Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22
Proposition 1895:22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
1
N:o 22.
or; I lijj *qIijg"0 s
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag angående försäkring för beredande af pension vid
varaktig oförmåga till arbete; gifven Stockholms slott den
14 januari 1895.
Under åberopande af bifogade statsrådsprotokollnfver civilärenden,
vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga närlagda förslag
till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott, tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
V. L. Groll.
Bih. till Riksd. Prof. 1895. 1 Sami. 1 Afd. 16 Raft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Förslag till Lag
angående
försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete.
§ 1.
I ändamål att pension vid varaktig oförmåga till arbete må varda
de här nedan i § 2 nämnde arbetstagare beredd skola dessa, män och
qvinnor, från det de fylt aderton år försäkras enligt de närmare bestämmelserna
i denna lag.
Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den,
som befinnes till följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller lyte vara ur stånd att genom sådant arbete, som motsvarar hans
krafter och färdigheter, vidare sig försörja, eller som fylt sjuttio år.
§ 2.
Mom. 1. Arbetstagare, hvilka enligt denna lag skola försäkras,
äro hos arbetsgivare anstälde:
1) arbetare, gesäller, lärlingar, tjenstehjon, statkarlar samt andra,
hvilka i fråga om anställningen äro med dem jemförliga;
2) biträden vid utöfvande af handel, näring eller yrke, hvilka icke
afses i 1), samt arbetsförmän (verkmästare, inspektörer, rättare o. d.),
derest aflöningen ej uppgår till ett tusen åttahundra kronor, för år
räknadt.
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Mom. 2. Såsom med försäkrings pligt förenad anställning skall
jemväl anses tillfällig sysselsättning, derest arbetstagaren varit under
alla söckendagar i en kalendervecka hos samma arbetsgifvare sysselsatt.
§ 3.
År gift man försäkrad enligt denna lag, skall hustrun, äfven om
hon icke sjelf är enligt § 2 försäkringspligtig, ändock anses försäkrad
och sålunda vara berättigad att, enligt hvad här nedan närmare stadgas,
åtnjuta pension vid varaktig oförmåga till arbete.
§ 4.
Försäkringen omfattar ej i statens eller kommuns tjenst anstälde
tjenstemän eller betjente; ej befälhafvare eller besättning å fartyg; ej
dem, som för sin anställning icke åtnjuta annan ersättning än fri bostad
eller fritt underhåll eller båda dessa förmåner; ej heller dem, som
uppenbarligen äro till arbete varaktigt oförmögne.
Försäkringen omfattar ej heller dem, som, då denna lag träder i
kraft, fylt fyrtio år; dock gälle i fråga om försäkrad mans hustru stadgandet
i § 3 oberoende af hustruns ålder.
På Konungens pröfning ankomme, om och under hvilka vilkor
medlem af pensions- eller lifränteanstalt må kunna från försäkring enligt
denna lag undantagas.
§ 5.
De försäkrade indelas i tre pensionsklasser, hvilka omfatta:
Första pensionsklassen: män, hvilkas kontanta aflöning för vecka
uppgår till tio kronor eller derutöfver;
Andra pensionsklassen: män, hvilkas kontanta aflöning för vecka ej
uppgår till tio kronor; samt
Tredje pensionsklassen: qvinnor.
§ 6-
För hvarje kalendervecka, under hvilken med försäkringspligt förenad
anställning egt rum, skall pensionsafgift erläggas:
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
inom första pensionsklassen med fyrtio öre;
inom andra pensionsklassen med tjugufem öre; och
inom tredje pensionsklassen med femton öre.
För den, som åtnjuter pension enligt denna lag, skall, ändå att
han innehar med försäkringspligt förenad anställning, pensionsafgift ej
erläggas.
§ 7.
Blifver den, som innehar med försäkringspligt förenad anställning,
på grund af sjukdom till arbete oförmögen, vare han, derest pensionsafgifter
derförinnan erlagts för tillhopa minst tvåhundrasextio veckor,
samt sjukdomen icke ådragits uppsåtligen eller vid föröfvandet af brott,
derför straff blifvit af domstol honom ådömdt, berättigad att för hvarje
hel kalendervecka, oförmågan varat, dock ej utöfver ett år, få pensionsafgift
sig tillgodoräknad såsom om den blifvit för honom erlagd.
För män skall dervid beräkning ske efter andra pensionsklassen.
§ 8.
År försäkrad man gift och är ej hustrun på grund af egen anställning
försäkringspligtig, skola de under äktenskapet för mannen erlagda
eller honom enligt § 7 tillgodoräknade pensionsafgifter anses
såsom erlagda jemväl för hustrun, dock ej i annan klass än den tredje.
§ 9.
Mom. 1. De i § 6 omförmälda afgifter skola gäldas af arbetstagaren
och arbetsgifvaren sålunda, att arbetstagaren bidrager med tjugufem
öre i första, femton öre i andra och tio öre i tredje pensionsklassen
och arbetsgifvaren med återstoden, eller således med femton öre i
första, tio öre i andra och fem öre i tredje pensionsklassen.
Mom. 2. Arbetsgivare, hvilken för ett år icke påförts annan bevillning
än antingen för fastighet till värde af högst tre tusen kronor
eller för inkomst af kapital och arbete, uppgående till högst åttahundra
kronor, må ega att af statsmedel återbekomma hvad på hans andel belöper
af de pensionsafgifter, som han visar hafva blifvit erlagda för en
hvar under samma år hos honom anstäld arbetstagare, derest anmälan
derom göres hos den i § 24 omförmälta pensionsnämnd i orten senast
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22. 5
inom två år efter utgången af det år, under hvilket afgifterna blifvit
erlagda.
Såsom bevis om erlagda pensionsafgifter skall godkännas intyg
derom, utfärdadt, i enlighet med faststäldt formulär, i stad af magistrat
eller kyrkoherde och å landet af kronofogden eller länsmannen i orten,
kyrkoherden i församlingen eller kommunalstämmans eller kommunalnämndens
ordförande eller ock, såväl i stad som å landet, af två män,
hvilkas trovärdighet blifvit vitsordad af sådan myndighet eller person,
som, enligt hvad nu är sagdt, sjelf eger utfärda dylikt intyg.
§ 10.
För det i § 11 angifna ändamål skall en hvar försäkringspligtig
arbetstagare vara försedd med en pensionsbok enligt faststäldt formulär.
Dylika pensionsböcker skola tillhandahållas allmänheten till pris,
som af Konungen bestämmes.
§ 11.
De i § 6 stadgade pensionsafgifter skola erläggas genom infästande
af pensionsmärken i den försäkrades pensionsbok, i hvilken jemväl
skall införas intyg om de pensionsafgifter, som enligt § 7 skola den
försäkrade tillgodoräknas.
§ 12-
Mom. 1. Pensionsmärken, hvarom i § 11 förmäles, skola genom
statsverkets försorg tillhandahållas allmänheten emot erläggande af dem
åsätta värden och skola vara försedda med beteckning för det år, under
hvilket de utgifvits. Ej må under något år andra pensionsmärken från
statsverket utgifvas än de, som bära det årets beteckning.
Mom. 2. Pensionsmärken för ett år må ej användas till erläggande
af pensionsafgifter för anställning, som egt rum längre tid tillbaka
än under nästföregående kalenderår.
§ 13-
Mom. 1. Det åligger arbetsgifvare att anskaffa pensionsmärken
och senast, då aflöning utbetalas till arbetstagaren, ombesörja att pensionsmärken
varda till behörigt belopp i arbetstagarens pensionsbok in
-
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
fästa samt makulerade genom påteckning enligt faststäldt formulär.
Af de sålunda infästa pensionsmärkenas belopp skola arbetsgifvaren ock
arbetstagaren vidkännas kvar för sig den andel, som det enligt § 9
mom. 1 åligger konom att gälda.
Mom 2. Genom arbetsgifvarens försorg skall pensionsbok senast,
då pensionsmärke första gången i densamma infästes, förses med anteckning
om den försäkrades fullständiga namn, födelse-år ock dag samt
födelse- ock boningsort. År arbetstagaren ej med pensionsbok försedd,
skall sådan på hans bekostnad af arbetsgifvaren anskaffas.
§ 14.
Har pensionsbok blifvit med pensionsmärken fullsatt eller eljest för
sitt ändamål obrukbar, eller har pensionsbok förkommit, skall ny pensionsbok
på den försäkrades bekostnad anskaffas och deri, på anmälan
hos pensionsnämnden, införas intyg om de pensionsafgifter, som kunna
visas hafva blifvit för den försäkrade inom de särskilda pensionsklasserna
erlagda eller konom enligt § 7 tillgodoräknade.
Pensionsbok, som af anledning nu är sagd blifvit till pensionsnämnd
ingifven, skall af nämnden insändas till den i § 24 nämnda pensionsstyrelse
för att der förvaras under tid, som varder af Konungen bestämd.
§ 15-
Försäkrad, för hvilken pensionsafgifter ej erlagts för inalles tvåhundrasextio
veckor då han fyller femtio år, vare från försäkringen
skild; dock eger sådan person rätt att återbekomma det belopp, hvarmed
han, jemlik! § 9 mom. 1, till de för honom erlagda pensionsafgifter
bidragit, derest anmälan derom göres hos pensionsnämnden i orten
inom två år från det han uppnått sagda ålder.
Rätt till återbekommande af pensionsafgifter tillkommer ej den,
som är å utrikes ort bosatt.
§ 16-
Den, som varit försäkrad under minst tvåhimdrasextio veckor, eger
att äfven derefter, ändå att han icke innehar med försäkringspligt förenad
anställning, fortsätta försäkringen genom att erlägga de i § 6 stadgade
afgifter, dock man endast i andra och qvinna i tredje pensions
-
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
klassen. Vid sådant fortsättande af försäkringen skola de afgifter, som
för gift man erläggas, icke gälla för hans hustru.
§ 17.
Mom. 1. För åtnjutande af rätt till pension erfordras, förutom att
varaktig oförmåga till arbete är för handen, att pensionsafgifter blifvit
erlagda för minst tvåhundrasextio veckor, oberoende af kortare eller
längre afbrott i försäkringstiden.
Mom. 2. År varaktig oförmåga till arbete orsakad af olycksfall, som
inträffat under tid, då med försäkringspligt förenad anställning af den
försäkrade innehades, vare den försäkrade berättigad till pension, ändå
att pensionsafgifter icke blifvit för tvåhundrasextio veckor erlagda.
Mom. 3. Har i det fall, som i § 7 afses, sjukdomen fortgått ett
år, må den försäkrade åtnjuta pension för den tid, oförmågan till arbete
derutöfver varar.
§ 18-
Pension skall för år utgå med ett belopp af femtio kronor med
tillägg af: för hvarje vecka, för hvilken pensionsafgift blifvit erlagd
eller enligt § 7 tillgodoräknad,
tio öre i första pensionsklassen;
fem öre i andra pensionsk^ssen; och
två öre i tredje pensionsklassen.
Skall pension utgå enligt § 17 mom. 2, beräknas densamma såsom
om pensionsafgifter blifvit för tvåhundrasextio veckor erlagda, dervid
de pensionsafgifter, som sålunda tillgodoräknas manlig försäkrad, anses •
erlagda inom andra pensionsklassen.
§ 19-
n~, Då försäkrad man aflider, skall, derest pensionsafgifter för minst
tvåhundrasextio veckor blifvit för honom erlagda, uppfostringshjelp utgå
för hvarje efterlefvande minderårigt äkta barn med trettio kronor för år,
intill dess barnet uppnått femton års ålder.
Har dödsfallet orsakats af olycksfall, som i § 17 mom. 2 säges,
skall dylik uppfostringshjelp utgå, ändå att pensionsafgifter ej blifvit
för tvåhundrasextio veckor erlagda.
§ 20.
Har försäkrad uppsåtligen ådragit sig varaktig oförmåga till arbete,
vare hans rätt till pension förverkad.
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Har försäkrad gift man af anledning, som nu är sagd, förverkat
rätt till pension, må sådant ej inverka på den rätt, hustrun eljest tillkommer,
eller den förmån, som enligt § 19 är tillförsäkrad hans barn.
§ 21.
Flyttar någon, som är berättigad till pension enligt denna lag, ur
riket, eger han ej uppbära pension för tid, under hvilken han är å utrikes
ort bosatt.
Ej heller utgår pension för tid, under hvilken pensionsberättigad
undergår frihetsstraff, som ej undersiiger en månad, eller är å tvångsarbetsanstalt
intagen.
§ 22.
Befinnes någon, som fått pension sig beviljad, icke längre vara till
arbete varaktigt oförmögen, må pensionen indragas.
§ 23.
Mom. 1. Pension utgår till försäkrad från den dag, varaktig oförmåga
till arbete inträdt, hvilket, då annat förhållande ej visas, anses
• hafva skett den dag, pensionen sökes. Uppfostringshjelp utgår från
den dag, fadern aflidit.
Mom. 2. Pension upphör med utgången af den månad, under hvilken
pensionstagaren aflidit eller pensions indragning beslutats. Uppfostringshjelp
upphör med utgången af den månad, under hvilken barnet
fylt femton år eller aflidit.
§ 24.
Ärenden rörande den försäkring, hvarom i denna lag stadgas, skola
handläggas af en för hela riket gemensam pensionsstyrelse samt af
särskilda pensionsnämnder i orterna.
Pensionsstyrelsens organisation och sättet för dess verksamhet bestämmas
af Konungen.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
9
§ 25.
Mom. 1. Hvarje socken å landet samt hvarje stad eller köping,
som har egen kommunalförvaltning, utgör ett pensionsdistrikt.
Hafva två eller flera socknar på landet eller lands- och stadskommun
gemensam kommunalförvaltning, skola de samfäldt såsom ett pensionsdistrikt
anses.
Mom. 2. Två socknar inom samma län må ock, ändå att de hafva
hvar för sig egen kommunalförvaltning, förena sig att för viss tid eller
tillsvidare utgöra ett pensionsdistrikt. Beslut härom skall tillika innehålla
bestämmelse om antalet ledamöter i pensionsnämnden samt om
grunderna för fördelningen socknarna emellan af de i §§ 30 och 36
omförmälta kostnader.
Mom. 3. Der på grund af kommuns vidsträckthet eller folkmängd
eller andra förhållanden så pröfvas lämpligt, må kommun fördela sig
i två eller flera pensionsdistrikt. Beslut om sådan fördelning äfvensom
om upphäfvande eller förändring deraf fattas, å landet af kommunalstämma
och i stad af stadsfrdlmäktige eller, der sådana ej finnas, af allmän rådstuga.
Mom. 4. Beslut, hvarom i mom. 2 och 3 förmäles, skall underställas
Konungens befallningshafvande, som eger att detsamlna antingen
oförändradt fastställa eller ock ogilla.
§ 26.
För hvarje pensionsdistrikt. skall finnas en pensionsnämnd, bestående
af en ordförande och ett jemnt. antal ledamöter, minst fyra; dock
må, med hänsyn till pensionsdistrikt.ets omfattning och folkmängd, ledamöternas
antal kunna inskränkas till två, derest sådan inskränkning
beslutas, å landet af kommunalstämma och i stad af stadsfullmäktige
eller, der sådana ej finnas, af allmän rådstuga samt beslutet varder af
Konungens befallningshafvande godkändt.
§ 27.
Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas af
Konungens befallningshafvande för fyra år i sänder.
Uppgift å ordförandens och suppleantens namn och bostad skall
till pensionsstyrelsen insändas samt i länskungörelserna införas.
Ledamöterna i pensionsnämnd jemte ett lika antal suppleanter för
dem väljas hvarje gång för fyra år, å landet af kommunalstämma och
Bih. till MM. Pnd. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 16 Käft. ‘2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
i stad af stadsfullmäktige eller, der sådana ej finnas, af allmän rådstuga ;
skolande dervid iakttagas dels att halfva antalet ledamöter och deras
suppleanter utses bland arbetsgivare samt halfva antalet bland försäkrings
pligtige arbetstagare, dels ock att hvarje röstande har en röst.
Åro två socknar enligt § 25 mom. 2 förenade till ett pensionsdistrikt,
väljas lika många arbetsgifvare och arbetstagare af hvardera socknen.
Der icke ledamöternas antal är inskränkt till två, skall halfva antalet af
de utsedde ledamöterna, deraf lika många arbetsgifvare och arbetstagare,
samt halfva antalet af suppleanterna, jemväl lika många arbetsgifvare och
arbetstagare, afgå efter lottning vid slutet af andra året, från det denna
lag vunnit tillämpning. Afgår ledamot eller suppleant under den för
honom bestämda tjenstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda
valde tjenstgöra under den tid, som för den afgångne återstått.
Sedan val af ledamot eller suppleant i pensionsnämnd egt rum,
har valförrättaren att om den valdes namn och bostad ofördröjligen underrätta
pensionsnämndens ordförande.
§ 28.
Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots
suppleant i pensionsnämnd må endast den vara, som är i kommunen
eller distriktet boende och som råder öfver sig och sitt gods samt är
i besittning af medborgerligt förtroende.
Ej må annan, som blifvit förordnad till ordförande i pensionsnämnd
eller suppleant för honom eller vald till ledamot eller ledamots suppleant,
kunna uppdraget sig afsäga än: embets- eller tjensteman, som af sin
befattning är hindrad att uppdraget fullgöra; den, som under de fyra
sistförflutna åren tjenstgjort såsom ordförande, ledamot eller suppleant
i pensionsnämnd; den, som uppnått sextio års ålder; samt den, som
eljest uppgifver förhinder, som, i fråga om ordförande och suppleant
för honom, af Konungens befallningshafvande och eljest af vederbörande
kommunalstämma, stadsfullmäktige eller allmän rådstuga godkännes.
§ 29.
Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet öfvervaka det stadgandena
i denna lag inom pensionsdistriktet, efterlefvas,
1. att afgöra uppkommande frågor, huruvida arbetstagare skall
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
enligt denna lag försäkras eller icke, samt om hvem som skall såsom
arbetsgivare rätteligen anses;
2. att afgöra, huruvida pensionsafgifter skola enligt § 7 försäkrad
tillgodoräknas, samt ombesörja införandet i den försäkrades pensionsbok
af de i §§ 11 och 14 omförmälta intyg;
3. att äfven eljest, då sådant begäres, granska pensionsbok äfvensom
att, på begäran af hustru, meddela intyg om de pensionsafgifter,
som enligt § 8 skola anses vara för henne erlagda;
4. att i anledning af gjorda ansökningar om pension eller uppfostringshjelp
äfvensom i fråga om indragning af pension förfara på
sätt i §§ 42, 43 och 44 stadgas; samt
5. att i öfrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som pensionsnämnder
af Konungen meddelas.
§ 30.
Pensionsnämnd sammankommer till ordinarie sammanträde minst
en gång hvar tredje månad å tid och ställe, nämnden bestämmer. Dessutom
må, der sådant är nödigt, extra sammanträde hållas. Till extra
sammanträde kallas ledamöterna af ordföranden. Tid och ställe för
sammanträde läte ordföranden kungöra i kyrkan minst fjorton dagar
före sammanträdet; hvarjemte sådant ombud, som i § 52 omförmäles,
skall om sammanträdet genom ordförandens försorg i god tid derförinnan
underrättas.
Ordföranden och ledamöterna skola för sin inställelse vid sammanträdena
af kommunen åtnjuta ersättning till belopp, som af kommunen
bestämmes, och som ej må sättas lägre för hvarje sammanträde än till
fem kronor för ordföranden och en krona 50 öre för ledamot.
Der två socknar äro förenade till ett pensionsdistrikt enligt § 25
mom. 2, gälle i fråga om ersättningens fördelning socknarne emellan
hvad som är stadgadt i det uti nämnda lagrum omförmälta beslut.
§ 31.
Pensionsnämnd må ärende ej handlägga, der icke, förutom ordföranden,
minst två ledamöter, deraf en arbetsgifvare och en arbetstagare,
äro tillstädes.
§ 32.
Inträffar för ordförande eller ledamot sådant binder, att han ej karl
vid sammanträde sig inställa, åligger det honom att derom ofördröjligen
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
underrätta, ordföranden sin suppleant samt ledamot vederbörande suppleant;
och vare sålunda underrättad suppleant skyldig att utan vidare
kallelse sig infinna.
§ 33.
Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan
af pensionsnämnden godkändt förbinder från nämndens sammanträde
sig afhåller, äfvensom ordförande eller ledamot, hvilken vid inträffadt
förhinder uraktlåter att underrätta suppleant, på sätt i § 32 föreskrifves,
skall bota, ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor samt ledamot
eller hans suppleant fem kronor. Derest sammanträdet i anseende
till de närvarande ledamöternas fåtalighet måste inställas eller upplösas,
böte ledamot eller suppleant dubbelt.
§ 34.
Å pensionsnämnds ordinarie sammanträde skola till pröfning företagas
de sedan näst föregående ordinarie sammanträde inkomna ärenden,
som ej blifvit å extra sammanträde deremellan slutligen afgjorda;
och skall ärende, ehvad det å ordinarie eller extra sammanträde till
behandling företages, genast afgöras, der icke nämnden för vederbörandes
hörande eller eljest i följd af särskilda omständigheter skulle finna
uppskof oundgängligen erfordras. Dock skall i sådant fall ärendet bringas
till slut sist å näst derpå följande ordinarie sammanträde.
§ 35.
Omröstning i pensionsnämnd sker öppet, och tillkommer hvarje
röstande en röst. Åro rösterna lika delade, gälle den mening, ordföranden
biträder.
§ 36.
Pensionsnämnds ordförande åligger att öfver gjorda framställningar
och inkomna ansökningar hålla register enligt faststäldt formulär.
Han förer protokoll vid nämndens sammanträden eller är för dess ordentliga
födande ansvarig, ombesörjer skriftvexlingen, emottager alla till
nämnden stälda skrivelser och framställningar samt vårdar nämndens
handlingar, allt utan annan ersättning, utöfver hvad honom enligt § 30
tillkommer, än godtgörelse för skrifmaterialier, postporto samt skrifvareoch
räkenskapshjelp, hvilken godtgörelse skall af kommunen gäldas.
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Der två socknar äro förenade till ett pensionsdistrikt enligt § 25
mom. 2, galle i fråga om ersättningens fördelning socknarne emellan
hvad som är stadgadt i det uti nämnda lagrum omförmälta beslut.
§ 37.
I det i § 36 omförmälta register skall ordföranden anteckna hvad
som beträffande hvarje ärende af pensionsnämnden beslutas, hvarvid
särskilt skall iakttagas, dels att för ärende, som tillika upptages i
protokollet, hänvisning till detta skall ske, dels ock att, då intyg, hvarom
i § 29 punkterna 2 och 3 omförmäles, införes i pensionsbok eller
eljest meddelas, i registret göres sådan anteckning, att deraf må framgå
antalet veckor, för hvilka pensionsafgifter sammanlagdt blifvit för den
försäkrade inom de särskilda klasserna erlagda eller honom enligt
§ 7 tillgodoräknade under hela den tid, han varit försäkrad, äfvensom
antalet veckor, för hvilka pensionsafgifter skola enligt § 8 anses vara
för hustru erlagda.
*'' '' § 38.
Protokollet skall innehålla uppgift å de vid sammanträdet närvarande
ledamöierna af pensionsnämnden samt i korthet angifva dels
de ärenden, om hvilka icke kan erhållas tillräcklig upplysning genom
anteckningarna i registret, dels ock i de fall, då omröstning inom
nämnden egt rum, huru denna utfallit. Ärende angående beviljande af
pension eller uppfostringshjelp eller pensions indragning äfvensom angående
återbekommande af pensionsafgifter skall alltid i protokollet
upptagas.
En hvar, som det åstund ar, eger att af protokollet taga afskrift.
§ 39.
Registret och protokollet för hvarje sammanträde skola genast
justeras; dock kan pensionsnämnd, som består af flera än två ledamöter,
särskildt för hvarje gång uppdraga åt två ledamöter att jemte ordföranden
justeringen verkställa sist inom åtta dagar efter sammanträdets
slut.
Sedan registret och protokollet för sammanträdet justerats, åligger
det ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom anslå
utdrag af registret å förut kung] ord t ställe.
14
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 22.
§ 40.
Framställning om vidtagande af åtgärd, som på pensionsnämnd
ankommer, göres i fråga om ärende, som i § 29 punkten 1 säges, hos
ordföranden för nämnden i arbetsorten och eljest hos ordföranden för
nämnden i det pensionsdistrikt, der sökanden vistas. Sådan framställning
må jemväl göras vid pensionsnämndens sammanträde. Ansökning
om pension eller uppfostringshjelp samt om återbekommande af pensionsafgifter
skall göras skriftligen.
§ 41.
Vid ansökning om pension skola fogas följande handlingar, nemligen
:
1) prestbevis angående sökandens ålder samt, i fråga om pension
åt hustru på grund af mannens försäkring, angående den tid, äktenskapet
varat;
2) läkareintyg angående sökandens helsotillstånd, eller, å landet,
der anskaffande af läkareintyg skulle vara förenadt med synnerliga
svårigheter, intyg af två trovärdige, af nämnden kände män, hvilka äro
inom distriktet boende; skolande intyget, ehvad det utfärdas af läkare
eller annorledes, tillika innehålla uppgift, huruvida sökanden må anses
vara till arbete varaktigt oförmögen på sätt i § 1 säges; samt.
3) de handlingar i öfrig!, som erfordras till utredande af sökandens
pensionsrätt.
Har sökanden fylt sjuttio år, är sådant intyg, som i punkt 2) omförmäles,
ej erforderligt.
§ 42.
År ansökning gjord om pension och finner peusionsnämnden ansökningen
ej böra afslås, skall nämnden pröfva rigtigheten af de pensionsafgifter,
hvilka ej förut blifvit af pensionsnämnd granskade, samt
på grund häraf, åberopade handlingar och för nämnden kända förhållanden
fatta beslut angående den pension, som må sökanden tillkomma.
Sedan den i § 45 stadgade besvärstid gått till ända, skall beslutet
15
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 22.
jemte utdrag af nämndens protokoll samt de till ärendet hörande handlingarna
af ordföranden insändas till pensionsstyrelsen, som har att beslutet
pröfva. Beviljas pension, skall pensionsstyrelsen derå utfärda
pensionsbref, som genom pensionsnämndens försorg tillställes pensionstagaren.
§ 43.
Då fråga väckts om indragning af pension, skall pensionsnämnden
gifva pensionstagaren tillfälle att i ärendet sig yttra samt efter utgången
af för sådant ändamål förelagd tid insända handlingarna i ärendet
jemte eget yttrande till pensionsstyrelsen, som har att deri fatta beslut.
§ 44.
Vid ansökning om uppfostringshjelp skola fogas:
1) prestbevis angående dagen för dödsfallet samt barnets ålder och
börd; och
2) de handlingar i öfrigt, som erfordras till utredande af rättigheten
till uppfostringshjelp.
Vid behandling af dylik ansökning skola bestämmelserna i § 42 i
tillämpliga delar lända till efterrättelse.
§ 45.
Ändring i pensionsnämnds beslut må af den, livilkens rätt är af
beslutet beroende, samt af sådant pensionsstyrelsens ombud, som i § 52
omförmäles, sökas hos pensionsstyrelsen genom besvär, hvilka skola till
pensionsnämndens ordförande ingifvas eller i betaldt bref med allmänna
posten vara till denne inkomna sist å trettionde dagen efter beslutets
meddelande, den dagen oräknad, då sådant skedde.
Till ordföranden inkomna besvär skola af denne efter besvärstidens
utgång, jemte utdrag af nämndens protokoll eller register samt de till
ärendet hörande handlingar, äfvensom, der sådant finnes erforderligt,
yttrande af nämnden, ofördröjligen till pensionsstyrelsen insändas.
Ordförande ege ock att öfver nämndens beslut anföra besvär hos
pensionsstyrelsen inom tid, som här ofvan är stadgad.
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
§ 46.
I pensionsstyrelsens beslut må ändring sökas hos Konungen senast
före klockan tolf å sextionde dagen efter delfående^ dagen, då detta
skedde, likväl oräknad.
-iliij; ‘ f»* T\>1 ii j.G& r,''.i tiv ro>pj| . •• • T i »/ t • • jj; ..i,: t; .*
Utbetalning af pension eller uppfostringshjelp verkställes å postanstalten
i den ort, der pensionstagaren eller den uppfostringshjelpen
tillkommer vistades, då ansökning om pension eller uppfostringshjelp
gjordes, derest icke i ansökningen uppgifvits annan postanstalt. Anvisning
å den postanstalt, der utbetalningen sker, skall i pensionsbrefvet
eller, i fråga om uppfostringshjelp, motsvarande handling lemnas.
Afflyttar pensionstagare eller den. uppfostringshjelpen tillkommer till
annan ort, eller önskar sådan person eljest pensionens eller uppfostringshjelpens
utbetalande å annan än förut angifven postanstalt, må, på
ansökning hos pensionsstyrelsen, anvisning meddelas om utbetalningens
verkställande å annan postanstalt.
Pension eller uppfostringshjelp må lyftas för hvarje kalendermånad
efter ingången af derpå följande månad.
§ 48.
Rätt till pension eller uppfostringshjelp enligt denna lag kan ej
öfverlåtas och må förty ej för gäld i mät tagas.
§ 49.
'') • r . .
Arbetsgivare, som underlåter att fullgöra hvad honom enligt § 13
åligger, straffes med böter från och med fem till och med femtio
kronor.
Éongt. Maj:is Nåd. Proposition N:o 22.
17
§ so.
Talan om ådömande af de i § 33 stadgade böter må väckas hos
penfeionsstyrelseti åf ordförande eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd
äfvensom af pensionsstyrelsens ombud i orten.
Förseelse, som i § 49 omförmäles, åtalas af allmän åklagare vid
allmän domstol.
§ 51.
Böter enligt § 33 ingå till den i § 53 omförmälta fond.
Böter, som eljest enligt denna lag ådömas, tillfalla till ena hälften
kronan och till andra hälften åklagaren. Saknas tillgång till sådana böters
gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
§ 52.
För hvarje pensionsdistrikt skall finnas ett af pensionsstyrelsen
förordnadt ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud
för flera pensionsdistrikt.
Ombuden hafva att tillhandagå pensionsnämnderna med råd och upplysningar
samt att i allmänhet öfvervaka försäkringsväsendets rätta
handhafvande i orterna; skolande de i öfrig! ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter, som varda dem meddelade.
Ombud eget att vid vederbörande pelisionsnämnds sammanträden
närvara och i öfverläggningarna, men ej i besluten deltaga.
§ 53‘
Pensionsafgifterna skola ingå till en fond, som förvaltas i enlighet
med de närmare föreskrifter, som derom utfärdas.
Till nämnda fond skall för hvarje år af statsmedel ingå ett lika
stort belopp som sammanlagda beloppet af arbetsgifvarnes andelar i
de pefisiohsafgiftér, hvilka för samma år erlagts för försäkrade i första
och andra pensionsklasfierna. Detta belopp anses utgöra hvad som erforBih.
till Riktd. Prat. 1895. 1 Sam!. 1 Afl. Uj Käft. 3
18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
dras till bestridande af kostnaden för de i §§ 3 och 19 stadgade förmåner
äfvensom till betäckande af den förlust, som för fonden kan uppstå
derigenom, att försäkrad för längre eller kortare tid upphör att vara i
sådan ställning, som, jemlikt §§ 2 och 3, grundlägger försäkringsförhållande
enligt denna lag.
Till samma fond skall jemväl af statsmedel ingå hvad som utöfver
ofvan omförmälta afgifter och statsbidrag erfordras till bestridande af
kostnaden för upptagande i försäkringen af män och ogifta qvinnor,
som, då lagen träder i kraft, befinna sig i en ålder af från och med
18 intill 40 år, äfvensom af hustrur, hvilka, jemlikt § 4, oberoende af
deras ålder omfattas af försäkringen.
§ 54. ,,r
Mom. 1. Inom fem år efter det lagen trädt i kraft och sedermera
minst en gång hvart tionde år skall, efter Konungens bestämmande,
anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning,
huruvida pensionsafgifterna äro tillräckliga till bestridande af pensioner
åt dem, som på grund af bestämmelserna i § 2 derefter inträda
i försäkringen. Framgår af denna undersökning behof åt förändring i
gällande bestämmelser rörande försäkringsvilkoren, ma sådan förändring
ega rum endast i fråga om pensionernas i § 18 omförmälta tilläggsbelopp
och efter af Konung och Riksdag derom fattadt beslut.
Med afseende å dem, som då äro försäkrade, må ändringen endast
gälla för de pensionsafgifter, som derefter varda erlagda eller tillgodoräknade.
Mom. 2. I sammanhang med sådan undersökning, som i mom. 1
är nämnd, skall tillika verkställas utredning, huruvida fonden är minst
så stor, att den motsvarar kapitalvärdet af alla de utbetalningar, som
med dess medel skola bestridas, minskadt med kapitalvärdet af alla
påräknade inkomster.
Visar sig härvid brist, skall denna ersättas af statsmedel.
§ 55.
Förutom hvad som enligt §§ 30 och 36 åligger kommunerna att
gälda bestridas kostnaderna för försäkringsväsendets förvaltning af
staten.
Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
19
§ 56.
Till erhållande af lifränta vid sådan varaktig oförmåga till arbete,
som i § 1 säges, vare det en hvar svensk man eller qvinna, som fylt
femton år, medgifvet att hos pensionsstyrelsen eller annan myndighet,
som af Konungen bestämmes, erhålla försäkring genom erläggande åt
försäkringsafgifter, hvilkas sammanlagda belopp under ett kalenderår
dock icke för någon må öfverstiga etthundra tjugu kronor. Dessa medel
må icke ingå till den i § 53 omnämnda fond, utan skola såsom en särskild
fond bokföras och förvaltas. . .
Lifräntas årliga belopp skall utgöra för hvarje erlagd försäkrmgsafgift
en sextiondedel af afgiftens belopp för hvarje helt år, som efter
afgiftens erläggande förflyter till dess lifräntan beviljas. .
Beträffande försäkring, hvarom i denna § säges, lände i tillämpliga
delar till efterrättelse hvad § 54 innehåller om verkställande af undersökning
å vissa tider af försäkringsvilkor och fond, om ändring åt
vilkoren och om godtgörelse med statsmedel af möjligen uppkommen
brist.
§ 57.
De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller,
finnas erforderliga för lagens tillämpning, utfärdas af Konungen.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1897.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
1
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott den 14 januari 1895.
N är varande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre Åkerhielm,
Östergren,
Groll,
Wikblad,
Gilljam,
friherre Rappe,
Christerson och
Wersåll.
1:o.
Departementschefen statsrådet Groll anförde i underdånighet:
Sedan Eders Kongl. Maj:t, med anledning af Riksdagens i skrifvelse
den 11 maj 1884 gjorda anhållan att Eders Kongl. Maj:t täcktes
låta utreda om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet
af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare beträffande
möjliga olycksfall i arbetet äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring
åt arbetare och med dem jemförliga personer, den 3 oktober
nämnda år tillsatt en komité med uppdrag att verkställa den af RiksBih.
till Känd. Blot. 1895. I Sami. 1 Afä. 16 Haft. 1
Inledning.
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
dagen sålunda begärda utredning och derefter afgifva de förslag,
hvartill utredningen gåfve anledning, aflemnade denna komité under
loppet af åren 1888 och 1889 åtskilliga lagförslag, af Indika tvenne
föranledt till utfärdande af särskilda lagar, nemligen lagen om skydd
mot yrkesfara af den 10 maj 1889 och lagen om sjukkassor af den 30
oktober 1891. Ett tredje af komitén utarbetadt lagförslag angående
försäkring för olycksfall i arbetet blef af Eders Kongl. Maj:t lagdt till
grund för särskilda propositioner till Riksdagen dels år 1890 och dels
år 1891, men dessa propositioner lyckades icke från Riksdagens sida
tillvinna sig någon lifligare anslutning.
Ett fjerde af komitén afgifvet författningsförslag, som afsåg en lagom
ålderdomsförsäkring, blef den 30 oktober 1891 för Eders Kongl.
Maj:t i underdånighet föredraget, hvarvid, med åberopande af anmärkningar,
som mot detta förslag från deröfver hörda myndigheter
och andra framstälts, samt på i öfrigt anförda skäl framhölls, att frågan
om en lagstiftning rörande ålderdomsförsäkringen då ännu icke kunde
anses hafva vunnit den utredning, att ett tillfredsställande förslag i
ämnet kunde derpå grundas, samt att denna försäkring likasom äfven
olycksfallsförsäkringen möjligen borde sättas i samband med och hufvudsakligen
grundas på invaliditets-principen, hvarigenom jemväl den fördel
syntes kunna vinnas att den mot de för Riksdagen framlagda lagförslag
om olycksfallsförsäkring gjorda invändning, som grundats derpå, att
man icke kunde öfverskåda hvilka kostnader arbetareförsäkringen i dess
helhet kornrne att medföra, borde förlora sin betydelse; och hemstälde
jag på grund deraf att Eders Kongl. Maj:t täcktes uppdraga åt en
komité att efter utredning af hithörande förhållanden inkomma med
underdånigt yttrande i ämnet och de lagförslag, hvartill en sådan utredning
funnes böra föranleda.
Denna hemställan behagade Eders Kongl. Maj:t bifalla; och den
komité, som samma dag tillsattes och hvilken till en del bestod af personer,
som jemväl varit ledamöter i den ofvannämnda år 1884 tillsatta
arbetareförsäkringskomitén, har sedermera den 30 mars 1893 aflemna!
af motiv och utredningar åtföljdt förslag till lag angående försäkring
för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete; öfver hvilket
förslag, efter remiss till kommerskollegium, fabriks- och handtverksföreningar,
arbetareföreningar och andra för ämnet intresserade föreningar
och enskilde lemnats tillfälle att sig yttra och Eders Kongl. Maj:ts
samtlige befallningshafvande samt kommerskollegium afgifvit underdåniga
utlåtanden. De afgifna yttrandena och utlåtandena hafva för att komma
till eu större allmänhets kännedom blifvit till trycket befordrade.
3
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Den fråga, arbetareförsäkringsfrågan, åt hvilken förevarande lagförslag
åsyftar att i en väsentlig del bereda lösning, afser ett af de vigtigaste
nutida sociala spörsmålen, och intet land, som har anspråk på att
räknas till nutidens kulturländer, har lemnat densamma helt och hållet
utan uppmärksamhet. Den ekonomiskt otrygga ställning, i hvilken den
arbetande klassen till stor del befinner sig, framkallar hos denna klass
ett tillstånd af oro, som icke kan annat än skadligt återverka på samhället
i dess helhet; och det måste derför betraktas såsom eu uppgift
af framstående vigt att, så långt det står i samhällets förmåga, medverka
dertill att de talrika arbetarefamiljerna frigöras från det osäkerhetstillstånd,
som är en följd deraf att, om familjefadern eller den, af hvars
verksamhet familjen i'' första hand är för sin bergning beroende, genom
olycksfall, sjukdom eller ålderdom beröfvas sin arbetskraft, familjen står
utan de nödvändigaste existensmedlen. När arbetareförsäkringsfrågan
först trängde sig fram, hade uppfattningen ännu icke vunnit klarhet om
hvad densamma i hela sin utsträckning gälde, utan man fäste då sin
uppmärksamhet egentligen endast vid hvad som närmast föll i ögonen,
eller den plötsliga rubbning i arbetarefamiljens ställning, som inträffade
i händelse arbetaren drabbades af svårare olycksfall eller af en tillfälligt
påkommen sjukdom, och man sökte förebygga de svåra ekonomiska
rubbningarne'' deraf genom att befrämja sjukkassors inrättande och påbjuda
åtgärder till förebyggande af olycksfall och till afhjelpande af
de ekonomiska följderna deraf. Men, i mån som åskådningen vidgades,
blef det mer och mer klart att, om det åsyftade målet fullt skulle uppnås,
det icke var tillfyllest att arbetarens familj tryggades mot följderna
af en genom olycksfall eller tillfällig sjukdom plötsligt inträffande oförmåga
till arbete för familjens försörjning, utan att skydd äfven borde
beredas mot följderna af den arbetsoförmåga, som visserligen icke lika
hastigt, men enligt naturens ordning så mycket vissare drabbar arbetarens
familj, när familjefadern inträder i ålderdomen, eller när genom
arbete i ansträngande och helsofarliga yrken eller eljest helsa och kralter
svika. 1 Tyskland insåg man dessa konseqvenser redan vid den tid,
då för tyska riksdagen framlades förslaget om olycksfallsförsäkring,
men man hade ännu icke undersökt, huru dessa konseqvenser skulle
kunna realiseras, och till följd deraf bereder den tyska olycksfallsförsäkring-slagen
åt arbetarne fördelar, hvilka i den några år senare tillkomna
lagen om ålderdoms- och invaliditets försäkring det af ekonomiska
anledningar befanns vara omöjligt att bereda arbetarne vid ålderdomsoch
invaliditetsförsäkringen. Häraf hafva i det tyska riket vållats
åtskilliga slitningar, hvilka måhända endast med stora svårigheter kunna
Invaliditets
principen.
4 Kongl. Ma.j:ts Nåd. Proposition N:o 22.
i framtiden utjemnas. Äfven några andra länder hafva infört olycksfallsförsäkring
efter sådana grunder, att det synes blifva dem ytterst
betungande att på ett nöjaktigt sätt kunna genomföra den deraf konseqvent
följande ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen. Hos oss sökte
man i de åren 1890 och 1891 framlagda förslagen om eu olycksfallsförsäkring
begränsa densamma till måttliga dimensioner, för att förebygga
sådana slitningar, som i Tyskland redan visat sig och i de öfriga
länder, som infört olycksfallsförsäkringen utan att iakttaga vederbörlig
försigtighet, med all sannolikhet komma att uppstå.
Det förslag, som af nya arbetareförsäkringskomitén den 30 mars
1893 afgifvits,’ afser införande af en arbetareförsäkring, grundad på
den, enligt min tanke, i hufvudsak rigtiga principen om beredande
af pension vid hvarje slag af invaliditet, eller varaktig oförmåga till
arbete, vare sig denna härrör af olycksfall, sjukdom eller ålderdom.
Med »varaktig oförmåga» till arbete afses icke att personen i fråga skall
vara fullkomligt oförmögen till allt arbete, i hvilket fall fördelarne af
lagen naturligtvis endast komme ett jemförelsevis ringa fåtal till godo,
utan varaktig oförmåga till arbete anses vara för handen, då en person
till följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte
är urståndsatt att genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter
eller färdigheter, vidare sig försörja. Har han fylt 70 år, anses han
af rent praktiska skäl utan vidare undersökning såsom invalid.
»En dylik försäkring», yttrar komitén i sina motiv (del I sid. 31),
»har i främsta rummet uppenbarligen det företrädet att understödet utgår
just i de fall och från den tidpunkt, då arbetskraften ej längre
räcker till och således det verkliga behofvet inträdt. För de klasser
af befolkningen, hvilka här äro i fråga, torde derföre invaliditetsförsäkringen
vara den naturliga och rigtiga försäkringsformen.» Komitén
erinrar vidare, hurusom bland de försäkringssätt, som på enskild väg
i vårt land försökts för att bereda arbetaren pension, ålderdomsförsäkringen
förnämligast kommit till användning, och framhåller det principielt
o rigtiga och i praktiskt afseende ofördelaktiga i denna försäkring vid
jemförelse med invaliditetsförsäkringen, i det att komitén yttrar följande:
»Enligt ålderdomsförsäkringens princip skall understöd börja utgå
först då den försäkrade uppnått en på förhand bestämd pensionsålder.
Valet af denna är i och för sig alldeles godtyckligt och kan i verkligheten
naturligtvis aldrig så göras, att alla, som äro i behof af
understöd, också erhålla sådant, Väljer man en hög ålder, komma
många, som derförinnan förlorat sin arbetskraft eller aflidit, att antingen
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
alls icke erhålla något understöd eller ock åtnjuta sådant allenast under
en del af den tid, hvarunder de varit till arbete oförmögne. För att
undanrödja denna olägenhet kunde man visserligen lemna ett i förhållande
till gjorda inbetalningar och andra omständigheter reduceradt
understöd till dem, hvilka blefve deraf i behof, innan de uppnått den
bestämda åldersgränsen. Dermed hade man emellertid i sjelfva verket
frångått ålderdomsförsäkringens princip och i stället kommit in på invaliditetsiövsäkrmgens
område. Sättes åter pensionsåldern lägre, ökas
kostnaden högst väsentligt, utan att likväl understöd kommer att finnas
i alla de fall, der behofvet af detsamma förefinnes, hvarjemte många,
som ännu äro fullt arbetsföra och derföre i egentlig mening icke äro i
behof af understöd, erhålla sådant. Det är häraf tydligt att en ålderdomsförsäkring
aldrig kan fullt motsvara det hufvudsakliga ändamålet
med en arbetareförsäkring. Antingen tillgodoser den endast i otillräcklig
omfattning alla förefintliga behof, eller ock medför densamma alltför
stora kostnader.»
»Lägger man deremot, såsom i den tyska lagen angående invaliditets-
och ålderdomsförsäkring den 22 juni 1889 skett, inval iditetsprincipen
till grund för försäkringen, undvikas nämnda olägenheter. Enligt
denna princip erhåller den försäkrade understöd från och med den tidpunkt,
då han anses vara invalid, d. v. s. till arbete varaktigt oförmögen,
hvarmed i den tyska lagen förstås att han i följd af sjukdom,
ålderdom eller liknande orsaker icke kan anses vidare vara i stånd att
genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, förtjena
ett visst existensminimum.»
För att åskådliggöra skilnaden emellan de båda försäkringssätten
anför komitén några siffror, hvilka grunda sig på de i del II af komiténs
betänkande intagna tabeller.
»Antager man», yttrar komitén, »att genom en invaliditetsförsäkring
skulle beredas dem, som blifvit till arbete varaktigt oförmögne, äfvensom
dem, hvilka väl icke äro invalider, men uppnått 70 års ålder, en
årlig pension af 100 kronor, skulle en person, som vid 20 års ålder
inträdde i försäkringen, härför hafva att årligen erlägga ungefär 9
kronor, till dess han erhölle pension eller aflede. Af alla, som inträdde
i försäkringen, skulle då omkring 62 procent en gång komma i åtnjutande
af pension.»
»Vore det åter fråga om en ålderdomsförsäkring, som skulle blifva
lika billig, komme pensionsåldern att sättas till 61 år, hvilken ålder för
öfrigt just är den, då invaliditet i medeltal inträder. För erhållande
af samma pensionsbelopp, 100 kronor, skulle årsafgiften blifva ungefär
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
densamma som i förra fallet, men den måste erläggas intill fylda 61
år för att full pension skulle kunna erhållas. Äfven i detta fall uppnår
samma antal personer — något öfver 60 procent — den föreskrift^
åldersgränsen, men mera än en fjerdedel af dem hafva derförinnan
blifvit till arbete varaktigt oförmögne och hafva fördenskull sannolikt
i regel icke vant i stånd att ända till 61 års ålder fortsätta med erläggande
af försäkringsafgifteraa, utan blifva i allmänhet af denna anledning
förlustige en del af sin pension srätf. Omkring hälften så många
som dessa hafva derförinnan blifvit invalider, men aflidit, innan de uppnått
den föreskrift^ åldern, under det att af dem, som uppnå denna,
mera än tv.å tredjedelar ännu äro fullt arbetsföra och väl derföre icke
i behof af understöd. Alla dessa missförhållanden bero hufvudsakligen
derpå att ålderdomsförsäkringen icke tillgodoser behofvet i hvarje enskild!
fall, hvilket deremot eger rum genom invaliditetsförsäkringen.»
Invaliditetsförsäkringen har företräde framför ålderdomsförsäkringen
äfven i ett annat afseende, hvilket är af den betydelse, att det bör
framhållas.
»Det är nemligen», yttrar komitén, »till en början ett allmänt kändt
förhållande, att dödligheten inom olika samhällsklasser är ganska olika
allt efter beskaffenheten af sysselsättning och lefnadsvilkor i öfrig!
Sålunda är, hvad särskild! kroppsarbetarne angår, medellifslängden för
dem, som äro sysselsatta i jordbruket och vissa dermed likartade yrken,
ej oväsentligt längre än för arbetare i flertalet af de industriela yrkena.
Om nu försäkringsafgifternas storlek och sättet för deras erläggande
äfvensom pensionsålder och pensionsbelopp vore lika för samtliga dessa
yrken, skulle vissa yrkesgrupper komma att betala mer och andra mindre,
än som svarar mot det verkliga värdet af deras försäkring hvar för
sig. Att dessa olikheter ej äro så obetydliga, att de kunna lemnas utan
afseende, visa några af 1884 års komité anstälda undersökningar (jemför
dess Betänkande III. 7, sidorna 28 och 29). Utaf 1,000 femtonårige
män på landsbygden lefva nemligen enligt nämnda undersökningar 667
ännu qvar vid 60 års ålder med en återstående medellifslängd af 15 år,
under det att i städerna vid samma ålder allenast 462, således V3 mindre,
qvarlefva med en återstående medellifslängd af knappast 1272 år. Äfven
inom de af samma komité undersökta olika industriela yrkena visade sig
liknande skiljaktigheter, så att, medan t. ex. af 1,000 män inom bergshandteringen
emellan 15 och 20 år icke mindre än 676 ännu lefde qvar vid
en ålder af 60—65 år, detta inom näringsmedelsindustrien samt pappersocli
tryckeriindustrien var fallet med endast 501 respektive 374 personer.
■7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Vid 60 års ålder var den återstående medellifslängden inom de nämnda
yrkesgrupperna respektive 14,8, 12,8 och 10,9 år.»
»Ehuru dessa resultat äro ganska osäkra, antyda de likväl att inom
vissa yrken ej allenast det relativa antalet af dem, som nå en viss
pensionsålder, är betydligt större än inom andra, utan derjemte att den
tidrymd, under hvilken pension åtnjutes, merendels är längre i det förra
fallet än i det senare. Om yrken af så olika beskaffenhet, sammmanföras
i en och samma ålderdomsförsäkring, komma alltså vissa yrken,
nemligen de i sanitärt hänseende bättre lottade, att blifva gynnade på
de öfrigas bekostnad.»
»Vid en invaliditetsförsäkring förekomma dylika orättvisor i betydligt
mindre grad. Öfver hufvud taget är inom de yrken, der dödligheten
är stor och invaliditet inträder relativt tidigt, äfven dödligheten
bland invalider större, så att den tidrymd, under hvilken pensionerna
åtnjutas, blifver kortare. Faktorerna upphäfva derföre här i allmänhet
hvarandras verkan. Der någon orättvisa ändock skulle kunna uppstå,
är det åtminstone de sämre lottade yrkena, som gynnas, och icke tvärtom.»
Till belysande af fördelarne dels af en invaliditetsförsäkring framför
dem af en olycksfallsförsäkring, dels ock af en förening af dessa båda
till en enda, anför komitén, bland annat, följande:
»Antalet fall, der understöd skulle genom en olycksfallsförsäkring
beredas, är ganska obetydligt i förhållande till alla fallen af varaktig
arbetsinvaliditet. Allt eftersom man utgår från tyska eller svenska förhållanden,
visar det sig nemligen att, under förutsättning af en konstant
folkmängd, respektive 1,4 och 1,7 procent af de arbetsduglige arbetarne
årligen blifva invalider och att af dessa endast omkring en tiondedel
blifvit det i följd af olycksfall. Tager man åter hänsyn till folkmängdens
verkliga fördelning på de olika åldrarne, uppgår antalet invaliditetsfall,
som orsakats af olyckshändelse, till omkring V? af hela antalet.
Härvid äro då endast med hvarandra jemförliga fall räknade, i det att
sådana, der olyeksfallsinvaliditeten ansetts medföra allenast 20 procents
minskning i arbetsförmågan eller mindre, uteslutits, enär dessa i eu
allmän invaliditetsförsäkring icke torde medföra rätt till understöd.»
»För en förening af olycksfalls- och invaliditetsförsäkringen talar
den högst betydliga förenkling, som i flere afseende!» vinnes. Derigenom
att frågan om anledningen till invaliditeten lemnas å sido befrias
man från en mängd besvärliga och stundom rätt ömtåliga undersökningar
och förhandlingar, som eljest blifva nödvändiga. Pensioner
och afgifter kunna utgå efter samma grunder, i följd hvaraf förvaltnin
-
8
Obligatorisk
försäkring.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
gen förenklas samt försäkringens ändamål och nytta lättare inses af de
klasser, om hvilka fråga är. Likaså kommer den vid en olycksfallsförsäkring
nödvändiga indelningen af de olika yrkena i en mängd så
kallade farlighetsklasser att bortfalla, eller åtminstone blifver en dylik
komplikation reducerad till vida mindre proportioner, än som till exempel
vid den tyska och österrikiska olycksfallsförsäkringen visat sig erforderliga.
Dels utgöra nemligen olycksfallen i arbetet en så ringa del
af samtliga invaliditetsfall, att deras inflytande redan derigenom blifver
mindre märkbart, dels torde de yrken, i hvilka olycksfallsfreqveusen
är relativt stor, ofta äfven i öfrigt vara ogynsamma för arbetarnes lif
och helsa, så att dödligheten både bland invalider och arbetsföre är
större, i följd hvaraf faktorerna delvis upphäfva bvarandras verkan.»
Komitén har vidare bygt sitt ifrågavarande förslag om en arbetareförsäkringslag
på principen om försäkringstvång. Om lämpligheten af att
den obligatoriska principen lägges till grund för en lagstiftning i förevarande
ämne och olämpligheten af att densamma bygges uteslutande
på frivilligheten hyser jag för min del ej ringaste tvifvel, och jag är
öfvertygad om att, derest den senare principen skulle utgöra enda
grundvalen för en lagstiftning i detta ämne, det vore vida bättre för
samhället att hela saken af staten lemnades å sido, ty i de flesta fall
komme en dylik med statsmedel understödd försäkring till godo icke
dem, man ville bereda fördelarne deraf, utan helt andra, hvilka skulle
begagna sig af dess förmåner, utan att deraf i allmänhet vara i behof.
För att en arbetareförsäkring, hyflande på de grunder, som komiténs
förslag angifver, skall på ett nöjaktigt sätt motsvara sitt ändamål,
måste densamma, yttrar komitén, gifvetvis erhålla så stor utsträckning
som möjligt. Endast då kunde de sociala missförhållanden, hvilka osäkerheten
i arbetsklassens ekonomiska ställning framkallat, afhjelpas i en
sådan omfattning, att samhällets intresse fullt tillgodosåges, på samma
gång allenast under nämnda förutsättning försäkringen kunde anordnas
så billigt och lämpligt, att dess genomförande ej mötte alltför stora
praktiska svårigheter.
Enligt komiténs åsigt kan man emellertid ej förvänta en så talrik
anslutning till försäkringen på frivillighetens väg. Undersökningarne angående
resultaten af arbetarnes egna bemödanden att betrygga sin framtid
gifva vid handen att, då det gäller följderna af mera varaktig oförmåga
till arbete, det enskilda initiativet, äfven när det erhållit kraftigt understöd
utifrån, varit i hög grad otillräckligt. Komitén hänvisar härutinnan till
del IV af sitt betänkande. Erfarenheten från främmande länder ådagalägger
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
också, fortsätter komitén, att man icke ens genom särskilda lockelsemedel,
såsom statsgaranti för understödens utbetalande, kostnadsfri förvaltning
samt till och med direkt statstillskott, lyckats åstadkomma en tillfredsställande
arbetareförsäkring på frivillighetens väg, och anledningen härtill
tQrde ingalunda, såsom man stundom påstått, vara att söka endast
deruti att försäkringen varit i ett eller annat hänseende olämpligt
anordnad.
Allenast om försäkringen göres obligatorisk, kan man, enligt komiténs
tanke, hafva grundad förhoppning att försäkringens fördelar skola
komma dem till godo, hvilka af desamma äro i största behof. Der
tillräcklig insigt om eget intresse och förmåga att tillvarataga detta
saknas — och det torde, hvad angår beredande af skydd mot följderna
af mera varaktig oförmåga till arbete, vara fallet med det stora flertalet
af arbetsklassens medlemmar — måste tvånget ligga i den enskildes
eget verkliga intresse; och då dertill kommer att för samhället skadliga
förhållanden derigenom aflägsnas, finnes, enligt komiténs åsigt, tillräckligt
skäl för att i denna punkt afvika från grundsatsen om den enskildes
ekonomiska sjelfbestämningsrätt. För öfrigt är tvångsprincipens
tillämpning för att bereda enskilde samhällsmedlemmar en mera tryggad
ekonomisk ställning ingalunda en uppfinning af den nyaste tiden eller
alltid utgången från de styrande i samhället. I främmande länder har
densamma sedan lång tid tillbaka användts på försäkringens område,
t. ex. i Tyskland, der dels brandförsäkringen flerstädes varit och ännu
är obligatorisk, dels ock arbetare genom åtskilliga förordningar i de
olika staterna förpligtats ingå i understödskassor. Komiténs statistiska
undersökning angående enskilda pensionskassor och pensionsföreningar
visar ock att jemväl arbetare och betjente vid åtskilliga enskilda inrättningar
i vårt iand äro underkastade försäkringstvång.
Komitén bemöter ock ett par ofta hörda anmärkningar mot införande
af försäkringstvång, särskildt hvad arbetsklassen angår.
Man har, säger komitén, påstått att en obligatorisk arbetareförsäkring,
utom vidkommande olycksfall i arbetet, icke läte sig genomföras.
Genom brist på arbetstillfälle blefve nemligen arbetaren stundom
ur stånd att erlägga försäkringsafgifterna och ginge derföre i de flesta
fall miste om försäkringens fördelar. Rigtigheten af denna invändning
berodde emellertid helt och hållet på det sätt, hvarpå försäkringen blifvit
anordnad. Derest försummad inbetalning af försäkringsafgifterna, såsom
i de enskilda bolagen oftast torde vara fallet, hade till följd försäkringsförhållandets
upphörande, vore det tydligt att arbetarne, hvilka ofta nog
för kortare eller längre tid saknade arbete, och framför allt de af dem,
Bih. till Rikad. Blot. Vid5. / Barn/. 1 Afd. lti Iläft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
hvilkas yrke nödvändigt medförde ett afbrott i arbetet under viss tid
hvarje år, skulle hafva allenast ringa fördel af försäkringen. Anordnades
åter denna enligt komiténs förslag, komme endast högst sällan någon
att i följd af arbetslöshet gå förlustig sin pensionsrätt.
Andra anmärkningar, som gjorts emot försäkringstvånget, yttrar
komitén vidare, äro att man derigenom skulle förhindra arbetarne att
möjligen på bättre sätt använda sina besparingar och att just derigenom
att iakttagandet af en viss sparsamhet blifvit i lag föreskrifvet icke
blott försäkringens uppfostrande verkan ginge förfelad, utan till och
med sparsamhetsliågen och omtanken för framtiden slappades. Hvad
den första anmärkningen beträffade, vore det visserligen möjligt att de
belopp, hvilka indroges under form af försäkringsafgifter, i ett eller
annat fall kunde komma den enskilde till godo på ett för honom lämpligare
sätt. Äfven härutinnan berodde naturligtvis allt på sättet för försäkringens
anordnande. Att afgiftsbeloppens placering i en enskild
pensionsanstalt skulle gifva arbetaren ett större utbyte, än hvad han
genom den af komitén föreslagna försäkringen komme att erhålla, förnekas
af komitén på det bestämdaste, enär statsverket enligt föreliggande
förslag bestrede kostnaden för förvaltningen samt försäkringen icke
skulle medföra någon vinst för utomstående förlagsmän eller aktieegare.
De fall, då afgiftsbeloppen skulle för arbetaren kunna erhålla en lämpligare
användning än genom den föreslagna försäkringen, torde blifva
sällsynta och icke böra tillmätas någon betydelse med afseende på de
stora fördelar, som försäkringen medförde för öfriga försäkrade och
för samhället.
Beträffande slutligen anmärkningen att försäkringstvånget skulle å
arbetarne utöfva ett skadligt inflytande i moraliskt hänseende, ville komitén
tillbakavisa densamma med erinran att försäkringen afsåge allenast
dem, som arbetade, icke dem, som i lätja förspilde sin tid och beröfvade
sig sjelfve utsigten till en tryggad ställning; att genom försäkringen
bereddes allenast ett nödtorftigt understöd under den tid, arbetskraften
saknades, hvarföre det måste ligga i den försäkrades eget intresse att,
om han det förmådde, genom sparsamhet förskaffa sig rikligare utkomst;
samt att det vore mera sannolikt att den, som hade sin och de sinas
framtid åtminstone nödtorftigt betryggad, skulle efter förmåga söka
bereda sig ökad trefnad, än att den, hvilkens ekonomiska existens vore
fullkomligt osäker, och som derföre vanligen blefve liknöjd om sin framtid,
skulle genom ekonomisk förtänksamhet sörja för densamma.
Kongl;tMaj:ts Nåd, Proposition N:o 22. It
Af de skäl, jag här ofvan hufvudsakligen anfört, har komitén grundat
sitt förslag om arbetareförsäkring på invaliditetsprincipen och försäkringstvång.
Hufvudgrunderna för komiténs förslag äro i öfrigt. följande:
l:o) Försäkringen skall i regeln omfatta dels alla egentlige arbetare
(dit hänförlige jemväl gesäller, lärlingar, tjenstehjon, statkarlar,
sjöfolk med flere), hvilka äro hos arbetsgifvare anstälde; dels ock biträden
vid utöfvande af handel, näring eller yrke, arbetsförmän (verkmästare,
inspektörer, rättare och dylike) samt befälhafvare å fartyg,
alle desse under förutsättning att deras aflöning, för år räknadt, ej uppgår
till 1,800 kronor.
I försäkringen inbegripas jemväl försäkrad mans hustru och barn
på sätt i förslaget närmare angifves. Deremot omfattar försäkringen
icke dem, som uppenbarligen äro till arbete varaktigt oförmögne, ej
dem, som icke fylt 18 år, ej dem, som för sin anställning icke åtnjuta
annan ersättning än fri bostad eller fritt underhåll eller båda dessa förmåner,
ej heller i statens och kommunernas tjenst anstälde tjenstemän
och betjente; och under vissa förutsättningar kan Kongl. Maj:t undantaga
från försäkringen medlemmar af särskilda pensionskassor eller
pensionsföreningar. Å arbetare, som, då lagen träder i kraft, fylt 55
år, är lagen ej tillämplig.
De egentligen lösa arbetarne inbegripas ej under försäkring stvånget.
2:6) För beredande af pensioner åt dem, som försäkringen omfattar;
skall arbetstagare till ena hälften och arbetsgifvare, hos hvilken han är
anstäld, till andra hälften erlägga vederbörliga afgifter, hvilka skola ingå
till eu särskild fond, som bör göras räntebärande, och hvilka afgifter,
efter försäkringstekniska grunder, äro beräknade att kunna förslå till
bestridande af pensionerna för dem, som under normala förhållanden
ingå i försäkringen. Afgifterna hafva i öfverensstämmelse härmed blifva
af komitén bestämda så, att de jemn! motsvara försäkringens värde
för medelåldern vid inträdet i densamma, hvilken medelålder är något
olika för de särskilda pensionsklasserna och ligger mellan 18 och 20 år.
Afgifterna i första och andra pensionsklasserna äro derjemte afsedda att
betäcka kostnaderna för hustru- och barnpensioneringen.
3:o) Pensionsafgifterna (se komiténs betänkande del I sid. 77 och
följ.) skola utgå för: manlig arbetstagare, hvars kontanta aflöning för
vecka uppgår till minst 10 kronor (= första pensionsllassen) med 50 öre
för kalendervecka; för manlig arbetstagare, hvilkens kontanta aflöning
för vecka ej uppgår till 10 kronor (— andra pensiunsklassen) med 30 öre
för kalendervecka; samt för qvinlig arbetstagare (= tredje pensionsklassen)
med 20 öre för kalendervecka.
Grunderna
för komiténs
förslag.
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition - N:o 22.
Försäkrad mans hustru, som ej sjelf innehar försäkringspligtig anställning,
åtnjuter på grund af mannens försäkring rätt till pension i
tredje klassen.
Pensionsafgifterna äro jemväl afpassade med hänsyn till att understöd
må kunna, då försäkrad man aflider och derest pensionsafgifter
för honom erlagts för minst 260 veckor, beredas med ett belopp af
30 kronor för år ett hvart af hans minderåriga äkta barn, intill dess det
uppnått femton år.
I händelse försäkrad, för hvilken erlagts afgifter för 260 veckor,
blifver, då han innehar försäkringspligtig anställning, af sjukdom till
arbete oförmögen, eger han för hvarje hel kalendervecka, oförmågan
varat, att få pensionsafgift sig tillgodoräknad, såsom om den blifvit för
honom erlagd, dock ej med högre belopp än efter andra pensionsklassens
afgifter. Fortfar oförmågan till arbete längre än ett år, anses
han, så länge oförmågan derutöfver varar, såsom invalid och erhåller
på grund deraf tillsvidare pension.
Pensionsafgifterna utgöra i öfverensstämmelse med nyss angifna
grunder för hvarje arbetstagare, för helt år räknadt:
i första klassen ......................................... kronor 26: —
» andra » ...................................... » 15: 60
» tredje » ............;............................. » 10: 40; deraf
hälften skall erläggas af arbetsgifvaren och andra hälften af arbetstagaren.
4:o) Pension erhålles, när helst varaktig invaliditet inträffar, eller
70 år uppnåtts, derest för den försäkrade derförut erlagts eller tillgodoräknats
pensionsafgifter för tillhopa minst 260 veckor (= 5 år), oafsedt
om dessa veckor följt omedelbart på hvarandra eller äro skilda genom
kortare eller längre afbrott; och har invaliditeten orsakats af olycksfall
under tid, då försäkringspligtig anställning innehades, är den försäkrade
berättigad till pension, äfven om afgifter för 260 veckor ej erlagts.
En person, som en gång inträdt i försäkringen, står sålunda qvar
deri, äfven om han lemnar arbetstagarnes klass, och han förlorar endast
i särskilt angifna undantagsfall sin rätt att få tillgodoräkna sig
de för honom en gång erlagda afgifterna.
Pensionens belopp utgöres dels af en konstant summa, lika i alla
pensionsklasserna, nemligen 50 kronor, dels ock af en summa, som står
i visst förhållande till pensionsklass och antalet veckor, för hvilka afgifter
erlagts eller skola tillgodoräknas, sålunda, att för hvarje sådan vecka
pensionsbeloppet bestämmes:
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
■''''i''i första pensionsklassen till .....It:...... 10 öre!,
» andra )) ................................. 5 »
; » tredje » » ...... 2 »
Den, som i följd af olycksfall under första veckan af sin verksamhet
drabbas af invaliditet, kommer ändock i åtnjutande af en pension
för hela sin lifstid af 63 kronor i första och andra pensionsklasserna
samt 55 kronor 20 öre i tredje klassen.
Den, naturligtvis endast undantagsvis förekommande, lägsta pensionen,
nemligen den, som erhålles, då för någon, som träffats af invaliditet,
erlagts blott tillhopa 5 års veckoafgifter, utgör
i l:a pensionsklassen: 260 tioöringar med tillägg af 50 kr. d. v. s. kr. 76: —
»2:a )) 260 fem- » )) » » » » » 63: —
»3:e » 260 två- » » » » » » » 55: 20.
Den största pension, som kan uppnås, svarar mot en inträdesålder
af 18 år och uppnådd ålder af 70 år utan derförut inträffad invaliditet,
samt med 52 arbetsveckor för hvarje år (— 2,704 veckor) och uppgår,
derest den försäkrade hela tiden tillhört
första pensionsklassen, till något öfver..................... 320 kronor,
andra » » » » .................... 185 »
tredje ■ » » » » ................... 104 » 1
Har den försäkrade under sin arbetstid tillhört olika pensionsklasser,
afpassas pensionen i förhållande dertill efter ofvan angifna grunder.
På grund af gjorda beräkningar, för hvilka det här blefve alltför
vidlyftigt att redogöra, men rörande hvilka kan hänvisas till del II af
komiténs betänkande, skulle medelpensionerna, d. v. s. pensioner för
personer, som tillhört försäkringen 40 år med 50 arbetsveckor om året
(— 2,000 veckor), blifva
i första pensionsklassen..,........................... 250 kronor,
» andra » ........r''«....................... 150 »
» tredje » ................................. 90 y
Till jemförelse kan här anföras att, enligt det af 1884 års komité
uppgjorda förslag till lag om ålderdomsförsäkring, en hvar svensk undersåte
skulle vara pligtig att genom försäkring i eu riksförsäkringsanstalt
bereda sig eu årlig lifränta för ålderdomen. Försäkringsafgifterna skulle
i regeln erläggas från och med det år, då den försäkringspligtige fy It
19 år, till och med det år, då han fylde 28 år, med 25 öre för vecka
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
eller 13 kronor för år; och i fall detta behörigen fullgjorts, skulle den
försäkrade vara berättigad att vid uppnådda 60 års ålder, oafsedt om
han då vore invalid eller ej, komma i åtnjutande af en årlig lifränta af
72 kronor.
Under det att pensionerna vid ålderdomsförsäkringen sålunda blefve
jemförelsevis obetydliga, skulle deremot de pensioner, som, enligt det
af 1884 års komité uppgjorda förslaget till lag om försäkring för olycksfall
i arbetet, erhölles, betydligt öfverstiga dem, som, enligt nu förevarande
förslag, skulle kunna ifrågakomma, men märkas bör att olycksfallsförsäkringen,
hvilken skolat bekostas ensamt af arbetsgifvarne, endast
skulle kommit arbetarne i de egentligen större industrierna och
sålunda icke de stora grupperna af handtverks- och jordbruksarbetare
.02 . 5:o) Pensionsafgifterna äro afsedda att ingå till en fond, som skall
göras räntebärande, för att ur densamma må kunna bestridas pensionerna
till invalider äfvensom ofvannämnda barnpensionering; men som
afgiftsbeloppen äro beräknade med hänsyn till en normal ålder för inträde
i försäkringen, erfordras att, derest den nuvarande generationen
skall utan erläggande af förhöjda afgifter i såvidt möjligt lika män som
kommande generationer få del af försäkringens fördelar, till fonden
tillskjutes ett belopp, som motsvarar den förhöjning i kostnad, fonden
för denna generations medtagande i pensioneringen får vidkännas
utöfver de inkomster, som genom de för samma generation inflytande
afgifter komma fonden till godo. Under förutsättning att alla, som då
lagen träder i kraft icke uppnått 55 års ålder, skola ingå i försäkringen,
åtgår en tidrymd af omkring 80 år, hvarunder dessa abnorma förhållanden
göra sig känbara, och då det, å ena sidan, vore orättvist att utdela den
häraf föranledda förhöjda kostnaden på pensionsafgifterna för dem, som
under samma tid efter normala grunder inträdde i försäkringen, och, å
andra sidan, vore allt för betungande att lägga bördan af denna tillökning
i kostnaden allenast på dem, som deraf sjelfve hade fördelen,
har komitén föreslagit att denna kostnad bör läggas på staten.
Äfven en annan kostnad, hvilken, och det för all framtid, kommer
att belasta pensionsfonden och som komitén anser icke kunna läggas på
försäkringen utan jemväl böra bestridas af statsverket, är den, som uppkommer
till följd deraf att försäkrad, som utträder ur försäkringen på
grund af öfvergång till ej försäkringspligtig sysselsättning, i regeln icke
törlorar sin pensionsrätt. Genom dylikt utträde i förtid går pensionsfonden
förlustig afgifterna för den återstående tiden, en förlust, som icke
till fullo uppväges af den vinst, som uppstår derigenom att pensionens
15
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
belopp ej vidare ökaB, men den brist, som sålunda uppstår och hvilken
visserligen till följd deraf att hustrurna till försäkrade män medtagits i
försäkringen enligt komiténs beräkningar ej uppgår till mera än knappast
6 procent af hela kostnaden, bör, anser komitén, billigtvis icke
täckas af dem, som under hela sin arbetstid qvarstanna i försäkringen,
utan öfvertagas af statsverket. Kostnaden härför beräknar komitén
uppgå till omkring 330,000 kronor om året.
Den förhöjda kostnaden åter för den nuvarande generationens intill
55 års ålder medtagande i försäkringen kan enligt komiténs beräkningar
uppskattas till omkring 2V2 millioner kronor om året under de första 80
åren, hvarefter denna kostnad skulle upphöra. Men som, derest statsbidraget
för hvart af dessa år sattes till sistnämnda siffra, med tillägg
af nyssnämnda 330,000 kronor för år, detta skulle föranleda till en betydlig
fondbildning, har komitén föreslagit ett annat sätt för statsbidragets
utgående nemligen att till hvarje utgående pension skulle af statsverket
bidragas med så stort belopp årligen, som motsvarar 2 öre för
hvarje erlagd och tillgodoräknad pensionsafgift. Jemlikt denna metod
skulle beloppet af statens bidrag, enligt beräkningar (del II, sid. 100),
utgöra efter försäkringens början
under | lista | året |
» | 2: dra | » |
» | 5:te | » |
» | 6:te | » |
» | 14:de | » |
» | 15:de | » |
» | 30:de | » |
» | 80:de | » |
................................•......,,,........ 3,000 kronor
...........................................r....... 8,000 »
.................. .p 23,000 »
................................................. 36,000 »
..........ir:.h!:.:n; ....................... 400,000 »
.............................;.......... 600,000 »
...................... omkring 3,000,000 »
och allt vidare utgå med 7,803,000 »
t
Förutom nu nämnda bidrag från statsverket, skulle derjemte den
egentliga förvaltningskostnaden utgå af statsmedel.
6:o) I följd af det sätt, hvarpå komitén sålunda, såsom ofvan förmäles,
föreslagit fördelningen af försäkringskostnaden, kommer, såsom
ock komitén i sina motiv påpekat, försäkringen att sönderfalla i två
från hvarandra skilda delar; och yttrar komitén härom vidare följande:
»Den ena delen bildar så att säga den egentliga pensionskassan,
bygd på grundvalen af ömsesidighet samt med de försäkrade och, om
man så vill, deras arbetsgivare såsom delegare. Inom denna kassa
skola afgifterna alltjemt vara så afvägda, att de fullt motsvara de kassan
åliggande pensionsutgifterna, och i följd af statens bidrag till kostnaden
för den nuvarande generationens försäkring kunna dessa afgifter
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
beräknas efter den ålder, då inträde i försäkringen i medeltal kommer
att eg a rum, eller efter åldersperioden 18—20 år. För denna del af
försäkringen har staten således ingen ansvarighet, utan kassans delegare
äro på samma gång dess garanter. Pensionerna erhålla till hälften karaktären
af att vara de försäkrades egna besparingar, till den andra hälften
åter att vara en af arbetsgifvarne lemnad ersättning för den till deras
fördel förbrukade arbetskraften. Kassans inkomster bestå således af de
erlagda afgifterna. Hvad som i hvarje ögonblick, sedan de löpande
utgifterna blifvit bestridda, af influtna utgifter jemte upplupna räntor
finnes disponibelt är kassans synbara behållning och kallas pensionsfonden.
Denna fond bör derföre alltid vara minst så stor, att den tillsammans
med kapitalvärdet af de afgifter, som i framtiden inflyta, fullt
motsvarar kapitalvärdet af alla kassan åliggande förbindelser. År fonden
större, utgör öfverskottet kassans verkliga behållning och kan efter
omständigheterna användas till afgifternas sänkande eller pensionsvilkorens
förbättrande i öfrigt eller för annat med kassans uppgift förenligt
ändamål. År åter fonden vid något tillfälle mindre, har kassan en brist,
som bör af delegarne fyllas. Pensionsfonden är således att betrakta
såsom enskild egendom, och dess medel få derföre icke användas till
andra ändamål än dem, som i försäkringslagen afses.»
»Bredvid denna kassa och från densamma väsentligen skild står den
andra delen af försäkringen, som utgöres af statens bidrag och förvaltande
verksamhet. Staten skall ombesörja den centrala förvaltningen
och bestrida dermed förenade kostnader samt erlägga det belopp, som
fordras för att de äldre medlemmarne af den nuvarande generationen,
hvilka vid försäkringens början nödgas i densamma inträda, ej skola
behöfva erlägga högre afgifter än de öfriga, och för att kassan ej skall
lida förlust derigenom att en del af de försäkrade genom öfvergång
till ej försäkringspligtig sysselsättning utträder ur försäkringen. Den
form, under hvilken denna ersättning utgår, är alldeles oberoende af
de grunder, å hvilka kassan i öfrigt baseras, och kan alldeles särskild!
bestämmas.»
I öfverensstämmelse med denna af komitén i motiven angifna uppfattning
om försäkringens beskaffenhet saknas i komiténs lagförslag
hvarje bestämmelse om garanti från statens sida för pensionsfondens
eller pensionskassans förbindelser, det vill säga staten åtager sig icke
någon ansvarighet för att med de i lagförslaget bestämda afgifter och
ifrågasatta statsbidrag pensionerna verkligen under alla förhållanden
komma att utgå med de i lagförslaget angifna belopp, utan detta varder
beroende på att de antaganden, som ligga till grund för de siffror,
17
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
hvartill komitén kommit, också komma att motsvaras i verkligheten.
Enligt § 53 i komiténs förslag skall derföre hvart tionde år anställas
»en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning, huruvida,
med bibehållande af pensionsafgifternas dittills varande belopp,
fonden är minst så stor, att den motsvarar kapitalvärdet af alla fonden
åliggande förbindelser, minskadt med kapitalvärdet af alla påräknade
inkomster».
Huru förfaras skall, om det vid sådan undersökning visar sig att
fondens ställning, enligt de finansiela grunder, hvarpå den då är bygd,
icke lemnar tillgång för densamma att fullgöra sina förpligtelser, anger
lagförslaget icke tydligt, och jag anhåller att längre fram i mitt anförande
få återkomma till denna fråga.
7:o. Hvad beträffar de administrativa anordningarna för försäkringens
genomförande, torde jag få hänvisa till lagförslagets innehåll och
behöfver här endast nämna att pensionsafgifterna skola erläggas genom
pensionsmärken, som af staten försäljas och hvilka märken infästas i
särskilda pensionsböcker för arbetstagarne samt makuleras; att pensionerna
skola utbetalas genom postanstalterna; att den centrala förvaltningen
skall handhafvas af en för hela riket gemensam pensionsstyrelse och
den lokala förvaltningen ombesörjas af särskildt för detta ändamål utsedda
pensionsnämnder, hvilka, i regeln utgörande en för hvarje kommun,
skola bestå af en utaf Eders Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande
förordnad ordförande samt fyra ledamöter, deraf två arbetsgivare
och två arbetstagare.
Komitén upplyser att enligt beräkningar, som komitén låtit anställa, Kostnaderna
skulle försäkringen, derest komiténs förslag vunne bifall, i början komma tZglnenUgt
att omfatta omkring 704,000 personer mellan 18 och 55 års ålder, eller komiténs försåledes
ungefär 35 procent af landets hela arbetsdugliga befolkning af sla9''
samma ålder och omkring 15 procent af befolkningen i dess helhet. Af
detta antal äro 348,000 män och 356,000 qvinnor, och af dessa senare
omkring 169,000 hustrur utan försäkringspligtig anställning. De försäkrades
fördelning i olika hufvudgrupper af yrken (se komiténs betänkande
del II) skulle blifva ungefär följande:
Bill. till Riksd. Prat. !HOT). L Sami. I Afd. It1 Hiift.
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 22.
Manliga försäkrade:
Tjenstehjon.............................................................................. 69,000 personer
Stattorpare (incl. gifta drängar).......................................... 32,000 »
Arbetare med uppgifvet yrke .......................................... 124,000 »
» utan y> » ............................................. 63,000 »
, Arbetsförmän och bokhållare vid yrkena ..................... 16,000 »
Handelsbokhållare och biträden........................................ 11,000 »
Sjömän........................................................,.............................. 23,000 »
Jernvägspersonal och öfriga.............................. 10,000 ))
Summa 348,000 personer.
Qvinliga försäkrade:
Tjenstehjon................................................................................ 165,000 personer
Öfriga qvinnor med försäkringspligtig anställning ...... 22,000 »
Gifta » utan » )) 169,000 »
Summa 356,000 personer.
Efterhand ökas antalet försäkrade derigenom att åldersklasserna
55—70 år tillkomma, och komitén antager att de försäkrades totalantal,
bortsedt från inflytandet af fluktuationerna inom folkmängden i dess
helhet, skall stiga till något öfver 875,000 personer, hälften män och
hälften qvinnor, af de senare hälften hustrur utan försäkringspligtig
sysselsättning.
Sammanlagda beloppet af de från arbetstagare och arbetsgivare
inflytande pensionsafgifter skulle, enligt komiténs beräkningar, till en
början uppgå till omkring 972 millioner kronor årligen och, till följd
deraf att åldersklasserna 55—70 år efter hand inträdde i försäkringen,
efter omkring 45 år slutligen uppgå till nära 11 7 * millioner om året, allt
utan beräkning af den inverkan folkmängdens stigande skulle hafva
på ökningen af afgiftssumman. Till följd deraf att under* försäkringens
första period, det vill säga under de första 80 åren, innan jemvigt
mellan inkomster och utgifter ännu inträdt, inkomsterna blefve större
och under den allra första tiden betydligt större än utgifterna, komme
under denna tid betydliga afsättningar att göras till den af mig
förut omnämnda pensionsfonden. Vid 80-års periodens slut borde
den fond, som medelst nämnda afgifter bildas, hunnit blifva så stor,
att dess ränteafkastning, beräknad efter den af komitén antagna ränte
-
19
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 22.
fot, 3Va procent, jemte de inflytande afgiftema sedermera skulle jemnt
räcka till att betacka de löpande utgifterna, utom dem, som skulle
af statsbidraget täckas. Då komitén vidare, enligt gjorda beräkningar,
antagit att hela detta utgiftsbelopp vid denna tid komme att uppgå
till 25V2 millioner kronor för år och inkomsten af inflytande afgifter
vid samma tid beräknas till 11% millioner för år, återstode att fylla
ett belopp af 13% millioner kronor, hvilket komitén antagit kunna
ske derigenom att fonden gjordes räntebärande, till följd hvaraf den
vid samma tid efter nämnda räntefot af 3Va procent skulle komma att
uppgå till omkring 393 millioner kronor och sålunda efter samma
räntefot lemna en afkastning å detta kapital af det erforderliga fyllnadsbeloppet,
13% millioner kronor. Dessutom skulle tillkomma för
den nuvarande generationens intagande i försäkringen samt för beredande
åt de försäkrade af rättigheten att qvarstå i försäkringen det af komitén
beräknade statsbidraget, som vid kassans uppnådda jemvigtsläge och
allt framgent skulle för år utgöra 7,803,000 kronor, hvadan kassans hela
utgift sålunda, allt utan hänsyn till folkmängdens tillväxt, komme att,
då försäkringen nått sin fidla utveckling, belöpa sig till omkring 33,297,000
kronor årligen.
Enligt de beräkningar, komitén låtit anställa under förutsättning
af en konstant folkmängd (del II) och att de försäkrade stanna
inom försäkringen till dess de blifva invalider eller uppnått 70 års ålder,
skulle, sedan försäkringen nått sin fulla utveckling, årligen tillkomma
19.000 pensionärer samt årligen finnas 252,000 pensionärer. Enligt de
beräkningar, som ligga till grund för de i Tyskland tillämpade kalkyler,
utgöra motsvarande siffror, för samma antal arbetsföre personer,
16.000 för under året tillkommande pensionärer och 170,000 för hela
antalet pensionärer under året. Skilnaden beror på den större dödlighet,
som de tyska dödlighetstabellerna angifva både. för invalider och för
personer i allmänhet, i jemförelse med de af statistiska centralbyrån uppgjorda
dödlighetstabeller. Följden blifver också, bland annat, den att åt
alla, som vid 20 års ålder inträda i försäkringen, enligt de svenska tabellerna
62 Va procent beräknas komma i åtnjutande af pension, medan detta
enligt de tyska tabellerna är fallet med knappast 48 procent. — Jag torde
icke behöfva påpeka att af det utaf mig nu anförda med tydlighet framgår
varsamheten af de i nu angifna hänseenden till grund för komiténs
siffror lagda beräkningar, ty uppenbart är ju att dödlighets- och invaliditetsförhållandena
i verkligheten icke kunna vara så afsevärdt olika i
Sverige och i Tyskland.
20
Hustru- och
barnpensioneringen.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 22.
Innan jag öfvergår till en närmare redogörelse för innehållet i
de öfver komiténs förslag afgifna utlåtandena, anser jag mig böra
nämna att förslaget rörande hustru- och barnpensioneringen nästan från
alla håll, åtminstone hvad den förra angår, mottagits med mycken tillfredsställelse;
och till närmare belysning af innebörden och förtjensterna
deraf anhåller jag att här få i ett sammanhang åberopa hvad komitén
a skilda ställen i motiven till sitt förslag (del I) derom yttrat.
Till en början framhåller komitén, hurusom af en närmare undersökning
framginge att arbetarnes familjer vore i hög grad i behof
af det understöd, som genom en försäkring kunde beredas. Bland de
vuxna personer, som i vårt land erhölle fattigunderstöd, vore antalet
qvinnor mer än dubbelt så stort som antalet män. Af qvinnorna åter
vofe nära hälften enkor. Antalet enkor, som åtnjöte understöd, vore
således, ungefär lika stort som alla de manliga understödstagarnes.
Icke mindre än 40 procent af alla dem, som från den allmänna fattigvården
erhölle understöd, utgjordes af barn under 15 års ålder, och
af dessa vore omkring en tredjedel »direkt understödda», d. v. s. faderoch
moderlösa. Att behofvet af hjelp åt arbetarefamiljerna vore synnerligen
trängande hade ock på ett otvetydigt sätt kommit till uttryck i
de af arbetarne sjelfva och arbetsgifvarne bildade pensionsförening-ar
och andra liknande inrättningar. Der hade nemligen fullt ut lika stor
hänsyn tagits till enkornas och de efterlefvande barnens som till arbetarnes
egen pensionering. Vid hittills utfärdade lagar och afgifna förslag
beträffande skydd emot följderna af olycksfall i arbetet hade ock
de efterlefvandes rätt och behof allt mera uppmärksammats. Såsom
man äfven i Tyskland framhållit, syntes derföre en arbetareförsäkring
icke blifva af verklig betydelse, derest icke genom densamma tillika
sörjdes för arbetarnes familjer, och enligt komiténs åsigt blefve en
dylik utvidgning af försäkringen, der denna från början afsett allenast
arbetarne sjelfva, förr eller senare nödvändig.
Komitén erinrar vidare att den tyska lagstiftningen dock endast i
ringa mån och egentligen blott i fråga om olycksfall i arbetet sörjt
för arbetarnes familjer. Visserligen innehölle äfven den tyska invaliditetslagen.
några bestämmelser angående de gifta qvinnornas ställning
till försäkringen, men dessa bestämmelser, för hvilka komitén redogör
(del I sid. 52), synas vara ganska otillfredsställande och skola, enligt
hvad komitén förmäler, hafva i hög grad bidragit till framkallande af
missnöje med lagen.
Bett äflande frågan om de principer, som borde läggas till grund
för att försäkringen skulle blifva till nytta äfven för arbetarnes familjer,
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
21
anför komitén att man hittills alltid i sådant fall tänkt sig en enkeoch
barnpensionering såsom den lämpligaste utvägen. Häremot knnde
dock, enligt komiténs åsigt, vigtiga invändningar göras, och anför
komitén i sådant afseende följande:
»Vid en närmare granskning af denna försäkringsforms lämplighet
för de arbetande klasserna visar det sig först och främst att en enkepensionenng
i vanlig mening skulle medföra sjmnerligen stora kostnader.
Redan med en enkepension af endast 55 kronor — den minsta pension,
som någon qvinlig försäkrad enligt komiténs förslag skulle kunna erhålla
— skulle kostnaden uppgå till omkring fyra millioner kronor om
året med en årsafgift för hvarje manlig försäkrad af omkring 10 kronor.»
»Det är emellertid äfven andra mera principiela skäl, som tala
emot tillämpandet af enkepensioneringens princip å de samhällsklasser,
om hvilka här är fråga. Likasom ålderdomsförsäkringen, såsom ofvan
framhållits, icke på ett fullständigt sätt motsvarar arbetarens behof, är
icke heller enkepensioneringen lämplig, då det gäller arbetar efamilj ens
behof. I likhet med ålderdomsförsäkringen lemnar enkepensioneringen
ofta understöd, då sådant ej behöfves, medan många, som verkligen
äro i behof af understöd, blifva i saknad deraf.»
»Huru en enkepensionering komme att verka, kan man finna af den
statistiska undersökning angående fullt försörjda fattighjon, hvilken af
1884 års komité utarbetats och som hittills är den enda i sitt slag i
vårt land.»
»Enligt nämnda undersökning (jfr arbetareförsäkringskomiténs betänkande
III, 5, sid. 4G och 47) utgjorde den tid, som förflutit från
mannens död, till dess enkan erhållit full fattigförsörjning, i medeltal 6
till 7 år. Inom de särskilda yrkena visade sig i detta afseende inga
betydliga skiljaktigheter. Detta förhållande antyder att enkan i allmänhet
icke genast efter mannens död råkar i sådant betryck, att hon
behöfver full fattigförsörjning, utan att hon ännu någon tid kan helt
och hållet eller delvis försörja sig och de sina.»
»Ännu tydligare framgår detta, om man undersöker förhållandet
inom olika åldersgrupper. Sålunda dröjde det för qvinnor, som i medeltal
vid SO års ålder blifvit enkor, 14 år, innan de fmgo full fattigförsörjning.
För enkor af 40, 50 och 60 års ålder utgjorde samma tid i
medeltal respektive 12, 10 och 6 år. Vid högre ålder erhölls fullt understöd
vanligen samtidigt med eller redan före mannens död. Man ser
häraf att enkan, om hon är yngre och således oftast ännu arbetsför, i
regel icke behöfver full fattigförsörjning, förrän en längre tid förflutit
efter mannens frånfälle.»
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
»Samma undersökning gifver derjemte vid handen att af de enkor,
som åtnjöto fattigunderstöd, följande antal i procent redan före mannens
död fått full försörjning:
af enkor vid 30 års ålder.................................... 4 procent
» » •» 40 » » 4 »
» » » 50 » » 5 »
» » » 60 » » ................................... 6 »
» » » 70 » » 19 »
och att fattigvården således i flera fall sett sig föranlåten att redan
under mannens lifstid understödja hustrun.»
»Af ofvannämnda statistiska undersökning framgår slutligen att af
de enkor, som falla fattigvården till last och hvilkas äktenskap upplösts
i åldern mellan 25 och 45 år, icke mindre än 21 procent behöft full
försörjning omedelbart efter mannens död och 33 procent inom 2 år
derefter. För enkor emellan 45—65 år nedgå motsvarande tal till
respektive 10 och 18 procent, således ungefär till hälften. Inom de
högre åldrarne stiga talen naturligtvis ånyo. Att antalet enkor, som
redan under den första tiden efter mannens död behöfva understöd, är
dubbelt större i åldersperioden 25—45 år än i perioden 45—65 år torde
hufvudsakligen bero derpå att de, som blifvit enkor vid yngre ålder,
oftare hafva minderåriga barn att försörja och att i följd deraf arbetskraft
och arbetsförtjenst ej alltid varit tillräckliga.»
»Hvad nu blifvit anfördt torde tydligen ådagalägga att enkepensioneringens
princip inom ifrågavarande samhällsklasser icke motsvarar det
verkliga behofvet. En fullt arbetsför enka utan minderåriga barn är
principielt ej i större behof af understöd än hvarje annan arbetsför
qvinna. Först då hon förlorar sin arbetskraft, inträder detta behof.
Har hon åter minderåriga barn att försörja, behöfver hon understöd för
dem. I följd häraf bör en enka, som icke är arbetsför, hafva pension
för egen del och, om minderåriga barn finnas, pension för dessa.»
»Det sätt, hvarpå den offentliga fattigvården nödgats ingripa, gifver
äfven i ett annat hänseende en tydlig fingervisning om den rigtning,
som vid försäkringens anordnande härutinnan bör följas. Den måste
naturligen taga hänsyn jemväl till det behof af understöd, som kan uppstå,
medan mannen ännu lefver. Uppenbarligen äro också de fall, då
inom eu arbetarefamilj hustrun förlorat sin arbetskraft, särdeles behjertansvärda.
Det är ej nog att genom hustruns sjuklighet understundom
en välbehöflig arbetsförtjenst går för familjen förlorad, utan
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22. 23
hustrun måste då äfven särskildt vårdas samt förorsakar derföre ökade
utgifter.»
»Det framgår redan häraf att äfven för dessa fall en invaliditetsfförsäkring
— för enkor kompletterad med eu barnpensionering — just
motsvarar de förefintliga behofven och att en sådan försäkring äfven
här ingriper i rätta ögonblicket.»
»Då härtill kommer att, derest de af komitén i öfrigt föreslagna
grunder tillämpas, kostnaden, oaktadt invalidpensionerna blifva betydligt
högre och allenast undantagsvis nedgå till det här ofvan exempelvis
antagna belopp, 55 kronor, kommer att utgöra endast hälften af hvad
en enke- och barnpensionering i vanlig mening skulle kräfva, tror sig
komitén hafva anfört tillräckliga skäl för sin åsigt att äfven försörjningen
af arbetarefamiljerna bör i hufvudsak grundas på invaliditetsprincipen
med komplettering af en barnpensionering.»
»Vid öfvervägande af de närmare bestämmelser, som äro för denna
del af försäkringen erforderliga, har komitén stannat vid principer, som
ligga till grund för redan förefintliga, på ömsesidighet bygda enkekassor,
men på samma gång sökt nedbringa kostnaden och göra den
praktiska tillämpningen så enkel som möjligt.»
Komitén yttrar härom vidare:
»Dylika enkekassor, med hvilka ofta är förenad pensionering af delegarne
sjelfve, hvila hufvudsakligen på de båda grundsatserna, att qvinnan
tillhör kassan under den tid, hon är gift med en delegare, och att
afgifterna äro lika för såväl gifta som ogifta delegare. Enkepensionens
belopp är antingen lika för alla enkor inom en viss begränsad grupp,
eller ock rättar det sig efter den tid, mannen eller qvinnan sjelf förut
tillhört kassan.»
»Med anslutning till dessa grundsatser har komitén föreslagit att
hustru till försäkrad man skall, äfven om hon ej innehar försäkringspligtig
anställning, vara försäkrad under den tid, mannen tillhör föi
säkringen.
» _
»Angående storleken af den pension, som denna försäkring skulle
lemna, är det att märka att flertalet af de hustrur, om hvilka här är
fråga, redan förut i egenskap af tjenstehjon m. m. tillhört försäkringen.
De qvinnor, som varit försäkrade 5 år eller mera, innan de gifta sig,
hafva nemligen i följd af lagförslagets bestämnfelser hunnit förvärfva
sig rätt till pension, under det att de, som gifta sig tidigare, ännu
icke förvärfvat sig full pensionsrätt. Redan denna omständighet visar
att det ej kan vara lämpligt att införa eu alldeles särskild hustrupensionering,
utan att denna pensionering bör ställas i samband med den
24
Kong!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 22.
öfriga försäkringen af qvinnorna. Ville man under sådana förhållanden
införa en särskild hustru- eller enkepensionering, skulle häraf följa, bland
annat, att vissa enkor finge dubbel pension, nemligen både den vanliga
invalidpensionen och den särskilda enke- eller hustrupensionen,
medan andra skulle erhålla blott den ena af dessa, allt beroende endast
derpå, huruvida de före äktenskapets ingående varit försäkrade längre
eller kortare tid än 5 år.)>
»Äfven bortsedt derifrån att en dylik särskild hustru- eller enkepensionering,
såsom förut blifvit påpekadt, skulle vara alltför dyr för
att kunna komma i fråga, skulle den äfven i följd af stadgandet om en
viss väntetid blifva i hög grad orättvis. Under det att denna väntetid
vid. mannens försäkring har karakteren af en försigtiglietsåtgärd
mot missbruk och endast inverkar i fråga om det ytterst ringa fåtal
försäkrade, som under de 5 första åren af sin försäkringstid blifva invalider
af annan anledning än olycksfall, skulle den deremot i fråga om
försäkrade qvinnor få en helt annan betydelse, alldenstund af dessa
vid 23 års ålder, således 5 år efter den tidigaste inträdesåldern i försäkringen,
redan 25 procent äro gifta. Icke mindre än en fjerdedel af
alla i försäkringen inträdande qvinnor skulle således hafva högst obetydlig
fördel af försäkringen.»
»Dessa olägenheter äfvensom andra dylika, hvilka det skulle blifva
för vidlyftigt att här framhålla, komma emellertid att fullständigt bortfalla,
om man låter hustruförsäkringen utgöra eu direkt fortsättning af
den öfriga försäkringen. Hustrurna skola då, likasom de öfriga försäkrade
qvinnorna, tillhöra den tredje pensionsklassen, och hela den tid,
som mannen är försäkrad, skall äfven för hustrun räknas såsom försäkringstid.
Der hustrun ej samtidigt sjelf innehar försäkringspligtig anställning,
erläggas för henne inga särskilda afgifter, utan den erforderliga
kostnaden ingår i afgifterna för de försäkrade männen. Då den försäkrade
qvinnan således en gång får sin pension, beräknas dennas årliga
belopp, vare sig hon då är gift eller icke, till 50 kronor jemte 2
öre för hvarje veckoafgift, som antingen direkt för henne erlagts under
den tid,, hon sjelf innehaft försäkringspligtig anställning, eller under den
öfriga tiden för hennes man inbetalts.»
»Utom det att hustruförsäkringen i och för sig tillgodoser ett vigtigt
samhällsintresse, ligger dess betydelse äfven till en väsentlig del deri
att. försäkringen genom densamma vinner i homogenitet och för den
qvinligt delen af befolkningen får en liknande betydelse, som den
kommer att erhålla för den manliga delen deraf. För att inse detta
är det tillräckligt att betrakta åldersfördelningen bland de försäkrade,
25
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
under förutsättning- dels att ingen dylik hustrupensionering förefunnes
och dels att komiténs förslag blefve gällande. Man har nemligen,
enligt 1890 års folkräkning, följande antal personer inom de särskilda
åldersklasserna, tillhörande de tre grupperna: »försäkrade män», »qvinnor
i försäkringspligtig anställning» och alla »försäkrade qvinnor», således
inclusive hustrur till försäkrade män:
Ålder |
| »försäkrade män» | »qvinnor i försäkrings-pligtig anställning» | »försäkrade qvinnor; |
18—20 | o ar............ | .............. 24,879 | 24,848 | 25,880 |
20—25 | »............ | ............... 68,938 | 59,143 | 73,464 |
25—30 | »............ | .............. 68,807 | 42,004 | 70,018 |
30—35 | »............ | ............... 55,532 | 23,009 | 56,535 |
35—40 | »............ | ............... 43,275 | 14,247 | 43,297 |
40—45 | »............ | ............... 34,934 | 10,816 | 35,170 |
45—50 | »......... | .............. 28,607 | 9,100 | 28,823 |
50—55 | »............ | ............... 22,946 | 7,422 | 23,110» |
»Med ledning af dessa siffror kan man beräkna att ungefär 15,000
personer af hvartdera könet årligen inträda i försäkringen. Af de nyinträdande
männen erhålla så godt som alla pension, hvilka enligt lagen
böra komma i åtnjutande af sådan, d. v. s. alla, som icke aflida i följd
af mera akuta sjukdomar utan före sin död blifva till arbete varaktigt
oförmögne,'' eller omkring 62 procent. Derest hustrupensioneringen
icke förefunnes, skulle de försäkrade qvinnornas åldersfördelning vara
den, som finnes angifven uti den mellersta af de tre kolumnerna bär
ofvan. Redan 5 år efter inträdet i försäkringen skulle då en fjerdedel
af qvinnorna hafva lemnat densamma i följd af äktenskapets ingående.
Förutsatt att lagens bestämmelser i öfrigt kunde bibehållas, skulle således
dessa qvinnor, ehuru de varit nödsakade att ingå i försäkringen,
hafva erlagt sina afgifter förgäfves. D''e öfriga skulle visserligen under
samma förutsättning hafva förvärfva! pensionsrätt, men enär många af
dem efter hand ingå äktenskap, blefve deras pension betydligt lägre
än de ogifta qvinnornas.»
»Helt annat blifver förhållandet, om hustrupensionering införes.
Den kolumn, som angifver antalet försäkrade qvinnor, visar en fullständig
parallol till kolumnen öfver de försäkrade männens åldersfördelning,
och man ser tydligt att försäkringen dä blifver lika effektiv för
qvinnan som för mannen. Ingåendet af äktenskap medför då ej för
hustrun förlust af någon del af den framtida pensionen och likställes
BIL till Riksd. Frot. ISUö. 1 Rami. 1 Afd. 16 lläft. 4
Kritik af
komiténs förslag.
26 Kongi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
således^ icke med öfvergång till sysselsättning, som ej medför försäkringspligt.
»
Komitén anser sig derföre hafva haft tillräckliga skäl för sitt förslag
angående hustrurnas pensionering och framhåller till slut att enligt
komiténs åsigt borttagandet af denna del af försäkringen icke allenast
skulle i hög grad minska hela försäkringens betydelse för de af
densamma omfattade samhällsklasserna, utan ock nödvändiggöra alldeles
särskilda bestämmelser i fråga om de qvinliga arbetarne och tjenarne.
Såsom redan förut blifvit omnämndt, har komitén till ytterligare
befrämjande af arbetarefamiljernas bästa föreslagit en barnpensionering
såsom komplement till hustruförsäkringen. Af rena kostnadsskäl har
komitén emellertid dervid ansett sig nödsakad att låta denna del af
försäkringen omfatta endast aflidne försäkrade mäns äkta minderåriga
barn äfvensom att föreslå understödets belopp för hvarje dylikt barn
till 30 kronor.
Om man, efter den af mig nu lemnade öfversigten af komiténs
förslag, öfvergår till en undersökning af innehållet i de öfver förslaget
afgifna yttrandena, så faller först och främst i ögonen att, oaktadt ett
och annat yttrande innefattar en protest mot det föreslagna försäkringstvånget,
de allra flesta dock erkänna att, om man vill nå det mål, dit
hela den ifrågavarande lagstiftningen syftar, eller att bereda arbetareklassen
en i ekonomiskt och socialt afseende mindre otrygg ställning,
praktiska skäl obetingadt måste gifva företrädet åt de obligatoriska
anordningar, som med förslaget afses, framför hvarje anordning, der det
ligger i den enskildes skön att tillgodogöra sig den eller icke, allt efter
som han med hänsyn till sitt enskilda tycke må finna sådant behagligt
eller ej, men utan all hänsyn till den tunga han i senare fallet kan
komma att åsamka samhället. Förutom af komiténs i del. III lemnade
redogörelse för hvad i främmande länder åstadkommits och försökts
åstadkommas på frivillighetens väg — men som ledt till märkligt obetydliga
resultat — lärer det icke undgå hvar och en, som aktar på
tidens tecken, att vi i vårt land förr eller senare måste slå in på den
väg, som redan beträdts af länder, med hvilka vi i kulturafseende äro
nära befryndade; och vi hafva dervid hufvudsakligast att söka undvika
de felsteg, som våra föregångare af brist på nödig erfarenhet icke undgått,
samt att i tid börja, på det att ej de bördor, som af ifrågavarande
förhållanden läggas på kommande generationer, blifva allt för betungande
för samhällena att bära.
27
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 22.
Hvad derefter beträffar invaliditets principens läggande till grund
för försäkringen, så synes knappast någon af dem, som i ärendet liörts,
hafva inlagt någon allvarlig gensaga mot att en lagstiftning i förevarande
ämne bygges på grundvalen af försäkring mot följderna af invaliditet,
den må vara föranledd af ålderdom, sjukdom eller olycksfall. En eller
annan har väl ifrågasatt, huruvida icke den ålder, 70 år, då enligt komiténs
förslag under alla förhållanden utan vidare undersökning en person
får anses såsom invalid, kunde framflyttas till 60 eller 65 år,
men förblandar dervid uppenbarligen principen för förslaget, som är
att pension endast skall lemnas åt invalider, och frågan när man utan
särskild undersökning och för att bespara de dermed förenade kostnaderna
må medgifva att en person utan vidare får anses såsom invalid.
I medeltal inträder hos de klasser, som här äro i fråga, invaliditeten vid
61 års ålder, och i de flesta fall kan man antaga att en 70-åring är
invalid; att deremot utsträcka den ovilkorliga pensioneringen till hvarje
60- eller 65-åring skulle medföra betydande kostnader, utan att motsvarande
förmåner för de verkliga invaliderna uppkomme.
I de nu angifna grunderna för komiténs förslag torde derföre några
ändringar icke böra ifrågakomma.
Beträffande de grupper af befolkningen, som ifrågavarande försäkring
bör omfatta, hafva åtskilliga anmärkningar framstälts mot komiténs
förslag. Sålunda har man ansett att äfven sjelfständige mindre
yrkesidkare (handtverkare, jordtorpare, mindre handlande m. fl.) borde
"kunna komma i åtnjutande af försäkringen, äfvensom fordrat försäkringens
utsträckning till en större kontingent af de så kallade
lösa arbetarne än komitén afsett, i hvilket senare syfte, bland annat,
dels framhållits att betings- och styckarbetare icke komme att af försäkringen
omfattas, dels och af kommerskollegium föreslagits att under
försäkringen skulle inbegripas hvar och en, som hos en och samma
arbetsgifvare arbetat minst sex af trettio på hvarandra följande dagar,
under det att enligt komiténs förslag (§ 1 mom. 2) lösa arbetare icke
inbegripas under försäkringen, utan att hafva haft sysselsättning hos
samme arbetsgifvare alla söckendagar under en och samma kalendervecka;
hvarjemte särskildt af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Blekinge län anmärkts att genom denna bestämmelse i komiténs förslag
bereddes möjlighet för arbetare och arbetsgifvare att alldeles
undgå försäkringspligten, exempelvis genom tillämpning af det s. k.
frimåndagssystemet, som på sådant sätt skulle komma att uppmuntras.
Försäkringens
omfattning.
Sätt
att qvarstå i
försäkringen
vid öfvergång
till annan
samhällsställning.
Frivillig
försäkring.
Lindring
i mindre
arbetsgifvares
bidragsskyldighet
m. m.
28
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 22.
Rörande försäkringens omfattning tillåter jag mig till eu början
hänvisa till hvad komitén härutinnan anfört.
Komitén erinrar att hon utgått från den åsigten, att det är den
s. k. arbetsklassen eller de samhällsmedlemmar, Indika försörja sig
genom hufvudsakligen kroppsligt arbete, som äro i behof af eu lagstadgad
försäkring, och att derföre endast dessa böra under densamma
inbegripas, samt yttrar vidare:
»Det är nemligen just osäkerheten i deras ekonomiska ställning, som
framkallat afsevärda sociala missförhållanden och gifvit anledning till
lagstiftningens ingripande i de fleste kulturländer för att genom försäkring
betrygga enskilde samhällsmedlemmars utkomst. Något allvarligare
försök att anordna en allmän försäkring för hela befolkningen har komitén
veterligen hittills icke i andra länder förekommit. — Hvad vårt
land beträffar, är förhållandet något annorlunda. Den Riksdagens skrifvelse,
hvilken ligger till grund för det åt 1884 års komité lemnade uppdrag,
innehöll visserligen en begäran om utredning allenast, om och i
hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare beträffande möjliga oljmksfall i arbetet
äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med
dem jemförliga personer. De lagförslag, som af nämnda komité utarbetades,
fingo emellertid i vissa hänseenden en betydligt större omfattning,
och det var egentligen endast de två särskilda förslagen angående
anordnandet af en obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet,
hvilka afsågo allenast de arbetande klasserna. Sjukförsäkringen skulle
såsom dittills vara bygd . helt och hållet på frivillighetens grund, och
de förmåner, hvilka staten borde bevilja för att uppmuntra till nydaning
eller ombildning af sjukkassor, ansågos böra utgå, äfven då kassan upprättats
för andra än arbetare och med dem jemförliga personer. Denna
grundsats har ock blifvit bibehållen i den sedermera den 10 oktober
1891 utfärdade lagen om sjukkassor. Vidkommande den obligatoriska
ålderdomsförsäkringen, föreslog komitén att densamma skulle omfatta
en hvar svensk undersåte, som befunne sig i viss angifven ålder, med
undantag dock af obotligt kropps- eller sinnessjuka personer, som voro
till arbete oförmögne.»
»Då sålunda i vårt land förslag till en lagstadgad allmän försäkring
varit å bane,t anser sig komitén böra något närmare ingå på hithörande
frågor. Äfven om ej några principiela skäl emot en dylik
försäkring förefunnes, skulle redan kostnaden för densamma verka tillräckligt
afskräckande. Inskränker man sig till de grupper af befolkningen,
som komiténs förslag afser, uppgår hela antalet af dem, som
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
eu gårig komma att af försäkringen omfattas, med inräknande af dem,
1)vilka kommit i åtnjutande af pension, till omkring en million personer.
Då nu hela befolkningen i riket öfver 18 års ålder — den af komitén
föreslagna nedre åldersgränsen — utgör omkring tre millioner, skulle
eu allmän försäkring kräfva tre gånger så stora kostnader som den,
hvilken af komitén föreslagits. Det är tydligt att man under sådana
förhållanden, åtminstone till en början, icke utan tvingande skäl bör göra
försäkringens omfattning alltför stor.»
»Härtill kommer att behofvet af en försäkring, som afser att skydda
mot nöd och elände, är mycket olika inom samhällets olika klasser.
Visserligen är statistiken i detta afseende mycket bristfällig, och för
närvarande finnes ej annat att tillgå än 1884 års komités undersökning
angående fullt försörjda fattighjon, men man erhåller dock med stöd af
de siffror, denna undersökning lemnat, en ganska tydlig föreställning
om förhållandena härutinnan. Emot 10,000 fullvuxna personer, tillhörande
någon af nedannämnda yrkesgrupper, svarade nemligen följande
antal fullt försörjda fattighjon, hvilka tillhört dessa yrken:
jordegare (män)............................................ 31 fattighjon
inhyses- och backstuguhjon (män)......... 37 »
•jordtorpare (män) ....................................... 145 »
manliga tjenstehjon och arbetare........... 250 »
qvinliga tjenstehjon.................................. 225 »
»I fråga om de öfriga yrkena äro motsvarande siffror betydligt
mindre tillförlitliga, men visa i hufvudsak samma resultat, nemligen att
antalet fattighjon, som tillhört tjenstehjonens eller arbetarnes klasser,
är mångdubbelt — 8 till 10 gånger — större än antalet af dem, som
förut tillhört de sjelfständiga yrkesidkarnes klass, allt i förhållande till
totalantalet inom hvarje klass. Den låga siffran för de s. k. inhysesoch
backstuguhjonen visar, såsom 1884 års komité framhållit, att äfven
i den ringaste lefnadsställning bofastheten gifver ett visst skydd emot
nöden. Jordtorparne intaga en mellanställning emellan tjenstehjon och
arbetare, å den ena sidan, samt de sjelfständiga yrkesidkarne, å den andra.»
»Om således af det anförda framgår att behofvet af en genom försäkring
mera tryggad ekonomisk ställning är vida mer trängande för
arbetarne och tjenstehjonen än för flertalet öfriga samhällsklasser, och
man derföre redan i denna omständighet har ett skäl att åtminstone
tillsvidare begränsa försäkringen till hufvudsakligen de båda förra klasserna,
är en dylik begränsning derjemte ur en annan mera principiel
synpunkt berättigad och ändamålsenlig. Det. är nemligen icke allenast
30
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
så, att vissa samhällsklasser hafva ett vida större behof än andra att
genom försäkring vinna ekonomiskt betryggande. Jemväl naturen af
detta behof är af väsentligt olika beskaffenhet i olika samhällslager.
Medan för de s. k. arbetande klasserna arbetskraften är det hufvudsakliga
och oftast enda medlet till utkomst, hafva de sjelfständiga yrkesidkarne
i regel äfven andra vigtiga förvärfsmedel. Sålunda är för jordegaren
hans fastighet, för kapitalisten och affärsmannen kapitalet eller affären
o. s. v. ur ekonomisk synpunkt ofta af samma eller till och med större
värde än den egna arbetskraften. Under det således en invaliditetseller
ålderdomsförsäkring för arbetaren medför just det skydd, han behöfver,
blifver en sådan försäkring för öfriga samhällsklasser ofta af
underordnad betydelse. Erfarenheten visar ock att arbetarne, der icke
svårigheterna varit allt för stora, genom bildandet af sjuk- och begrafningskassor,
pensionsföreningar m. m. just sökt skydda sig emot följderna
af arbetskraftens försvagande eller upphörande, under det att
dylika sträfvanden icke förekommit bland t. ex. jordegarne. Desse
hafva i stället genom inrättandet af anstalter för brand-, hagelskade- och
kreatursförsäkring sökt skydd emot förluster af helt andra existensmedel,
hvilka för dem äro af långt större vigt. För kapitalisten och affärsmannen
spela lif- och kapitalförsäkringar, garanti- och varuförsäkringar
m. m. en motsvarande roll. Det är utom allt tvifvel att med dessa
hittills använda försäkringssätt, som delvis vunnit stor utbredning och
äfven kunnat anordnas, utan att mera direkta åtgärder från statens
sida varit erforderliga, ännu icke allt åstadkommits, som kan eller
bör göras. Större erfarenhet och framför allt ökad statistisk kännedom
om hithörande förhållanden äro emellertid af nöden, innan några
försök lämpligen kunna göras till en mera omfattande försäkring af
de olika förvärfsmedlen. Så mycket torde dock af hvad nu anförts
framgå att en obligatorisk invaliditets- eller ålderdomsförsäkring med
så ringa ersättningsbelopp, som härvid kunna komma i fråga, för flertalet
af de besutne eller förmögnare samhällsmedlemmarne icke allenast
icke skulle motsvara deras behof, utan snarare komma att blifva en
ytterligare börda utöfver den, som de redan åtagit sig för vinnandet
af ändamål, hvilka för dem hafva vida större ekonomisk betydelse.»
»Af nu anförda skäl ''har komitén ansett att den föreslagna försäkringen
icke bör utsträckas till de samhällsklasser, hvilka utgöras af
sjelfständiga yrkesidkare, utan att densamma hufvudsakligen bör omfatta
allenast kroppsarbetarne och tjenstehjonen.»
»Hvad härefter angår de närmare gränserna för försäkringens omfattning,
så underskattar komitén ingalunda de stora svårigheter, som dermed
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22. 31
äro förenade. Komitén håller emellertid före att dessa svårigheter äro
större i teorien, än hvad förhållandet kommer att blifva vid den praktiska
tillämpningen. Det är naturligtvis icke möjligt att uppdraga gränserna
för försäkringens omfattning så noggrant, att frågan om hvem
som skall försäkras eller icke i alla tänkbara fall erhåller ett otvetydigt
svar. Uppgiften måste derföre blifva att bestämma dessa gränser så,
att /m/wwdkontingenten af de försäkrade blifver noggrant fixerad, och
att genom speciela bestämmelser underlätta tillämpningen i fråga om
dem, hvilka stå på gränsen till de mera sjelfständige vrkesidkarnes klass.
I förra afseendet vill komitén här anföra följande:»
»Såsom allmän hufvudprincip har komitén föreslagit att allenast
personer, som äro hos arbetsgivare emot aflöning anstälda, skola vara
underkastade försäkringspligt. Genom denna bestämmelse torde enligt
komiténs åsigt försäkringen komma att omfatta det öfvervägande flertalet
af dem, hvilka ofvan angifvits böra under försäkringen inbegripas,
eller arbetarne och tjenstehjonen. Bland de afvikelser från nämnda
hufvudprincip, hvilka komitén ansett sig böra föreslå och för hvilka
närmare redogörelse lemnas vid motiveringen af lagförslagets särskilda
paragrafer, torde böra omnämnas att komitén föreslagit en bestämmelse
i syfte att från försäkringen utesluta dem, hvilka äro allenast mera
tillfälligt hos annan sysselsatte, eller s. k. lösa arbetare. Många af
desse, såsom vissa jordbruksarbetare, sömmerskor, tvätterskor med flera,
eller i allmänhet sådana personer, som yrkesmessigt utföra tillfälligt
arbete för annans räkning, stå nemligen på gränsen till de sjelfständiga
yrkesidkarnes klass, och deras inbegripande under försäkringen skulle
derför i många afseenden väsentligt inveckla och försvåra lagens
tillämpning. Härtill kommer att komitén föreslagit att den hufvudsakliga
kostnaden för försäkringen skall bäras af arbetare och arbetsgifvare
gemensamt. Om man nu också med fullt fog synes kunna af
arbetsgifvaren fordra bidrag till försäkringen, så länge det gäller arbetare,
hvilkas arbetsförhållande är af varaktigare och fastare natur,
torde det deremot med skäl kunna ifrågasättas, huruvida arbetsgifvaren
äfven skall dela bördan med sådana arbetare, som kanhända endast
några få dagar eller till och med timmar varit sysselsatta för hans
räkning. Man kan derjemte lätt föreställa sig, hvilka svårigheter i
sådana fall vid afgifternas erläggande skulle uppstå.»
»I Tyskland har man låtit den obligatoriska invaliditets- och ålderdomsförsäkringen
omfatta jemväl de s. k. lösa arbetarne. Den erfarenhet,
man der hittills vunnit, torde emellertid icke mana till efterföljd.
Enligt hvad komitén inhemtat, hafva nemligen af de omkring 215,000''
32
Kongt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
ansökningar om erhållande af ålderdomspension, hvilka intill den 30
september 1892 inkommit, icke mindre än 39,000 och af 28,500 ansökningar
om invalidpension icke mindre än 11,000 blifvit afslagna. I de
fall, der ansökningen afslagits, har det i regel varit fråga om personer
tillhörande just dessa mera lösa eller hälft sjelfständiga arbetare, hvilkas
rätt att komma i åtnjutande af försäkringens fördelar, trots den mest
humana- tydning af lagens föreskrifter, icke kunnat erkännas. Derjemte
bär i flera fall, särskilt bland de mindre jordbrukare, yppats icke ringa
svårighet vid afgifternas erläggande, icke så mycket då det gält lagstadda
tjenstehjon eller mera stadigvarande arbetare, utan egentligen i
fråga om de arbetare, hvilkas arbetskraft fått användning endast för
kortare tider, såsom för dikning, grödans inbergande och dylikt. Det
är äfven tydligt att de tvister, som icke kunna undvikas i följd af
detta sträfvande att utsträcka lagens välgörande verkan äfven till de
lägsta samhällslagren, icke hafva bidragit till att göra lagen mera
omtyckt.»
»Då komitén, såsom nämndt, föreslagit försäkringens begränsning
till arbetare med något fastare anställning, har komitén ingalunda förbisett
att jemväl hos de från försäkringen sålunda uteslutne arbetarne
förefinnes ett lika stort behof af understöd. Komitén anser emellertid
klokheten bjuda att icke genast vid försäkringens början element intagas,
hvilka väsentligt skulle försvåra lagens tillämpning, utan bör
enligt komiténs åsigt frågan derom uppskjutas, till dess större erfarenhet
vunnits samt insigten om lagens betydelse och nytta fått en allmännare
spridning.»
Betydelsen af de förut omnämnda anmärkningarne om att den af
komitén föreslagna försäkringen ej komme att omfatta alla som vederborde
torde till ej ringa del försvagas, om man tager i öfvervägande,
förutom de skäl komitén, på sätt jag nyss nämnt, direkt anfört till
stöd för sitt förslag härutinnan, jemväl hvad komitén anfört till stöd
för att den, som en gång inträdt i försäkringen, ej skulle gå förlustig
pensionsrätt på grund deraf att han sedermera för kortare eller längre
tid eller för alltid öfvergått till en sådan samhällsställning, som ej
medförde försäkringspligt. Komitén yttrar nemligen härutinnan, bland
annat, följande:
»I fråga om försäkringens omfattning återstår det för komitén endast
att redogöra för den ställning, försäkringen lämpligast bör intaga till
dem, som, innan de blifva pensionerade eller aflida, utträda ur försäkringen
vare sig genom öfvergång till sjelfständig yrkesutöfning eller
till sysselsättning, som icke medför försäkringspligt, eller på annat sätt.»
33
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
»Undersöker man förhållandet härutinnan vid de för vissa arbetare
redan inrättade privata pensionskassorna, finner man att den, som
lemnar en anställning, hvilken medfört medlemskap i kassan, i regel på
samma gång också går förlustig sin pensionsrätt. På sin höjd återbetalas
vid utträdet ur kassan de erlagda afgifterna eller någon del deraf,
och endast om den försäkrade under en längre tid varit medlem af
kassan, kan det understundom förekomma att han får behålla sin pensionsrätt
eller åtminstone kan genom fortsatt erläggande af afgifter upprätthålla
densamma.»
»Detta medför ej några större olägenheter i fråga om sådana kassor,
hvilkas delegare i följd af särskild! fasta arbetsförhållanden i regel
under hela sin arbetsdugliga tid qvarstanna i kassan och endast undantagsvis
lemna densamma. Den försäkring åter, som här är i fråga,
omfattar emellertid icke blott en mindre, skarpt begränsad yrkesgrupp,
utan en mängd yrken af olika beskaffenhet, der det alldeles icke hör
till undantagsfallen att en försäkrad lemnar försäkringen genom att
öfvergå till en annan lefna ds ställning. Någon egentlig statistik angående
hithörande förhållanden existerar visserligen icke. Af de siffror,
som den af komitén föranstaltade och för kostnadsberäkningen erforderliga
yrkesräkningen lemnat, framgår emellertid att, af alla försäkrade
mellan 25 och 55 år i medeltal ungefär 2 procent årligen afgå ur försäkringen
af annan anledning än inträffad invaliditet eller dödsfall. I
följd häraf hafva af alla dem, som vid 18—20 års ålder inträdt i försäkringen,
vid 40 års ålder omkring en fjerdedel och vid 55 års ålder
45 procent, d. v. s. nästan hälften lemnat densamma, efter att hafva varit
försäkrad under i medeltal nära 20 års tid.»
»Flertalet af dem, som sålunda lemna försäkringen i förtid, blifver
antingen sjelfständiga yrkesidkare (mindre jordegare, handtverkare, jordtorpare
o. d.) eller ock lösa arbetare i förut angifven mening. De komma
derföre understundom icke i bättre ekonomisk ställning än förut, och
förlusten af hvad de betraktat såsom besparingar för framtiden måste
kännas synnerligen hård.»
»Dessa missförhållanden torde icke kunna afhjelpas endast derigenom
att den försäkrade återfår de inbetalda afgifterna. Försäkringen skulle
ändock blifva utan nytta för nästan halfva antalet försäkrade, och man
kunde då med skäl ifrågasätta berättigandet af lagens tvång.»
»I Tyskland har man till en del beaktat dessa förhållanden, i det
man stadgat att på förut inbetalda afgifter grundade pensionsanspråk
upphöra först, då de under fyra på hvarandra följande kalenderår erlagda
afgiftemas antal understiger 47. Uppenbarligen är detta medgifvande
Bih. till ltiksd. Prat. 18UÖ. 1 Sami. 1 Afd. It! Iläft. 5
34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
tillräckligt, då det. gäller kortare afbrott i försäkringsförhållandet. För
öfriga fall är den frivilliga försäkring afsedd, som tyska lagen under
vissa vilkor tillåter. För att försäkringen skall kunna frivilligt fortsättas
fordras emellertid att den försäkrade skall erlägga, förutom
dubbla vanliga afgiften eller både arbetsgifvarens och arbetstagarens
andelar, jemväl en mindre tilläggsafgift, motsvarande värdet af statsbidraget.
Från tilläggsafgiften äro dock mindre yrkesidkare, hvilka
icke hafva någon eller högst en aflönad arbetare, befriade.»
»Enligt komiténs åsigt kan frågan om försäkringens ställning till
dem, hvilka utträda ur densamma genom öfvergång till sjelfständig
yrkesutöfning eller till anställning i annans tjenst, som ej medför försäkringspligt,
eller af annan anledning, icke lösas på ett tillfredsställande
sätt, derest man icke, så vidt möjligt är, ansluter sig till grundsatsen
att den rätt, som grundats på redan erlagda af gifter, icke förminskas
eller upphör derigenom att den försäkrade för kortare eller längre
tid icke innehar försäkringspligtig anställning eller alldeles upphör att stå i
försäkringspligt medförande arbetsförhållande. Denna grundsats har äfven
upptagits i komiténs förslag. Härigenom blifva de olägenheter, som
otvan antydts, i hufvudsak afhjelpta. Enär försäkringen skall vara
obligatorisk, kommer nemligen, såsom statistiken visar, hufvudkontingenten
af dem, som inträda i försäkringen, att tillhöra åldern 18—19
år, under det att endast omkring en femtedel af alla försäkrade påbörja
försäkringsförhållandet vid senare ålder. Inträde i försäkringen
först efter uppnådda 25 års ålder är att betrakta såsom undantag, och
först vid denna ålder börjar den egentliga afgången ur försäkringen.
Då nu den försäkrade förvärfvar pensionsrätt efter fem års försäkringstid,
komma nästan alla, som varit försäkrade, att hinna förvärfva rätt
till pension, hvadan försäkringen i detta hänseende blifver fullt effektiv.
Endast för det ringa fåtal, som stått i försäkringspligtigt arbetsförhållande
under kortare tid än fem år, blifver försäkringen ej af annan
betydelse, än att de kunna erhålla pension vid invaliditet, orsakad af
olycksfall, som inträffat under den tid, då försäkringspligtig anställning
innehafts. För dessa personer torde dock försäkringen i allmänhet ej
hafva varit afsedd.»
»Genom antagandet af nämnda grundsats kommer försäkringen ock
att få väsentlig betydelse för dem, som eljest i regel icke af densamma
omfattas.»
»Sålunda torde en stor del af de så kallade lösa arbetarne komma
i åtnjutande af försäkringens fördelar, enär det endast fordras att de
under hela sin arbetsdugliga tid stått i försäkringspligtigt arbetsför
-
35
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
hållande under sammanlagdt 260 veckor, hvarvid må erinras att, enligt
komiténs förslag, äfven tillfällig sysselsättning hos eu och samme arbetsgifvare
under alla söckendagar i en kalendervecka medför försäkringspligt.
Det är icke osannolikt att, då insigten om försäkringens betydelse
blifvit allmännare utbredd, man äfven skall söka göra sig densammas
fördelar till godo genom åstadkommande af varaktigare och
mera fasta arbetsförhållanden.»
»För jordtorfarnes klass kommer försäkringen jemväl att få stor
betydelse. Såsom förut framhållits, gifver fattigvårdsstatistiken vid
handen att denna klass med afseende på behofvet af understöd intager
en mellanställning emellan de yrken, som omfattas af försäkringen, och
de sjelfständiga yrkesidkarne. Enligt tillgängliga statistiska uppgifter
angående åldersfördelningen vid 1890 års slut, finner man att mer än 90
procent af dem, som hänföras till denna yrkesgrupp, inträda i densamma
först efter uppnådda 25 års ålder och att knappast mér än eu tredjedel
inträder i yrkesgruppen före 30 års ålder. Då det torde få antagas
att flertalet af dessa så kallade jordtorpare derförinnan varit tjenstehjon
eller statkarlar, är det tydligt att ett stort antal af dem redan förut
varit försäkrade tillräckligt länge för att hafva förvärfvat sig pensionsrätt.»
»Liknande förhållanden göra sig, ehuru i mindre grad, gällande
äfven i fråga om innehafvare af mindre jordbruk samt arrendatorer.
Icke få af desse hafva under sina yngre år innehaft försäkringspligtig
anställning, och en del af dem torde jemväl sedermera bredvid sitt eget
jordbruk hafva sysselsättning hos annan jordbrukare och derigenom
efterhand förvärfva pensionsrätt eller vidare förkofra den rätt, som redan
vunnits.»
»Hvad de mindre handtverkare och handlandena angår, torde det
endast undantagsvis förekomma att de ej genom föregående anställning
såsom gesäller, handelsbiträden e. d. hunnit förvärfva pensionsrätt.»
»Tager man härjemte i betraktande att många qvinliga tjenstehjon
genom giftermål med personer, som ej tillhöra försäkringen, komma
att utträda ur densamma med bibehållande af redan förvärfvad pensionsrätt,
torde man kunna med fog påstå att försäkringen genom antagandet
af ofvannämnda grundsats skall lända till fördel för många andra klasser
af samhället än dem, för hvilka den egentligen är afsedd. Nästan hälften,
eller 45 procent af dem, som hvarje år inträda i försäkringen, blifver eu
gång antingen sjelfständige yrkesutöfvare eller ock så kallade lösa arbetare.
Då försäkringen kommer i full verksamhet, kan antalet åt alla
dem, som ej vidare äro försäkringspligtige men hafva rätt till pension,
uppskattas till omkring 250,000 personer, oafsedt dem, som redan er
-
36
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
hållit pension. Medelbeloppet af de pensioner, till hvilka dessa utanför
försäkringen stående äro berättigade, utgör respektive 150, 100 och 70
kronor för de tre pensionsklasserna.»
»Under sådana förhållanden kan man ej med fog påstå att försäkringen
skulle i något hänseende vidga klyftan emellan de olika samhällsklasserna.
Det kommer nemligen alltid att äfven inom andra klasser
af samhället än arbetsklassen finnas ett stort antal personer, som förut
tillhört försäkringen och en gång komma att erhålla pension.»
»Det förtjenar slutligen framhållas att meranämnda grundsats
kan antagas, utan att försäkringens soliditet äfventyras, just derföre
att försäkringen skall vara obligatorisk. Det är nemligen då möjligt
att öfverskåda åldersfördelningen bland dem, som skola tillhöra försäkringen,
och att med tillräcklig noggranhet beräkna inflytandet af de
vigtigaste faktorer, som härvid komma i fråga. Missbruk och bedrägerier
låta naturligtvis äfven under sådana förhållanden tänka sig men
blifva åtminstone icke större än under andra förutsättningar. Redan den
omständigheten, att genom komiténs förslag hufvudanledningen till dessa
missbruk, eller farhågan att gå miste om förvärfvad pensionsrätt, i de
flesta fall blifvit undanröjd, talar mer än tillräckligt för denna mening.»
De anmärkningar, som, på sätt jag redan nämnt, emot försäkringens
omfattning framstälts, äro förnämligast af två väsentligen särskilda
slag; det ena går derpå ut att försäkringen ej omfattar jemväl alla
lösa arbetare eller åtminstone flera kategorier af dem, än komitén ansett
kunna medtagas; det andra slaget af anmärkningar åsyftar att sjelfständiga
mindre yrkesidkare, som väl sjelfva kunna vara arbetsgifvare men
till sin sociala och ekonomiska ställning föga eller intet skilja sig från
de arbetare, de hafva hos sig anstälde, ej allenast icke komma i åtnjutande
af de fördelar, som med försäkringens anordnande äro för andra
med dem likstälde samhällsklasser beredde, utan tvärtom genom den
ställning af arbetsgifvare, som de intaga, få förpligtelser sig pålagda,
hvilka de icke kunna uthärda.
Att åt lösa arbetare bereda tillträde till den obligatoriska försäkringen
i vidsträcktare mån, än komitén föreslagit, synes mig, åtminstone
till en början, icke tillrådligt, emedan, då dervid andra regler antagligen
i större eller mindre mån måste tillämpas, de erforderliga administrativa
anordningarna skulle blifva ytterst invecklade; och detta eger
efter min tanke jemväl tillämpning redan på den af kommerskollegium
ifrågasatta modifikationen åt komiténs förslag derutinnan, att under
försäkringen skulle inbegripas lösa arbetare, som under sex af trettio
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 22.
37
dagar haft anställning hos samma arbetsgivare. För öfrigt torde vissa
af ifrågavarande anmärkningar förfalla, ty ofta lärer till exempel arbetsamhet
mellan betings- och styckarbetarne, å ena sidan, och arbetsgifvarne,
å andra sidan, vara sådant, att tvifvel ej kan råda derom att
arbetarne måste anses vara anstälde i arbetsgivarens arbete för hela
den tid arbetet fortgår och sålunda icke kunna hänföras till sådana, som
hafva allenast »tillfällig sysselsättning»; och i alla händelser lärer det
väl sällan förekomma att icke äfven den löse arbetaren under någon tid
af sin lefnad innehaft sådan anställning, att han, då fråga om pension
kan ifrågakomma, hunnit förvärfva sig rätt till större eller mindre sådan.
Hvad åter beträffar de mindre yrkesidkarne, särskildt jordtorparne,
så kan det icke nekas att deras ställning i socialt afseende föga skiljer
sig från de tilläfventyrs hos dem anstälde arbetarnes, men, såsom komitén
påpekat, hafva dessa i allmänhet redan innan de öfvergå till de
sjelfständige yrkesidkarnes klass genom sin föregående verksamhet förvärfvat
sig rätt till pension, så att de, då invaliditetens dagar komma,
äfven om de ej hunnit bereda sig en betryggad ekonomisk ställning, dock
ej stå utan all möjlighet att bidraga till sin egen försörjning och sålunda
ej behöfva helt och hållet underkasta sig beroendet af sine närmaste
eller af den allmänna fattigvården.
Då man emellertid icke utan synnerligen vidlyftiga anordningar,
hvilkas effektivitet dessutom blefve mycket tvifvelaktig, lärer kunna
genom en försäkring, inrättad efter den obligatoriska principen, bereda
de nu nämnda grupperna af samhällsmedlemmar rätt att under alla förhållanden
komma i åtnjutande af pension, har jag trott mig böra undersöka,
huruvida vid sidan af den obligatoriska försäkringen må kunna
anordnas äfven eu frivillig försäkring, hvars förvaltningskostnad af staten
bestriddes och som för öfrigt vore så inrättad, att den kunde operera utan
den omständlighet, som eljest med en individuel försäkring är förenad.
Jag har i detta hänseende, likasom i flera andra afseenden, som jaghär
nedan kommer att beröra, anmodat försäkringsinspektören, professoren
Anders Lindstedt, hvilken varit ledamot af nya arbetareförsäk.
ringskomitén och i sådan egenskap verkstält och öfvervakat de för
komiténs uppgift nödiga beräkningar, att såsom särskildt sakkunnig
afgifva yttrande, hvilket jag, sedan detsamma nu inkommit, anhåller
måtte få såsom bilaga åtfölja detta protokoll.
På grund af hvad han rörande möjligheten att anordna en dylik
frivillig försäkring anfört och dertill jag torde få hänvisa, har jag tilllåtit
mig att till komiténs förslag foga särskilda stadgande! i detta
38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
afseende, hvilka jag anhåller att få underställa Eders Kongl. Maj:ts
pröfning.
I sammanhang härmed torde jag äfven få nämna att från några
håll äfven anmärkts att en person, som redan ingått i försäkringen,
men sedermera öfvergått till annan samhällsställning, borde få genom
fortsatt erläggande af afgifter förvärfva rätt till högre pension än den,
som kunde honom tillkomma på grund af de vid hans öfvergång erlagda
afgifter, och att jag ansett komiténs förslag böra äfven i detta
afseende erhålla ett tillägg (se lagförslaget § 16).
Med dessa modifikationer i komiténs förslag tror jag mig hafva
i väsentliga delar förtagit betydelsen af de anmärkningar, som från de
lösa arbetarnes och de sjelfständige mindre yrkesidkarnes sida billigtvis
kunna göras deremot att de icke enligt komiténs förslag direkt inbegripas
under försäkringen. Att de vid fortsättningen af försäkring och
vid begagnande af den särskildt, anordnade frivilliga försäkringen sjelfve
måste erlägga hela beloppet af de afgifter, som erfordras för deras
pensionering, och att pensionernas förhöjning ej kan utsträckas i vidare
mån, än jag i det af mig omarbetade förslaget ifrågasatt, äfvensom att
de sålunda frivilligt erlagda afgifterna ej få tillgodoräknas äfven arbetstagarnes
hustrur beror hufvudsakligen på försäkringstekniska grunder.
Om sålunda, hvad de lösa arbetarnes och de sjelfständiga mindre
yrkesidkarnes egen försäkring beträffar, de nämnda ändringarna i komiténs
förslag böra tillfredsställa billiga fordringar, så qvarstår obemött
af de förut af mig omnämnda anmärkningarna allenast den, att de små
yrkesidkarne i vissa fall känbart kunna tyngas af den enligt förslaget
stadgade skyldigheten för dem att genom afgifters erläggande bidraga
till de hos dem anstälde arbetarnes pensionering. Ofta lärer väl desse
yrkesidkares verksamhet bedrifvas förnämligast med tillhjelp af hustru,
hemmavarande barn och mågar, hvilka stå till hvarandra i det förhållande,
att egentligen ingen af dem kan anses vara den andres arbetsgivare,
och möjligt är att under första tiden efter lagens tillkomst
desse yrkesidkare, der så låter sig göra, söka ordna sig på dylikt
sätt, för att derigenom undgå pensionsafgiftema, men antagligt är att
i samma mån som försäkringens välsignelser på skilda håll komma att
visa sig i form af pensioner åt invalider, som derförutan skulle fallit
fattigvården till last, de mindre yrkesidkarne på grund af anspråk från
de hos dem arbetande, de må nu vara hustru, hemmavarande barn,
mågar eller oskylde, tvingas inordna sig under lagens syfte, så framt
de skola erhålla några biträden, och under sådana förhållanden kan det
ej nekas att komiténs förslag understundom kan blifva för dem såsom
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 22.
39
arbetsgivare tryckande. Jag anser derföre att någon lindring bör beredas
dessa yrkesidkare, handtverkare, mindre jordbrukare, jordtorpare
med flere och har tänkt mig att för sådant ändamål bör i förslaget
intagas en bestämmelse derom att arbetsgivare, som för året icke påförts
annan bevillning än antingen för fastighet till värde af högst 3,000
kronor eller för inkomst af kapital och arbete, uppgående till högst
800 kronor, skall ega att af statsmedel återbekomma hvad på hans
andel belöper af de pensionsafgifter, som han visar hafva blifvit erlagda
för en hvar under samma år hos honom anstäld arbetare, derest anmälan
derom sker i viss angifven ordning. Att noggrant beräkna den utgift,
som härigenom åsamkas statsverket, är, innan erfarenhet härom
vunnits, mycket svårt. Försäkringsinspektören har (se hans yttrande
§ 7 sid. 35) antagit denna utgift till ungefär 10 procent af arbetsgifvarnes
hela bidrag d. v. s. att hvar 10:de arbetare eller tjenare skulle
hafva en husbonde, som folie under kategorien af sådana arbetsgivare,
Indika egde få sina afgifter tillbaka. Statens bidrag skulle då ökas
med omkring 200,000 kronor och arbetsgifvarnes minskas med samma
summa.
Om derjemte den nedsättning i allmänhet af arbetsgifvarnes bidrag
till pensioneringen, som jag här nedan kommer att föreslå, vinner bifall,
torde icke med fog kunna påstås att försäkringen för de mindre yrkesidkarne
skulle komma att innebära någon tyngande börda.
I afseende å försäkringens omfattning anser jag för öfrigt, på de
af kommerskollegium i dess underdåniga utlåtande (sid. 13—15) anförda
skäl, att hvad komiténs förslag innehåller om försäkring af sjöfolk,
såväl besättning som befälhafvare, icke för närvarande och innan lämpligare
sätt för dess anordnande kan utfinnas bör göras till föremål för
någon framställning till Riksdagen.
Beträffande de från vissa håll i afseende å den så kallade barnpensioneringen
framstälda anmärkningarne att den borde utsträckas jemväl
till barn, som lefva efter, då icke försäkrad mans enka, som efter
mannens död antagit försäkringspligtig anställning och vunnit pensionsrätt,
aflider, äfvensom till oäkta barn, så ehuru dessa anmärkningar äro
mycket behjertansvärda, måste jag dock hemställa att de icke för närvarande
må föranleda några tillägg till förslaget, emedan derförut vissa
utredningar erfordras rörande de närmare vilkor, hvarunder dessa barns
intagande i försäkringen må medgifvas.
40
Fördelningen
af kostnaderna
för för■
säkringen.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Hvad beträffar frågan om hvem, som skall bestrida kostnaden för
försäkringen, har komitén, såsom jag förut nämnt, tänkt sig såsom regel
att pensionsafgifterna skola erläggas till ena hälften af arbetstagaren
och till den andra af arbetsgifvaren. Med dessa afgifter och räntan
af den fond, hvartill de skola ingå, är afsedt att bestrida dels pensionerna
för alla de arbetstagare, som under normala förhållanden ingå i
försäkringen, dels ock pensionerna för deras hustrur samt understöden
till barnen. Hvad åter angår de kostnader derutöfver, som erfordras
dels för att den nuvarande generationen intill 55 år medtages i försäkringen
under väsentligen samma vilkor som de under normala förhållanden
inträdande, dels ock för att personer, som en gång inträdt
i försäkringen, må få deri qvarstå, äfven om de ej längre innehafva
försäkringspligtig anställning, har komitén föreslagit att dessa kostnader
skola bestridas af statsverket. Derjemte har komitén tänkt
sig att förvaltningskostnaden skall åligga staten, med undantag af några
jemförelsevis obetydliga (§ 40 i komiténs förslag) utgifter för de
för pensionsnämnderna behöfliga skrifmaterialier, postporto och skrifvarhjelp,
hvilka skulle vidkännas af kommunerna.
Emot komiténs förslag att arbetstagaren bör vidkännas hälften af
pensionsafgifterna har visserligen i några utlåtanden den anmärkningen
gjorts att, då arbetstagaren är den, som skulle draga den direkta
nyttan af försäkringen ej allenast för sig sjelf utan äfven för sin hustru
och sina barn, och detta dertill i betydligt högre grad än om han i
någon enskild försäkringsanstalt eller på annat sätt skulle vilja förvärfva
sig och de sina de trygga fördelar, som nu genom statens försorg
skulle beredas dem, till en del med lagstadgade bidrag från andra
samhällsklasser, hvilkas skyldighet att härvid stå honom bi icke odeladt
erkännes, det kan ifrågasättas, huruvida icke arbetarne borde betala
större del af pensionsafgifterna än komitén föreslagit. Men de flesta
myndigheter, som i denna fråga yttrat sig, hafva biträdt komiténs förslag
härutinnan.
Hvad beträffar skyldigheten för arbetsgifvarne att till pensioneringen
bidraga, hafva många anmärkningar förekommit. Till stöd för sitt förslag
härutinnan har komitén (del I sid. 58) framhållit, bland annat att, derest
försäkringen skall lemna ett nöjaktigt resultat, kostnaden för densamma
blifver så stor, att den ej kan helt och hållet bestridas af de försäkrade
sjelfve, emedan inom de samhällsklasser, för hvilka försäkringen
vore afsedd, den ekonomiska bärkraften är ringa; samt att derför
enligt komiténs åsigt en del af kostnaden bör bestridas af de försäkrades
arbetsgifvare, emedan försäkringen kommer att för dem dels
i viss mån innebära en aflösning af skyldigheter, som åligga dem på
41
Kong). May.ts Nåd. Proposition No 22.
grund af gällande lagstiftning eller äfven derförutan alltmera erkännas,
dels ock medföra direkta fördelar. I förra afseende! hänvisar komitén
till åtskilliga författningar, för hvilkas innehåll lemnas närmare redogörelse
(del I sid. 58—60), hvarjemte komitén erinrar om det förhållandet
att arhetsgifvarne i flera fall, utan att dertill genom arbetsaftalet
hafva iklädt sig någon förpligtelse, lemna bidrag till pensionskassor och
olycksfallsförsäkring för sina arbetare. I fråga åter om de direkta fördelar,
som genom invaliditetsförsäkringen skulle komma att tillskyndas
arbetsgifvarne, yttrar komitén, bland annat, följande:
»Onekligen är det arbetsgifvarne, som hafva det närmaste intresset
af försäkringens sociala verkan, och det är tydligt att det för utvecklingen
af känslan af samhörighet och gemensamhet i intressen mellan
arbetsgifvarne och arbetarne är af största betydelse att de gemensamt
bära bördan.»
»Den minskning af fattigvårdskostnaderna, hvilken genom försäkringen
beredes, kommer företrädesvis arbetsgifvarne till godo. På grund
af statistikens bristfällighet är det ytterst svårt att vinna en föreställning
om det belopp, som härvid kommer i fråga. Med ledning af 1884
års komités undersökning angående fullt försörjda fattighjon i riket år
1885, har komitén dock sökt åstadkomma en uppskattning af detta belopps
storlek.»
»Under år 1885 utgjorde hela antalet fullt försörjda fattighjon i
rundt tal 55,000. Med en medelkostnad för en hvar af 90 kronor om
året, uppgick hela den årliga kostnaden för dem till nära 5 millioner
kronor eller 55 procent af årets samtliga utgifter för fattigvården, Indika
belöpte sig till 9 millioner kronor. Antages försäkringen hafva varit i
verksamhet så länge, att den hunnit göra sitt inflytande fullt gällande,
torde man, utan att göra sig skyldig till öfverdrift, kunna påstå att alla
de personer, hvilka först efter uppnådda 55 års ålder erhållit full fattigförsörjning,
då icke skulle varit i behof af sådan, äfvensom att en fjerdedel
af kostnaden för försörjningen af barn under 15 års ålder skulle
iubesparats. Den allmänna fattigvården skulle således fritagas från att
fullt försörja 22,000 personer och den årliga kostnaden för densamma
minskas med omkring 2 millioner kronor. Antager man derjemte att
försäkringens verkan i fråga om de fattighjon, som icke erhålla full
försörjning, är proportionel mot den nyssnämnda, skulle hela fattigvårdstungau
minskas med 40 procent eller 3,600,000 kronor. Hänförd till
kostnaden för fattigvården år 1890, hvilket år komiténs beräkningar afse,
skulle minskningen utgöra mera än 4 millioner kronor.»
Med afseende derå att minskning i fattigvårdstungan i följd af
Bih. till Riktd. Blot. 181)0. 1 Rami. 1 Afd. 10 lläft. G
42
Kongl. Maj.is Kärl. Proposition K:o 22.
försäkringen ej genast utan endast småningom inträder, beräknar komitén
att minskningen i närvarande stund för arbetsgifvarne icke kan
anses hafva högre värde än en minskning af omkring en tredjedel utaf
deras bidrag till försäkringen. Komitén fortsätter vidare:
»Det är uppenbart att icke alla arbetsgivare komma att draga fördel
af denna lindring i fattigvårdstungan i proportion till deras nuvarande
utskylder för den allmänna fattigvården, och det är naturligtvis
ytterst svårt att öfver hufvud angifva, hvilka klasser af befolkningen
häraf skola hafva största vinsten. Af intresse är emellertid att undersöka
förhållandet emellan städerna och landsbygden i detta hänseende.
Antalet personer öfver 15 års ålder, hvilka tillhöra de af försäkringen
omfattade klasserna, uppgick enligt 1890 års folkräkning — dervid personer
emellan 15—18 år och ett fåtal öfver 70 år inberäknats — till
868,000, af hvilka 587,000 kommo på landsbygden och 281,000 på städerna.
Man kan derföre beräkna att omkring 2/s af de försäkrade
komma att tillhöra landsbygden och V3 städerna. Fattigvårdskostnaden
uppgick under år 1890 till 673 millioner kronor å landsbygden och 4
millioner kronor i städerna. Landskommunerna skulle således för sin
fattigvård komma att hafva omkring 25 procent större fördel af försäkringen
än stadskommunerna.»
I de afgifna utlåtandena hafva från en del håll framstälts invändningar
mot att arbetsgifvarne skulle åläggas bidraga med så stort belopp
som hälften till de afgifter, som för pensionerna under normala
förhållanden blefve erforderliga, och redan inom komitén påyrkades till
och med att arbetsgifvarens hela bidrag till försäkringen skulle läggas
på allmänna bevillningen. Om jag ock måste ifrågasätta, huruvida
komiténs skäl till stöd för dess förslag äro i allo fullt grundade,
så synes det mig dock icke kunna förnekas att, då försäkringen,
såsom nu är fallet, inskränkts till mera fast anstälde arbetstagare,
arbetsgifvarne, hvilka äro de, som i första hand draga nytta af arbetstagarnes
enda tillgång, deras arbetskraft, och förbruka den, också
hafva åtminstone en moralisk förpligtelse att, så vidt det utan verkligt
betungande för arbetsgifvarne kan ske, bidraga till sina arbetares försörjning
på ålderdomen eller då deras helsa och krafter eljest blifvit
brutna. Också hafva endast i vissa fall anmärkningarna mot den föreslagna
skyldigheten för arbetsgifvarne att bidraga till afgifterna grundats
uteslutande derpå att sådan skyldighet ej alls kunde dem åligga, utan
i de flesta fall hafva anmärkningarna motiverats antingen dermed att de
bördor, som sålunda skulle läggas på arbetsgifvarnes skuldror, ej kunde
43
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 22.
af dem bäras, eller ock dermed att, då fördelarne af försäkringen ej
komme uteslutande arbetsgifvarne till godo utan äfven öfriga samhällsklasser,
bördorna borde emellan arbetsgifvarne och samhället
fördelas, hvarjemte man velat göra gällande att arbetsgifvarnes nu
ofta visade omsorg mot arbetslösa eller sjukliga arbetare, som varit
hos dem anstälda, kunde komma att minskas, om arbetsgifvarnes bidrag
till försäkringen blefve allt för strängt reglerade.
Det sista skälet synes mig vara utan någon verklig innebörd, ty
icke lärer det rent personliga förhållandet mellan arbetsgifvarne och
deras arbetare, om ett sådant i särskilda fall existerar, lida annat afbräck
af en lagstiftning, sådan som den ifrågavarande, än om denna
lagstiftning pålägger arbetsgifvaren sådan tunga, att han icke, der han
eljest är benägen derför, han följa sin önskan att i nödens stund bistå
sina arbetare, utan frågan reducerar sig egentligen dertill, huruvida lagstiftningen,
om komiténs förslag bifalles, blifver så betungande, att
detta icke varder honom möjligt. Att en statens tjensteman får sin pension
af staten förklaras deraf att staten är hans arbetsgifvare; att arbetaren
berättigas att åtminstone till någon del få sin pension af arbetsgifvaren
kan möjligen ur samma grund härledas, och modifikation deri
antagas böra ske företrädesvis med hänsyn dertill huruvida arbetsgifvaren
är i stånd att underkasta sig denna uppoffring. Men att deremot
lägga arbetsgifvarnes bidrag, så vidt de direkt afse arbetstagarnes
egen pensionering, omedelbart på samhället leder med konseqvens dertill
att äfven arbetarnes egna bidrag till deras pensionering böra drabba
staten och slutligen ytterst dertill att staten bör pensionera hvarje
medlem af samhället.
I hvad mån arbetsgifvaren bör bidraga till arbetarens pensionering,
synes till en del böra bero på, utom hvad jag redan nämnt om förmågan
dertill, i hvad mån arbetsgifvaren tillgodogör sig och förbrukar
arbetstagarens arbetskraft. Att i hvarje särskildt fall utröna
detta låter sig emellertid icke göra, utan man måste dervid nöja sig
med en approximativ visshet, som dock till viss grad kan hemtas från
vår statistik om fattigvården, hvilken rör sig med förhållanden, som
härleda sig från förbrukningen af krafter, livilka hufvudsakligast utgjort
kroppsarbetarnes enda tillgång och endast undantagsvis varit, förenade
med ekonomiska eller andra underlag. Utom de sitfror, somafkomitén
rörande fattigvården anförts, tillåter jag mig påpeka att fattigvårdskostnaden
i riket under 1877 utgjort omkring 7 millioner, men stigit
under 1888 till fl V., och under 1892 till öfver 11 Va millioner kronor;
att denna tillväxt af kostnaden icke endast är att tillskrifva folkmäng
-
44
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
dens ökning eller ökning af underhållskostnaden i allmänhet, i ty att
understödstagarnes antal i procent af folkmängden vuxit från 4,3 procent
för 1877 till 5,t för 1888 och till 5,3 procent för 1892, medan å andra
sidan medelkostnaden för hvarje understödstagare år 1877 utgjort 37,
1888 39 och 1892 46 kronor; att fattigvårdskostnadens allt starkare
tillväxt sålunda till stor del berott på ökningen i antalet af dem, som
anlitat fattigvården; och att den omständigheten att tillväxten i dessa
kostnader under de 5 åren 1888—1892 varit fullt lika stor som under
de 12 åren 1877—1888 tyder på att något stillestånd i tillväxten icke
så snart är att förvänta.
På grund af hvad jag nu anfört synes mig, om för öfrigt arbetsgifvarnes
bidrag icke blifva för dem och såmedelst äfven för våra
näringar alltför betungande, att arbetsgifvarne böra i första hand ansvara
för de bidrag till arbetarnes pensionering, som icke kunna läggas
å de senares egna skuldror.
Deremot synes vara uppenbart att arbetsgifvarne ej kunna anses
hafva skyldighet att understödja arbetarnes familjer, och derför kan
jag icke undgå finna att komitén gått för långt, då den velat ålägga
arbetsgifvarne att lemna bidrag äfven till pensioneringen af arbetstagarnes
hustrur och till understöd åt deras minderåriga barn. Från den
del af pensionsafgifterna, som belöper härå, böra derför enligt min åsigt
arbetsgifvarne fritagas; men då af hvad förut angående hustrupensioneringens
innebörd anförts torde framgå, af hvilken stor betydelse för
arbetsklassens sociala ställning är att denna pensionering införes, och
då densamma, så ordnad som komitén föreslagit den, med dess komplement
af understöd i vissa fall åt barnen, i ekonomiskt afseende ställer
sig afsevärdt billigare än andra hittills tillämpade system för arbetarefamiljernas
pensionering, synes mig att staten icke bör underlåta att
i sammanhang med arbetarnes egen pensionering ordna denna fråga
och, då högre afgifter för försäkringen än som i komiténs förslag
ifrågasatts, tilläfventyrs skulle blifva för arbetarne alltför betungande, sjelf
åtaga sig de med familjernas pensionering förenade utgifterna. På grund
af hvad sålunda af mig anförts anser jag mig böra hemställa att afgifterna
för arbetstagarne bibehållas vid de af komitén föreslagna belopp,
men att arbetsgifvarnes bidrag minskas med så stort belopp, som motsvarar
statens kostnad för öfvertagandet, af hustru- och barnpensioneringen.
Såsom förut nämts, har komitén jemväl föreslagit att staten skulle
ikläda sig den kostnad, som härledde sig deraf att en person, som inträdt
i försäkringen, oaktadt öfvergång till icke försäkringspligtig an
-
Kongl. Mäj.is Nåd. Proposition N:o 22.
45
ställning, skulle få i försäkringen qvarstå. I denna del har ingen anmärkning
förekommit, och för min del anser jag mig böra biträda komiténs
förslag härutinnan.
Gillas hvad jag här nedan kommer att föreslå dels i fråga om
hvilka yrkesgrupper och åldersklasser af den nuvarande generationen
böra i försäkringen medtagas, dels ock beträffande sättet för beräknandet
af det bidrag, som till försäkringen årligen bör af staten för nu
ifrågavarande ändamål tillskjutas, lärer, enligt de af försäkringsinspektören
i förut åberopade yttrande under § 5 (sid. 27—32) gjorda kalkyler,
detta statens bidrag kunna beräknas motsvara ett tillskott af 13
öre till pensionsafgiften för hvarje manlig försäkrad och vidare, med
hänsyn till proportionen mellan antalet försäkrade i första och andra
pensionsklasserna, utan risk och af praktiska skäl lämpligen kunna bestridas
genom ett tillskott till hvarje pensionsafgift i sistnämnda pensionsklasser
af 15 öre i den första och 10 öre i den andra klassen.
Då, enligt komitéförslaget, afgifterna skola, såsom jag förut nämnt, erläggas
genom att motsvarande pensionsmärken från statsverket inköpas
och makuleras, torde statens ifrågavarande bidrag år för år böra utgå
på det sätt, att hvarje år till pensionskassan från statsverket utbetalas
så stort belopp, som efter nyss angifna grund svarar mot de pensionsmärken
af första och andra klasserna, som under nästföregående år
från statsverket blifvit afyttrade.
I händelse hvad jag sålunda förordat vinner bifall, komma pensionsafgifterna,
som af arbetstagare och arbetsgivare tillsammans skola för
vecka erläggas, att utgöra:
i första pensionsklassen ........................................ 40 öre
» andra » ...................................... 25 »
» tredje » ......................................... 15 i>
deraf arbetarne skola erlägga:
i första pensionsklassen ......................................... 25 öre
» andra » ......................................... 15 »
>> tredje » .......................................... 10 »
och arbetsgifvarne gälda återstoden.
I fråga om årliga totalkostnaden, som statsverket för hustru- och
barnpensioneringen samt för de i försäkringen eu gång inkomna personernas
qvarstående deri skulle få vidkännas, hänvisar jag till hvad försäkringsinspektören
i förenämnda yttrande anfört under § 7 (sid. 34—36).
Enligt detta skulle statsbidraget för dessa ändamål från omkring 1,600,000
kronor under första tiden småningom stiga, så att det efter 30 år upp
-
46 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 22.
ginge till omkring 2,423,000 kronor, allt utan hänsyn till den ökning
häri, som kan tillkomma i följd af folkmängdens ökning.
Såsom förut nämnts, har komitén föreslagit att, på det försäkringens
fördelar äfven skulle komma den nuvarande generationen till
godo, i försäkringen skulle intagas alla dem af ifrågavarande yrkesgrupper,
som vid lagens trädande i kraft ej uppnått 55 års ålder.
Den förhöjda kostnaden härför uppskattas af komitén till ett kapitalvärde
af omkring 68 millioner kronor, under förutsättning att denna
kostnad amorteras under den tid af omkring 80 år, som bördan af
denna anordning komme att göra sig känbar. Att lägga denna börda
för arbetare, som icke under normala förhållanden inträda i försäkringen,
på dem och deras arbetsgivare låter sig icke rimligtvis göra, lika litet som
det kan vara med rättvisa förenligt att fördela bördan på alla dem, som tillhöra
försäkringen, och derföre har också komitén föreslagit att densamma
bör af staten öfvertagas. Men då de välgörande verkningarne
af den nuvarande generationens intagande i försäkringen icke torde
annat än medelbart sträcka sig utöfver den tidrymd, komitén tänkt sig,
synes hvad komiténs förslag innebär (se här ofvan sid. 15) i fråga
om den tid, hvarunder och de belopp, med hvilka statsbidraget skulle
utgå, och hvarigenom denna börda hufvudsakligast och för everldliga
tider skulle komma att belasta kommande generationer, icke vara med
billighet öfverensstämmande. Detta har ock af kommerskollegium i dess
utlåtande anmärkts. I sammanhang härmed har ock kollegium ifrågasatt,
huruvida icke den öfre åldersgränsen för den nu lefvande generationens
intagande i försäkringen, 55 år, kunde nedsättas t. ex. till 40 år,
allrahelst som pensionerna för senare inträdande i allt fall blefve jemförelsevis
små.
För min del anser jag hvad af kommerskollegium så i fena som andra
afseendet anmärkts fullt befogadt och den maximigräns af ålder för
rätt till inträde i försäkringen, som af kollegium ifrågasatts, eller 40 år,
synes mig äfven lämplig, till stöd hvarför jag tillåter mig särskildt påpeka
att, då invaliditeten i medeltal inträffar vid 61 års ålder, det skulle
med den af komitén föreslagna åldersgränsen, 55 år, och den i dess
förslag bestämda väntetiden af 5 år ej sällan komma att inträffa att
arbetstagaren blefve invalid före väntetidens utgång och att han således,
der olycksfall ej vore orsaken, ingen pension erhölle. Dessutom skulle,
om generationen 40—55 år genast från början medtoges, dess medlemmar
i regeln erhålla mera än dubbelt så stor pension, som svarade mot
47
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 22.
värdet af de för dem erlagda afgifterna, och detta ändock oberäknadt
hustrurnas och barnens pensionering.
Försäkringsinspektören har i förenämnda yttrande under § 6 (sid.
32—34) beräknat kapitalvärdet af tilläggskostnaden för intagandet i
försäkringen af den nuvarande generationen af ifrågavarande yrkesgrupper
intill 40 år till i rundt tal 37 millioner kronor, hvilket således
betydligt understiger det belopp af 68 millioner kronor, som komitén
beräknat för den händelse äfven åldersklasserna 40—55 år medtoges.
Räntan å 37 millioner kronor efter 3 V2 procent utgör 1,295,000
kronor; och då amorteringstiden, äfven om allenast åldersgrupperna till
40 år medtagas, ej torde behöfva inskränkas under 80 år, skulle annuiteten
derför utgöra 1,383,000 kronor. Jag tillåter mig här påpeka att
denna siffra icke är ovilkorlig, utan att ifrågavarande afsättning eller
amortering i viss mån kan lämpas efter statsverkets ställning och behof
för hvarje särskild! år.
Enligt komiténs förslag skola afgifterna för de under normala förhållanden
i försäkringen inträdande arbetstagare, hustru och barn deri
jemväl inbegripna, utgå efter systemet med fasta premier, d. v. s. för
hvarje år med lika stora afgifter och dessa så afpassade, att de jemnt
motsvara försäkringens värde för medelåldern vid inträdet i försäkringen.
Då under de första åren jemförelsevis få pensioner behöfde utbetalas,
skulle under dessa år en betydlig kapitalbildning ega rum,
hvilken komme att fortgå, intill dess jemvigt i förhållandet mellan inkomster
och utgifter inträdt, eller omkring 80 år från försäkringens
början. Bortsedt från inflytandet af förändringar i folkmängden, komme
denna fondbildning att ske genom afsättning under de första fem åren
af influtna afgifter till belopp af 9 V2 millioner kronor årligen. Derefter
komme afsättningarna af pensionsafgifter att minskas och efter omkring
25 år komme fonden att växa allenast genom räntevinstens läggande
till kapitalet. Efter denna periods utgång komme äfven räntorna att
tagas alltmera i anspråk för utgifternas bestridande, till dess slutligen
efter 60 — 80 års förlopp från försäkringens början någon nämnvärd ökning
af fonden ej vidare ifrågakomma. Fondens storlek komme att utgöra
efter 10 års förlopp ungefär 100 millioner kronor, efter 40 år
300 millioner kronor och efter 80 år omkring 393 eller i rundt tal 400
millioner kronor. Dessa kalkyler af komitén äro grundade på att fondens
tillgångar göras fruktbärande genom utlåning efter eu räntefot al
3 ''A procent.
Fondbildningen.
Räntefoten.
Periodiska
utredningar.
Statsgaranti
in. m.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
48
Under det att komitén sålunda i afseende på de så att säga normala
afgifterna för försäkringen ansett att dessa borde bestämmas efter
systemet om fasta premier, har komitén deremot föreslagit att statens
bidrag dels för den nuvarande generationens intill 55 års ålder medtagande
i försäkringen och dels för bibehållandet i försäkringen af en
hvar, som deri inträda skulle utgå efter de i § 52 af komiténs förslag
angifna grunder, till följd hvaraf detta bidrag, såsom förut nämnts
(sid. 15 här ofvan), ifrån att under första året utgöra allenast 3,000
kronor efter hand komme att stiga, så att det efter 15 år uppginge
till 600,000 kronor, efter 30 år till omkring 3 millioner kronor samt
efter 80 år och allt framgent till omkring 7:!A millioner kronor.
I afseende å denna anordning af det tillskott, som statsverket borde
lemna, har anmärkts att det vore obilligt att för all framtid belasta
kommande generationer med utgifter för ändamål, hvaraf den hufvudsakligaste
nyttan tillfälle deras föregångare, hvarför ock yrkats att
kapitalvärdet af detta tillskott borde amorteras under loppet af 80 år,
livilket ock af mig förordas. Ett sådant sätt att ordna saken skulle emellertid
föranleda ökning af kapital- eller fondbildningen, så att denna,
enligt komiténs beräkning, skulle uppgå till omkring 615 millioner kronor,
hvilket belopp dock skulle, enligt försäkringsinspektörens oftanämnda
yttrande, på grund af de utaf mig föreslagna modifikationerna
i komiténs förslag komma att stanna vid 570 millioner kronor.
Kommerskollegium synes föreställa sig att denna kapitalbildning
skulle genom vissa modifikationer kunna nedbringas, utan att leda till
nämnvärd obillighet mot kommande generationer, men genom den af
komitén i dess motiv (del I sid. 66—73) och af försäkringsinspektören i
hans yttrande (§ 8 sid. 36—41) verkstälda utredning, för hvilken det
skulle blifva allt för vidlyftigt att här i detalj redogöra, torde framgå
att sådant icke i någon väsentlig mån låter sig göra, utan att, derest
man vill i väsentligare grad undvika samlande af fond, den tidpunkt
förr eller senare måste inträffa, då försäkringsafgifterna för den då
lefvande generationen komma att öfverskjuta det belopp, hvarmed dessa
afgifter i förhållande till försäkringens verkliga värde för samma generation
egentligen borde utgå, något som af försäkringsinspektören med
ett slående exempel framhålles å sid. 40 i hans yttrande. Jag anser
mig således icke böra ifrågasätta någon modifikation i systemet om
fasta premier, likasom jag vidhåller hvad jag förut förordat beträffande
sättet för statsbidragets erläggande.
Hvad angår den kapitalbildning, som, i händelse af bifall härtill,
skulle ega rum, så bör först bemärkas att densamma icke kunde i dess
49
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
helhet tillskrifvas nu ifrågasatta lag. En del af de besparingar, som
nu komma att ingå till förevarande fond, skulle nog under alla förhållanden
komma att uppstå och således, oafsedt ifrågavarande lagstiftning,
på ett eller annat sätt ingå i landets penningmarknad. Hvad
den öfriga delen af dessa besparingar angår, så torde, med hänsyn
till beloppen af senare årens kapitalbesparingar och med afseende å
den på alla områden ständigt stigande utvecklingen af våra näringar,
denna del icke blifva större, än att den bör kunna finna användning,
utan att i afsevärdare grad försvåra användningen af den öfriga
penningtillgången. De stora konverteringar, som redan börjat och
säkerligen ännu under många år komma att fortgå, af våra jordbruksskulder,
jernvägs- och kommunallån med mera göra det önskvärdt att
inom landet tillgångar dertill kunna beredas, på det att, i den mån landets
penningeförhållanden i öfrigt det medgifva, åtminstone en del af den
utländska skuld, som nu tynger på landet, må kunna aflyftas. De
siffror, komitén meddelat angående kapitalbildningen i landet under
senare åren, synas ock gifva stöd åt den meningen att farhågorna för
den kapitalbildning, som skulle blifva en följd af ifrågavarande lagförslags
antagande, äro väl öfverdrifna. Enligt dessa siffror hade
under de senaste 20 åren depositionsrörelsen i våra enskilda banker
ökats från 68 millioner kronor den 31 december 1871 till omkring
325 millioner kronor den 31 december 1892, samt de i sparbankerna
innestående medlen från 57 millioner kronor den 31 december 1870
till 300 millioner kronor samma dag år 1890. Ökningen, upplyser
komitén, var starkast under första hälften af 1870-talet, då bankerna
årligen fingo i medeltal emottaga 28—29 millioner kronor. Likväl
hade under denna tid depositionsräntan stigit och under andra hälften
af samma årtionde nått ett maximum. Under 1880-talet hade densamma
fallit och år 1890 nedgått till ett minimum för att derefter åter stiga.
Insättningarne vore under sistnämnda period mindre betydande. Med
beräkning af en medelräntefot af 4 procent kunde insättningen i alla
dessa banker under de senaste 20 åren anslås till i medeltal något
öfver 10 millioner kronor om året. Jemförd med denna kapitalsamling,
som under de senaste 20 åren ökats från omkring 125 till mer än 600
millioner kronor, syntes, yttrar komitén, den förutsatta fondbildningen
af knappast 400 millioner kronor under de följande 80 åren icke böra
verka afskräckande.
Hvad komitén sålunda yttrat synes mig hafva väsentligen samma
betydelse äfven i afseende å den fondbildning, som den af mig förBih.
till ltiksd. Prut. 1895. J Sami. 1 Afd. 1(J Höft. 7
50
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
ordade amorteringen af kostnaden för den nuvarande generationens
medtagande i försäkringen skulle komma att medföra.
Att en fondbildning, sådan som här är i fråga, skulle i väsentligare
mån inverka på ställningen af den allmänna räntefoten i landet är sålunda,
enligt min åsigt, icke mycket sannolikt; och särskildt tillåter jag
mig påpeka att, med de förbindelser i finansielt afseende vi nu mera
hafva på utlandet, penningtillgången inom landet icke uteslutande är
bestämmande för räntefoten.
Betänkligheter hafva uttalats rörande det menliga inflytandet, som
en dylik fondsamling kunde komma att hafva på näringslifvet i allmänhet,
och kommerskollegium har (sid. 41 och följande) anmärkt,
utom faran för ett betydligare räntefall, dels att kapitalets fastläsande
på ett ställe, nemligen hos den myndighet, som skulle hafva penningförvaltningen
om hand, skulle försvåra dess fördelande öfver
hela landet, dels ock att säkerheterna vid placeringen måste vara af
yppersta slag och i följd häraf placeringen blifva förknippad med svårigheter.
I afseende å dessa anmärkningar vill jag ju icke förneka att,
om ej anordningar vidtagas för att fördela de besparingar, som under
första tiden inflyta, svårigheter visserligen kunna möta att göra dem
på bästa möjliga sätt fruktbärande, men jag håller före att, då anspråken
från fondens sida ej behöfva ställas högre än å en ränta af omkring
3V2 procent, tillräckligt goda säkerheter att upptaga ett kapital, som
för år icke öfverstiger hvad under hvart och ett af de senaste åren samlats
och vunnit placering emot i allmänhet vida högre ränta, ej lära saknas.
Om man tager i betraktande förhållandena under de senast förflutna 40—50
åren, så skulle man under denna tid, t. ex. vid bildandet af hypoteksföreningarne
och vid byggandet af jern vägar, utan tvifvel tvärtom ansett det
för en stor fördel för vårt land, om man då kunnat begagna sig af en
dylik fond för att få de behöfliga lånemedlen för billigt pris. Och hvad
särskildt jordbruket beträffar, har detta fortfarande, såsom nogsamt är
bekant, stort behof af billigare låneräntor, och det är anledning hoppas
att för denna näring fonden må kunna blifva till gagn och nytta. Det
behöfves ej stor räknekonst för att finna att genom de billigare lånevilkor,
som på detta sätt kunna erbjudas de skuldsatta näringarna, särskildt
jordbruket, vinsten genom de minskade räntorna i flertalet fall
mer än fullt skall uppväga jordbrukarens utlägg i pensionsafgifter för
sina tjenare. Att uti hopsparandet af en fond se endast faror och svårigheter,
men icke tänka på de minst lika stora fördelar, som för ett
land som Sverige af en dylik fondbildning måste härflyta, synes vara
väl ensidigt. Det vill till och med förefalla, som om dessa fördelar,
51
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 22.
äfven om en del enskilda intressen under öfvergångstiden skulle komma
att något lida, hvilket dock icke är påtagligt, redan i och för sig fullt
uppväga de möjliga svårigheterna, och att man skulle i skapandet af en
dylik fond lika väl kunna finna ett ytterligare skäl för genomförandet
af arbetareförsäkringen som för motsatsen.
Men om ock sålunda af hvad jag nu anfört torde framgå att fondbildningen,
enligt min åsigt, icke är af skadligt inflytande på den ekonomiska
ställningen i landet utan snarare tvärtom, så kan jag deremot icke undgå att
inse räntefotens stora betydelse för pensionsfondens möjlighet att fullgöra
de förbindelser, som skulle komma att åligga densamma. Enligtkomiténs
beräkningar skulle, sedan försäkringen nått sin fulla utveckling, fondens
utgifter uppgå till omkring 33 millioner kronor om året samt dess
inkomster af veckoafgifter till ll3/4 millioner kronor, af statens bidrag
till 7 3/4 millioner kronor och af räntor till 133/4 millioner kronor. Dessa siffror
ställa sig visserligen något olika, derest komiténs förslag modifieras på
sätt jag förordat, men betydelsen af räntefoten undergår derigenom ingen
väsentlig ändring. Det blifver sålunda tydligt att en konstant lägre räntefot
än 3 ''/•> procent i längden kan inverka på kassans förmåga att lemna
pensioner till samma belopp, som, enligt komiténs på nämnda utlåningsränta
grundade beräkningar, förutsättas; och det är detta förhållande,
som gifvit anledning till yrkandet om att staten skulle ikläda sig garanti
för kassans förbindelser. Kommerskollegium särskildt åberopar åtskilliga
omständigheter, som enligt dess åsigt*skulle utvisa ej allenast att räntan,
i stort sedt, vore i stadigt fallande, utan äfven att den antagna räntefoten,
3 ''/2 procent, vore efter nuvarande förhållanden väl hög.
Frågan huruvida den allmänna räntefoten är i stadigt fallande är
af ytterst invecklad beskaffenhet och lärer icke kunna anses vara i
någon mån uttömmande behandlad genom hvad kollegium uti sitt
utlåtande i ärendet anfört. Likaså torde det vara ganska svårt att
af räntans nuvarande läge draga några bestämda slutsatser för den
närmaste framtiden. Men i allt fall är denna fråga, principielt taget,
enligt min åsigt icke af afgörande vigt, derest det ej kan ådagaläggas
att förutsättningarna för framtiden ovilkorligen hänvisa till ett
sådant räntefall, att hela försäkringen blir utan all praktisk betydelse.
Efter en räntefot af 3 Vi procent komma medelpensionerna i do särskilda
pensionsklasserna enligt komiténs beräkningar att uppgå till respektive
250, 150 och 90 kronor, och genom ett så betydligt räntefall som
till 3 procent skulle deras belopp, såsom synes af försäkringsinspektörens
yttrande (§ 4 sid. 26), allenast komma att sjunka till ungefär
52 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
210, 130 och 80 kronor. Att uti en fråga som den förevarande, hvars
verkningar äro afsedda att sträcka sig långt in i framtiden, kunna förutse,
huru dessa verkningar slutligen skola utfalla, lärer icke stå i mensklig
förmåga, men såsom försäkringen skulle ordnas enligt de af mig förordade
grunder, torde den, fastän den väl på grund af vunnen erfarenhet
kan komma att behöfva modifieras i ett eller annat afseende, lättare vara
i stånd att lämpa sig efter förhållandena, än om man här skulle införa
det system, som gjorts gällande i Tyskland. Man bör på ifrågavarande
område visserligen i tid börja, men ej gå vidare framåt än i mån som
man finner fast mark under fotterna och ej hos de klasser, till hvilkas
bästa försäkringen i första hand syftar, väcka förhoppningar, som framtiden
ej mäktar inlösa, utan snarare till en början finna sig i, om misstro
och missförstånd möta, under förhoppning att, allt eftersom försäkringens
välgerningar komma att visa sig, erfarenheten skall alstra erkännande
för hvad som åtgjorts; och detta erkännande skall då blifva större
i samma mån, som dessa klasser finna frukterna af försäkringen härröra
från deras egna ansträngningar och icke kunna betraktas såsom nådegåfvor
från samhället under en eller annan form af fattigunderstöd.
Med den ifrågavarande lagstiftningen afses att åstadkomma en pensionskassa,
der de försäkrade böra ega att komma i åtnjutande af frukterna
af de för dem i kassan insatta och af kassan på bästa sätt förvaltade
besparingar, men deraf följer ock att de försäkrade ej kunna vara berättigade
att erhålla större fördelar för insatserna, än som kassans egna
tillgångar medgifva.
Någon ansvarighet för kassan bör derför i regeln icke åligga staten.
Men då kassan är grundad på beräkningar af så vidlyftig och invecklad
beskaffenhet, att det icke är möjligt för dess medlemmar att sjelfva utröna
kassans ställning, och dessutom från statens sida är af vigt att
försäkringen bedrifves efter rigtiga normer, bör genom statens försorg
verkställas periodiskt återkommande, fullständiga och noggranna undersökningar
härom tillika med utredningar om kassans verkliga ställning;
och synes mig en sådan utredning böra ske första gången redan inom
fem år från försäkringens trädande i kraft, på det att möjligen befintliga
oegentligheter må kunna så fort som möjligt afhjelpas.
I följd deraf att kostnadsberäkningarna af naturliga skäl icke kunna
hafva giltighet för all framtid, låter det tänka sig att kassan vid en
sådan utredning tilläfventyrs kan komma att visa sådant öfverskott
eller sådan brist, att en ändring af pensionsvilkoren skulle kunna
blifva erforderlig. Försäkringsinspektören har i sitt yttrande § 10 (sid.
44 och följande) närmare utvecklat, huru vid dessa undersökningar bör
53
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
lämpligast förfaras, och hvilka åtgärder, som i följd af deras resultat
kunna komma i fråga att vidtagas.
Då försäkringen är bygd på den grundsatsen, att pensionsafgifterna
skola för de i försäkringen nyinträdande utgöra nettopremier för deras
egen försäkring, måste de föreskrifna periodiska utredningarna af kassans
ställning, enligt försäkringsinspektörens yttrande, sålunda först och främst
gå ut på en undersökning, i hvad män de faststälda afgifterna uppfylla
detta ändamål. Visar sig dervid att afgifterna äro för låga eller för
höga, så att en förändring biff ver erforderlig, synes förändringen dock
icke höra hänföras till afgifterna, utan i stället träffa pensionsförmånerna,
så att dessa i motsvarande mån minskas eller förbättras. I fråga om
den ändring, som i dylikt fall skall med pensionsbeloppen företagas,
är det af praktiska skäl att föredraga det ändringen träffar pensionens
variabla beståndsdel och icke dess fasta del, de 50 kronorna, hvilket
ock af mig iakttagits i det omarbetade förslaget. Man har således att
i stället för de förut gällande veckoökningarna, som till en början föreslagits
till respektive 10, 5 och 2 öre per vecka, bestämma de nya
veckoökningar, som svara mot afgifternas storlek. Antager man, för att
välja ett exempel, att det vid första inom 5 år skeende revision skulle
visa sig att räntefoten bör antagas till 3 procent i stället för 3V2 procent,
som nu blifvit lagd till grund, men att de öfriga förutsättningarna
för kostnadsberäkningen fortfarande skulle hafva antaglig giltighet, så
skulle man i de tre pensionsklasserna nödgas nedsätta veckoökningarna
från 10, 5 och 2 öre till knappt 8, 4 och IV2 öre, men med bibehållande
af 50 kronor såsom den fasta delen af pensionen och med fasthållande
af de en gång för alla bestämda pensionsafgifterna. De mot en försäkringstid
af 2,000 veckor svarande medelpensionerna af respektive
250, 150 och 90 kronor, skulle då, såsom jag förut nämnt, nedgå till 210,
130 och 80 kronor. I sammanhang härmed tillåter jag mig påpeka att
först, om räntan nedginge till en konstant siffra af IV2 procent, veckoökningen
för den tredje pensionsklassen komme att försvinna och att,
om räntan konstant folie än ytterligare, bestämmelsen att ändringen i
pensionsbeloppen endast skulle träffa tilläggsbeloppen måste upphäfvas.
Vidare bör vid den periodiska undersökningen tillses, huruvida
statens bidrag i och för hustru- och barnpensioneringen samt till upprätthållandet
af pensionsrätten, med hänsyn till de redan gjorda ändringarna,
äro tillräckliga eller måste ökas.
I fråga om dem, som vid tidpunkten för en förändrings vidtagande
redan inträdt i försäkringen, eller hvilka redan fått sin pension, kan
nu äfven brist eller öfverskott förefinnas. För att kunna beräkna
54 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
beloppet häraf är det dock nödvändigt att man först afgör, i hvad män
dessa personer skola träffas af den gjorda förändringen. Då billigheten
torde kräfva att de, som redan kommit i åtnjutande af pension, ej lida
minskning i de dem en gång tillerkända belopp, men den förhöjda utgiften
derför ej skäligen kan läggas å de afgiftspligtige, synes mig
staten här böra träda emellan och åtaga sig ansvaret för denna. Beträffande
åter dem, som väl inträdt i försäkringen men ännu icke erhållit
pension, kan man tänka sig antingen att alla dessa äfvenledes skola
bibehållas vid de vilkor, som gälde, då de inträdde i försäkringen,
eller ock att jemväl de skola drabbas af förändringen i pensionsvilkoren,
hvilken förändring då lämpligast, i analogi med förhållandet
med de nyinträdande, endast bör gälla pensionens veckoökning för
de afgifter, som derefter erläggas eller tillgodoräknas. Af dessa båda
utvägar bar jag ansett den senare böra föredragas, dels emedan den
brist, som i det förra fallet skulle uppstå, kunde blifva allt för stor
och svår att ersätta, dels emedan skilnaden mellan de nyinträdande,
för Indika de nya vilkoren skulle gälla, och de redan försäkrade, af
Indika under alla förhållanden åtminstone några blott en kortare tid
tillhört försäkringen och det oaktadt då skulle få för hela framtiden
åtnjuta förmånen af de bättre pensionsvilkoren, skulle blifva större,
än att den billigtvis kunde försvaras genom den rent tillfälliga omständigheten,
att kassans utredning just då blifvit verkstäld, dels ock
slutligen emedan det synts mig rättvist att de redan försäkrade, om
de skola hafva rätt till förbättrade vilkor, då öfverskott visat sig vara
förhanden, äfven böra drabbas af motsvarande nedsättning, då kassan
visat brist. Med anledning häraf har jag också i afseende å de vid
tidpunkten för pensionsvilkorens ändrande redan försäkrade i det omarbetade
förslaget intagit en bestämmelse om att ändringen i hvarje
fall skall drabba veckoökningen för de afgifter, som efter sagda tidpunkt
för dem erläggas. I ofvan anförda exempel skulle således en
person, som redan tillhört försäkringens första pensionsklass under 10
års tid och hvars pensionsrätt. då representerades af 50 kronor jemte
10 öre för hvarje dittills erlagd afgift, för de derpå följande försäkringsveckorna
endast hafva att räkna 8 öre per vecka o. s. v. I händelse
af öfverskott skulle förfaras på enahanda sätt, med den skilnad
naturligtvis att det då handlade om en förhöjning af pensionens veckoökning,
i stället för en nedsättning af densamma.
Det behöfver väl knappast påpekas att förändringarna i verkligheten
väl aldrig skola blifva så tvära som vid det anförda exemplet
antagits. Visserligen äro alla menskliga-förhållanden underkastade vexling,
55
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
men en viss kontinuitet gör sig dock alltid gällande, och icke ens i
fråga om räntefoten torde någon kunna förutsätta att en så väsentlig
ändring som V2 procent skulle vid någon revision kunna annat än alldeles
undantagsvis förekomma.
Utöfver det, som redan i fråga om pensionsafgifternas och motsvarande
statsbidrags tillräcklighet ofvan anförts, bör slutligen vid den
periodiska utredningen för hvarje gång undersökas, huruvida kassans
tillgångar, d. v. s. den redan samlade fonden tillhopa med kapitalvärdet
af de afgifter och statsbidrag, som för de redan försäkrade ännu
komma att inflyta, fullt motsvara kapitalvärdet af förbindelserna, d. v. s.
af de redan beviljade pensionerna samt barnunderstöden och af de pensioner
och understöd, som i enlighet med de nya vilkoren beräknas
skola tillkomma.
Statens garanti i fråga om försäkringen, bortsedt från ofvannämnda
bidrag till afgifterna, skulle sålunda komma att, såsom närmare är
formuleradt i § 54 af det förslag, som inom civildepartementet uppgjorts,
inskränka sig till ansvar för den brist, som i enlighet med de
grunder, jag nu angifvit, vid den periodiska utredningen möjligen kunde
visa sig; och att eu sådan brist skulle kunna blifva af någon allvarligare
betydelse torde icke vara att befara, då de beräkningar, som lagts till
grund för försäkringen, uppgjorda af försäkringsinspektören, derjemte
undergått ytterligare undersökningar och kontrollräkningar af andra på
detta område förfarne vetenskapsmän.
Förutom de af mig nu nämnda omständigheter, under livilka staten
skulle drabbas af ansvarsskyldighet för pensionskassans förbindelser,
skulle staten, enligt det inom civildepartementet upprättade förslaget,
äfven blifva ansvarig för den brist, som genom den särskildt anordnade
frivilliga försäkringen, hvarom jag förut yttrat mig, möjligen kunde
uppstå i förmågan för denna kassa att fullgöra sina förbindelser. Denna
senare kassa bör möjligen ställas under samma administration som
den obligatoriska försäkringens, men icke med denna sammanblandas,
utan hållas derifrån helt och hållet afskild. Äfven denna fond bör
naturligtvis underkastas periodiska revisioner, hvilka lämpligast torde
böra utföras i sammanhang med utredningarna rörande den obligatoriska
försäkringens fond; och likasom delegarne i denna senare försäkring
under vissa förhållanden äro underkastade eu viss reduktion, så torde
delegarne i den frivilliga försäkringen jemväl böra vidkännas de reduktioner
i deras förmåner, som vid dylika revisioner befinnas nödiga till
följd af räntefall eller dylikt. Derest någon brist, vid den ifrågavarande
Sammanfattning
af de
principiela
ändring arne
i komiténs
förslag.
56 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
frivilliga försäkringen kan komma att visa sig, lärer denna under alla
förhållanden i verkligheten blifva af obetydlig omfattning, och hvad
staten till dess betäckande tilläfventyrs kan blifva pligtig vidkännas
torde böra betraktas såsom ett bidrag från statens sida till uppmuntrande
af sådan försäkring.
Härmed har jag afslutat redogörelsen för, i hvilka delar komiténs
förslag, ur synpunkten af de principer, som enligt min tanke skola ligga
till grund för en obligatorisk invaliditetsförsäkring, bör modifieras och
kompletteras dels af teoretiska och dels af praktiska hänsyn; i öfverensstämmelse
hvarmed ock vidtagits deremot svarande ändringar i och
tillägg till komiténs förslag, hvilka, sammanfattade, sålunda gå derpå
ut att:
l:o) kostnaden för hustru- och barnpensioneringen, som enligt
komiténs förslag skulle åligga arbetstagare och arbetsgivare, i stället
öfverflyttas på staten samt arbetsgifvarnes bidrag till den obligatoriska
försäkringen med motsvarande belopp nedsättas;
2:o) lindring i de mindre arbetsgifvarnes bidragsskyldighet till försäkringen
i så måtto medgifves, att arbetsgivare, som för ett år icke
påförts annan bevillning än antingen för fastighet till värde af högst
3,000 kronor eller för inkomst af kapital och arbete, uppgående till
högst 800 kronor, eger återbekomma hvad han i pensionsafgifter för
sina arbetare under samma år erlagt;
3:o) endast den del af den nuvarande generationen intages i försäkringen,
som vid försäkringens trädande i kraft ej fvlt 40 år, under
det att enligt komiténs förslag åldersgränsen uppåt bestämts till 55 år;
4:o) möjlighet beredes för den, som förvärfvat rätt att kunna
komma i åtnjutande af pension enligt den obligatoriska försäkringen,
att, äfven om han, på grund af öfvergång till ej försäkringspligtig anställning
eller på annat dylikt sätt, utgått ur försäkringen, genom fortsatt
erläggande af afgifter förvärfva sig höjning i det pensionsbelopp,
som eljest skulle tillkomma honom;
5:o) i lagförslaget uttryckes att blifvande pensioners belopp icke
äro fullt definitiva, utan möjligen kunna komma att i någon mån ändras
i förhållande till räntefot med mera;
6:o) staten under alla förhållanden ikläder sig dels full garanti i
afseende på redan beviljade pensioner och dels viss begränsad garanti
i afseende på beloppet af blifvande pensioner; och
7:o) vid sidan af den försäkring, som i komiténs förslag afses med
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
57
det tillägg dertill, som nyss under 4:o) nämnts, anordnas en för hvar
och en tillgänglig frivillig försäkring.
Enligt den utredning försäkringsinspektören i sitt yttrande under Totalkostna§
7 (sid. 34—36) lemnat angående totalkostnaden för försäkringen, sådan
den komme att gestalta sig efter de af mig förordade grunder, skulle ligt det nya
denna kostnad, bortsedt från kommunernas bidrag till förvaltningen, f°rsla9etblifva:
-
Vid försäkringens början:
Arbetarnes bidrag......................................................... 3,414,000 kronor
Arbetsgifvarnes bidrag................................ 1,813,000 »
Summa, enskildes bidrag: 5,227,000 kronor.
Statens bidrag:
till afgifterna (för hustru- och barnpensioneringen samt
de en gång försäkrades qvarstående i försäkringen,
oaktadt de öfvergått, till icke försäkrings
pligtig
anställning) ...................................................... 1,606,000 »
» ersättning åt de mindre arbetsgifvarne..................... 201,000 )>
» amortering för upptagande af nuvarande generationen
.......................................................................... 1,383,000 »
» förvaltningen................................................... 200,000 )>
Summa, statens bidrag: 3,390,000 kronor.
Efter 30 av och derefter till 80 år:
Arbetarnes bidrag....................................................... 4,927,000 kronor
Arbetsgifvarnes bidrag............................................... 2,631,000 ))
Summa, enskildes bidrag: 7,558,000 kronor.
Statens bidrag:
till afgifterna......................... 2,423,000 »
» ersättning åt de mindre arbetsgifvarne..................... 292,000 »,
» amortering............................................................... 1,383,000 »
» förvaltningen.................................................... 300,000 »
Summa, statens bidrag: 4,398,000 kronor.
Bih. till /likså. Prut. 1895. / Band. 1 Afd. lli liiift.
8
58
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Efter denna tids förlopp skulle staten, under förutsättning'' att beloppet
1,383,000 kronor eller i rundt tal 1,400,000 kronor år för år
till försäkringen erlades, vara befriad från amorteringen af de för den
nuvarande generationens intill 40 år intagande i försäkringen beräknade
37 millionerna, i följd hvaraf statsbidraget derefter skulle nedgå till
3.015.000 kronor om året, oafsedt den inverkan härå, som folkmängdens
ökning komme att medföra.
Under det att enligt komiténs förslag redan i början af försäkringen
de afgifter, som skulle från enskilde, arbetstagare och arbetsgivare,
utgå, beräknades till omkring 9V2 millioner kronor, skulle dessa
afgifter sålunda efter de af mig föreslagna ändringar sammanlagdt icke
uppgå till mera än omkring 5,227,000 kronor, och särskild! skulle arbetsgifvarnes
bidrag, på grund deraf att hustru- och barnpensioneringen
öfver flyttades på staten utan att dock någon nämnvärd del af kostnaden
derför komme att tynga på arbetstagame, till en början icke komma
att belöpa sig till mycket mera än Vs af hvad som skulle drabba arbetsgifvarne
enligt komiténs förslag. Jag tillåter mig härjemte framhålla
att den börda, som skulle direkt drabba arbetsgifvarne icke
komme att uteslutande hvila på näringsidkarnes klass, utan till en del
äfven träffa andra klasser i samhället.
Af förenämnda särskilda poster i totalkostnaden äro alla bygda
på försäkringsmatematiska grunder, utom den, som afser ersättningen
åt de mindre arbetsgifvarne, om beräkningsgrunden hvarför jag
förut (sid. 39) yttrat mig, samt den, som afser förvaltningen.
Hvad förvaltningskostnaden beträffar, så är denna af försäkringsinspektören
antagen att under första tiden kunna uppgå till omkring
200.000 kronor. Ehuru det visserligen är i hög grad svårt att uppgifva
några giltiga grunder för fixerande af en eller annan siffra i detta hän
man
icke
skall vara
Pensionssty- Komitén hade, enligt hvad af dess motiv framgår (del I, sid. 98 och
Teism. 99), tänkt sig att den centrala administrationen skulle förläggas till ett
enda embetsverk, kalladt pensionsstyrelsen, hvilket sålunda skulle
l:o) handlägga de tvistefrågor om lagens tolkning, som otvifvelaktigt
under den första tiden måste uppkomma, öfvervaka administrationen i
orterna och i sådant afseende tillse att enhet i lagtillämpningen genomfördes
och att det administrativa maskineriet ginge sin regelbundna
gång, äfvensom följa försäkringens verkningar i tekniskt och socialt af
-
seende, tror jag mig dock kunna uttala den förvissning åt
behöfver befara att den af försäkringsinspektören uppgifna
för låer.
59
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 22.
seende samt tillse i hvad mån, ur den ena eller andra af dessa synpunkter,
jemkningar och ändringar i grunderna för försäkringen kunde
påkallas; samt
2:6) förvalta de till pensionsfonderna inflytande medlen och tillse,
huru dessa på lämpligaste sätt till landets sanna nytta kunde göras
fruktbärande.
Mig synes uppenbart att två så skilda förvaltningsgrenar af statsadministrationen
icke lämpligen kunna i ett embetsverk under en och
samma chef förenas, utan att endera förvaltningsgrenen deraf röner intrång.
Men nödvändigt är att hvar och en af dem på bästa sätt tillgodses för att
ej det hela skall blifva lidande, och jag anser derför att åt den i komiténs
förslag afsedda pensionsstyrelsen bör uppdragas endast den statsadministrativa
och försäkringstekniska verksamheten, men att deremot
den rena medelförvaltningen och den statsfinansiela verksamheten böra
derifrån skiljas och anförtros åt något af de embetsverk, som hafva till
sin uppgift att syssla med dylika ärenden. Man kan i detta afseende
ur en eller annan synpunkt tänka sig såsom lämpligt ett eller annat
eller flera af dem, och hvilket, som företrädesvis bör ifrågakomma,
torde icke nu böra eller behöfva bestämmas, emedan lagen icke
är afsedd att träda i kraft förr än med ingången af år 1897, och de
medel till belopp af 1,400,000 kronor, som jag här nedan kommer att
föreslå till afsättning för arbetareförsäkringen redan under nästkommande
år, torde kunna öfverlemnas till statskontoret och utan någon förhöjning
i dess utgiftsstat under första tiden på bästa möjliga sätt göras
fruktbärande för den blifvande pensionskassans räkning. Efter hvilka
grunder dessa medel likasom de efter försäkringens ikraftträdande inflytande
medlen böra för framtiden göras fruktbärande med hänsyn
ej allenast till pensionsinrättningens utan äfven i öfrigt till landets
nytta, torde böra blifva föremål för en särskild omsorgsfull utredning,
som väl bör hinna verkställas i så god tid, att frå*gan derom
kan blifva föremål för behandling vid 1896 års riksdag.
Icke heller organisationen af pensionsstyrelsen med det verksamhetsområde,
jag här ofvan angifvit, kan nu ifrågakomma att fastslå.
Jag torde derföre nu endast behöfva gifva en föreställning om densamma
och kostnaden derför, dervid hänförande mig till den första
tiden efter försäkringens början. Jag antager att det blifvande embetsverkets
personal till en början borde bestå af, förutom 1 chef, 1 sekreterare
samt 1 registator och arkivarie, med aflöning af för den förstnämnde
9,000 kronor, för sekreteraren 4,500 kronor med 2 ålderstillägg,
samt för registratorn t>ch arkivarien 3,000 kronor jemte 2 ålderstillägg,
Pensions
nämnderna.
Pensions
styrelsens
ombud.
60 Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 22.
samtlige ålderstilläggen å 500 kronor, ytterligare — fördelade å 1 räknebyrå
för de försäkringstekniska ärendena och 1 förvaltningsbyrå för de administrativa
ärendena— 2 byråchefer å 6,400 kronor, hvardera med 1 ålderstillägg
å 600 kronor, 3 aktuarier och 3 notarier, hvardera å 3,000 kronor,
med 2 ålderstillägg å 500 kronor, dessutom räknebiträden, cirka 5,000
kronor, amanuenser cirka 3,000 kronor, 3 vaktmästare cirka 2,500 kronor,
tillhopa 57,800 kronor. Vidare torde behöfvas till vikariatsarfvoden cirka
2.000 kronor samt till skrifmaterialier och expenser, deri inberäknad
den betydliga utgiften för de många tusen blanketter, som måste, bland
annat, för underlättande af pensionsnämndernas arbeten spridas öfver
landet, måhända omkring 50,000 kronor.
Derjemte kräfvas, bland annat, utgifter dels för godtgörande af det
arbete, som kommer att läggas å postanstalterna, hvilka, enligt så väl
komiténs som det inom departementet upprättade förslag, skulle förmedla
penningeutvexlingen mellan allmänheten och pensionsanstalten,
dels ock för den kontroll, som från pensionsst.yrelsen behöfver i orterna
utöfvas. I förra afseendet synes utgiften under de första åren, enligt
ett af generalpoststyrelsen afgifvet underdånigt utlåtande i ärendet, kunna
antagas icke understiga 25,000 kronor. Hvad angår statens kostnad
för kontrollen i orterna, så synes denna icke gerna kunna bestämmas
till lägre belopp än omkring 50,000 kronor; och skulle sålunda administrationskostnaden,
den förhöjda medelförvaltningskostnaden oberäknad,
komma att belöpa sig till omkring 184,800 kronor eller i rundt tal
200.000 kronor.
I afseende å administrationskostnaden är att märka att denna i
viss män blifver beroende af huru administrationen i orterna organiseras.
Såsom förut nämnts, skulle denna enligt komiténs förslag utöfvas
genom pensionsnämnderna, bestående i allmänhet för hvarje kommun
af en utaf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande utsedd ordförande
och fyra ledamöter, deraf två arbetsgifvare och två arbetstagare. Dessa
nämnder skulle dels såsom en slags skiljenämnd behandla och i många
fall afgöra uppkommande frågor rörande lagens tillämpning, dels ock
handhafva den egentliga administrationen i orterna.
Emot organisationen af dessa pensionsnämnder hafva många anmärkningar
rigtats. En del af dessa har jag funnit fullt befogad, och
i öfverensstämmelse dermed har komiténs förslag undergått vederbörliga
jemkningar och rättelser. En annan del af anmärkningarna deremot
bär jag ansett icke behöfva föranleda till ändring i förslaget.
Bland mera väsentliga af dessa senare anser jag mig särskildt böra
bemöta den, som går ut derpå att pensionsnämnderna, så sammansatta
61
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
som i förslaget afses, ej skulle vara kompetente att handlägga och afgöra
så ömtåliga spörsmål, som blifvit åt dem anförtrodda. Visserligen
torde det icke kunna förnekas att med de vidt skilda förhållanden, som
i vårt lands särskilda delar äro rådande, förutsättningarna för nämndernas
möjlighet att på ett tillfredsställande sätt verka äro mycket
olika. Men detta motväges å andra sidan af det förhållande att, just
der förmågan i nämnda hänseende kan befaras vara underlägsen, inflytandet
deraf å försäkringen i dess helhet torde vara mindre känbar!
En annan anmärkning utmynnar i det spörsmålet, huruvida icke det
nära liggande kommunala intresset möjligen skulle kunna föranleda dertill,
att en eller annan pensionsnämnd kunde komma att på pensionskassans
bekostnad vilja företrädesvis tillgodose detta intresse, men mot
sådant synes mig att lagförslaget innebär vederbörliga garantier, dels
derigenom att ordförandena i nämnderna utses af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande och att de ega rättighet att öfverklaga nämndernas
beslut, dels och genom den ytterligare kontroll, som de utaf komitén
omnämnda ombuden i orterna skulle kunna för pensionsstyrelsens räkning
utöfva i orterna.
Enligt min åsigt bör dessa ombuds uppgift, synnerligast under
första tiden efter försäkringens tillkomst, vara till stor nytta för befrämjandet
af den enhet i tillämpningen af lagens bestämmelser, som
är önskvärd att få, så fort som möjligt, genomförd; och på många orter
torde lämpliga personer kunna anträffas bland prester, skollärare, länsmän,
kommunalnämndsordförander och andra, hvilka äro villige att utan
ersättning, allenast af intresse för saken, åtaga sig uppdraget att fungera
såsom styrelsens ombud.
Det är gifvet att lagens tillämpning under första tiden och innan
vissa allmänna satser hinna blifva i det allmänna medvetandet fastslagna
kan blifva ojemn, men jag tror icke man kan anse att den pröfning,
som enligt lagförslaget .tillkommer nämnderna, med tiden behöfver blifva
svårare att utöfva än den, som enligt gällande bestämmelser tillkommer
kommunernas fångvårdsstyrelse!'' och kommunalnämnder med flera kommunala
institutioner,,eller'' den än ömtåligare, som är åt häradsrätternas
nämnder anförtrodd.
Men ehuru jag sålunda icke kan i beskaffenheten af pensionsnämndernas
sammansättning finna något hinder för att de med tillbörligt
omdöme böra kunna pröfva och afgöra de dem förelagda frågor, så
synes mig deremot i ett annat, afseende komiténs förslag rörande nämnderna
böra undergå jemkning. Komitén har velat betrakta ordförandeoch
ledamotskap i pensionsnämnd såsom ett kommunalt uppdrag, för
62
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
hvilket således, i likhet med hvad i afseende å sådant i allmänhet är
förhållandet, någon godtgörelse icke ovilkorligen skall ifrågakomma.
Ehuru jag måste erkänna den vackra tanken i komiténs förslag, tror
jag dock förhållandena af olika anledningar bjuda att någon ersättning
beredes så väl åt ledamöterna i nämnderna som ock åt deras ordförander,
hvilka senares göromål i allmänhet torde komma att blifva af ungefär
eller på vissa orter måhända af något mera omfattande beskaffenhet
än ordförandenas i kommunal- och fattigvårdsstyrelserna på landet.
Enär pensionsdistrikt icke i andra fall, än då kommunerna äro synnerligen
små, kommer att sträcka sig öfver området för en kommun, torde
en dylik ersättning dock kunna i regeln inskränkas till visst arfvode
för hvarje sammanträde och har jag tänkt mig att denna kostnad skäligen
bör bestridas af kommunerna, som genom fattigvårdskostnadens till
följd af försäkringen otvifvelaktigt med tiden allt mera inträdande minskning
i de allra flesta fall komma att åtnjuta, dessa kostnader vida öfvervägande,
fördelar. Det torde böra inrymmas kommunerna sjelfva att
bestämma ersättningarnes belopp, dock att dessa ej må sättas lägre för
hvarje sammanträde än till 5 kronor för ordförande samt 1 krona 50
öre för ledamot. Derest pensionsnämnds sammanträden för ett år inom
ett ordinärt distrikt skulle komma att uppgå till det antagligen icke
ofta förekommande antalet af åtta, skulle hela årskostnaden icke behöfva
öfverstiga 88 kronor. Genom tillerkännande af arfvode åt ledamöterna
i nämnderna förlorar en från några håll framstäld anmärkning
att det skulle blifva förenad! med svårigheter och uppoffringar för en
arbetare, som vore ledamot i pensionsnämnd, att tillstädeskomma vid
sammanträdena, sin hufvudsakliga betydelse; till följd hvaraf ock hvad
komiténs förslag i § 32 innehåller torde kunna utan olägenhet ur förslaget
utgå.
I öfverensstämmelse med de af mig nu uttalade åsigter har komiténs
förslag blifvit i fråga om pensions nämnderna och pensionsstyrelsen
samt dess ombud i orterna i flera afseenden inom departementet omarbetad!.
Departementschefen föredrog härefter det inom civildepartementet
upprättade förslaget och anförde vidare:
Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes finna, skiljer sig det nu föredragna
förslaget från komiténs förslag äfven i åtskilliga delar, hvarom jag hittills
icke yttrat mig. Dessa skiljaktigheter, hvilka i de flesta fall föran
-
Kong!.'' Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22. 63
ledis af anmärkningar, som i de afgifua yttrandena framkommit, torde
dock vara af beskaffenhet att icke tarfva vidare förklaring, utom beträffande
nedannämnda §§ i det nu föredragna förslaget, vid hvilka jag
tillåter mig anföra följande, nemligen vid:
Då det torde ligga i begreppet af anställning att densamma är
förenad med ersättning till arbetstagaren i någon form och då afsigten
här är att det skall vara utan betydelse, i hvilken form denna ersättning
utgår, blott att den icke består af allenast fri bostad eller fritt underhåll
eller båda dessa förmåner, hvarom undantag ock särskildt stadgas i
§ 4, har det i komitéförslagets § 1 förekommande uttrycket »emot aflöning»
ansetts böra uteslutas såsom öfverflödigt och tilläfventyrs gifvande
anledning till den missuppfattning att endast sådana arbetstagare vore
här afsedda, hvilka hade anställning mot viss lön.
§ 7-
Då stadgandet i denna § innebär en åt de försäkrade beredd förmån
utöfver den med försäkringen egentligen afsedda, har det synts
kunna såsom vilkor för åtnjutande af denna förmån föreskrifvas att sjukdomen
icke ådragits genom något slags brott, hvarför straff blifvit den
försäkrade ådömdt. Det af komifén i dess motsvarande § 14 använda
uttrycket »gröfre brott» torde dessutom vara till sin betydelse väl obestämdt
och derjemte i en lag af förevarande beskaffenhet, der tillämpningen
endast undantagsvis kan blifva föremål för domstols pröfning,
böra undvikas.
§ 9-
Enär rätten för arbetsgivare att enligt denna § återbekomma sin
andel af erlagda pensionsafgifter i de flesta fall icke lärer kunna behörigen
styrkas utan debetsedel, har anmälningstiden ansetts icke böra
bestämmas kortare än hvad förslaget innehåller.
Med stadgandet i senare stycket af förevarande § mom. 2 har afsetts
att underlätta, å ena sidan, för arbetsgifvaren bevisningen angående
beloppet af hvad arbetsgifvaren må ega återbekomma och, å andra sidan,
pensionsnämnds skyldighet i afseende å bevispröfningen härutinnan.
Stadgandet utesluter emellertid gifvetvis icke andra bevismedel.
64
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Bestämmelser om sättet, huru arbetsgivare, sedan hans rätt att
enligt denna § återbekomma visst belopp blifvit pröfvad och godkänd,
må ega att lyfta beloppet, torde lämpligast höra till de närmare föreskrifter,
som enligt förslaget äro afsedda att af Konungen meddelas.
§ 10.
Det torde vara mindre lämpligt att, såsom komitén möjligen afsett,
i lagen fastslå pensionsböckernas beskaffenhet vare sig till omfång eller
innehåll, utan torde sådant böra utgöra föremål för särskilda bestämmelser,
hvilka allt efter som erfarenheten dertill gifver anledning må
kunna utan omgång förändras. Ju mindre omfattning boken har, desto
oftare måste ny bok anskaffas och antalet märken ur den äldre boken
antecknas i pensionsnämndernas register, hvilken anteckning, i händelse
pensionsbok går för den försäkrade förlorad, i de flesta fall torde vara det
enda för den försäkrade lätt tillgängliga bevismedel rörande försäkringsförhållandet,
hvartill kommer att, ju färre märken boken innehåller, desto
mindre värde eger den och desto mindre är följaktligen förlusten, derest
den förkommer. Alltför ringa omfång får å andra sidan boken uppenbarligen
icke ega, då pensionsnämndernas göromål ökas i samma mån
böckerna måste oftare förnyas.
§ 13.
Det synes ej böra vara arbetsgivare förvägradt att äfven förr än
aflöningen utbetalas ombesörja infästande! af vederbörliga pensionsmärken.
Särskildt torde sådant kunna och böra ifrågakomma för sådana
arbetstagare, hvilkas aflöning utbetalas allenast ett visst mindre antal
gånger om året.
För vinnande af likformighet i sättet för pensionsmärkenas makulering
torde sådan böra verkställas enligt särskildt faststäldt formulär.
§ 14-
Till stadgandet i första stycket af denna §, hvilket med någon
omredigering motsvarar innehållet af § 24 i komitéförslaget, har ansetts
böra fogas en bestämmelse om huru med till pensionsnämnderna ingifna
pensionsböcker skall förfaras, och har det synts lämpligt föreskrifva
att de böra insändas till centralstyrelsen och der förvaras. Att skyldigheten
att förvara böckerna icke bör utsträckas till obegränsad tid
lärer vara gifvet, men angifvandet af tidslängden torde höra till de
föreskrifter, hvilka lämpligen böra särskildt meddelas.
Kongt. Maj.is Nåd. Proposition N:o 22.
6&
§ 15.
Den i komiténs förslag, § 9, under förutsättning af en högsta
åldersgräns utaf 55 år för rätt till inträde i försäkringen, af försigtighetsskäl
stadgade åldersgräns af 60 år, då den försäkrade under det i
nämnda § angifna förhållande skulle från försäkringen skiljas, torde,
om åldersgränsen för inträde i försäkringen, såsom i detta förslag afses,
nedsättes till 40 år, af ytterligare försigtighet, böra sänkas till 50 år.
§ 19-
Uttrycket »pension» har i fråga om barn ansetts lämpligen böra utbytas
emot uttrycket »uppfostringshjelp».
§ 20.
Då erhållande af pension är en den försäkrade på grund af inbetalda
försäkringsafgifter tillkommande rätt, torde giltig grund saknas
för upphäfvande af denna rätt af den anledning att invaliditeten uppkommit
vid föröfvandet af brott. Har invaliditeten uppsåtligen ådragits,
lärer sådant, i analogi med allmänt erkända grunder för ömsesidighetsförsäkring,
innebära fullgiltig anledning till pensionsrättens förverkande.
Senare stycket af denna § har tillagts i afsigt att undanrödja eljest
möjligen uppkommande missförstånd.
§ 25.
Det synes vara billigt och lämpligt att en liten kommun må kunna
förena sig med en annan till bildande af ett pensionsdistrikt, hvarför
ett stadgande derom intagits i förevarande förslag.
Slutet af komitéförslagets motsvarande § 26 från och med orden
»Vägras fastställelse» har ansetts kunna, såsom innehållande i allt fall
gällande bestämmelser, uteslutas.
§ 26.
Enligt komitéförslaget skulle antalet ledamöter i hvarje pensionsnämnd
vara fyra. Detta antal torde emellertid icke lämpa sig väl för
hvarje pensionsdistrikt. I de större kommunerna, särskilt i de större
städerna, torde nämnda antal kunna behöfva ökas, för så vidt icke en
fördelning i ett större antal distrikt skulle befinnas lämpligare. Å andra
sidan torde i en liten kommun, hvilken för sig bildade ett distrikt,
ofvannämnda antal vara öfverflödigt stort, Det torde derför vara
lämpligt att icke vidare fixera ledamöternas antal, än att detsamma
Bih. till ltilesd. Vrot. 1895. 1 Sami. 1 Afd. 16 Raft. 9
68
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 22.
i regeln bör vara fyra, men att tillika angifva att detta antal kan under
vissa förhållanden såväl ökas som minskas, på sätt i förslaget medgifvits.
§ 28.
Då ett ändamålsenligt utöfvande af befattningen såsom ordförande
i pensionsnämud otvifvelaktigt underlättas och i viss mån betingas af
personlig kännedom om arbetsförhållandena inom distriktet, synes ordföranden
böra lika väl som ledamöterne vara inom distriktet, eller,
derest kommun är fördelad i flera distrikt, åtminstone inom kommunen
boende.
I fråga om kompetens till sådan befattning likasom till ledamotsbefattning
synes icke strängare vilkor behöfva föreskrifvas än de,
som gälla för behörighet att vara ledamot af bevillningsberedning samt
taxerings- och pröfningsnämnd.
§ 29.
_ Bland de pension snämnd tillhörande åligganden har det ansetts
nödigt att särskildt upptaga skyldighet att, när helst sådant begäres,
granska pensionsbok äfvensom att, på begäran af hustru, meddela intyg
om de pensionsafgifter, som enligt § 8 skola anses vara för henne
erlagda. Intill dess pensionsbok blifvit för nämnden företedd och dess
innehåll i registret antecknadt utgör nemligen boken den försäkrades
enda tillförlitliga bevis om hans på försäkringen grundade rätt; men
med afseende derå att boken torde komma att omfatta någon längre
tid, exempelvis några månader, ett eller två år, bör det lemnas tillfälle
att, äfven innan den blifvit med märken fullsatt, få densamma granskad
och innehållet deraf intaget i nämndens register.
Särskildt måste det anses vara angeläget för hustru, som är försäkrad
endast på grund af mannens försäkring och till bevis om hvilkens
rätt endast tjenar mannens pensionsbok, att kunna erhålla ett sjelfständigt
bevis om samma rätt.
§ 38.
Till denna §, som motsvaras af § 42 i komitéförslaget, har ansetts
lämpligt foga ett stadgande om rätt för en hvar, som det åstundar, att
af protokollet taga afskrift, hvaremot skyldighet för ordföranden att
bestyrka protokollets rigtighet, på sätt i kommunalförfattningarne är i
afseende å kommunalstämmoprotokoll föreskrifvet, icke torde lämpligen
kunna åläggas ordförande i pensionsnämnd.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
67
§ 40.
Enär sökandens bosättningsort icke lämpligen torde böra vara bestämmande
för forum i förevarande frågor, har uttrycket i komitéförslagets
motsvarande § 44 »är bosatt» utbytts mot »vistas».
§ 41.
Komitén har i sitt förslag, § 46, bland de handlingar, som obligatoriskt
skola företes vid ansökning om pension, upptagit sökandens
eller i fråga om hustru jemväl mannens pensionsbok. Det torde emellid
kunna hända att sådant icke låter sig göra. Särskildt lör hustru,
som söker pension på grund af mannens försäkring, lärer ofta svårighet
kunna möta att förete dennes pensionsbok. Det har derföre synts lämpligast
att icke särskildt bland ofvanberörda handlingar upptaga pensionsbok,
utan endast föreskrifva att, förutom prest- och läkareintyg, skola
företes de handlingar i öfrig!, som erfordras till utredande af sökandens
pensionsrätt, bland hvilka handlingar gifvetvis pensionsboken företrädesvis
är afsedd.
§ 42.
Bestämmelsen derom att beslut rörande beviljande af pension först
efter besvärstidens utgång skall till pensionsstyrelsen insändas är betingad
af den förändring i sättet för anförande af besvär öfver pensionsnämnds
beslut, hvarom här nedan vid § 45 förmäles.
§ 44.
Såsom skäl för uteslutandet af skyldighet att förete den aflidnes
pensionsbok (komitéförslagets § 48) åberopas hvad här ofvan vid § 41
är sagdt rörande företeende af pensionsbok vid ansökning om pension.
§ 45.
Enligt komiténs förslag, § 50, skulle besvär öfver pensionsnämnds
beslut af klaganden ingifvas eller insändas till pensionsstyrelsen direkt
eller till Konungens befallningshafvande. Detta förfarande lärer emellertid
betinga skyldighet för klaganden att förete det beslut, hvaröfver
besvär anförts. Någon expedition af nämndernas beslut är dock icke i
förslaget förutsatt och torde icke heller lämpligen böra föreskrifvas.
Till åstadkommande af den största möjliga lättnad för den allmänhet,
hvarom här är fråga, har det ansetts enklast att — likasom i fattigvårds
-
68
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
ärenden, den, som är missnöjd med fattigvårdsstyrelses beslut, må
hos fångvårdsstyrelse^ ordförande begära att beslutet underställes
fattigvårdssamhällets pröfning — den, som är missnöjd med pensionsnämnds
beslut, må till pensionsnämndens ordförande ingifva eller insända sina
till pensionsstyrelsen stälda besvär; hvarefter genom ordförandens försorg
såväl besvären som pensionsnämndens ifrågavarande beslut och
ölriga till ärendet hörande handlingar varda till pensionsstyrelsen
insända.
Då emellertid icke blott den försäkrade utan äfven pensionsstyrelsens
ombud samt pensionsnämndens ordförande ega öfverklaga nämndens
beslut, samt pensionsstyrelsen i allt fall icke lärer företaga ärendet
till afgörande förr än besvärstiden tilländagått, har det synts mest
praktiskt att stadga det handlingarnas insändande ej bör ske förr än
besvärstiden tilländagått.
§ 47.
Då det i komitéförslagets motsvarande § 55 förekommande uttryck
»hade sitt hemvist» skulle kunna tolkas liktydigt med mantalsskrifningsorten,
har detsamma utbytts mot uttrycket »vistades».
Till fördel för pensionärerne och då generalpoststyrelsen i sitt
utlåtande synes, med erfarenhet hemtad från Tyskland, antaga det icke
mota praktiska svårigheter att åt vederbörande inrymmes rätt att månadsvis
lyfta de dem tillkommande penningebelopp, har jag trott komiténs
förslag om lyftning qvartalsvis kunna utsträckas till att sådan
finge ega rum månadsvis.
§ 56.
Då genomförandet af den i förevarande § omförmälta frivilliga
försäkring betingar vissa, från föreskrifterna rörande den i lagen i
öfrigt stadgade försäkring afvikande bestämmelser, har det synts lämpligt
att, till undvikande af sammanblandning, här utbyta de förut i
lagen använda uttrycken »pension» och »pensionsafgift» emot »lifränta»
och »försäkringsafgift».
På grund af hvad departementschefen i ärendet anfört, hemstälde
han härefter i underdånighet att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
69
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 22.
att antaga det inom civildepartementet upprättade, nyss föredragna förslaget
till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig
oförmåga till arbete;
och behagade Hans Maj:t Konungen till denna, af
Statsrådets öfrige ledamöter biträdda, hemställan lemna
bifall samt förordnade att nådig proposition i ämnet,
så lydande som bilaga till detta protokoll utvisar,
skulle till Riksdagen aflåtas.
Departementschefen anförde vidare:
Såsom af lagförslaget inhemtas, åsyftas ej att lagen skall träda i
kraft förr än med ingången af år 1897. I följd häraf torde frågan om
anvisande af medel för bestridande af de utaf lagen föranledda administrationskostnaderna
först under år 1896 böra göras till föremål för
Riksdagens pröfning. Antagligen behöfva icke heller förr än vid 1897 års
riksdag äskas de medel, som, i fall förslaget antages, blifva erforderliga
dels för bestridande af statens afgifter till hustru- och barnpensioneringen
och till betäckande af kostnaderna för att de försäkrade få
qvarstå i försäkringen, oaktadt de öfvergå till icke försäkringspligtig
anställning, dels ock till godtgörelse åt de mindre arbetsgivare, som
enligt lagen skulle vara berättigade återbekomma af dem erlagda pensionsafgifter.
Deremot och då det synes lämpligt att, allt efter som förhållandena
det medgifva, medel afsättas till amortering af den kostnad, som staten
åsamkas genom att den nuvarande generationen redan från försäkringens
början lemnas inträde i densamma, tillåter jag mig, eftei samråd
med chefen för finansdepartementet, hemställa till Eders Kongl. Maj:ts
pröfning, huruvida icke Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå den ledan
detta år sammanträdande Riksdagen att för ifrågavarande ändamål för
år 1896 afsättes ett belopp af 1,400,000 kronor, och hemställer jag
tillika att, om detta af Riksdagen bifalles, ifrågavarande medel må öfverlemnas
till statskontoret för att af detta embetsverk tills vidare förvaltas
och fruktbargöras till förmån för den blifvande pensionsfonden
enligt de närmare grunder, som af Eders Kongl. Maj:t varda meddelade.
I händelse förenämnda lagförslag af Riksdagen antages, erfordras
åtskilliga organisationskostnader under år 1896, för att den nya lagen
må kunna bringas till tillämpning med 1897 års ingång; och då de tdl
underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors
bildande afsätta medel torde lemna full tillgång till bestridande
Bill. till Blind. Bröt. 1895. 1 Sami. I A/d. 16 Hiift. 10
70
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
af, förutom utgifterna för de ändamål, hvarför de äro afsedda, jemväl
dessa organisationskostnader, hemställer jag att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen medgifva att dessa medel må jemväl för sist
angifna ändamål användas.
ir . »b- • ! i•'' '' i il" ,
På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter behagade
Hans Maj:t Konungen godkänna hvad chefen
för civildepartementet sålunda yttrat och hemstält samt
anbefalde cheferne för civil- och finansdepartementen
att vid uppgörande af förslag till reglering af statsutgifterna
för år 1896 iakttaga hvad för tillämpning
åt det nådiga beslutet påkallades; för hvilket ändamål
utdrag af protokollet skulle finansdepartementet meddelas.
Ji- '' ’ V: • ;• • I ii * : ;. : ( ;r ^ 11 \ tf. ,i ii j
Ex protocollo:
Pehr Thyselius.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1895.
Bilaga.
Till Statsrådet och Chefen för Kongl. Oivil-Departeméntet!
Jag får härmed vördsammast redogöra för de kostnadsberäkningar,
som jag anmodats utföra med anledning af vissa inom departementet
ifrågasatta förändringar i Nya Arbetareförsäkringskomiténs »förslag till
lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete».
Dessa beräkningar grunda sig på det statistiska material, som finnes
anfördt i sagda komités betänkande, del II.°) I stället för att i det följande,
der sådant skulle vara behöflig!, hänvisa till detta arbete, har
jag, för öfverskådlighetens skull, i förevarande utlåtande intagit de delar
deraf, som hafva mera direkt betydelse för de nu gjorda nya kostnadsberäkningame.
§ 1. De försäkrades antagna antal och fördelning i
ålders- och pensionsklasser, enligt resultaten
af 1890 års folkräkning.
I ändamål att vinna en föreställning om försäkringens sannolika
omfattning äfvensom om beloppet af den kostnad, som skulle erfordras,
för att vid försäkringens början medtaga en större eller mindre del af
den nuvarande generationen, hade komitén (B. II, sidd. 1—4) låtit verkställa
en yrkesräkning, baserad på folkräkningshandlingarne för år 1890.
Den promemoria, enligt hvilken yrkesräkningen utfördes, var af följande
lydelse: *)
*) Betecknas i det följande med: B. II.
2
Allmän grundsats. Under nedanstående hufvudgrupper upptagas personer,
som kunna anses direkt eller indirekt förvärfva sitt uppehälle
genom arbete i annans tjenst.
1. Hemmansegares m. jl. hemmavarande barn och magar.
Hit föras hemmavarande barn öfver 15 år och mågar (för hvilka
särskild yrkesbeteckning ej finnes angifven) hos:
a) Hemmansegare; till hemmansegare räknas äfven »bönder», jord-''
egare (mindre), »egare», skogsegare, länderiegare, rusthållare, skattemän
och bergsmän;
b) Brukare; till brukare räknas äfven »landbönder» och andra arrendatorer
af allmogeklassen, hemmansbrukare, hälftenbrukare, åbor,
kronoåbor, hemmansåbor, mensalåbor;
c) Nybyggare;
d) Torpare af alla slag, »jordbruksarbetare», statdrängar och daglönare
vid jordbruket;
e) Lägenhetsinnehafvare; till sådana räknas ock backstugusittare, husmän,
strandsittare, egare af gatehus, gatusittare, förpantningsegare och
afsöndringsegare.
2. Tjenstehjon.
Hit räknas drängar, pigor, kuskar, trädgårdsdrängar, oxdrängar, koryktare,
fåraherdar, schäfer, vallhjon, ladugårdspigor, mjölkkörerskor,
vaktmästare, betjenter o. d.
3. Arbetare utan uppgifvet yrke.
Hit räknas arbetare af obestämdt slag, »jordbruksarbetare», daglönare
vid jordbruket, jern vägsarbetare. — Anm. »Arbetare» af obestämdt
slag, om hvilka på grund af deras plats i längden eller annars synes
med bestämdhet kunna antagas, att de tillhöra visst yrke, hänföras till
grupp 4.
4. Arbetare med uppgifvet yrke
(utom jordbruksarbetare).
Hit räknas graf- och bruksarbetare, fabriks-, handtverks- och yrkesarbetare
af alla slag, för hvilka bestämdt yrke i längderna angifves eller
synes med säkerhet kunna förutsättas; äfvenså hemmavarande söner
öfver 15 år hos handtverkare å landsbygden. — Anm. I enlighet med
3
den ofvan uppstäda allmänna grundsatsen medtagas endast sådana
yrkesidkare, hvilka icke kunna betraktas såsom sjelf ständiga. Beträffande
handtverkare i städerna märkes dervid, att såsom sjelfständiga räknas
yrkesidkare med uppgifna tjenstehjon, arbetare eller biträden eller med
hemmavarande söner öfver femton år utan yrke.
5. Stattorpare.
Hit räknas äfven statdrängar och dagsverkstorpare. Gifta qvinnor,
som sjelfva kallas stattorpare, upptagas å en särskild förteckning, jemte
det att de instreckas å tabellen.
6. Jordtorpare.
Till jordtorpare föras äfven »torpare» (utan vidare beteckning). —
Gifta qvinnor, som sjelfva kallas torpare, upptagas å en särskild förteckning,
jemte det att de instreckas å tabellen.
7. Yrkesförmän.
Hit räknas landtbruks-, sågverks-, graf-, bruks- etc. inspektörer,
förvaltare, rättare, befallningsmän, ladufogdar, fördrängar, trädgårdsmästare
(i annans tjenst), flottchefer, brädfaktorer, gruffogdar, grufstigare,
verkmästare samt maskinister och eldare (ej ångbåts-).
8. Bokhållare och kontorspersonal vid jordbruket och yrkena.
Hithörande qvinnor upptagas å en särskild förteckning, jemte det
att de instreckas å tabellen.
9. Handelsbokhållare och biträden.
Gifta qvinnor, som äro yrkesutöfvare af denna grupp, uppföras å
en särskild förteckning, jemte det de instreckas å tabellen.
10. Jernväg stjenstemän och betjente.
11. Sjömän.
Hit räknas också ångbåtsmaskinister och ångbåtseldare, äfvensom
matroser o. d. vid kungl. flottan, men icke »skeppare och styrmän.»
4
Under arbetets fortgång gjordes den ändringen i ofvanstående
plan, att äfven hemmavarande vuxna söner till arbetare på landsbygden
upptogos i gruppen 3, och dylika arbetares hemmavarande vuxna döttrar
räknades såsom »tjenstehjon», likasom äfven döttrar till handtverkare
på landet utan andra tjenstehjon.
Dessutom ordnades de räknade yrkesutöfvarne efter ålder i femåriga
åldersgrupper från och med 15 år till och med 70 år, medan alla
ännu äldre sammanfördes i en grupp, »70 år och deröfver». De räknade
personerna fördelades vidare efter civilstånd i »gifta» och »ej gifta»,
i hvilken senare beteckning äfven enklingar, enkor och frånskilda inbegripits.
Slutligen skedde äfven klassifikation efter kyrkoskrifningsorten,
om på landsbygden eller i städerna, hvarjemte räkneresultaten angåfvos
för hvarje län särskilda
Utförandet af detta arbete anförtroddes åt förste aktuarien D:r Ej. Gullberg
och aktuarien G. Sundbärg. Resultaten finnas sammanförda i tabellerna
vid slutet af detta utlåtande och torde ej erfordra närmare förklaring
än som framgår af de tydliga rubrikerna och uppställningen i öfrigt.
I samband med denna yrkesräkning utfördes äfven en räkning af
antalet fader- eller moderlösa barn under 15 års ålder, och återfinnas de
härvid vunna resultaten äfvenledes i de bifogade tabellerna efter den
egentliga yrkesräkningen.
§ 2. De försäkrades fördelning i pensions- och åldersklasser.
Enligt förslaget delas de manlige försäkrade i två pensionsklasser.
Till den första pensionsklassen skola de försäkrade höra, hvilkas kontanta
lön, för vecka räknad, uppgår till 10 kronor eller derutöfver.
År veckolönens kontanta belopp lägre än 10 kronor, räknas den försäkrade
till andra pensionsklassen. I allmänhet skola endast sådana
arbetstagare vara försäkrade, som i följd af arbetsaftalets eller arbetets
natur hafva en regelbunden eller stadigvarande sysselsättning hos arbetsgifvaren,
medan tillfällig sysselsättning endast då medför försäkringspligt,
om den hos samme arbetsgivare varat under alla söckendagarne
i en kalendervecka.
Att direkt ur de vid yrkesräkningen funna siffrorna härleda antalet
af dem, som höra till den ena eller andra pensionsklassen, eller att noggrant
bestämma, huru många som komma att blifva försäkrade, är naturligtvis
på grund af materialets otillräcklighet i nämnda afseenden omöj
-
o
ligt. Man måste derföre lägga mer eller mindre säkra antaganden till
grund. Såsom det kommer att visa sig, inverkar dock denna osäkerhet
icke på beräkningen af de erforderliga årsafgifterna, utan endast
på beloppet af den summa, som erfordras för att medtaga den nuvarande
generationen under 40 år, samt på de summor, som angifva
den totala årliga kostnaden.
Jag redogör nu för de antaganden, som legat till grund för de
manliga försäkrades fördelning på de två första pensionsklasserna, och
genomgår dervid de hufvudsakligaste yrkesgrupperna hvar för sig. Då
grupperna 1, 6 och 11 icke komma att direkt omfattas af försäkringen,
och antagligen ej heller gruppen 10, som till hälften består af i statens
tjenst anstälde och i öfrigt af sådana, för hvilkas pensionering i allmänhet
är sörjdt, så hafva dessa fyra grupper uteslutits.
Grupp 2: Tjenstehjon. Då utaf dessa öfver 79,000 tillhöra lands
bygden
och endast 10,000 komma på städernas andel, torde det vara
utom allt tvifvel, att det ojemförligt största antalet har en kontant
årslön, som understiger 520 kronor och således bör hänföras till den
andra pensionsklassen. Då emellertid nog äfven en del kan hafva
större kontant lön, särskildt inom de nordligare länen och i vissa
befattningar i städerna, har jag valt den utvägen att hänföra alla
tjenstehjon på landsbygden till den andra och i städerna till den första
pensionsklassen.
Grupp 3: Arbetare utan uppgifvet yrke. Denna grupp erbjuder i
följd af vår lönestatistiks ofullständighet ännu större svårigheter än
den föregående. Dessa svårigheter ökas derigenom, att till denna grupp
räknats äfven en mängd mera lösa arbetare både inom jordbruket och
de öfriga yrkena, hvilka arbetare i allmänhet icke torde komma att
tillhöra försäkringen. På grund af stadgandet, att äfven tillfällig
sysselsättning, derest den varat hel kalendervecka hos samme arbetsgivare,
äfven skall anses såsom försäkringspligtig anställning, torde dock
någon del af dessa arbetare komma att inbegripas under , försäkringen.
Å andra sidan omfattar denna grupp derjemte ett icke ringa antal arbetare,
för hvilka särskild yrkesbeteckning saknats i husförhörslängderna,
men hvilka rätteligen bort inräknas i grupp 4 eller »arbetare
med uppgifvet yrke» och således i regel komma att af försäkringen
omfattas. Då i detta afseende alla hållpunkter för en rigtig uppskattning
saknas, har jag måst åtnöja mig med det antagandet, att hälften af de
till grupp 3 hänförda arbetarne komma att blifva försäkrade.
6
Det återstår nu att träffa en fördelning af dessa arbetare på pensionsklasser.
Då alla såsom »jordbruksarbetare» betecknade personer blifvit hänförda
till denna grupp, torde man få antaga, att flertalet af landsbygdens
arbetare tillhöra denna kategori. Af Statistiska Centralbyråns jordbruksstatistik
för år 1890 finner man, att dagaflöningen i medeltal för
dylika arbetare för sommararbete i 12 län och för vin terar bete i ett
län öfverstiger den dagaflönmg af 1 krona och 67 öre, som svarar mot
första pensionsklassen. Då nu äfven de öfriga af landsbygdens till denna
grupp hörande arbetare, såsom industri- eller jernvägsarbetare, m. fl.
otvifvelaktigt hafva högre lön än den nämnda, torde man komma sanningen
ganska nära, om man antager, att af de arbetare på landsbygden,
som skulle komma att tillhöra försäkringen, hälften är att räkna
till första och den andra hälften till andra pensionsklassen.
Hvad stadsarbetarne beträffar, är det redan i och för sig sannolikt,
att flertalet af dem hafva högre kontant lön än 10 kronor för
veckan och således böra räknas till den första pensionsklassen. Ännu
sannolikare blifver detta antagande, om man observerar åldersfördelningen
bland dessa arbetare. Under det att antalet 15—20-åringar
endast utgör 862 och 20—25-åringar 3,372, uppgår antalet 25—30-åringar till icke mindre än 6,392. Dessa arbetare äro således i allmänhet
något äldre och kunna väl äfven af sådan anledning förutsättas
hafva högre lön. Jag har derför trott mig kunna antaga, att
alla dylika försäkrade stadsarbetare komma att tillhöra den första pensionsklassen.
Grupp 4: Arbetare med uppgifvet yrke. Hit höra alla arbetare, som
betecknats såsom gruf- och bruksarbetare, fabriks-, handtverks- och
yrkesarbetare af alla slag. Beträffande den pensionsklass, till hvilken
dessa böra räknas, har man en ledning i den, visserligen ofullständiga,
lönestatistik, som förefinnes i det betänkande, som afgifvits af 1891
års komité för revision af K. F. den 18 November 1881 angående
minderårigas användning i fabriker, m. m. Denna statistik afser arbetare
inom industriens olika grenar och angifver lägsta medellönen för
yrkesskickliga arbetare till något öfver 11 kronor i mindre och till något
öfver 12 kronor i större rörelser, allt räknadt för vecka. Endast för
ett fåtal rörelser nedgår veckolönen under det belopp, 10 kronor, som
svarar mot veckolönen i första pensionsklassen. För så kallade handtlangare
öfver 18 år understiger deremot veckolönen detta belopp, men
7
då deras antal i jemförelse med de förras är ringa, torde det vara utom
allt tvifvel, att de allra flesta arbetare inom förevarande grupp kommer
att tillhöra första pensionsklassen. Jag har derför antagit, att alla
arbetare inom denna grupp kunna hänföras till den första pensionsklassen.
Grupp 5: Stattorpare. Denna grupp har i sin helhet hänförts till
den andra pensionsklassen.
Grupp 7: Yrkesförmän. Denna grupp har i sin helhet hänförts
till den första pensionsklassen. Visserligen höra äfven hit några förmän,
hvilkas årslön uppgår till 1,800 kronor eller mera, och hvilka
derföre ej komma att försäkras, men deras antal torde vara ringa i
förhållande till hela antalet, och deras medtagande i beräkningarne är
derför utan betydelse.
Grupperna 8 och 9: Bokhållare, m. m. hafva alla antagits tillhöra
den första pensionsklassen.
Sammanfattar man nu, i enlighet med hvad som blifvit antaget,
de manliga försäkrade i pensionsklasser, erhåller man för de särskilda
yrkesgrupperna följande resultat:
Första pensionsklassen:
Ålder | Grupp 2 | Grupp 3 | Grupp 4 | Grupp 7 | Grupp 8 | Grupp 9 |
15-20............... | 1,076 | 4,120 | 16,128 | 96 | 102 | 1,384 |
20-25............... | 1,826 | 4,872 | 21,389 | 806 | 484 | 3,116 |
25-30............... | 2,026 | 7,313 | 24,259 | 2,207 | 525 | 2,679 |
30-35............... | 1,487 | 7,065 | 20,947 | 2,815 | 361 | 1,819 |
35—40.............. | 985 | 5,876 | 16,509 | 2,650 | 269 | 1,196 |
40-45............... | 774 | 5,065 | 13,083 | 2,274 | 144 | 766 |
45—50............... | 564 | 4,575 | 10,744 | 1,910 | 94 | 397 |
50—55............... | 458 | 3,961 | 8,331 | 1,393 | 68 | 302 |
1 55-60............... | 369 | 3,811 | 6,758 | 936 | 40 | 191 |
60-66............... | 234 | 3,008 | 4,939 | 568 | 24 | 87 |
65-70............... | 143 | 2,407 | 3,216 | 282 | 25 | 63 |
8
Andra pcnsionsklassen;
Ålder | Grupp 2 | Grupp 3 | Grupp 5 ; |
15—20 ................................ | 27,289 | 3,689 | 0''- »iyUvrf • 131 |
20—25 ............................... | 24,625 | 3,186 | 1,762 | |
25—30 .............................. | 12,519 | 4,117 | 5,980 |
30-35 ................................. | 4,933 | 3,671 | 6,654 |
35-40 ................................ | 2,555 | 2,960 | 5,560 | |
40—45 ................................. | 1,828 | 2,584 | 4,854 .! |
45—50 ................................. | 1,466 | 2,447 | 3,970 |
50-55 ................................. | 1,242 | 2,157 | 3,279 |
55-60 ................................. | 1,061 | 2,246 | 2,550 j |
60—65 ................................. | 809 | 1,901 | 1,416 | |
65—70 ................................ | 594 | 1,587 | 885 I |
För hvar och en af de två första pensionsklasserna erhåller man
således följande resultat:
1 o Ålder | lista pen-sionsklassen | 2:<Jra pen-sionsklassen | Tillsammans |
|
|
|
|
15-20 ................................. 20 25 | 22,906 32 4^3 | 31,109 29 573 | 54,015 |
! 25-30 ................................. | 39,009 | 22,616 | |
i 30-35 ................................. | 34,494 | 15,258 | 49,752 1 |
! 35—40 ................................. | 27,485 | 11,075 | 38,560 | |
j 40-45 ................................. | 22,106 | 9,266 | 31,372 |
| 45—50 ....................... | 18.284 | 7,883 6,678 | 26,167 21,191 |
! 50-55 ................................. | 14,513 | ||
55—60 ..............;.................. | 12,105 | 5,857 | 17,962 I |
60-65 ................................. | 8,860 | 4,126 | 12,986 j |
65—70 ................................. | 6,136 | 3,066 ! | 9,202 |
20-40 ................................. | 133,481 | 78,522 j | 212,003 i |
20-70 ................................ | 215,485 | 115,398 | 330,883 ; |
9
I fråga om de qvinliga försäkrade är ej någon fördelning af liknande
art som den föregående nödig, då de alla höra till samma pensionsklass.
Jag meddelar här antalet till samma grupper, som ofvan,
hörande qvinnor, fördelade i gifta och ogifta, och är dervid åldersbeteckningen
för de gifta qvinnorna densamma som för deras män.
Ålder | Gifta | Ogifta |
15—20 ................ | 77 | 59,998 |
20—25 .................. | 6,304 | 58,388 |
25-30 .................. | 25,764 | 37,372 |
30-35 .................. | 32,655 | 21,244 |
35-40 .................. | 29,037 | 12,718 |
40-45 .................. | 24,780 | 9,534 |
45—50 .................. | 20,737 | 8,060 |
50-55 .................. | 16,588 | 6,596 |
55-60 ................. | 13,646 | 5,289 |
60—65 .................. | 9,428 | 3,824 |
65—70 .................. | 6,214 | 2,658 |
20-40 .................. | 93,760 | 129,722 |
20—70 .................. | 185,153 | 165,683 |
Man finner genast af förestående tabeller, att medelinträdesåldern
för de till den andra pensionsklassen hörande försäkrade ej kan vara
mycket högre än den stadgade inträdesåldern af 18 år, äfvensom att
förhållandet beträffande qvinnorna (incl. de gifta) ej heller kan vara
väsentligen annorlunda.
Deremot skulle man i fråga om de försäkrade, som antagits tillhöra
den första pensionsklassen, kunna synas hafva skäl till att antaga
en icke obetydligt högre ålder för inträdet i försäkringen. I proportion
af befolkningen inom motsvarande åldersgrupper utgöra de fyra första
åldersgrupperna af dessa försäkrade i procenttal resp. 10,44, 19,il, 23,50,
och 23,14. Interpolerar man nu, för att få en ungefärlig föreställning
om åldersfördelningen, paraboliskt mellan åldrarne 18—30 år enligt den
å pagg. 13 och 14 af komitébetänkandet del II anförda metoden, och
beräknar man härvid medelinträdesåldern, så finner man såsom resultat
20,2 år, hvarvid dock ingen hänsyn tagits till emigrationens inflytande.
Någon bestämd siffra kan naturligtvis icke erhållas ur det gifna
materialet och torde ej heller med någon säkerhet kunna beräknas, förr
2
10
än en dylik försäkring verkligen kommit till stånd, men med stöd af
hvad som anförts, synes det mig i alla afseenden vara för kassans
säkerhet fullt betryggande, om man, såsom jag i det följande gjort, beräknat
afgifternas belopp efter en inträdesålder, som för alla de försäkrade
i genomsnitt antagits till 19 V2 år. Äfven i fråga om den första
pensionsklassen ensamt för sig torde detta antagande innebära tillräcklig
säkerhet, om man å ena sidan besinnar, att just i de yngre åldrarne
många af dem, som sedermera inträda i den första pensionsklassen, på
grund af lägre lön förut tillhört den andra klassen, och derför icke äro
nyinträdande i egentlig mening, samt om man å andra sidan beaktar
motsvarande förhållanden i Norge och Tyskland (B. II, sidd. 64 och 65),
hvilkas betydligt fullkomligare statistik hänvisar på en lägre inträdesålder.
§3. a) Räntefot. Dödlighets- och invaliditetsförhållanden.
Med afseende å den räntefot af 3 Va %, som lagts till grund för de
förra beräkningarne, har jag icke funnit anledning att göra någon ändring.
Det är visserligen sant, att räntan sedan den tiden ytterligare
nedgått; inlåning sråntan i våra banker, som under perioden 1870—79
steg från 4 till 5 % och bibehöll denna senare storlek under så lång
tid som under 1874—79, har från och med 1880 sjunkit — under hela
tiden 1880—85 var den dock 4 V2 % — ända ned till för närvarande
3 V2 %■ Men att af detta förhållande draga den slutsatsen, att räntan
fortfarande skall sjunka, så att en räntefot af 3 V* % icke skulle kunna
antagas såsom utlåning sr''äntå för den närmaste framtiden, är utan tvifvel
förhastadt. Våra mera betydande försäkrings- och andra kassor hafva,
såsom bekant, fortfarande en medelränteafkastning af öfver 4 % och i
fråga om betydelsen för penningemarknaden af ännu en konkurrents
uppträdande torde å ena sidan få hänvisas till jordbrukets och äfven
andra näringars stigande behof af billigare lånevilkor än hvad för närvarande
kan dem beredas, och å andra sidan till, att den utlåning, som
genom denna försäkring skulle komma till stånd, endast under öfvergångstiden,
medan fonden bildas, kan befaras komma att inverka på den
allmänna räntefoten. Sedan försäkringen efter 70—80 år nått sin fulla
utveckling, upphör också i hufvudsak utlåningen af nya medel.
Uti de föreskrifna periodvis återkommande utredningarne af kassans
ställning har man för öfrigt ett säkert medel att följa utvecklingen af
ränteförhållandena. Så snart anledning synes föreligga, kan man i tid
11
ingripa och reglera proportionen mellan afgifter och pensionsbelopp.
I följd af dessa i det nya förslaget tydligt preciserade bestämmelser,
komma också beräkningarne för hvarje gång hufvudsakligen endast att
afse tiden intill nästa revision. På sådant sätt kommer hvarje generation
att få bära inflytandet af då gällande räntesatser. Och i följd
deraf, att vid förutberäkningarne i allmänhet antagandena alltid väljas
med försigtighet, så äro ej heller alltför tvära förändringar af pensionsvillkoren
att befara.
Äfven om man ville vara så pessimistisk som möjligt med afseende
på kommande tiders räntesatser, skulle derför, vid detta tillfälle,
valet af en lägre räntefot än 3 Va % icke varit att gilla. Genom att nu
välja eu lägre räntefot skulle man endast onödigtvis belasta den nuvarande
generationen till förmån för framtida försäkrade.
För att tydliggöra inflytandet af räntefoten på pensions villkoren,
bär jag äfven utfört beräkningen af pensionsafgifterna efter 3 %. För
jemförelsens skull meddelas resultatet af denna beräkning längre fram
vid bestämmandet af pensionsafgifterna.
Såsom dödlighetstabell hade jag vid de förra beräkningarne valt den
statistiska centralbyråns dödlighetstabell för båda könen, gällande för
årtiondet 1871—80. Sedan den tiden hafva motsvarande tabeller för
1881—90 blifvit färdiga, och man kunde derför nu i fråga sätta lämpligheten
af den förstnämda tabellens vidare användning.
Såsom följande sammanställning af dödlighetsprocenten för de båda
årtiondena visar, har nämligen, såsom ju ock var att förvänta, dödligheten
bland befolkningen i sin helhet ytterligare aftagit:
1871-80. o 1881-90.
Ålder. Män. Qvinnor. Båda. Män. Qvinnor. Båda.
20............ 0,63 0,50 0,57 0,61 0,50 0,55
30 ............ 0,78 0,70 0,73 0,67 0,64 0,66
40........... 1,02 0,89 0,95 0,88 0,81 0,84
50............ 1,53 1,14 1,32 1,32 0,99 1,14
60 ............ 2,75 2,18 2,44 2,43 1,91 2,15
70 ............ 6,14 5,17 5,58 5,20 4,65 4,92
80............ 14,75 12,53 13,39 13,41 11,77 12,43
Man finner häraf, att tabellen för båda könen under 1871—80 i hufvudsak
är densamma som tabellen för män under årtiondet 1881—90, och
då männens dödlighetsförhållanden vid denna försäkring spela största
rollen, så skulle det fel, som begås genom den förra tabellens användande,
redan af denna anledning icke kunna blifva betydande.
12
Emellertid är det långt ifrån osannolikt, att dödligheten inom befolkningen
i sin helhet kommer att än vidare aftaga. Ett stöd för en sådan
förmodan finner man i resultaten af Statistiska Byråns nu för första
gången gjorda särskilda undersökningar rörande dödligheten i städerna
och på landsbygden. Man har nämligen, med afseende härpå, följande
dödlighetskoefficienter för årtiondet 1881—90:
Ålder. | Landsbygden. Män. Qvinnor. | Städerna. Män. Qvinnor. | ||
20...................... | .................. 0,56 | 0,49 | 0,82 | 0,52 |
30....................... | ................... 0,59 | 0,62 | 1,00 | 0,73 |
40....................... | ................... 0,74 | 0,78 | 1,45 | 0,91 |
50...................... | ................... 1,« | 0,95 | 2,28 | 1,18 |
60..................... | .................. 2,26 | 1,87 | 3,64 | 2,16 |
70....................... | ................... 5,io | 4,65 | 6,84 | 4,74 |
80...................... | ................... 13,32 | 11,82 | 14,92 | 11,47 |
Dödligheten i städerna är således, särskild! i fråga om den manliga
befolkningen, väsentligt större än på landet. I följd häraf synes det
väl vara antagligt, att de fortgående sanitära förbättringarne i städerna
skola minska dödligheten derstädes, så att förhållandena allt mera
närma sig dem, som siffrorna för landsbygden uppvisa. Det skulle
derför kunna förefalla, som om den valda dödlighetstabellen icke skulle
vara säker nog med afseende på möjligheten af framtida förändringar.
Det finnes emellertid några omständigheter, hvilka göra, att denna
tabell ännu erbjuder full säkerhet för det afsedda ändamålet, och att det
skulle hafva varit en öfverdrifven försigtighetsåtgärd att lägga en för
kassan ännu ofördelaktigare tabell till grund.
Den ena af dessa omständigheter är den proportion mellan landsoch
stadsbefolkningen, som gäller just den del af befolkningen, som
omfattas af försäkringen. Af hela antalet i yrkesräkningen upptagna
och till försäkringen räknade grupper af män, komma 270,000 på landsbygden
och 122,000 på städerna, och inom åldersgrupperna 20—30 år
har man 85,000 på landsbygden och 39,000 i städerna, således i båda
fallen endast 2 ''U gånger så många försäkrade på landsbygden som i
städerna, under det att förhållandet i fråga om befolkningen i sin helhet
är som 4 till 1. Beräknar man nu med tillhjelp af proportionen 2Vä : 1
ur de nyss anförda talen motsvarande dödlighetskoefficienter för de
manliga försäkrade (en beräkning, som visserligen icke är alldeles exakt,
men för ändamålet tillräckligt noggrann), så får man
13
Ålder. | Dödlighets-% |
20....................... | ............................. 0,64 |
30....................... | .............................. 0,72 |
40....................... | ............................... 0,96 |
50.................... | ............................... 1,50 |
60...................... | ..............,. L......... 2,69 |
70...................... | ............................... 5,64 |
80....................... | ............................... 13,82 |
således tal, som mycket nära ansluta sig till dödlighetstabellen för män
för årtiondet 1871—80. M, u.
Den andra omständigheten, som härvidlag är af betydelse, är det
bekanta förhållandet, att dödligheten bland de klasser af samhället, om
hvilka här är fråga, och isynnerhet bland de industriella arbetarne, —
jfr t. ex. 1884 års arbetareförsäkringskomités betänkande, III, 7 — är
icke oväsentligt större än bland de mera burgna eller besutna samhällsmedlemmarne.
I följd häraf torde de senast anförda siffrorna, som beräknats
med stöd af dödlighetsförhållandena bland befolkningen i sin helhet,
vara icke obetydligt för låga, då fråga är om de försäkrade, och den
använda tabellen således ännu säkrare med afseende på ändamålet. Härtill
kommer, såsom redan förut antydts, att den för beräkningarne använda
tabellen är den för båda könen gemensamma och således äfven
af denna anledning, alldenstund pensionsförbindelserna för de manliga
försäkrade äro betydligt större än för de qvinliga, betryggande.
Slutligen må framhållas, att äfven sannolikheten att vid en gifven
ålder blifva invalid måste stå i sådant samband med dödlighetsförhållandena,
att denna sannolikhet i allmänhet bör vara större inom en
befolkning, som har att uppvisa en större dödlighet och tvärtom. Visserligen
har detta samband ännu icke statistiskt uppvisats, men synes
ligga i sakens natur. Då jag nu, såsom strax nedan skall anföras, för
en befolkning sådan som den svenska med dess låga dödlighet antagit
invaliditetssannolikheten efter tysk erfarenhet, således hemtad från en
befolkning med större dödlighet, så synes äfven härutinnan ligga en
ytterligare anledning till trygghet.
På grund af hvad jag nu anfört, har jag icke funnit skäl att i
fråga om dödlighetstabell afvika från de antaganden, som lågo till grund
för komiténs beräkningar, utan har jag fortfarande ansett mig kunna
för det förevarande ändamålet använda don för båda könen gällande
officiella dödlighetstabellen för 1871—80. Jag har likväl för säkerhetens
skull längre fram angifvit, resultaten med afseende på pensionsvilkoren,
14
under förutsättning af att motsvarande tabell för 1881—90 och samma
invaliditetssannolikheter skulle lagts till grund.
I fråga om sannolikheten att vid en viss ålder af x år blifva invalid
inom årets lopp har jag för de flesta åldrar användt den af Behm konstruerade
formeln
x — 20
4 = 0,00019036.2 *
hvilken äfven användts vid de tyska beräkningarne och anföres i den
»Denkschrift», som åtföljde den kejserliga propositionen till riksdagen
angående invaliditetsförsäkring. I nämnda skrift visas, att denna formel
gifver större värden på ix än som härleddes ur resultaten af den allmänna
yrkesräkningen för tyska riket, oaktadt de motsvarande talen i
detta senare fall höjdes med 60 proc. Derjemte framgår af en på samma
ställe anförd undersökning, att formeln mycket nära återgifver invaliditetsförhållandena
hos omkring 50,000 för ändamålet undersökta jernvägsarbetare.
Jemför man nu vidare dödlighetskoefficienterna efter den allmänna
tyska dödlighetstabellen med dem, som jag ofvan användt:
Ålder. | Tysk dödlighet. | Svensk dödlighet. |
20 | 0,75 | 0,57 |
30 | 0,93 | 0,73 |
40 | 1,36 | 0,95 |
50 | 2,14 | 1,32 |
60 | 3,82 | 2,44 5,58 |
70 | 8,11 | |
80 | 17,45 | 13,39 |
så finner man, att dödligheten inom den svenska befolkningen är betydligt
lägre än inom den tyska, och då det är antagligt, att af denna
anledning äfven invaliditetsförhållandena inom den förra befolkningen
skola vara gynnsammare, så är det tydligt, att valet af den nämnda
formeln såsom representerande invaliditetssannolikheten i genomsnitt för
alla de yrken, som här äro i fråga, åtminstone icke kan anses innebära
ett underskattande af denna beräkningsfaktors betydelse.
Då det emellertid af jemförelsen med invaliditetsförhållandena bland
de tyska jernvägsarbetarne under åren 1886—89 visade sig, att invaliditetssannolikheten
för yngre åldrar än 35 år i verkligheten var något
större än enligt den antagna formeln, så har jag i öfverensstämmelse
härmed för alla dessa åldrar antagit värdet 0,ooi5 på denna sannolikhet.
15
I följd af förslagets särskilda bestämmelser rörande de fall af
invaliditet, som orsakas af olycksfall under de 5 första försäkringsåren,
är det äfven nödigt att skaffa sig en föreställning om sannolikheten
i0 att inom årets lopp träffas af olycksfall och att i följd deraf
blifva invalid i lagens mening. Jag hade vid den förra beräkningen
(B. II!, sid. 40) antagit i0 = 0,ooi5, och har ej heller nu funnit anledning
att afvika från detta antagande. På grund af den ringa betydelse,
som dessa invaliditetsfall hafva för beräkningarne, torde någon särskild
motivering af valet af detta talvärde här ej erfordras.
Vida vigtigare är det att ej underskatta inflytandet af dödlighetsförhällandena
bland dem, som är o invalider, och jag har i detta hänseende
icke ansett mig böra acceptera de antaganden, som ligga till grund
för de meranämda tyska beräkningarne, enligt hvilka dödlighetsprocenten
bland invalider af olika åldrar var följande:
Ålder. Dödlighets-^
25 ...................................................... 8,31
35 ..................................................... 6,39
45 ................... 5,30
55 ...................................................... 4,85
65 ..................................................... 6,29
Dessa tal äro af Zimmermann härledda ur erfarenheten från de
tyska jernvägarnes pensionsväsen. Emellertid äro dessa siffror redan
i och för sig temligen osäkra. Vidare erhöll jag vid en undersökning
af dödligheten bland den pensionerade personalen vid svenska statens
jernvägar för åldrar under 65 år den lägre siffran 4,20 såsom medeltal.
''Slutligen är det äfven i föreliggande fall icke osannolikt, att en mindre
dödlighet bland normala personer äfven motsvarar en mindre dödlighet
bland invaliderna, och att således förenämda tal, som hvila på tysk
erfarenhet, äro för höga, då det gäller svenska förhållanden. Jag har
derför af försigtighetsskäl för alla åldrar under 67 år antagit 0,04 såsom
dödssannolikheten för invalider och efter denna ålder antagit samma
dödlighet som för normala lif.
§ 3. b) Invaliditets- och lifräntetabeller.
På grund af hvad som i föregående § anförts, får man nedanstående
invaliditetstabell, der talen i de särskilda kolumnerna ha följande bebetydelse:
•
16
första kolumnen innehåller de olika åldrarna från och med 20 till
och med 70 års ålder;
andra kolumnen innehåller talen Lm = antalet qvarlefvande vid m
års ålder af 100,000 samtidigt födde, enligt Statistiska Centralbyråns
dödlighetstabell för 1871—80 för båda "könen gemensamt;
tredje kolumnen angifver im - sannolikheten för en m-åring att
blifva invalid, innan han uppnått (m + 1) års ålder; fr. o. m. m = 20
t. o. m. m = 34 är im antagen till 0,ooi5; för öfriga åldrar t. o. m. m =
69 hafva talen tagits ur den tyska riksförsäkringens tabell, som finnes
publicerad i den »Denkschrift», som åtföljde den tyska regeringspropositionen
år 1888;
fjerde kolumnen innehåller mortalitetskoefficienterna som mellan
20—66 års ålder antagits konstant = 0,04, men för högre åldrar sammanlåna
med Statistiska Centralbyråns ofvannämnda tabell;
i femte kolumnen betyda talen Am det antal aktiva, som vid m
års ålder återstå, under förutsättning att 72,148 aktiva samtidigt inträdt
vid 20 års ålder; man har
i sjette kolumnen angifva talen Im = imAm det antal personer, som
årligen bland Am aktiva vid m års ålder blifva invalida;
den sjunde kolumnen innehåller Im (1—i ff) eller det antal invalider,
som af Im vid m års ålder ännu lefva qvar efter ett år;
talen Pm i åttonde kolumnen angifva hela antalet invalider, som vid
m års ålder ännu lefva; man har
1 (i + pmu (i
Slutligen innehåller den nionde kolumnen talen Pm (1 — eller
antalet invalider, som af Pm invalider af m års ålder lefva qvar efter
ännu ett års förlopp.
*
I
in
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
35
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
46
47
48
49
50
51
52
53
54
17
| /SM '' in |
| T —» n A j |
| P | 1 rH .8 |
0,00X50 | 0,040 | 72,148 | 108,2 | 106,o |
|
|
)» | )) | 71,633 | 107,4 | 105,3 | 106,o | 101,8 |
» | » | 71,101 | 106,7 | 104, g | 207,1 | 198,8 |
» | » | 70,560 | 105,8 | 103,7 | 303,4 | 291,i |
» | » | 70,012 | 105,o | 102,9 | 394,8 | 379,0 |
| )) | 69,459 | 104,2 | 102,i | 481,9 | 462, g |
» | )) | 68,900 | 103,4 | 101,3 | 564,7 | 542,i ''i |
» | » | 68,337 | 102,5 | 100,5 | 643,4 | 617,7 |
» | » | 67,775 | 101,7 | 99,7 | 718,2 | 689,5 |
» | » | 67,215 | 100,8 | 98,8 | 789,2 | 757,5 |
n | » '' | 66,659 | 100,o | 98,0 | 856,3 | 822,o |
» | » | 66,101 | 99,2 | 97,2 | 920,o | 883,2 |
» | » | 65,542 | 98,3 | 96,3 | 980,4 | 941,2 |
») | n | 64,977 | 97,5 | 95,5 | 1,037,5 | 996,0 |
» | » | 64,409 | 96, G | 94,7 | 1,091,5 | 1,047,9 |
0,00152 | » | 63,834 | 97,o | 95,1 | 1,142,g | 1,096,9 |
.!». ■ 175 | » | 63,253 | 110,7 | 108,5 | l,192,o | 1,144,3 |
201 | » | 62,651 | 125,9 | 123,4 | 1,252,8 | 1,202,7 |
231 | » | 62,027 | 143,3 | 140,4 | 1,326,1 | 1,273,1 |
2G5 | » | 61,373 | 162,G | 159,3 | ,,1,413,5 | 1,357,0 |
305 | » | 60,689 | 185,1 | 181,4 | 1,516,3 | 1,455,6 |
350 | » | 59,976 | 209,9 | 205,7 | 1,637,0 | 1,571,5 |
402 | » | 59,240 | 238,i | 233,3 | 1,777,2 | 1,706,1 |
462 | » | 58,478 | 270,2 | 264,8 | 1,939,4 | 1,861,8 |
530 | » | 57,684 | 305,7 | 299, c | 2,126,c | 2,041,5 |
609 |
| 56,855 | 346,2 | 339,3 | 2,341,i | 2,247,5 |
700 |
| 55,981 | 391,9 | 384,i | 2,586,8 | 2,483,3 |
804 | » | 55,060 | 442,7 | 433,8 | 2,867,4 | 2,752,7 |
0,00923 | » | 54,080 | 499,2 | 489,2 | 3,186,5 | 3,059,o |
0,0100 1 | » | 53,034 | 562,7 | 551,4 | 3,548,2 | 3,406,3 |
1218 | ” | 51,914 | 632,3 | 619,7 | 3,957,7 | 3,799,4 |
1399 |
| 50,714 | 709,5 | 695,3 | 4,419,1 | 4,242,3 |
■ 1608 | » | 49,428 | 794,8 | 778,9 | 4,937,0 | 4,740,1 |
1847 |
| 48,051 | 887,5 | 869,8 | 5,519,0 | 5,298,2 |
2121 | » | 46,575 | 987,9 | 968,i | 6,168.0 | 5,921,3 |
3
18
m |
|
| a® “ m | A | T —o A -Lm vm | 4.(1-*^) | P in | P (1-M |
55 | 51,882 | 0,02437 | 0,040 | 44,993 | 1,096,5 | 1,074,6 | • 6,889,4 | 6,613,8 |
56 | 50,987 | 2799 | » | 43,299 | 1,211,9 | 1,187,7 | 7,688,4 | 7,380,9 |
57 | 50,052 | 3215 | » | 41,483 | 1,333,7 | 1,307,0 | 8,568,0 | 8,225,9 |
58 | 49,071 | 3G93 | » | 39,538 | 1,460,1 | 1,430,9 | 9,532,9 | 9,151,6 |
59 | 48,039 | 4242 | )) | 37,456 | 1,588,9 | l,557,i | 10,582,r, | 10,159,2 |
60 | 46,949 | 4873 | » | 35,233 | 1,716,9 | 1,682,0 | 11,716,3 | 11,247,0 |
61 | 45,804 | 5598 | u | 32,874 | 1,840,3 | 1,803,5 | 12,930,2 | 12,413,0 |
62 | 44,600 | 6430 | » | 30,384 | 1,953,7 | 1,914,0 | 14,216,5 | 13,647,8 |
63 | 43,338 | 7387 | 1) | 27,776 | 2,051,8 | 2,010,8 | 15,562,4 | 14,939,9 |
64 | 42,011 | 8485 | » | 25,060 | 2,126,3 | 2,083,8 | 16,950,7 | 16,272,7 |
65 | 40,616 | 0,09747 | » | 22,260 | 2,169,7 | 2,126,3 | 18,356,5 | 17,622,2 |
66 | 39,145 | 0,11196 | » | 19,396 | 2,171,6 | 2,128,2 | 19,748,5 | 18,958,6 |
67 | 37,600 | 12861 | 0,0429 | 16,513 | 2,123,7 | 2,078,1 | 21,086,8 | 20,182,2 |
68 | 35,988 | 14773 | 0,0467 | 13,728 | 2,028,0 | 1,980,6 | 22,260,3 | 21,220,7 |
69 | 34,309 | 16970 | 0,0510 | 11,108 | 1,885,0 | 1,836,9 | 23,201,3 | 22,018,0 |
70 | 32,560 | — | — | 8,705 | — | — | 23,854,9 | — |
och för högre åldrar enligt Stat. Centralbyråns ofvannämnda tabell:
m | ■^m | in |
| m |
|
71 | 30,742 | 82 | 9,799 | 93 | 429 |
72 | 28,872 | 83 | 8,263 | 94 | 278 |
73 | 26,955 | 84 | 6,856 | 95 | 173 |
74 | 24,999 | 85 | 5,584 | 96 | 102 |
tö | 23,012 | 86 | 4,455 | 97 | 57 |
76 | 21,009 | 87 | 3,476 | 98 | 30 |
77 | 19,009 | 88 | 2,638 | 99 | 16 |
78 | 17,028 | 89 | 1,937 | 100 | 8 |
79 | 15,088 | 90 | 1,375 | 101 | 4 |
j 80 | 13,223 | 91 | 951 | 102 | 2 |
81 | 11,453 | 92 | 645 | 103 | i |
Med tillhjelp af dessa tabeller beräknades nu, efter eu räntefot af
3Va proc., först R{H eller kapitalvärdet af en förskottslifränta å en krona,
19
som utgår till eu invalid af in års ålder under hans återstående lifstid.
Beräkningen utfördes enligt rekursionsformeln
i?W=l + (l— *W) q-1 Rm%,
der q — 1,035, och gaf följande resultat:
m | m | rn |
| in * | m | in | R{2 | 1. m i | W) -Ll m |
20 | 13,65 7 7 | 37 | 13,2890 | 54 | 11,9648 | 71 | 7,5271 | 88 | 3,0693 |
21 | 13,6466 | 38 | 13,2491 | 55 | 11,8214 | 72 | 7,1932 | 89 | 2,9165 |
22 | 13,6346 | 39 | 13,2061 | 56 | 11,6668 | 73 | 6,8660 | 90 | 2,7938 |
23 | 13,6217 | 40 | 13,1597 | 57 | 11,5001 | 74 | 6,5469 | 91 | 2,0845 |
24 | 13,6078 | 41 | 13,1097 | 58 | 11,3204 | 75 | 6,2367 | 92 | 2,5714 |
25 | 13,5928 | 42 | 13,0558 | 59 | 11,1267 | 76 | 5,9366 | 93 | 2,4442 |
26 | 13,5766 | 43 | 12,9977 | 60 | 10,9179 | 77 | 5,6470 | 94 | 2,3067 |
.27 | 13,5592 | 44 | 12,9350 | 61 | 10,6927 | 78 | 5,3692 | 95 | 2,1720 |
28 | 13,5404 | 45 | 12,8674 | 62 | 10,4499 | 79 | 5,1036 | 96 | 2,0619 |
29 | 13,5201 | 46 | 12,7946 | 63 | . 10,1882 | 80 | 4,8460 | , 97 | 1,9778 |
30 | 13,4982 | 47 | 12,7160 | 64 | 9,9060 | 81 | 4,5961 | 98 | 1,9019 |
31 | 13,4746 | 48 | 12,6313 | 65 | 9,6018 | 82 | 4,3499 | : " | 1,8024 |
32 | 13,4492 | 49 | 12,5400 | 66 | 9,2738 | 83 | 4,1103 | 100 | 1,6767 |
33 | 13,4218 | 50 | 12,4416 | 67 | 8,9202 | 84 | 3,8802 | i 101 | 1,4885 |
34 | 13,3922 | Öl | 12,3355 | 68 | 8,5652 | 85 | 3,6602 | 102 | 1,2658 |
35 | 13,3603 | 52 | 12,2211 | 69 | 8,2132 | 86 | 3,4507 | 103 | 1,0000 |
36 | 13,3260 | 53 | 12,0978 | 70 | 7,8670 | 87 | 3,2507 | ! — | — |
Emellertid skola lifräntorna enligt förslaget utgå, ej helårsvis,
utan månadsvis. Vid den tidpunkt, då beräkningarne påbörjades,
var det likväl ännu ej afgjordt, huruvida desamma skulle utgå
qvartals- eller månadsvis. 1 förra fallet borde de ofvan gifna R{2
minskas med 0,375, i det senare med 0,460. För att möta båda eventualiteterna,
utan att behöfva göra om eu mängd invecklade kalkyler,
minskade jag alla R{2 med 0,io, så att i det följande öfverallt
0,40
betyder kapitalvärdet af en invaliditetslifränta för eu m-årig invalid, vare
sig den utgår qvartals- eller månadsvis.
20
Enligt förelaget skola alla lifräntor — utom barnpensionerna, som
behandlas särskilt — utgå från och med den tidpunkt, då invaliditet
inträder, dock senast från och med fylda 70 års ålder.
Kallar man derföre Rm kapitalvärdet af en invaliditetslifränta å en
krona åt en nu m-årig aktiv (arbetsför) person, så får man Rm ur formeln
Rm = ^-r(rn = 20, 21,... 69),
der följande beteckningar blifvit införda:
A'' = A nm • O —i A'' /?'' W •
^ in <] > Wnn ~ Lm in m + l/2 >
O/?(*) • /?''(*) — »(O n~lh • /?''(*) — P(0 •
**70 ^ 70 70 j -**'' m — m. > -R> 70 — -**'' 70 ?
öm b Q/n + l • "t ^70*
Vidare skall en karenstid af 5 år iakttagas, d. v. s. ingen får
pension, som ej gjort minst 5 års inbetalningar, såvida ej olycksfall
varit anledningen till invaliditeten, i hvilken händelse pensionen ändock
utbetalas. Man måste derföre äfven beräkna:
Rm — kapitalvärdet af en lifränta å en krona, som utgår, i händelse
invaliditet inträffar under de 5 första åren, och
Rm — kapitalvärdet af en lifränta å en krona, som utgår, i händelse
invaliditetet inträffar under de 5 första åren i följd af olycksfall. Invaliditetssannolikheten
i detta fall har förut betecknats med i0.
Till beräkning af dessa tal har man formlerna:
i? _
-L"m in
Sm
A''
A mRym — io • [A mR''m+ lfa + A''m + 1 R''m+1t/2 + . . . + ^,n,+ 472''m + 4i/J -
Slutligen har man att beräkna kapitalvärdet Rm af en iuvaliditetsränta,
som växer med en krona om året, tills en nu m-årig aktiv person
blir invalid eller uppnår 70 års ålder. Dessa talvärden erfordras
för att beräkna kostnaden för den föränderliga, mot försäkringstiden
proportionel delen af pensionerna. Dessutom erfordras äfven kännedom
om kapitalvärdena Ä(?j af dylika växande lifräntor, som utgå, i
händelse invaliditeten inträffar inom de 5 första åren.
21
Vid beräkningen af dessa tal har jag, likasom vid de föregående formlerna,
antagit, att de Im, som under ett års lopp blifva invalider, blifva
det vid årets midt, oaktadt detta beräkningssätt i förevarande fall ej är
fullt exakt. Men då såsom man lätt finner, hela skilnaden inskränker
sig till en faktor q i d. v. s. till omkring Va proc., har jag härvid icke
fäst något afseende, då å ena sidan kapitalvärdena blifva något större
än de exakta värdena, och kassans säkerhet således icke härigenom
minskas, och då man å andra sidan vinner den stora fördelen att direkt
kunna utgå från de redan beräknade talen.
Införes nu beteckningen
Tm — Sm + Sm + i+ ... + S70,
så erhållas formlerna
<
A''m Rm *= Tm — Va (*Sm4- Q7n)
= Tm — JL+s — 5 Sm+&-— V2(Sm
Efter alla dessa formler hafva följande talvärden blifvit beräknade:
in | Rm | R%.'' | m | " | m | R —R{5) |
20..................... | 1,7208 | 0,0899 | io'' 59,903 | 58,495 | 0,217 | 58,278 |
21..................... | 1,7735 | 0,0897 | io’ 59,817 | 59,193 | 0,217 | 58,976 |
22..................... | 1,8290 | 0,0896 | iV 59.734 | 59,885 | 0,216 | 59,669 |
23..................... | 1,8871 | 0,0895 | V 59,646 | 60,558 | 0,216 | 60,342 |
24..................... | 1,9482 | 0,0893 | io* 59,556 | 61,211 | 0,216 | 60,995 |
25.................... | 2,0121 | 0,0892 | io‘ 59,461 | 61,835 | 0,215 | 61,620 |
26..................... | 2,0791 | 0,0891 | io- 59,364 | 62,42 9 | 0,215 | 62,214 |
27..................... | 2,1493 | 0,0889 | tu ’ 59,263 | 62,987 | 0,214 | 62,773 |
28.................... | 2,2228 | 0,0887 | io'' 59,155 | 63,498 | 0,214 | 63,284 |
29................... | 2,2996 | 0,0886 | to'' 59,0 38 | 63,960 | 0,213 | 63,747 |
30..................... | 2,3797 | 0,0884 | io'' 58,906 | 64,361 | 0,213 | 64,148 |
31..................... | 2,4 637 | 0,0884 | io'' 58,763 | 64,7 01 | 0,213 | 64,488 |
32..................... | 2,5515 | 0,0908 | io ‘ 58,606 | 64,974 | 0,2 25 | 64,749 |
33..................... | 2,6437 | 0,0961 | io'' 58,4 37 | 65,180 | 0,246 | 64,934 |
34..................... | 2,7404 | 0,1048 | io'' 58,249 | 65,308 | 0,2 7 6 | 65,032 |
35..................... | 2,8418 | 0,1173 | lo'' 58,036 | 65,348 | 0,315 | 65,03 3 |
36..................... | 2,9481 | 0,1343 | io'' 57,7 9 6 | 65,299 | 0,360 | 64,939 |
22
m | •Rm | »(«) 41 m | R{0) | < . ; ■ I t | < Rm | i < < R„-R% |
! 37..................... | 3,0575 | 0,1585 | io''57,588 | 65,166 | 0,411 | 64,755 |
[ 38................... | 3,1697 | 0,1754 | »0-57,257 | 64;942 | 0,470 | 64,47 2 |
! 39..................... | 3,2851 | 0,2004 | to'' 56,958 | 64,629 | 0,536 | 64,093 |
; 40..................... | 3,4037 | 0,2288 | »V 56,645 | 64,227 | 0,612 | 63,615 |
41..................... | 3,5246 | 0,2612 | io'' 56,308 | 63,719 | ,J 0,697 | 63,022 |
42..................... | 3,6474 | 0,2979 | »V 55,939 | 63,096 | 0,795 | 62,301 |
43..................... | 3,7720 | 0,3396 | »V 55,536 | 62,358 | 0,905 | 61,453 |
44.................. | 3,8981 | 0,3868 | io'' 55,100 | 61,504 | 1,030 | 60,474 |
45..................... | 4,0248 | 0,4403 | io'' 54,614 | 60,523 | 1,171 | -59,352 1 |
46..................... | 4,1527 | 0,5006 | io'' 54,089 | 59,431 | 1,329 | 58,102 |
47..................... | 4,2805 | 0,5685 | »V 53,511 | 58,215 | 1,507 | 56,708 |
48..................... | 4,4082 | 0,6448 | io'' 52,879 | 56,882 | 1,706 | 55,176 |
49..................... | 4,5359 | 0,7307 | io'' 52,196 | 55,44 2 | 1,928 | 53,514 |
50..................... | 4,6627 | 0,8266 | »o'' 51,456 | 53,892 | 2,176 | 51,716 |
51................. | 4,7880 | 0,9338 | io'' 50,653 | 52,235 | 2,451 | 49,784 |
52................... | 4,9107 | 1,0530 | io'' 49,780 | 50,468 | 2,755 | 47,713 |
53................ | 5,0305 | 1,1850 | io * 48,835 | 48,603 | 3,089 | 45,514 |
54..................... | 5,1463 ; | 1,3305 | »V 47,8io | 46,642 | 3,454 | 43,188 |
55..................... | 5,2568 | 1,4900 | io'' 46,6 94 | 44,584 | 3,850 | 40,734 |
Med tillhjelp af det i föregående § angifna värdet i0 = 0,ooi5 beräknas
nu de lifräntevärden, som i det följande komma till användning.
För detta ändamål sätter jag för pensionens konstanta del
Qm = Rm-R% + R%
och för pensionens variabla, proportionelt mot försäkringstiden växande
del
=/c - m + 5 m,
alldenstund pensionen, om olycksfall orsakar invaliditet inom de 5 första
försäkringsåren, skall beräknas, såsom om 5 hela år förflutit.
23
Ålder. | Qm | < Qm |
19 Va............... | 1,6959 | 58,377 |
227a............. | 1,8580 | 60,454 |
27 Va.............. | . 2,1860 | 63,472 |
32 V-............ | .. 2,5921 | 65,281 |
37 Va............ | ... 3,0353 | 65,044 |
42 Va.............. | ... 3,4746 | 62,295 |
47 Va.............. | .. .. 3,8175 | 56,341 |
52 Va.............. | ................ 3,9257 | 46,984 |
Kapitalvärdet af en årsafgift å en krona, som erlägges vid slutet
af hvarje år, så länge en nu m-årig person lefver och är aktiv intill
fylda 70 år, erhålles ur formeln
A''m - & A''n
»» +1
ur hvilken formel följande tabell blifvit beräknad:
in | V A''y m+ i | a m | in | 2 m + ] | ce m | in i '' | 2 A’,. mbl | a in |
20 | 685,505 | 18,900 | \ 32 | 351,211 | 16,111 | 44 | 152,532 | 12,014 |
j 21 | 650,722 | 18,7 08 | 33 | 330,331 | 15,820 | 45 | 140,441 | 11,015 |
22 | 617,365 | 18,508 | 34 | 310,334 | 15,519 | 46 | 128,939 | 11,210 |
23 | 585,381 | 18,303 | 35 | 291,185 | 15,200 | 47 | 118,009 | 10,797 |
24 | 554,719 | 18,092 | 36 | 272,852 | 14,883 | 48 | 107,636 | 10,37 6 | |
25 | 525,328 | 17,872 | 37 | 255,308 | 14,552 | 49 | 97,808 | 9,952 1 t |
2G | 497,159 | 17,049 | 38 | 238,526 | 14,214 | 50 | 88,513 | 9,523 |
27 | 470,165 | 17,418 | 39 | 222,482 | 13,807 | Öl | 79,740 | 9,089 |
28 | 444,298 | 17,170 | 40 | 207,154 | 13,515 | 52 | 71,478 | 8,051 |
. 29 | 419,513 | 16,920 | 41 | 192,518 | 13,154 | 53 | G3/718 | 8,211 |
30 | 395,764 | 16,005 | 42 | 178,550 | 12,783 | 54 | 56,451 | 7,708 |
31 | 373,010 | 16,393 | 43 | 165,228 | 12,403 | 55 | 49,668 | 7,822 |
24
Enligt förslagen skola nu afgifterna visserligen beräknas för vecka,
men ej nödvändigt erläggas för så korta perioder. Kunde man antaga
att afgifterna verkligen erlades för vecka, skulle ofvanstående kapitalvärden
ökas med ungefär 0,5; men då detta, med hänsyn till tjenstehjonens
stora klass, i långt i från alla fall torde komma att ega
rum, och då å andra sidan det skulle vara alltför försigtigt att
antaga, det alla afgifter helårsvis och först vid slutet af året inflyta,
har jag ansett mig böra gå en medelväg genom att till de nyss funna
talen «m öfverallt addera konstanten 0,2.
Alla dessa tabeller hafva ursprungligen beräknats af dåvarande
amanuenserna på Stockholms observatorium Dr C. A. Schultz-Steinheil
och Kand. C. Dickman, och hafva sedermera kontrollräknats af Dr
K. A. Beckman, m
■■ ’ " •_ I'' < I !''•! .V.
uhan •''! fn a äi-xl. ; .o, 0‘; ... : /t
§ 4. Pensionsafgifterna.
*
Enligt de ifrågasatta ändringarne i komiténs förslag skulle hustruoch
barnpensioneringen öfverflyttas på staten och pensionsafgifterna
alltså komma att beräknas endast för de framtida betalande delegarne
1 försäkringen, så att afgifterna svara mot medelåldern för inträdet i
försäkringen, under förutsättning af att . de erläggas från och med
inträdet intill dess den försäkrade erhåller pension eller dessförinnan
afliden
Pensionen består af tvenne delar, af hvilka den ena delen är fix
och af samma belopp, 50 kronor, för alla tre pensionsklassema, medan
den andra delen är proportionell mot försäkringstiden. För hvarje försäkringsvecka
räknas dervid 10 öre i den första, 5 öre i den andra och
2 öre i den tredje pensionsklassen. För hvarje försäkringsår ökas pensionsbeloppet
således med resp. kr. 5,20 2,oo och 1,04.
Nu är, enligt tabellerna å sid. 23 för en inträdesålder af DBA år:
y eller kapitalvärdet af en invaliditetspension af 1 krona (med iakttagande
af förslagets bestämmelse i fråga om olycksfall och väntetid)
= kr. 1,0959;
? eller kapitalvärdet af en invaliditetspension, som utgör lika många
kronor som hela år förflutit, sedan inträdet i försäkringen skedde
= kr. 58,377; samt
25
am + 0,2 eller kapitalvärdet af en årsafgift af 1 krona, som erlägges
tills pension erhålles, = kr. 19,205.
På grund häraf blifver kapitalvärdet af pensionens konstanta del,
50 kronor,
= 50.1,6959 =: kr. 84,795
och således den deremot svarande årsafgiftens belopp
84,795
19,205
= kr. 4,415.
I fråga om den med åren växande delen af pensionen finner man
på liknande sätt kapitalvärdet af en invaliditetspension, som växer med
kr. 5,20 om året
= 5,20.58,377 = kr. 303,5604
och således den deremot svarande årsafgiften
303,5604
19,205
15,806,
hvilket således gäller för den första pensionsklassen. För den andra
och tredje får man, alldenstund i dessa fall tillväxten af pensionen
är resp. y2 och y. så stor som i första fallet, såsom värden å motsvarande
årsafgifter
kr. 7,903 och kr. 3,161.
För de tre pensionsklassema blifva alltså pensionsafgifternas årliga
belopp: | ( | Klass | I. | II. | III. |
För pensionens » » | konstanta del............ växande » ............ |
| 4,415 15,806 | 4,415 7,903 | 4,415 3,161 |
|
| Summa | 20,221 | 12,318 | 7,576 |
hvilka belopp afrundats till resp.
kr. 20,40, kr. 12,75 och kr. 7,65,
motsvarande de i förslaget — under förutsättning af i medeltal 51
afgiftsveckor om året — fastställda veckoafgifterna af resp.
40, 25 och 15 öre
för de tre pensionsklassema.
4
26
Man kan derför anse dessa afgifter såsom nettopremier för en i
försäkringen uyinträdande person, förutsatt att han icke upphör med
afgifternas erläggande, förr än han får pension eller afliden
Såsom ofvan nämnts, har jag äfven beräknat proportionen mellan
afgifterna och pensionerna under förutsättning af en räntefot af 3 %.
För samma inträdesålder af I9V2 år som förut hafva följande värden
erhållits å de qvantiteter, som behöfvas för beräkningen:
<
Q = 2,0930; Q == 73,576; ce + 0,2 = 20,730.
På samma sätt som förut får man då, under förutsättning af enahanda
pensionsvillkor, följande värden å årsafgifterna:
Klass 1. 11. in.
För pensionens konstanta del....................................... 5,048 5,048 5,048 •-
» » växande x> ..............____________________ 18,456 9,228 3,691
Summa 23,504 1 4,276 8,739
Då nu de fastställda afgifterna af resp. kr. 20,40, 12,75 och 7,65 med
kr. 3,104, kr. 1,526 och kr. 1,089
understiga de föregående, och då vidare en eventuell nedsättning af
pensionernas belopp endast skall träffa pensionens växande del, så måste
kostnaden för denna del, som i de tre fallen är
kr. 18,456, kr. 9,228 och kr. 3,691
nedsättas just med de nämda beloppen, således med resp.
16,8 %, 16,5 % och 29,5 %.
I stället för en veckoökning af resp. 10, 5 och 2 öre, som gäller för en
räntefot af 3V2 %, skulle man således, under förutsättning af 3 % ränta,
få de motsvarande talen
8,32, 4,17 och 1,41 öre,
hvilka i praxis troligen skulle komma att afrundas till resp.
8, 4 och IV2 öre.
Alldenstund pensionens konstanta del, eller de 50 kronorna, blifver
lika i båda fallen, skulle exempelvis, under förutsättning af en försäkringstid
af rundt 2,000 veckor, medelpensionsbeloppen, som i de tre
pensionsklasserna enligt nuvarande bestämmelser äro resp. 250, 150
och 90 kronor, då komma att nedgå till resp. 210, 130 och 80 kronor.
Först om räntan nedgår under 1 V, % försvinner veckoökningen i
den tredje pensionsklassen.
27
För att i någon mån belysa inflytandet af dödlighetens aftagande,
har jag utfört en liknande beräkning under förutsättning af den allmänna
svenska dödlighetstabellen för båda könen och gällande för årtiondet
1881—90 i stället för den nu använda, som gäller för årtiondet 1871—80.
Öfriga beräkningsgrunder hafva antagits oförändrade.
De motsvarande talen blifva i detta fall, för inträdesåldern 19V2 år:
Q - 1,8267; = 64,073; « + 0,2 = 19,460.
och afgifterna skulle i sådant fall blifva:
Klass I II III
för pensionens konstanta del................................................ 4,693 4,693 4,693
» » växande » .............................................. 17,121 8,561 3,424
Summa 21,814 13,254 8,117
i stället för de nuvarande..................................................... 20,40 1 2,75 7,65
således ungefär som om räntefoten nedgått med V» %.
Såsom jag redan förut antydt, är likväl en dylik förutsättning icke antaglig,
alldenstund samtidigt med dödssannolikheten äfven invaliditetssannolikheten
i allmänhet måste aftaga, och således i verkligheten dessa
båda faktorer komma att tillnärmelsevis upphäfva hvarandras inflytande.
I sammanhang härmed förtjenar ock att nämnas, det samma försäkring,
som i förevarande fall för en 20-åring i första pensionsklassen erfordrar
en årsafgift af något öfver 20 kronor, enligt de grunder, som följdes
vid de tyska beräkningarne (med i hufvudsak samma invaliditetssannolikheter
och räntefot, men med större dödlighet), skulle beräknats kosta
knappt 15 kronor om året.
§ 5. Statens bidrag till pensionsafgifterna.
Enligt det nya förslaget skall staten till försäkringen först och
främst, årligen och för all framtid, bidraga till pensionsafgifterna för
de manliga försäkrade med så mycket, som svarar mot kostnaden för
hustrurnas särskilda pensionsrätt och för barnuppfostringshjelpen, samt
med hvad som erfordras för att bereda de försäkrade förmånen att
behålla redan förvärfvade anspråk på pension, äfven om försäkringen
afbrytes.
1) Hustrurnas pensionsrätt. Vid beräkningen af hustrurnas pensionsrätt
har jag för säkerhetens skull förutsatt, att qvinnorna under hela
sin arbetsföra tid äro försäkrade, antingen såsom sjelfva innehafvande
28
försäkringspligtig anställning eller, i motsatt händelse, såsom hustrur
till försäkringspligtige män. Under denna förutsättning blifver kapitalvärdet
af en nyinträdande qvinnas pensionsrätt, enligt de i föregående
§ anförda siffror:
50.1,6959 + 1,04.58,377 er kr. 145,507.
För att erhålla kapitalvärdet af den förbindelse, som genom hvarje
nyinträdande qvinna i medeltal åsamkas kassan, bör från detta belopp
dragas kapitalvärdet af de pensionsafgifter hon sannolikt kommer att
erlägga. Och för sådant ändamål måste man skaffa sig en föreställning
om sannolikheten för en qvinna att vid en gifven ålder vara gift.
Beträffande giftermålsfreqvensen visar det sig nu af den officiella
befolkningsstatistiken för år 1890, att af alla qvinnor mellan 35—40*
års ålder 75V* och af alla qvinnor mellan 40—45 år 7 9 74% varit eller
äro gifta. Det är derför antagligt, att af de i försäkringen nyinträdande
qvinnorna omkring 80 % komma att gifta sig. Emellertid visar det sig
vidare, att af alla en gång gifta qvinnor mellan 35—40 år omkring
5 %, och mellan 40—45 år omkring 8 %, o. s. v. icke längre äro gifta,
utan enkor eller frånskilda. Och då antalet qvinnor, tillhörande sistnämda
kategori, för högre åldrar blifver proportionsvis ännu större,
och då vidare äfven någon del af de gifta qvinnorna sjelfva innehafva
försäkringspligtig anställning och således erlägga pensionsafgifter, vill
det synas tillräckligt försigtigt, om man antager, att af alla nyinträdande
qvinnor 75 %, i följd af giftermål, efter 41 års ålder icke längre erlägga
några pensionsafgifter. För åldrar under 41 år har sannolikheten
att vara gift och icke betalande försäkrad beräknats efter en
formel, som utjemnats till
Gm = 0,75—0,00155 (41—m)2,
ett antagande, som för öfrigt är ännu försigtigare än det, som vid de
förra beräkningarne (B. II, sid. 69) användes.
Enligt detta antagande blifver kapitalvärdet af årsafgiften för en
nyinträdande qvinna 9,057 gånger afgiftens belopp, och således i förevarande
fall = 7,65.9,057 = kr. 69,286. Subtraheras nu detta värde från
det förut angifna värdet kr. 145,507 af pensionsrätter så erhåller man
rundt kr. 76, hvilket således är kapitalvärdet af den förbindelse, som
genom hvarje nyinträdande qvinna åsamkas kassan. Emellertid böra
dessa förbindelser af praktiska skäl i stället fördelas på de nyinträdande
manliga försäkrade, och då antalet af dessa senare är något mindre än
antalet nyinträdande qvinnor, bör den anförda siffran något ökas. Mot
-
29
svarande proportionen mellan hela den manliga och qvinliga befolkningen
af 20—30 års ålder, har jag derför höjt nämda siffra till 82 kronor,
h vilket således skulle vara kapitalvärdet af den förbindelse, som i följd
af hustrurnas särskilda pensionsrätt åsamkas kassan vid inträdet af
hvarje manlig försäkrad.
2) Barnuppfostringshjelpen, Enligt de förra beräkningarne (B. II,
sidd. 66 och 67) skulle för hela befolkningen antalet äkta barn, hvilkas
fader aflidit, och som äro under 15 år gamla, vid 1890 års slut kunna
antagas till 86,586. Om man, för att eliminera inflytandet af folkmängdens
vexlingar, m. m., antager detta antal svara mot antalet män mellan
30—50 år, som vid samma tidpunkt utgjorde 512,484, så skulle mot
hvarje man i sagda ålder svara 0,ir pensionsberättigade barn.
Använder man nu detta tal vid förhållandena inom en konstant
folkmängd, sådana de återgifvas af grundtabellen i § 3, så finner
man, att mot de 1,246,641 personer, som äro i åldrarne 30—49 år, och
således mot 72,148 nyinträdande 20-åringar skulle svara 0,17 . 1,246,641
— 211,929, och således mot hvarje nyinträdande man: 211,929 : 72,148
= 2,94 faderlösa äkta barn under 15 år.
För att vinna en föreställning om storleken af den förbindelse, som
med hänsyn till barnens pensionsrätt åsamkas kassan vid hvarje ny
försäkrad mans inträde i densamma, har jag nu antagit pensioneringen
hafva nått sitt jemvigtsläge. Betecknar man då med x denna förbindelses
värde för en barnpension af 1 krona, och med sc medelkapitalvärdet
af motsvarande förbindelser för alla försäkrade män mellan 20—69
års ålder, samt med b medelkapitalvärdet af en barnpension å 1 krona
till de då pensionerade barnen, så har man
2,94 = 0,035.2,94. b + 0,035 . S . X + X,
der S betyder proportionen mellan antalet män mellan 20—69 års ålder
och antalet årligen nyinträdande 20-åringar, således enligt den nämda
grundtabellen
S = 2,880,064 : 72,148 = 39,92.
Hvad x och x angår, så kunna dessa båda faktorer, enligt erfarenheten
inom andra pensionskassor, vid denna approximativa beräkning sättas
lika med hvarandra, så att man får
x = 1,225 — 0,043 . b.
De pensionerade barnens medelålder kan i medeltal antagas hafva
varit omkring 8 år, och således b ungefär = 5. I följd häraf har x
antagits till jämt 1, och då barnpensionens belopp är 30 kronor, skulle
således den i följd af barnpensioneringen för hvarje nyinträdande man
tillkommande förbindelsen hafva ett kapitalvärde af 30 kronor, en siffra,
30
som jag, på grund af de i öfrigt försigtigt valda förutsättningarne, icke
ansett mig böra höja utöfver detta belopp.
3) Pensionsrättens upprätthållande. Här gäller det att söka uppskatta
värdet af den förlust, som kan åsamkas kassan derigenom att afgiftsbetalningen
för någon tid afbrytes eller upphör, då den förBäkrade icke
längre innehar försäkringspligtig sysselsättning, utan att likväl den
redan förvärfvade pensionsrätten får reduceras. I följd af statistikens
ofullständighet, hvilken naturligtvis icke kan afhjelpas förr än en dylik
försäkring verkligen kommer till stånd, är det här ännu svårare än i
föregående fall att skaffa sig en föreställning om de verkliga förhållandena.
Lyckligtvis är den post, hvarom det här handlar, af relativt så
ringa betydelse, att man kan låta nöja sig med de antaganden, som
kunna göras. Hufvudsaken är endast, att man icke underskattar värdet
af dess inflytande.
Om man bortser från kortare och mera tillfälliga afbrott i försäkringsförhållandet,
ligger härvidlag största vigten på, att söka uppskatta
inflytandet af definitift utträde ur försäkringen, i hvilka fall försäkringsförhållandet
icke mera återknytes.
Antager man nu för säkerhetens skull, att alla de män, som sålunda
utträda ur försäkringen, varit försäkrade minst 5 år, så att rätt
till minimipension och barnuppfostriugshjelp blifvit förvärfvad, så består
kassans förlust på utträdet i skillnaden mellan kapitalvärdet af de afgifter,
som derefter skolat för honom erläggas, och kapitalvärdet af den
vidare ökning pensionen skulle erhållit, om han qvärstannat i försäkringen.
För hvarje vid m år utträdande manlig försäkrad är således
<
kassans kapitalförlust = 28,05. («m + 0,2) — 5,20 . Rm, om utträdet sker
<
ur den första, och = 17,85. (»„, + 0,2) — 2,60 . i?„„ om utträdet sker ur den
andra pensionsklassen. Afgifterna hafva dervid, i enlighet med det nya
förslaget och med statens bidrag inräknadt, antagits till 55 öre i
den första och till 35 öre i den andra pensionsklassen. För olika
åldrar får man då följande värden å sagda kapitalförlust, uttryckt i
kronor:
Utträdesålder | Klass I | Klass II |
27 V,..................... | ............... 162 | 148 |
327*..................... | ............... 115 | 119 |
37 Va.................... | .............. 71 | 91 |
42 Va..................... | .............. 33 | 65 |
o. s. v.
31
Man finner häraf först och främst, att skillnaden mellan de båda
pensionsklasserna, för så vidt det rör åldrar under 40 år, ej är större,
än att man kan bortse från densamma och räkna med alla försäkrade
män såsom en enda klass. Vidare finner man, att kassans förlust egentligen
endast för åldrar under 40 år har något större värde. För åldrar
omkring 50 år och deröfver har kassan till och med vinst på utträdet.
Härtill kommer nu vidare, om mannen är gift, kassans vinst på, att
hustruns pension ej mera växer. Denna vinst uppgår till öfver 60 kronor
— egentligen 1,04. Em — för hvarje sådant fall. Då nu flertalet
af de utträdande äro gifta, så finner man, att kassan i allmänhet har
vinst på dem, som utträda efter 40 års ålder. Jag har vidare antagit,
att denna vinst fullt motväger förlusten af afgifter i det fåtal fall, der
en ogift qvinna lemnar försäkringen.
Kassans förlust beräknas således uppstå genom utträdet af de män,
som äro under 40 år gamla. Antager man nu, att sådant utträde först
eger rum efter 25 års ålder, så är förlusten i medeltal för hvarje utträdande
man, enligt ofvan gifna tal, 118 kronor. Härifrån afgår kassans
vinst på dem, som äro gifta, hvilken vinst, alldenstund, äfven af dessa,
flertalet är gift, åtminstone torde kunna skattas till 38 kronor, svarande
mot en proportion af knappt 60 % gifta män. Kassans förlust i hvarje
fall skulle således reduceras till jemt 80 kronor för hvarje man, som
utträder ur försäkringen i en ålder mellan 25 och 40 år.
I proportion af hela den manliga befolkningen inom motsvarande
åldersklasser, utgöra nu de enligt § 2 antagna antalen manliga försäkrade
:
Ålder | % | Ålder | % |
20—25 ......... | ......... 36,5 | 40—45 ........ | ......... 26,3 |
25—30 ......... | ......... 37,i | 45—50 ........ | ......... 23,2 |
30—35 ....... | ......... 33,4 | 50—55 ........ | ...... 21,0 |
35—40 ......... | ........ 29,4 | 55—60 ......... | ......... 18,5 |
hvaraf man finner, att man är mer än tillräckligt försigtig, om man, i
och för denna kalkyl, antager att mellan 25 och 55 år 2 % årligen utträda
ur försäkringen. Och då antalet försäkrade män af åldern 25—40
år antagits till (se § 2) 149,937 eller rundt 150,000, så skulle antalet
årligen utträdande blifva 2 % deraf eller 3,000. Kassans förlust på hvar
och eu var ofvan funnen utgöra 80 kr. Hela årliga förlusten blifver
således 240,000 kr., eller i kapital nära 7 millioner kronor, en siffra,
som icke väsentligen afviker från den vid de förra beräkningarna (B.
IT, sidd. 60 och 80), under andra antaganden öfver faktorernas hvar
-
32
andra motverkande inflytande, funna siffran. Jag har emellertid för yttermera
säkerhets skull höjt densamma till 8 millioner, och deraf antagit
5 millioner svara mot framtida generationer och 3 millioner mot de nuvarande
försäkrade.
Räntan på 5 millioner är 175,000 kronor, och om denna summa
fördelas på omkring 14,000 årligen nyinträdande män, så får man för
hvar och en ett resultat af kr. 12,50 eller rundt 13 kronor.
Läggas nu de tre sålunda beräknade kapitalvärdena af resp. 82, 30
och 13 kronor tillsammans, så får man 125 kronor för hvarje nyinträdande
manlig försäkrad. Detta kapital skall enligt förslaget af staten täckas
genom årliga tillskott till de manliga försäkrades pensionsafgifter,
och då man i detta fall, alldenstund staten betalar helårsvis, bör sätta
a = 19,005, så blifver det erforderliga årliga bidraget till hvarje sådan
pensionsafgift 125 : 19,005 = kr. 6,577 eller i veckan nära 13 öre. Ifråga
om säkerheten af denna siffra, må påpekas, att ett fel i ofvannämda
kapitalvärde — 125 kronor — till ett belopp af 1 krona endast verkar
en ändring af Vio öre i den nämda veckoafgiften.
Statens bidrag för de i början af §:en anförda ändamål kan således
bestridas genom ett tillskott af 13 öre till pensionsafgiften för hvarje
manlig försäkrad.
Men då
§. 10 +§. 15 = 13
och således antalet försäkrade i den första pensionsklassen endast behöfver
vara 1V2 gånger så stort som i den andra, för att staten i stället
skall kunna bestrida samma kostnad genom ett tillägg af 15 öre i den
första och 10 öre i den andra pensionsklassen till hvarje pensionsafgift,
och då nämda villkor är mer än tillräckligt uppfyldt, så är äfven ett
dylikt arrangement möjligt.
§ 6. Statens bidrag för den nuvarande generationen.
Enligt det nya förslaget skall staten bidraga med den tilläggskostnad,
som erfordras för att i försäkringen på i öfrigt stadgade vilkor
äfven upptaga dem af den nuvarande generationen, som äro under
40 år och hvilka icke kunna betraktas såsom nyinträdande i egentlig
mening, d. v. s. hvilka, vid lagens trädande i kraft, äro eller förut varit i
sådan lefnadsställning, som enligt förslagets bestämmelser medför delaktighet
i försäkringen.
33
Det är tydligt, att man i fråga om de belopp, som här vid lag
komma att erfordras, icke kan erhålla några tillförlitligare siffror förr,
än försäkringen trädt i kraft, och man erhållit kunskap om dem, som
då verkligen inträdt i försäkringen. Då det emellertid är af vigt att
hafva någon föreställning om den kostnad, som kan komma i fråga,
har jag utfört beräkningen under antagande af, att de försäkrades fördelning
på ålders- och pensionsklasser, vid försäkringens början, är den,
som i § 1 meddelats.
På grund af hvad redan anförts, kan man då anse, att afgifterna
— incl. de i föregående § omnämnda statsbidrag — äro tillräckliga
för försäkringen af dem, som äro 18—20 år gamla. För de öfriga
har jag utfört beräkningen med 5-årsgrupperna, och såsom medelåldrar
dervid antagit resp. 22Va, 2 7 72, 32 72 och 3 7 72 år. Hvad de
gifta qvinnorna beträffar har jag för säkerhetens skull räknat dem
såsom lika gamla som deras män.
De för beräkningen erforderliga värdena å 5, ? och « + 0,2 kunna
hemtas ur tabellerna i § 3, och det återstår blott att angifva kapitalvärdena
för en-kronas-afgifter för de ogifta qvinnorna. Dessa kapitalvärden
hafva beräknats särskildt, under antagande af, att afgiften blott
erlägges tills qvinnan blifvit gift, och att sannolikheten att blifva gift
är den i § 4 antagna. Dessa kapitalvärden hafva för de 4 åldrarne
befunnits vara respektive
9,251, 10,148, 11,881 och 13,597.
På grund häraf blifver:
Kapitalvärdet af 50 kronors pension till alla de
försäkrade mellan 20—40 år ........................ = 51,035,000 kronor;
Kapitalvärdet af den växande pensionen:
i klass I ..................................................................... = 44,095,000 »
i » II .......................... = 12,843,000 »
i » III .......... = 14,719,000 »
Summa 122,692,000 kronor
samt
Kapitalvärdena af afgifterna:
55 öres veckoafgift i klass I ............................ = 62,988,000 kronor
35 » )> » » II = 24,171,000 »
15 » » » » III........................ = 10,287,000 »
Summa 97,446,000 kronor,
så att härvid en brist återstår, hvars kapitalvärde är 25,246,000 kronor.
5
34
Bibehållandet af pensionsrät.ten har för den nuvarande generationen
enligt föregående § antagits till 3 millioner kronor.
Hvad barnpensionsrätten beträffar, så har kapitalvärdet för en barnpension
af 1 krona i medeltal för alla försäkrade män mellan 20—40
år antagits till 1,2, och då man kan antaga att 28,000 män mellan
18—20 år, finnas i försäkringen, så blifver hela antalet försäkrade
män mellan 18—40 år, enligt § 2, i rundt tal 240,000, och således
kapitalvärdet af barnpensionsrätten för dem
30.1,2.240,000 = 8,640,000 kronor.
Adderas dessa tre poster, så får man såsom ett approximativt
värde å tilläggskostnaden för den nuvarande generationen en summa
af rundt 37 millioner kronor. I följd af den i § 2 anmärkta osäkerheten
rörande gruppen 3 — »arbetare utan uppgifvet yrke» — torde
felet i denna summa kunna belöpa sig till omkring 5 % af hela beloppet.
Räntan å denna summa är 1,295,000 kronor årligen. För att amortera
densamma under 80 års tid, erfordras deremot årligen under
samma tid 1,383,000 kronor.
“ ■! M •.:/! ''(v 1 i j * > t ''10 H.J-.-t;;C.''tv, >i■ *>* * , ‘‘fli;7
§ 7. Sammanställning af totalkostnaden.
r » i •••;. . ■• . 1 L r .. i , ; °
Jag gifver nu en sammanställning af kostnaden i sin helhet, svarande
mot förhållandena vid 1890 års slut och mot den i § 2 anförda
fördelningen af de försäkrade. »
I den första pensionsklassen är årsafgiften ;af den försäkrade kr.
12,75, af arbetsgifvaren kr. 7,65 och af staten kr. 7,65. I den andra
pensionsklassen äro motsvarande siffror kr. 7,65, kr. 5,it) och kr. 5,io.
I den tredje erlägges af den ogifta qvinnan en årsafgift af kr. 5,io och
af arbetsgifvaren kr. 2,55.
Antager man, att antalet försäkrade mellan 18—20 år är 14,000 i
den första, 14,000 i den andra och 30,000 i den tredje pensionsklassen,
så är antalet betalande försäkrade i runda tal:
mellan 18—40 år i klass 1 ........................... 148,000
» » » » » II 93,000
» » » » » III..................... 160,000
eller inalles 401,000 personer, samt
mellan 18—70 år i klass I ..... 230,000
» » » » » II 130,000
» » » » » III 196,000
''•°si ^ /1<;-; it j t u: ;;; hM''h\ a-* hr* ''ll\
35
eller tillsammans 556,000 personer. Härtill komma i förra fallet omkring
94,000 hustrur och i det senare 185,000 hustrur samt omkring
200,000 personer, som lemnat försäkringen, men bibehålla sina pensionsan
språk.
Motsvarande förhållanden vid 1890 års skulle således vid försäkringens
början de årligen inflytande pensionsafgifterna utgöra:
arbetarnes bidrag........................ 3,414,000 kronor
arbetsgifvarnes V» ........% 2,014,000 »
statens » 1,606,000 »
•T-.fVa .... . . . gH-dwu ''r T‘»(J i /•
och då försäkringen en gång skall omfatta alla till och med 70 års ålder:
arbetarnes bidrag ....................... 4,927,000 kronor
arbetsgifvarnes » 2,923,000 »
statens » ......!................ 2,423,000 t>
hvarvid dock märkes, att staten äfven skulle öfvertaga afgifterna från
de mindre arbetsgifvare, som ega rätt att återfå de af dem gjorda utlägg.
I saknad af hvarje statistik härvidlag, har jag antagit, att denna
kostnad är ungefär 10 proc. af hela arbetsgifvarnes bidrag, d. v. s. att
hvar 10:de arbetare eller tjenare skulle hafva en husbonde, som faller
under kategorien af sådana arbetsgifvare, som eg a få sina afgifter
tillbaka. Statens bidrag skulle då ökas med i början 201,000 kronor,
och arbetsgifvarnes minskas med samma summa. Statens och arbetsgifvarnes
bidrag skulle således då blifva ungefär lika stora, eller i
början rundt 1,800,000 hvardera.
Beräknar man vidare förvaltningskostnaden i början till 200,000
och längre fram till 300,000 kronor om året, och medräknas amorteringen
af de i föregående § omförmälda 37 millioner, så skulle den
årliga kostnaden, bortsedt från kommunernas bidrag till förvaltningen,
blifva:
Vid försäkringens början:
Arbetarnes bidrag .......
Arbetsgifvarnes bidrag
3.414.000 kronor
1.813.000 »
36
Statens bidrag:
till afgifterna (för hustrupensionering, m. m.) ............ 1,606,000 kronor
till ersättning åt de små arbetsgifvarne ........................ 201,000 »
till amortering för upptagande af nuvarande generationen
................................................................................. 1,383,000 »
till förvaltningen .................................................................... 200,000 j>
Summa, statens bidrag 3,390,000 kronor
Efter 30 år och derefter till 80 år:
Arbetarnes bidrag ....................................................... 4,927,000 kronor
Arbetsgifvarnes bidrag .............................................. 2,631,000 »
Statens bidrag: ,
till afgifterna ........................................... 2,423,000 »
till ersättning åt de små arbetsgifvarne ....................... 292,000 »
till amortering........................................................................... 1,383,000 »
till förvaltningen ................................................................... 300,000 »
Summa, statens bidrag 4,398,000 kronor.
Efter denna tids förlopp är staten befriad från amorteringen af de
37 millionerna, i följd hvaraf statsbidraget derefter nedgår till 3,015,000
kronor om året. Det är dock gifvet, att siffrorna i de båda senaste
fallen i verkligheten, i följd af folkmängdens ökning, komma att blifva
något större.
§ 8. Fonden och dess betydelse för försäkringen.
Alldenstund inkomsterna i början högst väsentligt öfverstiga pensionsutgifterna,
och detta förhållande, ehuru skillnaden mellan inkomster
och utgifter efter hand blifver allt mindre, fortfar ända tills
den tidpunkt inträder, då jemvigt eger rum, kommer en betydande
fond att samlas. Bortsedt från inflytandet af förändringar i folkmängden
kommer jemvigten mellan inkomster och utgifter först till stånd,
då den nuvarande generationen öfver 18 års ålder dött ut, således efter
ungefär 70—80 år. Vid denna tidpunkt utgöras inkomsterna af de
inflytande pensionsafgifterna och af räntorna å fondens medel, och då
utgifterna skola uppgå till dessa båda posters sammanlagda belopp, så
erhåller man en föreställning om fondens slutliga storlek, om man beräknar
dessa maximibelopp af pensionsutgifterna och af pensionsafgifterna.
Skillnaden mellan båda skall då utgöra årsräntan å fonden.
Då det vid denna beräkning af påtagliga skäl endast kan blifva
37
fråga om en approximativ uppskattning, men icke om någon noggrannare
beräkning, skall jag här genomföra beräkningen efter delvis andra
och enklare grunder än som skett i komitébetänkandets del II (sidd.
82 och följ.)
Såsom i föregående § anförts, kan man antaga, att antalet betalande
försäkrade mellan 18—70 år enligt förhållandena vid 1890 års
slut äro resp. 230,000, 130,000 och 196,000 inom hvardera af de tre
pensionsklasserna. Härtill komma vidare omkring 185,000 hustrur,
som icke erlägga afgift. Då nu afgifterna — incl. statens bidrag —
äro resp. 55, 35 och 15 öre i veckan, så kan man här beräkna medelafgiften
för alla de försäkrade till 27 V* öre i veckan eller till rundt
14 kronor om året.
Å andra sidan är pensionens veckoökning för hvarje afgift resp.
10, 5 och 2 öre, eller i medeltal för alla jemt 5 öre, således som om
alla tillhört den andra pensionsklassen.
Tänker man sig nu folkmängden konstant och utgår man från den
antagna inträde såldern af 19 V* år, så visar grundtabellen i § 3, att mot
72,340 vid denna ålder inträdande svara rundt (B. II. sid. 93) 589,300
invalider eller personer öfver 70 år. Mot 100 årligen nyinträdande
svara således 815 invalida personer.
Jag antager vidare, att alla dessa invalider varit försäkrade minst
5 år och således förvärfvat pensionsrätt, samt att (såsom af de å sidan
31 anförda procenttalen för förhållandena mellan antalet försäkrade män
inom de särskilda åldersgrupperna och motsvarande delar af hela befolkningen
synes framgå) af de försäkrade mellan 25—55 år omkring 2 proc.
årligen utträda ur försäkringen för att öfvergå till andra yrken. Man
kan då beräkna antalet activa, i försäkringen qvarblifvande, personer
till (B. II. sid. 84) 1,950,000, och således för 100 nyinträdande till 2,696.
Under samma förutsättningar kan medelförsäkringstiden (B. II. sid. 91)
beräknas till rundt 30 år, och således medelpensionens värde till
50 + 30.2,6 = 128 kronor.
Mot 100 årligen nyinträdande försäkrade skulle således svara en
årlig pensionsutgift af
815 . 128 = 104,320 kronor.
Härtill skall ytterligare läggas utgiften för barnens pensionering. Enligt
§ 5 svarar mot 100 nyinträdande män 294 barn, således, efter 30 kr.
för hvarje barn, en årsutgift af 30.294 = 8,820 kronor. Då nu qvinnornas
antal åtminstone icke är mindre än männens, så synes man kunna
antaga, att barnpensionskostnaden uppgår till 4,400 kronor för 100 nyinträ
-
38
dande försäkrade, och att således hela pensionsutgiften kommer att blifva
104,320 + 4,400 » 108,720 kronor.
Arsafgiften (incl. statens bidrag) antogs utgöra 14 kronor i medeltal
för hvarje försäkrad, och då mot 100 nyinträdande svara 2,694
activa, så skulle den motsvarande inkomsten blifva
14.2,696 = 37,744 kronor.
Skillnaden mellan de båda sist anförda summorna eller 70,976 är
då räntan å den fond, som svarar mot 100 nyinträdande, således, efter
3 7z %, 2,028,000 kronor, och således för hvarje årligen nyinträdande
en fond af 20,280 kronor. Antalet årligen nyblifna pensionärer skulle
då vara omkring 17,800 och totalantalet pensionärer 232,000. Med
pensionärerna inräknade kommer försäkringen således att vid denna
tidpunkt omfatta 35—40 % af hela den vuxna befolkningen.
För att härur finna fondens belopp erfordras alltså kännedom om
antalet årligen i försäkringen nyinträdande personer. Utgår man dervid
från de i § 2 gjorda antaganden synes sagda antal kunna bestämmas
till mellan 28- och 29,000, i följd hvaraf fondens belopp skulle
blifva rundt 570 millioner kronor, svarande mot ungefär 28,500 årligen
nyinträdande.
Räknar man i runda tal, finner man således, att pensionsutgifterna
efter 70—80 år uppgå till 31 millioner om året, de inflytande afgifterna,
sedan amorteringen af bidraget för den nuvarande generationen
blifvit verkstäld, till 11 millioner (deraf statens och arbetsgifvarnes
bidrag nära 3 millioner hvardera) och ränteinkomsterna till 20 millioner
kronor. Differenserna mellan här anförda summor och dem, som
vid de för komiténs ändamål anställda beräkningarne erhöllos, uppgå
till mellan 7 ---9 % i olika fall, beroende på, att nu icke sjömännen och
jernvägstjenstemännen medtagits i beräkningarne.
Oaktadt de påtagliga fördelar, som samlandet af en dylik fond,
bortsedt från dess egentliga och väl redan i och för sig tillräckligt
afsevärda ändamål att tjena såsom bas för en pensionsinrättning med
omkring 1 million delegare, utan tvifvel skulle medföra för landet i
sin helhet, har man dock på flera håll hyst sådana betänkligheter i
fråga om fondens förvaltning och med afseende på dess betydelse för
ränteförhållandena i vårt land under öfvergångstiden, att man ansett
sig böra framhålla bildandet af en sådan fond såsom ett särdeles vigtig!
skäl mot komiténs förslag.
Utan att närmare ingå på frågan, huru fonden lämpligen må kunna
förvaltas och fruktbargöras, vill jag här endast i korthet beröra den
frågan, huruvida en arbetareförsäkring af nu föreslagna omfång öfver
-
39
hufvud kan åstadkommas, utan att en så betydlig fondbildning måste
förutsättas.
Utgår man från det nya förslaget såsom exempel, så är den. årliga
totalafgiften — statens bidrag till hustrupensioneringen m. m. inräknadt
— i medeltal för hvarje försäkrad omkring 14 kronor. Denna
afgift har beräknats vara jemt så stor, att för den, som vid unga år
inträder i försäkringen, derigenom de pensionsförmåner kunna beredas,
som äro utlofvade, och hvarken mer eller mindre. Afgiften är således
nettopremien för försäkringen af hvarje nyinträdande försäkrad, och är
derför den afgift, som dessa personer skulle hafva att betala, om de
sjelfva bildade en pensionskassa utan bidrag från annat håll.
Hela försäkringen är således byggd på den principen, att årsafgiften,
som erlägges för hvarje försäkrad, är just hvad som för
honom årligen bör1 sparas, för att derigenom åstadkomma de utlofvade
förmånerna. Att inrätta försäkringen på ett sådant sätt, ått afgifterna
blifva större än hvad försäkringen är värd, så att man för en mindre
afgift i en enskild pensionskassa kunde erhålla samma pensionsförmåner,
eller att man således skulle tvingas att för hvar och en försäkrad person
gorå större insättningar eller besparingar än som erfordras för
ändamålet, skulle uppenbarligen vara alldeles oriktigt och förr eller
senare leda till hela försäkringsinrättningens upphäfvande.
Emellertid kommer ett dylikt förhållande alltid att inträffa, derest
man anordnar försäkringen på ett sådant sätt, att fonden göres mindre
än hvad som enligt den nämnda principen blifver fallet; således i
föreliggande fall, om fonden skulle genom någon åtgärd pressas ned
under den beräknade storleken af 570 millioner.
De 11 millioner kronor, som beräknats slutligen komma att inflyta
årligen, bestå nemligen just af afgifter, som till sina belopp bestämts
i enlighet med den anförda grundsatsen. Och då vidare pensionsutgifterna
vid samma tid uppgå till 31 millioner kronor, så täckes differensen
eller 20 millioner genom räntan å den fond af 570 millioner,
som beräknats då vara samlad.
Vill man nu hafva en mindre fond, så kan detta endast tillgå på
sådant sätt, att man i början betalar mindre afgifter till försäkringen,
än som nu föreslås, enär naturligtvis endast sålunda de efterhand gjorda
besparingarne och således äfven fondens slutliga belopp minskas. Men
om fonden efter 80 år är mindre än 570 millioner kronor och således
räntan mindre än 20 millioner kronor om året, så måste, för att pensionssumman
af 31 millioner kronor skall kunna bestridas, kassans öfriga
inkomster vara i proportion så mycket större. Det blifver således då
40
ej längre nog med de 11 millioner i afgifter, som enligt det närvarande
förslaget skola vara tillräckliga, utan denna summa måste ökas genom
höjning af afgifterna eller genom bidrag från staten. Men eftersom de
11 millionerna äro de bidrag, som just svara mot värdet af de fastställda
pensionsförmånerna, så måste hvarje ytterligare tillskott, det må
komma från staten eller från annat håll, alltid att blifva en för försäkringens
ändamål öfverflödig tilläggsafgift. Då denna tidpunkt inträffar,
skall man med skäl fråga, hvartill hela försäkringen tjenar, då
man kunde få en billigare försäkring genom att bilda en enskild pensionskassa
eller genom att taga försäkringen i ett enskildt bolag. Och saken
förbättras icke genom det medvetandet, att denna extra tilläggsafgift, som
derefter alltjemt måste utgå, och hvilken för öfrigt måste tagas lika stor
som hela den verkligen erforderliga afgiften, för att minska fonden till
dess halfva belopp, endast har kommit till derför, att den första generationen,
af fruktan för att spara hvad som behöfdes, ställt så till, att
den fått större delen af sina pensioner till skänks.
Såsom bekant har man vid den tyska invaliditetsförsäkringen antagit
ett system för premiernas erläggande, som lider af det grundfel,
som här påpekats. Emellertid måste man göra den tyska regeringen
den rättvisan, att dess ursprungliga proposition var grundad på hufvudsakligen
riktiga principer i detta hänseende. Ändringen gjordes af
riksdagen, som väl dervid icke så noga tänkte på de nödvändiga konseqvenserna.
För att nu med ännu ett exempel belysa hvad som ofvan anförts
vill jag utgå från förhållandena inom den fjerde löneklassen af den
tyska försäkringen. Veckoafgiften är för närvarande inom denna klass
30 pfennige, men är beräknad (se R. Bossé’s och E. v. Woedtke’s bekanta
kommentar till lagen, pag. 349°) att efter 80 år stiga till 66 pfennige.
Hela försäkringen skulle om den toges i en enskild kassa (1. c.) kosta
44 pfennige i veckan. Hvad skola väl arbetare och arbetsgifvare en
gång säga, då de för en försäkring, som de på annat håll kunde skaffa
sig för 44 pfennige, allt fortfarande måste tillsammans erlägga 66 pfennige,
således 22 pfennige för mycket.
Jag behöfver väl knappast framhålla, att detta är ett grundfel i den
tyska försäkringen. Jag har mig också bekant, att man för närvarande
är sysselsatt med förarbetena till eu återgång till premiesystemet.
Af hvad jag nu i korthet anfört, torde framgå, att eu fondbildning
vid en pensionsförsäkring af förevarande natur icke kan undvikas, och
att fonden hvarken får vara större eller mindre än som följer af principen
om att afgifterna alltid skola jemt svara mot pensionsförmånernas
värde för den i försäkringen ^inträdande. Afviker man från denna
41
princip, belastar man framtiden på ett satt, som äfventyra!1 hela inrättningens
fortfarande bestånd.
Jag vill blott tillägga, att hvad som nu blifvit sagdt i hufvudsak
gäller om försäkringar af sådan natur som pensionsförsäkringen med
dess med inträdesåldern växande kostnad, men deremot icke om t. ex.
olycksfalls- eller brandförsäkring med deras tillnärmelsevis konstanta
risker.
§ 9. Den frivilliga försäkringen.
Då jemväl frivillig försäkring, bredvid den obligatoriska, redan
i början ansetts böra införas, har jag undersökt några sätt, på hvilket
sådant kunde låta sig gorå. utan att någon mera komplicerad kontrollapparat
skulle blifva erforderlig, och har dervid stannat vid att föreslå
följande tvenne utvägar.
Den ena utvägen är att låta sådana personer, hvilka tillräckligt
länge, t. ex. den stadgade väntetiden af 5 år eller 260 veckor, tillhört
den obligatoriska försäkringen, men derefter lernnat densamma, frivilligt
fortsätta försäkringen genom att fortfarande erlägga hela pensionsafgiften,
d. v. s. både arbetarens och arbetsgifvarens andelar. Då denna
afgift i de tre pensionsklasserna är resp. 40, 25 och 15 öre i veckan,
och den motsvarande veckoökningen af pensionen är resp. 10, 5 och 2
öre, så svarar mot hvarje veckoökning i de tre pensionsklasserna en
afgift, som är 4, 5 och 7 Va gånger veckoökningens belopp. Enligt
tabellerna i § 3 är afgiften, som erfordras för att skaffa sig en viss
invaliditetspension, redan vid 45 års ålder 4 gånger och vid 52 års ålder
5 gånger så stor som pensionen. Det torde derför i alla händelser, för
att undvika missbruk och allt för stor förlust, icke vara rådligt att
tillåta dylik fortsättning annat än i andra och tredje pensionsklasserna,
och att låta statsverket ersätta den brist, som kan uppstå derigenom,
att försäkringen först vid senare åldrar fortsättes.
Den andra metoden baserar sig på den omständigheten, att enligt
samma tabeller afgiften på en gång för en invaliditetspension, som
växer med en krona för hvarje år, tills pensionen erhålles, är nära
lika för alla de åldrar, som här hufvudsakligen kunna komma i fråga,
nämligen 20—50 år. Denna afgift är nämligen för olika åldrar af
följande storlek:
o
42
58 kronor | och | 50 | öre | vid | 20 | års | ålder | |
64 | » | » | 36 | » | » | 30 | » | » |
64 |
| » | 23 | » | » | 40 | » | » |
53 | » | » | 89 | » | » | 50 | » | » |
o. s. v. I följd häraf kan, för det förevarande ändamålet, så^om ett
praktiskt medeltal antagas jemt 60 kronor. Om en person således erlägger
en enda afgift af 60 kronor, så får han för denna afgift, då han
blifver invalid eller fyllt 70 år, en pension, som är så många kronor,
som hela år förflutit, sedan afgiften erlades. För någon annan afgift
blifver pensionens belopp således så många 60-delar af denna afgift,
som hela år förflutit, sedan densamma erlades.
Vid detta slag af frivillig försäkring kunna afgifterna erläggas till
hvilka belopp och vid hvilka tider som helst. Dock torde man, för att
inskränka försäkringens användning till de mera obemedlade klasserna
samt för att undvika allt för ojemna risker, böra stadga, att summan
af de afgifter, som erläggas under ett år, icke får öfverstiga t. ex.
120 kronor.
Bortsedt från den ''ringa förlust, som kan uppstå deraf, att talet 60
är ett medelvärde, som för vissa åldrar är mindre, för andra åter större
än det teoretiska värdet, hvilken möjliga förlust äfvenledes torde böra
täckas af statsverket, kan detta försäkringssätt, i motsats till flertalet
andra frivilliga försäkringar, tillämpas utan att någon läkareundersökning
behöfves och utan att missbruk kunna befaras. En icke fullt frisk
person skall nämligen icke gerna inlåta sig på en dylik försäkring, alldenstund
han först efter omkring 4 år kan såsom pension erhålla så
mycket som vanlig årsränta på hvad han insatt jemte upplupna räntor.
En väntetid är således derigenom gifven af sig sjelf, utan att särskilda
bestämmelser erfordras.
För att med hvarandra jemföra resultaten af denna frivilliga försäkring
och af den obligatoriska — i genomsnitt böra de naturligtvis
gifva ungefär samma resultat — vill jag taga det fall i betraktande,
att samma afgifter erläggas som i den första pensionsklassen. Antages
derför, att, vid den obligatoriska försäkringen, en person straxt före 20
års ålder inträder i den första pensionsklassen och derefter hela tiden
erlägger 40 öre i veckan eller 20 kronor och 40 öre om året, så blifver
hans pension vid 61 års ålder, hvilken är den ungefärliga genomsnittsåldern
för pensions undfående, lika med 50 kronor +10 öre för
hvarje vecka, som förflutit, således lika med 50 + 5,2.41 = 263 kronor.
Blifver han invalid vid 50 års ålder blifver pensionens belopp 206 kro
-
43
nor. Får han deremot pension först vid 70 års ålder, blifver pensionen
310 kronor, o. s. v.
En person åter, som erlägger samma årsafgifter (vid hvarje års
början) till den frivilliga försäkringen, får för den första afgiften af
20,40 kr., vid 61 års ålder en pension af “/so af afgiftens belopp. För
den derpå följande afgiften får han 4%o, o. s. v. Han får inalles för
sina afgifter således en pension af
41 + 40 + 39 + . . . + 1 = 41.21 = 861
60-delar af årsafgiften, kr. 20,40, således af
^ . 20,4 = 293 kronor.
(Att denna pension blifver något större än den motsvarande af 263
kronor i förra fallet beror dels på att talet 60 är för litet för åldrarna
25—45 år, hvilka åldrar här hafva stort inflytande, dels äfven på att i
detta fall hela afgiften antagits erläggas i förskott.) Blifver deremot
samma person invalid vid 50 års ålder, blifver pensionen
(30 + 29 + . . . + 1) = 31.15 . = 158 kronor,
således vida mindre än hvad den obligatoriska försäkringen i motsvarande
fall — 206 kronor — gifver. För en pensionsålder slutligen af
70 år blifver pensionen
(50 + 49 + . . . + 1) = 51 . 25 . - 433 kronor,
således denna gång vida mer än vid den obligatoriska försäkringen.
På samma gång finner man, att de afgifter, som erläggas vid senare
ålder, vid den frivilliga försäkringen hafva en jemförelsevis underordnad
betydelse. Erläggas nämligen t. ex. under de 10 sista åren inga afgifter,
så blifver pensionen i de anförda exemplen minskad med endast
(10 + 9 + 8... + 1) = 11.5 = 19 kronor, o. s. v.
Man finner häraf, att den frivilliga försäkringen är af största betydelsen
för fullt friska personer och sådana, som i möjligast unga år
börja med sina afgifters erläggande, och att de afgifter, som erläggas
vid mera framskriden ålder, för personen i fråga hafva jemförelsevis
ringa betydelse.
Den obligatoriska försäkringen deremot utjemnar pensionsbeloppen
för olika pensionsåldrar, och för pensionens framtida storlek hafva alla
44
avgifter samma värde, alldenstund hvarje afgift medför lika stor förhöjning
i pensionens belopp.
Det behöfver val knappast tilläggas, att vid båda de anförda fallen
af frivillig försäkring försäkringen är individuell och således icke, såsom
vid den obligatoriska är fallet, tillika gällande för hustrun. Äfven
må tilläggas, att det icke finnes något hinder för att utsträcka den senare
frivillighetsförsäkringen till yngre åldrar, t. ex. till 15 års ålder.
Att gå ännu längre tillbaka torde icke vara lämpligt, enär försäkringen
lör yngre åldrar skulle medföra en väsentlig förlust för den, som tager
försäkringen.
Till slut bör jag måhända påpeka ett missförhållande, som skulle
kunna uppstå genom ett begagnande af båda försäkringssätten. Om
exempelvis en dräng efter fem års försäkringstid blifver jordtorpare
eller sjelfegande bonde eller en gesäll blifver mästare, o. s. v., så kunna
de hafva någon vinst på att försäkra sig frivilligt efter den senare
metoden, tills de blifva 52 år gamla och derefter begagna sig af sin rätt
att fortsätta försäkringen på det förstnämnda sättet. Emellertid torde
den förlust, som på sådant sätt kan uppstå, icke blifva så afsevärd, att
man endast derföre skulle behöfva införa särskilda kontrollbestämmelser.
§ 10. Om förändringar af pensionsvilkoren i händelse af
uppkommande brist eller öfverskott. Statens garanti.
I fråga om försäkringens framtida utveckling och öfvervakande
hade komitén endast föreslagit periodvis återkommande utredningar,
men. icke tydligt angifvit, huru man borde förfara, därest eu dylik utredning
visade brist eller öfverskott af den betydenhet, att pensionsvilkoren
borde ändras. Komiténs mening var nemligen, att dylika ändringar
skulle i hvarje särskild! fall af Konung och Riksdag bestämmas, samt att
den egentliga brist, som kunde uppstå, skulle bäras af de försäkrade
sjelfva och deras arbetsgifvare.
Då man emellertid från några håll önskat tydliga bestämmelser i
detta afseende äfvensom att staten, åtminstone inom vissa gränser, borde
ikläda sig garantien för försäkringsvilkorens uppfyllande, så har jag
äfven velat angifva de bestämmelser, som i detta afseende synts mig
vara ändamålsenligast.
I sjelfva verket kunna dessa bestämmelser, så väl i fråga om det
nya förslaget som om komiténs förslag, väsentligen härledas ur de prin
-
45
ciper, som ligga till grund för fördelningen af samtliga försäkringskostnaderna.
Den första principen består nämligen deri, att de för de försäkrade och
deras arbetsgivare fastställda pensionsafgifterna, af resp. 40, 25 och 15
öre i veckan för de tre pensionsklasserna, skola vara nettopremier för de
i försäkringen nyinträdande, svarande mot värdet af deras egen framtida
pension, förutsatt att försäkringen fortsättes, tills den försäkrade får
pension eller dessförinnan afliden Utredningen af kassans ställning bör
derför först och främst gå ut på en undersökning, huruvida detta vilkor
är uppfylldt. I följd af förändringar i dödlighets- och invaliditetsförhållandena
men framför allt genom räntefotens vexlingar, kan det dervid
möjligen visa sig, att man antingen skulle kunna få större pensioner för
samma afgifter, eller att afgifterna äro för små i förhållande till de redan
utlofvade pensionernas storlek. I öfverensstämmelse med den nämda
principen har man då att bringa pensionsafgifter och pensionsbelopp i det
rigtiga förhållandet till hvarandra. För sådant ändamål kan man antingen
ändra afgifternas eller pensionernas belopp eller ock välja någon
kombination af dessa båda utvägar. Då emellertid pensionsafgifterna
äro att betrakta såsom ett slags skatter, har det synts mig, då det här
gäller att lagstifta för framtiden, vara lämpligast att förutsätta afgifterna
konstanta och att endast ändra pensionsbeloppen, så att dessa för
hvarje gång komma i öfverensstämmelse med afgifterna.
Emellertid bestå pensionerna af en konstant och för alla lika del,
50 kronor, och af en föränderlig, mot försäkringstiden proportionell del,
som är olika för de tre pensionsklasserna och för hvarje vecka utgör
resp. 10, 5 och 2 öre. Af lätt insedda skäl torde man dock icke böra
ifrågasätta en ändring af den konstanta delen af pensionerna, d. v. s. de
50 kronorna, utan bör man låta ändringen, om en sådan blifver erforderlig,
träffa den variabla delen, eller veckoökningarne. Sålunda skulle exempelvis,
enligt hvad å sid. 26 blifvit anfört, en sänkning af räntefoten
från 3 V2 till 3 % vid nästa utredning innebära eu minskning af veckoökningen
i de tre pensionsklasserna från 10, 5 och 2 öre till resp. 8,
4 och 1 V2 öre. Skulle räntefoten varaktigt sjunka under IV2 %, räcker
en ändring af veckoökningen ej längre till, utan måste då äfven pensionens
konstanta del minskas. I sådan händelse kan den ofvan angifna
regeln ej längre användas, utan måste lagen då i förevarande afseende
undergå omarbetning.
Sedan den eventuella förändringen af pensionsvilkoren på sådant
sätt blifvit bestämd, har man att undersöka huruvida statens bidrag till
pensionsafgifterna, d. v. s. enligt sid. 32, antingen 13 öre till hvarje
46
manlig försäkrad veckoafgift, eller 15 öre i den första och 10 öre i
den andra pensionsklassen, äro för det med dem afsedda ändamål tillräckliga
eller böra till sina belopp ändras. Emellertid är detta ändamål,
nämligen att dels bestrida kostnaden för hustru- och barnpensioneringen
och dels täcka kassans förlust i följd af förtidigt utträde ur försäkringen,
af den beskaffenhet, att någon väsentligare ändring af detta bidrags
storlek för framtiden icke torde vara att befara.
Slutligen har man att afgöra frågan, huru vilkoren böra ställa sig
för dem, som vid tidpunkten för ändringens genomförande redan äro
inne i försäkringen, samt för dem, hvilka redan fått pension.
Att de, som redan fått sig pension beviljad, böra behålla sin rätt
oförkränkt, och att således de utgående pensionernas belopp icke
böra ändras, synes vara naturligt och torde ej behöfva närmare motiveras.
Deremot skulle man i fråga om dem, som äro försäkrade, men
ännu ej blifvit pensionerade, kunna tänka sig tvenne utvägar. Antingen
skulle dessa äfvenledes bibehållas vid de pensionsvilkor, som gällde vid
tiden för deras första inträde i försäkringen, eller böra äfven de träffas
af de gjorda ändringarne, hvilka då naturligtvis endast skulle afse veckoökningen
för deras återstående försäkringstid.
Mot användandet af den första utvägen synas emellertid flera vigtiga
skäl kunna anföras. Dels synes det vara orättvist, att pensionsvillkoren
skulle helt och hållet rätta sig efter den i och för sig tillfälliga
tidpunkten för utredningens verkställande, så att dessa villkor
skulle blifva olika för dem, som t. ex. endast varit försäkrade en
kortare tid, och för dem, som först efteråt, och i många fall endast
några få veckor senare, inträda i försäkringen. Dels är det tydligt, att
i sådana fall, då pensionsförmånerna för framtiden måste minskas,
upprätthållandet af de redan försäkrades iLela pensionsrätt efter de
äldre villkoren skulle erfordra en alltför dryg tilläggskostnad och af
denna anledning icke vara möjligt att genomföra. Dels slutligen måste
det vara tydligt, att man icke endast har att tänka på möjligheten af
en försämring af pensionsvillkoren, utan att man med lika stor sannolikhet
kan förutsätta möjligheten af en förbättring af desamma, och då
i sådant fall de redan försäkrade, hvilka med sina förut erlagda pensionsafgifter
bidragit till förbättrandet af kassans ställning, utan tvifvel
skola finna det billigt att sjelfva genom förbättrade pensionsvillkor få
nytta deraf, synes det också vara rättvist, att de, då brist uppstått och
deras afgifter visat sig vara för låga, äfven böra få vidkännas eu motsvarande
nedsättning af pensionsförmånerna.
47
På grund af dessa skäl tror jag mig böra föreslå, att en eventuell
förändring af pensionernas veckoökning, vare sig det handlar om en
höjning eller sänkning af dessa ökningars belopp, äfven skall drabba
dem, som vid tidpunkten för ändringens genomförande redan är o. försäkrade,
och att de nya veckoökningarna skola gälla för de afgifter,
som derefter erläggas eller tillgodoräknas.
Det återstår dock att afgöra ännu en fråga af principiell betydelse.
Sedan nämligen, i enlighet med hvad som anförts, pensionsvillkor och
afgifter i fråga om dem, som framdeles inträda i försäkringen, blifvit
jemkade till full motsvarighet sinsemellan, återstår det att tillse, huruvida
de förbindelser, kassan redan åtagit sig, — d. v. s. pensioneringen
både af dem, som trädt i åtnjutande af sina pensioner, och af dem, som
vid tidpunkten för utredningen redan voro medlemmar af försäkringen
och för hvilka derefter de nya villkoren skulle gälla — kunna anses
vara fullt betäckta genom kassans motsvarande tillgångar. Då dessa
tillgångar utgöras dels af den redan samlade fonden och dels af kapitalvärdet
af de afgifter, som kassan för framtiden har att påräkna i
fråga om de nämda vid tillfället befintliga delegarne, så har man
att undersöka huruvida dessa tillgångar fullt svara mot kapitalvärdet
af de anförda pensionsförbindelserna. Visar fonden sig härvid icke
vara tillräckligt stor, blifver frågan, af hvem bristen lämpligen bör
ersättas.
Det är egentligen i denna punkt, som komiténs förslag med afseende
på ansvarigheten för kassans solvens skiljer sig från det nya
förslaget. Komitén tänkte sig hela försäkringen, bortsedt från det
särskildt fixerade statsbidraget, såsom en ömsesidighetsförsäkring, och
i öfverensstämmelse dermed skulle också i det sist anförda fallet en
uppkommande brist täckas af delegarne sjelfve. Enligt det nya förslaget
skall deremot en dylik brist ersättas genom tillskott af statsmedel.
''
I sammanhang med förenämnda utredning skola naturligtvis äfven
villkoren för den frivilliga försäkringen pröfvas och underkastas de
förändringar, som kunna finnas af behofvet påkallade. Den brist, som
härvidlag kan komma att uppstå, torde äfven böra ersättas af statsverket.
Det är tydligt, att hvad som nu blifvit anfördt för den händelse
att brist uppstår i ett eller annat afseende, äfven skall tillämpas på de
fall, då kassan visar öfverskott. Endast i fråga om den sistberörda
delen af utredningen, nemligen i fråga om fondens tillräcklighet, torde
någon tvekan kunna uppstå. Skall statsverket vara skyldigt att ersätta
4S
en eventuell brist i fonden, kunde det möjligen äfven synas billigt, att
staten må ega förfoga öfver ett eventuellt öfverskott. Några bestämmelser
torde för sådan händelse näppeligen böra träffas, utan torde
frågan i hvarje särskildt fall böra göras beroende af statsmagternas
pröfning.
Stockholm den 2 januari 1895.
And. Lindstedt.
''49
Tabeller innehållande hufvudresultaten af den i § 1
omförmälda yrkesräkningen.
Gfeneralsaniinandrag efter ålder och kön.
Ålder, | Hela | Deraf voro | Af männen voro | Af qyinnorna voro | |||
O ar. | antalet. | män. | qvinno]*. | gifta. | ej gifta. | gifta. | ej gifta. |
Landsbygden. 15—20......................... | 287,176 | 149,239 | 137,937 | 68 | 149,171 | 1 28 | 137,909 |
20-25 ......................... | 190,947 | 104,059 | 86,888 | 7,078 | 96,981 | 188 | 86,700 |
25—30 ........................ | 135,999 | 86,406 | 49,593 | 28,798 | 57,608 | 329 | 49,264 |
30-35 ......................... | 90,151 | 63,489 | 26,662 | 36,961 | 26,528 | 304 | 26,358 |
35-40 ......................... | 63,451 | 48,298 | 15,153 | 34,633 | 13,665 | 205 | 14,948 |
40-45 .......‘................ | 50,682 | 40,241 | 10,441 | 31,647 | 8,594 | 173 | 10,268 |
45-50 ......................... | 43,793 | 35,747 | 8,046 | 29,085 | 6,662 | 115 | 7,931 |
50—55 ......................... | 36,606 | 30,353 | 6,253 | 24,933 | 5,420 | 114 | 6,139 |
55—60 ........................ | 33,617 | 28,412 | 5,205 | 23,202 | 5,210 | 55 | 5,150 |
60-65 ......................... | 25,949 | 22,035 | 3,914 | 17,255 | 4,780 | 49 | 3,865 |
65—70 ......................... | 19,305 | 16,435 | 2,870 | 12,107 | 4,328 | 30 | 2,840 |
70 och deröfver............. | 15,611 | 12,879 | 2,732 | 7,890 | 4,989 | 20 | 2,712 |
Summa | 993,287 | 637,593 | 355,694 | 253,657 | 383,936 | 1,610 | 354,084 |
Städerna. |
|
|
|
|
|
|
|
15-20......................... | 21,372 | 9,983 | 11,389 | 22 | 9,961 | 2 | 11,387 |
20-25 ........................ | 41,302 | 22,477 | 18,825 | 2,417 | 20,060 | 19 | 18,806 |
25-30 ...................... | 42,061 | 27,140 | 14,921 | 11,210 | 15,930 | 40 | 14,881 |
30- 35 ......................... | 33,160 | 24,081 | 9,079 | 15,367 | 8,714 | 50 | 9,029 |
35-40 ......................... | 24,413 | 19,112 | 5,301 | 14,114 | 4,998 | 36 | 5,265 |
40-45 ........................ | 18,705 | 14,882 | 3,823 | 11,639 | 3,243 | 56 | 3,767 |
45-50 ......................... | 14,973 | 11,772 | 3,201 | 9,281 | 2,491 | 40 | 3,161 |
50—55 ......................... | 12,192 | 9,560 | 2,632 | 7,447 | 2,113 | 43 | 2,589 |
55-60 ......................... | 9,721 | 7,772 | 1,949 | 5,866 | 1,906 | 31 | 1,918 |
60-65 ........................ | 6,696 | 5,396 | 1,300 | 4,010 | 1,386 | 11 | 1,289 |
65-70 ....................... | 4,721 | 3,796 | 925 | 2,637 | 1,159 | 11 | 914 |
70 och deröfver............. | 3,149 | 2,403 | 746 | 1,395 | 1,008 | 4 | 742 |
Summa | 232,465 | 158.374 | 74,091 | 85,405 | 72,969 | 343 | 73,748 7 |
Or
o
Greneralsamniandrag af de särskilda grupperna efter kön.
|
| L | andsbygden |
|
|
| Städerna. |
|
| |||||
Grupper. | Hela | Deraf voro | Af männen | Af qvinnorna | Hela | Deraf | voro | Af männen | Af qvin-norna voro | |||||
| antalet. | man. | qvitt-nor. | gifta. | ej gifta. | gifta. | ej gifta. | antalet. | män. | qvin- nor. | gifta. | ej gifta. | gifta. | ej gifta. |
I. Hemmansegares m. fl. hemmavarande | 382,845 | 196,694 | 186,151 | 9,087 | 187,607 | 630 | 185,521 | 1,881 | 886 | 995 | 15 | 871 | 1 | 994 |
II. Tjenstehjon............................... | 228,173 | 79,389 | 148,784 | — | 79,389 | 325 | 148,459 | 67,946 | 10,027 | 57,919 | 3,924 | 6,103 | 128 | 57,791 |
III. Arbetare utan uppgifvet yrke....... | 141,800 | 127,512 | 14,288 | 70,938 | 56,574 | 323 | 13,965 | 49,314 | 44,058 | 5,256 | 28,712 | 15,346 | 49 | 5,207 |
1Y. Arbetare med uppgifvet yrke....... | 75,664 | 73,554 | 2,110 | 41,491 | 32,063 | 90 | 2,020 | 81,926 | 74,877 | 7,049 | 41,615 | 33,262 | 155 | 6,894 |
Y. Stattorpare................................ | 37,230 | 37,120 | no | 35,371 | 1,749 | 18 | 92 | 325 | 325 | — | 310 | 15 | — | — |
VI. Jordtorpare................................ | 87,660 | 83,715 | 3,945 | 74,841 | 8,874 | 223 | 3,722 | 247 | 235 | 12 | 209 | 26 | — | 12 |
VII. Yrkesförmän ............................. | 12,194 | 12,194 | — | 9,569 | 2,625 | — | — | 3,939 | 3,939 | — | 2,796 | 1,143 | — | — |
VIII. Bokhållare vid yrkena................ | 1,860 | 1,834 | 26 | 394 | 1,440 | 1 | 25 | 332 | 310 | 22 | 87 | 223 | — | 22 |
IX. Handelsbokhållare och biträden .... | 2,236 | 1,956 | 280 | 245 | 1,711 | — | 280 | 12,921 | 10,083 | 2,838 | 2,290 | 7,793 | 10 | 2,828 |
X. Jernvägstjenstemän och betjente... | 7,243 | 7,243 | — | 5,928 | 1,315 | — | — | 3,849 | 3,849 | — | 2,807 | 1,042 | — | — |
XI. Sjömän..................................... | 16,382 | 16,382 | — | 5,793 | 10.589 | — | — | 9,785 | 9,785 | — | 2,640 | 7,145 | — | — |
Summa | 993,287 | 637,593 355,694 253,057 383,930 | 1,610 | 354,084 | 232,465 | 158,374 74,091 | 85,405 72,969 | 343|73,748 |
51
Sammandrag för grupp I. Hemmansegares m, fl. hemmavarande
barn och mågar.
Ålder,'' O ar | Hela antalet. | Deraf | voro | Af männen voro | Af . | Af q vinnorna voro ; | ||
män. | qyinnor. | gifta. | ej gifta. | gifta. | ej gifta. | ||
Landsbygden. |
|
|
|
|
|
|
|
15-20......................... | 182,259 | 93,992 | 88,267 | 6 | 93,986 | 18 | 88,249 |
20-25 ......................... | 94,576 | 48,609 | 45,967 | 963 | 47,646 | 135 | 45,832 |
25-30 ......................... | 54,728 | 29,056 | 25,672 | 2,877 | 26,179 | 212 | 25,460 |
30-35 .......................v. | 27,048 | 13,885 | 13,163 | 2,550 | 11,335 | 153 | 13,010 |
35-40 ....................... | 12,4)32 | 6,371 | 6,561 | 1,481 | 4,890 | 55 | 6,506 |
40-45 ......................... | 6,317 | 2,836 | 3,481 | 704 | 2,132 | 30 | 3,451 |
45- 50 ......................... | 3,012 | 1,225 | 1,787 | 317 | 908 | 9 | 1,778 |
50-55 ......................... | 1,306 | 480 | 826 | 129 | 351 | 15 | 811 |
55—60 ...................... | 499 | 179 | 320 | 44 | 135 | 1 | 319 |
60—65 ........................ | 114 | 39 | 75 | 12 | 27 | 1 | 74 |
65-70 .................. | 41 | 13 | 28 | 2 | 11 | 1 | 27 |
70 och deröfver .......... | 13 | 9 | 4 | 2 | 7 | — | 4 |
Summa | 382,845 | 196,694 | 186,151 | 9,087 | 187,607 | 630 | 185,521 |
Städerna. |
|
|
|
|
|
|
|
15-20......................... | 1,037 | 520 | 517 | — | 520 | — | 517 |
20—25 ....................... | 430 | 193 | 237 | 2 | 191 | — | 237 |
25-30 ................. | 207 | 79 | 128 | 4 | 75 | — | 128 |
30-35 ....................... | 113 | 52 | 61 | 4 | 48 | — | 61 |
35-40 ....................... | 53 | 26 | 27 | 3 | 23 | 1 | 26 |
40—45 ...................... | 21 | 6 | 15 | 1 | 5 | — | 15 |
45- 50 ................ | 13 | 7 | 6 | — | 7 | — | 6 |
50-55 ......................... | 3 | 1 | 2 | 1 | — | — | 2 |
55-60 ................ | 2 | — | 2 | — | — | — | 2 |
60-65 .............. | — | — | — | — | — | — | — |
65-70 ..................... | — | — | — | — | — | — | — |
70 och deröfver............. | 2 | 2 | — | — | 2 | — | — |
Summa | 1,881 | 886 | 995 | 15 | 871 | 1 | 994 |
52
Sammandrag för grupp II. Tjenstehjon.
o . Ålder, o ar. | Hela antalet. | Deraf voro | Af männen voro | Af qvinnorna voro | |||
män. | qvinnor. | gifta. | ej gifta. | gifta. | ej gifta. | ||
Landsbygden. |
|
|
|
|
|
|
|
15—20....................... | 75,956 | 27,289 | 48,667 | — | 27,289 |
| 48,658 |
20-25 ......................... | 63,801 | 24,625 | 39,176 | — | 24,625 | 28 | 39,148 |
25-30 ......................... | 34,461 | 12,519 | 21,942 | — | 12,519 | 55 | 21,887 |
30-35 ......................... | 16,603 | 4,933 | 11,670 | — | 4,933 | 54 | 11,616 |
35- 40 ....................... | 9,504 | 2,555 | 6,949 | — | 2,555 | 47 | 6,902 |
rf* O t rf* QT | 7,087 | 1,828 | 5,259 | — | 1,828 | 24 | 5,235 |
45—50 ......................... | 5,791 | 1,466 | 4,325 | — | 1,466 | 28 | 4,297 |
50-55 ......................... | 4,691 | 1,242 | 3,449 | — | 1,242 | 33 | 3,416 |
55 - 60 ....................... | 3,864 | 1,061 | 2,803 | — | 1,061 | 18 | 2,785 |
60 - 65 ......................... | 2,849 | 809 | 2,040 | — | 809 | 14 | 2,026 |
65—70 ......................... | 1,947 | 594 | 1,353 | — | 594 | 9 | 1,344 |
70 och deröfver............. | 1,619 | 468 | 1,151 | — | 468 | 6 | 1,145 |
Summa | 228,173 | 79,389 | 148,784 | — | 79,389 | 325 | 148,459 |
Städerna. |
|
|
|
|
|
|
|
15—20......................... | 10,258 | 1,076 | 9,182 | — | 1,076 | — | 9,182 |
20-25 ......................... | 16,945 | 1,826 | 15,119 | 92 | 1,734 | 8 | 15,111 |
25-30 ......................... | 13,917 | 2,026 | 11,891 | 508 | 1,518 | 13 | 11,878 |
30-35 ......................... | 8,487 | 1,487 | 7,000 | 767 | 720 | 9 | 6,991 |
35-40 ......................... | 5,071 | 985 | 4,086 | 645 | 340 | 12 | 4,074 |
40- 45 ......................... | 3,667 | 774 | 2,893 | 571 | 203 | 23 | 2,870 |
45-50 ......................... | 2,907 | 564 | 2,343 | 440 | 124 | 20 | 2,323 |
50-55 ......................... | 2,388 | 458 | 1,930 | 346 | 112 | 16 | 1,914 |
55- 60 ......................... | 1,729 | 369 | 1,360 | 259 | no | 14 | 1,346 |
60—65 ........................ | 1,148 | 234 | 914 | 159 | 75 | 7 | 907 |
65-70 ......................... | 782 | 143 | 639 | 92 | 51 | 4 | 635 |
70 och deröfver............. | 647 | 85 | 562 | 45 | 40 | 2 | 560 |
Summa | 67,046 | 10,027 | 57,919 | 3,924 | 6,103 | 128 | 56,791 |
53
Sammandrag för grupp III. Arbetare utan uppgifvet yrke.
Ålder, o ar. | Hela antalet. | Deraf | voro | Af männen voro | Af qvinnorna voro | ||
män. | qvinnor. | gifta. | ej gifta. | gifta. | ej gifta. | ||
Landsbygden. |
|
|
|
|
|
|
|
15-20........................ | 15,392 | 14,756 | 636 | 20 | 14,736 | 1 | 635 |
20-25 ....................... | 13,997 | 12,743 | 1,254 | 2,070 | 10,673 | 13 | 1,237 |
25-30.................. | 17,990 | 16,468 | 1,522 | 8,168 | 8,300 | 28 | 1,494 |
30-35......................... | 16,125 | 14,684 | 1.441 | 9,910 | 4,774 | 52 | 1,389 |
35—40 ......................... | 13,112 | 11,841 | 1,271 | 8,805 | 3,036 | 40 | 1,231 |
40-45......................... | 11,577 | 10,338 | 1,239 | 7,965 | 2,373 | 52 | 1,187 |
45-50......................... | 11,158 | 9,788 | 1,370 | 7,503 | 2,285 | 42 | 1,328 |
50-55......................... | 9,943 | 8,630 | 1,313 | 6,673 | 1,957 | 30 | 1,283 |
55-60......................... | 10,275 | 8,983 | 1,292 | 6,843 | 2,140 | 16 | 1,276 |
60-65 ......................... | 8,733 | 7,606 | 1,127 | 5,562 | 2,044 | 30 | 1,107 |
65-70......................... | 7,269 | 6,349 | 920 | 4,371 | 1,978 | 15 | 905 |
70 och deröfver............. | 6,229 | 5,326 | 903 | 3,048 | 2,278 | 10 | 893 |
Summa | 141,800 | 127,512 | 14,288 | 70,938 | 56,574 | 323 | 13,965 |
Städerna. |
|
|
|
|
|
|
|
15-20......................... | 1,286 | 862 | 424 | 2 | 860 | — | 424 |
20-25 ......................... | 4,208 | 3,372 | 836 | 643 | 2,729 | — | 836 |
25—30 ......................... | 7,178 | 6,392 | 786 | 3,141 | 3,251 | 5 | 781 |
30 - 35 ......................... | 7,415 | 6,787 | 628 | 4,591 | 2,196 | 11 | 617 |
35-40......................... | 6,286 | 5,831 | 455 | 4,351 | 1,480 | 3 | 452 |
40-45......................... | 5,459 | 4,960 | 399 | 3,908 | 1,052 | 8 | 391 |
45-50 ............ ............ | 4,662 | 4,255 | 407 | 3,363 | 892 | 3 | 404 |
50—55 ......................... | 3,996 | 3,607 | 389 | 2,855 | 752 | 9 | 380 |
55—60 ........................ | 3,485 | 3,130 | 355 | 2,439 | 691 | 6 | 349 |
60-65 ......................... | 2,450 | 2,213 | 237 | 1,668 | 545 | 1 | 236 |
65-70 ........................ | 1,844 | 1,639 | 205 | 1,152 | 487 | 2 | 203 |
1 70 och deröfver............ | 1,145 | 1,010 | 135 | 599 | 411 | 1 | 134 |
Summa | 10,314 | 44,058 | 5,250 | 28,712 | 15,340 | 40 | 5,207 |
54
Sammandrag för grupp IT. Arbetare med uppgifvet yrke.
Ålder, | Hela | Deraf voro | Af männen voro | Af qvinnorna voro | |||
O ar. | antalet. | män. | qvinnor. | gifta. | ej gifta. | gifta. | ej gifta. |
Landsbygden. |
|
|
| fc |
|
|
|
15-20......................... | 11,411 | 11,084 | 327 | 26 | 11,058 | — | 327 |
20-25......................... | 10,544 | 10,163 | 381 | 1,622 | 8,541 | 6 | 375 |
25—30......................... | 11,422 | 11,115 | 307 | 5,983 | 5,132 | 13 | 294 |
30-35......................... | 9,775 | 9,549 | 226 | 7,255 | 2,294 | 14 | 212 |
35-40 ......................... | 7,826 | 7,657 | 169 | 6,448 | 1,209 | 8 | 161 |
40-45......................... | 6,496 | 6,355 | 141 | 5,527 | 828 | 13 | 128 |
45-50 ......................... | 5,542 | 5,400 | 142 | 4,700 | 700 | 11 | 131 |
50 55 ......................... | 4,196 | 4,067 | 129 | 3,500 | 567 | 7 | 122 |
55-60 ......................... | 3,414 | 3,290 | 124 | 2,797 | 493 | 8 | 116 |
60-65 ......................... | 2,487 | 2,415 | 72 | 1,934 | 481 | 5 | 67 |
65—70......................... | 1,515 | 1,468 | 47 | 1,100 | 368 | 2 | 45 |
70 och deröfver............. | 1,036 | 991 | 45 | 599 | 392 | 3 | 42 |
Summa | 73,664 | 73,554 | 2,110 | 41,491 | 32,063 | 90 | 2,020 |
Städerna. |
|
|
|
|
|
|
|
15—20......................... | 6,062 | 5,044 | 1,018 | 14 | 5,030 | 2 | 1,016 |
20-25 ........................ | 12,979 | 11,226 | 1,753 | 1,421 | 9,805 | 10 | 1,743 |
25 -30......................... | 14,529 | 13,144 | 1,385 | 6,147 | 6,997 | 22 | 1,363 |
30-35.....U.................. | 12,311 | 11,398 | 913 | 7,866 | 3,532 | 27 | 886 |
35 -40 ......................... | 9,365 | 8,852 | 513 | 6,867 | 1,985 | 19 | 494 |
40-45 ......................... | 7,129 | 6,728 | 401 | 5,441 | 1,287 | 23 | 378 |
45—50......................... | 5,699 | 5,344 | 365 | 4,256 | 1,085 | 16 | 339 |
50-55 ......................... | 4,526 | 4,264 | 262 | 3,318 | 946 | 11 | 244 |
55-60......................... | 3,668 | 3,468 | 200 | 2,561 | 907 | 10 | 190 |
60-65 ......................... | 2,655 | 2,524 | 131 | 1,857 | 667 | 2 | 129 |
65-70 ......................... | 1,822 | 1,748 | 74 | 1,211 | 537 | 5 | 69 |
70 och deröfver............ | 1,181 | 1,137 | 44 | 653 | 484 | i | 43 |
Summa | 81,926 | 74,877 | 7,049 | 41,615 | 33,262 | 155 | 6,894 |
55
Sammandrag för grupp V. Stattorpare.''
Ålder, O ar. | Hela antalet. | Deraf | voro | Af männen voro | Af qvinnorna voro | ||
män. | qvinnor. | gifta. | ej gifta. | gifta. | ej gifta. | ||
landsbygden. |
|
|
|
|
|
|
|
15-20......................... | 131 | 132 | i | 8 | 123 | — | 1 |
20-25 ......................... | 1,762 | 1,753 | 9 | 1,500 | 253 | — | 9 |
25—30 ......................... | 5,959 | 5,948 | 11 | 5,759 | 189 | 2 | 9 |
30—35 ........................ | 6,607 | 6,597 | 10 | 6,478 | 119 | 3 | 7 |
35-40......................... | 5,516 | 5,508 | 5 | 5,391 | 117 | 1 | 4 |
40—45......................... | 4,819 | 4,806 | 13 | 4,680 | 126 | 5 | 8 |
45-50......................... | 3,939 | 3,930 | 9 | 3,790 | 140 | 2 | 7 |
50-55 .......................... | 3,266 | 3,248 | 18 | 3,082 | 166 | 3 | 15 |
55-60......................... | 2,529 | 2,519 | 10 | 2,352 | 167 | 1 | 9 |
60-65 ......................... | 1,414 | 1,406 | 8 | 1,270 | 136 |
| 8 |
65—70 ......................... | 883 | 875 | > 8 | 753 | 122 | 1 | 7 |
70 och deröfver............ | 407 | 399 | 8 | 308 | 91 | — | 8 |
Summa | 37,230 | 37,120 | no | 35,371 | 1,749 | 18 | 92 |
Städerna. |
|
|
|
|
|
|
|
15—20......................... | — | — | — | — | — | — | — |
20-25......................... | 9 | 9 | — | 8 | 1 | — | — |
25-30......................... | 32 | 32 | — | 32 | — | — | — |
30-35 ......................... | 57 | 57 | — | 57 | — | — | — |
35-40 ......................... | 52 | 52 | — | 52 | — | — | . — |
40-45 ......................... | 48 | 48 | — | 46 | 2 | — | — |
45—50 ......................... | 40 | 40 | — | 37 | 3 | — | — |
50-55 ........................ | 31 | 31 | — | 28 | 3 | — | — |
55-60......................... | 31 | 31 | — | 28 | 8 | — | — |
60—65 ......................... | 10 | 10 | — | 10 | — | — | — |
65—70......................... | 10 | 10 | — | 9 | 1 | — | — |
70 och deröfver............. | 5 | 5 | — | 3 | 2 | — | — |
Summa | 325 | 325 | ■ | 310 | 15 | 1 |
|
56
Sammandrag för grupp VI. Jordtorpare.
Ålder, | Hela | Deraf voro | Af männen voro | Af qvinnorna voro | |||
• år. | antalet. | män. | qvinnor. | gifta. | ej gifta. | gifta. | ej gifta. |
Landsbygden. 15-20......................... | 36 | 31 | 5 | 1 | 30 |
| 5 |
20—25......................... | 750 | 736 | 14 | 474 | 262 | 2 | 12 |
25-30......................... | 4,228 | 4,162 | 66 | 3,576 | 586 | 19 | 47 |
30-35 ......................... | 7,451 | 7,355 | 96 | 6,782 | 573 | 28 | 68 |
35—40......................... | 9,051 | 8,876 | 175 | 8,355 | 521 | 54 | 121 |
40-45 ......................... | 9,961 | 9,667 | 294 | 9,139 | 528 | 48 | 246 |
45 -50 ......................... | 11,036 | 10,631 | 405 | 9,977 | 654 | 23 | 382 |
50-55 ......................... | 10,847 | 10,335 | 512 | 9,514 | 821 | 26 | 486 |
55-60 ......................... | 11,445 | 10,790 | 655 | 9,822 | 968 | 11 | 644 |
60-65................... | 9,548 | 8,959 | 589 | 7,823 | 1,136 | 9 | 580 |
65-70 ......................... | 7,259 | 6,746 | 513 | 5,602 | 1,144 | 2 | 511 |
70 och deröfver............. | 6,048 | 5,427 | 621 | 3,776 | 1,651 | 1 | 620 |
Summa | 87,660 | 83,715 | 3,945 | 74,841 | 8,874 | 223 | 3,722 |
Städerna. |
|
|
|
|
|
|
|
15-20......................... | — | — | — | — | — | — | — |
20-25 ......................... | 2 | 2 | — | 1 | 1 | — | — |
25—30......................... | 9 | 9 | __ 1 | 8 | 1 | — | — |
30—35 ......................... | 12 | 11 | 1 | 11 | — | — | 1 |
35 -40......................... | 26 | 26 | — | 24 | 2 | — | ''* — |
40-45......................... | 31 | 31 | — | 28 | 3 |
| — |
45 - 50......................... | 28 | 28 | — | 26 | 2 | _ | — |
50 55......................... | 33 | 32 | 1 | 30 | 2 | _ | 1 |
55-60 ........................ | 30 | 29 | 1 | | 26 | 3 | — | 1 |
60-65......................... | 28 | 24 | 4 1 | 21 | 3 | — | 4 |
65-70......................... | 25 | 21 | 4 | 18 | 3 | — | 4 |
70 och deröfver............. | 23 | 22 | 1 1 | 16 | 6 | — | 1 i |
Summa | 247 | 235 | 12 | | 209 | 20 j | — | .2 I |
67
Sammandrag för grupp VII. Yrkesförmän.
Ålder, O ar. | Hela | Deraf voro | Af männen voro | Af qvinnoma voro | |||
antalet. | män. | qvinnor. | gifta. | ej gifta. | gifta. | ej gifta. | |
Landsbygden. 15-20........................ | • 45 | 45 |
| 4 | 42 |
|
|
20—25 ........................ | 462 | 462 | — | 113 | 349 | — | — |
25—30 ......................... | 1,610 | 1,610 | — | 840 | 770 | — | — |
30—35 ......................... | 2,166 | 2,166 | — | 1,677 | 489 | — | — |
35-40........................ | 2,042 | 2,042 | — | 1,778 | 264 | — | — |
40-45 ......................... | 1,795 | 1,795 | — | 1,610 | 185 | — | — |
45-50......................... | 1,488 | 1,488 | — | 1,342 | 146 | — | — |
50—55 ......................... | 1,069 | 1,069 | — | 958 | in | — | — |
55-60......................... | 715 | 715 | — | 628 | 87 | — | — |
60—65 ......................... | 435 | 435 | — | 369 | 66 | — | — |
65—70 ........................ | 211 | 211 | — | 152 | 59 | — | — |
70 och deröfver............. | 156 | 156 | — | 99 | 57 | — | — |
Summa | 12,194 | 12,194 | — | 9,509 | 2,025 | — | — |
Städerna. |
|
|
|
|
|
|
|
15-20......................... | 51 | Öl | — | 1 | 50 | — | — |
! 20-25 ........................ | 344 | 344 | — | 61 | 283 | — | — |
25-30 ......................... | 597 | 597 | — | 292 | 305 | — | — |
30—35 ........................ | 649 | 649 | — | 490 | 159 | — | — |
35-40 ......................... | 608 | 608 | — | 504 | 104 | — | — |
40-45......................... | 479 | 479 | — | 407 | 72 | — |
|
45-50 ........................ | 422 | 422 | — | 367 | 55 | — | — |
50—55......................... | 324 | 324 | — | 290 | 34 | — | — |
55-60......................... | 221 | 221 | — | 191 | 30 | — | — |
'' 60—65 ......................... | 133 | 133 | — | 104 | 29 | — | __ |
65-70 ......................... | 71 | 71 | — | 58 | 13 | — | — |
i 70 och deröfver............. | 40 | 40 | — | 31 | 9 | — | — |
Summa | 3,939 | 3,939 | — | 2,790 | 1,143 | — | — |
8
58
Sammandrag för grupp Till. Bokhållare vid yrkena.
1 - - - - 0 Ålder, | Hela | Deraf voro | Af männen voro | Af qvinnorna voro | |||
0 ar. | antalet. | män. | qvinnor. | gifta. | | ej gifta. | gifta. | ej gifta. |
Landsbygden. 15—20......................... | 91 | 89 | 1 2 |
| 89 |
| 2 |
20—25 ....................... | 416 | 412 | 4 | 9 | 403 | . . | 4 |
25-30 ......................... | 474 | 465 | 9 | 60 | 405 | — | . '' 9 |
30-35 ......................... | 308 | 302 | 6 | 77 | 225 | _ | 6 1 |
| 35-40......................... | 233 | 233 |
| 99 | 134 | _ |
|
| 115 | 113 | 2 | 49 | 64 | 1 | 1 i |
45—50....................... | 80 | 78 | 2 | 34 | 44 | _ | 3 i |
50-55 ......................... | 62 | 61 | 1 | 33 | 28 | _ | 1 |
55-60......................... | 34 | 34 | ■ __ | 14 | 20 | _ | — |
60-65........................ | 19 | 19 |
| 7 | 12 | _ | _ |
65—70......................... | 21 | 21 |
| 9 | 12 | _ | _ |
70 och deröfver............. | 7 | 7 | — | 3 | 4 | — | _ |
Summa | 1,860 | 1,834 | 26 | 394 | 1,440 | 1 | 25 |
Städerna. 15-20........................ | 13 | 13 |
|
| 13 |
|
|
20-25........................ | 78 | 72 | 6 | 3 | 69 | __ | 6 |
25-30......................... | 65 | 60 | 5 | 6 | 54 | _ | 5 |
30-35........................ | 63 | 59 | 4 | 20 | 39 | _ | 4 |
35—40........................ | 38 | 36 | 2 | 20 | 16 | — | 2: I |
40-45........................ | 34 | 31 | 3 | 17 | 14 | — | 3 t |
45-50 ....................... | 17 | 16 | 1 | 9 | .» 7 | _ | 1 |
50-55....................... | 8 | 7 | 1 | 3 | 4 | — | 1 |
j 55-60......................... | 6 | 6 | — | 5 | 1 | _ | _ |
i 60-65......................... | 5 | 5 | — | 4 | 1 | — | _ |
1 65—70...........:............. | 4 | 4 | — | — | 4 | _ | _ j |
70 och deröfver............. | 1 | 1 | — | — | 1 | — | _ 1 |
Summa. 1 | .132 | 310 | | 22 | 83 | 223 i | _ | | 22 1 |
59
Sammandrag för grupp IX. Handelsbokhållare och biträden.
Ålder, | Ilek | Deraf voro | Af männen voro | Af qvinnorna voro j | |||
år. | antalet.. | män. | qviimor. | gifta. | ej gifta. | gifta. | ej gifta. |
Landsbygden. 16—20.......................... | 397 | 365 | 32 | 1 | 364 |
| 32 |
: 20-25....... .................. | 654 | 571 | 83 | 11 | 560 |
| 83 |
: 25-30.......................... | 497 | 433 | 64 | 45 | 388 | — | 64 |
; 30-35.......................... | 309 | 259 | 50 | 68 | 191 |
| 50 |
; 35-40.......................... | 167 | 144 | 23 | 48 | 96 | — | 23 |
40-45..................... | 90 | 78 | 12 | 34 | 44 | _ | 12 ! |
45—50.......................... | 49 | 43 | 6 | 15 | 28 | — | 6 |
50-55.......................... | 31 | 26 | 5 | 10 | 16 | _ | 5 . |
55-60.......................... | 26 | 25 | i | * 6 | 19 | — | . 1 |
60-65.......................... | 7 | 4 | 3 | 4 | — |
| 3 |
65-70.......................... | 3 | 2 | 1 | 1 | 1 | _ | 1 |
70 och deröfver.............. | 6 | 6 | — | 2 | 4 | — |
|
Samma | 2,236 | 1,056 | 280 | 245 i | 1.711 | - | 280 1 |
Städerna. 15-20.......................... | 1,267 | 1,019 | 248 | '' 1 | 1,018 |
| 248 |
20-25.......................... | 3,419 | 2,545 | 874 | 40 | 2,499 | 1 | 873 1 |
25-30.......................... | 2,972 | 2,246 | 726 | 316 | 1,930 |
| 726 j |
30-35.......................... | 2,032 | 1,560 | 472 | 508 | 1,052 | 3 | 469 |
35 - 40.................... | 1,270 | 1,052 | 218 | 498 | 554 | 1 | 217 |
40-45.......................... | 800 | 688 | 112 | 341 | 347 | 2 | no |
45—50.......................... | 443 | 354 | 89 | 211 | 143 | i | 88 |
50-55.......................... | 323 | 276 | 47 | 160 | 116 | — | 47 |
55-60........................ | 197 | 166 | 31 | 100 | 66 | i | 30 |
60-65.......................... | 97 | 83 | 14 | 56 | 27 | i | 13 |
65-70..................... | (11 | 61 | 3 | 38 | 23 | - | 3 |
70 och deröfver.............. | 37 | 33 | 4 | 15 | 18 | — | 4 |
Samma | 12.621 | 16,083 | 2,839 | 2,200 | 7,703 | 10 | 2,928 |
60
Sammandrag för grupp X. Jernvägstjenstemän och betjente.
Ålder, O ar. | Hela antalet. | Derå! | voro | Af männen voro | Af qvinnorna voro | ||
män. | qvinnor. | gifta. | ej gifta. | gifta. | oj gifta. | ||
Landsbygden. |
|
|
|
|
|
|
|
15-20.......................... | 100 | 100 | — | — | 100 | — | — |
20- 25.......................... | 435 | 435 | — | 98 | 337 | — | — |
25-30.......................... | 997 | 997 | — | 648 | 349 | — | — |
30-35.......................... | 1,264 | 1,264 | — | 1,084 | 180 | — | — |
35-40.......................... | 1,436 | 1,436 | — | 1,326 | 100 | — | — |
40-45.......................... | 1,229 | 1,229 | — | 1,146 | 83 | — | — |
45-50.......................... | 761 | 761 | — | 718 | 43 | — | — |
50 55.......................... | 463 | 463 | — | 427 | 36 |
| — |
55-60.......................... | 305 | * 305 | — | 270 | 35 | — | — |
60-65.......................... | 167 | 167 | — | * 145 | 22 | — | — |
65-70.......................... | 61 | 61 | — | 48 | 13 | — | — |
70 och deröfver.............. | 25 | 25 | — | 18 | 7 | — |
|
Summa | 7,243 | 7,243 | — | 5,928 | 1,315 | — |
|
Staderna. |
|
|
|
|
|
|
|
15-20.......................... | 57 | 57 | — | — '' | 57 | — | — |
20-25.......................... | 359 | 359 | — | 62 | 297 | — | — |
25-30.......................... | 591 | 591 | — | 326 | 265 | — | — |
30-35.......................... | 656 | 656 | — | 488 | 168 | — | — |
35- 40.......................... | 757 | 757 | — | 664 | 93 | — |
|
40-45.......................... | 602 | 602 |
| 544 | 58 | — | —* |
45-50.......................... | 354 | 354 | — | 325 | 29 | — |
|
50-55.......................... | 233 | 233 | — | 202 | 31 | — |
|
55-60.......................... | 143 | 143 | — | 122 | 21 | — | — |
60-65.......................... | 62 | 62 | — | 47 | 15 | — | — |
65-70.......................... | 26 | 26 | — | 20 | 6 | — | — |
70 och deröfver.............. | 9 | 9 | — | 7 | 2 | — | — |
Summa | 3,849 | 3,849 | — | t 2,807 | 1,042 | — | - |
61
v*. ! *-•'' ." C ftr | £ | ''rr ; ; - ~ |
|
|
| J |
| |
Sam mandråp för | Snipp XI. Sjömän. | |||||||
1 |
| Deraf voro | Åf marmor! voro | Af qvinuorna voro | ||||
Ålder, | Hela |
|
|
|
|
|
| |
o ar. | autalet. | 1 män. | qvinnor. j | gifta. | ej gifta. | gifta. | ej gifta. | |
"i. Å ■}. Landsbygden. |
|
|
|
|
|
|
| |
| 15-20.......................... | 1,357 | 1,357 | _ 1 | 3 | 1,354 |
| — | |
20-25.......................... | 3,550 | 3,550 | — | 218 | 3,332 | — |
| |
25-30.......................... | 3,633 | 3,633 | — | 842 | 2,791 | _ | — | |
| 30-35.......................... | 2,495 | 2,495 | — | 1,080 | 1,415 |
| _ | i |
t 35-40.......................... | 1,635 | 1,635 | — | 902 | 733 |
| — | |
40-45...................... | 1,196 | 1,196 | — | 793 | 403 | — |
| |
45 - 50......................... | 937 | 937 | — | 689 | 248 |
|
| — |
50—55........................... | 732 | 732 |
| 607 | 125 |
|
| & — |
55-60.......................... | 511 | 511 | — | 426 | 85 |
| -*■ |
|
60—65.......................... | 176 | 176 | — | 129 | 47 |
| . - | — |
65-70............... | 95 | 95 | - | 69 | 26 |
|
| '' — |
I 70 ocli deröfver..... ........ | 65 | 60 | — | 35 | 30 |
| _ | — 1 |
Summa | 16,382 | 16,382 |
| 5,763 1 | 10,586 |
| — | - |
Städerna. |
|
|
| L |
|
|
| |
15-20.......................... | 1,341 | 1,341 . | — | 4 | 1,337 | — |
| |
1 20- 25.......................... | 2,529 | 2,529 | — | 78 | 2,451 |
| — | |
1 25-30.......................... | 1,964 | 1,964 | — | 430 | 1,534 |
| - | |
30-35.......................... | 1,365 | 1,365 | — | 565 | 800 | — | 1 i | |
35-40......................... | 887 | 887 | — | 486 | 401 | -i |
| |
40—45......................... | 535 | 535 | — | 335 | 200 | — |
| |
45-50.......................... | 388 | 388 | — | 244 | 144 | — |
| |
50—55.......................... | 327 | 327 | - | 214 | 113 |
| — | — |
55-60............... | 209 | 209 | - | 135 | 74 |
| — | — |
60—65....... | 108 | 108 |
| 84 | 24 |
| ■ — | — |
65—70.................. | 73 | 73 |
| 39 | 34 |
| ; — | 1 |
70 oeli deröfver............. | 59 | 59 | | — | 26 | 33 |
| 1 — | |
Summa | 6,785 | 6,785 | 1 - | 2,640 | | 7,145 | i: - | ! — |
!l
i
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1895.
Föräldralösa barn
05
to
General samman drag efter åldersgrupper. Hela riket. Landsbygd och städer.
1. | 2. | 3. | ! 4- | 5. | G. |
| 8. | 8. | 10. | n. | 12. |
| Barn, för lavilka i utdraget | Barn, som i |
| Således: |
| Summa | |||||
Ålder. | uppgifves, | fadern ej finnes upp-tagen och modern | hvarken fader eller moder uppgifves. | Foster- barn. | Mynd- lingar. | »Fader- lösa». | »Moder- lösa». | »Föräldra- lösa». | Foster-barn och | här upptagna barn. | |
| enka. | ogift. | (Kol.3+4.) | (Kol. 2.) | (Kol. 5.) | ||||||
Hela riket. 0—5 år............... | 5,614 | 9,944 | 29,935 | 2,427 | 3,132 | 7 | 39,879 | 5,614 | 2,427 | 3,139 | 51,059 |
5—10 »............... | 12,069 | 22,553 | •16,919 | 4,098 | 4,394 | 36 | 39,472 | 12,069 | 4,098 | 4,430 | 60,069 |
10-15 ................. | 17,132 | 36,278 | 12.049 | 8,273 | 5,966 | 86 | 48,327 | 17,132 | 8,273 | 6,052 | 79,784 |
Summa | 34,815 | 68,775 | 58,903 | 14,798 | 13,492 | 129 | 127,678 | 34.815 | 14,798 | 13,621 | 190,912 |
Landsbygden. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
0—5 år.............. | 4,609 | 7,564 | 22,753 | 1,698 | 1,270 | 7 | 30,317 | 4,609 | 1,G98 | 1,277 | 37,901 |
5—10 »............... | 10,038 | 17,474 | 13,179 | 3,031 | 2,561 | 35 | 30,653 | 10,038 | 3,031 | 2 596 | 46,318 |
10-15 »............... | 14,529 | 28,458 | 9,446 | 5,918 | 4,048 | 74 | 37,904 | 14,529 | 5,918 | 4,122 | 62,473 |
Summa | 29,176 | 53,496 | 45,378 | 10,647 | 7,879 | 116 | 98,874 | 29,176 | 10,647 | 7,995 | 146,692 |
Städerna. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
0—5 år............... | 1,005 | 2,380 | 7,182 | 729 | 1,862 | _ | 9,562 | 1,005 | 729 | 1,862 | 13,158 |
5—10 »............... | 2,031 | 5,079 | 3,740 | 1,067 | 1,833 | 1 | 8,819 | 2,031 | 1,067 | 1,834 | 13,751 |
10—10 »............... | 2,603 | 7,820 | 2.603 | 2.355 | 1,918 | 12 | 10,423 | 2,603 | 2,355 | '' 1,930 | 17,311 |
Summa | 5.639 | 15,279 | 13,525 | 4,151 | 5,613 | 13 | 28,804 | 5,639 | 4,151 | 5,626 | 44,220 1 |