Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16 (Proposition 1897:10)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16.

N:o 10.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag för Sveriges riksbank; gifven Stockholms slott den
9 januari 1897.

Under åberopande af bifogade utdrag af protokoll öfver finansärenden
för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att,
under förutsättning att de enligt 1896 års Riksdags beslut hvilande förslagen
till ändringar i 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regeringsformen
samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen varda af Riksdagen
slutligen antagna, för sin del antaga närlagda förslag till lag för Sveriges
riksbank.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse väl bevågen.

OSCAR.

Claes Wersäll.

Bih. till Biksd. Prot. 1897. 1 Sawil. 1 Afd. 10 Raft. (N:o 10).

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Förslag

till

Lag för Sveriges riksbank.

I Kap.

Om grundfonden.

1 §•

Sveriges riksbank, som är stäld under Riksdagens garanti, drifver
bankrörelse enligt denna lag.

2 §.

Riksbankens grundfond skall utgöra femtio millioner kronor.

II Kap.

Om sedelutgifningsrätten.

3 §•

Riksbanken är ensam berättigad att utgifva banksedlar. Dessa
sedlar utgöra lagligt betalningsmedel i riket och skola, när helst sådant
påfordras, af riksbanken vid dess hufvudkontor inlösas efter deras lydelse.

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 10.

4 §■

Sedel, som af riksbanken utgifves, skall innehålla förbindelse för
riksbanken att vid anfordran inlösa densamma med guldmynt enligt
lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.

5 §.

Riksbankens sedlar må lyda endast å fem, tio, femtio, ett bundra
och ett tusen kronor.

6 §.

Riksbanken eger rätt att utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras
af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i 8 § sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,
mot sjöfara försakradt guldmynt eller omyntadt guld;

c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes ort i löpande

räkning innestående medel.

7 §■

Utöfver det enligt 6 § medgifna belopp är riksbanken berättigad
till en sedelutgifning af högst nittio millioner kronor, under vilkor att
de på grund häraf utgifna sedlar motsvaras af följande tillgångar sammanräknade
:

a) lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,
som å utländsk börs noteras;

c) vexlar, betalbara inom eller utom riket.

8 §■

Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken
tillhörigt och inom landet befintligt svenskt och utländskt guldmynt
samt omyntadt guld.

Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp an tjugutem
millioner kronor. Derutöfver skall, då de. på grund af 7. § utgifna
sedlar öfverstiga sextio millioner kronor, riksbanken hålla l metallisk
kassa minst fyratio procent af det belopp, hvarmed de på sådan grund
utgifna sedlar öfverskjuta sistnämnda summa.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

III Kap.

Om rörelsen.

9 §•

Riksbanken drifver sin rörelse vid hufvudkontor i Stockholm samt
vid afdelningskontor inom riket; och skall ett sådant kontor finnas
inom hvarje län utom Stockholms.

10 §.

Riksbanken eger att köpa och sälja guld och silfver.

Guld i plants, som för riksbankens räkning till myntverket aflemnas,
skall af riksbanken inlösas med guldets värde i svenskt mynt,
eller två tusen fyra hundra åttio kronor för ett kilogram fint guld,
med afdrag af en fjerdedels procent i myntningskostnad, så ock, der
smidbargöring och skedning ifrågakomma, af de derför stadgade afgifter;
dock må fullmäktige i riksbanken, när de så skäligt finna, befria
säljaren från myntningskostnaden eller någon del deraf.

11 §•

Riksbanken eger att köpa och sälja vexlar, å utrikes ort betalbara
inom sex månader, äfvensom att öfvertaga andra fordringar, å utrikes
ort förfallna inom samma tid.

12 §.

Riksbanken eger att köpa och sälja svenska obligationer samt
sådana å utländsk börs noterade utländska statspapper, som äro lätt
säljbara.

13 §.

Riksbanken eger att drifva utlåningsrörelse medelst:

a) diskontering af accepterade, å inrikes ort inom sex månader
betalbara vexlar, hvilka pröfvas vara grundade å verkliga han delsaffärer;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

b) utlåning mot förbindelse till återbetalning antingen å bestämd
tid af högst sex månader eller ock efter högst tre månaders uppsägning
samt mot pant af obligationer, aktier eller andra värdepapper;
dock att af enskilda personer eller bolag utfärdade skuldebref med endast
namnsäkerhet icke må såsom pant godkännas;

c) utlåning mot förbindelse till återbetalning å bestämd tid af högst
sex månader samt mot pant af varor, liggande å allmän våg eller satta
i förvar hos tredje man, som förbundit sig att hålla dem eller deras
värde riksbanken tillhanda samt pröfvas för en sådan förbindelse vederhäftig; d)

beviljande af kassakreditiv och kredit i löpande räkning på högst
tolf månader mot pant af obligationer, aktier eller i fast egendom intecknade
skuldebref.

Derjemte må riksbanken utlemna lån mot förbindelse till återbetalning
af minst en femtedel af förskrifna beloppet hvar sjette månad
och mot säkerhet af löpande förskrifning, annat värdepapper eller borgen
såsom för egen skuld. Dessa afbetalningslån må dock ej stiga till
högre sammanräknadt belopp än tio millioner kronor.

14 §.

Riksgäldskontor eger att vid riksbankens hufvudkontor begagna
kassakreditiv, dock ej till högre belopp än en million femhundra tusen
kronor. Riksgäldskontor är ej skyldigt att för kreditivet ställa säkerhet
eller erlägga kreditivafgift.

15 §.

Åt fullmäktig i riksbanken eller ledamot af styrelse vid afdelningskontor
må lån utlemnas endast mot pant af varor liggande å allmän
våg eller af statens, allmänna hypoteksbankens eller hypoteksföreningars
obligationer samt kassakreditiv beviljas endast mot säkerhet af nämnda
obligationer.

Vexel med fullmäktigs eller styrelseledamots namn må icke
diskonteras.

16 §.

Af en hvar, som sådant önskar, skall riksbanken, såväl vid hufvudkontoret
som vid afdelningskontoren, mottaga och å giroräkning föra

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

penningar med förbindelse att vid anfordran tillhandahålla räkningshafvaren
hvad å räkningen innestår.

För förande af giroräkning må riksbanken ej taga afgift och ej
heller godtgöra ränta för medel, som innestå å sådan räkning.

17 §•

Riksbanken är pligtig att utan godtgörelse för statsverkets räkning
mottaga penningar och af statsverkets tillgodohafvande verkställa
utbetalningar.

18 §.

En hvar eger att i riksbankens hufvud- eller afdelningskontor
insätta penningar mot erhållande, utan afgift, af vexel, stäld att vid
uppvisandet inlösas antingen i hufvudkontoret eller i något af afdelningskontoren.

19 §.

Riksbanken mottager till förvar:

a) penningar att utan räntegodtgörelse återbetalas vid anfordran
eller å tid, som vid insättningen bestämmes; skolande bevis öfver sålunda
insatta penningar ställas till viss man;

b) guld eller silfver, myntadt eller i plants, mot bevis, som skall
ställas till viss man och innehålla såväl guldets eller silfrets vigt och
efter vigten beräknade värde som ock förbindelse för riksbanken att,
mot bevisets återbekommande och betalning af stadgad förvaringsafgift,
återställa det till förvar mottagna guldet eller silfret eller, om sådant
ej kan ske, betala dess i beviset upptagna värde;

c) obligationer, aktier eller andra värdepapper, af de slag fullmäktige
i riksbanken bestämma, mot bevis, som skall ställas till viss
man och innehålla såväl förteckning å de särskilda värdepapperen jemte
å dem satta värden som ock förbindelse för riksbanken att, mot bevisets
återbekommande och betalning af stadgad afgift, återställa de i förvar
mottagna värdepapperen eller lemna andra af samma slag, beskaffenhet
och belopp eller ock ersätta de felande efter deras i beviset bestämda
värden; skolande i reglementet för riksbanken fastställas bankens åtagande
i afseende å förvaltningen af obligationer, aktier och andra
värdepapper, som i förvar mottagas.

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 10.

20 §.

Riksbanken må, när sådant af fullmäktige pröfvas erforderligt, begagna
utländsk kredit i form af lån eller kreditiv inom belopp, som i

reglementet för riksbanken bestämmes.

Derjemte må riksbanken af bankinrättningar eller handelshus ä
utländsk ort, hvilka godtgöra riksbanken ränta för medel, mnestående
å löpande räkning, å sin sida mottaga medel å sådan räkning samt
derå godtgöra ränta.

21 §.

Riksbanken må ej deltaga i eller drifva annan rörelse än den,
som i denna lag är riksbanken uttryckligen medgifven; ej heller ma
riksbanken ega andra fastigheter än dem, som äro nödiga för inrymmande
af riksbankens kontor.

För riksbankens fordran pantsatt eller utmätt fast eller los egendom,
som försäljes å auktion, dervid riksbankens rätt kan vara beroende,
må riksbanken vara oförhindrad att inropa; dock skall den
egendom, såvida densamma är af beskaffenhet att icke i ^annan ordning
kunna af riksbanken förvärfvas, åter afyttras, så snart sådant utan förlust
kan ske.

IV Kap.

Om räkenskapernas afslutande och offentliggörande samt om reservfonden.

22 §.

Vid hvarje kalenderårs slut skall fullständigt bokslut öfver riksbankens
ställning upprättas; skolande på grund af detta bokslut en
öfversigt, som fullständigt utvisar riksbankens ställning, sa lort ske
kan, tryckas och med allmänna tidningarna utdelas.

23 §.

Omedelbart efter hvarje månads slut skall upprättas en öfversigt,
utvisande under särskilda rubriker riksbankens tillgångar och skulder.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1Ö.

Denna öfversigt skall derefter ofördröjligen tryckas och med allmänna
tidningarna utdelas.

Derjemte skall för hvarje vecka upprättas och i allmänna tidningarna
införas uppgift om riksbankens metalliska kassa och öfriga
kassatillgångar, utelöpande sedlar samt obegagnade sedelutgifningsrätt.

24 §.

Öfver riksbankens behållna årliga vinst eger Riksdagen förfoga,
dock med iakttagande af hvad här nedan i 25 § stadgas.

25 §.

Af riksbankens behållna årliga vinst skola minst tio procent afmattas
till bankens reservfond. Sedan reservfonden uppgått till minst
tjugufem procent af bankens grundfond, må vidare afsättning till reservfonden
kunna upphöra. Nedgår reservfonden under detta belopp, skall
afsättning till densamma ånyo vidtaga.

Reservfonden skall placeras i lätt säljbara, utländska statspapper
samt må endast användas till betäckande af förlust, som å bankens
rörelse i dess helhet under något år uppstått och som icke kan ersättas
af befintliga, till framtida förfogande reserverade medel.

V Kap.

Om bankens styrelse och förvaltning.

26 §.

Riksbanken förvaltas, enligt hvad i 72 § regeringsformen stadgas,
af sju fullmäktige, förordnade en af Konungen och sex af Riksdagen.
Den af Konungen förordnade skall vara ordförande bland fullmäktige,
men må ej utöfva annan befattning inom riksbankens styrelse. Han
åtnjuter af riksbankens medel ett årligt arfvode till belopp, som med
hälften öfverstiger det, en hvar af de öfrige fullmäktige i denna sin
egenskap eger uppbära enligt af Riksdagen faststäld aflöningsstat.

Fullmäktige välja sjelfve bland sig vice ordförande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

27 §.

För fullmäktige skola, enligt hvad i 72 § regeringsformen sägs,
finnas fyra suppleanter, utsedde, en af Konungen och tre af Riksdagen.
Den af Konungen utsedde suppleanten inträder såsom fullmäktig vid
förfall för den af Konungen utsedde ordinarie ledamoten. De af Riksdagen
valde suppleanter inträda i tjenstgöring, när så nödigt finnes,
samt inkallas i den ordning, som vid valet blifvit bestämd.

28 §.

Ledamot af statsrådet eller fullmäktig i riksgäldskontoret må ej
vara fullmäktig i riksbanken.

; , 29 §.

Fullmäktig i riksbanken må ej den vara, som icke råder öfver sig
och sitt gods; ej den, som till borgenärer all sin egendom afträdt och
icke, på sätt lag förmår, gitter visa, att han från deras kraf befriad
är; ej den, som af allmän åklagare är tilltalad för brott, som kan
medföra förlust af medborgerligt förtroende; ej heller den, som genom
domstols beslut förklarats medborgerligt förtroende förlustig eller ovärdig
att inför rätta föra andras talan.

30 §.

Fullmäktige utse årligen bland sig en direktör och en vice direktör.

31 §.

Fullmäktige skola för behandling af allmänna ärenden sammanträda
minst en gång hvarje vecka. Beslut må icke fattas, derest ej
minst fem fullmäktige äro tillstädes, dock må ärenden, som böra skyndsamt
handläggas, kunna afgöras af allenast fyra fullmäktige, derest, tre
af dem äro ense om beslutet. I sammanträden med fullmäktige i riksgäldskontoret
skola alltid minst fem af fullmäktige i riksbanken deltaga.

Fullmäktiges öfverläggningar och beslut skola antecknas i protokoll.
Förekommer vid ärendes afgörande skiljaktighet inom fullmäktige,
böra de sina meningar till protokollet yttra. Der rösterna äro lika,
Bih. till Riksd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 Afä. 10 TTdft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

gäller den mening, ordföranden biträder. Vid val till sådana uppdrag,
hvartill fullmägtig kan blifva utsedd, skall dock sluten omröstning ega
rum; och skall, när så erfordras, genom lottning skiljas mellan dem,
som vid valet erhållit lika antal röster.

32 §.

Pröfning af diskonterings-, låne- och kreditivansökningar verkställes
alla söckendagar af minst fyra fullmäktige.

Sådan ansökning må ej anses beviljad, med mindre flertalet bland
närvarande fullmäktige sig om bifall dertill förenat.

33 §.

Den af fullmäktige utsedde direktören, som föredrager ärendena
inför fullmäktige samt tillser utförandet af deras beslut, åligger i öfrigt
att i öfverensstämmelse med reglementet för riksbanken och den instruktion,
som af fullmäktige för honom fastställes, utöfva tillsyn öfver
göromålen inom riksbanken samt handhafva de förvaltningsbestyr, som
åt honom anförtros.

34 §.

Vice direktören åligger att under den tid, då direktören åtnjuter
ledighet, äfvensom vid förfall för honom, fullgöra hans åligganden samt
att enligt den instruktion, .som af fullmäktige för honom fastställes,
vid göromålen biträda direktören och utföra de öfriga uppdrag, som åt
honom öfverlemnas.

35 §.

Huru fullmäktige i andra fall, än ofvan sägs, må för särskilda
uppdrag inom sig förordna särskilda personer, stadgas i reglementet
för riksbanken.

36 §.

Har Konungen på framställning af fullmäktige i riksbanken eller,
der Konungen eljest så pröfvat nödigt, förordnat ombud att med fullmäktige
i något särskildt ärende förhandla, må fullmäktige med Konungens
ombud öfverlägga, men är det fullmäktige förbjudet att i ombudets
närvaro fatta beslut.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

37 §.

Efter hvarje års slut skola fullmäktige till Riksdagens bankoutskott
afgifva berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning.
Denna berättelse skall till trycket befordras och hållas för allmänheten
tillgänglig.

38 §.

Fullmäktige kunna ej i och för sin befattning med riksbanken
emottaga föreskrifter af någon annan än Riksdagen och dess bankoutskott,
i de fall detta sistnämnda eger att sådana å Riksdagens vägnar
meddela; och äro fullmäktige för sina åtgärder i denna egenskap Riksdagen
eller dess bankoutskott och revisorer allena redo skyldige.

I fråga om ansvarsfrihet för fullmäktige beslutar Riksdagen.

Om fullmäktigs ansvarighet, derest han öfverträder eller eftersätter
honom i denna egenskap åliggande pligter, stadgas i särskild ansvarighetslag.

39 §.

Fullmäktig i riksbanken eller ledamot af styrelse vid afdelningskontor
eger icke att såsom kommissionär taga någon befattning med
vexeldiskontering eller med anskaffande af lån eller kreditiv i riksbankens
hufvud- eller afdelningskontor.

Öfverträder fullmäktig detta förbud, göres anmälan derom hos
Riksdagens justitieombudsman, som anställer åtal i enlighet med den
för fullmäktige gällande ansvarighetslag.

öfverträdes förbudet af ledamot i afdelningskontors styrelse, förfares
på sätt reglementet för riksbanken och den särskilda ansvarighetslagen
för dessa styrelseledamöter bestämma.

40 §.

Öfverläggningar och beslut hos fullmäktige i frågor, som angå
metalliska kassan och sättet för tillverkning af banksedlar, samt i andra
ärenden, hvilka fullmäktige pröfva böra hemliga hållas, skola upptagas
i särskildt protokoll, hvars innehåll ej må yppas, förr än Riksdagens
bankoutskott, dess revisorer eller fullmäktige i riksbanken anse sådant
kunna ske utan skada för riksbanken.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

41 §.

Riksbankens fullmäktige och revisorer, ledamöterne af afdelningskontorens
styrelser samt alla vid riksbanken anstälde tjensteman skola
doldt och förtegadt hålla hvad som rörer enskilda personers förhållanden
till riksbanken eller hvad i öfrigt vid förvaltningen kan förefalla
af sådan beskaffenhet, att det enligt lag och reglementet för riksbanken
hemligt hållas bör.

42 §.

De föreskrifter, som utöfver denna lag erfordras angående riksbankens
förvaltning, meddelas af Riksdagen i särskildt reglemente.

Detta reglemente öfverlemnas till Konungen. Finner Konungen
reglementet icke vara stridande mot denna lag, varder detsamma af
Konungen till efterrättelse kungjordt.

VI Kap.

Öfvergångsstadganden.

43 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899 utom i de delar,
hvarom nedan stadgas.

44 §.

Bestämmelserna i V kap. om riksbankens styrelse och förvaltning
blifva gällande, så snart med tillämpning af de förändrade grunder för
tillsättning af riksbankens styrelse, hvarom i 26 § förmäles, sådan
styrelse första gången blifvit utsedd.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 10.

45 §.

Utan hinder af föreskriften i 3 §, att riksbanken ensam är berättigad
att utgifva banksedlar, ega enskilda banker att intill utgången
af år 1903 utgifva egna sedlar; och är riksbanken pligtig att åt dessa
banker inrymma de förmåner, som här nedan omförmälas.

Från början af år 1899 till utgången af år 1903 eger enskild
bank, som, efter minst tre månader förut hos chefen för finansdepartementet
derom gjord anmälan, afstått. från sin rätt att utgifva egna
sedlar samt icke indragit något af sina den 1 januari 1896 befintliga
afdelningskontor, att hos riksbanken, mot säkerhet som af dess fullmäktige
godkännes, begagna kassakreditiv till det belopp, hvartill dess
utelöpande sedlar vid sistnämnda tidpunkt uppgingo, utan erläggande af
kreditivafgift och mot ränta, som icke må sättas högre än till två för
hundra om året.

Då sådan anmälan, som ofvan är nämnd, inkommit till chefen för
finansdepartementet, skola fullmäktige i riksbanken ofördröjligen derom
underrättas.

Från början af år 1904 till utgången af år 1908 eger enskild
bank, som icke indragit något af ofvanberörda afdelningskontor, att,
intill sextio procent af förut omförmälda belopp, i riksbanken rediskontera
vexlar af sådan beskaffenhet, som i 13 § a) af denna lag sägs, mot
diskonto, icke öfverstigande två tredjedelar af det eljest i riksbanken
gällande.

Har enskild bank, när, enligt hvad nu är sagdt, kreditiv- eller
rediskonteringsrätt eljest skulle för densamma inträda, indragit eller
indrager den derefter något af sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,
beror det af Konungen att, med fästadt afseende å det
eller de indragna kontorens omfång och betydelse för den allmänna
rörelsen, bestämma, huruvida den sålunda skedda indragningen må
föranleda att kreditiv- eller rediskonteringsbeloppet nedsättes eller att
banken uteslutes från all rätt till kreditiv eller rediskontering.

Den rätt till kassakreditiv och till rediskontering, hvarom här
ofvan förmäles, bibehålies äfven der enskild bank blifvit ombildad till
bankaktiebolag.

46 §.

Under tiden från början af år 1899 till utgången af år 1903 må
bland de tillgångar, som enligt 7 § skola motsvara riksbankens sedel -

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

utgifning utöfver det enligt 6 § medgifna belopp, inberäknas jemväl
sådan kreditivfordran bos enskild bank, hvarom i 45 § förmäles.

47 §.

Hvad i 9 § stadgas om afdelningskontor af riksbanken må efter
hand vinna tillämpning och skall vid ingången af år 1904 vara fullständigt
genomfördt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9
januari 1897.

Närvarande:

Hane excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Chripterson,

Wersåll,

Annerstedt,
von Krusenstjerna.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wersäll anförde i underdånighet: Sedan

Eders Kongl. Maj:t den 7 februari sistlidet år till Riksdagen
aflåtit nådig proposition med förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98,
109 och 111 §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen
i hufvudsaklig syftning, att åt Eders Kongl. Maj:t måtte
inrymmas rätt att deltaga i tillsättningen af riksbankens styrelse samt
i stiftande af lag, enligt hvilken riksbanken skall förvaltas, har Riksdagen
i skrifvelse den 13 påföljande maj anmält, att Riksdagen funnit
sig icke böra bifalla förslaget oförändradt, men såsom hvilande för
vidare grundlagsenlig behandling antagit ett i skrifvelsen till ordalydelsen
angifvet förslag till ändrad lydelse af nämnda grundlagsparagrafer.

Hvad angår de ändringar, Riksdagen sålunda för sin del beslutit i
det af Eders Kongl. Maj:t till Riksdagens pröfning öfverlemnade för -

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

slag, anser jag mig kunna uttala den mening, att desamma, i livad
de angå den nådiga propositionens ofvan angifna, hufvudsakliga syfte,
äro af beskaffenhet att kunna af Eders Kongl. Maj:t godkännas.
I fråga åter om den af Riksdagen vidtagna ändring af den föreslagna
lydelsen af 3:dje momentet i 72 § regeringsformen, kan jag
väl icke undgå att finna, att det skulle varit synnerligen lyckligt om
Eders Kongl. Maj:ts förslag i denna del blifvit af Riksdagen bifallet,
men denna omständighet synes mig likväl icke utgöra tillräckligt skäl
dertill, att fastställelse borde nekas å Riksdagens beslut i dess helhet,
om det hvilande förslaget vid nu instundande riksmöte varder slutligen
antaget, helst den af Riksdagen beslutade lydelsen af 72 § regeringsformen
lemnar det nuvarande förhållandet i fråga om riksbankssedlarnes
kurs oförändradt och icke utesluter möjligheten af ett framtida genomförande
af den enligt min mening önskvärda förändringen i berörda
bestämmelse. Vid sådant förhållande lärer denna frågas undanskjutande
icke böra utgöra ett hinder för den bankreform, som så länge
stått på dagordningen och som genom Riksdagens i ofvannämnda
skrifvelse meddelade beslut ryckt ett steg närmare sin lösning.

I öfverensstämmelse med hvad jag till statsrådsprotokollet den 24
januari nästlidet år yttrat, tillkommer det mig sålunda att nu afgifva
förslag till lag för Sveriges riksbank att föreläggas Riksdagen till antagande;
och saknar jag anledning att dervid frångå det hufvudsakliga
af det lagförslag, som finnes bifogadt ofvanberörda protokoll och som
blifvit till Riksdagens kännedom meddeladt.

Då emellertid några jemkningar i nämnda förslag torde vara erforderliga,
har jag låtit inom finansdepartementet upprätta nytt förslag
till lag för Sveriges riksbank; och går jag nu att i korthet angifva de
punkter, i hvilka det sålunda upprättade nya förslaget skiljer sig från
det äldre. v

Af skäl, till hvilka jag nedan återkommer, hafva ur sistnämnda förslag
blifvit uteslutna dess 6 och 44 §§. 1 öfrigt tillåter jag mig att

beträffande nedan nämnda §§ i det nya förslaget anföra följande.

3, 4, 26, 27 och 31 §§ (de tre sistnämnda §§ motsvarande 28, 2.9
och 33 §§ i det äldre förslaget). Med anledning af Riksdagens beslut
i fråga om lydelsen af 72 § regeringsformen och 71 § riksdagsordningen
hafva 3, 26, 27 och 31 §§ underkastats en omredaktion, hvarjemte
andra stycket i 4 § uteslutits.

13 § (14 § i det äldre förslaget). Då, såsom under öfverläggningen
i frågan vid sist hållna riksmöte blifvit anmärkt, det kan vara för
riksbanken lämpligt att i vissa fall bevilja kredit i löpande räkning, för

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

hvilken kredit lärer böra fordras samma säkerhet som för kassakreditiv,
har en bestämmelse härom blifvit införd i mom. d) af denna §.

17 § (18 § i det äldre förslaget). I denna §, sådan den tyder enligt
det äldre förslaget, har sista punkten blifvit ntesluten, enär den möjligen
kan missförstås och i hvarje fall synes obehöflig. Likaså har jag
ansett 19 § i det äldre förslaget, hvilken § innehåller föreskrifter angående
uttagning å riksbankens räkningar, kunna utgå, då dessa föreskrifter
lämpligen inrymmas i reglementet.

32 § (34 § i det äldre förslaget). Det är väl tydligt att, såsom denna
§ i det äldre förslaget innehåller, de bägge direktörerne böra vara tillstädes
vid de dagliga diskonteringssammanträdena; men då förslaget
lernnat åt reglementet att bestämma, huru direktörerne vid förfall skola
vid dessa och andra tillfällen suppleras, torde jemväl föreskriften om
de bägge direktörernes närvaro vid dessa sammanträden lämpligen kunna
utgå ur lagen.

46 § (ny). Såsom jag under frågans behandling vid senaste riksdag
hade tillfälle yttra, kan med fog göras den anmärkning att riksbankens
sedelutgifningsrätt under öfvergångsåren 1899 —1903 är enligt
omförmälta lagförslag för trångt begränsad. Enligt 8 § i det äldre
förslaget (7 § i det nya) skall den riksbankens sedelutgifning, som icke
grun''das på de i 7 § (6 § i det nya förslaget) upptagna kassatillgångar,
motsvaras af lätt säljbara utländska statspapper, å utländsk börs
noterade inhemska obligationer samt vexlar; men då riksbanken under
nämnda fem år skulle vara pligtig att bevilja de enskilda banker, som
afstode från sin sedelutgifning, kassakreditiv till ett belopp, som skulle
kunna uppgå till omkring 60 millioner kronor, hvarmed riksbankens sedelutgifning
sålunda skulle ökas, samt till följd af skyldigheten att lemna
sådan kredit hinder skulle kunna för riksbanken möta att under sagda
fem år förvärfva valutor af ofvan uppräknade slag till det belopp, som
den ökade sedelutgifningen kräfde, måste under nämnda tid äfven annan
valuta godkännas såsom underlag för den sedelutgifning, som icke motsvaras
af kassatillgångar ''enligt 7 § (6 § i det nya förslaget); och såsom
sådan valuta erbjuder sig helt naturligt den fordran, riksbanken hos de
enskilda bankerna erhåller på ofvannämnda kassakreditiv. Då fullmäktige
sjelfva ega pröfva de af de enskilda bankerna erbjudna kassakreclithypotek,
dertill väl de vid den enskilda sedelutgifningens upphörande
lediga grundfonds- och reservfonds-hypoteken komma att hufvudsakligen
användas, lider det ju icke det ringaste tvifvel att riksbankens fordran
på dessa kassakreditiv blir fullgod. Men man har påstått att denna
fordran förfaller till betalning efter allt för lång tid för att kunna godBih.
till Riksd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 A/d. 10 Eäft. 3

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

kännas såsom underlag för sedelutgifning. Härvid synes man emellertid
förbise den olika karaktären af den sedelbetäckning, som afses i 7 §
ocli i 8 § (6 och 7 §§ i det nya förslaget) motsvarande 1 och 2 mom.
af 5 § i gällande bankoreglemente. Då det nemligen måste blifva allt
för dyrt att hålla guldvaluta för hvarje utelöpande sedel, tillämpar man
nu och vill i den föreslagna riksbankslagen bibehålla det system för
sedelbetäckning, att för den qvantitet sedlar, som den inhemska omsättningen
under alla förhållanden oundgängligen behöfver och således
alltid minst håller utelöpande, godkännes en betäckning af säkra, om
ock ej genast realisabla valutor, och endast för den sedelemission, som
öfverstiger detta minimum, fordras guldvaluta. 8 § (7 § i det nya förslaget)
handlar just om betäckningen för sedelcirkulationens beräknade
minimum och åsyftar att riksbanken alltid skall vara fullt god för alla
sina utelöpande sedlar, äfven om den icke alltid kan hålla sig beredd
att genast inlösa dem alla. För detta syfte synes en sådan riksbankens
fordran, hvarom här är fråga, ingalunda olämplig; och jag tvekar så
mycket mindre att föreslå att denna fordran under åren 1899—1903
inrangeras bland de valutor, hvilka må godkännas såsom sedelunderlag
enligt 8 § (7 § i det nya förslaget), som äfven under nämnda tid detta
sedelunderlag otvifvelaktigt komme att till öfvervägande del bestå af de
valutor, hvilka i sistnämnda § finnas uppräknade, och endast till ett
mindre belopp af ofvanberörda fordran. En bestämmelse i omförmälda
syftning är införd bland öfvergångsstadgandena såsom en ny § 46.

45 § (48 § i det äldre förslaget). Mot den för ofvannämnda kassakreditiv
föreslagna ränta af högst 2 procent har inom Riksdagen framstälts
den anmärkning, att en räntefot, helst så låg som 2 procent,
icke borde fixeras för så lång tid som fem år, då ju de ekonomiska
förhållandena under denna tid kunde komma att ställa sig så, att
riksbanken sjelf nödgades låna upp penningar mot hög ränta; och
man har enskildt för mig uttalat den mening, att ifrågavarande ränta
borde ställas i visst förhållande till riksbankens diskonto och sättas
t. ex. 2 procent under lägsta diskontosatsen. Det bör härvid erinras,
att ifrågavarande kredit icke har karaktären af en vanlig försträckning,
utan att dess beviljande skall innefatta ett erbjudande
från riksbanken att, så att säga, lösa till sig de enskilda bankernas
sedelutgifning innan de löpande oktrojerna gått till ända. Men
det synes mindre sannolikt, att de enskilda bankerna frivilligt skulle
afstå från sin sedelutgifning för att komma i åtnjutande af en kredit
mot ränta, som skulle vexla med en diskontosats, som långifvaren
bestämmer. För att de enskilda bankerna må kunna finnas villiga

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 10.

att ingå på en sådan uppgörelse, hvarom är fråga, måste efter
min mening räntan för hela kreditivtiden fixeras och detta till ett belopp,
som icke väsentligen öfverstiger de enskilda bankernas kostnader
för sedelutgifningen. Men tydligt är, att en sådan kredit icke bör
bjudas de enskilda bankerna, om den medför risk eller olägenhet för
riksbanken. Detta synes emellertid svårligen kunna blifva händelsen.
Den beviljade krediten skulle utgå i riksbankens sedlar, som derigenom
i ett slag blefve spridda öfver hela landet för att upptaga den plats i
den inhemska omsättningen, de enskilda banksedlarne nu innehafva.
För endast en mindre del af denna ökade sedelemission behöfde riksbanken
hålla guld valuta, då den öfvervägande delen under alla förhållanden
måste qvarhållas af den allmänna rörelsen. Fördelen af en
sålunda ökad sedelemission synes riksbanken utan olägenhet kunna
betala genom att medgifva de enskilda bankerna en billig kassakredit
för den tid, hvarunder de frivilligt afstå från sin sedelutgifning. Nu
är det ju sannt, att man vid början af ifrågavarande femårsperiod icke
kan förutse, huruvida icke under densamma kan komma att inträffa, att
riksbanken för stärkande af sin guldkassa nödgas betinga sig krediter
mot högre ränta än den ofvannämnda af två procent. Men detta
är ett förhållande, som egentligen icke eger sammanhang med föreliggaude
fråga, emedan behofvet af en sådan kredit kan för riksbanken
i lika hög grad uppstå, äfven om dess sedelemission icke i sammanhang
med krediten åt de enskilda bankerna ökades. Det kan väl synas,
som om den ökade sedelemissionen äfven skulle öka det belopp riksbankssedlar,
som kunde dragas ur rörelsen, för att hos riksbanken presenteras
med begäran om guld eller vexlar på utlandet; men detta
torde knappast vara fallet, emedan under nuvarande förhållanden eu
betydlig del af de riksbankssedlar, man för nämnda ändamål vill använda,
kan suppleras af enskilda banksedlar, hvilka ju vid riksbankens
ökade sedelemission skulle försvinna. Och dessutom förhåller det sig
ju så att, så länge riksbanken åter utsläpper sina sedlar genom diskontering
af inrikes vexlar och annan utlåning — en rörelse, hvarmed
riksbanken minst under kritiska tider bör upphöra, om den vill fylla
sin uppgift såsom landets centralbank — äfven ett jemförelsevis obetydligt
belopp riksbankssedlar kan genom att ständigt inlösas och åter
utsläppas utöfva ett starkt tryck på riksbankens guldkassa. Känningen
på guldkassan lärer ytterst vara beroende på landets betalningsbalans
till utlandet, men icke på sedelemissionens storlek; och den
kostnad, riksbanken får vidkännas för att stärka sin guldkassa, bör godtgöras
genom höjda diskontosatser och icke genom höjd ränta för ifrågavarande
kassakrediter, hvilka endast medföra en ökad sedelemission.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 10.

Man har inom riksdagen ifrågasatt, huruvida det lämpligen borde
genom lag förbjudas riksbanken att upplåna penningar mot ränta, såsom
i det till Riksdagens kännedom meddelade lagförslaget skett. Att
den bank, som erhållit rättighet att ensam utgifva sedlar och sålunda
upptaga räntefria län af allmänheten, icke tillika bör mot ränta inlåna
penningar, för hvilka placering måste sökas genom utlåning mot högre
ränta än den betalda, är emellertid en grundsats, som allmänt tillämpas
af utlandets centralbanker. Den är ock utan skiljaktighet omfattad utaf
både 1881 och 1889 årens bankkomitéer, af hvilka, utom andra erfarna
bankmän, en af banko full mäktiges deputerade var ledamot. Den andre
af desse deputerade betonade under diskussionen i Första Kammaren
vid senaste riksdag, att, om riksbanken skulle kunna fylla den uppgift,
som måste ställas på en verklig centralbank, en fördelning af
bankverksamheten måste ske så, att sedelemissionen stannar på ena
sidan och inlåningen mot ränta på den andra. Jag anser mig icke eg a
anledning att frångå den mening, att riksbanken, då den får all sedelemission
på sig öfverflyttad, icke bör låna in penningar mot ränta; och
jag förmenar fortfarande, att denna bestämmelse är af den vigt att den
bör inrymmas i riksbankslagen.

Man har från flera håll inom riksdagen uttalat den mening, att det
till Riksdagens kännedom nästlidet år framlagda förslaget till riksbankslag
upptager äfven andra bestämmelser, som derifrån kunde uteslutas
och erhålla lämpligare plats i bankoreglementet; och särskildt har
en sådan anmärkning rigtats mot det afgifna förslagets 21 § (19 §
i det nya förslaget), som handlar om riksbankens skyldighet att till
förvar mottaga penningar, guld och silfver samt värdepapper. Men då
lagen bör innehålla grunderna icke blott för riksbankens sedelutgifning
utan äfven för dess öfriga verksamhet äfvensom upptaga de konstitutiva
bestämmelserna i fråga om bankens styrelse samt hvad med alla dessa stadganden
eger omedelbart sammanhang eller eljest är af större vigt, synas
knappast några uteslutningar utöfver de mindre väsentliga, jag förut omnämnt,
böra ske. Hvad särskildt beträffar nyssberörda stadgande angående
förvar af värdepapper m. m., ber jag få erinra, att då 21 § (23 § i det
äldre förslaget) stadgar, att riksbanken icke må deltaga i eller drifva
annan rörelse än den, som i lagen uttryckligen är medgifven, ett uteslutande
af bestämmelsen om mottagande af depositioner skulle kunna
anses innefatta, att en sådan rörelse vore riksbanken förbjuden. Motsvarande
bestämmelser finnas införda i den tyska riksbankslagen liksom
i det för den danska nationalbanken af regeringen utfärdade reglemente;
och att sådana föreskrifter införas i en af Konung och Riksdag
stiftad lag för riksbanken, torde knappast kunna vålla några olägenheter.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Jag ber att i öfrig! få åberopa hvad jag till förenämnda statsrådsprotokoll
yttrat.

I den till 1896 års Riksdag aflåtna, ofvan oinförmälda nådiga proposition
föreslogs införande i 72 § regeringsformen af en bestämmelse,
enligt hvilken riksbanken skulle förvaltas enligt särskild lag, stiftad i
den ordning, 87 § 1 mom. i samma grundlag stadgade. Enligt hvad
Riksdagen i sin förenämnda underdåniga skrifvelse af den 13 maj nästlidet
år anmält, har emellertid Riksdagen såsom hvilande för vidare
grundlagsenlig behandling antagit ett förslag till ändrad lydelse af 72 §
regeringsformen, enligt hvilken motsvarande bestämmelse erhållit sådan
affattning, att riksbanken skulle förvaltas af dertill förordnade fullmäktige,
efter af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftad lag.

Då i lagen för rikets ständers bank den 1 mars 1830, hvilken lag
är beträffande de ämnen, som i samma lag beröras, afsedd att ersättas
af den lag för Sveriges riksbank, hvartill förslag nu är upprättadt,
föreskrifves, att förstnämnda lag, såsom allmän civillag, ej må annorlunda
ändras, än på sätt i regeringsformens 87 § är stadgadt, lärer
jemte det förslag till lag för Sveriges riksbank, som för Riksdagen
framlägges, äfven böra i den ordning, 87 § 1 mom. regeringsformen
stadgar, framläggas förslag till särskild lag, genom hvilken 1830 års
lag för rikets ständers bank upphäfvcs; och torde till berörda särskilda
lag jemväl böra, såsom varande af processuel natur, öfverflyttas
ej mindre de i 6 § af det nästlidet år till Riksdagens kännedom meddelade
förslaget till lag för Sveriges riksbank innefattade, mot 2 och
3 §§ af 1830 års lag svarande bestämmelser, än äfven föreskriften i
44 § af samma förslag om forum för riksbanken i vanliga fall. J8g
hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes åt chefen för justitiedepartementet
uppdraga att till Eders Kongl. Maj:ts pröfning framlägga
förslag till sådan lag; lärande Eders Kongl. Maj:t äfven vilja på föredragning
af bemälde departementschef låta inför sig anmälas de af
1889 års bankkomité upprättade förslag till ansvarighetslagar för fullmäktige
i Sveriges riksbank och för ledamöterne i styrelserna för
Sveriges riksbanks afdelningskontor.

Sedan departementschefen härefter uppläst det inom finansdepartementet
senast upprättade förslaget till lag för Sveriges riksbank, hemstälde
departementschefen, att Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå
Riksdagen att, under förutsättning att de enligt 1896 års Riksdags
beslut hvilande förslagen till ändringar i 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§
regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen

Bih. till Itiksd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 10 Käft. 4

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

blefve af Riksdagen slutligen antagna, för sin ^del antaga samma
förslag.

Hvad föredragande departementschefen sålunda
yttrat och hemstält, deruti statsrådets öfriga ledamöter
instämde, behagade Hans Maj:t Konungen gilla
och bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen
aflåtas af den lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll
utvisar, hvarjemte utdrag af detta protokoll skulle till
justitiedepartementet expedieras.

Ex protocollo
Adolf von Hofsten.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1897.