Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20 (Proposition 1884:20)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

K:o 20.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med
förslag till förordning angående patent-, gifven Stockholms
slott den 25 Januari 1884.

Med öfverlemnande af de i ämnet inom Statsrådet och Högsta
Domstolen förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed i nåder inhemta
Riksdagens yttrande öfver närlagda förslag till förordning angående
patent; viljande Kongl. Maj:t efter emottagandet af Riksdagens svar
företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och om författnings
utfärdande i ämnet i nåder förordna.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

E- von Krusenstjerna.

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 20.

Förslag

till

förordning angående patent.

1 §■

Patent må, under de vilkor bär nedan äro stadgade, meddelas å
nya uppfinningar af industriel alster eller af särskilda sätt för sådana
alsters tillverkning.

Till patents erhållande vare endast uppfinnare, svensk eller främmande,
eller uppfinnares rättsinnehafvare berättigad.

2 §■

Å uppfinning, hvars utöfning skulle strida mot lag eller goda seder,
må ej patent meddelas. Afse:- uppfinning lits- eller läkemedel,
må patent ej meddelas å sjelfva varan, utan endast å ett särskildt sätt
för dess tillverkning.

3 §•

Uppfinning må ej anses såsom ny, om den, innan ansökan om
patent derå inkommit till patentmyndigheten, redan blifvit så beskrifven
i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utöfvad, att sak llih.

till Pilcsd. Prolog. 1884. 1 timid. 1 Afd. 12 Haft. 1

Kong!,. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

kunnig person kan med ledning af derigenom vunna upplysningar utöfva
uppfinningen, eller om dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster
eller tillverkningssätt, som förut blifvit sålunda kändt.

En uppfinnings offentliggörande i tryckt skrift genom utländsk
patentmyndighet eller förevisande å en internationel utställning må dock
ej utgöra hinder för patents meddelande, så framt ansökan derom inkommer
inom sex månader efter offentliggörandet eller utställningens
öppnande.

4 §•

1 mom. Den, som vill erhålla patent, skall till patentmyndigheten
ingifva eller i betaldt bref insända skriftlig ansökan samt dervid foga

beskrifning i två exemplar öfver uppfinningen och

de ritningar, som erfordras för att tydliggöra beskrifningen, jemväl
i två exemplar, äfvensom, der sådant behöfves, modeller, varuprof
o. d.

Ansökningen skall innehålla uppgift om sökandens namn, yrke och
postadress samt uppfinningens benämning.

Beskrifningen skall vara så tydlig och fullständig, att sakkunnig
person bör kunna med ledning deraf utöfva uppfinningen. Deri skall
bestämdt angifvas hvad sökanden anser vara det nya i uppfinningen.

År sökanden ej boende inom riket, foge han vid ansökningen jemväl
fullmakt för ett inom riket bosatt ombud att i allt hvad patentet
angår för honom svara.

Sökes patent å flera uppfinningar, varde särskilda ansökningshandlingar
för hvardera ingifna.

2 mom. Uppgifver sökanden annan såsom uppfinnare, skall sökanden
förete handling, som visar, att han är dennes rättsinnehafvare.

3 mom. Derjemte åligge sökanden att bifoga den i 11 § stadgade
afgift af 50 kronor.

5 §■

Finner patentmyndigheten, att sökanden ej fullgjort hvad enligt
4 § 1 mom. honom ålegat, skall skriftlig underrättelse härom hållas
sökanden tillhanda eller, om fullständig adress uppgifvits, med posten
till honom öfversändas. Fullgör ej sökanden inom viss af patentmyndigheten
bestämd tid hvad som brister, anses patentansökningen förfallen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

6 §•

År uppfinningens föremål icke af sådan beskaffenhet, att patent
clerå må meddelas, eller är uppfinningen uppenbarligen icke ny, eller
bär sökande, hvilken uppgifvit annan såsom uppfinnare, ej visat, att han
är dennes rättsinnehafvare, eller har sökande underlåtit att erlägga afgift,
hvarom i 4 § 3 mom. sägs, ege patentmyndigheten att genast afstå
ansökningen.

Underrättelse om detta beslut med skälen derför skall skriftligen
delgifvas sökanden så som i 5 § stadgas för der afsedda fall.

7 §•

Åro ansökningshandlingarna fullständiga och har anledning ej förekommit
att, efter ty i 6 § sägs, genast afstå ansökningen, tåte patentmyndigheten
i allmänna tidningarna införa kungörelse om ansökningen
med uppgift å dess hufvudsakliga innehåll; hålle ock ansökningshandlingarna
hos patentmyndigheten tillgängliga för en hvar, som önskar
deraf taga kännedom.

Under två månader efter kungörandet stånde en hvar öppet att
till patentmyndigheten ingifva eller i betaldt bref insända skriftlig invändning
mot patentansökningen.

Efter utgången af denna tid företage patentmyndigheten ärendet
till afgörande.

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, varde, under förbehåll
af den i 18 § omförmälda klanderrätt, patent meddeladt samt patentbref
utfärdadt. Genom patentmyndighetens försorg skall härom göras
anteckning i ett för sådant ändamål upprättadt register och kungörelse
i allmänna tidningarna införas samt beskrifningen jemte erforderliga
bilagor i hufvudsakliga delar på lämpligt sätt genom tryck offentliggöras.

Afslås ansökningen, gälle om meddelande åt sökanden af beslutet
hvad i 6 § stadgas.

8 §•

Har patentansökning afslagits efter ty i 6 och 7 §§ sägs, och är
sökanden missnöjd med beslutet, eger han att vid talans förlust innan
klockan 12 å sextionde dagen från beslutets dag deröfver hos Konungen
anföra besvär.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

9 §• •

Anmäla sig flere för erhållande af patent å samma eller väsentligen
lika uppfinning, kåfve den företräde, som först inkom till pateiitmyndigheten
med fullständiga ansökningshandlingar.

10 §.

Patent varde, utom i det fall hvarom här nedan sägs, meddeladt
för en tid af 15 år, räknadt från den dag, då ansökningen inkom.

Vill någon, utan att söka nytt patent, undfå tilläggspatent å förbättring
af en för hans räkning patenterad uppfinning, må sådant, under
i öfrigt stadgade vilkor, beviljas, dock ej för längre tid än den,
under hvilken det förra patentet förblifver gällande.

11 §•

Vid hvarje ansökning om patent inbetalas till patentmyndigheten,
efter ty i 4 § sägs, 50 kronor, deraf dock sökanden, om ansökningen
förfaller eller afslås, eger återfå hälften.

För beviljadt patent, med undantag af tilläggspatent, erlägges
derjemte af patenthafvaren till patentmyndigheten en årlig afgift, utgörande
för hvarje af det andra, det tredje, det fjerde och det femte

patentåret 25 kronor, för hvarje af de fem följande åren 50 kronor

och för hvarje af de fem sista åren 75 kronor. Afgiften, som må i

betaldt bref insändas, skall för hvarje patentår erläggas före det årets
början, vid påföljd att afgiften för samma år höjes med en femtedel.
Fullgöres ej sedermera inbetalning af den förhöjda afgiften inom nitio
dagar efter patentårets början, vare det erhållna patentet förfallet.

Patenthafvare vare ej pligtig att utöfver nämnda afgifter vidkännas
kostnad för kungörelser om patentet eller för beskrifningens offentliggörande.

12 §.

Öfvergår patent å annan, skall med anmälan härom den handling,
hvarigenom sådan öfvergång visas, företes hos patentmyndigheten. Intill
dess sådant skett, betraktas i patentafseende den såsom patenthafvare,
hvilken senast finnes i denna egenskap antecknad hos patentmyndigheten.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

13 §.

Flyttar patenthafvare utrikes, eller öfvergår patent å person, som
ej är inom riket bosatt, vare patenthafvaren pligtig att till patentmyndigheten
insända fullmakt för sådant ombud, som i 4 § 1 mom. omförmäles.
Flyttar patenthafvares ombud ur riket eller upphör eljest
dess befattning, skall patenthafvaren ingifva fullmakt för nytt ombud.
Iakttages icke hvad sålunda är föreskrifvet, må domaren på anmälan i
förekommande fall med laga verkan utse ombud för patenthafvaren.

14 §.

Angående inbetalda afgifter samt om fullgörandet af de i 12 och
13 §§ föreskrifna åtgärder läte patentmyndigheten göra anteckning uti
det i 7 § omförmälda register.

15 §.

Patenthafvare åligger att inom tre år från det patentet beviljades
hafva låtit bringa uppfinningen i något väsentligt omfång till utöfning
inom riket; dock att patentmyndigheten må ega att vid patentets beviljande
eller sedermera på derom gjord framställning, och i den mån
uppfinningens beskaffenhet och omfång sådant föranleda, utsträcka
nämnda tid till fyra år, så ock att i särskilda undantagsfall föreskrifva
andra åtgärder, genom hvilka patenthafvaren må anses hafva
uppfyllt vilkoret om utöfning af uppfinningen.

Fullgör patenthafvaren icke hvad honom i fråga om uppfinningens
utöfning åligger eller nedlägges sedermera utöfningen och varder ej
inom ett år derefter upptagen, vare patentet förverkadt.

16 §.

Patent vare ej gällande mot någon, som'' vid den tid, då ansökningen
derom inkom, inom riket var i utöfning af den patenterade
uppfinningen eller för sådan utöfning der vidtagit väsentliga åtgärder.

,17 §•

Derest Konungen pröfvar nödigt, att patenterad uppfinning skall
upplåtas till allmänhetens fria begagnande eller utöfvas för statens räk -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 20.

ning, utgöre patentet ej hinder deremot; dock vare patenthafvaren berättigad
till full ersättning. Kan ej öfverenskommelse träffas om ersättningens
belopp, varde detta bestämdt af särskild nämnd, tillsatt inför
domstol i den ordning gällande förordning om jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof föreskrifver.

18 §.

Har patent blifvit meddeladt i strid mot föreskrifterna i 1, 2
och 3 §§; då må en hvar, som anser sin rätt vara genom patentet
förnärmad, så ock allmän åklagare, när det allmännas fördel sådant påkallar,
vid domstol föra talan om patentets ogillande.

19 §.

Hvar som förmenar, att patenthafvare genom underlåtenhet att
fullgöra hvad enligt 15 § honom ålegat, patentet förverkat, må derom
vid domstol föra talan.

20 §.

Rätt domstol i fall, hvarom i 17, 18 och 19 §§ förmäles, vare
Stockholms rådstufvurätt.

21 §.

Dom i tvist om patents giltighet, skall, der klandertalan blifvit
gillad, genom domstolens försorg insändas till patentmyndigheten.

22 §.

Den, som utom i de fall, hvilka omförmälas i 16 och 17 §§, utan
patenthafvares lof inohi riket till afsalu tillverkar vara eller vid tillverkning
till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen
patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller eller för försäljning
till riket inför här patenterad eller efter här patenteradt tillverkningssätt
frambragt vara, som honom veterligen utan patenthafvarens tillstånd
åstadkommits, straffes med böter från och med tjugu till och med
två tusen kronor. Ej må dock annan än patenthafvaren härom föra
talan.

KongI. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

Olofligen tillverkade eller olofligen i riket införda varor skola, der
målseganden det äskar, till honom utlemnas mot ersättning för värdet
eller mot afdrag derför å honom tillkommande skadestånd. Med redskap,
som äro för den olofliga tillverkningen uteslutande användbara,
skall, om målseganden det yrkar, så förfaras, att missbruk dermed ej
må ske.

Hvar som under tid, då han är stäld under tilltal för öfverträdelse
af denna §, fortsätter samma förseelse, skall, när han dertill varder
lagligen förvunnen, dömas till särskild! ansvar för hvarje gång stämning
derför utfärdas och delgifvits.

Böter, som ådömas enligt denna §, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

23 §.

År" någon tilltalad för intrång i patenträtt, och finnes vid målets
handläggning, att patentet bör anses ogilt, förverkad! eller förfallet,
vare den tilltalade från ansvar fri.

24 §.

Då patent upphört att gälla, vare sig på grund af föreskrift i
denna författning eller derigenom att patenthafvaren hos patentmyndigheten
anmält sig vilja afstå från patentet, åligge patentmyndigheten
att afföra detsamma ur patentregistret och låta kungörelse derom införas
i allmänna tidningarna.

25 §.

Med afseende å patent, beviljadt i stat, som för här i riket beviljadt
patent gör motsvarande medgifvande, gälle att, om någon inom
högst sju månader, från det han i den främmande staten sökt patent
å en uppfinning, här gör ansökning om patent å samma uppfinning;
då må denna ansökning i förhållande till andra ansökningar betraktas
så, som vore den gjord samtidigt med ansökningen i den främmande
staten.

26 §•

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga angående beskaffenheten
afi de handlingar, som vid ansökan om patent skola in -

8 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

lemnas, angående patentregistret och angående sättet för patentbeskrifningars
offentliggörande meddelas särskildt.

27 §.

Denna författning skall lända till efterrättelse från och med den
1 Januari 1885, dock att dessförinnan till patentmyndigheten inkomna
ansökningar om patent skola behandlas efter hvad hittills varit stadgadt,
och att domstol, till hvilken tvist om patents giltighet blifvit före
sagde dag instämd, skall med tvistens handläggning taga befattning
utan hinder af föreskriften i 20 §.

Vill innehafvare af patent, meddeladt enligt äldre lag, få detsamma
utbytt mot ett patent enligt denna författning, göre derom
.ansökning hos patentmyndigheten, och skola denna författnings bestämmelser
tillämpas i afseende å ansökningen, dock att frågan om
uppfinningens nyhet skall bedömas efter förhållandena vid den .tid, då
det äldre patentet meddelades. Beviljas nytt patent, skall tiden för
dess giltighet räknas från det äldre patentets utfärdande och årsafgiften
utgå efter det äldre patentets ålder.

Stockholm, tryckt lios Åk L, Beckman, 1884.

Kong!,. Maj:ts Nåd- Proposition N;o 20,

Utdrag af protokoll öfver civilärenden, hållet inför den
under Hans M,aj:t Konungens frånvaro i nåder
tillförordnade Regering å Stockholms slott den 23
Juli 1880,

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,
Statsråden von Steyern,

Friherre von Otter,

Hederstierna.

Expeditionschefen von Krusenstjerna föredrog i underdånighet:

24:o.

De af särsldldt i nåder förordnade komiterade afgifna förslag till
förordningar angående patent, angående skydd för industriel mönster
och modeller samt angående skydd för varumärken; hvaröfver, efter

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

det vederbörande blifvit hörde, Kommerskollegiet under den 28 Maj
och den 18 Juni innevarande år afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden.

Uppå föredragandens hemställan fann Kongl. Regeringen
godt att, i anledning af komiterades förslag
samt deröfver afgifna yttranden, infordra Högsta Domstolens
utlåtande.

Ex protocollo:
Nils von Rosen.

Stockholm, tryckt hos K. L. Beckman, 1884.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Onsdagen den 12 Oktober 1881.

Närvarande:

Justitieråden Wretman,
Naumann,
von Hofsten,
Rabe,

Huss,

Lindhagen,

Glimstedt.

Fortsattes ocli slutades öfverläggningen till utlåtande öfver de till
Högsta Domstolen remitterade förslag till Förordningar angående patent,
angående skydd för industriella mönster och modeller samt angående
skydd för varumärken, jemte deröfver afgifna yttranden, hvarefter ärendet
företogs till slutlig behandling;

varande ett tryckt exemplar af förslagen bilagdt detta protokoll.
Bih. Ull Biksd. Prof. 1883. 1 Sarnl. 1 Afd.

l:o. Förslag till Förordning angående patent.

§ 1.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Babe, Huss och Lindhagen
ansågo, lika med Kommers-kollegium, att, på sätt för närvarande
vore stadgadt, endast uppfinnare borde vara berättigad till patent, samt
att, enär det borde stå uppfinnare fritt att äfven före patentansökningen
till annan öfverlåta sin på uppfinningen beroende rätt eller andel deri,
det borde uttryckligen förklaras, att enahanda rätt, som i nämda afseende
tillkomme uppfinnaren, äfven tillkomme dennes rättsinnehafvare.

§ 2.

Justitieråden Wretman, Lindhagen och Glimstedt yttrade:

Nu gällande lag undantager från föremål för patent uppfinning af
sådan beskaffenhet att begagnandet uppenbarligen strider mot gällande
lag, allmän säkerhet eller goda seder. Då emellertid, såsom komiterade
till stöd för sin underlåtenhet att i förslaget upptaga förbud mot
patent å uppfinning, hvars utöfning skulle strida mot allmän säkerhet,
rätteligen anmärkt, att patent i och för sig icke förlänar patenthafvaren
någon rätt att utöfva den uppfinning, hvarå det lyder, utan endast
innefattar ett förbud för andra att utan patenthafvarens tillstånd begagna
densamma, hvadan patenthafvaren sjelf alltid är underkastad
enahanda vilkor för uppfinningens utöfning som om denna icke vore
bunden vid något patent, så synes följdriktigheten fordra, att jemväl
förbudet mot patent å uppfinning, hvars utöfning skulle strida mot lag
eller goda seder, varder ur förslaget uteslutet. Patentmyndigheten är
ej kompetent och har ej heller till uppgift att vara sede-domare, likasom
det icke kan rimligen fordras, att ledamöterna i detta verk skulle
vara vuxna den svåra eller snarare omöjliga uppgiften att på förhand
bestämma hvad som är med lag öfverensstämmande eller deremot
stridande.

Genom patent å en uppfinning blifver tillgång för allmänheten till
den uppfunna varan eller tillverkningsmethoden icke sämre än innan
uppfinningen gjordes, och således förefanns icke före uppfinningen någon
allmänhetens rätt, som genom patentet lider inskränkning. Upp -

finningar i afseende å lifs- eller läkemedel eller alster, som på kemisk
väg eller genom blandning af särskilda ämnen framställas, synas icke
utgöra undantag härifrån. Det synes således ej heller finnas skäl till
de i andra punkten af förevarande § gjorda inskränkningar; och komme
enligt § 16 staten ega rätt att, när så pröfvas nödigt, inlösa hvilket.
patent som helst, så läge deruti ett ytterligare skäl till borttagande af
denna inskränkning.

Det hemställes alltså, att hela § 2 utgår ur förslaget.

Justitieråden von Hofsten och Huss instämde i detta yttrande såvidt
det angår senare punkten i denna §.

§ 3.

Justitierådet Naumann hänförde sig till Kommerskollegii utlåtande
vid denna §.

§ 4.

Högsta Domstolen ansåg, att vid uppräknandet af hvad sökande
bör foga vid sin ansökan hänvisning jemväl borde för fullständighetens
skull ske till föreskriften i första punkten af § 10.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Huss, Lindhagen och
Glimstedt yttrade: Tredje stycket synes innebära en allt för vidsträckt
fullmagt för patentmyndigheten, hvarigenom denne vore i tillfälle att
ganska djupt ingripa i sådant, som endast bör höra lagstiftningen till.
Det är val sant att patentmyndigheten måste ega att meddela mindre
detaljföreskrifter i det afseende, hvarom här är fråga; men denna rätt
torde böra meddelas mera varsamt och med strängare begränsning, än
som skett i förslaget.

Justitieråden Naumann och Lindhagen anmärkte vidare, att föreskriften
i andra stycket att försegling ej må brytas förr än ärendet
företages till pröfning syntes omöjlig att efterlefva, enär patentmyndigheten
icke kunde förutsättas annat än undantagsvis vara i tillfälle
att genast efter förseglingens brytande egna ärendet någon pröfning.
En redaktionsändring syntes här således vara nödig.

§ 5.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Rahe, Huss och
Lindhagen ansågo, att i denna § borde tilläggas, såsom anledning till

vägran att meddela patent, den omständighet att sökanden uppgifver
annan såsom uppfinnare och ej visar, att han är dennes rättsinnehafvare.

Justitieråden Naumann och Lindhagen yttrade: Komiterade synas
visserligen hafva följt en i allo riktig väg, då de föreslagit, att patentverket
skulle tillse, huruvida uppfinningen, hvarå patent söktes vore
ny eller ej. Men de hafva till större delen återtagit hvad de i, detta
hänseende medgifvit, då de stadgat, att ansökningen skulle afslås endast
i det fall att patentverket funne uppfinningen uppenbarligen icke
.vara ny. Denna högst betydliga inskränkning i patentverkets rätt och
skyldighet att pröfva uppfinningens egenskap af ny skall i tillämpningen
så godt som upphäfva regeln att en pröfning skall föregå beviljandet
af patent. Först genom ett åliggande för patentverket att
verkligen efterforska, huruvida uppfinningen är ny eller ej, får pröfningen
något värde; och om det vid en sådan forskning ändock skulle
undgå patentverkets uppmärksamhet att en lika uppfinning, som den,
hvarå patent sökes, redan finnes, så är dock den sålunda gjorda pröfningen
vida att föredraga framför det alltför ytliga bedömande, hvartill
det sväfvande stadgandet i förslaget antagligen skulle gifva anledning.
Den som får patent sig beviljadt blir ej heller missledd mera i
ena fallet än i det andra, och han kan så mycket mindre hafva något
giltigt skäl att klaga öfver ett vid verklig pröfning begånget förbiseende
af en redan befintlig lika uppfinning som hans egen, som enligt
föreskriften i andra stycket af förevarande § patentbrefvet skall
uttryckligen hänvisa dertill att klander i afseende å uppfinningens nyhet
kan sedermera anställas. Vi hemställa alltså, att ordet »uppenbarligen))
måtte utgå.

Justitierådet Lindhagen anförde särskilda Det i förevarande § intagna
stadgandet att patentbref skall utfärdas efter anslag leder uppmärksamheten
sjelfmant på sättet för meddelande mellan patentsökande
och andra parter å ena, samt patentverket å andra sidan. I afseende
härå kan ej nog framhållas vigten deraf att meddelandet befrias från
alla onödigt hämmande band, med öfvergifvande af en hos oss rådande
allt för sträng formalism; och synes det derföre böra, under möjligen
nödig begränsning till förekommande af ofog, i patentlagen uttryckligen
stadgas, att patentsökande och andre, som hafva med patentverket
att skaffa, ega vända sig till detta verk skriftligen med posten,
utan mellanhand af ombud, samt att patentverket å sin sida skall vara
skyldigt att skriftligen med posten efter uppgifven adress meddela sig
med patentsökande och andra parter.

§ «.

Justitieråden Wretman,, von Hofsten och Rabe anförde: Med afseende
dels å det af Högsta Domstolens fleste ledamöter föreslagna
tillägg i 1 §, dels ock å innehållet af 3 §, hemställes, att ordet »sökande»
måtte få utgå och ordet »enahanda» utbytas mot orden »samma
eller väsentligen lika». Vidare och då vid den pröfning, som enligt 5 §
skulle åligga patentmyndigheten och som afsåge dels, i formelt hänseende,
handlingarnas fullständighet, dels, i materielt hänseende, föremålets
beskaffenhet och uppfinningens nyhet, en brist i sistnämda hänseende
ovilkorligen borde föranleda afslag å ansökningen och således
endast ansökningshandlingarnas formella beskaffenhet kunde vara af
betydelse vid fråga om företrädesrätten, synes oss det äfven i allt fall
oegentliga uttrycket »behöriga ansökningshandlingar» böra utbytas mot
»fullständiga ansökningshandlingar.»

Justitieråden Huss och Lindhagen yttrade: Enär uttrycket »behöriga
ansökningshandlingar» synes väl mycket sväfvande, och då ingen, som
i öfrigt ställt sig patentlagens stadgande!! till efterrättelse, bör nödgas
vika för en medtäflare endast derför att han underlåtit iakttaga någon
af de detaljföreskrifter, hvilka patentverket eger meddela enligt sista
stycket i § 4, torde ordalagen i förevarande § böra ändras så att derigenom
uttryckes, att den skall hafva företräde, som först fullgjort allt
hvad första stycket i § 4 innehåller. Vi instämma uti hvad ofvan är
yttradt derom att ordet »sökande» bör utgå och ordet »enahanda» utbytas
mot »samma eller väsentligen lika».

§ 7.

Justitierådet Lindhagen yttrade: Den i tredje stycket för underlåtande
att i föreskrifven tid inbetala patentafgift stadgade påföljd att
patentet genast förfaller synes ej stå i rimligt förhållande till förseelsens
ringa storlek. En mildring härutinnan synes vara högeligen af
behofvet påkallad.

§ 8.

Justitieråden Naumann och Lindhagen anförde: Meningen med

denna § förefaller vara den att, om någon vill, utan att söka nytt patent,
undfå tilläggspatent å förbättring af eu för hans räkning patenterad
uppfinning, sådant må kunna beviljas, dock ej för längre tid än

den, under hvilken det förra patentet förblifver gällande. Det vore
önskligt, att stadgandets mening klart och bestämdt återgåfves.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Såsom motiv för stadgandet i denna
§ uppgifves att vår industri och handel skulle af lätt insedda skäl kunna
råka i eu ogynsam ställning gent emot utlandets, derest patent å en
uppfinning, hvarå jemväl utrikes erhållits patent, finge här tillgodonjutas
efter det patentet utrikes upphört att vara gällande; men då denna
ställning ej blefve ogynsammare än derest patent å uppfinningen aldrig
varit annorstädes än här i riket meddeladt, så synes mig omförmälda
motiv sakna all hållbarhet; och då jag i öfrigt ej kunnat uppleta någon
grund för sådan inskränkning som här är föreslagen, tillstyrker
jag, att denna § må ur förslaget utgå.

Justitieråden Rabe, Huss och Lindhagen yttrade: På de af Justitierådet
Glimstedt anförda skäl finna vi väl denna § sådan den är uppstäld
ej kunna godkännas; men det torde förtjena att tagas i betraktande
huruvida ej ett sådant stadgande, som synes vara afsedt i § 5
af nu gällande patentlag, kunde hafva skäl för sig, nämligen att, om
någon utrikes fått patent på en uppfinning, han sedermera ej må erhålla
eller tillgodonjuta patent här i riket på samma eller väsentligen
lika uppfinning för längre tid än som återstår af de i utländska patentbrefvet
bestämda patentår, och den som fått patent i liera främmande
land ej längre än under den kortaste tid, som enligt något af
de utländska patentbrefven återstår. Stadgandet komme då allenast
att utgöra eu modifikation af den allmänna patenttiden femton år, men
gjorde i öfrigt det svenska patentet på intet sätt beroende af det utländska
patentets fortfarande tillvaro.

Justitierådet Naumann hänförde sig till Kommerskollegii utlåtande
vid denna §.

§ 10.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Rabe, Huss och
Lindhagen anförde: Enär ett bevis att sökanden för sig ställt ombud
icke innebär någon trygghet derför att sådant ombud verkligen blifvit
förordnadt i laga ordning, och då det icke medför större besvär att vid
ansökningen foga sjelfva fullmagten än ett sådant bevis, som i förslaget
nämnes, torde såväl första som andra stycket af denna § böra ändras så,
att det åligger patentsökande och patentinnehafvare att uti de förutsatta

fallen till patentmyndigheten inlemna fullmagt i stället för bevis. Hvad
åter angår innehållet af denna fullmagt, så kan det mål, man bör afse
att med fullmagten vinna, icke ernås blott genom ett bemyndigande att
svara vid domstal. Äfven med patentverket och andra myndigheter
kunna förekomma transaktioner, som påkalla ett ombud inom riket.
Fullmagten torde således böra vara så vidsträckt, att hon omfattar rätt
att å hufvudmannens vägnar i allt hvad patentet angår svara.

Den i andra stycket föreslagna påföljden att patentet är utan verkan
intill dess der omförmälda bevis inkommit, måste ofta nog leda
till ytterlig osäkerhet och oreda och synes derför böra utgå ur förslaget.
Det åsyftade ändamålet torde enklast och utan fara å någondera
sidan kunna vinnas derigenom, att den för patentets förlust bestämda
tiden nedsättes från sex månader till tre.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Beträffande första stycket af denna
§ anser jag enklare och för ändamålet fullt tillräckligt att sökanden i
ansökningen till namn och boningsort uppgifver den i Sverige bosatte
person, som eger för honom svara, då ju sådan uppgift måste anses
emot sökanden lika bindande som en fullständig fullmagt. I afseende
å andra stycket har jag att anmärka dels att det i särskilda fall torde
mota svårigheter att i afseende å tiden, då utflyttningen rätteligen bör
anses hafva egt rum, vinna den bestämning, som för tillämpning af
stadgandet om patentets suspension eller förlust skulle erfordras, och
dels att denna påföljd synes mig strängare än som erfordras för uppnående
af ändamålet att alltid någon inom riket må finnas, som är behörig
att i allt hvad patentet angår för patenthafvaren svara. Berörda
ändamål synes mig enklare vinnas genom ett stadgande i syfte att inländsk
patenthafvare, som flyttar utrikes, eller utländsk patenthafvare,
hvars ombud lemnar riket eller eljest blifver urståndsatt att med ombudsmannaskapet
fortfara, vore pligtig att hos patentmyndigheten meddela
uppgift å person inom Sverige, som eger att i så beskaffade mål
för honom svara, vid äfventyr att patentmyndigheten eljest eger sådant
ombud förordna; och då de skäl komiterade anfört mot lämpligheten
att uppdraga sådan makt åt patentmyndigheten synas mig icke kunna
tillmätas någon afgörande betydelse, hemställer jag, att ifrågavarande
2 mom. må förändras i enlighet med hvad jag nu yttrat.

§ 11-

Justitieråden Naumann och Lindhagen yttrade: Den här föreslagna
anmälan kan, äfven med användande af den öfverdrifvet stränga på -

följden af patenträttens förlust för underlåtenhet att göra densamma,
omöjligen åstadkomma någon kontroll derå huruvida eu patenterad
uppfinning utöfvas eller ej; och då denna anmälan icke heller synes
fylla något annat beaktansvärdt ändamål, hemställes att ifrågavarande
§ måtte utgå.

§ 12-

Justitieråden Wretrnan, von Hofsten och Huss yttrade: Lika med

komiterade och Kommerskollegium anse vi, att underlåten utöfning af
patenterad uppfinning bör medföra patenträttens förlust, och vi hafva
ej heller något att erinra mot de bestämmelser, som för vanliga fall
blifvit i 12 § med afseende derå föreslagna, men vi dela den mening,
som blifvit uttalad af två reservanter inom komitén och af Kommerskollegium,
derutinnan att det bör stå patentmyndigheten fritt att under
vissa vilkor meddela längre tid, än den i allmänhet stadgade, för uppfinningens
bringande till fullständigare utöfning. Då de omständigheter,
hvarpå ett sådant medgifvande i särskilda fall bör grundas, äro
af den beskaffenhet, att de kunna antingen vara kända vid patentansökningens
pröfning eller först sedermera yppa sig, vill det emellertid
synas, att undantag från den allmänna regeln böra kunna af
patentmyndigheten meddelas såväl, i öfverensstämmelse med 10 § i
Förordningen den 19 Augusti 1856 och Kommerskollegii förslag,
vid patentets beviljande, som ock, på sätt reservanterne inom komitén
föreslagit, sedermera, derest före utgången af den föreskrifna tiden
framställning derom skett. Vi hemställa således, att 12 § må innehålla
stadgande att patenthafvare skall inom två år från det patentet beviljades
hafva låtit bringa den patenterade uppfinningen i något väsentligt
omfång till utöfning inom riket; dock att patentmyndigheten må
ega att vid patentets beviljande, på derom gjord framställning och i
den mån uppfinningens beskaffenhet och omfattning sådant föranleder,
utsträcka nämda tid till högst fyra år, äfvensom sedermera, derest
före utgången af den föreskrifna tiden anstånd med utöfningen sökes
och giltiga skäl anföras, bevilja sådant anstånd på högst fyra år från
patentets beviljande, samt att, derest patenthafvaren icke fullgör hvad
honom i ofvanberörda hänseende åligger eller utöfningen sedermera
nedlägges och ej inom ett år derefter åter upptages, patentet skall
vara förverkadt.

Justitieråden Naumann och Lindhagen anförde: Med hänsyn till

de stora svårigheter af flera slag, som kunna möta för patentinnehaf vare -

vare att sätta det vanna patentet i utöfning, måste don här bestämda
tiden af två år, inom hvilken utöfningen skall vara börjad, anses allt
för kort. Den mildring'' af det stränga stadgandet, som skulle ligga
deri att patentinnehafvaren kan förskonas från påföljden af patentets
förlust, derest han kan visa skälig anledning till sin underlåtenhet,
blir i de flesta och måhända vigtigaste fall endast skenbar, enär en
patentinnehafvare, som ser att två år ej skola räcka till för honom
att sätta patentet i utöfning, svårligen skall våga nedlägga synnerligen
stora kostnader eller finna sig uppmanad att använda mycket arbete
för ändamålet, då det beror icke på hans eget utan på eu myndighets
bedömande huruvida han må anses hafva tillfyllestgörande visat den
giltiga anledningen till dröjsmålet. Någon fara eller ens olägenhet för
det allmänna synes ej heller kunna uppstå af större tillmötesgående
mot patentinnehafvaren i förevarande afseende. Det hemställes derföre,
huruvida ej den lagstadgade tidrymd, inom hvilken patent skall
vara bragt till utöfning, kunde ej obetydligt förlängas; och lemnades
härutöfver rätt åt patentverket att, såväl vid patentets beviljande på
sätt nu eger rum, som ock sedermera, än ytterligare utsträcka denna
tid, då talande skäl dertill förekomma, så skulle detta utan tvifvel vara
till fromma för patentsaken.

Justitierådet Rabe yttrade: Enligt nu gällande patentlag är patent
förfallet och förverkadt, om patentinnehafvaren icke inom föreskrifven
tid inför Kommerskollegium styrker, att han inom riket är i full utöfning
af den patenterade uppfinningen. Häremot hafva komiterade
anmärkt, att uttrycket »full utöfning» lemnade allt för stort rum åt
subjektiva uppfattningar och att förty berörda uttryck icke borde bibehållas,
utan i stället föreskrifvas, att vederbörande myndighet skulle i
förekommande fall pröfva, huruvida »samhällets rättmätiga fordringar
med hänsyn till utöfningens omfång må kunna anses uppfylda.» Jagfinner
dock anmärkningen i afseende å uttrycket: »full utöfning» icke
vara befogad, men deremot kunna med allt skäl framställas mot de af
komiterade i stället uti ifrågavarande § begagnade ordalag. Desamma
utmärka för öfrigt icke att det är »samhällets rättmätiga fordringar»,
som skulle bestämma pröfningen, huruvida uppfinningens utöfning skett
i nog väsentligt omfång; och, derest en pröfning ur sådan synpunkt,
som nämd är, skall ega rum, bör den efter mitt omdöme lämpligen ej
åläggas domstol. Jag hemställer alltså, att orden: »i något väsentligt
omfång» må utbytas mot ordet: full.

I hvad Justitieråden Wretman, von Hofsten och Huss föreslagit

Bill. till Iliksd. Prof. 1882. 1 Sand. 1 Afl. 2

angående utsträckning af tiden för patenterad uppfinnings bringande
till utöfning instämmer jag.

§ 13-

Justitieråden Wretinnn, Naumcmn, von Hofstat, Huso och Lindhagen
yttrade: Då patent måste anses kunna öfvergå till annan ej blott

genom öfverlåtelse, utan ock genom arf och hvilket annat laga fång
som helst, lärer början af denna § böra få sådan lydelse att derigenom
uttryckes, att, om patent öfvergår till annan, så skola, med anmälan
härom, den eller de handlingar, hvarigenom sådan öfvergång visas,
företes hos patentmyndigheten. Hvad sedan angår föreskriften om
skyldighet för person, som ej är bosatt i riket, att för sig ställa
ombud, så hör denna till § 10, hvilken bör stiliseras så, att han omfattar
äfven förevarande fall; och vidkommande slutligen påföljden för
underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse hvad som står qvar i förevarande
§, så torde denna ej böra vara annan än den att, intill dess
föreskriften blifvit fullgjord, betraktas i patentafseende den såsom
patentets innehafvare, hvilken senast finnes i denna egenskap införd i
patentverkets registerbok.

Justitierådet Linie anförde: Hvad denna § innehåller har, såsom

af motiven inhemtas, föreslagits dels för att bereda större trygghet åt
handlingar, genom hvilka patenträttigheter öfverlåtas från eu till annan,
dels ock isynnerhet för att den, som vill mot patenthafvaren väcka
talan angående patentet, kunde erhålla kännedom om den eller de
personer, mot hvilka lian hade att för sådant ändamål vända sig.
Intetdera skulle dock enligt min tanka kunna genom föreskrifterne i

förevarande § uppnås, enär, vid öfverlåtelsehandlings ingifvande till

patentmyndigheten, någon pröfning hvarken skulle ega rum angående
riktigheten af de uppgifna förhållandena eller angående den företedda
öfverlåtelsehandlingens giltighet, hvaraf efter mitt omdöme komme att
följa dels att den, som på grund af sådan handling eller annat uppgifvet
fång blifvit såsom patentinnehafvare införd i patentregisterboken,
ej kunde endast till följd deraf anses behörig föra talan i afseende
å patentet, dels ock att dom mot honom i klandertvist om

patentet icke borde hafva någon verkan mot annan, som vore verklig
innehafvare af patenträtten; Och, hvad särskild! angår den föreslagna
påföljden för underlåtenhet att fullgöra föreskrifterna i §:n, synes mig
tvekan om densammas rätta mening och tillämpning kunna uppstå,
såsom, t. ex. i fråga derom huruvida någon, som utöfvat den paten -

terade uppfinningen, kunde på talan af öfverlåtaren dömas för patentbrott,
ändå att den, å hvilken patenträtten blifvit öfverlåten, medgifvit
den handling, som åtalades. Jag hemställer alltså, att hvad ifrågavarande
§ innehåller beträffande skyldighet att hos patentmyndigheten
angående öfverlåtelse af patenträtt göra anmälan, hvartill ur rättslig
synpunkt skäl icke, så vidt jag inser, förefinnes, måtte få utgå. Deremot
och då nu gällande patentlag innehåller uttryckligt förklarande,
att patenträtt kan gå i arf äfvensom på annan öfverlåtas,. och i lagarne
angående efterbildning af konstverk samt eganderätt till skrift likaledes
bestämmelser äro meddelade, att de enligt nämd?, lagar konstnär
och författare tillerkända rättigheter få på annan person öfverlåtas ^och,
der så ej skett i konstnärens eller författarens lifstid, öfvergå till
deras rättsinnehafvare efter lag, anser jag ett med omförmälta bestämmelser
analogt stadgande böra i förslaget införas; hvarjemte, derest
10 §:ns innehåll förblir oförändradt, torde böra föreskrifvas, att, om
patenträtt öfvergår å någon, som ej är här i riket bosatt, honom
åligger att inom viss tid till Kommerskollegium ingifva sådant bevis,
som i första stycket af sistberörda § omtalas, vid äfventyr att hans
patenträtt eljest anses förverkad.

Justitierådet Glimstedt ansåg hvad i denna § föreslagits till iakttagande
i afseende å öfverlåtelse af patenträtt lämpligen böra utsträckas
till hvarje rättsärende, hvarigenom patenträtt från en till
annan öfvergår.

§ 15-

Högsta Domstolen yttrade: De i första stycket af denna § be gagnade

ordalag syntes mindre tillfredsställande uttrycka den i motiven
uttalade meningen, att det här ifrågavarande undantaget från
patenträtten skulle ega rum, så snart någon, vid den tid då patentet
söktes, hunnit vidtaga de'' för uppfinningens utöfning inom riket erforderliga
förberedelser, allenast desse skridit så långt, att verkliga mått
och steg tagits för uppfinningens utförande i dess väsentliga delar.
Ordalagen kunde nämligen gifva anledning till den misstydning, att
alla för uppfinningens utförande erforderliga åtgärder borde vara vidtagna.
Högsta -Domstolen ansåg förty stadgandet böra så affattas, att
patentet ej skulle vara gällande emot någon, som vid den tid, då fullständiga
ansökningshandlingar derom ingåfves, inom riket vore i utöfning
af den patenterade uppfinningen eller vidtagit väsentliga åtgärder
för uppfinningens utöfning inom riket.

I afseende å andra stycket anmärktes, att den der förekommande
bestämmelsen syntes vara hemtad från främmande patentlagar, enligt
Indika patentskyddet kunde omfatta jemväl begagnandet af sådana inrättningar
å fartyg och andra fortskaffningsmedel, hvarom här vore
fråga, men att förslaget icke gåfve patentskyddet en sådan omfattning;
och då stadgandet således vore öfverflödigt samt kunde verka
vilseledande, ansågs detsamma böra“utgå.

§ 16.

Justitieråden Wretman, Naumann och Lindhagen erinrade: Författningen
torde ej böra ens antyda någon möjlighet för staten att för
sin räkning sätta sig i besittning af annans lagligen förvärfvade patent
annat än i det fall, att något statens eget verkliga behof påkallar en
sådan åtgärd. Ordalagen torde derför böra ställas så, att någon misstydning
i detta afseende ej må kunna ske.

§ 17-

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, liabe, Huss och
Lindhagen anmärkte vid denna § dels att, om, på sätt vid 1 § föreslagits,
patentskydd tillerkändes endast uppfinnare, i denna § borde
upptagas det i 12 § af nu gällande patentlag förekommande stadgandet
att patent må upphäfvas äfven på den grund, att patentsökanden
oriktigt uppgifvit sig såsom uppfinnare, dels ock, att då den i sista
punkten begagnade ordställningen kunde gifva anledning till den missuppfattningen,
att talan om patents ogillande skulle kunna bifallas utan
att vara enligt allmänna processregler till fullo styrkt, samt beskaffenheten
af den talan, som på grund af denna paragraf kunde föras,
syntes vara tillräckligen tydligt angifven i första punkten, sista punkten
borde utgå.

Justitierådet Lindhagen yttrade: Det förhållande att den uppfin ning,

hvarå patent beviljats, icke blifvit beskrifven med erforderlig
tydlighet och fullständighet, kunde väl föranleda anmärkning och äfven
åtal mot de patentverkets ledamöter, som ändock beslutat patentets
meddelande, men utgjorde ej giltigt skäl att upphäfva det en gång
utfärdade patentet. Föreskriften härom borde derföre utgå.

Justitieråden Lindhagen och Glimstedt yttrade: Rätt till anställande
af sådan talan, som afses i denna §, är enligt förslaget medgifven åt
en hvar, och såsom grund derför uppgifves af komiterade att en hvar

har intresse deraf att hans handlingsfrihet icke pålägges obehöriga inskränkningar.
Denna grund synes emellertid allt för långsökt att kunna
här ega någon giltighet. Eu hvar enskild person eger intresse i rättstillståndets
upprätthållande, men icke är derför en hvar enskild person
medgifvet att åtala rättskränkningar, tillfogade någon annan. Då härtill
kominer att, i fall rätt till talan å patent blefve en hvar medgifven,
en patenthafvare skulle kunna blifva utsatt för en oändlig kedja af
obefogade åtal, på anstiftan af någon afundsman, anstälda än af en än
af eu annan, men alla så qvalificerade att någon ersättning för kostnaderne
å de obefogade rättegångarna ej kunde af dem uttagas, hemställes,
att rättighet till talan i förevarande afseende må tillerkännas
endast den, hvars rätt särskilt kan anses vara eller blifva genom patentet
förnärmad; och hemstälde Justitierådet Glimstedt särskild^ att
påföljden af sådan talan, som nu är nämd, må, der samma talan tinnes
grundad, blifva den att patentet upphäfves endast så vidt den klandrandes
rätt deraf är beroende.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Rabe och Glimstedt
anmärkte vidare, att i förslaget saknades bestämmelse om forum i de
mål, hvarom bär vore fråga, och hemstälde, att de bestämmelser, som
i sådant afseende finnas uti § 12 af nu gällande patentlag, måtte införas
i förslaget.

Justitieråden Huss och Lindhagen instämde uti hvad Högsta Domstolens
öfriga ledamöter anfört angående behofvet att i författningen
införa föreskrift om laga forum; men anförde vidare för sin del: tvister
om patenträtt äro af en alldeles särskild art, vida skilda från andra
civilrättsliga tvister. Deras afdömande fordrar i hög grad vana vid
behandlingen af sådana slags mål samt lätt tillgång på sakkunniga personer
samt på sådana faktiska upplysningar, som endast från patentverket
kunna meddelas. Det vore derför synnerligen önskligt att det
funnes endast en, för hela riket gemensam, underdomstol i patenttvister,
hvartill underdomstolen i hufvudstaden, der jemväl patentverket antagligen
finge sitt säte, vore sjelfskrifven. Härigenom bildades icke hvad
man kallar en specialdomstol; utan forum i patentmål blefve fortfarande
allmän underdomstol, men med den skillnad att laga domstol i patentmål
ej vidare vore forum domicilii, utan en och samma domstol oberoende
deraf hvarest svaranden hade sitt hemvist. En liknande anordning
är helt nyligen vidtagen i afseende å frågor om inteckning i jernväg,
och enahanda förfaringssätt angående patentmål bör ej möta större
svårigheter eller medföra några olägenheter, som ej långt mer än uppvägdes
af fördelarne.

§ 18-

Högsta Domstolens ledamöter åberopade här hvad de vid § 17
anfört angående behörig domstol; hvarjemte Justitierådet Glimstedt i
afseende å behörigheten att anställa sådan talan, som här afses, åberopade
hvad han vid § 17 yttrat.

Vidare yttrade Justitierådet Lindhagen: Det kan med skäl sättas i
fråga huruvida det bör medgifvas att stämma till domstol i de fall,
som afses uti denna §; men, ehvad ett sådant medgifvande göres eller
icke, lärer det böra vara patentverkets både rätt och skyldighet att,
när ett sådant fall kommer till dess kännedom, sjelfmant efter vederbörandes
hörande besluta om patentets upphäfvande, med rätt för patenthafvaren
att deröfver klaga i administrativ väg, i enlighet med
livad synes redan vara stadgadt uti § 15 mom. 1 af nu gällande patentlag.
Skulle man åter icke vilja medgifva patentverket en sådan rätt,
synes åtminstone oundgängligt att uppdraga åt nämda verk att genom
egen eller allmän åklagare vid domstol framkalla beslut i omförmälda
afseende, utan afvaktan på att rättegång anställes af enskild part.

§ 19-

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rahe och IIuss ansågo domstols
åliggande att till patentmyndigheten insända gifna domar böra
inskränkas till de fall då klandertalan blifvit gillad.

Justitierådet Glimstedt yttrade att, enär, efter de åsigter han uttalat
vid §§17 och 18, inregistrering af dom i patentmål ej påkallades
af något allmänt intresse, han ville hemställa, att förevarande § må utgå.

Justitierådet Naurnann hänförde sig till hvad Kommerskollegium
vid denna § anfört.

§ 20.

Justitieråden Naurnann, von Hofsten, Huss och Lindhagen anförde:
Den af komiterade uttalade, såsom det syntes riktiga åsigt att patentskyddet
ej borde utgöra hinder att för eget bruk tillverka vara eller
använda tillverkningssätt, hvarå annan erhållit patent, vore ej klart
återgifven genom det i förslaget begagnade uttrycket »yrkesmessigt»,
och förslaget kunde äfven gifva anledning till det missförstånd i motsatt
riktning, att hemslöjd af patentera^ vara eller med begagnande
af patenteradt tillverkningssätt vore medgifven äfven till afsalu, blott

den ej skedde i stor omfattning. Hvad som i förevarande afseende
borde uttryckas syntes vara, att tillverkningen ej finge ske till afsalu.
Vidare ville det synas att straffbestämmelsen å försäljning inom riket
af vara, för hvilken här åtnjutes patentskydd eller som blifvit tillverkad
med begagnande af här patenteradt tillverkningssätt, borde följdriktigt
utsträckas jemväl till sådan varas införande i riket, helst som det åsyftade
skyddet i annat fall blefve skäligen magtlöst, enär det vore förenad!
med stora svårigheter att ertappa en oloflig försäljning, sedan
varorna väl fått i riket spridas. Deremot förefölle det obilligt hardt
att någon skulle dömas till ansvar enligt patentlagen för försäljning
eller införsel af vara, med mindre än att han tillika vore verkligen
öfvertygad att hafva egt vetskap derom att varorna blifvit tillverkade
utan patenthafvarens tillstånd. Det vore ock fara värdt att, derest
handlande och importörer kunde dömas skyldige utan en sådan särskild
bevisning om brottslig afsigt, lagens stränghet i förening med
det allt för hämmande bandet på rörelsen och det fria utbytet skulle
vid lagtillämpningen framkalla allt för talrika friande domslut. Med
anledning af allt detta och då lagöfverträdelsens beskaffenhet och
straffbestämmelsen borde ställas i omedelbart samband med hvarandra,
samt, i fall föreskriften i § 10 om patentets suspension komnio,
på sätt erinradt blifvit, att ur förslaget utgå, hänvisningen i § 20 till
nämda § förfölle, ansågs förevarande § i de afseenden hvarom nu är
fråga böra innehålla stadgande derom, att den, som utom i de fall,
som omförmälas i §§ 15 och 16, utan patenthafvarens medgifvande
inom riket till afsalu tillverkar vara eller vid tillverkning till afsalu
använder tillverkningssätt, derå patent här åtnjutes, eller ock till salu
här i riket håller eller för försäljning till riket inför här patenterad
eller efter här patenteradt tillverkningssätt frambragt vara, som honom
veterligen blifvit utan patenthafvarens tillstånd tillverkad, skall höta på
sätt i denna § stadgas.

Angående bevisningen om patentbrott genom varutillverkning ansågo
Justitieråden Naumann, von Hofsten, Huvs och Lindhagen att en
varutillverkare borde vara skyldig att sjelf skaffa sig underrättelse derom
huruvida patent här i riket åtnjötes för den tillverkning, han ämnade
utöfva, och att således någon annan bevisning mot åtalad tillverkare
angående vetskap om patentet ej erfordrades, än den som läge
i patentets meddelande och offentliggörande.

Justitieråden Naumann, von Hofsten, Huss och Lindhagen erinrade
vidare: Föreskriften i förslaget derom att de olagligen tillverkade eller
till salu hållna varorna samt för sådan tillverkning uteslutande använd -

bara redskap skulle tagas i beslag måste vid tillämpningen möta synnerligen
stora svårigheter med hänsyn till den stora mängd af ofta
mycket skrymmande varor, som skulle under en lång följd af år ända
till patenttidens slut hållas i förvar. Svårligen kunde staten åtaga sig
att magasinera och vårda allt det gods, som här kunde komma i fråga;
och skulle förvaringen ske på målsegandens förskjutande kostnad, skulle
denne i en stor mängd och måhända de vigtigaste fall se sig nödgad
att afstå från beslaget af fruktan för allt det bestyr, kostnad och ansvar,
som åtföljde skyldigheten att vårda beslagsgodset. Rätteligen
har man vid förslagets uppgörande låtit hvarje tanke på att förklara
beslagsgodset förverkadt falla; och vid sådant förhållande synes beslaget
ock hafva förlorat en ej ringa del af praktiskt ändamål. Då
det dessutom ej gerna kunde komma i fråga att här, hvarest endast
den förfördelade patenthafvaren bör få anställa åtal, tillåta beslag på
förhand genom några statens tjenstemän, och domstolarne ej gerna
annat än i undantagsfall skulle förordna om beslag förr än i sammanhang
med det slutliga utslaget, sedan utredningen i målet blifvit afslutad,
förlorade beslaget betydelse äfven derigenom att den tilltalade
alltid finge godt rådrum att skaffa varor och redskap ur vägen och
såmedelst rädda dem från beslag. Det liemstäldes på grund häraf, att
stadgandet om beslag måtte utgå, och att i stället må lemnas föreskrift
derom att de utan patenthafvarens tillstånd tillverkade varorna skola,
der målseganden det äskar, till honom utlemnas mot ersättning af deras
värde eller i afräkning efter värdet å det honom tillkommande
skadestånd, samt att med de för den olagliga varutillverkningen uteslutande
användbara redskap skall, då målseganden det äskar, så förfaras,
att missbruk dermed ej kan ske. Slutligen ansågs det nödigt
och äfven riktigt att i patentlagen intaga föreskrift derom att den, som
under tid, då han är ställd under tilltal för öfverträdelse af författningen,
fortsätter samma förseelse, skall, när han dertill varder lagligen
försvunnen, dömas till särskildt ansvar för hvarje gång stämning
derför utfärdats och delgifvits.

Justitierådet Lindhagen erinrade särskildt, att de i förevarande §
stadgade böter voro allt för ringa i förhållande till de stora belopp
till vinst för lagöfverträdaren eller till förlust för patenthafvaren, som
vid patentbrott kunde komma i fråga och till deras begående kunde
innebära lockelse. Ville man ett verkligt patentskydd, måste man ock
tilltaga böterna för patentbrott så höga, att de någorlunda kunde motsvara
ändamålet, hvilket ingalunda vore fallet med de af komiterade
föreslagna och i nu gällande patentlag bestämda; och då Justitierådet,

på sätt

på sätt ofvan förmäles, deltagit i hemställan om borttagande ur förslaget
af föreskriften om beslag och hvad dermed står i samband,
skedde det med tanken derpå att ändamålet kunde lämpligare och kraftigare
vinnas genom skärpta bötesföreskrifter. Justitierådet ville för
sin del hemställa, att böterna bestämdes från och med etthundra till
och med femtusen kronor.

Justitieråden Wretman och Rabe anförde: Lika med de komiterade,
hvilka uppgjort det remitterade förslaget, äro vi af den åsigt, att intrång
i patenträtt icke bör straffas, om ej gerningen föröfvats med
vetskap om dess rättskränkande beskaffenhet; och i fall, som förevarande,
der fråga är om ett särskildt privilegium, synes oss äfven riktigt
att, såsom i förslaget skett, dylik vetskap icke skall antagas vara
för handen endast till följd deraf, att patentet blifvit i allmänna tidningarna
kungjordt. Men då förslaget uppställer såsom vilkor för gerningsmannens
straffbarhet att lian skall veta, att patentet här i riket
»åtnjutes», går förslaget efter vår tanke för långt. Visserligen är gerningen
ej straffbar, om patentet är ogildt, förverkadt eller förfallet; men
detta framgår af den lydelse, som 21 § bör ega, och behöfver derföre
icke i 20 § uttalas. Vidare förekommer efter vårt omdöme mot förslaget
att, efter ordalydelsen, den, som hölle till salu patenterade varor,
ej mindre skulle i hvarje tillfälle hafva lof dertill af den, som för
tillfället vore innehafvare af patenträtten, än äfven, derest han ej hade
särskildt tillstånd af patenthafvaren att hålla varorna till salu, kunde
fällas till straff för patentbrott, äfven om varorna blifvit med patentliafvarens
medgifvande tillverkade för afsalu, samt att ett allt för starkt
band skulle läggas på rörelsen och det fria utbytet, om köpmännen
skulle, vid inköp eller mottagande till försäljdning af patenterade varor,
nödgas göra sig förvissade att varorna blifvit med patenthafvarens
lof tillverkade. På grund häraf anse vi, som instämma så väl i hvad
anmärkt blifvit mot det i förslaget begagnade uttrycket: »yrkesmässigt»,
som ock deri, att införsel i riket af patenterade varor ej bör vara tilllåten
utan patenthafvarens medgifvande, oss böra hemställa, att åt första
stycket i 20 § måtte gifvas ett innehåll, hvaraf framgingé dels att,
utom i de fall, som omförmälas i 15 och 16 §§, ingen, med vetskap
om här i riket meddeladt patent, finge utan patenthafvarens lof inom
riket tillverka till afsalu eller i riket till försäljning införa varor, som
patentet afsåge, eller vid tillverkning af varor till afsalu använda tillverkningssätt,
hvarå patentet lydde, dels ock att, med undantag af förut
åberopade fall, ingen finge till salu hålla olofligen tillverkade varor,
Bill. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 3

som nämda äro, med vetskap om den olofliga tillverkningen, med mindre
vederbörande patenthafvare gifvit lof till varornas försäljning.

Om första stycket i 20 § erhåller ett sådant innehåll, som ofvan
föreslagits, bör ordet »veterligen» i andra stycket utgå. Beträffande
innehållet deri för öfrigt instämma vi i hvad Justitieråden Naumann,
von Hofsten, Huss och Lindhagen gemensamt i afseende derå anmärkt
och hemstält, dock att, derest första stycket i § affattas i enlighet med
vår mening, icke allenast olofligen tillverkade, utan äfven olofligen i
riket införda varor böra till patenthafvaren, om han sådant äskar, utlemnas
mot ersättning för värdet eller mot afdrag derför å honom tillkommande
skadestånd.

Justitierådet Glimstedt yttrade: I likhet med komiterade anser jag
patentskyddet icke böra få utgöra hinder för annan att till eget bruk
tillverka varor eller använda tillverkningssätt, hvarå patent åtnjutes;
men då härutöfver någon inskränkning i patentskyddet icke torde af
hänsynen till andras handlingsfrihet vara påkallad, och dertill kommer
att det af komiterade uppstälda begreppet yrkesmässig tillverkning
saknar den bestämdhet, som i en lag för dess tillämpning är erforderlig,
hemställer jag, att mom. 1 i denna § må så förändras, att detsamma
endast. må innefatta förbud för någon att utom i de fall, som omförmäla*3
i 15 och 16 §§, utan patenthafvarens medgifvande, ej mindre i
vidare mån än till eget bruk tillverka varor, hvarå patent bär åtnjutes,
än äfven att till salu hålla sådana varor, eller varor, som tillkommit
genom sådant tillverkningssätt, hvarå patent här åtnjutes.

Slöjdföreningens hemställan om stadgande af ansvar för fortsatt
patentbrott synes mig förtjent att tillstyrkas.

I förslagets text saknas all ledning för bedömande af frågorna om
skadestånd till målseganden och huru borde förfaras med det gods,
som blefve. taget i beslag. För afhjelpande af denna ofullständighet
tillstyrker Jag, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med föreskrifterna i
lagen angående eganderätt till skrift, den bestämmelse att de olagligen
tillverkade eller till afsalu hållna varorna samt för sådan tillverkning
uteslutande användbara redskap äfvensom värdet af hvad af sådant
gods må hafva blifvit efter stämningens communicerande förskingradt
skall såsom skadestånd tilldömas målseganden.

§ 21.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Huss och Lindhagen
yttrade: I sitt den 14 Juli 1856 afgifna utlåtande öfver det till Hög -

sta Domstolen då remitterade förslaget till förordning angående patent,
liade Högsta Domstolen yttrat, att af grundsatsen det klanderrätt borde
vara öppen för hvar och en, som ansåge patentet innebära ett ingrepp
i hans rätt, följde, att, om under handläggning af åtal för intrång i
patenträtt den tilltalade gjorde invändning, att patentet vore ogiltigt,
frågan derom borde kunna i sammanhang med åtalet pröfvas, men att,
om sådan invändning godkändes, deraf endast borde följa, att den tilltalade
frikändes; och i öfverensstämmelse härmed hade äfven 14 § i
förordningen den 19 Augusti 1856 blifvit affattad. Något skäl vore
icke anfördt, som kunde föranleda, att denna en gång antagna regel
nu frånträddes. Enligt de allmänna grunderna för rättegången i brottmål
stode det en tilltalad öppet att få hvarje invändning, som kunde
leda till hans frikännande, pröfvad i sammanhang med åtalet; och att
ett patent vore ogild!, förverkadt eller förfallet kunde ofta framgå af
så uppenbara förhållanden, att det skulle innebära den största obillighet
att ålägga den obefogad! tilltalade att till ådagaläggande deraf instämma
en klandertalan, vid äfventyr att eljest varda ansedd såsom
brottslig. Ett stadgande i den af komiterade föreslagna syftningen
rättfärdigades ej af det allmänna intresset att få det af målseganden
obehörigen åberopade patentet förklarad! ogiltigt; ty derigenom lades
på den tilltalade tungan af en rättegång, hvars omfattning sträckte sig
utöfver hans eget behof af försvar mot ett obefogad! anfall; och ur
synpunkten af patenthafvarens intresse påkallades stadgandet alldeles
icke; ty för denne vore det en mindre olägenhet att förlora ett åtal
för patentbrott än att förlora hela patentet. Det hemstäldes alltså, att
den ifrågavarande paragrafen måtte i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med 14 § i nu gällande patentlag innehålla, att, derest, då någon tilltalas
för intrång i patenträtt, det vid målets handläggning befinnes, att
patentet bör anses ogildt, förverkadt eller förfallet, den tilltalade skall
vara från ansvar fri.

Justitierådet Rote anförde: Jag instämmer i det yttrande, som af
Högsta Domstolens fleste ledamöter vid denna § afgifvits, men anser,
att jemväl i det fall, att den tilltalade gitte visa sig hafva till den åtalade
handlingen erhållit lof af någon, som han haft giltig anledning
antaga vara innehafvare af patenträtten, den tilltalade, hvilken vid sådant
förhållande handlat utan brottsligt uppsåt, borde vara från ansvar
fri, äfven om befinnas skulle, att annan än den, med hvilken han afhandla!,
i verkligheten egt åtnjuta patenträtten. Det vore efter min
tanka hvarken med rättvisa eller billighet öfverensstämmande, om den
tilltalade i fall, som nämndt är, skulle till straff för patentbrott fällas;

och jag hemställer derföre, att §:n, jemte ändring i öfrigt på sätt föreslaget
blifvit, måtte erhålla ett tillägg i den af mig anförda syftning.

§ 22.

Justitieråden Wretman, JSfaumann, Lindhagen och Glimstedt yttrade:
Då det kan förutsättas flera fall, då patent upphör, än de i förslaget
under denna § uppräknade, och en vidlyftig uppräkning i allt fall ej
är behöflig, synes det som förevarande § endast borde såsom allmän
regel föreskrifva, att, då patent upphört att gälla vare sig på grund af
föreskriften i denna författning eller derigenom att innehafvaren afstått
från patentet, det åligger patentmyndigheten att afföra detsamma ur
registret och derom utfärda kungörelse i allmänna tidningarna.

§§ 23—25.

Justitieråden Wretman, von Hofsten och Glimstedt yttrade: Då det
icke syntes vara behöfligt att i samma förordning, som afsåge att
ordna de rättsförhållanden, som hafva sammanhang med patentväsendet,
meddela bestämmelser angående benämningen och organisationen
af den administrativa myndighet, som skall hafva att handlägga patentärenden,
och detta ej heller syntes lämpligt med hänseende dertill, att
omständigheter, hvilka voro främmande för patentlagstiftningen, kunde
föranleda förändring af den administrativa organisationen, utan att sådant
beliöfde inverka på nämnda lagstiftning, så ansågs, att i den nu
ifrågavarande förordningen allenast borde hänvisas till patentmyndigheten
eller den myndighet, som, enligt hvad nu är eller framdeles kan
varda särskildt förordnadt, har att handlägga patentärenden.

Justitieråden JSfaumann och Lindhagen anförde: I dessa jemte flera
föregående paragrafer bestämmes, att Kommerskollegium skall vara
den myndighet, som handlägger patentfrågor. Det vill dock synas
klart och är äfven bekräftadt af erfarenheten från alla länder med mera
utvecklade patentanordningar, att patentsaken fordrar af sina handhafvare
en så omfattande sakkunskap i hvad dit hörer, att den omöjligen
kan förutsättas hos en myndighet sådan som Kommerskollegium, hvars
ledamöter tillsättas med hänsyn till behandlingen af helt andra slags
frågor. Äfven med de modifikationer, som innefattas i §§ 23 och 24,
står patentstyrelsens felaktiga sammansättning enligt förslaget qvar,
och det bristfälliga deri ökas än mera genom den blott tillfälliga anställning
man velat medgifva dem, som skulle vara verkligt sakkunniga.

Patentverket måste vara ett fristående verk, som egnar sig uteslutande
åt patentsaken, dess handhafvande, studium och utveckling; och det
ligger i sakens natur, likasom det är af erfarenheten bekräftadt, att
en patentlagstiftning, om än så god i öfrigt, blir .till ej ringa del endast
en död bokstaf, om den ej uppehälles af ett verkligen godt patentverk.
Icke heller anse vi det vara nödigt eller nyttigt, att Kommerskollegium
göres till någon öfverstyrelse för patentverket, enär det
utan tvifvel är bäst och lämpligast, att patentverket står sjelfständigt
såsom enda instansen, lydande omedelbart under något af statsdepartementen.
Till den kontroll öfver patentverkets arbeten, som kan utöfvas
från departementet, kommer domstolarnes rätt att, på käromål
af hvem som helst som anser sig förfördelad, döma öfver meddelade
patenters gällande kraft. Vi få alltså hemställa, att såväl i § 4 som
hela förslaget igenom ordet Kommerskollegium strykes och i stället
införes ordet patentverket.

Vidare erinrade Justitieråden Naumann och Lindhagen, att i hvilken
händelse som helst patentärendena ej borde, såsom i § 23 föreslås,
fördelas på flera myndigheter, samt att sådana detaljföreskrifter,
som t. ex. att en ledamot af patentmyndigheten skall åtnjuta samma
skydd, som annan embetsman, ej borde inflyta i patentlagen.

§ 26.

Justitieråden Wretman, von Hofsten och Rabe ansågo denna § böra
innehålla stadgande att förordningen skall lända till efterrättelse från
bestämd i densamma utsatt dag samt tillämpas å de patent, som derefter
meddelas; hvaremot i afseende å förut meddeladt patent äldre lag
borde fortfarande gälla.

Justitieråden Naumann, ILuss, Lindhagen och Glimstedt anförde:
Då det ej vore rätt eller lämpligt att gifva den nya patentlagen tillbakaverkande
kraft på rättsförhållanden, som redan voro bestämda på
grund af nu gällande förordning i ämnet, hvilket i vissa fall ej ens
läte sig verkställa, såsom i fråga om patentafgifter m. m., och det
kunde vara lämpligt att äfven ansökningar, som inkommit innan nya
lagen träder i kraft, bedömas efter nu gällande lag, hemstäldes, att förordningen
angående patenter den 19 Augusti 1856 måtte få fortfarande
gälla i afseende å de patent, som på grund af densamma meddelats
eller blifvit . sökta, och den nya författningen således blifva gällande
endast för de patent, hvarom ansökning inkommit till patentverket
från och med den dag, då den nya författningen träder i kraft, allt med

iakttagande att den myndighet, som får uppdrag att enligt den nya
lagen handhafva patentsaken, äfven öfvertager bestyret i afseende å de
förut befintliga eller sökta patenten.

2:o. Förslag till förordning angående skydd för industriela
mönster och modeller.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Ifrågavarande förslag afser att åt
industriidkare, som låtit för sin räkning inregistrera mönster eller modell,
bereda uteslutande rätt att samma mönster eller modell vid sin
varutillverkning begagna. För att sådan rätt skall kunna i verkligheten
genomföras erfordras, såsom ock förslaget följdriktigt innehåller, ej
allenast förbud för hvarje annan industriidkare att begagna sig af sådant
mönster eller modell, utan äfven förbud mot all försäljning af
varor, som vore förfärdigade efter mönster eller modell, som kunde
anses ega väsentlig likhet med inregistreradt mönster eller modell, och
hvilka vore tillverkade af annan än den, som vore innehafvare af skyddsrätten
eller hade dennes lof. Af sistnämnda förbud skulle följa, att en
handlande, hvars rörelse afsåge sådana voror, der moster- eller modellskydd
kan ifrågakomma, skulle för hvarje varuinköp vara nödsakad att
anställa omfattande efterforskningar och jemförelser för utrönande deraf
att den vara, han ämnade införa i sitt lager, icke kunde hänföras till
sådana, som enligt denna lag voro förbjudna till afsalu. Sådana efterforskningar
skulle, i den mån mönsterskyddet blefve allmännare anlitadt,
blifva allt svårare att verkställa, och köpmannen skulle ej kunna
reqvirera en vara utan att hafva på förhand förskaffat sig noggrann
kännedom om dess utseende. I fall dessa försigtighetsmått uraktlätes,
vore han underkastad det äfventyr att kunna blifva nödsakad att behålla
sin vara oförsåld i ända till 5 år, hvarefter densamma, förlegad
och urmodig, kunde hafva förlorat största delen af sitt saluvärde.

Då således den föreslagna lagen till förmån för varutillverkning
skulle åstadkomma synnerlig osäkerhet och betänklig skada för handelsnäringen,
anser jag mig böra afstyrka förslagets antagande.

Vid härefter företagen granskning af förslaget, deruti Justitierådet
Glimstedt deltog, förekom vid

§ 1.

Justitieråden Wretman, von Hofsten och Lindhageyi yttrade: Då det
i förslaget begagnade ordet »yrkesmässigt» ej klart uttryckte hvad dermed
afsåges, eller att fritaga tillverkning för eget bruk från det band,
mönsterskyddet lade på den fria tillverkningsrätten, samt enär mönsterskyddet
ej borde, såsom förslaget antydde, medföra någon uteslutandé
rätt att hålla här afsedda varor till salu, hemstäldes, att mönsterskyddet
måtte så bestämmas, att det medförde uteslutande rätt att inom
riket begagna mönstret vid varutillverkning till afsalu.

Justitieråden Rabe och Huss anförde: Denna § synes oss, förutom
hvad af andre ledamöter i Högsta Domstolen blifvit i afseende å ordet
»yrkesmässigt» erinradt och hvari vi instämma, gifva anledning till följande
anmärkningar, att

då förslagets rubrik handlar om »skydd» för industriel mönster
och modeller, samt 2 § om meddelande af sådant skydd;

dä bestämmandet af den rätt, som beviljadt skydd för industriela
mönster och modeller skulle medföra, efter vår tänka lämpligast bort
meddelas i 10 § på enahanda sätt, som i förslaget till förordning angående
patent i dess 20 § skett i afseende å patenträtten, desto hellre
som stadgandena i 10 § uti förevarande förslag utvisa skyddsrättens
omfång; samt

då, enligt vårt omdöme, till ifrågavarande förslag ej hör att meddela
rättighet till idkande af handel eller tillverkande af fabriks- och
liändtverksarbeten;

1 § i förslaget bort angå ansökning om vinnande af skydd mot
olofligt efterbildande äf industriela mönster och modeller.

Justitierådet Glimstedt erinrade: De i denna § till betecknande af
den rätt, som här afses, begagnade uttryck synas mig oegentliga och
obestämda, och af Kommersekollegii yttrande framgår hurusom desamma
jemväl kunnat anses innebära en mening, som uppenbarligen icke
åsyftas. Jag föreställer mig emellertid förslagets syftemål vara att bestämma
den afsedda rätten i afseende å mönster och modeller såsom
uteslutande rätt att dem begagna vid varutillverkning, som inom riket
såsom yrke utöfvas; och hemställer jag derföre, att" paragrafen må i
enlighet härmed omredigeras.

§ 2.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Lindhagen och Glimstedt anförde:
I likhet med hvad som erinrats vid granskningen af förslaget

till patentlag hemställes, att äfven i denna förordning endast borde
hänvisas till den myndighet, som, enligt hvad särskilt kunde komma
att förordnas, vore behörig att handlägga ärenden angående mönsterskydd.
Då vidare denna myndighets befattning med sådana ärenden
ej borde sträckas längre än att, såsom förslagets mening äfven syntes
vara, verkställa en inregistrering utan någon föregående pröfning af
egarens personliga qvalifikationer eller af mönstrets nyhet eller beskaffenhet
i öfrigt, och vid sådant förhållande åt förfarandet borde gifvas
den enklaste form, men förslagets bestämmelser syntes föranleda dertill,
att inregistreringsmyndigheten skulle meddela ''utslag på en af
mönstrets egare formligen gjord ansökan, hvaraf dröjsmål och ökade
kostnader uppkomme, så hemstäldes, att de föreskrifter, hvarom här
är fråga, måtte gå derpå ut att, om någon vill förvärfva det med författningen
afsedda mönsterskydd, han skall till vederbörande myndighet
ingifva anmälan derom, med uppgift huru länge han vill åtnjuta detsamma
jemte tvåfald afbildning af det eller de anmälda mönstren; att,
sedan detta fullgjorts och den i § 5 omförmälda afgift blifvit erlagd,
anteckning om den gjorda anmälan skall ske uti ett af myndigheten
för sådant ändamål upprättadt register, samt att det ena exemplaret af
afbildningen skall återställas till egaren, försedt med bevis om inregistreringen,
men det andra förblifva i myndighetens förvar.

Justitierådet Naumann hänförde sig till hvad Kommerskollegium
yttrat vid denna §.

Justitieråden Håle och Huss yttrade: Vid förevarande §, som, enligt
hvad vi vid § 1 anfört, bort vara den första i förslaget och angå
ansökning om vinnande af skydd mot olofligt efterbildande af industriela
mönster och modeller, anse vi oss sakna giltig anledning till
andra anmärkningar i öfrigt, än dels att, om Kommerskollegium finner
mönster eller modell, derför skydd sökes, vara af förargelseväckande
beskaffenhet, ansökningen bör afslås, men eljes, så framt sökanden
iakttagit hvad denna § innehåller och inbetalt den i 5 § stadgade afgift,
samt stadgandena i 11 § ej lägga hinder i vägen, utan vidare
pröfning det sökta skyddet under förbehåll om annans bättre rätt beviljas;
dels ock att stadgande synes oss böra införas derom, att Kommerskollegium
skulle oga meddela närmare föreskrifter angående beskaffenheten
af den afbildning af mönster eller modell, som skulle till
kollegium ingifvas.

Justitie -

§ 3.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen och Glimstedt
funno det böra tydligen utsägas, att skyddstiden skall räknas
från inregistreringen, och erinrade vidare att, enär en sådan författning,
som den nu föreslagna, hos oss är alldeles oförsökt, största varsamhet
torde till en början böra iakttagas i afseende å den tidrymd, under
hvilken skyddet bör åtnjutas, samt hemstälde derföre och då man i
flera land, der sådan författning finnes, ej ansett sig böra utsträcka
skyddstiden till mera än tre år, att den till en början ej heller hos oss
måtte bestämmas längre. Gillades detta, kunde skydd för hela den i
lagen medgifna tid utan nämnvärd olägenhet sökas af en hvar, och
den i förevarande § behandlade frågan om förlängning af begärd skyddstid
skulle då förfalla.

Justitierådet Rahe ansåg giltiga skäl icke förefinnas att den en
gång sökta och beviljade skyddstiden skulle fa förlängas.

§ 4.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Lindhagen och Glimstedt erinrade
att, om de ändringar, som blifvit föreslagna vid §§ 2 och 3, biföllos,
förevarande § i förslaget komme att utgå.

Justitierådet Naumann hänförde sig till hvad Kommerskollegium
vid denna § yttrat.

Justitierådet Rahe anförde: Då för den händelse att samma eller
väsentligen lika mönster eller modell för tvännes eller fleres räkninginregistrerats,
den borde ega företräde till mönstrets eller modellens
begagnande, som skydd derför först sökt, så framt han eljes egde sådant
för mönstret eller modellen åtnjuta, borde, efter min tanka, i
skyddsregistret anteckning göras jemväl om dagen och den tid på dagen,
då ansökning om skydd för mönster eller modell till Kommerskollegium
ingafs.

§ 5,

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Lindhagen och Glimstedt ansågo
att, om erinringarna vid § 3 gillades, sista punkten af förevarande §
komme att förfalla.

Justitieråden Naumann, Rahe och Huss ansågo det böra föreskrifvas
att, om ansökningen afsloges, det inbetalda afgiftsbeloppet borde

Bill. till It Hind. Prof.. JHH''2. 1 Sami. 1 A/d. 4

till vederbörande återställas; hvarjemte Justitierådet Rabe erinrade,
att, om hvad han vid 3 § anmärkt godkändes, sista punkten i 5 §
borde utgå.

Justitieråden Naumann och Huss instämde uti den af Kommerskollegium
gjorda hemställan om afgifternas höjande.

§ 6.

Justitieråden Wretman, Naumann och von Hofsten anmärkte: Den
omständigheten att ett mönster kan visas hafva förekommit på eu vara,
som ingått i rörelsen, syntes ej billigtvis böra utgöra hinder för mönstrets
rätte egare att vinna och fortfarande åtnjuta skydd för detsamma.
Då vidare, på sätt vid § 3 erinrats, skyddet borde räknas från inregistreringsdagen,
och enär, såsom vid granskningen af förslaget till patentlag
anmärkts, skyddet ej borde lägga hinder i vägen för tillverkning
till eget bruk, hemstäldes, att förevarande § måtte så uppställas,
att han innehölle föreskrift derom att skydd ej må tillgodonjutas för
mönster, som redan då det inregistrerades förekommit i allmänt tillgänglig
tryckt skrift eller inom riket användts vid tillverkning af varor
till afsalu eller icke väsentligen skiljer sig från sådant mönster.

Justitierådet Lindhagen erinrade, att orden »som beviljadt blifvit»
borde utgå, och att ordet »ansökningstiden» borde utbytas mot »tiden
för inregistreringen.»

Justitieråden Rabe och Huss anförde: Om hvad vi vid 1 och 2 §§
i förslaget framstält godkännes, torde lämpligen i 5 § kunna införas,
att skydd ej finge åtnjutas för annat mönster eller annan modell, än
som den, hvilken skyddet sökt, sjelf förfärdigat, förfärdiga låtit eller
annorledes lagligen förvärfvat.

§ 7-

Justitieråden Wretman, Rabe och Huss hemstälde, att orden »yrkesmässig
varutillverkning» måtte utbytas mot orden »varutillverkning inom
riket till afsalu.»

Justitieråden Naumann, von Hofsten och Lindhagen hemstälde lika
med Kommerskollegium, att ifrågavarande § måtte utgå, hvartill ytterligare
skäl förekomme, om, såsom hemstäldt hlifvit, skyddstiden inskränktes
till tre år.

§ 8.

Justitieråden Wretmcm, von Hofsten och Lindhagen ansågo denna §
endast böra innehålla, att tvist derom huruvida skyddsrätt må anses
ogild eller förverkad skall anhängiggöras vid allmän domstol.

Justitieråden Rabe och Huss yttrade: Då enligt förslaget till förordning
angående patent det skulle vara så väl allmän åklagare som
en hvar annan tillåtet att genom anställande af rättegång få patent
förklaradt ogildt eller förverkadt, torde den rättsliga grunden dertill icke
vara någon annan, än att patent ansetts i allmänhet angå allmännyttiga
föremål och beröra ett allmänt intresse. Denna grund förefinnes icke,
efter vår tanke, för analogt stadgande i nu ifrågavarande förslag, enär
mönster- och modellskyddet egentligen afser att trygga enskilda intressen;
och det synes oss vid sådant förhållande äfven vara i hög grad
obilligt att blottställa skyddsrättens innehafvare för rättegångar, anstälda
af någon, hvars intresse icke beröres af eller måhända aldrig
ens någonsin kommer att träffas af det beviljade mönster- eller modellskyddet.
Vi hemställa derföre, att ifrågavarande § måtte ändras så,
att den endast kommer att innehålla, att, om någon, som innehade
skyddsrätt för mönster eller modell, förmenade sig till begagnande af
mönstret eller modellen hafva bättre rätt, än annan, som äfven innehade
skyddsrätt för samma eller väsentligen lika mönster eller modell,
lian egde derom mot denne föra talan; hvarjemte torde böra stadgas,
att sådan talan skulle anställas vid domstol i den ort, der den sistnämnde
hade sitt hemvist.

Justitierådet Glimstedt anförde: På de skäl, jag vid granskning af
förslaget till lag angående patent anfört, anser jag, att talan i det afseende,
som sägs i § 8, icke bör tillkomma annan än den, hvars rätt
af frågan är beroende, äfvensom att anteckning angående dom i sådan
talan icke bör i registret ega rum.

§ 9.

Justitierådet Namnam hänförde sig till Kommerskollegii utlåtande
vid denna §.

Justitieråden Rabe och Iluss erinrade, att, om deras hemställan vid
§ 8 godkändes, orden »njuta skydd för» borde utbytas mot orden »vidare
begagna.»

§ 10.

Justitieråden Namnam, von Hoffsten, Huss och Lindhagen åberopade
hvad de gemensamt yttrat vid granskningen af §§ 20 och 21 uti förslaget
till förordning angående patent, samt hemstälde, att hvad som der
komme att stadgas måtte i tillämpliga delar blifva gällande äfven för
författningen om skydd för mönster och modeller; hvarvid Justitierådet
Huss erinrade, att, då offentliggörande af beviljadt mönsterskydd
ej i förevarade förslag vore, såsom i fråga om meddeladt patent, föreskrifvet,
ansvar för olofligt efterbildande af inregistreradt mönster ej
borde ega rum i annat fall, än då visas kunde, att efterbildaren egt
kännedom om det förut beviljade skyddet.

Justitieråden Wretman och Rahe yttrade: Jemte det vi anse oss
böra anmärka dels att 10 § bold till förekommande af missförstånd
tydligen utmärka, att efterbildande af mönster eller modell vore straffbart
endast då sådant skett utan lof af den, som egde åtnjuta skyddsrätt
för mönstret eller modellen, dels ock att efter ordalydelsen
den som hölle till salu varor, Indika blifvit tillverkade efter mönster
eller modell, som inregistrerats, kunde, derest lian ej hade särskilt
tillstånd af skyddsrättens innehafvare att, hålla varorna till salu, fällas till
straff, ändå att varorna blifvit efter mönstret eller modellen lofligen
tillverkade för afsalu, få vi, då i afseende å de handlingar, hvilka borde
uti ifrågavarande förslag med straff beläggas, samma grunder synas
böra iakttagas, som vi antagit böra följas beträffande patentbrott, hemställa,
att §:n måtte erhålla ett dermed öfverensstämmande innehåll. I
sådant fall borde, efter vår åsigt, förklaras

dels att ingen, som hade vetskap, att visst mönster eller viss modell
för annans räkning inregistrerats, Ange, utan lof af skyddsrättens
innehafvare, vid varutillverkning inom riket för afsalu efterbilda mönstret
eller modellen;

dels ock att varor, vid hvilkas tillverkning mönster eller modell,
som inregistrerats, olofligen efterbildats, ej finge af någon, med vetskap
derom, hållas till salu, med mindre vederbörande innehafvare af
skyddsrätten gifvit lof till varornas försäljning;

samt stadgas, att den, som häremot bröte, skulle, på talan af den,
hvilken enligt förordningen egde åtnjuta skydd för mönstret eller modellen,
straffas med böter från och med 20 till och med 1,000 kronor,
der han ej gitte visa sig hafva till sin åtalade handling fått tillstånd
åt någon, som han haft giltig anledning antaga innehafva skyddsrätten
;

hvarjemte beträffande utlemnande till målseganden af olofligen tillverkade
eller i riket införda varor och redskaps förstörande, äfvensom
vidkommande bestraffning af fortsatt förbrytelse och åtalsrätten borde
meddelas enahanda bestämmelser, som af oss föreslagits vid 20 § uti
förslaget till förordning angående patent;

och torde hvad 10 § innehåller till närmare förklaring utaf beskaffenheten
af den efterbildning, som borde anses oloflig, lämpligen
kunna intagas i särskild § eller blifva särskildt stycke i 10 §:n.

Justitierådet Glimstedt anförde: Då en efterbildning i och för sig,
äfven om densamma sker olofligen och med vetskap att originalet är
för annans räkning inregistreradt, icke torde vara en handling af beskaffenhet
att derigenom göres något intrång i skyddsrätten, utan sådant
intrång sker först då efterbildningen gagnas vid varutillverkning,
hemställer jag, att de i denna § afsedda påföljder må stadgas icke för
den, som olofligen efterbildar, utan för den, hvilken vid varutillverkning,
den der såsom yrke bedrifves, olofligen gagnar mönster, som
utgör efterbildning af mönster, det lian vet vara för annans räkning
inregistreradt, äfven om efterbildningen skett i annat mått eller i andra
färger än det inregistrerade mönstret innehåller, eller om i öfrigt endast
oväsentliga ändringar vidtagits.

I likhet med hvad vid granskningen af förslaget till lag angående
patent tillstyrkts torde särskildt ansvar böra stadgas för den, som,
medan han står under åtal för förseelse emot denna lag, enahanda förseelse
fortsätter.

Deremot anser jag mig af skäl, som redan förut anförts, böra hemställa,
att stadgandet om ansvar för försäljning af varor, som blifvit
olofligen tillverkade, må alldeles utgå eller åtminstone inskränkas till
sådana varor, som den tilltalade ej kan visa vara af honom köpte eller
reqvirerade före den tid, då han måste anses hafva erhållit kännedom
om inregistreringen. Väl inses, att nu föreslagna uteslutning eller inskränkning
måste förringa och stundom alldeles omintetgöra verkan af
erhållet mönsterskydd, men sådan skada torde vara mindre än den, som
genom ett absolut saluförbud blefve tillskyndad den, som i god tro för
afsalu inköpt olofligen tillverkade varor.

Det i 2 mom. förekommande uttrycket »mönstrets innehafvare»
torde utbytas mot ordet »målsegande.»

Slutligen anser jag böra efter denna i en särskild § upptagas en
föreskrift af enahanda innehåll, som 21 § i förslaget till patentlag.

§ 11.

Justitierådet Naumann hänförde sig till Kommerkollogii utlåtande
vid denna §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Enligt ordalagen i 1 mom. af denna
§ skulle den föreslagna lagen vara tillämplig å varutillverkning hvar
helst den utöfvades, allenast den skedde efter mönster tillhörigt svensk
medborgare eller sådan utländing, som här i riket lagligen utöfvar
varutillverkning; men med afseende å innehållet af 1 och 7 §§ samt
vid jemförelse med komiterades motiv torde framgå uppenbart att
lagen är afsedd att ega tillämplighet endast å inhemsk varutillverkning;
och då detta icke behöfver i en särskild § upprepas, hemställer jag, att
lista punkten må utgå.

Slutligen, då detta lagförslag åsyftande skydd för den inhemska
industrien, skulle, för att kunna göras tillämpligt mot den inhemska
industrien till skydd för utländsk sådan, erfordra väsentliga ändringar
och omarbetningar, anser jag, att bestämmelsen i 2 mom. af denna §
icke bör i detta förslag inrymmas.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rabe, Huss och Lindhagen ansågo,
att stadgande borde i författningen införas angående företrädesrätten
i det fall att samma eller väsentligen lika mönster eller modell för
tvännes eller fleres räkning inregistrerats, i afseende hvarå Justitieråden
Wretman, von Hofsten och Lindhagen ansågo företrädet böra beräknas
efter inregistreringsdagen, men Justieråden Rabe och Huss efter ansökningstiden.

Justitierådet Rabe anförde särskildt: Under åberopande af hvad jag
yttrat vid 13 § i förslaget till förordning angående patent, anser jag,
att förslaget bör jemväl innehålla, att beviljad skyddsrätt för mönster
eller modell får med eller utan vilkor eller inskränkning öfverlåtas å
annan, men öfvergår vid innchafvarens död, om sådan öfverlåtelse ej
skett, till hans rättsinnehafvare efter lag.

Justitieråden Wretman, von Hofsten och Lindhagen ansågo sig äfven
böra afgifva yttrande i anledning - af komiterades hemställan att lagen
angående efterbildning af konstverk den 3 Maj 1867 måtte sålunda
ändras, att det i § 4 mom. 2 af nämnda lag förekommande undantagsstadgande
måtte utgå, dervid bemälde Justitieråd funno för sin del, att

flen tillämnade författningen angående skydd för industriela mönster
och modeller, sådan den föreslagits, ej påkallade den af komiterade
ifrågasatta ändringen af lagen angående efterbildning af konstverk.

3:o. Förslag till förordning angående skydd för

varumärken.

Justitierådet Lindhagen yttrade: det skydd, som afses i förslaget,
är af den art, att det helt och hållet faller inom Strafflagens område.
Utan att ingripa allt för våldsamt och störande i den allmänna samfärdseln
kan man svårligen ålägga straff för begagnande af annans
märke med mindre än att det är erkändt eller anses uppenbart, att den
tilltalade vid handlingens begående vetat utaf att annan redan förut
hade lika märke, hvilket blifvit på det i författningen bestämda sätt
offentliggjord! Men i sådant fall är den tilltalade förvunnen om oredlighet
eller bedrägeri, som bör bedömas endast efter strafflagen; och
är denne icke nog uttömmande för att kunna meddela det skydd, som
billigt kan fordras uti ifrågavarande hänseende, så lärer rätta medlet
vara att genom utveckling af strafflagen söka bota bristen. Ser man
ock på tydelsen af § 8 i det remitterade förslaget, så visar sig, att
komiterade ej heller kommit till annat resultat än att den stora apparaten
med en ny författning reducerats helt enkelt till ett tillägg till
strafflagen, — en form för lagstiftningen som är så mycket mindre
lämplig, som reda och konseqvens alldeles offras ifall man på sådant
sätt bildar små fristående strafflagar bredvid den stora. Vill man nödvändigt
hafva en författning uti förevarande ämne, så synes denna böra
inskränkas till ett reglemente för varumärkens inregistrering, hvarigenom
staten går de enskilda till mötes att för dem underlätta det offentliggörande,
som omförmäles i Kongl. Kungörelsen den 13 Juni 1862, der
det heter: »ankommande det följaktligen på fabriks- och handtverksidkare
sjelfve att, om de så för godt finna, å sina arbeten anbringa
egna stämplar eller märken och dessa stämplars eller märkens utseende
och beskaffenhet offentligen tillkännagifva.» Den nya författningen
blefve då hvad den bör vara eller en utveckling af den, såsom mig
synes, riktiga grundsats, hvilken också tyckes vara följd i nämnde kungörelse,
eller att märkenas offentliggörande är en åtgärd af den enskilde
för att skaffa sig bevisningsmedel ifall han skulle nödgas väcka

åtal enligt allmän lag mot annan för svikligt begagnande af hans
märke.

Hvad förslaget i öfrigt angår, så beträder man svårligen en god
väg genom eu författning, som bar så godt som till syfte att framkalla
en oändlig äflan i fråga om skydd, och som sannolikt skall hafva
till följd en jagt till uppspårande af förmenta lagöfverträdelser, i jemförelse
med hvilken forna tiders bönhasjagter försvinna till intet. Olägenheterna
häraf skola tilltaga i samma mån rörelsen utvecklas och
blifver lifligare. Den osäkerhet och oro i handel och vandel, som på
sådant sätt framkallas, skola säkerligen i ytterst ringa mån kunna godtgöras
genom de fördelar, som må tillskyndas några få stora yrkesidkare,
vare sig personer eller bolag, som grunda sin rörelse på stark
omsättning till ej ringa del på utlandet och hvilkas intressen hufvudsakligen
skulle genom författningen tillgodoses. Det vill också synas
som särskilda varumärken skulle i en stor del fall vara obehöfliga, om
man redbart ville tillita den vida naturligare utvägen att utsätta sitt
namn eller firma jemte tillverkningsstället eller det ställe, der handeln
drifves; men den farhågan ligger nära till hands att tanken på den i
förslagets 5 § omhandlade industrien med öfverlåtelse af varumärken
ej så litet bidragit att framkalla föreställning om ett större behof af
sådana märkens användande än som verkligen kan finnas till.

På grund af hvad jag sålunda anfört kan jag för min del ej tillstyrka
antagandet af en sådan författning, som med förslaget afses.

Vid härefter företagen granskning af de grunder för den tillämnade
författningen, som behandlats under förslagets särskilda paragrafer,
uti hvilken granskning Justitierådet Lindhagen deltog, förekom
vid

§ 1.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rote, Huss och Lindhagen anförde:
Då första punkten i § 9 uppenbarligen hör till det ämne, som
behandlas i förevarande §, synes anmärkning emot nämnda punkt och
§ 1 böra ske i ett sammanhang. Det bör då erinras, att, enär skyddadt
varumärke ej bör afse ett personligt privilegium, utan måste hafva
till syfte att utmärka varutillverkning eller handel, som verkligen utöfvas,
författningen bör uppställas så, att en sådan mening tydligen
framgår deraf. Vidare bör det utsägas otvätydigt, livilket icke är fallet
genom den i första punkten af § 9 begagnade ordställning, att alldeles
lika fordran ställes på svensk medborgare och utländning i det afseende -

ende, hvarom der är fråga, eller att de skola lagligen idka varutillverkning
eller handel i riket. Slutligen hör erinras, att ordalagen må väljas
så, att ingen tvekan finnes derom att skyddet är lika kraftigt ehvad
märket anbringas på sjelfva varan eller på det kärl eller omslag, hvari
hon förvaras.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Då förslaget säkerligen icke afser
att stadga skydd för märken å andra varor, än som äro afsedda för
afsalu, då på det lagen må vinna tillämplighet jemväl i afseende å de
slag af varor, der märke ej kan anbringas å sjelfva varan utan endast
å det kärl eller omslag, hvari densamma förvaras, och då i fråga om
lagens omfång uppenbarligen icke näringsidkarens nationalitet, utan det
huruvida näringen utöfvas inom eller utom Riket måste vara det bestämmande,
hemställer jag, att 1 § må sålunda affattas att hvar, som
inom Riket lagligen idkar varutillverkning eller handel, må under de
vilkor, som nedan i lagen bestämmas, vinna uteslutande rätt till begagnande
af de särskilda märken, hvarmed han vill beteckna de varor,
som här af honom för afsalu tillverkats eller till salu hållas, ehvad
märket anbringas å sjelfva varan eller å dess inpackning.

I följd häraf hemställes ock, att 1 mom. i 9 § må utgå.

§ 2.

Just-itieråden Wretman och Lindhagen yttrade: Med åberopande af
hvad som erinrats vid granskningen af förslaget till patentlag om olämpligheten
att göra patentverket till sededomare, hemställes, att det bär
förekommande förbudet att meddela skydd för märke, hvars begagnande
vore egnadt att väcka förargelse, måtte utgå. Huruvida skydd
må meddelas bör icke få bero på en myndighets tycken angående hvad
som må anses förargelseväckande eller ej; och kommer, på sätt nedan
hemställes, myndighetens åtgärd att inskränkas till blott en inregistrering,
så finnes än mindre skäl att föreskrifva en pröfning ensamt i
afseende å den förargelseväckande egenskapen.

Justitierådet Naumann hänförde sig till Kommerskollegii utlåtande
vid denna §.

Justitierådet Glimstedt erinrade: I likhet med hvad Danska lagen
den 2 Juli 1880 angående skydd för varumärken innehåller torde från
rätt till sådant skydd uteslutas jemväl sådant märke, som innehåller
vare sig annan persons eller firmas namn eller namn å annan ort än
der tillverkningen egt ruin.

Bih. till Biksd. Prof. 1882. 1 Sami, 1 Bfd.

§ 3.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Lindhagen och Glimstedt erinrade,
i likhet med hvad som blifvit hemstäldt vid de två föregående
författningsförslagen, att man ej borde i författningen definitivt bestämma
hvilken myndighet skall hafva bestyret med inregistreringen,
utan borde hänvisning ske allenast i allmänna ordalag till inregistreringsmyndigheten.

Justitierådet Naumann hänförde sig till Kommerskollegii utlåtande
derom att den offentliga myndigheten skall utfärda kungörelse om hvarje
beslut, genom hvilket ansökning om skydd för varumärke blifvit bifallen.

Justitierådet Rahe erinrade: Då i de fall, att lika eller väsentligen
lika varumärken med afseende å samma varuslag blifvit för tvännes
eller fleres räkning inregistrerade, den skulle hafva företräde till märkenas
begagnande, som inregistrering af desamma först sökt, anser jag,
att i varumärkesregistret anteckning bör göras jemväl om dagen och
den tid på dagen, när inregistreringsansökningen till Kommerskollegium
ingafs.

Justitierådet .Lindhagen anförde särskildt: Af ordalagen synes, att
man tänkt sig ett omständligt till vägagående med ansökan, pröfning
och formligt utslag. Sådant synes dock aldra minst vara på sin plats
med eu så enkel sak, som märkenas inregistrering, utan torde författningen
i detta afseende höra innehålla föreskrift derom att, om allt
blifvit fullgjordt, som författningen fordrar för inregistrerings erhållande,
hvartill jemväl hörer att den bestämda afgiften blifvit erlagd,
anteckning om märket skall ske uti ett för sådant ändamål upprättadt
register.

§ 5.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rahe, Huss och Lindhagen anförde:
Föreskriften i denna § om öfverlåtelse af skyddsrätteri synes
icke kunna gillas. Afsigten med författningen bör ej vara annat än
den att bereda varutillverkare och handlande, hvilka redan förvärfvat
sin näring ett godt anseende eller önska bereda den ett sådant, tillfälle
att genom ett särskildt kännetecken, som ej må brukas af andra,
låta allmänheten veta, hvilka varor som komma från dem och för hvilkas
godhet de således ikläda sig ett moraliskt ansvar, af hvilket förfarande
då äfven allmänheten skulle tillskyndas båtnad. Men det kan

icke vara välbetänkt att, såsom bär föreslås, göra varumärket till eu
personlig rätt, som genom öfverlåtelse öfvergår från man till man utan
samband med den rörelse, till hvars fromma skyddet ursprungligen var
gifvet, och sålunda framkalla här i landet en ingalunda önskvärd industri
att göra affärer i varumärken, hvarigenom allmänheten icke längre
skulle i varumärkena hafva någon ledning för sitt omdöme, hvarest goda
varor voro att tillgå, utan tvärtom skulle blifva i det afseendet vilseledd.
Det hemställes alltså, att hvad som stadgas i andra och tredje
punkterna af förevarande § måtte utgå. Deremot vore det i sin ordning
och torde äfven vara nödigt att bestämdt uttrycka i författningen,
att varumärkena icke må gälla annat än såsom åtföljande den varutillverkning
eller handel, till hvilkas förmån de ursprungligen blifvit inregistrerade,
derest den, som genom arf, öfverlåtelse eller på annat lagligt
sätt öfvertagit denna rörelse, derom inom viss tid gör anmälan.

Justitierådet Rabe tilläde för sin del: Derest hvad förslaget innehåller
i andra och tredje punkterna af 5 § bibehålies, torde tvekan
kunna uppstå dels huruvida någons rättighet att begagna visst varumärke
kunde annorledes än genom öfverlåtelse öfvergå till annan, dels
ock om verkliga meningen med stadgandet i tredje punkten, såsom t.
ex. huruvida förenämnda rättighet, ändå att densamma blifvit å annan
öfverlåten, fortfarande mot tredje man tillkomme öfverlåtaren, samt
huruvida den, å hvilken rättigheten till begagnande af visst varumärke
blifvit å någon öfverlåten, kunde, på talan af annan, dömas till ansvar
för märkets nyttjande, ehuru han dertill fått tillstånd af den, för hvilkens
räkning märket inregistrerats.

Justitierådet Naumann ansåg förevarande § handla om skyddsrättens
öfverlåtande, således icke om varumärket allena, utan om detta i förening
med den varutillverkning eller handel, hvilken varumärket tillhör;
hvadan Justitierådet ej fann sig kunna biträda ofvanstående anmärkning.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Skyddsrätten för varumärket synes
mig stå i sådant sammanhang med den rörelse, hvarå märket gagnas,
att någon öfverlåtelse af skyddsrätten utan öfverlåtelse af sjelfva rörelsen
borde snarare förbjudas än genom lagstadgande befrämjas, hvarföre
jag tillstyrker, att 2:dra och 3:dje punkterna i denna § må utgå.

§ 6.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rabe, Huss och Lindhagen ansågo
stadgande böra i författningen införas derom att sådan tvist, hvarom
i denna § sägs, må göras anhängig vid domstol i den ort, der svaran -

den har sitt hemvist; samt yttrade vidare: att, om någon, före förslagets
utfärdande såsom lag, å sina varor användt särskildt märke, som
han jemväl derförinnan enligt Förordningen den 13 Juni 1862 offentligen
tillkännagifvit, billigheten syntes fordra, att, derest han inom viss
tid från det förslaget blefve som lag gällande, ingifvit ansökning om
märkets inregistrering och sådan skett, honom borde tillerkännas företräde
till märkets begagnande framför annan, som tidigare för samma
märke sökt inregistrering, men det icke nyttjat och offentliggjort innan
förslaget utfärdades såsom lag.

Justitieråden Wretman, von Ho faten och Lindhagen tilläde: Företräde
till skydd för varumärke i händelse af kollision torde ej kunna,
såsom här sägs, räknas från liden för anmälan eller ansökning, utan
från den tid, då skyddet uppstod genom inregisteringen. En sådan
grundsats är ock följd i nästföregående § och torde äfven här böra
följdriktigt tillämpas.

Justitierådet Naumann fäste uppmärksamheten på Kommerskollegii
yttrande vid denna §.

§ 7.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rahe, Huss och Lindhagen ansågo
stadgande böra i författningen införas derom att skydd för varumärke
upphör inom viss utsatt tid sedan den varutillverkning eller handel,
för hvars skydd märket inregistrerats, upphört att utö-fvas.

Justitierådet Lindhagen yttrade särskildt: Då det är svårt att på
förhand tillförlitligt uppräkna alla de fall, då vunnet skydd kan upphöra,
synes det mig lämpligast att i författningen införa allenast eu
allmän föreskrift att, då till inregistreringsmyndighetens kännedom kommit
att vunnet skydd förverkats eller eljest upphört, så skall det märke,
hvarför skyddet vunnits, afföra» ur registret.

§ 8.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rahe, Huss och Lindhagen anförde:
Enär bland handlingar, som i allmänna strafflagen med ansvar
beläggas, äfven upptagits i 22 kap. 16 § den: att olofligen å tillverkning,
som till salu hålles, sätta annans märke, än rätte tillverkarens,
borde ifrågavarande författningsförslag hafva till ändamål icke att genom
ansvarsbestämmelser gifva skydd för varumärken, hvarigenom förslaget
inginge på ett område, som tillhörde allmänna strafflagen, utan

endast att meddela bestämmelser om sättet och vilkoren för vinnande
af uteslutande rätt till begagnande af särskilda varumärken samt om
vilkoren för sådan rätts åtnjutande och om dess upphörande, men erforderligt
skydd för varumärken beredes derigenom, att ofvan berörda
lagrum ändrades så, att det deri stadgade straff komme att drabba jemväl
den, som olofligen å varor satte lika eller väsentligen lika märke
med sådant, till hvars begagnande för samma varuslag, honom veterligen,
annan hade uteslutande rätt, eller som olofligen hölle till salu
varor, hvilka, honom veterligen, voro, på sätt nämndt är, olagligen betecknade;
hvarjemte torde kunna föreskrifvas, att de olofligen anbragta
märkena skulle utplånas, om så ske kunde, eller ock varorna förstöras.

Hvad särskilt angår andra stycket i 8 §:n, synes oss detsamma
desto mindre böra hafva sin plats uti förevarande förslag, som förslaget
icke innehåller några bestämmelser angående nyttjande af namn
eller firma såsom varumärke, utan endast meddelar föreskrifter om rätt
till begagnade af »särskilda» varumärken, hvarmed, enligt livad motiven
närmare utvisa, icke skulle förstås varutillverkares eller handlandes
namn eller firma.

Vi hemställa alltså, att hvad 8 § innehåller måtte ur förslaget
uteslutas.

Justitierådet Naumann fäste uppmärksamheten på innehållet af
Kommerskollegii utlåtande vid denna §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Förslagets syfte med första alternativet
i första mom. af denna § lärer väl ej afse att till brott konstruera
annat förfarande än det då varutillverkare eller handlande olofligen
å sina varor, som till salu hållas, sätter märke af beskaffenhet
som i paragrafen sägs; men då sådant förfarande, äfven om lof dertill må
vara af den privilegierade märkesinnehafvaren meddeladt, likväl innefattar
ett brott mot allmänheten, som genom likheten med det privilegierade
märket utsättes för möjligheten att blifva bedragen i afseende å omständigheter,
som vid inköp äro för köpare bestämmande, får jag, under
åberopande af hvad vid 1 § i fråga om märke å emballage anförts,
hemställa, att orden »hvar som olofligen å varor sätter märke» må ändras
till:

»Varutillverkare eller handlande, hvilken å sina varor, som till salu
hållas, eller å kärl eller omslag, hvari sådana varor vid försäljning utlemnas,
sätter märke.»

2 mom. i denna § afser fall, som icke innefatta kränkning i någon
rätt, den der i detta lagförslag utgör föremål för bestämmande; hvarföre
detta mom. torde ur §:n utgå.

Deremot torde böra i en särskild § efter denna upptagas en föreskrift
af enahanda innehåll som 21 § i förslaget angående patent.

§ 9.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rabe, Huss och Lindhagen hänvisade
till hvad de yttrat vid § 1.

Justitierådet Naumann hänförde sig, i afseende på senare punkten,
till Kommerskollegii utlåtande vid förevarande §, samt hemstälde
tillika, huruvida icke de tre Makttag elsen borde observeras, hvilka äro
omnämnda i slutet af § 19 uti Dansk Lov den 2 Juli 1880 om Beskyttelse
for varemmrker.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Med afseende å hvad jag redan i
afseende å 1 mom. af denna § anfört, hemställer jag, att denna § må
innehålla, att det på Konungens särskilda pröfning ankommer huruvida
Förordningens bestämmelser må, under förutsättning af ömsesidighet,
förklaras gälla äfven till skydd för märken å varor, som utrikes tillverkas
eller bringas i handel.

§ 11-

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rabe, Huss, Lindhagen och Glimstedt
yttrade, att, såvida någon uteslutande rätt till begagnande af sådana
varumärken, som förslaget afsåge, icke torde hafva, enligt hittills
gällande föreskrifter, kunnat förvärfvas, sista punkten uti ifrågavarande
§ syntes böra utgå.

Deremot och då upplyst vore, att inom vissa industrigrenar begagnades
märken, hvilka uteslutande bestodo af bokstäfver eller siffror,
äfvensom lika märken, ansågo Justitieråden

dels att från förbudet mot inregistrering af varumärke, som uteslutande
bestode af bokstäfver eller siffror, borde undantagas de fall,
när varutillverkare eller handlande redan, innan förslaget blefve såsom
lag utfärdadt, sådant märke begagnat å samma varuslag, hvilka de ville
dermed fortfarande beteckna, dock att ansökning om dylika märkens
inregistrering borde göras inom viss tid från det lagen trädde i verksamhet; dels

ock att stadgande borde i förslaget införas derom att, om två
eller flere inom viss i förslaget bestämd tid från detsammas inträdande
i kraft som lag sökt inregistrering af lika eller väsentligen lika, af
dem, före förslagets utfärdande såsom lag, å samma varuslag nyttjade

marken, och inregistrering af märkena skett, den skulle hafva företräde
till deras begagnande, hvilken, innan förslaget utfärdades som lag, märkena
såsom sina jemlik! Förordningen den 13 Juni 1862 först offentligen
tillkännagifvit.

Anmäles.

Ex protocollo
E. Adlerstråhle.

Stockholm, K. L. Beckman, 1881.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 25 Januari 1884.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Ii ans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hociischild,
Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Ottek,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding,

von Krusenstjerna.

Chefen för civildepartementet, Statsrådet von Krusenstjerna anförde
i underdånighet: ,

»Sedan Eders Kongl. Maj:t den 11 Maj 1877 behagat åt särskilde
komiterade uppdraga, bland annat, att utreda, huruvida och i hvilka
fall patentskydd kunde vara berättigadt och för vårt land gagneligt,
samt, derest sådant skydd fortfarande skulle anses nyttigt och behöflig!,
utarbeta förslag till förordning i ämnet, afgåfvo desse komiterade
den 6 November 1878 underdånigt betänkande angående patentskydd
med förslag till förordning angående patent. Öfver detta förslag har,
i enlighet med den 30 December 1878 meddelad nådig befallning,
Kommerskollegiet, efter att hafva infordrat yttrande från, bland andra,

Bill. till Itilcsd. Frot. 1884. 1 Sami. 1 Åfd. 12 Käft. 1

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

styrelsen för svenska slöjdföreningen, inkommit med underdånigt yttrande
af den 18 Juni 1880, hvarefter Högsta Domstolen afgifvit utlåtande
i ämnet, sådant detsamma finnes intaget i Högsta Domstolens
protokoll för den 12 Oktober 1881».

Efter att hafva redogjort för innehållet af såväl komiterades berörda
förslag som ock de deröfver afgifna yttranden, anförde Departementschefen
vidare:

»Då komiterade afgåfvo sitt underdåniga betänkande voro tidsförhållandena
mindre gynsamma för genomförande af vigtiga reformer på
patentlagstiftningens område. Den mot patentinstitutionen fiendtligt
rörelse, som uppstått i början af 1860-talet, hade visserligen efter de
omfattande undersökningar rörande patentskyddets verkan, som föranstaltats
i England år 1871, och efter patentkongressen i Wien år
1873 gifvit, vika för andra och sundare åsigter samt efterträdts af
sträfvanden att i patentlagstiftningen införa reformer, hvarigenom såväl
uppfinnarens som samhällets intressen behörigen tillgodosågos.

Dessa sträfvanden hade äfven burit frukt i den för hela tyska
riket gemensamma patentlag, som utfärdats den 25 Maj 1877. Men
flere af de i denna lag upptagna nya grundsatser voro ännu föremål
för kontroverser mellan de patenträttslärde, och deras praktiska tilllämpning
hade under allt för kort tid fortgått för att man med afseende
å dem skulle i någon vidsträcktare mån kunnat åberopa erfarenhetens
vittnesbörd. I de länder, der patentinstitutionen fått sin förnämsta
användning och utveckling, England och Nordamerikas Förenta
stater, hade reformarbetet ännu endast stannat vid förslag.

Sedan nämnda tid hafva emellertid förhållandena väsentligen förändrats.
I flera af de frågor, som utgjort föremål för olika åsigter,
hafva större klarhet och enighet er nätts. Den tyska patentlagen har
under en längre tidsföljd varit i verksamhet pell befunnits lämplig att
i mycket tjena till förebild vid andra länders lagstiftningsarbete. I
Norge föreligger ett hufvudsakligen på den tyska lagens grundval utarbetadt,
förslag till lagstiftning i ämnet, afgifvot i Januari 1883 af
särskilde komiterade, och äfven i patentinstitutionens stamland, England,
har ny patentlag, i många delar bygd på väsentligen samma
grunder, den 25 Augusti nyss nämnda år utfärdats.

De bemödanden att öfvervinna patentinstitutionens territoriela begränsning,
hvilka allt sedan Wienerkongressen fortgått jemsides med reformarbetet
inom de enskilda staternas lagstiftningar, hafva äfven nyligen
i väsentlig mån krönts med framgång, i det vid den internationela
konferens, hvilken på inbjudning af Franska Republikens regering

KongI. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

egde rum i Paris under Mars månad sistlidna år, och vid hvilken äfven
de Förenade Rikena voro representerade, uppgjorts förslag till en internationel
konvention angående den så kallade industriela eganderätten,
hvilken konvention för närvarande biträdts af ett stort antal stater
inom och utom Europa.

Ifrågavarande vigtiga lagstiftningsarbete torde på grund häraf nu
böra bringas till fullbordan. I sådant syfte har också ett förslag till
förnyad förordning angående patent blifvit inom civildepartementet
utarbetadt, livilket jag nu tillåter mig för Eders Kongl. Maj:t anmäla.

Vid utarbetandet af detta författningsförslag hafva komiterades
förslag af år 1878 och de med anledning deraf afgifna yttranden, särskildt
Kommerskollegiets och Högsta Domstolens, tjenat till väsentlig
ledning, hvarjemte tagits behörig hänsyn till den nyaste utländska lagstiftningen
i ämnet. Det på grund häraf först uppgjorda utkastet har
sedermera äfven undergått granskning af några'' i patentfrågor särskildt
förfarna personer, åt hvilka utkastet för sådant ändamål öfverlemnats,
och hafva deras erinringar delvis föranledt en ytterligare omarbetning
af förslaget.

Hufvudgrunderna i förslaget äro i korthet följande:

Patent meddelas för nya uppfinningar af industriela alster eller af
särskilda sätt för sådana alsters tillverkning.

Patentskydd tillkommer endast uppfinnaren eller dennes rättsinnehafvare.

Svensk och utländsk uppfinnare äro i fråga om patentskydd likstälde.

Vid pröfning af patentansökningar användes det s. k. uppbudsförfarandet.

I fråga om sättet för meddelande mellan patentsökande och andra
parter, å ena, samt patentmyndigheten, å andra sidan, lemnas åtskilliga
stadganden i syfte att, med öfvergifvande af en alltför sträng formalism
i berörda hänseende, meddelandet måtte befrias från alla onödigt hämmande
band.

Patenttiden är lika för alla patent, 15 år.

För patents erhållande och fortfarande åtnjutande skola utgifter
erläggas. Inbetalningen sker successive för hvarje patentår med lägre
belopp i början och högre under senare delen af patenttiden. Sammanlagda
beloppet af afgifterna till patentmyndigheten för ett patent,
som förblifver i kraft under hela patenttiden, uppgår till 775 kronor.

Patentsbeskrifningens offentliggörande sker genom patentmyndigheten
och på allmän bekostnad.

Konc/l. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

För åtnjutande af patentskydd fordras, att uppfinningen inom viss
tid (tre till fyra år) efter patentets meddelande bringas till utöfning
inom riket och att den sedermera fortfarande utöfvas.

Något s. k licenstvång finnes ej, men om det allmännas intresse
sådant fordrar, kan Konungen föreskrifva, att en patenterad uppfinning
skall mot ersättning upplåtas till statens eller allmänhetens begagnande.

Tvister om patents giltighet upptagas i första hand af Stockholms
rådstufvurätt.

Ansvaret för patentbrott är skärpt mot hvad nu gäller.

Särskilda stadganden äro gifna i syfte att möjliggöra Sveriges
anslutning till Pariserkonventionen.

Patent, meddeladt enligt äldre lag, kan, om patenthafvaren så önskar,
få utbytas mot ett patent enligt den nya författningen.

I fråga om förslagets särskilda bestämmelser anhåller jag att beträffande
de delar, som öfverensstämma med hvad komiterade föreslagit,
i allmänhet få hänvisa till de af komiterade i deras betänkande
anförda motiv, och torde jag således nu få inskränka mig hufvudsakligen
till att redogöra för anledningen till de ändringar, som ifrågasättas.

1 §. Vid 1 § hafva styrelsen för svenska slöjdföreningen och Kom merskollegiet

anmärkt, att i författningen borde, på sätt i gällande patentlag
skett, införas ett uttryckligt stadgande derom att jemväl förbättringar
af redan patenterade uppfinningar kunna göras till föremål
för patent, men att i sådant fall patentet icke må afse annat än sjelfva
förbättringen. Af anledningar, komiterade anfört, hafva emellertid några
särskilda stadganden härom icke funnits erforderliga; sådana förekomma
icke heller i de nyare främmande patentlagarne.

I särskildt afgifvet yttrande har en ledamot i komitén yrkat, att
i författningen måtte bestämdt angifvas, att endast uppfinnare och uppfinnares
rättsinnehafvare äro berättigade till patents erhållande. I
samma rigtning hafva ock sedermera samtliga myndigheter uttalat sig.
Då det föreslagna stadgandet obestridligen på det närmaste öfverensstämmer
med den antagna grunden för patenträtten, har stadgandet
ansetts böra i författningen inflyta, hvarvid det synts böra affattas i
så nära öfverensstämmelse med motsvarande stadgande i nu gällande
lag, att deraf jemväl framgår, att patentsökandes nationalitet icke i och
för sig kan utgöra något hinder för patents meddelande.

2 §. Med upptagande af eu bestämmelse i den tyska patentlagen hafva

komiterade från föremålen för patent uteslutit, bland annat, »alster,
som på kemisk väg eller genom blandning af särskilda ämnen framställas».
Lika med Kommerskollegiet anser jag dock en dylik in -

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition No 20.

skränkning i den allmänna bestämmelsen om industriela alsters patenterbarhet
mindre lämplig. Den förekommer ej heller i den nya engelska
patentlagen.

Enligt komiterades förslag skulle ett mera fullständigt offentlig- 3 §.
görande af en uppfinning, vare sig genom dess beskrifvande i allmänt
tillgänglig tryckt skrift eller genom öppen utöfning, städse medföra,
att dylik uppfinning vid sedermera skeende ansökning om patent icke
finge betraktas såsom ny och följaktligen ej heller kunde patenteras.

Skola ej sådana bestämmelser leda till obillighet, synas de emellertid
böra för vissa fall modifieras. De flesta patentlagar stadga nemligen,
att en noggrann beskrifning öfver uppfinningen skall i sammanhang é
med patents beviljande offentliggöras. Skulle nu eu dylik publikation
i utlandet betaga uppfinningen dess egenskap af nyhet, så att en sedermera
här i landet skeende patentansökning på denna grund måste afslås,
stode för utländsk uppfinnare ingen annan utväg öppen än att
samtidigt ingifva ansökning härstädes och i utlandet, ett tillvägagående,
som dock uppenbarligen ofta kunde vara förenadt med betydande svårigheter.
'' Vår nu gällande patentlag har också tagit hänsyn härtill och
undantagit offentliggörandet af en uppfinning utrikes för vinnande af
patent från den allmänna regeln, att eu uppfinning, för att vara patenterbar,
icke får vara förut offentliggjord. Detta stadgande går dock
för långt så till vida, att någon tid icke finnes bestämd, inom hvilken
efter offentliggörandet i utlandet ansökan om patent härstädes bör hafva
inkommit; och har på grund häraf föreslagits, att vederbörande visserligen
bör erhålla rätt att, äfven om hans uppfinning offentliggjorts af
utländsk patentmyndighet, likväl å samma uppfinning härstädes erhålla
patent, dock endast under förutsättning, att ansökning derom inkommer
inom sex månader efter offentliggörandet i utlandet. Ett liknande
temporärt skydd mot den eljest stadgade följden af en uppfinnings
offentliggörande torde äfven af lätt insedda skäl böra medgifvas för
det fall, att en uppfinning förevisas å internationel utställning. Dessa
båda undantag, som hafva sin motsvarighet i flere utländske patentlagar,
äro för öfrig! äfven påkallade af möjligheten af en anslutning
från svensk sida till den internationela patentunionen. Pariserkonventionen
upptager nemligen under artiklarne 4 och 11 i samma syfte affattade
bestämmelser.

Angående beskaffenheten af de handlingar, som böra biläggas ansökan
om patent, innehåller komiterades förslag bland annat, att dy- ~ <s,v
lik ansökan skall beledsagas af tydlig och fullständig samt af erforderliga
ritningar, modeller och varuprof åtföljd beskrifning, hvaremot

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

åt patentmyndigheten skulle öfverlemnas att angående patenthandlingarnes
beskaffenhet i öfrigt meddela närmare föreskrifter. Mot sistnämnda
stadgande liar, som det synes med fog, blifvit anmärkt, att
detsamma innebär en alltför vidsträckt fullmagt för patentmyndigheten,
hvarigenom denna komme att ingripa i sådant, som endast tillhörde
lagstiftningen. De närmare föreskrifter i ämnet, som icke anse£ böra
inflyta i patentförordningen, torde också lämpligast meddelas antingen
i patentmyndighetens instruktion eller i särskilda reglementariska bestämmelser,
hvilka dock icke lära böra utfärdas förr än patentmyndigheten
fått tillfälle att i ämnet afgifva förslag.
é I sjelfva författningen torde för öfrigt i förevarande afseende böra
upptagas något fullständigare bestämmelser än de af komiterade föreslagna.
Såväl beskrifningen som de för uppfinningens tydliggörande
erforderliga ritningar synas sålunda, för att underlätta bestyret med
patentpublikationerna, böra ingifvas i två exemplar. Då vidare en fullständig
kännedom om de respektive uppfinningarne måste anses såsom
ett oeftergiflig! vilkor för patents meddelande, torde det med afseende
å beskrifningens innehåll böra uttryckligen stadgas, att densamma
skall vara så tydlig och fullständig, att sakkunnig person med
ledning deraf kan utöfva uppfinningen. Såväl vid förpröfningen som
i händelse af möjligen uppkommande tvist om patenträttighet torde det
slutligen vara fördelaktigt, om patentsökanden tvungits att redan från
början noggrant angifva och begränsa sina patentanspråk. På grund
häraf har, med upptagande af ett i flere utländske patentlagar förekommande
stadgande, sökanden fått sig ålagdt att ej mindre i ansökningen
uppgifva uppfinningens benämning, än ock i beskrifningen bestämdt
angifva hvad han anser vara det nya i uppfinningen.

På sätt styrelsen för svenska slöjdföreningen och Kommerskollegiet
anmärkt, synes deremot ingifvandet af modeller och varuprof icke
böra fordras i andra fall, än då sådant för uppfinningens tydliggörande
är oundgängligen behöflig!.

På de inom Högsta Domstolen anförda skäl har jag trott det böra
åläggas utrikes bosatt patentsökande att vid ansökningen foga sjelfva
vfullmagten för det ombud, hvithet han är skyldig att för sig ställa,
äfvensom att denna fullmagt bör vara så vidsträckt, att den innefattar
rätt att å hufvudmannens vägnar svara icke allenast vid domstol utan
i allt hvad patentet angår.

Om i författningen uttryckligen angifves, att patent icke må meddelar
annat än åt uppfinnaren och dennes rättsinnehafvare, torde det
äfven böra åläggas patentsökande, som ej sjelf är uppfinnare, att vid

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

patentansökningen foga de handlingar, som styrka hans anspråk såsom
innehafvare af uppfinningen.

Det af komiterade från nu gällande patentlag upptagna stadgandet,
att, derest sökanden ingifvit beskrifningen med dess bilagor förseglad,
förseglingen ej må brytas förr än ärendet till pröfning företages, lär
svårligen äfven vid en förpröfning, anordnad i öfverensstämmelse med
komiterades förslag, alltid kunna iakttagas. Om, på sätt vid 10 § föreslås,
patentskyddet får vidtaga redan med ansökningens ingifvande,
synes ett dylikt stadgande ej heller vara af något särskilt behof påkalladt.

Synnerligen önskvärd! är, att patentlagstiftningen så anordnas, att
den icke genom onödig formalism lägger hinder i de patentsökandes
väg. Ur denna synpunkt torde sättet för meddelanden emellan patentsökande
och andra parter, å ena, samt patentmyndigheten, å andra sidan,
böra särskild! beaktas, likasom ock de åtgärder patentmyndigheten
har att vidtaga, då ansökningshandlingar inkommit i ofullständigt skick.
I förenämnda hänseende har jag med upptagande af en utaf en reservant
inom komitén framstäld åsigt, som sedermera äfven vunnit understöd
inom Högsta Domstolen, trott det höra ej mindre medgifvas patentsökande
och öfriga vederbörande, som hafva med patentmyndighet
att skaffa, att skriftligen med posten utan mellanhand af ombud vända
sig direkt till patentmyndigheten, än ock åläggas nämnda myndigheten
att i vissa fall på samma sätt efter uppgifven adress meddela sig med
vederbörande. En dylik anordning är visserligen hittills hos oss temligen
oförsökt och ett förslag om dess införande torde kanske just på
grund häraf möta åtskilliga betänkligheter. En närmare bekantskap
med förfarandet skall dock, enligt min öfvertygelse, utvisa, att detsamma
icke är svårare att tillämpa härstädes än i utlandet, der det
länge varit användt, samt att de fördelar, det bereder den patentsökande
allmänheten, vida motväga det ökade besvär, det möjligen kan
tillskynda patentmyndigheten.

Hvad åter angår den påföljd, som bör stadgas för underlåtenhet
att iakttaga de formela föreskrifterna rörande patenthandlingarnes beskaffenhet,
så synes det ur den ofvan angifna synpunkten icke kunna
försvaras att låta ett formelt fel omedelbart föranleda patentansökningens
afslående. Patentmyndighetens pligt att i vissa fall genom
direkt korrespondens meddela sig med den patentsökande allmänheten
torde här företrädesvis böra komma till användning, och
patentmyndigheten har derför fatt sig ålagdt att, derest sökanden ej
med afseende å patentansökningen och dess bilagor iakttagit hvad ho -

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

nom ålegat, och anledning ej förekommit att med hänsyn till ansökningens
innehåll eller öfriga i 6 § angifna omständigheter genast afslå
ansökningen, hålla sökanden tillhanda skriftlig underrättelse, att handlingarna
icke äro kompletta, eller, om fullständig adress i ansökningen
uppgifvits, till honom öfversända sådan underrättelse med posten. Fullgör
ej sökanden sedermera inom viss af patentmyndigheten bestämd
tid hvad som brister, torde deremot patentansökningen böra anses
förfallen.

6, 7 §§. Jag delar fullkomligt komiterades åsigt derutinnan, att om man
också, i fråga om patentärendens behandling, måste såsom principiell
riktigast beteckna det så kallade förpröfningssystemet, enligt hvilket
ett patents alla både materiela och formela förutsättningar göras till
föremål för en fullständig undersökning från patentmyndighetens sida,
det dock icke bör ifrågasättas att i vårt land söka införa ett dylikt
förfarande. Oafsedt att detsamma äfven i de länder, der det fullständigast
genomförts, visat sig, särskild! i fråga om pröfning af uppfinningars
nyhet, otillräckligt för sitt ändamål, hvilket för öfrigt äfven
torde ligga i sakens natur, är det nemligen i följd af de vidlyftiga
undersökningar, som deraf påkallas, och de mångsidiga tekniska insigter,
som det förutsätter hos patentmyndigheten, förknippadt med så
betydande kostnader, att man redan på denna grund måste rygga tillbaka
för dess tillämpande. Erkännes emellertid den princip, på hvilken
detta system hvilar, torde äfven hvarje åtgärd, hvarigenom möjlighet
till eu fullständigare och mera omfattande förpröfning beredes, böra
betecknas såsom ett framsteg; och synes det på denna grund uppenbart,
att komiterades förslag skulle ej obetydligt vinna i styrka genom
en förening med det i utlandet flerstädes tillämpade så kallade uppbudssystemet,
enligt hvilket patentmyndigheten genom offentligt uppbud
lemnar allmänheten tillfälle att inkomma med invändningar mot
ifrågasatta patenters beviljande samt sålunda sökor att åt förpröfningen
gifva en kontradiktorisk form. Komiterade hafva visserligen häremot
invändt att, då uppbudet icke kunde tilläggas preclusiv verkan,
komme vederbörande industriidkare antagligen icke att begagna sig af
det erbjudna tillfället att motsätta sig beviljandet af patent, enär de
i alla händelser efter patentets meddelande kunde i vanlig ordning
väcka talan om dess annullering. Den nyligen i Tyskland vunna erfarenheten
gifver dock icke stöd för ett dylikt antagande, utan har
man i detta land haft allt skäl att lyckönska sig till uppbudsförfarandets
införande. Från den 1 Juli 1877, då den nya tyska patentlagen
trädde i kraft, till utgången af år 1879, framkallade nemligen 11,051

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 20.

af »flas Patentamt» företagna uppbud 2,039 invändningar, Indika åter
gåfvo anledning till att 539 patentansökningar afslogos. År 1880 föranledde
4,422 då företagna uppbud 897 invändningar och 300 afslag.
År 1881 eller det sista år, för hvilket statistiska uppgifter funnits att
tillgå, hade att uppvisa 4,751 uppbud, 955 invändningar och 313 afslag,
hvilket otvetydigt synes häntyda på, att uppbudsförfarandet i
Tyskland med hvarje år visar sig mer och mer motsvara det dermed
afsedda ändamålet. Det är för öfrig! icke endast i Tyskland, som
ifrågavarande förfarande befunnits praktiskt. England, som först infört
detsamma, har i sin nya patentlag bibehållit det, och äfven i den
norska patentkomiténs nu föreliggande förslag har det blifvit upptaget.
I Danmark förordades det år 1874 af såväl Landstinget som Folketingets
utskott. Att på förhand hindra uppkomsten af ett skenpatent,
hvilket vid en tillämpning af uppbudssystemet kan ske genom en
enkel anmälan hos patentmyndigheten, måste väl ock vara vida mer
betryggande emot oberättigade anspråk, än att sedermera, då kanske
redan marknaden är öfversvämmad af obehörigen tillkomna alster, underkasta
sig den osäkerhet, som en process för utverkande af patentets
upphäfvande kan medföra. Huru för öfrigt härmed än må
förhålla sig, bör det icke förbises, att genom det nu föreslagna förfarandet,
utan något nämnvärdt ökadt arbete för patentmyndigheten och
utan särskild kostnad för de patentsökande, berodes möjlighet till en
fullständigare förpröfning och på grund häraf äfven ett säkrare skydd
för lagligen bestående patenträttigheter.

Såsom redan blifvit an ty dt, innefattar uppbudet ett vädjande till
den i saken intresserade allmänheten att sjelf fullständiga de ofullkomligheter
i patentmyndighetens förberedande undersökning, som ej
kunna förekommas. Tydligt är dock, att ett dylikt vädjande icke är
påkalladt i andra fall, än då nämnda undersökning icke i och för sig
gifvit tillräcklig anledning till patentansökningens afslående. Om således
patentmyndigheten vid företagen pröfning finner uppfinningens
föremål icke vara af sådan beskaffenhet, att patent derå enligt lag
må meddelas, eller att uppfinningen uppenbarligen icke är ny, eller
har sökanden uppgifvit annan som uppfinnare, men försummat visa,
att han är dennes rättsinnehafvare, eller underlåtit erlägga föreskrifven
patentafgift, så finnes naturligen intet skäl, hvarför icke ansökningen
utan vidare skulle afslås. Uppbudet skulle deremot komma till användning
i de fall, då den förberedande undersökningen icke gifvit
anledning till ansökningens afslående. Patentmyndigheten skulle då i
Bill. till Rilcsd. Prof. 1884i 1 Kami. 1 Afd. 12 Raft. '' 2

Nongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 20.

10 §.

allmänna tidningarne införa kungörelse om ansökningen med angifvande
af dess hufvudsakliga innehåll, hvarefter under viss tid, hvilken
lämpligen synes kunna bestämmas till två månader, ansökningshandlingarna
borde hos patentmyndigheten hållas tillgängliga för allmänheten
med rätt för en hvar att mot ansökningens bifallande framställa
invändningar. Efter uppbudstidens slut skulle patentansökningen
sedermera företagas till slutlig pröfning tillsammans med möjligen inkomna
invändningar samt patentmyndigheten efter omständigheterna antingen
afslå ansökningen eller meddela det sökta patentet. Det ligger
härvid i sakens natur, att då afsigten med uppbudet endast varit ett
fullständigande af den patentmyndigheten eljest åliggande förpröfningen,
bör ett meddelande af patent utan afseende å framstäld invändning
icke föranleda dertill, att en sådan invändning efter patentets
meddelande icke å nyo kan i laga form framställas och pröfva^.
Kontrollen öfver att patentskyddet icke kommer någon obehörig
till del måste äfven i sista hand öfverlemnas åt den i saken
intresserade.

Om bestyret med patents publicerande, på sätt komiterade föreslagit,
från vederbörande patenthafvare öfverflyttas på patentmyndigheten,
torde skäl saknas att ålägga nämnda myndighet att utfärda
patentbrefven efter anslag eller att eljest, utom genom föreskrifna
publikationer, underrätta vederbörande om patentansöknings
bifallande.

Då för erforderlig kännedom om meddelade patent icke oundgängligen
lär erfordras offentliggörandet af alla beskrifningen möjligen
åtföljande bilagor utan endast sådana, sopi äro för det afsedda
ändamålet jiödiga, torde stadgandet härom böra i sådant syfte
ändras.

Enligt komiterades förslag skulle, i likhet med hvad för närvarande
eger rum, patenttiden räknas först från patentbrefvets utfärdande.
De fleste nyare patentlagar räkna emellertid nämnda tid från
den dag, då ansökningen inkom. Det synes äfven vara principielt rigtigast
att på uppfinnaren sjelf må bero, vid hvilken tidpunkt skyddet
för hans uppfinning skall börja; och i synnerhet torde detta vara i sin
ordning vid användning af uppbudssystemet, som eljest lätt nog kunde
gifva anledning till betänkliga missbruk.

Komiterade hafva föreslagit en inskränkning i den allmänna patenttiden
för det fall, att någon, som utrikes erhållit patent å en uppfinning,
sedermera härstädes söker få samma eller väsentligen lika uppfinning
patenterad. .Patent skulle då härstädes icke få meddelas för

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

längre tid än det i utlandet meddelade patentet förblefve gällande.
Såsom motiv för denna inskränkning har anförts, att vår industri och
handel eljest skulle råka i en ogynsam ställning gent emot utlandets.
Då emellertid, på sätt inom Högsta Domstolen anmärkts, denna ställning
i allt fall ej blefve ogynsammare, än derest patent å uppfinningen
aldrig varit annorstädes än här i riket meddeladt, samt stadgandet
för öfrigt äfven med de modifikationer, som af Kommerskollegiet
deruti föreslagits, lätt nog torde kunna föranleda till åtskilliga förvecklingar
och svårigheter, har detsamma blifvit ur författningen uteslutet.

Redan den år 1873 i Wien församlade patentkongressen förordade
att genom en stigande afgiftsskala lägga i uppfinnarens intresse
att så snart som möjligt låta ett gagnlöst patent förfalla. Tillvaron
af dylika patent kunna nemligen uppenbarligen icke annat än
skada de industrier, inom hvilka de förekomma. Andra skäl tala äfven
för en dylik anordning, som för närvarande är iakttagen i alla
nyare patentlagar. Under det nemligen patenthafvaren vid patenttidens
början ofta utan motsvarande fördel måste vidkännas betydande utgifter
för uppfinningens tillämpning och spridning, bör uppfinningens
afkastning och dermed äfven dess förmåga att bära patentafgifter under
patenttidens fortgång successivt stegras. Komiterade hafva äfven
så till vida upptagit ifrågavarande princip, som patentafgiften satts
lägre för de två första åren, nemligen till 50 kronor per år, än för
den efterföljande patenttiden, då den för hvarje år skulle utgå med
100 kronor.

Eu något mera graderad afgiftsskala torde dock böra tillämpas,
derest det afsedda målet verkligen skall ernås. Men härförutom
höra afgifterna i sin helhet ej obetydligt nedsättas, derest de icke
skola verka hämmande på patentväsendets utveckling. Dessa afgifter
böra nemligen- uppenbarligen icke sättas högre, än att å ena sidan
patentmyndigheten beredes fullt tillräckliga inkomster, samt å andra
sidan gagnlösa patent omintetgöras. Båda dessa syften synas dock
kunna ernås med ej obetydligt lägre utgifter än de af komiterade föreslagna,
hvilkas sammanlagda belopp för ett under 15 år gällande patent
skulle uppgå till 1,400 kronor.

Den afgift, som skall åtfölja pateiitansökningen, lär dock icke
kunna bestämmas till lägre belopp än det af komiterade ifrågasatta,
eller 50 kronor, enär, då ovisst är om och huru länge några ytterligare
afgifter komma att betalas, den första afgiften bör vara afsedd
att företrädesvis betäcka kostnaderna för patentärendets behandling
och patentets offentliggörande. Härvid möter visserligen den betänk -

ii §■

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 20.

lighet, att om stämpelafgiften för patentbrefvet bibehölles oförändrad
till det belopp, hvartill densamma enligt gällande stämpelförordning
och med beräkning af fix patenttid af 15 år för alla patent skulle uppgå
eller 105 kronor, komme utgifterna för ett patents erhållande att utgöra
155 kronor, eu summa alltför betungande för en fattig uppfinnare,
hvilken, först sedan uppfinningens industriela användbarhet blifva
åtminstone i viss mån erkänd genom patentet, kan vara i tillfälle
att förskaffa sig låneunderstöd för uppfinningens bringande till utöfning.
För undanrödjande häraf lär emellertid chefen för finansdepartementet
vara betänkt på att föreslå Eders Kongl. Maj:t aflåtande
af framställning till Riksdagen om stämpelafgiftens nedsättning till
25 kronor.

Hvad åter beträffa]- den öfriga patenttiden, torde årsafgifterna
lämpligen kunna anordnas så, att patenthafvaren för hvarje af det andra,
det tredje, det fjerde och det femte patentåret i förskott erlägger
25 kronor, för hvarje af de följande fem åren 50 kronor och för
hvarje af de fem sista åren 75 kronor. Sammanräknade beloppet
af de afgifter, som skulle erläggas för ett Under hela den faststälda
patenttiden fortfarande patent, komme sålunda att uppgå till 775
kronor eller, med tillägg af stämpeln, 800 kronor, ett belopp, som
fördeladt på femton år icke torde böra anses betungande för en uppfinning
af den betydenhet, att densamma verkligen förtjenar att patenteras,
särdeles om man besinnar, att deruti äfven inbegripes den
med patentets offentliggörande förknippade kostnad, hvilken hittills
omedelbart drabbat patenthafvaren.

Afgifterna för ett patent med samma patenttid som den nu föreslagna
utgöra sammanlagdt i Tyskland 4,717 kronor (5,300 riksmark), i
Frankrike 1,080 kronor (1,500 francs) och i Österrike 1,071 kronor (700
floriner). I Belgien äro afgifterna för 15 år 864 krono*!- (1,200 francs) och
för 20 år 1,512 kronor (2,100 francs), i England för 14 år 2,772 kronor
(154 t) och i Amerika för 17 år 121 kronor (35 dollars). Enligt norska
lagförslaget skulle afgifterna uppgå till 625 kronor. .

En beräkning af de inkomster, som med den nu i fråga satta anordningen
skulle beredas patentmyndigheten, möter visserligen åtskillig:!
svårigheter, men med temlig visshet synes dock kunna antagas, att
de föreslagna afgifterna skola till fullo förslå till bestridande af kostnaden
för patentpublikationerna och patentmyndighetens öfriga utgifter,
äfvensom inom kort derutöfver lemna tillgång till aflöning af den
för patentärendens handläggning nödiga personalen. Antalet i vårt
land beviljade patent har nemligen under senare tider nästan med

Kong!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 20.

hvarje år högst betydligt ökats. °) Sistlidet år inkommo till Kommerskollegiet
510 patentansökningar, af hvilka 44 afslogos och 466 ledde
till patents beviljande. Den nya författningens tillämpning torde emellertid
föranleda dels, att ett större antal ansökningar blifva afslagna
eller förfalla, dels ock möjligen att icke så många uppfinningar af mindre
värde patenteras. Utan att allt för myckét misstaga sig, synes man
dock kunna antaga, att åtminstone 400 patent komma att meddelas
under det första året, sedan den nya författningen trädt i kraft, eller år
1885, äfvensom att sedermera för hvarje år, åtminstone under en tidsföljd
af 15, 20 år, antalet af beviljade patent kommer att öfverstiga det föregående
årets med minst 5 procent, och således uppgå under 1886 till 420,
under 1887 till 441 o. s. v. Ensamt genom den i fråga varande afgiften
för patents erhållande skulle således patentmyndigheten beredas
en årlig inkomst af respektive 20,000, 21,000, 22,050 kronor o. s. v.
Huru afkastningen af de senare patentårens afgifter kommer att utfalla,
beror naturligtvis på huru länge patenten i allmänhet kunna antagas
gälla. Hittills har eu betydande minskning gemenligen inträdt
under tredje och fjerde patentåret, hvartill grunden torde vara att söka
i det med det förstnämnda af dessa år vidtagande utöfningstvånget.
Med den nya författningens tillämpning torde skyldigheten att erlägga
årliga patentafgifter komma att redan före nämnda, tidpunkt medföra
en liknande verkan. Den norska patentkommissionen har antagit, att
vid det andra patentårets ingång endast sjutio procent af det ursprungligen
beviljade antalet patent komma att qvarstå, vid tredje patentårets
ingång femtio procent, vid fjerde patentårets ingång fyrtio procent, samt
att en successiv minskning år från år sedermera kommer att inträda i
detta antal, så att endast omkring fem procent hinna fram till det femtonde
året eller med andra ord, att af 400 år 1885 beviljade patent endast
20 äro i kraft under år 1899. Enligt denna beräkningsgrund och
med antagande, på sätt nyss blifvit nämndt, att beviljade patent utgöra
år 1885 400, år 1886 420 o. s. v., skulle patentmyndighetens inkomster
af patentafgifter uppgå under år 1899 till 126,375 kronor.00) Denna

*) Åntalot beviljade patent utgjorde:

1858 .	.......................... 41.	1375..........	............... 226.	1880 .........	............. 406.
1863 .	....................... 181.	1876 ..........	................. 235.	1881..........	................. 400.
1868 .	.......................... 146.	1377..........	................ 261.	1882 .........	................. 440.
1873 . 1874 .	......................... 178. ........................ 188. **) Införande patentafgifter: .................. 20,000 kr.	1878 ......... 1879 ..........	................. 285. ............... 327.	1883 ..........	................. 466.
1885	1890 .........	......... 54,675 kr.	1895 ......	...... 96.550 kr.
1886	.................. 28,000 »	1891 .........	......... 63,300 »	1896 ........	....... 105,000 »
1887	................. 34,400 »	1892 ........	......... 71,675 »	1897 ........	....... 112,800 »
1888	................. 40,125 »	1893 .........	.:....... 79,750 »	1898 ........	....... 119^925 »
1889	.................. 45,775 u	1894 .........	......... 87,600 »	1899 ......	...... 126,375 »

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 20.

beräkning är naturligtvis i viss mån osäker och möjligen upphöra patenten
tidigare att gälla, än norska komissionen antagit, men å andra sidan
har ej tagits i beräkning afgiften för ansökningar, som sedermera afslås
eller förfalla, och icke heller inkomsterna af äldre patent, som enligt
27 § utbytas mot nya, livilka inkomster under första åren icke
torde blifva obetydliga. Ej heller har medtagits den särskilda stämpelafgiften
för patentbrefvet.

Ändamålet, med det jemväl i nu gällande patentförordning förekommande
stadgandet om skyldighet för patenthafvare att i vissa fall
för sig ställa ombud är endast, att alltid någon inom riket må finnas,
som är behörig att i hvad patentet angår svara för patenthafvaren.
På sätt komiterade sjelfve antydt, är också, i händelse af underlåtenhet
att ställa sig; detta stadgande till efterrättelse, ändamålsenligast att
åt offentlig myndighet öfverlemna att utse sådant ombud, hvarom här
är fråga. Patentmyndigheten lär dock icke lämpligen kunna öfvertaga
detta bestyr. Deremot synes intet skäl förefinnas, hvarföre man icke
skulle uppdraga åt allmänna domstolarne att i förekommande fall efter
anmälan utse de erforderliga ombuden. På grund häraf och då den
af komiterade föreslagna påföljden för uraktlåtenhet att ställa sig
ifrågavarande föreskrift till efterrättelse jemväl i öfrig! föranledt befogade
anmärkningar, torde komiterades förslag i denna del böra ersättas
af ett stadgande i nu angifna syfte.

På sätt komiterade föreslagit, synes i fråga om utfinnandet åt
lämpliga garantier för att en uppfinning, hvarå patent meddelats, äfven
må komma till en för samhället nyttig utöfning, det så kallade
utöfningstvånget fortfarande i främsta rummet böra komma till användning.
Härvid torde dock, oafsedt de anmärkningar som af Kommerskollegiet
blifvit framställa mot det under § 11 i komiterades förslag
upptagna stadgandet, någon annan kontroll icke erfordras derå, att
behörig utöfning af en patenterad uppfinning verkligen kommer till
stånd, än att, jemte det underlåtenhet att fullgöra hvad patenthafvaren
i berörda hänseende åligger förknippas med patenträttens förlust, del.
öfverlemnas åt den i hvarje särskild! fäll intresserade att om patentets
upphäfvande föra talan vid domstol. Det af komiterade förordade anmälningstvånget
har för öfrigt ur alla nyare patentlagar uteslutits såsom
gagnlöst och olämpligt.

I öfverensstämmelse med hvad af Kommerskollegiet och inom Högsta
Domstolen yrkats, torde patentmyndigheten böra erhålla rätt att
vid patents beviljande eller sedermera, på derom gjord framställning,
undantagsvis meddela anstånd med eu uppfinnings bringande till verk -

Koncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

stollighet, utöfver hvad i allmänhet stadgas. Den i sådant afseende
nu medgifna tid af fyra år från patenträttens uppkomst synes härvid
lämpligen kunna bibehållas oförändrad.

Till förekommande af undantagsfallens alltför stora talrikhet torde
det emellertid äfven vara ändamålsenligt att medgifva en något längre
tidrymd, inom hvilken patenterad uppfinning enligt regeln bör vara
bragt till utöfning. Så väl inom Högsta Domstolen som af de sakkunnige,
till hvilka det nu anmälda författningsförslaget varit öfverlemnadt
till granskning, har också ur denna synpunkt framhållits, att
den nu i berörda hänseende faststälda tid af två år vore för knappt
tillmätt; och torde på grund häraf ifrågavarande tidrymd lämpligen
böra utsträckas till tre år, hvilket äfven öfverensstämmer med hvad
den tyska lagen för motsvarande fall stadgar.

Det kan dock någon gång inträffa, att äfven med det längsta medgifna
uppskof en uppfinnings utöfning härstädes måste blifva förknippad
med så betydande kostnader och svårigheter, att fördelarne af
patentet derigenom skulle öfver höfvan förminskas. Så kan t. ex. inträffa
i fråga om vissa dyrbarare maskiner, som endast undantagsvis härstädes
kunna vinna afsättning. För dylika särskilda undantagsfall synes
patentmyndighet böra ega rätt att alldeles efterskänka utöfningstvånget
samt i dess ställe föreskrifva andra åtgärder, genom hvilka patenthafvaren
må anses hafva uppfylt vilkoret om utöfning af uppfinningen,
såsom exempelvis genom utställande af modeller eller ritningar eller
på annat dylikt sätt.

Komiterade hafva vidare föreslagit, att den i allmänhet stadgade
påföljden för underlåtenhet att inom föreskrifven tid bringa en patenterad
uppfinning till utöfning icke skulle inträda, derest patenthafvaren
kunde visa giltig anledning för nämnda underlåtenhet. På de af Kommerskollegiet
anförda skäl torde dock detta stadgande böra ur författningen
uteslutas.

Under 15 § i komiterades författningsförslag upptagas två fall, i
hvilka den i allmänhet stadgade verkan af patent undantagsvis ej skulle
inträda. Det första af dessa afser den händelse, att någon vid den
tid, då ansökning om patent ingifves, redan är i utöfning af den uppfinning,
hvarom fråga är, eller vidtagit åtgärder för sådan utöfning, i
båda fallen dock utan att hafva utöfvat uppfinningen så öppet, att densamma
derigenom förlorat sin egenskap af nyhet. Genom det senare
stadgandet åter skulle bestämmas, att inrättningar å fartyg eller andra
fortskaffningsmedel, som endast tillfälligtvis inkommit i riket, finge
utan hinder af patent begagnas. På sätt Högsta Domstolen yrkat,

16 §.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

torde det första af dessa stadganden böra affatta^ i något tydligare
ordalag, så att deraf otvetydigt framgår, att undantaget eger rum
så snart väsentliga åtgärder för utöfning af en uppfinning blifvit vidtagna,
hvaremot det senare stadgandet, såsom öfverflödigt och möjligen
vilseledande, synes böra ur författningen uteslutas.

p §■ I öfverensstämmelse med hvad komiterade hemstält, synes en

tillämpning hos oss af det så kallade licenstvånget icke böra i vidare
mån ifrågasättas än att åt Kongl. Maj:t förbehålles rätt att, då något
statens verkliga behof sådant påkallar, föreskrifva, att en patenterad
uppfinning skall upplåtas till statens eller allmänhetens fria begagnande.
Beloppet af den ersättning, som härvid bör utgå till patenthafvaren,
torde lämpligen kunna bestämmas i enahanda ordning, som är för
expropriationsfrågor stadgad.

is §. Det har redan framhållits, att då förpröfningen, enligt sakens na tur,

icke kan anordnas så, att den utesluter möjligheten af att patent
meddelas å en uppfinning, som icke bort patenteras, kontrollen härå i
sista hand måste öfverlemnas åt allmänheten. På sätt inom Högsta
Domstolen anmärkts, torde dock rättighet att anställa talan om ett
patents ogillande icke böra tillerkännas annan än den, hvars rätt särskildt
kan anses vara eller blifva genom patentet förnärmad. Derest
det under 17 § i komiterades förslag förekommande stadgandet i öfverensstämmelse
härmed affattas, bör rätt till dylik talans anställande
jemväl uttryckligen tillerkännas allmän åklagare för de fall, då det allmännas
intresse sådant påkallar.

20 §. I särskild! afgifvet yttrande har en ledamot af komitén framhållit

såsom ett önskningsmål, att alla patenttvister måtte i första instans
upptagas och handläggas af en och samma domstol. Samma tanke
har sedermera uttalats såväl inom Högsta Domstolen som vid det fjerde
nordiska juristmötet i Köpenhamn. Det lär väl ej heller kunna bestridas,
att en dylik koncentrering af patentmålens handläggning erbjöde
den bästa säkerhet för att dessa mål blefve med tillbörlig sakkännedom
och följdriktighet behandlade. På sätt inom Högsta Domstolen
yttrats, äro nemligen tvister om patenträtt af alldeles särskild
art. Deras afdömande fordrar i hög grad vana vid behandlingen af
sådana mål samt lätt tillgång på sakkunniga personer och på sådana
faktiska upplysningar, som lämpligast från patentmyndighet kunna meddelas.

Hvad sålunda blifvit anfördt gäller dock företrädesvis tvister om
patents giltighet, hvilka i de flesta fall torde påkalla lösning af ett
eller annat af patenträttens mera invecklade spörsmål; och torde på

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

grund häraf dylika tvister äfvensom frågor om expropriation af patent
höra i första instans upptagas och handläggas af Stockholms rådstufvurätt.
Redan inom Högsta Domstolen har för öfrigt framhållits, att
härigenom lika litet bildas hvad man kallar en specialdomstol som genom
den nyligen vidtagna liknande anordningen i afseende å frågor
om inteckning i jernväg.

Deremot torde det vara med gällande processuela grundsatser mindre
öfverensstämmande att äfven för tvister om intrång i patenträtt
stadga ett motsvarande undantag från de allmänna reglerna om forum
i brottmål. Med afseende å bevisningen, vittnens hörande o. d. är
det ofta af synnerlig vigt, att dylika tvister i första hand upptagas af
domstolen i den ort, der intrånget blifvit begånget.

Den norska patentkommissionen har äfven funnit sig föranlåten
att göra en liknande åtskilnad i fråga om forum i tvister angående
patents giltighet och i mål rörande intrång i patenträtt.

Då för patentmyndigheten kännedom om utgången af patenttvister 21 §.
endast lär vara af nöden, der klandertalan blifvit gillad, torde domstols
åliggande att till patentmyndigheten insända gifna domar böra inskränkas
till nämnda fall.

De erinringar, som vid § 20 i komiterades förslag blifvit inom 22 §.
Högsta Domstolen framstälda, hafva ansetts påkalla något förändrade
bestämmelser i afseende å patentbrott, och hafva på grund häraf motsvarande
stadganden i författningsförslaget erhållit den lydelse, som
utaf fyra af domstolens ledamöter föreslagits, med den afvikelse allenast
att, med upptagande härutinnan af komiterades mening, äfven intrång
i patenträtt genom varutillverkning ansetts icke höra stralfas,
om ej gerningen föröfvats med vetskap om dess rättskränkande beskaffenhet.

På de utaf en ledamot inom Högsta Domstolen anförda skäl och
i öfverensstämmelse med hvad i de af svensk-norsk-danske komiterade
uppgjorda lagförslag angående skydd för varumärken blifvit hemstäldt
har derjemte bötesbeloppets maximum blifvit höj dt till 2,000 kronor.

Likaledes, med anledning af hvad vid ärendets behandling inom 33 §.
Högsta Domstolen förekommit, har det under § 21 i komiterades förslag
förekommande stadgandet ansetts böra utbytas mot en i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med innehållet af § 14 i nu gällande patentlag
affattad föreskrift.

Artikel 4 i Pariserkonventionen har följande lydelse: 25 §.

»Den, som i någon af de kontraherande staterna i behörig ordning
gjort ansökan om erhållande af patent, om skydd för mönster

Bill. till Piksd. Prut. 1884. 1 Sami. 1 A/d. 12 Haft. 3

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

37 §.

eller modell eller för varu- eller lian delsmärke, skall under förbehåll af
tredje mans rätt för ansökan i de öfriga staterna ega företräde under
tid, som bär nedan bestämmes.

Till följd häraf skall ansökan,'' som af honom sedermera inom nyssnämnda
tid göres i någon af unionens öfriga stater, icke anses kraftlös
på grund af åtgärder, vidtagna under mellantiden, såsom enkannerligen
dylik ansökan af annan person, uppfinningens offentliggörande
eller dess utöfvande af tredje man, falbjudande af exemplar utaf mönstret
eller modellen, begagnande af märket.

Tiden för tillgodonjutande af ofvan omförmälda företrädesrätt utgör
sex månader för patent, samt tre månader för mönster eller modeller
äfvensom för varu- eller handelsmärken. För länder utom Europa
ökas tiden med en månad.»

De i 25 § föreslagna stadgandena hafva tillkommit med afseende
å nämnda artikel och för att möjliggöra Sveriges tillträde till Pariserkonventionen.
Likartad bestämmelse återfinnes i nya engelska patentlagen
af den 25 Augusti 1883, section 103.

Den nya författningen har icke erhållit tillbakaverkande kraft, men
man har ansett att åt innehafvare af ett patent, utfärdadt enligt äldre
lag, bör beredas möjlighet att få patentet utbytt mot ett patent enligt
den nya författningen, dock att den sammanlagda patenttiden icke får
öfverstiga 15 år. Vilkoret för erhållandet af nytt patent måste dock
vara, att uppfinningen enligt nya författningen är patenterbar; patenthafvaren
skall således ingifva ny ansökning, å hvilken nya författningens
bestämmelser skola i allo tillämpas, med iakttagande naturligtvis att vid
pröfningen af uppfinningens nyhet afseende ej får fästas vid uppfinningens
öppna iitöfning under tiden mellan det äldre patentets meddelande
och den senare ansökningen.

Af synnerlig vigt för en sund utveckling af patentväsendet är
sammansättningen af den myndighet, åt hvilken patentärendens handläggning
i första hand anförtros, äfvensom sättet för meddelade patents
offentliggörande.

Jag har redan redogjort för komiterades förslag i förstnämnda
hänseende, enligt hvilket Kommerskollegiet fortfarande skulle taga befattning
med dylika ärenden. På sätt inom Högsta Domstolen jemväl
blifvit framhållet, torde det emellertid icke vara behöfligt eller ens
lämpligt att i samma förordning, som afser att ordna de rättsförhål -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 20.

landen, som hafva sammanhang med patentväsendet, meddela bestämmelser
angående benämningen och organisationen af den administra
tiva myndighet, som skall hafva att handlägga patentärenden, och dessutom
utgör frågan om organisationen af det embetsverk, som är afsedt
att träda i Kommerskollegiets ställe, för närvarande föremål för
behandling inom en för sådant ändamål särskild! nedsatt komité, hvars
underdåniga betänkande redan under loppet af nästa månad torde
vara att motse; och hoppas jag att derefter få underställa Eders
Kongl. Maj:t denna fråga inom sådan tid, att densamma må kunna
framläggas för den nu församlade riksdagen. Dock torde det tilllåtas
mig framhålla, att det väsentligaste vid patentmyndighetens sammansättning
otvifvelaktigt är, att densamma erhåller tillgång på erforderliga
tekniska krafter, hvarigenom möjlighet till en mera omfattande
och fullständig förpröfning beredes. Afhjelpes den brist,
som för närvarande i detta hänseende förefinnes, och som med den
nya författningens tillämpning uppenbarligen måste blifva än mera
känbar, och beredes tillgång till de ökade arbetskrafter, som för bestyret
med patentens publikation blifva erforderliga, synes emellertid,
för den händelse att organisationen af det nya verk, som skulle träda
i kollegiets ställe, icke skulle hinna genomföras till tiden för den nya
författningens trädande i kraft, något hinder i författningens bestämmelser
icke möta mot att låta kollegiet, äfven med dess nuvarande
organisation, tills vidare fortfara att vara patentmyndighet.

Hvad åter angår sättet för meddelade patents offentliggörande, så
torde med begagnande af de förebilder, som i detta hänseende numera
finnas att tillgå, och med de betydande inkomster, som genom den
nya författningens tillämpning beredas patentmyndigheten, och hvilka
inkomster äro afsedda för bland annat patentpublikationerna, ingen
svårighet böra möta vid att på ett tidsenligt och fullt tillfredsställande
sätt ordna denna angelägenhet.»

Sedan Departementschefen härefter uppläst författningsförslaget,
hemstälde Statsrådet att, i betraktande af patentinstitutionens stora
betydelse för det industriela lifvet, Kongl. Maj:t måtte genom nådig
proposition inhemta Riksdagens yttrande öfver det nu anmälda förslaget
till förordning angående patent och afvakta Riksdagens svar, innan
Kongl. Maj:t, efter slutlig pröfning, om ifrågavarande författnings utfärdande
i nåder förordnade.

Hans Maj:t Konungen behagade i nåder gilla
hvad Statsrådet sålunda hemstält samt befalla att, i
öfverensstämmelse med det af Departementschefen

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 20.

nu upplästa förslag, nådig proposition skulle till Riksdagen
aflåtas af innehåll bilagan till detta protokoll
utvisar.

In fidem:
Axel Hegardt.

Stockholm, A''. L. Beckman, 1884.