga
för att följden af utskänkningsförbudet skulle blifva den nu antydda.
Ej heller jag hyser någon synnerlig fruktan i detta hänseende, likasom
jag ej rätt kan föreställa mig, på hvad sätt tillställningar, som komme
att efterträda variétéerna, skulle kunna, åtminstone derest afsigten
vore att draga till sig nämnvärdt antal besökande, gifvas formen af
sådana offentliga föreställningar, som finge gifvas utan myndigheternas
särskilda tillstånd.

Det har vidare anmärkts, att den ifrågasatta bestämmelsen bort
inrymmas i ordningsstadgan för rikets städer och ej i bränvinsförsäljningsförordnirigen.
Jag kan icke dela denna mening. Gälde frågan
meddelande af skärpta bestämmelser till förekommande af oordningar
och anstötliga prestationer å variétéerna, skulle dessa bestämmelser
utan tvifvel hafva sin rätta plats i nämnda stadga, men behof af eu
dylik skärpning af ordningsstadgans bestämmelser föreligger icke, då
dessa redan nu lemna myndigheterna tillräckliga medel i händerna för
upprätthållande af ordning och skick vid föreställningarno. Då deremot,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

på sätt jag förut framhållit, de menliga verkningarne af variétéerna
till väsentligaste delen äro beroende på den med föreställningarne förbundna
utskänkningen och lagförslaget derföre riktar sig mot denna,
kan jag ej annat finna, än att det nu ifrågasatta utskänkningsförbudet,
likasom de redan förut för åtskilliga tillfällen meddelade, har sin rätta
plats i bränvinsförsäljningsförordningen.

Huruvida några särskilda föreskrifter utöfver nu gällande må påkallas
i fråga jemväl om utskänkning af vin och maltdrycker vid variétéföreställningar,
lärer få bero på framtida erfarenhet.

Vid det upprättade författningsförslaget hafva i några af de afgifna
utlåtandena framstälts smärre detaljanmärkningar, hvilka dock
icke synts mig böra föranleda till ändring i förslaget. Jemväl har i
ett par utlåtanden erinrats, att något tillägg vore erforderligt till de
uti § 42 af bränvinsförsäljningsförordningen innefattade straffbestämmelser,
men dessa torde dock befinnas i sin nuvarande lydelse vara
fullt tillämpliga äfven å de i det utarbetade författningsförslaget afsedda
förhållanden.

Då, på sätt öfverståthållareembetet samt Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Malmöhus och Hallands län erinrat, billigheten
torde kräfva, att något rådrum lemnas innehafvarne af utskänkningslokaler
att uppsäga de aftal, på hvilka ändringen kan hafva någon
inverkan, torde den nya författningen icke böra träda i kraft förr än
den 1 nästkommande oktober.

Åberopande hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå
Riksdagen att antaga följande förslag till ändrad lydelse af § 25 i förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895, att lända till
efterrättelse från och med den L nästkommande oktober:

1. Å landet-------— hålles.

2. Vid annan — — — — — — — föreskrift.

3. Vid offentlig föreställning, såsom skådespel, lindansning, konstridning,
förevisning af djur, konststycken eller annat dylikt, eller, med
undantag af konsert, vid hvilken uteslutande utföres instrumentalmusik,
hvarje annan föreställning af hvad beskaffenhet som helst, hvilken
genom allmän tidning, anslag eller annorledes kungöres, eller hvartill
inträdeskort försäljas, eller afgift på ett eller annat sätt från allmänheten
fordras, begäres eller mottages, eller till hvilken allmänheten
eljest har tillträde, må utskänkning af bränvin icke ega rum i lokal
eller å plats, derifrån är utsigt till skådebanan eller annan plats, der

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25.

föreställningen gifves; dock att Kongl. Maj:ts befallningshafvande för
särskildt tillfälle eger medgifva undantag från det sålunda meddelade
förbud.

Hvad föredragande departementschefen sålunda
yttrat och hemstält, deruti statsrådets öfriga ledamöter
instämde, behagade Hans Maj:t Konungen gilla
och bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen
aflåtas af den lydelse, bil. litt. — vid detta
protokoll utvisar.

Ex protocollo:
Waldemar Boos.