Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 17 (Proposition 1877:17)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 17.

N:o 17.

Ank. till Riksd. Kansli den 29 Jan. 1877, kl. 6 e. m.

Kong!. Majds nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till
lag angående eganderätt till skrift och förordning rörande
utsträckt tillämpning af lagen angående efterbildning af
konstverk den 3 Maj 1861; Gifven Stockholms Slott den
19 Januari 1811.

Under erinran att de i Tryckfrihetsförordningen förekommande bestämmelser
angående eganderätt till skrift behöfde i väsentlig mån omarbetas
och tillökas med nya stadgande^ och att, då de för ändamålet erforderliga
stadgande!! icke kunde hänföras till den offentliga rätten eller
lämpligen inrymmas i Tryckfrihetsförordningen, men de å andra sidan icke
heller kunde, såsom stridande mot densammas bestämmelser, utan förändring
deri antagas, första steget till vinnande af hvad som åsyftades vore att allt,
som rörde den litterära eganderätten, blefve från Tryckfrihetsförordningen
afskildt, framstälde Kongl. Maj:t i nådig proposition till 187:1 års Riksdag
förslag till en förändrad lydelse af Tryckfrihetsförordningens § 1 mom. I,
3 och 9, enligt hvilken de stadganden angående eganderätt till skrift, som
förekommo i 9 mom. af nämnde §, skulle derifrån uteslutas och i stället
intagas en föreskrift att angående sådan eganderätt skulle gälla hvad som
stadgades i särskild lag, stiftad i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrefve.
Detta grundlagsändringsforslag blef utaf 1876 års Riksdag slutligen
pröfva dt och antaget. Något förslag till ny lag angående eganderätt
till skrift kunde dock ej, såsom afsedt varit, till nyssnämnda Riksdag framBih.
till Riksd. Prot. 1877. 1 Sami. 1 Afd. 8 Häft. 1

2 Kongl. Maj ds Xåd. Proposition N:o 17.

läggas, enär^ det i förevarande ämne inom Justitie-departementet uppgjorda
lagförslag då icke hunnit undergå slutlig granskning. Vid sådant förhållande
och enär genom grundlagsändringsförslagets antagande en lucka i lagstiftningen
skulle uppstått, sa vida icke genom en civillag de stadganden
om eganderätt till skrift, som uteslutits i Tryckfrihetsförordningen, bibehållits
vid gällande kraft, till dess en fullständigare lag hunne komma till stånd,
utfärdades, i enlighet med Kongl. Maj:ts af Riksdagen bifallna förslag, förordningen
den 20 Mars 1876, hvarigenom nyssberörda stadganden blefvo
såsom civillag tills vidare bibehållna.

Nu har emellertid det inom Justitie-departementet upprättade lagförslag
i ämnet undergått grundlagsenlig granskning tillika med ett särskild t förslag
till eu förordning, hvarigenom lagen af den 3 Maj 1867 angående
efterbildning. af konstverk skulle komma att vinna tillämpning jemväl å
sådan efterbildning af konstverk, som genom tryck återgifves; och har, sedan
. förslaget till lag angående eganderätt till skrift blifvit, i anledning af
de inom Högsta Domstolen framstälda anmärkningar, omarbetadt, Kongl.
Maj:t funnit godt att låta till Riksdagens godkännande öfverlemna ifrågavarande
förslag.

Med bifogande af de i Statsrådet och Högsta Domstolen angående
denna fråga hallna protokoll, viil alltså Kongl. Maj:t, jemlikt 87 § Regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga närlagda förslag till

Do) lag angående eganderätt till skrift, och

•2:o) förordning rörande utsträckt tillämpning af lagen angående efterbildning
af konstverk den 3 Maj 1867.

Kong]. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kong], nåd och ynnest
städse välbevågen.

O S C A R.

Louis Do Geer.

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 17.

FÖRSLAG

till

Lag- angående eganderätt till skrift.

1 Kap.

Om skydd mot eftertryck.

1 §•

Författare vare berättigad att, med andras uteslutande, låta genom
tryck mångfaldiga sin skrift, ehvad den förut blifvit offentliggjord eller förefinnes
endast i handskrift.

Till skrift hänföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete, affattadt med
noter eller annan teckenskrift, så ock naturvetenskaplig teckning, land- eller
sjökarta, byggnadsritning eller annan dylik teckning eller afbildning, som
ej är, efter sitt hufvudsakliga ändamål, att betrakta såsom konstverk.

2 §•

Den enligt 1 § författare tillerkända rätt innebär äfven rättighet för
honom att, med andras uteslutande, låta genom tryck mångfaldiga sin skrift
i öfversättning från en till annan munart af samma språk. Svenska, norska
och danska anses i detta hänseende såsom olika munarter af samma
språk.

• i §.

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet
uppgillra språk, värde ansedd såsom på hvartdera af dessa språk författad.

Den, som öfversätter skrift till annat språk, kåfve för sin öfversättning,
der honom ej enligt denna lag är förbjudet att öfversättningen genom

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

tryck utgifva, den författarerätt, som i 1 § är nämnd, en hvar obetaget att
med enahanda rätt göra annan öfversättning af samma skrift.

''> §•

Utgifvare af periodisk skrift, så ock af skrift, som består af sjelfständiga
bidrag från särskilde medarbetare, anses såsom skriftens författare;
dock skall, der ej annorlunda blifvit aftaladt, författare af bidrag till sådan
skrift, som i denna § nämnd är, vara berättigad att, sedan ett år förflutit
efter det år, hvarunder bidraget offentliggjordes, detsamma särskildt utgifva.

6 §•

Författare må sin omförmälda rätt med eller utan vilkor eller inskränkning
öfverlåta på en eller flere. Gör han det ej, gånge den rätt vid
författarens död öfver till hans rättsinnehafvare efter lag.

Den, som genom öfverlåtelse erhållit förlagsrätt till en skrift, må ej,
utan uttryckligt medgifvande af författaren, utgifva mera än en upplaga och
denna ej större än ett tusen exemplar.

7 §•

Författare rätt vare gällande under författarens lifstid och femtio år
efter utgången af det år, under hvithet han afliden Der två eller flere
gemensamt författat eu skrift, som ej består af sjelfständiga bidrag från
särskilde medarbetare, räknas dessa femtio år från slutet af den senast aflidne
författarens dödsår.

8 §•

För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan förening,
som utesluter personlig författarerätt, så ock för skrift, som utgifves först
efter författarens död, njutes skydd mot eftertryck i femtio år från slutet af
det år, under hvilket skriften först utgafs. Lag samma vare om skrift af
författare utan uppgifvet eller under diktad! namn; dock att, der författaren
inom utgången af femtionde året från slutet af det år, skriften först utgafs,
gifver sig tillkänna antingen å titelbladet till ny upplaga eller genom anmälan
i Justitie-departementer, och tre gånger i allmänna tidningarna införd
kungörelse, han då må njuta till godo den rätt, som i 7 § sägs.

Kongl Majits Nåd. Proposition No 17.

9 §.

Utgifves en skrift i flera afdelningar med inbördes sammanhang; då
skall den i 8 § nämnda skyddstid räknas från det år den sista afdelningen
utgafs. Har en afdelning utgifvits senare än tre år efter den närmast föregående,
varde skyddstiden för den äldre af dessa afdelningar, så ock för
tidigare, räknad från slutet af det år den sista bland de äldre afdelningarna
utgafs.

10 §.

Der ej i Tryckfrihetsförordningen eller denna lag annorledes är stadgadt,
vare såsom eftertryck förbjudet att utan vederbörandes tillåtelse annans
skrift i sin helhet eller delvis trycka, så länge stadgad skyddstid derför ej
förflutit. Ej varde eftertryck lofligt derföre, att oväsentliga ändringar, förkortningar
eller tillägg vidtagas.

Såsom eftertryck anses jemväl, då utan tillåtelse öfversättning utgifves
af annans otryckta skrift, eller öfversättning utgifves i strid mot 2 §, eller
förläggare eller den, som tryckningsort till skritt å honom öfverlåtit, verkställer
skriftens tryckning i strid mot förlagsaftalet.

11 §■

Förbudet mot eftertryck må ej utgöra hinder ått vid författandet af
nytt, i det väsentliga sjelfständigt arbete begagna tryckt skrift, på det sätt,

att ordagrant eller i sammandrag anföras delar deraf, som åberopas
till bevis eller upptagas till granskning, belysning eller ytterligare bearbetning; att

delar af skriften eller, der den är af ringa omfång, hela skriften
intages i sådan, ur flera arbeten hemtad samling, som göres för att tjena
till bruk vid Gudstjensten, till undervisning i läsning, musik eller teckning,
till historisk framställning eller till annat dylikt ändamål;

eller att ord aftryckas såsom text till musikaliskt arbete.

12 §.

Till eftertryck hänföres ej heller att i periodisk skrift införa ur annan
sådan skrift hemtad uppsats, som ej är af vittert eller vetenskapligt
innehåll eller eljest af större omfång och tryckt under ett vid uppsatsens
början infördt förbehåll mot eftertryck.

KongL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

§•

I alla de fall, då, etter hvad i 11 och 12 § sagg, aftryck ur annans
skrift göres, böi författarens namn eller, der det ej är å skriften utsatt
den nyttjade skriftens titel uppgifvas.

2 Kap.

Om olofligt begagnande af skrifter för skådebanan.

11 §.

Dramatiskt eller inusikaliskt-dramatiskt arbete må ej offentligen uppföras
utan samtycke af författaren eller den som enligt denna lag innehar
författarens rätt; dock vare offentligt föredragande af sådant arbete tillåtet,
der det sker utan utstyrsel för skådebanan.

Så framt ej annorledes är aftaladt, medför samtycke, som nämndt är
för den, som det erhållit, rätt att uppföra arbetet så ofta han för godt finner,
men ej att någon rätt dertill på annan öfverlåta.

Arbetets egare vare, så vida ej annorlunda är aftaladt, icke förment
att lemna slikt samtycke åt flere. Har egaren åt någon lemnat uteslutande
rätt att. uppföra arbetet, men denne under fem på hvarandra följande år ej
deraf sig begagnat, är egaren oförhindrad att lemna samtycke äfven åt an ,

0T//seend« å redan oj°rda medgifvanden räknas nämnda tidrymd af
tern ar från utgången af det ar, hvarunder denna lag träder i kraft.

15 §.

författares eller öfversättares rätt i det afseende, hvarom i detta kap.
äi fråga, gäller för hans lifstid; dock att, om han låtit arbetet utgifvas i
tryck, men aflider innan fem ar förflutit efter det år, då tryckningen skedde,
hans jättsmnehafvare njuta sagde rätt till godo under den tid, som af de
fem åren återstår. Har författaren eller öfversättaren ej gifvit sig till
känna, vare det, sedan fem år förflutit från det år, under hvilket arbetet
först uppfördes eller genom tryck offentliggjordes, en hvar tillåtet att samma
arbete uppföra.

Kong!, Maj:ts Nåd. Proposition No 17.

3 Kap.

Om påföljd af denna lags öfverträdande.

16 §.

Den, som mot; denna lag gör sig skyldig till eftertryck, straffes med
böter från ^och med tjugu till och med ett tusen kronor. Derjemte hafve
han till malseganden förbrutit upplagan och ersätte honom värdet af de
exemplar deraf, som ej finnas i behåll, beräknadt efter boklådspriset för
exemplar af den senast utgifna rättmätiga upplagan. År arbete olagligt allenast
till viss afskild del af det hela, skall hvad här är stadgadt tillämpas
endast på denna del.

För den, som i strid mot lagen uppför eller låter uppföra dramatiskt
eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare hot som ofvan är sagdt; och skall
han i skadestånd till målseganden utgifva hela det belopp, som vid tillfället
influtit, utan afdrag för kostnader eller för hvad af inkomsten kan belöpa
på annat stycke, som vid samma tillfälle blifvit uppfördt.

Kunna nu sagde grunder för beräkning af skada genom eftertryck
eller uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete icke följas,
varde skadeståndet bestämdt efter annan grund, som pröfvas skälig. Lägsta
belopp, hvartill skadestånd må sättas, vare femtio kronor.

17 §.

Alla uteslutande för den olofliga tryckningen af en skrift användbara
rnaterialier, såsom stereotyp- och andre plåtar samt formar, så ock för olofligt
uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete gjorda afskrifter
skola tagas i beslag; och varde, der ej parterne annorlunda öfverenskomma,
med det i beslag tagna så förfaret, att missbruk dermed ei
kan ske.

18 §.

För öfverträdelse af stadgandet i 13 § vare straffet böter, högst etthundra
kronor.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

19 §.

Hvad nu är stadgadt angående straff, skadestånd och egendoms förlust,
galle ock i tillämpliga delar för den, som, med vetskap om ett arbetes
olaglighet, det till salu håller eller i riket till försäljning inför.

4 Kap

Allmänna bestämmelser.

•30 §.

Denna lag tillämpas ej blott på skrift af svensk medborgare, utan
jemväl på utländings skrift, som utgifves af svensk förläggare; och kunna
lagens bestämmelser, under förutsättning af ömsesidighet, af Konungen förklaras
delvis eller helt och hållet gälla äfven för annat lands medborgares
skrifter, som icke af svensk förläggare utgifvas.

31 §.

Eges skrift af flere, skall samtycke, som erfordras för att tryckning
eller offentligt uppförande lagligen må ske, lemnas af en hvar bland dem;
dock vare i fråga om musikaliskt-dramatiskt arbete tillfyllestgörande att, då
texten är det hufvudsak]iga, samtycke lemnas af dennes författare och, i
motsatt fall, af tonsättaren.

33 §.

Förbrytelse mot denna lag må ej åtalas af annan än målsegande.

23 §•

Härigenom upphäfvas förordningarna den 20 Juli 1855, angående
förbud emot offentligt uppförande utan egarens tillstånd af dramatiskt eller
för skådeplatsen författadt musikaliskt arbete, samt den 20 Mars 1876, angående
eganderätt till skrift; och tillämpas denna lag på redan offentliggjorda
arbeten; dock att de, vid den tid lagen träder i kraft, befintliga

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 17.

exemplar, som efter äldre lag hafva tillkommit, framgent må säljas, och att
förseelser, begångna före nämnda tid, bedömas efter då gällande stadganden,
så framt deruti utsatt påföljd är lindrigare än den, som i denna lag bestämmes.
Ej heller må hvad i 2 kap. af denna lag är stadgadt ega tillämpning
å dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, som blifvit offentligen
uppfordt innan förordningen den 20 Juli 1855 trädde i kraft.

Förslag

till

förordning rörande utsträckt tillämpning af lagen angående efterbildning

af konstverk den 3 Maj 1867.

Sedan de i Tryckfrihetsförordningen förut befintliga stadganden om
eganderätt till skrift blifvit derur uteslutna, förordnas härigenom att lagen
angående efterbildning af konstverk den 3 Maj 1867 hädanefter skall ega
tillämpning jemväl å sådan efterbildning af konstverk, som genom tryck
återgifves.

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartements-ärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet
ä Stockholms Slott den 9 Juni i 87 6,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Friherre Alströmer,

Friherre von Otter,

Forssell.

Herr Statsministern och Chefen för Justitiedepartementet, anmälde i
underdånighet särskilda inom Justitiedepartementet utarbetade förslag dels till
lag angående eganderätt till skrift, dels ock till förordning, hvarigenom lagen
Bih. till Piksd. Prof. 1877. 1 Sami. 1 Afd. 8 Höft. 2

Kongl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 17.

angående efterbildning af konstverk göres tillämplig jemväl å tryckt sådan
efterbildning, indika förslag äro bifogade detta protokoll; och fann, uppå
Statsrådets tillstyrkan Hans Maj:t Konungen godt i nåder
förordna, att öfver ifrågavarande förslag Högsta Domstolens
utlåtande skulle, för det ändamål § 87 Regeringsformen
omförmäler, genom note ur protokollet infordras.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm,

Särskildt protokoll Öfver Justitie-ärenden, hållet i Kongl.

Mapts Högsta Domstol Fredagen den 31 November
1876.

Första rummet.
Närvarande:

Justitieråden: Carleson,
Wretman,
von Hopsten,
von Segebaden,
Lindhagen.

Sedan Högsta Domstolen den 7 sistlidne Juli beslutat, att de till
Högsta Domstolens utlåtande öfverlemnade förslag dels till lag angående
eganderätt till skrift, dels till förordning, hvarigenom lagen angående efterbildning
af konstverk göres tillämplig jemväl å tryckt sådan efterbildning,
skulle för närmare granskning cirkulera mellan Justitieråden Cramér, Carleson,
Wretman, Bolin, von IJofsten, von Segebaden och Lindhagen, hade den
förstnämnde aflidit; men enär Högsta Domstolens öfrige nyssbemälde ledamöter
haft äskad del af handlingarna, samt Justitierådet Bolin, som enligt
företedt läkarebetyg är tills vidare genom sjukdom hindrad att i Högsta
Domstolen sig infinna, skriftligen anmält, att han i afseende å förstnämnda
förslag biträdde den mening, hvarom Justitieråden von Hofsten, von Sege -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 17.

baden och Lindhagen sig förenat, samt lemnade det senare förslaget utan
anmärkning; så fann Högsta Domstolen förenämnde ärendes afgörande icke
böra längre uppehållas, i följd hvaraf nu till behandling företogs:

Do.

Förslaget till lag angående eganderäfct till skrift.

Högsta Domstolens fleste ledamöter förenade sig om följande utlåtande: -

§ 2-

Början af denna § syntes böra erhålla sådan lydelse att deraf otvetydigt
framginge, att de, som här omnämndes, i allt voro likstälde med författare
enligt § I, hvaraf ock den fördel vunnes, att benämningen författare
kunde följdriktigt genom hela lagen användas i stället för de uti förslaget
förekommande omvexlande uttryck för samma sak, såsom “upphofsman''1 och
“den som arbetet utfördt11, hvilka på flera ställen skulle göra lagen mindre
klar, men med den nuvarande uppställningen måst tillgripas.

Sista stycket, hvilket meddelade författareskydd äfven för muntliga
föredrag, ansågs böra utgå. Det endast muntligt uttalade ordet kunde ej
lämpligen utgöra föremål för eganderätt. Först sedan tanken genom dess
nedskrifvande blifvit till sin form bestämd och stadigvarande fästad vid ett
yttre föremål kunde åt den sålunda uppkomna handskriften med rätta gifvas
eganderätts helgd. Innan nedskrifvandet skett, vore det nemligen icke möjligt
afgöra hvad som rätteligen vore föremål för eganderättsskyddet, då en
bevisning härom, till exempel genom vittnen, svårligen läte sig göra. Dessutom,
då det icke kunde komma i fråga att med eganderätts helgd skydda
hvarje muntligt yttrande, utan tvärtom ojemförligt största delen sådana måste
anses icke höra under skyddet, uppstode en oöfverstiglig svårighet att med
nödig noggranhet bestämma och vid tillämpningen afgöra hvilka muntliga
föredrag som voro föremål för eganderättsskyddet. Hufvudsakliga anledningen
till tanken att förläna sådant skydd åt muntliga föredrag torde få sökas
i farhågan att en redan i handskrift befintlig afhandling, såsom predikan,
föreläsning m. m. skulle, sedan hon blifvit offentligen uppläst, kunna opåtalt
tryckas af hvem som helst. Men lika litet som en redan tryckt bok förlorade
sitt eganderättsskydd derigenom, att författaren eller annan offentligen
uppläste densamma, lika litet kunde en handskrift göra det.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

§ 3-

Åt mom. 1 af denna § borde gifvas en förändrad lydelse, så att
deraf mera tydligt framginge hvad med stadgandet åsyftades.

Då mom. 1 innefattade en närmare bestämning af hvad i de föregående
§§:na vore stadgadt, men i de följande momenten afhandlades ett
helt annat ämne, nemligen rättigheten att utgifva öfversättning af arbete,
ansågs § 3 böra fördelas i två särskilda §§.

Beträffande nu rättigheten att utgifva öfversättning, så ansågs det
gifvet att författare, som ännu ej genom tryck offentliggjort sitt arbete, utan
hade detsamma endast i handskrift, borde, så länge arbetet sålunda vore
otryckt, vara beriittigad att, med andras uleslutande, låta arbetet utgifvas i
öfversättning på annat språk, helst ingen annan än han eller hans rättsinnehafvare
egde afgöra om handskriftens innehåll skulle öfverlemnas åt
offentligheten, eller ej. Likaså ansågs att, då en författare haft den mödan
och omsorgen för sitt verks spridning, att han samtidigt utgifter det på flera
språk, han bör för någon tid, under hvilken hans egen öfversättning hinner
mera spridas, kunna freda sig derifrån, att andra öfversätta arbetet till samma
språk. Men deremot fans det vara betänkligt och kunna lända vår egen
litteratur till allt för stort men, om skydd mot öfversättning till annat språk
i vidsträcktare män stadgades. Ett sådant skydd finge sin egentliga betydelse
endast genom överenskommelser med främmande länder, och vid dessa
överenskommelser skulle de öfvervägande fördelarne komma uländingen till
godo, men olägenheterna falla på den svenska allmänheten. För ett folk,
hvars språkområde vore så inskränkt, som det svenska, kunde icke ett band
på öfversättningsfriheten undgå att verka hämmande på spridning af kunskap
och upplysning. BehoVet för ett sådant folk att fullständiga sin egen
litteratur med öfversättningar från utlandets bättre verk vore oändligt mycket
större, än det som förefunnes hos folk med vidsträckt språkområde och betydligt
rikhaltigare litteratur, än den svenska; och det kunde befaras å ena
sidan att de utländska författarne skulle icke sällan fordra så höga arvoden
för rättigheten att i svensk öfversättning utgifva sina arbeten, att vår inhemska
litteratur komme att under skyddstiden sakna månget värdefullt
utländskt arbete, och å andra sidan att de utländska förläggarne i allmänhet
icke skulle bjuda de svenska författarne någon motsvarande godtgörelse
för rättigheten att öfversätta svenska arbeten. Vid sådant förhållande syntes
det icke vara rådligt antaga lagförslagets vidsträcktare stadgande om
skydd mot öfversättningar af tryckt arbete, och det så mycket mindre, som
detta skydd, med afseende å vilkoren för dess tillgodonjutande och den föreslagna
korta skyddstiden, ofta vore af tvifvelaktigt värde för författarne

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

sjelfva, Genom, att lemna öfversättningsrätten i allmänhet fri, vunnes ock
den fördel, att Sverige och Norge i det hänseendet komme uti lika ställning
till utlandet.

§ 4.

Med uteslutande af åtskilligt i denna § förekommande, som syntes
öfverflödigt, borde åt §:n i öfrigt gifvas en förändrad lydelse, så att den åsyftade
meningen med stadgandet tydligen framginge.

§ 5.

Då uti denna § några af de i § 6 förekommande stadganden förutsattes,
ansågos dessa §§ böra byta plats.

De i mom. 1 förekommande orden “derunder dock ej räknade staten
eller menighet“ ansågos böra utgå ur förslaget. Då det icke finnes något
skäl att bestämma andra regler för öfverlåtelse och arf af den egendom
någon har på grund af litterär eganderätt, än dem som gälla för annan
egendom enligt allmän civillag, har stadgande härom på goda skäl intagits
i förevarande §; men man har genom ofvannämnda ord gjort ett undantag
från den allmänna regeln för de ytterst sällsynta fall att staten eller menighet
genom danaarf eller på annat sätt blefve författares rättsinnehafvare.
Sällan, om någonsin, torde det emellertid inträffa att, i fall författarerätt
tillfölle staten eller menighet, denna skulle deraf vilja begagna sig; och om
sådant någon gång skulle inträffa, har det allt för ringa betydelse, för att
böra i lagstiftningen föranleda afvikelse för detta speciella fall från en eljest
allmänt gällande rättsregel.

Sista stycket i §:n ansågs böra uppflyttas och sättas såsom särskilt
moment näst efter mom. 1.

§ 6. ''

Denna § ansågs böra, för åstadkommande af större reda, få en i vissa
delar förändrad lydelse.

I afseende å det sätt, på hvilket författaren till arbete, som utkommit
anonymt eller under diktadt namn, borde gifva sig tillkänna, för att komma
i åtnjutande af en vidsträcktare författarerätt, syntes det vara lämpligt att
tillkännagifvandet, så vida det ej skedde å titelbladet till en ny upplaga,
gjordes genom anmälan i justitiedepartementets expedition och tre gånger
införd kungörelse i rikets officiella tidning.

Bestämmelsen derom att författare har uteslutande rätt till öfversätt -

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 17.

ning af handskrift, och att denna rätt varar lika länge, som den att utgiiva
originalarbetet, ansågs kunna lämpligen införas i ett sammanhang.

§ 7.

Denna § ansågs, med hänsyn till de olika ämnen, som deri behandlas,
böra sönderdelas i flera särskilda §§.

För sammanhangets skull borde hit uppflyttas det stadgande, som förekommer
i näst sista momentet af förslagets 10

Stadgandet derom, att mot eftertrycksförbudet jemväl brötes då öfversättare
utan tillstånd läte sin öfversättning för annans anses, syntes lämpligen
böra uteslutas.

Sista stycket, som innehåller föreskrift derom att, der arbete hvarken
vore eller under närmast föregående fem år varit tillgängligt hos förläggare
eller i bokhandeln, det stode en hvar fritt att deraf utgifva ny upplaga,
ansags böra ur förslaget utgå. Syftet med den ti Hämnade nya lagen vore
att åt författare och hans rättsinnehafvare bereda eu tryggad eganderätt till
litterärt arbete under en i lagen bestämd tidrymd. Sedan regeln i detta afseende
vore gifven, läge det i den stadgade eganderättens natur, att han
borde vara orubbad och orubblig under den bestämda tiden. Åtminstone
borde det fordras synnerligen vigtiga orsaker för att häri göra ett undantag.
Men det undantag, hvarom nu jore fråga, vore icke af något behof påkallad
t, och saknade dessutom för det åsyftade ändamålet all praktisk betydelse,
enär det fall svårligen lärer inträffa, att någon komme att förete bevis från
förläggaren och samtlige bokhandlare i riket derom, att vid intet tillfälle
under de fem senast förflutna åren boken funnits tillgänglig. Utan att således
blifva till någon nytta för allmänheten eller spekulerande förläggare,
komme stadgandet att för den rättmätige egaren utgöra en källa till ständig
oro, enär han från sin ståndpunkt måste befara såsom möjligt eller tänkbart
att den nödiga bevisningen åstadkommes, och att till följd deraf eganderätten
kunde varda honom beröfvad. Stadgandet vore felaktigt äfven derutinnan,
att det grundade förlust af eganderätt på en tillfällig omständighet
och på en lös förutsättning derom, att egaren öfvergifva sin rätt. Många
skål kunde finnas för egaren att uppskjuta utgifvandet af en ny upplaga,
utan att deruti läge någon uraktlåtenhet mot allmänheten eller någon tanke
att uppgifva en laglig rättighet, — såsom brist på medel för tillfället att
ombesörja en ny upplaga, bristande allmän efterfrågan på verket och deraf
saknad anledning att antaga tidpunkten ännu vara inne för en ny upplagas
utgifvande. På grund häraf och då undantagsbestämmelsen skulle vid tillämpningen
blifva förenad med särdeles stora svårigheter, ansågs, såsom redan
är nämndt, ifrågavarande stycke böra utgå ur förslaget.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

§ 10.

I mom. 1 stadgas, bland annat, .att, om arbete vore olagligt allenast
till en del, som ej kunde frånskiljas, denna del skulle göras obrukbar för
spridning. Detta förfaringssätt att makulera eller bortklippa vissa blad, eller
på annat sätt göra dem obrukbara för spridning, och sedan låta upplagan
i sådant skick utgå bland allmänheten, ansågs icke lämpligt, utan borde i
stället införas ett stadgande, som uttryckte att om arbete vore olagligt allenast
till en viss afskild del af det hela, såsom ett häfte eller ett band, skulle
den allmänna föreskriften om upplagans förlust och skyldighet att ersätta
värdet af felande exemplar, tillämpas endast på denna del.

Åt mom. 3, angående beräkning af skada, då derför i allmänhet bestämda
grunder ej kunde tillämpas, borde gifvas en förändrad lydelse, som
mera öfverensstämde med motsvarande föreskrift i förordningen den 20
Juli 1855.

Om uppflyttning af mom. 4 till annan plats vore här ofvan redan
nämndt. Mom. 5 borde nedflyttas till kapitlet 4 och få plats såsom särskild
§ näst efter § 14.

§ 13.

Förevarande lag ansågs icke böra i det ämne, hvarom här vore fråga,
innehålla andra eller mera omfattande föreskrifter, än motsvarande stadgande
ido b .stående la^en om efterbildning af konstverk den 3 Maj
1867; och borde följaktligen senare delen af §:n från och med orden heller
till” utgå.

§ 14-

Det här föreslagna medgifvandet för konungen att vid afhandlingar
med främmande makter utsträcka den i allmänhet gällande tiden för skydd
mot öfversättning ansågs icke lämplig. Civillagen borde, så vidt möjligt,
vara oberoende af administrativa beslut; och allra minst borde det vara medgifvet
att, såsom här föreslagits, i administrativ väg utan begränsning göra ändring
i civilingens tidsbestämmelse. Af det föreslagna stadgandet kunde lätt blifva
en följd att den civila lagens föreskrift uti ifrågavarande hänseende stode
qvar utan betydelse, och att hvad som verkligen vore gällande i fråga om
civila rättigheter och skyldigheter i afseende å öfversättning från eller till
främmande språk, finge sökas i konventioner med utländska makter, samt
klafve helt olika för det ena främmande språket än för det andra. Omförmälda

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

medgifvande ansågs derföre böra uteslutas ur förslaget, äfven om icke, såsom
ofvan blifvit hemstäldt, den föreslagna inskränkningen i rättigheten att öfversätta
från främmande språk skulle till större delen förfalla.

§ 16.

Utan särskild föreskrift stode det domstolen öppet att, när han funne
för godt, infordra sakkunnige personers eller myndigheters yttrande. Det
föreslagna stadgandet härutinnan vore sålunda obehöflig! och så till vida
missledande, som det kunde anses innebära att en sådan rättighet för
domstolen i andra fall då särskild tilllåtelse saknades, ej funnes till.
Vidare syntes det icke vara hvarken behöflig! eller lämpligt att specielt för
denna författnings tillämpning, hvilken ej borde vara svårare, än tillämpningen
af författningar i allmänhet, bilda ett slags jury, hvilkens svar skulle
lända domstolen till efterrättelse vid målens afgörande, och det så mycket
mindre som det skulle bero på parternas godtycke om denna utväg att slita
tvistefrågan finge tillåtas eller ej, och det sålunda lätt kunde inträffa att
den ej finge tillåtas just uti mera invecklade eller vidlyftiga frågor. Förevarande
§ ansågs derför böra ur förslaget utgå. Skulle emellertid Kongl.
Maj:t likväl finna ett stadgande i den föreslagna syftningen böra finnas,
borde åt detsamma gifvas en förändrad redaktion mot hvad förslaget innehåller,
så att derigenom bestämdes: att då tveksamt vore, om genom viss
erkänd eller bevisad gerning eftertryck skulle anses hafva skett, Rätten
egde infordra yttrande i ämnet från sakkunnig offentlig myndighet eller
enskild person; att, om i detta fall parterne hellre ville skjuta spörsmålet
under gode män och de utfäste sig å ömse sidor att åt desses beslut nöjas,
det vore tillåtet; att Rätten borde uppställa den eller de frågor, hvarå gode
männen skulle afgifva svar; samt att detta svar komrne att lända till efterrättelse
vid målets slutliga afgörande.

För att närmare åskådliggöra nu nämnda anmärkningar jemte andra,
här ofvan icke särskilt omförmälda, men nödiga ansedda ändringar i förslaget,
skulle här bifogas följande, med förslaget i (ifrigt öfverensstämmande

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

Utkast,

Kap. 1.

Om eftertryck.

§ I Författare

vare berättigad att, med andras uteslutande, låta genom
tryck mångfaldiga sitt arbete, ehvad det förut blifvit genom tryck offentliggjordt
eller förefinnes endast i handskrift.

§ 2.

Såsom författare enligt § 1 anses jemväl dels tonsättare för hans
musikaliska kompositioner, dels ock den, som utfört geografiska, topografiska
eller naturvetenskapliga teckningar eller andra afbildningar, hvilka icke
äro att betrakta såsom egentliga konstverk, för sådant hans arbete.

§ 3.

Den enligt § 1 författare tillerkända uteslutande tryckningsrätt för
arbete innebär äfven rätt att med andras uteslutande låta genom tryck
mångfaldiga öfverflyttning af detta arbete på annan munart af det språk, hvarpå
arbetet ursprungligen är författadt; och anses svenska, norska och danska
språken i detta hänseende för samma språk.

§ 4.

Författare, som ännu ej genom tryck offentliggjort sitt arbete, vare,
så länge arbetet sålunda är otryckt, berättigad att, med andras uteslutande,
låta arbetet utgifvas i öfversättning på annat språk.

Arbete, som samtidigt utgifves på derå språk, vare ock fredadt från
öfversättning till något af dessa språk, derest det samtidiga utgifvandet tillkännagifves
på titelbladet.

Jlth. till Itiksd. Prot. 1877. 1 Sami. 1 Afd. 8 Häft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

§ 5.

Den, som öfversätter arbete från annat språk och enligt denna lag
eger att öfversättningen genom tryck utgifva, anses för denna sin öfversättning
såsom författare.

För periodisk skrift eller arbete, till hvilket flera lemnat bidrag, anses
utgifvaren såsom författare.

§ 6-

Uteslutande rätt att genom tryck mångfaldiga arbete gäller för författarens
lifstid och derutöfver i femtio år från slutet af det år, hvarunder han
afliden Dessa femtio år räknas, i fall flera personer äro att anse såsom
författare till arbetet utan att hvardera uppträdt för viss afskiljbar del, från
slutet af den längst lefvandes dödsår.

Utgifves arbete af vetenskapligt samfund eller eljest af förening,
der personlig författa re rätt ej kommer i fråga, eller utkommer arbete efter
författarens död, eger uteslutande tryckningsrätten bestånd i femtio år från
slutet af det år, hvarunder arbetet först offentliggjordes. Lag samma vare
om arbete utkommer anonymt eller under diktadt namn, sä framt ej författaren
under sin lifstid och medan skyddstiden ännu varar, gifver sig tillkänna
antingen å titelbladet till en ny upplaga, eller ock genom anmälan i
justitiedepartementets expedition och tre gånger införd kungörelse i offentliga
tidningen, i hvilket fall skyddstiden räknas enligt mom. 1 af denna §.

Utgifves arbetet i flera afdelningar, som bilda ett helt, anses det i afseende
å tiden för det skydd, hvarom i denna § är fråga, hafva utkommit
först med slutafdelningen, dock sålunda att, derest tre år förflutit emellan
utgifvandet af två afdelningar, tiden för de tidigare utkomna afdelningarne
räknas från slutet af det år, hvarunder den sista bland dem utkom.

Författares rätt enligt § 4 mom. 2 gäller i fem år från utgången af
det år då arbetet utgafs.

§ 7-

Författare må med eller utan vilkor och inskränkning öfverlåta sin
rätt på en eller flera. I den mån sådan öfverlåtelse ej skett genom aftal
eller testamente, gånge, vid författarens frånfälle, sagda rätt öfver till den
eller dem, som enligt lag äro hans rätts innehafvare.

Den som erhållit förlagsrätt till ett arbete må ej, utan uttryckligt medgifvande
af författaren, deraf utgifva mer än en upplaga om högst ett tusen
exemplar.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17

Så framt ej annorlunda är aftaladt, vare den, som låtit sitt arbete intagas
i periodisk skrift eller sådan samling af flera personers bidrag, som
omtalas i sista punkten af § 5, deraf ej hindrad att, sedan ett år förflutit
från det år, hvarunder första offentliggörandet egde rum, låta arbetet särskildt
utgifvas.

§ 8.

Så vida ej i Tryckfrihetsförordningen eller i denna lag är annorlunda
stadgadt, anses som eftertryck och förbjudes all utan rättegandes tillstånd
företagen tryckning, helt och hållet eller delvis, af annans skrift, af dermed
enligt § 2 jemförlig! arbete och af annans öfversättning så länge stadgad
skyddstid derför ej förflutit.

Icke varder eftertryck lofligt derföre att med det missbrukade arbetet
vidtagas oväsentliga förändringar, tillägg eller uteslutningar, så länge återgifvandet
till innehåll och framställning bibehåller egenskap af kopia, ej
heller derigenom att det olagliga arbetet varit afsedt att spridas utom riket.

Såsom eftertryck anses jemväl då utan tillstånd förläggare eller den,
som på honom öfverlåtit tryckningsrätt, föranstaltar tryckning, som står i
strid mot förlagsaftalet, eller öfversättning sker till förfång för den författare
i detta hänseende tillkommande rätt.

§ 9.

Uteslutande rätt att mångfaldiga arbete genom tryck vare dock ej till
hinder för någon att begagna samma arbete vid frambringande af nya alster;
och förty skall det, under vilkor att i det nya verket dess sjelfständiga del
är det väsentliga, till hvilket det lånade sluter sig såsom utredande bihang,
vara tillåtet att ur tryckt arbete:

l:o) ordagrant eller i sammandrag anföra delar deraf, som åberopas
till bevis eller upptagas till granskning, belysning eller vidare bearbetning;

2:o) intaga ej blott delar af arbeten, utan jemväl hela skrifter af
mindre omfång i sådana samlingar ur flera arbeten, som göras för att tjena
vare sig till undervisning i läsning, musik eller teckning, till bruk vid gudstjensten,
eller till historisk framställning och dylikt;

3:o) aftrycka ord såsom text till musikaliskt arbete, så vida båda
tryckas i sådant sammanhang att under hvarje notrad sättas de textrader,
till hvilka den förra anvisar melodi.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

§ 10.

Ej heller skall såsom eftertryck anses, då i periodisk skrift införas
insända anonyma uppsatser, eller stycken, hemtade ur andra periodiska skrifter;
men bestå dessa senare stycken af vetenskapliga afhandlingar eller af
vittra arbeten vare sig i bunden eller obunden stil, eller äro de af större
omfång och berättande innehåll, såsom reseskildringar och så kallade korrespondensartiklar,
ma de ej införas om förbehåll mot eftertryck är gjordt vid
styckets början.

§ 11.

I alla de fall, då efter hvad i §§ 9 och 10 sägs, aftryck eller anförande
göres ur annans arbete, bör hans namn, om det är offentliggjord t,
men eljest den nyttjade källan uppgifvas.

Kap. 2.

Om olofligt uppförande af dramatiskt eller dramatiskt-musikaliskt arbete

§ 12-

Dramatiskt eller dramatiskt-musikaliskt arbete må ej offentligen uppföras
utan samtycke af författaren eller den, som enligt denna lag har författares
rätt; dock stande det fritt att sådant arbete offentligen^ föredraga
utan scenisk utstyrsel.

Så framt ej annorlunda är aftaladt, medför samtycke, som nämndt är,
för den, som det erhållit, rätt att uppföra arbetet så ofta han för godt finner,
men ej att öfverlåta rättigheten på annan.

Arbetets egare vare, såvida ej annorlunda är aftaladt, icke förment
att lemna slikt samtycke åt flera. Har egaren åt någon lemnat uteslutande
rätt att uppföra arbetet, men denne under fem på hvarandra följande år ej
begagnat sig deraf, är egaren oförhindrad att lemna samtycke äfven åt andra.
I afseende å redan gjorda medgifvanden räknas nämnda tidrymd af fem år
från utgången af det år, hvarunder denna lag träder i kraft.

§ 13.

Författares eller öfversättares rätt i det afseende, hvarom här är
fråga, gäller för hans lifstid; dock att, om han låtit arbetet utgifvas i tryck,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

men aflider innan fem år förflutit efter det, då tryckningen skedde, hans
sterbhusdelegare njuta sagda rätt till godo under den tid, som af de fem
åren kan återstå. Har författaren eller öfversättaren ej gifvit sig tillkänna,
vare det, sedan fem år förflutit från det år, under hvilket arbetet först uppfördes
eller genom tryck offentliggjordes, en hvar tillåtet att samma arbete
uppföra.

Kap. 3.

Om påföljd af denna lags öfverträdande.

§ H.

Den som emot denna lag gör sig skyldig till eftertryck, straffes med
böter från och med tjugu till och med ett tusen kronor.

Derjemte hafve han till målsegaren förbrutit upplagan och ersätte honom
värdet af de exemplar deraf, som ej finnas i behåll, beräknadt efter
boklådspriset för exemplar af den senast utgifna rättmätiga upplagan. Är
arbete olagligt allenast till en viss afskild del af det hela, skall hvad här
är stadgadt tillämpas endast på denna del.

För den som i strid mot lagen uppför eller låter uppföra dramatiskt
eller dramatiskt-musikaliskt arbete vare hot som ofvan är sagdt; och skall
han i skadestånd till målsegaren utgifva hela det belopp, som vid tillfället
influtit, utan afdrag för några kostnader eller för hvad som af inkomsten
kan belöpa på annat stycke, som vid samma tillfälle blifvit uppfördt.

Kunna nu sagda grunder för beräkning af skada genom eftertryck
eller uppförande af dramatiskt eller dramatiskt-musikaliskt arbete icke följas,
varde skadeståndet bestämdt efter annan grund, som pröfvas skälig. Lägsta
belopp, hvartill skadestånd må sättas, vare femtio kronor.

§ 15.

Alla uteslutande för den olofliga tryckningen användbara materialier,
såsom stereotyp- och andra plåtar, samt formar, så ock för olagligt uppförande
af dramatiskt eller dramatiskt-musikaliskt arbete gjorda afskrifter skola
tagas i beslag; och varde, der ej parterne annorlunda öfverenskomma, med
det i beslag tagna så förfaret att missbruk dermed ej kan ske.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 17.

§ 16-

För öfverträdelse af stadgandet i § 11 vare straffet böter, högst ett
hundra kronor.

§ 17-

Hvad nu är stadgadt, angående straff, skadestånd och egendoms förlust,
galle ock i tillämpliga delar för den som, med vetskap om ett arbetes olaglighet,
det till salu håller eller i riket till försäljning inför.

Kap, 4.

Allmänna bestämmelser.

§ 18-

Denna lag tillämpas ej blott på svensk medborgares arbete, utan jemväl
på utländings verk som utgifves af svensk förläggare; och kunna lagens
bestämmelser, under förutsättning af ömsesidighet, af Konungen förklaras
delvis eller helt och hållet gälla äfven för annat lands medborgares arbeten,
som icke af svensk förläggare utgifvas.

§ 19.

Eges arbete af flera, skall samtycke, som erfordras för att tryckning
eller offentligt uppförande lagligen må ske, lemnas af en hvar bland dem;
dock vare i fråga om dramatiskt-musikaliskt arbete tillfyllestgörande att, då
texten är det hufvudsakliga, samtycke lemnas af dennas författare och, i motsatt
fall, af tonsättaren.

§ 20.

Åtal för öfverträdelse af denna lag må ej anställas af annan än målsegande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o IT.

§ 21.

Härigenom upphäfvas förordningarne den 20 juli 1855, angående förbud
emot offentligt uppförande utan egarens tillstånd af svenskt dramatiskt
eller för skådeplatsen författadt musikaliskt arbete, samt den 20 Mars 1876,
angående eganderätt till skrift; och tillämpas denna lag på redan offentliggjorda
arbeten, dock att de, vid den tid lagen träder i kraft, befintliga
exemplar, som efter äldre lag lofligen tillkommit, framgent må säljas, och att
förseelser, begångna före nämnda tid, bedömas efter då gällande stadganden,
så framt deruti utsatt påföljd är lindrigare än den, som i denna lag bestämmes.

På grund af hvad sålunda är vordet anfördt och då förslaget dessutom
torde böra i afseende å formen undergå eu större omarbetning, ansågo Högsta
Domstolens fleste Ledamöter sig böra afstyrka det remitterade förslaget.

Justitierådet Carleson förklarade, att han i afseende å det hufvudsakliga
af de i ofvanberörda utlåtande upptagne anmärkningarne mot förslaget
biträdde desamma.

2:o)

Förslaget till förordning, hvarigenom lagen angående efterbildning af
konstverk göres tillämplig jemväl å tryckt sådan efterbildning.

Högsta Domstolen lemnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo

G. W. IVestberg.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

Protokoll öfver ett Justitiedepartements-ärende, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
Slott den 19 Januari 1877,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Lagerstråle,

Thyselius,

Carlson,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Lovén,

Friherre von Otter,

Forssell;

Justitieråden: Wretman,

von Segebaden.

Herr Statsministern och Chefen för Justitiedepartementet anmälde i
underdånighet, att, till åtlydnad af Kongl. Maj:ts den 9 sistlidne Juni meddelade
nådiga beslut, Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande öfver
särskilda inom Justitiedepartementet utarbetade förslag dels till lag angående
eganderätt till skrift, dels ock till förordning, hvarigenom lagen angående
efterbildning af konstverk den B Maj 1867 göres tillämplig jemväl å tryckt
sådan efterbildning.

Efter att hafva redogjort för de inom Högsta Domstolen enligt dess
protokoll den 24 sistlidne November afgifna yttranden, anförde Herr Statsministern
:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

”Under erinran att de i Tryckfrihetsförordningen förekommande bestämmelser
angående eganderätt till skrift behöfde i väsentlig män omarbetas och
tillökas med nya stadgande!!, och att, då de för ändamålet erforderliga stadganden
icke kunde hänföras till den offentliga rätten eller lämpligen inrymmas
i nuvarande Tryckfrihetsförordning, men de å andra sidan icke heller
kunde, såsom stridande mot densammas bestämmelser, utan förändring deri
antagas, första nödiga steget till vinnande af hvad som åsyftades vore att
allt, som rörde den litterära eganderätten, blefve från Tryckfrihetsförordningen
afskildt, framstälde Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition till 1873 års
Riksdag förslag till en förändrad lydelse af Tryckfrihetsförordningens § 1
inom. 1, 3 och 9, enligt hvilken de stadganden angående eganderätt till
skrift, som förekommo i 9 mom. åt nämnda §, borde derifrån uteslutas och i
stället intagas eu föreskrift att angående sådan eganderätt skulle gälla, hvad
som stadgades i särskild lag, stiftad i fiol! ordning 87 § Regeringsformen
föreskrefve. Detta grundlags-ändringsförslag blef utaf 1876 års Riksdag
slutligen pröfvadt och antaget. Något förslag till ny lag angående den
litterära eganderätten kunde dock ej, såsom afsedt varit, till nyssnämnda
riksdag framläggas, enär de i förevarande ämne inom Justitie-departementet
uppgjorda lagförslag då icke hunnit undergå slutlig granskning Vid sådant
förhållande och enär genom grundlags-ändringsförslagets antagande en lucka
i lagstiftningen skulle uppstått, såvida icke genom en civillag de stadganden
om eganderätt till skrift, som uteslötos ur Tryckfrihetsförordningen, bibehållits
vid gällande kraft, till dess en fullständigare lag hunne komma till
stånd, utfärdades, i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts af Riksdagen bifallna
förslag, förordningen den 20 Mars 1876, hvarigenom nyssberörda stadganden
blcfvo såsom civillag tills vidare bibehållna. Nu har emellertid den slutliga
granskningen utaf de omförmälda förslagen egt rum, och i detta afseende
förefinnes således ej vidare något hinder för att få den hittills gällande, i
många afseenden föråldrade och ofullständiga lagstiftningen angående den
litterära eganderätten utbytt mot en ny, mera tidsenlig och fullständig.

Hvad då först beträffar förslaget till lag angående eganderätt till
skrift, så har" detsamma, i följd af de inom Högsta Domstolen framstälda
anmärkningar, blifvit omarbetadt till hufvudsaklig öfverensstämmelse med
det af Högsta Domstolen uppgjorda utkast till lag i ämnet. Då jag nu för
Eders Kongl. Maj:t framlägger det sålunda reviderade förslaget, torde det
tillåtas mig att lemna en kortfattad redogörelse för grunderna till detsamma
och de vigtigaste af dess särskilda stadganden.

Vid förslagets utarbetande har i främsta rummet ledning hemtats från
den Norska lagen af den 8 Juni 1876 “om Beskyttelse af den saakaldte
Skrifteiendomsret“, jemte de af Assessoren Bachke författade motiv till samma
lag. Vidare hafva rådfrågats den Danska lagen af den 29 December
Bih. till Riksd. Prof. 1877. 1 Sami. 1 Afd. 8 Fläft. 4

Kong!- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

1857 “om Eftertryck in. m.“, med deri genom lagar»e af den 23 Februari
1866 och den 21 Februari 1868 gjorda ändringar, äfvensom lagen af den
il Juni 1870 “betreffend das Urheberrecht an Sehriftwerken, Abbilduugen,
Musikalischen kompositionen und dramatischen Werken“, hvilken lag utfärdats
för Nordtyska förbundet, men numera gäller för hela Tyska riket.

Med lagförslaget åsyftas att närmare bestämma det skydd, som bör
tillkomma den, som utfört vissa slag af andligt arbete. Förslaget afhandlar
således en del af eganderätten till immateriella ting (geistiges Eigenthum,
propreté littéraire, artistique et industriel!©.)

Den ifrågavarande eganderättens föremål indelas vanligen i tre grupper,
allt efter som fältet för den ideela verksamheten utgör litteraturen,
konsten eller industrien. Till första gruppen räknas skrifter, musikalier,
kartor, ritningar, som hafva ett öfvervägande undervisande syfte, och
vissa muntliga föredrag. Inom donna grupp äro dramatiska och musikalisktdramatiska
(inom en del lagstiftningar äfven rent musikaliska) arbeten på
tvåfaldigt sätt skyddade, nemligen både mot eftertryck och mot offentligt
uppförande. Till andra gruppen hänföras den bildande konstens verk
(skulpturarbeten och målningar) samt de reproducerande konsternas alster
(koppar och stålstick, etsningar, träsnideri©^ fotografier o. d.); och till tredje
gruppen slutligen tekniska uppfinningar, varumönster, fabriksmärken,
o. s. v.

Det skydd, som kommer de i tredje gruppen omförmälda föremål till
godo, bestämmes genom patentlagstiftningen m. m. och faller utom förslagets
område. Icke heller omfattar förslaget den andra gruppen — föremålen
för den artistiska eganderätten. Denna rätt och den litterära eganderätten
hvila visserligen ytterst på samma grund och erbjuda äfven i de former,
hvilka de sedermera inom lagstiftningarne erhållit, åtskilliga likheter, men å
andra, sidan förefinnas dock dem emellan väsentliga olikheter. Så t. ex.
måste, med hänsyn dertill att kopieringen af ett konstverk på fri hand eller
genom kopparstick och dylikt krafvel- särskild skicklighet hos den kopierande
och således kan leda till frambringandet af särskilda kopior af olika
individuelt värde, under det att litterära alster mångfaldigas endast på mekanisk
väg, förhållandet mellan originalet och kopiorna deraf uppfattas helt
olika vid den artistiska och den litterära eganderätten. Man bar derföre
inom flera länder, såsom England, Tyskland, Danmark och Norge, afhandlat
dem i särskilda lagar. Hvad särskild t Tyskland angår, hade man 1870
försökt att i ett lagförslag sammanföra stadgandena angående den litterära
och den artistiska eganderätten, men detta rönte motstånd, och endast den
de! af förslaget, som afsåg litterär eganderätt, antogs såsom lag. Härtill
kommer att vi angående den artistiska eganderätten redan ega en lag, som
är temligen ny och, mig veterligen, ej gifvit anledning till någon klagan.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

Lagen den 3 Maj 1867 angående efterbildning'' af konstverk skulle således
fortfarande förblifva gällande, utan annan ändring än att, på sätt det af
mig nu jemväl framlagda förslag till särskild förordning innehåller, lagen
göres tillämplig äfven å tryckt efterbildning af konstverk.

Det är således endast den första af ofvannämnda. tre grupper, som
lagförslaget afhandlar, eller den litterära, egamderätten. Den nya lagen
skulle ersätta förordningarna den 20 Mars 1876, angående eganderätt till
skrift, och den 20 Juli 1855, angående förbud emot offentligt uppförande
utan egarens tillstånd af svenskt dramatiskt, eller för skådeplatsen författad t
musikaliskt arbete. Anledningen dertill att den senare förordningen ansetts
icke kunna bibehållas har varit, att den hvarken stadgar straff för öfverträdande
af dess bestämmelser eller innehåller något om iuternationel reciprocitet.
Inom de främmande lagstiftningarne finnas ock de ämnen, dessa
v båda förordningar afhandla, sammanförda uti samma lag.

Med hänsyn dertill att författarens rätt öfver sitt arbete icke helt
och hållet, till begreppet, sammanfaller med annan eganderätt, utan att
deri ingå äfven rent personliga intressen, hvilka måste beaktas — så t. ex.
torde, innan författaren ännu offentliggjort sitt arbete, rättigheten att öfver
detsamma förfoga icke kunna blifva honom genom utmätning fråntagen —
skulle det visserligen vara riktigast att för nya lagen välja en titel, öfverensstämmande
med den som Tyska lagen erhållit (lag om författarerätt
till skrift, “Gesetz betreffend das Urheberrecht an Schriftworken etc.), men
då Tryckfrihetsförordningen hänvisar till särskild lag angående ”eganderätt
till skrift11, torde denna titel, hvilken således redan finnes i lag begagnad,
böra användas.

I 1 § uppräknas föremålen för det litterära skyddet. Här möter först
frågan, om ordet skrift i nya lagen skall erhålla den särskilda bemärkelse,
hvarunder det förekommer i Tryckfrihetsförordningen (allt som genom tryck
lägges under allmänhetens ögon), eller den, som ordet har i allmänna lagen
och språkbruket. I förra fallet skulle konstverk, fortfarande som hittills,
lika med litterära alster skyddas mot efterbildnings mångfaldigande genom
tryck, men sådant torde ej vara lämpligt, ty skyddet för ett konstverk
blifvor då mycket varaktigare, om mångfaldigandet sker genom tryck, än
om det åstadkommes på annan mekanisk väg eller genom fotografi eller afgjutning.
Genom 1867 års lag kunde icke göras någon ändring af de bestämmelser,
som då funnos i Tryckfrihetsförordningen, angående skyddstiden
i fråga om konstverks mångfaldigande genom tryck, men sedan det då befindtliga
hindret numera upphört, finnes ej vidare giltigt skäl för olika skydd
mot mångfaldigande på ena eller andra sättet. Härtill kommer, att Tryckfrihetsförordningens
definition är i allt fall så oegentlig, ätt den väl icke
bör upprepas i eu ny lag. I lagförslaget hänföras derföre under ordet

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 17.

skrift, utom hvad dermed af alla förstås, endast vissa särskildt uppräknade
alster af andlig verksamhet, och deribland äro genom tryck
mångfaldigade efterbildningar af konstverk icke upptagna. Genom
det af mig förut omförmälda författningsförslaget skulle dessa senare i
stället komma att lalla under 1867 års lag om den artistiska eganderätten.

Det skydd, som författare åtnjuter för sin skrift, är, enligt flera
främmande lagar, utsträckt till mångfaldigande icke allenast genom
tryck utan äfven på annan mekanisk väg. Då likväl tryck omfattar
gravyr och litografi samt andra dylika med tillhjelp af press tillkomna
alster, men deremot icke fotografier, som tillkomma på kemisk
väg, torde det under närvarande förhållanden sakna praktisk betydelse,
om lagen skulle göras gällande jemväl för mångfaldigande
på annan mekanisk väg än genom tryck. Detta gäller äfven om afskrifning,
som, om den är afsedd att ersätta tryck och således är företagen
i syfte att sprida utskrifterna, i Tyska lagen likställes med mångfaldigande
genom tryck. I likhet med nu gällande lag afser derföre
förslaget endast mångfaldigande genom tryck.

De i 2 mom. af 1 § uppräknade alster af andlig verksamhet,
hvilka skulle hänföras till skrifter, åtnjuter äfven enligt de främmande
lagarne enahanda skydd som skrifter. Dessa lagar upptaga derjemte
såsom skyddade vissa muntliga föredrag, och uti det inom Justitiedepartementet
först uppgjorda förslaget hade ock ett stadgande i sådant
syfte blifvit intaget. 1 enlighet med Högsta Domstolens hemställan
har dock detsamma blifvit uteslutet. Om jag än med hänsyn
till motsvarande stadganden i flera främmande lagar, icke kan antaga
det vara med oöfvervinnerliga svårigheter förenadt, att i vissa fall
skydda det endast muntligen uttalade ordet mot eftertryck, så finner
jag likväl en lagstiftning derom under våra nuvarande förhållanden
icke vara af behofvet oafvisligen påkallad.

I fråga om öfversättningsrätten står vår nuvarande lagstiftning
på samma ståndpunkt, som förut varit den allmänna, eller att denna
rätt bör vara fri för en hvar. Under senare tider har eu annan åsigt
gjort sig nästan lika allmänt gällande, nemligen att författarens rätt
öfver alstren af hans andliga verksamhet bör vara fullständig och ej
inskränkt blott till det språk, hvari han sjelf klädt sina tankar. Denna
åsigt utgår från omsorgen om författarens intresse, och kan ega särskild
betydelse för författare å andra än de stora kulturspråken. Det
språk, hvarå originalet skrifves, har ett jemförelsevis ringa område
och afsättningen af sjelfva originalet kan derföre ej blifva synnerlig
stor, men om författarens rykte är stadgadt, kan en öfversättning af
hans skrift till Franska, Tyska eller Engelska påräkna publik inom

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

hela deri bildade verlden, och till följd deraf, om öfversättningsrätten
är författaren förbehållen, möjligen bereda honom en vida större ekonomisk
fördel än han kan påräkna af originalet. Inom Franska lagstiftningen
är öfversättning alldeles likstäld med eftertryck, men inom
andra länder har man ej ansett sig kunna gå så långt. Det finnes
nemligen i förevarande fråga eu annan faktor, som måste beaktas
bredvid författareintresset — vigten för ett land, att utlandets bättre
litterära alster så snart som möjligt blifva tillgängliga äfven för det
stora flertal af befolkningen, som ej förstår annat språk, än sitt eget;
och af detta skäl bar man ej trott sig kunna gifva författaren lika
o vilkorligt och lika varaktigt skydd mot öfversättning som mot eftertryck,
utan åtnöjt sig med att föreskrifva, att en författare, som förbehåller
sig uteslutande rätt att öfversätta sin skrift och inom viss
kort tid utger denna öfversättning, skall under några få år vara skyddad
mot vidare öfversättningar till samma språk. På denna ståndpunkt
står den Tyska lagen, hvilken stadgar, att den af författaren
ombesörjda öfversättningen skall hafva börjat utkomma inom ett år
och hafva fullständigt utgifvits inom tre år efter utgången af det år,
hvarunder originalet utkommit. Det inom Justitie-departementet först
uppgjorda förslaget innehöll ock ett härmed analogt stadgande, med
endast den olikhet att tiderna för öfversättningens utgifvande voro
ännu kortare. Högsta Domstolen har emellertid enhälligt afstyrkt
detta stadgande och såsom sin åsigt uttalat, att öfversätthingsrätten
eldigt regel borde vara fri. Det skäl härför, som Högsta Domstolen
företrädesvis framhållit, eller den skada, som ett öfversättningsskydd
kan tillfoga vår egen litteratur, är också tvifvelsutan synnerligen beaktansvärdt
och väger måhända mera än det gagn, som från en motsatt
synpunkt förmenas blifva tillskyndadt litteraturen derigenom att
förläggare af öfversättningar sättas i tillfälle att försäkra sig emot
konkurrens och till följd deraf kunna bekosta goda öfversättningar
som kräfva mera tid och äro dyrare än dåliga Men det är äfven en
annan, af Högsta Domstolen vidrörd omständighet, som torde höra föranleda
det ifrågasatta stadgandets borttagande, och det är, att, om
man icke vill taga steget fullt ut såsom i Frankrike, utan efter Tysklands
föredöme stadga vilkor för skyddets tillgodonjutande, dessa vilkor
torde göra det föreslagna skyddet af en ganska tvifvelaktig nytta
för förfättarne sjelfva. Skyddet skulle nemligen göras beroende deraf,
att författaren ej blott uttryckligen förbehåller sig öfversättningsrätt,
utom ock inom en mycket kort tid utgifver början af den förbehållna
öfversättningen samt sedermera inom viss tid fulländar densamma,
och under denna korta tid blefve det sannolikt för de flesta författare

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 17.

lorenadt med svårighet att uppgöra aftal i främmande land om en
öfversättnings utgifvande och sedermera få detsamma verkstäldt. Å
andra sidan har alltid en författare, som antager att hans skrift skall
få afsättning och vill skydda sig mot öfversättning till annat språk,
den utvägen öppen, att samtidigt utgifva skriften på båda språken.
Enligt det nu framlagda förslaget är således, i enlighet med Högsta
Domstolens hemställan, öfversättningsrätten i allmänhet fri. Härigenom
vinnes äfven öfverensstämmelse med Danmark och Norge. Uti
förslaget till Norska lagen af 1876 fanns visserligen ett med Tyska
lagens bestämmelse i ämnet likartadt stadgande, men detta uteslöts
vid den slutliga granskning förslaget undergick, innan det framlades
för Stortinget.

Den nu uttalade grundsats om fri öfversättningsrätt är dock ej
ovilkorlig utan underkastad inskränkningar eller undantag. Sålunda
är föreslaget i 2 §, att författarerätten ock innefattar uteslutande rätt
att utgifva skriften i öfversättning från en till annan munart af samma
språk, och i 3 §, att skrift, som samtidigt utgifves på flera språk, anses
såsom författad på hvarje af dessa. Hvad särskildt vidkommer
bestämmelsen i 2 §, att de tre nordiska tungomålen skola betraktas
såsom olika munarter af samma språk, så återfinnes detta stadgande
ordagrant i Norska lagen.

Ett annat undantag från öfversättningsfriheten -- men hvilket
ansetts läfnpligare hafva sin plats i sammanhang med förbudet mot
eftertryck och derföre blifvit flyttadt till 10 § — är stadgandet, att
man ej får utgifva öfversättning af annans otryckta skrift. Så länge
ett arbete ännu förefinnes blott uti handskrift, tillkommer det under
den lagliga skyddstiden ensamt författaren sjelf eller hans arfvingar
att bestämma, om och på hvad sätt arbetet skall offentliggöras, och
det måste således vara lika förbjudet att utan vederbörandes tillstånd
utgifva en handskrift i öfversättning, som att utgifva den på originalspråket.
Deremot torde det ej vara nödigt att upptaga det i Tyska
och Norska lagarne förekommande förbud mot öfversättning till lefvande
språk af skrift, som förut utkommit å dödt språk. Denna bestämmelse,
som ej heller återfinnes inom Danska lagstiftningen, skulle
sannolikt hos oss sakna praktisk betydelse.

Den i 4 § uttalade grundsats, att den, som öfversätter en skrift,
njuter för sin öfversättning författarerätt, återfinnes i Tryckfrihetsförordningen,
men har nu, i likhet med hvad ock i Norska lagen finnes
iakttaget, blifvit närmare bestämd sålunda, att öfversättningen skall
vara rättmätig. Från förordningen den 20 Mars 1876 har intagits
bestämmelsen, att utgifvandet af en öfversättning ej utesluter annan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 17. 31

från konkurrerande verksamhet, blott ej den förra öfversättningen aftryckes.

Från den allmänna regeln, att författaren till en skrift har uteslutande
rätt att öfver densamma förfoga, har man utaf praktiska skäl
allmänt funnit nödigt att stadga ett undantag till förmån för utgifvare
af periodiska skrifter och så kallade samlingsverk, i så måtto att,
bredvid hvarje medarbetares författarerätt till sitt särskilda bidrag, åt
utgifvaren inrymmes en särskild författarerätt till verket, såsom helhet
betraktadt, och att medarbetarnes rätt, der ej annorlunda uttryckligen
aftalats, underordnas utgifvarens rätt derutinnan, att de först sedan
en viss tid förflutit efter deras bidrags första offentliggörande få sjelfva
utgifva dem. Stadgandena härom, hvilka öfverensstämma med Norska
lagen och återfinnas uti Högsta Domstolens utkast uti 5 § 2 mom.
och 7 § 3 mom., hafva blifvit sammanförda uti det nu framlagda förslagets
5 §.

Enligt Danska och Norska lagarne är en författare berättigad att
genom testamente förfoga öfver sin författarerätt utan afseende å
arfvinges laglott, och, för den händelse att han icke under sin lifstid
afhändt sig författarerätten eller genom testamente deröfver förordnat,
utan rättigheten således vid hans frånfälle skall öfvergå till arfvingarne,
uppställa nämnda lagar en särskild arfsföljd, inskränktare än den vid
arf i allmänhet stadgade, så att inga fjärmare arfvingar, än maka,
barn, föräldrar och syskon äro arfsberättigade. Norska lagen tillägger,
att författarerätten skall öfvergå till nämnda arfvingar »liden Hensyn
til Boets Tiktand», och har dermed inlåtit sig på den vanskliga frågan
om den rätt, som bör tillkomma eu författares borgenärer till
hans litterära qvarlåtenskap. Såsom grund för dessa afvikelser har
blifvit anfördt, att man i fråga om rättigheten till eu död författares
skrifter ej får fästa sig blott vid det ekonomiska intresset, utan äfven
måste taga hänsyn till bevarandet af författarens rykte, och att man
utom en trängre krets af slägtingar ej har någon trygghet för att den
senare synpunkten skulle vid eu kollision med ett penningeintresse
blifva den segrande. Äfven har man åberopat de svårigheter, hvilka
skulle följa deraf, att författarerätten blefve splittrad på en mångfald
af händer. Då emellertid dylika, i och för sig alltid betänkliga afvikelser
från hvad allmänna civillagen bestämmer i fråga om rätten
för en persons rättsinnehafvare att succedera honom uti hans qvarlåtenskap
— hvilka afvikelser ock, med ett enda undantag, äro okända
för den Tyska lagen — ej hittills funnits i Tryckfrihetsförordningen
stadgade, utan att, såvidt jag har mig bekant, några olägenheter deraf
försports, och de ej heller finnas i 1867 års förordning om den

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 17.

artistiska eganderätten, liar jag ej funnit skäl att nu föreslå deras införande;
och i 6 § stadgas således, i likhet med hvad nu gäller, att
vid författarens död författarerätten skall, der han ej under lifstiden
genom aftal annorlunda bestämt, öfvergå till hans lagliga rättsinnehafvare.
I det först uppgjorda förslaget fans visserligen en, från
Tyska lagen herntad bestämmelse, att författarerätten dock ej skulle
få öfvergå på staten eller menighet, men, på de skäl Högsta Domstolen
anfört, torde äfven denna inskränkning få bortfalla.

Rättsförhållandet mellan författaren och förläggaren bestämmes
genom förlagskontraktet, och i de flesta fall stadgas deri, huruvida
förlagsrätten skall omfatta blott eu upplaga eller liera. Innehåller
kontraktet ej något härom, bör, enligt de rättslärdes allmänna mening,
förlagsrätten ej sträcka sig till mera än en upplaga, och härmed lärer
äfven praxis bland de tyska bokhandlarne öfverensstämma. I likhet
med hvad inom Sachsiska civillagen af 1863 och, efter den, i Norska
eftertryckslagen blifvit iakttaget, torde den sålunda allmänt rådande
uppfattning af förlagsrättens omfattning böra i lag bestämdt uttryckas,
och detta har skett i 2 mom. af 6 §. Härtill har, jemväl i öfverensstämmelse
med nyssnämnda båda lagar, fogats det tillägg, att upplagan
skall vara begränsad till 1,000 exemplar.

7, 8 och 9 §§ afhandla författarerättens begränsning i afseende
å tiden. Hos oss finnes för närvarande icke någon sådan begränsning,
utan författarerätten kan fortfara ständigt, blott det iakttages, att ny
upplaga utgifves inom hvart tjugonde år efter författarens död. Häri
står dock Sverige ensamt. Öfverallt annorstädes är en viss skyddstid
stadgad, efter hvars utgång rättigheten till skriftens utgifvande står
öppen för en hvar. Man har nemligen allt mera allmänt kommit till
insigt deraf, att en till tiden obegränsad författarerätt till ett arbete
med deraf följande möjlighet att fördyra arbetet eller rent af förhindra
dess utgifvande icke låter sig förena med det allmännas intresse, som
kräfver, att de på andens fält gjorda eröfringar utan svårighet spridas
bland folket och blifva dess egendom. I fråga om skyddstidens beräknande
erbjuda emellertid de särskilda lagstiftningarne vissa olikheter.
I England är i allmänhet skyddstiden bestämd till författarens
lifstid och sju år efter hans död och minst 42 år efter verkets första
utgifvande; i Frankrike och Tyskland räcker den under författarens
lifstid och i förra landet 50 och i det senare 30 år efter hans död; i
Italien omfattar skyddstiden författarens lifstid och 40 år efter hans
död samt minst 80 år efter första utgifvandet, och detta på sådant
sätt, att reproduktionen under författarens lifstid och minst 40 år efter
första utgifvandet utgifvandet tillhör författaren eller hans rättsinne -

Konyl. Maj:ts Råd. Preposition IN:o 17. 38

häfvare, men under återstående delen af skyddstiden är fri mot eu
afgift till dem utaf 5 procent af hvarje exemplars bruttopris. I Danmark
faststäldes genom 1857 års lag skyddstiden till författarens lifstid och
30 år efter hans död, men utsträcktes snart för åtskilliga fall, deribland
för namugifven författares genom tryck offentliggjorda skrifter,
till 50 år efter hans död. Norska lagen tiar samma skyddstid som
den Franska.

Uti förevarande förslag har ock författarerätten blifvit till viss
tid begränsad, helst samma grundsats redan hos oss gjort sig gällande
i fråga om den artistiska eganderätten äfvensom i afseende å rättigheten
till offentligt uppförande af dramatiska och musikaliskt-dramatiska
alster. Hvad då beträffar skyddstidens längd, torde densamma
såsom regel, i likhet med hvad inom Norska lagen skett, lämpligen
kunna bestämmas till författarens lifstid och femtio år efter hans död,
med afseende derå, att författare, som tillhöra eu liten nation, icke
kunna göra sig räkning på särdeles många eller stora upplagor af sina
skrifter och derföre behöfva, i vederlag för den mindre marknaden,
eu längre skyddstid.

Jemväl i öfverensstämmelse med Norske lagen äro bestämmelserna
dels om lika skyddstid, antingen skriften blifvit genom tryck offent''
liggjord eller den förefinnes endast i handskrift, och dels om skyddstidens
beräknande, då två eller flere författat eu skrift, som ej består
af sjelfständiga bidrag från särskilda medarbetare, eller då skrift utgifvits
af vetenskapligt samfund och dylikt, eller efter författarens död
eller af författare utan uppgifvet eller under diktadt namn (anonyma
och pseudonyma skrifter.) Anledningen dertill att skyddstiden ansetts
böra räknas från slutet af det år, hvarunder författaren aflidit eller
skriften först utgifvits, och icke från sjelf Va dödsdagen eller utgifningsdagen,
är att, då å böcker icke plägar utsättas tryckningsdagen, tvist
eljest lätt skulle kunna uppstå, huruvida det nya utgifvandet skett inom
eller utom tryckningsåret. Högsta Domstolens förslag om det sätt,
hvarpå författare till arbete, som utkommit anonymt eller under diktadt
namn, borde gifva sig till känna för att komma i åtnjutande af en
vidsträcktare författarerätt, har blifvit iakttaget i det reviderade förslaget.
Äfvenledes bär jag derur, på det af Högsta Domstolen anförda
skäl, uteslutit bestämmelsen att, der arbete icke under en viss tid
varit tillgängligt hos förläggare eller i bokhandeln, det skulle stå eu
hvar fritt att deraf utgifva ny upplaga.

Då, såsom jag förut anfört, stadgandet i det först, uppgjorda förslaget
om rätt för författare att under vissa vilkor förbehålla sig öfversättningsrätt
blifvit, i enlighet med Högsta Domstolens anmärkning,
Bih. till. Riksd. Prof.. 1871. 1 Sami. 1 AflI 8 Haft. 5

34 Kong!,. Majis Nåd. Proposition N:o 17.

uteslutet, i oljor deråt, att de i samma förslag gifna bestämmelser om
viss kortare skyddstid för en af författare]! ombesörjd öfversättning
ock skola försvinna. I Högsta Domstolens utkast bär dock bibehållits
ett stadgande att författare, som samtidigt utger sin skrift å derå språk,
endast åtnjuter fem års skyddstid mot öfversättning till något af dessa
språk. Men om eu författare låtit sin skrift samtidigt utkomma på
flera språk, torde man icke alltid veta, på hvilket af dessa skriften ursprungligen
är författad; och don synes derföre hellre böra, såsom i
3 § af det reviderade förslaget blifvit sagdt, anses såsom författad på
hvarje af de särskilda språken; men deraf följer, att författaren ock
bör ega fullständig författarerätt för samtliga originalupplagorna; hvarföre
nyssnämnda begränsning blifvit i förslaget utesluten.

Till eftertryck såsom brott fordras, att en skrift återgifves på sådant
sätt, att författarens uteslutande nyttjanderätt derigenom lider
eller kan lida. Och då författarens rätt omfattar ej blott skriften i sin
helhet, utan hvarje särskild del deraf, måste det partiella eftertrycket
vara förbjudet, lika väl som det totala. Likaledes är det uppenbart,
att man ej får fästa sig vid förändringar i ordställningen, uteslutningar,
tillägg och dylikt, som vidtagas blott för att kringgå eftertrycksförbudet
eller iiro så oväsentliga, att de ej upphäfva identiteten mellan
det äldre och det yngre verket. Svårare är att ordna rättsförhållandena
för de fall, att annans skrift eller del deraf icke utgifves särskildt,
utan intages såsom en större eller mindre beståndsdel i ett verk,
som består äfven af andra elementer. Att detta i och för sig ej kan
vara tillräckligt för att upphäfva eftertryck,sbegreppet, torde vara tydligt.
Men å andra sidan måste det, så vida ej all litterär verksamhet
skall hämmas, vara tillåtet att begagna främmande alster till åstadkommande
af egna sjelf ständiga arbeten. Den ledande grundsatsen måste
vara, att uti ett sådant arbete lånet från ett äldre arbete är fritt, så länge
lånets omfång eller syftemål ej gör intrång ä det äldre arbetets omsättning.
Utgående från denna princip medgifva således de nyare lagstiftningarne
rätt för den, som utger ett nytt arbete, att gorå citater
ur annans tryckta skrift, ty denna återgifves derigenom icke på sådant
sätt, att den till någon del blifver öfverflödig eller mister något af
sin publik. Likaledes får man uti nya arbeten återgifva delar af annans
skrifter, när syftemålet är att underkasta dem kritik, eller att upptaga
dem till belysning eller bearbetning. Länets omfång i förhållande
till det nya arbetet och dettas särskilda ändamål göra det i allmänhet
tydligt, att här ej kan blifva fråga om intrång i författarerätten, Eu
annan sak är visserligen, att det nya arbetet genom en bättre behandling
af ämnet eller eu dräpande kritik kan göra det äldre osäljbar!,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

men är det en verklig granskning och ej ett fördoldt eftertryck, får
man naturligtvis ej fästa afseende vid den verkan kritiken kan medföra,
Vidare tillåta de främmande 1 agarne att uti s. k. samlingsverk
intaga delar af annans skrift eller, der skriften är af mindre omfång,
hela skriften. Såsom sådana samlingsverk augit as vanligen de, hvilka
äro afsedda till begagnande vid undervisning o. s. v. eller till historisk
framställning eller till annat särskilt litterärt ändamål, dock alltid
under förutsättning, att sjelfva samlingsverket såsom sådant kan betraktas
såsom ett nytt verk, för hvars frambringande fordrats en [särskild
författareverksamhet. Man anser nemligen, att dylika samlingar
med hänsyn till deras speciella syftemål och hvarje särskild beståndsdels
jemförelsevis underordnade betydelse i förhållande till det hela
icke böra tillskynda de författare, från hvilka bidragen äro lånade,
någon ekonomisk förlust, Såsom ytterligare fall, då aftryck bör vara
tillåtet, har man upptagit det, då den, som komponerar musik till ett
skaldestycke, utgifter detta såsom text i förening med kompositionen,
och vidare då i periodisk skrift aftryckes ur annan sådan skrift hemtad
uppsats. Texten är, då den tryckes i förening med musiken, blott
ett bihang till denna, och textförfattaren lider icke genom ett sådant
utgifvande någon förlust, ty musikhäftet har eu hel annan afsättningskrets
än blotta texten. Hvad åter periodiska skrifter angår, är man
ense derom, att vanliga tidningsnyheter i allmänhet ej kunna anses
såsom alster af någon sådan andlig verksamhet, att de böra hänföras
till skyddade skrifter, men i fråga om andra uti periodiska skrifter
förekommande uppsatser råder olikhet, i det att Norska lagen, då förbehåll
mot eftertryck skett, skyddar uppsatser af vittert och vetenskapligt
innehåll, och den Tyska ej blott lemnar ovilkorlig! skydd
för sådana uppsatser, utan äfven, så snart förbehåll blifvit gjordt, skyddar
andra "grössere Mittheilungenu, men den Danska lagen, i likhet
med hvad som hos oss nu gäller, till årer hvarje eftertryck från ett
dagblad till ett annat.

I enlighet med den uppfattning af eftertrycksbegreppet, som sålunda
inom de främmande lagstiftningarne gjort sig allmännast gällande,
hafva förslagets bestämmelser i detta ämne blifvit affattade, och, hvad
särskild! angår periodiska skrifter, är deri Tyska lagen hufvudsakligen
följd, dock att förbehåll mot eftertryck alltid skall hafva skett. Samma
skäl, som föranleda dertill att vittra och vetenskapliga artiklar höra
kunna skyddas mot eftertryck — eller att de icke i likhet med notiser,
referater, s. k. ledande artiklar och i allmänhet politiska uppsatser äro
skrift)a endast för dagen, utan äro beräknade att ega ett mera varaktigt
värde — synas mig gälla i fråga om åtskilliga andra uti en

36 Körtel. Muftix Nåd. deposition N:n 17.

periodisk skrilt förekommande större uppsatser, såsom reseskildringar
<>. d., hvilkas erhållande derjemte kan för skriftens utgifvare vara förenadt
med en ej obetydlig ekonomisk utgift. Att i lagen närmare beskrifva
dessa uppsatsers art torde ej vara lämpligt, utan lärer det begagnade
uttrycket — uppsatser “af större omfång» — få anses tillräckligt.

Nekas kan visserligen icke att, äfven med de stadgande!) förslaget
innehåller, det ändock stundom kan blifva svårt att uppdraga gränser!
mellan olofligt återgiivande och egen produktion, men att gå längre
i detaljföreskrifter torde icke vara redligt. De allmänna grundsatserna
att det nya verket skall framträda såsom i det hela sjelfständigt, och
att det ej gör intrång i det äldre verkets afsättning—■ äro gima ; det tillhör
sedermera domstolarne att pröfva omständigheterna i det konkreta
fallet,

1 likhet med Tyska och Norska lagarne bär i 10 § intagits bestämmelse
derom att eftertryck ook begås, dä förläggare eller den, som
t rycknings rätt till skrift å honom öfver! ålit, verkställer skriftens tryckning
i strid mot för lagsa ftalet, det vill säga, handlar mot, de vilkor,
•som antingen uttryckligen aftalats eller som följa af forlagsförhållandets
natur 16 § 2 mom). Äfvenledes innehåller it! ^ stadgande derom,
att den, som olofligt*!! utgifver öfversättning af annans otryckta skrift
eller öfversättning i strid mot 2 §, derigenom gör sig skyldig till
eftertryck Deremot torde i enlighet med Högsta Domstolens anmärkning
böra utgå bestämmelsen att såsom eftertryck ock skall betraktas,
om någon låter sin öfversättning för annans anses.

Norska lagen uppräknar särskild t bland eftertycksbrotten oloflig
tryckning af annans handskrift. Detta är naturligtvis äfven enligt
förevarande förslag förbjudet, men någon särskild bestämmelse derom
torde ej erfordras, då 10 § I inom. förbjuder tryckning af annans
skrift, och skrift enligt 1 § betyder ej blott redan offentliggjord skrift,
utan äfven handskrift.

Den i 11 § uttalade rättigheten att vid frambringandet af nya
alster begagna annans skrift afser efter Tyska lagens exempel endast
tryckt skrift, Till och med citerandet från handskrifter bör vara förbjudet.
Handskrifter äro kanske aldrig ämnade åt! offentliggöras, och
cn författares vigtigaste personliga intressen skulle kunna kränkas, om
''‘n allmän rätt att derur citera i lag erkändes. Häraf torde dock ej
följa, att hvarje anförande af eu enstaka sats ur eu handskrift nödvändigt
skall betraktas såsom partiel t eftertryck; detta måste bero på
profning af omständigheterna i hvarje särskild!, fall.

De främmande lagarne undantaga Iran cftcrtyeksiörbudet aftryck

Kon/fl. Maj:ta Nåck Proposition N:o 17.

af lagar, embetsverk® kungörelser och dylikt. Motsvarande stadgande!)
finnas redan hos oss i Tryckfrihetsförordningen.

Stadgandena i 14 och In §§ om olofligt begagnande af skrifter
för skådebanan öfverensstämma med Kong], förordningen den 20 Juli
1855; dock att, enär nämnda förordning icke innehåller något om
verkan åt samtycke till skådespels uppförande, men föreskrifter härom
torde böra finnas. Norska lagens bestämmelser i detta ämne hafva
blifvit upptagna. Möjligen skulle man kunna ifrågasätta, om man icke
borde, i likhet med de främmande lagstiftningarne, låta rättigheten till
ett arbetes offentliga uppförande räcka lika länge som rätten till
dess mångfaldigande genom tryck, men dä 1855 års förordnings stadgande
om eu kortare skyddstid i hirra fallet torde få anses hafva tillkommit
till följd af eu behöflig hänsyn till teaterföreståndarnes intressen,
och mig veterligen några klagomål deröfver icke försports, har jag
trött den kortare skyddstiden kunna bibehållas.

Den uteslutande rätten till offentligt uppförande gäller, så väl enligt
nyssnämnda förordning och förslaget som enligt Norska och Danska
lagarne, blott till fördel för dramatiska och musikaliskt-dramatiska arbeten.
I frankrike och Tyskland äro äfven rent musikaliska kompositioner
skyddade mot uppförande, i senare landet, hvad tryckta kompositioner
angå)'', dock blott under vilkor att kompositören uttryckligen
förbehållit sig uppföranderätten. Det är dock eu så väsentlig olikhet
mellan uppförandet af dramatiska och musikaliskt-dramatiska arbeten
å ena, och musikaliska arbeten å andra sidan, att vid de senare uppförandet
är närmare jemförlig! med uppläsandet af ett skådespel, något
som alltid är fritt.

De i 16 § föreslagna straff bestämmelse!'' för eftertryck och för
olofligt uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete
äro desamma, som nu nu gälla enligt lagen den 3 Maj 1867 för öfverträdelse
af de till skydd för den artistisk;) eganderätten meddelade
stadgande)). .Jemväl äro föreskrifterna angående skadestånd, hufvudsakligen
öfverensstämmande med hvad hos oss hittills gäll; och hafva
de ändringar, som Högsta Domstolen i denna del åt förslaget ifrågasatt,
blifvit iakttagna.

Vid fastställande af straff för eftertryck inlåta sig de främmande
lagarne äfven på frågan om eftertryckets subjektiva sida. Att härom
meddela några särskilda stadganden synes mig dock ej lämpligt, utan
torde allmänna lagens grunder böra härutinnan tillämpas.

Uti ofvan nämnda 1867 års lag finnas redan stadgande)), motsvarande
de i 17 och 19 §§ föreslagna, dock med den olikhet, hvad förfarandet
med i beslag tågna materialier och dylikt angår, att 1867 års

Koufjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

lag medgift-er ovilkorlig- rätt för målseganden att få öfvertaga desamma
mot ersättning- för värdet eller afdrag å skadeståndet. Då detta emellertid
kan föranleda dertill, att denne rent af gör en vinst, men sådant
icke kan var lämpligt, och det i stället synes böra ankomma på
den tilltalades eget val, om lian vill behålla materialierna, sedan de
blifvit gjorda obrukbara, eller på målseganden öfverlåta dem i oför
ändradt skick, torde frågan om sådant öfverlåtande få bero på särskild
öfverenskommelse.

Då underlåtenhet att uppgifva begagnad källa är af jemförelsevis
underordnad betydelse, bär i likhet med främmande lagarne straffet
härför blifvit i 18 § föreslaget lägre än för eftertryck. År skada
uppkommen genom sådan underlåtenhet, bör den ersättas efter allmänna
grunder.

Enligt eu teori — hvilken funnit sitt uttryck inom den äldre
Tyska, den Österrikiska och den Danska lagstiftningen — är eu skrifts
utgifningsställe det bestämmande vid afgörande af frågan, hvilket lands
lag skall å skriften tillämpas. Denna uppfattning, hvilken icke lemnar
någon ledning för det fall, att skriften ännu icke blifvit offentliggjord,
och för öfrig!, äfven i andra afseenden gifver anledning till tvekan
och godtycklighet, har emellertid öfvergifvits uti den Tyska lagen af
1870, hvilken utgår frän eu annan grundsats, den att författarens nationalitet
är det bestämmande. Författarerätten har sin grund i författarens
person, och då böra alla eu inländsk författares skrifter skyddas
af den inländska lagen, vare sig de äro offentliggjorda eller icke, och
vare sig offentliggörandet skett inom eller utom landet. Då denna
grundsats, hvilken ock omfattas af Norska lagen, torde vara den som
vid Tryckfrihetsförordningens tolkning gjort sig gällande, och den äfven
blifvit uttalad uti lagen angående den artistiska eganderätten, synes
någon tvekan icke böra uppstå om dess användande uti den nya lagen,
och i 20 § är sålunda föreslaget, att lagen skall tillämpas å alla
en svensk medborgares arbeten. Att lagen, såsom vidare i öfverensstämmelse
med Tyska och Norska lagarne är föreslaget, jemväl skyddar
utländings arbeten, då de utgifvas af svensk förläggare, bär sin
grund deri, att den svenske undersåten alltid bör skyddas af den
svenska lagen.

Eu af de väsentligaste och mest öfverklaga de bristerna uti vår
hittills gällande lagstiftning angående den litterära eganderätten har
varit, att deri, qvarstående på en föråldrad ståndpunkt, som för längesedan
öfvergifvits af nästan alla andra länder och äfven hos oss blifvit
frånträdd i fråga om den artistiska eganderätten, icke lemna!, någon
utväg för Kongl. Maj:t att genom internationella fördrag bereda skydd

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

åt främmande Jänders författare här i Sverige, hvilket haft till följd,
att svenska författare icke heller kunnat i utlandet påräkna skydd.
Meddelandet af internationell skydd har nemligen öfverallt blifvit bundet
vid ett förbehåll om ömsesidighet. Behofvet utaf ett likartadt
skydd för utländska som inländska författare har särskildt varit känbar!
uti förhållandena mellan de tre Nordiska länderna i följd af de
likheter i nationalitet och språk, som mellan dessa länder förefinnas,
och hvilka föranledt att de ega eu gemensam bokmarknad. I Norge
och Danmark har ock redan länge lagstiftningen i hit hörande ämne
varit så ordnad, att, blott reciprocitet beredes, svenska författare kunna
der erhålla skydd. 1 20 § är nu intagen bestämmelse om rättighet
för Konungen att, under förutsättning af ömsesidighet, utsträcka lagens
bestämmelser att gälla för utländingars arbeten. Enligt det inom Justitiedepartementet
först uppgjorda förslaget skulle det äfven vara
Konungen obetaget att för utländingars arbeten, om han så funne
lämpligt, förlänga tiden för skydd mot öfversättning, men då öfversättningsrätten
ansetts i allmänhet böra vara fri, och i de få fall, der öfversättning
skulle vara förbjuden, någon kortare skyddstid än den vanliga
icke blifvit föreslagen, torde ifrågavarande bestämmelse icke böra bibehållas.

Nyss berörda förslag innehöll äfven stadgande om infordrande af
yttrande från sakkunnig offentlig myndighet eller enskild person,
men då, på sätt Högsta Domstolen anmärkt, eu dylik bestämmelse är
öfverflödig och skulle kunna vara vilseledande, torde den böra utgå.

Från flen i 23 § meddelade, med Tyska och Norska lagarne öfverensstämmande
föreskriften, att nya lagen i allmänhet skall tillämpas
äfven å redan offentliggjorda arbeten, torde ett särskildt undantag
böra göras i fråga om rätt till offentligt uppförande af dramatiska och
musikaliskt-dramatiska arbeten, som blifvit uppförda innan förordningen
den 20 Juli 1855 trädde i kraft. Då sagda förordning uttryckligen
bestämmer, att den ej är tillämplig å dylika arbeten, och rättigheten
till deras uppförande således för närvarande är fri, skulle en
teaterföreståndare, som med full rätt uppfört ett sådant arbete och dertill
anskaffat dekorationer, kostymer och dylikt, kunna tillskyndas en
oförvållad ekonomisk förlust, om författaren eller öfversättaren, med
åberopande af den honom enligt 2 kap. af nya lagen tillkommande
rätt, kunde förbjuda arbetets vidare uppförande.

Hvad slutligen vidkommer det särskilda förslaget till »förordning,
hvarigenom lagen angående efterbildning af konstverk den 3 Maj 1367
göres tillämplig jemväl d tryckt sådan efterbildning,» har jag redan redogjort
för anledningen till detsamma. Förslaget, hvilket af Högsta Dom -

Kanyl. Majrts Nåd. Proposition N:o 17.

stolen blifvit lemnadt utan anmärkning, har nu ej undergått annan
förändring, än att dels titeln ändrats till »förordning rörande utsträckt
tillämpning af lagen angående efterbildning af konstverk den 3 Maj
1867,» dels några redaktion,sjemkningar blifvit vidtagna.»

Herr Statsministern uppläste härefter nu omförmälda båda förslag
till

1. Lag angående eganderätt till skrift, och

2. Förordning rörande utsträckt tillämpning af lagen angående
efterbildning af konstverk den 3 Maj 1867; hvarefter Herr Statsministern
hemstälde, att desamma måtte till Riksdagens antagande framläggas.

Justitieråden Wretman och von Segebaden åberopade hvad de
vid granskningen inom Högsta Domstolen af förslaget till lag angående
eganderätt till skrift yttrat i de delar, hvari det nu framlagda
förslaget i sak afvek från de af Justitieråden uttalade åsigter.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter behagade
Hans Maj:t Konungen bifalla hvad Herr
Statsministern hemstält; och skulle till följd häraf
till Riksdagen aflåtas nådig proposition af innehåll
bilagan Ditt. A till detta protokoll utvisar.

In fidem

E. Adlentväkle.

STOCKHOLM. ISA A O MARCtVS’ RO K T RYCKER i-A K T HÖBOL A O.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

Bilagor till protokollet öfver Justitiedepartements-ärenden,
hållet inför Hans Majd Konungen i Statsrådet
å Stockholms Slott den 9 Juni 1876.

Förslag

till

Lag

angående eganderätt till skrift.

Kap. 1.

Om eftertryck.

§ 1-

Författare vare berättigad att, med andras uteslutande, låta genom
tryck mångfaldiga sitt arbete, ehvad det förut blifvit offentliggjordt eller förefinnes
endast ,i handskrift.

§ 2.

Uteslutande tryckningsrätt, som i § I sägs, tillkomme ock:
l:o) tonsättare för hans musikaliska kompositioner;

2:o) den som utfört geografiska, topografiska eller naturvetenskapliga teckningar
eller andra afbildningar, hvilka, med afseende å det ändamål,
för hvilket de tillkommit, icke äro att betrakta såsom egentliga konstverk,
för sådant hans arbete; och

Bill. till Biksd. Prof. 1877. 1 Sami. 1 Afd. 8 Iläft. 6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

3:o) den som hållit predikan, föreläsning eller dylikt muntligt föredrag för
hvad han sålunda offentliggjort.

§ 3.

Uteslutande tryckningsrätt enligt § 1 gäller så väl det språk, hvarpå
arbete är författadt, som olika munarter af nämnda språk; och anses svenska,
norska och danska språken i detta hänseende för samma språk.

Författare af skrift vare ock berättigad att, med andras uteslutande,
låta skriften utgifvas i öfversättning på annat språk; dock skall han, i händelse
skriften är tryckt, iakttaga: att å titelbladet göres förbehåll om öfversättningsrätt;
att inom tre månader efter originalarbetets utgifvande ett exemplar
deraf till Kongl. Biblioteket aflemnas; att, ifrån sagda aflemnande att
räkna, utgifvande af öfversättning till det eller de språk, hvartill öfversättningsrätt
skall bevaras, begynnes inom nio månader och fullbordas inom två
år och att inom samma tider till nämnda Bibliotek aflemnas ett exemplar
af det i öfversättning utgifna.

För dramatiskt arbete förkortas tidsbestämmelserna sålunda, att originalarbetet
inom eu månad från utgifvandet till Biblioteket aflemnas och
att inom sex månader från aflemningsdagen den fullbordade öfversättningen
varder samma Bibliotek tillstäld.

Utkommer originalarbete i afdelningar, gälle för öfversättning af en
hvar bland dem hvad nu är stadgadt.

Är åter arbetet utgifvet samtidigt på flere språk, vare det fredadt
från öfversättning till något af dessa språk, så framt tillkännagifvande om
sådant samtidigt utgifvande är gjordt på titelbladet.

§ 4.

Den, som utgifver annans skrift eller öfversättning deraf, har väl,
såsom ock i Tryckfrihetsförordningen till en del stadgas, eganderätt till sitt
arbete, men denna rätt må hvarken ligga i vägen för författaren att göra
gällande den rätt och talan, hvartill han, i fråga om lagligheten af utgifvare^
eller öfversättarens åtgörande, kan finna sig befogad, ej heller utgöra
hinder för någon att annan upplaga eller öfversättning af skriften på sitt
ansvar utgifva.

Lag samma vare om den, som utgifver periodisk skrift eller sådan,
som består af flera personers arbeten.

§ b.

Författare må med eller utan vilkor och inskränkning öfverlåta sin

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

tryckningsrätt på en eller flera. I den män sådan öfverlåtelse ej skett genom
aftal eller testamente, gånge, vid författarens frånfälle, sagda rätt öfver
till den eller dem, som enligt lag hans rättsinnehafvare äro, derunder dock
ej räknade staten eller menighet.

Så framt ej annorlunda är aftaladt, vare den, som låtit sitt arbete
intagas i periodisk skrift eller sådan samling af flera personers bidrag, som
omtalas i sista punkten af § 4, deraf ej hindrad att sedan ett år förflutit
från det år, hvarunder första offentliggörandet egde rum, låta arbetet särskilt
utgifvas; och må den, som erhållit förlagsrätt till ett arbete, ej, utan
uttryckligt medgifvande af författaren, deraf utgifva mer än en upplaga om
högst 1,000 exemplar.

§ b.

Uteslutande rätt att genom tryck mångfaldiga arbete gäller ej blott
för dens lifstid, som arbetet utfört, utan jemväl för den, som inträdt i hans
rätt, i 50 år från slutet af det år, hvarunder han aflider. Dessa 50 år räknas
dock, i fall flera personer deltagit i arbetet utan att hvardera uppträdt för
viss afskiljbar del, från slutet af den längst lefvandes dödsår.

I följande fall består tryckningsrätten i 50 år från slutet af det år,
hvarunder arbetet först offentliggjordes, nemligen:

a) då arbetet utgifves af vetenskapligt samfund, sällskap eller annan
förening;

b) då arbetet utkommer efter upphofsmannens död;

c) då arbetet utkommer anonymt eller under diktad! namn, dock att
i detta fall egaren åtnjuter samma rätt som hade upphofsmannens namn
varit utsatt, så framt han innan skyddstiden gått till ända gifver sig tillkänna,
'' antingen på en ny upplaga eller genom kungörelse i den offentliga
tidningen och i nordisk bokhandelstidning eller, der den upphör, den likartade
ftidning, som kan komma till stånd. I brist deraf vare, jemte kungörande
i den offentliga tidningen, anmälan gjord i Kongl. Biblioteket.

Utgifves arbetet i flera afdelningar, som bilda ett helt, anses det i afseende
å tiden för det skydd, hvarom i denna § är fråga, hafva utkommit
först med slutafdelningen, dock sålunda, att derest emellan utgifvandet af
två afdelningar 3 år förflutit, tiden för de tidigare utkomna afdelningarne
räknas från slutet af det år, hvarunder den sista bland dem utkom.

Författarens uteslutande rätt till öfversättning vare för otryckt skrift
lika varaktig som den att utgifva originalarbetet, men gäller för tryckt
skrift i 5 är, hviika räknas i fall fråga är om arbete, som samtidigt utkommit
på flera språk, från utgången af det år, hvarunder utgifvandet skedde,
men eljest från utgången af det år, hvarunder förbehållen öfversättning utkom,

Kongi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

§ 7-

Så vida ej i Tryckfrihetsförordningen eller i denna lag är annorlunda
stadgadt, anses som eftertryck och förbjudes all utan rättsegandes tillstånd
företagen tryckning'', helt och hållet eller delvis, af annan skrift, af dermed
enligt § 2 jemförligt arbete och af annans öfversättning så länge stadgad
skyddstid derför ej förflutit.

Emot detta förbud brytes ock då utan tillstånd

l:o förläggare eller den, som på honom öfverlåtit tryekningsrätt, föranstaltar
tryckning, som står i strid med förlagsaftalet;

2:o öfversättare låter sin öfversättning för annans anses, och

o:0 öfversättning sker till förfång för den författare i detta hänseende
tillkommande rätt.

Uteslutande rätt ätt mångfaldiga arbete genom tryck vare dock ej
till hinder för någon att begagna samma arbete vid frambringande af nya
alster och förty skall det, under vilkor att i det nya verket dess sjelfständiga
del är det väsentliga, till hvilket det lånade sluter sig såsom utredande
bihang, vara tillåtet att ur tryckt arbete:

l:o ordagrant eller i sammandrag anföra delar, som åberopas till
bevis eller upptagas till granskning, belysning eller vidare bearbetning;

2:o intaga ej blott delar, utan jemväl skrifter af mindre omfång i
sådana samlingar ur flere arbeten, som göras för att tjena antingen till
undervisning i läsning, musik och teckning samt bruk vid gudstjensten, eller
ock till annat ändamål, såsom historisk framställning och dylikt;

Öro aftrycka ord såsom text till musikaliskt arbete, såvida båda tryckas
i sådant sammanhang att under hvarje notrad sättas de textrader, till
hvilka den förra anvisar melodi.

Derjemte undantagas frän eftertrycksförbudet:

a) redogörelse i periodisk skrift för innehållet af sådane muntliga
föredrag, som eljest enligt § 2 åtnjuta samma skydd som skrift, så ock af
föreläsningar ur handskrift i de ämnen, som utgöra föremål för nämnda
föredrag;

b) införande i periodisk skrift af insända anonyma skrifter, eller af
uppsatser hemtade ur andra periodiska skrifter, så framt dessa uppsatser
ej bestå af vetenskapliga utarbetningar, skaldestycken eller andra dikter.
Andra uppsatser i periodisk skrift af större omfång och berättande innehåll,
såsom reseskildringar och så kallade korrespondensartiklar må ej aftryckas,
om förbehåll deremot är tryckt i uppsatsens början.

Kongl Maj ds Nåd. Proposition N:o 17.

I alla de fall, då efter hvad nu är stadgadt, aftryck eller anföranden
göras ur annans skrift, bör hans namn, om det är offentliggjordt, men annars
den nyttjade källan uppgifvas.

Der arbete hvarken är eller under närmast föregående 5 år varit
tillgängligt hos förläggaren eller i bokhandeln, stånde en hvar fritt att ny
upplaga deraf utgifva.

Om olofligt uppförande af dramatiskt eller dramatiskt-musikaliskt arbete.

Dramatiskt eller dramatiskt-musikaliskt arbete i original eller öfversättning
må ej å skådeplats offentligen uppföras utan samtycke af författaren
eller den, som enligt Kap. 1 är med författare likstäld; dock stånde
det fritt att sådane arbeten offentligen föredraga utan scenisk utstyrsel.

Samtycke, som nämndt är, medför för den, som det erhållit, rättighet
att, så framt annorlunda ej är aftaladt, uppföra arbetet så ofta han för godt
finner, men ej att öfverlåta denna rättighet på annan.

Arbetets egare vare deremot, så vida ej annorlunda är aftaladt, icke
förment att lemna samtycke åt flera. Samma lag vare ock, der egaren
lemnat uteslutande rätt till uppförandet åt en, men denne under 5 på hvarandra
följande år ej begagnat sig deraf. Dessa fem år räknas för redan
skedda förfoganden från utgången af det år, hvarunder denna lag träder i
kraft.

Författares eller öfversättares rätt i det afseende, hvarom här är fråga,
gäller för hans lifstid; dockjatt om han låtit arbetet utgifvas i tryck, men
aflider innan 5 år förflutit efter det, då tryckningen skedde, hans arfvingar
njuta sagda rätt till godo under den tid, som kan återstå. Har författaren
eller öfversättaren ej gifvit sig tillkänna, vare det sedan 5 år förflutit från
det år, under hvilket arbetet först offentliggjordes genom tryck eller uppförande,
en hvar tillåtet att samma arbete uppföra.

§ 8-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

Kap. 3.

Om påföljd af denna lags öfverträdande.

§ 10.

Den, som emot denna lag eftertrycker arbete, straffes med böter från
och med 20 till och med 1,000 kronor. Derjemte hafve han till egaren
förbrutit upplagan och ersätte de föryttrade exemplarens värde, beräknadt
efter det oafkortade försäljningspriset för lagliga exemplar af samma beskaffenhet.
Är arbete olagligt allenast till eu del, som ej kan frånskiljas,
varde den delen gjord obrukbar för spridning.

För den, som i strid med lagen uppför eller låter uppföra arbete,
vare bot samma; och skall han i skadestånd till målseganden utgifva det
belopp, som vid tillfallet influtit, utan afdrag för några kostnader eller för
annat arbete, som vid samma tillfälle blifvit uppfördt.

Kunna sagda grunder för beräkning af skada genom eftertryck eller
uppförande icke följas, och kan ej annan utredning af skadans belopp vinnas,
må skadeståndet ej sättas under 50 kronor.

Till befrielse från böter och ersättning länder ej, att med det missbrukade
arbetet vidtagas oväsentliga förändringar, tillägg eller uteslutningar,
så länge återgifvandet till innehåll och framställning bibehåller egenskap af
kopia, och att det olagliga arbetet varit afsedt att spridas utom riket.

Eges arbetet af liera, skall samtycke, som erfordras om tryckning
eller uppförande lagligen må ske, lemnas af en hvar bland dem; dock vare
i fråga omjjdramatiskt-musikaliskt arbete tillfyllestgörande att, då texten är
det bufvudsakliga, samtycke lemnas af dennas författare och i motsatt fäll
af tonsättaren.

§ 11-

Alla för den olofligt tillverkningen uteslutande användbara materialier,
såsom stereotyp-! och andra plåtar, formar, så ock för olagligt uppförande
gjorda afskrifter/ skola i beslag tagas och dermed så förfäras, att
missbruk deraf ej kan ske, så vida parterne ej annorlunda komma öfverens.

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

§ 12-

För underlåtenhet att uppgifva namn eller källa, der sådan uppgift i
§ 7 påbjudes, vare straffet böter, högst 100 kronor.

§ 13.

Hvad nu är ''stadgadt, angående straff, skadestånd och egendoms förlust,
gälle i tillämpliga delar ock för den, som olagligt arbete till salu håller
eller i riket till försäljning inför, eller till uppförande af sådant arbete bidrager,
så vida arbetets olaglighet varit honom veterlig. För öfrigt galle i
fråga om delaktighet hvad allmänna lagen stadgar.

Kap, 4.

Allmänna bestämmelser.

§ 14.

Denna lag tillämpas ej blott på svensk mans arbeten, utan jemväl på
utländings verk, som af svensk förläggare utgifves, och kunna lagens bestämmelser,
under förutsättning af ömsesidighet, af Konungen förklaras delvis
eller i deras helhet, och med den utsträckning af tiden för skyddet mot
öfversättning, som kan finnas lämplig, gälla äfven för andra länders medborgares
arbeten, som icke af svensk förläggare utgifvas.

§ 15.

Åtal för öfverträdelse af denna lag må ej anställas af annan än målsegande.

§ 16.

Bestrider den som tilltalad är, att eftertryck eller annan anmärkt öfverträdelse
egt rum, må rätten, der så nödigt pröfvas, infordra yttrande i
ämnet från sakkunnig offentlig myndighet eller enskild person, så framt ej

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

parterna skjuta frågan under gode-''män och utfästa sig att åt deras beslut
nöjas. I ty fall uppställe rätten den eller de frågor, hvarå gode männen
skola afgifva svar; och lände .det svar till efterrättelse vid målets slutliga
afgörande.

§ Inklär
igenom upphäfvas förordningarne den 20 Juli 1855, angående
förbud emot offentligt uppförande utan egarens tillstånd af svenskt dramatiskt
eller för skådeplatsen författadt musikaliskt arbete, samt den 20 Mars
1876, angående eganderätt till skrift; och tillämpas denna lag på redan
offentliggjorda arbeten; dock att de, vid lagens trädande i kraft, befintliga
exemplar, som efter äldre lag lofligen tillkommit, framgent må säljas, och
att förseelser, begångna före sagda trädande i kraft, bedömas efter då gällande
stadganden, så framt deruti utsatt påföljd är lindrigare än den, som
i denna lag bestämmes.

11.

Förslag

till

Förordning,

hvarigenom lagen angående efterbildning af konstverk den
3 Maj 1867 göres tillämplig jemväl å tryckt sådan

efterbildning,

Yi Oscar etc. göre veterlig^: att sedan de i tryckfrihetsförordningen
förut befintliga bestämmelserna om egande rätt till skrift blifvit derur uteslutna,
Vi med Riksdagen funnit godt förordna, att lagen angående efterbildning
af konstverk den 3 Maj 1867 hädanefter skall ega tillämpning
jemväl å efterbildning af konstverk, hvilken genom tryck återgifves.

Det alla, som vederbör etc.

STOCKFIOLU, ISA AC MARGUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1877.