Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23 (Proposition 1899:23)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

N:o 23.

Kong}. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag om handräckning åt utländsk domstol, till
lag om vittnesförhör vid utländsk domstol, till lag
om ändrad lydelse af 3 § i lagen den 19 november
1886 angående skyldighet för utländsk man att i
rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa
borgen för kostnad och skada och till lag om verkställighet
i visst fall af utländsk domstols beslut;
gifven Stockholms slott den 3 februari 1899.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
l:o) lag om handräckning åt utländsk domstol;

2:o) lag om vittnesförhör vid utländsk domstol;

3:o) lag om ändrad lydelse af 3 § i lagen den 19 november 1886
angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk
domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada; samt
4:o) lag om verkställighet i visst fall af utländsk domstols beslut.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

* • - . . >■ i'' i • • •» •■'' .. .''.''Mit''; . I ,i ;!* i Hl

L. Annerstedt.

Bih. till Riksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 18 Käft. (No 23). 1

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

u:/

S« . \ • » I \ * ‘ • • V ;

''■ ''V. •’ M S >.»t •s'' i ,J ,\ \ > \ \,

Förslag

till

- • • •>. v ’ >»» '' y • . yt1 '' >-vv} >'' \V < .»''• ■ \ v''Vi .

LAG

om handräckning åt utländsk domstol.

Härigenom förordnae som följer:

1 §•

Har i mål eller ärende, deri fråga ej är om ansvar för brottslig
gerning eller om efterforskning af brott, utländsk domstol gjort framställning
hos domstol här i riket om vidtagande af någon till rättegången
hörande åtgärd, såsom upptagande af ed, anställande af förhör
med part, vittne eller sakkunnig, granskning af skriftlig handling
eller besigtning af annat föremål, och varder den framställning genom
utrikesdepartementet öfverlemnad till den svenska domstolen, skall
den äskade handräckningen lemnas, efter ty här nedan sägs.

2 §. ,

Handräckning, som i 1 § sägs, skall lemnas af allmän underrätt.

År framställning gjord om upptagande af ed, anställande af förhör,
granskning af skriftlig handling eller besigtning af annat föremål, som
lämpligen kan vid rätten företes, ankomme åtgärden på den rätt, inom
hvars område den, som skall fullgöra edgång eller höras, eller som innehar
föremål, hvarom fråga är, har sitt hemvist eller någon tid sig uppe -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

håller; dock att, der han samtyckt att vid annan rätt fullgöra hvad
af honom äskas, åtgärden skall af den rätt vidtagas. År fråga om
besigtning af föremål, som ej lämpligen kan vid rätten företes, tillkomme
sådan åtgärd den rätt, inom hvars område föremålet finnes.
Annan åtgärd skall verkställas af den rätt, till hvilken framställning
derom inkommer.

3 §•

Pröfva!- i stad rätten eller å landet domaren, att begärd handräckning
ej kan lemnas, meddele den utländska domstolen underrättelse
derom med uppgift om skälen för beslutet.

Finner rätten eller domaren, att det jemlikt 2 § tillkommer annan
rätt att vidtaga åtgärd, hvarom fråga är, öfversände framställningen
till den rätt, och gifve det den utländska domstolen tillkänna.

F • I! '' ■ .: ....., • '' '' l: i t ;; ‘

4 §.

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten eller domaren
dag för ärendets företagande. Skall någon såsom vittne höras,
varde han genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad.
Annan, som skall vid rätten tillstädeskomma, läte rätten eller domaren
om den utsatta dagen underrättas; anmode ock, der fråga är om
granskning af skriftlig handling eller besigtning af annat flyttbart
föremål, den, som innehar föremålet, att det vid rätten förete. Ej
vare nödigt, att part om dagen för ärendets företagande underrättas,
der han ej sjelf skall afhöras eller något fullgöra.

Har den utländska domstolen begärt att erhålla underrättelse,
hvilken dag ärendet skall förekomma, aflåte rätten eller domaren i
god tid sådan underrättelse.

5 §•

I fråga om ärendets behandling vid rätten skall, der ej af föreskrifterna
i denna lag annat föranledes, lända till efterrättelse hvad
om rättegång vid svensk domstol finnes stadgadt.

Korujl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

6 §•

Der arman än den, som i egenskap af vittne blifvit till rätten
kallad, uteblifver eller underlåter att fullgöra hvad af honom äskas,
läte rätten dervid bero.

7 §•

Afser framställningen parts hörande på ed, och är ej utsatt, hvad
under eden skall bekräftas eller förnekas, anställe rätten förhör med
parten angående den omständighet, hvarom upplysning äskas. Innan
förhöret eger ruin, erinre rättens ordförande parten, att hvad
han vid förhöret uppgifver skall af honom till rigtigheten med ed
bekräftas. Sedan parten afhörts och hans utsaga blifvit upptecknad,
skall det upptecknade för parten uppläsas, och denne tillfrågas, om
utsagan blifvit rätteligen fattad. Derefter erinre rättens ordförande
parten om edens vigt och betydelse samt uppmane honom att, der
hans utsaga i något afseende afviker från sanningen, deri göra rättelse;
och bekräfte parten deruppå med ed, att hans utsaga, sådan
den blifvit af honom vidkänd, är sann.

8 §•

Den, som enligt svensk lag är jäfvig att vittna, må ej mot sitt
bestridande dertill förpligtas. Medgifver lian att vittna, värde åtbörd,
utan så är, att jäfvet är af beskaffenhet att efter svensk lag ej kunna
eftergifvas. Eger, enligt lagen i det land, der den främmande domstolen
är, den, som till vittne åberopats, vägra att afgifva vittnesmål
eller att besvara viss fråga, njute han den rättighet till godo.

9 §•

Har den utländska domstolen hemstält, att vid eds afläggande
skola användas andra ordalag än i svensk lag äro stadgade, eller att
dervid eljest skall förfaras annorledes än svensk lag föreskrifver, och
är den, af hvilken ed kräfves, villig att sålunda fullgöra eden, pröfve
rätten, huruvida det må ske.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Innefattar den utländska domstolens framställning eljest begäran
att visst förfarande skall iakttagas vid verkställande af äskad åtgärd,
skall den begäran efterkommas, der det ej är i svensk lag förbjudet.

■ '' * i I '' *

10 §.

Rätten pröfve, hvilken ersättning skall tillkomma kronans eller
rättens betjente för delgifning af kallelse eller underrättelse, som i
4 § afses; ege ock, der annan än part vid rätten tillstädeskommit.
eller något fullgjort, tillägga honom ersättning för kostnad, som deraf
föranledts. Ersättning, hvarom nu är sagdt, varde af allmänna medel
förskjuten.

11 §•

Sedan ärendet blifvit till slut fördt, läte rätten protokoll öfver
hvad deri förekommit tillställas den utländska domstolen; foge ock
dervid uppgift å de kostnader, den äskade åtgärden enligt 10 § eller
eljest medfört.

12 §.

Hvad här ofvan är stadgadt för det fall, att framställning om
handräckning, som i 1 § sägs, blifvit genom utrikesdepartementet
öfversäud till svensk domstol, skäll jemväl ega tillämpning der sådan
framställning blifvit till domstol här i riket öfversänd från utländsk
domstol, med hvilken enligt Konungens förordnande den svenska
domstolen eger omedelbart skriftvexla.

I de fall, då rätten enligt denna lag har att aflåta meddelande
till utländsk domstol, skall, der ej på grund af Konungens förordnande
omedelbar skriftvexling må ega rum, det meddelande öfversändas
till utrikesdepartementet för vidare åtgärd.

* . !■ ''ii •»» *:*•*•■ ''.( ■ »f?:i:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Förslag

till

LAG

om vittnesförhör vid utländsk domstol.

Härigenom forordnas som följer:

1 §•

Varder i tvistemål, som är vid svensk domstol anhängig!, begäran
gjord, att någon, som vistas utom riket, skall såsom vittne höras vid
utländsk domstol, må rätten det tillåta, der skäl dertill äro.

'' 2 §.

Varder vittnesförhör, som i 1 § sägs, af rätten medgifvet, åligger
den, som begärt förhöret, att inom tid, som honom af rätten
förelägges, till rätten aflemna antingen löftesskrift af två vederhäftige,
inom riket bosatte svenske män, hvilka en för båda och båda för eu
borga såsom för egen skuld för den kostnad förhöret kan medföra,
eller ock bevis att han till säkerhet för sagda kostnad hos Konungens
befallningshafvande nedsatt det belopp, hvartill rätten finner kostnaden
kunna skäligen beräknas. Försummas det, vare frågan om förhöret
förfallen.

Hvad i denna § är sagdt skall ej ega tillämpning, då förhör
begärts af den, som förer Konungens och kronans talan.

3§. ( r,; "

Fullgöres hvad i 2 § är föreskrifvet, utfärde rätten framställning
till den utländska domstolen om förhörets anställande, och skall

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 23.

i den framställning meddelas en kort berättelse om saken äfvensom
uppgift å de omständigheter, angående hvilka förhör skall ega rum.
Der part sådant äskar, begäre rätten ock, att underrättelse om dagen
för förhöret varder i god tid rätten meddelad.

Framställning, som nu är sagd, skall af rätten tillställas utrikesdepartementet
för vidare åtgärd eller, der enligt Konungens förordnande
omedelbar skriftvexling med den utländska domstolen må ega
rum, öfversändas till den domstol.

4 §•

Sedan till rätten inkommit uppgift å kostnad, som af framställningen
föranledts, öfversände rätten den uppgift jemte borgen eller
nedsättningsbevis, hvarom i 2 § sägs, till Konungens befallningshafvande,
som har att vidtaga erforderliga åtgärder för kostnadsbeloppets
uttagande.

5 §•

Hvad i denna lag är stadgadt angående vittnesförhör i tvistemål
gälle ock, der sådant förhör begäres i ansökningsärende.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 23.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse af 3 § i lagen den 19 november 1886 angående skyldighet
för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot
inländsk man ställa borgen för kostnad och skada.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 19 november 1886
angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk
domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Konungen eger efter aftal med främmande stat och under förutsättning
af ömsesidighet meddela bestämmelser, hvarigenom den stats
undersåtar befrias från skyldighet att ställa säkerhet, hvarom i denna
lag är fråga.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Förslag

till

LAG

om verkställighet i visst fall af utländsk domstols beslut.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Der främmande stat genom aftal medgifver, att beslut hvarigenom
förpligtelse att gälda rättegångskostnad blifvit af svensk domstol
ålagd kärande eller mellankommande part, som är medborgare i den
främmande staten och der har sitt hemvist, må i den stat bringas
till verkställighet, eger Konungen förordna, att beslut af domstol i
den främmande staten må, i hvad det innefattar så beskaffad förpligtelse,
här i riket verkställas.

2 §•

Vill någon erhålla verkställighet å utländsk domstols beslut, som
i 1 § afses, göre derom ansökning hos öfverexekutor; och skall dervid
företes den handling, hvarå ansökningen grundas, och med bevis
af myndighet i den främmande staten styrkas, att handlingen är i
behörig form utfardad, samt att beslutet vunnit laga kraft och vid den
tid, då ansökningen göres, må i den främmande staten verkställas.
Der fråga är om beslut af annan domstol än norsk, skall ock företes
intyg af svensk beskickning eller konsul, att det bevis, hvarom nyss
är sagdt, är af behörig myndighet utfärdadt.

År någon af handlingar ne affattad å annat främmande språk än
det norska eller danska, varde styrkt öfversättning af den handling
jemväl ingifven.

Bih. till Riksd. Prof. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

3 §.

Fullgöres hvad i 2 § är stadgadt, förordne öfverexekutor, att beslutet
må verkställas; och gånge det sedan i verket likasom svensk
domstols laga kraft egande dom.

4 §•

Hvad i denna lag är stadgadt skall ej utgöra hinder för tillämpning
af förordningen om verkställighet af domar och utslag, meddelade
af domstol i konungariket Danmark, den 15 Juni 1861.

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartements -ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
å Stockholms slott den BO September 1898,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhieem,

WlKBLAD,

Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anförde i
underdånighet:

»På grund af Eders Kongl. Maj:ts beslut den 29 januari 1897
har för de Förenade Rikenas del undertecknats en internationell konvention
angående vissa till civilprocessen hörande ämnen af internationell
natur. I öfrig! har konventionen blifvit biträdd af Belgien,
Danmark, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal,
Rumänien, Ryssland, Schweiz, Spanien, Tyskland och ÖsterrikeUngern.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Ifrågavarande konvention, som hufvudsakligen grundar sig på
vissa vid internationella konferenser i Haag åren 1893 och 1894 uppstäda
regler, innehåller i öfversättning följande bestämmelser:

<x. Delgifning af judiciella och extra judiciella handlingar.

Artikel 1. I afseende å delgifning af handlingar, som angå rättsförhållanden
af civil eller kommersiell natur, skall för de fördragslutande
staterna gälla, att då hos behörig myndighet i en af dessa
stater begäran om sådan delgifning framställes af tjensteman vid
domstol i någon annan af staterna eller af myndighet, som har att
vid sådan domstol bevaka det allmännas rätt, den begäran skall efterkommas.

Öfversända!]det af dylik begäran skall ske på diplomatisk väg,
så framt icke direkt skriftvexling mellan de båda staternas myndigheter
är tillåten.

Artikel 2. Delgifningen skall verkställas genom försorg af den
myndighet, hos hvilken begäran derom framställe, och kan icke förvägras
med mindre den stat, inom hvars område den skulle ega rum,
anser den vara af beskaffenhet att kränka dess suveränitet eller medföra
fara för dess säkerhet.

Artikel 3. ''Såsom bevis om delgifningen skall godkännas ett dateradt
och legaliseradt mottagningsbevis eller ett intyg af den myndighet,
till hvilken framställningen blifvit gjord, utvisande att delgifningen
egt rum och dagen derför.

Mottagningsbeviset eller intyget skall tecknas å eller vidfogas det
duplettexemplar af handlingen, som för sådant ändamål skall öfversändas.
, , /; ...

Artikel 4. Förestående bestämmelser utgöra ej hinder för att,
der vederbörande staters lagar eller mellan dem afslutade överenskommelser
sådant medgifva,

1:°) öfversända handlingar med posten direkt till vederbörande i
utlandet; ,,i .<

2ro) verkställa delgifning omedelbart genom kompetenta myndigheter
i det land, der delgifningen skall ske;

3:o) verkställa delgifning i utlandet genom hvarje stats diplomatiska
eller konsulära tjensteman.

b. Begäran om handräckning i rättegång.

Artikel 5. I mål eller ärende af civil eller kommersiell natur
eger judiciell myndighet i eu af de fördragslutande staterna att, med

Kong!. Maj-Jr Nåd. Proposition N:o 23.

iakttagande af bestämmelserna i landets lagstiftning, hos behörig
myndighet i en annan af dessa stater göra framställning om vidtagande
af åtgärder till utredning i målet eller ärendet eller af andra
till dess behandling hörande åtgärder.

Artikel 6. Öfversändandet, af dylika framställningar skall ske på
diplomatisk väg, så framt icke omedelbar skriftvexling mellan de båda
staternas myndigheter är tillåten.

Om framställningen icke är affattad på det språk, som brukas af
myndighet, till hvilken den är stäld, skall den, så framt ej annorlunda
aftalats, vara åtföljd af en till riktigheten bestyrkt öfversättning
till det språk, som genom öfverenskommelse mellan vederbörande
stater blifvit bestämdt.

Artikel 7. Den domstol, till hvilken framställningen blifvit gjord,
är skyldig att efterkomma densamma; dock kan vidtagandet af'' den
begärda åtgärden förvägras

l:o) om handlingens äkthet icke blifvit styrkt;

2:o) om i den stat, till hvilken framställningen skett, utförandet
af den begärda åtgärden icke tillkommer domstol.

Dessutom kan åtgärdens verkställande förvägras, om den stat,
inom hvars område den skulle ega rum, anser den vara af beskaffenhet
att kränka dess suveränitet eller medföra fara för dess säkerhet.

Artikel <9. Derest den myndighet, till hvilken framställningen
blifvit gjord, icke är behörig att vidtaga den begärda åtgärden, skall
tramställningeu, i enlighet med gällande bestämmelser, i tjensteväg
öfversändas till behörig domstol i samma stat.

Artikel 9. I alla de fall, då den begärda åtgärden icke vidtages
af den myndighet, till hvilken framställningen blifvit gjord, åligger
det denna myndighet att omedelbart derom underrätta den myndighet,
från hvilken framställningen utgått, samt tillika angifva, derest
sådant fall är för handen, som i artikel 7 afses, de skäl, på grund
hvaraf åtgärdens vidtagande förvägrats, samt i fall, som i artikel 8
omtalas, till hvilken myndighet framställningen blifvit öfversänd.

Artikel 10. Den domstol, som vidtager den begärda åtgärden,
skall dervid i fråga om de former, som höra iakttagas, tillämpa sitt
eget lands lagar; dock skall, der användning af en viss form begärts
af den myndighet, som gjort framställningen, denna form, äfven om
den icke är föreskrifven i det land, till hvilket framställningen .skett,
iakttagas, så framt den icke är i dess lagstiftning förbjuden.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

c. Parts skyldighet att ställa säkerhet.

Artikel 11. Der undersåte i en af de fördragslutande staterna,
med hemvist i någon af dem, är kärande eller mellankommande part
vid domstol i eu annan af dessa stater, må han icke, på grund af sin
egenskap af utländing eller i följd af saknaden af hemvist eller uppehållsort
inom landet, förpligtas att ställa borgen eller annan säkerhet,
under hvad namn det vara må.

Artikel 12. Dom, hvarigenom i eu af de fördragslutande staterna
rättegångskostnader ådömts kärande eller mellankommande part, som
vare sig på grund af artikel 11 eller i följd af lagstiftningen i den
stat, der rättegången varit anhängiggjord, är fritagen från ställande
af säkerhet, skall i eu hvar af de öfriga fördragslutande staterna göras
verkställbar af dertill enligt landets lag behörig myndighet.

Artikel 13. Den myndighet, som i artikel 12 afses, skall inskränka
sig till att undersöka:

l:o) om, enligt lagen i det land, der domen blifvit meddelad, den
handling, på grund hvaraf verkställighet sökes, uppfyller de för dess
formella giltighet uppstälda vilkor;

2:o) om, enligt samma lag, domen vunnit laga kraft.

d. Kostnadsfri rättshjälp.

Artikel 14. Undersåtar i eu hvar af de fördragslutande staterna
skola i alla andra af dessa stater åtnjuta enahanda förmån af kostnadsfri
rättshjelp, som, i öfverensstämmelse med gällande föreskrifter i
det land, der rättshjelpen sökes, tillkommer landets egna undersåtar.

Artikel 15. I fråga om utländings medellöshet skall i hvarje fall
bevis utfärdas eller förklaring upptagas af myndighet i hans boningsort.
eller, om han ej har fast bostad, af myndighet å den ort, der han
för tillfället uppehåller sig.

Om sökanden icke uppehåller sig i det land, der rättshjelpen begäres,
skall beviset eller förklaringen om hans medellöshet utan afgift
legaliseras af eu diplomatisk eller konsulär tjensteman för det land,
i hvilket handlingen skall företes.

Artikel 16. Myndighet, som eger utfärda fattigdomsbevis eller
upptaga förklaring om medellöshet, kan hos myndigheter i öfriga fördragslutande
stater inhemta upplysningar angående sökandens förmögenhets
vilkor.

Den myndighet, hvilken det åligger att besluta öfver gjord ansökning
om kostnadsfri rättshjelp, bibehåller inom gränsen för sin be -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

hörighet rätten att pröfva de bevis, förklaringar och upplysningar,
hvilka densamma föreläggas.

e. Bysättning.

Artikel 17. I mål eller ärende, som ej angår brottslig gerning,
må bysättning ej, vare sig såsom exekutionsmedel eller såsom säkerhetsåtgärd
komma till användning på ut.ländingar, tillhörande någon
af de fördragslutande staterna, annorledes än i de fall, der sådan åtgärd
kan användas gent emot landets egna undersåtar.

Slutbestämmelser.

I. Denna konvention skall ratificeras. Ratifikationerna skola deponeras
i Haag så snart som möjligt.

II. Den skall gälla i fem år, räknadt från den dag, då ratifikationerna
blifvit deponerade.

III. Den skall anses förnyad för fem år i sänder, derest den icke
inom sex månader före utgången af denna tid uppsäges af någon af
de höga fördragslutande parterna.

Uppsägningen gäller endast med afseende å det eller de land,
som notificerat densamma. För öfriga stater bibehåller konventionen
giltighet.

IV. Protokollet för anslutning till konventionen skall för de
stater, som deltagit i konferensen i Haag i juni och juli 1894, stå
öppet till den 1 januari 1898.

Innan ratifikation af ifrågavarande konvention kan ega rum, måste
tillses, i hvad mån för genomförande här i riket af deri upptagna
grundsatser nya lagstadganden tarfvas eller redan gällande böra undergå
förändring.

Hvad då till en början beträffar de i af delningen a. af konventionen
upptagna grundsatser om delgifning af handlingar lära desamma
påkalla vissa bestämmelser beträffande såväl delgifning här i riket på
begäran af utländska myndigheter som ock framställningar till sådana
myndigheter om deras biträde för delgifning i utlandet; men dessa
bestämmelser, som äro af beskaffenhet att kunna i administrativ väg
meddelas, torde ej böra utfärdas, förr än de stadganden af allmän lags
natur, hvilka förutsättas för ratifikation af konventionen, blifvit genomförda.
Jag utbeder mig alltså att framdeles få återkomma till detta
ämne.

K orig l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

It»

Deri i af delningen d. uttalade grundsats om rätt för främmande
undersåtar att i händelse af medellöshet åtnjuta förmånen af kostnadsfri
rättshjelp i samma utsträckning som inländske män öfverensstämmer
med hvad redan för närvarande hos oss gäller. I den begränsade
omfattning, hvari vår lagstiftning öfverhufvud medgifver eu
dylik förmån, tillkommer den utan åtskilnad in- och utländingar. De
i samma afdelning upptagna föreskrifter om sättet för ådagaläggande
af medellöshet torde deremot föranleda en obetydlig jemkning i förordningen
angående expeditionslösen; men frågan härom torde, såsom
varande af administrativ natur, böra tills vidare anstå.

Föreskriften i af delningen e. om utländingars och egna undersåtars
likställighet i fråga om bysättning saknar för svensk lagstiftning
all betydelse, då genom 8 § i förordningen om nya utsökningslagens
införande bysättningstvånget blifvit för såväl in- som utländingar
fullständigt afskaffadt.

De i afdelningarne b. och c. upptagna stadgandeti torde deremot
nödvändiggöra vissa bestämmelser hörande till allmän lag, och har
jag med anledning häraf låtit inom lagbyrån utarbeta förslag till följande
författningar:

1) Lag om handräckning i vissa fall åt utländsk domstol;

2) Lag angående vittnesförhör vid utländsk domstol;

3) Lag om ändrad lydelse af 3 § i lagen angående skyldighet
för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk
man ställa borgen för kostnad och skada den 19 november 1886; samt

4) Lag angående verkställighet i visst fall af utländsk domstols
beslut.

Det torde nu tillåtas mig att redogöra för grunderna för de i
dessa förslag upptagna hufvudsakliga bestämmelser.

Beträffande den föreslagna lagen om handräckning åt utländsk domstol
må erinras, att i öfverensstämmelse med en tämligen allmänt rådande
internationell sedvänja, de särskilda staternas domstolar på anmodan
redan nu i allmänhet lemna hvarandra sådan handräckning,
som här afses. Äfven hos oss har det, trots saknaden af såväl internationella
överenskommelser som inre lagstiftning rörande detta ämne,
redan länge i ganska stor omfattning förekommit, att domstolarne fått
mottaga framställningar från utländska domstolar om vidtagande af
åtgärder till utredning i anhängiga rättstvister. Dessa framställningar,
hvilka oftast afsett anställande af vittnesförhör men stundom äfven

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

andra åtgärder, hafva i allmänhet, ehuru ej undantagslöst, af de svenska
domstolarne efterkommits. Rörande åtskilliga väsentliga spörsmål,
som dervid uppstått, har emellertid under lagstiftningens tystnad
ovisshet varit rådande. Med hänsyn härtill och då under den internationella
samfärdselns alltjemt fortgående utveckling denna samverkan
mellan de särskilda staternas domstolar torde komma att vinna allt
större betydelse, måste det redan i och för sig anses önskvärdt, att
lagstiftning i ämnet kommer till stånd; och om, såsom konventionen
afser, bestämd skyldighet skall åläggas domstolarne att lemna handräckning,
hvarom nu är fråga, tarfvas uttryckliga lagbud såväl härom
som angående det förfarande, som skall iakttagas vid handräckningens
meddelande.

Med anslutning till konventionen hafva, såsom förslagets 1 § utvisar,
de ifrågasatta bestämmelserna blifvit begränsade till civila mål
och ärenden. \ isserligen framträder någon gång äfven i brottmål behofvet
af utländsk domstols biträde, och i regeln pläga de särskilda
staternas domstolar ej heller i dylika mål undandraga sig att meddela
äskad handräckning; men att i lag fastställa eu sådan skyldighet torde
dock, särskildt med hänsyn till tänkbara skiljaktigheter i uppfattningen
om åtalade handlingars straffvärdhet, vara förenadt med betänkligheter.
Framdeles såsom hittills torde det alltså, der ej särskilda internationella
aftal annat föranleda, böra i hvarje särskildt fäll bero af domstolens
pröfning, huruvida i brottmål begärd handräckning skall meddelas.

Den i konventionen uttryckta grundsatsen om domstolarnes skyldighet
att i mål och ärenden, som der afses, lemna äskad handräckning
förutsätter ej, att handräckningen ovilkorligen skall meddelas af
just den domstol, till hvilken framställning derom aflåtits. Tvärtom
antager konventionen, att en stats lagstiftning kan innehålla regler,
som i hvarje särskildt fall medföra uteslutande behörighet för någon
viss bland statens domstolar. I förslagets 2 § hafva dylika regler
upptagits. Den vigtigaste af dessa innebär, att, der en person skall
vid domstolen höras eller eljest fullgöra något, som af honom äskas,
ärendet ej utan hans på förhand gifna samtycke må behandlas af
annan rätt, än den, inom hvars område han bor eller uppehåller sig.
Beträffande skälen för denna föreskrift må erinras, att der •— såsom
enligt förslaget är fallet i fråga om vittnen — en laglig förpligtelse
till inställelse eger ruin, denna ej bör göras mera betungande än omBih.
till Riksd. Prof. 1833. 1 Sand. 1 Afd. 18 Iiäft. 3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

ständigheterna ovilkorligen kräfva. I andra fall åter, der enligt förslaget
något rättsligt tvång ej utöfvas mot den, som skall tillstädeskomma
eller fullgöra en äskad prestation, är det för uppnående af
det med framställningen åsyftade resultat af vigt, att på honom ej
ställas alltför stora anspråk.

I öfverensstämmelse med konventionens innehåll har i 3 § intagits
föreskrift, att framställning, som inkommit till inkompetent rätt,
skall i tjensteväg befordras till den behöriga domstolen.

Med hänsyn till angelägenheten af ärendets skyndsamma behandling
har den i 3 § åsyftade pröfning af frågan om domstolens
behörighet likasom de i 4 § afsedda förberedande åtgärder ansetts
kunna på landet öfverlemnas åt domaren ensam.

Att, såsom 5 § innebär, svensk rättegångsordning i allmänhet
skall tillämpas vid ärendets behandling inför rätten, öfverensstämmer
med de i andra länder antagna grundsatser och lärer jemväl betingas
af de praktiska förhållandenas kraf. Ett undantagslöst fasthållande af
denna regel är emellertid ej förenligt med konventionen och skulle
under vissa omständigheter kunna föranleda uppenbara oegentligheter.
Vissa undantag hafva derför ansetts böra i 6—9 §§ stadgas.

En fråga, som ej kan af lagstiftningen förbigås, är den, huru
förfaras skall i händelse en i handräckningsärende inkallad person
uteblifver från rätten eller vägrar att afgifva honom affordradt yttrande
eller fullgöra annat, som af honom äskas. Framför allt eger
denna fråga betydelse i afseende å vittnen. Det kan naturligtvis ej
alltid påräknas, att en utanför saken stående person skall af intresse
för rättvisan frivilligt underkasta sig det obehag, som ofta nog är
förenad!, med ett vittnesmåls afgifvande, och erfarenheten utvisar jemväl
att, der det tillätes åberopade vittnen att godtyckligt undandraga
sig vittnesmåls afgifvande, denna möjlighet ofta af dem begagnas.
För uppnående af det med förevarande lagstiftning förenade syfte
måste det alltså anses önskvärdt, att, med vissa undantag, som framdeles
skola beröras, lagens bestämmelser om vittnespligt och förfarandet
mot tredskande vittne komma att ega tillämpning jemväl i
de fall, som här afses; och något giltigt skäl synes häremot ej kunna
anföras. Såsom framgår af 6 §, jemförd med 5 och 8 §§, intages denna
ståndpunkt af förslaget.

I fråga åter om andra personer, som kunna varda till rätten inkallade
för att afhöras eller fullgöra en prestation af ett eller annat

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

slag, innebär förslagets 6 §, att några rättsliga tvångsmedel ej må
användas. Denna regel gäller i främsta rummet parterna i saken.
Att tvinga en part att inställa sig vid rätten eller söka genom tvångsmedel
förmå honom att der afgifva yttrande liar ansetts så mycket
mindre böra ifrågakomma, som enligt de flesta lagar en dylik tredska
ej vid processdomstolen medför tvångsåtgärder utan allenast föranleder,
att domstolen vid sakens pröfning eger fästa skäligt afseende
å partens förhållande. Ej heller har det ansetts lämpligen kunna,
annorledes än i sammanhang med väsentliga ändringar i gällande
bevisningslagstiftning, sättas i fråga att föreskrifva tvångsåtgärder
mot part eller annan, som vägrar att till granskning förete skriftlig
handling eller annat föremål. Hvad slutligen angår sakkunnigs utlåtande
lärer det ej vara af något praktiskt behof påkalladt och —
så länge den inhemska lagstiftningen så godt som saknar föreskrifter
i detta ämne — ej heller lämpligt att för här åsyftade fall meddela
bestämmelser om'' skyldighet att afgifva sådant utlåtande och om
rättsliga påföljder af försummelse i detta hänseende.

Det i 7 § införda stadgande om anställande af fritt edligt förhör
med part har föranledts deraf, att i en af de fördragslutande staterna,
nämligen Österrike, denna form af förhör numera trädt i stället
för den normerade partseden.

I afseende å de i 8 § förekommande bestämmelser rörande vittnesjäf
må här erinras följande. Det hufvudsakliga syftet med lagens föreskrifter
om vissa personers obehörighet att aflägga vittnesmål är uppenbarligen
att förebygga, att på grund af deras utaf lagstiftaren misstrodda
utsagor en oriktig dom fälles. Då emellertid, såsom af en
jemförelse mellan de särskilda staternas lagstiftning framgår, gränserna
för denna obehörighet dragas olika, och det naturligen ligger helt och
hållet utom en stats uppgift att i fråga om rättskipningen inom eu annan
stat söka i ett särskilt fall framtvinga användandet af en annan begränsning
än den, som der gäller, lärer från nyss nämnda synpunkt
hinder ej möta att på begäran af utländsk domstol afhöra äfven sådana
personer, hvilkas utsagor ej skulle få tagas i betraktande, om rättegången
vore inom landet anhängig. Af andra grunder torde det
emellertid ej vara lämpligt att i förevarande fall låta svensk domstol
helt och hållet bortse från jäfsfrågan. De jäfsbestämmelser vår lagstiftning
innehåller fylla nämligen, om ock på ett mindre fullkomligt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

sätt, äfven en annan uppgift än den nyss angifna. De verka i viss
män i samma rigtning som de i främmande lagar upptagna föreskrifter
om rätt för ett åberopadt vittne att undandraga sig förhör, der
detta af en eller annan anledning skulle försätta vittnet i en skef eller
pinsam ställning; och så länge vår lag ej innehåller dylika bestämmelser,
torde alltså i fall som här afses ett jäfsförhållande böra medföra
åtminstone den verkan, att den jäfvige ej mot sitt bestridande
kan förpligtas att vittna. Härvid kan man emellertid ej stanna. Vissa
af lagens jäfsbestämmelser äro af den art, att de ej kunna eftergifvas
utan att edens helgd sättes i fara eller rättskipningens anseende lider.
Att ett jäf, som påkallas af ett dylikt publikt intresse, äfven i nu
förevarande fall ovilkorligen måste upprätthållas, ligger i öppen dag;
och likasom i rättegång vid svensk domstol bör det alltså äfven
här ankomma på domstolen att efterforska och på part att anföra
sådant jäf.

Den rättighet, som 8 § medgifver ett åberopadt vittne, att äfven
på grund af utländsk lags bestämmelser undandraga sig vittnesmål,
är en naturlig följd deraf, att vittnesförhöret endast är ett led i den
vid utländsk domstol pågående processen. Den omständigheten, att
förhöret hålles här i riket, lärer ej böra för vittnet föranleda vidsträcktare
förpligtelse!'', än som skolat åligga vittnet vid inställelse
inför den främmande domstolen. Att innehållet af den åberopade utländska
lagstiftningen, derest det ej skulle vara domstolen bekant,
bör af vittnet styrkas, lärer emellertid vara uppenbart.

Beträffande sättet för utförande af en äskad handräckningsåtgärd
innebär konventionen, att, der den utländska domstolen framstält begäran
om iakttagande af visst förfarande, denna begäran skall efterkommas,
så framt ej sådant förfarande är förbjudet enligt lagstiftningen
i den stat, der handräckningen skall meddelas. I öfverensstämmelse
härmed står det i senare stycket af 9 § införda stadgandet,
enligt hvilket det tillkommer handräckningsdomstolen att, vid
sidan af den svenska rättegångsordningens bestämmelser, tillämpa
jemväl de särskilda regler, hvilkas iakttagande den utländska domstolen
påkallat, i den mån de äro med nyssnämnda bestämmelser
förenliga.

För ett särskilt fall har emellertid en verklig afvikelse från de
i svensk lag stadgade former ansetts böra medgifvas. Ofta inträffar,
att, der fråga är om upptagande af ed, den utländska domstolen fram -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

ställer begäran, att ett visst angifvet, edsformulär skall följas eller
någon viss ceremoni iakttagas vid edens afläggande. Att utesluta all
möjlighet för handräckningsdomstolen att efterkomma en dylik begäran
synes ej vara nödvändigt eller lämpligt. I händelse den, som
skall aflägga eden, är villig att dervid iakttaga den utländska domstolens
föreskrifter, och dessa ej innefatta något, som enligt här i
landet rådande uppfattning kan i ett eller annat afseende anses stötande,
lärer ett fasthållande af vår rättegångsordnings bestämmelser
ej vara af omständigheterna påkalladt. I enlighet med denna uppfattning
har i förra stycket af 9 § öfverlemnats åt handräckningsdomstolen
att, under förutsättning af samtycke från den, som skall aflägga
eden, pröfva, huruvida dervid må förfaras i enlighet med den utländska
domstolens framställning.

I sammanhang med den i 11 § upptagna föreskriften rörande
kostnader, som af handräckningsåtgärd föranledas, må framhållas, att
det, för undvikande af internationella uppgörelser rörande alltför obetydliga
kostnadsfrågor, torde böra tagas i öfvervägande, huruvida icke
i afseende å protokoll i handräckningsärende kan medgifvas frihet
tran lösen och stämpel. Till frågan härom torde det emellertid tillåtas
mig att vid annat tillfälle återkomma.

Jag öfvergår nu till den föreslagna lagen om vittnesförhör vid utländsk
domstol.

Den rättighet, som konventionen medger domstolarne i eu hvar
af de fördragslutande staterna, att hos domstol i annan bland dessa
stater påfordra vidtagande af hvarje slags åtgärd, som kan tjena till
utredning i en anhängig rättstvist eller eljest hörer till dess handläggning,
lärer visserligen, med hänsyn till vår rättegångsordnings
grundsatser, för närvarande ej lämpligen kunna i hela sin omfattning
tagas i anspråk från svensk sida; men i afseende å den art af handräckning,
som härvid är af största betydelsen — anställande af vittnesförhör
— synes hinder ej möta att låta den i konventionen medgifna
förmån tillkomma äfven part, som här i riket förer rättegång. Då
emellertid vår gällande lagstiftning i allmänhet utgår från den förutsättning,
att vittnesförhör uti här i riket anhängig rättegång alltid
hålles vid svensk domstol, måste genom lag bestämmas, huru tillåtelse
må vinnas till förhörs anställande utom riket, äfvensom hvad som
skall iakttagas för erhållande af den främmande domstolens medverkan.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 23.

I betraktande af deri beredvillighet, som främmande staters domstolar,
oberoende af internationella fördrag, i allmänhet visa i fråga
om handräckning i civila mål och ärenden, lärer tillräcklig anledning
ej föreligga att låta ifrågavarande föreskrifter gälla allenast, då vittnesförhör
kan ega rum vid domstol i någon af de fördragslutande staterna,
utan torde, på sätt förslagets 1 § innebär, dessa föreskrifter
böra ega tillämpning å utländsk domstol i allmänhet, något som
naturligtvis ej utesluter, att, der fråga är om förhör inom land, hvars
domstolar veterligen pläga vägra handräckning åt svensk domstol,
detta förhållande bör af den svenska domstolen tagas i betraktande
vid pröfning af parts begäran om tillstånd till förhöret. Deremot
hafva, såsom 1 och 5 §§ utvisa, förslagets bestämmelser ansetts ej
böra ega tillämpning i brottmål. Lämpligheten af att i dylika mål
en del af rättegången förlägges till en domstol, der parterna i allmänhet
ej kunna inställa sig, lärer starkt kunna ifrågasättas; hvartill
kommer, att det, med hänsyn till vigten af brottmåls skyndsamma
behandling, ej kan vara lämpligt att lata ett sadant mal uppehållas i
afbidan på en främmande domstols åtgärd, der denna, såsom här är
fallet, ej kan med säkerhet påräknas utan är boende på tillmötesgående.

Hvad angår stadgandet i 2 § må här erinras, att svenska statsverket
i förhållande till den främmande staten alltid måste svara
för de med förhöret förbundna kostnaderna. Vid sådant förhållande
har det ansetts skäligen böra åläggas den, som vill begagna sig
af statens medverkan för förhöret, att ställa säkerhet för dessa kostnader.
.

De i förra stycket af 3 § intagna bestämmelser rörande innehållet
af rättens framställning till den utländska domstolen öfverensstämma
med redan gängse internationell pi''axis.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 3 § i lagen den 19 november
1886 föranledes af artikel 11 i konventionen. Från skyldighet att
fullgöra de i nämnda lag stadgade prestationer är visserligen jemlikt
nu gällande lydelse af lagens 3 § utländsk man frikallad, derest i
hans hemland svensk man fördragsenlig! åtnjuter liknande förmån.
Då emellertid enligt konventionen svensk man icke under alla förhållanden,
utan endast om han är bosatt inom någon af de fördragslutande
staterna, är frikallad från de prestationer, hvarom här är
fråga, skulle det kunna dragas i tvifvelsmål, huruvida undersåtar i de

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

främmande stater, som deltagit i konventionen, vore på grund af
namnda $ befriade från samma prestationer. Till förebyggande af
hvarje tvekan härom har det ansetts lämpligt att föreslå en något
törändrad affattning af paragrafen.

Förslaget till lag angående verkställighet i visst fall af utländsk domstols
beslut sammanhänger med reglerna i artiklarne 12 och 13 af konventionen.
För närvarande kunna som bekant i allmänhet utländska
domar ej under någon form bringas till verkställighet här i riket.
Endast i afseende å danska domstolars beslut gäller på grund af
särskild öfverenskommelse ett annat förhållande. Någon betänklighet
mot att under de i konventionen angifna förutsättningar tillåta verkställighet
å domar,. som der afses, torde ej föreligga. Det hufvudsaklig
a skål, som eljest kan anföras mot medgifvande af exekution å
främmande domar, nämligen att den främmande domstolen tilläfventyrs
efter svensk rättsuppfattning varit obehörig, saknar uppenbarbetydelse
i nu afsedda fall, der den dömde sjelf, genom att
vid den främmande domstolen uppträda såsom kärande eller mellankommande
part, erkänt dess behörighet.

Då det definitiva tillträdandet till konventionen torde komma att
för särskilda stater ske på olika tider, samt tänkbart är, att överenskommelser,
liknande den nu förevarande, framdeles kunna träffas
med stater, som ej deltagit i denna, lärer det ej lämpligen kunna
lfragasattas, att i sjelfva lagen angifva, hvilka stater skola åtnjuta
den förmån, som här afses, utan synes det böra öfverlemnas åt Konungen
att under i lagen angifna förutsättningar derom förordna. I
enlighet, härmed är förslagets 1 § affattad.

Såsom nyss antydts. innebär konventionen icke någon ovilkorlig
förpligtelse för de särskilda staterna att låta verkställa domar af ofvan
angifna innehåll,^ utan göres denna förpligtelse beroende af vissa förutsättningar^
i fråga om den dömdes nationalitet och boningsort. Då
emellertid någon olägenhet icke lärer uppkomma derigenom att nämnda
förbehåll eftergifves, men sådant är egnadt att väsentligen förenkla
den undersökning, som i hvarje särskildt fall bör föregå ett förordnande
om verkställighet, har, såsom 1 § utvisar, rätten till verkställighets
erhållande ansetts böra göras oberoende af omförmälda förutsättningar.
»

Departementschefen uppläste härefter ofvan omförmälda under
uagorna Litt. A D vid detta protokoll fogade lagförslag samt

Konql. May.ts Nåd. Proposition N:o 23.

hemstälde i underdånighet, att, för det ändamål 87 § regeringsformen
omförmäler, högsta domstolens utlåtande öfver förslagen måtte genom
note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan
täcktes Hans Magt Konungen i nåder lemna bifall.

Ex protocollo:

Axel Dandenell.

Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 23.

Bil. Litt. A.

Förslag

till

LAG

om handräckning i vissa fall åt utländsk domstol.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har i mål eller ärende, som icke angår brottslig handling, utländsk
domstol gjort framställning hos domstol här i riket om vidtagande
af någon till rättegången hörande åtgärd, såsom upptagande
af ed, anställande af förhör med part, vittne eller sakkunnig, granskning
af skriftlig handling eller besigtning af annat föremål, och vårdelden
framställning genom utrikesdepartementet öfverlemnad till den
svenska domstolen, skall den äskade handräckningen lemnas, efter ty
här nedan sägs.

2 §•

Handräckning, som i 1 § sägs, skall lemnas af allmän underrätt.

År framställning gjord om upptagande af ed, anställande af förhör,
granskning af skriftlig handling eller besigtning af annat föremål, som
kan vid rätten företes, ankomme åtgärden på den rätt, inom hvars
område den, som skall fullgöra edgång eller höras, eller som innehar
föremål, hvarom fråga är, har sitt hemvist eller någon tid sig uppehåller;
dock att, der han samtyckt att vid annan rätt fullgöra hvad
af honom äskas, åtgärden skall af den rätt vidtagas. År fråga om
Bill. till JRiksd. Prof. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft. 4

Kongl. MajUs Nåd. Proposition N;o 23.

besigtning af föremål, som ej kan vid rätten företes, tillkomme sådan
åtgärd den rätt, inom hvars område föremålet finnes. Annan åtgärd
skall verkställas af den rätt, till hvilken framställning derom inkommer.

3 §.

Pröfvar rätten eller å landet domaren, att begärd handräckning
ej kan lemnas, meddele den utländska domstolen underrättelse derom
med uppgift om skälen för beslutet.

Finner rätten eller domaren, att det jemlikt, 2 § tillkommer annan
rätt att vidtaga åtgärd, hvarom fråga är, öfversände framställningen
till den rätt, och gifve det den utländska domstolen tillkänna.

4 §■

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten eller domaren
dag för ärendets företagande samt läte den, som skall vid
rätten tillstädeskomma, till den dag kallas; anmode ock, der fråga är
om granskning af skriftlig handling eller besigtning af annat flyttbart
föremål, den som innehar föremålet att det vid rätten förete.

Har den utländska domstolen begärt att erhålla underrättelse om
dagen för ärendets företagande, aflåte rätten eller domaren i god tid
sådan underrättelse.

5 §•

I fråga om ärendets behandling vid rätten skall, der ej af nedan
gifna föreskrifter armat föranledes, lända till efterrättelse hvad om
rättegång vid svensk domstol finnes stadgadt.

6 §•

Der annan än den, som i egenskap af vittne blifvit till rätten
kallad, uteblifver eller underlåter att fullgöra hvad af honom äskas,
läte rätten dervid bero.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Afser framställningen upptagande af parts ed, och är ej utsatt
hvad under eden skall bekräftas eller förnekas, anställe rätten förhör
med parten och läte honom med ed fästa sin utsaga.

8 §.

Den, som enligt svensk lag är jäfvig att vittna, må ej mot sitt
bestridande dertill förpligtas. Medgifver han att vittna, värde afhörd,
utan så är, att jäfvet är af beskaffenhet att efter svensk lag ej kunna
eftergifvas. Eger, enligt lagen i det land, der den främmande domstolen
är, den, som till vittne åberopats, vägra att afgifva vittnesmål
eller att besvara viss fråga, njute han den rättighet till godo.

9 §•

10 §.

Rätten pröfve, hvilken ersättning skall tillkomma kronans eller
rättens betjente för delgifning af kallelse, som i 4 § sägs, samt vittnen
för deras inställelse; och varde den ersättning af allmänna medel
förskjuten.

11 §•

Sedan ärendet blifvit till slut fördt, läte rätten protokoll öfver
hvad deri förekommit tillställas den utländska domstolen; foge ock

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

dervid uppgift å de kostnader, den äskade åtgärden enligt 10 § eller
eljest medfört.

12 §• r,t.

Hvad här ofvan är stadgadt för det fall, att framställning om
handräckning som i 1 § sägs, blifvit genom utrikesdepartementet
öfversänd till svensk domstol, skall jemväl ega tillämpning der sådan
framställning blifvit till domstol här i riket öfversänd från utländsk
domstol, med hvilken enligt Konungens förordnande den svenska
domstolen eger omedelbart skriftvexla.

13 §.

I de fall då rätten enligt denna lag har att aflåta meddelande
till utländsk domstol, skall, der ej på grund af Konungens förordnande
omedelbar skriftvexling må ega rum, det meddelande öfversändas
till utrikesdepartementet för vidare åtgärd.

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Bil. TAtt. B.

■ • '' ’ '' .. • ''< Mji! ■ • -i

• I* .. :"T- . i'' .''tr.>!;-.)•; nUd* iiftq W< I

Förslag

> till

LAG

angående vittnesförhör vid utländsk domstol.

Härigenom förordnas som följer:

''■ i: -. . i 7: mitt

Varder i tvistemål, som är vid svensk domstol anhängigt, begäran
gjord, att någon, som vistas utom riket, skall såsom vittne höras vid
utländsk domstol, må rätten det tillåta, der skäl dertill äro.

.* ii:. gi;i i hj ''(S ’

2 §. ■) hi. ■ . i ‘ V

Varder vittnesförhör, som i 1 § sägs, af rätten medgifvet, åligger
den, som begärt förhöret, att inom tid, som honom af rätten
förelägges, till rätten aflemna antingen löftesskrift af två vederhäftige
män, hvilka en för båda och båda för en borga för den kostnad förhöret
kan medföra, eller ock bevis att han till säkerhet för sagda
kostnad hos Konungens befallningshafvande nedsatt det belopp, hvartill
rätten finner kostnaden kunna skäligen beräknas. Försummas det,
vare frågan om förhöret förfallen.

Hvad i denna § är sagdt skall ej ega tillämpning, då förhör
begärts af den, som förer Konungens och kronans talan.

< 3 §.

Fullgöres hvad i 2 § är föreskrifvet, utfärde rätten framställning
till den utländska domstolen om förhörets anställande, och skall

Kong}. Maj:t* Nåd. Proposition N:o 23.

4 §•

Inkommer till rätten uppgift å kostnad, som af framställningen
föranledts, öfversände rätten den uppgift jemte borgen eller nedsättningsbevis,
hvarom i 2 § sägs, till Konungens befallningshafvande,
som har att vidtaga erforderliga åtgärder för kostnadsbeloppets uttagande.

5 §•

Hvad i denna lag är stadgadt angående vittnesförhör i tvistemål
gälle ock, der sådant förhör begäres i ansökningsärende.

Körtel. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 23.

Bil. IAtt. C.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse af 3 § i lagen angående skyldighet för utländsk man
att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen
för kostnad och skada den 19 november 1886.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen angående skyldighet för
utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man
ställa borgen för kostnad och skada den 19 november 1886 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Sil. Sitt. D.

Förslag

b till t •> ''»

LAG

angående verkställighet i visst fall af utländsk domstols beslut.

Härigenom förordnas som följer:

nsQiod filisté n&m tfsbnkirn torn iot-smob !’-v Hifoott -o i

Der främmande stat genom aftal medgifver, att beslut, hvarigenom
svensk domstol förpligtat kärande eller mellankommande part att gälda
rättegångskostnad må bringas till verkställighet i den främmande
staten, eger. Konungen förordna, att beslut af domstol i den stat må,
i hvad det innefattar sådan förpligtelse, här i riket verkställas.

i»if{f (Ji.1 ''■ : ii 7 i'' . }•!:» 1 u''iU>! {tf; *•''!". 1i / V> • •>;,«: ; r i )*J »{.>»•''*

2 §•

Vill någon erhålla verkställighet å utländsk domstols beslut, som
i 1 § alses, göre derom ansökning hos öfverexekutor; och skall dervid
fogas ej mindre den handling, hvarå ansökningen grundas, jemte bevis
af myndighet i den stat, der domstolen är, att handlingen är i
behörig form utfärdad, samt att beslutet vunnit laga kraft och fortfarande
må i den främmande staten verkställas, än ock, der fråga är
om beslut af annan domstol än norsk, intyg af svensk beskickning
eller konsul, att beviset är af behörig myndighet utfärdadt.

År någon af de handlingar, hvarom nu är sagdt, affattad å annat
främmande språk än det norska eller danska, varde styrkt öfversättning
af den handling jemväl ingifven.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

3 §•

Fullgöres hvad i 2 § är stadgadt, förordne öfverexekutor, att beslutet
må verkställas; och gånge det sedan i verket likasom svensk
domstols laga kraft egande dom.

4 §•

Hvad i denna lag är stadgadt skall ej utgöra hinder för tillämpning
af förordningen om verkställighet af domar och utslag, meddelade
af domstol i konungariket Danmark, den 15 juni 1861.

Bih. till Riksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 18 Käft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti
Kongl. Maj:ts högsta domstol måndagen den 16
januari 18.99.

♦

Andra Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Herslow,
Billing,
Bohman,
Ramstedt,
Westring.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 14 oktober 1898,
handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlemnade förslag till lag om handräckning i vissa fall åt
utländsk domstol, lag angående vittnesförhör vid utländsk domstol, lag
om ändrad lydelse af 3 § i lagen angående skyldighet för utländsk man
att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen
för kostnad och skada den 19 november 1886 samt lag angående verkställighet
i visst fall af utländsk domstols beslut, mellan högsta domstolens
ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta ärende
till slutlig behandling; varande lagförslagen bilagda detta protokoll.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

A. Förslag till lag om handräckning i vissa fall åt utländsk
domstol.

1 §•

Justitierådet Westring yttrade: »Då enligt 1 § handräckning, som
i den föreslagna lagen afses, skall meddelas allenast i mål eller ärende,
som icke angår brottslig gerning, synes lagens tillämpningsområde
hafva blifvit väl mycket inskränkt. Den konvention, som föranledt
lagförslaget, angifver såsom föremål för bestämmelserna i förevarande
hänseende mål och ärenden af civil eller kommersiel natur. Såsom
bekant behandlas efter de flesta utländska lagstiftningar i den för civilprocessen
stadgade ordning alla sådana mål, i hvilka föres talan allenast
om ersättning eller annan civil påföljd, äfven om talan grundas
å brottsligt förfarande. Så länge enligt vår rätt handläggning af mål,
deri emot förbrytare föres allenast civil talan, försiggår enligt kriminalprocessens
regler, bör det måhända ej heller ifrågasättas att i afseende
å sådana mål tillämpa det nu föreslagna förfarandet. Men vår rätt
känner eu art af mål, hvilka väl kunna sägas angå brottsligt förfarande
men dock behandlas såsom civila mål, nemligen då talan om ersättning
i följd af brottslig gerning föres emot annan än den, som
föröfvat gerningen, såsom angående skyldighet för fartygsredare att
ersätta skada i följd af ombordläggning vållad af fartygets befälhafvare
eller för jernvägs egare att ersätta skada förorsakad af jernvägsbetjeningens
förseelser. Då det icke torde vara lämpligt eller med konventionens
innehåll förenligt, att handräckning i dylika mål vägras,
hemställer jag, att ifrågavarande stadgande ändras derhän, att lagen
kommer att omfatta åtminstone alla mål och ärenden, hvilka äro af
den natur, att de efter svensk lag skola behandlas enligt de för civilprocessen
gällande regler.»

Justitierådet Ramstedt, med hvilken justitierådet Bohman instämde,
anförde: »Enligt förevarande paragraf skulle handräckning, som i förslaget
afses, meddelas allenast i mål eller ärende, som icke angår
brottslig gerning. Då det torde kunna antagas, att vid tillämpning
häraf en gernings brottslighet skulle komma att bedömas efter svensk
lag, innebär nämnda stadgande å ena sidan, att handräckning ej må

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 2-3.

påkallas, då fråga är om ersättning eller annan civil påföljd, som
grundas å brottsligt förfarande, äfven om, på sätt ofta förekommer,
anspråket i det land, der det framställes, handlägges i den för tvistemål
stadgade ordning, samt- å andra sidan, att handräckning kan påkallas
i mål, deri ansvar yrkas för handling, som af svensk lag icke
stämplas såsom brottslig. Någon anledning att i sistnämnda fall mer
än i andra, då fråga är om ansvarspåföljd, ålägga svensk domstol att
lemna det begärda biståndet synes emellertid ej förefinnas. Deremot
torde utan olägenhet rätt till handräckning kunna medgifvas äfven i
sådana mål, som här i landet anses vara af brottmåls natur, men som
af den utländska domstolen behandlas såsom civilmål; och det kan
ifrågasättas om ej en sådan anordning närmare öfverensstämmer med
konventionen, enligt hvilken handräckning kan begäras i mål eller
ärende af civil eller kommersiel natur. Jag hemställer således, att
ifrågavarande stadgande bringas till öfverensstämmelse med den af mig
nu uttalade mening.»

Justitierådet Billing utlät sig: »Lika med justitierådet Ramstedt
anser jag det vara af vigt — särskilt för vinnande af närmare öfverensstämmelse
med konventionen — att den föreslagna lagens bestämmelser
komma att omfatta jemväl sådana mål eller ärenden, hvilka
visserligen leda sin upprinnelse från någon, verklig eller förment, förbrytelse,
men deri fråga allenast är om civilt rättsanspråk, som har
sin grund i sådan gerning. Såsom redan anmärkts, handläggas flerstädes
i utlandet dylika rättsärenden under de för civila tvister föreskrifna
former. Så är dock ej öfverallt förhållandet, och det torde
stundom vara svårt eller omöjligt att med stöd af den kortfattade
redogörelse för tvisten, som kommer svensk domstol till hända, afgöra
under hvilken form målet utomlands blifvit handlagdt. I allt fall bör,
efter min åsigt, ej den processuela formen, utan målets egen natur
vara afgörande för frågan, huruvida svensk domstol skall vara ovilkorligen
skyldig att lemna äskad rättshjelp. I betraktande häraf synes
mig förevarande § böra så affattas, att från lagens tillämpning undantagas
endast sådana mål, i hvilka fråga är om kriminelt ansvar för
brottslig gerning, äfvensom förundersökningar om brott.»

Justitierådet Herslow var ense med justitierådet Billing derom,
att den ifrågasatta lagen borde erhålla tillämplighet å alla mål eller
ärenden, som icke hade till syfte utkräfvande af kriminelt ansvar.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 23.

2 §•

Justitierådet Ramstedt anförde: »I 2 § angifves för vissa uppräknade
slag af åtgärder den domstol, af hvilken handräckningen bör meddelas,
hvarefter foreskrifves, att annan åtgärd skall verkställas af den
rätt, till hvilken framställning derom inkommer. Då emellertid dylik
ej beskrifven åtgärd möjligen kan vara af sådan beskaffenhet, att den
ej lämpligen kan utföras af den domstol, der åtgärden påkallas, torde
genom inskjutande i lagtexten af orden ’der så ske kan’ eller annat
liktydigt uttryck det böra lemnas domstolen öppet att i sådan händelse
hänvisa ärendet till annan rätt.»

3 §•

Då förslagets mening torde vara, att, å landet, rätten icke skulle
ega ingå i pröfning af frågan, huruvida ansökningen om handräckning
skulle upptagas, ansåg högsta domstolen att, för undvikande af missförstånd,
denna mening borde tydligare uttryckas, hvilket syntes kunna
ske genom att i första stycket efter ordet »Pröfvar» tillägga orden
»i stad».

4 §•

Justitierådet Westring, med hvilken högsta domstolens öfriga ledamöter
instämde, anförde: »Vid jemförelse med 6 § inhemtas, att rättsliga
tvångsmedel äro afsedda att användas allenast emot den, som åberopats
till vittne och ej fullgör vittnespligten, medan deremot annan,
af hvilken yttrande eller annan åtgärd begärts, saklöst kan undandraga
sig att verkställa hvad af honom äskats. Med hänsyn till vigten
af att tillbörlig aktning för rättens bud vidmagthålles torde det vid
sådant förhållande vara lämpligast, att endast den, som åberopats att
vittna, kallas att vid laga påföljd inställa sig, medan öfriga allenast
underrättas om den tid, då ärendet företages och de således hafva tillfälle
att fullgöra hvad af dem äskats. Om åt förevarande § gifves
sådant innehåll, lärer 6 § kunna utgå.»

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 23.

5 §•

Till förekommande af missförstånd syntes böra tydligt utmärkas,
att part ej behöfver inkallas att öfvervara handläggning af ärende,
deri hans hörande ej blifvit äskadt.

Då det i förevarande § omhandlade edliga förhör hittills varit för
svensk rättegångsordning främmande, ansåg högsta domstolen nödvändigt
att till vägledning för domstolarne närmare föreskrifter angående
sättet för förhörets verkställande meddelades.

8 §•

Justitierådet Billing yttrade: »Den i förevarande § stadgade rätt
för vittne att på grund af omständighet, som enligt svensk lag utgör
jäf, undandraga sig vittnesmåls afläggande gäller, enligt ordalagen, en
och hvar, således äfven utländsk medborgare. Att fritaga en utländing
från vittnespligten på grund af ett förhållande, som i hans hemland
ej skulle föranledt dylik befrielse, och således bereda honom eu förmån,
som han ej skulle hafva åtnjutit, om han åberopats att vittna
vid domstol i sitt eget land, dertill synes dock någon giltig anledning
ej förefinnas. Men dessutom synes bestämmelsen, så affattad som
den nu är, kunna i tvist mellan utländing och svensk man verka till
förfång för den senare, då det lätt nog kan inträffa, att utländsk, till
vittne åberopad person, t. ex. en hos den utländska parten anstäld tjenare
eller agent, som kan anses jäfvig efter svensk, men ej efter det
främmande ''landets lag, begagnar sin recusationsrätt L händelse hvad
han har att omvittna är af beskaffenhet att tjena till stöd för den
svenska partens talan, men i motsatt fall icke. För undvikande af nu
antydda oegentligheter bör, efter ruin mening, detta stadgande undergå
någon jemkning.»

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

10 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Då det kan antagas att den, af hvilken yttrande eller annan åtgärd
begäres, skall vara mera villig att efterkomma denna begäran, derest
honom tillförsäkras att utan större omgång erhålla ersättning för dermed
förenade kostnader, hemställes, att ersättning skall, i den ordning här
är med afseende å vittnen stadgad, bestämmas utgå till en hvar, som
instält sig eller eljest något fullgjort, med undantag endast för part;
och torde ersättning böra gifvas ej blott för sjelfva inställelsen utan
äfven för andra deraf eller af annan åtgärds verkställande föranledda
kostnader.

Enär, derest den i 4 § ifrågasatta ändring vidtages, kallelse icke
skulle komma att utfärdas å annan än den, som åberopas till vittne,
men ersättning för delgifning af rättens eller domarens beslut äfven i
andra hithörande fall bör utgå, synas de i förevarande paragraf använda
ordalagen böra i öfverensstämmelse dermed jemkas».

Slutligen anmärkte justitieråden Herslow och Billing, att den i
förslaget stadgade ovilkorliga skyldighet att tillhandagå utländsk domstol
syntes, i enlighet med den för internationela förhållanden vedertagna
grundsats, böra gälla endast under förutsättning att det främmande
landets domstolar fördragsenligt vore förpligtade att lemna motsvarande
handräckning, då framställning derom i behörig ordning från
svensk myndighet gjordes.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

B. Förslag till lag angående vittnesförhör vid utländsk domstol.

1 §•

Justitierådet Bohman yttrade: »Ett öfverlemnande till domstol i

annat land af en så vigtig del utaf processen som vittnesförhör medför
naturligtvis för part väsentligen ökade kostnader och svårigheter vid
bevakandet af hans rätt. Vid sådant förhållande synes mig bifall till
eu begäran om vittnesförhör vid utländsk domstol böra göras beroende
af motpartens samtycke.

Skulle denna erinran finnas ej förtjena afseende, torde dock böra
komma under öfvervägande huruvida, i det fall att den, som påkallar
vittnesförhör, är främmande lands undersåte, hans begäran må mot
vederpartens bestridande vinna bifall, med mindre i det främmande
landet liknande begäran af svensk undersåte kan bifallas. Ett öfverlemnande
till annan domstol af en del utaf processen synes nämligen
vara att betrakta såsom en förmån för den part, som begär öfverlemnandet,
och eu sådan förmån torde väl icke böra heviljas honom under
annat förhållande, än att svensk medborgare i det främmande landet
åtnjuter enahanda förmån.»

Justitierådet Billing anförde: »Enligt denna § kommer det att bero
uteslutande på domstolens pröfning, huruvida i härstädes anhängig civil
rättegångstvist en af in- eller utländsk part framstäld begäran att få till
utländsk domstol hänskjuta viss del af förhandlingen skall villfaras eller
icke. Om nu än med fog kan förväntas, att en omsorgsfull pröfning
af förhandenvarande omständigheter eger rum, innan dylikt tillstånd
meddelas, vill det dock synas som om i detta fall domstolspröfningen
näppeligen erbjöde tillräckliga garantier för att svensk part icke må
i sin rätt varda förnärmad. Det lärer nemligen kunna antagas, att de
omständigheter, hvarå domstolen förnämligast kommer att fästa afseende,
äro dels huruvida de åberopade vittnena kunna förutsättas hafva upplysningar
af vigt att meddela, och dels om deras inställelse vid svensk
domstol är förenad med betydande kostnader eller eljest möter större
svårigheter. Att motparten skulle drabbas af ökade kostnader kan
svårligen blifva bestämmande, enär i sådan händelse tillstånd endast
undantagsvis kunde lemnas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Sistberörda omständighet anser jag emellertid, i likhet med justitierådet
Bohman, vara synnerligen beaktansvärd. Såsom kändt är,
ställa sig i vissa länder rättegångsomkostnader mycket höga, och om den
svenska parten för bevakande af sin rätt vid vittnesförhöret nödgas
anlita utländskt rättegångsbiträde, kan han derigenom lätteligen åsamka
sig kostnader, som efter våra förhållanden måste anses öfver höfvan
betungande och måhända ej stå i rimlig proportion till det belopp,
hvarom tvistas. På grund häraf anser jag mig ej kunna tillstyrka ett
stadgande, enligt hvilket en svensk undersåte skulle mot sin vilja tvingas
tåla, att en vigtig del af en här i landet anhängig rättegång handlägges
i utlandet, åtminstone ej under annan förutsättning, än att den, som ej
begärt och ej medgifvit vittnesförhöret, i lag tillförsäkras rätt att,
hvilken utgång målet än får, af motparten erhålla godtgörelse för deri
genom förhöret uppkommande ökning i rättegångskostnaden, och att
antaglig säkerhet härför ställes, innan framställning om förhöret af
domstolen göres.»

2 §• ;

Justitierådet Wesping yttrade: »Med hänsyn dertill att det ej sällan
lår komma att inträffa, att det är utländing, som i rättegång vid svensk
domstol önskar begagna sig af förmånen att få vittnen hörda utom
landet, synes stadgandet om borgen böra så affattas, att densamma skall
gälla såsom för egen skuld, samt att såsom borgesman skola godkännas
allenast svenske, i landet bosatte män.»

Justitierådet Ramstedt, med hvilken justitieråden Bohman och Billig
instämde, anförde: »Då vid många tillfällen domstolen torde komma

att sakna ledning för bedömande af storleken utaf den kostnad, som
vittnesförhör vid utländsk domstol kan medföra, synes det vara mindre
lämpligt att rörande parts skyldighet att ställa säkerhet för dylik kostnad
meddela sådana föreskrifter, att domstolen i hvarje fall har att bestämma
det belopp, hvartill kostnaden skäligen bör beräknas. Utan tvifvel
skulle ett stadgande af innehåll, att part för ifrågavarande kostnad skall
ställa borgen eller annan säkerhet, som af rätten godkännes, kunna
anses lika betryggande som det föreslagna, på samma, gång som det
skulle i väsentlig mån underlätta domstolens åliggande. Äfven för parten
synes en ändring i denna riktning vara fördelaktig, då han derigenom

Bill. till Riksd. Prat. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft. 6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

blefve i tillfälle att medelst ansvarsförbindelse af bank eller försäkringsinrättning
fullgöra lagens föreskrift härutinnan.

Derest emellertid lagen anses böra innehålla föreskrifter angående
beskaffenheten af den borgen, som bör företes, biträder jag hvad i
afseende härå justitieråd et Westring yttrat.»

Justitierådet Herslow instämde med justitierådet Westring i fråga
om beskaffenheten åt den föreslagna löftesskriften; men beträffande det
ifrågasatta beviset om deposition af visst belopp hemstälde justitierådet
väsentligen på de af justitierådet Ramstedt anförda grunder, huruvida
icke det alternativ, som kunde ersätta löftesskriften, lämpligare bestämdes
till annan säkerhet, som af rätten godkännes.

3 §•

Justitierådet Ramstedt yttrade: »Enligt 3 § skall, der part sådant
äskar, rätten begära, att underrättelse om dagen för förhöret vid den
utländska domstolen skall i god tid meddelas rätten. Då emellertid
härigenom ej kan anses behörigen sörjdt för att parten sjelf utan onödigt
besvär erhåller kännedom om tid och plats för förhöret, synes i sådant
syfte erfordras ytterligare föreskrift.»

C. Förslag till lag om ändrad lydelse af 3 § i lagen angående
skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot
inländsk man ställa borgen för kostnad och skada den 19 november 1886.

Förslaget lemnades utan anmärkning.

D. Förslag till lag angående verkställighet i visst fall af utländsk
domstols beslut.

1 §•

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Enligt den affattning, förevarande § erhållit, synes det tvifvelaktigt,
huruvida förordnande om verkställighet af beslut, hvarigenom domstol

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

i främmande stat utdömt rättegångskostnad, kan meddelas, med mindre
den främmande staten lemnat ett ovilkorligt medgifvande till verkställighet
af svensk domstols enahanda beslut. Den nu ifrågavarande konventionen
innefattar emellertid ej ett sådant medgifvande, utan gör verkställigheten
beroende af vissa vilkor med hänseende till kärandens
nationalitet och hemvist. För att förevarande lag otvetydigt skall
blifva tillämplig å traktatmakterna, erfordras således någon jemkning i
redaktionen.»

2 §•

Stadgandet angående det bevis, som skulle åtfölja ansökan om
verkställighet af dom, syntes högsta domstolen böra förtydligas så att
deraf framginge, att beviset skulle innehålla upplysning, som utmärkte
huruvida, då verkställighet ifrågakomme, domen ännu vore exigibel.

Ex protocollo
Erik Öländer.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Utdrag af ''protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kongl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet å Stockholms slott fredagen den
3 februari 1899

•<! 4.1 t m!i.. ■. • ;• ''(• ■ it •''*

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden : herr friherre Akerhielm,

Wikblao,
friherre Rappe,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

Claéson,

Dyrssen.

Justitieråden: Wijkanuer,

Hellström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i
underdånighet högsta domstolens utlåtande öfver de genom Kongl.
Maj:ts beslut den 30 september 1898 till högsta domstolen remitterade
förslag till

l:o) lag om handräckning i vissa fall åt utländsk domstol;

2:o) lag angående vittnesförhör vid utländsk domstol;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

3:o) lag om ändrad lydelse af 3 § i lagen angående skyldighet för
utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man
ställa borgen för kostnad och skada den 19 november 1886; samt

4:o) lag angående verkställighet i visst fall af utländsk domstols
beslut.

Efter att hafva redogjort för berörda utlåtande anförde departementschefen
:

»Med anledning af de anmärkningar, som inom högsta domstolen
framstälts mot de remitterade förslagen, hafva vissa ändringar i desamma
blifvit vidtagna. I afseende å dessa tillåter jag mig att i allmänhet
åberopa hvad inom högsta domstolen blifvit anfördt.

Med afseende å förslaget till lag om handräckning i vissa fall åt
utländsk domstol hafva två ledamöter af högsta domstolen gjort den
allmänna erinran, att den i förslaget stadgade ovilkorliga skyldighet att
tillhandagå utländsk domstol syntes, i enlighet med den för internationella
förhållanden vedertagna grundsats, böra gälla endast under
förutsättning, att det främmande landets domstolar fördragsenlig! vore
förpligtade att lemna motsvarande handräckning, då framställning derom
i behörig ordning från svensk myndighet gjordes.

I anledning häraf må erinras, att förslaget ingalunda afser något
ovilkorligt åtagande från svenska statens sida att oberoende af fördrag tillmötesgå
utländska domstolars framställningar om handräckning, hvarom
här är fråga. Såsom förutsättning för svensk domstols skyldighet att
meddela handräckning uppställer förslagets 1 §, att derom gjord framställning
skall hafva genom utrikesdepartementet öfverlemnats till den
svenska domstolen. Genom detta stadgande är möjlighet beredd att
gent emot en stat, hvars myndigheter tilläfventyrs skulle vägra att
tillhandagå svensk domstol, förfara på liknande sätt. Härmed lärer
krafvet på ömsesidighet vara behörigen tillgodosedt. Att göra den
föreslagna lagens tillämpning beroende deraf, att den främmande stat,
derifrån framställningen inkommit, genom fördrag utfäst sig att lemna
svensk domstol motsvarande biträde, torde ej vara lämpligt. Såsom
jag vid annat tillfälle framhållit, öfverensstämmer det med en temligen
allmänt rådande internationel sedvänja, hvilken äfven hos oss hitintills
med få undantag blifvit iakttagen, att i tvistemål handräckning lemnas
oberoende af fördrag; och att nu med frångående af denna sedvänja
vare sig förbjuda handräcknings meddelande åt domstol i stat, som ej
slutit aftal i ämnet, eller åt de särskilda domstolarnes godtycke öfver -

Kongl. Maf.ts Nåd. Proposition N:o 23.

lemna, huruvida och under hvilka former sådan handräckning skall
lemnas, synes mig desto mindre böra ifrågakomma, som detta i eu
mängd fall skulle lända till men för svenske undersåtar, hvilka i utlandet
föra rättegång. Till stöd för den sålunda uttalade uppfattning
torde äfven kunna anföras, att i de främmande stater, inom hvilka,
så vidt kändt. är, den nu afslutade konventionen hittills föranledt lagstiftning
i förevarande ämne, denna lagstiftning ej blifvit begränsad
till framställningar, som utgått från domstolar i de fördragslutande
staterna.

Det i 6 § upptagna stadgande, som innebär att rättsliga tvångsmedel
ej må i ärende, hvarom här är fråga, användas mot annan än
vittne, har högsta domstolen ansett vara obehöfligt, derest 4 § blefve i
enlighet med högsta domstolens hemställan ändrad derhän, att endast
vittnen kallades till rätten och öfriga personer, om hvilkas inställelse
vore fråga, allenast underrättades om dagen för ärendets företagande.
Till förebyggande af hvarje tvekan derom, att de enligt allmän svensk
rättegångsordning gällande påföljder för parts uteblifvande från underrätt
här ej ega tillämpning, torde emellertid äfven efter vidtagande af
omförmälda ändringar i 4 § föreskriften i 6 § böra bibehållas.

Med anledning af högsta domstolens vid 7 § gjorda hemställan
om meddelande af närmare föreskrifter angående sättet för verkställande
af sådant edligt partförhör, som i nämnda § omförmäles, har det remitterade
förslagets stadgande i ämnet blifvit utbytt mot utförligare bestämmelser,
hvilka i allt väsentligt ansluta sig till det vid nya lagberedningens
förslag till lag om bevisning inför rätta fogade alternativa
förslag till föreskrifter angående parts ed, ett förslag, som tillförene
undergått högsta domstolens granskning och i den del, hvarom här är
fråga, lemnats utan anmärkning.

Vid 1 § i den föreslagna lagen angående vittnesförhör vid utländsk
domstol hafva två ledamöter af högsta domstolen uttalat den mening
att såsom vilkor för svensk domstols bifall till parts begäran om sådant
förhör måtte uppställas, att motparten till förhöret samtyckt; till stöd
hvarför anförts, att förhörets förläggande till domstol i annat land
komme att för sistnämnde part medföra väsentligen ökade kostnader
och svårigheter vid bevakandet af hans rätt. Att från den sålunda
angifna synpunkt stor varsamhet bör iakttagas vid meddelande af tillstånd
till förhör utom riket, är uppenbart. Det lärer emellertid med
fog kunna af de svenska domstolarne förväntas, att de med beaktande

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

häraf ej komma att meddela sådant tillstånd i andra fall, än der de
åberopade vittnenas inställelse inför processdomstolen skulle befinnas
omöjlig eller förenad med alltför stor svårighet. Att åter i dylika fall
göra förhörets anställande vid utländsk domstol beroende af motparts
samtycke, hvilket endast undantagsvis lärer stå att förvänta, skulle ofta
nog vara liktydigt med att beröfva en part utväg att begagna sig af
ett bevismedel, hvaraf utgången af hans sak kan bero, och öfver hufvud
taget göra den nu ifrågasatta lagstiftningen temligen betydelselös. De
främmande rättegångsordningar, som tillåta bevisnings upptagande vid
domstol i annan stat — och till dessa höra som bekant de flesta —
uppställa ej heller, såvidt deras innehåll är mig bekant, någon fordran
pa samtycke från den bevisförandes motpart; och en härmed öfverensstämmande
ståndpunkt intaga såväl lagkomiténs och äldre lagberedningens
förslag till rättegångsbalk som de under senare tider för
Riksdagen framlagda förslag till ny lagstiftning om bevisning inför
råtta, hvilka sistnämnda förslag i nu förevarande hänseende lemnats
utan erinran såväl i högsta domstolen som inom Riksdagen.

I afseende å 2 § af nu förevarande lagförslag hafva högsta domstolens
fleste ledamöter anmärkt, att då vid" många tillfällen domstolen
torde komma att sakna ledning för bedömande af storleken utaf den
kostnad, som vittnesförhör vid utländsk domstol kunde medföra, det
ej vore lämpligt att rörande parts skyldighet att ställa säkerhet för
dylik kostnad meddela sådana föreskrifter, att domstolen i hvarje fall
hade att bestämma det belopp, hvartill kostnaden skäligen borde beräknas,
utan borde i stället allenast stadgas, att part för ifrågavarande
kostnad skulle ställa borgen eller annan säkerhet, som af rätten godkändes.
Då emellertid med hänsyn till den föreslagna påföljden af
parts underlåtenhet att inom förelagd tid ställa säkerhet — en påföljd,
som icke lämpligen torde kunna eftergifvas — det är af synnerlig
vigt för parten att på förhand erhålla bestämd anvisning röi''ande beskaffenheten
af den säkerhet, som kan godkännas, har förslaget i denna
del ansetts ej böra undergå någon ändring. Deremot har, i öfverensstämmelse
med hvad inom högsta domstolen jemväl blifvit erinradt,
föreskriften om borgen blifvit ändrad derhän, att borgensförbindelsen
skall gälla såsom för egen skuld och löftesmännen vara svenske, i riket
bosatte män.

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det afoifna
yttrandet affattade förslag till

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

l:o) lag om handräckning åt utländsk domstol;

2:o) lag om vittnesförhör vid utländsk domstol;

3:o) lag om ändrad lydelse af 3 § i lagen den 19 november 1886
angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol
mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada; samt

4:o) lag om verkställighet i visst fall af utländsk domstols beslut;
och hemstälde departementschefen i underdånighet, att Kongl. Maj:t
täcktes, jemlikt § 87 regeringsformen, för Riksdagen till antagande
framlägga dessa förslag.

Med bifall till denna, af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet KronprinsenRegenten
i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas
nådig proposition af den lydelse bilagan litt. B. vid detta
protokoll utvisar.

Ex protocollo
Erik Öl and er.

Stockholm 1899. Kung!. Boktryokeriet, P. A. Norstedt & Söner.