Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23 (Proposition 1893:23)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.

N:o 23.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken;
gifven Stockholms slott den 10 februari 1893.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, jemlikt 87 § regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga följande

Lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 10 § handelsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut.
Åro förmynderskap flera; ege de omyndige sig emellan lika rätt. Har
den, som myndig blifvit, låtit sin fordran innestå längre tid än tre år
sedan den, genom godkänd eller oklandrad redogörelse eller genom
laga kraft egande dom, blifvit bestämd, upphöre den förmånsrätt, som
nu sagd är. Lag samma vare, der ej tillträdande förmyndare eller
målsman, inom lika tid, utsökt den omyndiges fordran hos den, som
förut förmyndare varit.

Denna lag skall icke tillämpas i de förmånsrättstvister, som göras
anhängiga före utgången af december månad 1894.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Aug. östergren.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maf.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 13 november 1891

i närvaro af:

Hans exellens herr statsministern Boström,

Hans exellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: herr friherre von Otter,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Östergren anmälde i
underdånighet:

Riksdagens skrifvelse den 13 sistlidne maj, hvaruti Riksdagen,
med anledning af inom Riksdagen gjord framställning, på anförda skäl
anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan lagbestämmelse, hvarigenom den i 17 kap.
10 § handelsbalken stadgade förmånsrätt för omyndigs fordran begränsades
till viss tid efter det förmynderskapet upphört.

Departementschefen anförde: »De garantier, som i den svenska
lagstiftningen äro gifna till skydd för omyndigs egendom, äro för visso
ej större, än att, då fråga uppstår att på ett eller annat sätt inskränka
dem, synnerlig varsamhet synes vara af nöden. Hvad Riksdagen anfört
till stöd för den begärda lagförändringen är dock af den vigt och

Kongl. Maj:t Nåd. Proposition N.-o 23.

betydelse att, med föranledande deraf, något lärer böra i frågan åtgöras.
Men jag håller före att, om, såsom i Riksdagens skrifvelse
förutsattes, den tid, hvarefter förmånsrätten skulle upphöra att gälla,
beräknades från förmynderskapets upphörande, man genom en sådan
föreskrift skulle gå längre, än hvad nödig omtanka om myndlingens
rätt medgåfve, och till äfventyra äfven längre, än som ur den allmänna
kreditens synpunkt vore erforderligt. Det skulle nemligen då, äfven
om sjelfva tidsbestämningen erhölle en jemförelsevis lång utsträckning,
kunna inträffa, att en slutlig redogörelse för förmynderskapet, i anseende
till detsammas omfattning och beskaffenhet, endast med svårigkunde
afgifvas inom den föreskrifna tiden, eller att, i den händelse
tvist uppkomme om beloppet af den fordran, som vore på afgifven
redogörelse grundad, samma fordran, innan tiden tilländaginge, ej kunde
blifva i vederbörlig ordning faststäld och således ej heller utsökbar.
Väl torde berörda och dermed jemförliga olägenheter kunna på det
sätt afhjelpas, att förmånsrätten förklarades icke skola efter utgången
af den stadgade tiden gå förlorad, der laga förfall visades, men härvid
är att märka, att ett dylikt stadgande — oafsedt att det ej komme
att öfverensstämma med hvad i fråga om öfriga förmånsrätter vore hos
oss stadgadt — skulle antingen förutsätta detaljerade föreskrifter om
hvad med laga förfall menades eller ock föranleda dertill, att på
domarens fria pröfning skulle bero, huru vida ett åberopadt förfall vore
att anse såsom giltigt eller ej; och så i ena som andra fallet befarar
jag, att rättssäkerheten snarare skulle äfventyras än tryggas. Rigtigare
synes mig derföre vara att, på sätt af lagkomitén och den äldre lagberedningen
i ämnet föreslagits, låta tiden, hvarefter förmånsrätten
skulle upphöra, beräknas från det fordringen, genom godkänd eller
oklandrad redogörelse eller genom laga kraft egande dom, blifvit bestämd.
Till stöd härför kan ock anföras, att man i det ofta nog
beroende, alltid grannlaga förhållande, hvaruti en omyndig står till sin
förmyndare och hvilket ej får tänkas upphöra'' i och med det förmynderskapet
upphör, har eu osökt anledning att ej, utöfver hvad som
oundgängligen fordras, förkorta den tid, hvarinom den myndigblifne
hädanefter skulle af sjelfva lagen så godt som tvingas att göra sina
anspråk gällande.

I fråga om sjelfva tidsbestämningens utsträckning kan utan tvifvel
meningsskiljaktighet förväntas, helst vid dylika frågors afgörande eu
viss grad af godtycklighet ej kan undvikas, men det vill synas som
om, i analogi med hvad för åtskilliga andra förmånsrätter är stadgadt,
tiden äfven i förevarande fall kunde utsättas till tre år.

Bih. till lliksd. Prot. 1833. 1 Sami. 1 Afd. 13 lläft.

Kongl. Maj ds Nåd. Fr oposition N:o 23.

På grund af hvad nu andragits, och då vid den ifrågasatta lagförändringen,
såsom ock af Riksdagen hemstälts, hänsigt torde böra
tagas jemväl till det fall, att förmyndarskapet ej upphör men öfverflyttas
från en till annan person, har det förslag, som jag låtit i
departementet utarbeta, ansetts böra sålunda affattas:

Förslag till lag, angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 10 § handelsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut.
Åro förmynderskap flera, ege de omyndige sig emellan lika rätt. Har
den, som myndig blifvit, låtit sin fordran innestå längre tid än tre år
sedan den, genom godkänd eller oklandrad redogörelse eller genom
laga kraft egaude dom, blifvit bestämd, upphöre den förmånsrätt, som
nu sagd är. Lag samma vare, der ej tillträdande förmyndare eller
målsman, inom lika tid, utsökt den omyndiges fordran hos den, som
förut förmyndare varit.

Denna lag skall icke tillämpas i de förmånsrättstvister, som göras
anhängiga före utgången af december månad 1892.»

Departementschefen hemstälde härefter, att, för det ändamål 87
§ regeringsformen omförmäler, högsta domstolens utlåtande måtte öfver
förenämnda förslag genom note ur protokollet inhemtas.

Denna, af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.

Ex protokollo
C. P. Hagbergh.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl.
Maj-.ts högsta domstol måndagen den 8 februari 1892.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Hernmarck,

Ahlgren,

Åbergsson,

Herslow,

Norberg,

Afzelius,

Isberg.

Sedan, enligt, högsta domstolens beslut den 2 december 1891, det
till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade förslagtill
lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken mellan
högsta domstolens ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta ärende
till slutlig behandling; varande berörda förslag bilagdt detta protokoll.

Justitierådet Isberg yttrade: Då ett förmynderskap till följd af
myndlingens inträdande i myndighetsåldern, giftermål eller annan orsak
alldeles upphör eller ock öfvergår till annan förmyndare, och det sålunda
blifver rättsligen möjligt för den myndigvordne eller den omyndiges
nye målsman att hos förre förmyndaren uttaga de medel, han i
denna sin egenskap haft om händer, torde ur principiel synpunkt ej
vidare förefinnas giltig grund att genom förmånsrätt skydda vederbörandos
rätt till dylika medel för längre tid, än som skäligen kan
anses erfordras för medlens uttagande. Stadgandet i 17 kap. 10 §

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

handelsbalken om förmånsrätt för omyndigs fordran hos förmyndare,
sådant detta stadgande af lagskipningen tillämpas, sätter emellertid
ingen gräns för förmånsrättens fortvaro i här afsedda fall, och till följd
deraf kan äfven, efter det förmyndarskap upphört eller öfvergått till
annan förmyndare, den myndigblifne eller den omyndiges nye målsman
låta fordran, hvarom här är fråga, innestå hos förre förmyndaren huru
länge som helst, utan att förmånsrätten derigenom förloras, hvaraf åter
följer att vid konkurrens med andra borgenärer — denna må infalla
än så lång tid efter förmynderskapets upphörande — nämnda fordran
kommer att njuta företräde till betalning framför öfrige borgenärers
fordringar. Att ett sådant resultat icke väl står tillsammans med rättvisans
eller billighetens fordringar, lärer icke kunna förnekas, och
derföre torde ock, om än olägenheten af nu gällande bestämmelse i
ämnet icke kan tilläggas någon afsevärd betydelse ur den allmänna
kreditens synpunkt, en lagförändring i syfte att begränsa tiden för
förmånsrättens fortvaro böra anses fullt befogad.

I fråga om sättet huru en sådan begränsning skall bestämmas,
är det visserligen gifvet, att, såsom chefen för justitiedepartementet
vid ärendets föredragning i statsrådet anmärkt, nödig hänsyn bör tagas
till det grannlaga förhållande, hvari en omyndig står till sin förmyndare,
särskildt barn till sina föräldrar, och att således tiden för förmånsrättens
fortvaro ej bör sättas för kort, eller begränsningen i öfrigt
göras sådan, att den föranleder den myndigblifne att i oträngda mål
anlita rättslig utväg för utbekommande af sin fordran hos förmyndaren.
Men sådan hänsyn utesluter dock enligt min tanke ej möjligheten att,
såsom Riksdagen i den skrifvelse, som gifvit anledning till föreliggande
lagförslag, ansett, bestämma gränsen för förmånsrättens fortvaro till
viss tid, räknad från förmynderskapets upphörande. Stadgade man
att, der omyndigs fordran, efter det förmynderskap upphört eller
öfvergått till annan förmyndare, stått inne hos förre förmyndaren
längre tid än tre år, och talan ej inom sagda tid instämts om
sådan fordrans utbekommande, förmånsrätt för densamma ej vidare
skulle ega rum; och föreskrefve man vidare, att samma lag skulle gälla,
om, sedan laga kraft egande dom i anledning af sådan talan fallit, å
domen ej söktes verkställighet inom exempelvis ett år, räknadt från
utgången af ofvannämnda tid, om domen dessförinnan meddelats, och
i annat fall från den dag domen gafs, så skulle man, enligt min mening,
å ena sidan ej hafva uraktlåtit berättigad hänsyn till det grannlaga
förhållandet emellan förmyndare och myndling, och å den andra erhållit
en lagbestämmelse, hvars syfte tillfredsställde rättsmedvetandet, och

Kongl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 23.

hvilken äfven vore till sin verkan fullt effektiv. Då emellertid af chefens
för justitiedepartementet yttrande till statsrådsprotokollet framgår, att
eu sådan lösning af frågan ansetts icke kunna eg a rum, torde anledning
icke nu förefinnas att ingå i undersökning derom närmare, än
som skett.

Det remitterade förslaget har sökt finna en annan utväg för vinnande
af det åsyftade målet, i det samma förslag bestämmer, att tidsfristen
tre år skall räknas, icke från förmynderskapets upphörande, utan
från det den omyndiges fordran genom godkänd eller oklandrad redogörelse
eller genom laga kraft egande dom blifvit bestämd. Fråga om
begränsning af tiden för förmånsrättens fortvara göres således helt och
hållet beroende å, huru vida och när redogörelse afgifves af förre förmyndaren.
Afgifves sådan, upphör förmånsrätten efter viss tid, men
afgifves den ej, qvarstår förhållandet på samma punkt som nu, det vill
säga, att någon begränsning i tiden för förmånsrättens giltighet ej
förefinnes. Men häraf följer äfven, att det kommer att ligga i vederbörandes
egen magt att undandraga sig tillämpligheten af lagstadgandet.
Dertill fordras blott, att den redovisningsskyldige, efter uttrycklig
eller tyst öfverenskommelse med den, som har att fordra redovisning,
underlåter att afgifva sådan, och så länge detta förhållande fortfar, är
derigenom all verkan af lagbestämmelsen tillintetgjord. Man torde ej
löpa fara att misstaga sig, om man påstår, att ett dylikt förhållande
komme att blifva regel just i sådana fall, der begränsning visat sig af
nöden, och den åsyftade lagförändringen skulle alltså blifva i det närmaste
betydelselös. Med afseende härå har man ock i Finland, der
genom en förordning af den 19 december 1864 införts ett stadgande
i enahanda syfte som det remitterade förslaget och affattadt i fråga
om utgångspunkten för fristen, som i nämnda förordning är faststäld
till allenast ett år, i samma ordalag som detta, funnit sig föranlåten
tillägga den föreskrift, att förmånsrätten skulle anses förverkad äfven
i det fall, att den myndigblifne låtit tre år förflyta, utan att han af
förmyndaren erhållit redovisning eller vid domstol sökt hans förpligtande
att afgifva sådan.

Utom ofvan anförda betänkligheter mot förslaget är det vidare
att märka, att äfven i sådana fall, der redogörelse verkligen afgifvits,
skall det för en mindre samvetsgrann fordringsegare blifva synnerligen
lätt att undandraga sig verkan af nu ifrågasatta lagstadgando. Då
nemligen i allmänhet andra bevismedel till bestyrkande deraf, att redogörelse
aflemnats, icke förefinnas, än sådana, öfver hvilka förre förmyndaren
och den myndigblifne sjelfve råda, skall ett enkelt förnekande

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

å den sistnämndes sida af ett sådant förhållande oftast vara tillräckligt
för att utesluta lagstadgandets tillämpning mot honom.

Af hvad jag ofvan anfört torde framgå att, enligt min uppfattning,
en lag af det innehåll förslaget utmärker i de flesta fall skulle
blifva utan verkan och med synnerlig lätthet kunna i de fall, der den
eljest vore tillämplig, kringgås; och af dessa skäl finner jag mig äfven
förhindrad att tillstyrka nådig proposition till Riksdagen om förslagets
antagande till lag.

För den händelse emellertid Kongl. Maj:t skulle finna förslaget
vara egnadt att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet, anser
jag mig böra framställa följande speciella anmärkningar:

Uttrycken »låtit sin fordran innestå» och »ej utsökt den omyndiges
fordran», synas mig, särskildt då de sammanställas med hvarandra, ej
med nödig klarhet utmärka hvad med dem åsyftas. Man kan nemligen
anse dem liktydiga med: »ej vidtagit åtgärd för fordrans utbekommande»,
men äfven gifva åt uttrycken den tolkning att med dem afses allenast
det faktiska förhållande, att fordran ännu innestår, oafsedt om försök
gjorts till dess uttagande inom den stadgade treårsfristens utgång eller
ej. Jag anser derför dessa uttryck böra förtydligas.

Hvad vidare angår den vid förslaget fogade öfvergångsbestämmelse,
hvilken icke torde kunna tydas annorlunda, än att förslagets
stadganden skulle vinna tillämpning å alla förmånsrättstvister, som
anhängiggjordes efter utgången af det år, under hvilket förslaget promulgerades
såsom lag, så skulle af nämnda bestämmelse följa, att en
myndigblifven, som före promulgationen, i förlitande på den förmånsrätt
dittills gällande lag tillagt honom, låtit, sin genom afgifven redogörelse
eller annorledes behörigen bestämda fordran hos förre förmyndaren
stå inne tre år eller så lång tid, att tre år kom me att förflyta,
innan den nya lagen trädde i tillämpning, skulle förlora sin förmånsrätt,
derest tvist om densamma ej förut blifvit, anhärjgiggjord, och
detta utan att han egde annan utväg att skydda sig än den, som läge
i möjligheten att under den korta tid, som kan antagas komma att
förflyta mellan lagens promulgerande och dess trädande i kraft, hos
förmyndaren uttaga sin fordran. Detta synes mig emellertid ej väl
låta förena sig med de hänsyn, som vid stiftande af ny lag skäligen
böra tagas till förhållanden, uppkomna under skydd af äldre rätt, och
giltig grund derför torde ej heller kunna hemtas af den omständigheten,
att vid förut skedda ändringar i förmånsrättsordningen liknande
öfvergångsbestämmelser meddelats, enär i dessa fall förhållandena varit
af annan art än de, som nu föreligga.

Kongl. Maj:ts Råd. Proposition N:o 23.

För att ej någons rätt må trädas för nära bör öfvergångsbestämmelsen,
enligt min mening, gå derpå ut, att i afseende å fordran, som
på det i lagen augifna sätt blifvit bestämd före lagens promulgerande,
treårsfristen skall räknas från den dag, lagen träder i kraft.

Justitierådet Afzelius, med hvilken justitieråden Hernmarck, Ahlgren,
Aberg sson, Herslow och Norberg instämde, utlät sig:

Hvad mot förevarande förslag synes vara att erinra innefattas
väsentligen i det yttrande, högsta domstolen vid granskning af lagkomiténs,
med förslaget öfverensstämmande förslag till ärfdabalk, 15
kap. 18 §, afgifvit. Den åtskilnad i fråga om förmånsrätten, hvilken
skulle blifva beroende deraf, huru vida förmyndareredogörelse aflemnats,
eller icke, synes sakna inre berättigande och kunna föranleda betydande
praktiska olägenheter. Grunden till det föreslagna stadgandet
torde icke kunna vara någon! annan än att den, som ej inom skälig
tid vidtager åtgärd för att utbekomma förmyndaremedlen, icke bör på
bekostnad af andra förmyndarens borgenärer hållas skadeslös för följderna
af sitt dröjsmål; förmånsrätten skall skydda den omyndige, hvars
medel lagligen skola vara åt förmyndarens vård anförtrodda, till dess
han eller hans nye målsman skäligen kunnat hinna utbekomma dem,
men icke den, som frivilligt låter medlen innestå, efter det förmynderskapet
upphört. Huru vida förmyndareredogörelse aflemnats eller icke
är, från nämnda synpunkt sedt, utan betydelse; underlåtenhet att inom
skälig tid lagligen påkalla sådan redogörelse synes jemväl böra medföra
förlust af förmånsrätten. I tillämpningen torde ock det föreslagna
stadgandet komma att visa sig vara lätt att kringgå och i följd deraf
komma att verka mycket ojemnt —- medföra förlust för den samvetsgranne,
men icke träffa den mindre nogräknade. Vill förmyndaren,
när han icke ser sig i stånd att utlemna förmyndaremedlen, bereda
myndlingen säkerhet för deras utbekommande, erbjuder sig för honom
den enkla utvägen att icke afgifva vederbörlig redovisning och sålunda
afvärja den hotande preskriptionen af förmånsrätten; har redovisning
verkligen aflemnats, kan fordringsegaren utan synnerlig svårighet genom
fördöljande af detta förhållande bevara den förmånsrätt han borde vara
förlustig. Utan tvifvel skulle stadgandet ofta nog gifva anledning till
tvist, huru vida vederbörlig förmyndareredogörelse afgifvits eller icke
och om tiden, när den aflemnats.

Då nu anmärkta olägenheter icke torde kunna aflägsnas utan en
bestämmelse, som gjorde förmånsrättens fortvaro beroende deraf, att
inom viss tid efter förmynderskapets upphörande laga åtgärd vidtagits
för förmyndaremedlens utbekommande, men eu så omfattande inskränk -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

ning af förmånsrätten, enligt hvad departementschefen vid ärendets
föredragning i statsrådet anfört, funnits under närvarande förhållanden
icke böra vidtagas, synes mig lämpligast, att någon lagstiftningsåtgärd
i ämnet nu icke ifrågakommer. Skulle emellertid hvad sålunda mot
förslaget anmärkts finnas icke böra utgöra hinder för dess framläggande
för Riksdagen, hemställer jag, huru vida icke, med afseende derå, att
genom ifrågavarande lagförändring förmånsrätten korame att inskränkas
jemväl för sådana fordringar, hvilka grundade sig å redan före lagens
utfärdande afgifna förmyndareredogörelser, begynnelseterminen för dess
tillämpande kunde framflyttas något längre än som föreslagits.

Ex. protocollo
Carl Boheman.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 10 februari 1893,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre von Essen,

friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Justitieråden: Herslow,

Claéson.

Departementschefen statsrådet östergren anmälde i underdånighet:

7:o.

Högsta domstolens yttrande öfver det enligt statsrådsprotokollet
öfver justitiedepartementsärenden den 13 november 1891 till högsta
domstolen remitterade förslag till lag angående ändrad lydelse af 17
kap. 10 § handelsbalk^!.

Departementschefen anförde:

»Enligt 17 kap. 8 § handelsbalken, sådant detta lagrum lydde i
1734 års lag, skulle hos föräldrar eller förmyndare innestående barnaBih.
till Riksd. Prat. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 13 Höft. 4

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Preposition No 23.

arf utgå med förmånsrätt framför inteckning i fast egendom, der ej
inteckningen hvilat å egendomen, innan gäldenären blef förmyndare,
i hvilket fall inteckningshafvaren fick njuta sin inteckning till godo.
Att den vid omyndigs fordran hos förmyndare sålunda fästa förmånsrätt
skulle väsentligen försvaga den säkerhet, som inteckniugsinstitutet
afsåg att åvägabringa, faller af sig sjelft; och med en ökad utveckling
af våra ekonomiska förhållanden och dermed förbunden stegring i behofvet
af realkredit kunde berörda förhållande ej undgå att medföra
betänkliga olägenheter. Också väcktes redan vid 1823 års riksdag
förslag om intecknings uppflyttande i förmånsrättsordningen framför
omyndigs fordran — ett förslag, som sedermera förnyades vid flere
riksdagar, intill dess det slutligen godkändes och genom förordningeu
den 8 oktober 1861 blef lag. Granskar man riksdagshandlingarna
under den tid af nära 40 år, som således erfordrades för frågans lösning,
finner man det hufvudsakliga hindret för förslagets antagande
vara att söka i den hänsyn, som den omyndiges, af lagstiftningen i
öfrigt allenast föga tillgodosedda ställning kräfde. Omvårdnaden af
de omyndige utgjorde, såsom i riksens ständers underdåniga skrifvelse
den 29 september 1834 anfördes, eu bland samhällets heligaste åligganden,
för hvilket ändamål någon uppoffring borde tålas; den ifrågasatta
lagförändringen skulle minska de omyndiges säkerhet hos förmyndarne;
något, som kunde motsvara denua säkerhet eller sättas i dess ställe,
funnes ej; och då på begge sidor mötte olägenheter, syntes äfventyret
hellre böra drabba dem, som sjelfve kunde se sig före samt genom
försigtighet och omtanka i de flesta fall afvärja skadan, än dem, hvilka
vore urståndsätta dertill. — Anmärkas bör ock, att den ifrågasatta lagändringen
icke egde rum förr, än nya bestämmelser angående tillsyn
å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom utfärdats (kongl.
förordningen den 24 september 1861).

Då nu fråga ånyo uppstått om inskränkning uti ifrågavarande
förmånsrätt — denna gång i anseende till tiden för förmånsrättens
giltighet — synas mig enahanda betänkligheter möta som förut. Visserligen
har genom lagen den 18 april 1884 tillsynen å förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom blifvit i någon mån skärpt och jemväl
i öfrigt bättre garantier än tillförne lemnats till skydd för omyndigs
egendom, men i allt fall lärer icke kunna förnekas, att den hos oss
gällande lagstiftningen rörande vården af omyndigs egendom fortfarande
är otillfredsställande. Någon verklig förbättring härutinnan
torde ej heller kunna motses med mindre den omyndiges penningar,
värdehandlingar och dermed jemförlig egendom förklaras skola afskil -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

jas frän förmyndarens förmögenhetssfer och öfverlemnas till särskilt
inrättade förmyndarekamrar, eller ock det allmänna i en eller annan
form ikläder sig ansvarighet för den förlust, som kan för omyndiguppkomma
genom förmyndares oredlighet eller vårdslöshet. Men innan
så skett, torde, då fråga uppstår om lagändring i nu förevarande hänseende,
synnerlig varsamhet böra iakttagas; och detta så mycket hellre,
som, sedan krafvet på en tryggad fastighetskredit blifvit tillgodosedt,
den vigtigaste anledningen till inskränkning uti ifrågakomna förmånsrätt
bortfallit. I fråga om min uppfattning i detta afseende tillåter
jag mig hänvisa till hvad jag inför Eders Kongl. Maj:t anfört till
statsrådsprotokollet den 13 november 1891, då högsta domstolens nu
afgifna utlåtande infordrades; jag tillägger endast i denna del, att det
ej var utan mycken tvekan jag fann mig kunna gå så långt, som det
till högsta domstolen remitterade förslaget utvisar.

Inom högsta domstolen har emellertid en ledamot afgjordt uttalat
sig för en motsatt uppfattning samt förordat eu anordning, som i
princip torde få anses öfverensstämma med hvad af högsta domstolen
vid dess granskning den 25 maj 1832 af lagkomiténs förslag till ärfdabalk,
15 kap. 18 § — hvilket förslag öfverensstämde med det remitterade
förslaget utom derutinnan, att preskriptionstiden bestämdes allenast
till ett år — blifvit hemstäldt och jemväl sedermera inom den
finska lagstiftningen gjort sig gällande. Vid sistberörda tillfälle yttrade
nemligen högsta domstolen, att, om den, som blifvit omyndig,
eller en senare förmyndare kunde, med bibehållande af förmånsrätt hos
den afgångne förmyndaren, huru länge som helst dröja att affordra
honom räkning, skulle det ej sällan hända, att, efter många års förlopp,
vid yppad konkurs, förmånsanspråk framstode, dem andre under tiden
tillkomne borgenärer icke kunnat förutse, och hvarigenom desses rätt
således i hög grad blefve förnärmad, äfvensom det då berodde af förstnämnde
fordringsägare att, i samråd med gäldenären, ehuru räkning
blifvit gifven för längre tid än ett år tillbaka, medelst fördöljande deraf,
omintetgöra verkan af det i omförmälda § föreslagna lagbud; och tillstyrkte
högsta domstolen, på dessa skäl, det tillägg, att den, som
blifvit myndig eller till förmyndare i annans ställe förordnad, men försummat
att inom ett år derefter taga eller genom laga rättegång fordra
fullständig räkning, måtte, för hvad af fordringen kunde komma att
hos den afgångne förmyndaren, eller i dess bo, innestå längre än ett
år efter denna tids förlopp, anses ifrågavarande förmånsrätt förlustig,
likasom vore den uraktlåtenhet begången, hvilken förslaget omförmälde.

Beträffande högsta domstolens berörda utlåtande — hvilket för

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

öfrigt afgafs under en tid, då, såsom förut är nämndt, olägenheterna
af omyndigs förmånsrätt länge visat sig synnerligen känbara — lärer
emellertid kunna anmärkas att det bevisar för mycket. Hvad mot den
af lagkomitén ifrågasatta utgångspunkten för tiden, hvarefter förmånsrätten
skulle upphöra, anfördes derom, att en fordringsegare kan blifva
lidande genom framträdande af förmånsanspråk, om hvilka han, då
hans fordran tillkom, saknade kännedom, kan nemligen med lika stort
fog åberopas mot sjelfva tillvaron af ifrågavarande förmånsrätt och
öfver hufvud taget mot hvarje s. k. tyst förmånsrätt. Också skulle
genom det föreslagna tillägget väl blifva en långifvare möjligt att beräkna,
när förmånsrätten i fråga om ett visst förmynderskap upphör,
men dermed vore, i det af högsta domstolen anmärkta syftet, föga
vunnet, så länge visshet icke kunde beredas honom, att icke låntagaren,
vid sidan af detta förmynderskap, innehade ett eller flere andra
eller framdeles finge sig nytt förmynderskap anförtrodt; och först genom
sjelfva förmånsrättens upphäfvande torde derför den i långifvarens intresse
åsyftade tryggheten kunna åstadkommas. — De skål, som innefattas
i högsta domstolens utlåtande, förmådde ej heller lagberedningen
att frångå lagkomiténs förslag. Såsom jag nyss nämnde, har deremot
den finska lagstiftningen i ämnet affattats i den rigtning, som af högsta
domstolen förordades, men vid bedömande af denna lagstiftningsåtgärd
bör ej lemnas utan beaktande, att i Finland inteckning fortfarande konkurrerar
med omyndigs fordran på sätt hos oss var förhållandet före
förordningen af den 8 oktober 1861.

Vid granskningen af det nu föreliggande förslaget hafva vidare
sex ledamöter i högsta domstolen — jemte det de påpekat, att hvad
mot samma förslag syntes vara att erinra väsentligen innefattades i
högsta domstolens förberörda den 25 maj 1832 afgifna yttrande — sig
utlåtit: att den åtskilnad i fråga om förmånsrätten, hvilken skulle blifva
beroende deraf, huruvida förmyndareredogörelse aflemnats eller icke,
syntes sakna inre berättigande och kunde föranleda betydande praktiska
olägenheter. Grunden till det föreslagna stadgandet kunde icke
vara någon annan, än att den, som ej inom skälig tid vidtoge åtgärd
för att utbekomma förmyndaremedlen, icke borde på bekostnad af andra
förmyndarens borgenärer hållas skadeslös för följderna af sitt dröjsmål;
förmånsrätten skulle skydda den omyndige, hvars medel lagligen skulle
vara åt förmyndarens vård anförtrodda, till dess han eller hans nye målsman
skäligen kunde hinna utbekomma dem, men icke den, som frivilligt
läte medlen innestå efter det förmynderskapet upphört. Huruvida förmyndareredogörelse
aflemnats eller icke, vore, från nämnda synpunkt sedt,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

utan betydelse; underlåtenhet att inom skälig tid lagligen påkalla sådan
redogörelse syntes jemväl böra medföra förlust af förmånsrätten. I tilllämpningen
skulle ock det föreslagna stadgandet komma att visa sig vara
lätt att kringgå och i följd deraf komma att verka mycket ojemnt — medföra
förlust för den samvetsgranne men icke träffa den mindre nogräknade.
Ville förmyndaren, när han icke såge sig i stånd att utlemna förmyndaremedlen,
bereda myndlingen säkerhet för deras utbekommande,
erbjöde sig för honom den enkla utvägen att icke afgifva vederbörlig
redovisning och sålunda afvärja den hotande preskriptionen af förmånsrätten;
hade redovisning verkligen aflemnats, kunde fordringsegaren
utan synnerlig svårighet genom fördöljande af detta förhållande bevara
den förmånsrätt, han borde vara förlustig. Utan tvifvel skulle stadgandet
ofta nog gifva anledning till tvist, huruvida vederbörlig förmyndareredogörelse
afgifvits eller icke och om tiden, när den aflemnats. Då
de anmärkta olägenheterna icke torde kunna aflägsnas utan en bestämmelse,
som gjorde förmånsrättens fortvara beroende deraf, att inom viss
tid efter förmynderskapets upphörande laga åtgärd vidtagits för förmyndaremedlens
utbekommande, men en så omfattande inskränkning af
förmånsrätten funnits under närvarande förhållanden icke böra vidtagas,
syntes lämpligast att någon lagstiftningsåtgärd i ämnet nu icke ifrågakomma.

Hvad inom högsta domstolen sålunda anförts må visserligen vara
i allo beaktansvärdt, men, för min del, har jag dock ej af de gjorda
anmärkningarne funnit mig öfvertygad om förslagets olämplighet. I
afseende på samma anmärkningar lärer för öfrigt kunna erinras:

att en väsentlig åtskilnad synes föreligga mellan det fall, då den
myndigblifne eller den nye förmyndaren ej vet, huru vida någon fordran
hos den forne förmyndaren föreligger eller huru stor den är, och det
fall, att fordringens tillvaro och belopp äro på lagbestämdt sätt faststälda; att,

om än en m}Tndigblifven person har rättslig möjlighet att affordra
sin forne förmyndare redogörelse för förmyndareskapet och derefter
utsöka sin fordran, det dock i verkligheten ofta nog är illa bestäldt
med förutsättningarne för realiserandet af sagda möjlighet, exempelvis
då son eller dotter qvarstannar i fadrens eller modrens hus;

att, ehuru med redovisnings afgifvande för förmynderskap tilläfventyrs
ej så sällan, särskilt då förmynderskapet innehafves af fader
eller moder, kommer att obehörigen uppskjutas, detta dock icke kan
anses blifva det vanliga förhållandet, allra minst i de fall, då förmynderskap
öfvergår från en person till annan; hvadan ock lagen i regeln

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

torde få antagas komma att medföra åsyftad verkan och helt visst
mången gång förebygga oegentligheter; samt

att den omständighet, att en lag kan kringgås och af sådan
anledning möjligen komma att verka ojemnt, icke utgör tillräcklig anledning
till dess förkastande, synnerligast om lagens kringgående antages
komma att förutsätta svikligt. förfarande.

I öfverenstämmelse med en af högsta domstolens fleste ledamöter
gjord anmärkning har jag framskjutit begynnelseterminen för lagens
tillämpande ungefär ett år utöfver hvad från början ansetts nödigt;
men eljest har jag, med den uppfattning, som jag i frågan hyser och
nu för Eders Kongl. Maj:t framstäf, ej gjort någou ändring i förslaget,
hvilket för öfrigt torde mera närma sig hvad af Riksdagen åsyftats,
än som vid första påseendet kan synas vara förhållandet, i det att det
sätt, hvarpå lagkomitén och lagberedningen löst frågan, uti Riksdagens
skrifvelse särskildt framhållits såsom förtjent af uppmärksamhet »

Härefter hemstälde departementschefen, att förslaget måtte, jemlikt
87 § regeringsformen, för Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Herslow åberopade hvad han vid förslagets granskning
i högsta domstolen yttrat i de delar, hvari det nu framlagda förslaget
afveke från den af justitierådet uttalade åsigt.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens
hemställan.

Hvad departementschefen sålunda hemstält täcktes
hans Maj:t Konungen i nåder bifalla; och skulle
proposition till Riksdagen aflåtas af det innehåll bilagan
litt. G. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
C. P. Hagbergh.