Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23 (Proposition 1891:23)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

N:o 23.

Kongl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om försäkring för olycksfall i arbete; gifven Stockholms
slott den 31 januari 1891.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att antaga närlagda
förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

O S C A R.

V. L. Groll.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Åfd. 13 Käft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.

Förslag till Lag

försäkring för olycksfall i arbete.

i §•

En hvar i försäkringspligtig rörelse anstäld arbetare skall, efter
ty hijr nedan närmare bestämmes, vara försäkrad för olycksfall, som
träffar honom till följd af hans anställning (olycksfall i arbete).

Såsom arbetare skall ock arbetsförman enligt denna lag anses.

2 §•

Försäkringspligtiga rörelser äro:

a) idkande såsom näring af: sågverks- eller brädgårdsrörelse; grufdrift,
eller annat dermed jemförligt arbete; masugn eller hytta, stångjernsbruk,
manufakturverk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande
eller förädling af mineralrikets alster och ej är att som handtverk
anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mejeri-, bryggeri-,
mjöl- och sågqvarns- samt handtverkerirörelse, som drifves i så stor
omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den skäligen
må anses som fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och annan med
fabriksdrift jemförlig handtering; skorstensfejareyrket; lastning eller
lossning af varor eller transport medelst pråmar; bergnings- och dykeriföretag;
flottning; uppsättning af elektrisk ledning; utförande af
gas-, vatten- eller kloakledning; byggnadsverksamhet, som afser anläggning,
förändring eller förbättring af väg eller bro, jernväg, kanal eller
flottled, hamn, kaj eller dylikt samt uppförande, förändring eller bätt -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

rande af hus; äfvensom tillverkning af explosiva ämnen eller annan
tillverkning, der sådana ämnen pläga användas;

b) jern vägs- och spårvägsdrift.

3 §•

Försäkring, hvarom i 1 § stadgas, skall handhafvas af eu för hela
riket gemensam anstalt, riksförsäkringsanstalten.

Afgifterna för försäkringen (premierna) skola erläggas af arbetsgifvaren.

Försäkringen träder i kraft, då arbetaren varder anstäld i för•
säkringspligtig rörelse.

4 §■

Försäkringspligtiga rörelser skola efter graden af sin farlighet
fördelas i klasser. Afgifterna skola bestämmas till de belopp, som efter
matematiska grunder beräknas vara erforderliga för utgörande af de
ersättningar, som enligt denna lag böra utgå.

Närmare bestämmelser om antalet farlighetsklasser, rörelsernas
fördelning å dem samt beloppet af försäkringsafgifterna inom de särskilda
klasserna meddelas af Konungen, första gången för tre år och
sedan för fem år åt gången.

5 §•

Anmälan om försäkringspligtig rörelse skall inom tretio dagar från
det denna lag trädt i kraft eller för rörelse, som sedermera börjas,
inom lika tid från det, den tagit sin början, af arbetsgifvaren göras, i
Stockholm hos öfverståthållareembetet, i öfriga städer hos magistraten
eller stadsstyrelsen och å landet hos kronofogden.

Upphör rörelsen eller sker väsentlig ändring i dess beskaffenhet,
skall sådant inom tretio dagar anmälas hos ortsmyndigheten.

Anmälan, hvarom i denna § sägs, skall göras skriftligen i två
exemplar, af hvilka det ena ofördröjligen bör genom ortsmyndighetens
försorg insändas till riksförsäkringsanstalten.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.

6 §•

Orts myndigheten skall tillse, att anmälan, hvarom i 5 § stadgas,
behörigen sker.

Uteblifver sådan eller uppstår tvifvel om riktigheten af inkommen
anmälan, åligge ortsmyndigheten att skyndsamligen införskaffa erforderliga
upplysningar och, der så finnes nödigt, på platsen anställa undersökning;
skolande berättelse öfver hvad sålunda förekommit till riksförsäkringsanstalten
insändas.

7 §•

Riksförsäkringsanstalteu har att pröfva, huruvida rörelse är försäkringspligtig
eller icke och, i förra fallet, till hvilken farlighetsklass
den, jemlikt gällande bestämmelse!'', är att hänföra.

Drifves försäkringspligtig rörelse på sådant sätt, att ringare fara
är för olycksfall i arbetet, må riksförsäkringsanstalteu kunna förordna,
att rörelsen i sin helhet eller till viss del skall tills vidare hänföras
till lägre farlighetsklass, än den efter sin beskaffenhet eljest bort tillhöra,
eller ock från försäkringspligt undantagas.

Pröfvas arbetsgifvare hafva för sin rörelse eller viss del deraf
vidtagit sådana åtgärder, att, i händelse af olycksfall i arbetet, ersättning
kommer att utgå i ett eller flere af de hänseenden, hvarom i 14
och 15 §§ finnes stadgadt, ege riksförsäkringsanstalteu medgifva, att
arbetsgivare!! må, i den omfattning och på de vilkor, riksförsäkringsanstalten
kan finna skäligt bestämma, befrias från honom enligt denna
lag eljest åliggande skyldigheter.

Den, som ej åtnöjes med riksförsäkringsanstaltens beslut i ämne,
hvarom i denna § sägs, har att deröfver anföra besvär hos Konungen
inom tretio dagar efter af beslutet erhållen del; men beslutet lände
emellertid till efterrättelse, intill dess annorlunda varder af Konungen
förordnadt.

8 §•

Arbetsgifvare i rörelse, hvilken förklarats försäkringspligtig och
icke på grund af 7 § 3 punkten från försäkring i riksförsäkringsanstalten
helt och hållet undantag^, åligger att före utgången af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

januari och juli månader hvarje år till ortsmyndigheten ej mindre göra
anmälan om antalet af de under nästföregående halfva kalenderår i
rörelsen anstälde arbetare, för Indika försäkringspligten gäller, och om
summan af deras arbetsdagar, än äfven erlägga å dem belöpande försäkringsafgift.

Drifves rörelsen å flere orter, skall, der ej af riksförsäkringsanstalten
annorlunda bestämmes, särskild anmälan och premiebetalning
ske å hvarje ort.

9 §•

Försummar arbetsgivare att aflemna uppgifter och erlägga premier,
såsom i 8 § sägs, och fullgores det ej, oaktadt derom från ortsmyndigheten
erhållen påminnelse, ege riksförsäkringsanstalten, på anmälan
af ortsmyndigheten och efter det erforderliga upplysningar inhemtats,
fastställa det premiebelopp, arbetsgivaren har att gälda,
hvarefter detsamma af ortsmyndigheten indrives, på sätt om resterande
kronoutskylder är föreskrivet, med tillägg af stadgad uppbördsprovision
och derutöfver fem procent, som tillfalla riksförsäkringsanstalten.

10 §.

Derest försäkringspligtig rörelse, till följd af arbetsgivares försummelse
att göra vederbörlig anmälan, ej blifvit af riksförsäkringsanstalten
förklarad försäkringspligtig eller varit upptagen i för låg farlighetsklass,
vare arbetsgivaren skyldig att, der sådant af riksförsäkringsanstalten
påfordras, för hela den tid, han till följd af försummelsen undgått att
betala behöriga försäkringsafgifter, erlägga hvad som brister till belopp,
som riksförsäkringsanstalten efter inhemtade upplysningar bestämmer.

11 §•

Öfver riksförsäkringsanstaltens beslut, hvarigenom, på sätt i 9 och
10 §§ sägs, beloppet af de försäkringsafgifter, arbetsgivare har att
erlägga, blifvit bestämdt, må klagan ej föras.

12 §.

Har arbetare i försäkringspligtig rörelse geuom olycksfall i arbetet
ljutit döden eller fått sådan kroppsskada, som skäligen kan antagas

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

medföra stadigvarande men eller sjukdom under minst fjorton dagar,
åligge • det arbetsgifvaren att om olycksfallet ofördröjligen hos polismyndigheten
i orten göra anmälan med bifogande af läkarebetyg angående
dödsorsaken eller den skadades tillstånd.

Då sådan anmälan skett eller olycksfall af beskaffenhet, som nu är
nämnd, eljest kommit till polismyndighetens kännedom, skall undersökning
om olycksfallet så fort ske kan af polismyndigheten hållas
för utrönande af orsaken till olycksfallet och det närmare förloppet
dervid, skadans beskaffenhet och påföljd samt de öfriga omständigheter,
hvilka kunna inverka på frågan om ersättnings utgående.

Sakkunnig persons biträde vid undersökningen må, der så pröfvas
nödigt, på riksförsäkringsanstaltens bekostnad anlitas.

Inom åtta dagar efter det undersökningen blifvit verkstäld skall
det dervid hållna protokoll insändas till riksförsäkringsanstalten.

13 §.

Om arbetare, som i försäkringspligtig rörelse blifvit skadad på
sätt i 12 § sägs, saknar egna tillgångar och ej heller åtnjuter understöd
från sjukkassa, åligge arbetsgifvaren ombesörja, att den skadade
under de efter olycksfallet närmast följande sextio dagar erhåller nödig
läkarevård samt läkemedel, vid äfventyr att polismyndigheten eljest
eger derom föranstalta på arbetsgifvarens bekostnad. Hvad arbetsgifvaren
sålunda påkostat ege han söka åter af den, som skadan lidit.

14 §.

Har den försäkrade genom olycksfall i arbetet fått kroppsskada,
vare han berättigad att från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet
i ersättning uppbära:

a) om olycksfallet för framtiden medfört fullständig oförmåga
till arbete, 360 kronor för år;

b) om olycksfallet medfört stadigvarande men, hvarigenom arbetsförmågan
för framtiden minskats, ett i förhållande dertill afpassadt
belopp, dock högst 300 kronor för år;

c) om olycksfallet förorsakat öfvergående men eller sjukdom,
som i väsentlig mån minskat arbetsförmågan, 1 krona i sjukhjelp för
hvarje dag utöfver de första sextio, som detta tillstånd fortfar.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 23. 7

Har den, som blifvit för framtiden fullständigt oförmögen till
arbete, _ barn under femton år, skall den till honom utgående årliga
ersättning förhöjas med 20 kronor för hvarje barn i den ålder dock
att sammanlagda ersättningsbeloppet ej må öfverstiga 440 kronor
hädan förhöjning må ej åtnjutas för barn, som födes i äktenskap, ingånget
efter olycksfallet, eller som efter olycksfallet födes utom äktenskap,
ej heller for utländsk undersåtes barn, som ej var här i riket
bosatt, då olycksfallet timade. '' ,

. Har den>. träffats af olycksfallet, icke fyllt 18 år, utgår ersättmng-en
för tiden, till dess han uppnått den ålder, med allenast tre
jerdedelar af det belopp, som eljest skolat enligt ofvan angifna
grunder honom tillkomma.

. Följ tld> under hvilken sjukhjelp enligt mom. c) utgått, må ersättning
etter mom. a) eller mom. b) ej uppbäras.

15 §.

Har olycksfallet inom ett ar medfört döden, skall, utom ersättning
som enligt 14 § må hafva ifrågakomma, utgå:

a) begrafningshjelp med 30 kronor;

b) till enka,, så länge hon lefver ogift, 120 kronor årligen;

c) till hvarje minderårigt barn 60 kronor för år till dess det
uppnått femton års ålder.

År barn berättigadt till årligt ersättningsbelopp efter såväl fader
som moder, skall det belopp utgå med 80 kronor.

Der i något fall årliga ersättningar, hvarom nu är sagdt, komme
att sammanlagda öfverstiga 300 kronor, skola de i förhållande till hvad
a en hvar ersättningsberättigad belöper till detta belopp nedsättas.

0 ddai den skadade efter olycksfallet trädt i äktenskap, utgår ej
årlig ersättning till enkan eller till i sådant äktenskap födt barn. Ej
heller utgår dylik ersättning till barn, som födes efter olycksfallet
utom äktenskap.

Utländsk undersåtes enka och barn ega ej rätt till ersättning
enligt denna §, der de ej vid olycksfallet voro här i riket bosatta.

16 §.

Har den, som träffats af olycksfall, sjelf uppsåtligen eller genom

grof vårdslöshet förorsakat skadan, vare all rätt till ersättning1 förverkad.
&

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

17 §■

Flyttar någon, som är berättigad till ersättning enligt denna lag,
ur riket, eger han ej uppbära ersättning för tid, under hvilken han
är å utrikes ort bosatt.

18 §.

Den, som vill framställa anspråk på ersättning, hvarom ofvan är
stadgadt, g-öre det muntligen vid den i 12 § omförmälda undersökning
eller skriftligen hos riksförsäkringsanstalten inom två år efter olycksfallet
eller, om det medfört döden, inom samma tid efter dödsfallet.
Kommer någon senare och visar ej giltig ursäkt, varde ansökningen
ej till pröfning upptagen.

19 §.

Har rörelse i den ordning, 7 § 3 punkten angifver, förklarats
vara från skyldighet till försäkring i riksförsäkringsanstalten helt och
hållet eller delvis befriad, skola likväl ersätfningarne enligt 14 och 15
§§ utbetalas genom riksförsäkringsanstalten, hvilken eger af arbetsgifvaren
återbekomma hvad sålunda utgifvits.

20 §.

Ersättningsanspråk pröfvas af riksförsäkringsanstalten.

Utan hinder af förut meddeladt. beslut eger riksförsäkringsanstalten,
der någon omständighet yppas, som kan inverka på ersättningsfrågan,
taga denna under förnyad pröfning; och vare den, som vill åtnjuta
ersättning, pligtig att, när helst det af riksförsäkringsanstalten påfordras,
medelst prest- eller läkareintyg eller annorledes styrka- förhållande,
som utgör vilkor för ersättningens utgående.

21 §.

Har riksförsäkringsanstalten afslagit ersättningsanspråk på den
grund, att rörelsen ej vore försäkringspligtig, och menar sökanden

Kong!. Majits Nåd. Proposition No 23. 9

sig kunna visa, att rörelsen rätteligen bort såsom försäkringspligtig
anses, ege lian att öfver beslutet anföra besvär hos Konungen i den
ordning, som i 7 § 4 punkten sägs.

finner Konungen rörelsen vara försäkringspligtig, skall ersättningsllågan
ai riksförsäkringsanstaltén till ny pröfning upptagas.

1 andra fall eger den, som icke nöjes åt'' riksförsäkringsanstaltens
beslut i ersättningsfråga, att, inom ett år från det han af beslutet
cm °m i ’ d®rå tala genom stämning å riksförsäkringsanstaltén till
btockholms rådstufvurätt eller domstol i den ort, der olycksfallet timat.

22 §.

. Begrafningshjelp må lyftas så snart den blifvit fäststäld, sjukhjeJp,
hvarom i 14 § sägs,för hvarje vecka efter ingången af derpå
följande vecka och annan ersättning för hvarje kalenderqvartal efter
ingången af derpå följande qvartal.

Närmare bestämmelser om sättet för ersättningars utbetalande
meddelas af Konungen.

23 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåtas och må
förty ej för gäld i mät tagas.

24 §.

Hai arbetsgivare i anmälan, som enligt denna lag skall af honom
göras, mot. bättre vetande meddelat oriktig uppgift, straffes med böter
flan och med fem till och med tvåhundra kronor, der ej å gerningen
straff är i allmänna strafflagen utsatt.

25 §.

Förseelse, som i 24 § sägs, åtalas vid allmän domstol.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.

Bih. till Piksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 13 Käft.

Kong!. Majits Nåd. Proposition N:o 23.
26 §.

Inträffar olycksfall i arbete, som utföres för statens eller för kommuns
rakning, och är arbetet af beskaffenhet att, om det drifvits såsom
näring, det skolat för annan arbetsgivare medföra försäkringspligt,
eller inträffar olycksfall'' vid jernvägs- eller spårvägs drift för statens
eller för kommuns räkning, skall ersättning efter ofvan stadgade grunder
utgöras af staten eller vederbörande kommun, så framt ej på grund af
särskilda föreskrifter lika eller större understöd eljest bör utgå.

Fråga, huruvida och till hvad belopp ersättning skall utgå, pröfvas
af riksförsäkringsanstalten enligt grunderna i denna lag, men i öfrig!
ege hvad ofvan i denna lag stadgats icke tillämpning å staten eller å
kommun.

27 §.

Vill idkare af försäkringspligtig rörelse bereda bos honom anstäld
arbetare förhöjd försäkring i riksförsäkringsanstalten, eller vill i sådan
rörelse anstäld arbetare sjelf vinna förhöjning i sin försäkring, vare
dertill berättigad; dock må ej i något fall förhöjningen öfverstiga dubbla
beloppet af den ersättning, som eljest skolat utgå.

28 §.

En hvar arbetsgivare, så ock arbetare i sådan rörelse, som ej är
försäkringspligtig, må kunna, på derom gjord ansökning, i riksförsäkringsanstalten
vinna försäkring för olycksfall i arbetet enligt ofvan
stadgade grunder.

29 §.

Frivillig försäkring, hvarom i 27 och 28 §§ förmäles, gäller endast
för så vidt stadgad försäkringsafgift i behörig ordning erlägges.

De närmare föreskrifter, som erfordras i afseende å dylik försäkring,
meddelas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Juli 1892.

Stockholm, K. L. Beckman, 1891,

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott den 17 oktober 1890.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: Wennerberg,

friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll och
Wikblad.

Statsrådet friherre von Otter anmäldes vara af sjukdom hindrad
att tillstädeskomma.

5:o.

Under erinran att kommerskollegium den 31 december 1889 erhållit
nådig befallning att, efter inhämtande af öfverståthållareembetets
Bih. till Rihd. Prot. 1891. 1 Samt. 1 Afd. 13 Raft. 1

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

ocli Kong! Maj:ts
med underdånigt utlåtande öfver det af arbetareförsäkringskomitén afgifna
förslag till lag om sjukkassor, anmälde departementschefen statsrådet
Groll, efter gemensam beredning med cliefen för justitiedepartementet,
att kommerskollegium i underdånig skrifvelse den 13 sistlidne
juni, som den 18 nästlidne augusti till civildepartementet inkommit —
med förmälan att sjuk- och begrafningskassors styrelser eller förvaltningar
jemväl lemnats tillfälle att sig yttra — öfverlemnat de till kollegium
inkomna yttrandena samt för egen del i ämnet sig utlåtit; och
hemstälde föredraganden i underdånighet att Kongl. Maj:t behagade
för det ändamål, 87 § regeringsformen omförmäler, öfver nämnda förslag
inhemta högsta domstolens underdåniga utlåtande.

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lemna
bifall;

hvarefter departementschefen statsrådet Groll vidare anförde, likaledes
efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet:

Vid behandlingen af det utaf Eders Kongl. Maj:t genom proposition
den 12 mars innevarande år för Riksdagen framlagda förslagtill
förordning angående försäkring för olycksfall i arbetet, hvilket förslag
Riksdagen ansåg sig icke kunna godkänna, uttalades inom Riksdagen
att denna fråga stode i sådant samband med frågan om sjukkassornas
ordnande, att dessa båda frågor lämpligast borde i ett sammanlianglösas.
Till befrämjande häraf bär det derföre synts mig vara af vigt
att, då frågan om en lagstiftning rörande sjukkassorna nu hänskjutes
till högsta domstolens bedömande, domstolen på samma gång äfven
lenmas tillfälle att pröfva huru olycksfallsförsäkringen bör i rättsligt
afseende af staten ordnas. Med anledning häraf har det för Riksdagen
framlagda förslaget blifvit inom civildepartementet i vissa delar omarbetadt,
dervid hänsyn tagits dels till den inom Riksdagen uttryckta
önskan att den blifvande lagstiftningen i detta ämne måtte erhålla civillags
natur, i hvilket afseende det nu utarbetade förslaget innefattar
vissa nya bestämmelser, om hvilkas civilrättsliga beskaffenhet något
tvifvel icke kan råda, dels ock till de inom det särskilda utskott, som
handlade ärendet, uttalade åsigter om den större eller mindre lämpligheten
af vissa detalj bestämmelser.

Sålunda har jag ansett mig kunna biträda utskottets åsigter att i
förslaget bör intagas uttrycklig föreskrift om att arbetsförmän skola
vara likstälde med arbetare; att, om den skadade har minderåriga barn,
ersättningen vid full invaliditet bör förhöjas med 20 kronor för hvarje

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

sådant, dock att sammanlagda ersättningsbeloppet ej må öfverstiga 440
kronor; att premietarifferna första gången fastställas endast för tre år;
att böter, som enligt författningen ådömas, skola tillfalla kronan, och i
viss mån äfven att den, som skadas i yngre år, skall få lika ersättning
som äldre person.

Deremot har jag icke ansett mig böra omarbeta det för Riksdagen
framlagda förslaget i sådant syfte, som utskottet, då det yttrar sig om
de allmänna principerna för ifrågavarande lagstiftning, angifvit såsom
enligt dess åsigt den lämpligaste, nemligen att man vid en lagstiftning
om arbetsgifvares skyldighet att ansvara för skada, som genom olycksfall
träffar arbetarne i arbetet, skulle följa samma väg, som redan beträdts
genom lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägsdrift
af den 12 mars 1886, dervid dock utskottet tillagt att skadeståndets
belopp borde vara på förhand bestämdt.

Arbetareförsäkringskomitén har redan i sitt betänkande rörande
olycksfallsförsäkringen behandlat frågan om lämpligheten af att stadga
ovilkorlig skyldighet för arbetsgivare inom vissa yrken att utgifva
skadestånd vid olycksfall i arbetet samt dervid ansett en dylik anordning
skola medföra betydande olägenheter. Komitén har sålunda erinrat,
bland annat, följande:

En på sådan grund bygd lag borde, utom det att noggranna bestämmelser
lemnades om ersättningens storlek vid olika påföljd af
skada, jemväl sörja för att ersättningsfrågorna blefve så snabbt som
möjligt afgjorda samt förebygga att arbetsgifvarne genom enskild uppgörelse
med arbetarne undandroge dem den lagstadgade ersättningen.
Men äfven om dessa förhållanden nöjaktigt ordnades, hvilket dock, enligt
hvad erfarenheten visat, vore förenadt med stora svårigheter,
vore i allt fall den utväg, hvartill en dylik lag i sista hand hänvisade,
nemligen rättegång mellan arbetsgivare och arbetstagare,
synnerligen motbjudande och till sitt resultat i flera hänseenden
otillfredsställande. Rättegångar i hithörande frågor, som berörde så
ömtåliga intressen, skulle helt säkert bidraga till söndring och bitterhet
mellan de olika samhällslagren och olägenheten af dylika rättstvister
skulle för arbetarne blifva så mycket känbarare, som det slutliga afgörande!
kunde komma att kräfva en ansenlig tid. Arbetaren skulle
dessutom sakna erforderlig trygghet för utfående! af den honom tillkommande
ersättning, i synnerhet om denna skulle utgå under en längre
tidsföljd, då arbetsgivare!! tilläfventyrs kunde blifva urståndsatt att
fullgöra sina åligganden.

Riktigheten af hvad komitén sålunda anfört synes mig härutinnan

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

afgörande, och om således vigtiga skäl tala mot upptagande af sjelfva
principen om ovilkorlig skadeståndspligt för arbetsgifvaren, är, enligt
min mening, den af utskottet ifrågasatta medelväg ännu mindre tilltalande.
Detta förslag synes nemligen i sjelfva verket innebära ett
försök till kombination af två sinsemellan oförenliga grundsatser. Vill
man stadga skadeståndspligt och således utgå från en allmänt civilrättslig
ståndpunkt, lärer följdriktigheten fordra att jemväl skadeståndets
belopp i vanlig ordning af domstolen fritt pröfvas med hänsyn
till de i hvarje särskild! fall förekommande omständigheter.

På dessa skäl har jag ansett mig sakna anledning att i nu föreliggande
förslag frånträda principen om obligatorisk olycksfallsförsäkring.

Icke heller anser jag att utskottet åberopat fullgiltiga skäl för den
så kallade väntetidens utsträckning utöfver den tid af 60 dagar, som
var bestämd i det till Kiksdagen aflåtna förslaget.

I det nu uppgjorda förslaget hafva åtskilliga redaktionsjemkningar
och förenklingar vidtagits, Indika i allmänhet ej torde tarfva närmare
förklaring, men beträffande vissa af dem likasom angående ytterligare
några af utskottet gjorda erinringar får jag tillfälle att närmare yttra
mig vid redogörelsen för de särskilda §§:s innehåll.

Departementschefen föredrog härefter förslaget och anförde dervid
beträffande

4 §•

Vid jemförelse af innehållet i denna § och 7 § torde framgå att,
på sätt utskottet åstunda!, skilda delar af eu och samma rörelse kunna,
med afseende å deras olika farlighet, komma att hänföras till olika
farlighetsklasser.

5 §•

För underlättande af den kontroll å arbetsgifvaren, som det åligger
ortsmyndigheterna att utöfva, har i denna §, i olikhet med hvad förra
förslagets motsvarande § 16 stadgade, föreskrifvits att, der rörelse
drifves å flera orter, särskild anmälan om densamma skall å hvarje
ort göras. Häraf blir en följd, då försäkringsafgifterna skola erläggas
till samma myndighet, som har att mottaga anmälningarna, att jemväl
uppbörden för filial skall ske å ort, der den drifves. Enär dock ifrågavarande
stadgande stundom kunde medföra olägenheter, t. ex. i fråga

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

om jernvägar, hvilka genomlöpa ett stort antal kommuner, har det
funnits nödigt medgifva riksförsäkringsanstalten rätt att i förevarande
hänseende meddela de förfoganden, hvartill omständigheterna kunna
föranleda.

7 §•

Drifves försäkringspligtig rörelse på sådant sätt, att ringare fara
är för olycksfall i arbetet, bör den kunna efter omständigheterna få
hänföras till lägre farlighetsklass eller helt och hållet befrias från försäkringspligt.
Klart är dock att eu dylik lindring eller befrielse ej
må åtnjutas längre än de förhållanden fortfara, som betingat densamma.
Genom bestämmelsen att dispensen skall beviljas allenast »tills vidare»
har åt riksförsäkringsanstalten förvarats rätt att återkalla densamma,
om och när så pröfvas skäligt.

Har arbetsgifvare på privat väg sörjt för att hans arbetare i händelse
af olycksfall i arbetet komma i åtnjutande af enahanda förmåner,
som på grund af försäkring i riksförsäkringsanstalten skulle tillkommit
dem, kan han erhålla befrielse från de skyldigheter honom eljest enligt
denna lag åligga. Att dylikt medgifvande bör föregås af en noggrann
pröfning af de garantier, arbetsgifvaren kan lemna, är sjelfklart. Men
lika uppenbart är att riksförsäkringsanstalten måste erhålla befogenhet
att göra det fortsatta åtnjutandet af den eu gång medgifna befrielsen
beroende af de vilkor, som riksförsäkringsanstalten kan finna nödigt
uppställa för kontroll derå att de förutsättningar, som legat till grund
för befrielsen, hållas vid makt; och detta ej blott af nödig omtanka
för arbetarne utan jemväl till egen säkerhet, då, enligt 18 §, anstalten
i sista hand är ansvarig för att arbetaren utfår sin rätt.

Att, såsom utskottet ifrågasatt, omedelbart till Kongl. Maj:t förlägga
pröfningen huruvida rörelse bör fritagas från försäkring i riksförsäkringsanstalten,
synes icke behöflig!, då det lemnas den missnöjde
öppet att genom klagan få frågan understå!d Kongl. Maj:ts afgörande.

9 §•

Då fullgörandet af den arbetsgifvare åliggande anmälningsskyldighet,
i händelse af tredska eller försummelse, enklast och snabbast framtvingas
genom föreläggande af vite, har ett dylikt förfarande blifvit i
denna § föreslaget.

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

De bestämmelser, som intagits i andra stycket af denna §, afse
att motsvara föreskrifterna i det förra förslagets 17 §. Hvad der
stadgats om sättet för försäkringsafgifternas bestämmande och om den
ordning, i hvilken arbetsgivare må eg a att få rättelse, om han anser
att afgift blifvit honom obehörigen påförd, har ansetts kunna uteslutas
och förfarandet sålunda i tillämpliga delar helt och hållet likställas med
förhållandena vid fråga om indrifvande af resterande kronoutskylder.

10 §.

Utskottet har ansett att skyldigheten att anmäla inträffadt olycksfall
i arbetet borde åläggas arbetsgivaren allenast för det fall att ersättning
enligt lagen otvetydigt eller sannolikt skulle komma att utgå.
Detta synes dock mindre lämpligt, då derigenom skulle förutsättas en
pröfning, som ofta, särdeles då den bör ske inom så kort tid efter
olycksfallet som möjligt, erbjuder stora vanskligheter och hvilken
arbetsgivaren i allmänhet ej kan antagas ega förmåga att verkställa.
Jag har derföre ansett mig böra bibehålla förra förslagets bestämmelse
i denna del.

12 och 13 §§.

I det till förra Riksdagen framlagda förslag togs vid ersättningsbeloppens
bestämmande hänsyn till om den, som skadats, hade minderåriga
barn, som ej fyllt femton år. Häremot har utskottet anmärkt
att föreskrifterna i detta hänseende borde ansluta sig till lagstiftningen
angående minderårigas användande vid fabrik, handtverk eller
annan handtering och att såsom minderårig borde betraktas endast
den, hvilken på grund af nämnda lagstiftning icke finge till arbete användas
den tid, som är »yngre personer» medgifven, eller, såsom nu,
högst 10 timmar om dygnet. Då emellertid det inre samband, som
kunde gifva stöd för att göra bestämmelserna om ersättning beroende
af föreskrifterna huru länge den minderårige finge användas i arbete,
i verkligheten icke alltid torde vara för handen, samt det är af vigt
att städse, så vidt möjligt är, hafva eu fast och bestämd norm för bestämmande
af ersättningsbeloppen, synes det föga lämpligt att beträda
den af utskottet ifrågasatta väg, hvarför i det nu uppgjorda förslaget
bibehållits den i förra förslaget upptagna åldersgräns.

Protokoll i Statsrådet åen 17 Oktober 1890.

1 fråga om ersättningsbeloppen hafva man och qvinna i detta förslag
blifvit likstälda.

18 §.

Enligt 7 § kan arbetsgivare befrias från de skyldigheter, som
enligt denna lag åligga honom, om han styrker sig hafva vidtagit åtgärder,
hvarigenom på annan väg arbetarens rätt till ersättning vid
olycksfall kan anses betryggad. Det ligger dock i sakens natur att,
huru omsorgsfull den pröfning än må hafva varit, som föregått dispensen,
möjlighet dock alltid förefinnes att ersättningen af en eller annan
orsak ej kommer att utfalla. Men då arbetarens i lag faststälda rätt
till ersättning icke får göras beroende af förhållanden, öfver livilka
lian ej sjelf eger någon afgöranderätt, måste i sista hand rik stör säk~
ringsanstalten svara för att den honom tillförsäkrade ersättningen verkligen
utfaller.

20 §.

Dä det är af vigt att ersättningsanspråk mot riksförsäkringsanstalten
slutbehandlas inom en ej allt för lång tid från det skadan
skedde, har här intagits en bestämmelse om viss tid, hvarinom den,
som ej nöjes åt anstaltens beslut i ersättningsfråga, skall anhängiggöra
sin talan vid domstol.

21 §.

Utskottet anmärkte beträffande motsvarande bestämmelser i förra
förslagets 24 § att från den allmänna regeln att ersättningsbelopp,
som icke uttagits inom två år från lyftningsdagen, skulle tillfalla riksförsäkringsanstalten,
undantag borde göras till förmån för omyndige.
Då emellertid faran för desse att gå i mistning af sin rätt synes vara
nästan ingen, enär den, å hvilken vårdnaden om den omyndige blifvit
lagd, det må nu vara förmyndare eller fattigvårdssamhälle, näppeligen
lärer försumma att i ett fall sådant som detta bevaka den omyndiges
bästa, torde en undantagsbestämmelse för omyndige här vara lika litet
af nöden som då fråga är om den vanliga civila preskriptionen.

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

23 §.

Denna §, som innehåller bestämmelser af rent civilrättslig natur,
hvilka följaktligen ej kunde intagas i det för innevarande års riksdagframlagda
förslag, utgör en sammanfattning af 29 och 30 §§ i arbetareförsäkringskomiténs
förslag och söker att realisera den utan tvifvel
riktiga grundtanke, som komitén i dessa §§ velat uttala, nemligen att
riksförsäkringsanstalten, i den mån ersättning af anstalten komme att
utgå, skulle ega att träda i den ersättningsberättigades stad och ställe
gent emot tredje man, som förorsakat skadan. Då emellertid det lärer
vara tvifvelaktigt, huruvida den rätt till skadestånd, som enligt 6 kap.
strafflagen tillkommer målsegande, är af beskaffenhet att enligt nu
gällande lag kunna under alla omständigheter och i hela sin omfattning
å annan öfverlåtas, har det vid ifrågavarande föreskrifters affattande
ansetts vara af nöden att i lagen bestämdt uttalades att rätten
till skadestånd kunde öfverlåtas å riksförsäkringsanstalten.

Att utsträcka anstaltens regressrätt mot arbetsgifvaren så, att
denne, såsom komitén synes hafva tänkt sig, skulle blifva ansvarsskyldig
för den, »som i hans ställe är satt», äfven i fall, der nu gällande
lag icke medförde sådan ansvarsskyldighet, torde icke vara af behofvet
påkalladt.

24 §.

Förseelse, hvarom i 24 § förmäles, lärer i allmänhet, om skada
verkligen skett, komma att hänföras till bedrägeribrott. Men äfven
om. gerningen icke medfört skadlig verkan och således ej är straffbar
enligt allmän lag, synes den kunna vara af så elakartad natur, att det
kan ifrågasättas, om ej ett bötesmaximum af 500 kronor torde vara
befogad!.

Sedan föredragningen af det nu uppgjorda förslaget afslutats,
hemstälde föredraganden i underdånighet att Kong], Maj:t behagade
för det ändamål, 87 § regeringsformen omförmäler, öfver nämnda, vid
detta protokoll fogade förslag inhemta högsta domstolens utlåtande.

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lemna bifall.

Ex protocollo:

Carl G. Edman.

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

Förslag till Lag

försäkring för olycksfall i arbete.

1 §•

En hvar i forsäkringspligtigt yrke anstäld arbetare skall vara försäkrad^
för olycksfall i arbetet efter ty här nedan närmare bestämmes.
Såsom arbetare skall ock arbetsförman enligt denna lag anses.

2 §•

Försäkringspligtiga yrken äro:

a) idkande såsom näring af: sågverks-eller brädgårdsrörelse; grufdrift,
eller annat dermed jemförligt arbete; masugn eller hytta, stångjernsbruk,
manufakturverk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande
eller förädling af mineralrikets alster och ej är att såsom
handtverk anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mejeri-, bryggeri-,
mjöl- och sågqvarns- samt handtverkerirörelse, som drifves i så stor
omfattning eller under sådana förhållanden i öfrig!, att den skäligen
må anses som fabrik srörelse; boktryckeri; bränneri och annan med
fabriksdrift jemförlig handtering; skorstensfejareyrket; lastning eller
lossning af varor eller transport medelst pråmar; bergnings- och dykeriföretag;
flottning; uppsättning af elektrisk ledning; utförande af gas-,
vatten- eller kloakledning; byggnadsverksamhet, som afser anläggning,
förändring eller förbättring af väg eller bro, jernväg, kanal eller flottled,
hamn, kaj eller dylikt samt uppförande, förändring eller bättrande

Bih. Ull RIM. Prat. 1891''. 1 Hand. 1 Afd. 13 Haft. 2

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

af hus, åbyggnader för landtbrukets behof dock undantagna; äfvensom
tillverkning af explosiva ämnen eller annan tillverkning, der sådana
ämnen pläga användas;

b'') jernväg^- och spårvägsdrift.

3 §■

Försäkring, hvarom i 1 § stadgas, skall handhafvas af en för hela
riket gemensam riksförsäkringsanstalt.

Afgifterna för försäkringen (premierna) skola erläggas af arbetsgifvaren.

Försäkringen träder i kraft, då arbetaren varder anstäld i rörelse,
tillhörande försäkringspligtigt yrke.

4 §■

Försäkringspligtiga yrken skola efter graden af sin farlighet fördelas
i klasser. Afgifterna skola bestämmas till de belopp, som efter
matematiska grunder beräknas vara erforderliga för utgörande af de
ersättningar, som enligt denna lag böra utgå.

Närmare bestämmelser om antalet farlighetsklasser, yrkenas fördelning
å dem samt beloppet af försäkringsafgifterna inom de särskilda
klasserna meddelas af Konungen, första gången för tre år och sedan
för fem år åt gången.

5 §•

Anmälan om försäkringspligtig rörelse skall inom tretio dagar från
det denna lag trädt i kraft eller för rörelse, som sedermera öppnas,
inom lika tid från det den tagit sin början af arbetsgifvaren göras, i
Stockholm bos öfverståthållareembetet, i öfriga städer hos magistraten
eller stadsstyrelsen och å landet bos kronofogden.

Upphör rörelsen eller sker väsentlig ändring i dess beskaffenhet,
skall sådant inom tretio dagar, anmälas hos ortsmyndigheten.

Arbetsgifvaren åligge att före utgången af Januari och Juli månader
hvarje år hos ortsmyndigheten göra anmälan om antalet af de under
nästföregående halfva kalenderår i hans rörelse anstälde arbetare och
summan af deras arbetsdagar.

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

Drifves rörelse å flera orter, skall, der ej för något fall annorlunda
af riksförsäkringsanstalten bestämmes, särskild anmälan ske å hvarje ort.

Anmälan, hvarom i denna § sägs, skall göras skriftligen i två
exemplar, af livilka det ena ofördröjligen bör genom ortsmyndighetens
försorg till riksförsäkringsanstalten insändas.

6 §•

Uppstår tvifvel om riktigheten af inkommen anmälan, åligge ortsmyndigheten
att skyndsamligen införskaffa erforderliga upplysningar
och, der så finnes nödigt, på platsen anställa undersökning; skolande
berättelse öfver hvad sålunda förekommit till riksförsäkringsanstalten
insändas.

i §■

Riksförsäkringsanstalten har att pröfva, huruvida rörelse är försäkringspligtig
eller icke och, i förra fallet, till hvilken farlighetsklass
den, jemlikt gällande bestämmelser, är att hänföra.

Drifves försäkringspligtig rörelse på sådant sätt, att ringare fara
är för olycksfall i arbetet, må riksförsäkringsanstalten kunna förordna,
att rörelsen i sin helhet eller till viss del skall tills vidare hänföras
till lägre farlighetsklass, än den efter sin beskaffenhet eljest bort tillhöra,
eller ock från försäkringspligt undantagas.

Pröfvas arbetsgifvare hafva för sin rörelse eller viss del deraf vidtagit
sådana åtgärder, att, i händelse af olycksfall i arbetet, ersättning
kommer att utgå efter ty i 12 och 13 §§ finnes stadgadt, ege riksförsäkringsanstalten
medgifva, att arbetsgifvaren må, i den omfattning
och på de vilkor, riksförsäkringsanstalten kan finna skäligt bestämma,
befrias från honom enligt denna lag eljest åliggande skyldigheter.

Den, som ej åtnöjes med riksförsäkringsanstaltens beslut i ämne,
hvarom i denna § sägs, hav att deröfver anföra besvär hos Konungen
inom tretio dagar efter af beslutet erhållen del; men beslutet lände
emellertid till efterrättelse, intill dess annorlunda varder af Konungen
förordnadt.

8 §•

För hvarje hälft kalenderår skall arbetsgifvaren inom utgången af
nästföljande månad till ortsmyndiglieten erlägga den försäkringsafgift,

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

som efter antalet af de i rörelsen under halfåret anstälde arbetare och
summan af deras arbetsdagar på rörelsen belöper.

9 §•

Försummar arbetsgivare hvad honom enligt 5 § åligger, ege Konungens
Befallningshafvande vid vite tillhålla honom att sin skyldighet
fullgöra.

Erlägges ej försäkringsafgift i stadgad ordning, åligge ortsmyndigheten
att indrifva den, på sätt om resterande kronoutskylder är föreskrifvet,
med tillägg af stadgad uppbördsprovision och derutöfver fem
procent, som tillfalla riksförsäkringsanstalten.

10 §.

Har någon, som, enligt hvad ofvan blifvit sagdt, är i riksförsäkringsanstalten
försäkrad, genom olycksfall i arbetet ljutit döden eller
fått kroppsskada, som skäligen kan antagas skola medföra stadigvarande
men eller sjukdom under minst fjorton dagar, åligge det arbetsgivaren
att om olycksfallet ofördröjligen hos polismyndigheten i orten
göra skriftlig anmälan med bifogande af läkarebetyg angående dödsorsaken
eller den skadades tillstånd.

Då sådan anmälan skett eller olycksfall af beskaffenhet, som nu är
nämnd, eljest kommit till polismyndighetens kännedom, skall undersökning
om olycksfallet så fort ske kan af polismyndigheten hållas för
utrönande af orsaken till olycksfallet och det närmare förloppet dervid,
skadans beskaffenhet och påföljd samt de öfriga omständigheter, hvilka
kunna inverka på frågan om ersättnings utgående.

Sakkunnig persons biträde vid undersökningen må, der så pröfvas
nödigt, på riksförsäkringsanstaltens bekostnad anlitas.

Inom tre dagar efter det undersökningen blifvit verkstäld skall det
dervid hållna protokoll insändas till riksförsäkringsanstalten.

11 §•

Har arbetare, som i försäkringspligtigt yrke blifvit skadad efter ty
i 10 § sägs, ej egna tillgångar och åtnjuter han ej heller understöd

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

från sjukkassa, åligge arbetsgifvaren att, intilldess sig visar, huruvida
ersättning enligt denna lag kominer att utgå, ombesörja, att den skadade
erhåller nödig läkarevård samt läkemedel, vid äfventyr att polismyndigheten
eljest eger derom föranstalta på arbetsgifvarens bekostnad. Hvad
arbetsgiivaren sålunda påkostat ege han söka åter af den, som skadan
lidit.

12 §.

Har den försäkrade genom olycksfall i arbetet fått kroppsskada,
vare han berättigad att från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet
i ersättning uppbära:

a) om olycksfallet för framtiden medfört fullständig oförmåga till
arbete, 360 kronor för år;

b) om olycksfallet medfört stadigvarande men, hvarigenom arbetsförmågan
för framtiden minskats, ett i förhållande dertill afpassadt belopp,
dock högst 300 kronor för år;

c) om olycksfallet förorsakat öfvergående men eller sjukdom, som
i väsentlig mån minskat arbetsförmågan, 1 krona i sjukhjelp för hvarje
dag utöfver de första sextio, som detta tillstånd fortfar.

Har den, som blifvit för framtiden fullständigt oförmögen till arbete,
barn under femton år, skall den till honom utgående årliga ersättning
förhöjas med 20 kronor för hvarje barn i den ålder, dock att
sammanlagda ersättningsbeloppet ej må öfverstiga 440 kronor. Sådan
förhöjning må ej åtnjutas för barn, som födes i äktenskap, ingånget
efter olycksfallet, eller som blifvit efter olycksfallet afladt utom äktenskap,
ej heller för utländsk undersåtes barn, som ej var bär i riket
bosatt, då olycksfallet timade.

Har den, som träffats af olycksfallet, icke fy It 18 år, utgår ersättningen
för tiden, till dess han uppnått den ålder, med allenast tre fjerdedelar
af det belopp, som eljest skolat enligt ofvan angifna grunder
honom tillkomma.

För tid, under hvilken sjukhjelp enligt mom. c) utgått, må ersättning
efter mom. a) eller inom. b) ej uppbäras.

13 §.

Har olycksfallet inom ett år medfört döden, skall, utom ersättning,
som enligt 12 § må hafva ifrågakommit, utgå:

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

a) begrafningshjelp med 30 kronor;

b) till enka, så länge hon lefver ogift, 120 kronor årligen;

c) till hvarje minderårigt barn 60 kronor för år till dess det uppnått
femton års ålder.

År barn berättigad! till årligt ersättningsbelopp efter såväl fader
som moder, skall det belopp utgå med 80 kronor.

Der i något fall årliga ersättningar, hvarom nu är sagd!, komme
att sammanlagda öfverstiga 300 kronor, skola de i förhållande till hvad
å en hvar ersättningsberättigad belöper till detta belopp nedsättas.

Har den skadade efter olycksfallet trädt i äktenskap, utgår ej årlig
ersättning till enkan eller till i sådant äktenskap födt barn. Ej heller
utgår dylik ersättning till barn, som efter olycksfallet blifvit utom äktenskap
afladt.

14 §.

Utländsk undersåtes enka och barn ega ej rätt till ersättning enligt
13 §, der de ej vid olycksfallet voro här i riket bosatta.

15 §.

Har den, som träffats af olycksfall, sjelf uppsåtligen eller genom
grof vårdslöshet förorsakat skadan, vare all rätt till ersättning förverkad.

16 §.

Flyttar någon, som uppbär ersättning enligt denna lag, ur riket,
vare han ej berättigad till ersättning för tid, under hvilken han är å
utrikes ort bosatt.

17 §•

Den, som vill framställa anspråk på ersättning, hvarom ofvan är
stadgadt, göre det muntligen vid den i 10 § omförmälda undersökning
eller skriftligen hos riksförsäkringsanstalten inom två år efter olycksfallet
eller, om det medfört döden, inom samma tid efter dödsfallet.
Kommer någon senare och har han ej giltig ursäkt, varde ansökningen
ej till pröfning upptagen.

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

18 §.

Har rörelse i den ordning, 7 § 3 punkten angifver, förklarats vara
från skyldighet till försäkring i riksförsäkringsanstalten befriad, men
kan vid olycksfall i arbetet, som i sådan rörelse inträffat, ersättning ej
utfås med belopp, motsvarande det i 12 och 13 §§ för hvarje fall bestämda,
skall hvad som brister af riksförsäkringsanstalten fyllas.

19 §.

Ersättningsanspråk pröfvas af riksförsäkringsanstalten.

Utan hinder af förut meddeladt beslut ege riksförsäkringsanstalten,
der någon omständighet yppas, som kan inverka på ersättningsfrågan,
taga denna under förnyad pröfning; och vare den, som vill åtnjuta
ersättning, pligtig att, när helst det af riksförsäkringsanstalten påfordras,
medelst prest- eller läkareintyg eller annorledes styrka förhållande,
som utgör vilkor för ersättningens utgående.

20 §.

Den, som icke nöjes åt riksförsäkringsanstaltens beslut i ersättningsfråga,
ege att derå tala genom stämning å riksförsäkringsanstalten
till Stockholms rådstufvurätt inom ett, år från det han af beslutet erhöll
del.

21 §.

Begrafningshjelp må lyftas så snart den blifvit faststäld, sjukhjelp,
hvarom i 12 § sägs, för hvarje vecka efter ingången af derpå följande
vecka och annan ersättning för hvarje kalenderqvartal efter ingången
af derpå följande qvartal.

Ersättningsbelopp, som ej uttagits inom två år från den dag, det
fått lyftas, tillfälle riksförsäkringsanstalten. Närmare bestämmelser om
sättet för ersättningars utbetalande meddelas af Konungen.

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

22 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåta b och må förty
ej för gäld i mät tagas.

Ej må ur sådan ersättning godtgörelse sökas för fattigunderstöd,
som lemnats under annan tid än den ersättningen afser.

23 §.

Rätt till skadestånd, som arbetare såsom målsegande på grund af
olycksfall i arbetet mot annan enligt allmän lag eger, må kunna å riksförsäkringsan
stälten öfverlåtas.

Har någon enligt denna lag fått sig af riksförsäkringsanstalten tillerkänd
sjukhjelp eller årlig ersättning, vare lian, der så påfordra^, skyldig
att å riksförsäkringsanstalten öfverlåta all sin rätt till skadestånd
på grund af olycksfallet, vid äfventyr att, intill dess behörig öfverlåtelse
skett, med vidare sjukhjelp eller ersättning må innehållas. Har målseganden
något i skadestånd uppburit, må det afräknas å hvad honom
enligt denna lag tillkommer.

Finnes skadestånd, som på grund af öfverlåtelsen influtit, öfverskjuta
hvad riksförsäkringsanstalten nödgas till målseganden utgifva,
tillfälle öfverskottet målseganden.

24 §.

Har arbetsgivare i anmälan, som enligt denna lag skall af honom
göras, mot bättre vetande meddelat oriktig oppgift, straffes med böter
från och med 50 till och med 500 kronor, der ej å gerningen straff är
i allmänna strafflagen utsatt.

25 §.

Förseelse, som i 24 § sägs, åtalas vid allmän domstol.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas lulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

26 §.

Hvad här ofvan finnes om arbetsgifvares skyldigheter stadgadt ege
icke tillämpning å staten i fråga om arbete, som för dess räkning
drifves; dock skall vid olycksfall i sådant arbete, som för annan arbetsgivare
skolat medföra försäkringspligt, ersättning efter nu stadgade
grunder af staten utgöras, så framt ej på grund af särskilda föreskrifter
lika eller större understöd bör i annan ordning utgå.

I fråga om öfverlåtelse å staten af målsegandes rätt till skadestånd
gälla hvad i 23 § finnes om öfverlåtelse af den rätt å riksförsäkrings
anstalten stadgadt.

27 §.

Vill idkare af försäkringspligtig rörelse bereda hos honom anstäld
arbetare förhöjd försäkring i riksförsäkringsanstalten, eller vill i sådan
rörelse anstäld arbetare sjelf vinna förhöjning i sin försäkring, vare
dertill berättigad; dock må ej i något fall förhöjningen öfverstiga dubbla
beloppet af den ersättning, som eljest skolat utgå.

28 §.

Näringsidkare, så ock arbetare i yrke, som ej är försäkringspligtigt,
må kunna, på derom gjord ansökning, i riksförsäkringsanstalten vinna
försäkring för olycksfall i arbetet enligt ofvan stadgade grunder.

29 §.

Frivillig försäkring, hvarom i 27 och 28 §§ förmärs, gäller endast
för så vidt stadgad försäkringsafgift i behörig ordning erlägges.

De närmare föreskrifter, som erfordras i afseende å dylik försäkring,
meddelas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 1892.

Bih. till -Rihd. Frat. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 13 Haft.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl.
Majds Högsta Domstol Onsdagen den 17 December
1890.

Andra rummet.

N ärvarande:

Justitieråden: Weetman,
Glimstedt,
Herslow,
Skarin,
Lilienberg,
Westman,
Huss.

Sedan, jemlikt Högsta Domstolens beslut den 18 sistlidne November,
det till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade
förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete emellan Högsta
Domstolens ledamöter cirkulerat, företogs ärendet nu till slutligt afgörande;
varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Beträffande hufvudgrunderna för förslaget yttrade:

Justitieråd et Huss: Förevarande lagförslag innebär eu utsträckning,
utöfver hvad allmän lag innehåller, af arbetsgifvares ansvarighet för
skada, som under arbetet tillskyndas den hos honom anstälde arbetaren.
En dylik vidsträcktare ansvarsskyldighet har redan tillförene blifvit, af
Bill. till Ri/csd. Frat. 1891 1 Sami. 1. A/d. 13 Iläft. 1

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

lagstiftningen stadgad genom lagen den 12 Mars 1886 angående ansvarighet
för skada i följd af jernvägs drift, uti hvilken lag den grundsats
gjort sig gällande att, der i följd af jernvägs drift någon, som är
anstäld i jernvägens tjenst eller arbete, under förrättandet deraf varder
dödad eller skadad, jernvägens innehafvare i regel är skyldig gälda
skadestånd. Till stöd för denna bestämmelse anfördes att, enär det
icke kunde undgås att de, som användas i jernvägs tjenst eller arbete,
derunder utsattes för faror af mångahanda slag, det näppeligen kunde
anses billigt att jernvägens tjenste- och arbetarepersonal skulle ensam
bära det med tjensten eller arbetet förknippade äfventyr af icke allenast
ett personligt lidande utan derjemte den förmögenhetsförlust,
hvilken vore en ovilkorlig följd af hvarje svårare kroppsskada; att den
risk en hvar af jernvägens personal i berörda afseende löpte vore något,
som aldrig läte sig på förhand beräkna och således icke heller kunde
läggas till grund för bestämmande af den lön, som hvarje särskild
befattning vid jernvägen skäligen borde betinga; samt att vid sådant
förhållande rättvisan syntes fordra att skada, hvaraf, i följd af jernvägsdriften,
någon af driftpersonalen träffades medan han vore med
jernvägens tjenst eller arbete sysselsatt borde ersättas af jernvägens
innehafvare.

Då sålunda grundsatsen om skyldighet för arbetsgivare att åt
den hos honom anstälde arbetaren gälda skadestånd vid olycksfall i
arbetet redan blifvit för eu viss näring af lagstiftningen antagen, samt
de skäl, som derför åberopats, ega giltighet i afseende å andra näringar,
hvilka äro af beskaffenhet att medföra högre eller lika grad af
fara för arbetarens lif och helsa, synes mig fog ej saknas för att, på
sätt förslaget åsyftar, jemväl för arbetsgivare inom dessa näringar
stadga en dylik ersättningsskyldighet.

Beträffande sättet för utgörande af omförmälda skadeståndspligt
innehåller emellertid förslaget stadgande om skyldighet för arbetsgivare
att bekosta hos honom anstäld arbetares försäkring mot olycksfall
i arbetet; och har såsom skäl för en dylik anordning hufvudsakligen
anförts att derigenom dels den till ersättning berättigade skulle ega
full trygghet att utfå hvad honom tillkomme, dels ock möjligheten för
denne att för ersättningens utbekommande nödgas inlåta sig i rättegång
med arbetsgivaren vara aflägsnad. Obestridligen äro de förmåner
man sålunda velat bereda arbetaren synnerligen afsevärda, men böra de
ej beredas honom på bekostnad af arbetsgivarens rätt. Att emellertid
dennes rätt varder genom ifrågasatta anordningen för nära trädd låter
sig enligt min mening icke förneka. Från rättslig synpunkt kan nem -

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

ligen skyldighet för arbetsgivaren att åt den i hans arbete anstälde
arbetaren utgifva godtgörelse för olycksfall i arbetet ej anses inträda
förr än olycksfallet inträffat. Då emellertid enligt förslaget arbetsgifvaren
vore pligtig besörja arbetarens försäkring och följaktligen
gälda premie till försäkringsanstalten, innebär detta i sjelfva verket
att arbetsgifvaren tvingas vidkännas utgift innan ännu något olycksfall
timat i hans rörelse och ehuru möjligt är att sådant ej heller kommer
att inträffa, hvilken möjlighet — synnerligast om rörelsen idkas under
kortare tid eller arbetsgifvaren vidtagit omfattande åtgärder till förekommande
af olycksfall — ingalunda är utesluten.

För hvad förslaget i nämnda del innehåller saknas enligt min mening
all rättsgrund; och innefattar denna omständighet i och för sig anledning
för mig att icke tillstyrka att förslaget lägges till grund för nådig proposition
i ämnet. Jag förbiser dervid ingalunda att vigtiga samhällsintressen
till äfventyrs må kräfva att arbetaren kommer i åtnjutande af de fördelar
det remitterade förslaget velat genom stadgandet om obligatorisk
försäkring honom bereda. Möjligheten att på andra vägar, än den föreslagna,
vinna detta mål torde emellertid icke vara utesluten. I sådant
afseende synes en lagstadgad bestämmelse om skyldighet för arbetsgifvaren
att ställa borgen för den ersättning arbetaren vid olycksfall
må ega att af honom åtnjuta vara att förorda. Om vidare befrielse
från ställande af dylik borgen medgåfves för den händelse arbetsgifvaren
visade sig hafva försäkrat sina arbetare mot olycksfall, skulle
efter all sannolikhet den frivilliga olycksfallsförsäkringen mer och mer
komma till användning. Slutligen torde det förtjena att öfvervägas,
huruvida ej i de fall, der dylik försäkring ej kommit till stånd, staten,
till förekommande af de förmenta svårigheterna för arbetaren att gent
emot arbetsgifvaren gorå sin rätt till skadestånd gällande, må kunna
medgifva den förstnämnde att, emot öfverlåtande på staten af sin berörda
rätt, utfå skadeståndet af allmänna medel, hvarefter staten hade
att af arbetsgifvaren söka sitt åter.

Justitieråd et Westman: I vår lagstiftning är redan, genom lagen
angående skada i följd af jernvägs drift den 12 Mars 1886, uttalad
den grundsats att arbetsgivare, som drifver ett yrke, deri fara för
olycksfall under arbetet förefinnes, är pligtig att gälda ersättning för
skada, som genom dylikt olycksfall tillskyndas i yrket anstäld arbetare.
Denna grundsats bär äfven vunnit tillämpning i nu föreliggande lagförslag,
men detta tager ännu ett steg i den inslagna riktningen, i det
nemligen förslaget ålägger arbetsgifvaren att för olycksfall försäkra
sina arbetare samt jemväl såsom regel stadgar att denna försäkring

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

skall ega rum i en af stat-en inrättad anstalt, den så kallade Riksförsäkringsanstalten.
Uti förenämnda såväl lag som lagförslag bär man
utgått från den riktiga uppfattningen att arbetsgifvaren icke genom den
lön, han åt arbetaren utfäst, beredt honom vederlag jemväl för den
risk att skadas till lif eller lem, hvarför han till följd af arbetets beskaffenhet
utsattes, äfvensom att arbetsgifvaren, hvilken drager vinsten
af arbetet, jemväl bör i sin ordning bära nämnda risk genom att godtgöra
den under arbetet timade skadan. Då emellertid endast ett principielt
fastställande af denna ersättningsskyldighet ej kan i alla förekommande
fall leda till det åsyftade ändamålet, synes mig den nu föreslagna
åtgärden att genom statens mellankomst ordna förhållandet mellan
den ersättningsskyldige och den till ersättning berättigade vara till sin
grund fullt befogad, lika som den kan antagas skola blifva till sina
följder välsignelsebringande. För arbetaren blir det otvifvelaktigt en
oskattbar förmån att genom statens anordning ega full säkerhet att
utfå honom tillkommande skadestånd samt att erhålla detsamma utan
kostnad eller tidsutdrägt; och, äfven om det från arbet-sgifvarens synpunkt
kan invändas, att han genom införande af den obligatoriska försäkringen
måste vidkännas utgift för olycksfall, som ännu icke inträffat
eller måhända icke kommer att inträffa i hans rörelse, så bör det å
andra sidan betraktas såsom en ej oväsentlig fördel för arbetsgifvaren
att genom den jemnare fördelning af ersättningsbördan, som försäkringen
medför, kunna på förhand beräkna utgiften derför, hvarförutom
genom statens åtagande af de med försäkringens ordnande förenade
kostnader försäkringsafgifterna otvifvelaktigt komma att utfalla billigare
än motsvarande utgifter i enskild försäkringsanstalt.

Jag anser mig således icke ega anledning till anmärkning mot de
grunder, på hvilka ifrågavarande lagförslag livilar.

Justitierådet Lilienberg: För min del anser jag mig icke kunna
ogilla de hufvudgrunder, på hvilka förslaget hvilar, och jag vill med
några ord angifva de synpunkter, som härvid varit för mig bestämmande.
Om under utförande för en annans räkning af ett arbete, som
är af den beskaffenhet att det plötsligt kan förstöra arbetarens förmåga
att försörja sig och de sina, arbetaren till följd af detta arbete
skadas så, att han till större eller mindre del mister sin arbetsförmåga
eller dör, så bör rättigheten att få någon ersättning för den förlust,
han eller hans efterlefvande derigenom lida, svårligen kunna anses annat
än som en oeftergiflig fordran af billighet och rättvisa, ehvad
grunder man för öfrigt än må använda för att leda i bevis att en
sådan rättighet förefinnes. Det är mera än ett insatt kapital arbetaren

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

med ens förlorar, det är den sista och enda möjligheten att uppehålla
sig och de sina; och att han sjelf bort inse att en sådan förlust kunnat
inträffa, likasom å andra sidan, att arbetsgifvaren icke är dertill vållande
i annan mån, än genom beskaffenheten af den af honom bedrifna
näring, kan väl verka en nedsättning till det minsta möjliga af ersättningens
belopp, men icke upphäfva det riktiga i grundsatsen att en
ersättning bör af denna produktion utgifvas.

Men om denna grundsats godkännes och om man tager hänsyn
till den belägenhet, hvari arbetaren blifvit försatt, fordrar vidare rättvisan,
såväl att den ringa ersättning, som tillkommer arbetaren eller
hans efterlefvande, skall såvidt möjligt är utgå omedelbart efter olycksfallet
utan kostnad och omgång för den ersättningsberättigade, som
ock att denne har fullkomlig säkerhet för att ersättningen icke upphör,
så länge följderna af olycksfallet finnas till. Dessa fordringar uppfyllas
derigenom att man på sätt som föreslagits, med begagnande af
en utaf arbetsgifvarne sjelfve allt mera och mera använd utväg, föranstaltar
en af staten förvaltad försäkring af arbetarne för olycksfall i
den mån de äro anstälde i yrken, som mera än andra utsätta dem för
fara, och statens intresse af att tillse att de i en produktions tjenst
skadade arbetare icke falla den allmänna fattigvården till last, utan
komma att underhållas af denna produktion, är ett ytterligare skäl för
staten att af arbetsgifvaren fordra en garanti, som arbetaren sjelf antingen
icke vill eller icke kan uppställa såsom vilkor för sin anställning.

Jag kan derföre icke afstyrka ett sådant förslags framläggande
för Riksdagen, om det ock varit att önska att denna sak kunnat ordnas
på ett enklare sätt än det föreslagna, hvithet medför ett timligen
inveckladt förfarande, som för vinnande af målet sätter många krafter
i rörelse, utan att ändock kunna verka på ett fullt tillfredsställande
sätt. Att jag förutsätter att de afgifter, som påläggas näringsidkare,
icke sättas högre, än som visar sig oundgängligen nödvändigt, torde
jag knappast behöfva tillägga.

Justitierådet Skärm: Ifrågavarande lagförslag synes bygdt hufvudsakligen
på följande grunder: ,

l:o) att hvarje i vissa, mer än vanligt farliga yrken anstäld arbetare
skulle i och med anställningen berättigas till ersättning för sådana
olycksfall i arbetet, som tillintetgjorde eller i väsentligare mån skadade
hans arbetsförmåga;

2:o) att sagde ersättning skulle bekostas af hans arbetsgifvare;

3:o) att staten emellertid skulle till arbetarens större säkerhet och
beqvämlighet omedelbart tillhandahålla honom ersättningen och uttaga
härför nödiga bidrag af arbetsgifvarne;

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

4:o) att, till undvikande af förlust för staten, arbetsgifvarne skulle
i viss man göras gemensamt ansvariga för bidragens utgörande, och
dessa uttagas med årliga belopp, som efter matematiska grunder kunde
finnas erforderliga till fullgörande af statens betalningsskyldighet; och

5:o) att ersättningarnes utbetalning samt bidragens uppbärande
och förvaltning äfvensom öfverinseendet öfver lagens tillämpning skulle
anförtros åt ett af staten bekostadt embetsverk, benämndt Rjksförsäkringsanstalt.

Likasom, ekonomisk sedt, en produktion ej kan eg a bestånd, utan
att alla af produktionen föranledda kostnader betäckas af produktionens
afkastning, likaså lärer ej heller ett arbete kunna fortfarande presteras
utan att arbetskostnaderna af arbetslönen till fullo gäldas; och till
dessa kostnader hör uppenbarligen utom hvad som erfordras för arbetarens
underhåll under arbetstiden, bland annat, äfven ersättning för
den fara att genom olycksfall skadas till lif eller arbetsförmåga, hvarför
arbetaren i vissa yrken kan vara utsatt. För dylik fara torde arbetaren
med full rätt kunna fordra en efter farans storlek lämpad
ersättning.

Då arbetsgivare!! i regeln uppbär produktionens afkastning och
följaktligen liar att vidkännas produktionskostnaderna, ligger det i
sakens natur, att arbetsgifvaren har att till arbetaren svara för den
ersättning, som den med arbetet förenade särskilda fara må betinga.

Denna ersättning kan tillgodokomma arbetaren antingen i form af
förhöjd arbetslön till alla i det farliga arbetet sysselsatta arbetare,
hvilka i sådant fall hafva att sjelfva vidkännas skadan af olycksfall,
eller på det sätt att arbetsgifvaren förbinder sig, att, när skada af
olycksfall inträffar, derför lemna den skadade eller dennes anhöriga
ersättning.

I hvilken form ersättningen än utgöres, måste den betraktas såsom
eu del af arbetslönen; och likasom denna i regeln bestämmes genom
öfverenskommelse emellan arbetsgivare och arbetare, torde äfven, såvidt
på deras rätt inverkar, af dylik öfverenskommelse böra bero till
hvad belopp och under hvad form ersättning för fara att skadas åt
olycksfall i arbetet skall utgå.

Vore det derföre fråga endast om rättsförhållandet emellan arbetsgivare
och arbetare, synes mig lagstiftarens inblandning till förmån
för den ena eller andra kontrahenten icke vara påkallad eller berättigad.

Det har blifvit anfördt, att arbetarens svaga ekonomiska och
sociala ställning skulle tvinga honom att ingå på för honom ogynsamma
arbetsaftal, att han ej skulle vara i stånd att bedöma huruvida de för -

.Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

hallanden, under hvilka arbetet egde ruin, vore för honom betryggandeocli
att af sådan anledning lagstiftarens mellankomst till skyddande af
arbetarens intressen skulle vara af nöden.

För min del anser jag det skäl för lagstiftningens mellankomst,
man velat finna i arbetarens förment svaga ekonomiska och sociala
ställning, för närvarande icke ega särdeles stor betydelse och för framtiden
. få • ännu mindre sådan. Den förmåga af sammanhållning och
organisation till bevakande af gemensamma intressen, som ''lyckligtvis
alltmera vinner insteg bland arbetarne, gifver dem en styrka
och betydelse, som, enligt hvad erfarenheten redan visat, i talrika fall
ej stått tillbaka för arbetsgifvarens; och allt eftersom denna förmåga,
hvilken väl ännu blott är i sin början, hinner att utvecklas och spridas,
hira arbetarne alltmera vinna den dem med rätta tillkommande fria och
oberoende ställning, som ganska väl sätter dem i stånd att i förhållande
till arbetsgifvaren iakttaga och bevaka sina fördelar.

Men äfven om i åtskilliga fall arbetaren ej skulle kunna af arbetsgifvaren
betinga sig den ersättning för möjliga olycksfall eller de andra
fördela!-, arten och värdet af hans arbete skäligen synas kräfva, torde
lagstiftaren ej böra af sådan anledning ingripa till förmån för arbetaren
mera än för hvarje annan producent, som till följd af konjunkturerna
nödgas afyttra sin vara till lägre pris, än som kan anses motsvara dess
verkliga värde. Ett ingripande i sådant syfte synes mig leda till de
betänkligaste konseqvenser. Ålägges arbetsgifvaren genom lagbud att
lemna sina arbetare andra och större förmåner, än som på det fria
aftalets väg skulle kunna ernås, synes mig arbetsgifvaren rättvisligen
kunna fordra att genom lagbud tillförsäkras afsättning å sin produktion
till det högre pris den aftvingade förhöjningen i arbetslönen bör betinga.
Ja, arbetsgifvaren skulle med samma rätt kunna fordra, att när,
såsom väl ej sällan inträffar, konjunkturerna ställa sig så, att arbetet
betingar högre pris än som kan anses motsvara dess verkliga värde,
eller högre pris än som står i skäligt förhållande till produktionens
afkastning, arbetaren skulle genom lagbud tvingas att arbeta för lägre
pris, så att äfven arbetsgifvaren erhölle sin skäliga del af afkastningen.

Det anförda skälet att arbetaren skulle sakna förmåga bedöma arbetets
större eller mindre farlighet synes mig, äfven om så verkligen
någon gång är förhållandet, desto heldre kunna lemnas utan afseende,
som, efter hvad komitén angifver, arbetsaftalen allt mera ingås på obestämd
tid, och arbetaren, äfven om han vid sin anställning ej insett
yrkets farlighet, således är oförhindrad lemna detsamma, när han kommer
under fund med att det är förenadt med fara.

8 Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

Om jag således i olikhet med komitén anser stora betänkligheter
möta att af hänsyn till arbetarnes intressen söka genom lagbud bereda
dem särskilda förmåner på arbetsgifvarnes bekostnad, synes mig dock
ur en annan, af komitén äfven framhållen synpunkt åtgärder för arbetarnes
tryggande mot olycksfall i arbetet och följderna deraf möjligen
böra i lagstiftningsväg vidtagas.

Visar nemligen erfarenheten, att drifvandet af ett visst yrke är
förenadt'' med mer än vanlig risk för dervid anstälda arbetare, att dessa
proportionsvis i större antal än arbetame i andra yrken blifva skadade
till lif eller arbetsförmåga och att till följd deraf det allmänna, staten
eller kommunen, får vidkännas en särskild tunga för understöd åt invalider
från ett dylikt yrke, synes staten i det allmännas intresse kunna
med fullt fog efter omständigheterna antingen förbjuda yrkets utöfning
eller för tillåtelse dertill uppställa sådana vilkor, att faran i möjligaste
måtto förebygges och att den ekonomiska förlusten af olycksfall, som
ändock inträffa, drabbar den, till hvars fördel yrket drifves, eller
arbetsgifvaren.

Af komiténs utredning framgår, att, såsom ock naturligt är, olycksfall
i arbetet under den tid utredningen afser inträffat i de flesta, om
ej alla yrken, ehuru gifvetvis proportionsvis till större antal inom vissa
yrken än inom andra; och man kan ju, såsom komitén gjort, på grund
af en sådan utredning, från de mindre farliga yrkena särskilja sådana,
som anses medföra den grad af fara, att lagstiftningens mellankomst
synes påkallad.

Genom, lag angående skydd mot yrkesfara den 10 Maj 1889 (hvilken
dock icke omfattar alla yrken, som komitén ansett böra hänföras
till »försäkringspligtige») hafva meddelats föreskrifter i syfte att, savidt
möjligt, förekomma olycksfall i farliga yrken; och genom lag den 12
Mars 1886 har, beträffande ett särskilt farligt yrke, jernvägsdrift medelst
ångkraft, dervid anstälda arbetare tillförsäkrats rätt till ersättning
af arbetsgivare för skada genom olycksfall i arbetet.

Det nu föreliggande förslaget åsyftar att stadga rätt till sådan
ersättning för arbetame jemväl i flera andra farliga yrken.

Det har blifvit invändt, att, enligt hvad erfarenheten i vårt land
hittills skulle gifvit vid handen, arbetare, som i farliga yrken blifvit
skadade, faktiskt erhållit erforderligt understöd, utan att de behöft falla
det allmänna till last, och att, då klagan i detta hänseende ej försports,
något behof af lagstiftningens ingripande ej skulle förefinnas.

I alla yrken och i alla sysselsättningar är menniskan mer eller
mindre utsatt för fara att genom olycksfall skadas till lif eller arbets -

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

förmåga; och den allmänna fattigvården lärer ej undgå att årligen mottaga
invalider, skadade under arbete i olika yrken. Bland komiténs
utlåtanden har jag förgäfves efterforska! uppgift eller utredning om
antalet af fall, der i farligt yrke skadade arbetare saknat erforderlio-t
understöd af arbetsgifvare eller egna kassor och af sådan anledning
fallit det allmänna till last. Skulle det ej kunna visas, att från de
yrken, lagförslaget afser, flera invalider än från andra yrken blifvit,
såsom saknande annat understöd, hänvisade till den allmänna fattigvården,
torde få antagas att i regeln nödigt understöd på annan väg
kommit dessa invalider till godo.

Ofvanberörda invändning, hvilken jag ej funnit vederlagd, lärer i
sådant fall förtjena uppmärksamhet. Åtminstone skulle väl, om invändningen
vore grundad, för närvarande ej förefinnas något trängande behof
i det allmännas intresse af en sådan lag som don föreslagna och
frågan torde i sådant fall kunna utan fara få tills vidare anstå/ derigenom
ock kunde vinnas en väl behöflig tillökning i det statistiska
materiel, som måste ligga till grund för särskiljande af de »försäkringspligtiga»
yrkena och för beräkning efter matematiska grunder af de
bidrag vederbörande arbetsgifvare inom dem borde lemna.

Under förutsättning emellertid att ett behof i det allmännas intresse
af 1% i förevarande ämne förefinnes, synes förslagets båda första hufvudgrunder
eller arbetarnes berättigande till ersättning för skada genom
olycksfall i arbetet och arbetsgifvarnes förpligtande att vidkännas denna
ersättning, hvilka båda grunder redan vunnit tillämpning i Lagen angående
_ ansvarighet för skada i följd af jern vägs drift den 12 Mars
1886, ej gifva anledning till väsentliga anmärkningar.

Ur synpunkten af det allmännas intresse torde det vara nödigt,
att ersättningen för risken i arbetet utgår i form af understöd åt den’
som blifvit genom olycksfall skadad, enär, om ersättningen utginge i
form af förhöjd arbetslön till alla arbetarne utan att tvångsförsäkring
vore dem ålagd, det säkerligen i många fall ändock blefve det allmänna,
som finge vidkännas de ekonomiska följderna af inträffande olycksfall.
Fastställande af arbetsgifvarens skyldighet att svara för den skada, som
genom olycksfall drabbar hans arbetare, innebär ett i det allmännas
intresse, gifvet stadgande, att en del af arbetslönen skall utgå på ett
visst sätt; och såväl arbetsgifvare som arbetare hafva att vid arbetsaftalets
ingående taga hänsyn till detta förhållande.

- CJFörslagets 3:dje hufvudgrund eller statens åtagande att omedelbart
till de skadade arbetarne utbetala den ersättning, som på arbetsgifvarens
bekostnad bör dem tillkomma, likasom de fjerde och
Bill. till Rikså. Prof. 1891. 1 Salu!. 1 Afl. 13 Höft. 2

10 Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

femte hufvudgrunderna, eller arbetsgifvarnes förpligtande att utgifva
s. k. försäkringsafgifter till Riksförsäkringsanstalten och stadgandena
om detta embetsverk äro deremot för vårt land fullkomliga
nyheter.

Det i lagförslaget använda uttrycket »försäkring)) synes här beteckna
något helt annat än hvad hittills med detsamma i vår lagstiftning
förståtts. Då arbetarens rätt till ersättning för skada genom
olycksfall i arbetet skulle inträda i och med hans anställning i det
farliga yrket och fortfara så länge anställningen varade, alldeles oberoende
af huruvida det yrke, hvari han vunnit anställning, blifvit anmäldt
och beskattadt såsom »försäkringspligtigt» eller huruvida de mot
arbetarens ersättningsrätt svarande afgifter af arbetsgivaren erlades
eller ej, torde här ej vara fråga om »försäkring» i den mening, hvari
detta ord hitintills blifvit brukadt; och uttrycket synes mig derföre kunna
gifva anledning till missförstånd. Lagförslaget innebär, såsom förut
antydts, efter min uppfattning, helt enkelt, att alla i farliga yrken anstälda
arbetare skulle få rätt till skadestånd af staten för vissa inträffande
olycksfall och att härtill nödiga medel skulle beredas staten
genom uttagande af en årlig, af Kongl. Maj:t efter vissa grunder till
beloppet bestämd skatt af arbetsgifvarne.

Redan föreskriften om statens mellankomst till fullgörande af arbetsgifvaren
s skadeståndsskyldighet till arbetarne torde innebära något
för statens ändamål främmande och kunna, äfven om ingen pekuniär
uppoffring dermed vore förenad, medföra betänkliga konseqvenser. Det
vore ju i hög grad lyckligt om staten kunde ikläda sig ansvarighet
för fullgörande af alla dess medlemmars rättsliga förpligtelser; men då
sådant ej ligger inom det tänkbaras område, lärer väl staten icke böra,
åtminstone icke utan de mest tvingande skäl, göra ett undantag till
förmån för vissa medlemmar. Åtskilliga fordringsanspråk torde finnas
af lika ömmande och behjertansvärd natur som arbetarens hos arbetsgifvaren,
för hvilkas uppfyllande statens mellankomst med lika stort
skäl kunde och säkerligen, om banan en gång beträdes, äfven kommer
att påfordras.

De förpligtelser för arbetsgifvarne, hvarpå möjligheten af denna
statens mellankomst skulle grundas, torde dessutom för dem blifva
öfver höfvan obilliga och betungande.

Förslaget synes innebära, att de s. k. »försäkringsafgifter», arbetsgifvarne
hade att årligen erlägga, skulle af Kongl. Maj:t bestämmas
med beräkning, att alla arbetsgivare inom samma farlighetsklass
skulle i proportion af antalet använda arbetsdagar för hvart år till -

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

skjuta så mycket, som erfordrades • till fullgörande för all framtid af
hela den ersättningsskyldighet, som blefve en följd af alla under året
inom klassen inträffande olycksfall af beskaffenhet att medföra rätt till
skadestånd (motsvarande, enligt komiténs terminologi, fasta premier).
Med det jemförelsevis ringa statistiska materiel, som för närvarande
linnes tillgängligt, lärer det näppeligen kunna med någon säkerhet ens
tillnärmelsevis beräknas till hvilket belopp årsafgifterna inom de särskilda
farlighetsklasserna kunna komma att af Kongl. Maj:ts bestämmas;
men naturligt är, att dessa afgifter, till undvikande af förlust för staten,
skulle få en tendens att snarare öfver- än understiga hvad till ersättningsskyldighetens
fullgörande oundgängligen kräfves, och att under
alla förhållanden, till mötande af ej blott det löpande årets utan äfven
kommande års ersättningskraf, ej obetydliga kapitalbelopp årligen måste
från industrien uttagas. Uppgifterna från Tyskland för år 1880 äro i
detta hänseende ganska upplysande. Enligt dessa af komitén (Bet.
II s. 293) refererade uppgifter utgjorde yrkessamfundens inkomster för
året 12,381,958,46 mark, hvilken summa väl åtminstone i det närmaste
betecknar hvad som under året i afgifter från arbetsgifvarne uttagits,
under det utgifterna för ersättningar under året belöpte sig till blott
1,711,699,98 mark.

Dessa »försäkringsafgifter», hvilkas storlek icke kunna för närvarande
på förhand beräknas och på hvilkas bestämmande arbetsgifvarne
sjelfva ej komma att få något som helst inflytande, skulle de emellertid,
enligt den föreslagna lagen, vara ovilkorlig! underkastade.

I vår lagstiftning förekomma visserligen fall, då staten ansett sig
böra af vissa yrkesidkare (till exempel kommissionärer för anskaffande
åt tjenstehjon af anställning utom riket och utvandrareagenter) fordra
inbetalning på förhand af penningar eller ställande af annan säkerhet
för fullgörande af dem åliggande skyldigheter; men fråga har då varit
om yrken, som man tydligen ej varit angelägen att uppmuntra. I förevarande
lagförslag handlas deremot om landets vigtigaste industriella
näringar, på hvilkas blomstring och utveckling landets ekonomiska välstånd
väsentligen är beroende och som derföre ej utan nödtvång torde
böra betungas eller hämmas.

Tager man, utom till penningeutgiften, hänsyn jemväl till den
arbetsgifvarne ålagda anmälningsskyldighet, den särskilda bokföring,
som deraf ovilkorligen betingas, samt de mindre behagliga undersökningar,
hvartill uppkommet »tvifvel» om riktigheten af en inkommen
anmälan skulle kunna föranleda, torde lagförslaget befinnas för arbetsgifvarne
medföra en ganska afsevärd tunga.

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

Under nuvarande förhållanden kan arbetsgifvaren, då skada af
olycksfall inträffar, genom den skadade arbetarens anställning på en
annan plats, som lian oaktadt skadan kan sköta, eller genom förmåner
in natura, till begges ömsesidiga fördel, men med mindre uppoffring
för arbetsgifvaren, bereda arbetaren ett för denne i många fall värdefullare
understöd än den penninghjelp af staten lagförslaget tillförsäkrar
honom.

Skulle nu, enligt lagförslaget, staten, mot erhållande af »försäkringsafgifter»
från arbetsgifvaren, öfvertaga hans ersättningsskyldighet,
torde vara att befara, att arbetsgifvaren kommer att anse sig genom
afgifternas erläggande frikallad från all vidare ansvarighet i detta afseende
och att det understöd, som hittills från hans sida under eu eller
annan form kommit arbetaren till godo, indrages eller i väsentlig mån
minskas. Huruvida arbetaren kommer att härpå vinna, synes tvifvelaktigt.

Storleken af de årliga försäkringsafgifterna inom hvarje farlighetsklass
kommer naturligtvis hufvudsakligen att bero på antalet af de
skadeståndsskyldighet medförande olycksfall, som årligen inträffa inom
alla de till klassen hänförda yrken; men för hvarje arbetsgivare inom
samma farlighetsklass skulle i förhållande till antalet af använda arbetsdagar
afbiten ställa sig lika utan afseende på om flera eller färre eller
alldeles ingå olycksfall inom hans egen affär inträffade. Om således
en arbetsgivare med den bästa framgång använde aldrig så mycken
omsorg, möda och kostnad till förekommande af olycksfall för de i
hans affär anstälde arbetare, skulle han ändock hafva att betala lika
stor afgift som den arbetsgivare inom samma farlighetsklass, som härutinnan
visade likgiltighet och försummelse och i hvars affär i följd
deraf talrika olycksfall inträffade. Den förre skulle få vidkännas
följderna af den senares fel, utan möjlighet att förekomma dem. Arbetsgifvaren
skulle — och detta synes mig vara en af de svåraste anmärkningar
förslaget föranleder, — ej få något afsevärdt ekonomiskt
intresse att inom sin egen affär förekomma olycksfall. De
ekonomiska följderna deraf skulle ju bäras af alla arbetsgivare inom
samma klass och således endast i mycket ringa mån af honom sjelf.
Deremot skulle hvarje arbetsgivare lida icke blott af följderna af olycksfall
inom alla andra till samma klass hörande affärer utan äfven af annan
arbetsgivares insolvens.

Att påtvinga arbetsgifvarne en sådan ansvarighet för hvarandra
synes mig allt för mycket strida mot rättvisa och billighet och dessutom
snarare motverka än främja det skydd, man velat bereda arbetarne.

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

Det. kraftigaste skydd till förekommande af olycksfall i arbetet,
lagstiftningen kan lemna, synes mig ligga deri att, såsom genom lagen
den 12 Mars 1886 skett, arbetsgifvaren ensam göres ekonomiskt ansvarig
för följderna af de i lians affär inträffande olycksfall.

Nämnde lags bestämmelser om skadestånd till skadade arbetare
måtte hitintills ytterst sällan om ens någonsin behof! tillämpas; åtminstone
har jag ej haft tillfälle att se ett enda sådant fall. Någon klagan
deröfver, att lagen ej skulle visat sig förmå tillförsäkra skadade arbetare
nödigt understöd eller att sådane i saknad deraf fallit det allmänna
till last, har mig veterligen ej försports; och jag antager deraf, att,
åtminstone i fråga om arbetare vid jernväg, behof af en längre gående
lagstiftning i detta ämne hitintills icke gjort sig känbart.

I följd af hvad jag sålunda anfört och då de lagbestämmelser, som
hitintills visat sig tillfyllestgörande i fråga om arbetare vid jernväg,
äfven torde vara det i fråga om arbetare vid andra farliga yrken, synes
mig, om någon lagstiftning i förevarande syfte för dessa yrken öfverhufvud
skulle befinnas behöflig, denna böra inskränkas till stadganden
angående skadade arbetares rätt till skadestånd af deras arbetsgivare
i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad lagen den 12 Mars 1886 i
detta afseende innehåller.

Derigenom skulle jemväl undgås de säkerligen för närvarande ej fullt
beräkneliga kostnader lagförslagets genomförande skulle kräfva. Utom
hvad för Riksförsäkringsanstalten erfordrades, torde äfven böra tagas
i beräkning de ganska omfattande bestyr, som skulle åläggas ortsmyndigheterna,
och som billigtvis ej lära kunna utan särskild ersättning
åt dem fordras. Erfarenheten från Tyskland synes i detta fall ej uppmuntrande.
Den redan omnämnda uppgiften för år 1886 upptager med
en utbetald ersättningssumma af blott 1,711,6 9 9,98 mark kostnaderna för
förvaltning, undersökningar m. m. till 2,601,541,92 mark utom 590,133,24
mark i organisationskostnader.

På grund häraf är jag för min del hindrad tillstyrka utfärdandet
af en lag i öfverensstämmelse med förslaget.

Justitierådet Herslow: Det remitterade lagförslaget, enligt hvilket

hvarje i. vissa uppräknade yrken anstäld arbetare skall, i och med sitt
inträde i arbetet och utan någon särskild åtgärd från sin principals
sida,, vara i en tillämnad riksförsäkringsanstalt försäkrad för olycksfall
i arbetet, ålägger tillika arbetsgifvarne inom dessa yrken att, genom
erläggande till nämnda anstalt af erforderliga premieafgifter, ersätta
de utgifter till skadade arbetare eller deras rättsinnehafvare, som försäkringen
medför för staten. Enär denna senare bestämmelse icke får

14 Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

antagas bero på blott och bar godtycklighet, måste det alltså förutsättas,
att förslagets författare ansett sig ega giltig grund för den sålunda
å arbetsgifvaren lagda ersättningsskyldighet. Hvilken denna grund
varit, har icke klart och bestämdt uppgifvits; men af motiveringen till
det af s. k. arbetareförsäkringskomitén afgifna, i denna del med
det remitterade öfverensstämmande förslaget framlyser dock, att sagda
grund icke kan hafva varit någon annan än den, att inom nämnda
yrken arbetsgifvaren ansetts hafva en naturlig pligt att bära det ekonomiska
ansvaret för skada till lif eller lem, som drabbar arbetarne i
följd af deras verksamhet i arbetsgifvarens tjenst. Fullgörandet af
denna pligt medelst bekostande af försäkring i en st.atsanstalt har, enligt
hvad vidare framgår af berörda, hos Kongl. Maj:t af föredragande
Statsrådet, vid frågans remitterande till Högsta Domstolen, delvis åberopade
motivering, föreslagits af den anledning, att den utväg, som
eljest förefaller såsom den enklaste och naturligaste, nemligen arbetsgifvarens
förpligtande till direkt ersättningsskyldighet gent emot skadad
arbetare, ansetts vara förenad med betydande olägenheter. Den föreslagna
anordningen, enligt hvilken staten åtager sig ersättningsskyldigheten
till arbetaren, men i stället i form af premier uttager den af
försäkringen betingade kostnad af arbetsgifvaren, har uppenbarligen
till ändamål att, genom att skjuta staten in emellan arbetaren och arbetsgifvaren,
ordna rättsförhållandet dem emellan på ett sätt, som ansetts
vara för arbetsgifvaren minst betungande, för arbetaren mest betryggande
och för båda bäst förebyggande kollisioner.

Innan jag inlåter mig i närmare granskning af den ordning, som
föreslagits för utkräfvande af den underförstådda ansvarighet å arbetsgifvarens
sida, hvilken lärer utgöra den väsentliga grunden för hela det
föreliggande lagförslaget, torde först erfordras en närmare undersökning
angående rättmätigheten, beskaffenheten och omfattningen af samma
ansvarighet, hvarom någon klar och fullt bestämd mening ännu ingalunda
hunnit göra sig allmänt erkänd.

I afseende å skyldigheten att ersätta skada befinner sig rättsuppfattningen
hos en stor del af de mera civiliserade nationerna sedan
någon tid tillbaka i ett märkligt utvecklingsskede. Anledningen härtill
får i första rummet sökas i den genomgripande ombildning, som det
industriela arbetet i senare tider undergått. I stället för att detta fordom
i allmänhet utfördes medelst lefvande kraft, af hvilken, i anseende
till så väl lättheten att leda och styra densamma som ock dess relativt

''Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

mindre styrka, några svårare olycksfall icke egentligen voro att befara,
har produktionen numera i allt större utsträckning tagit i sin tjenst
döda naturkrafter, de der endast med stor sorgfällighet och genom en
synnerligen invecklad mekanism låta sig brukas och beherskas samt,
derest de i följd af någon tillfällighet undandraga sig den erforderliga
kontrollen, kunna medföra olyckor af ett, i anseende till de verkande
krafternas väldighet samt den stora omfattningen af de moderna industriela
inrättningarna, stundom oberäkneligt omfång. Sålunda har industrien
i allt jemt vidgad utsträckning antagit en karakter af farlighet,
som den förut nästan alldeles saknat.

Nämnda utbyte af kraft och medel för produktionen har åter i
väsentlig mån framkallat en annan, icke mindre märklig förändring i
afseende å industriens organisation. I forna tider besörjdes och bekostades
det industriela arbetet i regeln af enskilda personer, af hvilka
en hvar idkade sin särskilda näring, d. v. s. personligen egnade sig
deråt, i det han, vare sig med eller utan biträden, sjelf lade hand vid
arbetet eller åtminstone ledde och öfvervakade detsamma; men denna
handtverksindustri har i våra dagar allt mer undanträngts af den genom
anlitande af elementarkraft möjliggjorda storslöjden, hvilken, enär dess
ändamålsenliga bedrifvande oftast kräfver större kapital, än en enda
person bär att disponera, vanligen befinner sig i händerna på stora
bolag, så inrättade, att delegarne icke i företaget insätta sin personliga
verksamhet, utan endast en viss del af sin förmögenhet. Dessa aktiebolag
operera, hvad angår såväl utförandet som ledningen och kontrollen
af arbetet, helt och hållet genom organer, från och med den egentlige
kroppsarbetaren till och med den af bolaget utsedda styrelse.

Den omhvälfning, näringslifvet sålunda undergått, i ty att, samtidigt
med det att industrien antagit egenskapen af farlighet, dess innehafvare
och hufvudmän allt mer dragit sig bort från befattning med
arbetet, har i rättsligt hänseende uppenbarligen varit af icke ringa
betydelse isynnerhet i de länder, der, såsom förhållandet är hos oss,
gällande rätt beträffande skadeståndsskyldighet upptagit den inom romerska
rätten utbildade allmänna grundsats, att icke någon är ansvarig
för skada, som annan lidit, med mindre lian genom någon handling
eller underlåtenhet, som skäligen kan tillräknas honom såsom fel, har
skuld till skadan. Med tillämpning af denna grundsats inom näringslifvets
område äro industriens principaler befriade från nästan allt ansvar
för skada, som driften för annan person medför. Har skadan sitt
upphof i yrkesdriftens egen beskaffenhet, så undgår innehafvare!! ersättningsskyldighet,
allenast driften är af staten tillåten och anbefalda eller

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

eljest öfliga försigtighetsmått iakttagits, då skadan hänföres till ren
olyckshändelse; och derest skadan har sin grund i något fel i afseende
å arbetets utförande eller anordnande, så stannar skulden hos den eller
de vanligen mindre vederhäftige personer, hvilka verkstält arbetet eller
haft ledningen och tillsynen deraf sig anförtrodd. I båda fallen kommer
den, som lidit skadan, i allmänhet att sakna ersättning.

Detta är emellertid ett resultat, som onekligen för den naturliga
billighetskänsla!! förefaller föga tillfredsställande. Om, sedan erfarenheten
ådagalagt att en viss yrkesdrift oundvikligen innebär en större
eller mindre fara för omgifningen, någon, trots denna erfarenhet, ändock
sätter eu sådan yrkesdrift i gång, synes rättvisan fordra, att den, som
sålunda utsätter andra personer för en bestämd, på förhand känd fara,
skall, oberoende deraf, huruvida staten anser sig böra tillåta en sådan
rörelse eller icke, sjelf bära den dermed förenade risk, såvidt dess ekonomiska
sida beträffar; och det tyckes icke heller vara för mycket begärdt,
att i sagda fall driftsegaren tillika skall antingen utöfva sådan
kontroll öfver sin vid driften anstälda personal, att icke genom fel
å dess sida annan lider skada, eller ock, derest detta i följd af
arbetets beskaffenhet, personalens mängd eller andra omständigheter
icke är honom möjligt, vidkännas jemväl de ekonomiska följderna af
denna med rörelsen förbundna olägenhet. Detta vill med andra ord
säga, att enhvar, som sjelf eller genom annan utöfvar en verksamhet,
om hvars farlighet han eger vetskap, bör vara ansvarig för all derigenom
orsakad skada, äfven om denna icke kunnat af honom förekommas
och således, från hans sida, är att enligt hittills rådande uppfattning
hänföra till våda0). Men enär för ett konseqvent genomförande
af denna grundsats i hela dess omfattning det hinder i praktiskt
hänseende möter, att i det konkreta fallet det kan vara förenadt med
synnerlig svårighet att med erforderlig säkerhet afgöra, icke blott huruvida
en verksamhets egenskap af att vara farlig kan anses tillräckligen
konstaterad, utan äfven om denna dess egenskap varit för verksamhetens
utöfvare bekant, synes lagstiftaren handla klokt, om lian, till
förebyggande af misstag, i sjelfva lagen utsätter hvilka de yrken eller
företag äro, som på grund af vunnen erfarenhet skola betraktas såsom

*) I sjelfva verket synes det med fog kunna ifrågasättas, huruvida det icke är
oegentligt att såsom ett verk af slumpen anse något, som är en följd af en verksamhet,
hvars beskaffenhet att kunna medföra en sådan följd varit eller åtminstone bort vara på
förhand insedd. Så t. ex. synes sådan skada, som härrör från eldgnistor från lokomotiv,
med en fullt rigtig uppfattning af begreppet af våda ej kunna dit hänföras.

''Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

farliga. Lagen kan sedermera i mån af behof kompletteras efter näringslifvets
utveckling.

Närmast utsatt för att skadas genom en med fara förenad industri
är naturligtvis den dervid anstälda personal; och i åtskilliga främmande
länder hafva derföre också, såsom den af s. k. arbetareförsäkringskomitén
meddelade redogörelse för utländsk rätt i ämnet utvisar, lagstiftarne
sökt, att, genom att åtminstone i förhållande till arbetarne
göra innehafvare af farlig yrkesdrift i större eller mindre mån samt
under eu eller annan form ansvarig äfven för våda, afhjelpa de olägenheter,
hvari arbetarne råkat genom näringslifvets ofvan antydda utveckling.
Äfven i vårt land har en början i detta afseende blifvit gjord
genom den år 1886 antagna lagen angående ansvarighet för skada i
följd af jernvägs drift. Enligt denna lag är innehafvare af jernväg,
som trafikeras medelst ångkraft, i händelse någon af jern vägspersonalen
under sitt arbete dödas eller lider kroppsskada i följd af jernvägsdriften,
pligtig att gälda skadestånd, så framt han icke kan visa, att den, som
lidit skadan, sjelf ådragit sig densamma genom grof vårdslöshet. Detta
stadgande har, såsom den meddelade motiveringen till lagen antyder,
sin grund i den uppfattning, att den lön, som jernvägsinnehafvaren
utfäster åt sin personal, icke kan vara afsedd att innefatta vederlag
jemväl för den risk att lida skada till lif eller lem, hvarför personalen
genom sin sysselsättning vid jernvägen utsättes, vid hvilket förhållande
rättvisan synts fordra, att samma risk, såvidt dess ekonomiska sida
beträffade, skulle bäras af jernvägsinnehafvaren. Om nu enahanda uppfattning
af lönens ändamål, hvilken uppfattning redan under nuvarande
förhållanden åtminstone inom vårt land utan tvifvel är den vanliga, af
lagstiftaren fastställes såsom skolande ega tillämpning äfven i afseende
å öfriga yrkesdrifter, livilka erfarenheten visat vara förenade med fara,
torde dessa yrkesdrifters principaler rättvisligen icke heller böra undslippa
att, i lika män med jernvägsinnehafvare, vara i förhållande till
sina arbetare ansvarige för skada, som drabbar dem i deras verksamhet0).
Härvid bör dock noga märkas att, likasom enligt 1886 års lag
jernvägsinnehafvarens ansvarighet icke blott emot sin personal utan
äfven i förhållande till tredje man afser endast sådan skada, som är

*) Att uppfattningen om arbetsgifvares ansvarighet i afseende å personer, som af
honom sattas till ett för dem farligt arbete, icke varit för vår äldre lagstiftning alldeles
främmande, synes framgå af stadgandet i 28 kap. 4 § Missgerningsbalken af 1734 års
lag äfvensom af några i arhetareförsäkringskomiténs betänkande, l:sta delen pag. 72, omnämnda
författningar.

Bil. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afil. 13 Käft.

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

en följd af jernvägsdriften d. y. s. står till denna i ett verkligt kausalsammanhang,
så bör också idkaren af annan farlig rörelse icke heller
gent emot sina arbetare vara ansvarig för annan skada än den, som
är en följd af samma rörelse. Om t. ex. en fabriksegare sänder en
af sina arbetare bort för att för fabrikens räkning uträtta ett ärende
och denne under sin vandring å allmän gata träffas af eu från någon
icke till fabriken hörande byggnad nedfallande taksten eller halkar och
bryter benet eller ock råkar ut för annat icke från fabriksrörelsen härrörande
missöde, så finnes icke någon rimlig grund, hvarför fabriksegaren
i dessa fall allenast af den anledning, att den skadade arbetaren
hade anställning vid fabriken, skulle vara ansvarig mera, än om skadan
träffat någon af hans icke vid fabriksrörelsen anstälde enskilde tjenare.
Grunden för driftegarens ansvarighet för våda är ju endast driftens
beskaffenhet af att vara farlig för omgifningen; men i de anförda fallen
har denna driftens beskaffenhet icke haft det minsta samband med den
olycka, som timat. Också skulle, om i det första af de angifna fallen
deri nedrasande takstenen träffat icke blott fabriksarbetaren utan äfven
eu honom åtföljande, af fabriksidkare!! i annat ärende utsänd enskild
tjenare, det säkerligen förefalla den sistnämnde alldeles orimligt, hvarför
han skulle sakna ersättning, då fabriksarbetaren komme i åtnjutande
af sådan.

Att den arbetare, som uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet
sjelf ådragit sig skada, icke eger några berättigade anspråk på ersättning
torde vara sjelf klart. Det är desto angelägnare att låta den med
grof vårdslöshet beträdde arbetaren sjelf bära följerna af sitt fel, som
genom ett sådant äfven hans medarbetare kunna ''i en mängd fall blottställas
för fara.

Enär omfattningen af arbetsgifvarens naturliga ansvarighet för
olycksfall är beroende af den grund, som antages uppbära ansvarigheten,
anser jag mig böra, för att göra det än mera klart, att samma
ansvarighet icke gerna kan hvila på någon annan grund än den af mig
förut uppgifna, i största korthet beröra de andra skäl och omständigheter,
Indika stundom blifvit åberopade till stöd för en sådan ansvarighet.
;^ hvarvid jag dock på förhand får fästa uppmärksamhet vid, att
dessa, skäl, derest de befunnes riktiga, skulle föranleda till ansvarsskyldighetens
läggande icke blott å idkare af vissa slag af yrken, utan
a hvar och en, som i sitt arbete begagnar främmande personer.

Den theori har någon gång blifvit uppstäld, att det skulle ligga i
sjelfva arbetsaftalets natur, att hvarje arbetsgivare vore pligtig att
garantera sina arbetare trygghet mot eller ersättning för olycksfall i

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

deras verksamhet. Denna theori kan emellertid icke annat än förefalla
alldeles godtycklig, ty icke lärer det kunna anses billigt och naturligt
att t. ex. den, som leger någon att för sig uträtta något ärende, skulle,
i händelse den senare råkade å allmän gata falla omkull och skada sig,
bära ansvaret för detta missöde, hvilket icke har sin orsak i beskaffenheten
af det lemnade uppdraget och derföre rimligen icke heller kunnat
af arbetsgifvaren ens i någon mån förutses såsom varande att befara.
Helt annat är förhållandet, om t. ex. en arbetare, hvilken af sin principal
blifvit för något ändamål skickad upp på det starkt sluttande taket
af ett högt hus, faller ned och lider skada.

Vidare bär blifvit anfördt, att, likasom hvarje skada å de i eu
yrkesdrift begagnade maskiner och redskap äfvensom å sj elfva anläggningen
alltid innebär eu ekonomisk förlust, som driftsegaren får vidkännas,
förhållandet bör vara enahanda i afseende å den skada, som
drabbar arbetarne, samt att det senare slaget af förlust, likasom det
förra slaget, är att hänföra till produktionskostnaden, för hvilken driftsegaren
får söka sin godtgörelse i priset å sina produkter. Men vid
närmare besinnande torde det icke kunna bestridas, att, lika litet som
personer kunna utgöra föremål för eganderätt, såsom fallet deremot är
med ting, lika litet kan från det helt naturliga förhållande, att skada å
egendom är en förlust för dess egare, liemtas någon analog regel i
afseende å arbetsgifvarens ställning till sina arbetare.

Slutligen har man med hänvisande dertill, att, om icke skyldigheten
att bekosta en skadad arbetares vård och uppehälle samt, i händelse
skadan medför döden, äfven draga försorg om hans familj lägges å
arbetsgifvaren, det i do flesta fall blifver den allmäna fattigvården, som
får öfvertaga denna börda, ansett det vara obilligt, att de ekonomiska
följderna af olycksfall, som i produktionen inträffa, skola bäras af samhället
i sin helhet. 1 afseende härå må dock erinras, att den omständighet,
att eu skadad arbetare kan komma att falla allmänna fattigvården
till last, omöjligen i och för sig utgör någon rättmätig grund
för att ålägga hans arbetsgivare att i hvarje fall och oberoende af
orsaken till skadan ansvara för densamma. Deremot må det villigt
medgifvas icke allenast att, der pligten att draga försorg om en skadad
arbetare åligger hans principal, samhället eger rätt att fordra, att principalen
fullgör sin pligt så att samhället icke obehörigen betungas, utan
äfven att den rätt, som samhället i detta afseende har emot principalen,
bör uppfattas såsom varande af den sjelfständiga natur, att den icke
må genom någon öfverenskommelse eller uppgörelse emellan principalen
och arbetaren kunna upphäfvas eller inskränkas. I sammanhang härmed

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

må det tillåtas mig att erinra, att, om nämnda uppfattning — hvilken
enligt min åsigt, äfven utan något positivt stadgande i sådant syfte,
borde erkännas såsom rigtig och gällande, eftersom det torde vara sjelfkärt,
att ett aftal icke kan medföra verkan utöfver kontrahenternes
egen rättssfer — för yttermera säkerhet fastslås genom lag, man derigenom
skall, utan att, såsom i flera främmande lagar skeft, taga sin
tillflygt till den onaturliga utvägen att alldeles upphäfva arbetarens
frihet att i ifrågavarande afseende aftala med sin principal på sätt båda
finna för sig lämpligast, vinna det ändamål, för hvars uppnående sagda,
alltför radikala utväg blifvit tillgripen.

Jag har nu med ledning af den, såsom mig synes, allmängiltiga
grundsats, att en hvar, som sjelf eller genom annan utöfvar en verksamhet,
om hvars farlighet han eger vetskap, skall bära ansvaret för
skada, som derigenom annan person tillskyndas, sökt utreda och bestämma,
huru beskaffad och omfattande den ansvarighet är, som inom
erkändt farliga yrken bör anses åligga arbetsgifvaren gent emot hans
i rörelsen anstälde arbetare; och jag har icke i motiven till föreliggande
lagförslag kunnat finna något, som gafvel- anledning dertill, att
förslagets författare skulle i denna fråga hysa en från min uppfattning
väsentligen afvikande åsigt. Hade icke äfven han låtit sig ledas af
nämnda grundsats, så skulle han icke egt något skäl att med de yrken,
som i förslaget afses, förena vidsträcktare ansvarighet, än som eger
rum inom de öfriga. Också framgår det af motiven, såsom jag redan
påpekat, att den föreslagna anordningen, hvarigenom arbetsgifvarens
ansvarighet skulle antaga formen af skyldighet att bekosta sina arbetares
försäkrande i en tillämnad statsanstalt, tillkommit uteslutande af praktiska
och socialpolitiska skäl. Vid sådant förhållande synes mig samma anordning
ega berättigande endast under den förutsättning, att den icke
ådrager arbetsgifvaren annan och vidsträcktare tunga, än som från
berörda ansvarighet kan härledas. Fasthållandet af denna förutsättning
torde vara desto nödvändigare, som den ifrågasatta lagen, enligt hvad
remissen utmärker, är afsedd att antagas i sådan ordning, att den erhåller
egenskapen af civillag. Härigenom är nemligen erkändt och förklarad^
att det ämne, som lagen behandlar, är af civilrättslig natur;
och deraf följer åter, att lagen skall vara byggd på civilrättsliga grunder.
Hade förslaget hänförts till den ekonomiska eller administrativa lagstiftningens
område, torde Högsta Domstolens utlåtande hafva infordrats
på grund af Regeringsformens 89 och icke dess 87 §; och hade förslaget

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

ansetts beröra #en beskattningsfråga, skulle ordningen för dess behandling
varit en helt annan, än den i sistnämnda lagrum stadgade. Också kan
det i förslaget behandlade ämnets civilrättsliga egenskap, ehuru i viss
mån bortskymd derigenom, att staten inskjutits emellan arbetaren och
arbetsgifvaren, icke annat än framträda fullt klar, då man besinnar, att
det enligt förslaget är arbetsgifvarne, som äro skyldige att betala hvad
staten i händelse af olycksfall kommer att utgifva till dem, som lidit
skada. Det är denna å arbetsgifvarne på grund af ett privat rättsförhållande
lagda skyldighet, som utgör förslagets kärna.

Har nu icke arbetsgifvarens naturliga ansvarighet gent emot sina
arbetare blifvit genom den föreslagna anordningen förändrad och utvidgad?
Före inträffandet af någon skada, för hvilken arbetsgifvaren
bär ansvaret, är ju denna ansvarighet allenast eventuel. Den skall
således träda i verksamhet först om och när någon sådan skada timar.
Följaktligen kan samma ansvarighet icke innefatta någon rättsgrund
för att, innan skada inträffat, mot arbetsgifvarens vilja tvinga honom
till några utgifter för skadas ersättande. Men det är just till ett sådant
obehörigt tvång, hvartill förslaget gör sig skyldigt genom att ålägga
arbetsgifvaren att oberoende deraf, huruvida skada genom hans rörelse
förorsakats eller icke, till staten betala premier, afsedda att godtgöra
skada. Äfven om arbetsgifvaren kunde anses pligtig att på förhand
ställa säkerhet för fullgörandet af en förbindelse, som blott är eventuel,
så innebär ju den obligatoriska försäkringen något helt annat och vida
mera, än ställande af säkerhet. Ty genom försäkringen öfvertager staten
helt och hållet den eventuel förbindelsen af samtlige arbetsgifvarne
och utkräfver i stället af dem gemensamt full ersättning för de utgifter,
som denna förbindelse beräknas medföra. Sålunda förvandlas för den
enskilde arbetsgifvaren hans eventuel förbindelse, som måhända aldrig
kommit att för honom medföra någon uppoffring, till en ovilkorlig
skyldighet att betala bestämda afgifter. Härvid förbiser jag ingalunda,
att den arbetsgivare, som genom särskilda, af honom vidtagna åtgärder
sörjt för, att, i händelse af olycksfall i arbetet, ersättning komme att
utgå efter de i förslaget stadgade grunder, kan enligt förslagets 7 §
vinna befrielse från skyldigheten att bekosta sina arbetares försäkring
i den ifrågasatta statsanstalten. Men med alldeles lika mycken eller
snarare lika liten rätt skulle på grund deraf, att jernvägsinnehafvare
enligt 1886 års lag är ansvarig för sådan kroppsskada, som i följd af
jernvägens drift tillfogas de resande genom jernvägspersonalens förvållande,
staten kunna fordra, att hvarje jernvägsinnehafvare på förhand
antingen bekostade försäkring af hvar och en, som färdades å jernvägen,

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

eller åtminstone visade sig hafva på något särskildt sätt .betryggat hans
eventuel a rätt till ersättning. Och — för att gå vidare i undersökningen
— hvilken rättsgrund kan väl åberopas för den enligt förslaget
den enskilde arbetsgifvaren åliggande skyldighet att låta sin risk sammankopplas
med alla de öfriges? År det icke ganska möjligt, att lian
härigenom kan komma att blifva lidande genom andra arbetsgifvares
likgiltighet och bristande förtänksamhet? Visserligen är det antagligt,
att arbetsgifvaren, derest lagen gör honom ansvarig för olycksfall i
rörelsen, i regeln äfven utan tvång sjelfmant väljer utvägen af arbetarnes
försäkrande, för att sålunda befria sig från den risk, som ansvarigheten
medför; men från denna utvägs antagliga fördelaktighet för arbetsgifvaren
i allmänhet kan icke härledas någon skyldighet för honom att
begagna sig af sagda utväg. Dessutom torde det icke böra förbises,
att, under det att det icke blott från arbetarnes synpunkt, utan äfven
från statens, måste te sig som eu vigtigare angelägenhet att förebygga
skada än att bereda den skadade ersättning, försäkringsutvägen, hvilka
fördelar den än må medföra, dock är egnad att borttaga den kraftiga
sporre till alltjemt stegrade preventiva åtgärder mot olycksfall, som
arbetsgifvaren, derest han sjelf bär risken, har i sitt eget intresse att
söka begränsa risken till det minsta möjliga.

Men äfven om staten i sitt och arbetarnes intresse skulle anse det
synnerligen önskvärdt, att arbetsgivare till betryggande af arbetarnes
rätt bekostade deras försäkring för olycksfall, torde dock erfarenheten
här i landet redan hafva tillräckligen ådagalagt, att för vinnande af
detta särskilda mål tvång ingalunda är af nöden. I arbetareförsäkringskomiténs
betänkande beräknades dels antalet af de i den fabriksmessigt
bedrifna industrien anstälde arbetare till något öfver 150,000, dels ock
den hos svenska försäkringsbolag för olycksfall i arbetet försäkrade
arbetarepersonal vid 1887 års slut utgöra ungefär 13,500 personer.
Den 15 sistlidne Mars hade emellertid, enligt hvad det vid innevarande
års riksdag för behandling af förevarande fråga tillsatta särskilda utskott
upplyst, antalet af de hos allmänna svenska försäkringsinrättningar för
olycksfall kollektivt försäkrade personer vuxit till omkring 54,000;
hvarförutom sådan försäkring äfven meddelats af enskilda, af arbetsgifvare
å vissa orter bildade föreningar, bland hvilka en, nemligen Dalarnes
försäkringsförening, sistnämnda dag hade hos sig försäkrade omkring
2,750 personer. Denna frivilliga försäkring lärer uteslutande eller
åtminstone till allra största delen bekostas af vederbörande arbetsgifvare.
Har redan nu, då inga andra arbetsgifvare, än jernvägsinnehafvare,
enligt lag äro ansvariga för skada, som drabbar deras underhafvande i

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

rörelsen, olycksfallsförsäkringen nått en så betydlig utveckling, så torde
man med ganska stor visshet kunna förutse, att, i händelse lagen utsträcker
ansvarsskyldigheten till alla de rörelser, som i förslaget afses,
försäkring i regeln kommer att blifva den form, hvilken arbetsgifvarnc
frivilligt välja för fullgörande af sin ansvarspligt. I hvarje fall torde
tvång icke vara på sin plats, förrän sådant visat sig vara nödvändigt.
Och hvad beträffar det stundom hörda talet, att enskilda försäkringsanstalter
kunna blifva oförmögna att uppfylla sina åtagna förbindelser,
så att försäkring icke kan anses betryggande, med mindre den ingås
i någon under statens vård och garanti stöld inrättning, samt att för
försäkringsväsendets samlande i statens hand tvång icke kan undvikas, så
kan jag icke föreställa mig, att staten skulle sakna medel till utöfvande
af en fullt verksam kontroll öfver nämnda anstalters förvaltning och
soliditet. Skulle emellertid detta vara förhållandet, så återstår dock
alltid den utvägen, att staten sjelf inrättar en anstalt för frivillig försäkring
samt, enär denna icke skulle vara afsedd för vinst, bestämmer
försäkringsvilkoren billigare, än privata försäkringsgifvare kunna medgifva,
da det säkerligen icke dröjer länge, innan staten utan något
tvång kommer i uteslutande besittning af hela försäkringsväsendet.
Anstalter för sådan frivillig försäkring hafva af staten anordnats i
Italien, Frankrike, England in. fl. andra länder.

Jag får nu påpeka en med det föreslagna försäkringstvånget, förenad
särskild olägenhet, som visserligen har sin egentliga vigt och bety
delse. endast inom jern vägsdriften, men icke är utan all motsvarighet
äfven inom öfriga i förslaget afsedda industrigrenar, i 4 § af lagen
den 12 Mars 1886 har jernvägsinnehafvare, som genom betydligare
penningegåfvor bidragit till inrättande af sjuk- eller pensionskassa för
jern vägens personal, såsom gengäld fått sig tillförsäkrad den förmån,
att, i händelse någon bland denna personal i följd af jern vägsdriften
lider kroppsskada under sådana omständigheter, att jernvägsinnehafvaren
enligt sagda lag är ersättningspligtig, den senare skall, i den män
skadan varder genom understöd eller pension från nämnda kassa godtgjord,
njuta motsvarande befrielse från ersättningsskyldigheten. Men
nu skulle, enligt den ifrågasatta nya lagen, hvarje jernvägsinnehafvare
blifva pligtig att bekosta sin personals försäkring för olycksfall och
kunde vinna befrielse från denna pligt endast under den i förslagets 7
§ omförmälda förutsättning, att han genom särskilda åtgärder sörjt för,
att, vid inträffande olyckor, ersättning komme att utgå i fullständig
öfverensstämmelse med föreskrifterna i förslagets 12 och 13 §§. Då.
näppeligen någon för enskild jernväg bildad understödskassa är så in -

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

rättad, att den i allt uppfyller de sålunda i förslaget uppstäda vilkor
för arbetsgifvares befrielse från försäkringspligt, varder af förslagets
antagande i förevarande del följden den, att jernvägsinnehafvare, som
till sådan kassa lemnat så betydliga bidrag, att lian för närvarande är
berättigad till åtnjutande af den genom 1886 års lag honom tillförsäkrade
förmån, för framtiden för sin enskilda del i väsentlig mån
mister gagnet af kassan*) och således, åtminstone i det mycket möjliga
fall att just den utlofvade förmånen förmått honom till donationer åt
kassan, ser sig besviken i sitt förtroende till lagstiftarens löfte. Huru
den orättvisa, som förslaget i denna del onekligen innebär, skulle
kunna afhjelpas, synes icke lätt att angifva. Väl kunde åt den arbetsgifvare,
som i ifrågavarande hänseende delvis sörjt för sina arbetare, en
motsvarande partiel befrielse från försäkrmgspligten och eu deraf betingad
nedsättning af beloppet af försäkringsafgifterna i lagen medgifvas;
men så framt icke motsvarigheten skulle bestämmas allenast på
höft förefaller det nästan som eu olöslig uppgift, huru den rätta
proportionen emellan nämnda särskilda faktorer skall i olika tall
uträknas.

I denna ordning anser jag mig böra framhålla ytterligare eu omständighet,
som synes kraftigt tala emot införande åt försäkringstvång.
Enligt förslaget skulle utom sjöfartsnäringen, som af särskilda anledningar
icke är ansedd i förslaget, äfven landtbruket, skogsåverkan igen
och de egentliga handtverkerierna undantagas från försäkrmgspligten.
Af komiténs betänkande och de öfriga handlingar, som kunna anses innefatta
motiven till ifrågavarande förslag, framgår dock, att den frihet, som
sålunda förunnats åt sistnämnda tre . slag af näringar, antagits komma
att gälla endast tills vidare. Hvad nu särskild! angår landtbruket, inom
hvilken näring begagnandet af maskiner äfvensom af ångkraft redan
hunnit en ganska vidsträckt utbredning, så inhemtas af de åt komitén
meddelade statistiska uppgifter (del 3 page 102, 65, 80 och 27), att
under det år, 1 September 1884—31 Augusti 1885, som komiténs undersökning
omfattat, inom denna näring i Sverige inträffat 2,319 olycksfall,
under det att olycksfallens antal inom samtliga yrkesgrenar utgjort
5,869, och att på 1,000 jordbruksarbetare inträffat omkring 8,90 olycksfall,
medan olycksfallsfreqvensen inom åtskilliga af de rörelser, som
enligt förslaget skulle blifva försäkringspligtiga, varit vida mindre och

*) I afseende på den ersättning, som jernvägsinnohafvaren på grund af 1886 års lag
vore pligtig att utgifva under den s. k. väntetiden, kunde kassan för honom blifva til)
nytta.

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

vid de enskilda jernvägarne, oaktadt jernvägsdriften måste betecknas
såsom tillhörande de företrädesvis farliga yrkena, icke uppgått till
mer än 10,7 på 1,000 arbetare. På grund af den yrkesfara, som landtbruket
sålunda visat sig innebära, och med den erfarenhet, som kan hemtas
från Tyskland, der jordbruket också, till underlättande af den obligatoriska
försäkringens införande, i början undantogs från försäkringstvång,
men inom 2 år derefter eller år 1886 måste underkasta sig sådant, är det
icke svårt att förutse, att jordbrukarne här i landet icke heller i längden
skulle kunna undandraga sig att på samma sätt och i samma utsträckning,
som flertalet af öfriga näringsidkare, ansvara för olycksfall
inom sin rörelse, desto mindre som jordbruksarbetarnes aflöning i allmänhet
är lägre än den, hvilken andre yrkesarbetare åtnjuta, samt i
följd häraf, så länge jordbruket i afseende å arbetarnes skydd icke vore
likstäldt med öfrige näringsgrenar, framhållandet af denna åtskilnad
säkerligen komme att utgöra ett verksamt medel till uppväckande och
underhållande af missnöje inom jordbruksarbetarnes klass. Skall då, i
likhet med hvad som nu blifvit ifrågasatt för de i förslaget afsedda
yrken, jordbruksidkarnes ansvarighet för olycksfall antaga formen af
skyldighet att bekosta arbetarnes försäkring, så kommer denna ansvarighet
att genast för den enskilda landtbrukaren medföra årliga, efter
antalet af hans arbetare bestämda penningeutgifter och sålunda åtminstone
för den mindre jordbrukaren, hvilken sjelf i regeln leder och öfvervälta!''
arbetet och derföre utan synnerlig svårighet är i tillfälle att
förebygga olycksfall, onödigtvis blifva betydligt mera betungande, än om
ansvarigheten, under den naturliga formen af ersättningsskyldighet,
skolat träda i verksamhet först sedan olycksfall i rörelsen verkligen
inträffat och det dervid jemväl stått arbetsgifvaren och den skadade
arbetaren fritt att, derest sådant för båda befunnes lämpligast, öfverenskomma
om ersättningens utgående annorledes, än i penningar, t. ex.
i vård och underhåll in natura, fri bostad m. m.

Såsom jag redan påvisat, är grunden dertill, att arbetsgifvaren
inom de rörelser, förslaget afser, bör ansvara jemväl för våda, uteslutande
att söka i dessa rörelsers af erfarenheten konstaterade beskaffenhet
att i och för sig innebära en fara för omgifningen. Men sagda
grund berättigar, såsom jag också förut framhållit, i ingen mån lagstiftaren
att utsträcka ansvarigheten äfven till sådana olycksfall, som icke
äro en följd af sjelfva rörelsen. En sådan obehörig utsträckning af
ansvarigheten är emellertid i förslaget gjord, då den af arbetsgifvarne
bekostade försäkringen förklarats skola omfatta alla »olycksfall i arbetet»,
med hvilket uttryck måste förstås all skada, som drabbar arbetaren

Bih. till Riksd. Prof. 1891. 1 Samt. 1 Åfd. 13 Iläft. 4

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

medan han är i sitt arbete stadd. I den sålunda till hvarje i arbetet
inträffande skada, utan afseende å dess orsak, utvidgade ansvarigheten
är i förslaget ingen annan inskränkning gjord, än den, att, i händelse
någon arbetare sjelf uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet ådrager sig
skada, rätt till ersättning är förverkad. Visserligen lära många arbetsgivare
redan nu, då de icke enligt lag hafva någon slags ansvarighet
för våda, försäkrat sina arbetare för all dem under arbetet träffande
skada, utan att inskränka försäkringen till sådan skada, som framkallas
af sjelfva rörelsen; och jag håller derföre också troligt, att arbetsgivaren,
derest en till sistnämnda slag af skada begränsad ansvarighet utan
försäkringStvång varder honom af lagen ålagd, i regeln skall, om han,
hvilket torde blifva det vanligaste, frivilligt väljer utvägen af försäkring,
icke vara så nogräknad, att han inskränker försäkringen till sådan skada,
som är en följd af sjelfva rörelsen; men då skall också den omständighet,
att arbetsgivaren till arbetarnes förmån underkastar sig större
uppoffring, än hans pligt fordrar, på förhållandet emellan dem utöfva
en välgörande verkan, som deremot ingalunda kan påräknas af en lagbestämmelse,
hvilken oskäligt gynnar arbetarne på arbetsgivarens bekostnad.

Här förutser jag emellertid den frågan, huruvida det verkligen är
på sin plats att i en lag, som ordnar förhållandet emellan två samhällsklasser
i den ojemförligt olika ställning, som arbetsgivare och
arbetare i regeln till hvarandra intaga, så ängsligt hålla på den stränga
rättens fordringar, eller om icke det fastmer är statens pligt att företrädesvis
åtaga sig den svagare klassen och tillgodose dess ändock
alltid nog tunga lefnadsvilkor. På denna fråga har jag icke annat svar,
än att, ehuru det visserligen är eu och säkerligen icke den minst vigtiga
bland statens uppgifter att äfven genom anordningar, livilka mera
hafva karakteren af barmhertighet, än egentlig rätt, söka, såvidt möjligt
är, förbättra de i ekonomiskt hänseende mindre lyckligt lottade samhällsmedlemmarnes
ställning, de medel, som dylika anordningar kräfva,
dock, så vida icke barmhertigheten mot några skall förbytas i orättvisa
mot andra, böra anskaffas på samma sätt, hvartill samhället är hänvisadt
för lösandet af sina öfriga allmännyttiga uppgifter, nemligen
genom allmän beskattning, men icke genom enskilda medlemmars belastande
med större börda, än det är deras pligt att underkasta sig.

1 sammanhang härmed kan jag icke underlåta att beröra en annan
betänklig sida af förslaget. I Tyskland, hvars lagstiftning angående
olycksfallsförsäkring uppenbarligen tjenat förslagets författare till mönster,
ombesörjes försäkringen af särskilda, af arbetsgifvarne bildade

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890. 27

korporativa föreningar, fänika genom sina styrelser verkställa afl af
försäkringen beroende uttaxering och utbetalning samt jemväl i öfrigt
handhafva förvaltningen, hvaremot staten utöfvar högsta uppsigten och
kontrollen öfver föreningarne och ansvarar för deras vederhäftighet.
Genom denna organisation, enligt hvilken ersättningen till skadad arbetare
utgår från arbetsgifvarekorporationen, har arbetsgifvarnes skyldighet
att ansvara för olycksfall blifvit tydligen utmärkt och skild från
den garanti, staten till betryggande af arbetarnes rätt frivilligt sig
åtagit; och härmedelst befordras i icke ringa mån ett ändamål, som åtminstone
i Tyskland offentligen erkänts såsom väsentligen afsedt med
den obligatoriska försäkringen, nemligen att vänja arbetaren att blicka
upp till statsmyndigheten såsom sin gynnare och beskyddare. Men i
förevarande förslag — enligt hvilket staten skulle dels fungera såsom
mellanhand emellan arbetsgifvarne och arbetarne genom att af de förre
upptaga årliga försäkringspremier och dermed till de arbetare, som lidit
skada, eller deras rättsinnehafvare gälda stadgad ersättning, dels ock,
i händelse af eu eller flere arbetsgifvares insolvens, af egna medel fylla
hvad till betalande af ersättningsbeloppen erfordrades — hafva ensldld
pligt och frivillig statsgaranti icke fått sina behöriga, från hvarandra
klart skilda uttryck, utan båda sammanblandats på sådant sätt, att det
för mängden blifver nästan omöjligt att urskilja den ena från den andra.
Härigenom förledes arbetaren att, med förgätande af arbetsgifvaren, se
i staten sin gäldenär i stället för sin hjelpare och välgörare. Det tyska
systemet utmärker sig dessutom fördelaktigt framför det hos oss nu
föreslagna genom den princip af decentralisation och sjelfstyrelse, som
genomgår detsamma och torde vara oundgänglig, om den uppgift, som
på ett så vidsträckt verksamhetsfält föreligger, skall kunna tillfredsställande
lösas. Båda systemen likna emellertid hvarandra deri, att
begge, det hos oss ifrågasatta dock i högre grad än det tyska, uppenbarligen
äro egnade att ytterligare lossa det redan förut nog svaga
bandet emellan arbetaren och den enskilda person, som är hans principal.
Och likväl är det just detta band, såvidt det har sin grund i
ömsesidig tillit och välvilja, som lagstiftaren företrädesvis borde bemöda
sig att utveckla och stärka, helst senare tiders erfarenhet visat, att
detta band åtminstone icke alltid kan bevaras ensamt genom den solidaritet,
som förefinnes emellan båda klassernas verkliga intressen och
bort kunna påräknas såsom innehållande tillräcklig sammanhållningskraft.

Sedan jag nu angifvit de hufvudsakligaste skäl och omständigheter,
som enligt min uppfattning tala emot försäkringstvång i allmänhet och

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

särskilt mot den obligatoriska försäkringens besörjande omedelbart af
staten, återstår att taga under skärskådande de olägenheter i praktiskt
och socialt hänseende, som, enligt hvad i motiven till förslaget blifvit
antydt, skulle vara förenade med eu, i hufvudsaklig öfverenstämmelse
med 1886 års lag, arbetsgifvaren ålagd skyldighet att gent emot arbetaren
direkt ansvara för olycksfall. Dessa olägenheter äro väsentligen
desamma, som, sedan den år 1871 i Tyskland antagna ansvarighetslagen
för jernvägar, bergverk och fabriker in. in., den s. k. Haftplichtgesetz,
varit under någon tid tillämpad och börjat visa sina verkningar,
anmärktes mot den der införda ansvarigheten. Det är sant, att nämnda
lag framkallade en mängd rättegångar emellan arbetare och arbetsgivare,
samt att dessa rättegångar utöfvade ett ofördelaktigt inflytande
på förhållandet emellan sagde samhällsklasser. Men talrikheten af dessa
processer torde företrädesvis böra tillskrifvas den omständighet, att
sistberörda lag, utom det att dess affattning var i flera afseenden otydlig
och bristfällig, derjemte i fråga om alla andra olycksfall, än de, som
inträffade vid jernvägarne, ålade arbetsgifvaren ersättningsskyldighet
endast för sådan skada, som vållats af någon hans fullmägtig, representant
eller antagne tillsyningsman, och sålunda gjorde arbetarens rätt
till ersättning beroende af en bevisning, som i de flesta fall var för
honom ganska svår att åstadkomma. Processens utgång kunde således
sällan på förhand beräknas, under det att dock möjligheten af ett gynsamt
resultat lockade arbetaren att inlåta sig i rättegång. Denna olägenhet
kan emellertid anses vara till stor del afhjelpt, om, såsom i fråga
om jern vägsdriften hos oss redan skett genom lagen den 12 Mars 1886,
arbetsgifvaren förpligtas att ansvara för afl genom sin rörelse orsakad
skada, som han icke kan styrka vara uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet
vållad af den skadade sjelf. Ty med en sådan bestämmelse,
hvarigenom ansvarigheten betydligt förenklas, skall behofvet af rättegång
i de flesta fall försvinna till följd deraf, att båda parterne med
lätthet kunna sjelfva bedöma, huru lagen i det konkreta fallet skulle
komma att tillämpas. Der utgången af en process är på förhand gifven,
torde godvillig uppgörelse blifva regel; ett antagande, hvars riktighet
synes hafva blifvit bekräftad genom den erfarenhet, som redan
vunnits angående verkningarne af 1886 års lag.

Men all anledning till rättegång är onekligen icke förebyggd, om,
såsom ej mindre i sistnämnda lag än äfven i tyska lagen af 1871 är
förhållandet, beloppet af den ersättning, som i de olika fallen tillkommer
den skadade arbetaren eller hans rättsinnehafvare, icke noga fixeras,
utan det i stället öfverlemnas åt domstolen att efter fri uppskattning

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

bestämma detta belopp. För skadeståndets fixerande i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad i den nu ifrågasatta lagen blifvit föreslaget,
förefinnes emellertid enligt min åsigt icke något giltigt hinder.
Då bär är fråga allenast om sådan skada, hvartill arbetsgifvaren icke
har någon egentlig skuld, kan det icke anses för annat än billigt, att
den arbetare, som träffats af olyckan, får nöja sig med eu bestämd,
allenast för nödtorften beräknad ersättning och således med ett något
ringare belopp än det fulla skadestånd, som skulle tillkommit honom,
derest arbetsgifvaren varit uppsåtligen eller genom vårdslöshet vållande
till skadan. På samma grund saknas också befogenhet till anmärkning
deremot, att ersättning till skadad person icke skulle utgå förr än efter
någon viss tid från olycksfallet, helst de praktiska skäl, som härför
anförts af sistlidne riksdags förut nämnda särskilda utskott, torde sätta
nödvändigheten af en sådan väntetid utom allt tvifvel.

Vidare är det sant, att en arbetsgifvaren ålagd direkt ansvarighet
i och för sig icke innebär någon säkerhet för utbekommande af den
ersättning, som arbetsgifvaren kan blifva dömd att betala. Men om
det blefve stadgadt dels att arbetsgifvaren, derest han icke genom försäkring
i någon af staten inrättad och under dess vård stående eller
åtminstone af staten godkänd anstalt eller genom annan af honom
gjord anordning på förhand vederbörligen betryggat sina arbetares rätt
i ifrågavarande hänseende, vore pligtig att, när sådant påfordrades, för
ådömd ersättning ställa säkerhet genom deposition i offentlig inrättning
eller inköp af lifränta eller på annat efter omständigheterna lämpadt
sätt, dels ock att sådan ersättning, i händelse arbetsgifvaren afträdde
sina tillgångar till konkurs och behörig säkerhet icke blifvit stäld, skulle
utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § Handelsbalken, torde för arbetarens
rätt vara sörjdt på ett sätt, som måste anses vara för ändamålet
tillfyllestgörande.

Då det föreslagna systemet af obligatorisk försäkring i en statsanstalt,
såsom jag ofvan påpekat, icke blott innefattar väsentlig kränkning
af arbetsgifvarens naturliga rätt och frihet och jemväl i öfrigt är
i principielt hänseende ohållbart, utan äfven torde komma att, utan att
för det allmänna medföra något gagn, som icke skulle på annat sätt
kunna lika väl vinnas, utöfva ett snarare skadligt än gynsamt inflytande
på förhållandet emellan arbetare och arbetsgifvare, och då den föreliggande
lagstiftningsfrågan kan på ett naturligare, för arbetsgifvarne
lämpligare och för arbetarne fullt betryggande sätt ordnas genom en

30 Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

lag, som förklarar arbetsgivare inom de i förslaget afsedda rörelser
skyldig att till arbetare, hvilken i följd af rörelsen lidit kroppsskada,
eller, i händelse af dennes död, till hans enka och barn betala visst, i
lagen till beloppet noga bestämdt skadestånd samt i öfrigt är byggd
på de grunder, jag i detta hänseende förut under ämnets utveckling
angifvit, finner jag mig böra afstyrka, att det remitterade förslaget
lägges till grund för nådig proposition till riksdagen.

För den händelse att detta mitt afstyrkande anses icke förtjena
nådigt afseende, skall jag nedan ingå i vidare granskning af de särskilda
bestämmelserna i förslaget.

Justitierådet Glimstedt: Förslaget innebär ytterst att staten skall

åtaga sig att åt arbetare i de näringsyrken, som här afses, vid inträffande
olycksfall utgifva visst penningeunderstöd, hvaremot till bestridande
af denna statsutgift en särskild afgift eller skatt skall påläggas
arbetsgifvare i dessa yrken.

Denna lagstiftning, som för tillgodoseende af ett vigtigt statsintresse
må vara ändamålsenlig, torde icke vara af beskaffenhet att falla
inom privaträttens område. Yäl grundlägges rättighet för arbetaren
och skyldighet för arbetsgifvaren gent emot staten, men något rättsförhållande
i detta afseende emellan arbetaren och arbetsgifvaren grundlägges
icke; och då såväl understödsrätten för arbetaren som skattskyldigheten
för arbetsgifvaren är afsedd att uppkomma omedelbart
genom lagens stadgande, synes oegentligt och vilseledande att, såsom
i förslaget skett, såsom rättsgrund för denna rätt och denna skyldighet
uppgöra fictionen om försäkring, som af arbetsgifvaren tages hos
staten till förmån för arbetaren.

Ofvergifves denna fiction, så försvinner också skenet af civillag
och förslaget sönderfaller i två väsentligen olikartade delar, den ena
administrativ, om understöd åt arbetare, och den andra financiel, om
beskattning å arbetsgifvare.

Följaktligen anser jag mig icke kunna tillstyrka att förslaget
sådant detsamma nu föreligger må göras till föremål för Kongl. proposition.

Justitierådet Wretman: Äfven om arbetsgifvare skäligen kunde

åläggas en vidsträcktare ersättningsskyldighet, än enligt nu gällande
rätt, för den händelse att kroppsskada drabbar hans arbetare i arbetet,
synes mig grundade tvifvel förefinnas om lämpligheten att införa den
nu föreslagna obligatoriska försäkringen för olycksfall i arbete, hvilken
försäkring innebär, att arbetsgifvaren till de ersättningsberättigades
betryggande ålägges p>å förhand göra penningeuppoffringar för full -

''Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

görande af sin möjliga skadeståndspligt; och en arbetsgifvare kunde
således blifva pligtig att i nämnde hänseende vidkännas utgifter, äfven
om något olycksfall icke alls tirnade i hans rörelse.

Förslaget omfattar allenast ett mindre antal yrken; men stora
näringsgrenar och flere slag af arbete, der möjligen lika om ej större
farlighet kan förefinnas, än vid många i lagförslaget upptagna yrken,
äro i förslaget icke inbegripna. Den obligatoriska försäkringen synes
mig äfven kunna verka förslappande å arbetsgifvarens intresse att genom
tjenliga anordningar söka förebygga olycksfall i arbetet, helst arbetsgifvaren
lätteligen kan komma att hålla före, att han med försäkringsafgifternas
erläggande fullgjort allt hvad på honom i förevarande hänseende
ankommer och således icke låter sig angeläget vara att, såsom
nu ofta sker, sjelf sörja för sina arbetare och deras anhöriga, ej blott
vid inträffade olycksfall i arbetet utan äfven då arbetare af annan
orsak råkat i nödstäld belägenhet.

Förslaget i fråga, hvilket afser ondast en del arbetsgifvare, ålägger
staten ganska betydande utgifter och ansvarighetsförbindelser, hvilka
naturligtvis komma att växa, i samma mån det kunde lyckas arbetare
i andra yrken att åt sig utverka lika förmåner som de nu ifrågasatta.

Vid härefter företagen granskning af förslagets särskilda bestämmelser
framstäldes följande anmärkningar:

Enär de i förslaget förekommande olika benämningarna »försäkringspligtigt
yrke» och »försäkringspligtig rörelse», såsom innebärande
en obehöflig åtskilnad, lätt kunde leda till missförstånd, ansågs blott
endera benämningen böra användas, hvarvid uttrycket »försäkringspligtig
rörelse» borde ega företräde.

1 §•

I fråga om uttrycket »olycksfall i arbetet» anmärkte Justitieråden
Tf retman, Glimstedt, Skärm, Lilienberg, Westman och Huss, att detsamma
icke innebure erforderlig bestämdhet, ity att uttrycket lemnade rum för
ovisshet, huruvida derunder innefattades icke blott sådana olycksfall,
som hade sin grund i rörelsens beskaffenhet, utan öfverhufvud hvarje
under arbetet inträffande olycksfall, äfven om anledningen dertill icke
stode i något sammanhang med sjelfva rörelsen.

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

Justitierådet Herslow åberopade hvad han i detta afseende redan
anmärkt i sitt utlåtande angående hufvudgrunderna för förslaget.

2 §■

Justitieråden Lilienberg, Westman och Huss förenade sig om följande
yttrande:

Bland de här uppräknade försäkringspligtiga yrken förekomma
åtskilliga, hvilka äro af beskaffenhet att de deri använda arbetare kunna
samtidigt vara försäkrade på grund af sin anställning i andra yrken.
Så är t. ex. förhållandet vid byggnadsverksamhet; och torde, till förekommande
deraf att försäkringsafgifter för dylika arbetare blifva upptagna
från mer än en arbetsgivare, vid ordnande af dessas anmälningspligt
erforderligt stadgande i detta hänseende böra meddelas.

Justitieråden Wretman, Herslow och Skärm erinrade, att, om, såsom
af förslaget syntes framgå, vid vissa här afsedda arbeten, t. ex. vid
»utförande af gas-, vatten- eller kloakledning» samt vid »byggnadsverksamhet»
den, som åtagit sig arbetet i dess helhet, skulle i fråga om
den obligatoriska olycksfallsförsäkringen anses såsom arbetsgivare för
hela den vid företaget sysselsatta personal, detta i tillämpningen skulle
leda till flere svårigheter, då vid hithörande företag vore vanligt, att en
hufvudentreprenör uppläte skilda delar af arbetet åt sjelfständige underentreprenörer,
hvilka på egen risk och med de arbetare, de eljest i sin
rörelse sysselsatte, utförde hvad till deras yrke hörde. Särskildt vore
af vigt att förebygga att, om personer, hvilka sysselsattes i eljest försäkringspligtig
rörelse, på grund af denna deras anställning komme att
taga del i arbetet vid företag, hvarom här vore fråga, försäkringsafgifter
för den tid, sistberörda arbete varade, upptoges såväl af arbetsgifvaren
i den rörelse, hvartill personerna eljest hörde, som af den, hvilken utförde
ifrågavarande företag.

Det anmärktes vidare af Justitieråden Wretman, Herslow, Skärm,
Lilienberg, Westman och Huss att, då det enligt förslaget utgjorde en
allmän förutsättning för försäkringspligt äfven beträffande byggnadsverksamhet,
att densamma skulle idkas såsom näring, giltigt skäl icke
torde finnas att, på sätt här vore föreslaget, från försäkringen undantaga
sådan byggnadsverksamhet, som afsåge åbyggnader för landtbrukets
behof.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Bestämmelsen i denna §, hvarigenom
yrkets egenskap att vara, såsom det kallas, försäkringspligtigt,

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890. 33

göres beroende deraf att detsamma af arbetegif varen drifves såsom näring,
synes leda till en synnerlig betänklig olikhet till understöd för
arbetare inom samma yrke. Så skulle t. ex. vid arbete för uppförande
af en byggnad, i händelse af olycksfall, arbetare ega rätt till understöd,
om han ingått i arbetet på grund af aftal med byggmästaren, som
uppför byggnaden och såsom näring drifver byggnadsverksamhet, men
vara i saknad af sådan rätt, om han ingått i arbetet på grund af omedelbart
aftal med den, för hvars räkning byggnaden uppföres.

5-9 §§.

Justitierådet fluss anförde: Hvad först beträffar införskaffandet af
uppgifter å försäkringspligtig rörelse, så torde, jemte stadgandet om
näringsidkares skyldighet att sjelf anmäla sin rörelse, erfordras föreskrift
att vederbörande ortsmyndighet har att anmäla de så beskaffade
rörelser, om hvilka myndigheten kan erhålla kännedom. Deremot lärer
Konungens Befallningshafvande icke kunna genom vite tillhålla näringsidkare,
som sjelf icke gör anmälan, att denna skyldighet fullgöra, emedan
pröfningen af frågan huruvida eu rörelse är försäkringspligtig eller
icke, derigenom skulle komma att verkställas af andra myndigheter än
Riksförsäkringsanstalten; utan torde Konungens Befallningshafvandes
behörighet i detta fall böra inskränkas till föreläggande att ingifva försummad
anmälan om antalet arbetare och deras arbetsdagar i rörelse,
som redan i behörig ordning förklarats försäkringspligtig. Dylikt
föreläggande torde emellertid lämpligast böra meddelas af öfverexekutor.

I afseende å afgifternas indrifning torde böra anmärkas att, om
dervid tvist skulle uppstå om skyldigheten att erlägga afgift eller om
dennas rätta belopp, en sådan tvist lärer tillhöra Riksförsäkringsanstalten
att afgöra; och torde ett stadgande härom vara erforderligt, då förslaget
icke synes vilja låta ett beslut af nämnda anstalt angående debiteringen
föregå utmätningen.

Slutligen hemställes om icke ett stadgande erfordras af innehåll,
att näringsidkares underlåtenhet att göra anmälan om sin rörelse icke
befriar honom från erläggande af afgifter. Oaktadt alla efterforskningar
kan en försäkringspligtig rörelse finnas, hvarom ingen anmälan
skett, förr än en deri anstäld arbetare hos Riksförsäkringsanstalten begär
ersättning. I sådant fall böra afgifterna kunna retroaktivt utkräfvas för
den förflutna tiden; men, i saknad af uttryckligt stadgande, lärer frågan
härom säkerligen blifva omtvistad.

Bill. till Riktå. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afl. 13 Haft. 5

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

Häruti instämde Justitierådet Lilienberg, men tilläde derjemte, att,
likasom ofvannämnda föreläggande lämpligast torde böra meddelas af
vederbörande öfverexeku^or, kunde ifrågasättas, om icke äfven de föreskrifna
anmälningarna borde inlemna^ till eller göras af denna myndighet,
som då skulle ersätta förslagets ortsmyndighet, dervid dock, livad
landet anginge, kronofogdarne i första hand skulle kunna insamla uppgifterna
och derpå insända dem till Konungens Befallningshafvande,
som i han delsregistren redan hafva uppgifter angående i länen befintliga
näringsidkare.

Justitieråden Wretman, Her slott), Skärm och Westman erinrade: att,
då i 5 § sammanförts stadganden såväl om arbetsgifvares skyldighet
att anmäla försäkringspligtig rörelse och väsentliga förändringar deri
som angående arbetsgifvares åliggande att lemna periodiska uppgifter
om antalet i hans rörelse anstälde arbetare och deras arbetsdagar samt
i 9 § förklarats att, om arbetsgivare försummade hvad honom enligt
5 § ålåge, Konungens Befallningshafvande egde vid vite tillhålla honom
att sin skyldighet fullgöra, Konungens Befallningshafvande härigenom
tillagts befogenhet att genom vite framtvinga jemväl anmälan om tillvaron
af en försäkringspligtig rörelse. Detta skulle emellertid förutsätta,
att Konungens Befallningshafvande inginge i pröfning, huruvida en rörelse
rätteligen vore att anse såsom försäkringspligtig eller icke. Enligt
7 § tillkomme dock pröfningen häraf i första hand Riksförsäkringsanstalten,
hvarifrån frågan kunde genom besvär dragas under Kongl.
Maj:ts pröfning.

Med hänsyn härtill borde den Konungens Befallningshafvande tillkommande
rätten att förelägga vite uttryckligen begränsas till det fall,
att arbetsgivare, hvars rörelse blifvit i behörig ordning förklarad försäkringspligtig,
försummade göra anmälan om antalet arbetare och arbetsdagar.

Justitieråden Wretman, Skärm och Westman ansågo dessutom, att
den i 9 § Konungens Befallningshafvande tillagda befogenhet att i hithörande
fall förelägga vite lämpligare kunde öfverlemnas åt öfverexekutor.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Anledning synes icke förefinnas i
den s. k. premiens natur att i afseende å taxering, debitering och indrifning
föreskrifva annan ordning än som för andra kronoutskylder
är gällande.

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

10 §.

Justitieråden Wretman, Herslow, Skärm, Lilienberg, Westman och
.//mss anmärkte, att, då förslaget medgåfve, att den lagstadgade försäkringen
kunde ega rum annorstädes än i Riksförsäkringsanstalten,
men bestämmelserna i denna § äfven borde vara gällande i dessa
senare fall, begynnelseorden till §:n borde förändras att ungefär lyda:
»Har arbetare i försäkringspligtig rörelse genom olycksfall».

Vidare ansåg Högsta Domstolen att, enär skyldigheten för arbetsgivare
att anmäla inträffadt olycksfall, och än mer åläggandet för polismyndigheten
att angående olycksfallet hålla undersökning, icke hade
eller borde hafva till syfte annat än att bereda behörig kännedom om
de fall, då ersättning skulle utgå, förpligtelsen att göra sådan anmälan
och att hålla sådan undersökning, som här afsåges, borde inskränkas
till de fall, då den försäkrade ljutit döden eller fått sådan kroppsskada,
att skäligen kunde antagas, det rätt till ersättning enligt lagen egde
rum, och icke, såsom här vore föreslaget, omfatta jemväl sådana lindrigare
olycksfall, som endast medförde så kort tids sjukdom, att någon
ersättning uppenbarligen ej kunde ifrågakomma.

Beträffande föreskriften, att protokoll öfver hållen undersökning
skulle inom tre dagar derefter af polismyndigheten till Riksförsäkringsanstalten
insändas, anmärktes, att tiden härför syntes vara satt alltför
kort.

11 §.

Med erinran derom att, om 10 § ändrades, på sätt Högsta Domstolen
föreslagit, de arbetsgivare enligt 11 § åliggande skyldigheter
dermed ock, såsom vederborde, blefve inskränkta till de fall, då olycksfallet
medfört sådan kroppsskada, att skäligen kunde antagas, det
ersättning enligt 12 § skulle utgå, hemstälde Högsta Domstolen, att
dessa skyldigheter icke heller måtte utsträckas utöfver den tid af 60
dagar, under hvilken den skadade icke egde uppbära i sistnämnda §
stadgad godtgörelse. I annat fall och om, såsom här föreskrefves,
arbetsgivare - skulle vara pligtig att ombesörja läkarevård och läkemedel
åt skadad person, »till dess sig visar, huruvida ersättning enligt denna
lag kommer att utgå», skulle denna skyldighet för arbetsgifvaren kunna
komma att omfatta en mycket lång tidrymd, särskildt om frågan, huru -

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

vida den skadade egde rätt till ersättning eller icke, blefve föremål för
tvist och, på grund af hvad i 20 § stadgas, dragen under domstols
pröfning.

12 och 13 §§.

Justitieråden Wretman, Her slom, Skärm, Lilienberg, Westman och
Huss anmärkte härvid den oegentlighet, att, då enligt förslaget ersättning
skulle utgå för barn, afladt före olycksfallet äfven utom äktenskap,
ändock att barnet ej föddes förr än efter olycksfallet, sådan ersättning
icke skulle ega rum, om föräldrarne efter olycksfallet, men innan barnet
föddes, med hvarandra ingått äktenskap.

18 §.

Justitieråden Wretman, Herslow, Skärm, Lilienberg, Westman och
Huss erinrade, att enligt bestämmelserna i denna § skulle ersättningsberättigad,
om vederbörande arbetsgifvare medgifvits sådan förmån,
som omnämndes i 7 § 3 punkten, hafva att vända sig mot Riksförsäkringsanstalten,
allenast såvida ersättning icke kunde utfås i den ordning,
som vid berörda förmåns beviljande vore förutsatt, och att endast hvad
härvid bruste skulle af Riksförsäkringsanstalten fyllas. Den ersättningsberättigade,
som således i dessa fall måste ådagalägga, att han icke
kunnat utfå hvad, som vederbort, komme förty gent emot Riksförsäkringsanstalten
i en vida sämre ställning än andra ersättningsberättigade,
hvilka enligt lagen finge sitt anspråk omedelbart pröfvadt af Riksförsäkringsanstalten
och ersättning derifrån utbetalad.

19 §.

Justitieråden Wretman, Herslow, Skärm, Lilienberg, Westman och Huss
anmärkte, att ersättningsfrågas upptagande till ny pröfning icke, såsom
den nu föreslagna affattningen angåfve, borde göras beroende deraf,
att någon å frågan inverkande omständighet yppades, utan derå att
dylik omständighet inträffade, efter det beslut en gång blifvit meddeladt.

Protokoll i ^Högsta Domstolen den 17 December 1890.

20 §.

Justitieråden Wretman, Herslow, Skärm, Lilienberg, Westman och
iTwss förenade sig om följande yttrande:

»Genom stadgandet, att Riksförsäkringsanstaltens beslut i ersättningsfråga
kan af den dermed missnöjde i hela dess vidd dragas under
domstols pröfning, skulle domstolarne äfven kunna komma att afgöra
sådana fall, då ersättningsyrkande afslagits på den grund, att rörelse,
der olycksfallet timat, icke ansetts försäkringspligtig. Enligt 7 § skall
emellertid Riksförsäkringsanstalten afgöra, om en rörelse är försäkringspligtig,
och den, som är missnöjd med dess beslut derutinnan, eger
att inom viss tid efter af beslutet erhållen del deröfver anföra besvär
hos Kongl. Maj:t. Om ock det afgörande, som i denna ordning träffas,
icke bör vara bindande för dem, som, under förmenande, att rörelsen
enligt lagen rätteligen är att anse såsom försäkringspligtig, gör anspråk
å ersättning, då denne kan hafva saknat all möjlighet att vid nämnda
afgörande bevaka sin rätt, synes det dock vara oegentligt, att fråga
om en rörelses försäkringspligtighet skulle kunna pröfvas både i administrativ
och judiciel väg, hvarvid kunde inträffa, att mot hvarandra
stridande beslut meddelades.

Detta skulle förebyggas, om det stadgades att, derest Riksförsäkringsanstalten
afslagit sökandes yrkande om ersättning på den grund,
att rörelsen icke ansetts försäkringspligtig, den, som vore missnöjd
med beslutet i denna del, egde att föra talan deremot i samma ordning,
som sägs i 7 § fjerde punkten, men att i öfrigt talan mot Riksförsäkringsanstaltens
beslut i ersättningsfråga finge anhängiggöras vid domstol.

Forum för dylik talan skall enligt förslaget städse vara Stockholms
rådstufvurätt. Denna bestämmelse skulle emellertid i talrika fall kunna
för enskilda parter å annan ort medföra dryga kostnader, äfvensom
förorsaka icke obetydliga svårigheter, isynnerhet der vittnesförhör måste
eg a rum angående förloppet vid ett å annan ort timadt olycksfall.
Det synes derför vara erforderligt, att talan, hvarom här är fråga, må,
efter kärandens eget val, få anhängiggöras vid Stockholms rådstufvurätt
eller vid domstol i orten, der ofycksfallet inträffat.»

Justitierådet Glimstedt utlät sig: Det synes tveksamt huruvida enligt
förslaget fråga, som i samband med arbetares ersättningsanspråk
kan uppkomma om rörelses egenskap att vara försäkringspligtig eller
icke, må af domstol upptagas eller bör på grund af 7 § 4 mom. i
administrativ ordning afgöras.

Protokoll i Högsta Bomstolen den 17 December 1890.

Äfven synes kunna ifrågasättas, huruvida i de fall, då för ersättningsanspråks
bedömande erfordras undersökning om omständigheterna
vid skadans tillkomst, Stockholms rådstufvurätt bör snarare än domstol
i orten anses lämplig att upptaga sådana mål.

21 §.

Justitieråden Wretman, Herslow, Skärm, Lilienberg, Westman och
Buss ansågo giltigt skäl icke förefinnas att i fråga om rätt till ersättnings
uttagande från Riksförsäkringsanstalten införa en särskild, kortare
preskriptionstid än den allmänna af tio år.

22 §.

Affattningen af stadgandet i andra punkten funno Justitieråden
Wretman, Herslow, Skärm, Lilienberg, Westman och Huss icke tydligt
utmärka, huruvida med stadgandet afsåges att bereda fattigvårdssamhälle
en förmån, som det eljest på grund af bestämmelsen i första punkten
skulle sakna, eller om dermed möjligen åsyftades att, utöfver hvad
första pimkten innehölle, inskränka fattigvårdssamhälles rätt till godtgörelse
för lemnadt fattigunderstöd. I hvilketdera fallet som helst
ansågs stadgandet såsom olämpligt eller obehöflig! böra utgå.

Justitierådet Glimstedt anförde: Stadgandet i andra stycket torde,

oafsedt variationen i uttryck och det förvillande i den negativa affattningen,
åsyfta att såsom undantag från bestämmelsen i första stycket
medgifva, att fattigvårdssamhälle, som åt arbetare lemnar understöd och
således derför erhåller fordran af arbetaren, må för sådan fordran vinna
utmätning i arbetarens ersättningsfordran hos staten, såvidt fattigunderstödet
utgått under samma tid, som ersättningen afser; men om än
sådant undantagsstadgande kunde synas icke vara mot billighet stridande,
torde detsamma svårligen erhålla någon praktisk betydelse, ty i
de allra flesta fall bör väl ej fattigvårdssamliället kunna hinna få sin
fordran för viss förfluten tid genom laga kraftegande dom faststäld,
innan arbetaren hinner hos Riksförsäkringsanstalten utbekomma sin
ersättning för samma tid.

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

23 §.

Bestämmelsen i första stycket om tillåtelse att på Riksförsäkringsanstalten
öfverlåta den rättighet till skadestånd, som målsegande enligt
allmän lag eger, ansåg Högsta Domstolen vara öfverflödig, då eu sådan
öfverlåtelserätt icke torde kunna målseganden bestridas.

I öfrigt anmärkte Justitieråden Wretman, Skärm, Westman och
Siiss, att det icke, på sätt här vore föreslaget, borde tillerkännas Riksförsäkringsanstalten
rätt att af den, som från anstalten ville uppbära
ersättning, påfordra att i dess helhet få å sig öfverlåten den rätt till
skadestånd, denne enligt allmän lag kunde ega mot annan, eller att å
ersättningen afräkna sådant skadestånd, enär dels skadestånd enligt
allmän lag afsagd äfven andra skadans följder än dem, som af Riksförsäkrmgsanstalten
godtgjordes, dels ock, om öfverlåtelse måste ske,
målsegandens rätt skulle blifva helt och hållet beroende af Riksförsäkringsanstaltens
sätt att utföra hans talan. I öfrigt voro stadgandet i
den mån det kunde åsyfta att förebygga det ersättning för samma
skada uppbures från tvenne håll, obehöflig!, då domstolarne säkerligen
vid bestämmande af skadeersättning enligt allmän lag i hithörande
fall skulle taga nödig hänsyn dertill, om godtgörelse erhölles på grund
af den obligatoriska försäkringen. I anseende härtill och då bestämmelser
öfverhufvud vore obehöflig^ för att reglera Riksförsäkringsanstaltens
rätt till ersättning af den, som varit vållande till ett olycksfall,
lör hvilket anstalten finge vidkännas utgifter, enär denna rätt borde
och kunde afgöras efter allmänna, eljest gällande rättsgrundsatser, ansågos
äfven stadgande^ i andra och'' tredje styckena böra utgå.

Justatierådet* Lilienberg yttrade: Ifrågavarande stadganden åsyfta

att bereda anstalten en särskild ersättning för hvad den nödgas utgifva
. och för sådant ändamål föreskrifves, dels att målseganden är
skyldig att på anstalten öfverlåta all sin rätt till skadestånd med rättighet
dock att utbekomma det belopp, hvarmed detta öfverstiger hvad
han af anstalten bekommit, och dels att från hvad honom enligt denna
lag tillkommer skall af dragas hvad han eljest må hafva uppburit i
skadestånd. Härvid är dock att märka: att målsegandes rätt till skadestånd
enligt allmän lag är eller kan åtminstone vara vida mer omfattande
än den ersättning, som enligt förevarande förslag tillfaller honom,
att vid domstols pröfning af hans anspråk säkerligen kommer att tagas
hänsyn till denna ersättning likasom till hvarje annan på skadeståndets

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

belopp inverkande omständighet, att en öfverlåtelse på anstalten derför
antagligen icke skulle hafva åsyftad verkan, utan endast åstadkomma
att anstalten såsom målsegandens rättsinnehafvare tilldömdes det belopp,
som anses böra honom tillkomma utöfver hvad lian af anstalten uppburit,
att derifrån således icke kan afdragas hvad han uppburit från
anstalten utan att honom vederfares en orättvisa, att af samma skäl
icke heller hans ersättning af anstalten kan minskas med hvad han
kan enligt allmän lag utfå såsom skadestånd, och slutligen att eu sådan
öfverlåtelseskyldighet skulle förhindra den frivilliga uppgörelse parterna
emellan, som eljest till ömsesidig fördel skulle kunna träffas. På dessa
grunder hemställes om icke de föreslagna stadgandena lämpligast torde
böra ur förslaget utgå.

Deremot torde det icke vara ur vägen att meddela en föreskrift
huruvida arbetsgivare, som uppsåtligen eller ouppsåtligen varit vållande
till olyckshändelsen, är skyldig ersätta anstalten för dess deraf förorsakade
utgifter, och hvilken grad af vållande, som erfordras, för att en
sådan skyldighet skall ega rum. I saknad af ett stadgande härom
torde den omständigheten, att arbetsgifvaren sjelf betalt afgifterna för
försäkringen, åstadkomma tvifvelsmål såväl huruvida någon sådan ersättningsskyldighet
alls förefinnes som ock i hvilka fall den kan honom
åläggas. Genom införande af ett sådant stadgande torde dessutom, för
det fall att arbetsgifvaren är vållande till skadan, samma ändamål, som
med de föreslagna bestämmelserna åsyftats, kunna vinnas med mindre
omgång än dessa skulle medföra.

24 §.

Justitieråden Wretman, Herslow, Lilienberg, Westman och Huss hemst
älde, att den här stadgade straffpåföljden måtte nedsättas till böter
från och med fem till och med tvåhundra kronor.

Justitieråden Glimstedt och Skärm ansågo, att för de förseelser,
hvarom här vore fråga, särskild straffpåföljd icke borde i denna lag
stadgas.

20 §.

Justitieråden Wretman, Herslow, Skärm, Lilienberg, Westman och
Huss anmärkte, att, då det här stadgades, att staten skulle utgöra er -

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

sättning vid olycksfall )>i sådant arbete, som för annan arbetsgivare
skolat medföra försäkringspligt», tvekan kunde uppstå, huruvida stadgandet
skulle gälla äfven de talrika fall, då ett arbete utfördes förståtens
egen räkning utan att drifvas såsom näring, hvilket senare enligt
bestämmelsen i 2 § a) vore förutsättning för att enskild arbetsgivare
skulle underkastas försäkringspligt.

Af enahanda skäl, som anförts i fråga om 23 §:ns bestämmelser,
ansågo Justitieråden Wretman, Skärm, Lilienberg, Westman och Huss, att
icke heller staten borde ega rätt att få å sig öfverlåten målsegandes
rätt till skadestånd enligt allmän lag och att alltså stadgandet i andra
stycket borde bortfalla.

Justitierådet Lilienberg tilläde: I anledning af denna § torde böra

anmärkas, hurusom, då staten och enskilda näringsidkares arbetare genom
denna lag blifva ersättningsberättigade, det måste anses såsom en
oegentlighet att någon ersättningsskyldighet för kommunerna, då af
dem använda arbetare råka ut för olycksfall, icke blifvit föreslagen,
ehuru de af kommunerna utförda arbeten ofta äro lika omfattande och
farliga till sin natur som statens och enskilda näringsidkares arbeten.

Ex protocollo
C. P. Hagbergh.

Bih. till Ilihsd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afl. 13 Haft.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 31 januari
1891.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: herr friherre von Otter,

herr Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Justitieråden: Herslow,

Westman.

l:o.

Chefen för civildepartementet statsrådet Groll föredrog i underdånighet,
efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet,
högsta domstolens enligt Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 17
oktober nästlidna år infordrade, och nu afgifna samt i domstolens
protokoll den 17 december 1890 intagna utlåtande öfver det inom
civildepartementet upprättade förslaget till lag om försäkring för olycksfall
i arbete; och anförde föredraganden härefter:

Bih. till lli/csd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 13 Höft.

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

»Beträffande hufvudgrunderna för nu föreliggande lagförslag, h vilket
i väsentliga delar öfverensstämmer med det för Riksdagen år 1890
framlagda, har jag redan uttalat mig såväl till statsrådsprotokollet den
12 mars nämnda år som ock till statsrådsprotokollet den 17 sistlidne
oktober.

Inom högsta domstolen hafva två ledamöter biträdt de liufvudgrunder,
hvarpå förslaget är bygdt, men öfrige fem ledamöter, som
deltagit i dess granskning, ansett sig böra afstyrka detsamma, en af dem,
såsom det vill synas, egentligen derför att den ifrågasatta lagen ej
vore af civillags natur och för den skull borde i annan ordning behandlas,
en ledamot hufvudsakligen derför att tillförlitlig utredning enligt hans
åsigt saknades om att någon lagstiftning i förevarande afseende verkligen
vore af behofvet påkallad, och tre ledamöter derför att den föreslagna
lagen i vissa afseenden ginge längre än hvad enligt deras åsigt
vore lämpligt och i andra afseenden lede af brister, som motverkade det
mål, man med lagstiftningen ville vinna. Af sistnämnde fem ledamöter
synas dock åtminstone två vara af den åsigt- att arbetsgifvares skyldighet
att ansvara för skada, som träffar de i hans rörelse anstälde arbetare,
bör utsträckas derhän att i vissa farligare yrken arbetsgifvaren
skall vara pligtig ersätta sådan skada, äfven om någon försummelse
eller något vållande från arbetsgifvarens sida ej kan påvisas. I denna
riktning synes mig ock den allmänna rättsuppfattningen hafva under
senare åren utvecklat sig, och den allmänna rättskänslan torde numera
kräfva att den, som utöfva!’ en verksamhet, om hvars farlighet han
eger vetskap, skall bära ansvaret för den skada, som i följd af rörelsens
beskaffenhet kan komma att drabba de deri anstälde arbetarne.
Men om denna uppfattning af hvad den allmänna rättskänslan fordrar är
riktig, så torde det tillhöra lagstiftaren att tillse att x-ättsmedvetandets kraf
i detta hänseende realiseras på det för alla vederbörande lämpligaste
sättet.

Villigt instämmer jag med de ledamöter i högsta domstolen, livilka
ansett att ur rent privaträttslig synpunkt ej kan deduceras någon skyldighet
för arbetsgifvaren att på förhand vidkännas utgifter, på grund af
livilka arbetaren må vara tillförsäkrad trygghet att i händelse af olycksfall
verkligen utbekomma godtgörelse för den skada, honom derigenom må
drabba, och lika litet tror jag ur samma synpunkt något berättigande kunna
härledas för ett af eu ledamot af högsta domstolen ifrågasatt stadgande
om skyldighet för arbetsgifvaren att ställa säkerhet för den ersättning,
arbetaren vid olycksfall må ega att af honom åtnjuta. Men på många
områden af den menskliga verksamheten i en ordnad stat har det be -

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

funnits nödigt att till fördel för det allmänna bästa göra vissa jemkningar
i den rent individuela rätten och pålägga vissa förpligtelser,
hvilka, om man ville bedöma deras berättigande blott med hänsyn till
individens rätt, icke kunna försvaras, men ur det allmänna bästas synpunkt
framträda såsom nödvändiga, för att samhällets lugn och trefnad
må bevaras. Staten bär icke tvekat att i afseende på vissa näringar
af vådlig beskaffenhet föreskrifva för näringsidkaren stundom ganska betungande
försigtighetsmått; senast hafva genom lagen om skydd mot
yrkesfara idkare af vissa yrken ålagts åtskilliga förpligtelser för att förebygga
skada. Det synes mig att likasom staten, då den tillåter dessa
eller andra farliga yrkens utöfning, eger såsom vilkor derför meddela
vissa föreskrifter till betryggande mot kroppsskada, staten ock bör vara
lika befogad att meddela ytterligare föreskrifter, genom hvilka arbetarne
i dessa yrken betryggas mot de följder i ekonomiskt afseende, som
kunna drabba dem, i händelse, oaktadt behöriga skyddsåtgärder vidtagits,
ofycksfall inträffar. Medgifves riktigheten af detta, synes ock häraf följa
berättigande för staten att stadga det i nu föreliggande lagförslag ifrågasatta
försäkringstvång — om nemligen sådant med hänsyn till andra förhållanden
öfverhufvud befinnes vara det lämpligaste sättet att vinna det
mål, som åsyftas.

Vid en undersökning häraf torde man böra väga fördelarne af
det föreslagna försäkringstvånget mot olägenheterna deraf och tillse,
om de senare kunna på annan väg i större eller mindre mån undvikas,
under det att samma mål, som med den obligatoriska försäkringen
åsyftas, åtminstone i väsentlig mån uppnås. Visse ledamöter i högsta
domstolen hafva närmast anslutit sig till den anordning, som i lagen
angående ansvarighet för skada i följd af jern vägs drift är i vårt
rättsväsende införd, nemligen att, om den vid jernvägen anstälde arbetaren
af olycksfall skadas, han skall kunna bereda sig ersättning
för skadan af jernvägens innehafvare genom domstols anlitande; och
för att förebygga den mängd processer, som man förestält sig kunna
uppkomma af ett dylikt stadgande, utsträckt till andra näringar,
bär en af högsta domstolens ledamöter tänkt sig dels att arbetsgifvaren
skulle förpligtas att ansvara för all genom rörelsen orsakad
skada, som han icke kunde styrka vara uppsåtligen eller genom grof
vårdslöshet vållad af den skadade sjelf, dels ock att i sjelfva lagen
borde fixeras det skadestånd, som arbetaren skulle ega att utbekomma.
Äfven om den förstnämnda bestämmelsen skulle kunna förekomma åtskilliga
rättegångar, så synes mig dock, äfven med föreskrifter i
senare hänseendet, ständiga anledningar till tvister och deraf upp -

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

kommande bitterhet mellan arbetsgifvare och arbetare vara att förutse,
hvadan jag anser mig böra afråda från ett dylikt anordnande af hithörande
förhållanden. Så vidt jag kan finna, låter det sig icke göra
att på ett fullt noggrant sätt i en lag meddela föreskrifter om den
ersättning, som vid hvarje grad af skada bör tillkomma den skadade;
och då tillämpningen af stadgandena härom komme att blifva föremål
för olika uppfattningar hos våra många domstolar, skulle det icke
kunna undvikas att i väsentliga afseenden lika skador hos olika domstolar
komme att medföra betydligt varierande ersättningar — något
som, utom det att det skulle menligt inverka på uppfattningen af
rättskipningens tillstånd i landet, äfven komme att förorsaka missnöje
och oro hos ej mindre arbetame än äfven arbetsgifvarne.

Inom högsta domstolen har äfven, såsom jag förut antydt, ifrågasatts
att, med ansvarsskyldighet för arbetsgifvaren för skada, som
drabbade arbetarne i hans rörelse, skulle förenas skyldighet för honom
att ställa säkerhet för ersättningens utgående, men för min del kan
jag ej finna annat än att arbetsgifvaren derigenom ålades en förpligtelse,
som stundom blefve honom omöjlig att fullgöra och i många fall skulle
blifva mera tryckande än den utgift i penningar, som för den föreslagna
försäkringen är ifrågasatt.

Det har äfven inom högsta domstolen påpekats att en frivillig
försäkring från arbetsgifvarens sida vore att föredraga, och äfven jag
vill ej bestrida att detta kunde vara en önskvärd lösning af frågan, om
man egde full anledning antaga att saken läte på den vägen ordna sig,
men i åtskilliga andra länder, der man försökt att sålunda nå målet,
torde resultaten få anses icke hafva motsvarat förväntningarna. Det kan
väl icke förnekas att inom vårt land under de allra senaste åren kraftiga
framsteg gjorts i denna riktning, men antagligt torde vara att i allmänhet
endast de arbetsgifvare, som äfven utan en obligatorisk försäkring
skulle i händelse af olycksfall, så långt deras förmåga sträckte
sig, söka sörja för de skadades bergning, komme att begagna sig af den
frivilliga försäkringen, under det att deremot just sådana arbetsgifvare,
som vid inträffande olycksfall låta arbetaren hänfalla till den
allmänna fattigvården, fortfarande komme att undandraga sig att på förhand
och genom försäkring sörja för sina arbetare.

Det är ock att märka att den olycksfallsförsäkring, som hittills af
våra försäkringsbolag erbjudits, ingalunda är i stånd att meddela den
trygghet för ett fortsatt understöd, så länge följderna af olycksfallet
vara, som den i lagförslaget föreslagna. Så vidt jag har mig bekant,
består esomoftast det understöd, som från nämnda bolag vid olycksfall

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891. 5

utgår, i en viss summa penningar för en gång, hvilken antagligen i
de flesta fall blott tjenar till att för eu kortare tid betrygga den skadade
mot de ekonomiska följderna af olycksfallet.

De olägenheter, som sålunda skulle uppstå af det ena eller andra
af de ofvan ^ingifna sätten för ordnandet af hithörande förhållanden,
undgår man genom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen i en af
staten inrättad och bekostad försäkringsanstalt. Arbetarne vinna derigenom
full säkerhet för att vid olycksfall utfå understöd med belopp,
som, derigenom att skadeersättningarna regleras från en för hela riket
gemensam anstalt, måste med hänsyn till skadornas beskaffenhet blifva
mera likformiga, än om olika myndigheter skola afgöra ersättningsfrågorna,
hvarförutom större snabbhet i frågornas afgörande vinnes, än
om de skola underkastas den i allmänhet långvarigare domstolsbehandlingen.
Derigenom att staten af försäkringsrörelsen ej drager någon
direkt inkomst, kunna försäkringsafgifterna, sedan någon tids erfarenhet
vunnits, nedbringas till de minsta möjliga belopp, under det att enskilda
försäkringsbolag alltid måste bedrifva sin verksamhet med hänsyn till
ekonomisk vinst och till följd deraf sätta försäkringsafgifterna högre.
Genom att årsafgifterna fördelas på vissa betalningsterminer torde man
ej heller behöfva befara att de skola verka i nämnvärd grad betungande
på näringsidkare, och ehuru den statistik, som här i landet står
till buds för bedömande af de blifvande afgiftemas belopp, ännu icke
kan vara uttömmande, anser jag mig dock böra erinra att arbetareförsäkringskomitén
med ledning af denna statistik ansett sig kunna beräkna
att försäkringsafgiften, om dess förslag antoges, i medeltal skulle
för år utgöra 1 V* procent af de försäkrade arbetarnes löner, och
enligt de beräkningar, som gjorts i sammanhang med det den 12 mars
1890 framlagda förslaget och för hvilka beräkningar redogjorts i anförandet
till statsrådsprotokollet för samma dag, synes afgiften för arbetare
och arbetsdag belöpa sig till omkring 5 öre i högsta farlighetsklassen
och till Va öre eller till och med derunder i de lägsta
farlighetsklasserna. De i nu föreliggande förslag vidtagna ändringarna
i afseende på ersättningsbeloppen torde icke i märkbar mån
inverka på dessa beräkningar. Att för försäkringen anordna föreningar
af arbetsgivare inom de särskilda yrkena, hvarigenom vissa fördelar
onekligen kunde vinnas, låter sig icke här såsom i Tyskland göras till
följd af vårt lands utsträckning och i allmänhet glesa befolkning,
och ovisst torde i allt fall vara, om ej kostnaderna för dessas förvaltning,
då likväl en statsanslag erfordras för deras öfvervakande, skulle
blifva mera betungande. Då inom högsta domstolen framhållits, huru

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

störa de tyska försäkringsföreningarnes eller yrkessamfundens förvaltningskostnader
under år 1886 varit i förhållande till de utbetalade ersättningarna,
må icke förbises att, då ersättningarna till stor del utgå
i årliga räntor, ersättningsbeloppens summa de första åren, försäkringen
är i kraft, måste vara jemförelsevis ringa men sedermera år för år
stiger, till dess jemnvigt uppkommer mellan bortfallande gamla och
inträdande nya årsräntor.

I högsta domstolen har äfven anmärkts att bland andra jordbruksnäringen
icke upptagits i det nu föreliggande förslaget. I fråga om anledniugem
härtill tillåter jag mig åberopa hvad mitt anförande till statsrådsprotokollet
den 12 mars 1890 i detta afseende innehåller. Det är väl
sant att, såsom inom högsta domstolen antydts, freqvensen af olycksfall i
arbetet inom denna näringsgren är ganska stor; men härvid är att märka
att detta orsakas till långt öfvervägande grad af smärre olycksfall, för
hvilka den obligatoriska olycksfallsförsäkringen icke är afsedd, och att
beträffande svårare olycksfall desamma enligt arbetareförsäkringskomiténs
statistik inom jordbruket utgöra endast 2 på 1,000 arbetare, under
det att de inom den egentliga industrien i dess helhet utgöra 2,5 på
1,000 arbetare och inom vissa grenar af denna industri ända till 4,8 på
1,000 arbetare. Härjemte må. framhållas att, om man framdeles skulle
finna sig föranlåten att utsträcka den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
äfven till jordbruket, detta torde här, likasom i Tyskland,
kunna ske under en för jordbruksnäringen afpassad form och särskild!
så att, i synnerhet der arbetslönen utginge i naturaförmåner, ersättningar
till skadade arbetare eller deras anhörige äfven kunde lemnas i
sådana. Dessutom torde det icke böra sättas i fråga att införa en dylik
försäkring för annat än det större jordbruket, som i sin tjenst använder
främmande, aflönade arbetare, likasom endast för de delar af jordbruksrörelsen,
som visat sig medföra någon större farlighet. Härigenom
skulle afgifterna för jordbruksarbetares olycksfallsförsäkring säkerligen
komma att ställa sig mycket låga.

Slutligen hafva inom högsta domstolen äfven antydningar framkommit
derom att genom införandet af en obligatorisk olycksfallsförsäkring
arbetsgifvarnes intresse för att förekomma olycksfall i arbetet
möjligen kunde slappas, att sambandet mellan arbetare och
arbetsgivare försvagades, samt att, genom det med en på matematiska
beräkningar grundad försäkring förbundna samlandet af fonder,
kapital till icke obetydliga belopp komme att undandragas närings-
och affärslivet. Men dessa farhågor synas mig sakna verkligt
underlag. Arbetsgivarens egen fördel är allt för starkt förbunden

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

dermed att han inom sin rörelse söker ordna så, att olycksfall i möjligaste
män. förebygges, för att han skulle underlåta sådant med
hänsyn dertill att hans arbetare vore i ekonomiskt afseende tryggade
mot följderna af olycksfallet. — De kapital, som för försäkringens genomförande
uppsamlas, måste naturligtvis i sin tur göras fruktbärande och
komma på så sätt åter näringslifvet i en eller annan form till godo;
och hvad beträffar föreställningen att bandet mellan arbetare och arbetsgivare
skulle genom en obligatorisk olycksfallsförsäkring försvagas, så
kan jag icke heller dela en sådan farhåga. Der ett sådant band
finnes mellan arbetaren och arbetsgivaren och har sin grand i ömsesidig
hänsyn, lärer den obligatoriska försäkringen icke vara af beskaffenhet
att förminska arbetsgivarens intresse för hans arbetares bästa eller
hos arbetaren framkalla annat än erkänsla för de uppoffringar, som
arbetsgivaren för hans skull får vidkännas. Der åter ett sådant samband
icke existerar dem emellan, synes mig olycksfallsförsäkringen
egnad att undanrödja en anledning till oro hos arbetaren och sålunda
bidraga till ett bättre förhållande till arbetsgifvaren.

Af hvad inom högsta domstolen anförts emot införande af en obligatorisk
olycksfallsförsäkring har jag sålunda icke funnit mig manad
att frånträda den hufvudsakliga uppfattning af hithörande ämne, som
jag förut uttalat, och detta så mycket mindre, som icke heller Riksdagen
uttryckt någon bestämd önskan att en lagstiftning i förevarande ämne
borde byggas på en annan grund.

Med afseende å vissa detaljanmärkningar inom högsta domstolen
bär dock det dit remitterade förslaget blifvit i åtskilliga delar omarbetadt.
»

Departementschefen föredrog härefter det sålunda slutligen tillkomna
förslaget och anförde dervid beträffande:

1 §■

Med anledning af hvad inom högsta domstolen anmärkts mot uttrycket
»olycksfall i arbetet», har i det nu uppgjorda förslaget intagits
en utförligare bestämmelse om hvilka olycksfall försäkringen gäller.

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

§ 2.

På grund af anmärkning inom högsta domstolen hafva de i det
remitterade förslaget förekommande orden »åbyggnader för landtbrukets
behof dock undantagna» blifvit uteslutna.

Då en ledamot af högsta domstolen anmärkt att bestämmelsen i
2 § a), enligt hvilken för försäkringspligt förutsättes att yrket eller
rörelsen drifves såsom näring, ledde till en betänklig olikhet i rätten
till understöd för arbetare inom samma yrkesgren, må häremot erinras
att det möter praktiska svårigheter att utsträcka den obligatoriska försäkringen
till hvilka tillfälliga arbeten som helst, utan att såsom vilkor
för att försäkringspligt skall inträda måste fordras att arbetet har
den stadigvarande karaktär, som ligger deruti att det drifves såsom
näring.

Hvad inom högsta domstolen erinrats derom att afgifter till den
obligatoriska försäkringen kunde komma att för samma arbetare erläggas
samtidigt från två håll har icke synts mig böra föranleda till någon
ändring i det remitterade förslaget. Det är nemligen den, hos hvilken
arbetaren är anstäld, som måste anses såsom arbetsgivare och till följd
deraf erlägga premierna. Har sålunda t. ex. en byggmästare aftalat med en
annan arbetsgivare om att dennes arbetare för den förres räkning skola
utföra vissa arbeten vid ett byggnadsföretag, så äro desse arbetare icke
anstälde hos byggmästaren och denne har således ej skyldighet att
erlägga några afgifter för dem. Har byggmästaren åter direkt aftalat
med arbetarne om ett visst arbetes utförande, så är byggmästaren pligtig
betala afgifterna. Det kan sålunda visserligen inträffa att, om desse
arbetare tillika äro anstälde hos en annan arbetsgivare, afgifter för
dem kunna komma att erläggas af två arbetsgivare, nemligen i händelse
arbetarne en och samma dag arbetat hos begge arbetsgifvarne,
men dessa afgifter afse i sådant fall olika arbeten, och någon bestämd
oegentlighet kan detta förhållande följaktligen icke anses innebära.
Det lärer icke heller vara möjligt att utan synnerliga vidlyftighet^-tillämpa en föreskrift om att afgifterna för här ifrågasatta fall skulle
mellan arbetsgifvarne fördelas.

5-H §§•

Med afseende å hvad inom högsta domstolen anmärkts i fråga om
§§ 5—9 i det dit remitterade förslaget, hafva vissa af dessa §§ om -

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

arbetats. Sålunda återfinnas den äldre 5 §:s bestämmelser i nuvarande
5 och 8 §§. Den äldre 6 § motsvarar den med samma nummer försedda
§ i nuvarande förslag. I nuvarande 9 §, som motsvarar det
remitterade förslagets 9 §, tiar konungens befallningshafvandes behörighet
att stadga vite i der afsedda fall borttagits och deremot intagits
ett stadgande om att riksförsäkringsanstalten eger bestämma premiebeloppet
efter det erforderliga upplysningar inhemtats. Då i 10 och
11 §§ intagits föreskrifter på grund af hvilka en arbetsgifvare, som
underlåter att lemna uppgifter eller lemnar oriktiga sådana, kan
blifva utsatt för kännbara efterräkningar, torde vitesbestämmelsen vara
obehöflig, helst riks försäkringsanstaltens beslut i fråga om afgiftsbeloppet
enligt 11 § ej må öfverklagas.

Sistberörda föreskrift synes ej behöfva uppväcka någon egentlig
farhåga, då man besinnar att sjelfva afgiftsbeloppets bestämmande ej
bör kunna vara förenadt med några synnerliga svårigheter, utan egentligen
endast består i en enkel multiplikation af antalet arbetsdagar med
den siffra, som i tariffen är bestämd för den farlighetsklass, dit rörelsen
hörer. Skulle riksförsäkringsanstalten befinnas vid beloppets bestämmande
låta komma sig till last någon oriktighet, så står det naturligtvis
öppet för vederbörande att i aktionsväg erhålla rättelse.

Att, på sätt inom högsta domstolen ifrågasatts, utbyta ortsmyndigheten
mot öfverexekutor synes mig mindre lämpligt.

7 §•

Eti af högsta domstolens ledamöter har anfört, bland annat, följande:
»T 4 § af lagen den 12 mars 1886 har jernvägsinnehafvare, som
genom betydligare penningegåfvor bidragit till inrättande af sjuk- eller
pensionskassa för jernvägens personal, såsom gengäld fått sig tillförsäkrad
den förmån, att, i händelse någon bland denna personal i följd
af jernvägsdriften lider kroppsskada under sådana omständigheter, att
jernvägsinnehafvaren enligt sagda lag är ersättningspligtig, den senare
skall, i den mån skadan varder genom understöd eller pension från
nämnda kassa godtgjord, njuta motsvarande befrielse från ersättningsskyldigheten.
Men nu skulle, enligt den ifrågasatta nya lagen, hvarje
jernvägsinnehafvare blifva pligtig att bekosta sin personals försäkring
för olycksfall och kunna vinna befrielse från denna pligt endast under
den i förslagets 7 § omförmälda förutsättning, att han genom särskilda
åtgärder sörjt för, att, vid inträffande otyckor, ersättning komme att
Bih. till liiksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 13 lläft. 2

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

utgå i fullständig öfverensstämmelse med föreskrifterna i förslagets 12
och 13 §§. Då näppeligen någon för enskild jernväg bildad understödskassa
är så inrättad, att den i allt uppfyller de sålunda i förslaget uppstälda
vilkor för arbetsgifvares befrielse från försäkringspligt, varder af
förslagets antagande i förevarande del följden den, att jernvägsinnehafvare,
som till sådan kassa lemnat så betydliga bidrag, att han för
närvarande är berättigad till åtnjutande af den genom 1886 års lag
honom tillförsäkrade förmån, för framtiden för sin enskilda del i väsentlig
mån mister gagnet af kassan och således, åtminstone i det mycket
möjliga fall att just den utlofvade förmånen förmått honom till donationer
åt kassan, ser sig besviken i sitt förtroende till lagstiftarens
löfte. Huru den orättvisa, som förslaget i denna del onekligen innebär,
skulle kunna afhjelpas, synes icke lätt att angifva. Väl kunde åt den
arbetsgivare, som i ifrågavarande hänseende delvis sörjt för sina arbetare,
en motsvarande partiel befrielse från försäkringspligten och en
deraf betingad nedsättning af beloppet af försäkringsafgifterna i lagen
medgifvas; men så framt icke motsvarigheten skulle bestämmas allenast
på höft, förefaller det nästan såsom en olöslig uppgift, huru den rätta
proportionen emellan nämnda särskilda faktorer skall i olika fall uträknas.
))

Med afseende å hvad sålunda anmärkts bär i 3:dje punkten af 7 §
vidtagits en ändring i ordalagen, hvarigenom jag föreställer mig att
den utaf förenämnda ledamot påpekade olägenheten för vissa jernvägsinnehafvare
af det obligatoriska försäkringstvånget bör kunna undanrödjas.
Då försäkringsafgiftens belopp skall bestämmas efter matematiska
grunder, kan det, enligt min tanke, icke vara särdeles svårt för
riksförsäkringsanstalten att bestämma det belopp af premien, som motsvarar
den förmån arbetaren kan hafva att påräkna från den särskilda
kassan; och så snart detta belopp blifvit funnet, eger riksförsäkringsanstalten,
om kassan är betryggande, medgifva afdrag å försäkringspremien
med motsvarande summa.

12 §.

Begynnelseorden hafva förändrats i enlighet med den anmärkning,
som af sex högsta domstolens ledamöter framstälts vid motsvarande
10 § i förra förslaget.

Den af högsta domstolen uttalade mening att skyldigheten att
anmäla inträffad t olycksfall och att derom hålla undersökning borde in -

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

skrankas till de fall, då den försäkrade ljutit döden eller fått sådan
kroppsskada, att skäligen kunde antagas det rätt till ersättning enligt
lagen egde ruin, bär jag deremot icke kunnat biträda. Sistberörda föreskrift
skulle i flertalet fall hos arbetsgifvarne förutsätta en pröfning,
som de endast med stor vansklighet skulle kunna verkställa. Då det
är af vigt att alla hithörande olycksfall blifva behörigen anmälda, synes
det mig derför lämpligare att, såsom förslaget innehåller, göra anmälningsskyldigheten
beroende af den timade skadans egen, i vanliga fall
lätt märkbara beskaffenhet att medföra stadigvarande men eller någon
tids sjukdom.

13 §.

Arbetsgifvares här stadgade skyldighet att i vissa fall bekosta
läkarevård och läkemedel åt skadad person har, på grund af den af
högsta domstolen derom gjorda anmärkning, uttryckligen begränsats
till de första sextio dagarne efter olycksfallet.

14 och 15 §§.

För undvikande af den, af sex ledamöter af högsta domstolen vid
motsvarande bestämmelser i förra förslagets 12 och 13 §§ anmärkta
oegentlighet, har den ändring skett, att ersättning ej må utgå för barn,
som efter olycksfallet födes utom äktenskap.

19 §.

På grund af den anmärkning, sex ledamöter af högsta domstolen
framställt vid förra förslagets motsvarande 18 § har nu intagits den
föreskrift att, äfven om arbetsgivare, på sätt i 7 § 3 punkten bestämmes,
för sin rörelse helt och hållet eller delvis fritagits från försäkring
i riksförsäkringsanstalten, ersättning vid inträffande olycksfall
likväl alltid skall utbetalas från denna anstalt, hvilken i sin tur får
söka sitt åter af den det vederbör.

20 §.

Det inom högsta domstolen väckta förslag att ordet »yppas» i
denna § måtte utbytas mot ordet »inträffat» anser jag mig ej kunna
biträda, emedan riksförsäkringsanstalten bör ega att upptaga ersätt -

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

ningsfrågan till ny pröfning äfven på grund af omständighet, som inträffat
före den förra pröfningen, men först senare blifvit känd.

21 23 §§.

Hvad inom högsta domstolen anmärkts och föreslagits beträffande
motsvarande 20—22 §§ i förra förslaget har föranledt åtskilliga ändringar
i hithörande stadganden för att bringa dem till öfverensstämmelse
med de inom högsta domstolen i dessa hänseenden uttalade åsigter.

Likaledes har, med anledning af hvad inom högsta domstolen anförts,
23 § af förra förslaget helt och hållet uteslutits.

24 §.

1 enlighet med hvad flere högsta domstolens ledamöter hemstält
har den här stadgade straffpåföljden nedsatts till böter från och med
fem till och med tvåhundra kronor.

26 g.

För att undanrödja den inom högsta domstolen anmärkta tvetydighet
i fråga om hvilka arbeten eller rörelser för statens räkning, här
åsyftades, har §:ns affattning förtydligats.

Härjemte hafva enahanda bestämmelser, som för staten, ansetts
böra utsträckas äfven till kommunerna. Dessa senare skulle således
äfven undantagas från skyldigheten att försäkra sina arbetare i riksförsäkringsanstalten,
men i allt fall vara pligtiga att vid inträffande
olycksfall bereda dem eller deras anhöriga minst lika stor godtgörelse,
som i denna lag bestämmes.

28 §.

För att bereda kommunerna fördelen att, om de så åstunda, kunna
i riksförsäkringsanstalten försäkra sina arbetare bär ordet »näringsidkare»,
som fanns i förra förslagets motsvarande §, utbytts mot: »eu hvar
arbetsgivare».

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

Slutligen hemstälde departementschefen i underdånighet, på grund
af hvad han nu anfört, att Kong!. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att,
i enlighet med det inom civildepartementet nu utarbetade förslag, antaga
lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Justitieråden Herslow och Westman åberopade hvad de yttrat i
högsta domstolen vid granskning af det dit remitterade förslaget i
ämnet.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter behagade
Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande
departementschefen hemstält; och skulle till
följd häraf till Riksdagen aflåtas nådig proposition i
ämnet, af det innehåll bilagan vid detta protokoll
utvisar.

Ex protocollo
E. K. Almqvist,.

Bil. till Bilsd. Prat. 1891. 1 Samt. 1 Afd. 13 Haft.