Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897 (Proposition 1897:1)

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

KONGL. MAJ:TS

NÅDIGA

PROPOSITION

TILL

Riksdagen

angående statsverkets tillstånd och behof;

Gifven Stockholms slott den 16 januari 1897.

o Jemlikt grundlagens bud afgifver Kongl. Maj: t härmed nådig proposition
angående statsverkets tillstånd och behof.

Dervid förekommer först frågan om beräkningen för nästa statsregleringsperiod
af statsverkets inkomster.

Med åberopande af de beslut, hvarom bilagda statsrådsprotokoll öfver
finansärenden för den 14 innevarande månad *) lemnar närmare upplysning,
och under de i samma protokoll angifna förutsättningar föreslår Kongl. Makt’
att statsverkets inkomster för år 1898 upptagas sålunda:

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Inkomstberäkningen”.

Bih. till Kiktd. Prut. IS97. l;a Sami. l:a A/d.

Konyl. Maj:ts nåd. prof. n:o 1, om statsverket 1897.

Ordinarie inkomster:

Grundskatt .......................................................................... kronor

Kyrkotionde .......................................................................

Kavalleriregementenas hästvakansspanmål.......................

Afgifter för persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet »

Trosspassevolansafgift.........................................................

Tillfälliga rotevakansafgifter..............................................

Soldatvakansafgift...............................................................

Båtsmansvakansafgift..........................................................

Arrendemedel.......................................................................

Mantalspenningar................................................................

Bötesmedel .........................................................................

Kontrollstämpelmedel..........................................................

Fyr- och båkmedel............ *

Telegrafmedel......................................................................

Jern vägstrafikinedel............................................................

Skogsmedel..........................................................................

Extra uppbörd....................................................................

säger 21,082,000: —

1,444,000: —
250,000: —
270,000: —
51,000: —
19,000: —
206,000: —
42,000: —
150,000: —
2,300,000: —
665,000: —
250,000: —
25,000: —
1,400,000: —
1,410,000: —
9,000,000: —
3,500,000: —
100,000: —

Bevillningar:

Tullmedel............................................................................

Postmedel.............................................................................

Bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter

Stämpelmedel......................................................................

Bränvinstillverkningsskatt................................................-

Hvitbetssockertillverkningsafgift.........................................

Bevillning af fast egendom samt af inkomst.................

säger 81,175,000: —_

kronor 38,000,000
» 9,025,000

» 850,000

» 5,000,000

15,000,000
* 8,000,000

» 5,300,000

summa kronor 102,257,000:

Kongl. Maj:t föreslår vidare enligt ofvan nämnda
protokoll öfver finansärenden för den 14 innevarande
månad: __

Transport kronor 102,257,000: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

. Transport kronor 102,257,000: —

att såsom tillgång vid förevarande statsreglering
må beräknas och användas öfverskott å statsregle ringarna

för föregående år................................................ > 14,229,000: —

och att för statsverkets behof må till utbetalning
vid den tid under år 1898, som af Riksdagen bestämmes,
af riksbankens vinst för år 1896 anvisas............. » 2,790,000: —

hvarefter det för nästa statsregleringsperiod disponibla

beloppet af statsverkets tillgångar uppgår till................kronor 119,276,000: —

Första hufvudtiteln,

innefattande anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna.

Nu gällande riksstat upptager såsom årliga eller ständiga utgifter:

för kongl. hofstaten........................................................... kronor 1,196,900: —

» » slottsstaten........................................................ » 123,100: —

tillsammans kronor 1,320,000: —
Häruti föreslår Kongl. Maj:t icke någon ändring.

Extra anslag.

Med åberopande af bilagda statsrådsprotokoll öfver finansärenden den 14
innevarande Januari*) vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att å extra stat
under denna hufvudtitel bevilja

[1.] för yttre restaurering af Stockholms slott 500,000 kronor, att utgå
under fem år, af hvilket anslag för år 1898 skulle anvisas att utgå eu femtedel
eller ............................................................................................kronor 100,000: —

) Se bil. till statsverkspropositionen; ”Förslå hiifvudtiteln”.

Kongl. May.ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i riksstaten för
år 1897 upptagen och sådan den af Kongl. Maj:t nu är föreslagen, utfaller
på följande sätt:

1897. 1898.

ordinarie anslag 1,320,000:— 1,320,000: —

extra » — 100,000: — således ökning kronor 100,000: —

summa kronor 1,320,000:— 1,420,000:— således ökning kronor 100,000: —

Andra hufvudtiteln,

innefattande anslagen till justitiedepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnas i
nu gällande riksstat till årliga eller ständiga utgifter anvisade 3,815,250
kronor, vill Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas i bilagda
statsrådsprotokoll öfver justitiedepartementsärenden den 14 innevarande månad,
*) föreslå Riksdagen beträffande

Departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli:

[1.] att, under förutsättning att särskild!, aflåten
proposition med förslag till ändring i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
varder af Riksdagen bifallen, öka anslaget
till departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli
dels, enligt den i statsrådsprotokollet intagna tilläggsstat,
med aflöning till en kanslisekreterare 4,000 kronor och dels
med ett belopp af 2,000 kronor, hvarmed anslaget till
amanuenser, vikariatsersättningar, renskrifning m. in. skulle

höjas, eller med tillhopa.................,.......................................... kronor 6,000: —

samt alltså i 1898 års riksstat uppföra ifrågavarande anslag,

nu upptaget till 35,800 kronor, med 41,800 kronor;___

Transport kronor 6,000: —

) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Andra hufvudtiteln”.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

samt att för åtnjutande af de i tilläggsstaten upptagna
löneförmåner stadga enahanda vilkor, som äro föreskrift^
för innehafvare af löner å 1878 års aflöningsstat;

Högsta domstolen:

[2.] att, under förutsättning att särskildt aflåten
proposition med förslag till lag angående Kongl. Maj:ts
högsta domstols tjenstgöring på afdelningar varder af
Riksdagen bifallen, höja anslaget till högsta domstolen,
nu upptaget till 162,700 kronor, med löner till 2 justitieråd,
tillhopa...................................................

samt alltså i 1898 års riksstat uppföra ifrågavarande
anslag med 182,700 kronor;

och att för åtnjutande af sagda aflöningar stadga
enahanda vilkor, som vid fastställandet af nu gällande
lönestat för högsta domstolen blifvit bestämdt;

Nedre justitierevisionen:

[3.] att, i händelse af bifall till sist berörda proposition,
dels godkänna det i statsrådsprotokollet intagna
tillägg till nedre justitierevision ens stat, hvilket slutar å
22,800 kronor, dels ock medgifva förhöjning från 700
kronor till 1,900 kronor af det å samma stat uppförda
anslag till gratifikationer åt e. o. tjensteman och e. o. vaktmästare
samt sålunda öka anslaget för nedre justitierevisionen,
nu upptaget med 134,000 kronor, till 158,000
kronor;

och att för åtnjutande af de löneförmåner, som finnas
upptagna i nyssnämnda tillägg till denna stat, stadga
enahanda vilkor, som äro föreskrift^ för innehafvare af
de på samma stat nu uppförda aflöningar;

kommande vid bifall till dessa framställningar anslaget
till nedre justitierevisionen att höjas med............... »

Transport kronor

6,000: —

20,000: —

24,000: —
50,000: —

Kongl. Maj ds nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor 50,000:

Fångvården:

■ij • ''

[4.] att minska bestämda anslaget till fångars vård
och underhåll med belopp, motsvarande å detta anslag,
nu anvisade löneförmåner till kamrerare och bevakningsbefälhafvare
vid indragna centralfängelset å Norrmalm,
tillhopa 3,400 kronor;

[5.] att, i händelse under nionde hufvudtiteln gjord
framställning om direktören vid samma fängelse Carl
Robert Wibergs öfverflyttning på allmänna indragningsstaten
bifalles, minska bestämda anslaget till fångars vård
och underhåll ytterligare med belopp, motsvarande å
nämnda anslag för denna befattning nu anvisade löneförmåner,
eller 3,700 kronor;

[6.] att, i händelse af bifall till ej mindre nyssberörda
framställning om direktören Wibergs öfverflyttning
på allmänna indragningsstaten än äfven under nionde
hufvudtiteln likaledes gjord framställning om pension å
sagda stat åt nedannämnda vid indragna centralfängelset
å Norrmalm anstälda personer, nemligen vaktfrun Josefina
Charlotta Ahlgren, vaktkonstapeln Nils August Sundin,
vaktqvinnorna Katarina Cecilia Borin och Helena Sofia
Jonsson samt portvakten Karolina Gustafsson, minska förslagsanslaget
till fångars vård och underhåll med 7,100
kronor;

Öfriga ordinarie anslag:

I dessa har Kongl. Maj:t icke att föreslå någon förändring.
__________

Summa ökning kronor 50,000: —

Om från den sålunda föreslagna ökningen dragés
den likaledes föreslagna minskningen i anslaget till fångvården.
..................................................................... .......... * 14,200:

återstå!- såsom i de ordinarie anslagen föreslagen ökning kronor 35,800: —

Korist. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Andra hufvudtitelns ordinarie anslag utgöra enligt

nu gällande riksstat.................................................................kronor 3,815,250: —

Om härtill lägges ofvan angifna ökning i samma anslag » 35,800: —

så komma de ordinarie anslagen under denna hufvudtitel
att uppgå till.................................................................kronor 3,851,050: —

Extra anslag.

För behof af tillfällig beskaffenhet, hänförliga under andra hufvudtiteln,
vill Kongl. Magt, på sätt förutnämnda protokoll öfver justitiedepartementsårenden
vidare innehåller, föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1898
anvisa följande anslag:

[7.] för fortsatt uppehållande af lagbyråns verksamhet.
............................................................................... kronor 25,000: —

[8.] till arfvoden åt krigshofrättens ordförande
och militäre ledamöter...................................................... > 3,250: _

Summa kronor 28,250: —

Fn jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i riksstaten
lör år 1897 upptagen och sådan den nu är af Kong]. Makt föreslagen, utfaller
sålunda:

1897. 1898.

ordinarie anslag 3,815,250:— 3,851,050:— således ökning kronor 35,800: —
extra » 28,250:— 28,250:—-- --

summa kronor 3,843,500:— 3,879,300:— således ökning kronor 35,800: —

Kongl. Maj:ta nåd. prof. n:o 1, om statsverket 1897.

Tredje hufvudtiteln,

innefattande anslagen till utrikesdepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnas i nu
gällande riksstat till årliga eller ständiga utgifter anvisade 606,750 kronor, vill
Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas uti bilagda statsrådsprotokoll
öfver utrikesdeparteinentsärenden den 14 innevarande månad,*) föreslå,
att nedannämrida ordinarie anslag må af Riksdagen anvisas, att utgå emot
nu gällande redovisningsskyldighet samt med samma rätt till deras användande
och under enahanda vilkor som hittills, nemligen:

Kabinettskassans utgifter:

[1.] departementschefen, ministern för

utrikes ärendena................................................ kronor 24,000: “

[2.] utrikesdepartementet..................hi...... » 27,495:

[3.] ministerstaten....................................... » 337,941: —

[4.] militärattachéer.................................... » 8,471: —

[5.] skrifmaterialier, expenser och extra
utgifter........................ * 45,893: - 443,800: —

Konsulskassans utgifter:

[6.] utrikesdepartementet....... kronor 7,550: —

[7.J konsulsstaten................... » 230,072: —

[8.] skrifmaterialier, expenser

och extra utgifter..................... » 15,338: 252,960: —

eller efter afdrag af hvad som häraf beräknas kunna
bestridas af inflytande konsulat- och expeditions afgifter.

............................:.................................... 92,960: — 160,000: —

summa kronor 603,800: —

Utgifter, som bestridas af svenska statsverket allena:

[9.] svenska kyrkan i Paris........................................... »_2,950:

tillsammans kronor 606,750: —

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Tredje liufvudtiteln”.

Körtel. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Extra anslag.

Under åberopande af hvad i statsrådsprotokollet för den 14 innevarande
månad finnes antecknadt, vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att bevilja:

[10.] för fortsatt utgifvande af »Sveriges traktater»........ kronor 4,500: —

Vid jemförelse med 1897 års riksstat finnas slutsummorna å anslagen
under denna hufvudtitel vara oförändrade.

Fjerde hufvndtiteln,

innefattande anslagen till landtförsvarsdepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnes i
1897 års riksstat till årliga och ständiga utgifter anvisadt:

kontant.................................................................................. kronor 25,294,520: —

indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag:

ersättningar..............................................................» 693,400: —

tillsammans kronor 25,987,920: —

vill Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas i bilagda statsrådsprotokoll
öfver landtförsvarsärenden den 14 innevarande januari,*) föreslå
Riksdagen beträffande

Generalstaben:

r t # b a ’ !

Ll.J att, under förutsättning af bifall till hvad
under [3.] föreslås, medgifva, att vid nuvarande krigsarkivariens
afgång må indragas de å generalstabens
stat för en krigsarkivarie uppförda löneförmåner, 4,000
kronor jemte två ålderstillägg, samt det för en amanuens

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Fjerde lnifvudtitcln”.
Bih. till Rilcsd. Prot. 1897. l:a Sami. l:a Afd.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

der uppförda arfvode, 1,800 kronor, men deremot å
samma stat uppföras följande arfvoden:

till en krigsarkivarie....................... kronor 2,500: —

» » bibliotekarie.......................... » 1,000: —

» » aktuarie................................ » 800: —

samt att, vid bifall härtill, minska anslaget till

generalstaben,

nu.................................................. kronor 251,000: —

med..........................-....................... » _ 1,500: —

till.................................................. kronor 249,500: —

Aflöning och rekrytering m. in.:

[2.] att medgifva, att samtliga trumpetare af raanskapsklassen
vid Svea, Göta, Norrlands och Vendes
trängbataljoner må få hållas i tjenstgöring under hela
året,

samt att, vid bifall härtill, öka anslaget till aflöning
och rekrytering m. m., nu kronor 8,495,500, med kronor
till kronor 8,496,466;

Intendenturcorpsen:

[3.] att medgifva, att, för tillgodoseende af behofvet
af redogörare vid generalstaben, å intendenturcorpsens
stat må uppföras aflöning för ytterligare en intendent
af andra klassen med tillhopa 2,895 kronor, äfvensom
att den till tjenstgöring vid generalstaben placerade
intendenten må åtnjuta inqvarteringsersättning i likhet
med hvad som är medgifvet de intendenter, som äro
placerade å truppförband, der dylik förmån af befälet
åtn jutes,

samt att, vid bifall härtill, öka anslaget till intendenturcorpsen,
nu kronor 356,179, med......................... »

till kronor 359,074;

Ersättning åt vissa löntagare i följd af arméns omorganisation
:

[4.] att minska anslaget till ersättning åt vissa löntagare
i följd af arméns omorganisation, nu kronor

56,822, med kronor 3,313 till kronor 53,509;_

Transport kronor

966

2,895

3,861

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

Resestipendier till artilleri- och ingeniörofflcerare:

[5.] att, för beredande af medel till två resestipendier
för artilleriofficerare, hvardera stipendiet å
2,000 kronor årligen, öka anslaget till resestipendier
till artilleri- och ingeniörofficerare, nu kronor 6,000,

med......................................................................................

till kronor 7,000;

Krigshögskolor:

[6.] att, med godkännande af de för krigshögskolan
samt för artilleri- och ingeniörhögskolan upprättade, i
statsrådsprotokollet omförmälda nya stater, öka anslaget

till krigshögskolor, nu kronor 66,507, med..................

till kronor 67,860;

Arméns byggnader och kommendantskapsutgifter samt
fortifikationens öfningar och materiel:

[7.] att öka anslaget till arméns byggnader och
kommendantskapsutgifter samt fortifikationens öfningar

och materiel, nu kronor 405,282, med........................... >

till kronor 480,282;

Arméns munderingsutrustning:

[8.] att, vid bifall till hvad under [2.] föreslagits,
öka anslaget till arméns munderingsutrustning, nu kronor
1,939,191, med........................................................ »

till kronor 1,940,036;

3,861: —

1,000: —

1,353: —

75,000: —

845: —

82,059: —

Transport kronor

Kongl. May.ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor 82,059:

Arméns kasernutredning samt ved, ljus och vatten för
den garnisonerade armén:

[9.] att öka anslaget till arméns kasernutredning
samt ved, ljus och vatten för den garnisonerade armén,

nu kronor 244,117, med .......................................... » 7,000:

till kronor 251,117;

Lindring i rustnings- och roteringsbesvären:

[10.] att, för beredande af ytterligare tio procent
lindring i rustnings- och roteringsbesvären, öka anslaget
till lindring i rustnings- och roteringsbesvären, nu kronor
1,995,200, med........................................................... » 332,500:

till kronor 2,327,700;

Omorganisation af indelta kavalleriet i Skåne och
Norrland:

[11.] att öka anslaget till omorganisation af in -

delta kavalleriet i Skåne och Norrland, nu kronor

1,688,614, med dels.....................„.................................... ä 42,000:

och dels.............................’.......... .................................. » 1,469:

till kronor 1,732,083,

äfvensom, vid bifall härtill, medgifva, att Kong],

Maj:t må så ändra gällande stater för skånska husaroch
dragonregementena samt Norrlands dragonregemente,
att i dessa stater till kommenderingstillägg uppföres, i
hvar och en af de båda förstnämnda staterna, i stället
för 188 kronor, 727 kronor och i den sistnämnda
staten, i stället för 99 kronor, 490 kronor;

Fortgående vakanssättning af indelta kavalleriet
i Skåne och Norrland:

[12.] att, vid bifall till hvad under [11.] föreslagits
i fråga om ökning af anslaget till omorgani Transport

kronor 465,028:

Kongl. Maj:tu nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor 465,028: —
sation af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland med
42,000 kronor, minska anslaget till fortgående vakanssättning
af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland,
nu kronor 345,000, med kronor 42,000 till kronor
303,000;

Disciplinkompaniet:

[13.] att medgifva, att anslaget till disciplinkompaniet,
nu kronor 29,600, må ur riksstaten uteslutas.

Beträffande öfriga under fjerde hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag föreslår Kongl. Maj:t ingen för -

ändring.

Efter afdrag af föreslagen minskning å vissa anslag » 76,413: —

utgör förhöjningen............................................................ kronor 388,615: —

Lägges till denna förhöjning summan af hufvudtitelns
ordinarie anslag enligt nu gällande riksstat....... » , 25,987,920: —

skulle denna hufvudtitels ordinarie anslag enligt Kongl.

Maj:ts förslag uppgå till.................................................... kronor 26,376,535: —

Extra anslag.

Under åberopande af hvad i statsrådsprotokollet för den 14 innevarande
januari finnes antecknadt, föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen:

[14.] att för tillämpning af nva värnpligtslagens
föreskrifter i fråga om de värnpligtiges
inskrifning och redovisning m. in. på

extra stat för år 1898 bevilja................ kronor 53,000: —

[15.] att utöfver det för fortsatt anskaffning af
nya eldhandvapen åt armén beviljade,
men ännu ej anvisade belopp, 3,618,750
kronor, för enahanda ändamål på extra

Transport kronor 53,000: —

Kongl. May.ts nåd. •prof. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

stat bevilja ytterligare 7,482,250 kronor,
samt att af sålunda beviljade medel till

utgående under år 1898 anvisa.............. »

[16.] att af det utaf 1896 års Riksdag för anskaffning
af revolvrar med tillbehör beviljade
belopp till utgående på extra
stat under år 1898 anvisa återstående... »
att på extra stat för år 1898 bevilja:

[17.] för anskaffning af mobiliseringsammunition

till eldhandvapen åt armén...................... »

[18.] till fortsatt anskaffning af fältartillerimateriel »

[19.] för anskaffande och anordnande af skjutfält

för Vendes artilleriregemente................... »

[20.] » anskaffning af en fälttelegrafafdelning

och materiel till ett fältingeniörkompani
och två fältingeniörstaber........................ »

Vidare föreslår Kongl. Magt Riksdagen:

[21.] att af den för uppförande af nya kasernetablissement
beviljade summa till utgående
på extra stat för år 1898 anvisa
återstående......................................... »

att på extra stat för år 1898 bevilja:

[22.] till fortsättande af arbetena på Karlsborgs

fästning med Vaberget............................ »

[23.] till påbörjande af befästningsarbeten vid inloppet
till Göteborg................................. »

[24.] till påbörjande af befästningsanläggningar

vid Boden................................................... »

[25.] att till utgående på extra stat under år 1898
anvisa:

dels af det till befästningsarbeten jemte bestyckning
och försänkningar vid Vaxholms
och Oscar-Fredriksborgs fästning

beviljade belopp återstående.................... »

dels af det till anordningar för försvarets
ledning inom sistnämnda fästning beviljade
belopp återstående............................ >

och dels af det till förstärkningsarbeten vid

Transport kronor

53,000: —
1,466,750: —

104,000: —

750,000: —
254,000: —

170,000: —
58,000: —

405,635: —

200,000: —
500,000: —
500,000: —

963,900: —

167,500: —
5,592,785: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

Kungsholmens fästning beviljade belopp

återstående................................................. »

samt att på extra stat bevilja:

[26.] till anskaffning af intendenturutrustning åt
armén 1,830,920 kronor samt till utgående
under år 1898 deraf anvisa........ »

Slutligen föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen att på
extra stat för år 1898 bevilja:

[27.] för uppförande af barackbyggnader i Östersund
och till betäckande af kostnaderna

för barackbyggnader vid Landskrona..... »

[28.] till reseunderstöd åt officerare och intendenturtjenstemän,
med rättighet för
Kongl. Maj:t att få under följande år
använda hvad af anslaget kan under

året besparas,............................................. »

[29.] » skarpsky tteväsendets och skjutskicklig hetens

befrämjande, med rättighet för
Kongl. Maj:t att få under följande år
använda hvad af anslaget kan under

året besparas,............................................. »

[30.] för utförande under år 1898 af försöksmobilisering
och dermed sammanhängande
fälttjenstöfningar vid en arméfördelning
.................................................- »

tillsammans kronor

5,592,785: —
162,600: —

536,980:

39,700: —

9,000: —

160,000: —

j;00,000: —

7,201,065: —

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i 1897 års
riksstat upptagen och sådan den af Kongl. Maj:t nu är föreslagen, utfaller på
följande sätt:

1897. 1898.

ordinarie anslag 25,987,920:— 26,376,535: — således ökning kronor 388,615: —
extra > 4,324,980:— 7,201,065:— >__»_ > 2,876,085:—

summa kronor 30,312,900:— 33,577,600: — såledesökningkronor3,264,700: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Femte hufvudtiteln,

innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnes i nu
gällande riksstat till årliga och ständiga utgifter anvisadt:

kontant................................................................................... kronor 7,019,491: —

indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag:

friheter........................................................................... » 405: —

ersättningar................................................................... » 26,404: —

tillsammans kronor 7,046,300: —

vill Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas uti bilagda statsrådsprotokoll
öfver sjöförsvarsärenden den 14 i denna månad,*) föreslå
Riksdagen beträffande

Aflöning för flottans kårer och stater:

[1.] att, med ändring af 1894 års organisation af
flottans sjömanskår, medgifva, att det viss tid tjenstgörande
manskapet vid nämnda kår må under innevarande
år och framgent antagas för en tjenstetid af
2 år 8 månader eller derutöfver intill 3 år, samt att,
beträffande det ständigt tjenstgörande manskapet, ny
anställning af den, som önskar bibehållas i tjensten
efter utgången af de 6 år, för hvilka han antagits, och
den tid derutöfver, han kan vara förbunden att i tjensten
qvarstå, skall afse en tid af minst 2 år hvarje gång;

[2.] att, vid bifall till här nedan under [7.] gjorda
f ramställning om inrättande af en sjökrigshögskola, må,
utöfver de militära befattningar, hvilkas innehafvare
redan finnas i stat upptagne till erhållande af inqvarteringsbidrag
i penningar, derest de icke åtnjuta boställe
eller bostad, få å staten uppföras nedannämnda
befattningar till erhållande af enahanda förmån med
de i sådant afseende för deras vederlikar faststälda belopp,
nemligen:

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Femte hufvudtiteln”.

KongI. Maj:ts nåd. prop. n:a 1, om statsverket 1897.

1 chef för sjökrigshögskolan...... kronor 1,000: —

1 adjutant hos denne chef......... » 500: —

[3.] att enahanda rätt till ålderstillägg, som jemlikt
gällande föreskrifter tillkommer ingeniör och byggmästare
vid mariningeniörstaten, må tillgodokomma de
vid samma stat anstälda tre torped- och min-ingeniörer;

[4.] att ingeniörern% Lars Albert Leonard Söderström
och Lars Edvard Arfelt, hvilka tjenstgjort såsom
torped- eller min-jngeniörer, Söderström sedan den 1
januari 1880 och Arfelt sedan den 1 maj 1888, må i
fråga om ålderstilläggs åtnjutande få tillgodoräkna sig
den tid, de före år 1898 tjenstgjort i sådan egenskap;

[5.] att — med uppförande i riksstaten för år 1898
af anslaget till aflöning för flottans kårer och stater till
oförändradt belopp, 1,732,052 kronor — hvad af anslaget
till ersättning för vakanta rusthållsnummer i
Blekinge län och Södra Möre härad af Kalmar län icke
redan på grund af 1872 och 1876 årens riksdagsbeslut
bör inräknas bland tillgångarne till aflöning för flottans
kårer och stater må likasom föregående år användas
för fyllande af behofvet under denna anslagstitel år 1898;

Pensionering af reservbefäl:

[6.] att höja anslaget till pensionering af reservbefäl
från 6,400 kronor till 10,000 kronor eller med. .. kronor 3,600: —
och uppföra detsamma såsom reservationsanslag;

Undervisningsverken:

[7.] att å riksstatens femte hufvudtitel främst
under undervisningsverken må under titeln »Sjökrigshögskolan»
uppföras ett reservationsanslag å ................ » 11,100: —

hvarigenom anslagen för undervisningsverken å femte
hufvudtiteln komma att höjas från 39,820 kronor till

50,920 kronor; ______ _

Transport kronor 14,700: —

Bi''.It. till liikxl. Prot. 18UT. I:a Sami. till Afd. 3

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor 14,700= —

Lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstalterna:

[8.] att det till lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstalterna
erforderliga penningeanslag inå
upptagas till enahanda belopp, hvartill inkomsten af
titeln fyr- och båkmedel beräknats, eller 1,400,000
kronor, och följaktligen, med inberäkning af deri ingående
friheter och ersättningar 409 kronor, utföras
med 1,400,409 kronor; hvarvid Kongl. Magt tillika
förutsätter, att de å inkomsttiteln fyr- och båkmedel
uppkommande öfverskott fortfarande må såsom hittills
få användas för de med anslaget afsedda ändamål;

Skrifmaterialier och expenser, ved in. in.:

[9.] att detta förslagsanslag, nu utgörande 46,929

kronor, må till jemnande af hufvudtitelns slutsumma

höjas med............................................................................ » 95: —

till 47,024 kronor.

Den föreslagna tillökningen i ordinarie anslag

utgör således ..................... kronor 14,795: —

Lägges härtill slutsumman af femte hufvudtitelns

ordinarie anslag enligt nu gällande riksstat ................ » 7,046,300: —

skulle femte hufvudtitelns ordinarie anslag enligt Kongl.

Maj:ts förslag uppgå till............................................ kronor 7,061,095: —

Extra anslag.

Under åberopande af hvad i statsrådsprotokollet
den 14 innevarande januari finnes antecknadt, föreslår
Kongl. Maj:t Riksdagen:

[10.] att till förhyrande af lokal för sjökrigshögskolan
bevilja ett belopp af.............................................. kronor 1,800: —

Transport kronor 1,800: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor 1,800: —
[11.] att till utgående under år 1898 anvisa återstoden
af det år 1896 beviljade anslag till anskaffning

af fartygsmateriel med............... » 6,340,000: —

Vidare föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen att bevilja
till:

[12.] anskaffning af kanoner i reserv för flottans

fartyg................................................................................... » '' 115,000: —■

[13.] artilleriammunition för fartygen..................... » 86,000: —

[14.] bomullskrut för torpeder................................ » 5,000: —

[15.] skjutförsök.......................................................... » 10,000; —•

[16.] förrådshus för fasta minförsvaret och inredning
af förråd för torpeder i Carlskrona 92,490 krono]-,

deraf för år 1898 .......................... » 46,245: —

[17.] ny docka i Garlskrona 475,000 kronor, deraf

för år 1898.................. » 150,000: —

[18.] minväsendet................... 2 100,000: —

[19.] beklädnad åt värnpligtige............................... » 105,500: —

[20.] löneförbättring åt lärarne vid sjökrigsskolan » 1,860: —-

tillsammans kronor 6,961,405: —

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den tinnes i 1897 års riksstat
upptagen och sådan den af Kongl. Maj:t nu är föreslagen, utfaller på
följande sätt:

1897. 1£98.

ordinarie anslag 7,046,300: — 7,061,095:— således ökning kronor 14,795: —

extra___»_ 5,880,860: — 6,961,405:— » » » 1,080,545: —

summa kronor 12,927,161): — 14,022,500: — således ökning kronor 1,095,340: —

Kongl. May.ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Sjette hufvudtiteln,

innefattande anslagen till civildepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken tinnes i nu
gällande riksstat till årliga eller ständiga utgifter anvisadt:

kontant................................................................................ kronor 5,686,599: —

indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag:

friheter........................................................................ » 7,730: —

ersättningar................................................................ » 6,231: —

tillsammans kronor 5,700,560: —

vill Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas uti bilagda statsrådsprotokoll
öfver civilärenden den 14 innevarande månad,*) föreslå beträffande Kommerskolleginm: [1.

] att Riksdagen må medgifva, dels att i den
för kommerskollegium faststälda stat uppföres aflöning
för ytterligare en aktuarie å den statistiska afdelningen
med lön 1,800 kronor, som efter 5 år kan höjas med
500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500 kronor,
samt tjenstgöringspenningar 1,200 kronor, och dels
att det i staten för kommerskollegium upptagna anslag
å 17,500 kronor till »juridiskt biträde, amanuenser och
andra extra biträden, grufkartekontoret, vikariatsersättningar,
renskrifning m. in.» förhöjes med 3,200
kronor eller till 20,700 kronor;

kommande, i händelse af bifall härtill, anslags titeln

»kommerskollegium» att höjas med....................... kronor 6,200: —

eller sålunda från dess nuvarande i riksstaten uppförda
belopp 64,600 kronor till 70,800 kronor;

__ Transport kronor 6,200: —

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Sjette hufvudtiteln”.

Kong!. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

6,200:

Landsstaterna i länen:

[2.] att detta anslag må, med anledning af sex
boställens indragning och förändrad beräkning af ett

boställes afkastning, höjas med....................................... »

kommande, i händelse af bifall härtill, anslaget till
»landsstaterna i länen (deraf 110,000 kronor reservationsanslag)»
att höjas från 2,681,383 kronor till
2,684,998 kronor;

Väg- och Yattenbyggnadsstaten:

[3.] att reservationsanslaget till vägundersökningar
må från och med år 1898 höjas från 30,000 kronor .

till 35,000 kronor eller med............................................ »

kommande, i händelse af bifall härtill, anslagstiteln
»väg- och vattenbyggnadsstaten» med följande
ändrade lydelse: »väg- och vattenbyggnadsstaten (deraf
två särskilda reservationsanslag, ett å 30,000 kronor till
expenser för allmänna arbeten och ett å 35,000 kronor
till vägundersökningar)» att höjas från 135,700 kronor
till 140,700 kronor;

Gästgifvares friheter:

[4.] att den under rubriken gästgifvares friheter
förekommande anvisning i kontant 10,847 kronor må
minskas med 182 kronor och sålunda bestämmas till
10,665 kronor;

kommande vid bifall härtill anslaget till »gästgifvares
friheter» i riksstaten att uppföras sålunda:

anvisning i kontant............ 10,665 kronor

friheter................................. 6,635 »

ersättningar ......................... 1,664 »

summa 18,964 kronor;

Transport kronor

3,615:

5,000:

14,815:

22 Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar: [5.

] att under ifrågavarande anslagstitel uppföres

ett belopp af...........................................................„........... »

att till landtbruksakademien årligen utgå för beredande
af lämplig lokal för uppställning och förevisning af
akademiens samlingar, under förutsättning att för tekniska
skolans i Stockholm behof får användas den
lokal i nämnda skolas hus, som akademien förut
innehaft;

[6.] att från och med år 1898 det under förevarande
anslagstitel anvisade belopp, 50,000 kronor, till understödjande
utaf premieinng af nötboskap ökas med________ »

eller till 75,000 kronor, under enahanda vilkor för
understöds åtnjutande, som gälla i afseende å de för
ifrågavarande ändamål nu anslagna statsmedel;

kommande, i händelse af bifall till de under
nästföregående och denna punkt gjorda framställningar,
anslaget till »befrämjande i allmänhet af jordbruk
och landtmannanäringar» att ökas med 29,000 kronor
eller från 111,500 kronor till 140,500 kronor;

Fiskerinäringens understöd:

att Riksdagen må

[7.] dels medgifva, att förste fiskeriassistentens lön
för tiden från och med år 1898 bestämmes till 3,000
kronor och att lönen sedan, efter innehafvarens af sådan
befattning väl vitsordade tjenstgöring under en
tid af fem år, räknad från och med året näst efter
det, då han blifvit antagen, ökas med 500 kronor och
efter tio års enahanda tjenstgöring med ytterligare 500
kronor, med rätt derjemte för nuvarande innehafvare:!
af befattningen, förste fiskeriassistenten Filip Trybom
att, i händelse han fortfarande kommer att vid densamma
qvarstå, få, efter det lönen blifvit sålunda för -

14,815: —

4,000: —

25,000: —

Transport kronor

43,815:

Kongl. May.ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

höjd, i afseende å ålderstilläggs åtnjutande tillgodoräkna
sig den tid, han såsom förste fiskeriassistent
tjenstgjort;

[8.] dels ock höja anslaget till fiskerinäringens
understöd från 35,000 kronor till 42,000 kronor eller

med................................................................................. .»

Skiften och afvittringar:

[9.] att Riksdagen må dels medgifva, att de belopp,
hvarmed inkomsterna af tjensten under år 1898
för afvittringslandtmätarne i Vesterbottens och Norrbottens
län kunna komma att understiga 2,500 kronor
för dem, som tillhöra första lönegraden, och 3,000
kronor för dem, som på grund af ålder i tjensten åtnjuta
arfvodesförhöj ning, må desse tjensteman godtgöras
af anslagen till storskiftes- och afvittringsverken,
dels ock för år 1898 åt föredraganden af afvittringsärendena
i Norrbottens län samt till skrifbiträde åt
honom bevilja en tillökning af 400 kronor i det åt
honom anslagna belopp;

Skrifmaterialier och expenser, ved m. in.:

[10.] att detta anslag minskas med 193 kronor
eller från 219,893 kronor till 219,700 kronor.

Vidare föreslår Kongl. Maj:t beträffande

Patent- och Registrerings väsendet:

[11.] att Riksdagen må medgifva, dels att afgifterna
för patent och för registrering af varumärken äfvensom,
under förutsättning af Riksdagens bifall till förslaget
till lag om skydd för vissa mönster och modeller,
för registrering af mönster och modeller må användas
till bestridande af de utgifter, livilka Kongl. Maj:t
finner betingas dels af tillämpning under år 1898 af
förordningen angående patent och lagen om skydd för
varumärken samt dels, under nyss angifna förutsättning,

Transport kronor

43,815: —

7,000: —

50,815: -

Kongl. Maj:!k nåd. prop. n:o 1, om statsverket 18.97.

Transport kronor 50,815: —
af tillämpning under åren 1897 och 1898 af lag om
skydd för mönster och modeller; och dels att afgifterna
för registrering af aktiebolag och föreningar för
ekonomisk verksamhet och för andra uppgifter till aktiebolags-
och föreningsregistren äfvensom för anmälanden
till handelsregistren må användas till bestridande af de
utgifter, hvilka Kongl. Maj:t finner betingas af tillämpning
under år 1898 af lagen om aktiebolag, lagen om
aktiebolag som drifva försäkringsrörelse, lagen om registrering
af bankaktiebolag, lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet, lagen om handelsregister,
firma och prokura tillika med lagen om ändring
i vissa delar af sistnämnda lag samt lagen om handelsbolag
och enkla bolag.

Summa ökning kronor 50,815: —

Då emellertid eu minskning skulle uppkomma i
anslagen till gästgifvares friheter
med...........................kronor 182: —

och till skrifmaterialier

och expenser, ved in. m. med » 193:— eller tillhopa » 375: —

blifver ökningen å de ordinarie anslagen............. ...... kronor 50,440: —

Lägges till förestående ökning de ordinarie anslagens
nuvarande slutsumma............................................ » 5,700,560: —

komma sjette hufvudtitelns ordinarie anslag att uppgå till kronor 5,751,000: —

Extra anslag.

Kongl. Maj:t föreslår vidare, med åberopande af ofvannämnda protokoll
öfver civilärenden för den 14 innevarande januari, att under denna hufvudtitel
må å extra stat beviljas till:

[12.] handhafvande af kontroll å försäkringsan -

stalterna....................................................... kronor 4,500: —

[13.] arbetsstatistiska undersökningar.................... » 10,000: —

Transport kronor 14,500

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

[14.] fortsatt utgifvande af »polisunderrättelser»... »

[15.] aflöning in. m. åt särskild polisstyrka på

landet........................................................... »

[16.] ersättning för juridiskt biträde åt de svenske
lapparne i Norge samt till lappfogdar

och lappförmän........................................... »

[17.] undersökningar af mindre hamnar och farleder
m. m.................................................. »

[18.] bestridande af statsverkets andel i kostnaden

för vägdelningar, såsom förslagsanslag.... »

[19.] aflöningar och öfriga utgifter vid Ultima

landtbruksinstitut....................T................... »

[20.] uppehållande af undervisningen vid mejeri- «

institutet vid Alnarp.................................. »

[21.] bidrag till bestridande af kostnaderna för

allmänna landtbruksmöten........................ »

[22.] prisbelöningar vid allmänna landtbruksmöten

för husdjur, redskap, maskiner m. m— »

[23.] bidrag till underhåll af sju kemiska stationer
för jordbrukets och näringarnas behof »

[24.] bidrag till underhåll af en för öfre Norrland
afsedd kemisk-växtbiologisk anstalt inom

Norrbottens län................... »

[25.] understöd åt frökontrollanstalter.................. »

[26.] utbildande af en elev i boskapsskötsel och

mejerihushållning............ »

[27.] understöd åt svenska mosskulturföreningen »

[28.] de geologiska undersökningarna.................... »

[29.] anställande af en andre instruktör i husslöjd
och personligt ålderstillägg till andre instruktören
Jonas Wallander...................... »

[30.] bidrag till upprätthållande af väfskolan i
Borås och till aflönande af en andre lärare
vid samma skola................................ »

[31.] understöd åt Göteborgs handelsinstitut och
Frans Schartaus praktiska handelsinstitut
i Stockholm......................................:.......... *

Transport kronor

14,500: —
15,000: —

65,000: —

13,000: —
5,000: —
50,000: —
29,000: —
10,000: —
7,500: —
12,500: —
28,000: —

5,000: —
10,000: —

1,000: —
13.500: —
95,500: —

2,500: —

4,800: —

15,000: —
396,800: —

Bih. till Riksd. Prot. 1897. l:a Sami. l:a Afd.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

[32.]

[33.]

[34.1

[35.]

[36.]

[37.]

[38.]

[39.]

Transport kronor befrämjande af afsättning i främmande länder af alster af svensk industri och svenska	396,800: —
näringar...............	2>	15,000: —
handelsstipendier..............	»	10,000: —
bergsskolorna i Filipstad och Falun...........		14,000: —
anordnande af fabriksinspektion......... ersättning för åtskilliga af statskontoret		30,000: —
förskottsvis bestridda utgifter.. . . bidrag för anläggning af nya samt förbätt-ring eller omläggning af backiga eller	2>	82,700: —
eljest mindre goda vägar.................. understödjande af brobyggnader och, före-trädesvis mindre, hamnbyggnader samt		900,000: —
upprensning af åar och farleder ...	»	150,000: —

understödjande, medelst anslag utan återbetalningsskyldighet,
af sådana myrutdikningar
och vattenaftappningar, hvilkas
ändamål är att minska frostländigheten

för närliggande bygd,................................ » 200,000: —

hvarjemte Kongl. Maj:t föreslår, att i
afseende å de tre sistnämnda anslagen må
gälla de vilkor och bestämmelser, som i
statsrådsprotokollet omförmälas.

Vidare anmärkes här:

[40.] att, enligt 1893 års Riksdags beslut, skola
till odlingslånefonden under år 1898 af
riksgäldskontoret, i mån af behof, öfverlemnas
medel till så stort belopp, som
jemte de till fonden ingående annuiteter
å odlingslån kan erfordras till fyllande
af högst 1,000,000 kronor; samt
[41.] att, enligt 1896 års Riksdags beslut, blifvit
för år 1898 beviljade till understödjande
medelst lån af enskilda jernvägsanläggningar
1,500,000 kronor.

Ytterligare föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen:

[42.] att för år 1898 anvisa å riksstatens sjette
hufvudtitel till utförande af nya bygg -

Transport kronor 1,798,500: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

nader och anläggningar vid statens järnvägstrafik,
med rätt för Kongl. Maj:t att
låta utaf detta belopp förskottsvis under
innevarande år af tillgängliga medel utanordna
68,400 kronor,................................. »

[43.] att till kompletteringsarbeten å vestkustbanan
bevilja och å riksstaten utom hufvudtitlarne
för år 1898 anvisa tillhopa 325,000
kronor; *)

[44.] att för år 1898, till anskaffande af ny rörlig
materiel vid statens redan trafikerade jernvägar,
anvisa å riksstaten utom hufvudtitlarne
2,565,000 kronor; *)

[45.] att, under förbehåll att de i statsrådsprotokollet
omförmälda, af stadsfullmäktige i
Kalmar gjorda åtaganden behörigen fullgöras,
till bestridande af kostnaderna för
upprensning af en segelränna genom Kalmar
sund bevilja ett anslag af 405,000
kronor och deraf på extra stat för år

1898 anvisa ett belopp af......................... »

[46.] att till ombyggnad och förbättring af Väddö
kanal bevilja ett anslag af 600,000 kronor
och deraf på extra stat för år 1898
anvisa ett belopp af................................... »

Slutligen anmärkes här, att Kongl. Maj:t genom
särskild proposition af den 4 december
1896 föreslår Riksdagen

[47.] att såsom understöd åt arbetare i de särskilda
yrkena för besök vid 1897 års
allmänna konst- och industriutställning i
Stockholm på extra stat för år 1898 anvisa
och ställa till Kongl. Maj:ts förfogande
ett belopp af................................... »

att utdelas på sätt och under förbehåll i
sist berörda statsrådsprotokoll omförmälas;_

Transport kronor

1,798,500: —

465,000: —

202,500: —

300,000. -

56,000: —
2,822,000: —

*) Se vidare här nedan pag. 53.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor 2,822,000: —
med rätt för Kongl. Maj:t att redan under
år 1897 af tillgängliga medel förskjuta

ifrågavarande belopp. ____

tillsammans kronor 2,822,000: —

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i 1897 års
riksstat upptagen och sådan den af Kongl. Maj:t nu är föreslagen, utfaller
på följande sätt:

1897. 1898.

ordinarie anslag 5,700,560:— 5,751,000:— således ökning kronor 50,440: —
extra anslag 2,173,240:— 2,822,000:— » »»_ 648,760:—

summa kronor 7,873,800:— 8,573,000:— således ökning kronor 699,200: —

Sjunde hufvudtiteln,

innefattande anslagen till finansdepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnes i nu
gällande riksstat till årliga eller ständiga utgifter anvisadt:

kontant................................................................................ kronor 17,951,360: —

indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag:

friheter och kyrkotionde............................................ » 40: —

tillsammans kronor 17,951,400: —

vill Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas uti bilagda statsrådsprotokoll
öfver finansärenden för den 14 innevarande månad,*) föreslå
beträffande

Kammarrätten:

[1.] att Riksdagen må å staten för kammarrätten
uppföra lön och tjenstgöringspenningar för ytterligare

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Sjunde hufvudtiteln”.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

två kammarrättsråd med tillhopa 12,800 kronor och för
ytterligare en notarie med 3,000 kronor, med rätt för
nämnda befattningars innehafvare till ålderstillägg efter
vissa år i likhet med öfrige tjensteman i samma tjenstegrad,
äfvensom höja det nu å kammarrättens stat uppförda
anslag till vikariatsersättning, arfvoden åt extra
biträden, flitpenningar och renskrifningskostnad, 28,400
kronor, med 2,900 kronor till 31,300 kronor;

hvarigenom anslaget till kammarrätten skulle höjas

med.......................................................................... .......... kronor

eller från 169,600 kronor till 188,300 kronor.

Postverket:

[2.] att Riksdagen må, med godkännande af de
enligt nyssberörda statsrådsprotokoll öfver finansärenden
tillstyrkta ändringar i postverkets stater, för år
1898 bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt,
till 8,688,000 kronor, att utgå direkt af postmedlen,
hvarigenom postverkets utgiftsstater skulle ökas

med......................................................................................

Och föreslår derjemte Kong]. Maj:t Riksdagen att
medgifva:

att tomterna n:ris 1, 3 och 10 i qvarteret Riddaren
inom Klara församling i Stockholm må enligt
uppgjorda köpeaftal af postverket förvärfvas;

att å dessa tomter tillsammans med tomten n:o 9
i samma qvarter, sedan sistnämnda tomt för postverkets
räkning exproprierats, må för en kostnad, ej öfverstigande
1,240,000 kronor, uppföras ett nytt posthus
enligt ritningar, som varda med ledning af de uti förenämnda
statsrådsprotokoll omförmälda, af generalpoststyrelsen
öfverlemnade planeskissritningar med tillhörande
beskrifning och kostnadsberäkningar uppgjorda
och af Kongl. Maj:t godkända;

att jemväl tomterna n:ris 2 och 8 i ofvannämnda
qvarter må enligt upprättade köpeaftal af postverket
inköpas för att derefter för dess räkning uthyras, in-__

Transport kronor

18,700: —

378,000: —

396,700: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor
till dess de behöfva användas till utvidgning af posthuset;
samt

att, i den mån de till fonden för anskaffande a/
tomt till nytt posthus i Stockholm redan anvisade,
medel icke lemna tillgång till bestridande af kostnaderna
för ofvanberörda tomters förvärfvande, dertill må af
postverkets öfverskottsmedel för år 1898 användas ett
belopp af högst 200,000 kronor;

Telegrafverket:

[3.] att Riksdagen, med godkännande ej mindre
af de enligt ofvannämnda protokoll öfver finansärenden
tillstyrkta ändringarna i telegrafverkets stater än äfven
af de förändrade bestämmelser i afseende å ålderstillägg
för telegrafassistenterna, hvilka i sammanhang dermed
blifvit föreslagna, må, under Kongl. Maj:t förbehållen
rätt att i verkets utgiftsstater göra de jemkningar, som
kunna finnas af behofvet påkallade, såsom reservationsanslag,
att utgå direkt af telegrafmedlen, till telegrafverket
för år 1898 anvisa enahanda belopp, 1,410,000
kronor, hvartill inkomsterna af telegrafmedel blifvit
beräknade, samt tillika medgifva, att det öfverskott,
som kan å dessa inkomster uppstå, må af Kongl. Magt
användas för telegrafverkets och telefonväsendets tidsenliga
utveckling och förbättring;

Tullverket:

[4.] att Riksdagen, med godkännande af de enligt
förut omförmälda statsrådsprotokoll öfver finansärenden
föreslagna förändringar i tullverkets stater, må för år
1898 bestämma anslaget för tullverket till ett mot staternas
slutsumma svarande belopp af 2,658,000 kronor,
att såsom förslagsanslag utgå direkt af tullmedlen;
hvarvid uppstår en ökning i anslagets nuvarande belopp
af................................................. ,

Transport kronor

396,700:

30,000:

426,700:

Kongl. Maj:ts nåd. prof. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

Skogsväsendet:

[5.] att reservationsanslaget till kronoskogarnes förvaltning
och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet
må höjas med 30,000 kronor från 559,092 kronor till
589,092 kronor;

så att anslaget till skogsväsendet erhåller denna
uppställning:

bestämdt anslag:

för skogsstaten.... kronor 447,208: —

» statens skogs läroverk.

..... > 47,700: — kronor 494,908: —

förslagsanslag:

till ålderstillägg åt skogsstaten och

skogsinstitutets lärarepersonal * 84,400: —

reservationsanslag:
till enskilda skogsundervisnin gen.

..............kronor 4,800: —

» kronoskogarnes
förvaltning
och befrämjande
af skogsväsendet
i allmänhet.
.......... » 589,092:— » 593,892:_

Summa kronor 1,173,200: —

hvarigenom det nuvarande anslaget till skogsväsendet
i dess helhet skulle ökas med........................................ »

För kontrollen vid enskilda banker och kreditanstalter:

[6.] att förslagsanslaget för kontrollen vid enskilda
banker och kreditanstalter å högst 13,000 kronor må
ökas till högst 15,000 kronor, deraf 7,000 kronor att
användas till arfvoden åt dem, hvilka förordnas att
inom finansdepartementet biträda med berörda kontroll
och med handläggning af ärenden rörande enskilda

426,700: —

30,000: —

Transport kronor 456,700:

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor 456,700: —

banker och kreditanstalter, och 8,000 kronor att användas
till arfvoden åt ombud vid sådana inrättningar;

kommande i händelse af bifall härtill förslagsanslaget
för kontrollen vid enskilda banker och kreditanstalter
att ökas med....................................................... » 2,000: —

Beträffande öfriga under sjunde hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag föreslår Kongl. Maj:t icke någon

förändring. _

Summa kronor 458,700: —

Lägges härtill summan af hufvudtitelns ordinarie

anslag enligt nu gällande riksstat...........................,....... » 17,951,400: —

skulle denna hufvudtitels ordinarie anslag enligt Kongl.

Maj:ts förslag uppgå till.................................................... kronor 18,410,100: —

Extra anslag.

Kongl. Maj:t föreslår vidare, med åberopande af ofvannämnda protokoll
öfver finansärenden för den 14 innevarande januari, att under denna hufvud -

titel må å extra stat beviljas till

[7.] arfvode för en byråassistent å finansdepartementets
bankbyrå ............................................................. kronor 4,000: —

[8.] ersättning för af statskontoret gjorda förskott » 313,998: —

[9.] anordnande af en telegrafförbindelse mellan
Gotland och Dalarö öfver Gotska Sandön och Hufvudskål'' » 176,000: —

[10.] anläggning af telefonledningar från Svinesund
till Malmö, från Stockholm till Göteborg, från
Stockholm till Malmö, från Hernösand till Piteå och
från Haparanda till Pajala 1,091,000 kronor, att utgå

under tre år, af hvilket anslag för år 1898 skulle anvisas » 395,000: —

[11.] tillbyggnad af det åt telegrafverket upplåtna

hus vid Skeppsbron i Stockholm..................................... » 113,730: —

[12.] yttre restaurering af Örebro slott, en tiondedel
af det beviljade anslaget, 44,000 kronor, att utgå

under i statsrådsprotokollet angifvet vilkor med........... » 4,400: —

[13.] aflöning åt domänintendenter och uppehållande
af domängöromålen hos länsstyrelserna .............. »_43,200: —

Transport kronor 1,050,328: —

Kongl. Maj:ts nåd. prof . n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor 1,050,328: —

[14.] resekostnader vid domänförvaltningen, förslagsvis
..................-......................................................... » 40,372: —

[15.] afdikningar å kronans skogar i Norrbottens

och Vesterbottens län...............................................4.......- j » 50,000: —

[16.] reglering af flottleder i Norrbottens län > 50,000: —

i sammanhang hvarmed Kongl. Maj:t föreslår Riks -

dagen att medgifva, att de afgifter, som läggas å
flottningen, fortfarande må för enahanda ändamål
disponeras; .

[.17.] skogsodlingens befrämjande ............................ *_50,000: —

tillsammans kronor 1,240,700: —

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i riksstaten för
år 1897 upptagen och sådan den af Kongl. Magt nu är föreslagen, utfaller
på följande sätt:

1897. 1898.

ordinarie anslag 17,951,400: — 18,410,100: — således ökning kronor 458,700: —
extra » 507,100:— 1,240,700:— » » » 733,600: —

summa kronor 18,458,500: — 19,650,800: —således ökning kronor 1,192,300: —

Åttonde hufvudtiteln,

innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnes i nu
gällande riksstat till årliga eller ständiga utgifter anvisadt:

kontant.................... kronor 12,736,162: —

indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag:

friheter och kyrkotionde............................................ > 251,190: —

ersättningar..................... » 513,088: —

tillsammans kronor 13,500,440: —

Bih. till Biksä. Prat. 1697. t:a Sami. l:a A/d. 5

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

vill Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas uti bilagda statsrådsprotokoll
öfver ecklesiastikärenden för den 14 i denna månad,*) föreslå
beträffande

Kleresistaten:

[1.] att såsom årlig ersättning för prostetunna,
tillkommande kontraktsprosten i Södra Möre kontrakt
för Örsjö församling, må beviljas 13 kronor 32 öre och att
för sådant ändamål den under kleresistaten uppförda anvisning
i kontant, 20,660 kronor, må ökas till 20,674

kronor, eller med ett jemnadt belopp af........................ kronor 14: —

Domkapitlens expeditioner:

[2.] dels att Riksdagen må medgifva, det Vesterbottens
och Norrbottens län må från den 1 januari 1898
frånskiljas Hernösands stift för att bilda ett särskildt
stift, samt att för aflönande af biskop i det nya stiftet
må af biskopslöneregleringsfonden användas högst
13,500 kronor årligen;

dels att för bestridande af kostnaden för aflönande
af konsistorienotarie, amanuens och vaktmästare vid
det nya domkapitlet må beviljas ett ordinarie anslag
af...................................................................... »

deraf till notarien 3,000 kronor, till amanuensen 1,600
kronor och till vaktmästaren 500 kronor;

dels att för hyra af lokal och vaktmästarebostad

må anslås ett årligt belopp af........................................ »

anslag af.............................................................................. »

[3.] att anslaget till förstärkande af domkapitlens
expeditionskassor må från och med år 1898 förhöjas

med................................................................................... »

till 6,000 kronor. _

_ Transport kronor 8,614: —

5,100: —

1,500: —

1,500: —
500: —

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Åttonde hufvudtiteln”.

Kongl. Majt:s nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

Vid bifall till de under [2.] och [3.] gjorda framställningar
kommer anslaget till domkapitlens expeditioner,
nu 27,659 kronor, att höjas till 36,259 kronor;

Universiteten:

[4.] att för inrättande af en ny ordinarie professur
inom juridiska fakulteten vid universitetet i Upsala må

beviljas ett årligt anslag af.......................-.....................- *

[5.] att å ordinarie stat må beviljas
dels till det geografiska seminariet vid universitetet
i Upsala ett anslag af............................................ »

dels till det teologiska seminariet vid samma universitet
ett anslag af..................................................... *

med rätt för Kongl. Maj:t att meddela de närmare
bestämmelser rörande anslagens användning, som kunna
vara erforderliga;

[6.] att till förhöjning af fysiologiska institutionens
i Upsala materielanslag från 2,500 kronor till 4,000

kronor må beviljas på ordinarie stat ett belopp af...... »

[7.] att för aflöning åt en extra ordinarie professor
i oftalmiatrik vid universitetet i Lund må beviljas
ett årligt anslag af.................................................. »

deraf 3,000 kronor såsom lön och 1,000 kronor såsom
tjenstgöringspenningar, med rätt för bemälde lärare att
efter fem års väl vitsordad''tjenstgöring erhålla ett ålderstillägg
å lönen af 500 kronor, att utgå af åttonde
hufvudtitelns förslagsanslag: ålderstillägg;

[8.] att till förhöjande af vice bibliotekariens vid
universitetsbiblioteket i Lund aflöning från 3,500 kronor
till 4,000 kronor, deraf 1,000 kronor tjenstgöringspenningar,
må beviljas ett årligt anslag af.........

Karolinska mediko-kirurgiska institutet:

[9.] att för aflönande af eu amanuens vid institutets
oftalmiatriska klinik å serafimerlasarettet må

beviljas ett årligt anslag af.............................................. >___

Transport kronor

8,614: —

6,000: —

250: —
750: —

1,500: —
4,000: —

500: —

900:_—
22,514: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

[10.] att institutets allmänna materielanslag må förhöjas
från 15,000 kronor till 18,500 kronor eller med »
[11.] att, med godkännande af den i statsrådsprotokollet
omförmälda aflöningsstat för tandläkareinstitutet,
må beviljas för tillämpning af densamma ett
under anslagen till Karolinska mediko-kirurgiska institutet
med särskild rubrik: Tandläkareinstitutet upp fördt

ordinarie anslag å.................................................... »

äfvensom medgifvas, att de för två extra ordinarie
professorer vid tandläkareinstitutet afsedda ålderstillägg
må utgå af åttonde hufvudtitelns förslagsanslag:
ålderstillägg;

Folkundervisningen:

[12.] att för anordnande vid folkskoleläraresemin
ari er na i Upsala och Lund af särskilda i statsrådsprotokollet
närmare angifna läro- och öfningskurser
för teologie studerande det under riksstatens åttonde
hufvudtitel uppförda ordinarie anslag till seminarier
för folkskolelärares bildande må från och med år 1898
höjas med ett belopp af......................................... »

[13.] att från och med år 1898 musiklärare och
musiklärarinnor vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna
må för sexton timmars tjenstgöring
i veckan erhålla en aflöning af 1,200 kronor
jemte två ålderstillägg å 200 kronor hvardera efter respektive
5 och 10 års väl vitsordad tjenstgöring;

att nämnde lärare och lärarinnor för hvarje tjenstgöringstimme
i veckan, som öfverskjuter berörda antal,
må i ersättning för helt läsår uppbära i första lönegraden
50 kronor, i andra 75 kronor och i tredje 100
kronor;

att uppflyttning i högre lönegrad må ega rum
etter samma grunder, som gälla för seminarieadjunkters
uppflyttning från en lägre till en högre lönegrad;
samt

att för beredande åt de för sagda ändamål erforderliga
medel det under riksstatens åttonde hufvud -

22,514: —
3,500: —

15,700: —

5,000: —

Transport kronor 46,714: —

Kongl. Maj:ts nåd. grof. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

titel uppförda anslag till seminarier för folkskolelärares
bildande må från och med år 1898 höjas med *

Vid bifall till hvad under sist berörda båda punkter
föreslagits kommer anslaget till nämnda seminarier,
nu 317,525 kronor, att höjas till 330,375 kronor;

[14.] dels att Riksdagen må medgifva, att Kongl.

Maj:t må bestämma, huruvida, när öfningslärare eller
öfningslärarinna vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarium
eller lärare eller lärarinna vid med
dylikt seminarium förenad öfningsskola af sjukdom
blir urståndsatt att sköta sin befattning, anslag af allmänna
medel må utgå såsom bidrag till aflönande af
vikarie, samt till hvilket belopp bidraget må af statsmedel
bestridas, dock med iakttagande att den sjuke
läraren eller lärarinnan alltid skall till vikaries aflönande
afstå minst en fjerdedel af det befattningen
åtföljande arfvode;

dels att för omförmälda ändamål må beviljas från
och med år 1898 på ordinarie stat ett förslagsanslag af »

[15.] dels att Riksdagen må godkänna de i statsrådsprotokollet
intagna förändrade bestämmelser angående
aflöning åt examinerad lärare och lärarinna vid
småskola och mindre folkskola samt för examinerad
biträdande lärare och lärarinna vid folkskola;

dels att Riksdagen må besluta de i samma protokoll
angifna förändrade bestämmelser angående lönetillskott
af allmänna medel för lärare och lärarinnor
vid folkskolor;

dels att för genomförande af den i statsrådsprotokollet
omförmälda lönereglering det under riksstatens
åttonde hufvudtitel uppförda anslag: lönetillskott åt
lärare vid folkskolor och småskolor må från och med

År 1898 höjas med............................................................ >

eller sålunda till 4,300,000 kronor;

viljande Kongl. Maj:t låta till Riksdagens kännedom
komma, det Kongl. Maj:t är sinnad att, derest
den föreslagna löneregleringen varder genomförd, utfärda
stadga af den lydelse, bilagan till statsråds -

46,714

7,850

4,000

125,000

Transport kronor 183,564

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor
protokollet utvisar, angående pröfning vid under offentlig
kontroll stående seminarium för anställning såsom
lärare vid småskola och mindre folkskola eller såsom
biträdande lärare vid folkskola;

[16.] att Riksdagen må medgifva, att — under
förutsättning att de examinerade folkskolelärare, som
nu äro anstälde vid sinåskolelärareseminariet i Haparanda
och dess öfningsskola, äfvensom de examinerade
folkskolelärare eller -lärarinnor, som framdeles på föreskrifvet
sätt der vinna anställning, erhålla rätt till
tjenstårsberäkning och pension från folkskolelärarnes
pensionsinrättning enligt de af direktionen öfver pensionsinrättningen
angifna grunder — de afgifter, som
enligt gällande pensionsreglemente skola ingå till pensionsinrättningen
eller enligt reglementet för folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa till denna kassa för de
tjenster vid Haparanda seminarium, som i pensionsinrättningen
blifva delaktige, och hvilka afgifter icke
åligga lärare eller lärarinna, må utbetalas från det under
riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda anslag till befrämjande
af folkundei’visningen bland de i rikets nordligare
trakter bosatte finnar;

[17.] att Riksdagen må medgifva, att — under
förutsättning att den examinerade folkskolelärare och den
examinerade folkskolelärarinna, hvilka nu äro anstälde
vid sinåskolelärareseminariet i Mattisudden i Jockmocks
församling och dess öfningsskola, äfvensom de examinerade
folkskolelärare eller -lärarinnor, som framdeles
på föreskrifvet sätt der vinna anställning, erhålla rätt
till tjenstårsberäkning och pension från folkskolelärarnes
pensionsinrättning enligt de af direktionen öfver
nämnda pensionsinrättning angifna grunder — de afgifter,
som enligt gällande pensionsreglemente skola
ingå till pensionsinrättningen eller enligt reglementet
för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa till denna
kassa för de tjenster vid Mattisuddens seminarium, som
i pensionsinrättningen blifva delaktiga, och hvilka afgifter
icke åligga lärare eller lärarinna, må utbetalas

Transport kronor

183,564:

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

från det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda
anslag till Lappmarks ecklesiastikverk;

De tekniska läroverken:

[18.] att å ordinarie stat för tekniska högskolan
må beviljas följande anslag:

till inrättande af extra lärarebefattningar i matematik
1,800 kronor, maskinlära 2,500 kronor, vägoch
vattenbyggnadskonst 2,000 kronor, mekaniska laborationer
2,000 kronor, elektroteknik 3,000 kronor,
elektrokemi 2,000 kronor och teknisk hygien 750 kronor,
tillsammans................................................................

till förhöjning af professorns i kemisk teknologi
aflöning från 5,400 kronor till 6,000 kronor, såsom

ersättning för förlorad bostadslägenhet,..........................

hvilket- belopp skall tilläggas den egentliga lönen; samt
till förhöjning af sekreterarens lön från 1,000
kronor till 1,500 kronor samt af kamrerarens lön från

600 kronor till 800 kronor, tillsammans........................

kommande vid bifall härtill ordinarie anslaget till
tekniska högskolan, nu 146,700 kronor, att ökas med
15,350 kronor eller till 162,050 kronor;

[19.] att det nu utgående ordinarie anslag till
söndags- och aftonskolan vid tekniska skolan i Eskilstuna
må höjas med............................................................

eller från 8,000 kronor till 12,000 kronor för tillämpning
af den i statsrådsprotokollet angifna stat enligt
de i samma protokoll omförmälda bestämmelser;

Medicinalstyrelsen med dithörande stater:

[20.] att farmaceutiska institutets anslag, 19,050

kronor, må höjas med ............... ......................................

eller till 20,050 kronor; _

183,564: —

14,050: —
600: —

700: —

4,000: —

1,000: —

Transport kronor 203,914: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

Vaccinationens befrämjande:

[21.] att anslaget till vaccinationens befrämjande
må med titelns ändring till »anslag för skyddskopp ympningen»

höjas med...................................................... »

eller från 7,700 kronor till 10,500 kx^onor och såsom
reservationsanslag i riksstaten uppföras;

Landtbruksakademien:

[22.] att det under riksstadens åttonde hufvudtitel
uppförda anslag till landtbruksakademien å 4,000
kronor, som föreslagits skola å sjette hufvudtiteln upptagas,
må från åttonde hufvudtiteln utgå;

Uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn:

[23.] att till understöd för de andesvagas utbildning
i enlighet med de i statsrådsprotokollet angifna
grunder, med förändring af rubriken å det under riksstatens
åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslag »uppfostringsanstalter
för sinnesslöa barn» till »uppfostringsanstalter
för andesvaga», Riksdagen må höja samma

anslagsbelopp, för närvarande 25,000 kronor, med....... »

till 160,000 kronor;

Skrifmaterialier och expenser, ved m. m.

[24.] att detta förslagsanslag, nu 23,008 kronor,

må höjas till 23,052 kronor eller med............................ >

Beträffande öfriga under åttonde hufvudtiteln i
riksstaten uppförda ordinarie anslag har Kongl. Maj:t
icke att föreslå någon ändring.

203,914: —

2,800: —

135,000: —

44: —

Summa kronor 341,758: —

Kongl. Maj:t8 nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Om från de sålunda föreslagna tillökningarna....... kronor 341,758: —

afdrages ofvan o in för null da till öfverflyttning å annan

hufvudtitel föreslagna anslag till landtbruksakademien »__4,000: —

skulle förhöjningen utgöra................. kronor 337,758:

Lägges härtill summan af hufvudtitelns ordinarie
anslag enligt nu gällande riksstat.................................... » 13,500,440: —^

skulle åttonde hufvudtitelns ordinarie anslag enligt

Kongl. Maj:ts förslag uppgå till........................................ kronor 13,838,198: —

Extra anslag.

För behof af tillfällig beskaffenhet, hänförliga under åttonde hufvudtiteln,
vill Kongl. Maj:t, på sätt omförmälda protokoll öfver ecklesiastikärenden vidare
innehåller, föreslå Riksdagen att på extra stat bevilja i afseende å

Riksarkivet:

[25.] till arfvoden åt extra ordinarie tjensteman... kronor 1,700: —

[26.] till fortsatt utgifvande i tryck af sådana
skrifter och handlingar, som äro af vigt för fäderneslandets
historia, ............................................................... » 3,000:

[27.] till fortsatt utgifvande genom riksarkivet af
»Svenska riksdagsakter jemte andra handlingar, som
höra till statsförfattningens historia under tidehvarfvet

1521—1718»,.....................................................~............... » K500: —

under medgifvande att de besparingar, som redan uppstått
och tilläfventyrs uppkomma å de på extra stat
för åren 1896 och 1897 uppförda anslag till fortsatt
utgifvande af »Svenska riksdagsakter in. in.», må användas
för fortsatt utgifvande i tryck genom riksarkivet
af handlingar tillhörande urkundsamlingen »Konung

Gustaf I:s registratur»; _ _______________________

Transport kronor 6,200: —

Bih. till Riksd. Prål. 1S97. l:a Samt. t:a Afd. 6

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

Nationalmuseum:

[28.] till vård, underhåll och tillökning af statens
konstindustriella samlingar............................................... »

[29.] till förvärfvande åt staten af konstalster utstaka
vid 1897 års allmänna konst- och industriutställning
i Stockholm................................................................ »

deraf högst 15,000 kronor må användas till inlösen af
konstslöjdföremål och återstoden till inköp af konstverk;

Lifrustkammaren:

[30.] för tillsyn, underhåll och vård af samlingarna
m. in......................................................................... »

Domkapitlens expeditioner:

[31.] för löneförbättring åt tjenstemännen vid dessa

expeditioner........................................................................ »

[32.] dels såsom ersättning till nuvarande amanuensen
vid domkapitlet i Hernösand för den minskning
i hans inkomst, som i anledning af föreslagen delning
af Hernösands stift skulle uppstå genom upphörande

af till honom nu utgående anslag,.................................. »

dels för anskaffande af möbler, inventarier m. m.
för expeditionslokalen vid det nya domkapitel, som,
enligt Kongl. Ma.j:ts förslag om Hernösands stifts delning,
skulle komma att upprättas i Luleå,.................... »

[33.] för betäckande af brister, som före år 1897
uppkommit i domkapitlens expeditionskassor, i den mån
de anmälas och blifvit till siffran i behörig ordning
faststälda, ................................................................. »

Universiteten:

[34.] till lektorer i tyska, franska och engelska
språken vid universitetet i Upsala af förut beviljadt
anslag............................... »

Transport kronor

6,200: —

4,000: -50,000:

5,800: —

3,716: —

600: —

3,500: —

5,000: —

6,000: —
84,816: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Trantport kronor

[35.] för uppehållande af undervisningen och examinationen
i geografi vid universitetet i Upsala............

[36.] till arfvoden åt extra ordinarie amanuenser

vid universitetsbiblioteket i Upsala..................................

[37.] till aflöning åt en extra ordinarie professor

inom juridiska fakulteten vid universitetet i Lund.......

[38.] till lektorer i tyska, franska och engelska
språken vid universitetet i Lund af förut beviljadt anslag «
[39.] till särskilt arfvode åt docenten vid universitetet
i Lund Sven Söderberg, under i statsrådsprotokollet
angifvet vilkor,........................................................

[40.] såsom personligt lönetillägg för år 1898 åt

akademikamreraren i Lund Oscar Gerhard Regnell......

hvaraf 150 kronor såsom tjenstgöringspenningar,

[41.] till arfvoden åt extra biträden vid universitetsbiblioteket
i Lund........................................................

[42.] till arfvode åt en assistent vid växtfysiologiska
laboratoriet vid botaniska institutionen i Lund....

[43.] till arfvode åt en instrumentmakare vid fysiologiska
institutionen i Lund...........:.................................

[44.] till ny- och tillbyggnad för biblioteket vid
universitetet i Lund 168,000 kronor, deraf för år 1898

84,816: —
1,000: —
2,500: —
4,000: —
6,000: —

2,000: —
750: —

1,500: —
1,500: -500: —
84,000: —

Karolinska mediko-kirurgiska institutet:

[45.] till arfvode åt eu amanuens vid institutets

gynekologiska
klinik ............

» » » » » vid institutets

kemiska laboratorium
........

[46.] till eu pediatrisk klinik vid kronprinsessan

Lovisas vårdanstalt för sjuka barn .................................

till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm,

under i statsrådsprotokollet omförmäldt vilkor,............

[47.] till bekostande af teckningar i vetenskapliga
ändamål vid institutet........................................................

900: -

900: —
1,800: —
2,800: —
1,500: —

Transport kronor 196,466: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o l, om statsverket 1897.

Transport kronor

[48.] för anskaffande och underhåll af materiel för

oftalmiatriska kliniken vid institutet................................ »

[49.] till fyllande af brist, som å det allmänna
materielanslaget vid institutet uppstått under åren 1894

och 1895,............................................................................ »

[50.] för den första inredningen af lokaler för det
föreslagna tandläkareinstitutets poliklinik och laboratorium.
....................................... f

Allmänna läroverken och pedagogierna:

[51.] till tillfällig löneförbättring åt lärarne vid de
allmänna läroverken och pedagogierna, att utgå efter

samma grunder som för innevarande år,...........-....i........ •»

[52.] till arfvoden åt extra lärare samt till arfvodesförhöjning
åt extra ordinarie ämneslärare vid de allmänna
läroverken................................................................ »

Vidare föreslår Kongl. Maj:t i enlighet med omförmälda
protokoll öfver ecklesiastikärenden,

[53.] att, till bestridande af förhöjd aflöning åt
ordinarie teckningslärare vid rikets allmänna läroverk
under tjenstledighet på grund af sjukdom, må anvisas

ett förslagsanslag af..........................................................

[54.] samt att såsom bidrag till uppförande i enlighet
med faststälda ritningar af en ny byggnad för
allmänna läroverket i Umeå må beviljas 45,000 kronor,

deraf för år 1898...............................................................

Ytterligare föreslår Kongl. Maj:t, att på extra stat
må beviljas i afseende å

Högre lärarinneseminariet:

[55.] till löneförbättring åt lärare och lärarinnor

vid seminariet, efter samma grunder som för innevarande
år,.......................................................................... »

[56.] för fortsatt uppehållande af den valfria fjerde

årskursen vid seminariet .................................................. »

samt för beredande af fortsatt undervisning i
huslig ekonomi vid seminariet och normalskolan.......... »

Transport kronor

196,466: —
500: —

2,850: —

5,000: —

345,725: —
100,000: —

3,000: —

22,500: —

4,000: —

3,000: —

5,000: —
688,041: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

Folkundervisningen:

[57.] till löneförbättring åt lärare och lärarinnor
vid folkskolelärareseminarierna samt till arfvoden åt teckningslärare
för extra tjenstgöring och till extra arfvoden
åt musiklärare vid dessa seminarier, efter samma

grunder som för innevarande år,..........................--......... »

[58.] till understöd åt mindre bemedlade lärjungar
vid sådana folkhögskolor, som åtnjuta bidrag af statsmedel,
.....................................................................•*......-.....

De tekniska läroverken:

[59.] dels till ny byggnad för tekniska högskolans
kemiska och mineralogiska afdelningar samt densaramas
inredning och utrustning återstoden af förut beviljadt

anslag...................................................................................

dels ock

till vissa förändringar i tekniska högskolans hufvudbyggnad
i väsentlig öfverensstämmelse med framlagdt
förslag—...................................................................

till förbättring och förstärkning af högskolans

undervisningsmateriel........................................................

samt

till förstärkning af undervisningen vid högskolan

[60.] till understöd, på det i statsrådsprotokollet
omförmälda vilkor, åt lägre tekniska yrkesskolor och
till bestridande af kostnader för deras inspektion.........

Medicinalstyrelsen med dithörande stater:

[61.] till arfvode för granskning af hospitalens räkenskaper
............................................................................

Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien:

[62.] till arfvoden åt vetenskapligt bildade biträden
vid ordnandet och vården af de under akademiens

688,041: —

29,050: —
15,000: —

100,000: —

13,200: —
15,000: —
13,100: —

45,000: —

1,200: —

Transport kronor 919,591: —

Kongl. Maj:ts nåd. grop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

inseende stälda samlingar samt till aflöning åt vakt -

betjening ............................................................................ »

till undersökning och beskrifning af fäderneslandets
fornlemningar m. m............................................. »

till utgifvande af planschverk öfver fornsaker och
andra märkvärdiga föremål i statens historiska museum
m. m.........................................................................

Naturhistoriska riksmuseum:

[63.] till inköp och insamling af naturalier vid
museets afdelning för arkegoniater och fossila växter,
till arbetsbiträden derstädes och till bestridande af
andra med arbetena vid afdelningen förenade utgifter »
[64.] till vård, underhåll och förkofran af museets
etnografiska samling ...................................................... »

Meteorologiska centralanstalten:

[65.] för upprätthållande af fullständigt ordnad
väderlekstjenst- vid anstalten ............................................ »

Undervisningsanstalter för döfstumma och blinda:

[66.] till uppehållande af undervisningen vid tre

läroanstalter för öfveråriga döfstumma............ »

[67.] till handtverksskolan i Kristinehamn för blinda »

[68.] till tryckning af blindskrifter......................... »

till understöd åt blindlärareelever samt till

reseunderstöd åt blindlärare.......................... »

[69.] till uppförande af en byggnad för en förskola
för blinda vid Tomteboda återstoden af förut beviljadt

anslag.................... »

[70.] till folierande af lokal för förskolan för blinda
i Vexiö..............................................................,............. »

Transport kronor

919,591: —
4,000: —
3,200: —

2,000: —

2,000: —
7,300: —

7,950: —

47,400: —
10,000: —
2,500: —

1,200: —

31,200: —

4,000: —
1,042,341: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

Hospitalsvården:

[71.] till anordnande vid Upsala af en asyl för sinnessjuke
af förut beviljadt anslag.................................... »

[72.] för uppförande å Vadstena asyls område, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med i statsrådsprotokollet
omförmälda ritningar, af en boställsbyggnad åt

öfverläkaren vid Vadstena hospital och asyl..................

[73.] för uppförande vid Nyköpings hospital, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med i samma protokoll
angifna ritningar, af en byggnad inrymmande läkarebostad
med flera lägenheter.............................................-

[74.] för utvidgning af Göteborgs hospital i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med i statsrådsprotokollet åberopade
ritningar................................................................- »

[75.] till understöd åt Jerfsö sjukhus för spetelske,
under i statsrådsprotokollet omförmäldt vilkor,.............

Kongl. Maj:t föreslår Riksdagen vidare att på
extra stat bevilja i afseende å

Diverse anslag:

[76.] till svenska fornskriftsällskapet....................... »

[77.] till beredande af religionsvård åt svenske

sjömän m. fl. i utländska hamnar................................... »

[78.] af förut beviljade anslag: till anställande af
två kontraktsadjunkter inom Vesterbottens fjerde kontrakt.
..................................................................................

till resekostnadsersättning åt dessa kontraktsadjunkter.
....................................................................-..... »

till två stipendier för utbildande vid universitet

af prester, förtrogna med finska språket,........................

[79.] till nordiska museet.......................................... »

[80.] till understöd, på de vilkor Kongl. Maj:t kan
finna lämpligt bestämma, för utgifvande äfven under år
1898 af tidskriften »Nyare bidrag till kännedom om
de svenska landsmålen och svenskt folklif»..................... »

1,042,341: —

K H If H

430,000: —

22,520: —

24,400: —

64,865: —
14,000: —

2,000: —
10,000: —

4,000: —

500: —

1,500: —
25,000: —

5,000: —

Transport kronor 1,646,126: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor

[81.] till understöd för fortsatt utgifvande af tidskriften
»Nordiskt Medicinskt arkiv»................................ »

[82.] till understöd för fortsatt utgifvande af tidskriften
»Acta mathematica» ............................................ »

[83.] till understöd, på de i statsrådsprotokollet
angifna vilkor, åt sådana anstalter eller föreningar, som

anordna föreläsningskurser för arbetsklassen,................. »

[84.] till understöd, under de vilkor Kongl. Maj:t
kan finna skäligt bestämma, för anordnande af vissa
i statsrådsprotokollet angifna undervisningskurser för

utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi....................... »

[85.] till fortsättande af precisionsnivelleringsarbetena
i norra Sverige 9,000 kronor, till underhåll och
tillsyn af vattenhöjdmätningsstationerna m. m. 2,500
kronor samt för fortsatt sammanställning och bearbetande
af anteckningar öfver de vid dessa stationer re -

gistrerade vattenhöjder 1,000 kronor eller tillhopa.......

[86.] för utgifning och spridning af nykterhetsskrifter
................................................................................. »

[87.] till understöd åt räddningshemmet för drinkare
vid Sans Souci invid Upsala på vilkor, som af

Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga,......................................... »

[88.] för anställande af historiska forskningar rörande
Sverige i Vatikanska arkivet i Rom.................... »

att utgå enligt de i statsrådsprotokollet omförmälda
vilkor och bestämmelser;

[89.] till yttre restaurering af Visby domkyrka,
hufvudsakligen i enlighet med det i statsrådsprotokollet
angifna ritningsförslag, 100,000 kronor, deraf för år
1898.............................................,....................................... »

[90.] till restaurering af målningar i Strengnäs
domkyrka 27,000 kronor, deraf för år 1898.................. »

[91.] för anordnande till landsarkiv af lokaler i
Vadstena slott, ............................................................... »

Slutligen föreslår Kongl. Maj:t, att på extra stat
beviljas

[92.] till ersättning för belopp, som af statskontoret
förskottsvis utbetalts,................................................ »

1,646,126: -3,000: —
3,000: —

35,000: —

5,000: —

12,500: —
4,000: —

2,000: —
3,000: —

50,000: —
13,500: —
38,800: —

49,076: —

Summa kronor 1,865,002:

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i 1897 års
riksstat upptagen och sådan den nu blifvit af Kongl. Maj:t för år 1898 föreslagen,
utfaller sålunda:

1897. 1898.

ordinarie anslag 13,500,440
extra » 1,712,260

— 13,838,198

— .1,865,002

— således ökning kronor 337,758

— » » > 152,742

summa kronor 15,212,700

— 15,703,200

— således ökning kronor 490,500

—

Nionde hufvudtiteln,

innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Pensionsstaten:

I afseende å denna stat, för hvilken gällande riksstat upptager kontant
1,484,898 kronor, föreslår Kongl. Maj:t enligt bilagda statsrådsprotokoll*)
beträffande

Bidrag till folkskolelärares pensionering:

[1.] att, för genomförande af den i statsrådsprotokollet för den 9 december
1896 omförmälda pensionering af lärare och lärarinnor vid småskolelärareseminariet
i Haparanda enligt de i samma statsrådsprotokoll angifna grunder,
det såsom bidrag till folkskolelärares pensionering uppförda anslag må från
och med år 1898 höjas med 300 kronor;

[2.] att, för genomförande af den i nyssnämnda statsrådsprotokoll omförmälda
pensionering af lärare och lärarinnor vid sinäskolelärareseminariet i
Mattisudden enligt de i statsrådsprotokollet angifna grunder, ofvanberörda
såsom bidrag till folkskolelärares pensionering uppförda belopp må från och
med år 1898 höjas med 200 kronor;

kommande, vid bifall till hvad sålunda i afseende å denna anslagstitel
föreslagits, det såsom bidrag till folkskolelärares pensionering uppförda anslaget
att höjas från 357,373 kronor till 357,873 kronor eller med 500 kronor.

Vidare föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen att, i afseende å kostnaderna för
smäskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalts förvaltning och verksamhet
under år 1898, medgifva,

'') Se bil. till statsverkspropositionen: ”Nionde hufvudtiteln”.

Bih. till Uiksd. Prot. 1897. 1:a Sami. l:a Afd.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

[3.] att Kongl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma de belopp, som för
bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr blifva erforderliga; samt

att de för berörda förvaltningskostnad och för anstaltens utgifter i öfrigt
under nämnda år erforderliga medel må af Kongl. Maj:t, i den mån influtna
afgifter icke äro att tillgå, anvisas utaf tillgängliga statsmedel såsom
förskott, att antingen ersättas af berörda afgifter, i den mån de under året
ingå, eller, derest sagda afgifter skulle för årfet befinnas härtill otillräckliga,
anmälas till ersättande af Riksdagen.

Om till den föreslagna förhöjningen i det såsom bidrag till folkskole -

lärares pensionering uppförda anslaget.............................. kronor 500: —

lägges summan af ordinarie anslaget till pensionsstaten

enligt nu gällande riksstat.................................................. » 1,484,898: —

skulle anslaget till pensionsstaten sluta å ett belopp af kronor 1,485,398: —

Allmänna indragningsstaten:

För allmänna indragningsstaten är i nu gällande riksstat anvisadt:

kontant.................................................................................. kronor 1,800,592

ersättning för indragen indelning in. in., på förslag....... » _ 600

tillsammans kronor 1,801,192

Beträffande denna stat föreslår Kongl. Maj:t:

[4.] att direktören vid indragna centralfängelset å Norrmalm Carl Robert
Wiberg må få å allmänna indragningsstaten öfverflyttas, med rätt för honom
att å sagda stat från och med år 1898 under sin återstående lifstid uppbära
årlig lön till belopp af 5,175 kronor, dock med vilkor att, i händelse Wiberg
efter förflyttning till indragningsstaten varder befordrad till annan tjenst med
lön på rikets stat, han skall vara pligtig att i allo frånträda lönen å indragningsstaten,
derest denna understiger eller är lika med den nya lönen, samt
att å den förra vidkännas motsvarande afdrag, i den mån den öfverstiger berörda
nya lön;

[5.] att följande vid indragna centralfängelset å Norrmalm anstälda vaktbetjente,
nemligen vaktfrun Josefina Charlotta Alilgren, vaktkonstapeln Nils
August Sundin, vaktqvinnorna Katarina Cecilia Borin och Helena Sofia Jonsson
samt portvakten Karolina Gustafsson må berättigas att från och med år 1898,
en hvar under sin återstående lifstid, å allmänna indragningsstaten erhålla
årlig pension till belopp, för Ahlgren 500 kronor, för Sundin 550 kronor, för
Borin 450 kronor, för Jonsson 450 kronor och för Gustafsson 350 kronor,
dock med vilkor att, i händelse någon af desse befattningshafvande efter förflyttning
till indragningsstaten varder befordrad med lön till annan statens

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

tjenst, han skall vara pligtig att i allo frånträda pensionen å indragningsstaten,
derest denna understiger eller är lika med den nya lönen, samt att å
pensionen vidkännas motsvarande afdrag, i den mån den öfverstiger berörda
nya lön;

[6.] att handtverksmästaren vid Vendes artilleriregementes tygstat Axel
Fredrik Wilhelm Ekstedt må från och med månaden näst efter den, hvarunder
han erhåller entledigande från sin vid nämnda tygstat innehafvande befattning,
för sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig
pension af 350 kronor;

[7.] att tvättförestånderskan vid allmänna garnisonssjukhuset Emilia Maria
Höglund må från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked från
hennes befattning varder henne meddeladt, under sin återstående lifstid åtnjuta
pension från allmänna indragningsstaten till belopp af 300 kronor
årligen;

[8.] att kartografen vid rikets allmänna kartverk Johan Arnell må från
och med månaden näst efter den, hvarunder han afgår från sin befattning
såsom kartograf, under sin återstående lifstid åtnjuta från allmänna indragningsstaten
en årlig pension af 2,000 kronor;

[9.] att den förre inspektören vid Ultuna landtbruksinstitut Sven Svenson
å allmänna indragningsstaten beviljade lifstidspension å 500 kronor må höjas
med ett belopp af ytterligare 500 kronor, räknadt från och med den
1 januari 1897;

[10.] att chefen för Sveriges geologiska undersökning, extra ordinarie
professoren Otto Martin Torell må. från och med månaden näst efter den,
hvarunder han från sin befattning såsom chef för berörda undersökning afgår,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en
årlig pension af 5,000 kronor;

[11.] att å allmänna indragningsstaten må uppföras årlig pension till belopp
af 1,500 kronor åt lärarinnan i teckning vid allmänna läroverket i Strengnäs
Edla Amanda Nortun, att utgå från och med månaden näst efter den, i
hvilken hon erhåller afsked från sin tjenst;

[12.] att vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarium anstäld
ordinarie rektor, ordinarie adjunkt och ordinarie lärarinna med adjunkts tjenstgöring
må åtnjuta rätt till pension å allmänna indragningsstaten enligt samma
grunder, som äro eller varda stadgade för ordinarie äinneslärare vid rikets
allmänna läroverk;

[13.] att å allmänna indragningsstaten må för år 1898 anvisas ett anslag
af 10,000 kronor, att enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kan finna
godt meddela, användas till understöd af högst 250 kronor åt sådana äldre
behöfvande folkskolelärare, hvilka oförvitligt skött sin tjenst, men derifrån
erhållit afsked före år 1867; ■

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1837.

[14.] att myntgravören vid myntverket lea Ahlborn, född Lundgren, må
från och med månaden näst efter den, under hvilken hon erhåller afsked från
myntgravörsbefattningen, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 2,700 kronor.

[15.] Vidare föreslår Kongl. Maj:t, att, med uteslutande af den under förslagsanslaget
till allmänna indragningsstaten ingående ersättning för indragen
indelning m. in., 600 kronor, det kontanta anslaget, hvilket således hädanefter
ensamt skulle komma att qvarstå, må höjas med 60 kronor eller

från 1,800,592 kronor till................................................ kronor 1,800,652: —

Lägges härtill anslaget till pensionsstaten....................... » 1,485,398: —

blifver slutsumman af nionde hufvudtitelns ordinarie

anslag för år 1898............................................................. kronor 3,286,050: —

Extra anslag.

Beträffande extra anslag å denna hufvudtitel föreslår Kongl. Maj:t:

[16.] att å extra stat för år 1898 må anvisas ett förslagsanslag af 1,540,000
kronor, att användas dels till upprätthållande af arméns pensionskassas egen
pensionering med nu faststälda pensionsbelopp, mot skyldighet för pensionskassan
att afstå det för året densamma tillkommande förhöjda vederlag för
de till statsverket indragna rusthållsafgifterna, och dels till fyllnadspensioner
i enlighet med de af Riksdagen godkända grunder för sådana pensioners utgående.

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den tinnes i riksstaten för
år 1897 upptagen och sådan den af Kongl. Maj:t nu är föreslagen, utfaller
på följande sätt:

1897.

ordinarie anslag 3,286,090
extra s> 1,540,000

1898.

— 3,286,050

— 1,540,000

— således minskning kronor 40: —

summa kronor 4,826,090

— 4,826,050

— således minskning kronor 40: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

De under de särskilda hufvudtitlarne äskade anslag för år 1898 utgöra
sålunda:

Ordinarie: Extra: Summa:

I	hufvudtiteln:	1,320,000	— 100,000	— 1,420,000	—
11	»	3,851,050	— 28,250	— 3,879,300	—
III	»	606,750	— 4,500	— 611,250	—
IV		26,376,535	— 7,201,065	— 33,577,600	—
V	»	7,061,095	— 6,961,405	— 14,022,500	—
VI		5,751,000	— 2,822,000	— 8,573,000	—
VII	»	18,410,100	— 1,240,700	— 19,650,800	—
VIII	»	13,838,198	— 1,865,002	— 15,703,200	—
IX	»	3,286,050	— 1,540,000	— 4,826,050	—
	summa kronor	80,500,778	— 21,762,922	— 102,263,700	—

Härtill komma de belopp, hvilka Kongl. Maj:t i
sammanhang med reglering af utgifterna under sjette
hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att till utgående under
år 1898 utom hufvudtitlarne i riksstaten anvisa, nemligen
:

dels till kompletteringsarbeten

å vestkustbanan tillhopa................ kronor 325,000: —

dels ock till anskaffande af
ny rörlig materiel vid statens redan

trafikerade jernvägar.................... » 2,565,000: — kronor 2,890,000: —

Under åberopande af omförmälda protokoll öfver
finansärenden den 14 innevarande januari *) föreslår
Kongl. Maj:t Riksdagen ytterligare att till utgående
under år 1898 å riksstaten utom hufvudtitlarne, jemte
förut omförmälda belopp, anvisa till fortsättning af
norra stambanan från Boden till Kalix eif.................... » 1,300,000:

De riksgäldskontorets utgifter för riksdags- och
revisionskostnader samt räntor och afbetalningar å
statsskulden m. m., hvilka Kongl. Maj:t, jemlikt nyssberörda
protokoll, anser böra i riksstaten uppföras, åro:
riksdags- och revisionskostnader samt aflöningar m. m.,
förslagsvis....................................kronor 728,800: —___

Transport kronor 728,800:—kronor 106,453,700: —

) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Finansplanen”.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Transport kronor 728,800:—kronor 106,453,700: —
räntor å statsskulden och afbetalningar å de
fonderade statslånen kronor 13,399,350: —
efter afdrag af de till
riksgäldskontoret
ingående rånte- och

kapitalbetalningar » 2,811,550: —

förslagsvis...................................... kronor 10,587,800:— »

Kongl. Maj:t föreslår Riksdagen vidare, under
åberopande af omförmälda protokoll, att afsätta

till arbetareförsäkringsfonden.................................... »

samt till förstärkande af statsverkets kassaförlagsfond.
................................................................................... »

Summan af dessa belopp...........................................kronor 119,276,000: —

utvisar totalsiffran af de i riksstaten förekommande utgifter, hvilka sålunda
uppgå till enahanda belopp, hvartill statsverkets tillgångar för år 1898 här
ofvan beräknats; och erhåller riksstaten följande utseende:

11,316,600: —

1,400,000: —
105,700: —

Riksstat för år 189 8.

Rongl. May.ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Riksstat

Tillgångar och inkomster:

öfverskott å statsreglering ärna för föregående år.....

Statsverkets inkomster:

ordinarie inkomster..............................................

bevillningar............................................................

Af Riksbankens vinst för år 1896..............................

Kronor.

14,229,000

21,082,000

81,175,000 102,257,000
.................. 2,790,000

Summa kronor

119,276,000

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

för år 1898.

	Ordinarie anslag.	Extra anslag.	Summa.
Utgifter:	Kronpr.	Kronor.	Kronor.
att utgå från statskontoret:
I hufvudtiteln................................	1,320,000	100,000	1,420,000
II > ................................	3,851,050	28,250	3,879,300
III » ................................	606,750	4,500	611,250
IV » ................................	26,376,535	7,201,065	33,577,600
V	7,061,095	6,961,405	14,022,500
VI	5,751,000	2,822,000	8,573,000
VII » ...............................	18,410,100	1,240,700	19,650,800
VIII > ...............................	13,838,198	1,865,002	15,703,200
IX » ................................	3,286,050	1,540,000	4,826,050
Utom hufvudtitlarne ....................	4,190,000	4,190,000
Säger	80,500,778	25,952,922	106,453,700
att utgå från riksgäldskontor et:
riksdags- och revisionskostnader samt aflöningar m	in.,
förslagsvis............................................................. räntor å statsskulden och afbetalningar å	728,800
de fonderade statslånen ...................... 13,399,350 efter afdrag af de till riksgäldskon-toret ingående rånte- och kapitalbetal-
ningar.......................................	.............. 2,811.550
förslagsvis.................................		...... 10,587,800	11,316,600
Afsättning till arbetareförsäkringsfonden..................		1,400,000
Till förstärkande af statsverkets kassaförlag sfond..	..........................	105,700
		Summa kronor	119,276,000

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1:a Sami. l:a Afd.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1897.

Kongl. Maj:t föreslår i sammanhang härmed enligt beslut, som innefattas
i bilagda statsrådsprotokoll öfver finansärenden för den 14 innevarande
januari,*) att Riksdagen må medgifva, att vid statsregleringen för år 1898
de i Rikets Ständers skrifvelse den 12 Maj 1841 angifna grunder i afseende
å dispositionen af besparingarna å hufvudtitlarne fortfarande må blifva gällande.

Samtliga de i denna proposition åberopade eller för öfrigt med statsregleringen
sammanhang egande handlingar skola Riksdagens statsutskott tillhandahållas;
och Kongl. Majrt förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och
ynnest städse väl bevågen.

OSCAR.

Claes Wkrsäll.

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Finansplanen”.

Stockholm 1897. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Bilagor

till

Kongl. Maj:ts .

nådiga proposition

om statsverket år 1897.

i o ■% £ Ii S

T • i

1 »17j

i r<

‘Inkomstberäkningen.

Utgifterna å I—IX hufvudtitlarne.
Finansplanen.

Propositionens justering.

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

j i -i juihJti: -i« lehutaiiiJ
«;,r< ... <!«•>•«* n lilivif

; V

Inkomstberäkningen.

• * t r *'' r

-;.7;% f !''Tf;, -i. • ir-.i;o = åt- ''2,r>‘?rr.J.''

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, ÄaZtet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari

1897. < vi

Närvarande:

• G >. J f) -■ *. r . j ■; T iT • ^ J C ‘(i r.''\ fi -.T;:

Hans excellens lierr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm, .

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,
von Krusenstjerna.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wersäll anhöll att få
underställa Kongl. Maj:ts ompröfvande de delar af statsregleringen vid
nu instundande riksdag, som rörde beräkningen af statsverkets tillgångar
för de behof, hvilka vid ifrågavarande statsreglering borde fyllas, dervid
departementschefen, efter att hafva anmält statskontorets den 10 december

1896 dr*
statsreglering
m. m.

1896 års
Statsreglering.

4 Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

nästlidet år afgifna berättelse om statsverkets tillstånd och förvaltning,
hvilken berättelse finnes detta protokoll bilagd under litt. A, vidare
yttrade:

Beträffande resultatet af 1895 års statsreglering har statskontoret
i underdånig skrifvelse den 20 juli nästlidet år anmält, att å statsverkets
inkomster samt ordinarie och extra förslagsanslag uppstått ett netto öfverskott

af .............................................................. kronor 14,167,999: 8 4

hvartill borde läggas:

af myntverkets behållning för år 1895 enligt

nådiga brefvet den 5 maj 1882......:.......,.........„ 26,992: 97

besparing å nionde hufvudtitelns anslag

»bidrag till folkskolelärares pensionering»............... „ 500: —

odisponerade behållningar å en del extra
statsanslag enligt särskilda nådiga föreskrifter ... ,, 33,624: 4 9

så att öfverskottet på det hela uppginge till ...... kronor 14,229,117: 30.

Vidare anförde statskontoret i samma skrifvelse, beträffande förhållandet
med den uti rikshufvudboken under benämning af »fonden för
reserverade medel» upplagda särskilda räkningen öfver öfverskott och
brister i statsregleringarne, att behållningen å denna fond enligt 1894
års riksbokslut utgjorde ... kronor 9,142,340: 31
hvartill komme ofvannämn da

öfverskott................. ^___14,229,117: 30 kronor 23,371,457: 61

att om derifrån afräknades hvad i 1895 års riks- -

stat blifvit anvisadt att från fonden utgå ........ „ 172,000: —

uppkörande det belopp af............................................. kronor 23,199,457:6 1,

hvartill, enligt 1895 års rikshufvudbok, behållningen å nyssnämnda särskilda
räkning vid samma års slut uppgiuge, samt att af denna behållning,
hvaraf vore disponerade enligt 1896 års riksstat 674,000 kronor
och enligt 1897 års riksstat 8,296,000 kronor, alltså återstode att disponera
en summa af 14,229,457 kronor 61 öre;

och hemställer jag, att detta belopp måtte få under benämning
öfverskott å statsregleringarne för föregående år tagas i beräkning för
1898 års statsreglering, dervid summan torde få jemnas till 14,229,000
kronor.

Så vidt hittills kan vara kändt eller beräknelig^ hafva följande
öfverskott uppstått å 1896 års statsreglering:

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

	Kronor	öre
Jernvägstrajikmedel, beräknade till 7,200,000 kronor,	.. •■v ten	r
hafva influtit med 9,800,000 kronor och således
lemnat ett öfverskott af..................................................	2,600,000	—
Skogsmedel. Enligt meddelande från domänstyrelsen hafva skogsmedlen för år 1896 belöpt sig till		ii ■
4,295,738 kronor 30 öre, hvilken summa öfverstiger		i fl''
den beräknade, 2,900,000 kronor, med ....................	1,395,738	30
Tidlmedel, för år 1896 beräknade till 36,000,000 kronor, hafva, enligt meddelande från generaltullstyrelsen, belöpt sig till 42,303,283 kronor 2 öre och således öfverstigit beräkningen med ................................	r- : 6,303,283	02
Bevillning saf gifter för särskilda förmåner och rättigheter, för år 1896 beräknade till 800,000 kronor, torde komma att lemna ett öfverskott af omkring ............	•• 100,000	I
Bränvinstillverkningsskatten beräknades för år 1896 till 14,500,000 kronor och har, enligt uppgift från finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå, influtit med 17,576,030 kronor 70 öre. För dena-tureradt bränvin restituerades år 1896, likaledes enligt uppgift från nämnda byrå, 746,865 kronor 93 öre, hvadan behållna inkomsten af bränvins-tillverkningsskatten under nyssnämnda år komme att utgöra 16,829,164 kronor 77 öre, hvilken summa öfverstiger beräkningen med.......................................	2,329,164	1 . j 77
Hvitbetssockertillverkningsafgiften har, enligt uppgift från förenämnda byrå,'' under år 1896 debiterats med 7,726,386 kronor 83 öre, hvadan och då densamma för året beräknats till 7,000,000 kronor, ett öfver-skott uppkommit till belopp af .................................	726,386	83
Bevillning af fast egendom samt af inkomst, för år 1896 beräknad till 5,000,000 kronor, kan, med ledning af förhållandena under föregående år, antagas lemna ett öfverskott af åtminstone .................. ...................	400,000
I öfrigt å en del inkomsttitlar uppkommande öfverskott kunna antagas ungefärligen motsvara de brister, som å andra inkomsttitlar uppstå.
Summa	\| 13,854,572	19 2

Ordinarie in
kometer.
Tillfälliga
rolevakansafgiftcr.

tf Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

Enligt rikshufvudboken för år 1895 hade å samma års förslagsanslag
uppstått:

brister......................................................................... kronor 3,079,510:39

besparingar..................................................................... „ 1,578,165:36

eller en nettobrist af............................................... kronor 1,501,345: 03.

Räkenskaperna för år 1896 torde komma att utvisa ökning i utgifterna
å en del förslagsanslag, såsom anslagen till vägunderhållet på
landet, för ersättning till städerna för mistad tolag (till följd af ökningen
i uppbörden af tullmedel), lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor
med flera. För nämnda år torde nettobristen å förslagsanslagen
alltså nu böra beräknas till 1,800,000 kronor.

Om från det beräknade öfverskottet å inkomsterna för år 1896, här

i jemnadt tal utfördt med ......................................... kronor 13,854,000: —

dragés denna nettobrist.............................................. „ 1,800,000: —

skulle öfverskottet å 1896 års statsreglering blifva

omkring .................................................................... kronor 12,054,000: —

I öfverensstämmelse med den under senare tider iakttagna praxis,
enligt hvilken öfverskottet för det år, som närmast föregått det, under
hvilket statsregleringen för ett visst gifvet år uppgjorts, icke tagits i
anspråk för denna statsreglering, torde det öfverskott, som uppkommit
å statsregleringen för år 1896, böra reserveras för den statsreglering,
som skall framläggas för 1898 års Riksdag.

I fråga om beräkningen af statsverkets inkomster för år 1898 och
dervid först de ordinarie inkomsterna får jag, med hänvisning till statskontorets
berättelse, hemställa, att dessa inkomster må upptagas till de
af statskontoret beräknade belopp, med iakttagande allenast af en mindre
jemkning i beloppet af inkomsttiteln tillfälliga rotevalcansafgifter. Vid
beräkningen af denna inkomsttitel, i hvilken ingå, jemte vakansafgifter
af flera andra slag, äfven vakansafgifterna för de rusthåll vid skånska
husar- och dragonregementena och de dubbelrotar vid Jemkande hästjägarekår,
hvilka jemlikt 1892 års urtima Riksdags beslut skola sättas
på vakans för samma regementens och kårs ombildning till värfvade,
bär statskontoret på anförda skäl beräknat, att antalet vakanssatla
nummer vid skånska husar- och dragonregementena vid 1898 års slut
komme att utgöra sammanlagdt 857 samt motsvarande antal vakanta
dubbelrotar vid Jemtlands hästjägarekår eller Norrlands dragonrege -

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet. 7

mente vid samma^tid 122. Enligt mig delgifna uppgifter, som af chefen
för landtförsvarsdepartementet infordrats från vederbörande fördelningschefer,
kan emellertid antalet vakanta rusthåll och rotar af ifrågavarande
slag beräknas vid 1898 års utgång utgöra, vid de båda skånska kavalleriregementena
tillhopa 850 rusthåll och vid Norrlands dragonregemente
109 dubbelrotar. Om, med bibehållande i öfrigt af det utaf statskontoret
tillämpade beräkningssätt, dessa siffror i stället för de af statskontoret
antagna ingå som led i beräkningen, varder inkomsttitelns slutsumma
206,404 kronor eller i jemnadt tal 206,000 kronor, med hvilket belopp
jag hemställer, att inkomsttiteln tillfälliga rotevakansafgifter må i riksstaten
för år 1898 upptagas.

Postmedlen äro af statskontoret upptagna till det belopp, 9,225,000
kronor, hvartill de blifvit af generalpoststyrelsen i dess underdåniga
skrifvelse den 28 november 1896 med förslag till postverkets stater för
år 1898 beräknade. I samma skrifvelse har emellertid generalpoststyrelsen,
på sätt jag får tillfälle att längre fram i dag närmare omförmäla,
hemstält, att af det belopp, hvarmed postverkets inkomster för år 1898
kunde beräknas komma att öfverskjuta verkets utgifter under samma år,
en summa af högst 200,000 kronor måtte få användas till bestridande
af återstående kostnader för anskaffande af tomt till nytt posthus i
Stockholm.

Då jag är sinnad att tillstyrka denna framställning och vid bifall
till densamma ett belopp af 200,000 kronor alltså skulle kunna komma
att af postverkets till 9,225,000 kronor beräknade inkomster för år 1898
för nyssberörda ändamål tagas i anspråk, bör det för statsregleringen
disponibla beloppet af nämnda inkomster nedsättas med motsvarande
belopp till 9,025,000 kronor, med hvilken summa jag följaktligen hemställer,
att inkomsttiteln postmedel må i riksstaten för år 1898 upptagas. *

* Ehuru jag hemställer, att statsverkets inkomster för år 1898 må
med de belopp, jag föreslagit, få i statsverkspropositionen upptagas i
den ordningsföljd, som hittills varit iakttagen, och likaledes med den
vanliga fördelningen i ordinarie inkomster och bevillningar, torde det tillåtas
mig att, likasom vid föregående tillfällen egt rum, här låta införa
en gruppering af dessa inkomster, som bättre än den sedvanliga uppställningen
lemnar en öfversigt af dessa inkomsters olika natur ur finansiel
synpunkt och närmare sammanför inkomster af närbeslägtad art.

Denna öfversigt angifver såsom

Bevillningar.

Postmedel.

Inkomsternas

uppställning.

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

• j ''i- OJ;v. v

Statsverkets inkomster.

.. !

A. Inkomster, som ej utgöra skatter.

arrendemedel..................... kronor 2,300,000: —

skogsmedel ......... „ 3,500,000: —

jernvägstrafikmedel ..................„ 9,000,000: —

postmedel............................................ „ 9,025,000: — \

telegrafmedel...................................... „ 1,410,000: —

bötesmedel ........ ........................... „ 250,000: —

extra uppbörd ...................... „ 100,000:— 25,585,000: —

B. Skatte)-.

a) allmänna: ,

tullmedel ......... kronor 38,000,000: —

bränvinstillverk ningsskatt

...... „ 15,000,000: —

hvitbetssockertill verkningsafgift

„ 8,000,000: —

stämpelmedel .,... „ 5,000,000: —

mantalspenningar „ 665,000: —

bevillning af fast
egendom samt

, af inkomst .r... 5,300,000: — 71,965,000: —

b) af viss fastighet:

grundskatt kronor 1,444,000: —

kyrkotionde...... „ 250,000: —

kavalleriregementenas
häst vakansspanmål

„ 270,000: —

afgifter för per- ,, * •: j.

sedelunderhållet
vid rusthålls infanteriet.

....... „ 51,000: —

Transport kronor 2,015,000:— 71,965,000:— 25,585,000: —

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet. 9

Transport kronor 2,015,000:— 71,965,000:— 25,585,000: —
trosspassevolans afgift.

................. „ 19,000: —

tillfälliga roteva kansafgifter.

..... „ 206,000: —

soldatvakansafgift „ 42,000: —

båtsmansvakans afgift

............... „ 150,000: — 2,432,000: —

c) särskilda afgifter:

fyr- och båkmedel kronor 1,400,000: —
kontrollstämpel medel.

.............. „ 25,000: —

bevillningsafgif ter

för särskilda

förmåner och

rättigheter...... „____850,000: — 2,275,000: — 76,672,000: —

Summa kronor 102,257,000: —

Enligt mig från fullmäktige i riksbanken tillhandakommen uppgift
uppgår riksbankens vinst för år 1896, så vidt hittills kunnat approximativt
uträknas, till 3,100,000 kronor.

Vid de två senaste statsregleringarne har tillämpats den grund för
fördelning af bankovinsten mellan statsverket och riksbanken, att i jemnadt
tal nio tiondedelar af sagda vinst öfverlemnats till statsverket och
den återstående tiondedelen reserverats för riksbanken. Då sagda grund
synes böra komma till användning jemväl vid den nu förevarande statsregleringen,
hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t må
hos Riksdagen göra framställning derom, att af riksbankens vinstmedel
för år 1896, utgörande i rundt tal 3,100,000 kronor, nio tiondedelar,
eller 2,790,000 kronor, må anvisas för statsverkets behof, att utbetalas
vid den tidpunkt under år 1898, Riksdagen bestämmer.

Om, under förutsättning af bifall till hvad jag nu föreslagit, till

slutsumman af statsverkets ofvan beräknade

inkomster...................................................................... kronor 102,257,000: —

läggas:

det af mig såsom öfverskott å statsregleringarne
för föregående år beräknade belopp ,, 14,229,000: —

Transport kronor 116,486,000: —
Bill. till Riksd. Prof. 1697. 1 Sami. 1 Afd. 2

Riksbankens
vinstmedel.

19 Inkomstberäkningen: %tatsrådsprotokollet.

'' . '' ! Transport kronor 116,486,000: —

och af riksbankens vinstmedel för år 1896 .. 11 :''y''2,790,000: —

så erkålles för statsregleringen för år 1898 en

tillgång af................................................................ kronor 119:2^6,000: —

• idol ''.o-''. ------i i-—

•.000,SI ''i ''g: av tf.Lfor

~ ^fli* A il Jr:\ l iiii [-3. 11*0

•i}: .^ :tK)U,"»;i .. .....\\iy)c,

. .... i ... y ! r* . r .

De af föredragande departementschefen Sålunda
i afseende å beräkningen af statsverkets ofvan ömförmälda
tillgångar och dermed sammanhängande ämnen
gjorda hemställanden och förslag, i hvilka .statsrådets
öfrige ledamöter instämde, behägäde Hätis Maj:t
Konungen gilla och bifalla.

___ _ _ _ _ _ _ __ _ _ _ _ _ _ 1 ~~>o

... •: ''!!Öj

:OoOf.

:ö«.K>:Xös;s.ir ■

-:UOO.

t~‘- ! i

-1»i J U 7»

! * ,1 )Mifli<J.å filtiiini 11::
» i fJU f >! > '' i i

U''itlr.jjrt ; t >1 jäi < i

&■ * 081 lii t »r; rri V

.-r» ),'';, Öl,)0.001

Ex protocollo:

Fredrik Zethelius.

‘in )''.ilif.l

•i"! bi t åt g t ro 1- al''-.ciu: 9 fri md

i * 1 f» yii*>åt f iijO v

o ili: tV/IG i. Af öbjc;

b;:-?Tg nhgfes itI .<T3äfrr.''is;fii i.”i p.uwrvte-n
-sint?! o:»iujiliv -i:: £r .1: j/.t tv dgn--./!
bil- filtull tv -. i-!>!i

-?•.[>• Ili .''-Öl

iUi > • :I IV

nuii-ji x
; .f j \; [ if»:

Liv Livnioi, gmnbimv -

>*.! »ijg.un.''i.:obn i x unh-m

•hi b. in, . c i. !•"> b gam! [fri -. m in * ivmg

*t 1 ;#??;** oTk i ,■-«/»• i fi

1 »i f%trf

f ,i ;'' f)

(\ i

ioi ottais«(!

xMH .<U8I -n

i.iO

- :00o»TÖ:

— lOÖO.Uf!

Uiogn: .m '' I -tf; *!(»£
mota .»u0{0ÖTrS xol <
id°o l itigiibgäi/1 f*U31 xå looim tluriqiäi nob biv
/ri ilo :h;}rd b; gniiiltiiatutöl xei rui .in* >
oo.rr>?i : •’ o-v;to -v;_ lix-iv-O ;,n bi rumbitöaifji>

to! ....... ^........................ vtimio.-Lf

airggsf

•lOilaT VIu il! yj;* Vill! bi !•»*>
lju ii; nhrrotdioxöb • T- ■ ■ x t:*r?u

- alg; 08,tf; r
or? -b.! it r

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEÖOLAG, 1807.

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

• :i • K obxmi.V-jmf Liv -unu'';vn« ^

Bil. Litt. A.

\:v''

Till Konungen.

Jemlikt gällande instruktion åligger det statskontoret att årligen
före den 15 december till Eders Kongl. Maj:t afgifva berättelse om
statsverkets inkomster under det sistförfluten året jemte förslag till
deras beräknande vid nästföljande statsreglering med livad mera, som

Bih. till Iiiksd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 Afd. . 1

2 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

kan tjena till upplysning vid uppgörande af den nådiga propositionen
till Riksdagen angående statsverkets tillstånd och behof; och får statskontoret
härmed i underdånighet fullgöra denna nådiga ‘föreskrift för
innevarande år.

Riksdagens under detta år församlade revisorer hafva verkstält
granskning af 1895 års rikshufvudbok jemte öfriga räkenskaper öfver
statsverkets och andra allmänna medels förvaltning under samma år; och
statskontoret får i underdånighet hänvisa till innehållet i den berättelse
angående statsverkets tillstånd under nämnda år, hvilken före revisionsförrättningens
början blifvit af detta embetsverk afgifven och sedermera
till revisorerna öfverlemnad. Jemlikt 39 § af riksdagsordningen skola
räkenskaper och öfriga statsverket rörande handlingar för Riksdagens
statsutskott hållas tillgängliga för verkställande af den granskning, som
vid fullgörande af bemälda utskotts åliggande att utreda och uppgifva
statsverkets tillstånd och behof må vara erforderlig.

Beträffande undsättningsfonden afgifver statskontoret särskild underdånig
berättelse, och redovisas för öfrigt förhållandet med denna fond
genom räkenskaper och handlingar, som äfvenledes skola hållas statsutskottet
tillhanda.

Statsverkets inkomster för år 1898 hafva af statskontoret ansetts
böra beräknas på sätt bilagda tabell litt. a) utvisar, och, enligt hvad
tabellen litt. b) ådagalägger, har för denna beräkning i allmänhet lagts
till grund medeltalen af de senaste tre årens inkomstbelopp, hvilka åter
äro hemtade från de för samma år afslutade rikshufvudböckerna. Vid
upprättande af förslaget till inkomstberäkningen har för öfrigt afseende
blifvit fästadt dels derpå, huruvida inkomsterna varit i jemnt stigande
eller fallande, dels på de vid vissa titlar förekommande särskilda förhållanden,
för hvilka statskontoret får här nedan underdånigst närmare
redogöra.

Ordinarie inkomster.

Grundskatt. Genom nådiga förordningen den 11 september 1885
medgafs under vissa vilkor inlösen för statsverkets räkning af skattefrälseräntor
och kronotionde, som innehades under enskild eganderätt,
samt arbets- och hofveriskyldighet till skattesåld kronoegendom, och
stadgades dervid, bland annat, att vederbörande egare till förenämnda
räntor, tionde eller rätt till arbete eller hofveri, hvilka ville begagna
sig af den medgifna inlösen, skulle inom ett år från den dag, författningen
utfärdades, derom göra anmälan hos kammarkollegium. Genom

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 3

nådiga kungörelsen den 13 juli 1887 förordnades, att sådan inlösen skulle
fortfarande ega rum, derest vederbörande egare derom gjorde anmälan
inom utgången af år 1888. Tiden för anmälan om inlösen af skattefrälseräntor
m. m. är vidare utsträckt genom nådiga kungörelsen den
29 maj 1891 till utgången af år 1892 och senast genom nådiga kungörelsen
den 8 mars 1895 till utgången af innevarande år.

Enligt uppgift hafva löseskillingarne för skattefrälseräntor och
kronotionde, om hvilkas inlösen anbud inkommit till kammarkollegium
och derstädes handlagts, beräknats utgöra:

för skattefrälseräntor............................................. kronor 3,073,766: 2 5

„ kronotionde................................................. „_122,271: 50

tillsammans kronor 3,196,037:75.

Någon inlösen af hofveriskyldighet har, enligt hvad samma uppgift
gifver vid handen, icke blifvit af kammarkollegium beviljad.

För inlösen af skattefrälseräntor och kronotionde äro utaf statskontoret
af dertill under tiden från och med år 1887 till och med år
1891 med tillhopa 3,070,000 kronor anvisade medel utgifna:

år 1887...................................................................

,, 1888 (efter afdrag af återdebiterade 88: 4 4)

„ 1889....................................................................

„ 1890 (efter afdrag af återdebiterade 351: 2 5)
ii 1891 ( „ „ „ „ 1,469:-)

„ 1892 ( „ „ „ „ 250: -)

„ 1803................................................................

„ 1895...................................................................

samt under innevarande år intill denna dag

kronor	798,314: 50
77	1,001,266: 31
•n	790,801: 24
77	148,627: —
77	71,226: 50
77	2,767: 25
77	13,614: 30
77	17,404: 50
77	114,757: 25
77	44,050: 7 5

summa kronor 3,002,829: 6 0,

hvadan behållningen å härtill uppförda anslag nu utgör 67,170 kronor
40 öre.

De skatter och utlagor, som, med tillämpning af bestämmelserna
i nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 angående nedsättning i de på viss
jord hvilande grundskatter samt § 4 i högstberörda nådiga förordning
den 11 september samma år angående inlösen af skattefrälseräntor m. m.,
blifvit nedsatta med trettio procent, skola enligt lagen den 2 december
1892 angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter afskrifvas
under loppet af tolf år, räknadt från och med år 1893, i sådan
ordning, att, under iakttagande i tillämpliga delar af föreskrifterna i

4 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

berörda nådiga kungörelse, skatterna och utlagorna nedsättas från och
med hvart och ett af åren 1893, 1894, 1896, 1898, 1900 och 1902 med
tio procent af det belopp, hvarå nedsättningen enligt nämnda nådiga
kungörelse beräknats, hvarefter återstoden af skatterna och utlagorna
från och med år 1904 eftergifves.

Enligt den utredning, som meddelats i de vid Eders Kongl. Maj:ts
till 1892 års urtima Riksdag aflåtna nådiga propositioner angående afskrifning
af de å viss jord hyflande grundskatter med flera dermed
sammanhang egande ämnen bifogade utdrag af protokollet öfver finansärenden
den 14 oktober samma år, skulle den grundskatt, hvarå afskrifning
kunde ega rum, utgöra 4,604,819 kronor 29 öre. Tio procent derå
motsvara 460,481 kronor 92 öre eller i rundt tal 461,000 kronor. I
riksstaten för år 1897 är grundskatten upptagen med 1,905,000 kronor,
hvilken summa, minskad med förenämnda 461,000 kronor, eller sedermera
återstående 1,444,000 kronor torde böra uppföras i riksstaten för
år 1898.

Kyrkotionden, i riksstaterna alltsedan år 1887 beräknad till 250,000
kronor, är till beloppet beroende af markegång och till hufvudsakligaste
delen tilldelad kyrkorna i de landsdelar, der tionden utgår, med flera
inrättningar. På sätt statskontoret i föregående berättelser angående
statsverkets inkomster anfört, är beräkningen af denna inkomst för statsregleringen
af ringa vigt, enär uppkommande brist i inkomsten alltid
betäckes af besparing å de under riksstatens åttonde hufvudtitel vid åtskilliga
anslagsrubriker i kolumnen för »indelning och dermed jemförlig
anvisning, på förslag: friheter och kyrkotionde» uppförda belopp; lärande
den antagna beräkningen få tillämpas äfven för år 1898.

Kavalleriregementenas hästvafcansspanmål erlägges årligen och intilldess
annorlunda kan varda förordnadt af rusthållen vid det afsutna
kavalleriet och blef i riksstaten för innevarande år beräknad till ett från

300,000 kronor till 270,000 kronor nedsatt belopp, hvilken sistnämnda
summa är uppförd äfven uti 1897 års riksstat. Beroende af vexlande
markegångspris, har denna afgäld varit i fallande och i medeltal för de
tre sistförflutna åren influtit med endast 263,510 kronor. Statskontoret
har emellertid ansett någon förändring i den senast antagna beräkningen
icke för närvarande böra ega rum, utan i bilagda tabell upptagit
denna statsinkomst med oförändradt belopp.

Af gifter för p er sedelund erhållet vid rusthållsinfanteriet utgöras enligt
1885 års Riksdags beslut och nådiga kungörelsen den 23 december
samma år af de effektiva rusthållen vid rusthållsinfanteriet med 20 kronor
af hvarje nummer för upphörande af skyldigheten att anskaffa och under -

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 5

hålla beklädnads-, bevärings- och remtygspersedlar samt äro sedan år
1890 upptagna bland statsverkets inkomster med ett efter rusthållens
antal beräknadt belopp af 51,000 kronor, hvilken summa torde få upptagas
äfven i riksstaten för år 1898.

Tross]) ciss ev olein safgiften. Till följd af 1892 års urtima Riksdags
beslut om skånska husar- och dragonregementenas sättande på vakans
blef vid 1894 års riksdag från inkomstberäkningen uteslutet beloppet af
de trosspassevolansafgifter, som erlades af rusthållen vid dessa regementen;
och är denna inkomsttitel, som för sistnämnda år var beräknad
till 26,000 kronor, i riksstaten från och med år 1895 beräknad till ett med
summan af dessa afgifter, 7,500 kronor, minskadt belopp, eller till jemnadt
tusental 19,000 kronor, hvilket belopp upptagits i bifogade tabell.

Tillfälliga rotevakansafgifterna äro i riksstaten för år 1897 uppförda
med en summa af 254,000 kronor, och innefattas i denna beräkning, utom
afgifter af rusthåll och rotar för uraktlåten rekrytering,

de vid ■ början af år 1878 till statsverket tillsvidare indragna afgifterna,
minskade med sextio procent, af åtskilliga till underofficerares
aflöning förut anslagna vakanta rusthåll och rotar;

vakansafgifter, minskade med sextio procent, för rusthåll och rotar
vid infanteriet, som jemlikt 1892 års urtima Riksdags beslut samt nådiga
brefven den 2 december 1892, 28 september 1893, 5 oktober 1894 och
15 november 1895 till ett antal af 1,289 blifvit eller före rekrytmötenas
början år 1897 blefve vakanssatta för infanteriets omorganisation;

dito, dito, för de rusthåll vid skånska husar- och dragonregementena,
hvilka, i mån af ryttarnes afgång, jemlikt samma Riksdags beslut
och nådiga brefvet den 30 maj 1893 till ett antal af 357 vid hvardera
regementet eller tillhopa 714 blifvit eller antagits blifva inom utgången
af år 1897 sätta på vakans för regementenas ombildning till värfvade;

dito, dito, för de dubbelrotar vid Jemtlands häst]ägarekorps, hvilka
jemlikt nämnda Riksdags beslut till ett antal af 102 blifvit eller antagits
blifva inom utgången af år 1897 vakanssatta för korpsens ombildning
till värfvadt regemente; samt

dito, dito, af de för särskilda ändamål anslagna rusthåll och rotar
vid skånska husar- och dragonregementena samt Norrlands dragonregemente,
hvilka skola, med anledning åt för dessa regementen faststälda
staters trädande i full tillämpning, från och med år 1897 till statsverket
indragas, nemligen:

för 110 rusthåll vid hvartdera af de båda förstnämnda regementena,
och

„ 11 dubbelrotar (20 manskapsnummer och 2 hästnummer) vid

det sistnämnda regementet.

6 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

Belöpande afgifter för sådana rusthåll och rotar vid båtsmanshåll,
som jemlikt nådiga kungörelsen den 13 juli 1887 angående båtsmanshållets
sättande på vakans inflyta, skola redovisas under titel »båtsmansvakansafgift»;
dock hafva, på sätt statskontoret i föregående berättelser
angående statsverkets inkomster meddelat, afgifterna för de år, hvarunder
vakanssättningen medgifvits, i räkenskaperna upptagits under förevarande
inkomsttitel.

Enligt 1892 års urtima Riksdags beslut skall i rustnings- och
roteringsbesvären, på sätt samt under iakttagande af de särskilda bestämmelser
och undantag, som i lagen den 2 december samma år omförmälas,
lindring ega rum, att årligen utgå från och med år 1893 med
fyrtio procent, från och med år 1894 med femtio procent, från och med
år 1896 med sextio procent, från och med år 1898 med sjuttio procent,
från och med år 1900 med åttio procent och från och med år 1902 med
nittio procent, allt af dessa besvärs uppskattade värde, samt från och
med år 1904 med hela beloppet af samma värde.

Beräkningen af statsinkomsten »tillfälliga rotevakansafgifter» beröres
endast i afseende å nedannämnda vakansafgifter af omförmälda
lindring.

Derest de vid 1878 års lönereglering indragna vakansafgifterna
erlades enligt de i lagen den 2 december 1892 för lindringens beräknande
bestämda värden, skulle, efter afräkning af det rustnings- och
roteringsunderstöd, som utbetalas af statsmedel, desamma utgöra:

för 44 rusthåll .................................... kronor 7,397: o 6

„ 431 rotar ....................................... „ 67,016:51

tillsammans kronor 74,413: 5 7,

derå tio procent utgöra 7,441 kronor 35 öre; varande minskningen i
inkomst genom den från och med år 1893 medgifna lindring af 1892
års urtima Riksdag antagen till i rundt tal 8,000 kronor.

Vakansafgifterna af de för infanteriets omorganisation vakanssatta
1,289 rusthåll och rotar uppgå, enligt förenämnda värden, oafkortade
till 210,560 kronor, derå tio procent utgöra 21,056 kronor.

Enligt här förvarade, från länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus
län inkomna handlingar i fråga om den rusthållen vid skånska
husar- och dragonregementena för innevarande år tillkommande lindring
i rustningsbesväret skulle vakanssättning för regementenas ombildning
till värfvade hafva egt rum för 258 rusthåll vid det förra och 276 rusthåll
vid det senare regementet. Jemlikt vid Eders Kongl. Maj:ts nådiga
proposition den 14 oktober 1892 angående förbättrad härordning fogadt

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 7

förslag till öfvergång från nuvarande till föreslagna organisationen för
dessa båda regementen (bil. VI B. 5) skulle manskapet å gammal stat
under de sex första öfvergångsåren (1893—1898) minskas med 330 nummer
vid hvardera regementet, eller för båda regementena med 660
nummer. Beräkningen af inkomsten för år 1897 af afgifterna för de
vid dessa båda regementen vakanssatta rusthåll grundade sig derpå, att,
såsom inhemtas af det vid statsverkspropositionen till sistlidne Riksdag
fogade utdrag af protokollet öfver finansärendena den 13 januari innevarande
år, enligt af chefen för landtförsvarsdepartementet från vederbörande
fördelningschef infordrad uppgift antalet på grund af 1892 års
urtima Riksdags beslut vakanssatta rusthåll kunde antagas komma att
vid 1897 års utgång vid hvartdera regementet utgöra 357, eller för båda
regementena 714, hvilket antal med 154 öfverstiger det antal af 560,
hvarmed manskapsnummern å gammal stat enligt ofvanberörda öfvergångsförslag
skulle under de fem öfvergångsåren 1893—1897 minskas.
Nyssnämnda antagande gifver vid handen, att i medeltal omkring 143
rusthåll årligen skulle intill utgången af år 1897 blifva vakanta, och,
om vakanssättningen komme att fortgå i samma grad under år 1898,
skulle antalet af de vakanssatta numren vid de båda regementena vid
sistnämnda års utgång kunna beräknas utgöra omkring 857. Värdet å
afgifterna för dessa rusthåll, minskadt med sjuttio procent, utgör 77,130
kronor, hvadan och då, såsom ofvan nämnts, i den för år 1897 antagna
beräkningen af inkomsttiteln ingår värdet å afgifterna för 714 rusthåll,
minskadt med sextio procent, eller 85,680 kronor, en minskning i beräkningen
bör eg a rum med 8,550 kronor.

Af handlingarna angående den rotehållen vid Jemtlands hästjägarekorps
eller Norrlands dragonregemente för innevarande år tillkommande
lindring inhemtas, att vakanssättningen för detta regementes ombildning
till värfvadt intill innevarande år fortgått så, att 85 nummer då vore
satta på vakans. Riksdagens beslut om denna vakänssättning grundade
sig ej på någon af Eders Kongl. Maj:t derom gjord framställning, och
för bedömande af vakanssättningens fortgång under den följande tiden
saknas alltså ledning af sådant förslag till öfvergång från nuvarande till
den beslutade organisationen, som, på sätt ofvan förmälts, föreligger i
afseende å de skånska husar- och dragonregementena. I förenämnda
statsrådsprotokoll är emellertid meddeladt, att enligt från vederbörande
fördelningschef infordrad uppgift antalet vakanssatta dubbelrotar vid regementet
kunde beräknas vid 1897 års utgång utgöra 102. Då det antal
rotar, som antagits vara vakanssatta vid 1897 års slut, ungefärligen motsvarar
cn vakanssättning af 20 rotar för år, har statskontoret ansett sig

8 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

kunna beräkna antalet af de vid 1898 års utgång vakanssatta dubbelrotarne
till 122. Värdet af afgifterna för dessa rotar, minskadt med
sjuttio procent, utgör 10,980 kronor. I beräkningen af inkomsttiteln för
år 1897 ingår värdet af afgifterna för 102 rotar, minskadt med sextio
procent, eller med 12,240 kronor. En nedsättning af denna beräkning
bör alltså, till följd af den ökade lindringen, ega rum med 1,260 kronor.

Värdet af afgifterna för de till särskilda ändamål vid förenämnda
tre kavalleriregementen anslagna 231 nummer, som från och med år
1897 skola till statsverket indragas, utgör, minskadt med sjuttio procent,
20,790 kronor. I beräkningen för år 1897 ingår detta värde, minskadt
med sextio procent, med 27,720 kronor, hvadan en nedsättning i beräkningen
bör ega rum med 6,930 kronor.

Inkomsttiteln »tillfälliga rotevakansafgifter» är, såsom ofvan nämnts,

i riksstaten för år 1897 upptagen med ..................... kronor 254,000: —

Om derifrån dragas, i enlighet med hvad ofvan anförts,
för de vid 1878 års lönereglering till statsverket
indragna rusthåll och rotar kronor 8,000: —

„ de för infanteriets omorganisation
vakanssatta nummer
„ skånska husar- och dragonregementenas
ombildning vakanssatta
nummer ...............

„ Norrlands dragonregemente

dito dito .?...............................

„ de till särskilda ändamål vid
dessa tre kavalleriregementen
hittills anslagna nummer

uppkommer en summa af .............................................. kronor 208,204: —

hvilken, afjemnad till 208,000 kronor, torde få upptagas i riksstaten för
år 1898.

SoldatvaJcansaj''giften, i riksstaten för år 1897 upptagen med 56,000
kronor, motsvarande fyrtio procent af afgifternas värde enligt ofvannämnda
lag, torde, med afseende å den för år 1898 medgifna ytterligare
lindring af tio procent, för nämnda år uppföras med ett nedsatt belopp
af 42,000 kronor.

Båtsmansvakansafgiften. Vid 1887 års riksdag beslutades, att båtsmanshållet
skulle sättas på vakans samt derigenom inflytande vakansafgifter,
beräknade efter de i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären
den 5 juni 1885 bestämda värden, ingå bland statsverkets

21,056: —

8,550: —
1,260: —

6,930: —

45,796:

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 9

inkomster; dock finge vakanssättningen under öfvergångstiden till den i
sammanhang dermed beslutade organisationen af eu sjömanskorps icke
ega rum med mera än en åttondedel .af dåvarande effektiva rotar årligen.
Den tillökning i båtsmansvakansafgiften, som härigenom vore
att påräkna, antogs uppgå i jemnadt tal till 45,000 kronor för hvart
och ett af de följande åren. I sjelfva verket har tillökningen_ för hvart
och ett af åren 1888—1892, under hvilka år afkortning å afgifterna egt
rum med trettio procent, belöpt sig endast till:

år 1888 (inkomst af vakanssättningen kronor

1889 ( „ „

1890 ( „ „

1891 ( „ „

1892 ( „ „

11	11
11	11
11	11
11	V

37.033: 8 tf kronor 37,033: 81

73,328:49)
108,197: 91)
137,199: 52)
163,657: Öl)

36,294: 08
34,869: 42
29,001: o i
26,457:49.

Under år 1893, då lindring egde rum med fyrtio procent, belöpte
sig inkomsten af vakanssättningen till 160,074: 19, eller till ett belopp,
som med 3,582: 8 2 understeg inkomsten för år 1892.

För åren 1894 och 1895, då lindring var medgifven med femtio
procent, belöpte sig inkomsten:

år 1894 till

1895

kronor 148,990: 4 c
„ 166,707:12.

Inkomsten för år 1895 utvisar sålunda i förhållande till 1894 års

inkomst en tillökning af något mindre än 18,000 kronor.

Med hänsyn dertill att lindringen under hvart och ett af åren 1896
och 1897 skulle ega rum med sextio procent af besvärets värde blef
båtsmansvakansafgiften, '' under hvilken inkomsttitel jemväl ingå afgifter
af på tioårig vakans satta rusthåll i Blekinge och i Södra Möre härad af
Kalmar län, af ny båtsmansindelning och rotering, af utsockne frälsehemman
i Halland, af städernas båtsmanshåll samt af 6 båtsmansrote!''
på Visingsö, för hvart och ett af nämnda år beräknad till ett jemnadt
belopp af 200,000 kronor.

För år 1898, då lindringen skall utgå med sjuttio procent, torde
någon väsentlig tillökning i inkomst icke vara att emotse genom vakanssättningen,
hvadan ifrågavarande inkomsttitel lärer få i riksstaten för år
1898 upptagas med ett i anledning af den ökado lindringen till 150,000
kronor nedsatt belopp.

Arrendemedlen, som för år 1893 inflöto med 2,541,133 kronor,
blefvo i riksstaten för år 1896 uppförda med ett från 2,500,000 kronor
Bill. till Rik A. Prat. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 2

10 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

till 2,400,000 kronor nedsatt belopp. Då inkomsten för år 1894 belöpte
sig till endast 2,463,329 kronor, blef, med fästadt afseende jemväl å den
enligt Riksdagens beslut fortgående försäljningen af mindre kronoegendomar,
denna statsinkomst i riksstaten för år 1897 upptagen med ett
till 2,300,000 kronor ytterligare nedsatt belopp. För år 1895 hafva
arrendemedlen uppgått till 2,441,156 kronor; hemställande statskontoret,
att nu gällande beräkning måtte få tillämpas äfven för år 1898.

Mantals penning ar ne, som i medeltal för åren 1893—1895 influtit
med 676,334 kronor, torde, vid det förhållande att inkomsten under ett
af dessa år understigit den nu antagna beräkningen, 665,000 kronor,
och under ett annat med endast omkring 7,000 kronor öfverstigit samma
beräkning, få äfven i riksstaten för år 1898 upptagas med 665,000 kronor.

Bötesmedel. Denna inkomsttitel är i 1897 års riksstat beräknad
till 250,000 kronor, och har samma summa upptagits i bilagda tabell.

Kontrollstämpelmedel uppgingo i medeltal för åren 1893—1895 till
33,228 kronor.

Medeltalet för treårsperioden 1892—1894 belöpte sig till endast
29,656 kronor; lärande kontrollstämpelmedlen få äfven för år 1898 beräknas
till enahanda belopp, hvarmed de allt sedan år 1886 varit i riksstaten
upptagna, eller till 25,000 kronor.

Fyr- och båkmedel äro för år 1897 beräknade till 1,400,000 kronor,
eller samma belopp, hvarmed de i riksstaterna upptagits från och med
år 1894. Enligt nådiga kungörelsen den 14 juni 1894 hafva de i nådiga
förordningen den 15 februari 1881 meddelade och sedermera genom
nådiga kungörelserna den 17 november 1882 och den 9 november 1883
ändrade bestämmelser om erläggande af fyr- och båkafgift för den inrikes
sjöfarten från och med den 1 januari 1895 upphört att vara gällande,
i sammanhang hvarmed förändrade grunder för beräkningen af
dylika afgifter af den utrikes sjöfarten faststälts. Inkomsten har utgjort:

år 1893 .......................................................... kronor 1,694,853: —

» 1894 .......................................................... „ 1,791,914: —

» 1895 .......................................................... „ 1,533,014: —

Enligt från generaltullstyrelsen meddelad uppgift skulle uppbörden
af fyr- och båkmedel under januari—november månader innevarande år
hafva belöpt sig till 1,583,106 kronor; hemställande statskontoret, att
ifrågavarande statsinkomst måtte få äfven för år 1898 i riksstaten beräknas
till 1,400,000 kronor.

Telegraf medlen äro i riksstaten för år 1897 upptagna med 1,410,000
kronor och hafva, enligt hvad statskontoret inhemtat, af telegrafstyrelsen

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 11

beräknats för år 1898 till samma belopp, hvilket alltså i bilagda tabell
upptagits.

Jernvägstrajikmedel. Nettobehållningen å trafikmedlen för år 1898
kan, jemlikt en från jern vägsstyrelsen erhållen uppgift, antagas till

9,000,000 kronor; varande jemväl detta belopp upptaget i nyss omförmalda
tabell.

Skogsmedel, som upptagas uti innevarande års riksstat med 2,900,000
kronor, äro beräknade för år 1897 till 3,000,000 kronor och hafva utgjort:

år 1893 ............................................................. kronor 2,903,915: —

„ 1894 ....................... „ 3,487,318: -

,, 1895 ............................................................ „ 4,209,306: —

-eller i medeltal för de tre åren ........................ ,, 3,533,513: —

Enligt från domänstyrelsen erhållen uppgift hafva statsverkets
skogsmedelsinkomster under innevarande års treune första qvartal belöpt
sig till 3,936,102 kronor och skulle, i händelse skogsmedelsuppbörden
under fjerde qvar talet komme att motsvara uppbörden under samma tid
af sistlidet år, 309,236 kronor, för år 1896 således uppgå till 4,245,338
kronor.

Inkomsten af skogsmedlen, som för år 1892 belöpte sig till 2,961,826
kronor och år 1893 inflöt med ett något lägre belopp af 2,903,915
kronor, har sedermera öfverstigit den senast antagna beräkningen, under
år 1894 med mera än 480,000 kronor och under sistlidet år med mera
än 1,200,000 kronor. Enligt hvad förenämnda uppgift gifver vid handen,
torde resultatet för innevarande år blifva liknande det föregående
årets, och synes vid sådant förhållande en förhöjning i beräkningen af
denna statsinkomst kunna ega rum. Inkomsten är emellertid till följd
af förhållanden, som ej på förhand med någon säkerhet kunna förutses,
vexlande, i hvilket afseende här må erinras, att statsverkets skogsmedel,
som år 1890 uppgingo till 3,150,074 kronor, för år 1891 belöpte sig
till endast 2,520,439 kronor. Under år 1892 steg inkomsten till 2,961,826
kronor, men nedgick år 1893 till ett belopp, som endast obetydligt öfversteg
2,900,000 kronor. Statskontoret har derför ansett sig icke böra
för år 1898 föreslå någon vidare förändring i den senast antagna beräkningen
af skogsmedlen, än att desamma måtte i nämnda års riksstat uppföras
med ett till 3,500,000 kronor förhöjdt, medelinkomsten för åren
1893—1895 nära motsvarande belopp.

Extra uppbörd. Omfattande flera mer eller mindre tillfälliga inkomster,
har denna inkomsttitel enligt räkenskaperna i medeltal för åren
1893—1895 belöpt sig till 197,919 kronor och torde, då inkomsten för

i 2 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

ett af dessa år belöpt sig till endast 134,102 kronor och i öfrigt är åt
tillfällig och vexlande natur, böra i riksstaten för år 1898 upptagas med
oförändradt belopp af 100,000 kronor.

Bevillningar.

Tullmedel. Såsom en följd af den utaf 1895 års Riksdag beslutade
förhöjning i tullsatserna för spannmål och vissa dermed nära beslägtade
artiklar blefvo tullmedlen, i riksstaten för år 1895 upptagna med 30,000,000
kronor, af Riksdagen för år 189G beräknade till 36,000,000 kronor.

I syfte att genom en höjd inkomstberäkning bereda tillfälle dels
till en förhöjning i otillräckliga förslagsanslag och såmedelst bidraga till
statsregleringens stärkande och dels till fortsatt afsättning af medel till
förstärkande af statsverkets kassaförlagsfond föreslog Eders Kongl. Maj:t
innevarande års Riksdag, att tullmedlen, som år 1895 med nära 3|
millioner kronor öfverstigit den för år 1896 beräknade inkomsten, måtte
för år 1897 beräknas till 37,000,000 kronor; och blef detta förslag af
Riksdagen bifallet.

Tullmedlen hafva enligt räkenskaperna i bruttoinkomst inbragt:

år 1893 ........................................................ kronor 36,934,304: - -

n 1894 ...................................................... „ 38,510,782: —

n l89^ ....................................................... „ 39,348,796: —

eller i medeltal för dessa tre år .................... „ 38,264,627:_

För januari—november månader innevarande år hafva, enligt meddelande
från generaltullstyrelsen, tullmedlen utgjort 38,752,382 kronor.

Då_ denna statsinkomst under hvart och ett af åren 1894 och 1895
öfverstigit samt under januari—november månader innevarande år debiterats
med ett väsentligen högre belopp än det för år 1897 beräknade,
torde en förhöjning i denna beräkning böra ega rum; och hemställer
statskontoret, att tullmedlen må i riksstaten för år 1898 uppföras med
ett medeltalet af inkomsten för åren 1893 —1895 ungefärligen motsvarande
belopp af 38,000,000 kronor.

Postmedel äro, efter hvad statskontoret inhemtat, för år 1898 af
generalpoststyrelsen beräknade till 9,225,000 kronor, hvadan denna summa
blifvit å bilagda tabell uppförd.

Bevillningsaf''gifter för särskilda förmäner och rättigheter. De särskilda
afgifter, som innefattas under denna titel, hafva enligt räkenskaperna
utgjort:

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

	år 1893.		år 1894.		är 1895.
för rättighet till skogsfång och kol-	1,739		1,739		1,739
ningsfrihet på allmänningar .........	63	63	63
af bankbolag med sedelutgifningsrätt	321,183	7 5	631,255	85	676,034	59
,, vissa handlande och handelsexpe-					240,500
diter ....................................................	226,725	—	238,900	—	—
, utländingar för konserter och dra-					15,765
matiska eller andra föreställningar	14,131	50	15,597
säger	563,779	88	887,492	48	934,039	22
hvartill kommer tillfällig iippbörd	2,155	51	551	65	4	50
summa	565,935	39	888,044	13	934,043	72

Eftdt afdrag för restantier och propriebalanser har inkomsten belöpt
sig för år 1895 till 933,852 kronor.

• Vid 1893 års riksdag beslutades, att den enskilda banker med
sedelutgifningsrätt åliggande särskilda bevillningsafgift skulle från och
med år 1894 höjas från 5 till 10 kronor för hvarje tusen kronor af det
högsta belopp af bankens sedlar, som under nästföregående året på en
gång varit utlemnadt i rörelsen.

Med afseende derå att inkomsten under hvart och ett af åren 1894
och 1895 öfverstigit det för år 1897 beräknade beloppet, 800,000 kronor,
år 1895 med mera än 133,000 kronor, synes en förhöjning i denna beräkning
kunna eg a rum; dock anser statskontoret, att inkomsten icke
bör för år 1898 beräknas till högre belopp än 850,000 kronor.

Stämpelmedlen hafva utgjort:
år 1893 kronor 3,330,291: — deraf bevillningsafgift
för spelkort ................................................. kronor 99,683: —

„ 1894 kronor 3,828,691: — deraf bevillningsafgift
för spelkort .................................................. ,, 88,369:

„ 1895 kronor 4,891,704: — deraf bevillningsafgift
för spelkort .................................................. ,, 92,551:

Den ökade inkomst af stämpelmedlen, som med tillämpning af
den utaf 1894 års Riksdag beslutade nya förordning angående stämpelafgiften
antogs komma att ega rum, föranledde stämpelmedlens uppförande
i riksstaten för år 1895 med 5,800,000 kronor; och då verk -

14 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

ningarne af berörda förordning, som trädde i kraft med 1895 års ingång,
ännu icke kunnat närmare öfverskådas, blefvo stämpelmedlen åt
nyssnämnda års Riksdag jemväl för år 1896 beräknade till 5,300,000
kronor.

Då inkomsterna af denna skattetitel för år 1895 uppgått till lägre
belopp än det beräknade, samt tillräcklig anledning icke funnes att antaga,
det dessa inkomster för år 1897 skulle i någon betydligare mån
ökas, helst som den. väsentligaste delen af skattetiteln, nemligen arfsskatten,
i följd af sin natur vore underkastad stora vexlingar, och då
inkomsternas beräknande till högre belopp, än hvad som i verkligheten
komme att inflyta, borde undvikas, beräknade Riksdagen stämpelmedlen
för år 1897 till 5,000,000 kronor.

Enligt i finansdepartementet utarbetade uppgifter för åren 1894
och 1895 å beloppet af de stämplar, som användts till nedannämnda
handlingar, har detta belopp utgjort:

		år 1894.	* år 1895.
handlingar till lagfartsprotokollet ..... dito till inteckningsprotokollet ..	1,640,654 222,016 4,575 520,857	16 64 65	1,190,522 212,223 4,646 1,117,537	90 1 1 80
dito dito	till äktenskapsförordsprotokollet . till bouppteckningsprotokollet ...
	summa kronor	2,388,103	45	2,524,929)81

Bevillningsafgiften för spelkort, som enligt 1892 års Riksdags beslut
. förhöjdes från 75 öre till 1 krona 50 öre för hvarje kortlek, har
jemlikt innevarande års Riksdags beslut och nådiga kungörelsen den 1
sistlidne. maj, från och med den 1 derpåföljde juli nedsatts till 50 öre
för hvarje kortlek.

Under januari—november månader innevarande år hafva i länens
ränterier och till statskontoret influtit stämpelmedel med 4,533,077 kronor
56 öre, deraf 72,000 kronor 50 öre kortstämplingsafgift, mot 4,043 453

^eraf kortstämplingsafgift 82,582 kronor, under motsvarande tid
sistlidet år.

Statskontoret hemställer, att den för år 1897 antagna beräkningen
måtte få tillämpas äfven för år 1898.

Bränvinstillverkningsskatt. Enligt räkenskaperna har bränvinstillverkningen
i riket utgjort:

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 15

år 1891 .................................................................

„ 1892 ....................................................................

„ 1893 .....................................................................

„ 1894 ...................................................................

„ 1895 ..................................................................

utgörande medeltalet för femårsperioden..................

Medeltalet för femårsperioden 1890—1894 uppgick
till ............................................................................

liter 32,141,007
„ 31,804,818

„ 31,721,077

„ 33,068,884

„ 34,886,895

„ 32,724,536.

„ 31,557,169.

Tillverkningen under innevarande år intill den 1 i denna månad
har, enligt meddelande från finansdepartementets kontroll- och justerings -

byrå, uppgått till ................................................................. Iber 27,443,671

och om härtill lägges tillverkningen under december

månad sistlidet år............................................................... „ 4,998,242

skulle, under förutsättning att sistnämnda litertal komme
att motsvara tillverkningen för samma månad innevarande
år, detta års tillverkning blifva........................ liter 32,441,913.

Beträffande tillverkningsskatten meddelas följande öfversigt för
femårsperioden 1890 — 1894:

		Restitution för
	Influten skatt.	denatu-	för högt	Statsverket behållet.
		reradt	erlagd
		bränvin.	skatt.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
år 1891...............................................	15,022,350	593,933	7,835	14,420,582
„ 1892..........................................	15,047,034	504,348	4,598	14,538,088
„ 1893.........................................	15,849,588	534,549	5,017	15,310,022
,, 1894 ...........................................	16,277,549	606,960	4,712	15,665,877
„ 1895........................................	16,558,451	710,025	1,709	15,846,717

Under innevarande år intill den 1 dennes är tillverkningsskatt
erlagd med 15,489,965 kronor 40 öre. Det under december månad år
1895 influtna beloppet uppgick till 1,746,885 kronor 75 öre.

För år 1896 är donna statsinkomst i riksstaten upptagen med

14,500,000 kronor. Med hänsyn till de af Riksdagen inhemtade upplysningar
rörande omfattningen af bränvinstillverkningen i riket under

16 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

sistlidet år och de Ire första månaderna innevarande år, och då statsverkets
af denna näring härflytande inkomster under senare åren betydligt
öfverstigit det belopp, hvartill desamma senast beräknats, blef
bränvinstillverkningsskatten för år 1897 af Riksdagen beräknad till

15,000,000 kronor. Med förmälan härom samt att restitution af skatt
för denatureradt bränvin under de senaste åren utgått med årligen ökade
belopp, såsom ofvan nämnts för år 1895 med 710,025 kronor, hemställer
statskontoret, att den för år 1897 antagna beräkningen af bränvinstillverkningsskatt
måtte få tillämpas äfven för år 1898.

Hvitbetssockertillverkningsafgiften. Uti förnyade nådiga förordningen
den 19 maj 1893 om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket
stadgades för att gälla från och med den 1 derpåföljde juli, bland
annat, att för all tillverkning af hvitbetssocker inom riket skulle erläggas
tillverkningsskatt i förhållande till det utbyte i råsocker, som de för
tillverkningen använda hvitbeta- enligt nedan omförmälda grund antogos
hafva lemnat; att denna skatt skulle utgöra hälften af gällande tullsats
för utländskt socker af mörkare färg än n:o 18 af den i verldshandel
antagna holländska standard; samt att- det beskattningspligtiga råsockret
skulle, med ett visst undantag, beräknas efter de för tillverkningen använda
betornas vigt sålunda, att 100 kilogram råa (ej torkade) hvitbeta
antogos lemna ett utbyte af 9 kilogram socker; dock att utbytet skulle
beräknas intill den 1 september 1894 till 7,5 kilogram och intill den 1
september 1895 till 8,2 5 kilogram, allt för 100 kilogram råa (ej torkade)
hvitbeta; och är sedermera genom nådiga kungörelsen den 15 sistlidne
maj förordnadt, att lända till efterrättelse från och med den 1 derpåföljde
september, att det beskattningspligtiga råsockret skall beräknas
efter de för tillverkningen använda betornas vigt sålunda, att 100 kilogram
råa (ej torkade) hvitbeta antagas lemna ett utbyte af tio och ett hälft
kilogram socker.

I enlighet med dessa bestämmelser har skatten under innevarande
år intill den 1 september utgått med 10 kronor 57 öre och utgör derefter
samt framgent 12 kronor 33 öre per ton (1,000 kilogram) afverkade betor.

Inkomsten af denna skattetitel har utgjort:

år 1893 ............................................................ kronor 2,718,927: —

„ 1894 .......................................................... „ 4,723,275: —

„ 1895 .......................................................... „ 7,139,148: —

Enligt meddelande af ofvannämnda kontroll- och justeringsbyrå
har tillverkningsskatten under januari—november månader innevarande

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 17

år debiterats med 5,192,989 kronor 60 öre. Under januari—november
månader 1895 debiterades 5,657,783 kronor 32 öre. Under december
månad 1895 debiterades kronor 1,481,365:14 efter en skatt af 10 kronor
57 öre. Enligt hvad ofvan nämnts utgår skatten numera med 12 kronor
33 öre, eller med en sjettedels högre belopp. Om myckenheten af under
innevarande månad afverkade betor blefve lika med afverkningen under
december månad 1895, skulle alltså den debiterade skatten för innevarande
månad komma att belöpa sig till 1,728,259 kronor och 1896
års inkomst till 6,921,248 kronor.

Under nedannämnda tillverkningsår (från och med den 1 september
till och med den 31 augusti nästföljande år) har vid samtliga fabriker
inom landet afverkats följande myckenhet betor:

	september— december, ton	januari— mars. ton.	Summa. ton.
1892—1893.....................................................	215,353	62,090	277,443
1893 — 1894 ...................................................	1 256,861	117,101	373,962
1894- 1895 ........................................................	400,191	228,283	628,474
1895-1896 ......................................................	493,125	45,584	538,709

Enligt meddelanden från ofvannämnda byrå har afverkningen under
de tre första månaderna af nu löpande tillverkningsår utgjort:

september och oktober ............................................ ton 174,901,3

november .................................................................. „__231,741,1__

tillhopa ton 406,642,4.

Under samma månader sistlidet år utgjorde betafverkningen
348,469 ton.

Denna statsinkomst är i innevarande års riksstat uppförd med

7,000,000 kronor. I yttrandet till statsrådsprotokollet den 13 sistlidne
mars, då nådig proposition till Riksdagen afläts med förslag till sådan
ändring i ofvanberörda nådiga kungörelse den 19 maj 1893, att sockerutbytet
skulle beräknas till 10 procent, anfördes, att, vid bifall till den
föreslagna förhöjningen i denna beräkning, på hvitbetssockertillvorkningsafgiften
skulle för innevarande år uppstå ett öfverskott, motsvarande
det förhöjda belopp, hvarmed sagda afgift komme att utgå under då
Bill. till micsd. Prof. 1897. 1 Smal. 1 A/d. it

18 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

instundande höst. Då betafverkningen visat allt större tendens att koncentreras
på höstmånaderna och särskild! sistlidet år till större delen bragts
till slut under hösten, kunde antagas, att kampanjen 1896—1897 skulle
till större delen infalla under kalenderåret 1896. Tillverkningsskatten
för detta år skulle derför kunna beräknas uppgå till 7,780,000 kronor
eller i rundt tal till 7,800,000 kronor och således lemna ett öfverskott af

800,000 kronor. Enär med då gällande beräkning af sockerutbytet afgiften
beräknats för år 1897 till samma belopp som för år 1896 eller

7,000,000 kronor, borde enligt nj^ss angifna beräkningsgrund skatten
äfven för nästkommande år kunna beräknas till 7,800,000 kronor.

Riksdagen beslutade emellertid, att sockerutbytet skulle beräknas
till 10,5 procent. Under de förutsättningar i öfrigt, hvarpå nyssberörda
beräkning af denna statsinkomst grundats, skulle afgiften för år 1897
således komma att uppgå till omkring 8,200,000 kronor. Enligt hvad
inom Riksdagen blifvit upplyst, skulle dock betodlingen under innevarande
år komma att bedrifvas i långt större omfattning, än hvad hittills
förekommit, hvadan den afgift, som vid afverkningen under nästinstundande
kampanj komme att erläggas, antogs uppgå till ett belopp, vida
öfverstigande äfven sistnämnda uppskattning; och då anledning funnes
att antaga, att betodlingen under år 1897 ej skulle väsentligen nedgå,
upptog Riksdagen hvitbetssockertillverkningsafgiften i riksstaten för år
1897 till 8,500,000 kronor.

Här ofvan omförmälda förhållanden angående under innevarande
år debiterad hvitbetssockertillverkningsafgift och betafverkningen under
samma tid synas, särskilt med hänsyn dertill att, såsom i åberopade
statsrådsprotokoll erinrats, betafverkningen visat allt större tendens att
koncentreras på höstmånaderna, gifva vid handen, att ovisst är huruvida
betodlingen under innevarande år bedrifvits eller under närmaste åren
kan antagas komma att bedrifvas i sådan omfattning, att en så hög
inkomst som den för år 1897 beräknade kan komma att inflyta. På
grund häraf anser sig statskontoret icke kunna förorda bibehållande af
den för nyssnämnda år antagna beräkningen af hvitbetssockertillverkningsafgiften
oförändrad, utan hemställer, att denna statsinkomst måtte i riksstaten
för år 1898 upptagas med ett åtminstone till 8,000,000 kronor
nedsatt belopp.

Bevillning af fast egendom samt af inkomst, i nästkommande års
riksstat uppförd med 5,200,000 kronor, har belöpt sig år 1894 till
5,279,077 kronor och år 1895 till 5,408,384 kronor; hemställande statskontoret,
att bevillning af fast egendom samt af inkomst måtte upptagas
i riksstaten för år 1898 med ett till 5,300,000 kronor förhöjdt belopp.

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 19

Beträffande resultatet af 1895 års statsreglering är af statskontoret
i underdånig skrifvelse den 20 sistlidne juli anmäldt, att å statsverkets
inkomster samt ordinarie och extra förslagsanslag uppstått ett nettoöfverskott
af................................................................. kronor 14,167,999: 84

hvartill borde läggas:

af myntverkets behållning för år 1894, enligt

nådiga brefvet den 5 maj 1882, ..................... ,, 26,992: 9 7

besparing å nionde hufvudtitelns anslag »bidrag

till folkskolelärares pensionering»................... „ 500: —

odisponerade behållningar å en del extra statsanslag,
enligt särskilda nådiga föreskrifter,.. 33,624:4 9

så att öfverskottet på det hela uppginge till......... kronor 14,229,117: 30.

Vidare anfördes i samma skrifvelse, beträffande förhållandet med
den uti rikshufvudboken under benämning af »fonden för reserverade
medel» upplagda särskilda räkningen öfver öfverskott och brister i statsregleringarne,
att behållningen å denna fond enligt 1894 års riksbokslut

utgjorde ........................................... kronor 9,142,340: 31

hvartill komme ofvannämnda öfverskott
........................................ „ 14,229,117: 30 23,371,457: 61

att om derifrån afräknades hvad i 1895 års riksstat blifvit

anvisadt att från fonden utgå........................................ 172,000: —

uppkomme det belopp af .......................................... kronor 23,199,457:61

hvartill, enligt 1895 års rikshufvudbok, behållningen å nyssnäugnda
särskilda räkning vid samma års slut uppginge; samt att af denna behållning,
hvaraf voro disponerade enlig! 1896 års riksstat 674,000 kronor
och enligt 1897 års riksstat 8,296,000 kronor, alltså återstode att
disponera en summa af 14,229,457 kronor 61 öre.

Stockholm den 10 december 1896.

Underdånigst:

ALB. ANDERSON.

L. W. RIBEN. C. G. SYLVAN. F. W. HOFFSTEDT.

Föredragande.

E. of Sillen.

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

Bil. Litt. a.

Statsverkets inkomster.

Kronor.

Ordinarie inkomster:

Grundskatt................................................................................

Kyrkotionde ..............................................................................

Kavalleriregementenas hästvakansspanmål.......................

Afgifter för persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet

Trosspassevolansafgift ...........................................................

Tillfälliga rotevakansafgifter ................................................

Soldatvakansafgift ...................................................................

Båtsmansvakansafgift..............................................................

Arrendemedel ........................................................................

Mantalspenningar...................................................................

Bötesmedel...............................................................................

Kontrollstämpelmedel...........................................................

Fyr- och båkmedel.................................................................

Telegrafmedel ..........................................................................

Jeijivägstrafikmedel.................................................................

Skogsmedel .............................................................................

Extra uppbörd...........................................................................

1.444.000
250,000''

270.000— ,
51,000,—;
19,000—j

208.000— |

42.000 —
150,000—!

2,300,000!—

665.000 —
250,000|—

25.000

1.400.000

1.410.000
9,000,000

3.500.000

100.000 —

Säger

Bevillningar.

Tullmedel....................................................................................

Postmedel...................................................................................

Bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter

Stämpelmedel ...........................................................................

Bränvinstillverkningsskatt ........................................................

Hvitbetssockertillverkningsafgift............................................

Bevillning af fast egendom samt af inkomst.....................

Säger

Summa

21,084,000 —

38.000. 000

9.225.000
850,000

5.000. 000;—

15.000. 000'' —

8.000. 000 -

5.300.000 —

81,375,000,

102,459,000!-

Bilaga Litt. b.

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

Statsverkets

Ordinarie inkomster.

Grundskatt .............................................................................

Kyrkotionde..............................................................................

Kavalleriregementenas hästvakansspanmål .....................

Afgifter för persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet

Trosspassevolansafgift...........................................................

Tillfälliga rotevakansafgifter.................................................

Soldatvakansafgift ..................................................................

Båtsmansvakansafgift ..........................................................

Arrendemedel...........................................................................

Mantalspenningar.....................................................

Bötesmedel .......................................................................

Kontrollstämpelmedel ..............................................................

Fyr- och båkmedel ................................................................

Telegrafmedel............................................................................

Jemvägstrafikmedel ..................................................................

Skogsmedel .................................................................................

Extra uppbörd ......................................................................

Bevillningar.

Tullmedel .........................................................................................

Postmedel ....................................................................

Bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter..

Stämpelmedel.......................................................................

Bränvinstillverkningsskatt................................................... ...

Hvitbetssockertillverkningsafgift................................................

Bevillning af fast egendom samt af inkomst ........................

Tilläggsbevinning ..........................................................

Säger

Summa

Beräknade
i riksstaten
för år 1897.

1.905.000

250.000

270.000

51.000

19.000

254.000

56.000

200.000

2.300.000

665.000

250.000

25.000

1.400.000

1.410.000 ''

8.500.000
3,000,000

100.000

Säger 20,655,000

37.000. 000

8.580.000
800,000

5,000,000

15.000. 000

8.500.000

5.200.000

80,080,000

100,735,000

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

inkomster.

Enligt räkenskaperna	Statskontorets beräkning för år 1898.
För år 1893.	För år 1894.	För år 1895.	Medium.
3,707,214	2,353,417	2,350,957	2,803,863	1,444,000
214,102	211,960	207,911	211,324	250,000
274,256	258,319	257,954	263,510	270,000
50,840	50,685	50,485	50,670	51,000
26,471	25,495	24,841	25,602	19,000
110,004	142,344	193,113	148,487	208,000
88,340	73,931	75,504	79,258	42,000
302,966	264,133	272,403	279,834	150,000
2,541,133	2,463,329	2,441,156	2,481,873	2,300,000
661,880	672,987	694,135	676,334	665,000
259,525	261,015	276,096	265,545	250,000
29,361	33,260	37,064	i 33,228	25,000
1,694,853	1,791,914	1,533,014	1,673,260	1,400,000
1,419,709	1,375,811	1,445,572	1,413,697	1,410,000
6,700,000	7,500,000	9,000,000	7,''733,333	9,000,000
2,903,915	3,487,318	4,209,306	3 533,513	3,500,000
223,013	134,102	236,643	197,919	100,000
21,207,582	21,100,020	23,306,154	21,871,250	21,084,000
36,934,304	38,510,782	39,348,796	38,264,627	38,000,000
7,838,591	8,273,600	8,548,268	8,220,153	9,225,000
565,902	887,784	933,852	795,846	850,000
3,330,291	3,828,691	4,891,704	4,016,895	5,000,000
15,310,022	15,665,877	15,846,717	15,607,539	15,000,000
2,718,927	4,723,275	7,139,148	4,860,450	8,000,000
5,114,174	5,279,077	5,408,384	5,267,212	5,300,000
1,502,045	5,153,879	5,219,175	3,958,366	— —
73,314,256	82,322,965	87,336,044	80,991,088	81,375,000
94,521,838	103,422,985	110,642,198	102,862,338 ''	102,459,000

Utgifterna.

Första hufvudtiteln.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari
1891.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gillja m,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,
von Krusenstjerna.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wersäll anförde vidare:
Beträffande regleringen af första hufvudtiteln hemställer jag, att i
propositionen angående statsverkets tillstånd och behof må för

Ordinarie anslag

under denna hufvudtitel beräknas enahanda belopp, som nu finnes för
sagda ändamål anvisadt, eller 1,320,000 kronor.

Bih. till Rilcsd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd.

I fråga om

Första lmfviultiteln.

Extra anslag

under denna hufvudtitel anförde departementschefeu:

Yttre restaurering af Stockholms slott.

J Sedan å Stockholms slotts fasader anmärkts sådana bristfällig rering“af

^eter, a*4 åtgärder syntes erforderliga till slottets bevarande från det förstocthoims
fall, som på grund af sagda bristfälligheter kunde befaras hota detsamma,
blefvo^ med anledning häraf under åren 1894 och 1895 dels
södra delen åt inre borggårdens vestra fasad och dels södra fasadens
midtelparti, hufvudsakligen i ändamål att pröfva materialiernas hållbarhet
och utröna kostnaden för en slottets samtliga fasader omfattande
grundlig reparation, försöksvis restaurerade, dervid så förfors, att murytorna
befriades från den gamla putsen och försågos med ny, med
jernvitriol uppblandad puts samt sandstenspartierna förbättrades genom
förvittrade stenars ersättande med nya och öfriga stenars renhuggning.
Slottsintendenten E. A. Jacobsson, som den 8 december 1895 i förevarande
ämne afgaf underdånigt utlåtande, öfverlemnade dervid tillika
ett af beskrifning öfver erforderliga restaureringsarbeten å slottet samt
kostnadsberäkningar med flera handlingar åtföljdt förslag till åtgärder
för iståndsättande af slottets fasader, afseende restaureringsarbetets
fullföljande i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förenämnda försök.

På grund af nådig befallning anmodade sedermera ståtkållareembetet
på Stockholms slott förste intendenten A. T. Gellerstedt samt
professorerne I. G. Clason, Julius Krouberg och grefve G. von Rosen att
taga ofvan omförmälda, under åren 1894 och 1895 utförda restaureringsarbeten
å slottet i betraktande äfvensom att derefter till ståthållareembetet
inkomma med skriftligt utlåtande ej mindre öfver berörda
arbeten än äfven huruvida restaureringsarbetet borde nu fullföljas vidare
och i sådant fall huruledes lämpligast förfaras borde. Efter det
genom kompetenta personer utredning verkstälts angående dels möjligheten
och vilkoren för affärgning af till ny putsning ifrågasatta ytor
till likhet med angränsande putsytor och på sådant sätt, att den nya
färgen icke komme att i framtiden undergå några väsentliga förändringar,
dels ock angående frågan huruvida den oljefärg, hvarmed sandstenen

Första hnfvudtiteln.

sedan äldre tider vore bestruken, kunde å den till utseendet friska
stenen med fördel bibehållas, jemte i sammanhang härmed stående
frågor, och dessutom försök anstälts att med olika medel borttaga den
gamla å sandstenen befintliga oljefärgen, inkom nyssbemälda för bedömande
af ifrågavarande restaureringsfråga tillsatta sakkunniga nämnd
till ståthållareembetet den 25 februari 1896 med det begärda utlåtandet,
till hvilket embete jemväl sju af hufvudstadens mera framstående arkitekter,
efter anmodan, i ämnet afgåfvo yttrande.

Ståthållareembetet anhöll derefter i skrifvelse till riksmarskalksembetet
af den 5 mars nyssnämnda år, att sistbemälda embete måtte
hos Eders Kong]. Maj:t göra framställning om framläggande för Riksdagen
af nådig proposition om beviljande, för restaurering af Stockholms
slotts samtliga fjäder i enlighet med ett af ståthållareembetet
i samma skrifvelse angifvet förslag samt förut omförmälda, af slottsintendenten
uppgjorda arbetsbeskrifning och kostnadsberäkningar, af
ett extra anslag å 557,000 kronor, att utgå årligen med 100,000 kronor
under fem år samt år 1902 med återstoden, 57,000 kronor.

Af förenämnda till ärendet hörande handlingar framgår, att i fråga
om behofvet af eu fullständig restaurering af slottets fasader och nödvändigheten
af den gamla putsens å murytorna borttagande och ersättande
med ny puts endast eu mening gjort sig gällande, men att
deremot olika åsigter uttalats dels i fråga om den riktning, i hvilken
färgen å den nya putsen borde hållas, och dels rörande lämpligaste
behandlingen af de delar utaf sandstenspartierna, hvilka, såsom mer
eller mindre oskadade, kunde bibehållas. Flertalet af den sakkunniga
nämndens ledamöter äfvensom slottsintendenten hafva ansett,
att den nya putsen borde gifvas en ljus färgton, liknande den å de
redan restaurerade fasadpartierna använda, samt att nämnda delar af
sandstenspartierna borde genom borstning eller, der detta visade sig
icke till fyllest, genom ren huggning befrias från derå befintlig oljefärg.
En af nämndens ledamöter, professor Kronberg, samt de i ärendet
hörde sju arkitekterne hafva deremot ansett, att den nya färgen å putsen
så litet som möjligt borde afvika från den nuvarandes totalverkan samt
att oljefärgen på sandstenen icke borde aflägsnas, utan stenen endast
försigtigt rengöras medelst borstar och vatten.

Ståthållareembetet har i sin omförmälda skrifvelse till riksmarskalksembetet,
med hufvudsaklig anslutning till flertalets i nämnden
och slottsintendentens i ämnet uttalade åsigter, föreslagit följande förfaringssätt
vid en blifvande iståndsättning af slottets fasader:

l:o) att all murputs skulle nedhuggas och ersättas med ny af

Första hufvudtiteln.

bästa beskaffenhet och tillsatt med färger, som framdeles skulle bestämmas,
under alla förhållanden i en ljus färgton;

2:o) att all skadad sandsten skulle ersättas med nj sten, med undantag
af sådan, som företedde mindre brister, hvilka utan olägenhet
kunde repareras;

3:o) att alla af jern eller plåt utförda byggnadsdelar skulle ersättas
med andra af sten;

4:o) att all oljefärg skulle borttagas medelst renhuggning eller
borstning på sätt i ståthållareembetets skrifvelse närmare angåfves;

5:o) att de af tegel murade listverken skulle nedtagas och utföras
af sandsten, i den mån detta svåra och dyrbara arbete kunde verkställas,
med rättighet för ståthållareembetet att häröfver närmare bestämma; samt
6:o) att alla större listverk, fönsteröfverstycken m. m. skulle beläggas
med blyplåt. •

Efter anmodan af riksmarskalksembetet afgaf öfverintendentsembetet
den 24 mars sistlidet år yttrande i detta ärende och anförde
dervid, hurusom embetet, efter tagen kännedom såväl om de under
åren 1894 och 1895 å slottet utförda restaureringsarbetena som ock om
de under ärendets handläggning verkstälda prof, funne sig kunna i
allt hufvudsakligt biträda det af ståthållareembetet framlagda förslag
till slottets restaurering, men tillika böra såsom sin åsigt uttala, att med
afseende å ej mindre det ifrågavarande arbetets omfattning, än äfven
angelägenheten deraf, att detsamma blefve på ett byggnaden fullt värdigt
sätt utfördt, det vore synnerligen välbetänkt, derest, innan restaureringsarbetet
ifrågasattes till utförande i hela den vidd, som då föreliggande
förslag innebure, ytterligare försök blefve austälda med tillämpning af
den erfarenhet, som vid det under närmast föregående tid genom ståthållareembetets
försorg verkstälda försöksarbetet vunnits, jemväl å sådana
sandstensytor å slottet, der rengöringen icke försvårades genom
upprepade gånger förnyad oljemålning, såsom å södra fasaden varit
förhållandet. Med hänsyn härtill hemstälde öfverintendentsembetet, att
för det dåvarande allenast den åtgärd beträffande slottets restaurering
måtte vidtagas, att något mindre, relativt sjelfständigt parti af detsamma
blefve i enlighet med det af ståthållareembetet afgifna förslaget iståndsätta
genom hvilket tillvägagående först nödig erfarenhet syntes embetet
kunna vinnas, huruvida vid arbetets fullföljande en eller annan
mindre förändring i arbetsplanen lämpligen borde vidtagas; och föreslog
embetet, att den så kallade riksmarskalksflygeln finge vid det af
embetet sålunda föreslagna ytterligare försöksarbetet företrädesvis
ifrågakomma.

Första hufvudtiteln.

Sedermera har, på grund af nådig befallning, det af öfveriutendentsembetet
tillstyrkta försöksarbetet å riksmarskalksflygeln blifvit
under sistlidet års sommar och höst utfördt. Vid arbetets verkställande
bar förefintlig sandsten dels renhuggits, dels tvättats med såpa
och lut, dels ock torrborstats, hvarvid utrönts, att, jemte det att tvättning
icke vore att förorda, renhuggning icke syntes behöfva ifrågakomma
i den utsträckning, som tidigare antagits, utan i flera fall torde
kunna med fördel ersättas af torrborstning. För erhållande af den ur
olika synpunkter lämpligaste fasadfärgen hafva fyra olika prof härå
utförts; och har dervid en något rödare färg än den å inre borggårdens
vestra fasad försöksvis anbragta visat 6ig vara att föredraga.

Efter ifrågavarande arbetens afslutande har öfverintendenten H.
Zettervall, som i nåder anmodats att under arbetenas gång öfvervaka
desamma, efter fullgjordt uppdrag intygat, att icke allenast arbetena
blifvit på ett särdeles förtjenstfullt sätt utförda, utan äfven de dervid
använda metoderna synts vara fullt ändamålsenliga för åstadkommande
af slottets fullständiga återställande och komplettering.

Sedan de i restaureringsfrågan förut hörde sakkunnige blifvit af
ståthållareembetet anmodade att taga i skärskådande de afslutade restaureringsarbetena
å riksmarskalksflygeln, anförde intendenten Gellerstedt
samt professorerne grefve von Rosen och Clason — professor Kronberg
var af sjukdom hindrad närvara — i gemensamt afgifvet yttrande, att
de, efter noggrann undersökning och ingående öfvervägande, funnit
ifrågavarande arbeten vara med sådan omsorg, ändamålsenlighet och
pietet genomförda, att de i allt väsentligt och tillämpligt borde kunna
tjena såsom rättesnöre för den restauration af Stockholms slotts yttre,
som vore afsedd att under närmaste tid få bragt till verkställighet;
och förklarade sig desse sakkunnige allenast vilja såsom sin mening
i detalj uttala, att det syntes dem som om allestädes, der tvekan kunde
komma att uppstå, huruvida huggen sten skulle rengöras medelst omhuggning
eller borstning, företräde borde lemnas åt sistnämnda förfaringssätt.

Riksmarskalksembetet anmodade härefter ståthållareembetet att,
för nedbringande i någon mån af de uti förenämnda af stathallareembetet
den 5 mars sistlidet år afgifna förslag till fullständig yttre
restaurering af Stockholms slott beräknade kostnaderna, låta med stöd
af den under restaureringen af riksmarskalksflygeln vunna erfarenhet
i afseende på arbetsmetod uppgöra ny kostnadsberäkning samt dermed
jemte uppgift om arbetstiden och sättet för disponerande af ett oveutuolt
utfallande byggnadsanslag till riksmarskalksembetet inkomma. Sedan

Första hufvudtiteln.

i följd häraf ståthållareembetet uppdragit åt slottsintendenten att låta
infordra förnyade anbud å arbetena i fråga, hafva sådana inkommit
dels från F. E. Nyman å 163,083 kronor 75 öre för mureriarbeten, dels
ock från bröderna Gustafsson å 266,938 kronor 38 öre för stenhuggeriarbeten;
och har slottsintendenten i ett den 16 sistlidne november afgifvet
yttrande meddelat, att för öfriga i sammanhang med slottsrestaureringen
nödiga arbeten ett belopp af 69,977 kronor 87 öre kunde
antagas vara till fyllest och att restaureringen förty borde kunna utföras
för en summa af sammanlagdt 500,000 kronor. För att med
möjligaste visshet förekomma ett blifvande anslags öfverskridande har,
på sätt slottsintendenten jemväl meddelat, med förbemälde yrkesidkare
den skriftliga öfverenskommelse träffats, att desse iklädde sig skyldigheten
att till högst de af dem uppgifna pris verkställa arbetena i deras
helhet, hvarvid stathallareembetet skulle ega rättighet att uppgöra särskilda
kontrakt för hvarje fasad och dervid komma i åtnjutande af de
prisnedsättningar, som möjligtvis inträffande billigare byggnadskonjunkturer
kunde medföra.

Med godkännande af hvad slottsintendenten sålunda i saken åtgjort
och anfört, har ståthållareembetet i skrifvelse till riksmarskalksembetet
af den 18 sistlidne november förmält sig finna förenämnda till 500,000
kronor reducerade kostnadssumma fullt betryggande för den ifrågasatta
restaureringens värdiga genomförande samt tillika, i enlighet med hvad
slottsintendenten jemväl hemstält, såsom i högsta måtto önskvärdt
uttalat, dels att restaureringen, i händelse anslag härför blefve beviljadt,
måtte få taga sin början år 1898 och fortgå under fem år på det sätt!
att under hvart och ett af de fyra första byggnadsåren en af slottets
yttre fasader skulle iståndsättas och under det femte inre borggårdens
fyra fasader samt så mycket, som kunde medhinnas å de två runda
flyglarne vid högvakten, hvarefter arbetena skulle under det sjette året
fullständigt afslutas, dels ock att till ståthållareembetets förfogande måtte
till arbetets drift för hvarje af åren 1898—1902 ställas ett belopp af

100,000 kronor.

I underdånig skrifvelse den 23 november 1896 bar riksmarskalksembetet,
jemte öfverlemnande af samtliga till ärendet hörande handlingar,
förklarat sig för sin del på det varmaste instämma i och biträda hvad
ståthållareembetet i dess sist omförmälda skrifvelse.anfört och hemstält,
hvarigenom den förnämsta i hufvudstaden befintliga byggnad, börjad år
1690 och sålunda öfver 200 år gammal samt till större delen fullbordad
genom svenska folkets offervillighet under flydda bekymmerfulla
tider, skulle kunna för framtiden i värdigt skick bevaras.

Första Imf vadtiteln.

Häröfver har öfverintendentsembetet den 3 sistlidne december
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, deruti embetet erinrat, hurusom
från sakkunniges sida icke mer än en mening gjort sig gällande beträffande
den frågan, att ett numera så godt som oafvisligt kraf på en
yttre restaurering af Stockholms åldriga konungaborg förelåge, för att
hindra detta vårt lands främsta byggnadsverk från ett med hvarje uppskof
allt mer hotande förfall; det vore allenast i fråga om sättet för
restaureringsarbetets utförande, som i viss mån skilda åsigter yppat sig.
Öfverintendentsembetet har emellertid förklarat sig icke tveka att för
sin del obetingadt förorda den lösning af förevarande betydelsefulla
restaureringsfråga, som innefattades i de senast af ståthållareembetet å
Stockholms slott framlagda förslag härför. Dessa förslags tillkomst
hade nemligen föregåtts af de mest samvetsgranna forskningar och af
upprepade, med obestridlig insigt och pietet verkstälda försöksarbeten,
som, efter att hafva underkastats kontroll och bedömande af särskildt
tillkallade personer, hvilkas framstående fackkunskap måste tillmätas
den största betydelse, tillvunnit sig deras gillande. I betraktande häraf
och då ett genomförande af de nu föreslagna åtgärderna till förekommande
af att Tessins genom fosterländsk offervillighet under flydda
hårda tider fullbordade mästerverk skulle till följd af uraktlåten vård
gå en omsider okännbar undergång till mötes icke syntes öfverintendentsembetet
vara möjligt utan påkallande af svenska folkets kraftiga
medverkan, har embetet funnit sig böra tillstyrka, det täcktes Eders
Kongl. Maj:t, med bifall till hvad riksmarskalksembetet i ämnet hemstält,
föreslå innevarande års Riksdag att till yttre restaurering af
Stockholms slott, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förenämnda,
genom ståthållareembetets försorg upprättade förslag, bevilja erforderliga
medel, hvilka, enligt embetets åsigt, lämpligen kunde, på sätt jemväl
föreslagits, utgå under fem år, räknadt från och med år 1898, med eu
femtedel för hvarje år.

Vidkommande det belopp, som för ifrågavarande ändamål borde
äskas, vore storleken af detsamma naturligen beroende på tillförlitligheten
af de kostnadsberäkningar, som blifvit i ärendet förebragta. I
fråga härom har öfverintendentsembetet vitsordat de i sagda beräkningar
förekommande, på den, efter embetets mening, största möjliga
lokal- och sakkännedom samt ovanligt omfattande försöksarbeten grundade
utgiftsposternas fullständighet och lämplighet i afseende å sjclfva
beloppen. Såsom en ytterligare betryggande omständighet har embetet
ansett derjemte böra framhållas, att de gjorda beräkningarna blifvit
upprättade af vid de hittills utförda arbetena medverkande, såsom

Första hufrudtiteln.

skicklige och erfarne allmänt erkände fackmän, de der — i afseende
å de senast uppgjorda kostnadsförslagen — förklarat sig villige icke
allenast att stå för de afgifna förslagen såsom anbud, utan äfven
att låta underkasta desamma de beloppsminskningar, hvartill under
arbetets gång möjligen inträffande billigare arbets- och materialpriser
m. m. kunde komma att gifva skälig anledning.

Den på förenklade arbetsmetoder grundade nedsättning med fulla
tio procent af den för arbetena i fråga ursprungligen beräknade kostnad
kunde visserligen förefalla betydande, men härvid borde, enligt öfverintendentsembetets
förmenande, tagas i betraktande såväl utsigten dertill,
att framgent såsom hittills allt flera tids- och kostnadsbesparande arbetssätt
borde under fortskridandet af arbetet kunna utfinnas, som ock den
omständighet, att större vana och ökad erfarenhet väl i regeln plägade
inverka i besparande riktning.

Med afseende å hvad öfverintendentsembetet sålunda i fråga om
kostnadsberäkningarna anfört, har embetet funnit sig kunna och böra
hemställa, att det belopp, om hvars anvisande för ifrågavarande ändamål
nådig framställning kunde komma att hos Riksdagen göras, måtte af
Eders Kongl. Maj:t bestämmas till de senast afgifna kostnadsberäkningarnas
slutsumma, eller 500,000 kronor.

Den utredning, för hvilken nu blifvit redogjord!, lärer få anses
hafva på bindande sätt ådagalagt, att fasaderna å Stockholms slott
befinna sig i ett sådant skick, att en skyndsam och genomgripande
restauration af desamma är nödvändig för att bevara slottet från förfall.
Att den omfattande och kostsamma beskaffenheten af den erforderliga
restaurationen helt och hållet utesluter möjligheten, att kostnaden för
arbetet skulle kunna bestridas af det å första hufvudtiteln uppförda anslaget
till reparationer å Stockholms slott med flera för de kongl. hofven
upplåtna byggnader, är uppenbart. Vid sådant förhållande återstår
endast att vädja till Riksdagens offervillighet, och jag känner mig så
mycket mera förvissad derom, att en sådan vädjan icke skall blifva
obesvarad, som Riksdagen, hvilken vid många tillfällen visat sitt intresse
för bevarandet af vårt lands historiska byggnader, säkerligen icke kommer
att låta detta intresse svika, då frågan gäller det betydelsefullaste bland
dem alla, ett byggnadsverk, hvars åstadkommande med rätta betraktats
som ett nationel storverk och hvars bevarande i värdigt skick derföre
bör ligga ättlingarna till dem, som under en af de bekymmerfullaste
tiderna i vår historia mäktade bringa detta verk till stånd, varmt om
hjertat.

Jag hemställer i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen

Första hufvwltitetn.

att för yttre restaurering af Stockholms slott bevilja ett extra
anslag af 500,000 kronor, att utgå under fem år, och deraf anvisa en
femtedel eller 100,000 kronor för år 1898.

Statsrådets öfriga ledamöter instämde i hvad
föredragande departementschefen sålunda hemstält och
föreslagit beträffande anslagen under första hufvudtiteln;
och behagade Hans Maj:t Konungen dertill
lemna bifall.

Ex protocollo:
Fredrik Zethelius.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1807.

1 Sami. 1 Afd.

Andra hufvudtiteln.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
torsdagen den 14 januari 1897

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,

Friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,
von Krusenstjerna.

Departementschefen statsrådet Annerstedt föredrog de frågor,
som rörde regleringen af andra hufvudtitelns stat, och yttrade dervid
beträffande:

Ordinarie anslag.

Departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli.

Genom nådig proposition den 31 januari 1896 har Eders Kongl.
Maj:t till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlagt förslag
till sådan ändring i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen, att den nu
stadgade inskränkning i rättigheten att meddela eller till tryck utlemna
Bih, till Biksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 1

[!•]

Höjning af
anslaget till
departementets
afdelning af
Kongl. Maj:ts
kansli.

Andra hufvudtiteln.

utdrag af kyrkoböcker eller andra själavården och kyrkodisciplin
rörande handlingar skall komma att gälla äfven i fråga om meddelande
af utdrag ur det i riket inrättade straffregister. Vid propositionen
var bilagdt ett af särskilde komiterade upprättadt förslag till
förordning angående straffregister, enligt hvilket förslag i justitiedepartementet
skulle till upplysning för vederbörande myndigheter
finnas ett straffregister, innehållande uppgifter angående dem, som
genom utslag af rikets domstolar blifvit dömda till straffarbete eller
fängelse eller för snatteri till böter, äfvensom angående dem, som
blifvit stälda under framtiden för gröfre brott. Uppgift till registret
skulle lemnas särskildt för en hvar, om hvilken blifvit så dömdt, som
nu är näinndt. Då denna proposition föredrogs inför Eders Kongl.
Maj:t, uttalades af då varande chefen för justitiedepartementet, att han
funnit komiténs förslag vara egnadt att ligga till grund för blifvande
bestämmelser i ämnet. Förslaget till ändring i förenämnde grundlagsbestämmelser
blef af Riksdagen antaget såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling.

I händelse detta förslag varder af Riksdagen slutligen antaget,
lära erforderliga medel böra anvisas för inrättandet af ett straffregister
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad komitén förordat. Lika med
komitén anser jag, att denna anstalt bör förläggas till justitiedepartementet.
Domstolarne och nedre justitierevisionen hafva redan nu skyldighet
att i och för rättsstatistiken insända till justitiedepartementet uppgifter
angående personer, som blifvit anklagade för gröfre brott och om
hvilka blifvit slutligen dömdt. De inom rättsstatistiken så benämnda brott
utgöras af dem, å hvilka kan följa dödsstraff, straffarbete eller afsättning
från embete eller tjenst, dock att, om, jemte straffarbete, äfven böter ingå
i strafflatituden, det anses för gröfre brott endast i det fall, att straffarbete
eller fängelse blifvit ådömdt. Dessa uppgifter meddelas särskildt
för hvarje ankdagad person och omfatta, så vidt uppgifterna angå de
sakfälde, hufvudsakligen de fall, i hvilka enligt komiténs förslag meddelanden
skulle ingå till straffregistret. Om de nya straffuppgifterna
affattas så, att de jemväl kunna användas för rättsstatistiken, behöfva
särskilda uppgifter för sistnämnda ändamål icke insändas i något af
de mål, i hvilka straffuppgift lemnas; och skulle följaktligen med en
sådan anordning inrättandet af ett straffregister, hvilket fördes vid
justitiedepartementets statistiska byrå, icke tillskynda domstolarne någon
nämnvärd tillökning i deras arbete. Förlägges deremot straffregistret
till någon annan embetsmyndighet, kommer detta att medföra en icke

Andra hufvudtiteln.

oväsentlig tillökning i domstolarnes arbetsbörda, då i sådan händelse,
jemte de uppgifter, hvilka skulle meddelas till straffregistret, de statistiska
uppgifterna fortfarande måste till justitiedepartementet insändas.''"Genom
straffregistrets förläggande till justitiedepartementet vinnes jemväl den
fördel, att större fullständighet i rättsstatistiken kan åvägabringas,
särskilt i fråga om återfall i brott. Inrättandet af ett straffregister
kan derjemte ske med minsta kostnad, derest det förlägges’till justitiedepartementet,
enär byråchefen för statistiska ärenden i nämnda departement
kan taga en väsentlig del i arbetet dermed.

Då kännedom om det sätt, hvarpå liknande anstalter i andra
länder äro organiserade, lärer vara egnad att lemna någon ledning för
bedömandet af arten och omfånget af det arbete, som komme att
erfordras för skötandet af ett straffregister, anordnadt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det af komitén uppgjorda förslag, torde det
tillåtas mig att här lemna en kortfattad redogörelse för de i Frankrike
inrättade casiers judiciaires, hvilka tjenat till förebild för liknande
anstalter i andra länder.

Grundtanken i denna inrättning är att på ett ställe förvara uppgifter
om alla de straffdomar, som afkunnats beträffande en och samma
person, på det att, så snart någon anklagas för brott, • erforderliga
upplysningar om hans föregående vandel skyndsamt må kunna anskaffas.
Man har i Frankrike ansett lämpligaste orten för förvarande af uppgifterna
om en för brott sakfäld person vara födelseorten. Derföre
har det föreskrifvits, att straffuppgifter angående en inom Frankrike
född person, om hvars födelseort visshet erhållits, sändes till
domstolen i den krets, inom hvilken han är född. I justitieministeriets
statistiska byrå samlas straffuppgifter om sakfälda personer, som äro
födda i utlandet eller i kolonierna eller hvilkas födelseort icke kunnat
utrönas. Straffuppgifterna förvaras i en casier, hvilken benämning
ursprungligen betecknar ett skåp, indeladt i fack, lämpliga för förvarande
af handlingar. Här ordnas, straffuppgifterna alfabetiskt, och,
derest flera uppgifter rörande en och samma person finnas, läggas de
tillsammans i kronologisk ordning i ett omslag, å hvilket skrifves den
ifrågavarande personens namn. Till casiers judiciaires ingå från domstolarne
uppgifter om sådana utslag, genom hvilka allmän domstol eller
krigsdomstol dömt till straff för brott, med undantag af dels enkla

4 Andra hufvudtiteln.

polisförseelser och dels öfverträdelser af skogs- och tullförfattningar
med flera dylika förordningar, då ej högre straff än böter ådömts.
Vidare ingå uppgifter om utslag, hvarigenom advokat eller tjensteman
dömts till disciplinär bestraffning eller hvarigenom någon blifvit försatt
i konkurs eller undfått rehabilitation eller hvarigenom minderårig
öfverlemnats till allmän uppfostringsanstalt. Så snart ett utslag af
ofvannämnda innehåll vunnit laga kraft, åligger det en vid domstolen
anstäld tjensteman (greffier) att upprätta en straffuppgift, angifvande
först den dömdes familjenamn, hans förnamn, binamn, om han har sådana,
hans föräldrars namn, hans födelsedag, födelseort, hemvist, yrke, civilstånd
med mera, som kan tjena till att individualisera den dömde. Vidare antecknas
domstolens namn, det brott, för hvilket den ifrågavarande personen
blifvit sakfäld, det ådömda straffet med mera. Straffuppgiften öfverlemnas
till den vid domstolen anstälde allmänna åklagaren, hvilken har att
underkasta den en sorgfällig granskning och, der så erfordras, tillse, att
nödiga rättelser blifva vidtagna. Derefter skall åklagaren förse straffuPPgiften
med sin påskrift och sända den till allmänna åklagaren vid
den öfverrätt, under hvilken domstolen lyder. Sistnämnde embetsman
skall efter förnyad granskning af straffuppgiften föranstalta om dess
öfversändande till domstolen i den krets, inom hvilken den sakfälde
är född. Då straffuppgiften ankommit till denna domstol, i hvilkens
casier uppgiften skall förvaras, granskas den ytterligare med ledning
af de hos domstolen förvarade civilståndsregistren i ändamål att fä
utrönt, huruvida de i straffuppgiften befintliga anteckningar om den
sakfäldes födelsetid, födelseort m. m. äro rigtiga. Om hans namn
icke. finnes upptaget i civilståndsregistren, öfversändes straffuppgiften
till justitieministeriet. Den noggrannhet, som vid straffuppgifternas
ordnande iakttages, möjliggör i de flesta fall att med lätthet återfinna
uppgifterna rörande en namngifven person. Till ytterligare säkerhet,
att ej vid meddelande af upplysningar ur casiern någon uppgift förbises,
och till kontroll i öfrigt är stadgadt, att vid hvarje domstol skall
föras ett särskildt alfabetiskt namnregister öfver alla i dess casier
förvarade straffuppgifter. Till förekommande af den olägenhet, att de
särskilda casiers i det oändliga skulle tillväxa, är föreskrifvet, att straffuppgifter
rörande dem, om hvilkas död säker underrättelse erhålles,
skola från casiern afskiljas, och att hvart tionde år skall företagas
en utgallring af straffuppgifter rörande personer, som uppnått mera
än åttio års ålder. Dessa föreskrifter hafva visserligen icke kunnat
hindra, att en del casiers nått en betydande omfattning, men upp -

Ändra hnfvudtiteln.

lysningar jemväl från dessa omfångsrika casiers lemnas fortfarande
med erforderlig skyndsamhet och ordning. Utdrag ur en casier judiciaire
meddelas på en blankett enligt faststäldt formulär och skall innefatta
ett sammandrag af alla i casiern befintliga straffuppgifter beträffande
den ifrågavarande personen eller, i händelse ingen straffuppgift om
honom finnes, ett meddelande derom.

Enligt komiténs förslag skulle hos oss uppgifter till straffregistret
meddelas enligt två särskilda formulär, af komitén benämnda straffuppgift
A och straffuppgift B. Den förra skulle blifva den för straffregistret
egentligen grundläggande och borde upptaga den dömdes
namn och andra meddelanden, som tjena till hans individualiserande,
domstolens namn, utslagets dag och nummer i domboken, brott, för
hvilket den lagförde blifvit dömd till ansvar eller stäld under framtiden,
tillämpade lagrum samt ådömdt straff, så ock annan påföljd
enligt strafflagen. Sådan straffuppgift skulle lemnas från den domstol,
som först dömt så, att uppgift derom bör i registret finnas, således i
regeln af underdomstol men äfven från högre instans i de fall, der den
högre instansen omedelbarligen dömt, eller, i besvärs- eller underställningsmål,
någon blifvit sakfäld, om hvilken straffuppgift icke redan
i målet meddelats. Den senare uppgiften — straffuppgift B — skulle
meddelas af hofrätt och nedre justitierevisionen i besvärs- eller underställningsmål
i fråga om sådana tilltalade, angående hvilka straffuppgift A
meddelats, och korume följaktligen att utgöra ett supplement till denna.
I justitiedepartementet skulle straffuppgifterna A, ordnade på grund
af familjenamnens begynnelsebokstäfver, förvaras i skåp med särskilda
fack efter bokstafsföljden. Förekomma flera uppgifter af detta slag
om samma person under samma familjenamn, förvaras uppgifterna
tillhopa inom ett omslag, å hvilket tecknas familjenamnet jemte förnamn
och födelsetid. Finnes enligt straffuppgift någon hafva, utom
det ursprungliga familjenamnet, användt andra tillnamn, inskrifves
hvarje sådant tillnamn å en särskild blankett med tillägg af förnamn
och födelsetid samt hänvisning till hufvuduppgiften; och skola dessa
blanketter i facken'' inläggas efter de inskrifna namnens begynnelsebokstäfver.
Ur straffuppgift B skall, ofördröjligen efter det sådan
uppgift till registret inkommit, göras kortfattad anteckning å straff -

Andra hufvudtiteln.

uppgift A om namnet å den myndighet, som sist dömt, utslagets dag
och målets utgång. Straffuppgift B inlägges i särskild^ för dylika
uppgifter afsedt registerskåp, i hvilket uppgifterna förvaras i enahanda
ordning, som i fråga om straffuppgift A är föreskrifven. I vissa fall
skulle, med ledning af meddelanden från fångvårdsstyrelsen, anteckningar
å straffuppgifter göras om utståndna straff. Straffuppgift borde afskiljas
ur registret då den, som afses i uppgiften, veterligen aflidit eller då
nittio år förflutit från hans födelseår samt derest den, om hvilken uppgiften
meddelats, enligt vunnen upplysning genom laga kraft egande
utslag blifvit frikänd eller ock ansetts skyldig allenast till ansvar af
den beskaffenhet, att registret icke skall derom innehålla uppgift, öfver
de till registret hörande straffuppgifterna A skola föras anteckningar,
utvisande för hvarje särskildt fack i registerskåpen antalet af de straffuppgifter,
som skola finnas i facket förvarade. Utdrag af registret
meddelas, då framställning derom göres af Konungens befallningshafvande,
domstol, allmän åklagare eller annan myndighet, den der
enligt lag eger förordna om häkte å person, hvilken hålles misstänkt
för brott; så ock på begäran af fångvårdsstyrelsen. Till andra myndigheter,
än nu är sagd!, skall registerutdrag lemnas, der sådant blifvit
begärdt för visst ändamål, som af chefen för justitiedepartementet godkännes.
Registerutdrag skall afsändas genast eller sist dagen efter
det begäran om detsamma kommit justitiedepartementets statistiska
byrå tillhanda.

På grund af sifferuppgifterna i de af chefen för justitiedepartementet
och af fångvårdsstyrelsen afgifna underdåniga embetsberättelser
för år 1890 har komitén beräknat, att hela antalet straffuppgifter, som
från domstolarne och nedre revisionen årligen komme att till straffregistret
insändas, skulle uppgå till omkring 3,500. För hvarje söckendag
skulle sålunda inkomma i medeltal 12 straffuppgifter dels från
första domstol och dels från högre instanser, om hvilka senare uppgifters
innehåll måste göras anteckningar å de från första domstol
inkomna. Härtill böra läggas ingående meddelanden om utståndet
straff, hvilka dock ej torde komma att afse större antal personer än
högst 8 i medeltal för hvarje dag, samt underrättelser från fångvårdsstyrelsen
om ett mindre antal årligen inträffande dödsfall. Med beräkning
att medeltalet af de dömdes ålder vid brotts föröfvande utgör omkring
25 år, har komitén, då uppgifterna med vissa undantag komme att
förvaras till dess 90 år förflutit från den dömdes födelseår, ansett, att
hvarje uppgift skulle komma att vid anstalten förvaras under en tid

Andra hufvudtiteln.

af 65 år i medeltal, och att anstalten, sedan den nått sin fulla utveckling,
skulle komma att innehålla 227,500 uppgifter, då likväl afdrag
ej skett för ett ej närmare bestämbart antal uppgifter rörande dömda,
hvilka af högre instans blifvit frikända eller ansetts skyldiga allenast
till ansvar af den beskaffenhet, att uppgift derom icke skall i registret
förvaras, äfvensom rörande dem, om hvilkas död anstalten erhållit
säker kännedom. Om upplysning komme att begäras rörande alla för
gröfre och ringare brott tilltalade och rörande dem, som häktats för
lösdrifveri, skulle enligt komiténs beräkning dagligen komma att expedieras
omkring 50 meddelanden, men då en mycket stor del af de
tilltalade lagförts endast för ringa förbrytelser, anser komitén att i
verkligheten siffran blifver lägre.

Mot de af komitén gjorda beräkningar af antalet strafifuppgifter,
som skulle till anstalten inkomma, och af omfattningen af den dagliga
expedition, som emottagandet af förfrågningar och dessas besvarande
skulle medföra, synes mig icke vara något att erinra. Beräkningarne
äro, såsom ofvan är nämndt, till hufvudsakligaste delen uppgjorda
med ledning af officiella berättelser för år 1890, och de derpå följande
årens statistik gifver vid handen, att arbetets omfattning icke kommer
att blifva mindre, än komitén beräknat.

Vid anstalten måste föras ett särskildt diarium. För närvarande
föres på registratorns ansvar af eu amanuens i justitiedepartementet
ett särskildt diarium öfver alla inkommande statistiska ärenden. Detta
diarium bör hädanefter föras i justitiedepartementets statistiska byrå och
jemväl upptaga alla till straffregistret inkommande uppgifter och förfrågningar
med anteckning om vidtagna åtgärder. Alla straffuppgifter måste,
innan de inläggas i sina fack, underkastas en omsorgsfull granskning,
hvarvid bör tillses, att de äro affattade i föreskrifven form, att de innehålla
allt, hvad de skola innehålla, att inga otydligheter eller origtigheter
förekomma m. m. I händelse något är att anmärka mot en straffuppgift,
bör skrifvelse med begäran om nödiga rättelser eller kompletteringar
genast aflåtas till vederbörande. När straffuppgift är i det
skick, att den kan inläggas i sitt fack, bör en afskrift tagas af densamma,
på det att afskriften må kunna användas för rättsstatistiken.
Straffuppgifterna skola sedermera ordnas och inläggas i sina fack,
hvarjemte en särskild förteckning å de i hvarje fack förvarade uppgifterna
skall föras. När begäran om registerutdrag göres, skall vederbörligt
fack genomgås och svar expedieras. Om ingen straffuppgift
rörande den ifrågavarande personen finnes och svaret således blifver
helt enkelt nekande, torde en anteckning i diariet vara tillfyllest för

Andra hnfvudtiteln.

kontroll derå, att Bvar blifvit behörigen expedieradt, men i annat fall
bör ett koncept uppsättas och justeras ^samt en utgående expedition i
öfverensstämmelse dermed utfärdas. Å straffuppgifterna skola, när
anledning dertill förekommer, verkställas anteckningar om högre domstols
beslut, om verkstälda straff m. m.

Det arbete, som förandet af straffregistret och meddelandet af
begärda upplysningar derur kräfva, synes mig, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad komitén antagit, kunna verkställas af byråchefen
för statistiska ärenden i justitiedepartementet med tillhjelp af en kanslisekreterare,
hvilken jemväl bör föra det särskilda diariet, samt nödigt
skrifbiträde; och torde vid sådant förhållande framställning böra göras
derom, att anslaget till justitiedepartementet ökas enligt följande tillläggsstat: -

1 kanslisekreterare:

lön

2,500

tjenstgörings penningar -

1,500

Summa | efter 5 år kan lönen höjas med
>500 kronor och efter 10 år med
4 000 '' ytterligare 500 kronor.

Den närmare fördelningen af göromålen mellan byråchefen och
den å statistiska byrån anstälde kanslisekreteraren torde, innan nödig
erfarenhet under arbetets utförande vunnits, icke böra definitivt fastslås.
Till en början torde göromålens behöriga gång bäst befordras,
om byråchefen och kanslisekreteraren samfäldt deltaga i arbetet och
således utan bestämd fördelning af göromålen lemna hvarandra det
biträde, som af behofvet påkallas. Byråchefen bör följaktligen utöfver
ledningen och kontrollen af arbetet i dess helhet jemväl
personligen deltaga i göromålen i alla deras detaljer. Ansvaret för
straffregistrets behöriga handhafvande måste emellertid hvila å byråchefen.
Sjelf bör han derföre granska hvarje inkommen straffuppgift
samt, i händelse af behof, genom skriftvexling med vederbörande inhemta
de för rättelsers vinnande eller straffuppgifters kompletterande
erforderliga upplysningar och sålunda bringa straffuppgifterna i det
skick, att de kunna i registerskåpen inläggas. Det torde äfven böra
tillkomma byråchefen att å straffuppgifter göra föreskrifna anteckningar
om högre domstols beslut och om verkstälda straff, äfvensom att afskilja
uppgifter ur registret i de fall, då sådan åtgärd skall vidtagas.
Vidare bör han tillse, att diariet föres med ordning och fullständighet,
att föreskrifna förteckningar verkställas, att svar å inkomna förfrågningar
blifva noggrant och skyndsamt expedierade, samt i allmänhet
att allt arbete blifver behörigen fullgjordt.

Då byråchefens för statistiska ärenden tid synes blifva fullt upptagen
med det arbete, som för straffregistrets- handhafvande tillika

Andra hufradtiteln.

med rättsstatistikens bearbetning kräfves, lärer det icke kunna ifrågasättas,
att han skall fortfarande vara underkastad den förpligtelse,
som vid 1878 års lönereglering blef med afseende å beskaffenheten af
byråchefens då varande göromål honom ålagd, nemligen att antingen
sjelf verkställa en del af de beräkningar, som kunde af biträden utföras,
eller ock med någon del af sin egen aflöning bekosta hvad till
räknebiträden åtginge utöfver det af anslaget till amanuenser, vikariatsersättningar,
renskrifning m. m. för närvarande till biträde åt byråchefen
anvisade belopp 2,000 kronor. Det arbete, som byråchefen på
grund af omförmälda särskilda förpligtelse haft att bekosta, derest han
icke sjelf medhunnit det, torde för framtiden böra bestridas af nyssnämnda
anslag, af hvilket anslag jemväl bör utgå kostnaden för skrifbiträde,
som i och för straffregistrets förande och deraf föranledd expedition blir
af nöden. En tillökning i nämnda anslag, hvars nu varande belopp icke
medgifver bestridande af dessa kostnader, lärer derföre erfordras, och
synes en förhöjning af anslaget med 2,000 kronor vara tillräcklig för
fyllande af det ökade behofvet.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag underdånigst hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen:

att, under förutsättning att propositionen med
förslag till ändring i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
varder af Riksdagen bifallen, öka anslaget till
justitiedepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli
dels, enligt förestående förslag till tilläggsstat, med aflöning
till eu kanslisekreterare 4,000 kronor och dels
med ofvan föreslagna förhöjning i anslaget till amanuenser,
vikariatsersättningar, renskrifning m. m. 2,000
kronor, hvadan hela anslaget till justitiedepartementets
afdelning af kansliet, nu upptaget till 35,800 kronor,
skulle i 1898 års riksstat uppföras med 41,800 kronor;

samt att för åtnjutande af de i tilläggsstaten
upptagna löneförmåner stadga enahanda vilkor, som
äro föreskrift^ för innehafvare af löner å 1878 års
aflöningsstat.

Högsta domstolen och nedre justitierevisionen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t den 9 innevarande månad beslutit att
i nådig proposition förelägga Riksdagen förslag till lag angående Kongl.
Bih. till Biksd. Frot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 2

[2-1

Höjning af
anslaget till
högsta domstolen.

Andra hnfvndtiteln.

[3.]

Höjning af
anslaget till
nedre justitierevisionen.

Maj:ts högsta domstols tjenstgöring på afdelningar, enligt hvilket förslag
antalet ledamöter i högsta domstolen skulle ökas från 16 till 18,
har jag nu att göra underdånig framställning om de tillägg i anslagen
under andra hufvudtiteln, som af förslagets godkännande föranledas.

I sådant hänseende erfordras i främsta rummet aflöning åt två
nya justitieråd; och torde desse böra komma i åtnjutande af enahanda
löneförmåner, som enligt gällande stat tillkomma ledamot i högsta
domstolen.

Jag hemställer således, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen:

att, under förutsättning att den särskildt aflåtna
propositionen med förslag till lag angående
Kongl. Maj:ts högsta domstols tjenstgöring på afdelningar
varder af Riksdagen bifallen, höja anslaget till
högsta domstolen, nu upptaget till 162,700 kronor,
med löner till 2 justitieråd, tillhopa 20,000 kronor,
hvadan anslaget skulle i 1898 års riksstat uppföras
med 182,700 kronor;

och att för åtnjutande af sagda aflöningar stadga
enahanda vilkor, som vid fastställandet af nu gällande
lönestat för högsta domstolen blifvit bestämdt.

Föredragningen i högsta domstolen uppehälles för närvarande af
8 ordinarie och 3 konstituerade revisionssekreterare, hvarjemte under
de senare åren en extra revisionssekreterare varit i nedre justitierevisionen
anstäld. Då antalet af de på högsta domstolens båda afdelningar
belöpande föredragningsveckor för år uppgår till sammanlagdt
68, kommer följaktligen på en hvar af de 12 revisionssekreterarne ej
fullt 6 veckors föredragning. Enligt ofvanberörda lagförslag skall
arbetet i högsta domstolen så ordnas, att föredragningstiden ökas med
8 veckor och, der högsta domstolen med hänsyn till antalet af de på
dess handläggning beroende mål och ärenden finner sådant nödigt, med
ytterligare 4 veckor. Med afseende å det stora antal oafgjorda mål,
som för närvarande förefinnes, torde det med allt fog kunna antagas,
att högsta domstolen under en följd af år kommer att åt arbetet egna
hela den tid, förslaget medgifver, och att således föredragningstiden
för år förlänges med 12 veckor. Då det ej kan ifrågasättas att å
revisionssekreterarne lägga tyngre arbetsbörda än den de för närvarande
bära, torde följaktligen anställandet af 2 nya revisionssekreterare icke

Andra hnfvudtiteln.

kunna undvikas. Fråga uppstår dervid, huruvida desse böra tillsättas
på ordinarie stat eller medelst konstitutorial. Vid underdånig föredragning
den 17 december 1875 af förslag till lönereglering för nedre
justitierevisiouen förevar samma fråga i afseende å de 3 rotlar, som
vid denna tid förestodos af konstituerade revisionssekreterare. Det ansågs
emellertid då lämpligast att vidblifva det bestående. Såsom skäl
härför åberopades, att revisionssekreterareembetet kräfde egenskaper,
hvilka svårligen kunde med säkerhet bedömas utan profvet af embetets
utöfning under någon tid, och att det derföre vore önskvärd!,, att tillfälle
till eu sådan pröfvotid bereddes genom konstitutorial innan fullmagt
å embetet meddelades; hvartill komme, att de, som konstituerades
till revisionssekreterare, vanligen vore så mycket yngre än de, som befordrades
till hofrättsråd, att de kunde åtnöjas med en något lägre aflöning,
och att, då en ordinarie revisionssekreterares lön icke skäligen
borde sättas lägre än ett hofrättsråds, det icke heller från denna synpunkt
vore olämpligt att bibehålla en grad af konstituerade revisionssekreterare
med något lägre arfvoden än de ordinaries löner. Äfven
om hvad sålunda anförts icke eger sin fulla tillämplighet då fråga nu
är att, med bibehållande af förutvarande 3 konstituerade revisionssekreterare,
öka antalet föredragande i högsta domstolen, synes dock
åtminstone för det närvarande anledning ej förefinnas att medelst fullmagt
tillsätta de nya revisionssekreterareembetena. Deremot torde giltig
grund saknas att bestämma aflöningen för dessa nya embeten till allenast
det belopp, som konstituerad revisionssekreterare nu eger uppbära, eller
5,800 kronor. De, hvilka erhålla uppdrag att tjenstgöra såsom revisionssekreterare,
äro i allmänhet assessorer i hofrätt. Aflöningen till
en assessor utgår till en början med 5,300 kronor och höjes efter 5
års tjenstetid till 5,800 kronor. Då, i händelse antalet konstituerade
revisionssekreterare ökas och derigenom äfven tiden för tjenstgöringen såsom
konstituerad i allmänhet förlänges, det lätteligen kan inträffa, att innehafvare
af dylik befattning i sin egenskap af assessor skulle ega uppbära
en aflöning af 5,800 kronor, synes billigheten fordra, att han för
den mera betungande tjenstgöringen som revisionssekreterare inom en
icke alltför lång tid kommer i åtnjutande af en något högre godtgörelse.
Aflöningen för de föreslagna nya revisionssekreterareembetena torde
således böra sättas till 6,400 kronor, motsvarande ordinarie revisionssekreterares
löneförmåner, hvilken högre aflöning skulle komma dem
till godo, som längsta tiden innehaft konstitutorial, och på detta sätt
för desse motsvara ett ålderstil lägg. Mellan sådan revisionssekreterare
och ordinarie innehafvare af dylikt embete förefinnes i allt fall den

Andra hufvudtiteln.

olikhet, att den senare efter fem års tjenstetid eger att komma i åtnjutande
af ett ålderstillägg å 600 kronor, hvarigenom hans aflöning
höjes till 7,000 kronor.

Enligt justitierevisionsexpeditionens nuvarande organisation äro
för en hvar af de i lönestaten upptagne 11 revisionssekreterarne anstälde
1 protokollssekreterare och 1 amanuens. I öfverensstämmelse
härmed torde, derest 2 nya revisionssekreterareembeten inrättas, medel
böra anvisas till aflöning åt ytterligare 2 protokollssekreterare och 2
amanuenser. Af dessa tjenstemän tillsättas amanuenserna endast på
förordnande. Samtliga nuvarande protokollssekreterare hafva åter fullmagt
på sina befattningar. I likhet med hvad ofvan föreslagits i afseende
å revisionssekreterarne torde dock de båda nya protokollssekreterarebefattningarne
lämpligen kunna tillsättas medelst konstitutorial.

För den förhöjning i anslaget till nedre justitierevisionen, som
sålunda skulle erfordras, är närmare redogjordt. i följande af mig uppgjorda
förslag till tilläggsstat, afsedd att tillämpas från och med år
1898:

1 konstituerad revisionssekreterare
1 d:o d:o

1 konstituerad protokollssekreterare
1 d:o d:o

1 amanuens ............................................

1 d:o .............................................

arfvoden	tjenstgörings- penningar.	renskrifnings- penningar.	summa.
4,400	2,000	— ——	6,400
4,400	2,000	—	6,400
2,500	1,200	300	4,000
2,500	1,200	300	4,000
—	1,000	—	1,000
—	1,000	—	1,000

Summa kronor 22,800.

Till gratifikationer åt extra ordinarie tjenstemän och extra ordinarie
vaktmästare äro för närvarande å nedre justitierevisionens stat
anslagne 700 kronor. Redan länge har af nedre revisionen framhållits,
att detta belopp är för det dermed afsedda ändamål otillräckligt,
och med hänsyn till ifrågavarande embetsverks omfattning synes
äfven uppenbart att så är förhållandet. Särskild! känbart har behofvet
af ökadt anslag till gratifikationer varit under de senare åren, då af
dertill anvisade medel skolat utgå ersättning till de extra ordinarie

Andra hnfrndtiteln.

tjensteman, hvilka den extra revisionssekreterare, som, på sätt ofvan
erinrats, denna tid varit i nedre revisionen anstäld, i saknad af fast
amanuensbiträde varit nödsakad att anlita för erhållande af behöflig
hjelp vid målens beredning och expediering. En sådan extra revisionssekreterare
lärer icke heller för framtiden kunna undvaras förr än den
nuvarande balansen af mål och ärenden hunnit nedbringas till normal
storlek. I nu angifna förhållanden förefinnes, efter hvad mig synes,
giltigt skäl för höjande af anslaget till gratifikationer, hvartill ytterligare
kommer, att genom ett bifall till förevarande framställning i
öfrigt nedre revisionen skulle förstärkas med två rotlar, hvarigenom
äfven ökad användning af de extra ordinarie tjenstemännen föranledes.
Eu förhöjning af ifrågavarande anslag med 1,200 kronor anser jag mig
följaktligen böra tillstyrka.

Derest, på sätt ofvanberörda proposition innehåller, lagen angående
Kongl. Maj-.ts högsta domstols tjenstgöring på afdelningar kommer att
träda i kraft den 1 nästkommande maj, erfordras redan under innevarande
år medel för bestridande af deraf föranledda aflöningar, men
torde för bekostande af dessa utgifter hufvudtitelns allmänna besparingar
kunna anlitas.

På grund af hvad jag nu anfört får jag underdånigst hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen:

att, under ofvan omförmälda förutsättning att
den särskildt aflåtna propositionen med förslag till
lag angående Kongl. Maj:ts högsta domstols tjenstgöring
på afdelningar varder af Riksdagen bifallen, dels godkänna
förestående tillägg till nedre justitierevisionens
stat, dels ock medgifva förhöjning från 700 kronor
till 1,900 kronor af det å samma stat uppförda anslag
till gratifikationer åt extra ordinarie tjensteman och
extra ordinarie vaktmästare samt sålunda öka anslaget
för nedre justitierevisionen, nu upptaget med 134,000
kronor, till 158,000 kronor;

och att för åtnjutande af de löneförmåner, som
finnas upptagna i nyssnämnda tillägg till denna stat,
stadga enahanda vilkor, som äro föreskrifna för innehafvare
af de på samma stat nu uppförda aflöningar.

Andra hnfvndtiteln.

Fångvården.

[4.] Jemlikt Eders Kong]. Maj:ts beslut den 31 maj 1895 hafva central Minskning

af fängelset å Norrmalm och det dermed förenade kronohäktet blifvit under
bestämda an- år 1896 indragna och de i centralfängelset förvarade qvinliga gemengarsetvdrdfä0nch
samhetsfångarne förflyttats till de för deras emottagande ändrade och
underhåll utvidgade centralfängelserna i Norrköping och Göteborg.

Genom dessa åtgärder uppkommer någon besparing, som möjliggör
motsvarande nedsättning af de till fångvården beviljade anslag.

Så hafva, då bland de vid centralfängelset anstälde tjenstemän
kamreraren och bevakningsbefälhafvaren endast varit förordnade att
tills vidare sköta dessa befattningar, af de å bestämda anslaget till fångars
vård och underhåll uppförda belopp aflöningarne till desse befattningshafvande,
för kamreraren 1,900 kronor och för bevakningsbefälhafvaren

1,500 kronor, vid indragningen upphört att utgå. Jag hemställer således,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

att minska bestämda anslaget till fångars vård
och underhåll med belopp, motsvarande å detta anslag
nu anvisade löneförmåner till kamrerare och bevakningsbefälhafvare
vid indragna centralfängelset å Norrmalm,
tillhopa 3,400 kronor.

Direktören vid
indragna centralfängelset
å
Norrmalm
Carl Robert

allmänna indragningsstalen.

Direktörsbefattningen vid nämnda centralfängelse, för hvilken å bestämda
anslaget till fångars vård och underhåll finnes uppförd en aflöning
^ 3,700 kronor, innehades vid fängelsets indragning af direktören Carl

Wibergs öfver- Robert Wiberg. Beträffande denne tjensteman har fångvårdsstyrelsen i
flyttning å underdånig skrifvelse den 29 sistlidne september anfört: att Wiberg, som
vore född den 14 april 1835, den 15 maj 1860 inträdde i fångvårdens tjenst,
i det han då af styrelsen förordnades att för viss tid uppehålla bevakningsbefälhafvarebefattningen
vid kronohäktet i Norrtelje; att han sedermera,
efter att å olika tider hafva innehaft tjensteförordnanden vid sistnämnda häkte
och vid straff- och arbetsfängelset å Norrmalm, den 29 december 1862
erhöll styrelsens konstitutorial å bevakningsbefälhafvarebefattningen vid
fängelset å Norrmalm och den 4 mars 1867 å direktörs- och redogörarebefattningen
vid straffängelset i Göteborg samt slutligen den 5
februari 1883 af styrelsen konstituerades och förordnades att vara direktör
vid straff- och arbetsfängelset å Norrmalm; att Wiberg enligt kon -

Andra hnfvudtiteln.

stitutorialet vore tillförsäkrad de med hans tjenst åtföljande löneförmåner
under vissa i konstitutorialet angifna vilkor och förbehåll, deribland icke
förekomme stadgande om skyldighet för tjensteinnehafvaren att låta sig
förflyttas till annan tjenst eller i öfrigt någon bestämmelse, som vid
indragningen af tjensten kunde förringa hans rätt till fortsatt uppbärande
af honom tillförsäkrad aflöning; att å ordinarie stat uppförde tjensteman
vid fångvårdsanstalterna, enligt de för deras pensionering gällande,
i Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 2 juli 1875 angifna grunder, icke
ens efter uppnåendet af den ålder, då de blefve berättigade till pension,
vore förbundne att med åtnjutande af sådan afgå från tjensten; att den
af Riksdagen faststälda lönestat för ifrågavarande befattning upptoge
följande aflöningsförmåner nemligen, vid centralfängelset: lön 3,000
kronor, skrifvarearfvode 400 kronor samt ålderstillägg 400 kronor efter
5 och ytterligare 300 kronor efter 10 år, och vid kronohäktet: arfvode
med 300 kronor; att, enligt den af Eders Kongl. Maj:t faststälda stat
å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, direktören vid centralfängelset
å Norrmalm vore tillerkänd förmånen af tjenstebostad äfven-''
som löneved med 23 kubikmeter björk- och 11 kubikmeter barrved;
att Wiberg dessutom, på grund af Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den
14 november 1873 angående fördelningen af inkomsten för de i länsoch
kronohäktena förvarade fångars arbeten, årligen efter derom gjorda
framställningar blifvit af styrelsen tillerkänd andel i nettoinkomsten af
arbetena vid kronohäktet, hvarjemte han af de fängelset tillhörande
jordområden haft en del åt sig upplåten såsom planteringsland; att Wiberg
i skrifvelse till fångvårdsstyrelsen den 12 sistlidne september gjort
anspråk derå, att samtliga nu angifna förmåner eller full ersättning derför
skulle jemväl efter upphörandet af hans tjenstgöring vid fängelset
fortfarande komma honom till del; att, hvad först beträffade det åt direktören
anvisade skrifvarearfvode 400 kronor, detta enligt fångvårdsstyrelsens
åsigt icke vore af beskaffenhet att utgöra aflöning i vanlig
mening, utan utgått såsom ersättning för skrifgöromål för att bereda
direktören tillfälle att utan minskning i hans egentliga lön skaffa sig
skrifbiträde, hvadan detta arfvode efter upphörandet af direktörens
tjenstgöring icke vidare syntes böra till honom utgå; att förhållandet
vore enahanda med den af honom uppburna andel i arbetsförtjensten
vid kronohäktet, enär staten i fråga om arbetet vid cellfängelserna
endast velat draga försorg derom, att tillgång till sådant skulle finnas,
men icke för egen räkning toge någon del af den deraf inflytande
inkomst, som enligt förenämnda nådiga bref den 14 november 1873
fördelades mellan fångarne och fängelsernas besparingskassor samt

Andra hufvndtiteln.

öreståndaren och andra befattningshafvande vid fängelset såsom ersättning
för deras bestyr med arbetet, och staten således, om af en
eller annan anledning arbetet vid dylikt fängelse upphörde, icke
vore skyldig att hålla fängelseföreståndaren skadeslös för derigenom
tilläfventyrs förlorad inkomst, helst i fängelsernas stater någon dylik
inkomst för honom icke funnes omnämnd; att, i fråga om Wibergs
anspråk på ersättning för de till honom upplåtna planteringsland,
styrelsen, samtidigt med Wibergs utnämning till direktörstjensten, enligt
beslut den 5 februari 1883 medgifvit, att någon del af den mark,
som af ålder varit upplåten till planteringsland åt hans företrädare,
finge användas af direktören vid centralfängelset, men med uttryckligt,
förbehåll att detta medgifvande skulle gälla endast tillsvidare
samt att fängelsedirektören skulle vara pligtig att, derest jorden
för fångvården eller annat allmänt behof erfordrades, utan rätt
till åtnjutande af vederlag afträda det till honom upplåtna området,
genom hvilka vilkor Wiberg måste anses vara betagen all rätt till
ersättning för berörda förmån, som icke varit honom genom konstitutorial
eller stater tillerkänd; samt att såsom förmåner, hvilka på sistnämnda
grund borde anses Wiberg tillförsäkrade, endast kunde räknas
hans af Riksdagen faststälda lön vid centralfängelset och hans arfvode
vid kronohäktet samt de af honom intjenta begge ålderstilläggen, äfvensom
den honom i staten å förslagsanslaget tillerkända förmånen af
tjenstebostad och vedbrand, hvilka löneförmåner, med uppskattning af
bostaden till 1,000 kronor och tjensteveden till 175 kronor för år,
belöpte sig till sammanlagdt 5,175 kronor; och har fångvårdsstyrelsen
tillika — under förutsättning att Eders Kongl. Maj:t, i enlighet med
hvad som jemlikt nådigt bref den 31 maj 1895 iakttagits rörande kamreraren
vid indragna kronoarbetsstationen å Tjurkö Th. Grahl, torde
finna skäligt att hos Riksdagen föreslå Wiberg till pension å allmänna
indragningsstaten, och med erinran, att då Wiberg, hvilken genom
orsaker, som vore af honom fullkomligt oberoende, försattes ur tjenstgöring,
i annat fall efter all sannolikhet under lång tid kunnat med
oförminskade krafter på tillfredsställande sätt uppehålla sin befattning,
billighet och rättvisa kräfde, att han fortfarande komme i åtnjutande
af ett, berörda enligt stater och konstitutorial honom tillförsäkrade löneförmåner
motsvarande belopp — hemstält, att Wiberg måtte från början
af år 1898 å allmänna indragningsstaten tillerkännas pension till belopp
af 5,175 kronor, dock att såsom vilkor derför borde, på sätt vid 1877
års riksdag skedde vid öfverflyttning till allmänna indragningsstaten af

Andra hufvudtiteln.

vissa embete- och tjensteman i statskontoret, stadgas skyldighet för
Wiberg att, om han blefve befordrad till annan tjenst med lön på rikets
stat, afstå från eller vidkännas afdrag å pensionen.

I häröfver infordrad! underdånigt utlåtande har statskontoret tillstyrkt
hvad fångvårdsstyrelsen föreslagit; och får jag med stöd af hvad
sålunda förekommit underdånigst hemställa, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen:

att direktören vid indragna centralfängelset å
Norrmalm Carl Robert Wiberg måtte få å allmänna
indragningsstaten öfverflyttas, med rätt för honom att å
sagda stat från och med år 1898 under sin återstående
lifstid uppbära årlig lön till belopp af 5,175
kronor, dock med vilkor att, i händelse Wiberg efter
förflyttning till indragningsstaten varder befordrad till
annan tjenst med lön på rikets stat, han skall vara
pligtig att i allo frånträda lönen å indragningsstaten,
derest denna understiger eller är lika med den
nya lönen, samt att, å den förra vidkännas motsvarande
afdrag, i den mån den öfverstiger berörda
nya lön.

Om denna framställning af Riksdagen bifalles, lärer jemväl det [5.]
för ifrågavarande direktörsbefattning å bestämda anslaget till fångars Ytterligareo
vård och underhåll uppförda aflöningsbelopp 3,700 kronor kunna in- Ostämd!9an
dragas. Jag hemställer alltså i underdånighet, att Eders Kongl. Makttm/åntacktes
vidare föreslå Riksdagen: underhåll.

att, under förutsättning att framställningen om
direktören Carl Robert Wibergs öfverflyttning på allmänna
indragningsstaten bifalles, minska bestämda
anslaget till fångars vård och underhåll ytterligare
med belopp, motsvarande å nämnda anslag nu anvisade
löneförmåner till direktören vid centralfängelset
å Norrmalm, eller 3,700 kronor.

Äfven i förslagsanslaget till fångars vård och underhåll lärer i följd
af centralfängelsots å Norrmalm indragning någon nedsättning kunna
ske. Då storleken af denna nedsättning är beroende af det beslut,

Bih. till Biksd. Brok 1897. 1 Sami. 1 Afd. 3

Andra hufvudtiteln.

Pension åt
åtskillige vaktbetjente
vid
indragna centralfängelset
ä
Norrmalm.

som kan varda fattadt i afseende å vissa vid detta fängelse anstälde
befallningshafvande, torde det tillåtas mig att till en början yttra mig
rörande dem.

Af den till sagda fängelse börande vaktbetjening har, enligt hvad
fångvårdsstyrelsen i ofvanberörda underdåniga skrifvelse den 29 sistone
september framhållit, flertalet vid fängelsets indragning förflyttats
till annan tjenst i fångvården, hvaremot i afseende å vaktfrun Josefina
Charlotta Ahlgren, vaktkonstapeln Nils August Sundin, vaktqvinnorna
Katarina Cecilia Borin och Helena Sofia Jonsson samt portvakten
Karolina Gustafsson, hvilka jemväl varit underkastade skyldighet att
låta sig förflyttas till tjenstgöring vid andra fångvårdsanstalter, sådan
förflyttning ej kunnat verkställas, enär de af fängelsets läkare förklarats
af ålder eller sjuklighet oförmögne att vidare tjenstgöra vid fångvården.

Beträffande dessa vaktbetjente har fångvårdsstyrelsen i berörda
underdåniga skrifvelse vidare anfört: att vaktfrun Ahlgren, som vore
född den 2 september 1827, anstäldes vid centralfängelset å Norrmalm
som extra vaktqvinna den 1 oktober 1865 och förordnades derefter af
styrelsen den 23 augusti 1867 att vara vaktqvinna vid fängelset och
den 28 december 1876 att derstädes vara vaktfru; att hennes aflöning
utgjorde enligt stat 350 kronor såsom lön och 250 kronor såsom tjenstgöringspenningar
jemte två ålderstillägg å 75 kronor hvartdera och
vedanslag in natura; att hon såsom tjenstledig för sjukdom af dessa
förmåner endast uppbure lönen och ålderstilläggen, tillsammans 500
kronor; att vaktkonstapeln Sundin vore född den 10 oktober 1823, anstäldes
som extra vaktkonstapel vid fängelset den 28 mars 1854 och
förordnades af styrelsen till vaktkonstapel derstädes den 9 januari 1863;
att han såsom likaledes tjenstledig för sjukdom endast uppbure den
med hans befattning förenade lön 400 kronor och två ålderstillägg 150
kronor, tillsammans 550 kronor; att för befattningen dessutom vore i
stat anvisade tjenstgöringspenningar med 300 kronor samt vedanslag,
som utginge till tjenstförrättaren; att vaktqvinnan Borin, hvilken vore
född den 19 mars 1825, anstäldes vid fängelset som extra vaktqvinna
den 1 april 1865 och erhöll styrelsens förordnande som vaktqvinna
derstädes den 21 februari 1876; att äfven hon åtnjöte tjenstledighet för
sjukdom och af sådan orsak endast uppbure den med befattningen
förenade lön 300 kronor samt tvenne ålderstillägg 150 kronor, eller
tillsammans 450 kronor, men afstode för tjensten anvisade tjenstgöringspenningar
200 kronor och vedanslag; att vaktqvinnan Jonsson vore född
den 1 juni 1838, anstäldes den 1 oktober 1870 som extra vaktqvinna

Andra hufvudtiteln.

och förordnades af styrelsen den 21 februari 1876 som vaktqvinna vid
fängelset; att portvakten Gustafsson vore född den 26 mars 1835, anstäldes
som extra portvakt vid fängelset den 1 juni 1865, samt förordnades
af styrelsen till portvaktsbefattningen den 23 augusti 1867;
att ehuru såväl Jonsson som Gustafsson vore så sjukliga, att de af
läkaren förklarats icke kunna förflyttas till tjenstgöring vid annat fängelse
och antagligen icke för framtiden kunde blifva tjenstedugliga,
de dock, med hänsyn till önskvärdheten att icke under den sista
tiden före fängelsets indragning behöfva göra ombyte af tjenstepersonal,
qvarstått i tjenstgöring och sålunda utan afkortning åtnjutit de
med deras befattningar förenade löneförmåner, utgörande för Jonsson
300 kronor i lön och 200 kronor i tjenstgöringspenningar samt två
ålderBtiliägg 150 kronor, eller inalles 650 kronor, samt för Gustafsson
350 kronor i lön och 250 ''kronor i tjenstgöringspenningar, eller tillhopa
600 kronor; att Jonsson och Gustafsson dessutom åtnjutit fri bostad
vid fängelset jemte vedanslag samt årligen tillagts gratifikation för sin
tjenstgöring; samt att nämnda fem vaktbetjente, hvilka samtliga vore
anstälda å den af Eders Kong]. Maj:t genom nådigt bref den 28 november
1890 å fångvårdens förslagsanslag faststälda stat för en del
dylika betjente, såsom af styrelsen förordnade och sålunda ordinarie
innehafvare af sina befattningar skulle, för den händelse fängelset å
Norrmalm bibehållits, jemlikt de på grund af samma nådiga bref för
åtnjutande af aflöning å nämnda stat gällande vilkor hafva, i likhet
med de vaktbetjente, som vore uppförda å den af Riksdagen antagna
lönestaten, egt att vid tjenstledighet för ålderdomssvaghet eller sjukdom
allt fortfarande åtnjuta dem i staten tillerkända löner och ålderstillägg
utan afkortning; i anledning hvaraf och då den omständighet,
att fängelset indroges, icke billigtvis kunde verka derhän, att dessa betjente,
hvilka alla af ålder och sjuklighet befunnits odugliga till tjenstgöring,
skulle gå i mistning af någon dol af dem vid dylik tjensteoduglighet
eljest tillförsäkrad inkomst, styrelsen underdånigst hemstält,
att bemälda vaktbetjente måtte berättigas att från och med år 1898 å
allmänna indragningsstaten erhålla pension till belopp motsvarande dem
tillkommande lön och ålderstillägg, dock med enahanda vilkor, som,
efter hvad ofvan förmälts, blifvit i afseende å direktör Wiberg ifrågasatt.

Statskontoret, som varit i ärendet hördt, har tillstyrkt fångvårdsstyrelsens
underdåniga framställning under erinran, bland annat, att
såväl konstapeln Sutidin som vaktqvinnan Borin redan uppfylt do vilkor
för pensions erhållande å allmänna indragningsstaten, som för en
del af deras vederlikar vid andra straffanstalter blifvit stadgade men

Andra hnfvndtiteln.

som icke vore på de vid centralfängelset å Norrmalm anstälda betjente
tillämpliga, och att vaktfrun Ahlgren vid 1898 års ingång jemväl skall
hafva uppfylt enahanda vilkor.

På grund af nu angifna förhållanden får jag underdånigst tillstyrka,
att Eders Kong!. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

att följande vid indragna centralfängelset å Norrmalm
anstälda vaktbetjente, nemligen vaktfrun Josefina
Charlotta Ahlgren, vaktkonstapeln Nils August
Sundin, vaktqvinnorna Katarina Cecilia Borin och
Helena Sofia Jonsson samt portvakten Karolina Gustafsson,
må berättigas att från och med år 1898, enhvar
under sin återstående lifstid, å allmänna indragningsstaten
erhålla årlig pension till belopp, för Ahlgren
- 500 kronor, för Sundin 550 kronor, för Borin 450

kronor, för Jonsson 450 kronor och för Gustafsson
350 kronor, dock med vilkor att, i händelse någon af
desse befattningshafvande efter förflyttning till indragningsstaten
varder befordrad med lön till annan statens
tjenst, han skall vara pligtig att i allo frånträda pensionen
å indragningsstaten, derest denna understiger
eller är lika med den nya lönen, samt att å pensionen
vidkännas motsvarande afdrag, i den mån den
öfverstiger berörda nya lön.

[6] Derest hvad sålunda i afseende å såväl direktören Wiberg som

förliagmmia- Dysst>emälda fem vaktbetjente föreslagits varder af Riksdagen bifallet,

getm/ängars torde, med stöd af en på fångvårdsstyrelsens föranstaltande uppgjord
vSrderhäuUn'' och af st7re.Isen i underdåniga skrivelser den 14 december 1894 och
den 29 sistlidne september åberopad beräkning af de besparingar, som
skulle vinnas genom indragningen af fängelset å Norrmalm, förslagsanslaget
till fångars vård och underhåll kunna nedsättas med 7,100

kronor; och får jag alltså underdånigst hemställa, att Eders Kongl.

Maj:t behagade föreslå Riksdagen:

att, under förutsättning att ofvan omförmälda
framställningar om direktören Carl Robert Wibergs
öfverflyttning på allmänna indragningsstaten och om
pension å samma stat åt vaktfrun Josefina Charlotta
Ahlgren, vaktkonstapeln Nils August Sundin, vakt -

Andra hufvudtiteln.

qvinnorna Katarina Cecilia Borin och Helena Sofia
Jonsson samt portvakten Karolina Gustafsson bifalles,
minska förslagsanslaget till fångars vård och under1
håll med 7,100 kronor.

Beträffande öfriga i nu gällande riksstat uppförda ordinarie anslag
till fångvården finnes icke anledning att ifrågasätta förändring.

Bifalles hvad ofvan hemstälts, kommer bestämda anslaget till
fångare vård och underhåll, som nu utgör 500,900 kronor, att upp -

tagas till ...............................;................................................. kronor 493,800

samt förslagsanslaget till fångars vård och underhåll,

nu utgörande 1,049,800 kronor, att upptagas till... „ 1,042,700

samt fångvårdsanslaget i sin helhet, som nu utgör

1,705,200 kronor, att upptagas till ........................... „ 1,691,000

Öfriga ordinarie anslag.

Beträffande öfriga ordinarie anslag har jag icke att föreslå någon ö/rigaordinaförändring.
** anslaff''

Extra anslag.

För fortsatt uppehållande af lagbyråns verksamhet torde Eders [7]
Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen: Lagbyrån.

att på extra stat för år 1898 anvisa ett belopp
af 25,000 kronor.

I sammanhang härmed torde angående lagbyråns verksamhet under
år 1896 böra meddelas Riksdagen, att lagbyrån nämnda år dels uppgjort
förslag till förändrad lagstiftning rörande äkta makars förmögenhetsrättsliga
ställning och om boskilnad m. m., förslag till ändring i

Bill. till RiksA. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 4

Andra hufvudtiteln.

utsökningBlagen, inteckningsförordningen med flera författningar i syfte
att förekomma missbruk af vissa inteckningar, äfvensom en del andra
mindre omfattande lagförslag, dels ock varit sysselsatt med förberedande
arbeten till ändring af lagstiftningen rörande fullföljd af talan emot
domstols utslag samt i sådant hänseende utarbetat ej mindre enr promemoria
angående hufvudgrunderna för en lagförändring i detta ämne
än äfven i hufvudsakliga delar preliminärt förslag till lagtext, hvarförutom
flertalet af de sålunda uppgjorda lagförslagen föredragits i högsta
domstolen af ledamöter i lagbyrån.

[8] öfver ett af särskildt utsedde komiterade utarbetadt förslag till

kri^shofrätte om krigsdomstolar och rättegången derstädes, enligt hvilket förslag
o^förandTo™ krigshofrätten skulle omorganiseras och förenas med Svea hofrätt, har
militäre leda- Eders Kongl. Maj:t den 13 sistlidne november beslutit infordra nämnda
hofrätters yttrande. Då emellertid, efter det utlåtande från dem inkommit-,
förslaget för erhållande af grundlagsenlig pröfning skall till
högsta domstolen öfverlemnas, torde proposition i ämnet antagligen ej
kunna redan vid nu sammanträdande riksdag framläggas. Vid sådant
förhållande får jag underdånigst hemställa, att Eders Kongl. Maj:t behagade
föreslå Riksdagen:

att jemväl för år 1898 till arfvoden åt krigshofrättens
ordförande och militäre ledamöter på extra
stat anvisa enahanda belopp, som för åren 1896 och
1897 dertill anslagits, eller 3,250 kronor.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde hvad föredragande departementschefen
sålunda hemstält;

Och täcktes Hans Makt Konungen dertill i nåder
lemna bifall.

Ex protocollo
Erik Öländer.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.

Tredje hufvudtiteln.

Protokoll öfver utrikesdepartementsärende, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 14 januari
1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr piinistern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Akerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersäll,

Annerstedt,

von Krusenstjerna.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena föredrog regleringen
af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel för år 1898 och yttrade:

Dill. till Rikad. 1897. I Samt. 1 Afd. 1

Kabinetts kassan.

[1.]

[2-]

[3.]

[4.]

[5.]

Konsuls kassan.

[6.]

[7.]

Tredje hufvudtiteln.

»Med afseende å kabinettskassans utgifter för år 1898 beräknades behofvet
i det budgetförslag, som förelädes Eders Kongl. Maj:t den 4 nästlidne december,
till 628,700 kronor för de föi''enade rikena tillsammans, hvaraf, enligt
vedertagen proportion, 12/17 skulle bestridas af svenska statsmedel med 443,800
kronor, eller samma belopp, som af senaste riksdag beviljades. I denna beräkning
har annan ändring icke skett, än att, till följd af Eders Kong]. Maj:ts
beslut i sammansatt statsråd denna dag, medel för hemliga utgifter icke komma
att för närmaste budgettermin äskas af norska storthinget, och att sålunda
slutsumman af kabinettskassans beräknade utgifter minskats till 624,600
kronor. Denna ändring inverkar icke på beloppet af det anslag, som är afsedt
att begäras hos riksdagen.

Af de i budgetförslaget ingående anslag är löneanslaget till departementschefen,
ministern för utrikes ärendena, uppfördt med samma belopp som i
nu gällande riksstat, eller 24,000 kronor.

Samma förhållande eger rum med anslaget till utrikesdepartementet, som
alltså upptagits till 27,495 kronor, samt med anslagen till minist er staten och
militärattachéer, uppförda det förra med 337,941 kronor och det senare med
8,471 kronor.

Anslaget till skrifmaterialier, expenser och extra utgifter, under hvilken
rubrik medel till hemliga utgifter upptagas, är, i följd af Eders Kongl. Maj:ts
nyss af mig omnämnda beslut, i det gemensamma budgetförslaget minskadt
med den från Norge beräknade andelen för nämnda ändamål, 4,100 kronor,
från 75,000 kronor till 70,900 kronor, i hvilket belopp ingår för hemliga utgifter
9,900 kronor, att betalas af Sverige ensamt.

Hvad konsulskassan angår, äro inkomster och utgifter i detta budgetförslag
beräknade till 586,300 kronor, deraf 252,960 kronor beräknats belöpa på Sverige
och 333,340 kronor på Norge, efter proportionen mellan de under år 1895 till
konsulskassan influtna svenska och norska konsulat- och expeditionsafgifter
jemte statsanslagen. Fördelningen af utgifterna å de särskilda rubrikerna har
skett efter proportionen af bidragens i detta budgetförslag beräknade slutsummor
med 43,i45i % för Sverige och 56,8549 % för Norge.

De särskilda rubrikerna utgöras af:

Utrikesdepartementet. Det från konsulskassan beräknade gemensamma bidraget
är oförändradt, men enligt ofvannämnda fördelningsgrund har den
svenska andelen uppförts med 7,550 kronor eller 43,1451 % af hela beloppet

17,500 kronor.

Konsulsstaten. Slutsumman 533,250 kronor har blifvit fördelad i förhållande
till hvarje lands bidrag och således ett belopp af 230,072 kronor eller
43,i45i % uppfördt för Sverige.

Tredje hufvudtiteln.

Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter. Slutsumman är likaledes
oförändrad, men med användande af nyssberörda proportion har den svenska
andelen blifvit beräknad till 15,338 kronor.

Under utgifter, som bestridas af svenska statsmedel allena, uppföres understöd
åt svenska kyrkan i Paris med oförändradt belopp af 2,950 kronor..

Jag erinrar härvid, att riksdagen i skrifvelse den 2 maj 1894 medgifvit,
att af öfverskotten å de från kronans fastighet i Konstantinopel inflytande
hyresinkomster må från och med 1895, så länge Eders Kongl. Maj:t finner
anslaget behöflig!, dock under högst fem år, få för svenska kyrkan i Paris
användas 864 kronor årligen, att utgå såsom lönetillökning för pastor vid
nämnda kyrka.

Å tredje hufvudtiteln finnes uppfördt endast ett extra anslag, nemligen för
utgifvande af »Sveriges traktater».

I den redogörelse, som utgifvaren af detta verk afgifvit öfver sin verksamhet
under sistförflutet år, har han beträffande arbetets fortskridande anfört
följande:

»Under årets lopp har af trycket utkommit verkets tionde del omfattande
Sveriges och Norges traktater samt dit hörande handlingar för åren 1815—
1845, och tryckningen af den elfte, ämnad att omfatta åren 1846—1877,
tagit sin början. Därjemte har för fyllande af den lakun (1630—1814),.som
uppstått genom den anbefalda öfvergången till behandling af den nyaste tiden,
arbetet återupptagits och framskridit så vidt att tryckning under första hälften
af innevarande år kan företagas. Härvid torde böra nämnas, att material är
samladt för åren 1630—1718 och för 1814.

Den under tryckning varande elfte delen kan antagas utkomma komplett
under nästa år.»

Jag erinrar vidare, att riksdagen i underdånig skrifvelse den 15 maj 1895
anmält, att riksdagen med bifall till Eders Kongl. Maj:ts i nådig proposition den
14 januari samma år gjorda framställning medgifvit, att af Sveriges andel i
konsulskassans besparingar må från och med år 1896, så länge Eders Kongl.
Maj:t finner lämpligt, dock under högst tre år, få användas årligen 4,000
kronor till ett konsulsstipendiutn och 1,500 kronor till bestridande i mån af
behof af stipendiatens resekostnader, eller tillsammans 5,500 kronor.

På grund af hvad jag nu i olika punkter anfört och föreslagit, får jag i
underdånighet hemställa:

Tredje hufvudtiteln.

att Eders Kongl. Maj:t måtte af riksdagen för år 1898 äska de anslag
under tredje hufvudtiteln, som finnas intagna i kolumnen b af den i likhet
med hvad föregående år egt rum utarbetade tablå, som torde böra fogas vid
denna dags protokoll såsom bilaga A;

att de ordinarie anslagen måtte föreslås att utgå mot nu gällande redovisningsskyldighet
samt med samma rätt till deras användande och under
enahanda vilkor som hittills;

och att afskrifter af protokollen vid föredragning i sammansatt statsråd
den 4 nästlidne december och denna dag angående den för de förenade
rikena gemensamma utrikesbudgeten för 1898 måtte såsom bilagor B och C
åtfölja protokollet öfver denna föredragning.»

Jemlikt öfrige statsrådsledamöters tillstyrkande

behagade Hans Maj:t Konungen, med gillande af det
föredragna förslaget till riksstatens tredje hufvudtitel för år
1898 samt af hvad herr ministern för utrikes ärendena
i öfrigt hemstält och föreslagit, befalla, att afskrift af
detta protokoll skulle till finansdepartementet öfverlemnas
för att tjena till ledning vid författandet af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till riksdagen angående statsverkets tillstånd
och behof.

In fidem:

Eric Trolle.

A. n

"''••''I "ijl. .

^ i; (I . i

viston;

:-um'' '' ''^r.r

1 ff : . •''■ 1

: .-»''i.

[i‘>:li ;■ :i 10

i • c : .-u,

. > K.

■ i> 0. K:

i -v!].,r.

M i * r t'''' 1 - j i i '' > . i

Ki.w

U* ; T!‘0,.''S: lO

r; . r'' 008,t •''*. i ''

.71 rJ

.Ut-<■ 7» i

?: .

■ <%.; ■

j;*0 ;;vj

■i-S: \iV> o - ■ 7\

oVrj • -i *rf*.>tah!rni ,.i. ; ■ a/ misu >• f

. ............

....... , ... -}• 1! ! .• :i’ft i

...•....... . . i >V;-..''-•.

... :..... • ( ;"si!

l i lita v,''H.x > ifoo •:*<«'')

v v- • .<i.. '' ■■■'' ’ A

..... .. ;• ••()’•.in {•uto.''.>f*''-.-.»;!rO ''

il .''-i* I.; .-.: ( r /

Vivi U aiT-1 jf t> : rj •( ■( /'',

•>>,J o!»?ii.rrui:i ir

• i’).B ( i ( ti\

. "hi'' :■ «''tJ/ 1

Tredje kufvudtitcln.

Bil. A.

Ordinarie anslag. Kabinettskassans utgifter. Departementschefen, ministern för utrikes ären-dena..........................................	Riksstaten 1897.	Förslag till riksstat 1898.	Norges andel i utrikes-budgeten 1898.	Sveriges och Norges ge-mensamma ntrikesbud-get 1898.
a kronor. 24,000 27,495 337,941 8,471 45,893	b kronor. 24,000 27,495 337,941 8,471 45,893	C kronor. 11,455 140,809 3,529 25,007	d (b + c) kronor. 24.000 38,950 478,750 12.000 70,900
Utrikesdepartementet....................................
Ministerstaten.................................................
Militärattachéer.....................................................
Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter....
Säger Konsulskassans utgifter. Utrikesdepartementet.........................................	443,800	443,800	180,800	624,600
7,618 226,264 15,476	7,550 230,072 15,338	9,950 303,178 20,212	17,500 533,250 35,550
Konsulsstaten..........................................
Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter.... Afgår hvad som häraf beräknas kunna bestridas af inflytande konsulat- och expeditionsafgifter
249,358 89,358	252,960 92,960	333.340 213.340	586.300 306.300
Säger	160,000	160,000	120,000	280,000
Summa Utgifter, som bestridas af svenska statsverket allena.] Svenska kyrkan i Paris.......................................	603,800	603,800	300,800	904,600
2,950	2,950
Säger	2,950	2,950
Summa Extra anslag. För fortsatt utgifvande af »Sveriges Traktater»	606,750	606,750
4,500	4,500
Säger	4,500	4,500
Summa	611,250	611,250

Tredje hufrudtiteln.

Anmärkningar.

[Till kabinettskassans utgifter bidrager Sverige med 12/17 och Norge med ä/17. Anslagen till ministerstaten
och till militärattachéer äfvensom till skrifmaterialier, expenser och extra utgifter må användas
utan hinder af deras fördelning å särskilda utgiftstitlar eller inskränkning till något visst år.

ISverige bestrider allena löneanslaget till departementschefen, men, för vinnande af ofvan angifna
proportion mellan slutsumman för Sveriges andel och slutsumman för Norges andel i kabinettskassans
utgifter, är Norges bidrag till anslagsrubriken 6 beräknadt högre än proportionen.

5 I slutsumman, Kr. 70,900, ingår för hemliga medel Kr. 9,900, att betalas af Sverige ensamt.

Till konsulskassans utgifter påräknas dels de vid de lönade konsulaten inflytande konsulatafgifterna
utaf svenska och norska fartyg samt expeditionsafgifter (ang. beräkningen af dessa, se sid.
10—12 här nedan), dels statsanslag, till hvilka Sverige bidrager enligt den af de 1855 och
1875 tillsatta konsulatkomitéer sammanstämmande förordade proportion, för hvilken redogörelse
lemnas i det af sistnämnda komité den 4 november 1876 afgifna betänkande sid. 53
och följ., sid. 170 och följ. (jmfr Konsulatförordningen den 4 november 1886, § 126), och
hvilken proportion, uttryckt i procent, motsvarar 57,14 % för Sverige och 42,8 6 % för Norge.
Bidragen (angående beräkningen af dessa se sid. 2 här ofvan) beräknas för Sverige till
Kr. 252,960 och för Norge till Kr. 333,340. Utgifterna fördelas i proportion till bidragen,
hvilken proportion, uttryckt i procent, motsvarar 43,1451 % för Sverige och 56,8 54 9 % för
Norge.

Tredje bnfmdtiteln.

Bil. B.

Utdrag af protokollet öfver utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i sammansatt statsråd å Stockholms
slott den 4 december 1896.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Hans excellens norske herr statsministern Gram,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersäll,

Annerstedt,

von Krusenst.terna,

Ola,t Olsen.

10:o.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena anförde i underdånighet:

Innan jag går att för Eders Kongl. Maj:t framlägga det af mig uppgjorda förslaget
till de förenade rikenas utrikesbudget för 1898, ber jag i underdånighet få anmäla, att
fullständig uppgörelse af de af Sverige för norska budgetåren 1893—94 och 1894 95
lemnade förskott till bestridande af den på Norge fallande andelen af konsulskassans
gemensamma utgifter nu egt ruin, i det att det belopp af kr. 48,977: 88, som vid upp -

Tredje hufvudtiteln. 9

görandet af nästföregående budgetförslag qvarstod oguldet, jemlikt storthingets beslut
den 2 mars 1896, under den 10 derpå följande april blifvit till utrikesdepartementet
öfverlemnadt.

Uti det förslag till utrikesbudget för år 1898 (för Norge 1 juli 1897—30 juni
1898), för hvilket jag nu ber att få för Eders Kongl. Maj:t närmare redogöra, har jag
upptagit slutsummorna af Jcabinettslcassans utgifter till samma belopp som de, hvilka
funnos upptagna i det af mig för Eders Kongl. Maj:t i sammansatt statsråd den 20 december
1895 framlagda förslag till utrikesbudget. Beräkningen öfver utgifterna har
alltså upptagits till kr. 628,700, hvaraf, enligt den vedertagna proportionen 12 till
5, på Sveriges andel falla kr. 443,788:2 4 och på Norges kr. 184,911: 7 6.

Utgiftsförslaget omfattar enligt beräkningen:

ministern för utrikes ärendena................................--- kr. 24,000

utrikesdepartementet ..................—-.......-..................... » 38,950

ministerstaten ............................................................... » 478,750

militärattachéer ........................................-.................. » 12,000

skrifmaterialier, expenser och extra utgifter ............ » 75,000

eller tillsammans kr. 628,700.

I den sista af dessa rubriker ingår anslaget till hemliga utgifter, som uppförts med
det sedvanliga beloppet, kr. 14,000.

Med anledning af det från norsk sida framstälda kraf om kontroll genom norsk
ansvarig minister å de hemliga medlen anlörde jag vid underdånig föredragning den
20 december 1895 af budgetförslaget för 1897 följande:

»Gentemot detta från norsk sida redan tillförene uppstälda kraf har från svenska
statsrådets sida flera gånger erinrats, att den detaljerade räkenskapen öfver de hemliga
utgifterna icke meddelas den svenske statsministern eller någon annan ledamot af det
svenska statsrådet, och att kontrollen öfver utrikesministerns handhafvande af dessa
medel utöfvas icke allenast för Norges utan äfven för Sveriges del uteslutande af Konungen.
En förändring i detta förhållande synes mig icke betingad af omständigheterna,
men, om en sådan i afseende å redovisningen af de hemliga utgifterna skulle visa sig
nödig eller lämplig, synes sådan förändring böra föregås af gemensam öfverenskommelse,
och under närvarande förhållanden lärer Eders Kongl. Maj:t icke finna lämpligt, att
denna fråga särskild! upptages.»

Då någon enighet icke i denna sak kunde vinnas, beslöt Eders Kongl. Maj:t i
sammansatt statsråd den 13 januari 1896, att för budgetåret 1897 icke något bidrag till
dessa utgifter skulle från Norge äskas; för nämnda budgetår utgår således endast den
.svenska andelen med kr. 9,900. Till följd af detta Eders Kongl. Maj:ts beslut yttrade
jag vid samma tillfälle:

»Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts förklarande att icke något bidrag af norska
storthinget detta budgetår skall äskas till hemliga utgifter, hvarigenom det för dessa

Bih. till liiksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. -

Tredje hufvudtiteln.

utgifter till kr. 14,000 beräknade anslag skulle utgå allenast med kr. 9,900 eller den
svenska andelen, ber jag att få uttala, att sistnämnda belopp är otillräckligt, såsom
erfarenheten visat under de år, då till följd af det vid norska anslaget fästa vilkor
detsamma ej kunnat användas. Jag skulle derför vara betänkt på att hemställa om
hela beloppets anvisande endast från svenska statsverket, derest jag ej, med anledning
af hvad i den unionella frågan förekommit, funne mig ej böra i närvarande stund framlägga
sådant förslag.»

Beloppets otillräcklighet har äfven under det gångna året bekräftats, och tillstyrker
jag derföre, att det förutvarande beloppet till dessa utgifter, kr. 14,000, ånyo äskas,
dervid stödjande mig på hvad flere gånger anförts rörande behöfligheten af denna utgiftspost.
Då komitéarbeten för närvarande pågå med syfte att angående de unionella
förhållandena i allmänhet söka vinna öfverensstämmelse mellan Sverige och Norge,
synes det mig, att anledning icke torde föreligga att nu särskildt upptaga frågan om
redovisningen af denna utgiftspost till föremål för öfverläggningar och att derföre beviljandet
af samma post i vanlig ordning borde kunna påräknas.

Beloppet af de från kabinettskassan utgående expektanslöner och pensioner har under
innevarande år minskats med kr. 4,800 eller den pension, som uppburits af f. d.
envoyén friherre C. F. Palmstierna. Som emellertid besparingar å kabinettskassans
pensionsstat endast äro af tillfällig natur, har jag icke ansett mig böra ifrågasätta någon
nedsättning i denna anslagsrubrik.

O o

KonsulsJcassans inkomster af konsulatafgifter har i budgetförslagen för åren 1894—1897
beräknats till kr. 278,800. Under åren 1894 och 1895 bär konsulskassans berörda inkomst
ej obetydligt öfverstigit nämnda summa, och enligt de i år från vederbörande konsuler
inhemtade approximativa uppgifter kan densamma jemväl för innevarande år antagas
komma att uppgå till högre belopp än det ofvannämnda.

Den stegring i konsulatafgiften, hvilken inträdt under de sista åren, synes mig gifva
anledning att taga i öfvervägande, huruvida icke en nedsättning i denna afgift må kunna
ske för att derigenom bereda sjöfarten någon lättnad. Innan förslag i sådant syfte
väckes, anser jag dock lämpligt att afvakta ännu ett års erfarenhet, likasom det lärer
vara nödigt att undersöka, hvilken inverkan en eventuel nedsättning i konsulatafgiften
skulle komma att medföra i de olönade konsulernas inkomster.

I fråga om beräkningen af konsulskassans inkomst af konsulatafgifter för år 1898
hemställer jag, att nämnda inkomst, för åstadkommande af jemvigt mellan kassans inkomst-
och utgiftsposter, måtte få upptagas med ett något ökadt belopp eller till kr.
288,300. J ag erinrar härvid, att uppkommande öfverskott i konsulskassan enligt Eders
Kongl. Maj:ts beslut den 4 december 1893 skola fördelas mellan Sverige och Norge
efter proportionen af de båda rikenas bidrag till konsulskassan såväl genom statsbidrag
som genom erlagda konsulat- och expeditionsafgifter. Inkomsten torde således med
ledning af konsulernas ofvannämnda approximativa uppgifter för 1896 kunna beräknas
enligt följande uppställning:

Tredje hufvudtiteln

från Antwerpens distrikt:

från hufvudstationen .....................-......................... kr. 9,600

» vicekonsulaten.................................................. * 1,200 kr. 10,800

» Archangels distrikt ..................................................................... * 1,800

» Barcelonas » .......................................................-............. * 4,200

> Bilbaos » ......-......................-.................................... * 6’400

» Genuas distrikt:

från hufvudstationen ..............................................- kr. 3,200

» vicekonsulaten...............-.................................._^29 * 3,400

» Hamburgs distrikt:

från hufvudstationen.................................................. kr. 11,900

» vicekonsulaten...............-........r.....................- * 1,800 » 13,700

» Havres distrikt:

från hufvudstationen ............................................— kr. 5,400

» vicekonsulatet i Bordeaux.............-.................... * 1,700

» de olönade vicekonsulaten........---.....-......-.......... » 9,100 » 16,200

» Helsingfors’ distrikt................................................................... s 7,600

» Konstantinopels » ................................................................... *

» Köpenhamns distrikt:

från hufvudstationen------------------------------------------------ kr. 10,500

> vicekonsulatet i Helsingör..............-...............—- * 800

» de öfriga vicekonsulaten..................................... » 9,400 » 20,200

» Leiths distrikt:

från hufvudstationen -----------------............................... kr. 2,900

» vicekonsulaten_____________________-..................—....... » 18,900 » 21,800

» Lissabons distrikt-----------------...................................................... s 3,600

» Londons distrikt:

från hufvudstationen ---------------------------------------......... kr. 36,100

» vicekonsulatet i Carditf...........................—...... >:i 15,700

» » » Liverpool ................................. * 9,300

s » » Newcastle.......................-......... * 19,000

» » » The Hartlepools ........................ » 4,200

» de öfriga vicekonsulaten —................................ » . 48,800 » 133,100

» Lybecks distrikt:

från hufvudstationen —.........-.................................. kr. 4,400

■» vicekonsulaten—...............—........................... » 3,300 » 7,700

» Newyorks distrikt....................................................................... ” 21,500

Transport kr. 272,300

Tredje hufrudtiteln.

från Rigas distrikt:

från hufvudstationen............. pr 4^00

» vicekonsulaten........... » 3;000

» Rio de Janeiros distrikt:

från hufvudstationen......................................;......... ]jr 4 700

» vicekonsulaten.................... » 3,700

Summa kr. 288,300,

hvaraf med ledning af 1895 års siffror i runda tal kr. 85,366 eller 29,6] procent antagas
belöpa på svenska och kr. 202,934 eller 70,3 9 procent på norska fartyg.

Ivonsulskassans inkomster af expeditionsafgifter, som för 1897 beräknades till
kr. 14,000, har under de senare åren i verkligheten öfverstigit kr. 20,000, och enligt
de af konsulerna insända approximativa uppgifter kunna konsulskassans inkomster af
berörda afgifter under innevarande år beräknas öfverstiga förstnämnda belopp. Vid
sådant förhållande anser jag mig kunna föreslå, att konsulskassans ifrågavarande inkomster
i 1898 års stat upptagas till kr. 18,000. På grund af 1895 års uppbörd kunna
ifrågavarande afgifter i runda tal beräknas utgöra för svenska ärenden omkring kr. 7,515
eller 41,7 5 procent, för norska ärenden kr. 10,327 eller 57,3 7 procent samt för sådana
ärenden, hvilka äro att betrakta såsom för båda rikena gemensamma, kr. 158 eller
0,8 8 procent.

Om till den beräknade inkomsten af konsulatafgifter ........................ kr. 288,300

samt af expeditionsafgifter .................................... ............. » jg 000

läggas statsbidrag till samma belopp, hvarmed dessa under en följd af år utgått
och jemväl för 1897 blifvit beviljade, nämligen kr. 160,000 från Sverige

och kr. 120,000 från Norge eller tillsammans...................................... » 280,000

skulle konsulskassans inkomster komma att utgöra i det hela .................. kr. 586,300.

Beträffande härefter konsulskassans utgifter, bland hvilka bidraget till utrikesdepartementet
upptages med oförändradt belopp, kr. 17,500, inträder en ökning i rubriken
löner och arfvoden i följd dels deraf, att t. f. generalkonsulns i Shanghai lön jemlikt
nådigt beslut den 9 juli innevarande år tillsvidare blifvit förhöjd med kr. 6,000
från kr. 12,000 till kr. 18,000 om året, på grund af att han till följd af generalkonsulatets
ökade göromål måst afstå från den med 6,000 kr. om året aflönade befattningen såsom
dansk konsul i Shanghai, dels ock deraf att Eders Kongl. Maj:t den 16 sistlidne oktober
på grund af de vid svenska och norska generalkonsulatet i Shanghai ständigt växande
göromålen beslutit, att ett belopp af kr. 6,000 för år må tillsvidare utgå från konsulskassan
såsom godtgörelse till den svenske eller norske undersåte, som af ministern för
utrikes ärendena komme att förordnas till biträde vid handläggandet af göromålen vid
nämnda generalkonsulat. Den ifrågavarande rubriken kommer alltså att inalles ökas
med kr. 12,000 från kr. 373,900 till kr. 385,900.

» 7,600

» 8,400

Tredje hufvudtiteln. 13

I afseende å anslagen till kontorskostnader mot redovisningsskyldighet uppstår en
ökning derigenom, att anslagen till generalkonsulaten i Archangel och Hamburg blifvit
förhöjda, det förra med kr. 500 och det senare med kr. 1,000 om året; kommande
sålunda denna rubrik att ökas med kr. 1,500 från kr. 73,000 till kr. 74,500.

Anslagen till kontorskostnader utan redovisningsskyldighet hafva deremot icke undergått
någon förändring.

O O o

Hvad angår utgifterna till pensioner hafva dessa under året ökats från kr. 1,425
till kr. 2,525 eller med kr. 1,100, utgörande sammanlagda beloppet af de två pensioner
å resp. kr. 700 och kr. 400, hvilka jemlikt nådiga beslut den 9 juli innevarande
år beviljats aflidne konsuln i Bilbao A. Kirseboms och aflidne vicekonsuln i Havre
J. J. G. Nicolaysens efterlemnade enkor.

I budgeten för år 1893 upptogs å konsulsstaten för pensioner ett belopp af kr. 11,550,
hvilket belopp alltsedan i följande års budgeter bibehållits oförändradt. Vid fastställande
i januari 1895 af budgetförslaget för 1896 utgjorde sammanlagda beloppet af de
verkligen utgående pensionerna kr. 9,825. Under år 1895 minskades genom pensionärerne
f. d. generalkonsulerne O. Munch-Raeders och D. C. Bodoms samt fröken
F. Lagerheims kort efter hvarandra inträffade frånfälle beloppet af pensionerna
med kr. 8,400, men vid anmälan för Eders Kongl. Maj:t den 20 december 1895 af
1897 års budgetförslag förmälde jag mig likväl anse, att i förslaget det förut uppförda
belopp för pensioner borde bibehållas, då en ökning af konsulskassans pensionsstat lätt
kunde komma att uppstå. Och ehuru, såsom ofvan nämnts, ökningen af pensionerna
under innevarande år utgjort endast kr. 1,100, så att beloppet af konsulskassans nu
utgående pensioner utgör kr. 2,525, så anser jag dock, enär de konsuler vid afskedstagandet
tillerkända pensioner på senare tider utgjort kr. 4,000 om året, och väl kan
hända, att före år 1898 några af de förenade rikenas konsuler kunna komma att
erhålla afsked med pension, att den i 1897 års konsulsstat uppförda summa för pensioner,
kr. 11,550, bör i 1898 års stat bibehållas oförändrad.

För skrifmaterialier, expenser och extra utgifter beräknas liksom för 1897 ett
belopp af kr. 35,550.

Konsulskassans utgifter år 1898 skulle alltså omfatta:

utrikesdepartementet ......................................................................... kr. 17,500

konsulsstaten:

a) löner och arfvoden __________________________________________________ kr. 385,900

b) anslag till kontorskostnader mot redovisningsskyldighet » 74,500

c) anslag till kontorskostnader utan redovisningsskyldighet » 61,300

d) pensioner................................................................. » 11,550 » 533,250

skrifmaterialier, expenser och extra utgifter............................................ » 35,550

Summa utgifter kr. 586,300

Denna summa motsvaras af den ofvan gjorda inkomstberäkningen.

Tredje hufvudtiteln.

En sammanställning af beräkningarna för 1897 och 1898 skulle hafva följande
utseende:

Inkomster:	1897.		1898.	Ökning.	Minskning.
statsverkens bidrag ...................-	kr. 280,000	kr.	280,000	—	—
konsulatafgifter...........................	» 278,800		288,300	kr. 9,500	—
expediti onsafgifter.......................	» 14,000		18,000	» 4,000	—
Summa kr. 572,800	kr.	586,300	kr. 13,500	—
Utgifter:	1897.		1898.	Ökning.	Minskning.
utrikesdepartementet ................... konsulsstaten:	kr. 17,500	kr.	17,500	—	—
a) löner och arfvoden............ b) anslag till kontorskostnader	» 373,900	»	385,900	kr. 12,000	—
mot redovisningsskyldighet c) anslag till kontorskostnader	» 73,000		74,500	» 1,500	—
utan redovisningsskyldighet	» 61,300		61,300	—	—
d) pensioner.....................— skrifmaterialier, expenser och extra	» 11,550	»	11,550
utgifter-----------------------------------	» 35,550		35,550	—	—
Summa kr. 572,800	kr.	586,300	kr. 13,500	—

De summor, som för tillfälliga och oförutsedda utgifter samt till betäckande af
möjligen bristande inkomster skulle behöfva begäras af storthinget, anser jag böra i
likhet med föregående år beräknas till kr. 12,000 för kabinettskassan och kr. 16,000
för konsulskassan. För Sveriges del lärer Eders Kongl. Maj:t vilja af riksdagen begära
samma dispositionsrätt öfver uppkommande besparingar, som hittills varit medgifven.

Jag hemställer i underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t behagade öfver de af mig
uppgjorda förslag och beräkningar infordra kongl. norska regeringens betänkande.

Till hvad herr ministern sålunda hemställt och deruti
öfrige närvarande svenske och norske statsrådsledamöter
i underdånighet sig förenade behagade Hans
Maj:t Konungen lemna nådigt bifall.

In fidem:

Eric Trolle.

Tredje hufvudtiteln.

Bil. C.

Protokoll öfver utrikesdepartementsärende, hållet inför Hans Maj:t
Könungen i sammansatt statsråd å Stockholms slott den
14 januari 1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Hans excellens norske herr statsministern Gram,

Statsråden: friherre Akekhielm,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe, i

Christerson,

Wersäll,

Annerstedt,

von Krusens tjerna,

Stång Lund,

Olaj Olsen.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena föredrog i underdånighet förslaget
till de förenade rikenas gemensamma utrikesbudget för 1898 samt kongl. norska
regeringens den 2 innevarande månad deröfver afgifna underdåniga betänkande.

Herr ministern anförde:

»Emot de af mig uppgjorda beräkningarna har kongl. norska regeringen icke haft
något att anmärka. Enligt dessa beräkningar utgör hela anslagsbehofvet till kabinetts -

Tredje hufyudtiteln.

kassan kr. 628,700 för de förenade rikena tillsammans eller samma belopp, som varit
uppfördt i budgetförslagen för de senare åren. Med iakttagande af en sträng fördelning,
enligt den vedertagna proportionen 12 till 5, skulle detta belopp fördelas sålunda,
att Sveriges bidrag blefve kr. 443,788: 2 4 och Norges kr. 184,911: 7 6, men
för afrundning af slutsiffran i hvardera landets anslag beräknas Sveriges andel till
kr. 443,800 och Norges till kr. 184,900. En obetydlig rubbning uppkommer visserligen
härigenom i proportionen mellan rikenas bidrag, men densamma är emellertid endast
skenbar, emedan i utrikesdepartementets räkenskaper hänsyn till den rätta proportionen
alltid tages, och skilnaden godtgöres hvartdera landet, så att uppkommen besparing
eller brist i hvarje fäll fördelas efter den verkliga proportionen.

Det anslag af statsmedel, som erfordras för konsulskassan, belöper sig i likhet med
föregående år till kr. 280,000, hvaraf, enligt proportionen 4 till 3, kr. 160,000 skulle
falla på Sverige och kr. 120,000 på Norge.

Jag får alltså i underdånighet hemställa, det Eders Kongl. Maj:t behagade besluta
att af riksdagen och storthinget äska de för utgifternas bestridande nödiga anslag, att
utgå efter den för de båda rikenas bidrag till sådana utgifter hittills tillämpade proportion
såväl för kabinettskassan som för konsulskassan.

Med hänsyn såväl till de för Sverige och Norge olika statsregleringsperioderna,
som till den olika dispositionsrätt, öfver besparingar å ifrågavarande anslag, hvilken i
de båda rikena under senare år varit bestämd, får jag slutligen föreslå,

att af riksdagen måtte för år 1898 begäras kr. 443,800 till kabinettskassan och
kr. 160,000 till konsulskassan, att utgå emot nu gällande redovisningsskyldighet samt
med samma rätt till anslagens användande och under enahanda vilkor som hittills,

och att af storthinget måtte för budgetterminen 1 Juli 1897—30 Juni 1898 äskas
kr. 184,900 till kabinettskassan och kr. 120,000 till konsulskassan, förutom hvad i konsulatafgifter
af norska fartyg samt expediti^nsafgifter kan komma att under samma
period inflyta, äfvensom derutöfver ett anslag för tillfälliga eller oförutsedda utgifter
af kr. 28,000, hvaraf kr. 12,000 för kabinettskassan och kr. 16,000 för konsulskassan.

Beträffande hvad af mig blifvit till protokollet i det sammansatta statsrådet
den 4 nästlidne december anfördt i fråga om anslaget till hemliga utgifter, yttrar
departementet för det inre i sitt af kongl. norska regeringen biträdda betänkande
följande:

»Departementet vill i anledning häraf inskränka sig till att påpeka, att — då departementet
vid föredragning den 10 januari 1896 tillstyrkte, att Norges bidrag till hemliga
utgifter endast borde beviljas under vilkor, att den från norsk sida upprepade
gånger framstälda fordran, att norsk ansvarig minister finge tillfälle att taga kännedom
om räkenskaperna angående dessa utgifter, blefve tillgodosedd — de af utrikesministern
åberopade underhandlingar redan voro började, och att saken således i sådant afseende
befann sig i samma läge då som nu.

Efter detta uttalande anser sig departementet, under hänvisning till hvad det
förut upprepade gånger yttrat rörande denna fråga, ånyo böra tillstyrka, att Norges

Tredje hufvndtiteln.

bidrag till den förevarande utgiftsposten endast beviljas under vilkor, att norsk ansvarig
minister får tillfälle att taga kännedom om räkenskaperna angående dessa utgifter.
»

På grund af förut anförda skäl kan jag icke tillråda Eders Kongl. Maj:t att godkänna
det här från norsk sida uppstälda vilkor. Jag måste emellertid lifligt beklaga,
om till följd af det sålunda uppstälda vilkoret utrikesdepartementet skulle komma att
äfven i år nödgas undvara medel, hvilka till dess behöriga skötsel äro behöfliga.
Jag skulle icke heller under andra förhållanden tvekat att till Eders Kongl. Maj:t
hemställa att äska dessa medel af riksdagen, för den händelse de icke komma att beviljas
af storthinget, men då de af mig redan förra året omnämnda unionella underhandlingarna
äfven i år torde få anses utgöra ett skäl för att afstå ifrån denna utväg, så
har jag för i år icke någon sådan framställning att göra.»

Uti hvad herr ministern för utrikes ärendena hemstält, förenade sig det svenska
statsrådets öfriga ledamöter.

Norska stadsrådsafdelningen hänförde sig i det hela till norska regeringens betänkande
och hemstälde, i anslutning härtill, försåvidt anslaget till hemliga utgifter
anginge, att det måtte i nåder bestämmas, att den norske statsministern i Stockholm
för framtiden lemnades tillfälle att taga kännedom om de öfver dessa utgifter förda
räkenskaper.

Hans Maj:t Konungen, som förklarade Sig icke vara sinnad för närvarande göra någon
förändring med det sätt, hvarpå kontrollen öfver de s. k. hemliga medlen hittills egt
rum, behagade, med anledning af den angående det norska anslaget rådande meningsskiljaktigheten,
förklara, att Han funne något sådant anslag för detta budgetår icke
böra från Norge äskas.

Hvad herr ministern för utrikes ärendena hemstält och
föreslagit, behagade Hans Maj:t Konungen i nåder
gilla och bifalla, dock att den på Norge belöpande
andel, kr. 4,100, af det i budgetförslaget under rubriken
»skrifmaterialier, expenser och extra utgifter» uppförda,
till 14,000 kr. beräknade anslaget till hemliga utgifter
icke skulle för nästkommande budgettermin äskas af
norska storthinget, i följd hvaraf den för »skrifmaterialier,
expenser och extra utgifter» i budgetförslaget
beräknade summan, 75,000 kr., skulle nedsättas
till 70,900 kr. och slutsumman å kabinettskassans
utgifter, 628,700 kr., sålunda minskas till
624,600 kronor.

Bih. till Riktd. Prål. 1897. 1 Sami. 1 Afd.

In fidem:
Eric Trolle.

Tredje hufvudtitelu.

Sveriges och Norges gemensamma utrikesbudget för år 1898.

Sverige. Norge. Tillsammans.

I. KaUnettskassan: Kronor Kronor Kronor

1. Ministern för utrikes ärendena.................... 24,000 24,000

2. Utrikesdepartementet................................. 27,495 11,455 38,950

3. Ministerstaten.................................... 337,941 140,809 478,750

4. Militärattachéer........................................ 8,471 3,529 12,000

5. Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter... 45,893 25,007 70,900

Summa kronor 443,800 180,800 624,600

II. KonsulsJcassan :

6. Utrikesdepartementet____r7........ 7,550 9,950 17,500

7. Konsulsstaten.................. 230,072 303,178 533,250

8. Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter... 15,338 20,212 35,550

252,960 333,340 586,300

Afgår hvad som häraf beräknas kunna bestridas

af inflytande konsulat- och expeditionsafgifter . 92,960 213,340 306,300

Summa kronor 160,000 120,000 280,000

Beräkning öfver kabinettskassans utgifter för år 1898.

Kronor.

1. Ministern för utrikes ärendena......................................................... 24,000

2. Utrikesdepartementet...................................................................... 38,950

3. Ministerstaten:

a. Traktamenten:

Beskickningen i Berlin:

Envoyé Extraordinaire och Ministre Plénipotentiaire 48,000
Legationssekreterare.......................................... 6,000 54,000

Transport 54,000

62,950

Tredje hufvndtiteln.

Transport 54,000
Beskickningen i Bryssel och Haag:

Ministre Plénipotentiaire............................. 20,000

Beskickningen i Konstantinopel:

fr?njtoLu!XlsromoÄbSr} Mindre Plénipotentiaire.............................. 10,000

Beskickningen i Köpenhamn:

Envoyé Extraordinaire och Ministre

Plénipotentiaire.......................... 36,000

Legationssekreterare....................... 5,000 4] ,000

Beskickningen i London:

Envoyé Extraordinaire och Ministre

Plénipotentiaire........................... 60,000

Legationssekreterare ....................... 8,000 68,000

Beskickningen i Madrid:

Ministre Plénipotentiaire............................. 22,000

Beskickningen i Baris:

Envoyé Extraordinaire och Ministre

Plénipotentiaire........................... 60,000

Legationssekreterare....................... 8,000 68,000

Beskickningen i S:t Betershurg:

Envoyé Extraordinaire och Ministre

Plénipotentiaire........................... 60,000

Legationssekreterare....................... 8,000 68,000

Beskickningen i Bom:

Envoyé Extraordinaire och Ministre Plénipotentiaire
................................................ 29,000

Beskickningen i Washington:

Köneraikonsulj Envoyé Extraordinaire och Ministre

Plénipotentiaire................. 24,000

Legationssekreterare, lön................. 6,000

D:o, tjenstgöringspenningar 4,000 34,000

Transport 414,000

62,950

Tredje hufvudtiteln.

Transport 414,000 62,950

Beskickningen i Wien:

Envoyé Extraordinär och Ministre Plé -

nipotentiaire.........................................	32,000 446,000
b. Expektanslöner och Pensioner_________	......... 32,750	478,750
4. Militärattachéer:
1 Militärattaché.................	6 000
1 d:o ......	......... 6,000	12,000
5. Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter:
a. Skrifmaterialier och expenser..	-....... 24,500
b. Ekiperingspenningar...........	......... 10,000
c. Hemliga utgifter.......	......... 9,900
d. Ofriga extra utgifter................	......... 26,500	70,900
	Summa kronor	624,600

Beräkning öfver konsulskassans inkomster och utgifter för år 1898.

Inkomster:

Svenska statsverkets bidrag.......................................

Norska statsverkets bidrag.....................

O *------

Konsulatafgifter, förslagsvis:
inom Antwerpens konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen.................. 9,600

» vicekonsulaten inom distriktet
................................- E200 10,800

* Archangels konsulsdistrikt...................... 1,800

> Barcelonas » ..................... 4,200

» Bilbaos » ..................... 6,400

» Genuas konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen.................. 3,200

» vicekonsulaten inom distriktet
...................... 200 3,400

Transport 26,600

Kronor.

160,000

120,000

280,000

Tredje hufvudtiteln

Transport 26,600

inom Hamburgs konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen................... 11,900

» vicekonsulaten inom distriktet
................................- 1,800 13,700

> Havres konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen................... 5,400

» vicekonsulatet i Bordeaux____ 1,700

» öfriga vicekonsulat inom distriktet
........................... 9,100 16,200

» Helsingfors’ konsulsdistrikt..................... 7,600

» Konstantinopels » 300

» Köpenhamns konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen................... 10,500

> vicekonsulatet i Helsingör — 300

» öfriga vicekonsulat inom distriktet
........................... 9,400 20,200

> Leiths konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen................... 2,900

■» vicekonsulaten inom distriktet
................................- 18,900 21,800

» Lissabons konsulsdistrikt........................ 3,600

» Londons konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen___________________ 36,100

» vicekonsulatet i Cardiff....... 15,700

■» » i Liverpool... 9,300

» » i Newcastle... 19,000

» » i The Hartle pools

____ 4,200

» öfriga vicekonsulat inom distriktet.
......................... 48,800 133,100

» Lybecks konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen................... 4,400

» vicekonsulaten inom distriktet
................................- 3,300 7,700

» Newyorks konsulsdistrikt....................... 21,500

Transport 272,300

280,000

Tredje hufvudtiteln.

Jomför miniaterstaten.

Uppbär konsulatafgifter.

Transport 272,300 280,000

inom Rigas konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen................... 4,600

» vicekonsulaten inom distrikts
..........-.....................- 3.000 7,600

> Rio de Janeiros konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen................... 4,700

» vicekonsulaten inom distriktet.
...............................- 3.700 8,400 288,300

Expeditionsafgifter, förslagsvis.............................. 18,000 306,300

Summa kronor 586,300

Utgifter:

6. Utrikesdepartementet............................................................ 17,500

7. Konsulsstaten:

a. Löner och arfvoden:

Antwerpen,	Generalkonsuln, lön		13,000
Archangel,	» . »		12,000
Barcelona,			12,000
Bilbao,	Konsuln, »		10,000
Genua,	Generalkonsuln, »		12,000
Hamburg,	» »		15,000
Havre	» »	14,500
	Vicekonsuln, »	4,500	19,000
Bordeaux,	» »		6,000
Helsingfors,	Generalkonsuln, »		15,000
Konstantinopel,	Ministre Plénip. »	10,000
	Drogman, »	7,000	17,000
Köpenhamn,	Generalkonsuln, »	15,000
	Vicekonsuln, »	4,500	19,500
Helsingör,	» »	3,900
	2:ne ålderstillägs:	1,000	4,900
Leith,	Konsuln, lön		16,000
Lissabon,	Generalkonsuln, »		15,000

Transport 186,400 17,500

		Tredje hufvudtiteln.		23
		Transport	186,400	17,500
	London,	Generalkonsuln, lön	24,000
		Yicekonsuln, »	10,000
		2:ne ålderstillägg	1,000
		Kanslisten, lön	6,000
		En kontorist, »	5,000
\		» » »	4,000	50,000
	Cardiff,	Vicekonsuln, »	9,000
		ålderstillägg	500	9,500
	Liverpool,	Vicekonsuln, lön	9,000
		2:ne ålderstillägg	1,000	10,000
	Newcastle,	Vicekonsuln, lön	9,000
		2:ne ålderstillägg	1,000	10,000
	The Hartlepools, Kontoristen, lön	4,000
		personligt lönetillägg	1,000	5,000
	Lybeck,	Generalkonsuln, lön		12,000
	Newyork,	Konsuln, »	30,000
		Vicekonsuln, »	6,000
		2:ne ålderstillägg	1,000	37,000
	Riga,	Konsuln, lön		9,000
	Rio de Janeiro,	Generalkonsuln, »		17,000
I lönen ingår ersättning resor inom distriktet.	förj Shanghai, t.	f. Generalkonsuln, » Konsulatbiträdet, » Generalkonsuln, »		18,000 6,000 16,000 385,900
Jemför ministerstaten.	W ashington,

b. Anslag till kontorskostnader mot redovisningsskyldighet:

Antwerpen....................................................... 4,ÖUU

Archangel..-.....................-.....................-........ 2,500

Barcelona..........................................-............. 2,000

Bilbao............................................................. 2,500

Genua............................................................. 2,500

Hamburg.......-................................................. 5,500

Havre...............................................-............. 4,500

Helsingfors ..................................................... 4,000

Köpenhamn ..................................................--- 4,500

Leith .........................................-................... 6,000

Lissabon...................................................-..... 4,000

London ...............................-............... 11,000

till underhåll af generalkonsulatets hus 4,000 15,000

Transport 57,500 385,900

17,500

Tredje hufvudtiteln

Transport 57,500 385,900

Lybeck.................................................... 2,000

Newyork......................... 8,000

Riga................................. 3,000

Shanghai......................................................... 4,000 74,500

C. Anslag till kontorskostnader utan redovisningsskyldighet:

Alexandria...................................................... 3 500

A1ger............................................................. 3,000

Bordeaux......................................................... 2,000

Buenos Ayres................................................... 4,000

Cardiff............................................................ 7,000

Gibraltar......................................................... 2,000

Havana........................................................... 3,000

Japan............................................................. 4,000

Kiel................................................................. 800

Liverpool........................................................ 5,000

Marseille......................................................... 1,500

Melbourne....................................................... 6,000

Montevideo...................................................... 2,000

Neapel............................................................ 3,000

Newcastle........................ 4,000

Pirasus............................................................. 1,000

Rio de Janeiro................................................. 4,000

San Francisco................................................... 4 000

TanSer................................-........................... 1*500 61,300

d. Pensioner....................................................... 11,550

8. Skrifmaterialier, -expenser och extra utgifter:

a. Skrifmaterialier och expenser..................................... 6,500

b. Konsulernes embetsutgifter....................................... 15,500

c. Diverse utgifter...................................................... 13,550

Summa kronor

17,500

533,250

35,550

586,300

Tredje hufvudtiteln.

Uppgift öfver de från kabinettskassan och konsulskassan för närvarande utgående

expektanslöner och pensioner.

Från Kabinettskassan.

beslut af den Expektanslöner:

12 Juli 1895 Envoyén H. Åkerman.........................

Kronor

6,000

10 Juli 1884 F. d.
21 Juni 1889 »

6 Sept. 1895 »

15 April 1869 »

Pensioner:

Envoyén Herr O. M. Björnstjerna .........................-....... 6,000

» F. T. Lindstrand......................................-...... 6,000

Ministern C. Burenstam .......................................—....... 5,000

Ministerresidenten Friherre L. Wrede ............................ 4,000

Summa kronor 27,000

Från Konsulskassan.

Jeml. Nådigt
beslut af den

Pensioner:

24 April 1885 Generalkonsuln G. Hegardts enka..........................................

9 Juli 1896 Konsuln A. Kirseboms enka .................................................

29 Maj 1874 Vicekonsuln Hambros enka...................................................

9 Juli 1896 » J. J. G. Nicolaysens enka....................................

6 Juli 1825 Aflidne Konsulatsekreteraren Frumeries dotter Anna Carolina,—

Summa kronor

Kronor.

800

700

400

225

2,525

liih. till Rikad. Prol. 1897. 1 Samt. 1 Afd.

Tredje hufvudtiteln.

Kongl. Maj:ts i Nåder faststälda Stat för Utrikesdepartementet;

Gifven Stockholms Slott den 16 november 1883.

		Tjenst-
	Lön.	gö rings-penningar.	Summa.
1 Kabinettssekreterare, Expeditions-
chef, arfvode........	—	—	7,500
1 Afdelningschef .	4,400 8,800	2,000 4,000	6,400 12,800
2 D:o
1 Arkivarie ..	2,500	1,500	4,000
1 Förste sekreterare ..	2,500	1,500	4,000
1 Andre sekreterare. .	1,800	1,200	3,000
2 D:o	3,600	2,400	6,000
1 D:o	1,200	800	2,000
2 D:o	2,400	1,600	4,000
1 Förste vaktmästare_______	650	300	950
1 Vaktmästare.........	500	300	800
3 D:o	1,500	900	2,400
Till Utrikesdepartementet hörande embetsman: 1 Introduktör för främmande sände-bud, arfvode.	_		2,600

[Af detta arfvode anses 2,500
kr. motsvara tjenstgörings
l penningar.

} Lönen kan efter 5 års tjenstgöring
höjas med 600 kr.

| Lönen kan efter 5 års tjenstl
göring höjas med 500 kr. och
j efter 10 års tjenstgöring med
I ytterligare 500 kr.

Derjemte fri bostad.

fLönen kan efter 5 års tjenstgöring
höjas med 100 kr.

Summa kronor i 56,450

Förestående stat skall tillämpas flan och med den 1 januari 1884, utom hvad
angår kabinettssekreteraren, för hvilken densamma blifver gällande först vid nuvarande
innehafvares afgång.

Statens slutsumma af femtiosex tusen fyra hundra femtio kronor kommer att af

nedanstående‘anslagsmedel utgå, nemligen:

1) Anslaget å svenska riksstatens Tredje hufvudtitel:

Utrikesdepartementet.............................................................. kr. 27,495

2) De Förenade Rikenas anslag till Utrikesdepartementet å den gemen samma

konsulskassan.............................................................. » 17,500

3) Norska statsverkets anslag till Utrikesdepartementet....................... » 11,455

Summa kronor 56,450

Stockholm 1897. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Fjerde hufvudtiteln.

Utdrag af protokollet öfver landtför sv ar särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott
den 14 januari 1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gtlljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt och
von Krusenstjerna.

Departementschefen, statsrådet friherre Rappe anhöll att få underställa
Kongl. Maj:ts pröfning frågan om reglerandet af utgifterna under
riksstatens fjerde hufvudtitel för år 1898 och att i sammanhang dermed
få föredraga följande till Kongl. Maj:t inkomna skrivelser och
framställningar i de delar, som icke förut blifvit inför Kongl. Maj:t
anmälda, nemligen:

Bih. till Itiksd. Frot. 1897. 1 Sami. 1 Åfd. 1 Raft.

Fjerde liufvudtiteln.

generalfältygmästarens och chefens för arméförvaltningens artilleridepartement
underdåniga skrifvelse den 14 sistlidne november angående
nämnda departements behof af statsmedel för år 1898;

arméförvaltningens å fortifikation sdepartementet underdåniga skrifvelse
den 15 sistlidne november angående departementets medelsbehof
för år 1898;

arméförvaltningens å intendentsdepartementet underdåniga skrifvelse
den 10 sistlidne november angående departementets behof af statsmedel
för år 1898, äfvensom generalintendentens i anledning deraf den 7 påföljande
december afgifna underdåniga yttrande;

arméförvaltningens å artilleri- och fortifikationsdepartementen underdåniga
skrifvelse den 12 sistlidne november, hvarmed öfverlemnats
generalfälttygsmästarens och chefens för artilleriet samt chefens för
fortifikationen gemensamma underdåniga skrifvelse den 30 näst.förutgångne
oktober angående extra ordinarie anslag till rikets siöfästninerar
för år 1898;

arméförvaltningens å fortifikationsdepartementet underdåniga skrifvelse
den 15 sistlidne november, hvarmed öfverlemnats särskilda, af
chefen för fortifikationen samma dag aflåtna underdåniga framställningar
angående extra ordinarie anslag för år 1898 dels till anskaffande af
fältingeniörmateriel och dels till Karlsborgs fästningsbyggnad;

generalintendentens underdåniga skrifvelse den 5 nästlidne december
angående extra ordinarie statsanslag för arméns intendenturutrustning; t.

f. chefens för generalstaben underdåniga skrifvelse den 6 december
1895 angående ombildande af generalstabens civilmilitära personal
vid nuvarande krigsarkivariens afgång, äfvensom arméförvaltningens
å civila departementet den 13 oktober 1896 och generalintendentens
den 2 påföljande november i anledning af berörda skrifvelse afgifna
underdåniga utlåtanden;

inspektörens för trängen underdåniga skrifvelse den 2 sistlidne
september angående trumpetarnes vid trängen hållande i tjenstgöring
under hela året, äfvensom arméförvaltningens å intendents- och civila
departementen den 29 i samma månad deröfver afgifna underdåniga
utlåtande;

generalfälttygmästarens och chefens för artilleriet underdåniga skrifvelse
den 19 sistlidne november angående ökadt antal resestipendier åt
artilleriofficerare;

inspektörens för militärläroverken underdåniga skrifvelse den 12
oktober 1895 angående ny stat för krigshögskolan, äfvensom armé -

Fjerde hnfvudtiteln.

förvaltningens å civila departementet den 30 juni 1896 deröfver afgifna
underdåniga utlåtande samt af t. f. inspektören för militärläroverken
den 7 påföljande augusti i ärendet afgifvet underdånigt yttrande;

t. f. inspektörens för militärläroverken underdåniga skrifvelse den
8 maj 1896 angående ny stat för artilleri- och ingeniörhögskolan jemte
arméförvaltningens å civila departementet den 10 sistlidne november
deröfver afgifna underdåniga utlåtande;

en af chefen för första arméfördelningen den 28 oktober 1896
aflåten skrifvelse i fråga om antalet vid skånska husar- och dragonregementena
är 1898 vakanssatta rusthåll;

en af chefen för sjette arméfördelningen den 29 i nyssnämnda
månad aflåten skrifvelse i fråga om antalet vid Norrlands dragonregemente
år 1898 vakanssatta rotehåll; samt

centralstyrelsens för Sveriges frivilliga skytteföreningar underdåniga
skrifvelse den 23 sistlidne november angående anslag för år 1898 till
befrämjande af det frivilliga skytteväsendet, äfvensom arméförvaltningens
å civila departementet den 1 nästlidne december deröfver afgifna underdåniga
utlåtande.

Under tillkännagifvande att vid den förestående statsregleringen
andra ändringar i de för närvarande utgående ordinarie anslagen icke
af departementschefen ifrågasattes, än de, som nu komme att af honom
särskildt omnämnas, yttrade departementschefen härvid beträffande
de

Ordinarie anslagen.

Generalstaben.

Uti sin ofvannämnda underdåniga skrifvelse den 6 december 1895 [1.]

har t. f. chefen för generalstaben framstält förslag till ombildning, vid
nuvarande krigsarkivarie^ afgång, af de å generalstabens stat uppförda
krigsarkivarie- och amanuensbeställningarna samt dervid erinrat
till en början, att redan uti underdånigt memorial af den 29 augusti
1878 dåvarande chefen för generalstaben — med framhållande af
omöjligheten för en person att på tillfredsställande sätt fullgöra alla de
åligganden, som tillhörde den förenade krigsarkivarie- och redogörarebefattningon
vid generalstaben — föreslagit, att generalstabens personal

Fjerde hufvndtitcln.

skulle ökas med en särskild redogörare samt den förenade krigsarkivarie-
och redogörarebefattningen ombildas till en uteslutande krigsarkivariebefattning,
äfvensom att Eders Kongl. Maj:t, som enligt nådigt
beslut den 20 december 1878 funnit berörda framställning icke då föranleda
nådig åtgärd, sedermera år 1883 uti nådig proposition till Riksdagen,
angående landtförsvarets ombildande, i öfverensstämmelse med
landtförsvarskomiténs förslag bland generalstabens civilmilitära personal
upptagit dels en krigsarkivarie och dels en redogörare, hvilket förslag
dock, till följd af Riksdagens beslut i härordningsfrågan, icke ledde till
någon påföljd.

Emellertid qvarstode, fortsätter t. f. chefen för generalstaben, alltjemt
behofvet af förstärkning uti omförmälda personal, och den tidrymd,
som förflutit, sedan berörda framställning först gjordes, hade
endast gjort detta behof mera oafvisligt. Genom de månadsvis skeende
liqviderna af löner vid generalstaben, personalens, till följd af särskilt
kommenderade officerare, jemförelsevis stora antal och vissa afdelningars
behof utaf redogörarens ständiga närvaro för verkställande af
ofta förekommande utbetalningar, upptoges krigsarkivariens tid i hög
grad af redogörarebefattningen, särdeles med hänsyn till de enligt instruktionen
för rikets allmänna kartverk den 20 december 1894 honom
tillkommande åligganden, och å andra sidan fordrade det ständigt
växande arkivet hans närvaro och arbetskraft för ordnandet af dess
dyrbara samlingar, hvilka ej kunde lemnas utan vård. Härtill komme,
att äfven inom en annan afdelning af generalstaben, nemligen kommunikationsafdelningen,
behofvet af en med ordnandet, vården och handliafvandet
af der förvarade uppgifter, ritningar och planer uteslutande
sysselsatt person — en aktuarie — gjort sig i så hög grad känbart,
att dertill måst i senare tid kommenderas en officer utom generalstaben,
för hvars aflönande medel kunnat beredas endast i den mån
besparingar å generalstabens stat funnits tillgängliga.

Af dessa skäl och då den nuvarande krigsarkivarie!! under år 1897
blefve pensionsberättigad och sålunda då kunde komma att från befattningen
afgå, hade t. f. chefen för generalstaben känt sig manad att
ånyo upptaga frågan om krigsarkivarie- och redogörarebefattningarnas
särskiljande samt i sammanhang dermed föreslå en sådan fördelning af
de till de nuvarande krigsarkivarie- och amanuensbeställningarna enligt
generalstabens stat anvisade aflöningsförmånerna, att dessa, med så
ringa tillskott som möjligt, skulle lemna erforderliga medel för att icke
blott krigsarkivarie'' och redogörarebefattningarna åtskilda, utan äfven

Fjerde liufvudtiteln.

dels amanuensbefattningen, dels ock den såsom erforderlig omnämnda
aktuariebefattningen skulle kunna med fullt kompetenta personer upprätthållas.

Sedan t. f. chefen för generalstaben härefter yttrat sig i fråga om
de kompetensvilkor m. m., som borde för de ifrågasatta befattningarna
föreskrifvas, och dervid såsom sin mening uttalat, att de nya beställningarna
dels såsom krigsarkivarie, dels såsom amanuens eller, såsom
t. f. chefen anser denne böra benämnas, bibliotekarie, och dels såsom
aktuarie borde tillsättas allenast på förordnande mot arfvode och med
officerare eller f. d. officerare, samt att den föreslagna redogörarebefattningen
borde, likasom vid arméns truppförband, bestridas af en intendent,
tillhörande intendenturcorpsen, öfvergår han till frågan om de
aflöningsförmåner, som kilnde anses erforderliga för att de ifrågasätta
beställningarna skulle kunna antagas blifva besatta med lämpliga personer.
Härvid har han ansett följande arliga arfvoden böra beräknas,
nemligen:

för krigsarkivarien .......................... kr. 2,500

» bibliotekarien .............................. » 1,000

» aktuarien.............................. » 800

eller tillhopa .................................... kr. 4,300.

För redogöraren har han ansett, att å intendenturcorpsens anslag
borde uppföras löneförmåner för ytterligare en intendent af andra klassen,
eller, förutom inqvarteringsersättning, 2,895 kr. Hela kostnaden
skulle således uppgå till 7,195 kr. jemte inqvarteringsersättning för en
intendent af andra klassen.

Såsom tillgång till bestridande af denna kostnad funnes att tillgå:

krigsarkivariens lön enligt stat ......................................................kr. 4,000

honom tillkommande två ålderstillägg, hvartdera å 500 kr.......... » 1,000

amanuensens arfvode enligt stat.................................................... » H800

eller tillhopa ........................................................................................ kr. 6,800

äfvensom den krigsarkivarien tillkommande inqvarteringsersättning. ^

Den brist, som behöfde genom ökadt anslag fyllas, uppginge således,
enligt t. f. chefens för generalstaben mening, till allenast 395 kronor.

Möjligen skulle man — fortsätter lian — kunna ifrågasätta, huruvida
icke intendenten jemväl skulle kunna åläggas att bestrida redogörarebefattningen
vid den i samma bus som generalstaben inrymda
krigshögskolan, i hvilket fall det i staten för nämnda skola åt en redo -

Fjerde hufvud titeln.

görare upptagna arfvode, 500 kronor, kunde medräknas såsom tillgång och
alltså intet ökadt anslag varda erforderligt; men detta ansåge han sig
icke böra förorda dels derför, att det ur kontrollsynpunkt vore olämpligt,
att samma person vore redogörare för medel, tillhörande två olika
korporationer, hvilkas chefer vore af hvarandra oberoende, och dels af
det skäl, att den tid uppenbarligen icke vore långt aflägsen, då till följd
af de alltmera omfattande arbetena inom generalstabens olika afdelningar
samt krigsarkivets, kartearkivets och bibliotekets snabba tillväxt,
generalstabens nuvarande lokaler blefve för ändamålet alldeles otillräckliga,
hvilket med nödvändighet måste medföra, att antingen krigshögskolan
eller generalstaben bereddes annan lokal, i hvilket fall en
för båda gemensam redogörare blefve än mera olämplig.

På grund af hvad sålunda anförts, har t. f. chefen för generalstaben
i underdånighet hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder föreslå
Riksdagen: att efter nuvarande krigsarkivariens afgång krigsarkivarieoch
amanuensbefattningarna vid generalstaben måtte få omskapas till
fyra beställningar, nemligen en krigsarkivarie-, en bibliotekarie-, en
aktuarie- och en redogörarebeställning; att de tre förstnämnda beställningarna
måtte få tillsättas på förordnande och aflönas på generalstabens
stat med arfvoden, krigsarkivarien med 2,500 kronor, bibliotekarien
med 1,000 kronor och aktuarien med 800 kronor, allt för år räknadt; att
redogörarebeställningen måtte få bestridas af eu intendent från intendenturcorpsen,
hvilken corps för sådant ändamål skulle ökas med en intendent
af andra klassen; samt att i följd häraf anslaget till nämnda corps
måtte ökas med 2,895 kronor jemte inqvarteringsersättning för en intendent
af andra klassen, hvaremot generalstabens anslag skulle minskas
med 1,500 kronor jemte krigsarkivarien tillkommande två ålderstillägg
och inqvarteringsersättning.

Arméförvaltningen å civila departementet har uti sitt öfver ifrågavarande
framställning afgifva underdåniga utlåtande förmält sig icke hafva
något att deremot erinra, hvarvid förvaltningen jemväl påpekat, att enligt
förvaltningens åsigt det icke borde ifrågakomma att förena redogörarebefattningarna
vid generalstaben och vid krigshögskolan hos samma person.
Beträffande den medelsanvisning, som af den ifrågasatta omorganisationen
skulle föranledas, har förvaltningen erinrat, att organisationen
förutsatte en ökning i anslaget till intendenturcorpsen af kr. 2,895,

samt en minskning i anslaget till generalstaben af ............... » 1,500,

eller således en ökning i anslag af................................................ kr. 1,395,

hvarvid dock vore att märka, att genom bortfallande af den krigsarkivarien
enligt nu gällande bestämmelser tillkommande rätt till två ålders -

Fjerde hufvudtiteln.

tillägg, hvilka af den nuvarande arkivarien för närvarande uppbures med

1,000 kronor, eu besparing å förslagsanslaget till ålderstillägg komme
att uppstå, hvilken besparing kunde beräknas till i medeltal 500 kronor
årligen.

Vidkommande den inqvarteringsersättning, som skulle tillkomma
den föreslagne intendenten af andra klassen, har förvaltningen påpekat,
att någon medelsanvisning för beredande af sådan ersättning ej erfordrades,
enär den åt krigsarkivarien nu utgående, lika stora inqvarteringsersättningen
skulle komma att bortfalla.

Äfven generalintendenten har, så vidt ärendet angår intendenturcorpsen,
afgifvit underdånigt yttrande och förmält sig icke hafva något
att vid förslaget erinra.

Då jag nu skall för egen del yttra mig i fråga om t. f. chefens för
generalstaben ofvanberörda förslag, anser jag mig böra på det lifligaste
understödja detsamma. Redan så kort tid, efter det generalstaben
erhållit sin nuvarande organisation, som år 1878, fäste dåvarande
chefen för generalstaben uti sin förenämnda underdåniga skrifvelse den
29 augusti samma år uppmärksamheten på olämpligheten af den ännu
bestående föreningen hos en och samma person af krigsarkivarie- och
redogörarebeställningarna vid generalstaben. Han påpekade dervid, att
redan den stora olikheten mellan de båda sysselsättningarna — att
vårda arkivet m. fl. samlingar samt att förvalta och redovisa generalstabens
m. fl. medel — måste göra det synnerligen svårt att anträffa
eu person med för båda uppdragen lämpliga egenskaper. Han erinrade
vidare, att den i staten upptagna amanuensen visserligen afsetts att
vara biträde åt arkivarien, men att det snart visat sig, att vården af
biblioteket, katalogisering deraf, besörjandet af utlåning derifrån m. m.,
så upptagit amanuensens tid, att föga biträde från hans sida kunde påräknas
vare sig för vård af krigsarkivet och dess samlingar eller för
redovisningsväseudet. Likasom amanuensbefattningen således genom omständigheternas
magt blifvit omskapad till en bibliotekariesyssla, så hade
krigsarkivariebefattningen blifvit så godt som helt och hållet förvandlad
till en redogöraresyssla, då ju uppenbart vore, att hans arkivariebestyr
måst stå tillbaka för hans andra åligganden. Att detta icke
kunde vara lämpligt, vore uppenbart, helst sedan arkivet vunnit den
utvidgning, att dess skötsel kräfde en persons odelade tid och krafter.

Fjerde hufvudtiteln.

Chefen för generalstaben ansåg derför nödigt, att redan då, år 1878,
inrättades en särskild krigsarkivarie- och en särskild redogörarebefattning
vid generalstaben.

Hvad sålunda då anfördes, eger nu i än högre grad giltighet. Arkivet
och samlingarna hafva allt mera utvidgats och begagnas allt flitigare, och
krigsarkivariens bestyr hafva ej oväsendtlig! ökats genom de åligganden,
som enligt 8 § i instruktionen för rikets allmänna kartverk den 20 december
1894 tillkomma honom. Vid sådant förhållande måste någon
utväg sökas för vinnande af rättelse i de bestående olämpliga förhållandena.
Mig synes härvid det af t. f. chefen för generalstaben framstälda
förslaget vara lyckligt funnet. Genom detsammas antagande
skulle krigsarkivarien befrias från de för hans, enligt hvad namnet utmärker,
hufvudsakliga befattning främmande åliggandena att vara uppbördsman
och redogörare samt erhålla tillfälle att uteslutande egna tid
och omtanke åt arkivets vård och förkofran. Redogörarebefattningen
åter skulle komma att, likasom vid armén i öfrigt, bestridas af person,
anstäld vid intendenturcorpsen. Denne skulle, enligt t. f. chefens för
generalstabens förslag, få till uppgift att uppbära och redogöra för generalstabens
samt rikets allmänna kartverks medel äfvensom att handhafva
och redovisa topografiska afdelningens kartor och instrument
m. m. Då vidare den föreslagne bibliotekarien skulle få till åliggande
att vårda och handhafva biblioteket med dess samlingar, samt aktuarien
att ordna, vårda och handhafva kornmunikationsafdelningeijs vidlyftiga
samling af uppgifter, ritningar och planer, skulle den blifvande krigsarkivarien
komma att befrias från alla andra bestyr än arkivets vård
och skötsel.

Vid hvad t. f. chefen för generalstaben föreslagit i fråga om aflöning
m. m. till en intendent af andra klassen och arfvoden till de öfriga
befattningarna, har jag intet att erinra, likasom jag, på de skäl
som han anfört, icke anser lämpligt att förena redogörarebeställningarna
vid generalstaben och och vid krigshögskolan.

Den ökning i anslag, som för reformens genomförande erfordras,
synes mig vara så obetydlig, att densamma icke bör utgöra något hinder,
derest förslaget eljest finnes gagneligt. Denna ökning utgör, såsom
arméförvaltningen anfört, 1,395 kronor, enär någon minskning i förslagsanslaget
till ålderstillägg, hvilket anslag under år 1895 visat sig otillräckligt,
ej torde böra ifrågasättas, ehuru ju otvifvelaktigt är, att en
minskning i utgifterna under detta anslag af omkring 500 kronor årligen
kommer att uppstå.

Fjerde hufvudtiteln. 9

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer jag, att Eders Kongl.

Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, under förutsättning af bifall till hvad nedan under
[3] föreslås, medgifva, att vid nuvarande krigsarkivariens
afgång må indragas de å generalstabens stat för en
krigsarkivarie uppförda löneförmåner, 4,000 kronor
jemte två ålderstillägg, samt det för en amanuens
der uppförda arfvode, 1,800 kronor, men deremot å
samma stat uppföras följande arfvoden:

till en krigsarkivarie......................................... kr. 2,500

» » bibliotekarie .......................................... » 1,000

» » aktuarie ................................................... » 800,

samt att, vid bifall härtill, minska anslaget till

generalstaben, nu .......................................... kr. 251,000

med .......................................................... » 1,500

till ...................................................................... kr. 249,500

Aflöning och rekrytering m. m.

Uti de af 1896 års Riksdag godkända samt af Eders Kongl. Maj:t _ [2.]
den 29 sistlidne maj faststälda staterna för trängen finnas, hvad angår de°t^ani“fglaafg
Svea och Vendes trängbataljoner, upptagna vid hvardera bataljonen tre
trumpetare af manskapsklassen med tjenstgöring under hela året och
tre dylika med tjenstgöring under allenast IV2 månad samt tjenstefrihet
under 10V2 månad årligen, och, hvad angår Göta och Norrlands
trängbataljoner, två trumpetare af det förra och en af det senare slaget
vid hvardera bataljonen.

Med erinran härom har inspektören för trängen uti sin förenämnda
underdåniga skrifvelse den 2 sistlidne september hemstält om sådan
ändring i nämnda stater, att samtliga trumpetare af manskapsklassen
vid trängen måtte komma i åtnjutande af den fördelen att under hela
året få ligga i tjenstgöring; och har han såsom skäl för ifrågavarande
förändring, som han ansett synnerligen önskvärd, anfört, att det alltid
visat sig svårt att hålla ifrågavarande trumpetarebeställningar besatta
dels derför, att de nu afsedda trumpetar ne under vintermånaderna, såsom
tjenstefria, haft synnerligen svårt att skaffa sig någon sysselsätt Bih.

till Rikad. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 1 Raft. 2

10 Fjerde liufvudtiteln.

ning, som gifvit inkomster till deras dagliga uppehälle, och dels derför,
att deras musiköfningar måst under nämnda tid afbrytas och de till
följd deraf icke sett någon möjlighet att under tjenstgöringstiden vid
bataljonen erhålla tillräcklig utbildning uti det fack, hvaråt de egnat sig.

Den af den ifrågasatta förändringen betingade kostnadsökningen
har han beräknat på följande sätt:

ökad kostnad för en trumpetare:

105: —
15: 75
105: 60
198: 40

summa kronor 424: 75
eller för 8 trumpetare således ................................................. kr. 3,398: —

Uti sitt häröfver afgifna, ofvan omförmälda underdåniga utlåtande har
arméförvaltningen vitsordat rigtigheten af den gjorda kostnadsberäkningen
samt anfört, att af densamma komme att drabbas följande anslag,
nemligen:

anslaget till aflöning och rekrytering m. m. med.............. kr. 966: —

anslaget till mathållning vid garnisonerade armén med ... » 1,587: 20

anslaget till arméns munderingsutrustning med .................. » 844: 80;

och har arméförvaltningen, derest Eders Kongl Maj:t funne godt föreslå
Riksdagen den ifrågasatta ändringen i trängbataljonernas stater,
hemstält, att nedannämnda anslag måtte ökas, nemligen:

anslaget till aflöning och rekrytering m. m. med............... kr. 966: —

och anslaget till arméns munderingsutrustning med......... » 845: —,

eller således tillhopa................................................................... kr. 1,811:

hvaremot förvaltningen ansett, att i anslaget till mathållning vid garnisonerade
armén, som vore ett förslagsanslag till belopp af mer än

1,400,000 kronor, icke i följd af förändringen erfordrades någon förhöjning.

lön, 10V2 månader å 10 kr. .....

arfvode, 107* månader å 1: 50
beklädnad i 320 dagar å 0: 33
underhåll i d:o d:o å, 0: 62 ......

Den af inspektören för trängen sålunda ifrågasatta ändringen i de
för trängbataljonerna faststälda staterna anser jag mig böra förorda. Då

Fjerde hufvudtiteln.

det nemligen, såsom inspektören för trängen vitsordat, visat sig svårt
att hålla de trumpetarebeställningar af manskapsklassen vid trängbataljonerna,
hvilkas innehafvare skola tjenstgöra endast IV2 månad årligen,
besatta, och då detta missförhållande måste medföra betydliga olägenheter,
torde åtgärder böra vidtagas till dess afhjelpande. Detta synes
icke lämpligen kunna ske på annat sätt, än inspektören för trängen
föreslagit. Den kostnadsökning, som af bifall till hans förslag skulle
föranledas, uppgår, såsom ofvan angifvits, till 3,398 kronor årligen.
Men hela detta belopp behöfver ej af Riksdagen äskas; ty då å anslaget
till mathållning vid garnisonerade armén under de senaste åren
uppstått afsevärda besparingar, lärer för mötande af den ökade utgift,
som vid bifall till inspektörens förevarande förslag skulle tillskyndas
detta anslag, någon ytterligare anvisning af medel under samma anslag
icke vara af nöden. Deremot torde under de båda andra anslagen de
af arméförvaltningen angifna belopp böra begäras.

Jag hemställer derför, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riks -

dagen

att medgifva, att samtliga trumpetare af manskapsklassen
vid Svea, Göta, Norrlands och Vendes trängbataljoner
må få hållas i tjenstgöring under hela året,
samt att, vid bifall härtill, öka anslaget till aflöning
och rekrytering, nu ............ kr. 8,495,500: —

med ........................................................ » 966: —

till ............................................................ kr. 8,496,466

Intendenturcorpsen.

Under åberopande af hvad jag här ofvan under [1] anfört, hem- [3.]
ställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen dea™”6 i&f

att medgifva, att, för tillgodoseende af behofvet
af redogörare vid generalstaben, å intendenturcorpsens
stat må uppföras aflöning för ytterligare en intendent
af andra klassen med tillhopa 2,895 kronor, äfvensom
att den till tjenstgöring vid generalstaben placerade
intendenten må åtnjuta inqvarteringsersättning i likhet
med hvad som är medgifvet de intendenter, som äro
placerade å truppförband, der dylik förmån af befälet
åtnjutes,

[4-]

Minskning af
detta anslag.

. [5-]

Ökning af
detta anslag.

Fjerde hufvudtiteln.

samt att, vid bifall härtill, öka anslaget till inten denturcorpsen,

nu ................................... kr. 356,179: —

med .............................................................. » 2,895: —

till................................................................. kr. 359,074

Ersättning åt vissa löntagare i följd af arméns omorganisation.

Detta anslag, i nu gällande riksstat upptaget till 56,822 kronor,
kan i följd af inträffad afgång bland de embets- och tjenstemän, för
hvilka anslaget är afsedt, minskas till omkring 53,500 kronor; och
torde, för utjemnande af slutsumman af anslagen under hufvudtiteln,
anslagets belopp böra bestämmas till 53,509 kronor.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

minska ifrågavarande anslag,

nu..................................................................... kr. 56,822: —

med........................................... » 3,313: —

till............................................ kr. 53,509: —

Resestipendier till artilleri- och ingeniörofficerare.

Under ifrågavarande benämning finnas i riksstaten för innevarande
år anvisade 6,000 kronor, afsedda att utgå med 3,000 kr. till ett resestipendium
åt artilleriofficerare och med enahanda belopp till reseunderstöd
åt officerare vid fortifikationen.

Under erinran att generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet
uti underdånig skrifvelse den 4 oktober 1894 hemstält, att Eders Kongl.
Maj:t, för beredande af två resestipendier för artilleriofficerare, hvardera
stipendiet å 2,000 kronor, täcktes föreslå Riksdagen att anvisa ett
belopp af 1,000 kronor utöfver det för sådant ändamål då beviljade
anslaget, 3,000 kr., men att Eders Kongl. Maj:t, efter arméförvaltningens
hörande, funnit berörda framställning icke då böra föranleda nådig
åtgärd, har generalfälttygmästaren uti sin ofvannämnda underdåniga
skrifvelse den 19 sistlidne november, med åberopande af de skäl, han
anfört uti sin berörda skrifvelse af den 4 oktober 1894, förnyat sin då
gjorda underdåniga framställning.

Fjerde hufvudtiteln.

Uti sin ofta nämnda skrifvelse den 4 oktober 1894 anförde generalfälttygmästaren
hufvudsakligen, att genom nådigt bref den 20 november
1866, i enlighet med Riksdagens under samma år fattade beslut,
anvisats ett resestipendium för artilleriofficerare af kaptens eller löjtnants
grad, att från och med år 1867 årligen utgå med ett belopp af 3,000
riksdaler, och att det af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen
framgick, att med ifrågavarande stipendium afsågs att sätta artilleriofficerare
i tillfälle att i främmande länder förskaffa sig kunskap om de framsteg,
som vapnet kunnat göra i taktiskt, vetenskapligt eller tekniskt
hänseende. Genom det nådiga brefvet hade bestämts, bland annat, att
stipendiatens vistelse utrikes skulle räcka minst 6 månader samt att stipendiet
under loppet af 8 på hvarandra följande år skulle tillfalla, tre
gånger Svea, tre gånger Göta och två gånger Vendes artilleriregemente,
beroende denna ordning för stipendiets tilldelande till de olika regementena
derpå, att antalet kaptener och löjtnanter då utgjorde vid hvardera
af Svea och Göta artilleriregementen 44, men vid Vendes artilleriregemente
endast 31. Sedan genom 1872 års omorganisation antalet
officerare vid det sistnämnda artilleriregementet ökats i vida större proportion
än vid de båda andra, hade genom nådigt bref den 2 Maj
1879 blifvit bestämdt, att stipendiet skulle utgå hvart tredje år vid
hvartdera af regementena, med början vid Vendes artilleriregemente
under år 1880. Genom efter denna tid inträffade förändringar i artilleriets
organisation, nemligen upprättandet af Vaxholms artillericorps
samt antagandet af 1892 års förbättrade härordning, hade emellertid
såväl antalet kaptener och löjtnanter vid artilleriet, som ock antalet
olika truppförband, på hvilka dessa voro fördelade, väsentligt ökats, så
att, då vid tiden för utfärdandet af nådiga brefvet 1879 funnos 159
kaptener och löjtnanter, fördelade på tre artilleriregementen, uppginge
enligt den nya organisationen vid artilleriet officerarnes i nyssnämnda
grader antal till 202 samt regementenas till 6 och corpsernas till 3,
hvarvid vore att märka, att sammanlagda antalet kaptener och löjtnanter
vid de tre corpserna vore något mindre än vid ett regemente. Om
derför årligen endast ett resestipendium vore att framdeles disponera
för artilleriets kaptener och löjtnanter och om detta stipendium tillfälle
de olika truppförbanden enligt liknande grunder, som de nu gällande,
skulle, då, såsom nyss vore nämndt, de tre corpserna kunde tillsammans
ungefär jemnställas med ett regemente, stipendiet tillfalla samma regemente
endast hvart 7:e år, till följd hvaraf det lätt nog kunde inträffa,
att personer, som vore företrädesvis lämpliga att i utlandet studera
artillerivapnets utveckling, antingen icke alls eller ock först vid en allt

14 Fjerde hufvudtitcln.

för framskriden ålder blefve dertill satta i tillfälle. Att förebygga en
dylik olägenhet syntes redan i och för sig utgöra ett tillräckligt motiv
för att årligen tilldela artilleriet två resestipendier, för hvilken åtgärd
äfven andra synnerligen talande skäl kunde anföras. Resestipendierna
hade nemligen till ändamål att gagna artilleriet, såväl direkt genom de
upplysningar angående vapnets utveckling, som stipendiaten under sin
vistelse utomlands kunnat inhemta och vid sin hemkomst meddelade
artilleristyrelsen, som ock indirekt derigenom att den enskilde artilleriofficeren
genom att närmare studera främmande, under större förhållanden
än vårt eget arbetande artillerier erhölle vidgade vyer och derigenom
blefve satt i stånd att i den ställning, han inom vapnet innehade, bättre
verka för dettas framåtskridande, än om han aldrig på nära håll lärt
känna andra förhållanden än våra egna. Gjorde sig emellertid redan
år 1866 behofvet gällande att genom utdelande af ett årligt stipendium
skaffa kännedom om artilleriets framsteg i utlandet samt höja enskilda
officerares artilleristiska bildning, så torde med fog kunna påstås, att
för närvarande detta behof svårligen kunde på ett tillfredsställande sätt
fyllas med endast ett stipendium. Å ena sidan vore nemligen artillerivapnet
med afseende å materiel, skjututbildning och taktisk användning
för närvarande stadt i en snabbare utveckling än någonsin tillförene,
hvadan ett litet artilleri, för att, utan alltför stora penningeuppoffringar
för försök, i hvarjehanda riktningar, kunna följa med sin tid, måste
med oaflåtlig uppmärksamhet studera vapnets framsteg i utlandet. Härtill
vore emellertid ett studium af den utländska militärlitteraturen, vore
det än så noggrant,, ingalunda tillfyllest, utan en på detta sätt inhemtad
kunskap maste alltid komma att stå tillbaka för den erfarenhet, som
vunnes genom att på ort och ställe taga kännedom om förhållandena.
A den andra sidan åter hade antalet artilleriofficerare inom de grader,
kaptens och löjtnants, ur hvilka stipendiaterna borde tagas, ökats från
119 till 202 eller ej långt ifrån fördubblats, så att utsigten för en
artilleriofficer att kunna erhålla stipendium numera vore föga mer än
hälften så stor, som den var vid tiden för artilleristipendiets inrättande.
Väl vore det önskvärdt, om artilleriet kunde erhålla ytterligare ett stipendium
af samma storlek som det år 1866 anvisade, eller 3,000 kronor,
men det mest trängande behofvet uti ifrågavarande hänseende syntes
dock kunna afhjelpas, om den anvisade summan höjdes med så stort
belopp, att två stipendier årligen kunde utdelas. Storleken af dessa
stipendier torde icke lämpligen kunna sättas till mindre än 2,000 kronor
hvardera, hvilket förutsatte ett ökadt anslag af 1,000 kronor. Under
förutsättning att två stipendier årligen vore att tillgå, skulle ett sti -

Fjerde liufvudtiteln. 15

pendium kunna tillfalla hvarje regemente samt de tre corpserna, dessa
senare såsom ett helt betraktade, två gånger under 7 på hvarandra
följande år, och torde med anledning af stipendiets minskade storlek
tiden för stipendiatens vistelse utomlands höra bestämmas till minst
4 månader i stället för den nu stadgade minimitiden 6 månader.

På dessa skäl hemstälde generalfälttygmästaren år 1894, såsom jag
redan nämnt, om förhöjning från och med år 1896 af de till ifrågavarande
ändamål anvisade medel med 1,000 kronor.

Arméförvaltningen å civila departementet, som öfver framställningen
afgaf underdånigt utlåtande, fann densamma vara väl grundad;
men vid underdånig föredragning af ärendet den 23 november 1894
farin Eders Kongl. Maj:t framställningen icke föranleda nådig åtgärd.

Skälet dertill var, att Eders Kongl. Maj:t under öfvergångstiden
för den nya härordningens genomförande ansåg sig icke böra för Riksdagen
framlägga förslaget i fråga.

Detta skäl förefinnes ej längre; och då de grunder, generalfälttygmästaren
till stöd för behofvet af ifrågavarande anslagsförhöjning anfört,
synas mig öfvertygande, hemställer jag i underdånighet, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, för beredande af medel till två resestipendier
för artilleriofficerare, hvartdera stipendiet å 2,000 kronor
årligen, öka anslaget till resestipendier till ar -

tilleri- och ingeniörofficerare, nu ........... kr. 6,000: —

med..................................................................... )) 1,000: —

till .................................................................... kr. 7,000: —

Krigshögskolor.

Till krigshögskolor äro i riksstaten för innevarande år anslagna [6.]
66,507 kronor. Från detta anslag bestridas dels samtliga kostnader
för krigshögskolan, utgörande enligt stat af den 21 december 1877
25,640 kronor, och dels samtliga kostnader för artilleri- och ingeniörhögskolan,
utgörande enligt gällande stater och andra bestämmelser
tillhopa 40,866 kronor 50 öre, hvarjemte å anslaget återstående 50 öre
utgöra för anslagets utjemnande Överskjutande anvisning.

Fjerde hufvudtiteln.

Med sin ofvannämnda underdåniga skrifvelse den 12 oktober 1895
har dåvarande inspektören för militärläroverken öfverlemnat förslag
till ny stat för krigshögskolan, enligt hvilket förslag de till skolan
anvisade medel skulle förhöjas till 27,000 kronor eller med 1,360
kronor. Denna förhöjning har uppkommit derigenom, att i förslaget
uppförts dels till arfvode åt en lärare i tyska språket 1,000 kronor årligen,
dels till arfvode hvart annat år åt en lärare i sjökrigsvetenskap
300 kronor, eller således för år 150 kronor, och dels till inköp och
underhåll åt inventarier, böcker och undervisningsmateriel 500 kronor,
hvarjemte anslaget till expenser m. m. för slutsummans utjemnande
höjts med 10 kronor, hvaremot å andra sidan de i gällande stat till
8,700 kronor upptagna arfvoden till lärare minskats med 300 kronor
till 8,400 kronor.

Till stöd för framställningen har anförts, att till följd af förändrad
undervisningsplan vid högskolan 300 kronor kunnat besparas å arfvodet
för undervisning i matematik; att enligt det för krigshögskolan
gällande, den 7 juni 1895 nådigst faststälda reglemente, sjökrigsvetenskap
numera inginge såsom tvångsämne samt tyska språket såsom valfritt
ämne, hvadan undervisning i dessa ämnen borde meddelas; samt
att medel till inköp och underhåll af inventarier, böcker och undervisningsmateriel
saknades i nu gällande stat.

I förslaget hafva dessutom införts fyra anmärkningar af hvilka den
första och den tredje fullkomligt motsvara i nu gällande stat befintliga
bestämmelser, hvaremot dels i anmärkning 2 föreskrifvits, att chefen, adjutanterna
och ordinarie elever skulle vara berättigade till inqvarteringsersättning
enligt författningarna, den först nämnde såsom öfverstelöjtnant
och de öfrige såsom subalternofficerare, hvilken ersättning
skulle utgå från anslaget till inqvarteringskostnader, och dels i anmärkning
4 lemnats bestämmelser angående den ersättning, som borde tillkomma
chef, lärare, adjutanter och elever vid deltagande i högskolans
sommaröfningar.

Beträffande den förra af dessa anmärkningar (anm. 2) skiljer den
sig från nu gällande bestämmelser endast derutinnan, att jemväl adjutanterna,
motsvarande de i nu gällande stat upptagna repetitörerna, derigenom
tillerkänts inqvarteringsersättning, hvarför såsom skäl anförts,
att enligt gällande stat för artilleri- och ingeniörhögskolan der anstälda
repetitörer och adjutant äro berättigade till inqvarteringsersättning.

Såsom skäl för införandet af anmärkning 4 har anförts, att densamma
tillkommit i ändamål att ersätta nådiga brefvet. den 7 maj 1880, hvar -

Fjerde liufyudtiteln.

igenom föreskrifter meddelats i fråga om den krigshögskolans personal
under faltöfningar tillkommande ersättning.

Öfver ifrågavarande underdåniga framställning har arméförvaltningen
å civila departementet den 30 juni 1896 afgifvit underdånigt utlåtande,
hvarefter t. f. inspektören för militärläroverken den 7 påföljande augusti
med infordradt underdånigt yttrande i ärendet inkommit.

Hvad angår artilleri- och ingeniörhögskolan, har t. f. inspektören
för militärläroverken med sin förut omförmälda underdåniga skrifvelse
den 8 maj 1896 öfverlemnat förslag till ny stat för denna högskola,
hvilket förslag slutar å samma belopp, 40,866 kronor 50 öre, som,
enligt hvad jag förut yttrat, nu äro till skolan anvisade. Det afgifna
förslaget skiljer sig emellertid i vissa hänseenden från nu gällande
stater för skolan, nemligen aflöningsstat af den 5 juni 1885 samt omkostnads-
och underhållsstat af den 26 april 1895; och då den förra
af dessa stater blifvit af Eders Kongl. Maj:t. med Riksdagen beslutad,
lärer jemväl angående den föreslagna nya staten Riksdagens godkännande
böra inhemtas, derest förslaget öfver hufvud vinner Eders Kongl.
Maj:t,s bifall.

Beträffande ifrågavarande förslag skiljer det sig från nu gällande
stater egentligen derutinnan, att till aflöning anvisats 25,000 kronor,
under det att nu för sådant ändamål äro enligt aflöningsstaten anslagna
endast 23,400 kronor, samt att i den föreslagna nya staten
uppförts dels 3,000 kronor till stipendier åt elever tillhörande artillerivapnet
och dels 1,000 kronor till underhåll af skolans lokaler, hvilka
belopp förut icke varit i de för skolan gällande stater upptagna, ehuru
för omförmälda ändamål under andra titlar anvisade. Tillgång till betäckande
af det belopp, 1,600 kronor, hvarmed utgående aflöning vid
skolan enligt förslaget skulle ökas, har beredts derigenom, att det till
omkostnader vid skolan anvisade belopp med motsvarande summa förminskats.

Såsom skäl för den ifrågasatta ökade aflöningen vid skolan har
anförts, att genom förnyade nådiga reglementet för högskolan den 7
juni 1895 undervisningskurserna vid skolan betydligt förändrats, i det
att numera den allmänna och den högre kursen, hvardera tvåårig, påginge
samtidigt, hvilket åter påkallade förstärkning af tillgängliga lärarekrafter
vid skolan. Särskildt erfordrades, till följd af högskolan
numera åliggande skyldighet att meddela samtliga till allmän kurs
Bih. till Riksd. Prot. 181) 7. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft. 3

Fjerde hufvudtiteln.

kommenderade officerare förberedande undervisning i matematik och
teoretisk mekanik, en ytterligare lärare i dessa ämnen. Och äfven i
andra afseenden hade inträdt förändring i förutvarande förhållanden,
som påkallade ändring i de till lärarne nu utgående arfvoden, så att
vissa af dessa minskades, under det andra ökades.

Öfver förslaget har armé förvaltningen å civila departementet den
10 sistlidne november afgifvit infordradt underdånigt utlåtande och
dervid förmält sig icke hafva något att mot förslaget erinra.

I likhet med armé förvaltningen har jag intet att invända mot den
föreslagna nya staten för artilleri- och ingeniörhögskolan. Dock synes
det mig, som om statens slutsumma, 40,866 kronor 50 öre, borde utjemnas
till 40,870 kronor, hvilket lämpligast torde kunna ske derigenom,
att de under omkostnader till reseersättningar förslagsvis upptagna
766 kr. 50 öre förhöjdes till 770 kronor.

Beträffande åter den föreslagna nya staten för krigshögskolan, vågar
jag i underdånighet erinra derom, att sedan Eders Kongl. Maj:t
vid särskilda tillfällen under de senare åren föreskrifvit, att vid högskolan
undervisning skulle under vissa angifna tider meddelas i tyska
språket och i sjökrigsvetenskap, samt för sådant ändamål anvisat erforderliga
medel, Eders Kongl. Maj:t, efter det nödig erfarenhet om gagnet
af berörda undervisning vunnits, genom förnyade nådiga reglementet för
krigshögskolan den 7 juni 1895 faststält i viss mån förändrad plan
för undervisningen vid skolan, enligt hvilken, såsom ofvan nämnts,
sjökrigsvetenskap och tyska numera ingå såsom läroämnen vid skolan,
medan deremot den förut vid skolan i matematik meddelade undervisning
förminskats. Genom sistnämnda förhållande kan, såsom ofvan
angifvits, på högskolans anslag besparas 300 kronor årligen. Detta
belopp är dock uppenbarligen icke tillräckligt till bestridande af de
arfvoden, som erfordras åt lärare i de båda andra omförmälda ämnena;
och då några andra tillgängliga besparingar å skolans anslag
icke finnas att tillgå och ej heller torde kunna beredas, är för beredande
af arfvoden åt lärarne i tyska och sjökrigsvetenskap ökadt anslag behöfligt.
I fråga om dessa arfvodens belopp har jag intet att erinra
mot förslaget. Då detta i sådant afseende upptager till läraren i tyska

1,000 kronor och till läraren i sjökrigsvetenskap 150 kronor om året,
skulle, om härifrån afräknas nyssnämnda besparing å 300 kronor, erfordras
en ökning i skolans anslag af 850 kronor.

Fjerde hufTudtiteln. 19

I förslaget är vidare ifrågasatt, att till inköp och underhåll af inventarier,
böcker och undervisningsmateriel skulle i staten uppföras
500 kronor. Detta förslag anser jag mig böra understödja, då det
för expenser m. m. anslagna belopp, hvarifrån dylika utgifter hittills
måst bestridas, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, visat sig
otillräckligt.

Deremot synes mig förslaget att höja de för sistnämnda ändamål
anvisade medel med 10 kronor icke böra föranleda någon Eders Kongl.
Maj:ts åtgärd.

Vidkommande den i anmärkning 2 i förslaget införda bestämmelse,
enligt hvilken jemväl de vid skolan anstälda två adjutanterna, eller, såsom
de i nu gällande stat benämnas, repetitörerna, skulle tillerkännas inqvarteringsersättning,
finner jag detsamma vara med billighet och rättvisa
öfverensstämmande. Dylik , ersättning utgår enligt nu gällande,
af Riksdagen godkända aflöningsstat till adjutant och repetitörer vid
artilleri- och ingeniörhögskolan, och det synes derför vara rättvist, att
samma förmån tillerkännes äfven adjutanterna vid krigshögskolan.

Någon ökad medelsanvisning för ifrågavarande ändamål torde icke
erfordras, då utgiften är obetydlig och anslaget till inq var teringsko stnader,
hvilket anslag är af förslagsanslags natur, under senare åren
visat sig någorlunda tillräckligt.

Deremot anser jag mig icke kunna förorda den i förslagets anmärkning
4 upptagna bestämmelse, hvarigenom eleverna, i olikhet med
hvad Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 7 maj 1880 förordnat,
skulle tillerkännas ersättning jemväl under första årets sommaröfningar.
Och då i fråga om hvad samma anmärkning i öfrigt innehåller, bestämmelser
redan firmas i nämnda nådiga bref meddelade, synes denna
anmärkning utan olägenhet kunna helt och hållet utgå.

I enlighet med de åsigter, jag sålunda uttalat, har jag låtit upprätta
förslag till nya stater för krigshögskolan samt för artilleri- och
ingeniörhögskolan, slutande den förra å 26,990 kronor (bil. A) och den
senare å 40,870 kronor, (bil. B).

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, med godkännande af de för krigshögskolan
samt för artilleri- och ingeniörhögskolan upprättade
nya staterna (bil. A och B), öka anslaget till krigshögskolor,
nu..................................................... kr. 66,507

med ..................................................................... » 1,353

till................................................................... kr. 67,860.

Fjerde hnfvudtiteln.

Arméns byggnader och kommendantskapsutgifter samt fortifikationens

öfningar och materiel.

[7.] Arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet har i sin ofvan ökning

af nämnda underdåniga skrifvelse den 15 sistlidne november, angående
detta anslag. cjepar^emen^e^s medelsbehof för år 1898, hemstält om förhöjning af
ifrågavarande anslag och dervid till en början erinrat, att i riksstaten
för år 1897 under nämnda anslag sammanförts följande, under särskilda
anslag förut anvisade medel, nemligen:

de till nybyggnader och underhåll af rikets fästningar
och landtförsvaret i allmänhet tillhörande

hus och byggnader förut anvisade medel........ kronor 207,526: —

de uti 1892 års stater för Göta, Vendes och Norrlands
trängbataljoner upptagna kasernunderhållsmedel
..................................................................... » 16,000: —

de till fortifikationens praktiska öfningar anvisade » 26,000: —

de till underhåll af fortifikationens materiel anvisade
............................................................................. » 21,500: —

de till kommendantskapsutgifter anvisade................. » 18,000: —

samt de till underhåll af byggnader å mötesplatserna
anvisade............................................................ » 116,256: —

eller tillhopa....................................................................... kronor 405,282: —

Vidkommande förenämnda till nybyggnader och underhåll af rikets
fästningar och landtförsvaret i allmänhet tillhörande hus och byggnader
anslagna medel, ansåge sig arméförvaltningen böra fästa Eders Kongl.
Maj:ts nådiga uppmärksamhet derå, att någon annan tillökning i dessa
medel icke skett sedan år 1883, än att år 1888 derå tillkommit ett belopp
af 5,876 kronor för underhåll af Svea trängbataljons kasern och kaserngård
m. m. Redan i underdånigt utlåtande den 15 november 1892
hade förvaltningen derför tillåtit sig att — med framhållande hurusom
sedan år 1883, förutom sistnämnda etablissement, en mängd andra
sådana samt enstaka byggnader, af beskaffenhet att böra med ifrågavarande
medel underhållas, blifvit uppförda, samt med öfverlemnande
af en uppgift å kostnaderna för alla sedan år 1883 då uppförda byggnader,
hvilka voro ställda under fortifikationsdepartementets vård, enligt
hvilken uppgift dessa kostnader uppgått till ej mindre än 4,438,889

Fjerde liufvudtiteln.

kronor 33 öre — i underdånighet anhålla, att detta anslag, jemväl med
hänseende dertill att åtskilliga nya fästningsverk under senare tiden
tillkommit, för hvilka någon underhållskostnad ej beräknats, måtte ökas
med 35,000 kronor. Då emellertid Eders Kong]. Maj:ts till 1893 års
Riksdag aflåtna nådiga proposition härutinnan ej vann Riksdagens bifall,
hade arméförvaltningen ansett sig ej böra nämnda år och ej heller år
1894 förnya sin underdåniga framställning om ifrågavarande anslags
förhöjning. Deremot hade förvaltningen år 1895 funnit sig icke kunna
underlåta att, på de i dess underdåniga skrifvelse den 14 november
samma år närmare anförda skäl, ånyo i underdånighet anmäla behofvet
deraf, att ifrågavarande anslag erhöllo en tillökning med ofvannämnda
belopp, 35,000 kronor, hvarförutom, med anledning af l:a Göta artilleriregementes
— hvars kasern förut underhållits af staden Göteborg —
tillkomna nya kasernetablissement å Qviberg, framhölls nödvändigheten
deraf, att denna tillökning ytterligare höjdes med 5,000 kronor, eller
till 40,000 kronor. Denna förvaltningens underdåniga framställning hade
dock ej föranledt till någon Eders Kongl. Maj:ts åtgärd, enär Eders
Kongl. Maj:t, under förutsättning af bifall till nådig proposition till 1896
års Riksdag om utgående redan från och med år 1897 af det belopp,

35.000 kronor, som vid urtima Riksdagen år 1892 beräknades åtgå för
underhållet af de till följd af den förbättrade härordningen erforderliga
nya etablissementen, ansett behofvet af underhållsmedel för landtförsvarets
byggnader under år 1897 blifva tillräckligt tillgodosedt.''

Genom Riksdagens afslag å nämnda proposition uppstode emellertid
för arméförvaltningen en brist i medelstillgången ej blott af de

40.000 kronor, hvilka, på sätt ofvan anförts, redan under flera år varit
nödvändiga för underhållet af de äldre byggnaderna, utan ock af de
medel, som erfordrades för underhållet af de på grund af den förbättrade
härordningen tillkomna byggnader, som redan voro eller under år
1897 blefvo färdiga. Redan under de första åren, sedan nya kasernbyggnader
tagits i bruk, förekomme nemligen ej obetydliga årliga utgifter
för underhåll af tak, eldstäder, kaserngårdar, ridbanor, stallinredning
m. m. Så t. ex. uppgingo de årliga kostnaderna för hvartdera af de
nya fotgardesetablissementen, ehuru manskapsstallar och ridhus der
ej funnos, redan under de första åren till omkring 4,000 kronor.

Hvad anginge de under senaste åren uppförda eller under byggnad
varande kasernetablissementen för de nya truppförbanden, hade det, då
Riksdagen vidtagit högst betydliga nedsättningar i de, med stöd af
chefens för fortifikationen kostnadsberäkningar, begärda byggnadsanslagen,
blifvit nödvändigt att tills vidare låta anstå med anordnandet

Fjerde hufrndtiteln.

af en del lokaler, som eljest ingingo i ett fullständigt kasernetablissement,
äfvensom med verkställandet af en del angelägna arbeten, såsom
t. ex. oljemålning af väggar och tak, takpanelning och asfaltläggning
i stallar, väg-, planerings- och stensättniugsarbeten, in. fl. sådana, hvilka
lämpligen kunde efteråt utföras. Då byggnadsanslagen ej lemnade tillgång
till dessa efterarbeten, måste de, såsom fallet varit vid Norrlands
artilleriregementes etablissement, bekostas med ordinarie underhållsmedlen.
Kostnaderna för underhållsarbeten vid sistnämnda etablissement,
hvilket på grund af urtima Riksdagens beslut år 1892 utvidgats
för ytterligare 2:ne divisioners inrymmande, och hvilket vore det enda
af de då beslutade större kasernetablissementen, som nu vore fullt
färdigt, hade under åren 1895 —1896 redan uppgått till ej mindre än
13,118 kronor, hvilken utgift bestridts med sistnämnda medel.

Huru otillräckligt det nuvarande anslaget till nybyggnad och underhåll
af fästningarne och landtförsvaret i allmänhet tillhörande hus och
byggnader vore, framginge tydligast deraf, att de för år 1896 från de
särskilda orterna inkomna reparation sförslagen med omkring 47,000
kronor öfverstege detsamma, oaktadt man vid underhållsförslagens uppgörande
sökt på allt sätt inskränka utgifterna, och att de från landsorterna
redan inkomna reparationsförslagen för år 1897 utvisade, att
skillnaden mellan behofvet och tillgången då antagligen blefve mer än
dubbelt så stor, som under år 1896. En stor del angelägna och för
byggnadernas bestånd nödvändiga reparationsarbeten måste till följd
häraf, till skada för staten, åsidosättas. Dessutom hade så väl å fästningsbyggnadeima
som inom de gamla kasernetablissementen åtskilliga
större arbeten visat sig väl behöfliga, ehuru dessa arbetens utförande,
på grund af bristande tillgångar, hittills icke ens kunnat ifrågasättas.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer arméförvaltningen
i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen äska, att
anslaget till »arméns byggnader och kommendantskapsutgifter samt
fortifikationens öfningar och materiel» måtte från och med år 1898
höjas med 75,000 kronor, deraf 40,000 kronor för underhåll af äldre
byggnader samt 35,000 kronor för underhåll af de i följd af den förbättrade
härordningen erforderliga nya kasernetablissementen.

Den af arméförvaltningen sålunda gjorda framställningen anser jag
mig böra understödja. Redan år 1893 tillstyrkte jag Eders Kongl.
Maj:t att hos Riksdagen äska förhöjning af de för underhåll af landt -

Fjerde hufvudtiteln.

försvarets byggnader afsedda medlen med 35,000 kronor, och behofvet
af förböjning af nämnda medel har sedan dess i hög grad förökats.
Då dertill kommer, att under år 1897 de allra flesta af de i följd af
den nya härordningen erforderliga nya kasernetablissementen varda
färdigbyggda och tagna i bruk samt i följd deraf, såsom arméförvaltningen
erinrat, redan under år 1898 torde tarfva vissa underhållsoch
kompletteringsarbeten, till hvilka de beviljade byggnadsanslagen ej
lemnat tillgång, lärer vara tydligt, att de för närvarande till underhåll
af landtförsvarets byggnader anslagna medlen, utan förhöjning derutaf,
varda för ändamålet alldeles otillräckliga. Med en god ekonomi och
statens intresse kan det ej vara förenligt att så är förhållandet; ty ju
sämre statens byggnader underhållas, desto kostsammare blifva de reparationer,
som derå i allt fall en gång måste företagas. Och ofta
kan man genom en i rätt tid företagen mindre reparation förekomma
en eljest nödvändig, genomgripande och synnerligen kostsam större
sådan.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

öka anslaget till arméns byggnader och kommendantskapsutgifter
samt fortifikationens öfningar

och materiel, nu.................................... kronor 405,282

med .............................................................. » 75,000

till ................................................................. kronor 480,282

Arméns munderingsutrustning.

Åberopande hvad jag här ofvan under [2.] anfört, hemställer jag, [8.]
att Eders Kongl. Makt täcktes föreslå Riksdagen ökning af

ö detta anslag.

att, vid bifall till hvad der föreslagits, öka ananslaget
till arméns munderingsutrustning,

nu.................................................................kronor 1,939,191

med............. » 845

till................................................................kronor 1,940,036

Fjex''de hufvudtiteln.

Arméns kasernutredning samt ved, ljus och vatten för den garnisonerade

armén. i

[9.] Beträffande ifrågavarande anslag, i riksstaten för innevarande år

ökning af upptaget till 244,117 kronor, har arméförvaltningen å intendentsdepartedetta
analag'' mentet uti sin ofvannämnda underdåniga skrifvelse den 10 sistlidne november,
angående departementets behof af statsmedel för år 1898, hemstält
om anslagets förhöjning med 7,000 kronor, hvilken förhöjning erfordrades
för att möta den ökning i utgifter, som blefve nödvändig för
uppvärmning och belysning af lifgardets till häst nya kasernetablissement,
som vore afsedt för ytterligare en sqvadron och äfven i öfrigt
vore rymligare än regementets gamla kasernetablissement.

Hvad arméförvaltningen sålunda hemstält, anser jag mig böra tillstyrka.
Redan i skrifvelse den 14 november 1895 gjorde arméförvaltningen
å fortifikationsdepartementet framställning om förhöjning för år
1897 af de för ifrågavarande ändamål anslagna medel med, bland annat,
ifrågavarande 7,000 kronor, och anförde dervid i fråga om detta belopp,
att kostnaden för uppvärmning och belysning af lifgardets till
häst nya kasernetablissement beräknats att blifva minst 16,000 kronor
om året samt att, då utgifterna i enahanda afseende för regementets
äldre etablissement, som vore afsedt att försäljas, uppgått till omkring

9,000 kronor om året, den erforderliga förhöjningen i anslaget uppginge
till 7,000 kronor.

Jag fann visserligen, af skäl, som i mitt yttrande till stadsrådsprotokollet
för den 13 januari 1896 närmare angåfvos, då icke anledning förekomma
att tillstyrka den gjorda framställningen. Men då under år 1898
med all sannolikhet alla de af den förbättrade härordningen föranledda
nya kasernetablissementen utom två (Upsala och Umeå) komma att vara
färdiga och tagna i bruk, och jemväl hästgardets gamla kasernetablissement
under sagda år måste användas för beredande af inqvartering för
ettdera af de två regementen, hvilkas nya etablissement då ännu ej äro
färdiga, lärer det af arméförvaltningen nu äskade beloppet blifva under
år 1898 erforderligt, och jag hemställer derför, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen

Fjerde hufvadtiteln.

att öka anslaget till arméns kasernutredning samt
ved, ljus och vatten för den garnisonerade armén,

nu ...................................................................... kr. 244,117

med .................................................................. » 7,000,

till ...................................................................... kr. 251,117.

Lindring i rustnings- och roteringsbesvären.

Jemlikt § 1 i lagen angående lindring i rustnings- och roterings- [10.]
besvären den 2 december 1892 skall lindring i nämnda besvär från och ökning af
med år 1898 utgå med sjuttio procent af dessa besvärs uppskattade detta anslag''
värde.

Då lindringen för närvarande utgår med sextio procent af samma
värde och någon ändring i den ursprungligen bestämda uppskattningen
deraf ännu icke egt rum, torde, i enlighet med hvad statskontoret i
underdånig skrifvelse den 10 sistlidne december hemstält, nu ifrågavarande
anslag, hvilket i riksstaten för innevarande år är uppfördt med
ett belopp af 1,995,200 kronor, böra, för att erforderliga medel till bestridande
af kostnaden för den under år 1898 tillkommande ytterligare
lindring må finnas derunder uppförda, i riksstaten för samma år ökas
med en sjettedel eller, i rundt tal, 332,500 kronor.

Jag hemställer derför, att Eders Kongl. Majrt täcktes föreslå
Riksdagen

att, för beredande af ytterligare tio procent lindring
i rustnings- och roteringsbesvären, öka ifrågavarande
anslag, nu....................................... kr. 1,995,200

med.................................................................. B 332,500,

till.................................................................. kr. 2,327,700.

Omorganisation af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland.

Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, biföll 1896 års Riks- [11.]
dag Eders Kongl. Maj:ts förslag om uppförande i riksstaten för inne- ökning af
varande år af två anslag, benämnda »omorganisation af indelta ka- detta anel‘‘B''
valleriet i Skåne och Norrland» samt »fortgående vakanssättning af
indelta kavalleriet i Skåne och Norrland», hvilka anslag äro afsedda att
bestrida samtliga utgifter för de under omorganisation varande Skånska
husar- och dragonregementena samt Norrlands dragonregemente. I fråga
Bih. till Riksd. Prot. 1807. 1 Sami. 1 Afd. 1 Uäft. 4

Fjerde hufvudtiteln.

om beräkningen af dessa båda anslags belopp utgick Eders Kongl.
Maj ds, af Riksdagen godkända proposition derifrån, att båda anslagens
belopp skulle utgöra tillhopa 2,033,614 kronor samt att från det senare
anslaget skulle, i den mån vakanssättningen fortginge och statens direkta
utgifter således ökades, till det förra anslaget årligen öfverföras ett belopp,
motsvarande vakansafgifterna för de, sedan föregående riksstat
uppgjordes, vakanssatta numren. I innevarande års riksstat beräknades
det förra af dessa anslag till 1,688,614 kronor och det senare anslaget
till 345,000 kronor, hvarvid man utgick från det antagande, att under
år 1897 1,150 nummer skulle vid berörda tre regementen effektivt
fullgöra rustnings- och roteringsskyldigheten. Enligt uppgifter, som
från vederbörande arméfördelningschefer kommit mig till hända, lärer
med visshet kunna antagas, att under år 1898 allenast omkring 1,010
nummer komma att vid nämnda regementen effektivt fullgöra rustningen
och roteringen; och vid sådant förhållande torde ett belopp, motsvarande
vakansafgifterna efter nu gällande uppskattning för 140 nummer,
eller således, efter 300 kronor för hvarje nummer, 42,000 kronor
böra i riksstaten för år 1898 från det senare anslaget öfverföras till
det förra, eller med andra ord anslaget till »omorganisation af indelta
kavalleriet i Skåne och Norrland» ökas med 42,000 kronor och anslaget
till »fortgående vakanssättning af indelta kavalleriet i Skåne och
Norrland» med motsvarande belopp minskas.

Emellertid vågar jag af skäl, som jag nu skall angifva, i underdånighet
ifrågasätta, att det förstnämnda af dessa båda anslag med
ytterligare ett mindre belopp förhöjes.

Beställninsgmännen vid armén — sjukvårds-, hofbeslags-, gevärshandtverkare-
och liandtverkssoldater — hvilkas tjenstgöring klöfver
särskilda insigter och hvilkas utbildning till följd deraf erfordrar längre
tid än öfrigt manskaps, äro i aflöningshänseende gynnade framför öfrig
med dem eljest likstäld personal vid armén, i det att dem tillerkänts
särskilda förmåner under namn af kommenderingstillägg, examenstillägg,
arfvoden in. m., utöfver hvad manskap i allmänhet erhåller. I sådant
hänseende är genom nådiga brefvet den 23 maj 1890 stadgadt, att
dylika beställningsmän vid indelta armén, Vermlands fältjägarecorps
och beväringstrupperna skola ega att under tjenstgöring i sådan egenskap
uppbära en dagaflöning af 25 öre; och genom särskilda nådiga
bref under åren 1892, 1893 och 1894 äro bestämmelser meddelade i
afseende å de förmåner, som tillkomma beställningsmän vid värfvade
truppförband. Sådana bestämmelser lemnas i nådiga brefvet den 4
februari 1892 angående Svea och Göta lifgarden, lifgardet till häst,

Fjerde hufrndtiteln.

ingeniörtrupperna, Kronprinsens husarregemente och Gotlands artillericorps,
i nådiga brefvet den 24 mars 1893 angående artilleritruppförbanden
å fastlandet, samt i nådiga brefvet den 5 oktober 1894 angående
trängbataljonerna.

De utgifter, som vid de värfvade truppförbanden i följd af omförmälda
bestämmelser uppkomma, bestridas från särskilda i truppförbandens
stater under benämning kommenderingstillägg, examenstillägg eller
arfvoden anvisade belopp. Hvad den indelta armén, Vermlands fältjägarecorps
samt de forna beväringstrupperna angår, bestrides kostnaden
för ofvan omförmälda, allenast under tjenstgöring utgående dagaflöning
från vapenöfningsanslagen.

Så länge Skånska husar- och dragonregementena samt Norrlands
dragonregemente voro uteslutande indelta truppförband, åtnjöto de vid
dessa truppförband anstälde beställningsmännen samma förmåner som
beställningsmän vid indelta armén i öfrigt, d. v. s. ofvan omförmälda,
under tjenstgöring utgående dagaflöning. Men ifrågavarande tre regementen
äro, som bekant, under omorganisation från indelta till värfvade
genom vakanssättning af de indelta numren, och, i den mån denna
vakanssättning fortgår, kommer det indelta manskapet att afgå och ersättes
med värfvadt, till dess slutligen allenast värfvadt manskap vid
regementena förefinnes. Detta medför åter, att så småningom vid regementena
komma att finnas allt flere och flere värfvade beställningsmän,
och desse kunna uppenbarligen icke komma i åtnjutande af den de indelte
beställningsmännen tillerkända dagaflöningen, utan böra aflönas
i enlighet med de grunder, som för beställningsmän vid de värfvade
truppförbanden äro gällande. Några bestämmelser i detta hänseende
äro emellertid icke meddelade så vidt angår nämnda tre regementen,
och fråga har derför uppstått om de grunder, som härvid böra tilllämpas.
I sådant hänseende hafva vederbörande arméfördelningschefer
föreslagit, att beställningsmännen vid dessa tre regementen skulle tillerkännas
samma förmåner, som jemlikt nådiga brefven den 4 februari
och den 2 september 1892 tillkomma beställningsmännen vid Kronprinsens
husarregemente, eller kommenderingstillägg till belopp af 6 kronor
i månaden. I gällande stater för de ifrågavarande tre regementena
finnas emellertid medel ej anvisade för dylikt ändamål. Väl finnas i
nämnda stater under benämning »kommenderingstillägg» anvisade, i
hvar och en af staterna för Skånska busar- och dragonregementena
188 kronor och i staten för Norrlands dragonregemente 99 kronor, men
dessa belopp äro afsedda allenast till förbättrad aflöning åt manskap,
som tjenstgör i högre grad än sin egen, och ej för kommenderingstil -

Fjerde liufvudtiteln.

lägg af nu ifrågasatt slag, hvarför medel icke blifvit vid staternas uppgörande
beräknade. Skola beställningsmännen vid Skånska busar- och
dragonregementena samt Norrlands dragonregemente alltså komma i
åtnjutande af enahanda löneförmåner, som med dem likstälde vid öfriga
värfvade truppförband — och detta synes ju vara billigt och rättvist —
lärer följaktligen vara nödigt, att i dessa regementens stater anvisas
medel till bestridande af dylika löneförmåner. Jag bär i sådant syfte låtit
verkställa utredning angående den ökade kostnad, som skulle uppkomma,
derest de värfvade beställningsmännen vid ifrågavarande tre regementen
tillerkändes kommenderingstillägg af 6 kr. i månaden (motsvarande för
kortare tid 20 öre om dagen); och utvisa af vederbörande fördelningsintendenter
gjorda utredningar (bil. C och D), att kostnaden skulle
uppgå, vid hvart och ett af Skånska busar- och dragonregementena till
i rundt tal 539 kronor och vid Norrlands dragonregemente till 391
kronor, allt årligen och efter genomförd organisation. Huru stor den
årliga kostnaden skulle blifva under de särskilda öfver g ang sår en, har man
ansett omöjligt att ens närmelsevis beräkna, enär de värfvade beställningsmännens
antal icke ökas i någon viss proportion utan i mån af
tillgång på utbildad personal. Af någon egentlig betydelse synes det
ej heller vara, om man ej kan för hvart och ett af de särskilda öfvergångsåren
bestämma det belopp, som bör uti ifrågavarande hänseende
utgå; ty hela det erforderliga beloppet lärer ju böra på en gång äskas
och i vederbörande regementens stater uppföras, och den enda tvekan
man derefter kunde hafva, vore i fråga om det sätt, hvarpå beloppet
skulle fördelas mellan de två till ifrågavarande tre regementena anvisade,
ofvan omförmälda anslagen. Det synes mig dock, med hänsyn
till beloppets relativa obetydlighet och svårigheten vid beräknandet af
de årliga öfverföriugarna, som det enklaste och redigaste vore, att hela
beloppet på en gång beviljades under anslaget till »omorganisation af
indelta kavalleriet i Skåne och Norrland».

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att öka anslaget till omorganisation af indelta
kavalleriet i Skåne och Norrland, nu kr. 1,688,614: —

med dels.............................................. » 42,000: —

och dels............................................... » 1,469: —

till......................................... kr. 1,732,083: —

Fjerde liufvudtiteln. 29

äfvensom, vid bifall härtill, medgifva, att Kongl. Maj:t
må så ändra gällande stater för Skånska husar- och
dragonregementena samt Norrlands dragonregemente,
att i dessa stater till kommenderingstillägg uppföres,
i hvar och en af de båda förstnämnda staterna, i stället
för 188 kronor, 727 kronor och i den sistnämnda
staten, ''i stället för 99 kronor, 490 kronor.

Fortgående vakanssättning af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland.

Under åberopande af hvad jag under nästföregående punkt anfört,
hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t. täcktes föreslå Riksdagen

att, vid bifall till hvad under [11] föreslagits i fråga
om ökning af anslaget till omorganisation af indelta
kavalleriet i Skåne och Norrland med 42,000 kronor,
minska anslaget till fortgående vakanssättning af indelta
kavalleriet i Skåne och Norrland,

nu................................................................. kr. 345,000: —

med............................................................ » 42,000: —

till...................................................... kr. 303,000: —

Disciplinkompaniet.

Sedan Eders Kongl. Maj:t den 29 nästlidne december beslutat, att
disciplinkompaniet skall under år 1897 upplösas, lärer något anslag för
kompaniet icke under år 1898 erfordras.

Jag hemställer derför, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

medgifva, att anslaget till disciplinkompaniet,

nu..................................................................... kr. 29,600: —

må ur riksstaten uteslutas.

[12.]

Minskning af
detta anslag.

[13.]

Uteslutning
ur riksstaten
af detta anslag.

30 Fjerde hufvudtiteln.

Fjerde hufvudtitelns ordinarie anslag utgöra nu kr. 25,987,920: —

De af mig å samma anslag ifrågasatta tillökningarna
utgöra, efter afdrag af föreslagen minskning
å vissa anslag, tillhopa 388,615 kronor, och skulle
alltså de ordinarie anslagen genom tillägg af nämnda
. belopp.................................................................................... » 388,615: —

komma att höjas till...............................................’.......... kr. 26,376,535: —

Den ojemförligt största delen, eller 332,500 kronor, af den föreslagna
tillökningen härflyter från den med år 1898 inträdande ytterligare
lindringen i rustnings- och roteringsbesvären, och kommer således
allenast återstoden, 56,115 kronor, landtförsvaret till godo.

Extra anslag.

Tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter i fråga om de värnpligtiges
inskrifning och redovisning m. m.

[14.]

Anslag för
tillämpning af
nya värnpligtslagens

föreskrifter.

I riksstaten för år 1897 är under denna benämning på extra stat
uppfördt ett anslag till belopp af 53,000 kronor, hvarifrån bestridas
arvoden till de i kompaniområdena anstälde afdelningsområdesbefälhafvame.

Då anslag för ifrågavarande ändamål till enahanda belopp erfordras
jemväl för år 1898, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen

att för tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter
i fråga om de värnpligtiges inskrifning och
redovisning m. rn. på extra stat för år 1898 bevilja
ett belopp af 53,000 kronor.

Fjerde liufvudtiteln.

Artilleribehof.

Arméns eldhandvapen.

I sin ofvannämnda underdåniga skrifvelse den 14 november 1896
har generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet i fråga om fortsatt
anskaffning af tidsenliga eldhandvapen för armén anfört hufvudsakligen
följande.

Uti underdånig skrifvelse den 15 november 1895 hade han redogjort
för den behandling, som vid 1894 och 1895 års Riksdagar kommit
frågan om anskaffning af tidsenliga eldhandvapen för arméns behof
till del. Af denna redogörelse framgick i hufvudsak, att den förra af
de båda nämnda Riksdagarne beviljat 295,500 kronor för anskaffning af

5,000 repeterkarbiner, samt att den senare Riksdagen anslagit dels
383,800 kronor till förändringar vid gevärsfaktoriet och ammunitionsfabriken,
dels 511,500 kronor för anskaffning af ytterligare 10,000
karbiner.

Af de 15,000 stycken 6,5 mm. karbiner m/94, för hvilka anslag
sålunda varit under åren 1895 och 1896 disponibla, hade — fortsätter
generalfälttygmästaren — 10,000 inköpts från firman »Wafifenfabrik
Mauser». Dessa vapen levererades samtliga under vintern 1895
—1896, och af desamma hade enligt Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift
ofördröjligen utdelats erforderligt antal till kavalleriet, hvilket användt
ifrågavarande karbiner under så godt som alla öfningar år 1896, hvarjemte
ett af fältartilleriregementena erhållit sitt mobiliseringsbehof af
dylika vapen. Återstoden af det inköpta antalet karbiner lemnade tillgång
till beväpning jemväl af ingeniörtrupperna, och hade Kongl. Maj:t
redan meddelat nådig befallning angående denna ytterligare utdelning
af de nya vapnen.

Med användande af de till förändringar vid gevärsfaktoriet beviljade
medlen hade anskaffningar samt arbeten derstädes oaflåtlig! pågått.
Anordningarna i verkstäderna hade så fortskridit, att vid faktoriet,
som redan lemna! ett betydande antal tillbehör till 6,5 mm. karbin
m/94, tillverkningen af sjelfva karbinen skulle påbörjas med ingången
af år 1897.

Vid ammunitionsfabriken voro, likaledes med hjelp åt de derför
anslagna medlen, alla åtgärder vidtagna för anordnandet af tillverkning
utaf 6,5 mm. patroner och samtliga dertill hörande delar.

[15].

Anslag till anskaffning
af
nya eldhandvapen.

Fjerde hufvudtiteln.

Uti sin nyssnämnda underdåniga skrifvelse den 15 november 1895
hade generalfälttygmästaren föreslagit, att Kongl. Maj:t skulle af 1896
års Riksdag äska, att å extra stat för år 1897 utgå, anslag dels till

5,000 karbiner, hvarigenom medel skulle finnas anvisade för fyllande
af bristen i det beräknade behofvet, 20,000 stycken, af dylika vapen,
dels till 10,000 stycken 6,5 mm. gevär. Genom beviljandet af dessa
anslag skulle här förevarande anskaffning varda återförd i de spår, som
utstakats genom den i statsverkspropositionen till 1894 års Riksdag angifna
planen för arméns förseende med tidsenliga eldhandvapen.

På skäl, som angåfvos i statsrådets och chefens för landtförsvarsdepartementet
underdåniga anförande till statsrådsprotokollet för den 2
januari 1896, hade Kongl. Maj:t emellertid ansett berörda plan böra frångås
så till vida, som ett för liniens beväpning tillräckligt antal repetergevär
borde anskaffas inom en väsentligt kortare tid än den i planen angifna,
hvaremot med anskaffningen af de ännu felande 5,000 karbinerna
skulle under den närmaste tiden anstå; och hade Kongl. Maj:t derför
föreslagit Riksdagen att för fortsatt anskaffning af nya eldhandvapen på
extra stat bevilja 4,479,000 kronor (till 75,000 gevär) samt deraf till utgående
under år 1897 anvisa 2,086,250 kronor (till 35,000 dylika vapen).

Riksdagen beviljade det af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet 4,479,000
kronor och anvisade deraf på extra stat för år 1897 en mot den beräknade
kostnaden för tillverkning vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori
af 15,000 gevär svarande summa, 860,250 kronor, i samband hvarmed
Riksdagen uttalade önskvärdheten deraf, att eldhandvapnen, i den mån
de ej hunne att vid statens gevärsfaktori förfärdigas, måtte, så vidt
lämpligen ske kunde, tillverkas inom landet.

Med anledning af Riksdagens berörda uttalande hade Kongl. Maj:t
i nådigt bref den 29 maj 1896 anbefalt generalfälttygmästaren att, efter
infordrande af anbud från enskilde industriidkare inom landet angående
de vilkor, hvarunder de kunde vara villige att deltaga i tillverkning af
de nya eldhandvapnen för armén, till Kongl. Maj:t inkomma med den
underdåniga framställning, som deraf kunde föranledas. Sedan,

till åtlydnad af sagda nådiga befallning, genom allmänna tidningarna

infordrats anbud i berörda hänseende, hade två anbud inkommit, det

ena från Husqvarna vapenfabriks aktiebolag och det andra från två
namngifna personer i Gefle i angifvet syfte att öfverlåta ett eventuelt
kontrakt på ett bolag, som kunde varda bildadt för anläggande och
drifvande af en vapenfabrik. Hvartdera af de begge anbuden om fattade

leverans af 100,000 stycken 6,5 mm. gevär under loppet af 10
år. Deremot vore det fordrade priset hos anbudsgifvarne något olika;

Fjerde hufvudtiteln.

det angåfves nemligen, för ett gevär med läskstång men utan bajonett
och tillbehör, af Husqvarnabolaget till kronor 49,80, samt af Geflekonsortiet
till kronor 49,95. Den blifvande leveranstiden bestämdes af
de olika anbudsgifvarne på följande sätt. Husqvarnabolaget ansåge sig
behöfva 18 månader för att ordna och igångsätta en tillverkning af

10.000 gevär om året, men ville förbinda sig att under näst derpå följande
12 månader och derefter årligen leverera detta antal, till dess

100.000 gevär blifvit lemnade. Geflekonsortiet åter uppgaf, under förutsättning
att aftal om leveransen vore uppgjordt före den 1 juli 1897,
sin afsigt vara, att den 1 juli 1899 1,000 gevär skulle vara färdiga till
besigtning och sedan hvarje följande månad 1,000 gevär med sådan
ökning under de följande åren, att de 100,000 gevären blefve till leverans
färdiga inom den angifna tiden af 10 år.

Med afseende på de föreliggande anbuden borde särskild! framhållas
en omständighet af väsentlig betydelse, nemligen frågan om den
trygghet, som en blifvande leverantör måste fordra, för att han verkligen
skulle få, på sätt han i sitt anbud erbjudit sig, inom 10 år leverera
100,000 gevär. Då det vore uppenbart, att arméförvaltningen icke
egde befogenhet att afsluta ett ovilkorlig! och bindande kontrakt angående
ett större antal gevär än det, hvartill Riksdagen icke allenast
beviljat, utan äfven till utgående anvisat medel, hade generalfälttygmästaren
ansett sig böra fästa anbudsgifvarnes uppmärksamhet på detta
förhållande.

Till svar å hans i sådant hänseende gjorda meddelande hade Husqvarnabolaget
— efter att hafva erinrat om de stora kostnader, som
voro förenade med anordnandet af ifrågavarande tillverkning, och nödvändigheten
att erhålla -betryggande garanti af den enda tänkbara afnämnaren,
den svenska staten, för att verkligen få tillverka gevär enligt
det inlemnade anbudet — framhållit, att hela det för anskaffning
af nu ifrågavarande 100,000 gevär behöfliga beloppet borde begäras af
Riksdagen att utgå under 1898, men att, om sådant beslut icke kunde
genomföras, det syntes bolaget i alla händelser vara nödvändigt, att
hela beloppet pa en gång äfven om ej mer än /to s kulle

utgå under år 1898; hvarjemte bolaget erinrat, att då under loppet af
10 år åtskilliga omständigheter kunde inträffa, som framkallade en, låt
vara tillfällig, nedsättning af det årliga anslaget för nyanskaffning af
gevär, det torde vara behöflig!, att i ett eventuel! kontrakt med bolaget
infördes en bestämmelse, att, om och när en nedsättning i gevärsanslaget
af Riksdagen vidtoges, denna nedsättning icke finge drabba den

liih. till Itilcid. l''rot. 1891. 1 Sam/. 1 Afd. 1 Iläft. 5

34 Fjerde hufvudtiteln.

enskilda fabriken i större män än statsfaktoriet, utan att nedsättningen
gjordes i proportion till de båda verkens årliga tillverkning.

Beträffande samma fråga hade anbudsgifvarne i Gefle, med anförande
af hufvudsakligen enahanda skäl som Husqvarna vapenfabrik,
anfört, att de, innan de kunde anlägga ifrågavarande fabrik (för tillverkning
af gevär) måste vara medelst uppgjordt kontrakt eller på annat
betryggande sätt förvissade om att för svenska statens räkning under
en beräknad tidrymd af 10 år få leverera tillsammans 100,000 stycken
gevär.

Med hänsyn till denna garantifråga tilläte generalfälttygmästare!!
sig att, utöfver sin redan gjorda erinran, att arméförvaltningen icke
kunde afsluta ovilkorligt kontrakt angående större antal gevär än det,
till hvilket Riksdagen vid tidpunkten för aftalets träffande anvisat medel,
i underdånighet framhålla, att arméförvaltningen svårligen torde, åtminstone
utan Kongl. Maj:ts nådiga bemyndigande, kunna och böra, på
sätt Husqvarna vapenfabrik föreslagit, genom bestämmelse i kontrakt
medgifva, att möjligen inträffande nedsättning i gevärsanslaget finge
fördelas mellan Carl Gustafs stads gevärsfaktori och en eventuel enskild
gevärsfabrikant i proportion till de båda verkens årliga tillverk
ning. Ty då, enligt Kongl. Majrts och Riksdagens beslut, statens gevärsfaktori
blifvit med ej obetydande kostnader anordnadt för en årlig
tillverkning af 15,000 gevär och derutöfver, syntes det vara arméförvaltningens
pligt att, så vida de af Riksdagen anvisade anslagen dertill
lemnade tillgång, hålla tillverkningen vid faktoriet uppe vid sagda antal
för att såmedelst fullt tillgodogöra faktoriets produktionsförmåga och i
största möjliga grad nedbringa tillverkningskostnaden för hvarje gevär.

Hvad anbuden i öfrigt beträffade, så syntes det af Husqvarna vapenfabriks
aktiebolag afgifna, då det deri fordrade priset vore lägre än
i det andra anbudet och detta senare ej heller i annat afseende egde
några öfvervägande fördelar, böra läggas till grund för beräkningarna
angående anskaffningen af gevär från enskild verkstad.

Af det åberopade anförandet till statsrådsprotokollet den 2 januari
1896 framginge, att behofvet af gevär, om armén skulle blifva tillfredsställande
beväpnad, vore minst 200,000 stycken, samt att anskaffningen
af åtminstone halfva detta antal borde, till undvikande af allvarsamma
olägenheter, ja faror, i största möjliga grad påskyndas. Det vore
emellertid påtagligt, att statens geA^ärsfaktori icke vore i stånd att,
ensamt, med erforderlig snabbhet utföra ifrågavarande tillverkning.
Derför hade också Riksdagen, genom sitt ofvan anförda uttalande angående
önskvärdheten deraf, att eldhandvapnen, i den mån de ej hunne

Fjerde hnfvudtiteln.

att vid statens gevärsfaktori förfärdigas, måtte, så vidt lämpligen ske
kunde, tillverkas inom landet, anvisat den väg, å hvilken påskyndad
anskaffning af eldhandvapnen borde ega rum.

De anbud å leverans af gevär, för Indika generalfälttygmästaren
nu i underdånighet redogjort, gåfve vid handen att, om någon del af
gevärsanskaffningen skulle anförtros åt enskild inhemsk verkstad, hvilket
vore den enda möjligheten för ett någorlunda snabbt fyllande af be-*
hofvet, så måste staten förbinda sig till ett under 10 år jemnt fortgående
inköp af tillsammans 100,000 gevär hos den enskilda fabrikanten.
Samtidigt kunde och borde tillverkningen vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori
omfatta 15,000 sådana vapen om året. Den sammanlagda årliga
anskaffningen skulle således komma att uppgå till 25,000 gevär, motsvarande
en tid för 200,000 vapen af 8 år.

Kostnaderna skulle under de angifna förutsättningarna ställa sig
på följande sätt:

a) 100,000 gevär, tillverkade vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori:

100,000 gevär å 47 kr.................................................... kr. 4,700,000: —

Profskjutnings- och skottställningskostnader å 0,8U kr. » 80,000: —

Patentafgift å l,so kr................................................... » 180,000: —

Tillbehör å 7,io kr............................................................... » 710,000: —

Transportkostnader å 0,20 kr....................... »_20,000: —

Summa kr. 5,690,000: —

Kostnaden för hvarje gevär skulle således blifva kronor 56,90.

b) 100,000 gevär, tillverkade vid inhemsk enskild verkstad:

100,000 gevär å 49,80 kr. ............................................... kr. 4,980,000: —

Profskjutnings- och skottställningskostnader å 0,80 kr. » 80,000: —

Besigtningskostnader å 0,50 kr.......................................... » 50,000: —

Patentafgift å 1,80 kr............................................................ » 180,000: —

Tillbehör å 7,io kr................................................................. » 710,000: —

Transportkostnader å 0,20 kr............................................. » 20,000: —

Summa kr. 6,020,000: —

Kostnaden per gevär, tillverkadt vid enskild verkstad, blefve således
kronor 60,20.

36 Fjerde hufvudtiteln.

I båda ofvan anförda fall hade patentafgiften angifvits till kronor
1,80 per gevär. Denna siffra vore dock att betrakta såsom ett medeltal,
enär ifrågavarande afgift, enligt ett med firman »Waffenfabrik Mauser»
träffad t aftal, vore bestämd till 2,so riksmark (kronor 2,25) för de första

100.000 vapnen, som tillverkades inom Sverige, men derefter skulle nedsättas
till 1,50 riksmark (kronor 1,35), allt per vapen. Under förutsättning
att tillverkningen vid statens gevärsfaktori och vid den enskilda verkstaden
fortginge ungefär samtidigt, blefve således priset för de första

50.000 gevären, tillverkade på hvartdera stället, kronor 57,35 vid gevärsfaktoriet
och kronor 60,65 vid den enskilda verkstaden, men för de
derefter följande 50,000 vapnen, likaledes på hvartdera stället respektive
kronor 56,45 och kronor 59,75. Först nämnda båda pris, nemligen
kronor 57,35, enligt hvilket det af 1896 års Riksdag på extra stat för
år 1897 anvisade anslaget till 15,000 gevär beräknats, och kronor 60,65,
borde således, tills vidare och intill dess 100,000 gevär anskaffats,
läggas till grund vid äskandet af anslag.

Sammanlades de ofvan under a) och b) angifna slutsummorna,
erhölles totalkostnaden för 200,000 gevär, anskaffade på antydt sätt
inom landet, nemligen 11,710,000 kronor. Droges derifrån det belopp,

4.479.000 kronor, som af 1896 års Riksdag redan beviljats, återstode

7.231.000 kronor såsom ytterligare behöfliga för anskaffning af gevär.
Men till sistnämnda belopp borde slutligen komma 251,250 kronor för
tillverkning vid faktoriet af ännu felande 5,000 karbiner. Det, utöfver
hvad Riksdagen hittills beviljat, ännu återstående behofvet af medel för
eldhandvapen till armén blefve således 7,482,250 kronor.

Med hänsyn till den trygghet för erhållande af oafbrutna och jemna
årsbeställningar, som en eventuel enskild leverantör, enligt hvad ofvan
blifvit anfördt, borde beredas, vore det utan tvifvel önskvärdt, att hela
sist nämnda belopp af Riksdagen på en gång icke allenast beviljades,
utan äfven, på sätt Husqvarna vapenfabriks aktiebolag ifrågasatt, tillsammans
med det för gevärsanskaffning af Riksdagen redan beviljade,
men ännu ej anvisade beloppet (4,479,000—860,250) 3,618,750 kronor,
anvisades till utgående under ett enda år, till exempel 1898.

Att ett så högst betydande belopp, sammanlagdt 11,101,000 kronor,
skulle anvisas på ett och samma års stat, torde emellertid så mycket
mindre kunna ifrågasättas, som större delen af sagda anslag, under
förutsättning att tillverkningen skedde uteslutande inom landet och då
knappast torde kunna uppdrifvas till väsentligt mer än 25,000 vapen
om året, skulle komma att ligga oanvänd under derå år. Då det å
andra sidan icke kunde betviflas, att Riksdagen, som redan anslagit

Fjerde hufvudtiteln.

medel till gevärsfaktoriets anordnande för tillverkning af de nya vapnen,
ju icke skulle, om och när medel för anskaffning af sådana jemväl
genom den enskilda industrien blifvit af Riksdagen beviljade och aftal
på den grund med inhemsk privat leverantör träffats, årligen anvisa de
belopp, som erfordrades för uppehållande af tillverkningen af vapen
vid både kronans och den enskilde kontrahentens verkstäder, syntes
det vara för det afsedda ändamålet, en påskyndad vapenanskaffning
inom landet, tillräckligt, om 1897 års Riksdag beviljade det, enligt hvad
ofvan anförts, ännu återstående medelsbehofvet för sådan anskaffning,
nemligen 7,482,250 kronor, och deraf till utgående under år 1898 anvisade
hvad som erfordrades för en årstillverkning af 25,000 gevär,
af hvilka 15,000 vid statens faktori och 10,000 vid enskild inhemsk
verkstad.

Ifrågavarande årsanslag borde beräknas på följande sätt:

15.000 gevär, tillverkade vid gevärsfaktoriet, med tillbehör
m. m. å 57,35 kr............................................. kr. 860,250: —

10.000 gevär, tillverkade vid enskild verkstad, likaledes
med tillbehör m. m. å 60,65 kr. ................... » 606,500: —

Summa kr. 1,466,750: —

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer generalfälttygmästaren
i underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att för fortsatt anskaffning af nya eldhandvapen åt armén på
extra stat bevilja 7,482,250 kronor samt deraf till utgående under år
1898 anvisa 1,466,750 kronor.

V ■

I mitt underdåniga yttrande till protokollet i statsrådet den 2
januari 1896 framhöll jag vigten och betydelsen för landets försvar af
att anskaffningen af 6,5 mm. gevär påskyndades så mycket, som omständigheterna
medgåfve, och tillstyrkte för den skull, att den i statsverkspropositionen
till 1894 års riksdag angifna planen för arméns
förseende med tidsenliga eldhandvapen, såsom alltför långsamt ledande
till målet, icke vidare skulle följas, utan att under loppet af de närmaste
två åren skulle anskaffas 75,000 gevär för eu kostnad af tillhopa

4,479,000 kronor, hvilket belopp borde i sin helhet af den då snart
sammanträdande Riksdagen begäras.

Fjerde hufvudtiteln.

Min sålunda gjorda underdåniga framställning vann Eders Kongl.
Maj:ts nådiga gillande, och Riksdagen godkände i princip Eders Kongl.
Maj:ts förslag att, med frångående af förut nämnda plan, enligt hvilken
allenast 10,000 repetervapen skulle årligen tillverkas, påskynda anskaffningen
af dylika vapen. Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig,
beviljade nemligen Riksdagen hela det af Eders'' Kongl. Maj:t äskade
belopp, 4,479,000 kronor, till anskaffning af 75,000 gevär, motsvarande
behofvet vid infanteriets linie, och anvisade på 1897 års stat 860,250
kronor för tillverkning af 15,000 sådana vapen, hvarvid kostnaden uppskattades
på grund af det vid statens gevärsfaktori beräknade priset.

Men om Riksdagen sålunda genom detta beslut å ena sidan gillat
Eders Kongl. Maj:ts afsigt att påskynda gevärsanskaffniugen, så har
Riksdagen å den andra, genom att begränsa årsbeställningen för år 1897
till 15,000 vapen — ett antal som, enligt hvad jag i mitt ofvan åberopade
underdåniga anförande anmälde, just motsvarar hvad man under
hvarje af de närmaste åren torde kunna vid gevärsfaktoriet tillverka
— samt genom att uttala önskvärdheten deraf, att eldhandvapnen, i
den mån de ej hunne att vid statens gevärsfaktori förfärdigas, måtte,
så vidt lämpligen ske kunde, tillverkas inom landet, tillkännagifvit sin
åsigt, att vapenanskaffningen, ehuru påskyndad, dock bör hållas inom
den ram, som bestämmes af möjligheten att inom landet åstadkomma
densamma.

Af generalfälttygmästarens ofvan anförda underdåniga skrifvelse
framgår, att de af Eders Kongl. Maj:t anbefallda åtgärder till utrönande
af möjligheten att utvidga tillverkningen inom landet af repetervapen
utöfver den vid statens faktori påbörjade gifvit det resultat, att från
enskild svensk verkstad kunna, på villkor som synas mig antagliga,
erhållas 10,000 gevär årligen, i följd hvaraf årsanskaffningen af eldhandvapen
kan, utan att Riksdagens nyss nämnda önskan om tillverkningens
utförande inom landet trädes för nära, omedelbart uppdrifvas
till 25,000 och, i den mån verksamheten vid gevärsfaktoriet når sin
fulla utveckling, möjligen stiga ännu något högre.

Det synes mig ytterst angeläget, att åtminstone denna utväg att
snabbare, än eljest vore möjligt, fylla arméns behof af eldhandvapen
begagnas, och får jag för den skull i underdånighet tillstyrka, att
erforderliga åtgärder vidtagas för beredande af möjlighet att med
enskild verkstad afsluta kontrakt om årlig leverans af 10,000 stycken
6,5 mm. gevär under 10 år. Men för detta ändamål är, på sätt generalfälttygmästaren
i sin underdåniga skrifvelse framhåller, oundgängligt,

Fjerde hnfvndtiteln.

att hela det för den afsedda vapenanskaffningen erforderliga, ännu
återstående anslagsbeloppet nu på en gång af Riksdagen beviljas.

Mot generalfälttygmästarens beräkning af det minsta gevärsbehofvet,
200,000 stycken, kan jag så mycket mindre hafva något att
erinra, som densamma hvilar på de af mig i förut berörda underdåniga
anförande till statsrådsprotokollet angifna grunder, och det af generalfälttygmästaren
jemväl framhållna behofvet af ytterligare 5,000 stycken
6,5 mm. karbiner finner jag likaledes obestridligt.

På grund häraf lärer, på sätt af generalfälttygmästarens meranämnda
underdåniga skrifvelse framgår, det ännu återstående behofvet
af medel för eldhandvapen till armén — utöfver de af senaste Riksdag
beviljade — uppgå till 7,482,250 kronor,

I samma skrifvelse finnes, enligt hvad ofvan framhållits, det belopp,
som erfordras för anskaffning under år 1898 af 25,000 stycken 6,5 mm.
gevär, beräknadt till 1,466,750 kronor; och har jag emot denna beräkning
intet att erinra.

Med stöd af hvad jag nu anfört, hemställer jag, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att utöfver det för fortsatt anskaffning af nya
eldhandvapen åt armén beviljade, men ännu ej anvisade
belopp, 3,618,750 kronor, för enahanda ändamål på
extra stat bevilja ytterligare 7,482,250 kronor, samt
att af sålunda beviljade medel till utgående under år
1898 anvisa 1,466,750 kronor.

Revolvrar.

Med erinran att sistlidet års Riksdag för anskaffning af 6,500 re- [16.]
volvrar med tillbehör beviljat 208,000 kronor samt deraf till utgående Anslag un
under år 1897 anvisat 104,000 kronor, har generalfälttygmästaren uti sin ^revoivrlr.af
förenämnda underdåniga skrifvelse den 14 sistlidne november anmält,
att arméförvaltningens artilleridepartement med Husqvarna vapenfabriks
aktiebolag afslutat kontrakt om leverans af halfva antalet, 3,250 st.,
utaf berörda revolvrar, med ömsesidig förbindelse att, så snart Riksdagen
anvisat den återstående hälften af anslaget, på oförändrade vilkor
utsträcka kontraktet till de öfriga 3,250 revolvrarna; och har generalfälttygmästaren
hemstält, att Eders Kong]. Maj:t täcktes föreslå Riks -

[17.]

Anslag till
mobiliseringsammunition

för eldhandvapen.

40 Fjerde hufvudtiteln.

dagen att på extra stat för år 1898 anvisa- återstående hälften af
ifrågavarande anslag.

På grund häraf hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t, täcktes
föreslå Riksdagen

att af det utaf 1896 års Riksdag för anskaffning
af revolvrar med tillbehör beviljade belopp till utgående
på extra stat under år 1898 anvisa återstående
104,000 kronor.

Mobiliseringsammunition för de nya eldhandvapnen.

Beträffande fortsatt anskaffning af mobiliseringsammunition för arméns
nya eldhandvapen har generalfälttygmästaren i sin ofvannämnda
underdåniga skrifvelse den 14 sistlidne november erinrat, att enligt
den plan för anskaffning af mobiliseringsammunition till 8 mm. gevär
m/67—89, som han i underdånig skrifvelse den 10 november 1891
understält Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, erfordrades för fyllande af
behofvet utaf sådan ammunition, hvilket beräknats till 36,000,000 patroner,
i rundt tal 4,000,000 kronor och att detta belopp, med hänsyn
till att längre dröjsmål med fyllandet af sagda behof, än som vore
oundgängligen nödvändigt, icke syntes böra ega rum, borde utgå under
4 år, alltså med 1,000,000 kronor om året. Riksdagen hade emellertid
för ifrågavarande ändamål beviljat för hvartdera af åren 1893 och 1894

800,000 kronor, för år 1895 600,000 kronor, för år 1896 450,000 kronor
och för år 1897 600,000 kronor, eller tillsammans 3,250,000 kronor, i
följd hvaraf nu återstode 750,000 kronor af det enligt planen erforderliga
totalbeloppet.

Som bekant vore, fortsätter generalfälttygmästaren, hade förändringen
af arméns äldre gevär till vapen af liten kaliber under år
1896 blifvit fullbordad, så att för närvarande 8 mm. gevär funnos i
tillräckligt antal för beväpning af infanteriet och fästningsartilleriet.
Derjemte vore 10,000 st. 6,5 mm. karbiner anskaffade, hvilket antal
något öfverstege det för kavalleriet och ingeniörtrupperna erforderliga.
I följd häraf och då öfriga truppslags utrustning med handgevärs -

Fjerde hufviidtitchi.

ammunition vore jemförelsevis ytterst ringa, vore det uppenbart, att
hela det beräknade behofvet af mobiliseringsammunition för eldhandvapen
redan inträdt. Under sådana förhållanden syntes det vara ytterst
angeläget att, för undvikande, så vidt möjligt, af de sjmnerliga vådor,
som kunde föranledas af att armén vid en eventuel mobilisering saknade
tillräcklig ammunition för eldhandvapnen, den ännu återstående bristen
i förevarande mobiliseringsbehof under år 1898 blefve afhjelpt. Härmed
vore visserligen icke hela behofvet fyldt af mobiliseringsammunition
för eldhandvapnen inom armén, sådan den blefve, sedan 1892 års
omorganisation fullt genomförts. Såsom framginge af statsrådets och
chefens för landtförsvarsdepartementet underdåniga yttrande till statsrådsprotokollet
den 2 januari 1896, vore nemligen det ofvan aDgifna
behofvet af 36,000,000 patroner — hvilket genom nådig proposition
tillkännagafs för 1892 års lagtima Riksdag och redan då ansågs såsom
ett minimum — beräknadt efter arméns dåvarande numerär, hvilken
emellertid genom 1892 års förbättrade härordning sedermera ökats, i
följd hvaraf det erforderliga antalet patroner måste ökas till minst

40,000,000. Fyllandet af det sålunda uppkomna ökade behofvet syntes
dock, såsom ock antyddes i nyss åberopade yttrande till statsrådsprotokollet,
lämpligen böra sättas i sådant samband med anskaffningen af 6,5
mm. gevär, att det ofvan angifna antalet 40,000,000 patroner af sagda
kaliber funnes färdigt vid den tidpunkt, då armén komme att vara,
åtminstone till sin hufvudsakliga del, försedd med 6,5 mm. vapen och
följaktligen skulle mobilisera med sådana.

Generalfälttygmästaren hade föreslagit påbörjandet af en anskaffning
af 25,000 st. 6,5 mm. vapen årligen, genom hvilken, om den
genomfördes, arméns omedelbara mobiliseringsbehof af dylika vapen,
nemligen 100,000 gevär och 20,000 karbiner, borde vara fyldt år 1901.
För att armén vid samma tidpunkt måtte, såsom önskvärdt vore, till
sitt förfogande hafva förenämnda 40,000,000 st. 6,5 mm. patroner, erfordrades,
enligt anstälda beräkningar, utöfver förenämnda 750,000
kronor, ett ytterligare belopp af omkring 1,200,000 kronor, hvaraf dock
intet syntes behöfva redan nu äskas. Anslaget för 1898 till mobiliseringsammunition,
hvilket å ena sidan, på ofvan anförda skäl, icke
utan olägenhet och fara kunde sättas lägre än till 750,000 kronor,
syntes således å den andra lämpligen kunna begränsas till sagda belopp.

På grund af hvad sålunda anförts, har generalfälttygmästaren, med
anmälan att för de medel till anskaffande af ifrågavarande mobiliseringsammunition,
som hittills blifvit af Riksdagen på extra stat beviljade,
patrondelar till ytterligare 6,300,000 st. 6,5 mm. skarpa patroner under
flik. till It/hd. Prof. 181)7. 1 Sami. 1 Afd. 1 Raft. C

Fjerde hufvudtiteln.

år 1896 blifvit inköpta, i underdånighet hemstält, det Eders Kongl.
Maj:t ville för fortsatt anskaffning af mobiliseringsammunition till eldhandvapen
åt armén af Riksdagen på extra stat för år 1898 äska

750,000 kronor.

Då frågan om beredande af medel för anskaffning af mobiliseringsammunition
till arméns nja eldhandvapen sistlidet år inför Eders Kongl.
Maj:t föredrogs, yttrade jag, att enär anskaffandet af den för härens
mobilisering erforderliga ammunitionen tvifvelsutan intoge ett af de
allra främsta rummen bland de åtgärder, som i första hand borde vidtagas
för att möjliggöra härens användning i fält och sätta oss i stånd
att, om vår neutralitet skulle hotas, med vapenmakt upprätthålla densamma,
ansåge jag det i hög grad af behofvet påkalladt, att de vådor,
som genom denna angelägenhets försummande kunde uppstå, snarast
möjligt aflägsnades och att den för eldhandvapnen erforderliga mobiliseringsammunitionen
blefve anskaffad. Hvad jag sålunda då yttrade,
åberopar jag nu i underdånighet och hemställer på grund deraf samt
med hänvisning till hvad generalfälttygmästaren i frågan anfört, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att för anskaffning af mobiliseringsammunition till
eldhandvapen åt armén på extra stat för år 1898 bevilja
750,000 kronor.

Fältartillerimateriel.

I sin ofta nämnda skrifvelse den 14 sistlidna november erinrar generalfälttygmästaren
vidare, att för anskaffning af den fältartillerimateriel,
som på grund af artilleriets vid 1892 års urtima Riksdag beslutade
omorganisation vore, utöfver redan då befintlig materiel af detta
slag, erforderlig, och hvilken enligt anstälda beräkningar skulle betinga
en kostnad af 1,270,000 kronor, Eders Kongl. Maj:t, i syfte att
ifrågavarande behof skulle fyllas under loppet af fem år från och med
det andra öfvergångsåret (1894) och således året efter öfvergångstidens
slut vara fullständigt täckt, hos hvardera af de fyra Riksdagarne 1893,
1894, 1895 och 1896 äskat en femtedel af nämnda totalkostnad, eller

254,000 kronor, samt att dessa nådiga framställningar vunnit Riksdagens
bifall.

Fjerde hufyudtiteln.

Af sagda årsauslag hade de tre första, hvilka under åren 1894,
1895 och 1896 stått till arméförvaltningens förfogande, hufvudsakligen
användts för anskaffning af materiel till 6 st. 8 cm. batterier, hvilken
materiel redan blifvit till vederbörande regementen öfverlemnad, hvarjemte
för medlen uppsättning och förändring af materiel till felande
staber och ammunitionskolonnor delvis verkstälts, delvis ännu påginge.

Med underdånig anmälan härom samt då af det anslag, 1,270,000
kronor, som beräknats vara för fältartillerimaterielens fullständigande
erforderligt, numera återstode allenast en femtedel, hemställer generalfälttygmästare^
att Eders Kongl. Maj:t ville af Riksdagen till fortsatt
anskaffning af fältartillerimateriel äska återstående femtedelen, att med

254,000 kronor utgå på extra stat för år 1898.

Åberopande hvad jag i detta ämne anfört till statsrådsprotokollet
för den 13 januari 1896, hemställer jag i underdånighet, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att till fortsatt anskaffning af fältartillerimateriel
på extra stat för år 1898 bevilja 254,000 kronor.

Skjutfält för Vendes artilleriregemente.

Generalfälttygmästare!! har slutligen i sin ofta nämnda underdåniga
skrifvelse den 14 sistlidne november gjort framställning om anslag för
anskaffande och anordnande af skjutfält för Vendes artilleriregemente
samt i sådant afseende anfört följande.

Vendes artilleriregemente hade af ålder utfört skarpskjutningar å
sitt exercisfält, det s. k. Näsby fält invid Kristianstad. Då de nu i
bruk varande fältkanonerna i början af 1880-talet kommo till användande,
befanns det emellertid omöjligt att öfva skarpskjutning i den
dittills för sådant ändamål begagnade skottlinien, enär det inträffade,
att ej kreverade projektiler, skjutna ur dessa nyare, i jemförelse med
de förutvarande fältkanonerna synnerligen kraftiga pje^er, efter att
hafva slagit ned på exercisfältet, studsade upp och fortsatte sin väg
öfver Araslöfssjön, som begränsade sagda fält, och slutligen nedföllo i
närheten af Åraslöfs gård, mot hvars hufvudbyggnad skottlinien var
inriktad. För att möjliggöra skarpskjutning med de nya kanonerna på

[19.]

Anslag till
skjutfält för
Vendes
artilleriregemente.

Fjerde hufvudtiteln.

Näsby fält utan sådana faror för lif och egendom, som ofvan beskrifna
förhållande medförde, vidtogos två åtgärder. Dels arrenderades af Kristianstads
stad ett omedelbart intill exercisfältet gränsande område, efter
hvars läggande till detta fält en ny skottlinie så utstakades, att dess
förlängning på andra sidan nämnda sjö träffade visserligen odlad, men
ej bebyggd mark, och dels utverkades egarens och arrendatorns af Araslöfs
gård medgifvande, att skarpskjutning finge ske i denna nya riktning,
mot en viss årlig ersättning för upplåtelsen af det område, som
sålunda under de dagar, då skjutning egde rum, utsattes för möjligheten
af nedfallande projektiler, och hvarå arbete följaktligen under
dessa dagar icke kunde utföras. Genom dessa åtgärder möjliggjordes
visserligen skarpskjutning, men under förhållanden, som för regementets
utbildning i denna vigtiga tjenstegren voro synnerligen ogynnsamma.
fältets ringa dimensioner samt nödvändigheten att, för undvikande
af fara för kringboende befolkning, afgifva elden från en plats
i eller omedelbart invid sjelfva skottlinien och i en med denna i det
närmaste parabel riktning föranledde nemligen, dels att skjutning icke
kunde ske på större afstånd än omkring 1,800 meter, dels att öfning
i skarpskjutning endast med största svårighet kunde utföras af större
styrka än ett batteri, och dels slutligen att det skjutande truppförbandet
städse måste taga ställning på en och samma noggrant utstakade plats.

Det torde icke behöfva framhållas, att i följd af ofvan angifna omständigheter
å ena sidan det taktiska moment, som läge i val af ställning
samt af sätt och väg för inryckning deruti, vid en öfning i skarpskjutning
å Näsby fält ginge helt och hållet förloradt, och att å andra
sidan all utbildning derstädes vore utesluten i eldgifning såväl på de
afstånd, å Indika artilleriduellen i de flesta fall torde komma att utkämpas,
som ock i division (om tre batterier), hvilket truppförband man
ju numera eljest sträfvade att använda såsom fältartilleriets taktiska
enhet. Och än mindre torde behöfva betonas de väsentliga olägenheter,
ja vådor, som kunde vållas af de ur ofvan berörda missförhållanden
härflytande bristerna uti ifrågavarande regementes utbildning i fältmessig
skjutning.

Med anledning af ofvanberörda förhållanden hade generalfälttygmästaren
låtit anställa undersökningar, huruvida det vore möjligt att
ej allt för långt från Kristianstad finna ett område, som lämpligen skulle
kunna användas till skjutfält för det i nämnda ort förlagda artilleriregementet,
och hade dettas chef i sådant hänseende föreslagit ett område,
beläget på endast 12 kilometers afstånd från garnisonsorten, mellan
Rinkaby station på Kristianstad—Åhus jernväg och stranden af

Fjerde hufvudtiteln. 45

Östersjön, på sätt som framginge af två bifogade kartor, den ena generalstabens
Kristianstadsblad, den andra upprättad af löjtnanten Hj. Nordenfeldt.

Å denna senare karta funnes utmärkt dels det egentliga, föreslagna
skjutfältet, med en bredd af 600 meter, dels på båda sidorna derom belägna
s. k. kulfångareområden, hvartdera vid nollpunkten, d. v. s. vid nordvestra
gränslinien, 50 meter bredt och derefter vidgande sig emot hafvet.

Fältet, hvars längd från nollpunkten till stranden vore omkring
4,100 meter, syntes i afseende å såväl utsträckning som öfriga egenskaper
motsvara de fordringar, som man borde ställa på ett tidsenligt
skjutfält för artilleri, i hvilket hänseende särskilt borde tilläggas, att
den närmast stranden belägna delen af Östersjön i skottliniens förlängning
vore grund och stenbunden, så att fartyg aldrig och mindre båtar
endast undantagsvis der passerade, och att det följaktligen bildade en
särdeles lämplig bakgrund åt fältet.

Äfven i ekonomiskt hänseende vore det föreslagna skjutfältet fördelaktigt,
i det att detsamma borde kunna förvärfvas för ett jemförelsevis
billigt pris. Jordmånen bestode nämligen, såsom framginge af
två bifogade förslag till värderingsinstrument, i likhet med en äfvenledes
närsluten karta upprättade af vice kommissionslandtmätaren A. E.
Andersson, till största delen af ofruktbar, lös sandjord af relativt lågt
värde. En del af marken vore visserligen bevuxen med skog, men
denna kunde, såsom varande endast halfvuxen eller derunder, ej heller
betinga högt pris. Af de hus och byggnader, som läge på det föreslagna
skjutfältets område, voro tvenne gårdar väl underhållna och i
godt skick, hvaremot de öfriga voro af dålig beskaffenhet och temligen
värdelösa. De båda värderingsinstrumenten och landtmätarekartan visade
för öfrigt, att jorden vore mycket sönderstyckad och hemmansdelarne
små. Egarnes antal uppginge till minst femtio, hvarföre och
med hänsyn till svårigheten att vid vanligt köp befria de många och
små jordstyckena från inteckningar uppgörelse under hand icke kunde
tänkas varda möjlig, utan expropriation blefve oundgänglig.

Enligt de åberopade värderingsinstrumenten voro kostnaderna för
inköp af det föreslagna skjutfältet beräknade till följande belopp, nemligen:

jord ........................................................................................ kr. 91,783: —

växande skog ............................................................................ j> 43,200: —

^byggnader................................................................................. » 11,650: —

eller tillsammans kronor 146,633: —

Fjerde hufvudtiteln.

Till detta för sjelfva fältets förvärfvande erforderliga belopp borde
emellertid läggas dels omkostnader för expropriation och kartläggning
af skjutfältet samt derå behöfliga anordningar, hvilka kostnader af regementschefen
beräknats till 20,169 kronor, dels för oförutsedda utgifter
en summa, som med fäst afseende på svårigheten att noggrannt beräkna
pris, som sedermera skulle bestämmas af expropriationsnämnd,
icke torde böra sättas lägre än till omkring 2 procent af det uppskattade
inköpspriset för sjelfva skjutfältet, eller, för jemnande af anslagets
slutsumma, till 3,198 kronor, då nyssnämnda slutsumma blefve 170,000
kronor.

Med stöd af det sålunda anförda, har generalfälttygmästaren i underdånighet
anhållit, att Eders Kongl. Maj:t ville af Riksdagen till ett
skjutfält för Vendes artilleriregemente på extra stat för år 1898 äska

170,000 kronor.

Generalfälttygmästarens ifrågavarande framställning finner jag synnerligen
beaktansvärd. För ett artilleriregementes behöriga utbildning
är det af den största vigt att ega tillgång till lämplig plats för utförandet
af de för regementet oundgängliga skjutöfningarna. Att det
nu till skjut-fält begagnade området, regementets exercisfält, icke är för
sådant ändamål lämpligt, torde till fullo framgå af hvad generalfälttygmästaren
i sådant afseende anfört. Till hvad han härom yttrat, har
jag intet annat att tillägga, än att, då såväl Kristianstads stad som
egaren eller arrendatorn af Araslöfs gård naturligtvis kunna när som
helst uppsäga de med dem träffade, af generalfälttygmästaren omförmälda
aftalen, och, derest så sker, efter aftalens utlöpande all skarpskjutning
på Näsby fält varder omöjliggjord, det kan komma att inträffa,
att regementet, om åtgärd för beredande af annan plats för regementets
skjutöfningar icke vidtages, helt och hållet kommer att sakna
tillfälle till öfning i denna, för regementet allra mest vigtiga gren af
tjensten. Och äfven om aftalen icke uppsägas, är det under nuvarande
förhållanden alltid att befara, att förlupna kulor slå ned på andra sidan
Araslöfssjön och der åstadkomma sådan skada, att skarpskjutning å
fältet varder förbjuden eller måste inställas. Jag anser derför, i likhet
med generalfälttygmästaren, att åtgärder snarast möjligt måste vidtagas
för anskaffande af lämpligt skjutfält för regementet, och torde i detta
afseende det nu föreslagna området befinnas antagligt. Det är beläget
på kort afstånd (12 kilometer) från Kristianstad och regementet kan i

Fjerde hufmdtiteln.

följd deraf med lätthet dit förflyttas utan att begagna jernvägsförbindelse.
Längden och bredden äro tillfredsställande och läget är sådant,
att någon fara för olyckshändelser i följd af skjutöfningarna icke
synes förefinnas. Kostnaderna för fältets förvärfvande och anordnande
äro visserligen ganska betydliga, men det torde vara omöjligt
att i närheten af Kristianstad eller eljest i Skåne med dess höga jordvärden
finna något område, som lämpar sig till skjutfält och kan för
samma pris förvärfvas.

På dessa grunder och med åberopande i öfrigt af hvad generalfälttygmästaren
i frågan anfört, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen

att för anskaffande och anordnande af skjutfält för
Vendes artilleriregemente på extra stat för år 1898 bevilja
170,000 kronor.

Fortifikationsbehof.

Ökad materiel för ingeniörvapnet.

Uti sin förenämnda underdåniga skrifvelse den 15 sistlidne novem- [20.]
ber, angående extra anslag för år 1898 till komplettering af fältingeniör- ;ikAa°8l^attei“e]
materiel, har chefen för fortifikationen erinrat, att sedan vid 1894, 1895 för ingeniöroch
1896 års Riksdagar anvisats medel till anskaffning af en.fälttele- vaPnetgrafafdelning
och två krigsbryggeekipage, af den summa, som i den nådiga
propositionen till 1892 års urtima Riksdag angifvits såsom behöflig
för anskaffande af ökad materiel för ingeniörvapnet, numera återstode
att anvisa, förutom hvad som erfordrades till anskaffandet af en lätt
fälttelegrafafdelning, hvarmed syntes kunna ytterligare anstå, allenast
dels 30,000 kronor till en fälttelegrafafdelning och dels 28,000 kronor
för erforderlig materiel till ett fältingeniörkompani och två ingeniörstaber;
och har han i underdånighet hemstält, att Eders Kongl. Maj:t
måtte af Riksdagen för år 1898 på extra stat för ifrågavarande ändamål
äska 58,000 kronor.

[21.]
Anslag till
kaserner.

[22.]
Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

48 Fjerde hufvudtiteln.

Då den sålunda föreslagna anskaffningen är en nödvändig följd af
den förbättrade härordningen och, sedan denna med år 1897 blifvit genomförd,
med anskaffning af ifrågavarande materiel icke längre bör
uppskjutas, får jag i underdånighet hemställa, att Eders Kong], Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen

att för anskaffning af en fälttelegraf af delning och
materiel till ett fältingeniörkompani och två fältingeniörstaber
på extra stat för år 1898 bevilja 58,000 kronor.

Kaserner.

Såsom Eders Kong]. Maj:t täcktes erinra sig, beviljade 1894 och
1895 års Riksdagar för uppförande af nya kasernetablissement m. m.
tillhopa 3,057,560 kronor, hvaraf 1,411,925 kronor skulle utgå af försäljningsmedel
för vissa kronans tomter m. m. Af återstående beloppet,
1,645,635 kronor, hafva anvisats att på extra stat utgå för år 1895

400.000 kronor, för år 1896 420,000 kronor och för år 1897 likaledes

420.000 kronor. Det återstår således ännu af ofvannämnda, af Riksdagen
beviljade belopp 405,635 kronor.

Jag hemställer derför, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen

att af den för uppförande af nya kasernetablissement
beviljade summa till utgående på extra stat för
år 1898 anvisa återstående 405,635 kronor.

Karlsborg.

I fråga om behofvet af anslag under år 1898 till Karlborgs fästningsbyggnad,
har chefen för fortifikationen uti underdånig skrifvelse
den 15 sistlidne november förklarat, att han visserligen fortfarande vore
af den åsigt, att det icke vore med god hushållning och statens fördel
förenligt att bestämma det egentliga bvggnadsanslaget till fästningen
till lägre belopp än 300,000 kronor årligen, men att han likväl med
hänsyn till de betydliga belopp, som begärdes för sjöfästningarnas förstärkande,
ansåge sig böra för år 1898 inskränka sin begäran om anslag
för arbetena å fästningen till 200,000 kronor. Utöfver detta belopp
erfordrades dock för södra Vabergsfortet ett ytterligare anslag. Detta

Fjerde hufvudtiteln.

fort blefve under år 1897 i hufvudsak fullbordadt utom hvad anginge
den gröfre bestyckningen, för hvars skyddande tre större pansartorn,
hvardera för två 15 cm. kanoner, voro afsedda att uppsättas. Af
dessa torde till en början ett böra anskaffas; och då kostnaden härför,
uppsättningskostnaden inbegripen, kunde beräknas till 180,000 kronor,
samt denna kostnad icke, utan att arbetena i öfrigt å fästom gsbyggnaden
så godt som instäldes, kunde bestridas från det förenämnda årsanslaget,
200,000 kronor, har chefen för fortifikationen i underdånighet
hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen på extra stat
för år 1898 äska till fortsättande af byggnadsarbetena på Karlsborgs
fästning med Vaberget äfvensom till ett pansartorn å södra Vabergsfortet
ett belopp af 380,000 kronor.

I likhet med chefen för fortifikationen och af samma skäl som
han, anser jag, att till arbetena å nämnda fästning bör för nästkommande
år äskas ett belopp af 200,000 kronor. Deremot nödgar mig hänsyn
till nödvändigheten att snarast möjligt genom befästningar stärka
försvaret af Göteborg och öfre Norrland att, så önskvärdt det än vore,
att ett af de för södra Vabergsfortet. afsedda större pansartornen nu
anskaffades, icke för närvarande hos Eders Kongl. Maj:t göra hemställan
om äskande af medel härtill.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes till fortsättande af arbetena på Karlsborgs fästning
med Vaberget på extra stat för år 1898 af Riksdagen
äska ett anslag af 200,000 kronor.

Artilleri- och fortifikationsbehof.

Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, framlade jag i mitt
underdåniga yttrande till statsrådsprotokollet för den 2 januari 1896
de slutsatser beträffande de närmast erforderliga åtgärderna för tillgodoseendet
af Sveriges fasta försvar, hvartill jag kommit i ett af mig
såsom chef för generalstaben utarbetadt betänkande. Härvid framhölls,
att af de permanenta befästningar, som företrädesvis voro af den vigt,
att de ofördröjligen borde anläggas eller fullständigas, främsta rumBih.
till Jliked. Prat. 1807. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft. 7

Fjerde hnfvudtiteln.

met intogs af de till hufvudstadens och vår förnämsta örlogshamns
skydd uppförda kustfästningarna Vaxholms och Oscar-Fredrikshorgs
fästning samt Kungsholmens fästning, kvilka befästningars iståndsättande
och fullständigande betecknades såsom en trängande nödvändighet.
Vidare påpekades behofvet, af befästningar på Gotland samt
framhölls nödvändigheten af Göteborgs tryggande medelst befästningar
för anfall från sjösidan. Slutligen ansågs en i öfre Norrland anlagd
fästning oumbärlig för försvaret af denna landsdel. På grund af denna
min underdåniga föredragning äskades af Eders Kongl. Maj:t anslag
dels till befästningsarbeten jemte bestyckning och försänkningar samt
anordningar för försvarets ledning vid Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs
fästning, dels till förstärkningsarbeten vid Kungsholmens fästning,
dels ock slutligen för befästningars anläggning på Gotland. Af
dessa sålunda äskade anslag blefvo de båda förstnämnda, hvilka afsågo
våra sjöfästningars sättande i åtminstone någorlunda tillfredsställande
skick, af Riksdagen bifallna, hvaremot anslaget för befästningars anläggning
på Gotland icke vann Riksdagens bifall. Ehuruväl nödvändigheten
af att medelst befästningar stärka försvaret å nämnda ö förvisso orubbad
qvarstår, anser jag mig icke nu böra ånyo upptaga förslaget om
beviljande af medel till sagda ändamål. De skäl, som föranleda mig
att sålunda förorda ett uppskof till ett kommande år med behandlingen
af frågan icke blott om förstärkning af de redan befintliga befästningarna
å Gotland utan äfven om anläggning af nya dylika derstädes,
äro i hufvudsak följande.

I den nådiga propositionen till 1892 års urtima Riksdag berördes
organisationen af Gotlands stridskrafter, hvilka några få år tidigare,
år 1886, undergått en fullständig omorganisation, icke mer än
som var alldeles oundgängligt. Särskild! bibehöllos vissa olikheter i
fråga om utgörandet af värnpligten å Gotland och å fastlandet,
olikheter som voro, militäriskt sedt, fullt betingade af de för Gotland
säregna förhållandena. Riksdagen fann emellertid samtliga dylika olikheter
böra undanrödjas, och värnpligten på Gotland vardt, räknadt från
ingången af år 1893, ordnad efter alldeles enahanda grunder, som å
fastlandet. Erfarenheten från de sedan dess gångna åren har, såsom
var att vänta, allt mer och mer bestyrkt, att Gotlands likställande i
förevarande afseende med fastlandet varit af beskaffenhet, dels att i
icke obetydlig män förringa styrkan af de påräkneliga stridskrafterna
å ön, och dels att lägga vissa svårigheter i vägen för dessa stridskrafters
militäriskt rigtiga användning. Särskilt har detta förhållande
fått sin fulla belysning vid det af Eders Kongl. Maj:t sistlidne höst

Fjerde hufvudtiteln. 51

anordriade samarbete mellan t. f. chefen för generalstaben och militärbefälhafvaren
på Gotland i och för omarbetning af mobiliseringsplanerna
för Gotlands trupper och, såsom Eders Kongl. Maj:t har sig
bekant, föranledt t. f. chefen för generalstaben att den 30 sistlidne
november inkomma med underdånigt förslag till ändrad organisation af
Gotlands stridskrafter, ett förslag, som för närvarande är föremål
för vederbörande myndigheters behandling. Ett dylikt förslag, afseende
organisationsändringar för några få infanteribataljoner samt
artilleri-batterier och kompanier med tillhörande reservafdelningar, skulle
svårligen, derest det afsett trupper, förlagda inom annan del af
riket, än å Gotland, kunnat påkalla förnyad granskning, med möjligen
åtföljande jemkniugar, af redan uppgjorda befästningsplaner.
På Gotland åter, der hvarje den minsta truppafdelning, som tages
i anspråk för det fasta försvaret, till följd af öns från riket i öfrigt
af skilda läge, måste beräknas uttagas ur öns egna fåtaliga rörliga
stridskrafter, råder ett så nära samband mellan å ena sidan frågan om
dessa stridskrafters organisation och å den andra enskildheterna af befästningsfrågan,
att dessa frågor icke lämpligen kunna behandlas oberoende
af hvarandra. Det är, för att vinna tid till en fullständig utredning
af samtliga ofvan antydda förhållanden, som jag underlåter att nu
förorda ett förnyande af Eders Kongl. Maj:ts förslag till Riksdagen, år
1896 om beviljande af medel till befästningar å Gotland. Jag anser
mig kunna såsom stöd för denna åtgärd erinra derom, att sistberörda
förslag icke afsåg befästningsarbetenas å Gotland dritvande med större
skyndsamhet, än att under första arbetsåret (enligt förslaget, år 1897)
skulle utgå blott ungefär Va af kostnaden för Fårösundsbefästningarnas
förstärkning och, hvad Tingstädebefästningarna vidkom, endast de lör
inköp af mark erforderliga medel. Det torde derför låta sig göra att,
förmedelst ett något ökadt anslagskraf, då ett dylikt _ framdeles varder
framstäldt, bringa sagda befästningar till utslutning vid ungefär samma
tid, som varit ursprungligen afsedd.

I stället anhåller jag i underdånighet att få fästa Eders Kong!.
Maj:ts uppmärksamhet på Göteborgs befästande åt sjösidan samt öfre
Norrlands fasta försvar.

Göteborg.

Uti mitt förut åberopade underdåniga anförande till statsrådsprotokollet
för den 2 januari sistlidet år utvecklade jag de hufvudsakligaste
skälen för Göteborgs tryggaude medelst befästningar, åtminstone mot

[23.]

Anslag till
befästningar
vid Göteborg.

52 Fjerde hufvudtiteln.

anfall af en. fientlig eskader. Med tanke på nödvändigheten att först
med befästningar nöjaktigt skydda sådana punkter, som hafva ännu
större betydelse för rikets försvar i dess helhet än ifrågavarande stad,
ansåg jag mig likväl icke då böra hemställa om anslags beviljande till
Göteborgs befästande. Sedan nu emellertid Riksdagen beviljat medel
till tryggande mot öfverraskande anfall af landets i såväl politiskt som
strategiskt afseende vigtigaste punkt, dess hufvudstäd, samt af dess
förnämsta örlogsnamn, torde man böra gå i författning om beredandet
af liknande skydd åt rikets andra stad. Göteborg har — hvarom jag
tillåter mig erinra — icke allenast en stor betydelse ur politisk och
militärisk synpunkt i allmänhet, derigenom att det är Sveriges andra
stad och dess näst förnämsta importhamn, hvadan ock dess förlust för
oss skulle vara särdeles kännbar såväl i moraliskt som materielt hänseende
— det senare icke minst derför att vår direkta förbindelse med
utlandet med stor sannolikhet då blefve afbruten — det har derjemte
ur en. möjlig fiendes synpunkt ett synnerligen stort värde i rent
strategiskt afseende såsom utgångspunkt för operationer mot mellersta
delarne af vårt land. Stadens betydliga tillgångar på förnödenheter
af alla slag i förening med dess utmärkta hamn, dess varf, verkstäder
m. fl. andra för en flotta värdefulla anstalter göra densamma till en
förträfflig depotplats för snart sagdt huru stor styrka som helst, särdeles
som den fruktbara och tätt befolkade ön Hisingen med alla dess
resurser är belägen omedelbart i närheten, och beträffande förbindelserna
inåt landet, äro dessa de bästa möjliga. För närvarande leda fyra bredspåriga
jernvägar, alla åtföljda af större landsvägar, i olika rigtningar
från Göteborg, hvarförutom Sveriges förnämsta vattenväg här har sin
ena. ändpunkt. Det är gifvet, att under sådana förhållanden stadens
besittningstagande skall vara ett högst eftersträfvansvärdt mål för en
möjlig fiende, hvars flotta kan tänkas uppträda utanför vår vestkust,
och detta vare sig han afser att endast utöfva ett tryck på oss för att
förmå oss att gå in på hans fordringar, eller hans afsigt är landets
underkufvande. Dessvärre erbjuder en eskaders insegling till Göteborg
för. närvarande inga. nämnvärda svårigheter ens om sjömärkena borttaga,
och, då man icke kan våga påräkna, att vår flotta alltid i rätt tid
skall kunna vara till hands med tillräcklig styrka för att hindra en
sådan, samt något verksamt sätt att hastigt spärra inloppet till staden
icke finnes, måste, man taga sin tillflykt till befästningar, uppförda och
bestyckade redan i fredstid. På så sätt hafva utländska stater — äfven
de hvilkas mariner äro vår ofantligt mycket öfverlägsna — funnit sig
föranlåtna att trygga vigtigare kuststäder, hvilkas läge gjort detta

Fjerde hufvudtiteln. 53

möjligt, och likaledes har vårt grannland Norge för samma ändamål
anslagit icke obetydliga belopp. Af förut antydda skäl har emellertid
ända hittills någon framställning från krigsstyrelsens sida om beviljandet
af medel till likartadt skydd ens för Göteborg, som med fog kan betecknas
såsom den största af våra handelsstäder, icke ansetts böra göras.

I öfverensstämmelse med mitt förut åberopade yttrande, hvaraf
framgår, att fullständiga befästnings- och bestyckningsplaner med tillhörande
kostnadsberäkningar för Göteborgs befästande åt sjösidan finnas
uppgjorda, skulle kostnaden för ifrågavarande befästningar, om man
inskränker sig till de åtgärder, som äro oundgängligen nödvändiga för
stadens tryggande mot bombardering, uppgå till 3,880,000 kronor, inberäknadt
kostnaden för bestyckning men oberäknadt den för minmateriel
och minstationer.

Såsom jag vid berörda underdåniga föredragning antydde — på
tal om vissa norrländska städers tryggande mot brandskattning — synes
det kunna antagas, att äfven Göteborgs invånare skola vara benägna
att, med afseende på de stora, äfven enskilda intressen, som der stå
på spel, med åtminstone något belopp bidraga till nämnda kostnad.
På grund häraf ifrågasätter jag icke nu beviljandet af mer än en del
af det för täckandet af kostnaden för de nödvändigaste befästningsanläggningarna
erforderliga beloppet, huru önskvärdt det ur flera sjmpunkter
än vore, om hela detta belopp ansloges för ändamålet.

Jag hemställer alltså, att Eders Kong]. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

till påbörjande af befästningsarbeten vid inloppet
till Göteborg på extra stat för år 1898 bevilja ett anslag
af 500,000 kronor.

Öfre Norrlands fasta försvar.

Genom det ifrågasatta framdragandet af stambanan genom öfre
Norrland öster om Lule eif får frågan om vår nordligaste landsdels
tryggande i händelse af krigsfara en i högsta måtto ökad vigt och betydelse.
I och med jernvägens fullbordan på ömse sidor om riksgränsen lättas
nemligen i hög grad vilkoren för krigföring i dessa trakter. Möjligheten
af anfall från denna sida måste för den skull under alla omständigheter
tagas med i räkningen vid ordnandet åt landets försvar, och liksom
alla stater, som hafva en landgräns, som kan varda utsatt för anfall,
måste äfven vi vara betänkta på att skydda densamma. De stridskrafter,

[24.]

Anslog till
öfre Norrlands
fasta försvar.

Fjerde hufvudtiteln.

som härför närmast stå till förfogande, nemligen de i Norrbottens och
Vesterbottens län förlagda trupperna, äro ensamma alldeles för fåtaliga
för ändamålet. De uppgå ej till mera än en svag brigad, saknande så
vigtiga specialvapen som artilleri- och ingeniörtrupper, och dertill spridda
öfver ett område, som, på samma gång det är det utan jemförelse största
i Sverige för motsvarande truppstyrka, är det med kommunikationer
sämst utrustade, en omständighet, som har en ganska menlig inverkan
på den hastighet, hvarmed truppernas mobilisering och samling kunna
försiggå. Gränslandskapets försvar är ock utan allt tvifvel beroende af
att från det öfriga landet ett tillräckligt antal trupper i tid — det vill
säga innan den anfallande hunnit tillbakakasta den förutnämnda försvarsstyrkan
och satt sig i besittning af kanske eu betydlig del af landet —
hinner samlas till någon innanför densamma i strategiskt afseende väl
belägen punkt för att derefter framgå mot fienden eller vid någon
lämplig försvarslinie bjuda honom spetsen.

Som svenska flottan väl aldrig kan nå en sådan utveckling, att
den kan tänkas beherrska Bottenhafvet, måste man afstå från tanken
att genom sjötransport vid sidan af jernvägstransporten underlätta sändandet
af trupper från mellersta delarne af Sverige till dess nordligaste
landskap, och ej heller kan, af lätt insedda skäl, landsvägstransport
ifrågakomma annat än såsom en nödfallsåtgärd. Man är således för nämnda
trupptransport hänvisad uteslutande till norra stambanan och denna har
en längd af icke mindre än 114 mil från Stockholm till Boden samt
går dessutom på flera ställen i farligt nära grannskap till hafvet. Häraf
torde framgå, att utsigterna för oss att med ett öfverlägset eller jemnstarkt
antal trupper kunna i närheten af gränsen möta en öfver denna
infallande härafdelning äro ganska ringa.

Otvifvelaktigt skulle en jernväg från mellersta Sverige genom det
inre af Norrland i icke oväsentlig mån förbättra utsigten för försvaret
af vårt gränslandskap, men i betraktande af eu sådan jernvägs ansenliga
längd och deraf följande betydliga kostnad, sammanstäld med
den antagligen ringa trafikinkomsten, lärer ingen sannolikhet förefinnas,
att banan inom rimlig tid skall komma till stånd, så önskvärd den än
ur militärisk synpunkt vore. Men äfven om en dylik bana komme till
stånd, hade vi dermed i sjelfva verket allenast något minskat den tidsutdrägt,
som trupptransporterna från mellersta Sverige kräfva. Hufvudfrågan
är, att i högsta möjliga grad öka de för Norrbottens försvar
afsedda truppernas försvarskraft — det truppantal, som, utan att blotta
öfriga delar af vårt vidsträckta land, kan sändas upp mot norr, må nu,

Fjerde hnfvudtiteln.

allt efter omständigheterna, vara jemförelsevis obetydligt eller jemförelsevis
stort — och medel härtill erbjuder befästningskonsten.

I miit anförande till statsrådsprotokollet för den 2 januari sistlidet
år framhöllos af mig utförligt de synpunkter, som enligt mitt förmenande
göra en befästningsanläggning i öfre Norrland nödvändig. Jag
kan derför med hänvisande härtill nu inskränka mig till att redogöra
för lämpligaste platsen för den erforderliga befästningsanläggningen.

Vid bestämmandet af platsen för en permanent befästning _ i allmänhet
måste man i främsta rummet tillse, att platsens läge i politisktstrategiskt
afseende motsvarar ändamålet, men ock taga hänsyn dertill,
att terrängförhållandena å ort och ställe, af hvilka dock den befästa
punktens försvarbarhet ytterst beror, icke erbjuda för stora svårigheter
vid försvarsverkens anläggning. Af förut åberopade underdåniga betänkande
framgår, att i vårt land terrängen otta nog lägger nästan
oöfvervinneliga hinder i vägen för befästande af i strategiskt afseende
vigtiga punkter, men också att densamma — tack vare tillvaron af vara
granitberg — mången gång medgifver oss att uppföra permanenta
befästningar för en vida mindre kostnad, än verk af motsvarande styrka
eljest skulle erfordra.

Beträffande ändamålet med ifrågavarande befästningsanläggning
framgår såväl af hans excellens herr statsministerns och mina yttranden
till åberopade statsrådsprotokoll, som ock af hvad jag nu i underdånighet
anfört, att denna anläggning, i likhet med öfriga i berörda protokoll
omnämnda befästningar (kustfästningarna), har en rent defensiv uppgift.
Sverige likasom öfriga mindre stater, för hvilka landets föisvar och
neutralitetens upprätthållande äro den enda militära uppgiften, kan lika
litet som de undvara de härför erforderliga försvarsanstalterna, om än
vårt land, hvad landgränsen beträffar, hittills befunnit sig i ett afgjordt
fördelaktigare läge än andra länder. Allbekant är, hurusom Belgien,
Schweiz, Rumänien med flera mindre stat er just för ifrågavarande ändamål
uppfört synnerligen starka befästningar, hvilka i anläggning kostat
högst betydliga summor. Enär således den ifrågavarande befästningen
i öfre Norrland har en uteslutande defensiv uppgift, inses, att, da densamma
på grund af i förut åberopade statsrådsprotokoll anförda skäl
icke kan hindra eu anfallscorps'' öfvergång öfver gränselfven, den ej
heller kan förläggas vid nämnda eif. Man kan nemligen icke tänka
sig eu befästningsanläggning, hvars ändamål skulle vara att stödja
det rörliga försvaret, förlagd framför den härafdelning eller corps, för
hvars företag befästningen skulle bilda utgångspunkt, hvars förråd den

Fjerde hufvudtiteln.

vore afsedd att innesluta, och till hvilken nämnda härafdelning i händelse
af motgång kunde draga sig tillbaka. Förlädes en befästning
med sådan uppgift vid gränsen, skulle detta förutsätta en offensiv utöfver
denna, hvilket ju, enligt hvad förut anförts, är fullkomligt främmande
för planen för våra stridskrafters användande.

Redan af dessa skäl måste man obetingadt frångå tanken att utföra
befästningsanläggningen vid sjelfva gränsen, huru fördelaktigt detta än
ma förefalla den med hithörande förhållanden mindre förtrogne.

Den närmaste terrängafskärning, som erbjuder sig såsom försvarslinie
mot ett infall öfver Torne eif, är Kalix eif, i sitt nedre lopp belägen
5 6 mil från Torne eif. Tvifvelsutan vore det en stor fördel

för försvaret, om detsamma kunde stödjas på permanenta befästningar
vid en så nära gränsen belägen terrängafskärning som Kalix eif, men
af flera skäl låter sig detta icke göra.

Råne eif, ett vattendrag, som icke är att hänföra till de större
norrländska elfvarne, har ett vida mindre strategiskt värde än den närbelägna
Lule eif, och de taktiska förhållandena vid den enda punkt,
som vid förstnämnda eif kan tänkas permanent befäst, äro afgjordt
ofördelaktiga. Det återstår således endast att tillse, huruvida en befästning
vid den senare elfven får ett i strategiskt och taktiskt afseende
fördelaktigt läge.

Lule eif har i meromnämnda betänkande angifvits såsom den vigtigaste
strategiska linien i öfre Norrland, och att dess värde i såväl strategiskt
som politiskt afseende ökas, om Luleå — Gellivare jernväg fortsättes
till Ofoten, torde icke behöfva bevisas. Då det således ligger magt
uppå, att denna linie i det längsta bevaras åt den försvarande, måste densamma
så vidt möjligt skyddas mot att tagas i besittning af en anfallscorps,
vare sig denna anrycker på någon af de ifrån öster eller nordost
ledande vägame eller ock framgår från någon landstigningspunkt i närheten
af elfvens mynning. Men för att en strategisk linie af förevarande
beskaffenhet, ett större vattendrag, skall kunna sägas komma i den mot
densamma framryckande härafdelningens våld, fordras, att den anfallande
bemäktigar sig öfvergångarna öfver densamma. Det är således dessa
och i främsta rummet naturligtvis den vigtigaste, det vill säga den, der
hufvudvägen öfvergår elfven eller flertalet vägar stöta tillsammans invid
densamma, som måste försvaras. Frågan ställer sig följaktligen sålunda:.
hvilken af de befintliga öfvergångarne öfver Lule eif är den i
militäriskt afseende vigtigaste.

Svaret är ej svårt att finna. Utan gensägelse den vid Boden
(Öfver-Luleå) — 3,6 mil från Luleå och omkring 2,6 mil från det vid

Fjerde hufrudtiteln. 57

kustlandsvägen belägna Neder-Luleå — der stambanan och den denna
åtföljande landsvägen öfvergå elfven, der nämnda bana förenas med
Luleå—Gellivare jernväg och hvarest tillika samtliga landsvägar i hela
denna del af Norrbotten, utom kustlandsvägen, sammanlöpa. Här är derjemte
den enda fasta öfvergången öfver elfvens nedre lopp belägen.
Utom vid Boden finnes endast ett öfvergångsställe af betydelse i militäriskt
hänseende — jag räknar ej såsom sådant bron på vägen mot
Jokkmokk vid Edefors, något öfver 6 mil norr om Boden — och, så
länge ej en inre jernväg genom Norrlaud framdrages till dessa trakter,
lär ej heller detta antal komma att ökas. Ifrågavarande öfvergångsställe
är färjstaden vid Gäddvik vester om Luleå, hvarest trafiken
å kustlandsvägen medelst roddfärja föres öfver den här 600 m. breda
elfven. Men detta öfvergångsställe har de stora olägenheterna att
ligga allenast en knapp mil från kusten och att vara i ryggen utsatt
för anfall från sjösidan. Försvaret af Gäddviksöfvergången likasom af
sjelfva staden Luleå, hvars värde i politiskt och ekonomiskt afseende
ingalunda är ringa, måste anförtros åt det lefvande försvaret — med stöd
af fältbefästningar- — hvilket ock, under förutsättning af en permanent
befästning vid Boden, med utsigt till framgång låter sig göra.

Af hvad jag nu i underdånighet anfört, framgår, att den permanenta
befästning, som skall hafva till uppgift att med så få lefvande försvarskrafter
som möjligt trygga ifrågavarande strategiska linie, bör vara
belägen vid Boden och, i stort, sedt, få karakteren af ett dubbelt brohufvud.
I motsats till hvad förhållandet är vid flertalet andra strategiskt
vigtiga punkter i denna del af Norrland, äro de taktiska förhållandena
vid Boden högst fördelaktiga för en permanent befästningsanläggning;
ja jag vågar påstå, att de i detta afseende söka sin like i hela vårt land.

En här anlagd befästning skulle ock, såsom inses af det förut
sagda, erhålla det lämpligaste läge för att stödja det lefvande försvaret
af Norrbotten och för dettas ledare möjliggöra ett kraftigt uppträdande
mot en anfallscorps. Ty — och detta måste uttryckligen framhållas
— deraf att den ifrågasatta befästningsanläggningen får ett
mera tillbakadraget läge, hvartill ju omständigheterna föranleda,
följer icke, att ej försvaret af landsdelen i fråga skall framskjutas så
långt ske kan. Brohufvudet vid Boden möjliggör just att, allt efter de tillfälliga
förhållandena, förlägga detta försvar till någon af de främre försvarslinierna,
ehuruväl dess verksamhet såsom spärrbefästning vidtager
först, i den händelse dessa försvarslinier — den ena efter den andra —
måst efter mer eller mindre allvarliga strider öfvergifvas. Fn från öster anryckande
anfallscorps befinner sig nemligen, inför ett befäst Boden, i det
Bih. Ull lliktd. Prut. 181)7. 1 Sami. 1 A/d. 1 Käft. 8

58 Fjerde hufvudtiteln.

läge att antingen nödgas afbryta sin framryckning eller också,
om hans öfverlägsenhet är synnerligen stor, detaschera en betydlig
del af sin styrka för att omsluta Boden — att endast iakttaga denna
punkt är långt ifrån tillfyllest — och derefter med återstoden fortsätta
operationerna på kustvägen, den enda väg som står till buds,
mot försvarscorpsens hufvudstyrka, hvilken naturligtvis fortfarande
bör hålla öppna fältet. Att här redogöra för denna senares lämpligaste
operationssätt vid ifrågavarande tidpunkt kan af lätt insedda
skäl icke komma i fråga, lika litet som det synes lämpligt att närmare
redogöra för de föreslagna befästningarnes taktiska läge och utsträckning,
hvaraf den fientliga inneslutningscorpsens styrka så väsentligt varder
beroende. Beträffande de förra vare nog sagdt, att om någonsin en utsigt till
seger för våra stridskrafter i öfre Norrland förefinnes, så bör det vara under
nu antydda strategiska läge. Vidkommande åter de föreslagna befästningarnes
tekniska beskaffenhet liksom platsen för deras särskilda verk äfvensom
dessas bestyckning, är man efter särdeles noggranna, af generalstabsfortifikations-
och artilleriofficerare utförda rekognoseringar på stället,
äfvensom efter utförda fältöfningar — företagna såväl af generalstaben
som af sjette arméfördelningen å området mellan Torne och Lule elfvar
— helt och hållet på det klara härmed. Fullständiga planer och kostnadsberäkningar,
åter genomgångna och granskade sistlidna höst, föreligga
ock. Af dessa framgår, att det i mitt åberopade underdåniga
betänkande af den 21 juni 1892 afgifna förslaget till en permanent
befästning vid Boden icke behöfver undergå andra förändringar än dem, som
betingas af en eventuel framdragning af norra stambanan med åtföljande
landsväg öster om Lule eif. Denna framdragning gör det nödvändigt dels
att förstärka fronten mot nämnda nya anfallsväg, hvars sträckning hittills
icke varit bestämd, men hvarom förslag nu föreligger, dels ock att
redan i fredstid uppföra en del mellanverk, med hvilkas byggnad man
annars ansett kunna anstå till mobiliseringstiden. Det ursprungliga
kostnadsbeloppet, 7,186,000 kronor, skulle, enligt verkstäld utredning, i
och för ifrågavarande ändamål erfordra en ökning af 1,514,000 kronor,
hvadan hela totalbeloppet komme att uppgå till 8,700,000 kronor. I detta
är då inberäknadt såväl kostnaden för bestyckning och ammunition
jemte inventarier som den för nödiga kaserner. Nämnda totalkostnad
må väl synas ansenlig, men, jemförd med den mångdubbelt större kostnad,
som i utlandet för samma ändamål uppförda befästningar erfordrat,
är densamma långt ifrån betydlig. Kostnaden för ifrågavarande anläggning
hade ej heller kunnat sättas till sagda belopp, om icke terrängförhållandena
varit synnerligen gynnsamma.

Fjerde hufvudtiteln.

Som utsigt förefinnes, att någon del af den för ifrågavarande befästningsanläggning
erforderliga kostnaden kan anskaffas på enskild väg,
anser jag mig icke nu böra hos Eders Kongl. Maj:t göra framställning
om beviljandet af hela det härför nödvändiga beloppet. Å andra sidan
måste jag betona, att nämnda befästningsarbete måste så bedrifvas, att
fästningen blifver färdig samtidigt med att jernbanan nått sitt slutmål,
Då jag emellertid nu icke ifrågasätter beviljandet af större belopp än

500,000 kronor att för ifrågavarande ändamål utgå under nästkommande
år, sker detta endast på grund af hänsyn till de stora anslagskraf,
som jag för fyllande af andra landtförsvarets behof under förevarande
statsregleringsperiod nödgas uppställa.

Jag hemställer alltså

att Eders Kongl. Maj:t täcktes till påbörjande af
befästningsanläggningar vid Boden på extra stat för år
1898 af Riksdagen äska ett anslag af 500,000 kronor.

Sjöfästningarne.

I sin ofvannämnda underdåniga skrifvelse den 30 sistlidne ok- [25.]
tober, angående extra anslag till rikets sjöfästningar under år 1898, Anslag tiU
hafva generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet samt chefen för ^arne.1"
fortifikationen erinrat, att 1896 års Riksdag, jemte det densamma till
förstärkningsarbeten å sjöfästningarna Oscar-Fredriksborg och Kungsholmen
på extra stat för år 1897 anvisat återstoden af ett vid nästföregående
Riksdag beviljadt belopp med 221,750 kronor, dels till befästningsarbeten
jemte bestyckning och försänkningar vid Vaxholms
och Oscar-Fredriksborgs fästning beviljat 1,940,400 kronor och deraf
på extra stat för år 1897 anvisat 976,500 kronor, dels till anordningar
för försvarets ledning inom sistnämnda fästning beviljat 335,000 kronor
och deraf på extra stat för år 1897 anvisat 167,500 kronor, dels ock
till förstärkningsarbeten vid Kungsholmens fästning beviljat 322,600
kronor och deraf på extra stat för år 1897 anvisat 160,000 kronor; och
hafva generalfälttygmästaren samt chefen för fortifikationen hemstält,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen på extra stat för år 1898
äska återstoden af de utaf 1896 års Riksdag sålunda beviljade belopp.

Fjerde hufvudtiteln.

[26.]
Anslag till
intendenturutrustning.

I enlighet med hvad jag till statsrådsprotokollet för den 2 januari
1896 uttalat och i öfverensstämmelse med sistlidet års Riksdags beslut,
hemställer jag, i likhet med generalfälttygmästaren samt chefen för
fortifikationen, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att till utgående på extra stat under år 1898
anvisa:

dels af det till befästningsarbeten jemte bestyckning
och försänkningar vid Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs
fästning beviljade belopp återstående 963,900 kronor,

dels af det till anordningar för försvarets ledning
inom sistnämnda fästning beviljade belopp återstående

167,500 kronor,

och dels af det till för stärkning sarbeten vid Kungsholmens
fästning beviljade belopp återstående 162,600
kronor.

Intendenturbehof.

Intendenturutrustning.

I sin underdåniga skrifvelse den 5 nästlidne december har generalintendenten,
beträffande behofvet af extra anslag för arméns intendenturutrustning,
anfört, att bristerna i nämnda utrustning gifvetvis måste
härledas ur behofven för den mobiliserade armén, sådan den komme
att te sig, efter det 1892 års förbättrade härordning med år 1897
blifvit genomförd. Det torde icke behöfva påpekas, hurusom den ökning,
hären på fredsfot genom nämnda härordning erhållit, vore jemförelsevis
ringa mot den ökning i krigsstyrka, som dermed afsetts. Följaktligen
hade behofvet af intendenturutrustning för kriget vuxit i vida större
förhållande än motsvarande fredsbehof. Tillgångarne deremot hade
endast kunnat hålla jemna steg med den ökade fredsstyrkan — mera
hade uppsättningsanslagen ej kunnat medgifva. Följden vore, att —
om man bortsåge från sjukvårdsträngen, till hvilken extra anslag blifvit
af Riksdagen beviljade — man nu med härordningens genomförande
stode inför brister, särskildt i den personliga fältutrustningen, hvilka
voro större, än de på lång tid varit.

Fjerde hufvudtiteln.

Vådan af detta missförhållande torde icke kunna starkt nog betonas.
En hvar hade ögonen öppna för, att den armé, som vid ett
krigsutbrott uppträdde med de omodernare gevären, de sämre kanonerna,
befunne sig i ett afgjordt ogynnsamt läge i förhållande till sin motståndare.
Allmänt hade också blifvit erkänd betydelsen af en viss grupp intendenturmateriel,
nemligen sjukvårdsträngens, sedan man kommit till
klarhet om, att det här gälde ingenting mindre än frågan, huruvida
landets ungdom skulle förblöda utan hjelp eller icke.

Men betydelsen af hela mängden öfrig intendenturmateriel, af att
derå redan i fred förefunnos nödiga förråd af tillfredsställande beskaffenhet,
torde deremot ännu icke klart ingå i allmänna medvetandet.
Man funne naturligt, att dessa hvardagliga föremål — kläder, utredning,
fordon o. s. v. — nu, såsom i de forna krigsrustningarnas tid,
kunde vid ett krigsutbrott fullständigas, der brister förekommo. Och
dock kunde man med skäl stå villrådig inför den frågan, hvilketdera
vid ett krigsutbrott i våra dagar verkligen innebure största faran: att
armén hade ett underlägset gevär eller att dess intendenturutrustning
vore illa förberedd. Det svar, som härpå lemnades i 1870—71 års
krig, torde ej vara tillräckligt allmänt beaktadt.

Intendenturutrustningen spelade — det torde icke kunna förnekas
— en större roll än någon annan af de materiella förutsättningarna för
krigföringen i fråga om den snabbhet, hvarmed ett krig öppnades, och
den anda, som då gjorde sig gällande. Och i krig gälde det gamla
ordet: »väl börjadt är hälften vunnet».

Mer än någon annan materiel vore den hithörande af betydelse
för mobilisering sarbetets ordnade och snabba gång. Planerna för detta
arbete kunde vara, i stort, aldrig så väl och förtänksamt utarbetade —
saknades den materiel, hvarmed trupperna skulle utrustas, kunde planerna
icke genomföras. Väl vore det sannt, att anskaffningen inom
gifven tid af bristande utrustningsförnödenheter också kunde planläggas;
men generalintendenten ansåge sig pligtig uttala, att de brister,
som nu vidlådde vår intendenturutrustning, så betydande till storlek
och så mångskiftande till art, som de voro (de förekommo snart sagdt
icke blott inom hvarje grupp af persedlar utan äfven inom hvarje enskildt
persedelslag) till största delen icke kunde vid ett krigsutbrott
fyllas annat än på papperet. Nytillverkning af krigsmateriel under sjelfva
mobiliseringstiden kunde endast i högst ringa mån påräknas; dertill
vore tiden för knapp och tillgängliga arbetskrafter alltför upptagna af
nödiga reparationer, tillpassningar o. s. v. Till dess borde endast
undantagsvis få anstå andra brister än de, som kunde med i allmänna

Fjerde lmfvudtiteln.

rörelsen befintlig färdig materiel hjelpligen fyllas; de öfriga måste vara
fyllda dessförinnan. Skedde icke detta, skulle oundvikligen antingen
mobiliseringen varda oskäligt fördröjd eller bären gå i fält med bristfällig
utrustning eller — och detta sannolikast — båda dessa missförhållanden
inträffa.

Vore nu i våra dagar en snabb mobilisering erkänd för att under
alla förhållanden vara ett af de betydelsefullaste vilkoren för krigisk
framgång, så borde denna sanning få anses i särskild grad gälla oss.
Huru lätt kunde icke vår åt landsidan blottade, nära kusten belägna
bufvudstads öde varda beroende af, att fältarmén, i rätt tid färdigmobiliserad,
hunne till dess skydd? Huru lätt kunde icke det tillfälle att
vinna seger öfver en landstigen fiende, som yppade sig, innan han hunnit
draga till sig väntade förstärkningar, gå förloradt och dermed ett
helt krigs öde beseglas endast genom ett par dagars dröjsmål, förorsakadt
af svårigheter vid utrustningsarbetet?

Om nu en tillräckligt förberedd intendenturutrustning måste vara
från krigets första dag betydelsefull såsom ett af de väsentligaste vilkoren
för en ordnad och snabb mobilisering, så vore den icke mindre
betydelsefull för den anda, hvarmed trupperna droge ut i striden. Ifrågavarande
utrustning omfattade just sådana förnödenheter, hvarmed soldaten
befunne sig i ständig beröring och hvaraf hans personliga välbefinnande
vore på det närmaste beroende. Medan vissa andra brister
— i beväpning, i fästningarnas försvarskraft o. s. v. — väl kunde bedömas
af det högre befälet men ej af mannen i ledet, vore det åter
just han, som i första hand finge ögonen öppna för och blefve lidande
af att persedlar, som skulle ingå i hans personliga fältutrustning, fattades
eller voro i bristfälligt skick, att lifsmedlen till följd af brister i
trängutrustningen för sent utdelades o. s. v.; och de obehag, han härigenom
underkastades, gjorde sig ständigt och jemt påminda. Medan
tillfredsställande krigsförberedelser på det ifrågavarande området stärkte
soldatens tillit till ledningen, dess förutseende och omtanke, och dermed
också stärkte hans tro på framgång och hans mod, skulle otillfredsställande
förberedelser lika ofelbart från början alstra misstroende
och förstämning.

Grälde hvad sålunda anförts såsom en allmän sanning, så borde
derjemte påpekas, att nu befintliga brister — synnerligast i den personliga
fältutrustningen — genom sin ojemna fördelning innebure en
särskild våda. Jemnt fördelade, kunde bristerna vid en mobilisering
hjelpligt fyllas genom att exempelvis för fältafdelningarna använda persedlar,
som endast voro lämpliga och afsetts för vederbörande trupp -

Fjerde hufVudtiteln.

förbands depot. Då bristerna deremot, såsom nu vore fallet, hufvudsakligen
träffade vissa till följd af den förbättrade härordningen ökade vapenslag
eller enskilda utvidgade truppförband inom öfriga vapen, blefve
svårigheten att vid krigsutbrott fylla dem påtagligen desto större. Och
det torde väl också kunna ifrågasättas, om icke just det, att berörda
brister främst vidlådde och uppstått till följd af den förbättrade härordningens
nyskapelser, borde göra deras afhjelpande till en naturlig utslutning
af den byggnad, som 1892 grundades.

Ur här ofvan anförda synpunkter, och då ännu vigtigare anslagskraf
knappast torde stå hindrande i vägen, funne generalintendenten
sig pligtig hos Kongl. Maj:t hemställa, det Kongl. Maj:t täcktes hos
Riksdagen äska nödiga medel på extra ordinarie stat till täckande af
de brister i intendenturutrustningen, som i första rummet borde fyllas,
derest en mobilisering med nödig ordning och inom beräknad tid skulle
kunna utföras. Dessa brister voro, under nedan angifna persedel- och
materialgrupper, följande:

A. Personlig utrustning.

a. Beklädnadspersedlar:

Utredningspersedlar:

18,050 renslar ........................

Sjukvårdspersedlar ..................

Hästutredningspersedlar:

1,340 par packfickor.............

1,370 sadlar med tillbehör ..

B. Tr ängutrustning.

5 packvagnar m/8i

....... kr.	330,000	—
...... ))	248,000
...... »	21,800: —
....... »	24,100	_
5)	126,200
D	36,100
........ j>	1,800	—
....... D	87,200
...... »	4-,000	—
........ »	9,000	—
........ »	410,020	—
........ D	286,400	—
port kr.	1,584,620	—

Fjerde hufvudtiteln.

Transport kr

Sjukvårds- och v eter inär materiel för etappväsendet.

Sjukhuståg......................................................

Etappsjukhus och reservetappsjukhus ...
Etappsjukstall och reservetappsjukstall

till sammanlagd kostnad af............................

kr.	1,584,620: —
3>	96,900: —
33	145,800: —
»	3,600: —
kr.	1,830,920: —.

Anskaffningen af ofvan angifna materiel torde, för att icke alltför
hårdt taga tillgängliga medel i anspråk och för att icke framkalla en
uppdrifven tillverkning med åtföljande stegrade pris, böra fördelas på
två år. Men äfven om en sådan fördelning gjordes, stode afsevärda fördelar
att vinna, särskilt med hänsyn till prisen, om beställningarne
kunde på en gång göras och derigenom vederbörande leverantörer beredas
möjlighet tillförsäkra sig större skala för sin affär, trygghet för
att under längre tid kunna bibehålla en ökad arbetarepersonal o. s. v.
Af dylika skäl, än utförligare angifna i statsrådets och chefens för
landtförsvarsdepartementet anförande till statsrådsprotokollet den 2
januari 1896, torde alltså hela det för anskaffningen i fråga erforderliga
beloppet böra redan af nästsammanträdande Riksdag äskas; och

torde deraf böra afses att för 1898 utgå: till stöflar .....................................................................	....... kr.	165,000
3)	rån siar .........................................................................	....... 3)	124,000	—
33	sjukvårdspersedlar..................................................	...... 3)	21,800	—
3>	packfickor..................................................................	....... 3)	24,100	—
3>	sadlar med tillbehör .........................................	....... 3)	92,000	_
3>	öfrig hästutredning...............................................	...... 3)	31,700	—
3>	veterinärmateriel......................................................	...... 3)	1,800	—
3>	infanteriammunitionsvagnar................................	.......	87,200	—
»	packvagmar m/„» .................... ........	D	4.000 9.000
3)	bataljonsförbinderivagnar ................................	....... 3)	—
33	flyttande sjukhus........................................................	....... 33	273,500	—
3)	materiel ingående i fordonens belastning........	....... 3)	193,000	—
3)	sjukhuståg....................................................................	....... 33	46,900	—
33	etappsjukhus och reservetappsjukhus...............	....... 33	145,800	—
3)	etappsjukstall och reservetappsjukstall..............	....... 3)	3,600	—
eller sammanlagdt.........................................................	...... kr.	1,223,400	—.

Fjerde hufvudtiteln.

Med hänvisning till det sålunda anförda, hemställer generalintendenten,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen äska, till afhjelpande
af de svåraste bristerna i arméns intendenturutrustning, ett sammanlagdt
belopp af 1,830,920 kronor att å extra ordinarie stat utgå,
under år 1898 med 1,223,400 kronor och under år 1899 med 607,520
kronor.

I fråga om nödvändigheten att inom den närmaste framtiden tillgodose
de oundgängligaste behofven beträffande den för armén erforderliga
intendenturutrustningen, har jag, såsom Eders Kongl. Maj:t
behagade erinra sig, till statsrådsprotokollen för den 2 och den 13
januari nästlidet år utförligt yttrat mig. Jag redogjorde då för de, enligt
min mening, mest trängande bristerna i nämnda utrustning, hvilka bristers
afhjelpande jag antog skola betinga en kostnad af 2,027,800 kronor,
ett belopp som enligt min åsigt borde utgå under de två närmaste
åren, I enlighet härmed tillstyrkte jag Eders Kongl. Maj:t att föreslå
Riksdagen att till anskaffning af intendenturutrustning åt armén på
extra stat bevilja nämnda belopp samt deraf till utgående under år
1897 anvisa 804,400 kronor; och behagade Eders Kongl. Maj:t i enlighet
med mitt berörda förslag till Riksdagen aflåta nådig proposition.
Riksdagen biföll dock icke denna proposition, utan anvisade allenast
136,980 kronor till anskaffning af materiel för fyra flyttande sjukhus.

Den utgång, frågan om anskaffande af den för armén oundgängligaste
intendenturutrustningen sålunda vid Riksdagen erhöll, måste jag
beteckna såsom synnerligen beklagansvärd. Nödvändigheten att inom
de närmaste åren anskaffa nämnda utrustning är, enligt mitt förmenande,
så påtaglig, att längre uppskof dermed, än som af omständigheterna
oundgängligen påkallas, icke bör ega rum. Jag skulle derför,
om möjlighet förefunnes att i hufvudsak inom den af mig i statsrådsprotokollet
af den 2 januari 1896 angifna tid bringa hären i
afseende å dess materiel i ändamålsenligt skick, icke tveka att tillstyrka
Eders Kongl. Maj:t att till Riksdagen aflåta nådig proposition i
enlighet med hvad generalintendenten i underdånighet hemställt.

Men sedan Riksdagens beslut i gevärsfrågan tvingat mig att i viss
mån frångå den i ofvannämnda statsrådsprotokoll framlagda plan, torde
äfven i afseende på här ifrågavarande förnödenheter en modifikation
vidkommande tiden för deras anskaffning finnas naturlig. 1 likhet med
generalintendenten och på de skäl han anfört, anser jag sålunda, att
Bih. till Riksd. Blot. 181)7. 1 Ram!. 1 Afd. 1 lläft. 9

Fjerde hufvudtiteln.

visserligen hela det erforderliga beloppet bör på en gång af Riksdagen
äskas. I fråga om detta belopp, af generalintendenten angifvet till
1,830,920 kronor, har jag intet att erinra. Visserligen skilja sig de af
generalintendenten för de särskilda persedelslagen angifna summorna i
någon ringa mån från de af mig i mitt underdåniga yttrande den 2
januari 1896 uppgifna beloppen; men orsaken härtill är, å ena sidan,
att under det gångna året anskaffning af en del persedlar egt rum och,
å den andra, att till följd af nya mobiliseringsplaners fastställande behofvet
af vissa persedlar måst upptagas högre än förut.

Af det erforderliga beloppet, 1,830,920 kronor, synes emellertid
allenast det allra nödvändigaste böra för år 1898 äskas, nemligen:

till ränslar ............................................

» packfickor .....................................

b sadlar med tillbehör...................

b öfrig hästutredning ...................

» veterinärmateriel ..........................

» infanteriammunitionsvagnar .....

b packvagnar....................................

b bataljonsförbinderivagnar.........

b 4 flyttande sjukhus ....................

b materiel, ingående i fordonens

kr. 62,000: —
b 12,000: —
b 66,000: —
b 18,000: —
b 1,800: —
b 87,200: —
b 4,000: —
b 9,000: —
b 136,980: —
belastning................. b 140,000: —

eller tillhopa kr. 536,980: —

Om detta belopp beviljas, skulle alltså till fyllande af behofvet
uti ifrågavarande hänseende derefter återstå ett belopp af 1,293,940
kronor att utgå under de närmaste åren.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att till anskaffning af intendenturutrustning åt armén
på extra stat bevilja 1,830,920 kronor samt till
utgående under år 1898 deraf anvisa 536,980 kronor.

Barackbyggnader.

[27.] I sin ofvannämnda underdåniga skrifvelse den 10 november 1896

ba!rackby111 ^ar arméförvaltningen å intendentsdepartementet anmält behof af extra
anaderigg anslag under år 1898 för vissa barackbyggnader och dervid erinrat,

Fjerde hufyudtiteln. 67

bland annat, dels att för Norrlands artilleriregementes beväringsmanskap
erfordrades en barackbyggnad i Östersund, hvilken enligt upprättadt
kostnadsförslag kunde uppföras för 27,000 kronor, och dels att
Eders Kongl. Maj:t, sedan det visat sig nödvändigt att vid Landskrona
för Vendes trängbataljon uppföra två baracker, genom nådigt bref den
21 februari 1896 anbefallt arméförvaltningen att förskjuta för dylika
byggnaders uppförande erforderligt belopp, hvilket uppgått till 12,713
kronor 45 öre; och har arméförvaltningen hemstält att, för beredande
af medel till, förutom annat, nämnda barackbyggnader, anslag måtte
på extra stat för år 1898 af Riksdagen äskas.

I detta ämne vågar jag i underdånighet erinra derom, att sedan*
under 1895 års öfningar med beväringsmanskapet vid Vendes trängbataljon
tyfusepidemi utbrutit bland såväl stamtruppen som de värnpligtige,
Eders Kongl. Maj:t funnit nödigt, att åtgärder ofördröjligen
vidtogos till förekommande af ett upprepande under år 1896 af en
sådan olycka, och derför, bland annat, den 21 februari 1896 föreskrifvit,
att omförmälda två barackbyggnader vid Landskrona skulle uppföras
samt kostnaderna af arméförvaltningen förskjutas. För dessa kostnaders
betäckande måste medel beredas; och enär omförmälda båda barackbyggnader,
äfven sedan de nu i Landskrona förlagda, Vendes artilleriregemente
tillhöriga batterierna derifrån förflyttats, blifva för inqvartering
af trängbataljonens talrika beväringsmanskap erforderliga, samt den
föreslagna barackbyggnaden vid Östersund likaledes är för inhysande
af Norrlands artilleriregementes beväringsmanskap behöflig, hemställer
jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att för uppförande af barackbyggnader i Östersund
och till betäckande af kostnaderna för barackbyggnader
vid Landskrona på extra stat för år 1898 bevilja 39,700
kronor.

Fjerde hufvudtiteln.

[28.]
Anslag till
reseunderstöd
åt officerare
m. fl.

[29.]

Anslag till
skarpskytteväsendets
och
skjutskicklighetens
befrämjande.

Diverse behof.

Reseunderstöd åt officerare och intendenturtjenstemän.

Till bestridande af kostnaden för officerares utsändande till främmande
länder i ändamål att inhemta upplysningar rörande krigsväsendet
och såsom bidrag till de kostnader, officerare måste vidkännas under
anställning i utländsk krigstjenst eller eljest under resor utomlands för
utbildning i sitt yrke, har under en följd af år anslagits ett belopp af

9,000 kronor; och hafva, i följd af 1883 års Riksdags beslut, medel från
detta anslag utgått jemväl för att bereda tjenstemän vid intendenturen
tillfälle att genom besök i främmande land tillgodogöra intendenturen
den der vunna erfarenheten i hvad till en armés hushållning hörer.

Då ett dylikt anslag fortfarande är af nöden, hemställer jag

att för år 1898 må till reseunderstöd åt officerare
och intendenturtjenstemän äskas ett extra anslag å 9,000
kronor, med rättighet för Eders Kongl. Maj:t att få
under följande år använda hvad af anslaget kan under
året besparas.

Skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens befrämjande.

Uti sin underdåniga skrifvelse den 23 sistlidne november har centralstyrelsen
för Sveriges frivilliga skytteföreningar anhållit, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes hos Riksdagen äska förhöjning af det för ofvan angifna
ändamål beviljade anslag, 90,000 kronor, till 160,000 kronor, och har
centralstyrelsen till stöd för denna sin anhållan åberopat de skäl, styrelsen
anfört i sina de senaste åren i enahanda syfte till Eders Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga framställningar, hvarjemte styrelsen ytterligare
erinrat, bland annat, att 1896 års Riksdag till en allmän riksskyttefest
i Stockholm under innevarande år beviljat 30,000 kronor och att man
med all säkerhet kunde antaga, att denna rikstäflan skulle i hög grad
bidraga till en ökad anslutning till den frivilliga skytterörelsen, hvilken
för öfrigt varit i ständigt stigande, så att den nu omfattade 519 skytte -

Fjerde hufVudtiteln.

föreningar med omkring 29,000 medlemmar; att häraf tydligt framginge
det stora behofvet af ökning i understödet till skjutbanors ordnande
samt till fri eller billigare ammunition m. m.; att önskvärdheten att
utsträcka öfningarna å föreningarnas skjutbanor till ett afstånd af i
allmänhet minst 400 meter med nödvändighet påkallade understöd från
statens sida i och för skjutbanornas anordnande för skjutning å nämnda
afstånd; samt att till centralstyrelsen i sådant hänseende ingifvits ansökningar
om understöd till belopp af omkring 15,000 kronor, hvilka ansökningar
af brist på medel ej kunnat tillstyrkas.

Under förutsättning att anslag till förenämnda belopp, 160,000
kronor, beviljas, har styrelsen föreslagit följande fördelning deraf:

till understöd åt skytteföreningarna

b skytteförbunden .............................

» fri ammunition................................

b instruktörer.....................................

b skjutbanors anordnande ..............

b administration ................................

.............. kr. 40,000: —

............. b 24,000: —

.............. b 40,000: —

............ b 16,000: —

.............. b 30,000: —

.............. b 10,000: —

tillhopa kr. 160,000: —

Arméförvaltningen å civila departementet har i sitt öfver ifrågavarande
framställning afgifna underdåniga utlåtande tillstyrkt nådigt
bifall till densamma under förutsättning, att i öfrigt plats å budgeten
kan, vid jemförelse med andra vigtiga anslagsfordringar för landtförsvaret,
åt den begärda anslagsökningen beredas.

I enlighet med hvad jag till statsrådsprotokollet för den 13 januari
1896 yttrade, anser jag fortfarande, att skytterörelsen med den ledning,
som i följd af den under år 1893 inträdda reform kommit densamma
till del, skall kunna bringas att lemna ett afsevärdt stöd åt hären,
samt särskild^ att den utbildning af de värnpligtig^ skjutskicklighet,
som utgör étt af de allra främsta målen för skytterörelsen i dess nuvarande
form, och hvars betydelse med den under senaste åren ökade
tillslutningen till nämnda rörelse ytterligare utvecklats, måste verka
synnerligen godt, enär det äfven med de nuvarande förlängda öfningarna
för de värnpligtige är omöjligt att bibringa dessa all den undervisning
i denna, den blifvande soldatens allra vigtigaste utbildningsgren,
som skulle vara önsklig. Genom att tillräckligt understödja skytte -

Fjerde hufvudtiteln.

[30.]

Anslag till
försöksmobilisering.

rörelsen torde staten sålunda kunna indirekt öka värdet af den utbildning,
som kommer dess värnpligtige till del inom härens led. På dessa
grunder tillstyrkte jag redan nästlidet år Eders Kong!. Maj:t att hos
Riksdagen äska förhöjning uti anslaget till ifrågavarande ändamål; och
då det frivilliga skytteväsendet under år 1896 betydligt utvecklats och
under innevarande år med all sannolikhet kan antagas få en ytterligare
utveckling, som med nödvändighet synes mig påkalla ökning af anslaget
i fråga, hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen

att till skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens
befrämjande på extra stat för år 1898 bevilja 160,000
kronor, med rättighet för Eders Kongl. Maj:t att få
under följande år använda hvad af anslaget kan under
året besparas.

Försöksmobilisering.

I mitt underdåniga yttrande till statsrådsprotokollet den 2 januari
1896 tillät jag mig påkalla Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet
för en särskild åtgärd, afsedd att underkasta 1892 års härordningsreform,
hvilken med innevarande år kan anses vara i hufvudsak genomförd,
en pröfning af så praktisk art, som fredsförhållandena medgifva,
nemligen en försöksmobilisering.

Jag tillät mig redan då påpeka, hvilken hög betydelse för utfallet
af ett nutida krig, icke minst då det skall utkämpas försvarsvis, en
snabb och ordnad mobilisering af de för krigets utförande erforderliga
stridskrafterna eger; och då jag nu framkommer med ett bestämdt förslag
rörande ett mobiliseringsförsöks utförande år 1898 med en af
arméfördelningarna, tillhör det mig att närmare utveckla de skäl, hvarpå
jag grundar detta förslag, och de verkningar i fråga om landets försvarsförmåga
förslaget skulle medföra, om detsamma med Eders Kongl.
Maj:ts och Riksdagens samtycke komrne till utförande.

Under fredstid tillhör det krigsstyrelsen att utarbeta sådana planer
för krigsmaktens användande vid ett fredsbrott, hvilka med tillämpning
af gällande organisation för personalen, med användande af tillgängliga
materiela hjelpmedel och med stöd af gällande lagar och författningar
kunna anses utförbara. När det gäller härens försättande på krigsfot,
finnas alltså att följa i detalj gående planer för personalens inkallelse
under fanorna och ordnande i smärre truppenheter af olika storlek och

Fjerde liufvudtiteln.

sammansättning samt deras hopförande till större enheter. Planer
finnas nppgjorda för anskaffande af nödigt antal hästar och fordon för
trupper och trängafdelningar, för personalens beväpning samt för anskaffning
af utrednings- m. fl. persedlar för såväl personal som materiel.
Förslag finnas utarbetade rörande truppernas inqvartering och förplägning
under mobiliserings-, uppmarsch- och koncentreringstiderna, hvarjemte
ganska vidlyftiga beräkningar äro gjorda för användandet af
landets kommunikationer på ett sådant sätt, att trupperna snarast möjligt
kunna grupperas inom och koncentreras till de mest hotade områdena.
Med gemensamma namn kallas dessa, redan i fred utförda
beräkningar och förslag, mobiliserings-, uppmarsch- och koncentreringsplaner.

Under forna dagars krig, då i allmänhet händelserna följde mindre
snabbt på hvarandra än i våra dagar och då månader, för att ej säga
år, kunde förflyta mellan en krigsförklaring och de afgörande sammandrabbningarna
mellan motståndarne, kunde ofta den försvarande icke
blott förfoga öfver en ganska rundlig tid för att ordna sina stridskrafter
utan ock under krigets gång i väsentlig grad godtgöra hvad
som möjligen brustit i krigsförberedelserna. Detta var krigsrustningarnas
tid, och från en viss synpunkt sedt var det just dessa, ända till ett fredsbrott
och ännu längre uppskjutna, ganska omständliga rustningar, som
åt krigen gåfvo deras långdragna karaktär.

Om krigsrustningar i denna mening kan man ej i våra dagar tala,
utan lär erfarenheten från senare tidens historia, att de första krigshändelserna
pläga följa så snabbt på fredsbrottet, att det land, som i
fråga om ett anfalls afvärjande ej redan undangjort sina rustningar
eller ej redan i fred i viss mån lefver rustadt, härigenom faktiskt är
så underlägset i försvarskraft, att vanligen ingen bot är möjlig. Allt,
som under fred kan förberedas, måste vara förberedt, och på den korta
mobiliseringsordern från högsta ort måste sättas i gång ett maskineri
så väl konstrueradt, att öfvergången från fredsfot till krigsfot följer så
att säga af sig sjelf och tillika på kortast möjliga tid.

Det ligger i sakens natur, att när tidsfrågan är af så stor betydelse,
och då under en kort tid ett så stort arbete skall utföras, som
det, livilket jag inledningsvis vidrört såsom nödvändigt för-öfvergången
från freds- till krigsfot, en felaktighet i mekanismen kan föranleda, att
hela maskineriet råkar i olag, och om då denna felaktighet ej så att
säga beror på yttre åverkan utan ligger i sjelfva den plan, efter hvilken
maskindelarna hopsatts — i sjelfva mobiliseringsplanerna — är den så
mycket svårare att afhjelpa.

Fjerde hufvudtiteln.

Vid uppgörandet af arméns mobiliseringsplaner har det derför
varit med den yttersta omsorg, som man sökt sätta sig in i alla frågor
rörande orsak och verkan, man har med synnerlig omsorg öfvervägt
hvad följderna af den eller den åtgärden kunna blifva, hvad den eller
den tidsbestämmelsen för verkställandet af en handling kan hafva för
inflytande på dess utförbarhet, huru lång tid den eller den förrättningen
kan kräfva o. s. v. Men vid bestämmandet af dessa, jag vore frestad
säga otaligt många faktorer, som hvar i sin mån inverka på utgången
af det hela, har man i många fall icke någon verklig erfarenhet att
lita till af den enkla och för oss synnerligen glädjande anledning, att
vår armé aldrig, sedan man börjat tala om mobilisering i nutida mening,
behöft utföra någon sådan. Man har derföre nödgats stödja sig
på erfarenheten dels från mest liknande fredsförhållanden, dels från
andra land, der armén verkligen mobiliserats, men i de fall, då ingendera
af dessa erfarenheter kunnat lemna någon ledning, har man nödgats
uteslutande taga den individuela omdömesförmågan till hjelp, och
gäller detta i all synnerhet i fråga om beräkningen af den tid, de
olika förrättningarna kräfva.

Äfven vid tidsbestämningarna har man naturligtvis god ledning
af jemförelsen såväl med freds förhållandena som med förhållandena i
utlandet, men vid anlitandet af den första utvägen stöter man dock på
den svårigheten, att man vid en mobilisering rör sig med sådana massor
af folk och materiel mot under fredstid, att en jemförelse ofta blir
vansklig att göra — för att ej tala om att stundom all motsvarighet
saknas — och vid anlitandet af den senare utvägen har man att öfvervinna
de svårigheter, som framstå vid beräknandet af nationel olikheters
inflytande, såsom olika folktäthet, olika kommunala förhållanden
m. m., hvarjemte ändå alltid återstår oöfvervunnen den stora svårighet,
som ligger i sjelfva vårt härordningssystem »stam och beväring»,
hvilket system ej tillämpas i något annat land.

Endast genom ett verkligen utfördt mobiliseringsförsök, dervid
gällande planer tillämpas, så långt fredsförhållandena medgifva, är det
i sjelfva verket möjligt att i detalj granska hållbarheten af desamma,
och här om någonsin kommer det att visa sig, hvad inflytande detaljerna
hafva på utförbarheten af det hela.

För att blott nämna en del af dessa detaljer, ber jag att få påpeka,
hvilket inflytande på hela mobiliseringens gång det torde hafva,
om de talrika personliga inkallelseorderna till såväl stam- som beväringspersonal
hinna uppsättas på den härför i mobiliseringsplanerna anslagna
tiden, om dessa order hinna inom härför beräknad tid komma veder -

Fjerde hufvudtiteln.

börande till hända, om de inkallade verkligen hinna inställa sig på
den härför beräknade tiden och hvilket procenttal af dem, som ej infinner
sig.

Det är med ledning af de tider, som härför efter bästa förstånd
beräknats, som planerna för alla mobiliseringstransporter på jernväg
eller sjöledes blifvit uppgjorda, och hvad särskildt de härvid mest betydelsefulla
transportmedlen, jernvägarne, beträffar, behöfver man blott
något så när känna fredsförhållandena för att fatta, hvilken villervalla,
som kunde uppstå, om, i följd af de olika kontingenternas försenade
ankomst, tidtabeller eller tågsammansättningar måste ändras, hvartill
dessutom komme, att de anstalter, som träffats för kontingenters eller
truppers inqvartering eller förplägning, måste ersättas med andra just
vid en tid, då man har minsta tillfälle att omarbeta de uppgjorda
planerna.

1 fråga om fältarméns beklädnad, utredning och förseende i öfngt
med krigsmateriel har ett mobiliseringsförsök äfven sin betydelse. Härigenom
gifves nemligen krigsstyrelsen tillfälle att kontrollera, huruvida
arméns utrustning i dessa afseenden är fullständig och ändamålsenlig.
Hvad fullständigheten beträffar, är denna visserligen i det störa hela
lätt att kontrollera utan något mobiliseringsförsök, men dock ej i alla
delar. Jag vill sålunda påpeka, att undersökningar i fred ej kunna
till fyllest visa, till hvilken omfattning beväringsmanskapet sjelf anskaffar
de s. k. småpersedlarne och särskildt skodonen, af hvilkas brukbarhet
i fält marschförmågan så väsentligt beror; och likväl är det på
kännedomen härom, som de beräkningar böra grundas, enligt hvilka
dylika persedlar uppläggas i fredsförråd. _ Under de årliga beväringsöfningama
söker man visserligen komma till klarhet i dessa förhållanden
genom persedelmönstringar, men dessa kunna naturligtvis endast
omfatta de två yngsta åldersklasserna, under det att långt flera ingå i
de mobiliserade truppförbanden.

I fråga om persedlars m. m. ändamålsenlighet ber jag få framhålla
den omständigheten, att det är vigtigt utröna, huru uniformerna
passa de äldre årsklassernas manskap. Befinnas mera omfattande förändringar
nödvändiga, kan (fetta hafva inflytande såväl på tillverkningen
vid härefter skeende nyanskaffningar som pa sammansättning och utredning
af de handtverksafdelningar och verkstäder, som vid en verklig
mobilisering böra träcka i verksamhet, hvarjemte äfven med ledning häraf
måste beräknas, till hvilket antal civila handtverkare måste tagas i anspråk.

Först när man kommit till insigt om, huru persedlarna passa och
hvilken tid, som åtgår till erforderliga ändringar, kan man ock beräkna

Bih. till Riksd. Blot. 1897. 1 Samt. 1 Ajä. 1 Halt. 1'')

Fjerde lmfvudtiteln.

den tidpunkt, då truppafdelningen kan vara till fullo beklädd. Och
tillätes det mig sedan vända uppmärksamheten till krigsmaterielen i
öfrig!, inses lätt, livilka lärdomar ett mobiliseringsförsök kan lemna i
frågor rörande tidsåtgång för materielens utjemning och utredning,
transport och fördelning1, de olika fordonens packning, aptering af
artilleriammunition in. in. Endast när dylika faktorer medtagas i beräkningen
till sin rätta storlek, blir det möjligt att säga, om trupperna
verkligen kunna stå marschfärdiga de dagar, som i mobiliseringsplanerna
beräknats.

En annan vigtig fråga,, på hvilken i sjelfva verket allenast en försöksmobilisering
kan gifva svar, och på hvilken marschfärdigheten lika
mycket beror som på ofvan nämnda förhållanden, gäller anskaffningen
af hästar. Utan träng kommer en trupp ej långt, men för trängens
utrustning behöfves ett så stort antal hästar, att en utskrifningslag för
hopbringandet af hela antalet måst antagas, då man ingalunda kunnat
lita på att genom frivilliga aftal vara i stånd anskaffa sådana massor.
När denna utskrifningslag skall tillämpas, kan tillvägagåendet härvid
närmast jemföras med personalens inkallelse, och hvad som sagts
om denna sist nämnda, gäller då ock i viss mån i fråga om hästanskaffningen:
allenast ett mobiliseringsförsök kan ådagalägga, om

hästarne på de tider och orter, som beräknats i mobiliseringsplanerna,
kunna stå till vederbörande truppers och trängformationers förfogande.
Och ehuru jag, af skäl, till hvilka jag snart återkommer, ej anser mig
böra, i fråga om anskaffning af hästar och fordon, föreslå ett förfarande,
som fullt motsvarar det, hvilket under verklig mobilisering bör följas,
kunna dock äfven i nu berörda afseende genom lämpliga anordningar
vigtiga erfarenheter af många slag komma armén till godo.

Ofvergår jag nu till att tala om mobiliseringsförsökets betydelse
för att utröna ändamålsenligheten af de planer, som blifvit uppgjorda
för truppernas underhåll och inqvartering under mobiliseringstiden,
skulle visserligen kunna invändas, att man hvarje år har tillfälle att
anställa försök, hvilkas utfall äfven kunna gifva ledning i nu berörda
afseende. Betänker man emellertid, hvilka ofantligt mycket större
massor af såväl folk som hästar, som sammanföras på en plats vid
en mobilisering, mot hvad som sker vid sammandragningen till de
vanliga fredsöfningarna, och tillika att underhållsfrågan under fred
både kan ordnas och verkligen äfven ordnas lång tid i förväg, under
det den vid mobilisering måste lösas efter ganska kort varsel, bör man
utan svårighet finna, huru vanskligt det är, att i denna fråga blott
räkna med vanlig fredserfarenhet, synnerligast som ett bristfälligt ord -

Fjerde kufvudtiteln. 75

nande af inqvarterings- och underhållsfrågorna under mobilieeringstiden
lika säkert kan göra hela mobiliseringens regelrätta gång om intet, som
fel i andra, förut berörda afseende.

Och för att nu tala om de s. k. mobiliseringstransporterna, kan
blott en försöksmobilisering — ehuru ej ens den fullständigt, när det
blott gäller en enda fördelning — visa, huruvida transportplanerna äro
rätt uppgjorda och personal och materiel tillräckliga för transportens
obehindrade gång, eller om några rubbningar uppstå, hvilka man ej
på förhand kunnat beräkna, och hvilka nu allenast blifva nyttiga lärospån,
under det de vid en verklig mobilisering kunna lända till
obotlig skada.

Hvad jag nu anfört, torde i sjelfva verket vara till fyllest för att
motivera anställandet af ett sådant mobiliseringsförsök, som det jag
härmed inför Eders Kongl. Maj:t föreslår, och af denna motivering
torde ock med all önskvärd tydlighet framgå, hvilka frukter i fråga
om arméns stridbarhet kunna vara att vänta, när sedermera rönen från
det gjorda försöket hunnit sofras och, der förhållandena det påkalla, omsättas
i ändamålsenligare bestämmelser än de förut gällande. Men ej
allt det gagn, som är möjligt att vinna af mobiliseringsförsöket ernås,
om man skulle stanna vid sjelfva mobiliseringen i egentlig mening,
d. v. s. de lägre truppförbandens uppbringande till fältfot och vederbörliga
utrustning, hvarefter de marschfärdiga trupperna åter afrustade
och hemförlofvades. Ett dylik! tillvägagående vore detsamma, som
att släppa ur händerna det allra yppersta tillfälle att pröfva de mobiliserade
truppernas fältduglighet, hvaraf möjligheten för vårt land att
försvara sig lika mycket beror, som af sjelfva mobiliseringens utförbarliet.

Under fredsöfningarna, synnerligen under större fälttjenstöfningar,
hafva vi visserligen haft tillfälle att pröfva våra värnpligtiges duglighet
i nyss berörda afseende efter närmare 90 dagars öfning, men märkas
bör, att erfarenheten härvid allenast kunnat utsträckas till en årsklass,
hvilken under det ifrågavarande året och det närmast föregående erhållit
sin utbildning, under det att vid eu verklig mobilisering trupperna
understundom måste, för att uppbringas till fältstyrka, taga i anspråk
ända till 7:de och 8:de klasserna, d. v. s. folk, som under 4 å
5 år ej haft minsta tillfälle att underhålla sina förvärfvade färdigheter
i vapnens bruk. Någon erfarenhet om dylikt manskaps fältduglighet
ega vi ej.

Härtill kommer, att eu hel del af de vid mobilisering inkallade
beväringsmännen utgöras af 1. d. stamanstälde, hvilka etter eu tjenst -

Fjerde hufvudtiteln.

göring vid stammen, som ofta blott uppgått till 2 år, äro förpligtade
att qvarstå i 3:dje klassen under hela den tid, de eljest skulle tillhört
beväringens båda uppbåd. Att utröna tjenstbarheten hos sådant folk,
som måhända ej på 11 eller 12 år deltagit i några öfningar, är så
mycket mera af nöden, som de, ehuru tillhörande beväringen, hittills
vid mobiliseringsplanernas uppgörande satts i samma kategori som
tjenstgörande stampersonal.

I viss mån kan det nu sagda äfven tillämpas på sådan befälspersonal,
som trädt ur aktiv tjenst men med skyldighet att vid mobilisering
återinträda.

Ett mobiliseringsförsök erbjuder enda möjligheten att åter bringa
dessa olika kategorier af personal under fanorna för ett gemensamt
uppträdande, och om hvarje dylikt inkallande af äldre årsklasser och i
krigstid disponible i öfrigt erkänts vara af stor nytta vid utrönandet
af en trupps verkliga användbarhet i krig, är en dylik åtgärd hos oss
så mycket mer af nöden än i andra land, som vårt härordningssystem
»stam och beväring» icke allenast gör sättet för personalens inkallande
mera kompliceradt än på andra håll, utan ock gör de olika truppdelarnes
sammansättning af stam, f. d. stam och vanligt beväringsmanskap
till ett synnerligen svårlöst problem.

Då jag med tanke på det nu sagda alltså inför Eders Kongl.
Maj:t föreslår ej allenast försöksmobilisering af en arméfördelning utan
ock derpå följande fälttjenstöfningar, sker detta af den orsak, att jag
ej kan taga på mitt ansvar att ej hafva tillrådt det vapens profvande
— i den utsträckning fredliga förhållanden tillåta — på hvilket dock i
ofredens dagar, menskligt att se, landets väl eller ve ytterst kommer
att bero, och vill jag då tillika betona, att vid ett dylikt profs anställande
endast en del af ändamålet skulle vinnas, om man allenast
pröfvade hållfastheten af vapnets olika delar, men ej hela vapnet såsom
sådant.

Arméfördelningarna äro i vårt härordningssystem antagna såsom
de högsta enheterna, och i händelse af krig är det närmast med dem,
den högsta ledningen rör sig. För att bedöma dessa s. k. slagenheters
användbarhet — hvarpå ju ytterst hela försvarsplanen måste
hvila — är ej nog att veta, huru beskaffade i afseende på fältduglighet
de olika infanteri-, kavalleri-, artilleri-, ingeniör- och trängafdelningar,
hvaraf fördelningen består, i och för sig äro, utan är lika nödigt att
lära känna, ‘huru lätthandterliga eller svårhandterliga de äro, när det
gäller inbördes samverkan.

Endast genom att sammanföra de olika truppförbanden af skilda

Fjerde hufvudtiteln. 77

vapenslag till en enda slagenhet blir det ock möjligt att på praktiskt
sätt ådagalägga, hvad som möjligen nu kan brista i fråga om de högre
stabernas mobilisering samt att gifva stabspersonalen tillfälle att se
och röra sig med de fältstarka trupp- och trängförbanden, med trupper
och trängformationer till verkligen samma numerär och beskaffenhet
som i fält. Icke minst vigtiga blifva derjemte de rön, som komma att
göras under de transporter, hvilka skola förmedla truppernas inordnande
i fördelningsförbandet och utträdande derur. Jernvägarnes transportförmåga
kommer då att .på det ifrågavarande området uttagas till
det yttersta, och de uppgjorda transportplanerna komma att underkastas
eldprofvet.

Det är just känslan af ovisshet i fråga om en del af de vigtiga
spörsmål, som sammanhänga med en nutida armés mobilisering, som
varit orsaken till de mobiliserings- m. fl. försök, som under senare tid
företagits inom andra arméer, oaktadt en del af dessa hafva att räkna
med en krigserfarenhet af ganska ny datum. Sålunda företagas inom
ryska armén esomoftast mer eller mindre omfattande försöksmobiliseringar,
af hvilka de sista utfördes år 1896, och året derförut anstäldes
i Frankrike en större dylik öfning med åtföljande manövrer af
samtliga trupper tillhörande Paris’ militärguvernement. Äfven vårt
broderland Norge har ansett sig böra genom ett dylikt försök underkasta
sin nya härordning ett prof, hvartill 1895 års storting beviljade
ett anslag af 150,000 kronor, för hvilka ungefär 8,000 man af armén
och 700 man af flottan jemte några kanon- och torpedbåtar sammandrogos
i skilda delar af landet till sådan öfning •— ett försök som af
hela landet följdes med lifligaste intresse, och hvilket säkerligen skall
bära goda frukter för ordnandet af det gemensamma försvaret af skandinaviska
halfön.

Med sådana exempel för ögonen och när jag tillika tagit i öfvervägande,
hvilka fruktbärande resultat i fråga om arméns stridsberedskap
nu omhandlade öfning är i stånd att medföra, bär det förefallit
mig såsom eu nödvändighet att söka vinna Eders Kongl. Maj:ts och
Riksdagens bifall dertill, att eu fördelning af vår armé må undergå
ett prof af den beskaffenhet, hvarför jag nu redogjort.

Ett bifall till denna framställning påkallar emellertid med nödvändighet
införande af eu ny bestämmelse i värnpligtslagen; och har jag
för afsigt att, derest Eders Kongl. Magt. täckes gilla mitt förslag om
verkställande af en försöksmobilisering, jemväl framlägga förslag i
detta syfte.

78 Fjerde hufvudtiteln.

Äfven en . annan lagstiftningsåtgärd i sammanhang med det nu
ifrågasatta mobiliseringsförsöket hade varit synnerligen önskvärd, strängt
taget ej, såsom den nyss vidrörda, för att möjliggöra mobiliseringsförsöket,
utan för att göra detsamma så likt verklig mobilisering, att
fruktbärande erfarenhet i större omfattning kunde hemtas derur, jag
menar lagstiftning rörande mönstring och dermed sammanhängande anskaffning
af hästar och fordon.

Då en arméfördelning har behof af icke mindre än 4 å 5,000 hästar,
och det ojemförligt största antalet af de«sa tillika med talrika fordon
måste anskaffas vid sjelfva mobiliseringen, inses lätt, hvilken storartad
apparat, som måste sättas i gång för detta ändamål, och hvilken planmessighet,
som är af nöden, om man vill vinna, hvad som åsyftas.

För att under verklig mobilisering denna svåra fråga skulle kunna
lösas, antog Riksdagen på Eders Kongl. Maj:ts proposition lagen af
den 24 maj 1895 angående anskaffande af hästar och fordon för krigsmagtens
ställande på krigsfot; men att för nu ifrågasatta ändamål tilllämpa
denna lag är ej möjligt, emedan den, i det sammanhang den
har med regeringsformens § 74, tydligen ej kan användas annat än
vid mobilisering för upprätthållande af rikets neutralitet eller för afvärjande
af ett befaradt eller börjadt angrepp, hvarjemte det, oafsedt
obehagliga_ ingrepp i den enskilda eganderätten, torde blifva en allt
för vidlyftig och måhända förlustbringande affär att med stöd af en
utskrifningslag inköpa några tusen hästar för att efter ett par veckor
åter sälja dem.

Hufvudsaken är ej heller, att hästarna och fordonen inköpas, utan
att vid försöksmobiliseringen de former i möjligaste mån följas, som
vid en verklig mobilisering skulle hafva iakttagits i fråga om hästanskaffning.
När frågan gäller hästars hopringande för verkligt krigsbruk,
är af nöden, att de blifva kronans egendom, men under kortare
fredsöfningar, hvarom här är fråga, fylla legda hästar lika väl ändamålet,
och anskaffningssättet är en underordnad fråga, blott man dervid
kan, såsom nämndt, i möjligaste mån lyckas använda samma former,
som iakttagas vid mobilisering i egentlig mening, på det man må
komma till insigt i fråga om dessa formers ändamålsenlighet.

Det lagförslag, jag åsyftat, borde derföre haft till ändamål att vid
anskaffningen af hästar och fordon följa, i fråga om all dermed sysselsatt
personal, ett förfarande, som i möjligaste mån motsvarade sättet
att gå till väga vid verklig mobilisering, under det att hästarne och
fordonen, hvilka skulle framföras till vissa mönstringsorter, der endast
mönstrades, hvarefter de af dem hemsändes, som ej efter frivilligt aftal

Fjerde hnfvudtiteln. 79

kunde legas. På detta vis hade förfaringssättet kommit att i ganska
väsentliga delar likna en verklig mobilisering.

Men då en lag i detta syfte skulle — visserligen mot ersättning —
ålägga en del af befolkningen en skyldighet, som, i betraktande af den
jemförelsevis stora arbetskraft som i och för mobiliseringen ändå tages
i anspråk, kunde anses blifva allt för betungande, har jag ej trott mig
böra ifrågasätta en sådan lagstiftning, utan måste åtgörandena för anskaffning
af hästar och fordon inom den mobiliserande fördelningens
hästutskrifningsområden — äfven med mindre fördel ur öfningssynpunkt
— inskränka sig dertill, att allenast den militära personalen anlitas för
att efter aftal med hästegarne inom fördelningen och på ett med mobiliseringsförhållandena
i möjligaste mån öfverensstämmande sätt införskaffa
upplysningar angående hästars och fordons antal och beskaffenhet
samt till vederbörande utrustningsorter föra hvad som på frivillighetens
väg kan anskaffas inom fördelningens hästutskrifningsområden.

De hästar och fordon, som ej kunna, på sätt nu föreslagits, anskaffas,
måste tydligen hopbringas genom legning å annat håll, och
svårigheten är egentligen blott att så hastigt erhålla kunskap om, hvilket
antal hästar och fordon, som ej på förstnämnda sätt kan anskaffas, att
ej tidsutdrägten vid legning af återstående häst- och fordonsantal
åstadkommer ett fördröjande af mobiliseringen utöfver hvad planerna
förutsätta.

Jag har derför förestält mig att, i den händelse Eders Kongl.
Maj:t täckes gilla hvad jag nu anfört, och Riksdagen finnes villig att
för sin del godkänna af Eders Kongl. Maj:t i ämnet aflåten nådig proposition,
Eders Kongl. Maj:t derefter skulle snarast möjligt genom sina
befallningshafvande införskaffa upplysning från de olika kommunerna i
riket angående det antal hästar och fordon, som vederbörande egare
kunna finnas villiga att till visst pris utlega för kronans räkning; hållande
jag före, att vederbörande kunde vinna tillräckligt noggranna
upplysningar i detta afseende genom att medelst länskungörelserna
eller allmänna tidningar infordra skriftliga anbud. Härigenom vunne
man på förhand kunskap om hvilket antal hästar, som kunde hopbringas
inom en viss fördelnings hästutskrifningsområden, utan att
röja hemligheten angående hvilken fördelning, som verkligen skulle erhålla
mobiliseringsorder; och genom att sedan, med ledning häraf, träffa
vilkorliga aftal i god tid med entreprenörer å olika håll (för hemlighetens
bevarande äfven inom det fördelningsområde, der mobilisering
skall ega ruin) rörande leverans af felande antal efter viss tids varsel,

Fjerde hufnidtiteln.

skall det säkert varda möjligt att till ej allt för höga priser och i rätt
tid anskaffa hvad som erfordras.

Då icke desto mindre utgifterna för att på detta sätt anskaffa hela
det för fördelningens mobilisering erforderliga, felande häst- och fordonsantalet
blifva betydligt höga, har jag låtit mig angeläget vara att genom
reduktion af sagda antal så långt, att mobiliseringsförsöket ej i afsevärd
grad deraf lider, söka minska ifrågavarande kostnad. Minskningen
har jag ansett lättast kunna ske vid mobilisering af arméfördelningens
stora träng, och föreslår jag af denna anledning, att blott ungefär halfva
antalet af dennas formationer må sättas på fältfot. Mobiliseringen blir
visserligen härigenom ej fullt i öfverensstämmelse med mobiliseringsplanerna,
men när man af kostnadshänsyn måste vidtaga någon inskränkning,
verkar inskränkningen här minsta rubbning, och då likväl
alla i fält förekommande slag af trängformationer enligt en arméfördelnings
mobiliseringsplan förekomma, blir i allt fall tillfället att för framtiden
inhemta lärdomar föga inskränkt.

Hvad slutligen beträffar kostnaderna i deras helhet för det af mig
ifrågasatta mobiliseringsförsöket, har jag med ledning af nu gällande
mobiliseringsplaner låtit uppgöra en beräkning af desamma, innefattande
alla de nödvändigaste utgifterna för en arméfördelnings mobilisering,
densammas koncentrering, öfning under 5 dagar samt återfärd till
mobiliseringsorterna och utrustning, eller i tillhopa 13 dagar, in- och utryckningsdagarne
oberäknade; slutande summan å ett belopp af 685,334
kronor (se Bil. E).

I fråga om nyssnämnda öfningstid och derpå grundadt kostnadsförslag,
ber jag emellertid att få påpeka, att sagda tid framgått ur en
medeltalsberäkning, i det enligt mobiliseringsplanerna såväl stam som
beväringsmän — beroende på bostadsförhållanden och en del lämplighetshänsyn
— inträffa å utrustningsorten på ganska olika tider. Till denna
vid en exakt beräknings verkställande ganska svårhandterliga faktor
har derjemte kommit en annan synnerligen obestämd sådan i den omständigheten,
att man ej ännu känner andra beväringsklassens storlek år
1898. Då de densamma tillhörande beväringsmännen för att enligt värnpligtslagen
hafva fullgjort sin vapenöfningsskyldighet måste, utom mobiliseringstiden,
öfvas under en tid, motsvarande skilnaden mellan denna
och 22 dagar, har det bästa förfaringssättet synts mig vara att, med
frånseende af sist. nämnda faktor, i tillämpliga delar använda de vid
beräkningen af kostnad för hela arméns verkliga mobilisering följda

Fjerde Imfvudtiteln.

grunder; och anser jag, att den af nyss nämnda ovisshet framkallade
svårigheten vid en exakt beräknings uppgörande lämpligen bör afhjelpas
på det sätt, att vid behof en del inkallad beväring af äldre åldersklasser,
efter de under mobiliseringsåret sig företeende omständigheter och sedan
de deltagit i de egentliga mobiliseringsöfningarna, hemförlofvas för att
dymedelst bereda tillgångar för afslutandet på lagenligt sätt af andra
årsklassens vapenöfningar. Kostnaderna äfven härför ligga följaktligen
faktiskt inneslutna i nyss nämnda summa, ehuru detta ej framgår af
beräkningens form.

Då kostnaden derjemte, såsom förut nämndt, beräknats med ledning
af nu gällande mobiliseringsplaner, men vid den tid, mobiliseringen bör
ifrågakomma, efter den förbättrade härordningens genomförande, en
arméfördelnings styrka torde blifva något större än nu, samt då derjemte
den hittills föreliggande erfarenheten ej lemnar tillräckligt stöd
för beräkning af en del värden å naturaprestationer, vill jag hemställa,
att förut nämnda slutsumma må utjemnas till 700,000 kronor,
ett belopp som jag ock i mitt ofvan omnämnda yttrande den 2 januari
1896 angaf såsom erforderligt.

Jag vill dock härvid framhålla, att den nyss angifna summan angifver
kostnaden för arméfördelningens mobilisering, blott i den händelse
Riksdagen beviljar de anslag, hvarom jag i annat sammanhang hemstält
för anskaffande af en del för armén i dess helhet nödvändig
utrustning.

För att visa, såväl hvilka kostnader, som skulle förorsakas ensamt
för dessa persedlars anskaffning vid den mobiliserande fördelningen,
som äfven hvilka afsevärda belopp, som inbesparas genom den förut
vidrörda reduktionen af häst- och fordonsantalet samt i åtskilliga andra
afseenden, har jag äfven låtit verkställa en annan beräkning, af hvilken
framgår, att en mobilisering af fördelningen, utan att dessa brister afhjelpas
annat än i sammanhang med sjelfva mobiliseringen och utan
att nyssnämnda besparingsåtgärder vidtagas, skulle, om den för öfrigt
ordnades på samma sätt, kräfva en kostnad af 1,353,162 kronor (se
Bil. F).

Åberopande hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att för utförande under år 1898 af försöksmobilisering
och dermed sammanhängande f''dittjenstöfning av vid

Bill. till It iksd. Viol. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 1 lliift. 11

Fjerde hufvudtiteln.

en arméfördelning på extra stat för sagda år bevilja

700,000 kronor.

Hvad chefen för landtförsvarsdepartementet sålunda
i afseende å regleringen af utgifterna under
riksstatens fjerde hufvudtitel tillstyrkt och hemstält,
täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af statsrådets
öfrige ledamöter, gilla och bifalla, med befallning
tillika, att utdrag af detta protokoll skulle till
finansdepartementet öfverlemnas till ledning vid författandet
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen
angående statsverkets tillstånd och behof för
år 1898.

Ex protocollo:

Carl HeijkensTcjöld.

Fjerde hufvud titeln

Bil. A.

Förslag

till stat för Krigshögskolan.

	Kronor.	Kronor.
1 chef, lön..................................................................................	4,000	—
dagaflöning å 4 kronor...........................................................	1,460	—
lönetillägg för 2 tjenstehästar a 400 kronor..............................	800	—
fourageersättning ä 1 krona om dagen för hvarje häst..............	730	—	6,990	_
1 adjutant, arfvode.......................................................................	—	—	600	—
1 d:0 d:o .......................................................................	—	—	600	—
1 redogörare, d:o..........................................................................	—	—	500	—
1 vaktmästare, d:o........................................................................	—	—	750	—
Arfvoden åt lärare:
Arfvodena beräknas till årligen 300 kronor för hvarje timmas under-
visningsskyldighet i veckan, eller 300 X 28 ..............................	8,400	—
Arfvodestillägg för hel kurs åt 4 lärare i landmilitära ämnen, som
undervisa hvart annat år, å 500 kronor, tillsammans 2,000 kronor,
	1,000
Arfvode åt läraren i tyska språket................................................	1,000	—
D:o åt läraren i sjökrigsvetenskap, hvart annat år 300 kronor,
eller för år.............................................................................	150	—	10,550	_
Sommaröfningar............................................................................	—	—	4,000	—
Till inköp och underhåll af inventarier, böcker och undervisnings-
			500
Expenser, ved, ljus, städning m. m...............................................	—	—	2,500	—
Summa kronor	—	—	20,990	—

Avm. 1. Professorn vid gonoralstaben meddelar utan arfvode undervisning i geodesi.

Anm. 2. Chefen, adjutantorna och ordinarie elever åtnjuta dessutom inqvartoringsorsättning enligt författningarna,
den först nämnde såsom öfverstelöjtnant, de öfrigo såsom subaltern officerare, hvilken ersättning
utgår från anslagot till »Inqvartoringskostnador».

Anm. 3. Dagaflöning och fouragoorsättning för skottdag utgå af de å anslagot uppkommande besparingar,
ollor, om dessa icke dertill lemna tillgång, af fjordo hufvudtitolns allmänna besparingar.

Fjerde hufvudtiteln,

Bil. B.

Förslag

till stat för Artilleri- och. Ingeniörhögskolan.

			Kronor		Kronor.	Kronor.
		Aflöning. Stab.

1 chef, arfvode..........................................................	1,500	—
1 adjutant, d:o..........................................................	700	—
1 redogörare för medels- och persedeluppbörden, arfvode För bibliotekets och samlingarnas vård och redovisning,	900	—
	arfvode..............................................................	300	—	3,400
		Lärare och repetitörer.
1 lärare	i artilleri med tillhörande öfningar, arfvode.....	1,800	—
1	d:0	i artilleriritning, arfvode................................	500	—
1	d:0	i krigsbyggnadskonst med ritning och tillhö-rande öfningar, arfvode.................................	1,800
1	d:0	i byggnadskonst med ritning, arfvode.............	1,000	—
1	d:o	i krigskonst och militärgeografi samt krigshisto-ria jemte tillhörande öfningar, arfvode............	1,800
1	d:o	i matematik och teoretisk mekanik (allmän kurs), arfvode.........................................................	2,400
1	d:0	i d:o d:o (högre kurs), arfvode........................	2,000	—
1	d:0	i tillämpad mekanik (med ritning), arfvode......	800	—
1	d:o	i beskrifvande geometri, arfvode.....................	800	—
1	d:o	i fysik, arfvode............................................	1,000	—
1	d:o	i kemi, arfvode.............................................	1,400	—
1	d:o	i franska språket, arfvode..............................	1,300	—
För undervisning i artilleripjesers och projektilers till-
	verkning och besigtning, arfvode............................	150	—
Anm. 1.	Enligt Kongl. brefvet den 24 januari 1826 utgår detta
		arfvode till den officer, som är beordrad att hafva tillsyn öfver kanongjutningen för kronans räkning.
		Transport	16,750	-	3,400

Fjerde hufvudtiteln,

	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Transport	16,750	—	3,400
Till repetitörer, arfvoden............................................	3,000	—	19,750	_
Anm. 2. Chefen för högskolan, militäre lärare, adjutanten, jemte repetitörer åtnjuta, så vida de icke i annan egenskap äro till inqvarteringsförmån berättigade, in-qvarteringsersättning från anslaget till inqvartorings-kostnader, enligt författningarna, i don grad de på stat innehafva.
Elever.
Till stipendier åt elever tillhörande artillerivapnet........	—	—	3,000	—
Anm. 3. Do elever vid högskolan, hvilka icke i och för sin tjenst åtnjuta inqvartering i Stockholm, erhålla in-qvartering från anslaget till inqvarteringskostnader, enligt författningarna, i den grad de på stat inne-hafva.
Betjening.
1 väbel, tillika förste vaktmästare, lön... kronor 800: —
tjenstgöringspenningar » 300: —	1,100	_
1 andre vaktmästare, tillika tjenstgörande vid labora-
toriet, arfvode.....................................................	750	—	1,850	—	28,000
Anm. 4. Tjenstgöringspenningar åtnjutas endast under verklig tjenstgöring.
Anm. 5. Om någon af betjoningen åtnjuter bostad jemte ved-brand, böra, såvida icke dessa förmåner tillkomma honom såsom portvakt eller för andra åligganden utöfver tjensten, desamma till ett värde af 150 kronor inräknas under lönen ellor arfvodet, och utgår då lönen för förste vaktmästaren med 650 kronor och arfvodet för andro vaktmästaren med 600 kronor.
Omkostnader och underhåll.
Biblioteket, fysiska kabinettet och kemiska laboratoriet Lokalernas uppvärmning och belysning samt för skötsel	—	—	2,000	—
	_	_	2,200	_

Y attenförbrukningsafgift............................................	—	—	100	—
Inventariers underhåll................................................ Skrifmaterialier för undervisningen, expeditionen och			700
		__	250

Städning och tvätt.....................................................	—	—	600	—
Transport	—	-	5,850	—	28,000	—

Fjerde hufvudtitcln

	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Transport	—	—	5,850	—	28,000	—
			150
Elevernas praktiska öfningar samt rese- och traktaments-
kostnader, äfvensom handräckningar m. m. under öfningarna.........................................................			4,500 770
Reseersättningar .............................................
Anm. 6. Till de elever, som äro officerare vid artilleriets i landsorten förlagda regementen och corpser, utbetalas ersättning för resa till Stockholm vid lärokursens början och för återresa vid kursens slut enligt Kongl. brefven den 15 augusti 1865 oeh don 27 oktober 1893.
Anm. 7. Till lärare, rcpetitörer och elever, som äro officerare vid artilleriets i landsorten förlagda regementen och corpser, utgår från vederbörligt anslag ersättning för resor till och från vapenöfningarne, enligt Kongl. brefven den 30 maj 1873, den 7 december 1877 och den 12 oktober 1894.
Extra utgifter................................................			600
Amu. 8. Häruti äro inbegripna de enligt Kongl. brefvet den 13 januari 1824 till bestridande af kostnader för tryckning af lärokurser m. m. anslagna 300 kronor, att redovisas inför inspektören för militärläroverken.	. o
Till underhåll af högskolans lokaler............................	—	—	1,000	—	12,870

Summa	-	-1	- 1	—	40,870	—

Anm. 9. I fall å en eller annan titel brist skalle uppstå, må, till betäckande deraf användas de å andra
titlar möjligen uppkommande besparingar, endast anslaget i dess helhet icke öfyerskrides.

Fjerde hufvudtiteln.

Bil C.

Uträkning

å kostnaden för kommenderingstillägg till beställningsmän vid hvartdera
af Skånska husar- och dragonregementena efter
omorganisationens genomförande.


	Kronor.	Kronor.
Under regementsmötet i 25 dagar.
20 sjukvårdssoldater ä 20 öre per dag............................................	100	—
30 hofbeslagssoldater å 20 » » » ...........................................	150		250	—
Under befälsmötet i 12 dagar.
1 sjukvårdssoldat ä 20 öre per dag...............................................	2	40
1 hofbeslagssoldat ä 20 » » » ...............................................	2	40	4	80
Under beväringsmötet i 90 dagar.
1 sjukvårdssoldat å 20 öre per dag..............................................	18	—
1 hofbeslagssoldat ä 20 » » » .............................................	18	—	36	—
Under rekrytskolan 1 1 år (med afdrag för regementsmötet.)
1 sjukvårdssoldat ä 6 kronor per månad.........................................	67	—
1 hofbeslagssoldat å6 » » » ........................................	67	—	134	—
Under regementsskolan i 9 7» månader.
1 sjukvårdssoldat ä 6 kronor per månad.......................................	57	—
1 hofbeslagssoldat å6 » > > ........................................	57	—	114	—
Summa	—	—	538	80

M. Stendahl.

Förilclningsintendent.

Fjerde lmfvudtiteln.

Bil. D.

Uträkning

öfver kostnaden för ifrågasatt kommenderingstillägg till beställningsmän
vid Norrlands dragonregemente efter genomförd organisation.

	Kronor.	Summa Kronor.
Under regementsmötet i 25 dagar.
10 sjuk vårdssoldater å 20 öre per dag............. .............................	50	—
15 hofbeslagssoldater å 20 » » » ............................................	75	—	125
Under beväringsmötet i 90 dagar.
1 hofbeslagssoldat å 20 öre per dag........	—	—	18	—
Under rekrytskolan i 1 år (med afdrag af regementsmötet).
1 sjukvårdssoldat ä 6 kronor per månad ....	67
1 hofbeslagssoldat å6 » » »	67	—	134
Under regementsskolan i 972 månad.
1 sj ukvårdssoldat å 6 kronor per månad........	57	_
1 hofbeslagssoldat å 6 > > »	57
		114	—
Summa	—	—	391	—

A. Gyllensvärd.

Fördelningsintendent.

Fjerde hufvudtiteln.

Bil. E.

Öfverslagsberäkning af kostnaderna för försöksmobilisering

af en arméfördelning,

under förutsättning af koncentrering med förflyttning till koncentreringsområdet
af färdigmobiliserade trupper den mobiliseringsdag, då, sista infanteritruppförbandet
är marschfärdigt, öfriga trupper ocli trängafdelningar i den mån de blifva färdiga,
5 dagars fälttjenstöfningar, återfärd till mobiliseringsorterna, afruskning och utryckning.

Såsom grund för beräkningen ligger III. arméfördelningens sammansättning
med den olikhet, att af besparingsskäl beräknats mobilisering allenast af hälften
af stora trängens formationer.''1)

	Kronor.
A. Utrustningskostnader. l:o) Trängutrustning. a) Brist å reglementerade fordon att fylla genom lega: 22 st. ål: 502) per dag för i medeltal 12 dagar..........................................................................	396
b) »Utskrifna» hästars och fordons anskaffning: Lega för 3,307 hästar med tillbehör å 5: 50 per dag för i medeltal 12 dagar	218,262	_
Lega för 396 fordon med tillbehör ä 1 krona per dag för i medeltal 12 dagar	4,752	—
Medfördt fourage, 9,921 rationer, ä 1 krona.............................................	9,921	—
Ersättning för hästars och fordons inställelse å mönstringsplats s).............	17,050	—
» åt mönstringskommissionerna................................................	18,050	—
c) Brist i hästars och fordons »egen utrustning» att fylla: 418 fordon (legda), hvars utrustning fullständigas å 10 kronor4)................	4,180	—
2:o) Utrustning af sjukvårds- och veterinäranstalter tillhörande etappväsendet 166,500 kronor6), i hvars ställe föreslås provisoriska anordningar (fasta sjukhus, sjukläger, sjukstall)............................................................................................	8,000
3:o) Persedlar och materialier å utrustningsorterna (»som, utan att ingå i linie-eller depotafdelningarnas egentliga utrustning, ändock erfordras för mobili-seringens verkställande»): utrustning af depoternas handtverksafdelningar, sjukhus och sjukstallar m. m. efter afdrag för befintliga rudimaterie^ enligt utrustningsplan omkring 100,000 kronor. Här uppföres det nödvändigaste med	40,000
Transport	320,611	...
Bih. till lliksd. Prot. 1807. 1 Sami. 1 Afd. 1 lläft.	12

Fjerde hnfvudtiteln

	Kronor.
Transport	320,611	—
.. .. ... . ■ ( B. Underhållskostnad under uppehållet å utrustnings- och koncentreringsorterna (jemt. vederb. under-hållsplaner): 1:0) Naturaförplägnad8): Fredsportioner och rationer (medelpris 56 öre och 1 krona)...........................	201,166
Reservportioner (medelpris 63 öre)..........................................................	39,103	—
Fältportioner (-rationer) (medelpris 80 öre och 1 krona)................................	80,914	—
2:o) Kontanta aflöningsförmåner 7): Daglig aflöning..........................................................................................	127,240	_
Ersättning för hästanskaffning samt för egna uniforms- och småpersedlar......	74,764	—
3:o) Öfriga kostnader: Förberedande arbeten å utrustningsorterna, medicinalier (för personlig utrust-ning), bränsle, läger- och ströhalm samt »diverse utgifter»......................	68,229	—
C. Kostnader, förbundna med personalens inkallelse och samling samt förflyttning af personal och hästar till utrustningsorterna och åter derifrån: l:o) Inkallelse och samling: ersättning åt dervid sysselsatt militär och civil per-sonal (kronobetjening och orderförare), porto, telegramafgifter m. m. för-slagsvis.............................................................................................	22,000
2:o) Förflyttning af personal och hästar till och från utrustningsorterna: a) Resekostnad, underhåll och aflöning för personal, som färdas enskildt till och från utrustningsorter och derför åtnjuter ersättning (endast personal, som »öfverflyttas», beväringsmän, som skola färdas enskildt m. fl.) för-slagsvis.................................................................................	15,000
b) Transportkostnad för truppkontingenters samt »utskrifna» hästars och for-dons förflyttning mellan samlingsplatser och utrustningsorter (för träng 2 äfven mellan förläggnings- och mobiliseringsort) enligt kommunikations-afdelningens utredning......................................................................	67,800
c) Underhåll och aflöning vid de under b upptagna transporter, förslagsvis...	32,000	—
D. Kostnader för försändelser från allmänna förråden och åter enligt kom-munikationsafdelningens utredning.................................................	2,200
och för aptering af ammunition enligt artilleridepartementets uppgift...........	5,500	—
Transport	1,056,527	—

Fjerde hufvudtiteln.

-7--	Kronor.
Transport	1,056,527	—
E. Kostnader för koncentrerlngstransporter och åter till utrnstningsorterna,	57,807
enligt kommunikationsafdelningens utredning.......................................
F. Skadeersättningar inom koncentrcrimrsområdet, förslagsvis......................	15,000	—
Summa	1,129,334	—
hvarifrån, i den händelse mobiliseringen träder i stället för arméfördelningens	444,000
r„™m»>,lsmntm r-nfninear). afsrår kostnad härför..........................................	—
\| hvadan under denna förutsättning uppstår slutkostnad.......................................	685,834	—

Anmärkningar.

1) De icke mobiliserade formationerna antages vara: 2 flyttande sjukhus, 2 proviant- och 2 fourageko lonner

samt 1 infanteri- och 1 artilleri-ammunitionskolonn. .. _ . , .. , . „

2) Lega för fordon, som ersätta reglementerade, är upptagen något högre an för »utsknfna» fordon pa

grund af de större fordringar, som måste ställas på de förra. _

s) Särskild ersättning för hästars och fordons afhemtning efter slutad öfning c] upptagen såsom mbe °

^ *) Donna utrustning, för hvilken kostnaden per vagn belöper sig till 75 kr. om persedlarnes anskaffning

uppskjutsa till verklig mobilisering, men 60 kr., om god tid gifves härför, föreslås har inskränkt till anskaffning
af en pressenning och en lykta per vagn, den förra till ett pris af 17 kr. den senare för 1,50 kr., hvitket,
i betraktande af att något mera än halfva erforderliga antalet pressennmgar for tillfallet kan lemnas frän
central förråd, föranledt utrustningskostnadens beräkning till 10 kr. per vagn.

6) Inom linien äro upptagna kostnader, som vid försöksmobilisering enligt detta förslag ansetts kunna

inbesparas^er^ad ^ underhällsplaneraas pris med 25 proc. förhöjning å »fredspriset». _ _

Beräknade efter mötesdagaflöning för stam, 20 öre per dag för bevaring — för bevaring åt 2 klass
50 öre — vanlig hästlega (6 kr.) för oberiden personal, som gör sig beriden, och vanlig ersättning för egna
uniforms- och småpersedlar. Aflöningen upptagen efter mobiliseringstabellernas befalstillgång i olika rangklasser.
Hvad som kan besparas å konstituerad personal, motsvaras af att traktamente i vissa fall måsto gitvas till

personal, som tjenstgör utom eget truppförband. .... , , , .

Ois! Personal för etappväsendet eller för andra armefördelningar antagas blifva utrustade men stanna

vid depoterna.^ tm hTgd antal hästar och fordon kunna erhållas iuom fördolningons hästutskrif ningsområdon

och då omkostnaderna för framskaffningen m. m. af do utom dessa områden legda blifva högre,
har vid beräkningen af erforderlig kostnad för denna framskaffning intet afdrag gjorts för de hastar och fördon,
hvilka skulle användts för de trängdelar, som ej mobiliseras.

Fjerde hnfvudtitcln.

Bil. F.

Öfverslagsberäkning af kostnaderna för försöksmobilisering

af en arméfördelning,

under förutsättning af koncentrering till koncentreringsomrädet af färdigmobiliserade
trupper den mobiliseringsdag, då sista infanteritruppförbandet är marschfärdigt,
öfriga trupper och trängformeringar i den mån de blifva färdiga, 5 dagars
fälttjenstöfningar, återfärd till mobiliseringsorterna, afritning och utryckning samt
under det antagande tillika, att all personal och materiel mobiliseras och deltager
i öfningarna samt att all nu felande materiel jemte felande persedlar anskaffas
på anslaget för mobilisering sförsöket.

	Kronor.	Kronor.
Kostnad enligt det reducerade förslaget (Bil. e.).........	—	—	685,334
Kostnader för nyanskaffningar samt för mobilisering af de enligt det reducerade förslaget ej mobiliserade träng- m. fl. formationer.
Utrustningskostnader.
Personlig utrustning: a) Anskaffning af 5,208 ränslar å 13: 75.......................................... 71,610: — 9,055 skyddstält med stång å 6: 90 ................... 62,480- —	134,090
b) Anskaffning af Småpersedlar — förslagsvis 6,000 par stöflar ä 11: — antagna nödvändiga för komplettering af de småpersedlar manskapet i fred sjelf anskaffar......................................................	66,000		200,090
Trängutrustning: a) Anskaffning af 22 stycken felande reglementerade fordon — 17,600 kronor — med afdrag af 396 kronor för legning af lika många fordon enligt det reducerade förslaget..........................................	17,204
Transport)	17,204	-1	885,424	— \|

Fjerde liufvudtiteln.

	Kronor.	Kronor.
Transport	17,204	—	885,424	—
b) »Utskrida» hästars och fordons anskaffning:
Lega för ytterligare 898 hästar med tillbehör å 5: 50 per dag
under i medeltal 12 dagar............................................	59,268	—
Lega för ytterligare 246 fordon med tillbehör ål: — per dag
under i medeltal 12 dagar................................................	2,952	—
Ytterligare medfördt fourage, 2,694 rationer å 1: —..............	2,694	—
c) Brist å hästars och fordons »egen utrustning» att fylla:
664 legda fordon, hvilkas utrustning fullständigas k 75 kronor
= 49,800 kronor, hvarifrån afgår i reducerade förslaget för
samma ändamål beräknade 4,180 kronor...........................	45,620	—
d) Brist å i fordonens »belastning» ingående materiel:
Officerskantiner, kokserviser, expeditions- och kassalådor, mate-
rialier och verktyg för handtverkare m. m........................	64,800	—
e) Kokapparater och förbinderitält för 1 sjukvårdskompani........	2,700	—
f) Materiel och utredning för ett 4. flyttande sjukhus...............	34,245	—	229,483
Utrustning af sjukvårds- och veterinäranstalter tillhörande etapp-
väsendet: 166,500 kronor, hvarifrån afgår i reducerade förslaget
för samma ändamål beräknade 8,000 kronor..............................	—	—	158,500	—
Persedlar och materialier å utrustningsortena (»som, utan att ingå i
linie- eller depotafdelningarnas egentliga utrustning, ändock erfor-
dras för mobiliseringens verkställande»):
Utrustning af depoternas liandtverksafdelningar, sjukhus och sjuk-
stall m. m. efter afdrag af befintliga rudimaterier, enligt ut-
rustningsplanerna omkring 100,000 kronor, hvarifrån afgår i
reducerade förslaget för samma ändamål beräknade 40,000
kronor .............................................................................	—	—	60,000	—
Underhållskostnad.
Naturaförplägnad:
Fredsportioner och rationer (medelpris —: 56 och 1: —) för 773
man i 2 dagar och för 898 hästar i 3 dagar...........................	3,560
Reservportioner (medelpris —: 63) för 773 man i 3 dagar..........	1,461	—
Fältportioner (rationer) (medelpris —: 80 och 1: —) för 773 man
i 4 dagar och för 898 hästar i 7 dagar..................................	8,760	—	13,781	—
Transport) —	-	1,347,188	—

Bih. till Riksd. Frot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft. 13

94 Fjerde lmfvudtiteln.

	Kronor.	Kronor.
Transport Kontanta aflöning sförmåner:	—	—	1,347,188	—
Daglig aflöning (—: 20) för 773 man i 9 dagar................	1,391	—
Ersättning för egna småpersedlar (—: 17) för 773 man i 9 dagar	1,183	—	2,574
Kostnader för koncentreringstransporter och åter till utrustningsorterna.
För en ammunitionskolonndivision............	—	—	3,400	—
Summa	—	—	1,353,162	—

eller en kostnad utöfver det reducerade förslaget af kr. 667,828.

Vid mobilisering vintertiden tillkommer ensamt för personlig utrustning ungefär
260,000 kronor. re 6

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1897.

Femte hufvudtiteln.

Utdrag af protokollet öfver sjoför svar särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 14 januari 1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt och
von Krusenstjerna.

Departementschefen statsrådet Christerson anmälde i underdånighet
frågan om reglering af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel
för år 1898 och föredrog dervid:

marinförvaltningens underdåniga skrifvelse den 18 september 189G
angående de ordinarie anslagen samt behofvet af extra anslag för år
1898;

Bih. till Riksd. 1‘rot. 181)7. 1 Sami. 1 Afl. 1 Haft.

Femte hufvudtiteln.

[1-5.]

Sjömanskåreu.

samma embetsverk^ underdåniga skrifvelse den 16 oktober 1896
angående byggande af en ny docka i Carlskrona;

chefens för flottans stab skrivelser den 30 september och den 30
november 1896 i fråga om inrättande af en högre sjökrigsskola, jemte
dertill hörande handlingar;

chefens för sjökarteverket skrifvelse den 16 november 1896 i fråga
om de för verket erforderliga anslag för år 1898, samt

underdånig framställning af 34 reservunderlöjtnanter i flottan angående
deras rätt till pension jemte marinförvaltningens den 18 februari
1896 deröfver afgifna underdåniga utlåtande.

Härefter anförde departementschefen beträffande:

Ordinarie anslag.

Aflöning för flottans kårer och stater.

Enligt den organisation af flottans sjömanskår, som af Eders Kongl.
Maj:t framlades för 1894 års Riksdag och af Riksdagen godkändes,
skall hela manskapsstyrkan, hvilken anställes för en tjenstetid af 6 år,
utgöra 3,100 man, deraf 1,600 man anstälda med ständig tjenstgöring under
hela tjenstetiden och 1,500 man med tjenstgöring för sin utbildning
under viss del af tjenstetiden. Hvad den senare manskapsstyrkan beträffar,
omfattar densamma 6 årsklasser, hvardera om 250 man, och sker
manskapets antagning på hösten, men tjenstetiden börjar vid ingången
af nästpåföljande år, vid hvilken tid manskapet skall inställa sig till
tjenstgöring för sin utbildning. Efter 2 år 4 månaders tjenstgöring,
det vill säga vid utgången af april månad tredje året efter tjenstetidens
början, permitteras manskapet för den återstående tjenstetiden med skyldighet
att efter kallelse inställa sig till tjenstgöring. Det permitterade
manskapet åtnjuter aflöning under hela permitteringstiden.

Då Riksdagen i skrifvelse den 11 april 1894 anmälde, att Riksdagen,
med hänsyn till vigten deraf att flottans beväringsmanskap
under hela vapenöfningstiden erhölle sin öfning under flottans befäl,
hvilket under dåvarande förhållanden icke vore möjligt, lemnade sitt
bifall till den af Eders Kongl. Maj:t då föreslagna omorganisationen af sjömanskåren,
uttalade Riksdagen tillika önskvärdheten deraf att ytterligare
all skälig hänsyn toges till den manskapstillgång, som den till

Femte hutVudtiteln.

såväl öfnings- som tjenstetid numera utsträckta allmänna värnpligten
tillförde flottan, och att derför, så snart ske kunde, antagningstiden för
det på viss tid anstälda manskapet vid denna kår ytterligare förkortades
till hvad som kunde finnas nödigt för bibringandet af erforderlig
utbildning af detta manskap, och derigenom den aflöning, som enligt
förslaget skulle utgå under permitteringstiden, besparades.

När 1894 års organisation understäldes Eders Kongl. Maj:ts pröfning
för att derefter framläggas för Riksdagen, hade flottans värnpligtige
ännu ej blifvit öfvade ombord å flottans fartyg och man saknade sålunda
all erfarenhet om den sjömilitära utbildningsgrad desse värnpligtige
vore i stånd att uppnå. Försigtigheten bjöd derför att ej föreslå
en betydlig förkortning med ens i antagningstiden för de en viss del
af denna tid tjenstgörande vid sjömanskåren.

De två senaste årens erfarenhet med afseende på sjöbeväringens
lämplighet för utbildning och användbarhet ombord har enligt samtlige
befälhafvares vitsord ådagalagt, att de flottans värnpligtige, som idkat
sjöfart före vapenöfningen, kunna efter densamma i allmänhet på ett
någorlunda tillfredsställande sätt fylla de mindre vigtiga platserna ombord.

Såsom jag vid föregående tillfällen framhållit, har det visat sig,
att endast en del, mindre än hälften, af en permitterad årsklass kan
antagas inställa sig vid inkallelse till tjenstgöring, t. ex. vid mobilisering,
då deremot den större delen på grund af sjukdom, vistelse i främmande
länder, segling på aflägsnare farvatten med flera orsaker icke är att för
ändamålet påräkna. Detta förhållande medför, utom minskning i den
påräknade manskapsstyrkan, äfven den oegentlighet, att aflöning utan
nytta för flottan utbetalas till dem, som ej infinna sig. Med afseende
såväl härå som å hvad jag nyss anfört rörande flottans värnpligtige,
anser jag skäl ej förefinnas att vidare antaga manskap vid sjömanskåren,
hvilket med bibehållen aflöning permitteras för flera år. De
belopp, som under de senare åren utbetalts till sådant manskap, hafva
varit rätt betydliga och utgjorde under år 1895 97,340 kronor. Om
nu den ändring vidtages, att det viss tid tjenstgörande manskapet antages
för en kortare tjenstetid än den nuvarande, kommer en sådan
ändring visserligen att medföra besparing af de belopp, som nu utgå
till permitteradt manskap, men å andra sidan kommer att deraf följa
någon ökning i årsklassernas numerär (äfvensom möjligen i antalet eldare
af det ständigt tjenstgörande manskapet) med deraf förorsakade höjda kostnader
för dagaflöning, beklädnad och naturaunderhåll, hvilken ökning i
kostnader emellertid, såvidt gjorda beräkningar gifva vid handen, kommer
att understiga det belopp, som skulle utgå till permitteradt manskap.

Femte hufvudtiteln.

Derest Eders Kong! Maj:t skulle godkänna den af mig nu uttalade
åsigten, erfordras dock icke någon ändring i staten för sjömanskåren
för år 1898, utan torde Eders Kongl. Maj:t, sedan de nu pågående
arbetena med kostnadsberäkningar m. m. rörande den ifrågasatta förändrade
organisationen hunnit afslutas, vilja för en kommande Riksdag
framlägga förslag till ändring i denna stat; men jag anser mig emellertid
redan nu, till undvikande af att under innevarande års höst manskapet
skall antagas för en tjenstetid af 6 år enligt 1894 års organisation,
böra framlägga förslag om denna tjenstetids förkortande till omkring
2 år 8 månader, då utbildningstiden skulle såsom hittills utgöra
2 år 4 månader och manskapet efter utbildningstidens slut skulle finnas
tillgängligt för beväringens öfvande och sommarens eskaderöfningar.
Jag inskränker mig alltså för närvarande till att föreslå, att ifrågavarande
manskap må antagas för en tjenstetid af 2 år 8 månader, hvilken
tid dock må kunna utsträckas intill 3 år för det fall att sådant
manskap — hvilket enligt gällande föreskrifter antages under hösten
men börjar tjenstgöra för sin utbildning vid ingången af nästföljande
år, från hvilken tidpunkt tjenstetiden nu ock räknas — önskar att, efter
verkstäld antagning, omedelbart inställa sig till tjenstgöring.

Beträffande det ständigt tjenstgörande manskapet vid sjömanskåren —
som antages för en tjenstetid af 6 år, med förbindelse för den antagne
att derutöfver qvarstå i tjenst 2 år för hvarje examen i underbefälsskola
han kan komma att aflägga, och som efter tjensteårens utgång
kan vid kåren vinna ny anställning, hvilken hvarje gång bör afse 6
år — har det visat sig vara förenadt med svårighet att hålla den faststälda
nummerstyrkan, 1,600 man, fulltalig. Till minskande af denna
svårighet torde rekapitulationen böra så mycket som möjligt underlättas;
och, då den nuvarande rekapitulationstiden, 6 år, nog förefaller
alltför lång för mången, som kanske gerna skulle vilja ånyo taga
anställning vid kåren på kortare tid, om sådant läte sig göra, har
jag funnit mig böra ifrågasätta att rekapitulationstiden bestämmes till
minst 2 år.

Jag får fördenskull i underdånighet hemställa, att Eders Kongl.
Maj:t behagade föreslå Riksdagen:

att, med ändring af 1894 års organisation af flottans sjömanskår,
medgifva, att det viss tid tjenstgörande manskapet vid nämnda
kår må under innevarande år och framgent antagas för en tjenstetid
af 2 år 8 månader eller derutöfver intill 3 år, samt att, beträffande
det ständigt tjenstgörande manskapet, ny anställning af den, som
önskar bibehållas i tjensten efter utgången af de 6 år, för hvilka han

Femte hufvudtiteln.

antagits, och den tid derutöfver lian kan vara förbunden att i tjensten

qvarstå, skall afse en tid af minst 2 år hvarje gång.

Då jag har för afsigt att här nedan föreslå Eders Kongl. Maj:t att inqvarteringstill
Riksdagen göra framställning om inrättande af en sjökrigshögskola, bldrag''
hvars personal skulle utgöras af, bland andra, en chef af regementsofficers
grad och en adjutant hos chefen, af kaptens- eller subalternofficers
grad, och dessa befattningars innehafvare torde böra, jemte dagaflöning
från anslaget till aflöning för flottans kårer och stater, åtnjuta

förmånen af inqvarteringsbidrag, chefen till belopp af 1,000 kronor

och adjutanten med 500 kronor, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
behagade föreslå Riksdagen:

att, vid bifall till framställningen om inrättande af en sjökrigshögskola,
må, utöfver de militära befattningar, hvilkas innehafvare redan
finnas i stat upptagne till erhållande af inqvarteringsbidrag i penningar,
derest de icke åtnjuta boställe eller bostad, få å staten uppföras
nedannämnda befattningar till erhållande af enahanda förmån med de i
sådant afseende för deras vederlikar faststälda belopp, nemligen:

1 chef för sjökrigshögskolan........................... kr. 1,000: —;

1 adjutant hos denne chef............................ » 500: —.

I nådig proposition till 1887 års Riksdag föreslog Eders Kongl. MarininMaj:t,
att till aflöning åt 2 miningeniörer måtte under anslaget till aflö- seniorstaten,
ning för flottans kårer och stater anvisas ett belopp af 8,000 kronor.

Den ena af dessa miningeniörer var, enligt chefens för sjöförsvarsdepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet den 31 december 1886,
bilagdt nämnda nådiga proposition, afsedd att tjenstgöra vid Carlskrona
station och den andre vid Stockholms station, för att, jemte den från
anslaget till mintillverkningspersonalen i enlighet med nådiga brefvet
den 24 oktober 1879 aflönade extra ingeniör, handhafva minmaterielens
vård och i öfverstyrelsen tillhandagå med uppgörande af mineringsplaner
och dylikt. Denna framställning blef af Riksdagen bifallen.

Sedan 1887 års Riksdag, på derom gjord nådig proposition, jemväl
höjt anslaget till aflöning för flottans kårer och stater med 13,200
kronor till aflöning för mintillverkningspersonalen, hvaribland omförmälde
extra ingeniör då fanns upptagen, faststäldes genom nådigt bref
den 22 december 1887 stat för mariningeniörstaten, deri upptogos 3
miningeniörer med fast arvode af 3,750 kronor och tjenstgöringspenningar
af 250 kronor.

Sedan alltifrån år 1888 i fråga om miningeniörernes anställning
så förfarits, att de miningeniörer, livilka antagits till tjenstgöring vid
mariningeniörstaten, icke antagits under benämningen miningeniörer

Femte hnfrudtiteln.

med deraf bestämda åligganden, utan miningeniörsbefattningarna bestridts
af extra ingeniörer, som emellertid icke uteslutande användts för tjenstgöringen
vid minvapnet, blef, på framställning af marinförvaltningen
— som ansåg, att det för en tidsenlig utveckling af torped- och minvapnen
vore synnerligen önskvärdt att dessa miningeniörer i möjligaste
mån finge, i öfverensstämmelse med afsigten i den af 1887 års Riksdag
godkända framställningen i ämnet, egna sitt arbete odeladt åt
nämnda vapen — genom nådigt bref den 9 augusti 1894 i fråga om miningeniörernes
tjenstgöring förordnadt, att dessa skulle antagas för
stadigvarande tjenstgöring vid minvapnet samt att fördenskull vid inträffande
ledighet bland extra ingeniörer å mariningeniörstaten miningeniörerna
skulle tillsättas, en i marinförvaltningens minafdelning och
en vid hvardera af flottans stationer, med dylik stadigvarande tjenstgöring
samt med skyldighet för dem att derjemte, der så ske kunde,
biträda Gned öfriga ingeniörsgöromål.

Uti underdånig skrifvelse den 18 februari 1896 har sedermera marinförvaltningen
— jemte förmälan att de å flottans stationer tjenstgörande
miningeniörerna jemlikt nådig generalorder den 5 juni 1895
skulle benämnas torpedingeniörer — anfört, bland annat, atit, i likhet
med hvad angående extra ingeniörer vid mariningeniörstaten vore stadgadt,
jemväl torped- och min-ingeniörerna borde af Eders Kongl. Maj:t
tillsättas på förordnande, stäldt på 6 månaders uppsägning, samt att, då
det emellertid vore af synnerlig vigt att ifrågavarande befattningar besattes
med fullt skickliga och kompetenta personer och då dessa ingeniörer,
hvilka icke, såsom hittills varit fallet, skulle anställas såsom extra ingeniörer
vid mariningeniörstaten utan allenast vid ett specialvapen, till följd
häraf blefve nära nog uteslutna från utsigt att genom befordran till
ingeniörer vid mariningeniörstaten vinna anställning med fullmakt å
tjensten, möjlighet borde beredas dem att såväl i detta afseende som
med hänsyn till löneförmånerna vinna likställighet med ingeniörer vid
samma stat, ej blott så att fullmakt å innehafvande tjenst kunde, på
förslag af marinförvaltningen, efter minst ett års tjenstgöring för dem
utfärdas utan äfven att de efter respektive 5 och 10 års väl vitsordad
tjenstgöring, räknad! efter erhållet förordnande, egde tillgodonjuta
två ålderstillägg om 500 kronor hvardera.

Jag delar i allo Marinförvaltningens åsigt i berörda hänseende och
vill särskild! framhålla, att torped- och min-ingeniörerna, med afseende
derå att de uteslutande hafva befattning med ett specialvapen, icke
hafva utsigt att vinna befordran till ingeniörer vid mariningeniörstaten
och derför sannolikt aldrig komma att erhålla någon förhöjning i den

Femte hufvudtiteln.

aflöning af 4,000 kronor, som de vid tjenstens tillträdande bekomma;
och då det redan visat sig vara förenadt med svårighet att med den
nuvarande aflöningen förvärfva fullt skickliga och kompetenta personer
för dessa befattningar, hvilkas innehafvare skola handhafva och vårda
den dyrbara minmaterielen, får jag nu i underdånighet hemställa, det
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att medgifva

att enahanda rätt till ålderstillägg, som jemlikt gällande föreskrifter
tillkommer ingeniör och byggmästare vid mariningeniörstaten, må tillgodokomma
de vid samma stat anställa tre torped- och min-ingeniörer;

äfvensom att ingeniörerna Lars Albert Leonard Söderström och Lars
Edvard Arfelt, hvilka tjenstgjort såsom torped- eller min-ingeniörer,
Söderström sedan den 1 januari 1880 och Årfelt sedan den 1 maj
1888, må i fråga om ålderstilläggs åtnjutande få tillgodoräkna sig den
tid de före år 1898 tjenstgjort i sådan egenskap.

Till aflöning för flottans kårer och stater äro för innevarande år
anvisade:

dels det härför å ordinarie stat uppförda anslag......... kr. 1,732,052: —

dels det till ersättning för vakanta rusthållsnummer i
Blekinge län och Södra Möre härad af Kalmar
län likaledes å ordinarie stat uppförda anslag..... » 114,000: —

eller tillhopa kr. 1,846,052: —

Enligt den af marinförvaltningen nppgjorda beräkning öfver medelsbehofvet
under denna anslagstitel, mot hvilken beräkning jag icke har
något att erinra, skulle detsamma för år 1898 uppgå till ett belopp af
1,877,006 kronor 20 öre, för bestridande af hvilket behof beräknats

såsom tillgång:

det ordinarie aflöningsanslaget .......................................... kr. 1,732,052: —

anslaget till ersättning för vakanta rusthållsnummer i
Blekinge län och Södra Möre härad af Kalmar

län ...................................................................................... » 114,000: —

samt tillgång i följd af vakanser ....................................... t> 30,954: 20

Summa kr. 1,877,006: 20

I öfverensstämmelse härmed får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

att — med uppförande i riksstaten för år 1898 af anslaget till
aflöning för flottans kårer och stater till oförändradt belopp, 1,732,052
kronor — hvad af anslaget till ersättning för vakanta rusthållsnummer i
Blekinge län och Södra Möre härad af Kalmar län icke redan på grund af

Anslags beloppen.

Femte ImfVudtlteln.

1872 och 1876 årens riksdagsbeslut bör inräknas bland tillgångar^ till
aföning för flottans kårer och stater, må likasom föregående år användas
för fyllande af behofvet under denna anslagstitel år 1898.

Pensionering af reservbefal.

[6.] Uti en till Eders Kongl. Maj:t stöld, den 27 december 1895 dag Pensionering

tecknad och af stationsbefälhafvaren vid flottans station i Carlskrona
af reservbefal. p^ers Kongl. Maj:t öfverlemnad underdånig skrift hafva 34 reservunderlöjtnanter
i flottan, anstälda i nämnda egenskap enligt bestämmelserna
i nådiga kungörelsen den 13 juli 1887, anhållit om vidtagande af
sådana ändringar i nu gällande föreskrifter rörande pensionering af
reservofficerare, att desse, såväl de redan anstälde som de, hvilka framdeles
komme att i samma egenskap anställas, kunde komma i åtnjutande
af det pensionsbelopp, som vid aflåtande af proposition om anslag
för ändamålet till 1887 års riksdag beräknades, eller 300 kronor årligen
från 55 årsålder eller ock af motsvarande kapital; öfver hvilken framställning
marinförvaltningen den 18 februari 1896 afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande.

Med anledning häraf anhåller jag i underdånighet att få erinra om
följande förhållanden.

Till statsrådsprotokollet den 31 december 1886 anförde dåvarande
chefen för sjöförsvarsdepartementet, att, äfven om officerskåren på den
aktiva staten blefve på då föreslaget sätt ökad, likväl vid krigstillfällen och
större rustningar uppstode en betydlig brist på befäl, hvarför det vore
nödigt att i sammanhang med den förändrade organisation af flottans personal,
som departementschefen ville ifrågasätta, åtgärder vidtoges för erhållande
af nödigt reservbefäl. Efter att sedermera hafva redogjort för det
sätt, hvarpå sådant reservbefäl lämpligen borde utbildas, yttrade departementschefen
vidare:

»De förmåner, jag föreslår måtte reservofficersaspirant tillförsäkras,
äro

under den tid han för sin utbildning är anstäld vid flottan:

dagaflöning med 3 kronor, beklädnadshjelp 20 kronor i månaden
och naturaunderhåll eller ersättning derför i likhet med manskapet vid
sjömanskåren; samt

sedan han med godkännande genomgått föreskrifven militärkurs och
blifvit utnämnd till reservofficer i flottan:

Femte hnfvudtiteln.

att honom tillförsäkras efter eget val antingen en lifstidspension
vid fylda 55 år, en mindre årlig ränta från tidigare ålder, eller ock det
kapital, som honom vid viss ålder kan beredas, dock i sistnämnda två
fall icke före uppnådda 40 år, derigenom att för honom af statsmedel
uti någon af staten kontrollerad rånte- och kapitalförsäkringsanstalt
insättes ett visst bestämdt belopp på en gång eller årligen; och bör
såsom vilkor för nämnda förmån föreskrifvas:

att han efter genomgången ettårig militärkurs vid någon af flottans
stationer der inställer sig ånyo till genomgående af tvenne särskilda
repetitionskurser, hvardera på två månader under vintern, i enlighet med
de bestämmelser, som derom af Konungen meddelas;

att han årligen, så länge han tillhör flottans reserv och så framt
han icke är till utrikes sjöfart permitterad, före mars månads utgång
till vederbörande stationsbefälhafvare uppgifver sin adress och tillämnade
verksamhet under året, så vidt den då är känd, eljest då den
blifver känd;

att han icke på längre tid än högst två månader utan vederbörligt
tillstånd vistas utom riket och dess närmast omgifvande farvatten;

att han intill 40 års ålder vid inträffande krig eller större rustningar
efter gifven kallelse inställer sig vid sin station mot åtnjutande
af reseersättning samt öfriga förmåner i likhet med underlöjtnant vid
Kongl. flottan; allt i enlighet med de närmare bestämmelser, som af
Konungen meddelas.

Det är uppenbart, att endast sådan sjökapten, som i allmänhet
uteslutande trafikerar hemlandsfarvatten, kan med fördel såsom reservbefäl
anställas. Behofvet af utbildade reservoflicerare beräknas af chefen
för flottans stab till 80.

För att med nöjaktig trygghet alltid kunna påräkna minst detta
antal torde utbildandet af 10 reservofficerare årligen erfordras.

Inom de åldersklasser, då antagning till reservofficersaspirant enligt
ofvanstående får ega rum, afläggcs sjökaptensexamen i allmänhet vid
omkring 23 års ålder, och om den sålunda utexaminerade vid fylda
24 år utnämnes till reservofficer och der qvarstår till fylda 40 år eller
omkring 15 år, blefve det sålunda utbildade antalet reservofficerare 150;
men då enligt dödlighetsstatistiken omkring 11 procent deraf eller 16
å 17 beräknas afgå med döden och derutöfver ett större antal, möjligen
3 gånger det nämnda, eller omkring 50, af en eller annan orsak kan
antagas uteblifva, återstode dock alltid 83, eller det antal, som ungefärligen
skulle erfordras vid mobilisering.

Bih. till Itiksd. Prat. 1807. 1 Sami. 1 Afd. 1 Stift.

Femte hufrudtiteln.

För beredande åt sålunda utbildade reservofficerare af lifstidspension
från 55 års ålder med omkring 300 kronor eller af de likartade
förmåner som, på sätt här ofvan är föreslaget, det för honom insatta
beloppet kunde medföra, erfordras enligt ränte- och kapitalförsäkringsanstaltens
nu gällande prospekt, att antingen på en gång erlägga

vid 22 års ålder ........... 543 kronor

» 23 » )) 573 »

» 24 » » 603 » och

» 25 » » 639 » ;

eller ock att årligen för hvar och en, så länge lian tillhör reserven
eller från det år han blifvit utnämnd intill uppnådda 40 lefnadsår, således
15 å 18 år, i nämnda anstalt insätta 55 kronor, hvilket, under
förutsättning att ingen under tiden afginge eller förverkade sin rätt,
skulle under första året kräfva en utgift af 550 kronor, derefter årligen
växa med samma belopp intilldess pensionstagaren nått 40 år, hvarefter
årliga afgiften skulle kunna uppgå till högst 8,800 kronor.

Ehuru det torde vara tvifvelaktigt hvilketdera af dessa förslag blefve
det för staten billigaste, enär antagligen mången före uppnådda 40 år
skulle från pensionsrätten uteslutas och afgiften sålunda för honom
upphöra, tvekar jag likväl icke att förorda det förstnämnda förslaget
såsom medförande större enkelhet och reda.

Visserligen kunde på goda skäl antagas, att kostnaden för staten
blefve ännu billigare, om den föreslagna pensionen af 300 kronor vid
55 års ålder utbetaltes från nionde hufvudtitelns anslag, enär förutom
dödsfall äfven andra orsaker under förevarande förhållanden bidraga
till pensionsrätter förlust; men då de pensionsbelopp, som framdeles
eller tidigast 30 år härefter kunde komma att utgå, icke ens närmelsevis
nu kunna beräknas, anser jag mig icke böra tillstyrka denna utväg,
utan vidhåller det första af de här ofvan nämnda alternativen såsom
det lämpligaste.

Då storleken af såväl pension som lifränte- och kapitalbildning i
förhållande till den enskilda premien måste vara beroende af penningetillgången
och derpå grundad räntefot samt dödligheten, kan naturligtvis
ingen bestämd pension m. m. för all tid fastställas, utan bör premien
men icke den deraf beroende pensionen, fixeras, och innehafvaren
af försäkringsbok åtnöjas med de förmåner en dylik försäkringsbok
kan gifva utan att staten garanterar beloppet.

Då den här föreslagna premien berättigar till återbetalning af

Femte Imfvndtiteln.

kapital i händelse af dödsfall, torde detta böra tillfalla den aflidnes
efterkommande.

Såsom nyss är nämndt, skulle enligt gällande prospekt för lifränteoch
kapitalförsäkringsanstalten det högsta belopp, som för erhållande
af 300 kronors pension vid fylda 55 år, erlagdt vid den högsta ålder
reservofficer vid antagandet finge hafva uppnått, sålunda uppgå till
639 kronor för hvarje reservofficer, men minskas i samma mån som insättningen
gjordes vid tidigare ålder, och den största utgift, som årligen
kunde ifrågakomma för reservbefälets pensionering, sålunda vara 6,390
kronor eller för siffrans jemnande 6,400 kronor.»

Med stöd af hvad departementschefen sålunda anfört, afläts till 1887
års Riksdag nådig proposition i ämnet och Riksdagen beviljade på ordinarie
stat ett anslag al 6,400 kronor för reservbefäls -pensionering,
hvilket, i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts förslag, i riksstaten uppfördes
såsom förslagsanslag högst.

Den 13 juli 1887 utfärdades nådiga kungörelsen angående utbildande
af reservbefäl för flottan, affattad i öfverensstämmelse med de
grunder, som i departementschefens nyss anförda yttrande blifvit framlagda.
I § 13 af denna kungörelse stadgas, att, då reservofficer uppnått
40 års ålder, meddelas honom af Kongl. Maj:t, på anmälan af
vederbörande stationsbefälhafvare, afsked ur tjensten, dervid han, om
han utan anmärkning fullgjort de honom enligt kungörelsen ålagda
skyldigheter, eger att genom stationsbefälhafvarens försorg utfå den
handling, som berättigar honom att erhålla lifränta eller kapital. Skulle
deremot reservofficeren försumma någon af de enligt § 8 i kungörelsen
honom åliggande skyldigheter eller under sin tjenstskyldighetstid blifva
straffad för brott, som medför förlust af medborgerligt förtroende, varder
han, jemlikt § 14, efter anmälan af vederbörande stationsbefälhafvare,
och sedan i förra fallet undersökning om försummelsen vid stationens
krigsrätt egt rum, af Kongl. Maj:t, derest försummelsen eller förbrytelsen
pröfvas böra dertill föranleda, förklarad från sin anställning i
flottans reserv skild; och är han i sådant fall förlustig förenämnda förmån
af lifränta eller kapital.

Sedan Eders Kongl. Maj: t den 1 maj 1889 utnämnt 7 reservunderlöjtnanter
och med afseende å dem ifrågakommit tillämpning af bestämmelserna
rörande insättning af statsmedel i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt,
meddelades, på underdånig framställning af marinförvaltningen,
genom nådigt bref den 25 oktober 1889, följande närmare bestämmelser
i ämnet:

att, då reservofficer af stationsbefälhafvare anmäles till erhållande

Femte hufvudtiteln.

af afsked, skall, derest i afseende å det sätt, hvarpå han fullgjort
honom genom nådiga kungörelsen den 13 juli 1887 ålagda skyldigheter
förekommit anmärkning, som föranledt dertill att han icke kunnat utfå
den i § 13 af samma kungörelse omförmälda handling, derom tillika
göras underdånig anmälan, hvarefter det skall ankomma på Kongl.
Maj:ts pröfning, huruvida handlingen ändock må till reservofficerare
eller hans rättsinnehafvare utlemnas;

att reservofficer, som aflider, medan han qvarstår i tjensten, skall
i förevarande hänseende anses som hade han erhållit afsked, hvadan
jemväl beträffande den aflidne skall, när dertill gifves anledning, hos
Kongl. Maj:t göras enahanda anmälan som nyss sagts och för samma
ändamål; samt

att såväl då Kongl. Maj:t pröfvat förberörda handling icke böra
utlemnas, som då reservofficer varder, jemlikt § 14 i åberopade kungörelse,
skild från sin anställning i flottans reserv, de för vederbörandes
räkning i lifränteanstalt insatta medlen skola återgå till kronan och
redovisas bland besparingarna å femte hufvudtitelns anslag till pensionering
af reservbefäl.

Uti sitt förutnämnda, den 18 februari 1896 jifgifna utlåtande har
marinförvaltningen upplyst, att med hänsyn till dessa föreskrifter, jemförda
med § 14 i kungörelsen den 13 juli 1887, hittills för reservofficerarne
blifvit i rånte- och kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm
gjord insättning af medel under förbehåll af insatsens återbetalning vid
dödsfall före 55 års ålder samt under följande med anstaltens direktion
aftalade särskilda vilkor, nemligen

beträffande insats för beredande af lifränta:

»Insättningen sker med förbehållen rätt för Kongl. marinförvaltningen
eller annan myndighet, åt hvilken sådan befogenhet varder af
Kongl. Maj:t uppdragen, att, innan N. N. uppnått 55 års ålder, uppå
reqvisition och mot aflemnande af försäkringsboken återbekomma det
insatta beloppet; dock må årliga räntan icke lyftas före uppnådda fyratio
lefnadsår», samt

beträffande insats, som afsett beredande af kapitalutbetalning:

»Insättningen sker med förbehållen rätt för Kongl. marinförvaltningen
eller annan myndighet, åt hvilken sådan befogenhet varder af
Kongl. Maj:t uppdragen, att uppå reqvisition och emot aflemnande af
försäkringsboken återbekomma det insatta beloppet.»

Enligt hvad sökandena i sin underdåniga skrift anföra, erhåller,
enligt nu gällande prospekt för rånte- och kapitalförsäkringsanstalten i
Stockholm, en reservofficer, för hvilken vid 23 års ålder insättas 573

Femte hufvudtiteln.

kronor, vid 55 års ålder endast 187 kronor 25 öre i årlig lifränta i
stället för afsedda 300 kronor.

I det anförande till statsrådsprotokollet, som legat till grund för
Kongl. Maj:ts af Riksdagen godkända proposition i denna fråga, framhölls
uttryckligen, att premien, men icke den deraf beroende pensionen,
borde fixeras och innehafvaren af försäkringsbok åtnöjas med de förmåner
en dylik försäkringsbok kunde gifva utan att staten garanterade
något bestämdt belopp. Men å andra sidan utgick man tydligen från
den uppfattning, att en pension å 300 kronor från 55 års ålder vore en
lämplig godtgörelse för den tidsuppoffring och den tjenstgöringsskyldighet,
som eu reservofficer både att underkasta sig. Att det emellertid
icke under nuvarande förhållande kan låta sig göra att bereda reservofficerare
denna pensionsförmån med det för ändamålet i riksstaten upptagna
anslag, äfven om dertill lades eventuelt återbetalda insatser, lärer
vara uppenbart. Men då den sålunda ifrågasatta pensionen ej torde
kunna anses för hög, om det med densamma afsedda ändamål skall
vinnas, synes ingen annan utväg finnas än att begära förhöjning af
anslaget.

I sammanhang härmed torde böra tagas i öfvervägande, huruvida
det icke vore lämpligare att pensionen grundlädes genom insättande
för hvarje reservofficer af ett visst belopp om året, i stället, för, såsom
nu sker, ett belopp en gång för alla. En sådan förändrad anordning
skulle vara ett medel att förekomma försummelser af de
reservofficer åliggande skyldigheter, utan att man derför behöfde tillgripa
den i § 14 af 1887 års nådiga kungörelse omförmälda, i många
fall utan tvifvel alltför stränga åtgärden att beröfva den felande all
rätt till pension. Sker nemligen inbetalning årligen, så kan en mindre
försummelse föranleda, att den årliga inbetalningen upphör vare sig
helt och hållet eller för viss tid, utan att den felande beröfvas sin
rätt till de för hans räkning redan insatta medel.

Då vidare alla reservofficerare afskedas vid fylda 40 års ålder,
men deremot vinna anställning vid en ålder, som enligt de år 1887
gjorda beräkningarna kan vexla mellan 22 och 25 år, synes det lämpligt,
att den, som erhållit anställning vid eu tidigare ålder och följaktligen
längre tid förblifver tjenstskyldig, också derför erhåller någon
ersättning genom ett högre pensionsbelopp, som vin nes genom ett
större antal årliga insättningar.

Under förutsättning att denna '' ändrade form för insättningarnas
verkställande godkännes, torde derom böra stadgas, att för hvarje fullt
år, som reservofficer efter utnämningen tillhört reserven, skall i januari

Femte hufyndtiteln.

månad af det följande året, sista gången det år, hvarunder reservofficeren
fyller 40 år, i någon af staten kontrollerad rånte- och kapitalförsäkringsanstalt
insättas visst belopp för att derigenom enligt reservofficerens
egen önskan bereda honom antingen den lifränta eller det
kapital, som för den verkstälda inbetalningen kan erhållas, vare sig vid
55 års ålder eller, om reservofficeren före medlens insättande derom
hos marinförvaltningen fram stält särskild begäran, vid tidigare ålder,
dock ej före utgången af det år, hvarunder han fyller 40 år.

Det årliga belopp, som sålunda skulle insättas, torde böra bestämmas
till 100 kronor. I det för reservofficeren gynsammaste fall,
d. v. s. om första insättningen sker under det år, då han fyller 24 år,
och insättningarna derefter oafbrutet fortgå till och med det år, hvarunder
han fyller 40 år, då således för hans räkning blifvit insatta
1,700 kronor, skulle han, enligt nu gällande bestämmelser för ränteoch
kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm och med iakttagande af de
förbehåll, som för närvarande göras vid insättning af statsmedel för
ifrågavarande ändamål, vid 55 års ålder erhålla en lifränta å 377 kronor
eller ett kapital å 4,719 kronor.

Det lifräntebelopp, som sålunda vid 55 års ålder skulle erhållas,
öfverstiger visserligen det år 1887 beräknade beloppet. Men då det
torde vara ganska sannolikt att samma förhållanden — räntefotens
sjunkande och dödlighetens minskning — hvilka medfört den nu inträffade
nedsättningen, äfven framdeles komma att verka i samma riktning,
och då jag dessutom har för afsigt att föreslå Eders Kongl. Maj:t
att stadga skärpta fordringar beträffande repetitionskurserna för reservofficerare,
synes mig detta icke vara oskäligt. Enligt nu gällande
bestämmelser äro nämnda repetitionskurser förlagda till vintern och
omfatta en tid af endast 2 månader hvardera. Denna anordning är
dock icke tillräcklig att bibringa reservofficerarne den öfning, som för
befäls utöfvande numera är oundgängligen nödvändig, hvarför jag anser
att repetitionskurserna böra förläggas till sommaren och omfatta en tid
af minst 2, högst 5 månader. Det är tj^dligt att deltagandet i dessa
kurser, derest de sålunda anordnas, blir för reservofficerarne mera betungande.

Hvad jag sålunda föreslagit skulle gälla sådana reservofficerare,
för hvilka någon insättning för beredande af pension ännu icke egt
rum. Men billigheten fordrar att samma förmåner beredas redan antagne
reservofficerare, som ännu ej genomgått repetitionskurserna, under
förutsättning att de underkasta sig samma skärpta bestämmelser rörande
nämnda repetitionskurser, som komma att gälla för de framdeles an -

Femte hufvudtiteln.

tagne. Dervid bör dock hvad som redan blifvit för dem insatt tagas
i beräkning, så att insättningarna med 100 kronor årligen icke börja
förr, än så många år förflutit, som efter nyss angifna grunder motsvara
hvarje börjadt hundratal kronor af den på en gång verkstälda
insatsen.

Huru stor höjning genomförandet af de sålunda föreslagna nya
grunderna för reservbefälets pensionering skulle erfordra, är tydligen
ytterst vanskligt att med fullständig noggrannhet beräkna. Dock torde
en höjning från nuvarande 6,400 till 10,000 kronor kunna anses tillfyllestgörande,
om åt anslaget gifves naturen af reservationsanslag.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag underdånigst. hemställa,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att höja anslaget
till pensionering af reservbefäl från 6,400 kronor till 10,000
kronor, eller med 3,600 kronor, och uppföra detsamma såsom reservationsanslag.

Lindring i rustnings- och roteringsbesvären.

Detta anslag, som är afsedt att bereda de rust- och rotehållare vid
båtsmanshållet, hvilka utgöra rustnings- och roteringsbesvären effektivt,
den lindring i dessa besvär, som 1892 ars urtima Riksdag beslutat, är,
med afseende derå att vakanssättningen af båtsmanshållet ännu icke
hunnit genomföras, fortfarande erforderligt. Väl har Eders Kongl.
Maj:t, med anledning af Riksdagens i skrifvelse den 9 Maj. 1896 derom''''
fram stöld a anhållan, den 29 december samma år påbjudit vissa åtgärder
för påskyndande af nämnda vakanssättning, men, i afvaktan på
verkningarne af de sålunda föreskrifna åtgärderna, har ifrågavarande
anslag, som i nu gällande riksstat finnes uppfördt med ett belopp af
33,300 kronor, bibehållits oförändradt.

Undervisningsverken.

Med anledning af en från Örlogsmannasällskapet i Carlskrona hos
mig gjord framställning om inrättande af en sjökrigshögskola, anmodade
jag i skrifvelse den 19 december 1895 chefen för flottans stab att,
efter tagen kännedom om nämnda framställning, angående densamma
afgifva yttrande; och har bemälde chef den 30 september 1896 inkommit
med yttrande och förslag i ämnet äfvensom under den 30 derpå -

Lindring i
rustnings- och
roteringsbesvären.

.[7-]

Sjökrigs högskola.

Femte liufvudtiteln.

följande november afgifvit utlåtande rörande vissa ifrågasatta jemkningar
i nyssnämnda förslag, hvarefter, sedan chefen för fasta minförsvaret,
på min anmodan, yttrat sig beträffande utbildningen af officerare
för samma minförsvar m. m., station sb efälhafvarne vid flottans
båda stationer afgifvit infordrade yttranden i detta ärende.

Chefen för flottans stab har hufvudsakligen anfört följande:

Om än hos oss kadettutbildningen, utbildningen för att blifva officer
vid flottan, kunde anses vara fullt tillfredsställande och väl mäta sig med
den, som meddelades andra mariners officersämnen, så vore ett dylikt
omdöme ej berättigadt i afseende på officerens vidare utbildning för att
fylla de fordringar, som framtiden stälde på honom, då inom vår flotta
icke funnes någon annan för alla officerare obligatorisk fortsättningskurs
än minskolans helt korta befälskurs, hvarjemte för dem, som särskildt
egnade sig åt fasta minförsvaret, vore anordnad en högre befälskurs
vid minskolan. I stort sedt kunde således sägas, att det sjömilitära
vetande, hvarmed staten utrustade sjöofficeren, frånsedt det visserligen
mycket betydelsefulla, som under tjenstens utöfning inhemtades,
inskränkte sig till hvad honom i sjökrigsskolan meddelades, hvilket, af
huru god beskaffenhet detta än kunde vara, dock ingalunda vore tillfyllestgörande.
Om man nemligen toge i betraktande den hastiga, alltjemt
fortgående utvecklingen af allt hvad till det sjömilitära området hörde,
så vore det uppenbart, att det vetande, som vid officersexamen vore
tillräckligt, inom få år blefve alldeles otillräckligt; och derför vore en
högre, fortsatt undervisning, utöfver den som inhemtats i sjökrigsskolan,
af behofvet oafvisligen påkallad.

Behofvet af en sjökrigshögskola vore för öfrigt ingalunda nytt,
utan hade upprepade gånger från vapnets sida framhållits. I början
af 1820-talet anordnades vid Carlskrona station föreläsningar i sjötaktik,
sjökrigshistoria och manöver. De komiterade, som år 1826 afgåfvo
förslag till ordnande af rikets sjöförsvar, ansågo en högre applikativ
undervisningsanstalt för flottan böra inrättas efter samma grunder som
artilleriets å Marieberg, hvartill ock från och med år 1830 anslogs ett
årligt belopp af 1,500 riksdaler. Dessa medel räckte icke till den föreslagna
kursen, hvilken ock småningom alldeles upphörde. Frågan blef
nu hvilande, till dess Örlogsmannasällskapet i februari 1874 inkom med
ett förslag till ordnande af en högskola för sjöofficerare, förlagd i
Stockholm, för hvilken årliga kostnaden beräknades till 10,000 kronor.
Förslaget öfverlemnades till den då församlade komitén för sjöförsvarets
ordnande, som förklarade sig väl inse behofvet af en högskola, der
flottans officerare kunde beredas tillfälle att ytterligare utvidga förvärf -

Femte hufvudtiteln.

vade kunskaper för yrket, men ansåg det åsyftade ändamålet kunna
vinnas, om undervisningen vid härens krigshögskola å Marieberg ordnades
på ett för sjöofficerarnas utbildning förmånligare sätt. Med anledning
häraf fann Eders Kongl. Maj:t, i nådigt beslut den 8 maj 1874,
frågan för det dåvarande ej böra till någon åtgärd föranleda. I underdånig
skrifvelse den 29 november 1878 framstälde dåvarande chefen
för flottans militärpersonal förslag till inrättande af en högre sjökrigsskola,
hvilken dock i främsta rummet afsåg utbildning för minvapnets
skötande. Förslaget godkändes i hufvudsak och i nådiga propositionen
till 1879 års riksdag angående statsverkets tillstånd och behof blef
anslag för eu dylik högskola samt för föreläsningar å stationerna i
ämnen, som icke inginge i nämnda högskolas program, äskadt under
titeln »till befrämjande af den högre sjöfficersbildningen». Kostnaden
härför beräknades till 9,000 kronor. Statsutskottet yttrade i frågan, att,
som inrättandet af denna lärokurs syntes utan alltför stora olägenheter
kunna anstå till ett annat år, ansåg sig utskottet med hänsyn till den
då varande ekonomiska ställningen icke böra tillstyrka ett nytt ordinarie
anslag; och, som utskottet vid sådant förhållande saknat anledning
att ingå i granskning af förslaget i öfrigt, hemstälde utskottet,
att anslaget icke måtte af Riksdagen beviljas. Riksdagen beslöt också,
i öfverensstämmelse härmed, att icke bifalla den nådiga framställningen
i ämnet. Sedan dess hade behofvet af en högskola blifvit allt mer och
mer enhändt inom vapnet och det vore icke för mycket sagdt, att ett
stort flertal af vapnets officerare med hoppfull längtan emotsåge tiden
för en högskolas inrättande.

Anordnandet af en högre undervisningskurs för sjöofficerare vore
alltså en angelägenhet, som icke borde undanskjutas. I fråga åter om
sättet för meddelande af denna högre undervisning, kunde det af skäl,
som funnes anförda i chefens för sjöförsvarsdepartementet anförande till
statsrådsprotokollet den 8 januari 1879, bilagdt Eders Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till samma års Riksdag angående statsverkets tillstånd
och behof, ingalunda vara lämpligt att förlägga meddelandet af
denna undervisning till någon för armén och flottan gemensam undervisningsanstalt,
helst som i mån af vapnens förbättrande och kunskapsfordringarnes
ökande, rena specialstudier blefve allt nödvändigare och i
följd deraf hvarje högre militärt läroverk alltmer måste blifva en specialskola.
På grund deraf borde hos oss, såsom i de flesta andra utländska
mariner, inrättas ett fullt sjelfständigt högre undervisningsverk för sjöofficerare.

Detta undervisningsverks uppgift skulle blifva dels att låta subalBih.
till Kiksd. Blot. 1807. I Sami. 1 Afd. 1 Raft. 3

Femte hufyudtiteln.

ternofficerarne vid flottan få komplettera och utvidga de kunskaper af
mera teknisk natur, hvilka i sjökrigsskolan icke kunde meddelas till
den utsträckning, som fordrades för skötandet, äfven i mera underordnade
befattningar än den af fartygschef, af vår dyrbara och komplicerade
materiel, hvithet, ändamål bäst skulle vinnas genom anordnande
af en obligatorisk kurs för subalternofficerare i den ålder, att de i en
sådan kurs förvärfvade insigter kunde komma vapnet och dess officerare
till gagn på de mera ansvarsfulla poster, som af dem komme att
beklädas, såsom t. ex. artilleri- och torped-officerare på stridsfartygen,
befälhafvare vid minpositioner och torpedbåtschefer, dels ock att lemna
äldre officerare vid flottan tillfälle att i en frivillig kurs inhemta kännedom
om beskaffenheten af de många olika frågor, hvarpå sjökrigskonsten
hvilade, samt af riktningen i sjökrigskonstens och sjökrigsmaterielens
utveckling m. m.

Den obligatoriska kursen borde vara tvåårig med en sammanlagd
undervisningstid af omkring 13 månader och skulle hvarje läsår taga
sin början under någon af de första dagarne i oktober och pågå till
midten af april, med ett uppehåll vid julen af omkring 14 dagar.
Kursen skulle fördelas på tvenne samtidigt pågående linier, den allmänna
linien och minörlinien, och kursens genomgående med godkännande
vara kompetensvilkor för befordran till kapten. Undervisningsämnena
skulle vara följande:

A. Tvångsämnen:

a) för båda linierna:

sjökrigskonst, kustgeografi, marinorganisationslära, befästningskonst,
skeppsbyggeri, sprängämneslära, fysik, min- och belysningslära
samt torpedlära med ritning;

b) endast för allmänna linien:
artilleri med ritning;

c) endast för minörlinien:
maskinkonstruktion;

B. Valfria ämnen:

matematik med mekanik samt franska språket.

Den frivilliga kursen borde pågå under en vinter och undervisningen
uteslutande meddelas genom föreläsningar. Undervisningsämnena
borde vara följande: sjökrigskonst, omfattande strategi, taktik och sjökrigshistoria,
internationell rätt, landtkrigskonst, marinorganisationslära,
artilleri, torpedlära, skeppsbyggeri med maskinlära samt minlära.

Vidare har chefen för flottans stab afgifvit förslag i fråga om hög -

Femte hufvudtiteln.

skolans personal och lokal samt de för ändamålet erforderliga kostnader,
hvarom allt jag torde få här nedan uttala mig.

Chefen för fasta minförsvaret har angående utbildning af officerare
för anställning vid nämnda minförsvar föreslagit, att dessa officerare
finge i likhet med andra sjöofficerare genomgå flottans högskola —
den allmänna linien — och derefter eu kurs för minofficerare, motsvarande
den nu föreskrifna »högre befälskursen» med deri föreslagen tillökning.
Härigenom skulle alltså den föreslagna minörlinien vid högskolan
komma att uteslutas.

Chefen för flottans stab har, sedan uteslutandet af minörlinien sålunda
blifvit ifrågasatt, i sitt utlåtande den 30 november 1896 förklarat sig
icke hafva något att deremot invända, under förutsättning att de officerare,
som egnade sig åt min vapnet, efter genomgången allmän kurs vid
högskolan, skulle vid minskolan erhålla ytterligare utbildning.

Stationsbefälhafvaren vid flottans station i Carlskrona har, efter
tagen kännedom om de af chefen för flottans stab och chefen för fasta
minförsvaret framstälda förslag i ämnet, såsom sin åsigt uttalat: att inrättandet
af en högre utbildningsanstalt för undervisning i sjökrigets
konst vore af synnerligt behof påkalladt; att denna utbildningsanstalt
borde främst af allt hafva en »frivillig» linie; samt att tillkomsten af
en sådan anstalt icke borde föranleda rubbning af den nuvarande minörofficersutbildningen.
Bemälde stationsbefälhafvare har jemväl uttalat
den mening, att det vore öfverflödigt att föreskrifva genomgåendet af
högskolan såsom vilkor för befordran, emedan ingen, hvars tjenst medgåfve
honom att bevista föreläsningarne, skulle försumma detta, enär
han genom denna försumlighet hade genom eget förvållande stannat så
långt efter, att han, der vidare befordran ännu stode för honom öppen,
kände med sig sjelf, att han derifrån uteslutit sig.

Slutligen har stationsbefälhafvaren vid flottans station i Stockholm
förklarat sig på det lifligaste instämma med chefen för flottans stab
i fråga om behofvet af en högskola för flottans officerare samt i hufvudsak
biträda det af honom afgifna förslag i ämnet, hvarvid stationsbefälhafvaren
dock funne sig af angifna skäl böra afstyrka den föreslagna
bestämmelsen, att genomgången kurs i högskolan skulle vara ett vilkor
för befordran till kapten vid flottan. Angående utbildning af officerare
för anställning vid fasta minförsvaret hade stationsbefälhafvaren icke
något att erinra vid chefens för fasta minförsvaret förslag samt chefens
för flottans stab i öfverensstämmelse dermed afgifna jemkningsförslag.

Femte hufvndtiteln.

Den utveckling, som den moderna sjökrigsmaterielen under senare
tider erhållit, har medfört betydligt höjda fordringar på den nutida sjöofficerens
kunskaper i flera riktningar. Att vid sjökrigsskolan meddela
de för sjöofficeren numera behöfliga insigterna i användandet af såväl
minvapnet som den komplicerade artillerimaterielen, låter sig ej göra;
och i allt fall lärer det i berörda hänseenden erforderliga kunskapsmåttet
lämpligast böra inhemtas först efter det den unge officeren haft någon
tids ^tjenstgöring och genomgått praktiska kurser vid såväl exercissom
skjutskola. På grund häraf och under åberopande i öfrigt af hvad
såväl chefen för flottans stab som stationsbefälhafvarne vid flottans båda
stationer anfört i fråga om vigten af ett sjelfständigt högre undervisningsverk
för sjöofficerare, anser jag inrättandet snarast möjligt af en dylik
undervisningsanstalt, hvilken lämpligen torde böra förläggas i Stockholm
och benämnas sjökrigshögskola, vara af ett verkligt behof högligen
påkalla dt.

Denna högskolas hufvudsakliga uppgift borde, enligt min åsigt,
vara att lemna yngre sjöofficerare tillfälle till att utvidga sina kunskaper
i åtskilliga sådana ämnen, hvilka icke i tillräcklig omfattning
eller ej alls studerats vid sjökrigsskolan, och i öfrigt följa utvecklingen
af sjövapnets olika grenar, hvarjemte, i likhet med hvad det
till 1879 års riksdag framlagda förslag i ämnet afsåg, det skulle
vara jemväl äldre officerare vid flottan, som sådant önskade, förunnadt
att efter gjord anmälan och i den mån tjenstgöringen det medgåfve,
få följa föreläsningar vid högskolan. Om högskolans uppgift får anses
vara den af mig nu antydda, synes mig undervisningen derstädes
lämpligen kunna anordnas för de yngre officerarne i en tvåårig undervisningskurs
med dertill hörande afgångsexamen samt för äldre officerare
medelst föreläsningar under höst- och vintermånaderna hvart
annat år. Mot en obligatorisk kurs, i den mening att dess genomgående
skulle vara ett kompetensvilkor för befordran till kapten,
hyser jag, lika med stationsbefälhafvarne, vissa betänkligheter. Visserligen
eger vid artilleriet och fortifikationen det förhållande rum, att
genomgående af kurs vid högskola är ett oeftergifligt vilkor för vinnande]^
befordran, men härvid är dock att märka, att för den, som
icke lyckats genomgå den föreskrift^ kursen vid högskolan, står i allmänhet
Öppet"att erhålla transport till infanteriet och der vinna befordran
i vanlig ordning. För den sjöofficer deremot, som efter vid pass
5|å 6 års tjenstgöring vid vapnet blefve underkänd vid examen i sjökrigshögskolan
och sålunda icke kunde till kapten befordras, skulle en
sådan utväg icke stå öppen. Då likväl det ojemförligt största antalet

Femte hnfvudtiteln.

officerare torde komma att godkännas i denna examen, lärer i ett så
praktiskt 3rrke som sjöofficerens det ringa antal, som i samma examen
kunde blifva underkändt, finna lämplig användning åtminstone såsom
kaptener, hvadan jag finner mig icke böra föreslå att nämnda examen
skulle vara obligatorisk för vinnande af befordran.

Om nu, i enlighet med chefens för fasta minförsvaret, af de i
ärendet hörda myndigheter biträdda förslag, minörlinien uteslutes från
den så kallade obligatoriska kursen, skulle undervisningen vid sjökrigshögskolan
anordnas på hufvudsakligen följande sätt.

En tvåårig kurs anordnas med en undervisningstid af omkring 20
veckor årligen under oktober—april månader med ett uppehåll vid
julen af omkring 14 dagar.

Till genomgående af denna kurs kommenderas sjöofficerare, som
varit i tjenst omkring 4 år, och företrädesvis de, som dertill anmäla
sig. Undervisningsämnena i denna kurs blifva följande:

Sjökrigskonst, taktik och strategi;

Sj ökrigshistoria;

Kustgeografi;

Marinorganisationslära;

Skeppsbyggeri och maskinlära;

Fysik;

Torpedlära med ritning;

Artilleri med ritning;

Sprängämneslära, minlära och belysningslära;

Svenska härens organisation; samt

Matematik och mekanik (fritt ämne);
hvarjemte åt äldre officerare vid flottan, som dertill anmäla sig, skall
beredas tillfälle att, i den mån tjenstens kraf det medgifver, vid högskolan
åhöra föreläsningar i nedannämnda ämnen:

Sjökrigskonst;

Artilleri och dess användning;

Minmaterielen ombord och torpeden samt deras användning;

Elektricitetens användning ombord;

Moderna typer för krigsfartyg;

Internationel sjörätt; samt

Landtkrigskonst.

Niirmare bestämmelser i afseende å fordringarne i de särskilda
undervisningsämnena, examina m. m. meddelas af Eders Kongl. Maj:t
i kommandoväg.

Femte hufyudtiteln.

I afseende å sjökrigshögskolans personal anser jag, i likhet med
chefen för flottans stab, densamma böra utgöras af:

En chef af regementsofficers grad;
en adjutant af kaptens eller subalternofficers grad;
lärare till erforderligt antal; samt
en vaktmästare.

Beträffande lokal för sjökrigshögskolan kan, enligt verkstäld utredning,
för närvarande icke någon sådan beredas i de för flottans räkning
disponerade lägenheter. Intill dess sådan lokal kan erhållas, torde
icke någon annan utväg gifvas än att för ändamålet förhyra lokal, hvarför
medel torde böra begäras å extra stat.

I fråga om den årliga kostnad, som inrättandet af en sjökrigshögskola
skulle medföra, får jag, med erinran att aflöningsförmånerna till
chefen och adjutanten skulle utgå af anslaget till aflöning för flottans
kårer och stater och sålunda icke böra här upptagas, meddela, att,
vid den af chefen för flottans stab gjorda beräkningen af arvodena till
lärarne, de vid krigshögskolan utgående arvodena tagits till ledning.
I sistnämnda högskola utgå lärarearvodena med 300 kronor årligen för
hvarje timmes undervisningsskyldighet i veckan. Då emellertid läsåret
vid sjökrigshögskolan är afsedt att vara omkring en tredjedel kortare
än det vid krigshögskolan, torde lärarearvodena i proportion dertill
kunna minskas till 200 kronor årligen för hvarje timmes undervisningsskyldighet
i veckan. Hvad kostnaden för föreläsningarne angår, hvilka,
såsom ofvan nämnts, borde anordnas hvartannat år, skulle densamma
utgöra 3,000 kronor och har alltså hälften deraf upptagits här nedan i
beräkningen af den årliga ntgiftsstaten. Arvodet för vaktmästaren torde
böra bestämmas till 800 kronor, med rätt till fri bostad i sjökrigshögskolans
lokal. Till inköp af böcker, instrument, ved, ljus m. m. torde
böra afses 2,500 kronor årligen.

Den årliga utgiftsstaten för sjökrigshögskolan skulle alltså, enligt
i flottans stab uppgjord kostnadsberäkning, få följande utseende:

arvoden åt lärare, beräknade efter 200 kronor årligen för hvarje

timmes undervisning i veckan ............................................. kr. 6,300: —

för föreläsningars hållande, enligt samma beräkningsgrund.
................................................................................... » 1,500: —•

en vaktmästare, förutom fri bostad....................................... » 800: —

inköp af böcker, instrument, kartor, ved, ljus m. m....... » 2,500: —

Summa kr. 11,100: —

hvartill skulle komma tillsvidare för hyra af lokal......... » 1,800: —

Femte hufvudtiteln.

rörande hvilket sistnämnda belopp jag bär nedan under extra anslagen
torde få göra framställning.

Med afseende derå att kostnaden för föreläsningars hållande skulle
ena året helt och hållet besparas för att det andra året utgå med
dubbla beloppet af den i årliga utgiftsstaten upptagna summa, torde
det ordinarie anslaget för skolan böra erhålla reservationsanslags natur;
och jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen:

att å riksstatens femte hufvudtitel främst under undervisningsverken
må under titel »Sjökrigshögskolan» uppföras ett reservationsanslag
å 11,100 kronor, hvarigenom anslagen för undervisningsverken
å femte hufvudtiteln komme att höjas från 39,820 kronor till 50,920
kronor.

Lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstalterna.

Då inkomsttiteln fyr- och båkmedel för nu ifrågavarande statsregleringsperiod
beräknats liksom för innevarande år till 1,400,000
kronor, lärer penningeanslaget till lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstalterna.
böra i riksstaten upptagas till enahanda belopp och
anslaget följaktligen, med inberäkning af deri ingående friheter och ersättningar,
409 kronor, utföras med 1,400,409 kronor, under förutsättning
derjemte att de å förenämnda inkomsttitel uppkommande öfverskott
fortfarande må såsom hittills få användas för de med anslaget
afsedda ändamål.

Öfriga ordinarie anslag.

•

Beträffande öfriga ordinarie anslag, som i riksstaten för innevarande
år finnas å femte hufvudtiteln uppförda, har jag icke att föreslå någon
annan ändring än att för jemnande af hufvudtitelns slutsumma förslagsanslaget
till skrifmaterialier och expenser, ved m. m., nu utgörande
46,929 kronor, må höjas med 95 kronor till 47,024 kronor.

[8.]

Lotsverket.

[9.]

Skrifmaterialier
m. m.

Femte hufvudtiteln.

[10.]

Lokal för sjökrigshögskolan.

[HO

Nyanskaffning
af fartygsmateriel.

Extra anslag.

Lokal för sjökrigshögskolan.

Under åberopande af hvad jag här ofvan vid behandlingen af frågan
om inrättande af en sjökrigshögskola anfört, får jag i underdånighet
hemställa att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att till förhyrande af lokal för sjökrigshögskolan å extra stat för
år 1898 bevilja ett belopp af 1,800 kronor.

Nyanskaffning af fartygsmateriel.

Till nästförflutna års riksdag gjorde Eders Kongl. Maj:t framställning
om anvisande af medel för anskaffning af fartygsmateriel i öfverensstämmelse
med ett uppgjordt program, enligt hvilket vår flotta under
år 1898 skulle komma att ega sex l:a kl. pansarbåtar, fem torpedkryssare,
tolf l:a kl. och nio 2:a kl. torpedbåtar, och äskades för detta
ändamål ett anslag på extra stat, att utgå under åren 1897 och 1898,

11,780,000 kronor, för hvilket belopp beräknades kunna anskaffas
två l:a kl. pansarbåtar, fyra torpedkryssare och sex l:a kl. torpedbåtar.
Riksdagen, som icke gjorde någon anmärkning mot det framlagda programmet,
beviljade för anskaffning af ny fartygsmateriel ett belopp af

11.780.000 kronor och anvisade deraf på extra stat för år 1897 ett belopp
af 5,440,000 kronor, i sammanhang hvarmed Riksdagen uttalade
önskvärdheten deraf, att fartygsmaterielen i den mån lämpligen ske
kunde, anskaffades inom landet.

Till följd häraf hafva kontrakt om byggande af två l:a kl. pansarbåtar
och två torpedkryssare blifvit med inhemska verkstäder uppgjorda
och tre torpedbåtar börjat byggas vid flottans varf. Af dessa fartyg
skola torpedkryssarne levereras innevarande år, och äro torpedbåtarne
samt pansarbåtarne afsedda att blifva färdiga under våren 1898.

Jag hemställer nu i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t behagade
föreslå Riksdagen att till utgående under år 1898 anvisa återstoden af
det år 1896 beviljade anslag till anskaffning af fartygsmateriel med

6.340.000 kronor.

Femte hufvudtiteln.

Kanoner i reserv för flottans fartyg.

I nådig proposition til] sistlidna års Riksdag föreslog Eders Kongl.
Maj:t Riksdagen att till anskaffande af kanoner i reserv för flottans fartyg
bevilja ett extra anslag å 90,000 kronor. Riksdagen anmälde
emellertid i skrifvelse den 9 maj 1896, att, enär denna anskaffning syntes
kunna för tillfället anstå, framställningen icke blifvit af Riksdagen
bifallen.

Frågan härom har af marinförvaltningen åter upptagits i einbetsverkets
förutnämnda underdåniga skrifvelse den 18 september 1896.

Jag tillåter mig med anledning häraf erinra om följande omständigheter,
som af mig framhöllos, då jag den 13 januari 1896 hos Eders
Kongl. Maj:t hemstälde om aflåtande af proposition i ämnet till då
näst sammanträdande Riksdag. Pansaret och de moderna, jemförelsevis
tunga men ytterst kraftiga kanonerna hafva gemensamt bidragit dertill,
att nutidens stridsfartyg föra ett i förhållande till deras storlek inskränkt
antal kanoner. Men ju färre pjeser, som ingå i ett fartygs
bestyckning, af desto större vigt är också hvarje särskild pjes för fartygets
stridsduglighet. Det moderna artilleriet är af flere orsaker,
såsom projektilernas stora utgångshastighet, de nya krutsorternas inverkan
på kanonens inre m. m., utsatt för stark slitning och kan
derför icke, såsom t. ex. under de numera föråldrade slätborrade
kanonernas tid, göra tjenst för ett snart sagdt obegränsadt antal
skott. De moderna kanonernas temligen invecklade konstruktion kan
föranleda afbrott i deras användbarhet äfven under fredliga öfningar
och af dylika kanoner hafva vi ej andra att begagna vid manskapets
utbildning i skjutning än dem, som i händelse af krig skola
användas mot fienden. Att vår flotta under en följd af år varit nog
lycklig att undgå sådana olyckshändelser, som inträffat inom främmande
mariner, får ej låta oss glömma den fara, man i nu antydda
hänseende löper. Det synes derför vara oundgängligen nödvändigt, att
för våra stridsfart}^g anskaffas reservkanoner, som kunna ersätta under
skjutöfningar i fredstid eller under krig skadade pjeser; och denna
nödvändighet framträder så mycket starkare, som vår flottas fartyg, i
följd af sina jemförelsevis obetydliga dimensioner, såsom nämndt är,
endast kunna föra ett ringa antal kanoner. Flere af dessa fartyg föra
sålunda endast eu å två kanoner samt 2 å 4 mindre artilleripjeser och

lilh. till Rikad. hot. 1HH7. 1 Sami. 1 Åfd. 1 Haft. 4

[12.]

Kanoner i reserv
för flottans
fartyg.

Femte hnfvudtiteln.

göres en af det ena eller andra slaget obrukbar, så är fartygets stridsduglighet
reducerad på ett högst betänkligt sätt.

Under uttalande deraf, att det visserligen vore önskvärdt, att man
kunde anskaffa reservkanoner af alla de certer, som å flottans fartyg
användas, men att anskaffning af kanoner af de större certerna medförde
efter våra förhållanden betydlig kostnad, hemstälde jag om äskande
af medel till anskaffning af 4 st. 12 cm. och 5 st. 57 mm. kanoner,
för hvilken anskaffning kostnaden då beräknades till 90,000 kronor.

Marinförvaltningen har nu föreslagit, att anslag måtte begäras för
anskaffning af 4 st. 12 cm. och 5 st. 57 mm. kanoner, men på grund
af nyligen höjda leveranspris har förvaltningen funnit sig nu icke kunna
beräkna kostnaden härför till lägre belopp än 115,000 kronor.

Lika med marinförvaltningen anser jag detta behof vara af den
beskaffenhet och så vigtigt att fylla, att detsamma måste så snart som
möjligt tillgodoses, hvarför jag hemställer att Eders Kongl. Maj:t täcktes
af Riksdagen äska ett extra anslag för år 1898 å 115,000 kronor
till anskaffning af kanoner i reserv för flottans fartyg.

Ammunition m. m.

[13, 14, För anskaffning af sådan ammunition för stridsfartygen, som ingår

15.] i den för dessa fartyg fastställa 2:a utredningen, för hvars anskaffning
Ammunition medel icke inberäknats i fartygens nybyggnadsanslag och till hvilken
från öfningsanslaget utbetald ersättning för konsumerad artilleriammunition
ej lemnar tillgång, erfordras äfven för år 1898 anvisande af särskilda
medel.

Marinförvaltningen har i afseende härå uti sin underdåniga skrifvelse
den 18 september 1896 anfört, att de år 1896 till nybyggnad anbefalda
stridsfartygen skulle under år 1898 blifva färdiga med en bestyckning
af tillsammans 50 kanoner, för hvilka en iöreskrifven 2:a utredning
artilleriammunition beräknades kosta 342,000 kronor, då i densamma
inginge röksvagt krut till såväl de snabbskjutande kanonernas patroner
som de gröfre pjesernas stridsladdningar.

Då det är af stor vigt, att anskaffningen af denna ammunition påbörjas
innan fartygen är o färdiga och att således åtminstone någon del
deraf nu blifver anskaffad, torde anslagsbehofvet i denna del för år
1898 böra upptagas till 86,000 kronor.

För de torpeder, som äro afsedda att ingå i de till nybyggnad
anbefalda stridsfartygens utredning, behöfvas laddningar, och beräknas

Femte hufvud titeln. 27

kostnaden för bomullskrut till torpeder, att under år 1898 anskaffas,
till 5,000 kronor.

I likhet med föregående år erfordras jemväl för år 1898 till anställande
af skjutförsök 10,000 kronor.

På grund af det nu anförda hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1898 anvisa

a) till artilleriammunition för fartygen ........................ kr. 86,000: —

b) » bomullskrut för torpeder............... » 5,000: —

c) » skjutförsök................ » 10,000: —

Förrådshus för fasta minförsvaret och inredning af förråd
för torpeder i Carlskrona.

För fasta minförsvaret och för uppläggning af torpeder finnes för [16.]
närvarande i Carlskrona ett gemensamt förrådshus. I följd af ökad
tillgång på torpeder har det i denna b}^ggnad befintliga utrj^mmet för svaret m. m.
förvaring af sådana blifvit allt mera otillräckligt, så att för de stationen
tillhörande torpeder icke kunnat inom förrådshuset beredas plats
på annat sätt än genom deras uppläggande så högt, att den nödvändiga
tillsynen och skötseln af desamma högligen försvåras. För att
bereda det ökade utrymme, som sålunda kräfves för uppläggning af
torpeder, har af cheferna för min- och ingeniördepartementen vid flottans
station i Carlskrona uppgjorts ett förslag, enligt hvilket ett nytt
förrådshus för fasta minförsvaret skulle uppföras vester om sjöinstrument-
och sjökarteförrådet och det nuvarande förrådshuset i sin helhet
inredas till förvaringsrum för torpeder med dertill hörande mindre
verkstad. Det härtill hörande kostnadsförslaget för ifrågavarande anordningar
slutar å ett belopp af 92,490 kronor, fördeladt på följande poster:

nytt förrådshus för fasta minförsvaret ................................. kr. 30,500: —

spåranläggningar mellan nyssnämnda förrådshus och nuvarande
spår......................................................................... » 2,860: —

brygga af sten och flytande vågbrytare af trä för fasta

minförsvaret....................................................................... b 32,390 —

spårväg mellan nyssnämnda brygga och förrådshuset för

fasta minförsvaret.................................................................. » 4,670 —

inredning af förråd för torpeder i den del af förrådsbyggnaden,
som nu innehafves af fasta minförsvaret » 14,970: —

brygga för uttagande af torpeder ......................................... » 5,210: —

spårväg b b b b ....................................... b 1,890: —

Summa kr. 92,490: —

Femte hufvudtiteln.

Behofvet af ett förrådshus för fasta minförsvaret m. m. anmäldes
redan af marinförvaltningen i dess skrifvelse den 17 september 1895
och på min underdåniga hemställan föreslog Eders Kongl. Maj:t 1896
års Riksdag att för ifrågavarande ändamål bevilja ett anslag af 92,490
kronor och deraf anvisa hälften med 46,245 kronor på extra stat för
år 1897.

Riksdagen anmälde i skrifvelse den 9 maj 1896, att, enär, i
jemförelse med andra anslagsbehof under femte hufvudtiteln, detta
byggnadsföretag synts Riksdagen kunna utan större olägenhet för tillfället
anstå, Eders Kongl. Majrts framställning i ämnet icke af Riksdagen
bifallits.

Af ordalagen i Riksdagens nyssberörda skrifvelse framgår emellertid,
att Riksdagen erkänt behofvet af det ifrågasatta byggnadsföretaget
och ansett detsamma endast för tillfället böra uppskjutas. Då det
växande antalet torpeder gör bristen på behöfligt utrymme alltmera
kännbar och en ökning i detta utrymme är oundgänglig, om denna
ytterst vigtiga och dyrbara materiel (en torped kostar 8 å 9 tusen kronor)
skall kunna erhålla den vård och ständiga, noggranna tillsyn, som dess
beskaffenhet kräfver, samt kunna ur förrådet uttagas med den snabbhet,
som vid hastigt påkommande behof, t. ex. vid mobilisering, påkallas, och
med den trygghet, som dess ömtåliga konstruktion nödvändiggör, såvidt
den »inskjutna» torpeden skall fortfarande vara tillförlitlig, anser
jag mig böra för Eders Kongl. Maj:t framhålla vigten af det föreslagna
förrådshusets uppförande, hvarom marinförvaltningen jemväl erinrat i
sin underdåniga skrifvelse den 18 sistlidne september.

Med stöd af det nu anförda får jag därför hemställa, det täcktes
Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att för verkställande af ifrågavarande
anläggningar vid Carlskrona station bevilja ett belopp af
92,490 kronor samt deraf anvisa på extra stat för år 1898 hälften, eller
46,245 kronor.

Ny docka i Carlskrona.

[17.] I proposition till sistlidne års Riksdag äskade Eders Kongl. Maj:t

Nv docka i för byggande af ny docka i Carlskrona i hufvudsaklig öfverensstämmelse
Carlskrona. me(j ett ap varfsehefen derstädes uppgjordt förslag ett extra anslag
af 475,000 kronor; men i skrifvelse den 9 maj 1896 anmälde Riksdagen
att Riksdagen, som funnit utredningen beträffande det föreslagna dockbyggnadsarbetet
icke vara så fullständig, att Riksdagen derå kunnat

Femte hufvudtiteln.

grunda ett beslut, i allt fall ansett andra ifrågasatta anslagsbehof under
denna hufvudtitel vara mera angelägna att tillgodose än det ifrågavarande,
i följd hvaraf Eders Kongl. Maj:ts berörda framställning icke
blifvit af Riksdagen bifallen.

Då jag fortfarande anser det vara för vårt sjöförsvars utveckling
och trygghet oundgängligen nödigt, att i Carlskrona anlägges en docka
af sådana dimensioner, att en l:a kl. pansarbåt kan i densamma intagas,
äfven om den blifvit skadad så att dess djupgående väsentligt ökats
eller den erhållit slagsida, finner jag mig af min pligt manad att ånyo
göra hemställan om detta ärendes framläggande för Riksdagen.

Enligt det af varfsehefen i Carlskrona med skrifvelse den 29 oktober
1894 till marinförvaltningen öfverlemnade förslag, hvarpå propositionen
till 1896 års Riksdag var grundad, skulle den nya dockan anläggas
vester om det utanför de nu befintliga s. k. nya dockorna varande
yttre svajningsrummet och sträckas i riktning ungefär nord och syd
samt ega den längd, som erfordrades för att inrymma fartyg af 90
meters längd, äfvensom en portöppning af 20,78 meters bredd och 7,5
meters medelvattendjup på tröskeln. Den för byggande af denna docka
upprättade kostnadsberäkningen slutade på ett belopp af 475,000 kronor,
hvartill skulle komma kostnaden för vissa ändringsarbeten å tillhopa
28,300 kronor, hvilken sistnämnda kostnad emellertid ansågs kunna
gäldas från ordinarie anslaget till flottans nybyggnad och underhåll.

Uti mitt underdåniga anförande till statsrådsprotokollet den 13
januari 1896 vidrörde jag äfven ett par andra förslag till anskaffande
af en ny, större docka i Carlskrona, af Indika det ena, åsyftande en
vester om de nuvarande nya dockorna befintlig fördjupnings användande
till docka, skulle medföra en kostnad af 917,530 kronor, och det
andra, afseende förlängning af en bland de nuvarande dockorna till
omkring 93 meters längd, visserligen beräknats komma att kosta endast
omkring 337,000 kronor, men i stället vore behäftadt med den
betydande olägenheten, att portöppning icke kunde erhållas nog rymlig
för att medgifva intagandet af en l:a kl. pansarbåt i det tillstånd, i
hvilket den efter liden bottenskada kunde förväntas flyta. Vid en jemförelse
mellan de tre sålunda omförmälda förslagen syntes mig icke någon
tvekan kunna råda om det förstnämnda förslagets företräde framför
de öfriga.

För den ytterligare utredning, som Riksdagen ansett erforderlig,
bär chefen för ingeniördepartementet vid flottans varf i Carlskrona uti
skrifvelse till varfsehefen den 21 september 1896 lemnat följande redo -

Femte hufvudtiteln.

görelse för samtliga de förslag i ämnet, som på senare åren blifvit
framstälda.

Den 29 juni 1889 aflemnade chefen för ingeniördepartementet till
varfschefen i Carlskrona ett förslag till förlängning af dockan n:r 1 af
de s. k. nja dockorna. De nya dimensionerna skulle blifva: 80 meters
längd i bottenplanet, 16 meters bredd i portöppningen och 6,53 meters
vattendjup på tröskeln. Kostnaden var beräknad till 282,000 kronor.

Samma dag inlemnades jemväl förslag till anläggning af två större
dockor å området vester om nja dockorna; den yttre, som skulle kunna
rymma fem pansarbåtar, skulle blifva 92,5 meter lång i bottenplanet
och den inre, med plats för tre dylika båtar, skulle blifva 81 meter
lång; portöppningarna skulle blifva 18 meter breda och hafva ett vattendjup
af 6,83 meter. Kostnaderna beräknades till respektive 2,896,000
kronor och 1,470,000 kronor.

Den 21 augusti 1893 aflemnades, likaledes till varfschefen, ett förslag
till förlängning af meranämnda docka n:o 1 till 93,8 meters längd
och öfriga dimensioner lika föregående förslag. Kostnaden beräknades
till 337,000 kronor.

Den 28 september samma år insändes till chefen för mariningeniörstaten
förslag till den s. k. gamla dockans förlängning, hvilket förslag
slutade på en summa af 74,600 kronor. Längden i botten skulle blifva
101 meter, bredd i porten 15,26 meter och vattendjupet 5,i meter.

Den 27 augusti 1894 inlemnades till chefen för mariningeniörstaten
förslag till en 118,76 meter lång docka, sprängd i berget å
vestra delen af nya varfvet och försedd med portar i båda ändar, den
södra kommunicerande med öppna sjön och den norra med området
vester om nya dockorna. Bredden i portöppningen var 20,78 meter och
vattendjupet 7,5 meter. Kostnaden skulle belöpa sig till 616,000 kronor.

Den 29 oktober samma år afgafs till varfschefen förslag på samma
docka som föregående, men med endast 90 meters bottenlängd och
portar blott i södra ändan. Kostnadsberäkningen slutade på 475,000
kronor samt ersättning för byggnader, som måste rifvas, till omkring
28,300 kronors värde.

Slutligen insändes den 15 december 1894 till chefen för mariningeniörstaten
förslag till anläggning af två dockor i ängen vester om
nya dockorna, den ena norr om den andra och med alternativt 18 och
20,78 meters portbredd; hvardera dockan skulle vara 90 meter lång samt
hafva ett djup på tröskeln af 7,5 meter. För 18 meters bredd uppgick
kostnaden till

Femte hufVmltiteln.

för södra portöppningen ........................... 180,520 kr.

» södra dockan........................................... 666,660 »

» norra » ......................................... 858,450 »

eller tillsammans 1,705,630 kr.

och för 20,78 meters bredd till respektive 208,100 kronor, 709,430
kronor och 932,740 kronor, eller tillhopa 1,850,270 kronor.

Uti nu anförda skrifvelse den 21 september 1896 yttrar chefen
för ingeniördepartementet vidare, att vid jemförelse mellan dessa förslag,
genom hvilka frågans tekniska del syntes hafva fått en allsidig
belysning, man helt säkert skulle finna det den 29 oktober 1894 afgifna
vara det bästa.

Rörande behofvet, af en sådan ny docka anför chefen för ingeniördepartementet,
bland annat, följande. Våra krigsfartyg kunde utan tvifvel
såväl i fredstid som i krigstid erhålla sådana bottenskador, att de
finge både slagsida och ett väsentligt ökadt djupgående, utan att dock
förlora förmågan att kunna förflyttas eller förflytta sig sjelfva, och skulle
något sådant hända någon af våra nuvarapde l:a kl. pansarbåtar, funnes
i detta ögonblick i vårt land endast flottans docka i Stockholm,
som kunde mottaga ett sådant fartyg uti dylikt tillstånd. Det vore derför
ett dåligt sätt att sörja för vår flytande materiels effektivitet att
icke redan nu söka få till stånd flera tillräckligt stora dockor på olika
ställen af vår kust, och det läge då närmast till hands att söka åvägabringa
en sådan i Carlskrona, som ju läge vestkusten skäligen nära och
der reparationsverkstäder vore att tillgå. Funnes icke på hela vår långa
kust mera än en docka af för ändamålet tillräckliga dimensioner, kunde
det lätt hända, att eu haverist af för handen varande förhållanden hindrades
att komma fram till denna enda plats eller der blifva mottagen
och sålunda blefve urståndsatt att snart åter gå i verksamhet, äfven om
haveriet annars kanske varit snart botadt. Svårare haverier af flottans
fartyg hörde visserligen till sällsyntheterna, men haveriet behöfde icke
vara så svårt för att fartyget skulle komma uti nyss antydda läge. Om
t. ex. den yttre bottenbordläggningen utefter någon viss längd blefve
upprifven på ena sidan, hvilket, enligt hvad erfarenheten lärt, lätt kunde
inträffa, så både ökades djupgåendet och slagsida uppkomine, och funnes
en tillräckligt stor docka tillgänglig, kunde ett sådant haveri kanske
repareras nödtorftigt på mindre än en vecka.

Marinförvaltningen, som äfven nu förnyat sin förut gjorda framställning
i ämnet, har i und. skrifvelse den 6 sistlidne oktober framhållit
följande omständigheter såsom varande särskildt förtjenta af uppmärksamhet.

Femte hufvudtiteln.

Under de krigsöfningar med flottan, som årligen utfördes vid Sveriges
kuster och hvilka numera företoges under förhållanden så nära
som möjligt öfverensstämmande med dem, hvilka kunde antagas göra
sig gällande under krig, hade det icke kunnat undvikas att l:a kl. pansarbåtar
måste föras genom trånga och sällan befarna skärgårdsleder.
I sådana farleder kunde grundstötning lätt befaras, förutom af tillfälliga
orsaker, till följd dels deraf att äfven i våra skärgårdars mest använda
leder okända grund ej sällan påträffades, dels ock deraf att under
vintern större stenblock stundom blefve af påträngande packis förda
från grunden ut i farlederna, sedan dessa blifvit senast uppmätta och
vattendjupen å sjökort antecknade. Skulle nämnda pansarbåtar taga
grund, hvilket jemväl några gånger inträffat, och detta skedde under så
ogynsamma förhållanden, att större vattenfyllning af fartygen inträffade,
skulle de sannolikt icke kunna intagas vare sig i Carlskrona docka eller
i någon annan svensk docka än kronans docka i Stockholm. Vore man
dessutom för bergning af l:a kl. pansarbåtar nödsakad att å utsidan
anbringa tätting, så kunde denna antagligen icke fästas så säkert, att
det icke medförde stor fara för fartygen att föra dem lång väg, hvilket
vore att beakta, då, såsom nu vore fallet, en skada, erhållen vid
bohusländska kusten eller till och med i närheten af Carlskrona, icke
kunde repareras på närmare belägen ort än i Stockholm. Under väpnad
neutralitet eller krig skulle bristen på dockor, lämpliga att mottaga
l:a kl. pansarbåtar, hvilka fått bottenskador, blifva ödesdiger, enär
fartyg, som med tillgång till sådant hjelpmedel mången gång skulle på
få dagar eller mindre kunna göras stridsdugligt, utan detsamma måste
vara overksamt, om det icke ginge ohjelpligt förloradt.

Till hvad chefen för ingeniördepartementet vid flottans varf i Carlskrona
samt marinförvaltningen sålunda anfört rörande behofvet af en
ny docka i Carlskrona har jag för egen del intet väsentligt att tillägga.
Jag anser mig här endast böra erinra derom att endast eu af de i
Carlskrona befintliga dockorna är af sådana dimensioner att eu l:a kl.
pansarbåt kan, rustad, deri intagas och detta endast i det fall att djupgåendet
ej betydligt ökats eller slagsida förefinnes, äfvensom att med
växande antal pansarbåtar svårigheten ökas att, sålänge endast en docka
är användbar, i rätt tid och när helst så finnes behöfligt rengöra och
måla fartyg af nyssnämnda slag, samt slutligen att åt samtliga ofvan
omförmälda förslag är det, som afser ny dockas anläggning vester om
de nuvarande dockornas yttre eller södra svajningsrum, med afseende
på önskvärdheten att under alla förhållanden kunna i Carlskrona docka
reparera en i botten skadad l:a kl. pansarbåt, det billigaste.

Femte hufrudtiteln.

Hvad beträffar tidpunkten för fyllande af ifrågavarande angelägna
behof, så synes densamma icke kunna utan verklig olägenhet vidare
undanskjutas, särskildt med afseende å den nu pågående anskaffningen
af ny fartygsmateriel.

Följaktligen hemställer jag i underdånighet, det täcktes Eders Kongl.
Maj:t föreslå Riksdagen, att för byggande af ny docka i Carlskrona i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med sistnämnda förslag bevilja ett anslag
af 475,000 kronor och deraf på extra stat för år 1898 anvisa

150,000 kronor.

Minväsendet.

Uti sin underdåniga skrifvelse den 18 september 1896 har marinförvaltningen
erinrat, att i den af förvaltningen under en följd af år
förordade ökningen af ordinarie anslaget till flottans nybyggnad och
underhåll alltid beräknats 100,000 kronor för fasta minförsvaret, men
att, då embete verket nu icke ansett sig böra upprepa sin hemställan
om äskande hos Riksdagen af sådan ökning, framstälde sig behofvet af
ett särskildt anslag för år 1898 å nämnda belopp till fasta minförsvaret.

Hos 1896 års Riksdag begärdes ett extra anslag å 100,000 kronor
till minväsendet; men Riksdagen anvisade för ändamålet allenast 75,000
kronor och anförde såsom grund härför, att 1894 och 1895 årens Riksdagar
för ifrågavarande ändamål anvisat endast sistnämnda belopp och
att icke tillräckliga skäl förelåge att för år 1897 bevilja högre belopp.

Med afseende å den nedsättning af förevarande anslag, som skedde
år 1894, sedan detsamma under flera år utgått med 100,000 kronor, anser
jag mig böra erinra, att jag då förordade ifrågavarande nedsättning
endast med hänsyn till önskvärdheten af att kunna göra någon minskning
i de extra anslagen under femte hufvudtiteln, hvartill väl äfven
skulle kunna läggas att vårt minväsende beträffande de faststälda
minpositionerna då uppnått en tillfredsställande ståndpunkt i förhållande
till den allmänna utvecklingen af minvapnet. Denna utveckling
har dock under den senaste tiden i utlandet delvis slagit in på
nya banor, hvilket jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 13
januari 1896 tillät mig påvisa. Jag framhöll då särskildt vigten af att
anskaffa icke blott vanlig minspärrningsmateriel, handminor, m. in.,
utan äfven kontraminmateriel för användning i våra skärgårdar; och
med afseende härå tillstyrkte jag Eders Kongl. Maj:t att äska det högre
anslagsbeloppet.

Bih. till Riked. Prat. M7. 1 Samt. 1 Afd. 1 Höft. 5

[18.]

Minväsendet.

Femte hniVudtiteln.

Då nu detta behof icke kunde för år 1897 tillgodoses, lärer det vara
så mycket mera af behofvet påkalladt att för år 1898 erhålla ett högre
anslag; och hemställer jag följaktligen, det täcktes Eders Kongl. Maj:t
föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1898 bevilja till minväsendet
ett anslag af 100,000 kronor.

Beklädnad åt värnpligtig^.

[19.] På Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning beviljade sist Bekiädnad

åt lidna års Riksdag till beklädnad af värnpligtige ett extra anslag för invarnpiigtige.
nevaranc|e ^ 92,000 kronor.

Såsom jag i mitt underdåniga anförande till statsrådsprotokollet den
13 januari 1896 framhöll, kunde emellertid det för handen varande behofvet
af beklädnader åt värnpligtige ingalunda fyllas med det sålunda
begärda och beviljade anslaget. Enligt verkstälda beräkningar erfordras
vid mobilisering af flottan tillhopa omkring 5,332 man och om från detta
antal frånräknas 550, hvilka skulle afses för stationernas och varfvens
verkstäder och i nödfall kunde begagna egna kläder, återstå 4,782 man,
af hvilka de flesta, såsom afsedda för sjötjenstgöring, böra beklädas i
enlighet med den af Eders Kongl. Maj:t för beklädnad vid dylik tjenstgöring
faststälda stat och de öfriga enligt beklädnadsstat för värnpligtige
under öfning eller annan tjenstgöring i land.

Enligt hvad marinförvaltningen meddelat i sin underdåniga skrifvelse
den 18 september 1896, finnas för närvarande i förråden till beklädnad
för sjöbeväringen under sjötjenstgöring 1,276 s. k. ställ. Om härtill
läggas de 750 ställ, som beräknats kunna anskaffas för de af sistlidna
års Riksdag anvisade medel, utgöres tillgången af tillsammans 2,026
ställ, hvadan bristen enligt marinförvaltningens beräkning skulle utgöra
2,756 ställ.

Med afseende härå har marinförvaltningen för minskande af denna
brist hemstält om äskande för år 1898 af 105,500]kronor, för hvilket
belopp kunde beklädas ytterligare 750 man värnpligtige samt dessutom
anskaffas tilläggspersedlar för eldare under sjötjenstgöring åt 200 man;
och får jag, då ifrågavarande brist ovilkorligen måste fyllas för att de
vid flottan inskrifne värnpligtige må kunnajjefter inkallelse vid mobilisering
vara klädda lika med stammanskapet, tillstyrka, det täcktes
Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1898 anvisa
till anskaffande af beklädnad åt värnpligtige ett belopp af 105,500
kronor.

Femte hufvudtiteln.

Sjökrigsskolan.

I likhet med hvad de närmast föregående åren egt rum, får jag
hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att till
löneförbättring åt lärarne vid sjökrigsskolan må, utöfver de 1,300 kronor,
som enligt 1888 års Riksdags medgifvande få dertill användas af kadetternas
terminsafgifter, anvisas för år 1898 ett extra anslag af 1,860
kronor med det dervid för löneförbättringens erhållande fästade vilkor,
att den, som vill deraf komma i åtnjutande, icke må, jemte sin lärarebefattning
vid sjökrigsskolan, utöfva lärareverksamhet vid någon privat
undervisningsanstalt för inträde i nämnda skola.

Hvad departementschefen sålunda i afseende på
regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel
äfvensom i öfrigt yttrat och hemstält behagade
Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af statsrådets
öfriga ledamöter, i nåder gilla, med befallning
att utdrag af detta protokoll skulle till finansdepartementet
öfverlemnas för att tjena till ledning vid författandet
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen
angående statsverkets tillstånd och behof.

Ex protocollo:

R. Sundin.

[20.]

Sjökrigs skolan.

Femte hufyudtlteln

Förslag

till

Stat

för Femte hufyudtiteln för år 1898.

	Anvisning i kontant.	Indelning ock dermed jemförlig anvisning på förslag.	Summa.		Summa summarum.
S j öför s varsdep artementet.			Friheter.	Ersättningar.
Departementet och öfverstyrelsen.	Kronor.	ö.	Kronor.	ö.	Kronor.	Ö.	Kronor.	Ö.	Kronor.	Ö.
Departementschefen .......,.......................... Departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli	17.000	—	—	—	—	—	17,000	—
samt kommandoexpeditionen .....................	26,800	—	—	—	—	—	26,800	—
Marinförvaltningen.......................................	38,600	—	—	—	—	—	38,600	—
Sgr	82,400	—	—		—	—	82.400	—	82,400	—
Flottans personal* .; j 1 • ''
Aflöning för flottans corpser och stater .........	1,732,052	—	—	—	—-	—	1,732,052	-
Carlskroua artillericorps, reservationsanslag..... Ålderstillägg, förslagsanslag ......................	293,795 32,000	:		_	_	_	293,795 32,000
Pensionering af reservbefäl, reservationsanslag... Beklädnad åt sjömans- och skeppsgossecorpsema,	10,000	—		_			10,000
reservationsanslag....................................	268,100	-	— ■	-	—	—	268,100	—
Naturaunderhåll, förslagsanslag....................	419,870	—	—	—	—	—	419,870	—
Båtsmansindelningen................................... Ersättning för vakanta rusthållsnummer i Ble-	—				26,400		26,400
kinge län och Södra Möre härad af Kalmar län........................................................	114,000	_	__	_	_	—	114,000	_
Lindring i rustnings- och roteringsbesvären, för-
slagsanslaq.............................................	33,300	—	—	—	—	—	33,300	—
Sgr	2,903,117			_	26,400	_	2,929,517	—	2,929,617	—
Flottans materiel.
Flottans nybyggnad och underhåll, reservations-
anslag.................................................	1,300,000	—	—	—	—	—	1,300,000	—	1,300,000	—
Transport	—		—	—	—	—	—	—	4,311,917	—

Femte hufvudtiteln

	Anvisning i kontant.	Indelning och dermed jemförlig anvisning på förslag.	Summa		Summa summarum.
			Friheter.	Ersättningar.
	Kronor.	ö.	Kronor.	Ö.	Kronor.	Ö.	Kronor.	Ö.	Kronor.	Ö.
Transport	—		—	—	—	—	_	_	4,311,917	_
Diverse anslag.
Flottans öfningar, reservationsanslag ............ Sjöbeväringens vapenöfningar samt beklädnad	720,000	—	—	—	—	—	720,000	—
och ersättning derför, förslagsanslag ......... Undervisningsverken: Sjökrigshögskolan, reservationsanslag 11,100: —	256,500					—	256,500	—

Sjökrigsskolan......................... 31,040: — Skeppsgosseskolan ..................... 8,780: —	50,920 60,000						50,920 60,000
Sjökarteverket, reservationsanslag.................. Ersättning åt officerare och ingeniörer vid flottan	—	—	—	—	—	—

under anställning eller kommendering utrikes	12,000	—	—	—	—	—	12,000	—
Sjukvård ...................................................	39,000	—	—	—	—	—	39,000	—
Diverse behof.............................................	19,175	—	—	—	—	—	19,175	—
Bese- och traktamentspenningar, förslagsanslag Skrifmaterialier och expenser, ved m. m., för-	23,500	—	—	—	—	—	23,500	—
slagsanslag.............................................	47,024	—	—	—	—	—	47,024	—
Extra utgifter.............................................	12,500	—	—	—	—	—	12,500	—
Sgr	1,240,619	—	—	—	—	—	1,240,619	—	1,240,619	—
Summa för sjöförsvaret	5,526,136	—		—	26,400	—	—	—	5,552,536	—
Handeln.
Lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstal-
terna, reservationsanslag...........................	1,400,000	—	405	—	4	—-	1,400,409	—
Undervisningsanstalter för sjöfart ..................	86,150	—	—	—	—	—	86,150	—
Nautisk-ineteorologiska byrån........................ Ålderstillägg för personalen vid undervisnings-	9,000	—	—	—	—	—	9,000	—
anstalterna för sjöfart och föreståndaren för nautisk-moteorologiska byrån, förslagsanslag	13,000						13,000
Summa för handeln	1,508,150		405	—	4	-1	1,508,559	—	1,508,559	—
Summa för femte hufvudtiteln	7,034,286	—	405		26,404	-1	—	—	7,061,095	—

Ilih. till /Ithd. Prut. 18V7. 1 Sami. 1 Afd. 1 Höft. (i

Femte hufvudtiteln

Extra ordinarie anslag. Till lokal för Sjökrigshögskolan ........................................................................	Kronor. 1,800	Ö.
» anskaffning af fartygsmateriel.....................................................................	6,340,000	—
» » » kanoner i reserv för flottans fartyg..........................................	115,000	—
» artilleriammunition för fartygen..................................................................	86,000	—
» bomullskrut för torpeder.............................................................................	5,000	—
» skjutförsök...............................................................................................	10,000	—
» förrådshus för fasta minförsvaret m. m.......................................................	46,245	—
» ny docka i Carlskrona...............................................................................	150,000	—
» minväsendet..............................................................................................	100,000	—
» beklädnad åt värnpligtige...........................................................................	105,500	—
» löneförbättring åt lärarne vid sjökrigsskolan .................................................	1,860	—
Summa	6,961,405

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1897.

Sjette hufvudtiteln.

Protokoll öfver civilärenden, hållet inför Hans Maft
Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 14
januari 1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt och
von Krusenstjerna.

Departementschefen statsrådet von Krusenstjerna anhöll i underdånighet
att få underställa Kongl. Maj:ts nådiga profning frågan om
reglerandet af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel samt
yttrade härvid beträffande anslagstitlarne:

Bih. till Jli/csd. Prof. 1897. 1 Samt. 1 AJd. 1 Iläft.

Sjette liufviidtiteln.

L1-]

Anslag till
näringsstatistiken.

Ordinarie anslag.

Kommerskollegium.

Uti den af Eders Kongl. Maj:t till 1896 års riksdag aflåtna proposition
angående statsverkets tillstånd och. behof gjorde Eders Kongl.
Maj:t framställning om ökning i den för kommerskollegium gällande
stat, i syfte att kollegium måtte varda satt i stånd dels att behörigen
fullgöra den kollegium åliggande skyldighet att afgifva statistiska redogörelser
för vissa näringar, med iakttagande deri af vissa föreslagna
förbättrade anordningar, dels ock att utarbeta jemväl eu särskild
arbetsstatistik.

Vid föredragning inför Eders Kongl. Maj:t den 13 januari 1896
af detta ärende erinrade dåvarande departementschefen till en början,
hurusom kommerskollegium årligen till Eders Kongl. Magt afgåfve berättelser
angående bergshandtering, fabriker och manufakturer, inrikes
handel och sjöfart samt utrikes handel och sjöfart, hvilka redogörelser
offentliggjordes under litt. C, D, E och F i serien »Bidrag till Sveriges
officiela statistik». Efter att derefter hafva angifvit det sätt, hvarpå
intill år 1892 dessa redogörelser i kommerskollegium utarbetats, och
omförmält åtskilliga anmärkningar, som framstälts mot deras affattande,
anförde departementschefen vidare, att den allt mer stadgade
öfvertygelsen om att näringsstatistikens bristfällighet egde sin grund i
det olämpliga sätt, hvarpå kommerskollegii statistiska verksamhet varit
ordnad, vid embetsverkets ombildning 1891 ledt till inrättande af en särskild
afdelning inom detsamma — bestående af en förste aktuarie, en
aktuarie samt amanuenser och tillfälliga biträden — specielt afsedd för
fullgörande på ett mera tillfredsställande sätt än dittills af alla inom
kollegium förefallande göromål af statistisk natur och med kraf på
vetenskaplig underbyggnad samt särskild statistisk utbildning hos dess
tjensteman; och uttalade departementschefen den åsigt, att verkningarne
af den gjorda förändringen uti organisationen af kommerskollegii statistiska
verksamhet redan framträdt ej mindre derutinnan, att de senare
årens närings statistik vunnit i tillförlitlighet genom en sorgfälligare
förutgången granskning af deri meddelade specialuppgifter, än äfven i
det afseendet att andra mer eller mindre afsevärda förbättringar i de
särskilda årsredogörelserna af kollegium vidtagits.

Sjette hufvndtiteln.

Departementschefen redogjorde härefter för åtskilliga förbättringar,
som under de senare åren genomförts med afseende å statistiken öfver
handel och sjöfart.

Beträffande öfriga delar af kommerskollegii statistik meddelade
departementschefen att, sedan f. d. presidenten Waern och öfverdirektören
Sidenbladh genom nådigt bref den 15 maj 1886 erhållit uppdrag att
utarbeta förslag till afhjelpande af bristfälligheter i näringsstatistiken,
så hade i enlighet med detta uppdrag af nämnde komiterade afgifvits
underdåniga förslag rörande bergverksstatistiken den 21 april 1890 och
beträffande fabriksstatistiken den 15 maj 1893, öfver hvilka förslag
kommerskollegium och statistiska tabellkommissionen sedermera afgifva
utlåtanden; och lemnade departementschefen derefter en redogörelse
för några af hufvudpunkterna i dessa förslag och utlåtanden,
till hvilken redogörelse jag tillåter mig hänvisa; och vill jag här
endast erinra, att enligt omförmälda förslag bland annat dels fabriksberättelsen
skulle utvidgas att omfatta betydligt flere grupper af
yrken än förut och dels de af vederbörande verks egare afgifna
primäruppgifterna rörande bergverk och fabriker, hvilka förut i första
hand bearbetats af vederbörande ortsmyndigheter, som till kommerskollegium
allenast insändt af sagda myndigheter upprättade sammandrag,
skulle öfverlemmnas till kommerskollegium, der hela bearbetningen
skulle ega rum.

Sedan departementschefen vidare, med erinran att af den lemnade
redogörelsen framginge, att af de ifrågasatta förändringarne de, som
rörde bergshandteringen, blifvit i hufvudsakliga delar redan genomförda,
uttalat såsom sin åsigt, att fabriksberättelsen med dess nuvarande anordning
icke tillfredsstälde de anspråk, som borde uppställas på en
fullständig och tillförlitlig statistisk redogörelse öfver dithörande förhållanden,
och att komiterades förslag till förbättringar derutinnan kunde
i hufvudsak godkännas, öfvergick departementschefen till redogörelse för
de ökade anslag, som ej mindre för genomförande af dessa förbättringar
än äfven eljest för näringsstatistiken erfordrades, och yttrade departementschefen
i detta hänseende:

»Hvad sålunda föreslagits ej mindre i afseende å fabriksberättelsens
omfattning och innehåll än äfven i fråga om sättet för uppgifternas
bearbetande är emellertid af så genomgripande natur, att det kräfver,
om det skall kunna genomföras, ett väsentligt ökadt arbete af kommerskollegii
statistiska afdelning. Ett sådant ökadt arbete lärer dock
icke kunna af sagda afdelning utföras med dess nuvarande arbetskrafter.»

»Den för kommerskollegium år 1891 faststälda stat upptager såsom

Sjette hufyudtiteln.

ordinarie tjensteman å statistiska afdelningen en förste aktuarie med
lön af 3,000 kronor, som efter fem år kan höjas med 500 kronor och
efter tio år med ytterligare 500 kronor, samt tjenstgöringspenningar
af 1,500 kronor och en aktuarie med lön af 1,800 kronor och enahanda
ålderstillägg som förste aktuarien samt tjenstgöringspenningar af

1,200 kronor. Derjemte är för kollegium i dess helhet anslaget ett
belopp af 17,500 kronor till juridiskt biträde, amanuenser, andra extra
biträden, grufkartekontoret, vikariatsersättningar, renskrifning m. m.
Af sist nämnda anslag beräknades vid afgifvande af propositionen till
Riksdagen angående den nya staten skola för den statistiska afdelningen
utgå dels arfvoden till två amanuenser med 1,200 kronor till
hvardera och dels ytterligare till extra biträden omkring 1,700 kronor
eller således tillhopa omkring 4,100 kronor.»

»På sätt kommerskollegium i flere till Eders Kongl. Maj:t afgifna
framställningar andragit, har emellertid på grund af den alltjemt fortgående
ökningen i kollegii göromål nämnda anslag, 17,500 kronor, ej på
långt när räckt till att bestrida de erforderliga utgifterna. Hvad särskilt
angår amanuenser och extra biträden å den statistiska afdelningen,
hvartill, på sätt nyss nämnts, afsetts 4,100 kronor af nämnda anslag,
hafva utgifterna hvarje år belöpt sig till omkring 6,000 kronor. Till

närmare upplysning angående fördelningen af dessa utgifter torde jag
få meddela följande af kollegium afgifna redogörelse för år 1894. Under
nämnda år har i förevarande afseende åtgått — utöfver vikariatsersättning
under förste aktuariens och aktuariens semester 225 kronor —
dessa belopp:

arfvoden till två amanuenser................................................ kronor 2,400:__

arfvoden till två qvinliga biträden å 50 kronor i månaden
till hvardera........................................................ » 1,200: _

ersättning, beräknad efter visst belopp för timme, till

två manliga biträden................................................... » 2,107: 50

gratifikationer till extra ordinarie tjenstemän............... » 325: —

Summa kronor 6,032: 50»

»Redan då kollegium afgaf yttrande rörande ofvan nämnda förslag
till näringsstatistikens förbättring, framhöll kollegium nödvändigheten
af att, derest samma förslag antoges, arbetskrafterna å den statistiska
afdelningen förstärktes. Sedermera har kollegium uti underdånig skrifvelse
den 19 februari 1895, sedan förste aktuarien å kollegii statistiska
afdelning uti ett till kollegii protokoll afgifvet yttrande lemnat när -

Sjette hufvudtiteln. 5

mare redogörelse för behofvet härutinnan, gjort ytterligare framställning
i ämnet.»

»I berörda redogörelse anförde förste aktuarien, bland annat, att det
kunde med fullkomlig visshet förutses att, i händelse de föreslagna
förändrade anordningarne af fabriksstatistiken, om ock blott så till vida
som desamma blifvit af kollegium förordade, vunne nådig stadfästelse,
arbetsbördan för kollega statistiska afdelning komme att högst afsevärdt
ökas. Dels skulle nemligen fabriksstatistikens omfång väsentligt utvidgas
genom upptagande deri af redogörelse för, bland annat, så omfattande
grupper af industriella anläggningar som qvarnar och sågverk,
dels skulle i berättelsens tabellbilagor i afseende å såväl olika fabriker
och handtverk som hvarje särskild tillverkning tillämpas en gruppindelning,
hvars konseqventa genomförande blefve både mödosamt och
tidsödande, och dels slutligen måste, då ortsmyndigheterna komme att
befrias från skyldigheten att uppgöra sammandrag af de statistiska primäruppgifterna,
hela gransknings- och sammanföringsarbetet förrättas inom
kollegii statistiska afdelning. För utförande på tillfredsställande sätt af
de häraf föranledda, i flere hänseenden maktpåliggande och vidtomfattande
göromålen erfordrades såsom närmaste ledare eu fast anstäld
tjensteman med statistisk utbildning och erfarenhet, hvilken med nödigt
biträde kunde verkställa det egentliga tabellarbetet, medan förste aktuarien
hade att såsom hittills utarbeta texten till berättelsen samt i sista
hand granska korrekturen.»

»Den för närvarande å kollegii statistiska afdelning regelbundet tjenstgörande
personalen utgjordes, utom af förste aktuarien och en aktuarie,
af två amanuenser, två qvinliga biträden med aflöning per månad
samt två manliga biträden, som aflönades per timme och i medeltal
tjenstgjorde hvardera 4V2 timmar dagligen. Förste aktuarien upptoges
förnämligast med utfärdande af anmärknings- och andra embetsskrifvelser,
år 1894 uppgående till ett antal af 872, förande af anteckningar
rörande alla till afdelningen inkommande ärenden, nämnda år utgörande
ett antal af 1,061, utarbetande af texter till de statistiska berättelserna,
korrekturrevision samt beredande af ärenden, hvilka han i egenskap af
föredragande inom kollegium hade att handlägga. Aktuarien, hvilken
det ålåge att närmast handleda arbetena och meddela arbetsanvisningar
åt amanuenser och tillfälliga biträden, vore för öfrigt strängt upptagen
af korrekturläsning, uppsättande af skrivelser, förande af expeditionsoch
föredragningslistor, upprättande af tabellsammandrag m. m. Af
amanuenserna voro den ene sysselsatt uteslutande med bearbetning af
konsulernas och norska departementets för det inre uppgifter till ut -

Sjette hufVndtiteln.

rikes sjöfartsstatistiken, den andre fullt upptagen af granskning och
bearbetning af det för berättelsen om inrikes sjöfart och handel
från åtskilliga myndigheter inkommande materialet. De qvinliga biträdena
sysselsattes med kontrollsummering, motläsning vid korrekturgranskning,
renskrifuing samt utarbetande af den numera i kollega berättelse
öfver utrikes handeln meddelade redogörelsen angående handelsförhållandena
i städerna Stockholm, Göteborg och Malmö m. m. Af
de manliga extra biträdena användes det ena företrädesvis vid bearbetning
af de från generaltullstyrelsen till kollegium årligen öfverlemnade
tabellariska uppgifterna till berättelserna öfver utrikes handel och utrikes
sjöfart, under det att det andra biträdet hade att så godt som
ensamt verkställa granskning och sammanställning i tabeller af samtliga
uppgifter, som rörde fabriksstatistiken. Med utarbetande af bergverksstatistiken
hade, förutom förste aktuarien, i allmänhet ingen af den statistiska
afdelningens stadigvarande personal kunnat sysselsättas, utan
hade det befunnits nödigt att härför under kortare tid anlita särskildt
extra biträde.»

»Då sålunda, enligt hvad af det anförda framginge, förste aktuarien
vid utarbetandet af berättelsen öfver fabriker och manufakturer blott
hade att tillgå ett tillfälligt biträde med 4 V2 timmars daglig arbetstid,
och då möjlighet ej funnes att uti fördelningen af arbetet å kollegii
statistiska afdelning göra någon ändring till fromma för sagda berättelse,
med mindre än att en eller flere af de öfriga årsredogörelserna skulle
deraf blifva lidande, syntes det oundgängligen nödvändigt att i och
med fastställandet af förändrad anordning af fabriksstatistiken tillfälle
bereddes kollegium att å kollegii statistiska afdelning anställa en ny ordinarie
tjensteman, hvilken då lämpligen torde böra likställas med
aktuarien å sagda afdelning och sålunda eg a att årligen uppbära i lön
1,800 kronor och i tjenstgöringspenningar 1,200 kronor samt vara berättigad
till erhållande af tvenne ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor,
efter respektive fem och tio års väl vitsordad tjenstgöring.))

»Förste aktuarien fäster i sin vid kollegii ofvanberörda skrifvelse
af den 19 februari 1895 fogade redogörelse uppmärksamheten jemväl
på ett annat förhållande, som, oafsedt om öfriga ifrågasatta förändringar
i fabriksstatistiken komme till genomförande eller icke, dock under alla
förhållanden påkallade en förökning af amanuensernas antal. I detta
afseende yttrade förste aktuarien hufvudsakligen följande:»

»Värdet och nyttan af statistiska redogörelser betingades, såsom
bekant, utom af deras fullständighet och tillförlitlighet, äfven i väsentlig
mån af den snabbhet, hvarmed de komme allmänheten tillhanda. Detta

Sjette liufvudtitcln.

gälde i all synnerhet beträffande näringsstatistiken, som näppeligen
kunde sägas fylla sin uppgift, med mindre än att den offentliggjordes
så tidigt som möjligt och i hvarje fall ej gerna senare än året närmast
efter redogörelseåret. När, som händelsen vore med vissa delar af
den svenska näringsstatistiken, ett motsatt förhållande egde rum, torde
derför angeläget vara att, såvidt omständigheterna sådant medgåfve,
härutinnan åvägabringa nödig ändring. Då, beträffande berättelsen öfver
fabriker och manufakturer, denna i följd af den ökade kontroll och
noggrannare bearbetning, som uppgifterna underkastats, för år 1891
utkom först den 31 maj 1893 och för år 1892 så sent som den 30 juni
1894, hade alltså deri meddelade data vid offentliggörandet varit omkring
ett och hälft år gamla samt belyst förhållanden, hvilka efter så
lång tid måste anses hafva i många fall förlorat aktuelt intresse. För
såvidt icke den väl behöfliga granskningen af de inkomna uppgifterna
skulle åsidosättas och statistikens tillförlitlighet .dermed äfventyras,
vore det emellertid svårligen möjligt att påskynda utgifvandet af fabriksstatistiken
annorledes än genom ett betydligt forceradt arbete, för hvars
utförande dock nödiga arbetskrafter saknades. Genom att öka arbetsstyrkan
å kollegii statistiska afdelning med en amanuens skulle emellertid
nu anmärkta olägenhet i afseende å sistberörda berättelses försenade
utgifvande tvifvelsutan småningom blifva afhjelpt, hvarjemte erforderligt
biträde vid bergverksstatistikens utarbetande kunde erhållas, så att kollegium
icke vidare behöfde för detta arbete anlita särskildt extra biträde.
Och när framdeles fabriksberättelsens utgifningstid hunne framskjutas
till året näst efter redogörelseåret, skulle denne amanuens under
månaderna januari—mars, innan ännu nya primäruppgifter vore inkomna,
kunna sysselsättas med för de olika berättelserna afsedda tabelluppställningar
och andra förarbeten, egnade att underlätta berättelsernas
offentliggörande inom behörig tid, äfvensom biträda med utredningar
till främjande af statistikens förbättrande i allmänhet. Ifrågavarande
amanuens borde lämpligen, i likhet med de tvenne å kollegii statistiska
afdelning redan anstälde amanuenser, åtnjuta ett årligt arfvode af 1,200
kronor.»

»Slutligen ansåge förste aktuarien sig böra upplysa, att fabriksstatistikens
utarbetande med nuvarande arbetskrafter visat sig kräfva en
tid af cirka 13 månader, hvadan utgifningstiden för denna berättelse
tydligtvis allt mer och mer försenades.»

»På grund af hvad sålunda af första aktuarien anförts hemstälde
kollegium i skrifvelsen den 19 februari 1895 ej mindre att kollegium
måtte erhålla tillstånd att från och med maj månad 1895 anställa ytter -

Sjette hufvudtiteln.

ligare en amanuens å den statistiska afdelningen, än äfven att, derest
kollegii förslag rörande förändrad anordning af fabriksstatistiken vunne
godkännande, en ny aktuarie^ en st å samma afdelning måtte varda inrättad
med enahanda aflönings- och andra förmåner, som vore förenade
med den å kollegii nuvarande stat upptagna aktuarie^’ensten.»

»I anledning af denna framställning, i hvad den afsåg åtgärder för
påskyndande af fabriksberättelsens utgifvande, anvisade Eders Kongl.
Maj:t, efter statskontorets hörande, genom beslut den 24 maj 1895 till
kollegii förfogande för tiden från och med påföljande juni månad till
årets slut ett belopp af högst 100 kronor i månaden att användas till
godtgörelse åt ytterligare en amanuens å den statistiska afdelningen;
och har Eders Kongl. Maj:t derefter uppå ytterligare framställning af
kollegium genom beslut den 20 sistlidne december (1895) jemväl för
innevarande år (1896) anslagit 100 kronor i månaden att för enahanda
ändamål af kollegium användas.»

Af det sålunda anförda ansåg departementschefen framgå, att för
genomförande af de ifrågasatta förbättringarne i fabriksstatistiken och
för ett påskyndande af årsberättelsens utgifvande med nödvändighet
erfordrades förstärkning af arbetskrafterna inom kommerskollegii statistiska
afdelning med en aktuarie och en amanuens, hvarförutom behöfdes
en ytterligare förhöjning, motsvarande det särskilda tillskott,
som under de senare åren utöfver derför i staten afsedda belopp måst
anvisas till arfvoden åt extra biträden.

I sammanhang med dessa anslagsbehof behandlades frågan om de
anslag, som erfordrades för anordnande af en arbetsstatistik, och äskade
Eders Kongl. Maj:t för ifrågavarande begge behof en ökning af den
för kommerskollegium gällande stat med tillhopa 33,200 kronor. Af
denna ökning belöpte på näringsstatistiken följande belopp:

aflöning till en aktuarie med samma löneförmåner som till den nu
i kollegium anstälde aktuarien eller 1,800 kronor i lön, 1,200 kronor
i tjenstgöringspenningar samt två ålderstillägg å 500 kronor efter fem

och tio år................................................................................................ 3,000 kr.

förhöjning af det till 17,500 kronor uppgående anslaget
»till juridiskt biträde, amanuenser, andra extra biträden, grufkartekontoret,
vikariatsersättningar, renskrifning m. m.» med
dels 1,200 kronor, motsvarande arfvodet till en amanuens,
och dels 2,000 kronor, motsvarande skilnaden mellan det belopp
4,100 kronor, som vid kommerskollegii ombildning beräknades
af anslaget belöpa å statistiska afdelningen, och
det belopp af omkring 6,000 kronor, som för denna afdelning
på senare tiden tagits i anspråk, tillhopa ........................ 3,200 kr.

Summa 6,200 kr.

Sjette hufVudtiteln.

Uti skrifvelse den 11 maj 1896 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjette hufvudtitel yttrade Riksdagen rörande denna
fråga:

»Såsom framgår af den redogörelse angående näringsstatistiken, som
till det i ärendet förda statsrådsprotokoll lemnats, har Eders Kongl.
Maj:t- för denna statistiks behof under anslagstiteln kommerskollegium
äskat dels ett anslag å 3,000 kronor till aflöning af en ny tjensteman
i första lönegraden och dels en förhöjning med 3,200 kronor i det å
kollega stat uppförda anslaget ''till juridiskt biträde, amanuenser och
andra extra biträden, grufkartekontoret, vikariatsersättning, renskrifning
m. m.’ Beträffande sistnämnda anslag har föredragande departementschefen
meddelat, hurusom den del deraf, som afsetts till arfvoden åt
amanenser och extra biträden å kommerskollegii statistiska afdelning,
årligen måst öfverskridas med omkring 2,000 kronor, hvarjemte under
senaste tiden befunnits nödigt att, hufvudsakligen för åstadkommande
af en ur flere synpunkter önskvärd tidigare utgifning af berättelsen angående
fabriker och manufakturer, anvisa 100 kronor i månaden eller
sammanlagdt 1,200 kronor för år till arfvode åt ytterligare en amanuens
å samma afdelning. Dessa utöfver det ordinarie anslaget anvisade medel,
tillsammans 3,200 kronor årligen, synas vara för afdelningens verksamhet
oundgängligen behöfliga, äfven om näringsstatistiken framgent skulle
utarbetas efter samma plan, som hittills blifvit följd. Vissa delar af
denna statistik äro emellertid i behof af omfattande förbättringar. Riksdagen
har nemligen funnit det vara till fullo ådagalagdt, att statistiken
öfver fabriker och manufakturer fortfarande är behäftad med afsevärda
brister och att den hvarken i fråga om fullständighet eller tillförlitlighet
motsvarar de fordringar, som derpå böra ställas. Den utvidgning af
fabriksstatistikens innehåll och de förändrade anordningar för vinnande
af mer tillförlitliga uppgifter, som med afseende härå synas önskvärda,
måste uppenbarligen föranleda en väsentlig ökning i göromålen å den
statistiska afdelningen. Då härtill kommer, att jemväl för afhjelpande
af bristfälligheterna i den del af statistiken öfver Sveriges utrikes handel,
som rörer varuutbytet med Norge, ökadt arbete torde komma att påkallas,
har Riksdagen ansett eu ytterligare förstärkning af arbetskrafterna
å nämnda afdelning erforderlig, och synes anslaget för detta ändamål
icke kunna sättas till lägre belopp än 3,000 kronor. Riksdagen,
som sålunda funnit skäl bevilja de medel, som af Eders Kongl. Maj:t
äskats för näringsstatistikens behof, anser emellertid vid det förhållande
att omförmälda anslagskraf i propositionen stälts i sammanhang med
Bih. till iti/csd. Prat. M''J1. ! Hand. 1 Ajd. / Höft. 2

Sjette hufvudtiteln.

frågan om anordnande af en svensk arbetsstatistik, och då undersökningar
på detta senare område möjligen torde kunna gifva uppslag till
en i viss mån förändrad behandling af näringsstatistiken, att de nu föreslagna
ökade anslagen för densamma böra uppföras å extra stat.»

Kiksdagen, som deremot icke godkände den uppgjorda planen för
anordnande af en arbetsstatistik men för särskilda arbetsstatistiska undersökningar
beviljade 10,000 kronor på extra stat, fann alltså i anledning
af Eders Kongl. Maj:ts ofvan omförmälda framställning skäligt att å
extra stat för år 1897 anvisa 16,200 kronor, deraf 6,200 kronor till
utarbetande af näringsstatistik inom kommerskollegium och 10,000 kronor
lör anställande af arbetsstatistiska undersökningar.

Frågan om näringsstatistikens ordnande har sedermera den 13
november 1896 inför Eders Kongl. Maj:t föredragits, dervid Eders Kongl.
Maj:t i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ofvan omförmälda förslag
föreskrifvit, att i afseende å de berättelser om förhållandet med bergshandtering
samt fabriker och manufakturer, hvilka det tillhör kommerskollegium
att årligen till Kongl. Maj:t afgifva och hvilka skola delas i
två afdelningar, nemligen berättelsen om bergshandtering och berättelsen
om fabriker och handtverk, skall iakttagas:

att berättelsen om bergshandtering en skall omfatta alla de verk, som
afse antingen vinnande af malmer, sjö- och myrmalmer deri inbegripna,
och inmutbara mineralier jemte stenkol och eldfasta leror, fältspat och
liknande ämnen, hvilka efter kommerskollegii pröfning kunna anses
lämpligen böra inräknas bland bergverksprodukter; eller framställning af
metaller, dock att af jernverkens tillverkningar i berättelsen blott redovisas
tackjern och direkt från masugn framstäldt gjutgods; eller ock
tillverkning af smältstycken, råskenor och göt med flere mellanprodukter
jemte skrotadt gjutgods af smidbart jern och stål, samt stångjern
och stål i stänger, äfvensom andra dylika tillverkningar, hvilka
direkt framställas af tillförene ej välda ämnen;

att berättelsen om fabriker och handtverk skall omfatta dels alla fabriker
och dermed jemförliga industriella verk och inrättningar, såsom
gjuterier och mekaniska verkstäder, jern- och stål- eller andra metallmanufakturverk,
stenhuggeri och stenbrott, kalk-, krit-, tegel- och
glasbruk, gasverk, elektricitetsverk, krutbruk, sågverk, skepps- och båtbyggerier,
qvarnar, bryggerier, bränvinsbrännerier, sockerbruk, spinnerier,
väfverier, färgerier, garfveri1, pappersbruk, boktryckerier och
stentryckerier, allt så vidt rörelsen drifves i så stor omfattning eller under
sådana förhållanden i öfrigt, att den skäligen må anses såsom fabriksrörelse,
dels ock alla handtverk, så vidt de ej drifvas allenast för husbehof;

Sjette hnfvndtiteln.

att berättelsen om bergshandtering en skall meddela, förutom hvad i
öfrigt kan synas kommerskollegium anmärkningsvärdt, uppgifter rörande:
fyndigheters förvärfvande och försvar; qvantiteten brutet berg
och malm eller mineral tillsammans; qvantiteten och värdet af hvarje
särskild bergverksprodukt.; de vigtigaste slagen af använda ugnar och
härdar; använd drifkraft; för bevillning uppskattad inkomst af bergverksdriften;
antal arbetare, (arbetsförmän deri inräknade) med fördelning
efter kön och åldersklasser; samt i arbetet timade olycksfall, som medfört
döden eller oförmåga till arbete under minst fjorton dagar;

att berättelsen om fabriker och handtverk skall meddela, förutom
hvad i öfrigt kan synas kommerskollegium anmärkningsvärdt, uppgifter
rörande:

a) i hvad berättelsen afser fabriker och dermed jemförliga inrättningar:
qvantiteten och värdet af hvarje särskild tillverkning; de vigtigaste
slagen af använda maskiner eller apparater; använd drifkraft;
för bevillning uppskattad inkomst af fabriksdriften; antal arbetare (arbetsförmän
deri inräknade) med fördelning efter kön och åldersklasser;
samt i arbetet timade olycksfall, som medfört döden eller oförmåga
till arbete under minst fjorton dagar; och

b) i hvad berättelsen afser handtverk: antal handtverkare och deras
arbetare, skilda till kön och för särskilda slag af handtverk; samt för
bevillning uppskattad inkomst af handtverksdriften;

att prim är uppgifter till förenämnda tvenne berättelser med undantag
af dem, som afse bränvinsbrännerier och fabriker för tillverkning
af hvitbetssocker, rörande hvilka särskild! är stadgadt, skola meddelas
å tryckta blanketter, hvilka skola af kommerskollegium öfversändas, i
afseende å uppgifter rörande bergverk äfvensom fabriker, som drifvas
i samband med bergverk, till bergmästarne och, i afseende å uppgifter
angående öfriga fabriker samt handtverk, i Stockholm till öfverståthållareembetet,
i annan stad till magistraten eller, der magistrat ej finnes,
den stadsstyrelse, som i stället tillsatt är, samt å landet till kronofogden;
med åliggande för nämnda myndigheter att med ledning af mantalslängden
eller i öfrigt kända förhållanden verkställa utdelning till vederbörande
verks egare af blanketterna angående bergverk och fabriker
samt dervid noga tillse, att blanketter tillställas hvarje verks egare;

att egare af bergverk eller fabrik skall senast inom den 1 mars
hvarje år återställa honom tillstäld blankett, vederbörligen ifyld beträffande
förhållandena under näst föregående år, till den myndighet, från
hvilken han densamma mottagit;

att, sedan ofvan nämnda myndigheter sålunda mottagit de ifylda

Sjette hufvudtiteln.

blanketterna samt äfven, der så kan behöfvas, infordrat felande uppgifter,
dessa myndigheter hafva att, för vinnande af omedelbar rättelse
af ögonskenliga fel och ofullständigheter i de inkomna uppgifterna,
granska desamma, hvarefter uppgifterna skola insändas till kommerskollegium
inom den 1 april hvarje år; samt

att uppgifterna angående handtverk skola af öfverståthållareembetet,
magistrat eller i dess ställe tillsatt stadsstyrelse och kronofogde
med ledning af mantals- och taxeringslängder införas å de från kommerskollegium
erhållna blanketterna samt insändas till kommerskollegium
inom den 1 april näst efter det år uppgifterna afse;

skolande dessa föreskrifter iakttagas i afseende på berättelserna
om bergshandteringen samt om fabriker och handtverk för år 1896
samt intill dess annorlunda kan varda förordnadt.

I sammanhang härmed har Eders Kongl. Maj:t berörda den 13 november
1896 dels genom särskild kungörelse stadgat skyldighet för en
hvar, som såsom näring idkar bergverks- äfvensom fabriks- eller dermed
jemförlig rörelse, att angående näringens utöfning afgifva statistiska
uppgifter, dels ock bemyndigat kommerskollegium att lyfta det å extra
stat för 1897 till utarbetande af näringsstatistik anvisade belopp af

6,200 kronor och deraf använda 3,000 kronor till aflönande af en för
sagda år antagen aktuarie å den statistiska afdelningen och återstoden
till ersättning under samma år åt öfriga extra biträden å nämnda afdelning.

Såsom framgår af Riksdagens skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t i
anledning af Eders Kongl. Maj:ts till sistlidna års Riksdag i förevarande
ämne gjorda framställning, har Riksdagen till fullo erkänt behofvet
af de för näringsstatistiken äskade anslag, men uppfört dessa anslag
å extra stat för 1897 af det skäl att berörda anslagskraf i Eders
Kongl. Maj:ts proposition stälts i sammanhang med frågan om anordnande
af en svensk arbetsstatistik samt att undersökningarne på detta
senare område möjligen kunde gifva uppslag till en i viss mån förändrad
behandling åt näringsstatistiken. Vid afgörandet af frågan om
ordnande af näringsstatistiken har jemväl tagits i öfvervägande, huruvida
de arbetsstatistiska undersökningar, som komma att i följd af
Riksdagens beslut innevarande år verkställas, kunde föranleda någon
ändring i den allmänna näringsstatistikens behandling, men har någon
sådan ändring icke funnits af berörda omständighet påkallad. Då de förändrade
bestämmelser rörande näringsstatistiken, hvilka i Eders Kongl.
Maj:ts proposition till sistlidna års Riksdag stäldes i utsigt och hvilka,

Sjette hnfvudttteln.

på sätt ofvan omförmälts, komma att föranleda väsentligt ökadt. arbete
inom kommerskollegii statistiska afdelning, numera blifvit af Eders
Kongl. Maj:t meddelade och de öfriga behof, för hvilka ökning i det
för näringsstatistiken afsedda anslag för 1897 beviljats, fortfarande förefinnas
och äro af stadigvarande art, torde giltig anledning förekomma,
att det af Riksdagen till förevarande ändamål på extra stat för samma
år beviljade anslag varder uppfördt å ordinarie stat.

På grund af hvad jag sålunda anfört tillstyrker jag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva

dels att i den för kommerskollegium faststälda stat uppföres aflöning
för ytterligare en aktuarie å den statistiska afdelningen med lön
1,800 kronor, som efter 5 år kan höjas med 500 kronor och efter 10
år med ytterligare 500 kronor, samt tjenstgöringspenningar 1,200 kronor,
och dels att det i staten för kommerskollegium upptagna anslag å

17,500 kronor till »juridiskt biträde, amanuenser och andra extra biträden,
grufkartekontoret, vikariatsersättningar, renskrifning m. m.» förhöjes
med 3,200 kronor eller till 20,700 kronor;

kommande, i händelse af bifall härtill, anslagstiteln »kommerskollegium»
att höjas med 6,200 kronor eller sålunda från dess nuvarande i
riksstaten uppförda belopp 64,600 kronor till 70,800 kronor.

Landsstaterna i länen.

Enligt hvad statskontoret i sin berättelse om statsverkets inkomster
in. m. meddelat, komma till följd af tjenstinnehafvares afgång samt
enligt särskilda nådiga beslut följande landsstatsboställen med i stat
beräknad afkastning af sammanlagdt 3,635 kronor att, efter tilländagångna
tjenste- och fardagsår, till statsverket indragas, nemligen

kronofogdebostället i Mellersta Roslags fögderi af Stockholms län
Eneby n:is 1 och 2, 1 mantal;

. iänsmansbostället i Seminghundra härads länsmansdistrikt af Stockholms
län Bergby n:o 2, 1 mantal;

häradsskrifvarebostället i Finspånga läns samt Bråbo och Memmings
härads fögderi af Östergötlands län Entita n:o 1, '' 2 mantal;

Iänsmansbostället i Asarums distrikt af Blekinge län Hultet n:o 1,
:,/s mantal;

Iänsmansbostället i Inlands nordre härads distrikt af Göteborgs
och Bohus län Skålldal, a« mantal; och

[2-]

Höjning i
anslaget till
följd af indragning

af landsstatsboställen.

[3.]

Höjning af
reservationsanslaget
till
vägundersökningar.

Sjette hufvudtiteln.

häradsskrifvarebostället i Jemtlands läns norra fögderi Söre n:o 1,
3 mantal.

Af en statskontorets berörda skrifvelse bilagd uppgift inbemtas
tillika, att den i stat beräknade afkastningen af länsmansbostället i
Färentuna bärads länsmansdistrikt af Stockholms län Väsby n:o 3,
% mantal, kommer att enligt beslut förhöjas med 20 kronor.

Nu anmärkta förhållanden påkalla en förhöjning af anslaget till
landsstaterna i länen med 8,615 kronor; och jag hemställer alltså, att
Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen,

att anslaget till landsstaterna i länen må, med anledning af förstnämnda
sex boställens indragning och förändrad beräkning af sistnämnda
boställes afkastning, böjas med 3,615 kronor;

kommande, i händelse af bifall härtill, anslaget till »landsstaterna i
länen (deraf 110,000 kronor reservationsanslag)» att höjas från 2,681,383
kronor till 2,684,998 kronor. .

Väg- och vattenbyggnadsstaten.

Efter det till undersökningar och expenser för allmänna arbeten
under flera år af Riksdagen anvisats anslag på extra stat, blef, i sammanhang
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppförande å ordinarie stat,
vid 1882 års riksdag för omförmälda ändamål under anslagstiteln »väg och
vattenbyggnadsstaten» beviljadt ett årligt reservationsanslag till belopp
af 40,000 kronor. I enlighet med Eders Kongl. Maj:ts framställning
böjde Riksdagen detta belopp från och med år 1886 till 50,000 kronor
och, sedan Eders Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att från och med
år 1887 ytterligare höja detsamma till 60,000 kronor, blef denna framställning
på det sätt bifallen, att under ofvan nämnda anslagstitel uppfördes
två reservationsanslag till sammanlagdt belopp af 60,000 kronor
att användas, 30,000 kronor till expenser för allmänna arbeten och

30,000 kronor till vägundersökningar, som af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
föranstaltades, dock så att reservationer å det förra
anslaget jemväl finge användas till vägundersökningar, när sådant, funnes
behöfligt.

_ Enligt hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen år 1890 i underdånighet
anmälde, hade oaktadt den förhöjning, som sålunda egt rum,
de för vägundersökningar afsedda medlen icke kunnat tillfredsställa
behofvet, och i enlighet med styrelsens hemställan föreslog Eders Kongl.

Sjette hufvudtiteln.

Maj:t derföre 1891 års Riksdag att höja ifrågavarande anslag från

30,000 kronor till 40,000 kronor; men uti sin skrifvelse angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel erinrade
Riksdagen derom, att Riksdagen för år 1892 till bidrag för anläggning
af nya samt förbättring eller omläggning af backiga eller eljest mindre
goda vägar anvisat ett belopp af 800,000 kronor, samt att Riksdagen
såsom skäl för böjandet af vägbyggnadsanslaget, som åren 1888—1891
bestämts till 600,000 kronor, anfört att, ehuru detta anslag under de
senare åren icke obetydligt ökats, detsamma likväl icke varit tillräckligt
att minska den förefintliga balansen af beräknadt kostnadsbelopp för
inneliggande förslag till vägarbeten, för bvilka anslag sökts, men till
hvilkas understödjande fonden ej lemnat tillgång, utan att tvärtom
nämnda balans år från år vuxit, och förklarade Riksdagen, att det vid
sådant förhållande både ansetts betänkligt att, på sätt Eders Kongl.
Maj:t föreslagit, då äfven böja anslaget till vägundersökningar, hvarigenom
det med förstnämnda förböjning af Riksdagen afsedda ändamålet
att nedbringa omförmälda balans skulle i viss mån motarbetas,
hvarför Riksdagen fann sig icke böra biträda Eders Kongl. Maj:ts förslag.

Uti underdånig skrifvelse den 22 november 1893 anmälde vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen ånyo behofvet af ökadt anslag för vägundersökningar
samt bemstälde, att bos Riksdagen måtte för detta
ändamål äskas ett belopp af 40,000 kronor, dervid styrelsen med afseende
å Riksdagens nyss anförda beslut anförde, att otillräcklig tillgång
å statsanslag hade visat sig icke kunna minska fordringarna å
nya eller förbättrade kommunikationsleder inom landets skilda delar;
att anspråken på statsbidrag för utförande af vägundersökningar ej

heller af brist på statsmedel förminskats; samt att dessutom icke alla
planer för vägföretag komme till utförande eller anmäldes till erhållande
af statsanslag, enär det understundom inträffade och för en vägfrågas
lösning måste inträffa, dels att det genom verkstäld undersökning

ådagalades, att andra riktningar kunde blifva fördelaktigare eller att
arbetet skulle medföra högre kostnader än som vore förenligt med

vederbörande vägintressenters beredvillighet att deruti deltaga, dels att
andra förhållanden deraf uppdagades, hvilka föranledde vederbörande
att söka bringa en annan plan till utförande. Jemlikt beslut den 30
december 1893, fann Eders Kongl. Maj:t denna styrelsens framställning
icke till någon åtgärd föranleda.

Nu har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uti skrifvelse den 31
oktober 1896 ånyo anmält behofvet af ökad tillgång för understöd jande

af vägundersökningar. Till stöd härför har styrelsen meddelat

16 Sjette hufvudtiteln.

följande uppgift å de belopp, som af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
under senaste tio år begärts för vägundersökningar:

år 1887................................... kronor 49,933,

» 1888................................... » 39,000,

» 1889................................. 3> 30,000,

» 1890 .................................. » 42,300,

» 1891................................... 3> 50,300,

33 1892.................................... 3) 32,200,

3) 1893................................. » 45,500,

» 1894.................................... 33 38,800,

33 1895 ................................ 3) 36,100,

33 1896................................... 33 43,000,

eller i medeltal omkring 40,700 kronor för år.

Under samma period hade af besparingar å anslaget till expenser
för allmänna arbeten anvisats till vägundersökningar tillsammans 9,816
kronor 54 öre; men då deraf en summa af 8,436 kronor 35 öre funnits
tillgänglig under de tre förstnämnda åren, hade under de sista sju åren
ett sammanlagdt belopp af endast 1,380 kronor 19 öre kunnat för ändamålet
användas, hvilket utvisade att någon tillgång från dessa besparingar
till ens nämnvärdt årligt belopp ej vidare vore att påräkna.

På grund af hvad sålunda anförts har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att
öka det för vägundersökningar afsedda anslaget till ett belopp af 40,000
kronor.

Då af ofvan åberopade uppgift framgår, att anspråken på vågundersökningsmedel
under de sista tio åren endast ett år kunnat med
det derför anvisade anslaget tillgodoses, men i öfrigt hvarje år mer
eller mindre öfverstigit beloppet af detta anslag, och någon anledning
icke finnes antaga, att anspråken på delaktighet af sådana medel för
framtiden komma att minskas, synes ett verkligt behof nu kräfva en
höjning uti ifrågavarande anslag, hvilken höjning dock ännu torde
kunna begränsas till 5,000 kronor.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,

att reservationsanslaget till vägundersökningar må från och med
år 1898 höjas från 30,000 kronor till 35,000 kronor eller med 5,000
kronor;

Sjette hufvudtiteln.

kommande, i händelse af bifall härtill, anslagstiteln »väg- och vattenbyggnadsstaten»
med följande ändrade lydelse: »väg- och vattenbyggnadsstaten
(deraf två särskilda reservationsanslag, ett å 30,000 kronor
till expenser för allmänna arbeten och ett å 35,000 kronor till vägundersökningar)»
att höjas från 135,700 kronor till 140,700 kronor.

Gästgifvares friheter.

Statskontoret har anmält att, efter åtskilliga skjutsanstalters indragning,
af den under förevarande rubrik upptagna »anvisning i kontant»
10,847 kronor till dessa anstalter förut anordnade understödsbelopp med
tillhopa 179 kronor 78 öre upphört att utgå, hvarjemte statskontoret
erinrat, att å förenämnda anvisning blifvit vid skilda tillfällen för vinnande
af jemn! krontal uppförda tillhopa 2 kronor 33 öre.

På grund häraf och med iakttagande af grundsatsen om anslags
bestämmande till jemnt tal af kronor hemställer jag, att Eders Kongl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen,

att den under rubriken gästgifvares friheter förekommande anvisning
i kontant 10,847 kronor måtte minskas med 182 kronor och sålunda
bestämmas till 10,665 kronor;

kommande vid bifall härtill anslaget till »gästgifvares friheter» i
riksstaten att uppföras sålunda:

Anvisning i kontant .......... 10,665 kronor

Friheter.................................... 6,635 »

Ersättningar ................. 1,664 »

Summa 18,964 kronor.

Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmanna näringar.

1 anledning af Eders Kongl. Majds derom gjorda framställning beviljade
1894 års Riksdag under åttonde hufvudtiteln ett årligt anslag af

4,000 kronor till landtbruksakademien för beredande af annan lämplig
lokal för uppställning och förevisning af akademiens samlingar, under
förutsättning att för tekniska skolans i Stockholm behof finge användas
den lokal i nämnda skolas hus, som akademien då innehade.

Uti den af statskontoret afgifna berättelsen om statsverkets inkomster
har statskontoret, då öfriga till landtbruksakademien å ordinarie

BIL till lliksd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 AJd. 1 Haft. 3

[4-]

Minskning i
anslaget till
följd af skjutsanstalters

indragning.

. [5-]

Öfverflyttning
från 8:de
hufvudtiteln
af anslag till
landtbruksakademien.

[6.]

Höjning af
anslaget till
nötboskapspremiering.

18 Sjette hufvudtltelii.

stat utgående anslag-, såsom för aflöning åt sekreteraren, till akademiens
experimentalfält m. in., vore uppförda under sjette hufvudtitelns anslagsrubrik
»befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar»,
hemstält, att jemväl ofvan omförmälda anslag å 4,000 kronor måtte
uppföras under denna anslagsrubrik och således från åttonde liufvudtiteln
uteslutas.

Med anledning häraf hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen

att under ifrågavarande anslagstitel uppföra ett belopp af 4,000
kronor att till landtbruksakademien årligen utgå för beredande af lämplig
lokal för uppställning och förevisning af akademiens samlingar, under
förutsättning att för tekniska skolans i Stockholm behof får användas
den lokal i nämnda skolas hus, som akademien förut innehaft.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning anvisade
Riksdagen år 1891 under ifrågavarande anslagstitel till understödjande
utaf premiering af nötboskap med belopp, som för hvarje hushållningssällskaps
område icke finge öfverstiga hvad hushållningssällskapet eller
landstinget, hvart för sig eller i förening, för ändamålet tillsköte, ett
anslag af 50,000 kronor; och har Eders Kongl. Maj:t derefter den
13 november 1891 faststält nådigt reglemente för den med statsmedel
understödda nötboskapspremieringen inom riket.

Med föranledande af en utaf Kristianstads läns hushållningssällskap
till landtbruksstyrelsen gjord framställning och i öfverensstämmelse
jemväl med den åsigt, som uttalats vid ett inför chefen för landtbruksstyrelsen
den 16 och 17 mars 1896 hållet sammanträde med ordförandena
i de nämnder, hvilka fått sig anförtrodt verkställandet af
ifrågavarande premieringar, har landtbruksstyrelsen i underdånig skrifvelse
den 30 oktober 1896 gjort framställning om ökning af ifrågavarande
anslag; och har landtbruksstyrelsen i sådant afseende andragit:

På sätt som inhemtades af de förhandlingar, hvilka föreginge
beviljandet af förevarande anslag, beräknades beloppet af de för en
fullt effektiv premiering för vårt land erforderliga medel efter den
grand, att, dertill behöfdes ett anslag af 50 kronor för hvarje fullt
tal af 1,000 djur af landets kreatursstock af tjurar, kor och ungnöt,
och då antalet af dylika djur inom landet enligt de af statistiska
centralbyrån då senast offentliggjorda uppgifter utgjorde 2,087,234, beräknades
premieringen årligen komma att kosta 104,350 kronor eller i
rundt tal 100,000 kronor, hvaraf staten borde anslå hälften och inom
orterna tillskjutas andra hälften. Visserligen hade icke landets kreaturs -

Sjette hufvudtiteln.

stock sedan den tiden tillväxt i sådan grad, att endast på den grunden
en höjning af statsanslaget kunde anses påkallad, men det hade visat
sig, att kostnaderna för premieringen, som numera vore utsträckt till
hela landet, stält sig högre, än hvad anledning från början förefunnits
att antaga, hvilket berott dels derpå, att deltagandet i premieringarne
blifvit allt lifligare, dels ock af det förhållandet att inom de norrländska
länen, der afstånden mellan premieringsställena vore synnerligen stora,
resekostnaderna kommit att ställa sig mycket höga och premieringarna
inom dessa trakter alltså medtagit större del af anslaget, än som
beräknats.

Huru deltagandet i premieringarne ökats framginge af följande tabell:

1892. 1893. 1894. 1895.

Antalet uppvisade djur........................... 24,489 28,905 32,132 34,719

» premierade » ........................... 14,488 16,469 19,155 21,072.

Då kostnaderna för premieringen sålunda stegrats, men statsanslaget
utgått med oförändrad! belopp, både hushållningssällskapens utgifter
för premieringarne betydligt stigit, så att dessa kostnader, hvilka år
1892 utgjort 67,340 kronor 71 öre, ökats år 1893 till 82,189 kronor
21 öre, år 1894 till 104,276 kronor 47 öre och år 1895 till 113,633
kronor 28 öre. Denna stegring hade egt rum, oaktadt besparingar i
vissa utgiftsposter blifvit gjorda, hvilka besparingar icke alltid ländt
premieringarne till båtnad. Så hade inom fyra län priserna blitvit nedsatta
med icke obetydliga belopp. Vidare hade de belopp, hvarmed
betäckningsfrisedlar inlösts och betäckningspris utgått, inom fem län
måst sänkas. I två län hade till följd af bristande medel premieringarne,
hvilka förut årligen försiggått inom hela länet, måst inskränkas
till hälften af området, omvexlande för hvarje år. Slutligen hade de
behållningar, hvilka vissa hushållningssällskap haft å de af dem för
ändamålet anslagna medel, minskats eller helt och hållet åtgått, och
inom vissa hushållningssällskap hade ett påföljande års anslag måst
förskottsvis anlitas för ett föregående års premieringar.

För ett framgångsrikt handhafvande af premieringarne vore det
nödvändigt, att de medel, som för ändamålet funnes att tillgå, vore
tillräckliga för bekostande af erforderliga priser och framför allt till
inlösen af frisedlarne med icke allt för små belopp, så att icke intresset
hos allmänheten att deltaga i premieringen minskades. Särskild! under
den första tiden af premieringarnes tillvaro och innan den mindre jordbrukaren
hunnit fullt sätta sig in i fördelarne af en förbättrad kreaturs -

Sjette hufvudtiteln.

afvel, vore det synnerligen vigtigt, att medel till desamma funnes i
icke allt för sparsamt mått att tillgå för ofvan nämnda båda ändamål,
enär i annat fall med fullt skäl kunde befaras, att den för hela vårt
land så vigtiga nötboskapspremieringen icke erhölle den kraftiga utveckling,
som vore i stånd att för landtbruksnäringen medföra en
verkligt stor nytta.

Hvad beloppet af den ifrågasatta ökningen i statsanslaget anginge,
kunde visserligen icke med fullt exakta siffror någon beräkning i detta
hänseende ske, men med ledning af de förut meddelade uppgifterna i
fråga om ökningen af antalet årligen premierade djur samt stegringen
af hushållningssällskapens omkostnader för ändamålet, ansåge landtbruksstyrelsen,
att ifrågavarande anslag borde höjas med ett belopp
icke understigande 25,000 kronor.

På grund af hvad sålunda anförts hemstälde landtbruk sstyrelsen,
att Eders Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen göra framställning om höjning
af ifrågavarande anslag från 50,000 till 75,000 kronor.

Till följd af nådig remiss har statskontoret den 25 november 1896
inkommit med utlåtande i ämnet och deruti, med upplysning att behållningen
å det från och med 1897 till 111,500 kronor bestämda anslaget
för befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar,
från hvilket de till nötboskapspremieringen anvisade medlen hittills
utgått, vid 1895 års slut utgjort allenast 3,663 kronor 16 öre, hemstält
att, derest Eders Kongl. Maj:t i anledning af förevarande framställning
skulle finna en ökning af det nu för nötboskapspremieringen
utgående statsunderstödet vara af omständigheterna påkallad, nådig
propositon om förhöjning med motsvarande belopp i förenämnda anslag
måtte till Riksdagen aflåtas.

På sätt landtbruksstyrelsen i sin framställning erinrat, afsågs vid
beviljandet af ifrågavarande anslag, att dermed skulle gäldas hälften af
de för premieringen uppkommande kostnaderna, under det den återstående
hälften skulle tillskjutas inom orterna. Af de utaf landtbruksstyrelsen
meddelade uppgifter framgår emellertid, att kostnaderna för
premieringen stigit så, att hushållningssällskapens utgifter för densamma,
hvilka redan år 1892 öfverstigit statsbidraget, år 1895 uppgått till
mera än dubbelt mot samma bidrag. Då det sålunda visat sig, att
ifrågavarande bidrag icke förslår för det dermed afsedda ändamål, samt
med åberopande i öfrig! af de skäl landtbruksstyrelsen anfört, anser
jag fullt fog förefinnas att nu göra framställning till Riksdagen om

Sjette hufriidtiteln. 21

förhöjning af ifrågavarande anslag med det af landtbruksstyrelsen föreslagna
belopp.

Jag tillstyrker alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att

från och med 1898 öka det under förevarande anslagstitel
anvisade belopp, 50,000 kronor, till understödjande utaf premiering
af nötboskap med 25,000 kronor eller till 75,000 kronor under enahanda
vilkor för understöds åtnjutande, som gälla i afseende å de för
ifrågavarande ändamål nu anslagna statsmedel;

kommande, i händelse af bifall till de under nästföregående och
denna punkt gjorda framställningar, anslaget till »befrämjande i allmänhet
af jordbruk och landtmannauäringar» att ökas med 29,000 kronor
eller från 111,500 kronor till 140,500 kronor.

Fiskerinäringens understöd.

Uppå derom af Eders Kongl. Maj:t gjord - framställning blef det
under denna anslagstitel uppförda anslag år 1889 af Riksdagen liöjdt
från 17,600 kronor till 42,000 kronor, med hvilket belopp anslaget till
och med nästlidna år utgått.

Uti underdånig skrifvelse den 11 maj 1896 angående regleringen
af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel anmälde emellertid
Riksdagen, att Riksdagen bestämt anslaget till fiskerinäringens understöd
till 35,000 kronor. Den sålunda vidtagna nedsättningen af anslaget
hade af statsutskottet vid nämnda års riksdag föreslagits; och hade
utskottet till stöd derför åberopat, hurusom utskottet inhemtat, att af
detta anslag, efter det detsamma år 1889 blifvit, på sätt nyss nämnts,
höjdt, utgått allenast följande belopp, nemligen:

år 1890 ............................ 27,939: 70

» 1891 .............................. 27,529: 28

» 1892 ............................. 23,224: 05

» 1893 .............................. 24,653: 75 och

» 1894 ............................. 24,424: 10,

samt att utskottet vid sådant förhållande funnit anslaget vara bestämdt
till högre belopp, än behofvet syntes kräfva.

BehofVet deraf att den för landet så vigtiga fiskerinäringen genom

Sjette liiifvndtiteln.

anslag af statsmedel understödjes och befrämjas har till fullo erkänts
af såväl Eders Eongl. Maj:t som Riksdagen. Nödvändigheten af att de
för ifrågavarande ändamål till Eders Kongl. Maj ds förfogande stälda
medel icke äro för knappt tillmätta har icke heller förnekats, och de
skäl, hvilka föranledt anslagets nedsättande, synas hafva varit uteslutande
de af statsutskottet åberopade förhållandena under åren 1890
—1894. Under sådana omständigheter och då det emellertid numera
visat sig, att ett anslag af 35,000 kronor är för ändamålet otillräckligt,
anser jag mig utan tvekan böra redan nu väcka fråga om att anslaget
ånyo höjes.

Af anslaget till fiskerinäringens understöd disponerades under år
1896 för aflöningar och reseersättningar åt fiskeriassistenterna äfvensom
till andra utgifter af stadigvarande art 8,400 kronor jemte ett
ersättningsbelopp af omkring 100 kronor, eller således tillhopa omkring
8,500 kronor. Utaf återstående 33,500 kronor hafva icke mindre än 15,350
kronor åtgått såsom bidrag till hushållningssällskap m. fl. för åtgärder till
befrämjande af fisket inom skilda delar af landet och hufvudsakligen för
aflönande af fiskeritillsyningsmän. Vidare hafva anvisats till uppehållande
af fiskodlingsanstalten vid Finspong 1,500 kronor, till anordnande af
hydrografiska undersökningar 4,000 kronor, till anställande af en fiskeristipendiat
äfvensom till bekostande af dennes resor 1,750 kronor, till
anordnande af rapporter rörande sillfisket vid Göteborgs och Bohus läns
kust samt för utbyte af rapporter med Norge rörande sillfisket 4,500
kronor, såsom bidrag till utgifvande af »Svensk Fiskeritidskrift» 1,100
kronor samt till reseunderstöd åt fiskeriinspektören R. Lundberg och
fiskeritillsyningsmannen A. H. Malm för besökande hufvudsakligen af
den under sommaren 1896 i Berlin anordnade fiskeriutställning tillhopa
950 kronor äfvensom åt fiskeritillsyningsmannen J. Rydström för anställande
af vissa praktiska fiskeförsök i Östersjön 250 kronor. Slutligen
har Eders Kongl. Maj:t den 6 november 1896 förklarat, att telefonledningarne
Kårehogen—Gullholmen, Kårehogen—Helleviksstrand—
Käringön, Varekil—Mollösund och Stockevik—Klädesholmen inom Göteborgs
och Bohus län skulle genom telegrafstyrelsens försorg ombyggas
till dubbeltrådiga för en beräknad kostnad af 12,170 kronor, af hvilket
belopp 3,000 kronor skulle utgå af det för samma år och 3,085 kronor af
det för innevarande år af Riksdagen till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
stälda anslag till fiskerinäringens befrämjande samt återstoden af telegrafverkets
telefonmedel. Sammanlagdt har sålunda under år 1896 af
nu ifrågavarande anslag disponerats omkring 40,900 kronor.

Någon afsevärd minskning utaf utgifterna å anslaget länder inne -

Sjette hufvudtiteln.

varande år synes mig icke vara att förvänta. Genom den af nästlidna
års Riksdag medgifna höjning af anslaget till fiskeriassistenternas resor
har beloppet af de ständiga anvisningarna ökats med 1,000 kronor
eller till 9,500 kronor. Anspråken från landsting och hushållningssällskap
på bidrag från anslaget måste beräknas blifva åtminstone lika
stora som under år 1896 och således föranleda en utgift af minst 15,350
kronor. Vidare tillåter jag mig erinra, hurusom Eders Kongl. Maj:t
redan nu af ifrågavarande anslag för detta år anvisat, förutom bidrag
till aflönande af fiskeritillsyningsmän m. in. inom några län, dels, på
sätt nyss nämnts, till utförande af ombyggnad af telefonledningar inom
Göteborgs och Bohus län 3,085 kronor, dels till anställande jemväl
under innevarande år af en fiskeristipendiat äfvensom till bekostande af
dennes resor 1,750 kronor, dels ock till uppehållande af fiskodlingsanstalten
vid Finspong 1,500 kronor.

Under förutsättning derjemte att, såsom sannolikt synes, äfven
under nästkommande sillfiske-period eller vintern 1897—1898 rapporter
rörande sillfisket vid Göteborgs och Bohus läns kust finnas böra anordnas,
samt härtill behöfver anvisas samma belopp, som för sillfiskeperioden
1896—1897, eller 4,500 kronor, skulle redan för tillgodoseende
af de utaf mig nu angifna behof åtgå mera än 35,000 kronor.

Att emellertid de utgifter, hvilka böra med ifrågavarande anslag
under detta år gäldas, icke komma att inskränka sig till här uppräknade
belopp är uppenbart. Sålunda lärer »Svensk Fiskeritidskrift» icke
kunna lemnas utan understöd och nya, ännu icke kända men derför
icke mindre berättigade anspråk på bidrag från statens sida för åtgärder,
afseende fiskerinäringens förkofran, äro för visso att under årets
lopp emotse.

Det kan sålunda med temlig säkerhet förutses, att anslaget för år
1897 skall blifva otillräckligt.

Att, derest anslaget bibehålies vid sitt nuvarande belopp, förhållandet
äfven framgent skall blifva enahanda, anser jag ock otvifvelaktigt,
utan att dervid taga hänsyn till de särskilda framställningar jag
här nedan har att anmäla.

Beloppen af de utaf anslaget nu utgående ständiga anvisningarne
lära nemligen icke kunna inom den närmaste framtiden reduceras och,
med undantag af det tillfälliga anslag, som anvisats till ombyggnad af
telefonledningar inom Göteborgs och Bohus län, torde ölriga af mig
beräknade utgifter under detta år vara att emotse äfven för kommande
år.

Förbises böra härvid icke heller utsigterna till ökade utgifter, sär -

Sjette hufvudtiteln.

skildt för ordnande af fiskeriadministrationen inom länen. Bland de
ändamål, för hvilka ifrågavarande anslag bör disponeras, anser jag ett
bland de vigtigaste vara att genom bidrag till landsting och hushållningssällskap
möjliggöra anställandet inom landstings- och hushållningssällskapsområdena
af lämpliga och för fiskerinäringens utveckling intresserade
personer såsom tillsyningsmän öfver utfärdade stadgars efterlefnad
och rådgifvare för de fiskeidkande. Betydelsen af en rationel
fiskedrift inom landet synes ock blifva alltmer insedd. Sålunda förtjenar
omnämnas att, under det år 1890 ännu endast ett mindre antal
hushållningssällskap äskat bidrag till befrämjande af fiskerinäringen och
anställande af fiskeri!]enstemän inom deras områden, år 1895 till 14
hushållningssällskap utgått tillhopa 13,600 kronor för nämnda ändamål,
samt att under år 1896 inkommit ansökningar från ytterligare två hushållningssällskap
om bidrag af anslaget. Häraf framgår väl, å ena sidan,
att det allmänna intresset för fiskerinäringen under de senare åren betydligt
stigit och fortfarande stiger, men, å andra sidan, äfven att ännu
åtskilliga delar af landet finnas, der angelägenheten af kraftigare åtgärder
till fiskets befrämjande ännu icke till fullo insetts. I den män
insigten härom än ytterligare utbredes, kommer naturligen ock anslaget
till fiskerinäringens understöd att behöfva i allt högre grad för ifrågavarande
ändamål anlitas.

Redan af hvad jag nu anfört synes mig framgå behofvet af anslagets
höjande. De af mig härofvan åsyftade framställningar gorå,
om desamma vinna bifall, eu ökning af anslaget än ytterligare nödvändig.
Dessa framställningar afse dels höjning af förste fiskeriassistentens
lön och dels beredande af anslag såsom bidrag till belöningar
för dödande af sjelar.

Den första af dessa frågor har af landtbruksstyrelsen uti underdånig
skrifvelse den 5 december 1896 blifvit väckt i sammanhang med
förslag till öfverflyttande å förste fiskeriassistenten af en del af de
fiskeriinspektören nu åliggande göromål.

Förste fiskeriassistentens lön är nu bestämd till 2,000 kronor, med
rätt för honom att erhålla två ålderstillägg, hvardera å 500 kronor,
det ena efter 5 och det andra efter 10 års tjenstgöring. Dessutom är
till bekostande af förste fiskeriassistentens resor anvisadt ett belopp af
1,500 kronor att emot redovisningsskyldighet för det afsedda ändamålet
användas.

Ifrågavarande tjenstemans åligganden, hvilka likväl icke finnas uti
någon för honom utfärdad instruktion närmare angifna, äro hufvudsak -

Sjette hnfvudtiteln.

ligen att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i fråga om
fiskets vård m. m. samt att utföra undersökningar af landets fiskevatten
och de förhållanden under hvilka fiskerinäringen i olika delar af landet
bedrifves.

Fiskeriinspektören åter åligger enligt den för landtbruksstyrelsen
gällande instruktion, utom handläggning såsom föredragande i styrelsen
af sådana ärenden, som röra fiskerinäringen eller fiskeritjenstemännen,
bland annat, dels att fullgöra hvad på grund af nådiga kungörelsen
den 8 november 1867 förut ankommit på fiskeriintendenten, hvartill
hörde att till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifva yttrande
rörande väckt fråga om sådana särskilda bestämmelser för fiskets bedrifvande,
som afses i 22 § af fiskeristadgan den 29 juni 1852, samt
dels att afgifva af myndigheter eljest infordrade yttranden i fiskerifrågor.

Uti sin ofvanberörda underdåniga skrifvelse har landtbruksstyrelsen,
i sammanhang med fullgörande af styrelsen genom nådiga brefvet den
5 juni 1896 angående förhöjdt anslag till fiskeriassistenternes resor
lemnad befallning att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med förslag till
instruktion för fiskeriassistenterne, framhållit, hurusom af den dubbelställning
fiskeriinspektören intoge dels såsom föredragande i styrelsen
dels ock såsom sjelfskrifven rådgifvare åt myndigheter i fiskeri frågor,
blifvit en följd, att han ej sällan kommit att såsom föredragande i
styrelsen handlägga och yttra sig öfver frågor, hvari han såsom sakkunnig
rådgifvare till annan myndighet förut afgifvit utlåtande och som,
efter det samma myndighet deri fattat sitt beslut och beslutet öfverklagats
hos Eders Kongl. Maj:t, blifvit till landtbruksstyrelsen för utlåtandes
iafgifvande remitterade. Landtbruksstyrelsen ansåge det otvifvelaktigt,
att dylika ärenden icke komme att erhålla en sådan grundlig
förnyad pröfning, som med besvären afsåges, då landtbruksstyrelsens
utlåtanden gifvetvis komme att grunda sig på utredning af samme sakkunnige,
hvars yttrande åtminstone i de flesta fall varit bestämmande
för den myndighets beslut, som i första hand afgjort frågan. Andamålet
med besvären blefve på detta sätt i viss mån förfeladt och aktningen
för den administrativa rättsskipningen sattes på spel. Det enda
sättet för undanrödjande af denna, enligt styrelsens uppfattning, i hög
grad olämpliga anordning bestode deri, att fiskeriinspektören befriades
från den honom åliggande skyldighet dels att fullgöra hvad på grund
af ofvanberörda nådiga kungörelse ankommit på fiskeriintendenten, dels
ock att afgifva af myndigheter infordrade yttranden i fiskerifrågor.
Då det borde vara en och samma person, som fullgjorde de fiskeriBih.
till Bikul. Blot. 181)7. 1 Sami. 1 Aftl. 1 lliift. 4

Sjette lmfvudtiteln.

intendenten förut tillkommande förberörda åligganden och afgåfve ofvan
sagda yttranden, borde, för att enheten inom detta område af fiskeriförvaltningen
icke skulle gå förlorad, denna skyldighet öfverflyttas
på en af de underlydande tiskeritjenstemännen, hvilket i sådant fall
borde vara förste fiskeriassistenten. Genom ett sådant öfverflyttande
skulle också vinnas den fördelen, att fiskeriinspektören blefve i tillfälle
att mera än för närvarande, då hans tid mycket upptoges af nyssberörda
verksamhet, arbeta för sin vigtigaste uppgift, lösandet af frågor af mera
allmän natur, som hörde till samma förvaltning, samt fullföljandet af
den utredning om de lämpligaste åtgärderna för fiskets ändamålsenliga
befrämjande, som det enligt landtbruksstyrelsens instruktion ålåge honom
att åstadkomma. Derest förste fiskeriassistentens verksamhet skulle på
nämnda sätt utvidgas och det derigenom blifva nödvändigt att gifva åt
honom en i det hela mera sjelfständig ställning än hittills, syntes äfven
hans nuvarande aflöningsförmåner böra något ökas. Landtbruksstyrelsen,
som ansett billigt, att förste fiskeriassistentens lön efter genomförandet
af den ifrågasatta ändringen ökades till 3.000 kronor med två ålderstillägg
i enlighet med nu gällande bestämmelser, har alltså, jemte det
styrelsen afgifvit förslag dels till förändring i styrelsens instruktion i
ofvan angifna syfte och dels till reglemente för de i statens tjenst
anstälde fiskeriassistenter, hemstält, bland annat, att Eders Kongl. Maj:t
måtte i proposition till Riksdagen föreslå, att förste fiskeriassistentens
lön finge för tiden från och med år 1898 bestämmas till 3,000 kronor,
och att lönen sedan måtte efter innehafvarens af sådan beställning väl
vitsordade tjenstgöring under en tid af fem år, räknad från och med
året näst efter det, då han blifvit antagen, ökas med 500 kronor och
således årligen utgå med 3,500 kronor och efter ytterligare fem års
enahanda tjenstgöring höjas till 4,000 kronor, med rätt för nuvarande
innehafvare!! af befattningen att, i händelse han fortfarande bibehölles
vid densamma, få, efter det lönen blifvit sålunda förhöjd, i afseende å
ålderstilläggs åtnjutande tillgodoräkna sig den tid, han såsom förste
fiskeriassistent tjenstgjort.

Uti den andra af mig härofvan omförmälda fråga, nemligen angående
anslag af statsmedel såsom bidrag till belöningar för dödande af
sjelar, hafva särskilda framställningar hos Eders Kongl. Maj:t gjorts
dels af landtbruksstyrelsen och dels af Gotlands läns landsting.

Landtbruksstyrelsen erinrar sålunda uti underdånig skrifvelse den
23 mars 1896, att bland åtgärder till fiskerinäringens främjande de,
som afsåge undanrödjande af hinder för dess utveckling, särskild! min -

Sjette hufrudtiteln.

skande eller utrotande af vissa skadliga djurarter, intoge ett icke ovigtigt
rum; att såsom skadedjur, kvilka tillskyndade fisket stor förlust, sjelarterna
kunde anses, enär sjelarna förtärde fisk i betydlig mängd; att
uti gällande jagtstadga sjelen visserligen upptoges bland de djur, som
enligt 11 § af samma stadga räknades såsom skadliga och derför enligt
10 § finge fällas och behållas hvar de träffades, men deremot ej bland
dem, för bvilkas dödande enligt 20 § jagtstadgan belöning af allmänna
medel erhölles; samt att några premier för dödande af sjelar ej heller
någonsin af statsmedel utdelats, oaktadt klagomål öfver den skada, dessa
djur tillfogat fisket, länge låtit höra sig bland fiskarena, synnerligast vid
vårt lands södra östersjökust.

Styrelsen redogör härefter för de åtgärder, som uti öfriga till
Östersjön gränsande stater vidtagits till utrotande af sjelarne i detta
vatten; och framgår af denna redogörelse hufvudsakligen, att frågan,
särskilt inom Danmark och Tyskland, varit föremål för dervarande
föreningars för fiskets befrämjande lifliga uppmärksamhet; att äfven
premier för dödande af sjelar under de sista åren inom båda nämnda
länder utbetalats, nemligen i Danmark af »Dansk Fiskeriforening» och i
Tyskland af »Deutscher Fischerei Verein»; samt att i Danmark understöd
härvid erhållits af regeringen på det sätt, att för ändamålet från kronans
förråd utlemnats gevär och patroner till synnerligen billiga priser.

Vidare meddelar styrelsen, att styrelsen med anledning af en utaf
Dansk Fiskeriforening år 1890 hos styrelsen gjord framställning om
medverkan från Sveriges sida till utrotande af sjelarna i Östersjön,
uppdragit åt de styrelsen underlydande fiskeritjenstemännen att i samband
med andra undersökningar i de trakter, der sjelar plägade förekomma,
inhemta upplysningar rörande fångsten af dylika djur och fiskeribefolkningens
åsigter angående önskvärdheten af åtgärders vidtagande
mot ifrågavarande skadedjur, bland annat, genom utfästande af premier
för deras dödande; och hade styrelsen genom dessa tjenstemän erfarit,
att önskan om åtgärders vidtagande från statens sida för dödande af
sjelar hystes af många fiskeidkare utmed vårt lands östersjökuster, i
synnerhet i de delar af södra Sverige, der kusten vore mera öppen
och sjelarne af sådan anledning mera svåråtkomliga.

Sistberörda förhållande — anför landtbruksstyrelsen vidare — bekräftades
deraf, att framställningar om åtgärders vidtagande från det
offentligas sida för uppmuntrandet af sjelars dödande ingifvits till Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län. Så hade komiterade för
befrämjande af laxfisket i Mörrums å uti skrifvelse, afbiten i januari
månad 1893, anhållit att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ville

" Sjette hnfvudtiteln.

taga frågan om åtgärder till sjelarnes förminskande under öfvervägande
och. fiskeritillsyningsmannen i nämnda län hade uti häröfver infordradt
yttrande, med anledning af den skada å fisket sjelarne numera anstälde
och då fångsten af dessa djur till följd af det rådande låga priset å
.sjeltran ej lemnade ersättning för kostnaden för vid fångsten använda
redskap, hemstält, att dödandet af dessa skadedjur måtte uppmuntras
genom utfästande af lämpliga premier eller skottpenningar. På framställning
af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län
hade också länets hushållningssällskap för år 1895 beviljat 800 kronor
och för år 1896 hushållningssällskapet och landstinget hvartdera 1,000
kronor till premier för sjelars dödande. Äfven inom Gotlands län
hade medel för samma ändamål anvisats. Sålunda hade länets landsting
år 1891 beviljat ett extra anslag af 300 kronor årligen under tre år att
användas till premier för dödande af sjel, dervid bestämts, att premien
för år 1891 skulle utgå med ett belopp af 3 kronor för hvarje under
viss angifven del af året dödad sjel. Sedermera hade för åren 1892
och 1893 premien utgjort 2 kronor men för år 1894 åter höjts till
3 kronor.

Under åberopande af de förhållanden, för hvilka här redogjorts,
hade landtbruksstyrelsen den 4 mars 1895 till Stockholms, Södermanlands
och Östergötlands läns, Kalmar läns norra och Kalmar läns södra
samt Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Gefleborgs, Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens
läns hushållningssällskap aflåtit skrifvelse i ämnet, deri styrelsen anmodat
sällskapen att till styrelsen inkomma med yttrande rörande dels
behofvet inom orten af åtgärders vidtagande i syfte att förminska sjelarnes
antal, dels ock det belopp hushållningssällskapet eller landstinget,
hvart för sig eller i förening, kunde finnas villigt att för ändamålet
anslå; och hade med anledning af denna styrelsens skrifvelse från
samtliga förutnämnda hushållningssällskap, med undantag af Göteborgs
och Bohus läns, inkommit yttranden.

Af dessa vid landtbruksstyrelsens underdåniga skrifvelse i ämnet
fogade yttranden inhemtas, att — med undantag af dels Östergötlands
läns hushållningssällskap, som icke ansett sjelarne inom länets skärgård
anställa så stor skada å fisket, att vinsten för detta af minskandet af
deras antal kunde uppväga förlusten för den fiskeidkande befolkningen
att icke i samma utsträckning som förut kunna beräkna inkomst af
sjelfångst, dels Kalmar läns norra hushållningssällskap, som, då sjelar
inom hushållningssällskapets område icke så talrikt förekomme, att de
vore förödande för fisket, funnit sig sakna anledning bevilja skott -

Sjette liufvudtiteln.

penningar för deras dödande, dels Gefleborgs Läns hushållningssällskap,
som icke yttrat sig i ämnet, dels ock Norrbottens läns hushållningssällskap,
som, dock endast på grund af sällskapets begränsade tillgångar,
beslutit, att landtbruksstyrelsens framställning icke skulle till
någon vidare åtgärd föranleda — samtliga öfriga ifrågavarande sällskap
vitsordat behofvet af åtgärders vidtagande i det af landtbrnksstyrelsen
angifna syfte och äfven, utom Södermanlands och Vesterbottens läns
hushållningssällskap, livilka förklarat sig icke ämna för sin del anslå
några medel för ändamålet, visat sig villiga att lemna bidrag till belöningar
för dödande af sjel.

För egen del anför landtbrnksstyrelsen uti sin förberörda underdåniga
skrifvelse: Då intresset för ifrågavarande angelägenhet inom de
särskilda orterna, hvilket finge sitt säkraste uttryck i den för ändamålet
visade offervilligheten, borde vara afgörande vid bedömande af
frågan om beloppet af de medel, staten derför lämpligen borde anslå,
syntes såsom hufvudregel i detta afseende böra antagas, att statens bidrag
afpassades efter bidraget inom orten. Skulle emellertid denna
regel utan inskränkning tillämpas, kunde följden deraf blifva, att hushållningssällskapen,
åtminstone innan de vunnit nog erfarenhet om den
lämpliga storleken af belöningarne, komme att anslå större sådana, än
erforderligt vore, samt att personer af lockelsen att erhålla större belöning
förleddes att söka utbekomma sådan hos annat hushållningssällskap,
än det, inom hvars område det djur, för hvilket belöning söktes,
blifvit dödadt. Landtbrnksstyrelsen, som för sin del ansåge, att belöning
för dödad sjel icke behöfde sättas högre än till 6 kronor, hvilket
belopp också utgjorde medeltalet af dem, som af hushållningssällskapen
uti förberörda yttranden i sådant afseende föreslagits, funne derföre,
att den inskränkning i förberörda regel borde göras, att staten i förevarande
fall icke bidroge med högre belopp, än som motsvarade hvad
hushållningssällskap eller landsting, hvart för sig eller i förening, utbetalat
såsom belöningar för inom området dödade sjelar, dock ej i någon
händelse utöfver en beräkning, motsvarande 3 kronor för hvarje dödad sjel.

Beträffande beloppet af de medel, som under sådan förutsättning
borde af staten för ändamålet anvisas, så syntes det visserligen vara
omöjligt att, innan någon erfarenhet vunnits, anställa någon säker beräkning
härutinnan, men, då det icke syntes kunna antagas att, åtminstone
under don närmaste framtiden, större belopp skulle komma att
för sjelars dödande inom hela riket utbetalas än 10,000 kronor, borde,
under förutsättning att staten deraf betalade hälften, staten icke behöfva
för ändamålet anvisa mera än 5,000 kronor om året.

Sjette lmfyudtiteln.

Jemte det styrelsen härpå afgifvit förslag rörande sättet huru vederbörande
skulle komma i åtnjutande af anslag från dessa medel, har
styrelsen slutligen hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte dels såsom
bidrag till belöningar för dödande af sjel af anslaget till fiskerinäringens
understöd anvisa ett årligt belopp af 5,000 kronor att efter
Eders Kongl. Maj:ts bepröfvande utbetalas till hushållningssällskap eller
landsting, i den mån motsvarande belopp af de utaf hushållningssällskapet
eller vederbörande landsting för ändamålet anslagna medel blifvit
användt, dock ej till högre belopp, än som motsvarade 3 kronor
för hvarje dödad sjel, dels ock i öfverensstämmelse med de af styrelsen
angifna grunder i vanlig ordning utfärda kungörelse om sättet och vilkoren
för utbekommande af ifrågavarande understöd.

Efter det landtbruksstyrelsens nu anmälda underdåniga skrifvelse
till Eders Kongl. Maj:t ingifvits, bär styrelsen med skrifvelse af den
31 mars 1896 till chefen för civildepartementet öfverlemnat en af styrelsen
för det i Vestervik bildade sällskapet till fiskets befrämjande till
landtbruksstyrelsen aflåten skrift uti förevarande ämne jemte ett vid
samma skrift fogadt utdrag af det vid sällskapets årssammanträde den
26 februari 1896 hållna protokoll, utvisande att sällskapet besluta att
hos landtbruksstyrelsen anhålla om dess medverkan för att skottpenningar
för sjelars dödande jemväl inom sällskapets område måtte komma
att utdelas, samt att sällskapet dervid tillika meddelat, att sällskapet
icke för berörda ändamål egde någon tillgång.

Såsom jag redan här ofvan omnämnt har jemväl Gotlands läns
landsting hos Eders Kongl. Maj:t gjort underdånig framställning om
beviljande af bidrag af statsmedel till belöningar för dödande af sjel.
Landstinget har nemligen uti underdånig skrifvelse den 4 oktober 1895,
under åberopande att, på sätt bifogadt protokollsutdrag utvisade, landstinget,
uppå framställningar af Gotlands skälskytte- och jägaregille
samt länets hushållningssällskap, för år 1896 beviljat ett anslag af 400
kronor att ställas till förfogande af förstnämnda gille för att användas
till skottpenningar för under maj till och med december månader dödad
sjel, anhållit att, då med hänsyn till den stora skada sjelen tillfogade
fisket åtgärder borde äfven från det allmännas sida vidtagas för åstadkommande
af skydd för fisket mot sjelarne, Eders Kongl. Maj:t täcktes
af statsmedel bevilja landstinget ett lika stort belopp för att, jemte det
af landstingets egna medel beviljade anslaget, af förenämnda gille
användas till skottpenningar för sjel, som dödades under ofvan angifna
tid.

Öfver denna af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Got -

Sjette hnfvndtiteln.

lands län till nådig pröfning öfverlemnade ocli till bifall förordade
framställning har, till följd af nådig remiss, domänst yreisen afgifvit
underdånigt utlåtande och dervid tillika öfverlemnat yttranden i ämnet
af vederbörande jägmästare och öfverjägmästare, hvilka jemväl till ansökningen
tillstyrkt bifall, den förre under vitsordande att inom Gotlands
län klagomål sedan länge försports öfver den skada sjelen tillfogat
strömmingsfisket inom länet, samt att dessa klagomål än ytterligare
ökats, sedan under det sista årtiondet fiske af lax med garn börjat med
god framgång bedrifvas.

För egen del har domänstyrelsen, då, på sätt jägmästaren närmare
omförmält, den skada sjelarne tillfogade fisket vid Gotlands kuster
blifvit allt mer betydande, i samma mån dessa skadedjur, sedan förut
öfliga sjelfångstsätt till följd af späckets låga pris kommit ur bruk,
väsentligt tilltagit i antal, ansett den underdåniga ansökningen förtjena
nådigt afseende och förty tillstyrkt bifall till det begärda understödet.

Såväl den ena som andra af de utaf mig nu anmälda frågor anser
jag vara af den betydelse för fiskerinäringen och dess utveckling, att
de böra vinna beaktande.

Sålunda finner jag, med hänsyn till de af landtbruksstyrelsen i
sådant hänseende åberopade förhållanden, en reglering af fiskeriinspektörens
göromål böra så fort slce kan genomföras. Emot styrelsens
förslag att dervid de af nämnde tjenstemans åligganden, hvilka icke
lämpligen låta förena sig med hans ställning såsom föredragande i
landtbruksstyrelsen, skulle öfverflyttas å förste fiskeriassistenten har
jag intet att erinra; och anser jag det icke kunna ifrågasättas, att
denne skulle, utan någon godtgörelse i form af förhöjd lön, åläggas en
sålunda ökad arbetsbörda. Emot beloppet af den föreslagna förhöjningen
lärer, i betraktande äfven af de i förhållande till de med förste
fiskeriassistentens tjenst förenade vigtiga göromål redan förut icke
synnerligen rikliga löneförmånerna, någon anmärkning icke heller skäligen
kunna framställas.

I betraktande vidare af den skada, som, efter hvad från skilda
delar af landet vitsordats, genom sjelarne tillfogas fisket, särskildt i
Östersjön, anser jag önskvärdt om af anslaget till fiskerinäringens understöd
något belopp kunde afses att användas såsom bidrag, under hufvudsakligen
de af landtbruksstyrelsen föreslagna vilkor, till belöningar för
dödande af dylika skadedjur.

Af den utaf mig här ofvan lemnade redogörelse för de utgifter,
som nu äro och äfven för framtiden kunna förväntas blifva att af

[7-]

Höjning af
förste fiskeriassistentens

lön.

[8-]

Höjning af
anslaget till
fiskerinäringens
understöd.

[9.]

Godtgörelse
åt afvittringslandtmätare

m. m.

32 Sjette luifvudtiteln.

nämnda anslagsmedel bestridas, framgår emellertid, att några tillgångar,
vare sig till ökad lön åt förste fiskeriassistenten eller till bidrag till
belöningar för dödande af sjelar, icke kunna utan höjning af anslaget derifrån
beredas. I fråga om storleken af den anslagsförhöjning, jag anser
böra ega rum, torde den emellertid icke böra sättas högre än till
7,000 kronor, eller samma belopp, hvarmed anslaget blifvit af Riksdagen
nästlidna år minskadt.

På grund af hvad jag sålunda anfört tillstyrker jag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att

dels medgifva att förste fiskeriassistentens lön för tiden från och
med år 1898 bestämmes till 3,000 kronor och att lönen sedan, efter
innehafvarens af sådan befattning väl vitsordade tjenstgöring under en
tid af fem år, räknad från och med året näst efter det, då han
blifvit antagen, ökas med 500 kronor och efter tio års enahanda tjenstgöring
med ytterligare 500 kronor, med rätt derjemte för nuvarande
innehafvaren af befattningen, förste fiskeriassistenten Filip Trybom, att,
i händelse han fortfarande kommer att vid densamma qvarstå, få, efter
det lönen blifvit sålunda förhöjd, i afseende å ålderstilläggs åtnjutande
tillgodoräkna sig den tid, han såsom förste fiskeriassistent tjenstgjort;

dels ock höja anslaget till fiskerinäringens understöd från 35,000
kronor till 42,000 kronor eller med 7,000 kronor.

Skiften och afvittringar.

I underdånig skrifvelse den 24 november 1896 har landtmäteristyrelsen
beräknat kostnaderna för afvittringen under år 1898 till 31,000
kronor för Vesterbottens län och till 55,900 kronor för Norrbottens län.
Och, enligt hvad styrelsen tillika upplyst, är den vid 1897 års slut påräkneliga
behållningen å anslagen till skiften och afvittringar jemte
1898 års ordinarie anslag för samma ändamål tillräcklig att betäcka
dessa kostnader, hvadan något extra anslag för afvittringsarbetenas
fullföljande under år 1898 icke är behöflig!.

Jag inskränker mig derföre till att, i enlighet med hvad landtmäterist.
yrelsen i ofvanberörda skrifvelse hemstält, tillstyrka att, på det att
afvittringslandtmätarne i Vesterbottens och Norrbottens län äfvensom
föredraganden af afvittringsärendena i sistnämnda län må för år 1898
komma i åtnjutande af samma aflöningsförmåner, som hittills varit dem
beviljade, Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

Sjette liufviultiteln.

att medgifva, att de belopp, hvarmed inkomsterna af tjensten under
år 1898 för afvittringslandtmätarne i Vesterbottens och Norrbottens
län kunna komma att understiga 2,500 kronor för dem, som tillhöra
första lönegraden, och 3,000 kronor för dem, som på grund af ålder
i tjensten åtnjuta arfvodesförhöjning, må desse tjensteman godtgöras af
anslagen till storskiftes- och afvittringsverken; och att för år 1898 åt
föredraganden af afvittringsärendena i Norrbottens län samt till skrifbiträde
åt honom bevilja en tillökning af 400 kronor i det åt honom
anslagna belopp.

Öfriga ordinarie anslag.

Beträffande öfriga ordinarie anslag, som i riksstaten för innevarande
år finnas å sjette hufvudtiteln uppförda, har jag icke att föreslå någon
annan ändring än att förslagsanslaget till

Skrifmaterialier och expenser, ved m. m.

för jemnande af hufvudtitelns slutsumma minskas med 193 kronor eller
från 219,893 kronor till 219,700 kronor.

Sedan departementschefen sålunda yttrat sig rörande de förändringar
i ordinarie staten, Indika han ansåg böra ifrågakomma, anförde
departementschefen derefter vidare beträffande

Patent- och registreringsväsendet.

Allt sedan förordningen angående patent och lagen om skydd för
varumärken från och med 1885 års början trädde i kraft har Eders
Kongl. Maj:t, enligt årligen af Riksdagen lemnadt medgifvande, disponerat
afgifterna för patent och för registrering af varumärken till bestridande
af de utgifter, som betingades af tillämpning af nämnda författningar.
För handhafvande af ifrågavarande ärenden inrättades till
eu början en särskild byrå inom kommerskollegium, benämnd patentbyrån,
som emellertid från och med 1892 utgjort ett särskildt embetsverk,
under benämning från och med 189G års början af patent- och
registreringsverket.

Beträffande detta embetsverks ekonomiska förhållanden under år 1896
har dess chef uti en till mig öfverlemnad promemoria meddelat följande:

Bth. till Riksd. Vrot. 1897. 1 Samt. 1 Afd. 1 Höft. 5

[10.]
Skrifmaterialier
m. m.

[ll.]

Angående
disposition af
patent- och
varumärkesafgifter
samt
vissa andra
registreringsafgifter.

Sjette hufvudtlteln.

Embetsverkets inkomster hade under nämnda år utgjort:

afgifter för 1,715 patentan sökningar (deraf 5 obetalda)... kr. 34,200

årsafgifter för patent ................................................................ b 77,430

afgifter för 347 ansökningar om registrering af varumärken b 13,880
)) » 124 b b förnyad registrering af

varumärken ......... » . 1,240:

för försålda publikationer............................................................ » 2,384:

b annonser å patentbyråns sak- och namnregister öfver

patent, meddelade 1890—1894 .................................... b 6,720: —

från postverket återbetaldt för högt debiteradt porto för

paket ...................................................................................... b 1: 94

Summa kr. 135,856: 69

Embetsverkets utgifter, hvilka dock, då räkenskaperna ännu icke
vore afslutade, ej kunde med full noggrannhet uppgifvas, hade under
år 1896 uppgått till 135,665 kronor 90 öre, af hvilket belopp de vigtigaste
posterna utgjorts af atlöningar och arfvoden 60,043 kronor 60 öre,
kostnad för embetsverkets publikationer 47,007 kronor 42 öre, återstälda
patent- och registreringsafgifter 1,850 kronor, utgifter för verkets
bibliotek 3,893 kronor 31 öre och för renskrifning 1,149 kronor
25 öre, bidrag till upprätthållande af patentunionens internationella
byrå i Bern 1,540 kronor 75 öre, hyra för verkets lokal 6,300
kronor samt provision för anskaffande af annonser till registret 1890
—1894 2,200 kronor. Bland utgifterna inginge af patentmedlen förskjutna
kostnader, som påkallats genom förberedande åtgärder för att
sätta verket i stånd att med innevarande års ingång öfvertaga befattningen
med aktiebolagsregistreringen, hvilka kostnader uppgått till omkring
4,000 kronor.

Till jemförelse må här anmärkas, att enligt ofvan nämnda promemoria
för år 1895 patentbyråns inkomster belöpt sig till 121,426 kronor
75 öre och dess utgifter till 99,401 kronor 38 öre, samt att under
samma år antalet patentansökningar utgjort 1,460 och antalet ansökningar
om registrering och förnyad registrering af varumärken 340
och 554.

Från och med innevarande års början har patent- och registreringsverkets
verksamhetsområde väsentligen utvidgats, i det att, sedan genom
lagen om aktiebolag den 28 juni 1895 jemte de samma dag utfärdade
lagarne om aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse, och om registrering
af bankaktiebolag, hvilka lagar den 1 innevarande januari trädt i

Sjette liufvudtiteln.

kraft, blifvit stadgadt, att ett för hela riket gemensamt aktiebolagsregister
skall föras i Stockholm hos den myndighet, som af Eders Kongl.
Maj:t bestämmes, patent- och registreringsverket erhållit uppdrag att
föra detta register. Det torde nu tillåtas mig att redogöra ej blott för
de i afseende å aktiebolagsregistreringen meddelade föreskrifter än
äfven i samband dermed för de stadganden, som med föranledande af
de likaledes den 28 juni 1895 utfärdade lagarne om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet, om ändring i vissa delar af lagen
angående handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887 samt om
handelsbolag och enkla bolag, hvilka jemväl den 1 innevarande januari
trädt i kraft, gifvits angående inskrifningar i förenings- och handelsregistren.

Sedan 1896 års Riksdag, i enlighet med.Eders Kongl. Maj:ts derom
afgifna förslag, medgifvit, att afgifterna för registrering af aktiebolag
och föreningar för ekonomisk verksamhet och för andra uppgifter till
aktiebolags- och föreningsregistren äfvensom för anmälanden till handelsregistren
finge användas till bestridande af de utgifter, hvilka Eders
Kongl. Maj:t funne betingas af tillämpning under innevarande år af
ofvan nämnda lagar, har Eders Kongl. Maj:t genom kungörelser den 18
maj 1896 i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de vid föredragningen
den 13 januari 1896 af frågan om reglerandet af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel af dåvarande departementschefen omförmälda,
af lagbyrån utarbetade förslag, meddelat bestämmelser om aktiebolagsregistrets
förande m. m., om hvad iakttagas bör i afseende på införande
i aktiebolagsregistret af aktiebolag, hvars ordning blifvit af
Konungen stadfäst, om föreningsregistrens förande m. m., samt om
ändring i vissa delar af kungörelsen om handelsregistrets förande m. m.
den 4 november 1887.

Enligt dessa bestämmelser skall patent- och registreringsverket vara
registreringsmyndighet jemväl för aktiebolag. Afgifterna för registrering
af aktiebolag och registreringens kungörande utgöra, då ansökan
om aktiebolags registrering göres, 15 kronor samt derutöfver 5 öre för
hvarje fulla 100 kronor af aktiekapitalet; då ändring sker i firman för
ny fullständig inskrifning, 15 kronor; då anmälan innefattar uppgift å
belopp, som inbetalts i anledning af beslut om ökning af aktiekapitalet,
6 kronor och derutöfver 5 öre för hvarje fulla 100 kronor af den verkstälda
ökningen; samt då anmälan eljest sker, 6 kronor. För införande
i registret af bolag, hvars ordning före ingången af år 1897 blifvit af
Eders Konglig Maj:t stadfäst, erlägges 15 kronor, utom för det fall att
bolaget är imder liqvidation, då afgiften utgör allenast 6 kronor. För

Sjette Imfvudtiteln.

inskrifning i föreningsregistren, hvilka enligt lagen om registrerade föreningar
föras af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, erlägges, då
ansökan om förenings registrering göres, så ock då rörelsens flyttning
från en kommun till en annan eller ändring i firman anmäles för ny
fullständig inskrifning i registret, 10 kronor för förening med personligen
ansvariga medlemmar och för annan förening 6 kronor, samt då
anmälan eljest sker, 3 kronor för förening med personligen ansvariga
medlemmar och för annan förening 2 kronor. Afgifterna för inskrifning
i handelregistren, hvilka enligt lagen om handelsregister m. m.
föras för Stockholm af öfverståthållareembetet, för annan stad af magistraten
eller, der sådan ej finnes, af vederbörande stadsstyrelse och för
landsbygden af Eders Kongl. Majrts befallningshafvande och hvilka
enligt den nya lagstiftningen omfatta allenast enskilda näringsidkare
samt handelsbolag äro, såsom förut, då firma första gången till registret
anmäles, för enskild näringsidkare 4 kronor och för handelsbolag 6
kronor samt, då anmälan eljest sker, 3 kronor.

I fråga om användningen och redovisningen af nu omförmälda avgifter
har Eders Kongl. Maj:t genom kungörelse den 2D december 1896,
att från och med 1897 och tills vidare lända till efterrättelse, stadgat,
att de hos magistraterna i städerna, utom Stockholm, eller der magistrat
ej finnes, hos vederbörande stadsstyrelse inflytande afgifter för
inskrifning i handelsregistren må af stadsmyndigheterna utan redovisningsskyldighet
till statsverket uppbäras mot skyldighet för städerna
att vidkännas alla med registreringen och dess kungörande förenade
utgifter; att de hos patent- och registreringsverket, öfverståthållareembetet
eller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen inflytande
afgifter för inskrifningar i aktiebolagsregistret, föreningsregistren och
handelsregistren skola inför kammarrätten redovisas, af patent- och
registreringsverket samt öfverståthållareembetet uti särskild räkning och
af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen genom afgifternas
leverering till ränteriet för deras bokföring i ränterispecialräkningen å
särskildt konto med rubrik: »registreringsafgifter»; att patent- och registreringsverket,
öfverståthållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länen med de inflytande afgifterna hafva att bestrida
utgifterna för registrens anskaffande och registreringarnas kungörande,
hvarefter befintliga öfverskott skola årligen utan sammanblandning med
andra medel till statskontoret inlevereras; samt att de till statskontoret
sålunda influtna medel skola särskildt för sig under rubrik »registreringsafgifter»
bokföras och, i den mån de dertill lemna tillgång, användas
till ersättande af de utaf statskontoret enligt föreskrift för regi -

Sjette InifVndtiteln.

streringarne förskottsvis bestridda kostnader samt af öfriga utgifter,
som af de ifrågavarande författningarnes tillämpning kunna föranledas.

Eders Kongl. Maj:t har vidare genom kungörelse den 5 juni 1896
gifvit föreskrifter om de samlingar af kungjorda uppgifter ur aktiebolagsregistret,
föreningsregistren och handelsregistren, hvilka enligt
förenämnda lagar skola utgifvas; och har Eders Kongl. Maj:t i fråga
derom stadgat, bland annat, att dessa samlingar skola i ett sammanhang
utgifvas häftevis, två gånger i månaden, samt att utgifningen skall ombesörjas
genom patent- och registreringsverket.

Slutligen har Eders Kongl. Majt genom bref till patent- och registreringsverket
den 5 juni 1896 förordnat, bland annat, att för aktiebolagsregistreringens
handhafvande finge hos patent- och registreringsverket
från och med innevarande år tills vidare anställas, utöfver i
embetsverkets stat upptagna embets- och tjensteman, dels en sekreterare,
med åliggande, bland annat, att såsom ledamot i embetsverket
bereda och föredraga ärenden rörande registrering af aktiebolag, och
dels en notarie, som skulle hafva att, bland annat, under sekreterarens
inseende föra aktiebolagsregistret samt mottaga och bokföra inkommande
registreringshandlingar, äfvensom att årliga aflöningen skulle
utgöra för sekreteraren 4,500 kronor, deraf 1,500 kronor skulle anses
motsvara tjenstgöringspenningar, samt för notarien 3,000 kronor, deraf
1,200 kronor skulle anses motsvara tjenstgöringspenningar; och har
Eders Kongl. Maj:t derjemte anbefalt patent- och registreringsverket
att efter ingången af år 1897 inkomma med yttrande, huru utgifterna
för embetsverket lämpligen böra fördelas mellan å ena sidan afgifterna
för patent och för registrering af varumärken samt å andra sidan afgifterna
för registrering af aktiebolag. Sedan sådant yttrande inkommit,
torde jag få förelägga Eders Kongl. Maj:t förslag till bestämmelser i
nämnda afseende.

Uti den af Riksdagen den 11 maj 1896 till Eders Kongl. Maj:t
aflåtna skrifvelse angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel har Riksdagen, i sammanhang med meddelande af sitt
beslut om dispositionen af ifrågavarande afgifter, tillika uttalat den
uppfattningen att, efter det den utvidgning af patent- och registeringsverket,
som genom förslaget att till detsamma öfverlemna bestyret med
aktiebolagsregistreringen och utgifvandet af de ofvan omförmälda samlingarna
stälts i utsigt, kommit till stånd, detta embetsverk syntes hafva
nått don utveckling, att dess organisation kunde för en längre framtid

Sjette hufvndtiteln.

fastslås, och ansåg sig Riksdagen med afseende härå böra framhålla
angelägenheten af, att förslag till stat för embetsverket måtte så snart
som möjligt och senast vid 1898 års riksmöte föreläggas Riksdagen
till pröfning och godkännande. I anledning af detta uttalande anbefalde
Eders Kongl. Maj:t uti det förut omförmälda brefvet den 5 juni
1896 patent- och registreringsverket att afgifva förslag till ordinarie
stat för embetsverket i så god tid före början af 1898 års riksdag, att
framställning derom skulle kunna till samma Riksdag göras.

Då de förhållanden, som påkallat beslutet om bemyndigande för
Eders Kongl. Maj:t att disponera afgifterna för patent och registrering
åt varumärken äfvensom för inskrifning i aktiebolagsregistret, föreningsregistren
och handelsregistren, fortfarande förefinnas, lärer Eders Kongl.
Maj:t finna det nödigt att göra framställning till Riksdagen om meddelande
för år 1898 af enahanda bemyndigande angående dispositionen
af nämnda afgifter, som för innevarande år lemnats.

Det torde emellertid tillåtas mig att nu anmäla jemväl ett annat i
sammanhang härmed stående ärende.

Eders Kongl. Maj:t har den 9 i denna månad beslutit nådig proposition
till Riksdagen med förslag till lag om skydd för vissa mönster
och modeller. Enligt detta förslag skall upphofsman till mönster eller
modell af visst slag eller hans rättsinnehafvare genom registrering
vinna rätt att med andras uteslutande begagna mönstret eller modellen.
Registret skall för hela riket föras hos den myndighet i Stockholm,
som Eders Kongl. Maj:t bestämmer. I afgift för registreringen skall
vid ansökan derom betalas 10 kronor. Lagen är ansedd att träda i
kraft redan den 1 maj innevarande år.

För den händelse detta förslag vinner Riksdagens bifall, erfordras
bestämmelser jemväl angående dispositionen af de afgifter, som för
införande i mönsterregistret skola erläggas. Då det icke lärer kunna
ifrågakomma att för handhafvande af ifrågavarande registrering upprätta
ett särskildt embetsverk, torde det lämpligaste vara att öfverlemna
jemväl förandet af mönsterregistret till patent- och registreringsverket.
Rörande afgifterna torde alltså böra gälla detsamma som angående
afgifterna för patent och för registrering af varumärken, med
hvilka afgifterna för mönsterregistreringen synas kunna sammanföras.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva,

att afgifterna för patent och för registrering af varumärken äfven -

Sjette liufvudtiteln.

som, under förutsättning af Riksdagens bifall till förslaget till lag om
skydd för vissa mönster och modeller, för registrering af mönster och
modeller må användas till bestridande af de utgifter, hvilka Eders
Kongl. Maj:t finner betingas dels af tillämpning under år 1898 af förordningen
angående patent och lagen om skydd för varumärken samt
dels, under nyss angifna förutsättning, af tillämpning under åren 1897
och 1898 af lag om skydd för mönster och modeller; samt

att afgifterna för registrering af aktiebolag och föreningar för ekonomisk
verksamhet och för andra uppgifter till aktiebolags- och föreningsregistren
äfvensom för anmälanden till handelsregistren må användas
till bestridande af de utgifter, hvilka Eders Kongl. Maj:t finner
betingas af tillämpning under år 1898 af lagen om aktiebolag, lagen
om aktiebolag som drifva försäkringsrörelse, lagen om registrering af
bankaktiebolag, lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet,
lagen om handelsregister, firma och prokura tillika med lagen
om ändring i vissa delar af sistnämnda lag, samt lagen om handelsbolag
och enkla bolag.

Arbetareförsäkringen.

För hvart af åren 1891—1895 har Riksdagen afsatt 100,000 kronor
till underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallförsäkring och sjukkassors
bildande, hvarjemte Riksdagen för hvarje år från och med 1892
till och med innevarande år medgifvit, att de för nämnda ändamål afsätta
belopp finge användas i mån af behof dels till förvaltningsbidrag
åt sjukkassor under vissa af Riksdagen angifna vilkor, dels ock till
utarbetande och offentliggörande genom försäkringsinspektörens försorg
af årsredogörelser för sjukkasseväsendet i riket.

Genom cirkulär den 5 juni 1896 fann Eders Kongl. Maj:t, enär
erfarenheten gifvit vid handen, att blott en mindre del af sjukkassorna
i riket ännu blifvit registrerade i öfverensstämmelse med lagen om
sjukkassor den 30 oktober 1891, samt anmärkt blifvit, att i vissa fall
orsaken härtill antagligen vore att söka deruti, att de af statsmedel
enligt gällande bestämmelser utgående förvaltningsbidrag till dylika
kassor vore för låga, skäligt anbefalla Eders Kongl. Maj:ts samtlige
befallningshafvande att, jemte förebringande af den utredning, som
kunde åstadkommas angående icke registrerade sjukkassor, afgifva underdånigt
utlåtande, huruvida och i hvad mån en förhöjning af nämnda
förvaltningsbidrag syntes böra eg a rum.

Sjette liufvudtiteln.

De sålunda anbefalda utlåtandena hafva icke fullständigt inkommit
förr än den 2 i denna månad. I de flesta af dessa utlåtanden angifves
såsom en hufvudsaklig anledning, hvarför en mängd sjukkassor underlåta
registrering, att förvaltningsbidraget anses för obetydligt, samt förordas
en höjning af detsamma.

Då den sålunda uppkomna frågan om ändrade bestämmelser angående
ifrågavarande förvaltningsbidrag ännu icke hunnit undergå erforderlig
förberedande behandling, torde jag framdeles få underställa Eders
Kongl. Maj:ts pröfning frågan om disposition af de medel, som blifvit
eller vidare kunna blifva för ifrågavarande ändamål afsätta.

Vidare anförde departementschefen:

Sjette hufvudtitelns ordinarie anslag uppgå för

innevarande år till.................................................................... kr. 5,700,560: —

Vid bifall till de af mig framstälda förslag om
höjning i anslagen:

till kommerskollegium med kr. 6,200: —

» landsstaterna i länen » » 3,615: —

» väg- och vattenbygg nadsstaten

med............ » 5,000: —

)) befrämjande i allmänhet
af jordbruk och
landtmannanäringar ... » 29,000: —
d fiskerinäringens under- -

stöd................................. » 7?0QQ: — kr. 50,815: —

äfvensom om minskning i anslagen till
gästgifvares friheter med kr. 182: —
till skrifmaterialier och expenser,
ved m. m. med » 193: — )5 975._

skulle de ordinarie anslagen höjas med ........................... kr. 50,440: —

eller till .................................................................................. kr. 5,751,000: —

Sjette hnfrudtiteln.

Extra anslag.

I fråga om de anslag på extra stat, som kunde erfordras, anförde
departementschefen beträffande

Civildepartementets afdelning af Kongl. Maj.ts kansli.

Då det anslag till belopp af 4,500 kronor, som Riksdagen sedan
flera år tillbaka årligen plägat på extra stat bevilja för handhafvande
af kontroll å försäkringsanstalterna, är till oförminskad! belopp behöflig!
jemväl för år 1898, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen

att, för handhafvande af kontroll å försäkringsanstalterna, för år
1898 på extra stat anvisa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande ett belopp
af 4,500 kronor.

Kommerskollegium.

Uti den till 1896 års Riksdag aflåtna proposition om statsverkets
tillstånd och behof afgaf Eders Kongl. Maj: t, på sätt jag förut erinrat,
förslag till ökning i den för kommerskollegium gällande stat i syfte,
bland annat, att bereda tillgång till anordnande enligt närmare angifven
plan af en svensk arbetsstatistik.

Riksdagen förklarade emellertid den framlagda planen för denna
statistik vara, enligt Riksdagens uppfattning, allt för vidtomfattande och
sväfvande för att ett första försök till arbetsstatistik derpå borde
grundas, hvarför Riksdagen, som ansåg det lämpligaste vara att göra
försök med arbetsstatistiska undersökningar inom något begränsadt
område, i anledning af Eders Kongl. Maj:ts framställning i förevarande
afseende allenast på extra stat för innevarande år beviljade 10,000
kronor för anställande af arbetsstatistiska undersökningar.

Vid föredragning -inför Eders Kongl. Maj:t af Riksdagens beslut
anbefaldes kommerskollegium att till Eders Kongl. Maj:t afgifva förllih.
till Iti/csd. Vrot. 18!) 7. 1 Sami. 1 Afd. 1 11 lift. 6

[12.]
Kontroll å
försäkringsanstalterna.

[13.]

Arbets statistiska undersök ningar.

Sjette hafvudtiteln.

slag å hvad som borde utgöra föremål för de arbetsstatistiska undersökningar,
till hvilka Riksdagen beviljat medel, äfvensom till plan för
dessa arbetens anordnande och utförande.

Sedan kommerskollegium i anledning häraf inkommit med underdånigt
utlåtande samt särskildt tillkallade sakkunnige, direktören E.
Beckman, filosofie doktorn D. Bergström och aktuarien A. G. Sundbärg
afgifvit yttrande öfver den af kommerskollegium framlagda plan
för undersökningarne, har Eders Kongl. Maj:t den 29 december 1896
fattat beslut i ärendet och dervid uppdragit åt kommerskollegium att
utföra ifrågavarande undersökningar äfvensom förordnat, bland annat,
att till föremål för undersökningen skall tagas förhållandena inom bageriyrket
företrädesvis ur de synpunkter, som i den af kommerskollegium
afgifna plan angifvas, med iakttagande af de utaf ofvan nämnda
komiterade deri föreslagna ändringar och tillägg; att undersökningen
skall omfatta så vidt möjligt samtliga bagerier dels i städer och köpingar
jemte, der så kan finnas lämpligt, så kallade förstäder och i
öfrigt städer och köpingar närmast omgifvande landsbygd och dels
andra platser å landsbygden med mera sammanträngd befolkning; att
primäruppgifterna för undersökningen skola enligt af kommerskollegium
faststälda formulär insamlas dels genom å de särskilda orterna boende
specialagenter, hvilka, så vidt landsorten beträffar, skola genom skriftlig
korrespondens stå i förbindelse med kommerskollegium, dels ock i den
mån kollegium finner -det nödigt och det af Riksdagen anvisade anslaget
dertill lemnar tillgång, genom undersökningens ledare eller särskilda
resagenter; samt att undersökningens resultat skall offentliggöras
utan samband med öfrigt statistiskt tryck under benämning arbetsstatistik.

De speciella förhållanden, hvilka undersökningen enligt den uppgjorda
planen är afsedd att omfatta, äro, utom annat, för hvarje bageri:
till bevillning uppskattad inkomst, tillkomst och afgång af arbetare,
arbetslokalernas beskaffenhet, arbetarelogementens beskaffenhet, arbetstiden
och dess indelning samt uppsägningstid för arbetarne, och för
hvarje arbetare: ålder och civilstånd, art af sysselsättning, arbetstid,
raster, softid, aflöning, aflöningssätt, olycksfall i arbetet, sjukdom, familjens
storlek, tid, som egnats åt arbete inom yrket, tid för senaste
anställnings början, hvarjemte skola göras undersökningar om arbetslöshet,
sjuk-, begrafnings-, understöds- och pensionskassor samt fackföreningar.

Sjette liufvudtiteln.

Den nu anbefalda undersökningen är afsedd att kunna fullbordas
under innevarande år, ehuru ovisst är särskild! om bearbetningen af
det material, som kommer att insamlas, under denna tid kan hinna
afslutas. I hvarje fall lärer den erfarenhet, som kan vinnas genom
denna undersökning, ej vara tillräcklig att erhålla en säker grund för
bedömande af det sätt, på hvilket de arbetsstatistiska undersökningarne
för framtiden böra i vårt land organiseras. Det torde derför vara
lämpligt, att ytterligare försök göras, och torde för anställande af sådana
försök under år 1898 böra äskas samma belopp, som för innevarande
år beviljats.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att,

för arbetsstatistiska undersökningar, på extra stat för år 1898 anvisa
10,000 kronor.

Öfverståthållareembetet.

Jemlikt öfverståthållareembetets i underdånig skrifvelse den 27 [14.]

november 1896 gjorda framställning, tillstyrker jag, att Eders Kongl. utgifvande åt
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen ^stteJse”

att för år 1898, till utgifvande under samma år af ''»Polisunderrättelser»,
på extra stat anvisa 15,000 kronor.

Landsstaterna i länen.

För innevarande år, liksom för hvardera af de fyra sistförflutna [15.]
åren, är det anslag, som på extra stat plägat anvisas till aflöning och Särskild poiisunderhåll
af särskild polisstyrka på landet, der sådan kunde af förhål- Bia[detPå
landena påkallas, äfvensom till belöningar för gröfre brotts upptäckande
samt förbrytares efterspanande eller gripande, bestämdt till 65,000 kronor.

Då någon minskning i anslagets nuvarande belopp icke bör för år
1898 ifrågakomma, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen

att på extra stat för år 1898 ställa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
ett anslag af 65,000 kronor att användas till aflöning och
underhåll af särskild polisstyrka på landet, der sådan kan af förhållandena
påkallas, äfvensom till belöningar för gröfre brotts upptäckande
samt förbrytares efterspanande eller gripande.

[16.]
Arfvoden åt
lappfogdar
m. m.

[17.]

Undersökningar
af
mindre hamnar
m. m.

Sjette hufvndtiteln.

Om detta bifalles, lärer Eders Kongl. Maj:t, såsom för innevarande
år skett, vilja förständiga vederbörande länsstyrelser att, hvad beträffar
anslagets användande till särskild polisstyrka på landet, bidrag företrädesvis
böra tilldelas kommuner, hvilka vilja sjelfva lemna motsvarande
tillskott, eller der landsting eller enskilde äro villige att för ändamålet
bidraga, samt att undantag härifrån endast må medgifvas i särskilda
fall, då behofvet af förstärkt polisuppsigt finnes oafvisligt och annat
bidrag till bestridande af kostnaderna derför icke kan erhållas, äfvensom
att iakttaga att från anslaget må gäldas godtgörelse till extra fjerdingsmän,
som för ofvanberörda ändamål anlitas, och att i de fall, då extra
polisbiträde påkallas vid helsobrunnar, marknader, kapplöpningar eller
dylikt, sådant ej, utan oafvisligaste behof, må lemnas, derest icke vederbörande
i omkostnaderna med skäligt belopp deltaga.

Under de senare åren har på extra stat beviljats ett anslag till
ersättning för juridiskt biträde åt de svenske lapparne i Norge samt
till lappfogdar och lappförmän, hvilket anslag utgjort till och med
1895 10,000 kronor och derefter 13,000 kronor; och har från detta anslag
utgått arfvoden till lappombud i Norge och till lappfogdar i Jemtlands
och Norrbottens län samt från och med 1896 jemväl i Vesterbottens
län äfvensom gratifikationer till lappförmän i Norrbottens län.

Då för ifrågavarande ändamål anslag till senast bestämdt belopp
äfven för 1898 är behöfligt, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t behagade
föreslå Riksdagen

att, till ersättning för juridiskt biträde åt de svenske lapparne i Norge
samt till lappfogdar och lappförmän, på extra stat för år 1898 anvisa

13,000 kronor.

Väg- och Vattenbyggnadsstaten.

Till undersökningar af mindre hamnar och farleder äfvensom till
upprättande af planer till anläggning eller ombyggnad af broar, då
dylika arbeten icke äro förenade med vägföretag, har Riksdagen för
hvartdera af åren 1894—1897 på extra stat beviljat ett anslag af

5,000 kronor.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i underdånig skrifvelse
den 31 oktober 1896 meddelat, att anspråken på bidrag från detta
anslag alltmera ökats och att redan då hos styrelsen funnes inneliggande
ansökningar, som afsåge undersökningar, hvilka skulle i det närmaste

Sjette hufvudtiteln.

medtaga hela anslaget för innevarande år, men styrelsen likväl hemstält
om beviljande för ändamålet jemväl för år 1898 af anslag till
oförändradt belopp, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen

att på extra stat för år 1898 anvisa ett anslag af 5,000 kronor
till undersökningar af mindre hamnar och farleder äfvensom till upprättande
af planer till anläggning eller ombyggnad af broar, då dylika
arbeten icke äro förenade med vägföretag.

Vägunderhållet på landet.

Med anledning af stadgandet i 84 § af lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 derom att, då
vägdelning enligt samma lag eger rum första gången, halfva kostnaden
derför skall af statsverket bestridas, har Riksdagen, på grund af Eders
Kongl. Map.ts derom gjorda framställningar, för tiden från och med
1895 årligen på extra stat, för bestridande af statsverkets andel i kostnaden
för vägdelningar, anvisat såsom förslagsanslag 50,000 kronor.

Då ett anslagsbelopp för ifrågavarande ändamål är behöfligt jemväl
för år 1898, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå
Riksdagen

att på extra stat för år 1898 anvisa, för bestridande af statsverkets
andel i kostnaden för vägdelningar, såsom förslagsanslag 50,000 kronor.

Undervisningsanstalter för jordbruk och landtmanna näringar.

Sedan Riksdagen år 1891, med anledning af Eders Kongl. Maj:ts
hos Riksdagen gjorda framställning om förändrad organisation af landtbruk
sinstitutet vid Ultuna, beslutat, bland annat, att, med godkännande
af en för nämnda institut uppgjord stat, slutande å 49,000 kronor,
bibehålla det å sjette hufvudtiteln under denna anslagstitel uppförda
ordinarie anslag till institutet vid oförändradt belopp, 20,000 kronor,
samt på extra stat för år 1892 anvisa för aflöningar och öfriga institutets
utgifter 29,000 kronor, har Riksdagen jemväl för hvartdera af
åren 1893—1897 på extra stat anvisat för berörda ändamål ett anslag
till sistnämnda belopp.

1 enlighet jemväl med landtbruksstyrelsens uti underdånig skrifvelse

[18.]
Kostnad för
vägdelningar.

[19.]

Aflöningar
m. m. vid
Ultuna landtbruksinstitut.

[20.1

Mejeri institutet

vid
Alnarp.

46 Sjette hufvud titeln.

den 19 september nästlidna år gjorda hemställan, tillstyrker jag, att
Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1898 anvisa, till ajlöningar och öfriga utgifter
vid Ultuna landtbruksinstitut, 29,000 kronor.

Sedan i sammanhang med förändrad organisation af Ultuna landtbruksinstitut
den derstädes anordnade högre mejeriskolan från och med
år 1892 indragits, beviljade 1892 års Riksdag för anordnande af högre
undervisning i mejerihushållning vid Alnarps landtbruksinstitut för 1893
ett anslag af 10,000 kronor eller samma belopp, som under åren 1883
—1891 utgått för anordnande af dylik undervisning vid rikets båda
landtbruksinstitut, men uttalade vid anmälan af detta beslut, att enligt
Riksdagens åsigt möjlighet borde förefinnas att i någon mån nedbringa
kostnaderna, då den högre mejeriundervisningen för framtiden komme
att meddelas vid endast ett läroverk, under det att den dittills lemnats
vid två å skilda orter belägna läroverk.

Till följd af nådig befallning öfverlemnade derefter styrelsen för
Alnarps landtbruksinstitut den 1 oktober 1892 förslag till plan för
undervisningen vid en med Alnarps landtbruksinstitut förenad högre
mejeriskola jemte förslag till stat för skolan. Sistnämnda förslag var
af följande lydelse:

Inkomster:

statsanslag ..................................................................................... kr. 10,000: --

afgifter för 5 elever i öfra afdelningen å kr. 600 ......... » 3,000: —

» » 5 » » nedra » » » 400 ........ » 2,000: —

Summa kr. 15,000: —

Utgifter:

läraren i mejeriskötsel .............................................................. kr. 4,000: —

assistenten ................................................................................... » 1,500: _

instruktören ................................................................. » 500: —

läraren i byggnads- och ångmaskinlära ............................. » 1,000: —

» i husdjurslära för nedra afdelningen
....... » 200: —

för undervisning i skrifning, räkning och

i ladugårdsskötsel m. m....................................................... » 150: —

Transport kr. 7,350: —

Sjette lmfvudtiteln.

laborationer och försökskostnader ................

undervisningsmateriel .........................................

bidrag till underhåll af inventarier, instrument
m. m...................................................''..

2 frielevsplatser....................................................

mathållning: 5 elever i öfra afdelningen:

350 dagar å 1: 30 pr dag kr.
)> 5 elever i nedra afdelningen:

350’ dagar å 1: 10 pr dag »

städning och uppassning......................................

bidrag till belysning och uppvärmning...........

läkarevård och medicin.........................................

Transport kr. 7,350: —

.................. » 1,200: —

.................... » 300: —

.................... » 250: —

.................... » 900: —

2,275: —

1>925: — » 4,200: —

................ » 400: —

................. » 250: —

................ » 150: —

Summa kr. 15,000: —

Till 1893 års Riksdag framlade Eders Kongl. Maj:t förslag att
äfven för år 1894 på extra stat för ändamålet anvisa ett anslag af

10,000 kronor, men Riksdagen beviljade allenast 8,000 kronor.

Genom nådigt beslut den 19 maj 1893 faststälde derpå Eders
Kongl. Maj:t stadgar för mejeriinstitutet vid Alnarp att tills vidare från
och med den 1 november 1893 lända till efterrättelse. Enligt dessa
stadgar består institutet, hvars styrelse utgöres af styrelsen för Alnarps
landtbruksinstitut och hvars föreståndare är föreståndaren vid landtbruksinstitutet,
af två särskilda afdelningar eller skolor, nemligen den
högre mejer {skolan, hvars ändamål är att meddela högre teoretisk äfvensom
praktisk undervisning i grunderna för mejerihushållningens och
boskapsskötselns utöfvande, samt mejeriskolan med ändamål att meddela
öfning och färdighet i de till nämnda grenar af landthushållningen
hörande arbetens utförande, ordnande och ledning samt att bibringa
undervisning i de härför nödiga kunskapsämnen. Lärarne skola utgöras
af: en lärare i mejeriskötsel, hvilken, utom skyldighet att meddela
undervisning och leda elevernas öfningar samt utöfva närmaste
uppsigten öfver institutet och biträda föreståndaren, jemväl har att, i
den mån tillgängliga medel sådant medgifva, anställa försök samt verkställa
undersökningar och pröfningar af nya metoder, apparater och
maskiner inom mejeriskötselns område; en assistent, som har till åliggande
att biträda läraren i mejeriskötsel vid undervisning, praktiska
öfningar, försök och undersökningar; en mejeriinstruktör samt eu extra
lärare i byggnadslära; skolande för öfrigt undervisningen bestridas af
lärarne vid Alnarps landtbruksinstitut.

Sjette hufvndtiteln.

Med skrifvelse den 4 september 1898 afgaf, enligt nådig befallning,
styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut förslag till stat för mejeriinstitutet
för läroåret 1893—1894. Detta förslag var så lydande:

Inkomster:

statsanslag......................

afgifter för 5 elever i
afgifter för 5 elever

öfra afdelningen å kr. 600

i nedra afdelningen å kr. 400

Utgifter:

läraren i mejeriskötsel .................................................

instruktören ....................................................................

läraren i byggnads- och ångmaskinlära ..................

» i husdjurslära för nedra afdelningen........

för undervisning i skrifning, räkning och ladugårdsskötsel

m. in.............................................................................................

laboratorie- v och försökskostnader ............................................

undervisningsmateriel ..................................................................

bidrag till underhåll af inventarier, instrument m. m.........

2 frielevsplatser ..........................................................................

mathållning: 5 elever i öfra afdelningen 350 dagar å

1: 30 pr dag .......................................................

» 5 elever i nedra afdelningen 350 dagar å

1: 10 pr dag ..........................................

städning och uppassning...............................................

bidrag till upplysning och uppvärmning .................

läkarevård och medicin...................................................

......... kr. 8,000	—
......... » 3,000	—
...v..... » 2,000	—
kr. 13,000	—
........ kr. 4,000
........ » 500 ........ » 1,000 ......... » 200	—

150

700

300

250

900

x> 2,275: —

........ »	1,925: —
........ »	400: —
))	250- —
......... »	150: —
kr.	13,000: —

I sin skrifvelse anförde styrelsen för landtbruksinstitutet härom:

Vid uppgörande af ifrågavarande förslag hade styrelsen icke sett sig
i stånd att med de af Riksdagen anvisade medel tillgodose alla de behof,
som undervisningsplanen upptoge, utan deruti måst göra någon
inskränkning. Med fästadt afseende på att hufvudvigten borde anses
ligga derpå, att sjelfva undervisningen i väsentliga delar kunde uppehållas,
hade styrelsen trott sig hafva mest skäl att, till dess bättre
tillgångar skulle kunna beredas, föreslå indragande af den assistent,

Sjette hufvudtitelii.

som enligt stadgarne skulle tagas i anspråk särskildt för öfningar, försök
och undersökningar, samt äfvenledes inskränkande af anslaget till
försökskostnader. Att på andra områden åstadkomma besparingar ansåge
styrelsen efter noggrannt. öfvervägande knappast möjligt, såvida
icke undervisningsplanen för institutet skulle väsentligen rubbas eller
t. ex. frielevsinstitutionen indragas. Att nedsätta lönen för läraren i
mejeriskötsel, som år 1882 af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen blifva
vid dåvarande högre mejeriskola bestämd till 4,000 kronor, syntes
styrelsen icke vara rimligt eller billigt, då lärarens arbete samtidigt
nästan fördubblades. Ej heller vore det sannolikt, att en antaglig lärare
i byggnads- och ångmaskinlära kunde erhållas för mindre lön än den
föreslagna. Öfriga mindre utgifter syntes ej heller kunna inskränkas,
såvida undervisningen på någorlunda tillfredsställande sätt skulle kunna
hållas gående.

Genom nådigt bref den 20 oktober 1893 fann Eders Kongl Maj:t,
med förklarande, att assistentbefattningen vid mejeriinstitutet skulle under
läroåret 1893—1894 hållas obesatt, skäligt fastställa stat för institutet
för sagda läroår i öfverensstämmelse med det af styrelsen afgifna
förslaget.

Sedan Riksdagen för hvardera af åren 1895—1897 för ifrågavarande
ändamål beviljat 8,000 kronor, har Eders Kongl. Maj:t för läroåren 1894
—1897 enligt särskilda beslut, med förklarande att assistentbefattningen
fortfarande skulle hållas obesatt, faststält enahanda stat som den för
läroåret 1893—1894 gällande, endast med den förändring, att titeln
»laboratorie- och försökskostnader» ändrats till »laboratorie- och försökskostnader,
studieresor» samt anslaget till läkarevård och medicin
minskats med 50 kronor, som i stället anvisats till arfvode åt en
räkenskapsförare.

Nu har styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut i underdånig skrifvelse
den 4 september 1896 gjort framställning om beviljande af ett
till 10,000 kronor förhöjdt årsanslag för mejeriinstitutet; och har styrelsen
till stöd för denna framställning anfört följande:

De inskränkningar i den ursprungliga planen för undervisningens
bedrifvande, som i följd af nedsättningen i anslaget måst vidtagas och
som under de första åren af mejeriinstitutets verksamhet, då materielet
för undervisning och försök varit mycket ofullständigt och arbetsmetoderna
ännu under pröfning, hade kunnat tänkas möjliga, visade sig nu
alltmera besvärande och snart sagdt omöjliga att vidhålla, om mejeriinstitutet
skulle kunna fylla sin uppgift att såväl meddela en tidsenlig
undervisning, som följa och klargöra de i ständig utveckling stadda föreBih.
till Riksd. Prof. 181)7. J Sami. 1 Afd. 1 Uäft. 7

Sjette hufvudtiteln.

teelserna på mejerihandteringens område. Då nemligen läraren i hufvud
ämnet, mejeriskötsel, enligt undervisningsplanen, utom dagliga laborationsöfningar
i mars, april och maj månader samt tillsynen vid andra
arbeten i laboratoriet och i mejeriet, hade att vid mejeriinstitutet föreläsa
årligen 270 å 280 % timmar och denne lärare dessutom, såväl
som lärarne i de öfriga vigtigaste läroämnena, alldeles saknade ett sakkunnigt
biträde, som vid öfningar, undersökningar och försök kunde
utöfva den dervid ovilkorligen nödiga tillsynen och kontrollen, vore
det lätt att inse, att de med såväl en lägre som en högre undervisnings
alla delar sysselsatte lärarne dels skulle finna föga tid att
planlägga och anordna öfningar och försök utöfver de allra enklaste,
dels ock vore förhindrade att tillräckligt noga öfvervaka desamma,
hvarigenom försöken förlorade en stor del af sitt värde.

Då dertill komme, att det förut skäligen obetydliga anslaget till försökskostnader
genom inskränkningen blifvit nedsatt nästan till hälften,
blefve följden häraf den, att den kunskap och erfarenhet, som eljest
skulle kunna föra mejeriinstitutet framåt, nu delvis förnöttes uti löpande
göromål och enklare undervisning, som lätteligen kunde bestridas af
ett biträde samt, framför allt, att en gryende försöks- och öfningsverksamhet
icke kunde få tillfälle utveckla sig, och styrelsen ville i
detta sammanhang särskildt framhålla, att de bakteriologiska studier
och undersökningar, som uti nutidens mejerihandtering spelade eu så
betydlig rol, nästan vore hardt när omöjliga att utan eu pålitlig assistent
företaga. Under sådana förhållanden och då Eders Kongl. Maj:ts
nådiga stadgar för mejeriinstitutet, å ena sidan, ålade institutets lärare
att anställa försök och undersökningar samt att äfven söka anordna
bakteriologiska undersökningar och, å andra sidan, genom upptagande
af en assistent och bestämmande af dennes verksamhet erkänt behofvet
af en sådan, hade styrelsen, som funne, att anställande af eu dylik
assistent och ökande af anslaget till försök omöjligen kunde af nu anvisade
anslagsbeloppet, 8,000 kronor, bestridas, utan att dertill behöfdes
ett tillägg af minst 1,500 kronor för assistenten och 500 kronor till
försöken eller tillsammans minst 2,000 kronor, ansett det vara sin
skyldighet att fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på denna vid
mejeriinstitutet alltmer framträdande betänkliga brist och af denna anledning
tillåtit sig göra nu förevarande underdåniga framställning.

Uti häröfver infordradt och den 19 september 1896 afgifvet underdånigt
utlåtande har landtbruksstyrelsen, med anmälan, hurusom hushållningssällskapens
i Stockholm år 1895 församlade ombud uti skrifvelse
af den 20 november samma år anhållit, att styrelsen måtte söka bereda

Sjette hufvud titeln.

tillräckligt anslag för komplettering af mejeriinstitutet vid Alnarp, och
med fullt instämmande i hvad styrelsen för landtbruksinstitutet i förevarande
afseende anfört, för sin del förordat nådigt bifall till ifrågavarande
framställning.

Genom hvad i detta ärende sålunda förekommit synes mig vara
ådagalagdt, att det med mejeriinstitutet vid Alnarp afsedda ändamål
icke kan uppnås, utan att det hittills utgående anslaget, 8,000 kronor,
höjes till det ursprungligen afsedda samt nu af styrelsen för landtbruksinstitutet
och af landtbruksstyrelsen förordade beloppet 10,000 kronor.

Jag tillstyrker alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att,

för uppehållande af undervisningen vid mejeriinstitutet vid Alnarp,
för år 1898 anvisa på extra stat ett anslag af 10,000 kronor.

Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar.

Jemlikt landtbruksstyrelsens uti underdånig skrifvelse den 19 september
nästlidna år derom gjorda framställningar tillstyrker jag, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att å extra stat för år
1898 anvisa

såsom bidrag till bestridande af kostnaderna för allmänna landtbruksmöten
7,500 kronor;

till prisbelöningar vid sådana möten för husdjur, redskap och maskiner
samt ladugårdsprodukter, sädesslag och andra jordbruksalster
12,500 kronor; samt

såsom bidrag till underhåll af sju kemiska stationer för jordbrukets
och näringarnas behof — inom de orter, der landsting eller hushållningssällskap,
hvart för sig eller i förening, förbundit sig att upprätta laboratorium
och bekosta lokal för detta jemte bostad eller hyresmedel för
kemist och assistent samt bekosta aflöningen till dessa och laboratorietjenaren
äfvensom årliga utgifterna för laboratoriets underhåll samt till
inköp af böcker och inventarier för stationens behof — 4,000 kronor
för hvarje station eller tillhopa 28,000 kronor.

[21.]

Allmänna

landtbruks möten.

[22.]
Prisbelöningar
vid
allmänna
landtbrukamöten.

[23.]

Agrikulturkemiska
stationer.

Sjette hufvudtiteln.

[24.]

Kemiskväxtbiologisk

anstalt inom
Norrbottens
län.

Enligt hvad uti det vid Eders Kong!. Maj:ts nådiga proposition
till 1894 års Riksdag angående statsverkets tillstånd och behof fogade
protokoll öfver civilärenden omförmäles, hade, efter det dels Norrbottens
läns landsting dels ock samma läns hushållningssällskap anhållit,
att såsom bidrag till bestridande af underhålls- och driftkostnader
för en för öfre Norrland afsedd kemisk-växtbiologisk anstalt
inom nämnda län måtte beredas ett årligt anslag af statsmedel till
belopp af 7,000 kronor, landtbruksstyrelsen uti infordradt underdånigt
utlåtande af den 7 december 1893, med förmälan att styrelsen icke
hade något att erinra mot den för anstaltens drift beräknade årliga
kostnaden af tillhopa 10,000 kronor, deraf 3,000 kronor skulle enligt
utfästelse bestridas af landstinget och hushållningssällskapet i förening,
i hufvudsak förordat bifall till de gjorda framställningarna. På grund
häraf föreslog Eders Kongl. Maj:t Riksdagen att såsom bidrag till
underhåll af ifrågavarande anstalt — under vilkor att länets landsting
och hushållningssällskap till anstaltens underhåll bidroge med sammanlagdt
minst 3,000 kronor — på extra stat för år 1895 anvisa ett
anslag af 7,000 kronor.

Sedan Riksdagens statsutskott emellertid uti afgifvet utlåtande förklarat
sig anse, att kostnaderna för anstalten kunde i någon mån minskas
genom begränsande af anstaltens verksamhet, samt att de uti en
uppgjord kostnadsberäkning för anstalten upptagna posterna till omkostnader
för anstalten m. m., 2,000 kronor, och till underhåll af laboratorium,
inventarier m. m., 500 kronor, vore högre beräknade, än
som syntes nödvändigt, samt förty hemstält, att Eders Kongl. Maj:ts
framställning måtte bifallas, dock att anslaget skulle nedsättas till 5,000
kronor, blef denna utskottets hemställan af Riksdagen bifallen.

Efter det landtbruksstyrelsen på grund af nådigt bemyndigande
den 24 januari 1895 faststält reglemente för anstalten, trädde denna
under november månad samma år i verksamhet.

I öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställningar
har Riksdagen vidare äfven för åren 1896 och 1897 till
underhåll af ifrågavarande anstalt, under samma vilkor som förut, på
extra stat anvisat anslag af 5,000 kronor.

Uti en till Eders Kongi. Maj:t stäld, af landtbruksstyrelsen med
underdånigt utlåtande af den 13 november 1896 till Eders Kongl.
Maj:t öfverlemnad skrift har Norrbottens läns hushållningssällskap anfört
hufvudsakligen följande.

En så stor begränsning af anstaltens verksamhet, att den i
så väsentlig grad, som statsutskottet vid 1894 års riksdag förut -

Sjette hufvudtiteln.

satt, skulle kunna nedbringa kostnaden för anstaltens underhåll, skulle
komma att göra den kemisk-växtbiologiska anstalten till något helt
annat, än hvad den från början varit afsedd att blifva, nemligen
en praktisk försöksanstalt, som genom sina försök och utredningar
skulle kunna blifva en hjelp och ett stöd för det norrländska jordbruket.
Uti det ofvan berörda, af landtbruksstyrelsen faststälda reglementet
för anstalten angåfves anstaltens ändamål vara Ddels att såsom
kemisk station främja utvecklingen af jordbruk och näringar
genom meddelande af upplysningar och råd samt medelst undersökningar
af handelsvaror och andra ämnen, hvilka för dessa handteringar
äro af betydelse, dels att såsom praktisk försöksanstalt genom odling
och förädling af sädesslag och foderväxter söka utröna, hvilka af dessa
äro för öfre Norrland mest passande, samt i den mån befintliga tillgångar
sådant medgifva låta verkställa försök med artificiela gödslingsämnen
för utrönande, hvilka slag af dylika ämnen bäst lämpa sig för
öfre Norrland, särskildt för Norrbottens läns moss- och myrmarker,
dels ock såsom vetenskaplig växtbiologisk anstalt undersöka växternas
lif och lifsyttringar med hänsyn till de inom nämnda landsdel förekommande
lifsbetingelsera. Om anstalten skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt fylla dessa tre vigtiga uppgifter, så måste, enligt
hushållningssällskapets förmenande, de i det omnämnda kostnadsförslaget
upptagna utgiftsposterna snarare anses för lågt än för högt beräknade.
Hvad i kostnadsberäkningen sammanfattats under rubriken
»omkostnader för den biologiska anstalten med dertill hörande resor,
proftagningar, försöks- och fröodlingar m. m.» inbegrepe nemligen
utom mycket annat anstaltens hela försöksverksamhet, såväl de odlingsoch
förädlingsförsök, som anstalten hade att utföra å egna försöksfält,
som också cTe gödslingsförsök, som den egde att utföra hos intresserade
personer i olika delar af länet, liksom också de rent vetenskapliga
undersökningar, som anstalten hade till uppgift att anställa angående
en del biologiska förhållanden. ,

Beträffande den andra af de i det ursprungliga kostnadsförslaget
upptagna utgiftsposterna, som statsutskottet hade ansett för högt beräknade,
eller den till »underhåll af laboratorium, inventarier, apparater,
böcker m. m.» syntes det vara tillräckligt att påpeka, att anstalten
såsom kemisk station måste vara fullständigt utrustad med alla de
apparater och instrument, som vore nödvändiga vid en kemisk station,
och att denna utgiftspost enligt landtbruksstyrelsens berättelse för 1893
uppgick för t. ex. kemiska stationen i Halmstad till 1,334: 91 kronor,
för kemiska stationen i Örebro till 1,256: 61 kronor, för stationen i

Sjette hiifrudtiteln.

Skara till 674: 32 kronor, för stationen i Vesterås till 619: 30 kronor
o. s. v., hvartill komme att det för en försöksstation med ett så aflägset
läge som Luleå vore alldeles nödvändigt, att densamma blefve
åtminstone nödtorftigt försedd med den nyare fackliteraturen. Anstalten
kunde på grund af det stora afståndet icke såsom t. ex. flera af
de kemiska stationerna i södra Sverige begagna sig utaf universitetens,
landtbruksakademiens m. fl. offentliga bibliotek, utan vore vid förefallande
behof hänvisad till hvad den sjelf egde af fackliteratur. Såsom
häraf framginge, torde äfven den nämnda summan få anses snarare för
lågt än för högt beräknad, hvilket omdöme i öfrigt gälde äfven de
andra i kostnadsberäkningen upptagna posterna.

Efter att hafva erinrat, att flera af de med statsmedel understödda
kemiska stationerna, t. ex. de i Kalmar, Halmstad, Örebro och Vesterås,
förfogade öfver större inkomster än den kemisk-växtbiologiska anstalten,
och det oaktadt dessa på sitt program endast hade den första af de
här ofvan nämnda tre uppgifterna, och efter omnämnande att anstaltens
styrelse, som genast insett omöjligheten af att — utan ett uppgifvande
af anstaltens mål — göra de af statsutskottet antydda inskränkningarna
i de beräknade utgifterna för den biologiska försöksverksamheten m. m.,
förgäfves sökt att å andra poster göra inskränkningar, fortsatte styrelsen
vidare.

Hushållningssällskapet hade jemväl, för att anstaltens verksamhet
skulle kunna betryggas, måst utöfver det understöd, som sällskapet i
öfrigt lemnade anstalten, upptaga ett lån på 3,000 kronor, som stälts
till anstaltens förfogande att af denna amorteras. Att hushållningssällskapet
och landstinget, som påkostat anstaltens upprättande och som
redan nu bidroge till anstaltens underhåll med tillsammans 3,000 kronor
årligen, skulle öka dessa sina bidrag, kunde med afseende* å de mångahanda
uppgifter, dem dessa institutioner hade att med anslag tillgodose
och för hvilka deras ekonomiska krafter i en högst känbar grad toges i
anspråk, icke påräknas. Vid sådant förhållande och med afseende å hvad
hushållningssällskapet hade anfört i fråga om de skäl, som för Riksdagen
varit bestämmande vid dess beslut att endast bevilja 5,000
kronor i stället för af Eders Kongl. Magt äskade 7,000 kronor, anhölle
hushållningssällskapet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till 1897 års
riksdag gorå nådig framställning, att Riksdagen ville för år 1898 såsom
bidrag till en för öfre Norrland afsedd kemisk-växtbiologisk anstalt
inom Norrbottens län anvisa ett anslag af 7,000 kronor.

Uti sitt underdåniga utlåtande i ärendet har lahdtbruksstyrelsen —
under erinran hurusom styrelsen från början ansett, att ett statsanslag

Sjette liufvudtiteln.

af 7,000 kronor skulle, under förutsättning att inom orten tillskötes ett
belopp af 3,000 kronor, erfordras för att ifrågavarande anstalt skulle
kunna lösa den uppgift, som blifvit den förelagd och som i reglementet
för densamma funnit sitt uttryck — anfört, att styrelsen icke någonsin
tvekat, att inskränkningen i det från början knappt beräknade anslagsbeloppet
skulle göra det för anstalten snart sagdt omöjligt att så som
önskligt vore fylla sin uppgift. De nedsättningar i den för anstalten
ursprungligen uppgjorda utgiftsstaten, som Riksdagen ansett kunna vidtagas,
afsåge två utgiftsposter af den största betydelse för anstaltens
drift. Såsom ‘hushållningssällskapet anmärkt, inbegrepes i den förra af
dessa poster, eller den å 2,000 kronor, anstaltens hela försöksverksamhet.
Enligt ett landtbruksstyrelsen tillhandahållet sammandrag af anstaltens
räkenskaper för år 1896 hade anstaltens försöksverksamhet under samma
år icke tillskyndat anstalten större utgifter än 481 kronor 34 öre; men
det vore alldeles påtagligt, att dessa försök, hvilka utgjorde eu ganska
vigtig del af samma verksamhet, komme att medföra mångdubbelt högre
kostnader, sedan försöken utsträckts äfven till växtodling och förädling,
hvilket hittills icke kunnat ske, och det vore till oersättlig skada för
det med anstalten afsedda ändamål, om dessa försök icke skulle kunna
bedrifvas i betydligt större utsträckning, än som under innevarande år
skett. Vidkommande den andra utgiftsposten, som Riksdagen ansett
kunna nedsättas, eller den å 500 kronor för underhåll af laboratorium,
inventarier, apparater, böcker m. m., så hade kostnaderna härför under
sistnämnda år uppgått tillhopa till 896 kronor 11 öre och således icke
obetydligt öfverstigit, det beräknade beloppet, hvilket förhållande möjligen
berott derpå, att någon del af denna summa åtgått till den första
uppsättningen af anstalten, men det borde i allt fall härvid icke förbises,
att anstaltens aflägsna belägenhet från offentliga bibliotek gjorde
det nödvändigt, att anstalten rikhaltigare försåges med fackliteratur, än
som eljest vore erforderligt, äfvensom att de kemiska stationernas omkostnader
för liknande ändamål snarare öfverstege än understege det
beräknade beloppet, 500 kronor, och detta oaktadt dessa stationers
verksamhet på långt när icke egde den omfattning som ifrågavarande
anstalts. Fastän anstaltens försöksverksamhet, enligt hvad förut sagts,
varit betydligt inskränkt under innevarande år och några särskilda extra
utgifter för anstalten under året icke förekommit, liksom ej heller någon
som helst misshushållning med dess medel egt rum, utvisade i allt fall
berörda sammandrag en brist i anstaltens räkenskaper af ej mindre än
1,265 kronor 79 öre, hvilket förhållande jemte den såsom nödvändig
ansedda utvidgningen af anstaltens försöksverksamhet med full klarhet

Sjette liufvudtiteln.

och tydlighet hänvisade på behofvet af ökadt statsanslag, och landtbruksstyrelsen
ansåge sig så mycket mindre kunna uraktlåta att framhålla
denna omständighet, som styrelsen vore fullt öfvertygad derom,
att äfven med iakttagande af den utaf Riksdagen förordade begränsningen
af anstaltens verksamhet ett sådant behof förelåge, för så vidt
icke samma begränsning utsträcktes ända derhän, att möjligheten för
anstalten att fylla sin uppgift äfventyrades.

På grund af hvad sålunda utaf landtbruksstyrelsen anförts hemstälde
styrelsen, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att
såsom bidrag till underhåll af förevarande anstalt — uåder vilkor att
landstinget och hushållningssällskapet bidroge med sammanlagdt minst
3,000 kronor — på extra stat för år 1898 anvisa ett anslag af 7,000
kronor.

Uti en till Eders Kongl. Maj:t stöld, af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län med underdånig skrifvelse den 25 november 1896
öfverlemnad skrift har nämnda läns landsting, under åberopande af de
skäl, hushållningssällskapet för sin ofvan omförmälda hemställan anfört,
förenat sig i samma underdåniga hemställan, och har Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande förklarat sig på det lifligaste instämma deruti.

Ehuru hvad i ärendet förekommit synes mig utmärka, att det för
ifrågavarande anstalt hittills utgående anslag blifvit väl knappt tillmätt,
finner jag dock icke skäl att redan nu ifrågasätta eu förhöjning af det
belopp, hvartill anslaget till anstalten af 1894 års Riksdag blifvit bestämdt.

Jag tillstyrker alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att

såsom bidrag till underhåll af en för öfre Norrland afsedd
kemisk- växtbiologisk anstalt inom Norrbottens län — under vilkor att länets
landsting och hushållningssällskap till anstaltens underhåll bidraga
med sammanlagdt minst 3,000 kronor — på extra stat för år 1898 anvisa
ett anslag af 5,000 kronor.

Vidare tillstyrker jag, i enlighet med hvad landtbruksstyrelsen i
underdånig skrifvelse den 19 september 1896 hemstält, att Eders Kongl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen

[25.] att på extra stat för år 1898 till Eders Kongl. Maj:ts förfogande

Frökontroii- anvisa ett anslag af 10,000 kronor, för att med högst 1,000 kronor för
ans a ei. ]ivarje ailstalt användas till understöd åt sådana frökontrollanstalter, som
af landsting eller hushållningssällskap, hvart för sig eller i förening,

Sjette hufvudtiteln.

understödjas med minst samma belopp som statsbidraget och hvilka
anstalter vilja underkasta sig de vilkor och föreskrifter i afseende på
analysmetoder och öfriga förhållanden, som af Eders Kongl. Maj:t fastställas;
samt

att, till utbildande af en elev i boskapsskötsel och mejerihushållning,
på extra stat för år 1898 anvisa 1,000 kronor.

Såsom understöd till svenska mosskulturföreningen har Riksdagen
på extra stat beviljat för hvartdera af åren 1890 och 1891 5,000 kronor
och för hvart af åren 1892, 1893, 1894, 1895 och 1896 ett belopp af
10,000 kronor, hvarförutom Riksdagen för år 1892 beviljade ett särskildt
anslag af 4,000 kronor för bestridande af kostnaderna för föreningens
deltagande i 17:de allmänna landtbruksmötets utställning i
Göteborg år 1891. Nästlidna års Riksdag, till hvilken, liksom till de
två närmast föregående årens riksdagar, af Eders Kongl. Maj:t gjordes
nådig framställning om höjande till 15,000 kronor af det till föreningens
understödjande beviljade anslag, beslöt att endast på det sätt bifalla
omförmälda framställning att, till understöd åt föreningen, å extra stat
för innevarande år anvisades ett belopp af 13,500 kronor, vid meddelande
af hvilket beslut Riksdagen tillika uttalade den uppfattning, att
efter en sådan an slagsförhöjning anspråken på statsbidrag till mosskulturföreningen
måtte för en längre följd af år begränsas till högst
samma belopp, som det för detta år beviljade. Utom nu nämnda bidrag
af statsmedel har Eders Kongl. Maj:t täckts af tillgängliga medel anvisa
dels, såsom bidrag till utgifvande af föreningens tidskrift, för
hvartdera af åren 1888 och 1889 600 kronor och för hvartdera af åren
1890 och 1891 1,000 kronor, dels ock, för bestridande af kostnaderna
för föreningens deltagande i 18:de allmänna landtbruksmötets utställning
i Malmö år 1896, ett belopp af 4,000 kronor.

Uti en till Eders Kongl. Maj:t ingifven, den 12 oktober nästlidna
år dagtecknad skrift har mosskulturföreningen nu gjort fram ställningom
aflåtande till innevarande års Riksdag af nådig proposition om ett
statsbidrag till föreningen för år 1898 af 15,000 kronor.

I sin berörda skrift har föreningen rörande sitt ändamål och sin
allmänna verksamhetsplan hänvisat till derom förut afgifna redogörelser
äfvensom till upplysning om föreningens verksamhet under år 1895
åberopat en derom upprättad, ansökningen bifogad berättelse, hvaraf
inliemtas, bland annat, att föreningens inkomster under sagda år utgjort
Bih. till Biksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft. 8

[26.]
Elev i boskapsskötsel

och mejerihushållning.

[27.]

Svenska

mosskultur föreningen.

Sjette hufvudtiteln.

30,441 kronor 4 öre och utgifterna uppgått till 30,656 kronor 66 öre,
samt att föreningens tillgångar utöfver skulderna vid slutet af samma
år utgjorde 22,057 kronor 91 öre.

Till stöd för sin ansökning har föreningen vidare anfört följande.
Om föreningen skulle kunna fullfölja sin arbetsplan samt för
vårt lands mossodlare och torfindustriidkare vara till det gagn, hon
sjelf önskade och af henne alltmer kräfdes, vore det för föreningen
oundgängligen nödigt att kunna förfoga öfver erforderliga medel.
Att föreningen icke numera kunde inskränka sin verksamhet, vore
en följd af den utveckling, densamma under de senaste åren måst
vinna på grund af mosskulturens ständiga framåtskridande samt till
följd af de allt mer växande krafven från allmänhetens och hennes
egen sida. Långt ifrån att minskas, ökades tvärtom antalet af de
frågor, som, med en fullständigare kännedom om landets torfmarker
med dessas af olika höjd- och klimatförhållanden beroende skiljaktigheter,
framstälde sig rörande odlingsmetoder, gödsling, jordförbättringsmedel,
kulturväxter o. s. v., och för besvarandet af dessa alltjemt
ökade spörsmål fordrades ständigt nya undersökningar i laboratoriet
eller i naturen, ständigt nya försök å experimentalfälten. Likaledes
stegrades för hvarje år de fordringar, som stäldes på föreningens
tjenstemän, särskilt kulturingeniören, till bestyrkande hvaraf åberopades
att, enligt den omförmälda berättelsen öfver föreningens verksamhet
1895, kulturingeniören, som år 1890 varit stadd i förrättningar
under 111 dagar, deraf 61 resdagar och 50 förrättningsdagar, år 1895
varit stadd i förrättningar 176 dagar, deraf 43 resdagar och 133 förrättningsdagar.
Så glädjande detta bevis på allmänhetens förtroende
och ökade intresse än vore, så kunde det å andra sidan icke annat än
väcka oro, att föreningen inom en snar framtid icke skulle vara i stånd
att tillmötesgå alla reqvisitioner eller hinna låta inspektera sina försöksfält,
det ville med andra ord säga, att af brist på nödiga arbetskrafter
hvarken kunna i tillräcklig grad meddela mossodlare önskade
råd och upplysningar eller draga nytta af sina egna försöksfält i provinserna.
Vidare vore förverkligandet af tanken på anläggande af s. k.
mosskolonier så pass vigtigt för vidsträckta delar af Sverige, att det
skulle vara högligen att beklaga, om den pröfning af sakens tillämplighet
för vårt land, föreningen afsåge att påbörja genom anordnande
af två sådana kolonier å försöksfältet vid Flahult, skulle genom bristande
penningemedel undanskjutas till en oviss framtid eller rent af
hindras, något som lätteligen kunde befaras, derest föreningen hädanefter
som hittills skulle nödgas för mosskolonifrågans utredning vara

Sjette hufvudtiteln.

hänvisad till enskild offervillighet. Behofvet af statens kraftiga understöd
vore sålunda för föreningen alltjemt stort och trängande.

Slutligen meddelar föreningen att, då erfarenheten under årens
lopp tydligt gifvit vid handen, att det vore så godt som omöjligt att
uppgöra och i detalj följa de utgiftsförslag, föreningen hittills städse
plägat låta åtfölja sina underdåniga ansökningar om statsbidrag, samt
då vidare hufvudposterna i dessa förslag år efter år vexlat allenast inom
ganska trånga gränser och sålunda kunde anses temligen konstanta,
föreningen nu icke låtit uppgöra dylikt förslag för år 1898 utan i sådant
afseende åberopade hvad förenämnda vid föreningens ansökning
fogade årsberättelse för 1895 innehölle.

Landtbruksstyrelsen, som undfått befallning att öfver mosskulturföreningens
nu omförmälda framställning sig utlåta, har i underdånigt
yttrande af den 21 oktober 1896, under erinran att styrelsen i sina
med anledning af ansökningar från föreningen om statsunderstöd afgifna
utlåtanden städse sökt framhålla önskvärdheten deraf, att föreningen
komme i åtnjutande af sådant understöd till det belopp, föreningen uti
sina allt sedan år 1891 gjorda framställningar i ämnet ansett erforderligt
för ett fullständigt uppnående af föreningens ändamål eller 15,000
kronor, vidare yttrat, att styrelsen äfven med anledning af nu förevarande
ansökan skulle för sin del velat föreslå beviljandet af ett statsunderstöd
till nyssberörda belopp åt denna om svenska mosskulturen
högst förtjenta förening, hvars fortsatta verksamhet för sitt för hela
vårt land vigtiga ändamål vore i hög grad önskvärd, men att landtbruksstyrelsen
med afseende å ofvannämnda af sistlidna års Riksdag
uttalade uppfattning såge sig förhindrad att för närvarande förorda
beviljandet af högre anslag åt föreningen än det senast af Riksdagen
anvisade.

Då svenska mosskulturföreningens gagnande verksamhet fortfarande
är förtjent att af staten understödjas, tvekar jag icke tillstyrka, att sådant
understöd fortfarande må beredas föreningen. Men, i betraktande
af de åsigter, nästlidna års Riksdag uttalat i fråga om begränsande fölen
längre följd af år af det till föreningen utgående statsanslag till det
förhöjda belopp, nämnda Riksdag till föreningens understödjande för
innevarande år beviljat, finner jag mig nu icke böra göra någon hemställan
om förhöjning af sagda anslagssumma.

Jag tillstyrker alltså i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen

Sjette hufrudtiteln.

att, till understöd åt svenska mosskulturföreningen, på extra stat för
år 1898 anvisa ett anslag af 13,500 kronor.

Bifalles detta, lärer Eders Kongl. Maj:t vilja, på sätt landtbruksstyrelsen
hemstält, angående vilkoren för anslagets åtnjutande meddela
i hufvudsak enahanda bestämmelser, som i fråga om anslaget för innevarande
år blifvit stadgade, och sålunda, bland annat, att ett för statens
räkning utsedt ombud, för hvilket kostnaden bör bestridas af föreningen,
skall deltaga i revisionen af föreningens förvaltning med skyldighet att
om revisionen afgifva yttrande till landtbruksstyrelsen, samt att föreningen
fortfarande skall vara underkastad särskild inspektion från
statens sida af föreningens verksamhet, hvilken inspektion framdeles,
likasom för innevarande år, bör tillkomma landtbruksstyrelsen.

Med underdånig skrifvelse den 18 november 1896 har chefen för
. Sveriges geologiska undersökning öfverlemnat förslagsberäkning öfver
de under år 1898 till fullföljande af de geologiska arbetena erforderliga
medel. Beräkningen upptager utgifterna till 96,000 kronor, deraf för

Löner och arfvoden samt ersättning till tillfälliga biträden kronor 59,950:_

Aflöning en.

Fältarbetena.

Rese- och traktamentsersättning m. m............................

Byråafdelningen.

Inventarier, ritmateriel, kemikalier o. d............................

Biblioteket och samlingarna.

Böcker, kartor och samlingarne.........................................

Kart- och boktrycket.

Tryckning af kartor, beskrifningar och uppsatser samt
originalritningar...............................................................

Värme och diverse utgifter.

Omkostnader.............................................................................

» 1,350: —

12,000:

19,000:

2,000: —

1,700: —

Summa kronor 96,000: —

Sjette hufvudtiteln.

Denna förslagsberäkning öfverensstämmer i afseende å utgifterna
med den, som för detta år framlades för 1896 års Riksdag, med undantag
deraf, att dels aflöningssumman höjts med 1,000 kronor, hvilket
betingas deraf, att löneförhöjning beräknats för två geologer, som enligt
gällande bestämmelser skulle från och med år 1898 blifva dertill berättigad,
dels posten för fältarbetena minskats med 1,500 kronor, motsvarande
ett anslag, som för geologiska arbeten i Nerike under innevarande
år utgår från Örebro läns landsting och hushållningssällskap.

Till betäckande af dessa utgifter påräknar chefen omkring 500
kronor genom försäljning af kartor och andra publikationer; och det
anslagsbelopp, som bör för år 1898 af Riksdagen begäras, beräknas
derför af chefen till 95,500 kronor.

Vid föredragning den 13 januari 1896 af frågan om regleringen af utgifterna
under riksstatens sjette hufvudtitel erinrade dåvarande departementschefen,
att chefen för den geologiska undersökningen erhållit nådig
befallning att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens
i skrifvelse den 14 maj 1895 framstälda anmärkning mot de jordartskartor
med terrängbetäckning, hvilka då blifvit såsom prof utgifna.

Sedan bemälde chef, som i anledning af Riksdagens ofvan berörda
uttalande låtit anställa nya tryckförsök, dervid valts en ljusare, mera
genomskinlig färgbeteckning för den jordart, jökelgrus, som upptager
den största arealen och hvars beteckning derför har ett afgörande inflytande
på kartans utseende, numera inkommit med det infordrade utlåtandet
och dervid bifogat prof å kartor utförda med nyss antydda
beteckning, hvilka kartor synas nöjaktigt motsvara anspråken på prydlighet
och läslighet, har Eders Kongl. Maj:t den 9 december 1896 pröfvat
frågan om de geologiska kartornas utgifningssätt och derför stadgat
följande grunder:

l:o) Utgifningen af kombinerade berg- och jordartskartor i skalan
1 : 200,000 utan terrängbeteckning skall upphöra.

2:o) Öfver de delar af landet, hvilka de hittills utgifna geologiska
kartorna icke omfatta och öfver hvilka topografiska kartblad i skalan
1 : 100,000 utgifvits eller komma att utgifvas, skola, med de undantag
som nedan stadgas, samtidigt utgifvas dels jordartskartor med terrängbeteckning
i skalan 1 : 100,000, tryckta på underlag af de topografiska
kartbladen, och dels bergartskartor utan terrängbeteckning i skalan
1 : 200,000; börande framdeles i mån af tillgängliga medel sådana kartor
utgifvas jemväl öfver de delar af landet, hvilka redan kartlagts i
skalan 1 : 200^00.

3:o) öfver Blekinge län (bladen Karlskrona och Karlshamn) skola ut -

Sjette hufvudtiteln.

[29.]

Andre instruktör
i husslöjd.

gifvas plankartor i skalan 1 : 100,000 efter samma grunder, som för hittills
offentliggjorda kartblad i skalan 1 : 200,000 blifvit följda, jemte bergartskartor
i skalan 1 : 200,000; börande framdeles, då bättre topografiskt
underlag erhålles, äfven öfver dessa områden utgifvas jordartskartor
med terrängbeteckning i skalan 1 : 100,000.

4:o) Öfver Göteborgs och Bohus län skola, derest icke vid försök,
som böra anställas, de upprättade topografiska kartbladen befinnas användbara
såsom underlag för jordartskartor i skalan 1 : 100,000, utgifvas
plankartor i skalan 1 : 100,000, grundade på de redan utförda fältarbetena,
jemte bergartskartor i skalan 1:200,000; börande i allt fall
jemväl öfver dessa områden framdeles, sedan dugligt topografiskt underlag
erhållits, utgifvas jordartskartor med terrängbeteckning i skalan
1 : 100,000.

5:o) Öfver de områden, som äro upptagna å kartbladen Örkelljunga,
Börringekloster, Söfdeborg, Trelleborg, Ystad, Medevi och Malingsbo,
skola utgifvas plankartor i skalan 1 : 60,000 åtföljda af bergartskartor
i skalan 1 : 300,000.

6:o) I lämpliga skalor skola utgifvas såväl öfversigtskartor som,
der skalan 1 : 100,000 visar sig otillräcklig, specialkartor i större skala.

7:o) Samtliga geologiska kartblad skola åtföljas af beskrifningar.

De sålunda meddelade bestämmelserna inverka icke på frågan om
det anslag, som för 1898 bör för de geologiska undersökningarne anvisas.

I öfverensstämmelse med den af chefen för undersökningen uppgjorda
förlagsberäkning hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen

att, för fortsättande under år 1898 af de geologiska undersökningarne
och utgifvande af derpå grundade kartor, afhandlingar och uppsatser,
bevilja ett extra anslag för samma år till belopp af 95,500 kronor.

Befrämjande i allmänhet af slöjderna.

I enlighet med hvad landtbruksstyrelsen uti underdånig skrifvelse
den 19 september 1896 hemstält och under erinran att andre instruktören
i husslöjd Jonas Wallander enligt nådigt bref den 31 december
1896 förklarats berättigad att åtnjuta det honom af Riksdagen för innevarande
år beviljade personliga ålderstillägg, tillstyrker jag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att jemväl för år 1898 på extra stat anvisa, till anställande af en
andre instruktör i husslöjd, 2,000 kronor och, såsom personligt ålders -

Sjette hufvudtiteln.

tillägg till andre instruktören Jonas Wall under, derest han fortfarande i
denna egenskap med godt vitsord tjenstgör, 500 kronor, eller tillhopa
2,500 kronor.

Vidare hemställer jag, med anledning jemväl af en i ämnet gjord,
af kommerskollegium med eget underdånigt utlåtande af den 27 oktober
1896 insänd framställning, att Eders Kongl. Maj:t måtte, i likhet
med hvad förut egt rum, föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1898 bevilja, såsom bidrag till upprätthållande
af väfskolan i Borås — med vilkor att från Elfsborgs läns
landsting eller eljest tillskjutes ett belopp, motsvarande minst hälften
af statsanslaget — 3,800 kronor och, såsom bidrag till aflönande af en
andre lärare vid samma skola, 1,000 kronor, under vilkor att enahanda
belopp varder för ändamålet från nämnda läns landsting eller eljest
tillskjutet.

Befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart.

I likhet med hvad för åren 1894—1896 medgifvits, är jemväl för
år 1897 af Riksdagen på extra stat anvisadt ett anslag af 15,000 kronor
att af Eders Kongl. Maj:t användas till understöd åt Göteborgs
handelsinstitut och grosshandelssocietetens i Stockholm handelsskola,
Frans Schartaus praktiska handelsinstitut, under förutsättning, hvad
Göteborgs handelsinstitut beträffade, att Göteborgs stadsfullmäktige och,
hvad Schartaus handelsinstitut anginge, att grosshandelssocieteten i
Stockholm fortfarande till instituten lemnade årligt understöd till minst
samma belopp som dittills samt på de vilkor i öfrigt, som Eders Kongl.
Maj:t kunde finna skäligt bestämma.

I fråga om vilkoren för åtnjutande af detta anslag, har Eders
Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 5 juni 1896 meddelat följande, i
viss mån förändrade bestämmelser mot hvad förut i sådant afseende
stadgats, nemligen

att vid hvartdera af nämnda institut skulle beredas tillfälle till afgiftsfri
undervisning för minst åtta medellösa elever och att för öfrigt
nedsättning i elevafgifterna borde ske i den mån, institutets styrelse
pröfvade eleverna deraf vara i behof, dock ej till lägre belopp än 100
kronor för hvarje elev;

att institutens styrelser skulle efter utgången af läsåret 1896—
1897 till Eders Kongl. Maj:t inkomma med uppgift om institutens in -

[30.]

Väfskolan i
Borås.

[31.]

Anslag till
handelsundervisning.

Sjette hnfvudtiteln.

komster och utgifter för undervisningen under nämnda läsår samt om
det belopp, som utöfver erlagda elevafgifter skulle influtit, derest samtlige
eleverne, frieleverne inberäknade, erlagt fulla elevafgifter;

att understödet skulle, efter pröfning på grund af berörda uppgifter,
i mån af behof fördelas emellan instituten för att användas i främsta
rummet till godtgörande af skilnaden mellan de elevafgifter, som erlagts,
och de afgifter, som skolat erläggas, om alla eleverna, frieleverna
inberäknade, erlagt fulla afgifter, och i andra rummet till gäldande af
det belopp, hvarmed, oaktadt berörda godtgörelser, inkomsterna tilläfventyrs
understege utgifterna, i hvilka senare dock icke finge inberäknas
den kostnad, som vid Schartaus handelsinstitut erfordrades för
läroverkshusets lämpande för ny parallelklass samt för varumuseum och
laboratorium; samt

att understödsbeloppen icke finge lyftas, förrän dels, hvad Göteborgs
handelsinstitut beträffade, Göteborgs stadsfullmäktige och, hvad
Schartaus handelsinstitut anginge, grosshandelssocieteten i Stockholm
lemnat understöd till minst samma belopp som hittills, dels ock genom
inspektion af sakkunnig person, som af Eders Kongl. Maj:t utsåges,
visshet vunnits, att undervisningen vid instituten under det gångna läsåret
bedrifvits i sådan omfattning och utsträckning samt på sådant sätt,
att den kunde anses med institutens ändamål öfverensstämmande.

I särskilda till Eders Kongl. Maj:t ingifna skrifter hafva styrelserna
för ofvannämnda båda handelsinstitut anhållit, att understöd af allmänna
medel jemväl för år 1898 måtte instituten beredas.

Styrelsen för Göteborgs handelsinstitut har dervid till en början meddelat,
att elevantalet vid institutet under läsåret 1896—1897 utgjorde
126 och vore fördeladt på sex afdelningar; att styrelsen, med anledning
af de förändrade bestämmelser, som genom förenämnda nådiga bref
blifvit faststälda i fråga om fördelningen mellan de båda instituten af
statsanslagen, ansett sig kunna räkna på en större andel af samma
anslag än under föregående år och derför beviljat friplatser åt 11 medellöse
elever samt dessutom för 35, som styrkt sitt behof af billigare
undervisning, medgifvit nedsättning i afgiften till 100 kronor; att, ehuru
ytterligare 17 inträdessökande anhållit om friplats och 15 inträdessökande
begärt nedsättning i elevafgift, styrelsen icke kunnat bevilja
dessa ansökningar, enär styrelsen icke ansett sig böra räkna på så stor
andel af statsanslaget, som skulle erfordrats, om dessa ansökningar
bifallits; att under läsåret influtna elevafgifter utgjorde, 32 afgifter å
320 kronor, 48 afgifter å 280 kronor och 35 afgifter å 100 kronor eller
tillsammans 27,180 kronor; att, om alla eleverna betalt fulla afgifter,

Sjette hufvudtiteln.

skulle hafva influtit 51 afgifter å 320 kronor och 75 utgifter å 280
kronor eller tillsammans 37,320 kronor; samt att skilnaden mellan influtna
elevafgifter och livad som skulle hafva influtit, om alla eleverna
betalt fulla afgifter, sålunda utgjorde 10,140 kronor. Vidare har styrelsen
anfört: Den utveckling institutet tagit sedan läsåret 1893—1894,
det första, då institutet åtnjutit statsunderstöd, och under hvilken tid
elevantalet nära fördubblats, vittnade om det gagn institutet haft af
sagda understöd, likasom det ock syntes bära vittne om ökadt förtroende
såväl från föräldrars och målsmäns som ock från köpmanskårens
sida. Gränsen för elevantalet, hvad utrymmet beträffade, vore visserligen
uppnådd under innevarande läsår, då samtliga lärosalar tagits i
bruk, men om ett ytterligare ökadt elevantal gjorde sådant nödigt,
kunde dock genom vidtagande af särskilda, om ock dyrbara, anordningar
ökadt utrymme för undervisningen beredas. Då elevantalet vid institutet
numera vida öfverstege den siffra, på hvilken vid 1893 års riksdag
beräkningarne rörande det behöfliga understödets storlek grundade sig,
antoge styrelsen, att ökadt understöd nu skulle kunna erhållas för institutet,
Till följd af de vidtagna ändringarne i bestämmelserna för
fördelning af statsanslaget mellan de båda handelsinstituten, hade Göteborgs
handelsinstitut visserligen utsigt att, så länge elevantalet der
vore större än vid handelsinstitutet i Stockholm, erhålla en större
andel af samma anslag, men såsom förut visats, vore ett belopp af till
och med två tredjedelar af anslaget icke tillräckligt till beredande af
förmånen af nedsatt afgift för alla de sökande, som visat sig vara i
behof af sådan, hvartill komme svårigheten för styrelsen, som vid beviljandet
af nedsättning i afgiften utvalde dem bland de sökande, som
pröfvades vara mest i behof af sådan lindring, att vid detta urval
gynna de i verkligheten mest behöfvande och icke ofrivilligt begå
orättvisa. Under de år, Göteborgs handelsinstitut hittills åtnjutit statsunderstöd,
hade till följd af gynnsamma omständigheter det lyckliga
förhållande varit rådande, att institutets inkomster varit tillräckliga för
utgifternas bestridande; men om detta förhållande komme att ändras
så, att utgifterna öfverstege inkomsterna, kunde en motsedd brist i
institutets budget täckas ur statsanslaget endast genom att minska
antalet af dem, som åtnjöte friplats eller nedsättning i elevafgifter.
Erfarenheten hade visat att, oberäknadt frieleverna, ungefär hälften af
elevantalet vore i behof af nedsättning i elevafgiften, och att sålunda
på ett antal af 100 å 120 elever kunde beräknas 10 frielever och 50
elever, för hvilka afgiften nedsattes till 100 kronor, hvadan lindringen
i eller befrielsen från afgift representerade ett belopp af 13,000 kronor.

Bill. till Rikad. Prof. L8U7. I Sami. 1 Afd. I lldft. ‘J

Sjette hufvudtiteln.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har styrelsen i underdånighet
anhållit, det Eders Kongl. Maj:t täcktes för år 1898 bereda Göteborgs
handelsinstitut understöd af statsmedel till så stort belopp, som Eders
Kongl. Maj:t i betraktande af det ökade elevantalet kunde finna skäligt.

I den af styrelsen för grosshandelssocietens i Stockholm handelsskola,
Frans Schartaus praktiska handelsinstitut ingifna skrift har styrelsen anhållit,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att äfven för
år 1898 anvisa det sedvanliga anslaget af 15,000 kronor till understöd
åt Göteborgs handelsinstitut och Frans Schartaus handelsinstitut att
fördelas mellan instituten enligt sådana grunder, som Eders Kongl.
Maj:t funne skäligt bestämma; hvarjemte styrelsen åberopat att, enligt
hvad ansökningen bilagd katalog öfver institutet för innevarande läsår
utvisade, elevantalet, som förra året visat den jemförelsevis låga siffran
60, innevarande läsår stigit till 78, det högsta antal, som hittills varit
vid institutet inskrifvet.

Öfver ansökningarna har kommerskollegium den 20 oktober 1896
afgifvit underdånigt utlåtande i ämnet och dervid till en början meddelat: Sedan

understöd af statsmedel från och med år 1894 kommit undervisningen
vid de båda förnämsta handelsinstituten i landet till del, hade
elevantalet vid instituten i hög grad ökats, såsom af nedanstående
uppgift närmare framginge:

. .. 0 Läsår.	Elev	antal
vid Göteborgs handelsinstitut.	vid Schartaus prak-tiska handelsinstitut.
1891—1892 ...........................	58	39
i 1892—1893 ..........................	62	32
j 1893-1894 ..........................	64	60
1894—1895 ..........................	86	73
1895-1896 ...........................	109	60
1896—1897 ...........................	126	78

Från och med läsåret 1893—1894, det första, för hvilket statsunderstöd
varit att påräkna, hade följande antal elever antingen helt
och hållet befriats från'' afgift för undervisningen eller erlagt en till 100
kronor nedsatt afgift:

Sjette hufvudtiteln.

1 Läsår.	Frielever	Nedsatt afgift betalande elever
vid Göteborgs handels- institut.	vid Schartaus handels- institut.	vid Göteborgs handels- institut.	vid Schartaus handels- institut.
1893 -1894.............................................	8	9	23	16
1894-1895............................................	9	13	25	15
1895-1896.............................................	8	11	25	11
1896-1897.............................................	11	12	35	15
— Summa	36	45	108	57

Då hela antalet elever, som vid ifrågavarande handelsinstitut från
och med läsåret 1893 — 1894 åtnjutit eller nu åtnjöte undervisning, utgjorde
vid Göteborgs handelsinstitut 385 och vid Schartaus handelsinstitut
268, hade alltså vid det förra institutet 9,35 procent och vid
det senare 17 procent af eleverna befriats från afgift samt vid Göteborgs
handelsinstitut 30,6 procent och vid Schartaus handelsinstitut
22,2 procent erlagt nedsatt afgift. Vid båda instituten hade anordningar
vidtagits för beredande af vidsträcktare utrymme för undervisningen.
Särskildt hade vid Schartaus handelsinstitut läroverkshusets
inredning på institutets bekostnad ändrats så, att klassrum för parallelklass
och rum för varumuseum och laboratorium erhållits. Af de berättelser,
som den af Eders Kongl. Maj:t förordnade inspektören för
ifrågavarande läroverk årligen afgifvit under den tid statsunderstöd för
läroverken anvisats, framginge, att undervisningen vid instituten bedrifvits
i sådan omfattning och utsträckning samt på sådant sätt, att
den vore med institutens ändamål öfverensstämmande.

I fråga om de af instituten nu gjorda framställningar om fortfarande
understöd yttrade kommerskollegium för egen del att, sedan
det visat sig att tilloppet af elever till handelsinstituten i afsevärd
grad ökats, särskildt till följd af de tillfällen till billigare undervisning,
som genom statsunderstöden bereddes mindre bemedlade, samt
då sålunda erfarenheten gifvit vid handen, att ifrågavarande understöd
motsvarade det dermed afsedda syftemål, spridandet inom vidsträcktare
kretsar af en för köpmansyrket grundläggande teoretisk och i viss
mån praktisk utbildning, äfvensom af inspektörens berättelser framginge,
att undervisningen vid instituten motsvarade institutens ändamål,

Sjette hufvudtiteln.

funne isig kollegium, med hänsyn jemväl till hvad i nu föreliggande
ärende af styrelsen för Göteborgs handelsinstitut andragits, böra i
underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärd
för beredande åt Göteborgs handelsinstitut och grosshandelssocietetens
i Stockholm handelsskola, Frans Schartaus praktiska handelsinstitut
af ett till 20,000 kronor förhöjdt. understöd för år 1898 att användas
enligt hufvudsakligen de grunder och på de vilkor, som funnes angifna
i nådiga brefvet den 5 juni 1896.

Frågan om fördelning mellan instituten af 1896 års anslag för
ifrågavarande ändamål har den 16 oktober samma år inför Eders
Kongl. Maj:t föredragits. Dervid upplystes, rörande förhållandena
under läsåret 1895—1896, att vid Göteborgs handelsinstitut de influtna
elevafgifterna uppgått till 24,080 kronor, under det att, derest alla
eleverna betalt fulla afgifter, desamma skulle uppgått till 32,080 kronor,
och att samtliga inkomsterne, deribland bidrag från Göteborgs stad af

3,000 kronor, utgjort 32,948 kronor 3 öre och samtliga utgifterna utgjort
34,462 kronor 72 öre, hvadan en brist uppstått å 1,514 kronor
69 öre, samt att vid Schartaus handelsinstitut i elevafgifter influtit
9,237 kronor 50 öre, hvaremot, derest alla eleverna betalt fulla afgifter,
skulle influtit 13,087 kronor 50 öre, och att samtliga inkomsterna, deribland
bidrag af grosshandelssocieteten till belopp af 7,000 kronor, utgjort
16,737 kronor 50 öre och samtliga utgifterna belöpt sig till
24,492 kronor 49 öre, hvadan uppstått en brist af 7,754 kronor 99
öre. Enligt Eders Kongl. Majits nämnda den 16 oktober 1896 fattade
beslut tillädes af 1896 års anslag hvartdera af instituten 7,500 kronor.

Af hvad sålunda i ärendet förekommit lärer Eders Kongl. Maj:t
finna, att handelsinstituten på tillfredsställande sätt besörjt handel sundervisning
åt ett i det hela växande antal elever samt i öfrigt uppfyll
föreskrifna vilkor för erhållande af statsunderstöd. Sådant understöd
torde fortfarande vara erforderligt för uppehållande af institutens
verksamhet, särskildt för beredande af tillfälle åt mindre bemedlade
att utan afgift eller till nedsatt sådan begagna sig af undervisningen.
Deremot anser jag den i ärendet förebragta utredningen icke innefatta
tillräckliga skäl att redan nu ifrågasätta en förhöjning af det anslagsbelopp,
som för hvart af åren 1894—1897 beviljats.

Jag tillstyrker alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

jemväl för år 1898 på extra stat anvisa ett anslag af 15,000

Sjette hnfYudtiteln.

kronor att af Eders Kongl. Maj:t användas till understöd åt Göteborgs
handelsinstitut och grosshandelssocietetens i Stockholm handelsskola, Frans
Schartaus ''praktiska handelsinstitut, under förutsättning'', hvad Göteborgs
handelsinstitut beträffar, att Göteborgs stadsfullmäktige och, hvad Frans
Schartaus praktiska handelsinstitut angår, att grosshandelssocieteten i
Stockholm fortfarande till instituten lemna årligt understöd till minst
samma belopp som hittills samt på de vilkor i öfrigt, som Eders Kongl.
Maj:t kan finna skäligt bestämma.

Riksdagen har för hvart af åren 1888—1895 på extra stat beviljat
ett anslag af 20,000 kronor att af Eders Kongl. Maj:t användas till
befrämjande af afsättning i främmande länder af alster af svensk industri
och svenska näringar.

Sedan Eders Kongl. Maj:t uti den till 1895 års Riksdag aflåtna
proposition om statsverkets tillstånd och behof, i ändamål att möjliggöra
inrättande af handelsstipendier, för år 1896 äskat ett förhöjdt
anslag af 28,500 kronor att för ofvan nämnda ändamål af Eders Kongl.
Maj:t användas, men Riksdagen allenast på det sätt bifallit denna framställning,
att Riksdagen för år 1896 till ändamålet anvisat samma belopp,
som de föregående åren beviljats, eller 20,000 kronor, har 1896 års
Riksdag, till hvilken Eders Kongl. Maj:t aflåtit framställning om beviljande
för år 1897 till ifrågavarande ändamål af 20,000 kronor, dels på
det sätt bifallit denna framställning, att Riksdagen på extra stat för
år 1897 beviljat ett anslag af 15,000 kronor att af Eders Kongl. Maj:t
användas till befrämjande af afsättning i främmande länder af alster
af svensk industri och svenska näringar, samt dels jemväl å extra stat
för år 1897 anvisat ett anslag af 10,000 kronor till handelsstipendier.

Hvad angår användningen af förstnämnda för innevarande år beviljade
anslag å 15,000 kronor, har Eders Kongl. Maj:t genom beslut
den 27 november 1896 deraf anvisat 8,500 kronor till mejeriagenturen
i Manchester och 5,000 kronor till fiskeriagenturen i Norra Tyskland,
hvarjemte Eders Kongl. Maj:t förklarat sig vilja framdeles förordna
om dispositionen af återstående 1,500 kronor.

Beträffande åter anslaget å 10,000 kronor till handelsstipendier, har
Eders Kongl. Maj:t genom beslut samma dag i fråga om stipendiernas
utdelning och de fordringar som å deras innehafvare böra ställas, i
nåder förordnat:

att stipendiernas fördelning skall bestämmas af Eders Kongl. Maj:t
efter förslag af kommerskollegium;

att för kompetens till erhållande af dylikt stipendium skall erfor -

Befrämjande
af Bvenska
alsters afsättning
i utlandet
och handelsstipendier.

Sjette hufvudtiteln.

dras att styrka sig ej mindre hafva med goda betyg genomgått antingen
handelsinstitut eller högre tekniskt läroverk eller ock på annat sätt
förskaffat sig motsvarande teoretiska förkunskaper, än äfven hafva förvärfvat
praktiska insigter i handelsväsendet antingen genom sjelfständig
agenturverksamhet med artiklar, som kunna blifva af någon betydelse
för svensk export, eller genom någon tids väl vitsordad kontorsverksamhet
på handelskontor eller vid industriel anläggning, helst sådan,
der verksamheten omfattar artiklar af nyssberörda slag;

att vid stipendiernas fördelning hänsyn företrädesvis skall tagas
till de sökandes praktiska duglighet och förfarenhet i handel och
industri;

att stipendiat må antingen uppehålla sig å någon viss handelsplats
i det land, der han önskar vinna vidare utbildning, eller besöka flera
länder och handelsplatser, likasom han ock må taga anställning på
utländskt handelskontor, vare sig såsom volontär eller mot lön;

att stipendiebeloppet, som i regel må utgöra 2,000 till 5,000
kronor för år, skall i hvarje särskildt fall bestämmas med hänsyn till,
bland annat, aflägsenheten af och lefnadskostnaderna i det eller de
länder, stipendiat skall besöka;

att stipendiat skall vara skyldig att inom tid, som vid stipendiets
tilldelande bestämmes, inställa sig i det land eller något af de länder,
der han skall uppehålla sig under stipendietiden, samt i öfrigt ställa
sig till efterrättelse hvad som vid stipendiets tilldelande blifver bestämdt
i fråga om så väl den eller de utrikes platser, han skall besöka,
som ock föremålet för hans verksamhet med mera;

att stipendiat skall vara skyldig att för hvarje hälft år af stipendietiden
rörande sin verksamhet och sina iakttagelser beträffande handelsförhållanden,
afsättningsmöjligheter för svenska varor med mera i det
främmande land, der han vistas, eller det land eller de länder, han under
sina resor besökt, afgifva berättelse, som skall till kommerskollegium
insändas senast inom två månader efter utgången af den tid,
berättelsen skall omfatta, samt vara åtföljd af intyg att stipendiaten
uppehållit sig i det land eller de länder, som i berättelsen afses, äfvensom,
derest stipendiaten vunnit anställning hos affärsman i utlandet, af
intyg derom samt rörande arten af den tjenstgöring, som dervid varit
honom ålagd;

samt att af stipendiebeloppet må af stipendiat eller hans befullmäktigade
ombud lyftas eu tredjedel vid utresan eller, derest stipendiat
redan vistas i det land, der han tänker vidare uppehålla sig, genast
efter stipendiets beviljande, den andra tredjedelen efter det den första

Sjette hufvudtiteln.

samt den sista tredjedelen efter det den andra halfårsberättelsen afgifvits
och godkänts; med stadgande att nyssberörda berättelser skola, i
den mån sådant af kommerskollegium pröfvas lämpligt, i tryck offentliggöras.

I sammanhang härmed har Eders Kongl. Maj:t uppdragit åt kommerskollegium
att låta, genom kungörelse i allmänna tidningarne, anmana
de personer, som önska vid fördelningen af ifrågavarande anslag till
handelsstipendier komma i åtanke, att inom viss tid till kollegium ingifva
sina till Eders Kongl. Maj:t stälda ansökningar i ämnet med
bifogande dervid af, förutom prestbevis, de betyg och intyg, som de
kunna förete, samt med uppgift å det land eller de länder, dit sökanden
ämnar begifva sig, jemte den plan för sin verksamhet sökanden
tänker under vistelsen utomlands följa, samt att derefter till Eders
Kongl. Maj:t, med bifogande af de inkomna ansökningshandlingarne,
afgifva förslag till stipendiater, det belopp, som anses böra hvar af
dem tillkomma, och de närmare bestämmelser angående stipendiats
verksamhet och orten derför, som må finnas böra meddelas.

Då anvisande af medel för ifrågavarande ändamål jemväl för 1898
är af nöden, samt någon anledning att nu ifrågasätta ändring i de
belopp, hvartill förenämnda anslag senast blifvit bestämda, icke förekommer,
helst någon erfarenhet om tillräckligheten eller otillräckligheten
af det för handelsstipendier beviljade anslag ännu ej kunnat vinnas,
hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå
Riksdagen att för år 1898 på extra stat anvisa

dels ett anslag af 15.000 kronor att af Eders Kongl. Maj:t användas
till befrämjande af afsättning i främmande länder af alster af svensk
industri och svenska näringar;

dels ock ett anslag af 10,000 kronor till handelsstipendier.

Befrämjande i allmänhet af bergsbruket.

Under denna anslagstitel tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen att, i likhet med hvad under en följd af år
varit förhållandet,

under vilkor att bergsskolorna i Filipstad och Falun med dertill
hörande skolor för bergsarbetare komma att jemväl under år 1898 fört -

id]

Befrämjande
af svenska alsters
afsättning
i utlandet.

[33.]

Handels stipendier.

[34.]

Bergs skolorna.

Sjette hufvudtiteln.

[35.]

Anordnande
af fabriksinspektion.

[36.]

Ersättning för
af statskontoret
gjorda
förskott.

sätta sin verksamhet i enahanda omfång och utsträckning som hittills,
hvarom Eders Kongl. Maj:t torde vilja genom inspektion af sakkunnig
person sig förvissa, å extra stat för samma år anvisa ett belopp af

14,000 kronor att till brukssocietetens fullmäktige i jernkontoret utbetalas.

Anordnande af fabriksinspektion.

Riksdagen har, för anordnande af fabriksinspektion, på extra stat
från och med 1895 anvisat: till aflöning åt fem inspektörer 25,000
kronor med 5,000 kronor till hvar, för år räknadt, till bestridande
af kostnaden för skrifbiträden och likartade utgifter 3,000 kronor samt
till Eders Kongl. Maj:ts förfogande för godtgörelse åt tillfälligt förordnade
inspektörer 2,000 kronor, eller tillhopa 30,000 kronor.

Då det för ifrågavarande ändamål afsedda anslag är behöflig^ jemväl
för år 1898, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen

att, för anordnande af fabriksinspektion, på extra stat för år 1898
anvisa: till aflöning åt fem inspektörer 25,000 kronor med 5,000 kronor
till hvar, för år räknadt, till bestridande af kostnaden för skrifbiträden
och likartade utgifter 3,000 kronor samt till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
för godtgörelse åt tillfälligt förordnade inspektörer 2,000 kronor,
eller tillhopa 30,000 kronor.

Ersättning för af statskontoret gjorda förskott.

Enligt hvad statskontoret anmält, har nämnda embetsverk förskjutit
följande belopp, hvilka torde böra anmälas till ersättande af Riksdagen
under sjette hufvudtiteln, nemligen:

ersättning till Blekinge läns ränteri för derifrån till länsmannen
H. Bolling, såsom innehafvare af bostället n:r 1 Möllekulla, förskjuten
räntegodtgörelse för tiden från den 14 mars 1894 till och med den 13

mars 1895 för från bostället exproprierad jord.................. kr. 45: 28

godtgörelse för från Elfsborgs läns ränteri till innehafvaren
af länsmansbostället Rennelanda Stommen ut -

Transport kr. 45: 28

Sjette liufvudtitelu.

Transport kr. 45: 28
betalad ersättning för mark, som för en väganläggning

tagits i anspråk från bostället.................................................. » 10: —

godtgörelse för från Kristianstads läns ränteri till
innehafvaren af länsmansbostället Nybygget n:o 1 utbetalad
ersättning för mark, som för en jernvägsan läggning

tagits i anspråk från bostället .............................. » 9: 76

godtgörelse för afkomst af boställen, som, enligt
nådiga brefvet den 31 maj 1878, innehafvare af länsmanstjenster,
hvarmed boställen varit förenade, egt undfå

i anledning deraf att företrädarne åtnjutit fardagsår ...... J> 2,973: 73

aflöningsfyllnad med anledning af tre länsmans boställens

indragning ................................................................ » 788: 33

till kommerskollegium, enligt nådiga brefvet den 17
juni 1893, utanordnade medel för godtgörande af vissa

utgifter och kostnader för svenskt sjöfolk m. m. ............ » 32,300: —

till medicinalstyrelsen, på grund af nådiga brefvet
den 24 januari 1896, utanordnade medel till bestridande
af kostnader för genomförande af åtgärder till förekommande
af kolerans införande och utbredning i riket » 10,000: —

godtgörelse, på grund af nådiga brefvet den 20
mars 1896, till lotsstyrelsen för förskjutna kostnader för

anordnande af observationsplatser för koleran ......... » 536: 4o

ersättning, på grund af nådiga brefvet den 5 juni
1896, till Göteborgs och Bohus läns ränteri för derifrån
utbetalda kostnader för karantänsinrättningens på Känsö
räkning: med anledning af år 1895 befaradt utbrott af

o o ci r\ rf n k

kolerafarsoten ................................................................................ » ^07: do

godtgörelse, på grund af nådiga brefvet den 11 september
1896, till Stockholms läns ränteri för derifrån
utbetalda kostnader för rågångsreglering mellan Fejans
karantänsanstalt och Va mantal Tjockö n:o 1 i Rådmansö

socken.............................................................................................. ® 275: 48

kostnaderna för en, på grund af nådigt bref den 27
april 1894, genom utsedde komiterade verkstäld utredning
af frågan om anordnande under år 1897 af en

allmän industri- och konstutställning i Stockholm............ » 9,539: 75

tryckningskostnader, på grund af nådiga brefvet den
14 juni 1895, för en, till följd af Riksdagens framställ Transport

kr. 56,686: 13

Uih. till Riked. Prat. 1807. 1 Sund. 1 ÄJä. 1 Raft. 10

Sjette hufvudtiteln.

Transport kr. 56,686: 13

ning i underdånig skrifvelse den 13 maj 1891, utarbetad
förteckning öfver de sedan år 1809 utgifna komitébetänkanden
jemte öfver desamma af embetsverken och

myndigheter afgifna utlåtanden............................................... x> 4,276: 30

resekostnads- och traktamentsersättning samt arfvoden
m. m., enligt nådiga brefvet den 7 februari 1896,
till de af Eders Kongl. Maj:t den 7 juni 1895 utsedde
komiterade, för underhandlingar om inköp för statens räkning
af Göteborg—Hallands, Mellersta Hallands och Malmö
—Billesholms jernvägar, samt komiterades sekreterare.. » 1,652: 77

till statistiska centralbyrån, på grund af nådiga brefvet
den 7 februari 1896, för betäckande af kostnader för
officiella statistiska trycket år 1895, utöfver derför å stat

anvisade medel, utanordnade .................................................. !> 8,329: 97

resekostnads- och traktamentsersättning till ordföranden
och ledamöterna i den af Eders Kongl. Maj:t
den 2 juni 1893 tillsatta komité för afgifvande af förslag
till ny instruktion för jern vägsstyrelsen m. in., ersättning
till komiténs ordförande för mistade tjenstgöringspenningar
m. m., arfvode till komiténs sekreterare
samt till bestridande af löpande utgifter för komitén,

utöfver hvad förut anmälts till ersättande ........................... » 3,603: 67

resekostnads- och traktamentsersättning samt arfvoden
åt den af Eders Kongl. Maj:t den 9 augusti 1894
tillsatta komité för utredning huruvida landt- och sjöförsvarsdepartementen
må kunna och böra till ett departement
förenas, arfvode till komiténs sekreterare, till
bestridande af åtskilliga med komiténs verksamhet förenade
utgifter, samt för tryckning af komiténs betänkande,

utöfver hvad förut anmälts till ersättande .......................... y>

understöd smedel, som, på grund af nådiga brefvet den
6 december 1895, utbetalts till brandskadade i staden
Mariestad.................................................. »

5,368: 96
2,729: 25

Summa kronor 82,647: 05

Med iakttagande af grundsatsen om anslags bestämmande till jemnt
tal af kronor och för jemnande af hufvudtitelns slutsumma, hemställer
jag alltså, att Elders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att, till betäckande af ofvan omförmälda, af statskontoret förskottsvis
bestridda utgifter, anvisa ett anslag af 82,700 kronor.

Sjette lmfyudtiteln.

Allmänna arbeten af beskaffenhet, att deras utförande
kontrolleras af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Uti sin förut omförmälda underdåniga skrifvelse den 31 oktober
1896 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen afgifvit förslag rörande
beloppet af de statsbidrag, som till understödjande af allmänna vägoch
vattenbyggnadsarbetens utförande synes böra för år 1898 äskas af
Riksdagen.

Hvad först beträffar det sedan längre tid tillbaka utgående anslaget [37.]
till anläggning af nya samt förbättring eller omläggning af backiga flaggning af
eller eljest mindre goda vägar, har detta från och med år 1867 till Tasar
och med år 1874 varit bestämdt till 150,000 kronor, men höjdes från
och med år 1875 till 200,000 kronor och från och med år 1882 till

300.000 kronor. För åren 1884 och 1885 anvisades ett belopp af

400.000 kronor för år och för åren 1886 och 1887 500,000 kronor för
hvardera året, hvarefter anslaget för åren 1888—1891 bestämdes till

600.000 kronor. Från och med år 1892 har för ändamålet varit anvisadt
ett årligt belopp af 800,000 kronor.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har nu gjort hemställan om
förhöjning i detta anslagsbelopp och till stöd derför andragit, att de
årliga anslagen icke på långt när varit tillräckliga att tillgodose behofven
på statsbidrag för beslutade vägföretag, hvilket framginge deraf
att efter fördelning af ett års fond återstått en mängd dylika arbeten,
för hvilkas utförande planer funnits uppgjorda och fullständigt beredda,
men för hvilka statsanslag icke kunnat af bristande tillgång beviljas.

Summan af beräknade arbetskostnaden för sålunda balanserade företag
utgjorde vid slutet af nedan nämnda år följande belopp:

år 1887 .
» 1888..
» 1889..
» 1890.
» 1891..
» 1892..
» 1893.
» 1894..
» 1895.

kronor 2,285,166,
» 2,526,889,

» 2,571,414,

» 2,598,851,

» 3,312,383,

» 3,107,640,

» 2,605,017,

» 2,959,487,

» 2,488,560.

Sjette hufyudtiteln.

För år 1896 kunde styrelsen vid skrifvelsens aflåtande ännu icke
uppgifva det balanserade beloppet.

Det intresse, som sålunda visat sig för förbättring af vägväsendet
inom landet, syntes icke böra stäfjas utan tvärtom uppmuntras genom
anvisande dertill af erforderliga medel. Den offervillighet för vägväsendets
utveckling, som hos de vägbyggnadsskyldige inom alla delar
af riket nu alltmera framträdde, ådagalade nemligen icke blott, att behofvet
af ökade och förbättrade samfärdsmedel vore stort, utan äfven
att sådana ekonomiska förhållanden rådde, som gjorde bördan af byggnadskostnaderua
för de enskilde dräglig, hvadan talande skäl syntes
föreligga för staten att begagna dessa gynnsamma omständigheter för
att kraftigare än hittills befrämja de förbättringar i vägväsendet, som
i stor omfattning ännu väntade på utförande.

Likasom anslagen till väganläggningar hittills varit otillräckliga i
förhållande till landets stora utsträckning och brist på vägar, hade de
jemväl varit lägre än hvad andra länder i nära liknande läge för enahanda
ändamål funnit nödigt anvisa. Sålunda hade i Norge vägväsendet
befrämjats med väsentligen högre anslag, i det att för följande
statsregleringsperioder anvisats nedan nämnda belopp:

1886—1887..
1887 — 1888..

1888— 1889..

1889— 1890 .

1890— 1891..

1891— 1892 .
1892 — 1893..

1893— 1894.

1894— 1895..

.. kronor 1,180,474: —

» 1,228,600: —

» 1,260,300: —

i> 1,376,050: —

» 1,500,000: —

» 1,517,102: 20

» 1,326,015: 12

» 1,471,800: —

» 1,601,822: —

Då enligt styrelsens åsigt anslagen till vägbyggnadsfonden vore
att hänföra till de statsutgifter, hvilkas anvisande till otillräckliga belopp
icke kännetecknade en god statshushållning, och då en lämplig
och snabb utveckling af rikets vägväsende obestridligen utgjorde eu
af de förnämsta grunderna för landets framåtskridande, hade styrelsen
ansett sig pligtig att nu hemställa om förhöjning i nämnda fond, och
ehuru denna fond för att i väsentligare män kunna tillgodose de stora
behofven af statsanslag för vägarbeten behöfde en betydlig tillökning,
ville styrelsen likväl, då en sådan icke torde böra på eu gång ifråga -

Sjette hufvudtiteln.

sättas, nu inskränka sig att föreslå en förhöjning med 200,000 kronor
eller till 1,000,000 kronor.

Då de af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelade uppgifter å
de beräknade arbetskostnaderna för vägföretag, till hvilkas utförande
sökts men på grund af bristande tillgångar icke kunnat beviljas understöd
af statsmedel, otvetydigt gifva vid handen, att vägväsendets utveckling
kräfver större statsanslag än de hittills anvisade, anser-jag
mig ega fullt skäl att förorda en förhöjning uti ifrågavarande anslag,
hvilken förhöjning dock för närvarande lämpligast torde böra begränsas
till 100,000 kronor.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för år 1898 ställa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande,

till bidrag för anläggning af nya samt förbättring eller omläggning af
backiga eller eljest mindre göda vägar, 900,000 kronor.

Till understödjande af brobyggnader och, företrädesvis mindre,
hamnbyggnader samt upprensning af åar och farleder är å innevarande
års riksstat anvisadt ett belopp af 150,000 kronor. Då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
oaktadt detta anslagsbelopp under senare åren
visat sig väl obetydligt i förhållande till anspråken å bidrag från fonden,
likväl icke ansett sig nu böra ifrågasätta någon förhöjning deri,
tillstyrker jag, att. Eders Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen äska att
till Eders Kongl. Maj:ts förfogande må för år 1898 anvisas,

till understödjande af brobyggnader och, företrädesvis mindre, hamnbyggnader
samt upprensning af åar och farleder, 150,000 kronor.

Då fonden till understödjande af företag, som afse frostländighetens
minskande under senare åren blifvit höjd, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
ehuru ansökningar inkommit om bidrag från fonden
till så stora belopp, att anvisningar å 1897 års fond af styrelsen redan
år 1896 hade föreslagits, likväl icke velat nu ifrågasätta någon ytterligare
förhöjning; och jag hemställer derföre, att Eders Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen att för år 1898 ställa till Eders Kongl. Maj:ts
förfogande,

till understödjande, medelst anslag utan återbetalning sskyldighet, af
sådana myrutdikningar och vattenaftappningar, hvilkas ändamål är att
minska frostländig heten för närliggande bygd, 200,000 kronor.

De nu gällande allmänna vilkor och bestämmelser för erhållande
och tillgodojutande af ofvan omförmälda statsbidrag samt kontrollen

[38.]

Bro- och
hamnbyggnader
m. m.

[39.]

Frostminsk ningsföretag.

Sjette hufvudtiteln.

[40.]

Odlingslåne fonden.

[41-]

Lån till enskilda
jernvägar.

[42.]

Nya byggnader
och anläggningar
vid
statens jernvägar.

derå, att faststälda planer varda vid arbetenas utförande följda, innehållas
i Riksdagens skrivelser den 27 april 1881 (n:o 69), den 11 juni
1883 (n:o 67) och den 7 maj 1889 (n:o 43); och hemställer jag, att Eders
Kong! Maj:t måtte föreslå Riksdagen att bibehålla dessa vilkor och
bestämmelser, hvarvid jag dock anser mig böra erinra, att Riksdagen,
enligt dess skrifvelse den 16 mars 1894, från ett af dessa vilkor medgift
undantag för en väganläggning mellan Glommersträsk och Ruskträsk
å sträckan från gränsen emellan Norrbottens och Vesterbottens
län till färjstället vid Vindelelfven å vägen mellan Lycksele och Sorsele
kyrkor.

Vidare tillåter jag mig erinra:

att, enligt 1893 års Riksdags beslut, skola till odlingslånefonden
under hvarje af åren 1894—1898 ej mindre ingå de till statskontoret
inflytande annuiteter å odlingslån än äfven af riksgäldskontoret, i mån
af behof, öfverlemnas medel till så stort belopp, som jemte de till fonden
ingående annuiteter kan erfordras till fyllande af högst 1,000,000 kronor
årligen; samt

att, enligt 1896 års Riksdags beslut, blifvit för år 1898 beviljade
till understödjande medelst lån af enskilda jernvägsanläggningar

1,500,000 kronor.

Statens jernvägstrafik.

I underdånig skrifvelse den 4 december 1896 har jernvägsstyrelsen
gjort framställning om aflåtande till Riksdagen af proposition angående
anslag för år 1898 dels till nya byggnader och anläggningar
vid statens jernvägar dels ock till anskaffande af ytterligare rullande
materiel; och har styrelsen tillika uti underdånig skrifvelse den 18
december 1896 gjort framställning om anvisande af ytterligare medel
för kompletteringsarbeten å vestkustbanan.

Hvad angår anslagsbehofvet för nya byggnader och anläggningar
föreslår styrelsen, att för detta ändamål måtte af Riksdagen för år
1898 äskas ett anslag af 580,000 kronor.

Huru detta anslag enligt styrelsens åsigt skulle användas, inhemta^
af följande utdrag af styrelsens omförmälda skrifvelse:

Sjette hufVudtitelu.

))Byggnader och anläggningar.

Vid G nafver sfors:

Tillbyggnad af stationshuset........................................................ 6,500 kronor.

Trafiken vid denna station kräfver numera större expeditions- och
väntsalsut^mme, än hvad i befintliga lokaler kan erhållas. Stationens
enda väntsal måste tillika användas som resgodsrum och vid vissa tillfällen
tagas i anspråk som expeditionsrum.

Vid Herrljunga:

Utvidgning af spårsystemet......................................................... 7,200 kronor.

För denna utvidgning har erforderlig mark redan förvärfvats genom
expropriation, hvartill nådigt bemyndigande den 31 augusti 1894
erhållits.

Vid Malmö:

Utläggning af nya spår samt uppförande af ett godsmagasin, allt vid
ångfärjestationen ................................................................. 10,000 kronor.

Då fartyg numera i större antal lossa sina laster i ångfärjestationens
närhet för direkt upplastning der å jernvägsvagnar, har det nuvarande
spårsystemet, som afsetts hufvudsakligast för ångfärjetrafikens
behof, visat sig otillräckligt och måste utvidgas.

För snabbare behandling af tul 1 pligtigt styckegods, som ankommer
med ångfärjan, erfordras ock i närheten af ångfärjans tilläggsplats ett
kombineradt tull- och godsmagasin. I brist på sådant måste nu dylikt
gods införas till stadens, långt från ångfärjehamnen belägna tullpackhus,
hvaraf i allmänhet godsets uppehåll i Malmö förlänges ett dygn
utöfver hvad eljest vore behöfligt och transportkostnaden onödigt ökas.

Vid Elmhult:

Fullbordande af den kolbåsanläggning, hvartill 15,000 kronor finnas för
år 1897 tillgängliga............................................................. 5,000 kronor.

Härmed afses anordning af kolhissar enligt det system, som sedan
2 år varit tillämpadt vid kolupplaget vid Falköping och sedan kortare
tid vid Göteborg, och hvarmed afsevärda besparingar kunna göras i
kostnaderna för kolutlemningen.

Sjette hufvudtiteln.

Vid. Stockholms norra station:

Uppförande af vägbro öfver stationens vestra ände......... 68,400 kronor.

Olägenheterna och faran af körtrafiken i bangårdsspårens plan å
nuvarande öfvergången i Vallingatans fortsättning till Klaraviken hafva
så tillväxt, att åtgärder till denna gatuöfvergångs afstångande och ersättande
med körbro öfver spåren numera är en oundgänglig nödvändighet.
Denna körbro skulle enligt träffadt preliminärt aftal med Stockholms
stadsfullmäktige utgå från Torsgatan i närheten af statens jernvägars
förrådsmagasin, der genom stadens försorg och på dess bekostnad
skulle anordnas uppfartsväg och erforderligt landfäste, under det att statsverket
skulle bekosta anläggning och underhåll af sjelfva bron och
nedfarten från densamma till hamn- och upplagsplatserna vid Klaraviken.
Vid stadsfullmäktiges medgifvande till denna anordning är emellertid
det vilkor fästadt, att körbron skall vara uppförd och för trafik
öppnad inom år 1897.

Utvidgning af spårsystemet...................................................... 7,800 kronor.

Härmed afses tillgodoseende af stationens behof af flere uppställningsspår
utmed hamnkaj området.

Vid Tomteboda:

Fullbordandet af den reparationsverkstadsanläggning, hvartill 155,000
kronor finnas för år 1897 tillgängliga ................... 115,000 kronor.»

»Uppförande af nytt lokomotivstall med utrymme för 8 lokomotiv samt
nedläggning af vändskifva jemte erforderliga stallspår 70,000 kronor.

Nuvarande tillgång på stallrum för lokomotiv vid Stockholms norra
station och Tomteboda är för liten för nu använda lokomotiv, af hvilka
tidtals en del måste öfvernatta ute. Ökning af lokomotivens antal vid
dessa stationer är dessutom att i samband med förändringar i tidtabellerna
inom närmaste tid motse.

Vid Kilafors:

Utvidgning af spårsystemet..........................................................3,100 kronor.

Vid Söderhamn:

Utvidgning af spårsystemet........................................................ 2,700 kronor.

Vid båda dessa stationer erfordras nya afsättningsspår för emottagandet
af den trafik, som ej mindre på grund af ökad trävarurörelse
vid Kilafors’ bruk än äfven från nu beslutade Dala—Helsinglandsbanan

Sjette hufvudtiteln. 81

kommer att å statsbanan öfver Kilafors nedföras till hamnplats vid
Söderhamn.

Vid Bräcke:

Påbyggnad af betjeningshuset för erhållande af 4 nya stationskarlsbostäder
samt uppförande af dertill hörande källare och vedbodar.
............................................................................................ 5,800 kronor.

Stationen har för närvarande en betjeningspersonal af 10 personer,
af hvilka 5 hafva bostad i statens hus. Erforderlig tillgång på lämpliga
bostäder till förhyrning i stationens närhet saknas.

Vid linien Ange—Långsele—Vännäs:

Ytterligare en Morse telegrafledning.................................. 22,000 kronor.

De stora afstånden och omöjligheterna i följd deraf att medelst

post få de för trafikens vederbörliga handhafvande nödiga meddelanden
tillräckligt snabbt befordrade göra behofvet af telegrafledningar
jemförelsevis större i Norrland än annorstädes. Den ifrågasatta nya
Morseledningen är derföre nödvändig för afhjelpande af de svårigheter,
som genom de talrika telegrammeddelandenas nu ofta förekommande
försenande måste uppstå.

Vid Långsele:

Tillbyggnad af stationshuset...................................................... 5,000 kronor.

Nuvarande tjenstelokaler kunna ej lemna utrymme för de telegrafapparater
— minst 6 stycken — jemte erforderliga batteriskåp, som i
och med uppläggandet af ytterligare en Morseledning samt telegramöfverdragningens
förflyttande dit från Sollefteå måste der insättas.

Vid Boden:

Utläggning af spår till reparationsverkstaden..................... 20,000 kronor.

Uppförande åt kolbås för 1,000 tons.................................. 2,500 »

Å stationen saknas för närvarande kolbås, oaktadt der är anordnad
lokomotivstation.

Vid Luleå:

Uppförande af byggnad, inrymmande förråd och expedition för vagn -

förmannen ............................................................................... 3,000 kronor.

flik. till lliksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 1 lliift. 11

Sjette hufvudtiteln.

Den för närvarande till förvaring af vagnförmannens och smörjarnes
effekter använda lokalen är otillräcklig och saknar särskild! expeditionsrum
för bemälde förman.

Uppförande af nytt godsmagasin och lastkaj samt utläggning af spår

till desamma ..................................................................... 16,000 kronor.

Det af svensk-norska jernvägsbolaget uppförda godsmagasinet är
för litet för nuvarande trafik och dessutom beläget så, att tillbyggnad
af detsamma icke lämpligen bör eg a rum. Begagnandet af ditledande
spår — rymmande endast 10 vagnar — försvåras väsentligen deraf,
att stationens spårsystem utgöres allenast af 2 spår, hvarför vagnflyttningarna
till och från magasinet äro beroende af tågtiderna vid
stationen. Enär lastkaj nu saknas, måste — till afsevärd olägenhet
för trafikanterna — lastning af vagnslastgods försiggå medelst användande
af landgångar. Huru betydande denna lastning är, framgår
deraf, att under senaste år öfver 1,100 vagnar derstädes lastats,
och af dessa större delen under tiden närmast efter sjöfartens öppnande
och närmast före dess upphörande.

Å Svartön vid Luleå:

Uppförande af stall för 10 lokomotiv samt nedläggning af vändskifva

jemte erforderliga stallspår............................................ 63,400 kronor,

Uppförande af kolbås vid de nya stallarna......................... 1,500 »

Förutom de 10 stallrum, som äro under uppförande, erfordras
ytterligare lika många för inrymmande af de lokomotiv, som användas
för nuvarande trafikens ombesörjande.

Utläggning af ett spår utmed hamnkajen........................... 5,300 kronor.

Mellan de af malmtrafiken starkt upptagna spåren och den del af
hamnkajen, som användes för andra fartyg än malmångare, finnes icke
afskild spårförbindelse, till följd hvaraf lastning och lossning af vanligt
handelsgods endast med svårighet der kan ske. Det ifrågasatta hamnkajspåret
afses jemväl till uppsamlingsplats för malmvagnar vid de
tillfällen, då annan godsrörelse der icke förekommer.

Vexelförreglings- och signalsäkerhetsanläggning............... 12,000 kronor.

Vid vexling mellan de olika spårområdena intill malmuppläggningsoch
malmutlastningsbryggorna, å ena sidan, samt den med båda dessa
områden förbundna nedre bangården, å den andra, ske för närvarande
alla meddelanden spårvexlare och signalkarlar emellan medelst telefon.

Sjette hufvud titel n.

Otillförlitligheten i detta meddelningssätt jemte den omständigheten att
förbindelsespåren ligga i lutningar af ända till 20 %o, hvarigenom en
på grund af missuppfattning eller annorledes tillkommen oriktig tågrörelse
skulle kunna medföra ytterligt ödesdigra följder, har gjort centraliserad
rörelse och förregling af hufvudvexlarne samt blockering af
signalinrättningarne till eu oundgänglig nödvändighet.

Vid Nattavara:

Uppförande af kolbås för 600 tons..................................... 1,500 kronor.

Nödig kontroll öfver kolförrådet kan ej utöfvas, med mindre det
inrymmes i särskild! bås.

Vid Gellivare:

Fullbordande af den kolbåsanläggning, hvartill 10,000 kronor finnas för
år 1896 tillgängliga........................................................... 4,000 kronor.

Tilläggsanslaget afses för likartad! ändamål med det för Elmhult
här ofvan begärda.

Uppförande af en mindre reparationsverkstad........................ 4,200 kronor.

Sådan verkstad är nu inrymd i ett lokomotivstall, hvilket dock
numera är erforderligt för sitt ursprungliga ändamål.

Vid Malmberget:

Tillbyggande af stationshuset................................................. 2,000 kronor.

Nuvarande expeditions- och resgodsrum hafva redan visat sig så
otillräckliga, att res- och ilgods ofta måst qvarlemnas i vagnar och
derifrån direkt utlemnas.

Uppförande af ytterligare ett lokomotivstall.......................... 6,500 kronor.

Extra tåganordningar föranleda ofta till öfvernattning vid stationen
med flera lokomotiv, än som för den regelbundna trafiken der hafva
sin station och för hvilka stallrum finnas.

Fullbordande af inredning i det för 6 hushåll afsedda betjeningshus, till
hvars uppförande och delvisa inredning 11,850 kronor finnas för
år 1897 tillgängliga......................................................... 1,750 kronor.

Sjette hufvudtiteln.

Till fullföljande af anordningar för vexelförregling och förbättrade
signalapparater vid stationer å bandelar, på hvilka snälltåg
framgå .............................................................................. 75,000 kronor.

Höjning af det för ifrågavarande ändamål under en följd af år
anvisade belopp, 50,000 kronor, till det nu begärda föranledes af det
angelägna påskyndandet af säkerhetsanordningarna å de stationer, som
böra förses med sådana.

För diverse arbeten................................................................ 32,850 kronor.

Sistnämnda belopps storlek i förhållande till hvad tillförene under
denua rubrik beviljats, motiveras hufvudsakligast af nödvändigheten
att hafva erforderliga medel tillgängliga för tillgodoseendet af de i mån
af jernvägsnätets och trafikens utveckling allt större behof, som ej
kunnat under längre tid i förväg förutses, men likväl måste utan dröjsmål
fy Ilas.5>

Med hänsyn till det vilkor, Stockholms stadsfullmäktige, på sätt
ofvan nämnts, utfäst för anläggningen af en körbro vid Stockholms
norra station, eller att denna bro skulle vara uppförd och för trafik
öppnad inom år 1897, har jernvägsstyrelsen hemstält, att det för berörda
arbete upptagna belopp, 68,400 kronor, måtte redan för innevarande
år varda stäldt till jernvägsstyrelsens förfogande.

Hvad beträffar det ifrågasatta anvisandet af ytterligare medel till
en reparationsverkstadsanläggning vid Tomteboda, får jag i underdånighet
erinra derom, att Eders Kongl Maj:t uti proposition till 1896 års
Riksdag, på grund af jernvägsstyrelsens derom gjorda framställning,
för nämnda anläggning äskade ett anslag af 270,000 kronor, men att
Riksdagen, som, då den af 1893 års jernvägskomité behandlade, ännu
ej afgjorda frågan om distriktsindelningen vid statens jernvägar ansågs
komma att utöfva ett bestämmande inflytande på verkstadens storlek,
trodde nödig varsamhet bjuda, att för det dåvarande anskaffades endast
de af jernvägsstyrelsen såsom ovilkorligen nödvändiga betecknade 16
vagnplatser, för hvilkas inredande erfordrades ett belopp af 155,000
kronor, på det sätt biföll Eders Kongl. Maj:ts omförmälda framställning,
att till uppförande af berörda reparationsverkstad för år 1897
beviljades endast sistnämnda belopp. Då frågan om distriktsindelningen
vid statens jernvägar ännu fortfarande är oafgjord, anser jag mig
icke kunna för närvarande tillstyrka någon framställning till Riksdagen

Sjette hufvudtiteln.

beträffande anslag till verkstaden vid Tomteboda. Men i öfrigt synes
mig icke något vara att erinra emot det af jernvägsstyrelsen för år
1898 begärda anslaget till nya byggnader och anläggningar, hvilket
jag följaktligen anser böra bestämmas till 465,000 kronor.

Jag tillstyrker alltså, att Eders Kongl. Magt täcktes föreslå Riksdagen att

för år 1898 anvisa å riksstatens sjette hufvudtitel, till utförande
af nya byggnader och anläggningar vid statens jemn äg strafik, 465,000
kronor, med rätt för Eders Kongl. Maj:t att låta utaf detta belopp förskottsvis
under innevarande år af tillgängliga medel utanordna 68,400
kronor.

På sätt som erinrades af dåvarande chefen för civildepartementet
vid framläggande den 13 mars 1896 af förslag till proposition till Riksdagen
om anvisande af medel till utförande af kompletteringsarbeten
vid den s. k. vestkustbanan, beräknades vid behandlingen af frågan om
denna banas inköp af staten, att å densamma erfordrades kompletteringsarbeten
för ganska betydande kostnader. Till utförande af en del
af dessa arbeten anvisade 1896 års Riksdag, i enlighet med Eders
Kongl. Maj:ts derom aflåtna förslag, 1,350,000 kronor.

Nu har jernvägsstyrelsen gjort framställning om anvisande för år
1898 af ytterligare medel till de arbeten å ifrågavarande bana, som
under den närmaste framtiden synas erforderliga, och beräknas kostnaden
för dessa arbeten af jernvägsstyrelsen till 325,000 kronor. Dessa
arbeten äro upptagna å en vid styrelsens skrifvelse fogad, så lydande
förteckning:

»Kompletteringsarbeten å vestkustbanan, för hyilka anslag begäres

för år 1898.

		Kostnad.
	Bandelen Helsingborg - Halmstad med bibanan Åstorp —Höganäs.	''*		\|
Stationer.	Kattarp. Utvidgning af spårsystemet.......................................... Spårvexel- och signaisäkerhetsanläggning......................	6,500 24,000	—
	Transport	30,500		1

[43.]

Kompletteringsarbeten
å
vestkustbanan.

Sjette hufvudtiteln,

Stationer.

	Kostnad.
Transport	30,500	—
Engelholm.
Utvidgning af spårsystemet....................................	28,600	—
Flyttning af 2:ne lokomotivstallar och ett vattentorn samt
uppförande af lokomotivstall med 8 stallrum och
öfverliggningsrum för lokomotivpersonal................	72,000	—
Kolbåsanläggning....................''.................................	15,000	—
Oljekällare..................................................................	12,000	—
Barkåkra.
Tillbyggnad af stationshuset för erhållande af bättre ut-
rymme för expedition och resgods samt i väntrum
och stationsföreståndarens bostad...........................	2,500	—
Laholm.
Utvidgning af spårsystemet.........................................	3,700	—
Uppförande af särskildt hus för res- och ilgods............	500	—
Generad.
Tillbyggnad af stationshuset — i likhet med vid Bark-
åkra...........................................................	2,500
Eldsberga.
Utvidgning af spårsystemet..........................................	5,200	—
Halmstad.
Utvidgning af spårsystemet.........................................	8,000	—	180,500	—
Bandelen Halmstad- Varberg.
Gnllbrandstorp.
Utvidgning af spårsystemet..........................................	2,600	—
Tillbyggnad af stationshuset........................................	3,000	—
Godsmagasin...........................................................	1,500	—
Afträde...................................................................	700	—
Getinge.
Vattenledning till vattentornet från Suse-ån...................	11,000	—
Slöinge.
Utvidgning af spårsystemet.................................	1,400	—
Transport	20,200		180,500	—

Sjette hufyudtiteln,

Stationer.

ÖJverbyggnad.

Station.

Öfverbyggnad.

Stationer.

Transport

Långrås.

Utvidgning af spårsystemet...

Tvååker.

Utvidgning af spårsystemet...

Bandelen Varberg—Göteborg.

Spårutläggning till grustägt vid Backa..............

As-kloster.

Utvidgning af spårsystemet..............................

Bandelen Landskrona—Engelbolm.

Inläggning af annat spår på 15,2 km. längd för en kostnad
per km. af 3,200 kronor... ...........................

enligt nedanstående specifikation:

Kostnad för 1 km. spår
med begagnade stålräler ä 34 kg. per m. i stället för nu
befintliga förslitna jernräler ä 24,7 kg.

2.000 m. räler å 34 kg. per m. = 68,000 kg. å 0,075 kr. 5,100 kr.

275 par skarfjern (å 18,7 kg. per par) ä 2,40 kr.... 660

1,100 st. skarfbultar ä 0,18 kr..................... 198

6.000 > rälsspikar ä 0,05 kr............................. 300

Arbetskostnad vid nedläggningen..................... 442

Summa 6,700 kr.

Afgår för upptagna, kasserade räler..................3,500 >

Säby.

Uppförande af afträde.................................................

Billesholms grufva.

Utvidgning af spårsystemet........................................

Bandelen Malmö —Billesholms grufva.

Önnerup.

Tillbyggnad af stationshuset.........................................

Transport

Kostnad.

20,200

1,000

1,350

6,300

2,250

48,640

500

14,700

2,500

180,500

22,550

8,550

63,840

275,440

Sjette hufvudtiteln.

		Kostnad.
	Transport	2,500	—	275,440	—
Stationer.	Norrh viddinge.
	Tillbyggnad af stationshuset........................................	2,500	■—	5,000	—
	Summa			280,440	—
	Oförutsedda utgifter.....................................................			44,560	—
	Summa summarum			325,000
	Sammandrag af ofvanstående:
	Bandelen Helsingborg—Halmstad med bibanan Åstorp—
	Höganäs..............................................’......	180,500	—
	D:o Halmstad—Varberg.......................................	22,550	—
	D:o Varberg—Göteborg........................................	8,550	—
	D:0 Landskrona—.Engelholm........................ .1	63,840	—
	D:o Malmö—Billesholms grufva............................	5,000	—
	Oförutsedda utgifter.....................................................	44,560	—	325,000	—

Rörande de behof, som med dessa arbeten skulle tillgodoses, anför
jernvägsstyrelsen följande:

»Utvidgning af spårsystemen måste ske vid Billesholms grufva,
Kattarp, Engelkolm, Laholm, Eldsberga, Halmstad, Gullbrandstorp,
Slöinge, Långås, Tvååker och Askloster, vid hvilka samtliga stationer
spårsystemen äro otillräckliga för nuvarande trafiken. Vid Billesholms
grufva, Engelholm och Halmstad saknas sålunda nödigt antal uppställningsspår.
Till Kattarp stations utvidgning har redan för nästa år
anvisats ett belopp af 18,000 kronor. Detta belopp har dock befunnits
otillräckligt med anledning af den stegring i rörelsen vid stationen,
som föranledts särskildt af trafiken till och från den stora sockerbruksanläggningen
vid Lyckåker, 2V2 km. derifrån. För trafiksäkerheten vid
samma station erfordras derjemte med hänsyn till den lifliga tågrörelsen,
som derstädes eger rum, då flera gånger dagligen fyra tåg nästan
samtidigt skola dit införas eller derifrån''afgå på delvis hvarandra korsande
vägar, att tågspårens vexlar förses med centrala ställverk och
förreglingsanordningar, samt att signalinrättningar uppsättas af den typ,
som sedan några år börjat användas å de statsbanedelar, der snälltåg
framgå.

Beträffande Gullbrandstorp har innevarande års erfarenhet ådaga -

Sjette hufvudtiteln.

lagt, att den utvidgning af spårsj^stemet, som kan åstadkommas med
för nästa år anvisade 7,000 kronor, hvarmed kostnaden för anskaffning
af erforderligt jordområde för berörda utvidgning äfven skall bestridas,
icke kan komma att tillgodose behofvet af spårutrymme vid ifrågavarande
station.

Vid Laholm erfordras ett stickspår till under uppförande varande
större spanmålsmagasin utmed jernvägsområdet.

Vid öfriga förenämnda stationer, der fria spårutrymmet i mötesspåren
är inskränkt till 120 å 290 meter, är förlängning af dessa spår
till den för militärtågmötesplatser bestämda minsta längden, 350 meter,
behöflig för den dagliga tågtrafikens behöriga skötsel.

En 400 meter lång spårutläggning erfordras derjemte från Backa
station till en staten tillhörig grustägt i närheten, den enda numera
åtkomliga sådan utmed vestkustbanan norr om Halmstad.

Stationshusen vid Barkåkra, Genevad, Gullbrandstorp, Önnerup och
Norrhviddinge hafva för trånga såväl allmänna lokaler som bostadslägenheter
för dervarande stationsföreståndare. Vid samtliga dessa
stationer utgöras boställslägenheterna af 1 rum och kök, utom vid Barkåkra,
der 2 rum finnas jemte ett kök af 2,7 qvadratmeters golfyta.
Nuvarande väntrummet vid Gullbrandstorp är för trafiken der otillräckligt.
För erhållande af större utrymme vid Laholm för res- och ilgods
bör en särskild mindre magasinsbyggnad der uppföras i omedelbar
närhet till stationshuset och plattformen. Afträden för den trafikerande
allmänheten saknas vid Gullbrandstorp och Säby, likasom godsmagasin
på det förra stället.

Den utvidgning af spårsystemet vid Engelholm, som här förut
omnämnts, kan lämpligen försiggå endast åt stationens norra ände öfver
den plats, der lokomotivstallar, vändskifva och. vattentorn nu äro belägna.
Af denna anledning måste den nya vändskifva med 15 meters
diameter, till hvilken Riksdagen redan anvisat medel, förläggas till
annan plats, nemligen i stationens södra del, vester om spåren; och
då, såsom ofvan påpekats, äfven platsen för nuvarande permanenta lokomotivstallar,
som rymma endast 2 lokomotiv, och vattentorn behöfver
tagas i anspråk för don oafvisliga utvidgningen af spårsystemet, blifver
nödvändigt att samtidigt med utförandet af arbetena för spårsystemets
utvidgning flytta ifrågavarande lokomotivstallar och vattentorn till det
ställe, der den nya vändskifvan förlagts. I sammanhang härmed bör
— enär redan nu i regel 5 å 6 lokomotiv och vid vissa tillfällen, såsom
under tiderna för sockerbettransporterna, ännu flera äro vid stationen
uppstälda — vid Engelholm beredas nya utrymmen för 8 lokoII,
h. till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami. I Af cl. 1 Höft. 12

Sjette hufvudtiteln.

motiv. Derjemte erfordras vid stationen i fråga öfverliggningsrum för
lokomotivpersonalen samt i den blifvande stallbyggnadens närhet kolbåsanläggning
för omkring 2,500 ton.

Oljekällaren vid oftanämnda station afses för vestkustbanans behof
af eldfarliga oljor.

Vattenledning — 300 meter lång — från den i Getinge stations
närhet framflytande Suse-ån till nämnda stations vattentorn är behöflig
för undvikande af vidare användning i lokomotiven af vattnet från dervarande
brunn, hvilket är i hög grad pannstensbildande och för ändamålet
sålunda olämpligt.

På en sträcka af 15,2 km. af bandelen Landskrona—Billesholms
grufva består spåret af liårdt slitna jernräler af 24,7 kg. vigt per meter.
Till ersättning för dessa räler, som inom närmaste tid böra borttagas,
har jernvägsstyrelsen afsett begagnade men fullt brukbara stålräler af
omkring 34 kg. vigt per meter från de stambanedelar, der hufvudsakligast
för de snabbgående tågens skull tyngre räler måste nedläggas.
»

I en särskild bilaga till sin förevarande underdåniga skrifvelse har
jernvägsstyrelsen meddelat öfversigt af kostnaderna, i afrundade tal,
för de efter 1893 års utgång redan verkstälda kompletteringsarbetena
å vestkustbanans olika delar jemte de för åren 1897 och 1898 jflanlagda;
och är denna bilaga af följande lydelse:

Sammandrag af kostnader för redan utförda och ytterligare ifrågasatta
kompletteringsarbeten å vestkustbanan under åren 1894—1898.

	Afrförre egarne utförda arbeten	Anslag af Riksdagen	Summa för förestående fem år.	Beräknade kostnader enligt jern-vägsstyrel-sens under-dåniga skrifvelse S1/i2 1894.
Bandelar.	under åren	beviljade för	begärda för
t	1894.	1895.	1896.	1897.	1898.
Helsingborg—Halmstad med bibanan.............	33,000	324,100	479,500	197,600	180,500	1,214,700	1,486,200
Halmstad—Varberg......	147,100	68,000	21,200	95,600	22,550	354,450	541,400
Varberg—Göteborg.......	22,000	71,800	68,700	219,700	8,550	390,750	490,000
Landskrona—F ngelholm	9,500	5,100	35,700	23,500	63,840	137,640	221,500
Malmö—Billesholms grufva.......................	7,600	25,600	23,300	109,100	5,000	170,600	411,900
Oförutsedda utgifter......	—	—	21,600	54,500	44,560	120,660	—
Summa kronor	219,200	494,600	650,000	700,000	325,000	2,388,800	3,151,000

Sjette hufvudtiteln.

Såsom af ofvan nämnda sammandrag framgår, understiger kostnadssumman
för kompletteringsarbetena under åren 1894—1898 de belopp,
hvilka af jernvägsstyrelsen beräknats och i propositionen till 1895 års
Riksdag angående vestkustbanans inköp upptagits såsom erforderliga,
med 762,200 kronor. Enligt hvad jernvägsstyrelsen anfört, motsvarades
detta belopp ungefärligen af de ursprungligen föreslagna arbetena
för anläggning af ny ångfärjestation i Helsingborg, uppförande
af ytterligare 24 stycken banbevakningsbostäder, ökning af ballastens
djup och bredd med flera arbeten, hvilka styrelsen dock icke ansett
sig för närvarande böra ifrågasätta till utförande.

1 fråga om det finansiella resultatet af vestkustbanans förvärfvande
åt staten tillåter jag mig meddela, att nettobehållningen af denna bana,
hvilken af jernvägskomitén uppgifvits hafva utgjort under hvarje af
åren 1890—92 i medeltal 1,017,054 kronor och i propositionen till
1895 års Riksdag beräknades böra för år 1896 uppgå, till 1,100,000
kronor, under månaderna januari—november 1896 laktiskt utgjort ej
mindre än 1,324,429 kronor 72 öre.

Då jag icke funnit något att erinra mot jernvägsstyrelsens förevarande
''underdåniga framställning, tillstyrker jag, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, till komplettering sarbeten å vestkustbanan, bevilja och å riksstaten
utom hufvudtitlarna för år 1898 anvisa tillhopa 325,000 kronor.

Till anskaffande af ny rörlig materiel med tillbehör föreslår jernvägsstyrelsen
i ofvan berörda skrifvelse af den 4 december 1896, att
af Riksdagen måtte för år 1898 äskas ett anslag af 2,565,000 kronor.
I afseende härå anför styrelsen följande:

»Den ökning af trafiken, som såväl på grund af förbättrade konjunkturer,
som genom nedsättning af vissa fraktsatser framkallats, torde
under de närmaste åren snarare till- än aftaga, och styrelsen måste
derför vara beredd att möta denna ökning med eu tillräckligare trafikmateriel
än den, hvaröfver styrelsen till följd af hittills beviljade anslag
disponerar.

l:o) Lokomotiv.

Statistiken för år 1895 visar, att hvarje godstågslokomotiv i medeltal
genomlupit nära 33,000 kilometer under året — mot 25,000 å 26,000
åren 1891 och 1892; och innevarande år torde uppvisa en ännu större
ansträngning af denna materiel. På samma sätt har snälltågstrafiken
kräft eu ökad tjenst af isynnerhet de kopplade lokomotiven, hvilkas

[44.]

Ny rörlig
materiel vid
statens jernvägar.

Sjette hufvudtiteln.

kilometertal för den nyaste certen årligen uppgå ända till 50,000 och
derutöfver. Härmed torde emellertid gränsen för dragkraftmaterielens
ansträngning vara uppnådd. Den ökning af lokomotivens antal, som
motsvarar, å ena sidan, den väntade tillyäxten i rörelsen och, å andra
sidan, en rimligare ansträngning af materielen, kan af styrelsen ej beräknas
lägre än till 15 stycken, nemligen 5 lokomotiv för snälltåg och
10 för godståg.

2:o) Personvagnar.

Då antalet resande i såväl 2:a som 3:e klass allt mer ökas, likasom
ock resorna utsträckas till längre afstånd, men de äldre typerna af
dessa vagnsklasser ej nu kunna anses motsvara de långväga resandenas
skäliga anspråk på komfort och utrymme, synes det styrelsen vara
nödvändigt, att ett antal bogievagnar, afsedda för de långgående dagtågen,
anskaffas, på det att den fördel jernvägen kan draga af en än
vidare ökad persontrafik ej må lemnas obeaktad — en fördel, som helt
säkert ej uteblifver, om blott de nyssnämnda anspråken i rimlig mån
tillgodoses, men deremot väl kan äfventyras, om de lemnas utan afseende.
Ett antal af minst 8 stycken 2:a och 3:e klass bogievagnar
torde derför i första hand böra anskaffas.

3:o) Godsvagnar.

Den materiel af hithörande kategori, som för att undvika stagnation
i godsrörelsen måste ytterligare anskaffas, utgöres af 170 täckta och
430 öppna godsvagnar.

Kostnaden för den nyanskaffning af rullande materiel, hvars behof
styrelsen härofvan ansett sig böra framhålla och hvilken är afsedd att
tillverkas vid inhemska verkstäder i öfverensstämmelse med af Eders
Kongl. Maj:t redan godkända konstruktioner och ritningar, uppgår till

för 5 lokomotiv af typ Lit. Ce å 54,000 kronor 270,000 kronor,

» 10 » af typ Lit. Kd å 47,000 » 470,000 »

» reservdelar ........................................................................ 20,000 »

)> 8 kombinerade II och III klass bogievagnar å

26,250 kronor ........................................................... 210,000 »

» 170 täckta godsvagnar, dels med dels utan broms 498,000 »

)) 430 öppna » dels med dels utan broms 702,000 »

» 1,250 vagnsaxlar med hjul........................ 375,000 »

» diverse utrustningspersedlar till vagnparken......... 20,000 »

Summa 2,565,000 kronor.»

Sjette hufmdtiteln.

Då jag icke har något att erinra i afseende å beloppet af de anslag,
jernvägsstyrelsen för ifrågavarande ändamål ansett böra af Riksdagen
äskas och hvilka ändock, hvad särskild! angår anslagen till godsvagnar,
näppeligen torde tillfredsställa de kraf på mera materiel, som betingas
af den ständigt växande trafiken, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen

att för år 1898, till anskaffande af ny rörlig materiel vid statens
redan trafikerade jernvägar, anvisa å riksstaten, utom hufvudtitlarna
2,565,000 kronor.

Sj ökommunikationer.

Redan år 1876 väcktes af stadsfullmäktige i Kalmar i en fram- [45.]
ställning till Eders Kongl. Maj:t fråga om upprensning af Kalmar sund. uPfp^”s““s
Med förmälan hurusom under sjömätningar i Kalmar sund blifvit ut- ‘ sund.
rönt, att de bottenhinder, som gjorde det omöjligt för fartyg af större
djupgående än 15 till 16 fot att genomgå nämnda sund, utgjordes af
några i farvattnet midt för staden Kalmar förekommande grund, samt
att, om farleden derstädes rätades och erforderligen fördjupades, fartyg
om ända till 1,500 å 1,600 tons drägtighet skulle kunna passera hela
sundet, i stället för att dylika fartyg nu nödgades gå öster om Oland,
der storm och svår sjögång ofta bragte fartygen i fara och icke sällan
förorsakade strandningar och skeppsbrott, anhöllo nemligen stadsfullmäktige,
att Eders Kongl. Maj:t, med afseende å den stora fördelen
för sjöfarten i södra delen af Östersjön, som skulle uppkomma genom
undanrödjande! af de få hinder, som utestängde större fartyg från en
eljest beqväm farled inomskärs af 15 sjömils längd, måtte anbefalla
och låta med allmänna medel bekosta uppgörandet af plan och fullständigt
kostnadsförslag i afseende å de arbeten, som erfordrades för
ifrågavarande farleds öppnande till 20 å 22 fots djup utefter hela dess
längd. Nödiga medel för undersökningen anvisades genom nådigt bref
den 12 januari 1877, och efter erhållet förordnande upprättade derpå
dåvarande löjtnanten vid väg- och vattenbyggnadskorpsen m. m. C. H.
öhnell den 15 augusti samma år förslag till upprensning af en segelränna
med minst 20 fots eller i det närmaste 6 meters djup under
lägsta vattenytan, motsvarande 22 fot eller 6,5 meter under s. k. dag -

Sjette hufVudtiteln.

ligt vattenstånd, och med 200 fots eller omkring 60 meters bottenbredd
från Krongrundet i norr till Holmströmsgrundet i söder, sträckande sig
förbi Prestör och Skansgrandet och utgörande i längd 20,100 fot eller
5,968 meter, hvaraf 5,200 fot eller 1,544 meter behöfde bearbetas.
Kostnaderna för arbetena, inberäknadt nödiga säkerhetsanordningar, voro,
under antagande af alternativt åtta eller fyra års arbetstid, beräknade
till 356,000 eller 400,000 kronor.

Sedan härefter stadsfullmäktige i Kalmar hos Eders Kongl. Maj:t
anhållit om anslag för ändamålet och såväl lotsstyrelsen som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i ärendet sig utlåtit, behagade Eders Kongl.
Maj:t vid ärendets föredragning den 8 januari 1879 bifalla dåvarande
chefens för civildepartementet, af Statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan att, ehuru ansökningen syntes väl förtjent af uppmärksamhet,
densamma likväl, vid det förhållande att för det dåvarande icke
borde ifrågasättas andra nya anslag än sådana, hvilkas beviljande icke
kunde utan synnerligt men uppskjutas, icke borde då till någon åtgärd
föranleda.

Frågan om Kalmar sunds upprensning hvilade derefter, till dess
den af Eders Kongl. Maj:t den 8 januari 1890 tillsatta sjöfartsnäringskomitén
uti sitt den 12 september samma år afgifna betänkande hemstälde,
att för erhållande af en snabbare och tryggare sjöväg från det
öfre Sverige Kalmar sund måtte göras tillgängligt äfven för större fartyg,
och att härtill måtte lemnas särskildt anslag af statsmedel, derest
icke inflytande fyr- och båkmedel kunde lemna tillräckliga tillgångar
till arbetets utförande. Sedan Eders Kongl. Maj:t i anledning häraf
infordrat utlåtande af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, samt stadsfullmäktige
i Kalmar år 1892, under åberopande af komiténs omförmälda
uttalande, anhållit, att Eders Kongl. Maj:t ville taga ärendet i
nådig pröfning och anbefalla erforderliga åtgärder för dess verkställighet
inom närmaste tid, i sammanhang hvarmed tillkännagifvits, att staden
Kalmar gått i författning om medel för fördjupande af ingång till
och kajplats i stadens hamn med samma vattendjup, som rännan i sundet
beräknades erhålla, hvilken ansökning jemväl blifvit till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
remitterad, har bemälda styrelse den 31 maj 1892 i
ärendet sig yttrat och dervid — med bifogande af ett hos styrelsen
i öfverensstämmelse med Öhnells plan och vissa af lotsstyrelsen deri
föreslagna ändringar upprättadt kostnadsförslag — hemstält om anvisande
af medel för företaget, dock att dervid borde fästas förbehåll
angående skyldighet för Kalmar stad att dels upprensa tillfartsränna in -

Sjette hiifvudtiteln.

till och uti stadens hamn till samma djup och bredd som rännan genom
sundet och i hamnen bereda erforderlig kajplats samt utrymme
för minst tre sådana fartyg, som kunde passera segelrännan, dels kostnadsfritt
upplåta plats för upplag å Skallöarna för grus och sten m. m.,
som ur rännan upptoges, dels ock bekosta planering af de upplag, som
med stadsfullmäktiges begifvande kunde komma att ske å stadens planlagda
område.

Med infordradt underdånigt utlåtande af den 14 februari 1893 har
lotsstyrelsen härefter öfverlemnat yttrande i ärendet af lots kaptenen i
Kalmar, friherre R. von Rosen, hvilken deruti föreslagit en ny lösning
af frågan, i det han, med öfvergifvande af den raka rännan norr och
söder om Prestör med afvikning åt vester vid passerandet af Prestör
och Skansgrundet, ansett, att södra delen af rännan borde förläggas
öster om Prestör öfver Prestörsrefvet i samma riktning som det nuvarande
s. k. östra farvattnet, och norra delen af rännan i Grimskärs
fyrs nuvarande fasta hvita sken. Detta förslag, som jemväl afsåg förändrade
anordningar i afseende å säkerhetsinrättningarne, skulle medföra
fördelarna att inkommande fartyg leddes in till den rymliga redden
mellan Gallbänkarna, Getryggen, Prestörsrefvet, Grytan, Gillburen och
Döden, att arbetskostnaden och tiden för arbetets utförande minskades,
enär endast 3,000 fot af rännans längd behöfde fördjupas, samt att möjligheten
för större fartyg att passera hvarandra blefve bättre tillgodosedd.

För egen del förklarade lotsstyrelsen, som med hänsyn dels till
sjöfartens behof af ökadt vattendjup till följd af fartygens växande
storlek och djupgående äfvensom till djupen i Flintrännan i Öresund
och K ej sar Vilhelmskanalen ansåge, att rännan i Kalmar sund icke borde
göras grundare, än att 7 meter djupgående fartyg kunde der passera,
att styrelsen i anledning af angifna omständigheter i afseende å säkerhetsinrättningarna
funne den af von Rosen framstälda planen hafva
afgjordt företräde framför Öknells förslag, och hemstälde, att Eders
Kongl. Maj:t måtte förordna om uppgörande af fullständig plan och
kostnadsberäkning för segelrännans upprensning enligt förstnämnda plan,
uti hvilken kostnadsberäkning dock icke behöfde intagas kostnaderna
för de ändrade anordningar i afseende å fyrbelysningen och utprickningen,
hvilka lotsstyrelsen i sinom tid torde böra vidtaga på lotsverkets
bekostnad.

Efter det Eders Kongl. Maj:t härefter inhemta! nytt yttrande i ärendet
af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som deri bland annat anförde,
att styrelsen icke kunde till alla delar instämma i de uttalade åsigterna

Sjette hufvud titeln.

om företrädet af den brutna segelleden, som utan tvifvel skulle under
stormig väderlek och stark strömsättning i sundet medföra olägenheter
om ej faror i anseende till de tvära kursförändringar å redden vid
Kalmar, som derutaf betingades, har chefen för sj ökarte verket, till följd
af nådig remiss, den 10 april 1894 sig utlåtit och anfört: att vid jemförelse
mellan den raka och den krokiga farleden det befunnes, att
den raka farleden möjliggjorde en säker färd förbi de många grunden
i denna del af Kalmar sund, hvaremot den krokiga farleden under
ogynnsamma vind- och strömförhållanden ej uppfylde detta önskningsmål,
samt att fyranordningen vid den krokiga farleden vore invecklad
och kunde föranleda misstag och villrådighet; att. den raka farleden i
sistnämnda afseende syntes kunna vinna ytterligare företräde framför
den krokiga genom vissa föreslagna ändringar i fyranordningarne; samt
att, beträffande farledsdjupet, 6 meter under lägsta vattenytan syntes
vara tillräckligt, enär detta djup tilläte våra stridsfartyg att passera
rännan. Med anledning af hvad sålunda anförts hemstälde chefen att,
om Kalmar sund skulle fördjupas, Öhnells förslag med ett vattendjup
af 6 meter under lägsta vattenytan måtte följas, dock med viss förändring
i afseende på fyrarnes anordning; och uttalade chefen tillika
den åsigten, att en undersökning till utrönande af kostnaden för åstadkommande
af en under ogynnsamma vind- och strömförhållanden så
obeqväm och vådlig farled som den af von Rosen föreslagna ej syntes
vara skäl att företaga.

Chefen för flottans stab, som jemväl blifvit i ärendet hörd, har
uti underdånigt utlåtande den 18 oktober 1894 anfört, att han ansåge
en upprensning af Kalmar sund, så att en äfven nattetid trafikabel
ränna genom dess smalaste del upptoges, såsom ett från sjömilitär
synpunkt synnerligen önskvärd! företag. Hvad anginge de båda föreliggande
förslagen till en sådan upprensning, gåfve chefen obetingadt
företrädet åt det Öhnellska. Det Rosenska förslaget ansåge han nemligen
oantagligt på den grund, att den öfver Kalmar redd skarpt brutna
farled, som genom detta förslags realiserande skulle uppstå, i stället
för att bereda en tryggad färd genom sundet, tvärtom blefve svår att
navigera och för större fartyg under ogynnsamma förhållanden absolut
farlig. Våra förnämsta stridsfartyg, lista klassens pansarbåtar, hade
en sådan svängningsradie, att de icke utan maskinmanöver kunde göra
den S-gir, som erfordrades för att ifrån den södra rännan öfver Kalmar
redd inkomma i den norra eller tvärtom. Om vid dager och under
stillvatten sådana manövrer än läte sig göra, torde de deremot nattetid

Sjette hufvudtiteiu.

eller med ström, sättande ena eller andra vägen, hvilket i Kalmar sund
vore det vanligaste fallet, blifva förenade med en betydlig risk att antingen
drifva på grund eller på å redden förankrade fartyg. Hvad
fyranordningen beträffade, borde de af chefen för sjökarteverket föreslagna
modifikationerna i hufvudsak iakttagas. Farledsdjupet ansåge
chefen höra göras så stort, att våra stridsfartyg vid lägsta vattenstånd
kunde fritt passera, d. v. s. 6 meter. Att göra rännan djupare skulle
hafva den allra menligaste inverkan på farledens militära värde. Den
borde kunna lemna fri passage åt egna stridsfartyg men vara otillgänglig
för fartyg af större djupgående än dessa. Med ett djup af
6 meter under lägsta vattenytan syntes krafven å farleden ur handelssjöfartens
synpunkt till fullo tillgodosedda.

Ärendet remitterades, härefter ånyo till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som uti iunderdånigt utlåtande den 4 april 1895 anförde att,
då på grund af hvad emot den af von Rosen föreslagna farleden blifva
anmärkt, tanken på en sådan syntes böra uppgifvas, styrelsen till
fullständigande'' af utredningen beträffande den af Öhnell föreslagna
leden låtit genom Öhnell uppgöra ett, det underdåniga utlåtandet bifogadt
kostnadsförslag upptagande allenast utgifterna för sjelfva upprensningen
af farledsrännan till djup af 6 meter under lägsta vattenytan
och med en bottenbredd af 60 meter, men icke omfattande de i föregående
förslag afsedda beloppen för utprickning och fyrbelysning med
till den sistnämnda hörande grundläggnings-, hamn- och vägarbeten.
Detta förslag var af följande lydelse:

Miiddringsarbeten.	Antal	å	Kostnad.	Summa.
Upptagning, transport och lossning af sten, grus		kr.	Ö.	kr.	Ö.	kr.	ö.
och lera................................................ kbm.	19,870	5	—	99,350	—
D:o d:o d:0............................ >	24,960	4	—	99,840	—
Uppslammad sand och lösare jordlager.......... >	22,950	1	50	34,425	—	233,615	_
För annan redskap än muddringsattiralj, tillsyn och
oförutsedda utgifter tilläggas omkring 15,5 % af förestående................................................						36,385
Slitning af muddringsattiralj och afskrifning å vär-
det af densamma............................................	—	—	—	—	—	150,000	—
Summa kronor	—	—	—	—	—	420,000	—

llih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 1 Hiift.

Sjette hufvudtitcln.

I likhet med föregående kostnadsförslag hvilade äfven detta på
den förutsättningen, att Kalmar stad utan ersättning uppläte Skallöarna
till upplag för hvad ur farleden uppmuddrades, och denna upplåtelse
borde med så mycket större skäl kunna göras till vilkor för statsanslags
anvisande, som stadens sjöfartsintresse komme att väsentligt
främjas genom arbetets utförande.

Sedan ärendets beredning sålunda fortskridit, anmälde t. f. chefen
för sjöförsvarsdepartementet uti skrifvelse till chefen för civildepartementet
af den 16 oktober 1895, att kommendörkaptenen i flottan
m. m. R. von Miihlenfels uppgjort ett nytt förslag till upprensning af
farled i Kalmar sund, äfvensom att ej mindre chefen för sjökarteverket
än äfven lotsstyrelsen häröfver afgifvit infordrade utlåtanden, hvarefter
von Miihlenfels fått i anledning af dessa utlåtanden sig yttra, och
blefvo samtliga dessa handlingar med tillhörande, ritningar till civildepartementet
öfverlemnade. Detta af von Miihlenfels den 15 januari
1895 upprättade förslag, som åskådliggjorts å en karta i skala 1 : 10,000,
afser upptagandet af en 20 fot djup ränna från Holmströmsgrund,
något vestligare än Öhnell föreslagit, i rak linie förbi Prestör och
Skansgrundet till Krongrundet med en bredd på de ställen, som behöfde
upprensas, af 200 fot. Upprensningsställena, som å kartan betecknats
med röd färg, skulle uppgå till en sammanlagd längd af 1,700
fot. Förslaget omfattade äfven de säkerhetsanordningar, som ansågos
erforderliga. För att tillgodose Kalmar stads intresse, som vore att
äfven större fartyg än de, som läge 20 fot djupt skulle inkomma till
redden och framdeles till hamnen, upptoge förslaget äfven, för den händelse
en blifvande undersökning af genomfartsleden söder ifrån till
nämnda redd skulle visa sig för kostbar att upprensa till 24 fot, en
annan väg för nämnda ändamål öfver ostligaste delen af Prestörsrefvet
in till redden.

Uti sitt häröfver afgifna utlåtande af den 21 februari 1895 har
chefen för sjökarteverket framstält viss anmärkning mot förslaget i
hvad det afsåge säkerhetsanordningar; hvarjemte anförts, att förslaget,
såvidt det afsåge att med hänsyn till Kalmar stads fördel upptaga en
ränna med ett djup af 24 fot öfver Prestörs östra kant till redden,
syntes hufvudsakligen afse en Kalmar stads angelägenhet, hvars utredande
torde tillhöra denna kommun.

Lotsstyrelsen har med sitt den 19 juli 1895 afgifna utlåtande öfverlemnat
ett af lotskaptenen i Kalmar, ofvan bemälde R. von Rosen, på
anmodan af styrelsen afgifvet yttrande i ämnet jemte dervid fogadt, af
stadsingeniören i nämnda stad I. Björkman upprättadt, af plan och

Sjette hufvudtiteln.

betänkande åtföljdt kostnadsförslag för upprensning af sundet i öfverensstämmelse
med von Miihlenfels’ förslag, utvisande för arbetet, utom grund
och fäste för fyrar, följande kostnadsberäkning:

Uppmuddring af rännan till 6 meter under lägsta vattenytan med 60

meters bottenbredd................................................ kronor 223,263: 80.

20 procent tillägg för tillsyn, redskap och oförutsedda
utgifter ................................... p 44,652: 76.

Summa kronor 267,916: 56.

Den specifika uträkningen af kostnaden för sjelfva uppmuddringen
var så lydande:

Läge.	Längd.			Antal	å	Kostnad.
N:o.	Meter.	Uppmuddring till 6 meter under lagstil vattenytan.		Kr.	Ö.	Kr.	ö.
18-24	90	Lös sand, blandad med större	och mindre
		stenar...................................	......... kbm.	690	3	60	2,484	—
86	—	Upptagas några här befintliga större stenar...	—	—	—	350	—
116-127	165	Sand, blandad med större och	mindre ste-
		nar........................................	......... kbm.	2,930,6	3	60	10,549	80
134—162	420	Härd botten, blandad med större	och mindre
		stenar....................................	......... kbm.	29,448	4	50	132,516	—
178-186	120	Sand, blandad med större och	mindre ste-
		nar.......................................	......... kbm.	6,180	3	60	22,248	—
101-198	105	D:o d:o d:0 ......	......... »	3,150	3	60	11,340	—
219—233	210	D:0 d:0 d:0 .....	......... T>	1,290	3	60	4,644	—
246—258	180	D:0 d:0 d:o .....	»	6,330	3	60	22,788	—
258-261	45	D:0 d:o d:o .....	>	60	3	60	216	—
265- 269	60	11:0 d:o d:0 .....	>	315	3	60	1,134	—
279—282	45	D:o d:o d:0 .....	......... >	60	3	60	216	—
295-300	75	I):o d:o d:o .....	......... »	510	3	60	1,836	—
309-318	135	D:0 d:0 d:0 .....	T>	2,995	3	60	10,782	—
385—388	45	Sand, blandad med sten............	......... »	600	3	60	2,160	—
	1,695	• Summa) 54,558,6	1 -	1-	223,263	80

För egen del har lotsstyrelsen, med vitsordande att den föreslagna
rännan, derigenom att den vore rak, otvifvelaktigt erbjöde stora fördelar

100 Sjette Imfvudtiteln.

för fartyg, som skulle passera genom Kalmar suud, emellertid gjort
vissa anmärkningar mot de föreslagna fyranordningarne.

Uti sitt härefter afgifna yttrande har von Muhlenfels dels erinrat att,
med afseende å hvad chefen för flottans stab yttrat i fråga om lämpligast#
djupet i rännan, detta föreslagits till 6 meter, men att det redan nu,
att döma efter sjökortet, utan upprensning syntes möjligt för fartyg af
7 meters djupgående att komma upp till Kalmar redd, om vägen toges
från Holmströmsgrund emellan Enstensrefvet och östra Prestörsrefvet
upp till Färjestadsleden öster om Kalmar—Södra tredingsgrund, dels
hemstält om en ändring i afseende å de föreslagna fyrarna.

Sedan Eders Kongl. Maj:t härefter anbefalt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att, efter granskning af von Muhlenfels’ förslag och, der
så funnes nödigt, efter vederbörandes hörande, afgifva förnyadt utlåtande
rörande upprensningen af Kalmar sund, har bemälda styrelse med utlåtande
af den 27 januari 1896 öfverlemnat. eu af dåmera kaptenen
Öhnell till styrelsen ingifven skrift, deruti Öhnell, efter anstäld jemförelse
mellan de af honom och von Muhlenfels uppgjorda förslagen,
beträffande den uppgifna stora skilnaden i kostnad för samma förslag,
fästat uppmärksamheten derå, att förhållandet blefve annorlunda, derest
beräkningarna gjordes efter enahanda grunder för båda förslagen. Enligt
det af Öhnell uppgjorda, af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med
utlåtandet den 4 april 1895 öfverlemnade kostnadsförslaget hade hela
den för farledens fördjupande erforderliga muddringen beräknats omfatta
67,780 kubikmeter och kunna efter ett pris för kubikmeter af 5,4

och 1,50 kronor utföras för.................................................... kr. 233,615: _

hvartill komme för annan redskap än muddringsattiralj
samt för tillsyn och oförutsedda utgifter, efter 15,5

Proceilt-..................................................................................... » 36,385: —

och för slitning af muddringsredskap och afskrifning

å värdet af densamma....................................................... » 150,000:__

Summa kr. 420,000: —

Motsvarande muddringsmängd hade uti det af Björkman uppgjorda
kostnadsförslaget beräknats till 54,558,5 kubikmeter och priset för
kubikmeter muddring till 4,50 och 3,60 kronor, utfördt med kr. 223,263: 80
hvarjämte för tillsyn, redskap och oförutsedda utgifter

tillagts 20 procent, som utfördes med........................... » »44,736: 20»

Summa kr. 268,000: —

101

Sjette hufvudtiteln.

Med tillämpning af förstnämnda priser syntes den beräknade kostnaden,
223,263: 80 kronor, böra något nedsättas, förslagsvis
till ............................................................................ kr. 215,000

Om härtill lades för tillsyn m. m. 15,5 procent ........... » 33,300

samt för slitning af muddringsredskap m. m.................. » 145,000

Summa kr. 393,300

så blefve skilnaden i kostnad för muddringsarbetena endast 26,700 kronor.

För egen del anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att i afseende
å fullständighet skiljde sig Björkmans mätningar, för så vidt
de vore på ritningarna återgifna, så till vida från Öhnells, att den förre
verkstält pejlingar endast å sådana ställen, der han haft anledning befara
grund, och då endast på hvarje 15:de meter (i afrundadt tal
= 50 fot), hvaremot den senare pejlat hela sträckan mellan ändpunkterna
och detta så tätt som på hvarje 20:de fot. Jemförelse mellan
de olika mätningarna, der sådan kunnat ske, gåfve dock ej anledning
antaga någon för frågans bedömande menlig inverkän af den mindre
fullständiga undersökningen. Deremot ansåge sig styrelsen icke kunna
gilla den af Björkman uppgjorda kostnadsberäkningen. Med tillämpning
af de pris, som läge till grund för den vid styrelsens senaste utlåtande
fogade kostnadsberäkningen för den östligare sträckningen samt med
kubikmassornas uppskattning efter den i samma kostnadsberäkning begagnade
grund, hvilket allt styrelsen ansåge böra äfven på förevarande förslag
tillämpas, slutade kostnadsberäkningen för endast rensningarna i den
vestligare sträckningen (von Miihlenfels’) på ett belopp af 405,000 kronor,
således 15,000 kronor lägre än rensningarna i den östligare (Öhnells).

Sedan Eders Kongl. Maj:t vidare infordrat utlåtande i ärendet af
den utaf Eders Kongl. Maj:t den 7 november 1895 i nåder förordnade
komité för afgifvande af förslag till nya eller förbättrade säkerhetsanstalter
för sjöfarten, har von Muhlenfels till civildepartementet ingifvit:

dels en den 1 mars 1896 dagtecknad skrift, hvari han i anledning
af väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sistberörda underdåniga utlåtande
erinrat, bland annat, att de priser, som läge till grund för det af Björkman
uppgjorda förslaget, vore sådana de befunne sig år 1895 enligt
den erfarenhet, Björkman vunnit vid muddringsarbeten, Indika af honom
då helt nyligen blifvit verkstälda;

dels en den 5 maj 1896 dagtecknad skrift, hvarmed öfverlemnats
ett af entreprenörerne för fördjupning och ombyggnad af Åhus hamn
N. Andersen och N. C. Monberg afgifvet anbud att enligt von Muhlenfels
förslag, sådant det angifvits i ritningar och beräkningar af stads -

102

Sjette liufvudtiteln.

ingeniören Björkman, verkställa upprensning i Kalmarsund, utlägga det
uppmuddrade i sjön på anvisadt närbeläget ställe med minst tre meters
vattendjup för ett pris af 265,000 kronor för upprensningsarbetet, hvilket
anbud dock icke var för entreprenörerne bindande längre än till den 1
augusti 1896.

Uti sitt den 26 maj 1896 i ärendet afgifna underdåniga utlåtande
har ofvan bemälda komité, hvilken fått till sig öfverlemnade jemväl
nyssberörda två af von Muhlenfels ingifna skrifter, anfört följande.

Den mot von Rosens förslag framstälda anmärkningen, att den
öfver Kalmar redd skarpt brutna farled, som genom förslagets genomförande
skulle uppstå, i stället för att bereda en tryggad färd genom
sundet tvärtom blefve svår att navigera och för större fartyg under
ogynsamma förhållanden farlig, syntes komiterade vara grundad och
af den betydelse, att den omöjliggjorde detta förslags antagande. I
afseende å de två återstående förslagen, det Ohnellska och det Miihlenfelska,
hade komiterade utan tvekan funnit det sistnämnda vara det för
sjöfarten fördelaktigaste, enär rännan, upptagen enligt detta förslag,
komme att blifva rak.

Minsta djupet i rännan hade ifrågasatts att blifva vare sig 6 meter
eller 6,5 meter under lägsta vattenstånd, motsvarande 6,5 och 7 meter vid
medelvattenstånd. I motiveringen till förslaget om det större djupet
hade erinrats om sjöfartens behof af ökadt vattendjup till följd af fartygens
växande storlek och djupgående samt yttrats, att i merkantilt
hänseende ett djup af 7 meter vid medelvattenstånd torde, derest NordÖstersjökanalen
komme att öppna en vattenväg för 9 meters djupgående
fartyg, visa sig väl ringa, men att i strategiskt hänseende 7
meter syntes vara tillräckligt af det vigtiga skäl, att det företrädesvis
såsom svenskt ansedda inloppet till Östersjön, Flintrännan, sedan der
pågående rensningar afslutats, medgåfve 7 meters djupgående fartyg
att passera, af hvilket skäl rännan i Kalmar sund icke heller syntes
böra göras grundare. Häremot hade, på sätt ofvan omförmälts, chefen
för flottans stab anfört, att farledsdjupet borde göras så stort, att våra
stridsfartyg vid lägsta vattenstånd kunde fritt passera, d. v. s. 6 meter;
att detta djup skulle jemväl tillgodose krafven ur handelssjöfartens synpunkt,
samt att, om rännan gjordes djupare, detta skulle hafva den
menligaste inverkan på farledens militära värde.

Enligt senaste, för komiterade tillgängliga uppgifter vore djupet i
Kejsar Wilhelmskanalen (Nord-Östersjökanalen) så stort, att 8 meter
djupgående fartyg der kunde framgå, och djupet i Flintrännan minst
7,28 meter, så att fartyg af 7,13 meters djupgående numera, efter verk -

103

Sjette hnfvndtiteln.

stälda upprensningar, med full säkerhet kunde under ledning af kronolots
passera detta farvatten vid medelvattenstånd.

Enligt Sveriges skeppslista för 1895—1896 (utgifven af Ludv.
Juhlin) vore de deri upptagna fartyg, som hade ett djupgående af mer
än 6 meter, till antalet 24; af dessa voro 7 ångfartyg och 17 segelfartyg.
Största djupgåendet för något af ångfartygen voro 7,20 meter
och af segelfartygen 7 meter. Af ångfartygen vore icke något bygdt
senare än år 1884 och af segelfartygen icke något senare än år 1876.
De i nämnda lista upptagna fartyg med ett djupgående öfver 5,so meter
till och med 6 meter utgjorde till antalet 31 stycken, 5 ångfartyg och
26 segelfartyg, och byggnadsåret för det senast bygda ångfartyget
vore år 1892, för det senast bygda segelfartyget år 1883.

Vid genomseende af sistlidet års lotsdagböcker för Liggskärs (utanför
Luleå) och Oxelösunds lotsplatser, derifrån det företrädesvis kunnat förutsättas,
att lotsning skulle ega rum af de stora utländska fartyg, som
trafikera Östersjön och svenska orter norr om Kalmar sund, hade befunnits,
att under nämnda år från Liggskärs lotsplats lots lemnats åt
ett sextiotal olika utländska fartyg (ångfartyg) med ett djupgående
öfver 6 meter ända till 7,4 meter samt från Öxelösunds lotsplats åt 20
stycken olika utländska fartyg, 19 ångfartyg och 1 segelfartyg, med
ett djupgående öfver 6 meter till och med 7,1 meter.

Vid" bedömandet af frågan om det djup, en ränna genom Kalmar
sund lämpligen borde erhålla, finge emellertid, oafsedt kostnadsfrågan,
icke lemnas ur sigte dels att denna ränna, för att i merkantilt afseende
anses tillfredsställa berättigade kraf, icke behöfde vara afsedd att
upptaga all den trafik, som kunde ifrågakomma på svenska orter norr
om sundet, då ju mycket stora fartyg kunde begagna vägen öster om
Öland och väl'' i de flesta fall skulle finna denna väg för sig fördelaktigast,
äfven om djupet i rännan tillstadde dem att passera derigenom,
dels ock att, hvad särskildt anginge Kalmar stads intresse att fartyg af ända
till omkring 7 meters djupgående kunde dit ingå, det af handlingarna
syntes framgå, att redan nu skulle finnas möjlighet för fartyg af 7
meters djupgående att söderifrån kunna taga sig in till Kalmar redd
och derifrån till Kalmar hamn, så snart staden vidtagit erforderliga
åtgärder för upprensning af inloppet till hamnen och hamnens utvidgning;
och både komiterade med hänsyn till dessa omständigheter ansett,
att vid ifrågakommande upprensning af Kalmar sund rännans djup
lämpligen kunde bestämmas filt 6 meter under lägsta vattenstånd.

Rännans bottenbredd å de upprensade ställena hade i de framstälda
förslagen upptagits till 60 meter. I afseende å denna bredd

104 - Sjette liufvndtiteln.

hade komiterade icke något att erinra, under förutsättning att de upprensade
ställena blefve på lämpligt sätt för de sjöfarande utmärkta.

Under åberopande af hvad sålunda anförts hemstälde komiterade,
att för åstadkommande af förbättrad segelled genom Kalmar sund derstädes
måtte i den sträckning, som föreslagits af kommendörkaptenen
von Muhlenfels, upprensas en ränna från och med Holmströmsgrundet
i söder till och med Krongrundet i norr med ett djup af 6 meter under
lägsta vattenstånd samt med en bottenbredd af minst 60 meter.

I afseende å de för rännans utmärkande erforderliga säkerhetsanstalter
framstälde komiterade följande förslag. I rännans midt på de
af von Muhlenfels föreslagna platser skulle på fästen, som nådde minst
en och en half meter öfver vattenytan vid medelvattenstånd, anordnas
öfverensfyrar, af hvilka den norra försåges med färgadt sken och den
södra med ofärgadt sken. Vid Holmströmsgrund skulle utläggas eu
lysboj samt vid Krongrundet en klockboj och en lysboj, hvarjemte vid sidan
om rännan vid de upprensade ställena skulle anordnas lysbojar, som
för den sjöfarande angåfve, när han befunne sig i rännans smalaste
delar, och kunde tjena till ledning vid bedömande af afstånd från
öfverensfyrarna.

I samband med detta förslag hafva komiterade fästat uppmärksamheten
derå att, innan rännan kunde komma till allmänt begagnande,
det torde vara behöfligt att förnyade sjömätningar verkstäldes i Kalmar
sund, att för trafiken i den nya leden, hvilken vore att betrakta som
en kanal, noggranna regler utfärdades, samt att förbud meddelades mot
ankring å den del af Kalmar redd, der segelrännan tänkts skola framgå.

Med anledning af det utaf N. Andersen och N. C. Monberg afgifna
anbudet ville komiterade endast anföra, att de ansåge, att vid
blifvande upprensning det uppmuddrade syntes böra uppläggas på land
och icke, såsom i anbudet förutsatts, utläggas i vattnet i närheten af
rännan.

Slutligen hafva komiterade framhållit önskvärdheten af ifrågavarande
arbetes snara bringande till verkställighet.

Efter det komiterades omförmälda utlåtande inkommit, hafva till
Eders Kong], Maj:t ingifvits tre särskilda skrifter, hvari dels femton
ångfartygs- och rederiaktiebolag samt en skeppsredare, dels sju sjöförsäkringsbolag,
dels ock trettiotvå ångfartygsbefälhafvare anhållit, att
nödiga medel snarast möjligt måste beredas för åstadkommande af en
ny rak farled genom Kalmar sund i enlighet med det förslag, som förordats
af ofvan bemälde komiterade.

Sjette hufvudtiteln.

105

Till följd af nådig befallning att afgifva förnyadt underdånigt utlåtande
i ärendet har lotsstyrelsen den 10 december 1896 anfört följande: Vid

de föregående tillfällen, då lotsstyrelsen hade haft att yttra
sig öfver olika förslag, som varit uppgjorda till förbättring af segelleden
genom Kalmar sund, hade styrelsen, lifligt öfvertygad om den
stora vigten af att åtgärder vidtoges i denna angelägenhet, i sin mån
sökt stödja nämnda förslag, i den mån de funnits tillfredsställande för
den allmänna sjöfarten. Af dessa olika förslag torde det senast framlagda,
det af von Miihlenfels uppgjorda, få betraktas såsom produkten
af det föregående arbetet och syntes, sedan det genomgått en flersidig
granskning, numera vara det, som med afseende å segelrännans riktning
kunde tillerkännas företrädet.

Hvad anginge segelrännans djup hade lotsstyrelsen tillförene i den
allmänna sjöfartens intresse förordat dettas bestämmande till 7 meter,
men gent emot den sedermera lemnade upplysningen, att det för vår
örlogsflotta innebure eu fördel, att djupet bestämdes till endast 6 meter,
kunde styrelsen icke vidhålla det förstnämnda förslaget.

Hvad slutligen anginge den icke ovigtiga frågan om farledens belysning,
ansåge styrelsen den största tryggheten vid nattlig navigering
stå att vinna genom två, på tillräckligt afstånd från hvarandra placerade,
öfverensfyrar i rännans midt, hvilka kunde passeras på begge sidor,
så att den ena sidan förbehölles fartyg på nordgående den andra fartyg
på sydgående, i förening med tillräckligt antal lysbojar vid farliga
punkter vid rännans sidor; och har styrelsen tillika yttrat sig rörande
kostnaderna för dessa anordningar.

Med underdånig skrifvelse af den 22 december nästlidet år har
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län härefter öfverlemnat,
jemte magistratens i Kalmar yttrande i ämnet, eu af stadsfullmäktige
i nämnda stad till Eders Kongl. Maj:t stäld skrifvelse, deruti
meddelats, att fullmäktige, som erhållit kännedom om de af väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, på sätt här ofvan nämnts, föreslagna vilkor
för beviljande af anslag till ifrågavarande ändamål, med anledning deraf
den 4 nyssnämnda månad fattat följande beslut, nemligen: dels att låta
verkställa uppmuddring af inseglingsrännan till stadens hamn med sextio
meters bottenbredd och 6 meters djup under lägsta vattenytan, dels att,
för beredande af plats i hamnen åt minst tre sådana fartyg, som kundo
efter segelrännans fördjupning passera densamma, låta i hamnen på ett
afstånd af fjorton fot från kaj verkställa muddringar till ett djup af
sex meter — det närmaste afstånd, hvarpå muddring till dylikt djup
Bih. till Riktat. Frot. i891. 1 Sami. 1 Afd. 1 Ilåft. 14

106

Sjette hufvndtiteln.

kunde ske, enär kajernas stenkistor läge på endast fjorton fot, hvadan
muddring till ifrågasatt djup ej kunde ske närmare kajerna utan risk
af ras—dels ock att till upplagsplats för grus och sten m. in., som ur
rännan upptoges, kostnadsfritt upplåta Skallöarna eller annan plats,
såvida kostnaderna för mudders, grus och stens transport dit och uppläggning
derstädes derigenom ej fördyrades.

Enligt hvad ofvan nämnts, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uti sitt utlåtande af den 27 januari 1896 anfört, att med tillämpning
af de pris, som läge till grund för det af Obnell upprättade förslag,
rensningarna enligt den af von Miihlenfels föreslagna vestra sträckningen
beräknats kosta 405,000 kronor. För att närmare angifva sättet
för de sålunda verkstälda beräkningarna har byråchefen i nämnda styrelse
uti en den 22 nästlidne december afgifven promemoria anfört följande: Vid

kontrollberäkningen hade befunnits, att den för vestra sträckningen
erforderliga muddringen enligt sektionsberäkning uppgick

till.............................................................................................. kbm. 55,750

Skilnaden mellan sektionsberäknad och verklig kubikmassa
borde enligt den i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vanligen tillämpade beräkningsmetod uppgå till............ » 8,400

således kubikmassa att muddra ................................................. kbm. 64,150

För den östra sträckningen vore motsvarande arbetsqvantitet 67,780
kbm., således 3,630 kbm. större. Taxerad efter ett pris af 4,14 kronor
(motsvarande det billigaste priset i kostnadsförslaget för vestra linien
eller 3,60 kronor med tillägg af 15 procent derå) skulle denna skilnad
i muddringen .motsvara en skilnad i kostnad af, i afrundadt tal, 15,000
kronor. Då förlust å och omkostnader för muddringsmateriel icke nämnvärdt
förändrades genom den jemförelsevis obetydliga skilnaden i arbetsqvantitet,
allra helst som, af prisen att döma, bottnen i den vestra
rännan syntes vara något hårdare än i den östra, hade skilnaden i
kostnad för de olika förslagen upptagits till endast förenämnda 15,000
kronor.

Antoges åter medelpriset pr kbm. vara lika högt för de båda sträckningarna,
skulle visserligan kostnadsberäkningen för den vestligare sluta
på 397,500 kronor, men då i denna sträckning den mindre kubikmassan
vore fördelad på längre sträcka än den större kubikmassan i den
östligare och då derjemte muddringen å Holmströmsgrundet i den vestligare
rännan vore mera beroende af väderleksförhållanden än motsvarande
muddringar i den östra, måste, om ej andra omständigheter inverkade,
medelpriset i den förra beräknas något högre än i den senare,

Sjette hufvndtiteln. 107

och af detta skäl borde förstnämnda beräkningssätt i förevarande fall
tillämpas.

Det för sjöfarten länge kända och af sakkunnige vitsordade bebofvet
i såväl merkantilt som strategiskt hänseende af eu djupare segelränna
i Kalmar sund än den derstädes nu befintliga synes mig vara af beskaffenhet,
att detsammas tillgodoseende genom statens försorg ej längre
bör uppskjutas, och jag hemställer derföre, att Eders Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen att anvisa härtill erforderligt anslag. Då, enligt
hvad statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet meddelat
mig, kostnaderna för de vid farleden behöfliga säkerhetsanstalter torde
kunna af lotsverkets medel bestridas, kan detta anslag inskränkas till
hvad som kräfves för sjelfva upprensningen med hvad dertill hörer.
Af hvad jag ofvan anfört behagade Eders Kongl. Maj:t finna, att utaf
de olika förslag, som för ifrågavarande ändamål blifvit uppgjorda, det
af von Muhlenfels framstälda ansetts vara det för sjöfarten fördelaktigaste,
och att de anmärkningar, som mot förslaget gjorts, endast afsett
anordningarna för segelrännans belysning — en fråga hvilken, på grund
af hvad nyss nämnts, nu icke erfordrar slutligt afgörande. Kostnaderna
för upprensningen enligt von Muhlenfels förslag hafva af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beräknats till 405,000 kronor. Denna summa, i
hvilken ingår posten: »slitning af muddringsmateriel och afskrifning
å värdet af densamma» med ej mindre än 150,000 kronor, lärer visserligen
med all sannolikhet kunna icke oväsentligt nedbringas genom
arbetets utbjudande på entreprenad och dess öfvertagande af någon
association, som har till yrke att med egen materiel bedrifva muddringsföretag
— ett antagande, som synes vinna stöd af det utaf
entreprenörerne för fördjupning af Alius hamn afgifna anbudet att för
265,000 kronor utföra sjelfva upprensningsarbetet, hvilket anbud dessa
numera enligt ett af von Muhlenfels i annat ärende företedt meddelande
förklarat sig vidhålla till den 1 mars innevarande år, under förutsättning
att arbetet påbörjades innevarande års vår. Innan någon visshet
vunnits rörande beloppet af de verkliga kostnaderna för arbetet,
torde emellertid nu böra äskas ett anslag motsvarande den af väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen uppgifna kostnaden, och lärer detta anslag, vid
det förhållande att arbetet ansetts kunna utföras under två år, böra
fördelas på åren 1898 och 1899.

Jag hemställer alltså, att Eders Kong]. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att,

under förbehåll att ofvan angifna af stadsfullmäktige i Kalmar

108

Sjette hufVudtiteln.

gjorda åtaganden behörigen fullgöras, till bestridande af kostnaderna för
upprensning af en segelränna genom Kalmar sund bevilja ett anslag af
405,000 kronor, och deraf på extra stat för år 1898 anvisa ett belopp
af 202,500 kronor.

Derest en blifvande entreprenadsumma kommer att understiga det
beräknade beloppet, 405,000 kronor, torde motsvarande minskning kunna
göras i det anslag, som bör för 1899 anvisas.

[46.J Enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 15 mars 1820 an VäddlTanaflatles

uncler åren 1820—1836 på statens bekostnad en kanal ledande
från Björkö- och Bagghusfjärdarne i söder emellan fastlandet och Väddö
till Ortalaviken i norr uti Roslagen af Stockholms län, hvilken kanal,
benämnd Väddö kanal, utgör en del af en inomskärsfarled från Stockholm
norrut till Öregrund. Till följd af nådigt beslut den 16 mars 1842
står denna kanal under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens inseende.
För trafiken å densamma erlägges afgift enligt taxa, som af Eders
Kongl. Maj:t faststälts senast genom nådigt bref den 23 februari 1894;
och användas dessa afgifter till bekostande af tillsyn vid kanalen samt
vård och underhåll af densamma.

Enligt den ursprungliga planen för kanalen skulle densamma öfverallt
erhålla ett djup af 10 fot under lägsta vattenståndet. Under arbetets
fortgång kunde emellertid denna plan icke i allo fullföljas, utan
blef kanalen å vissa ställen upptagen till allenast 8 till 9 fot, hvarjemte
åtskilliga för trafiken synnerligen obeqväma krokar bibehöllos.

På särskilda framställningar och sedan upplyst blifvit, att kanalens
djup sedermera genom landets höjning ytterligare minskats, så att på
ett ställe berghällar läge endast 8,025 fot under nollpunkten å vattenmärket
vid den öfver kanalen ledande svängbron, motsvarande 7,03 fot
under vanlig låg vattenyta och 6,68 fot under det lägsta vattenståndet
1885, samt på andra ställen djupet på grund af uppslamningar blifvit
ännu mindre, har Eders Kong!. Maj:t genom nådiga bref den 31 maj
1889 och den 21 februari 1890 anvisat tillhopa 64,300 kronor till kanalens
rätning och fördjupning enligt af Eders Kongl. Maj:t jemväl faststäld
plan, enligt hvilken djupet skulle blifva 3,022 meter under nollpunkten
å ofvannämnda vattenmärke, motsvarande ett djup af 2,429
meter under då kända lägsta vattenstånd och 0,643 meter öfver tröskeln i
Stockholms sluss, samt bottenbredden uppgå till 5 meter, der kanalen
framginge rak mellan höga stränder men i öfrigt till 6 meter med undantag
för sjön Balsaren, der bottenbredden bestämts till 7 meter och

Sjette hufVudtiteln.

109

i svårare krökar, der den skulle blifva 7 till 8 meter; och skulle genom
den sålunda föreskrifna fördjupningen kanalen kunna befaras med ångfartyg
med ett lastningsdjup af 2,37 till 2,67 meter.

Sedan derpå väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på entreprenad utbjudit
arbetet med ifrågavarande kanalleds förbättrande i enlighet med
den sålunda faststälda planen, men styrelsen icke erhållit något antagligt
anbud och icke heller lyckats att genom uppgörelse under hand
bringa till stånd något aftal om arbetets utförande, samt fråga derjemte
uppstått om kanalens utvidgning och delvisa ombyggnad, så att
den kunde blifva lämplig för större farkoster, än de som dittills kunnat
trafikera densamma, uppdrog väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åt kaptenen
i väg- och vattenbyggnadskorpsen C. H. Öhnell att verkställa
undersökningar och med stöd af dessa uppgöra förslag till sådan utvidgning
och ombyggnad.

Till fullgörande af detta uppdrag upprättade Öhnell ett den 29
februari 1892 dagtecknadt förslag, enligt hvithet kanalen, som för det
dåvarande hade ett djup i midtellinien af i allmänhet omkring 2,2 meter
under lägsta vattenytan och undantagsvis endast 1,8 meter samt en
bottenbredd af 6 meter, skulle erhålla sådana dimensioner, att fartyg med
en längd af 50 meter, en bredd af 9 meter och ett djupgående af 2,8
meter skulle obehindradt vid alla vattenstånd kunna befara densamma.
I sådant afseende var kanalen föreslagen att få en bottenbredd af 10
meter och ett djup under lägsta vattenytan af 3,1 meter eller 3,7 meter
vid vanligt vattenstånd, hvarigenom bottnen skulle komma i jemnhöjd
med Stockholms slusströskel. Bottenbredden i sjöarne och sunden
skulle göras 12 meter, den norra och mellersta delen af kanalen på
åtskilliga ställen rätas, svängbron ombyggas med en fri öppning af 9,4
meter och behöfliga mötesplatser med 20 meters bottenbredd anordnas
på vissa närmare angifna platser, hvarjemte kanalen föreslogs att i
kurvorna utvidgas, så att dess bredd der ökades med två gånger den
båghöjd, som svarade mot en korda, som vore lika med största fartygslängden
(50 meter). Vidare skulle kanalens sidodoseringar under vattnet
blifva i jordskärning 1 : 2 intill 0,3 meters djup under lägsta vattenytan,
der (),''•» meter breda sqvalpbankar skulle anordnas, och skulle doseringarne
derofvan utläggas till 1 : 1V», dock att doseringarne i berg
såväl under som ofvan vattnet skulle blifva 4:1, hvarförutom dragvägar
skulle anläggas vid sidan af kanalen, allt på sätt af Öhnell upprättade
ritningar närmare angåfvo. Kostnaden lör den sålunda il rågasatta
ombyggnaden beräknades till 539,000 kronor.

Öfver det sålunda uppgjorda förslaget inhemtade väg- och vatten -

Sjette hufvndtiteln.

byggnadsstyrelsen utlåtande af lotsstyrelsen, som å sin sida i ämnet
hörde lotskaptenen i Stockholm, hvilken med vitsordande af kanalens
dåvarande otillfredsställande skick och under anförande, att en ombyggnad
af kanalen enligt Öhnells förslag vore förmånlig först och främst
för de ångbåtar, som underhölle den direkta trafiken på kanalen och
närmast norr derom belägna städer och lastageplatser samt vidare dels
för några af de båtar, som trafikerade norrlandskusten, dels för vissa
örlogsflottan tillhörige fartyg, dels för en stor del mindre segelfartyg,
dels ock för all bogseringstrafik såväl med pråmar som med lätt lastade
segelfartyg, uttalade den uppfattning att Öhnells förslag på fullt tillfredsställande
sätt tillgodosåge sjöfarten uti ifrågavarande trakter, och
att i detsamma inginge ett tidsenligt ordnande af kanalbyggnaden i
dess helhet med ordentliga, rymliga mötesplatser, broar, duc d’alber,
dragvägar m. m., med anledning hvaraf lotskaptenen ansåge sig i sjöfartens
intresse böra tillstyrka förslagets antagande och arbetets snara
utförande.

Under åberopande af hvad lotskaptenen, sålunda anfört, uttalade
lotsstyrelsen såsom sin mening, att kanalen i fråga borde anses cga så
stor betydelse för den allmänna sjöfarten och kustförsvaret, att denna
uppvägde den för kanalens iståndsättande efter det föreliggande förslaget
beräknade kostnad.

Med underdånig skrifvelse den 19 november 1892 understälde derefter
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ärendet Eders Kongl. Majits pröfning,
dervid styrelsen, med åberopande af nu omförmälda yttranden, för egen
del anförde: Kanalen, på det föreslagna sättet utförd, skulle blifva fullt
ändamålsenlig för trafiken med så väl medelstora ångbåtar som nu brukliga
däckade pråmar och, enligt hvad styrelsen inhemtat, skulle kanalen
vid vanligen rådande vattenstånd jemväl obehindradt kunna befaras af
3:dje klassens pansarbåtar, lista och 2:dra klassens opansrade kanonbåtar
samt lista och 2:dra klassens minbåtar. Det lede icke tvifvel att
kanalen i det föreslagna skicket komme att i väsentlig mån befrämja
kustfarten och jemväl blifva till gagn i afseende å landets försvar.
Då det med anledning af hvad sålunda förekommit, efter väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förmenande, icke syntes vidare vara skäl att
bringa till utförande den redan faststälda planen till kanalens mindre
fullständiga utvidgning och fördjupning, ansåge styrelsen sig böra hemställa,
att Eders Kongl. Majit måtte, med förklarande att frågan om
kanalens fördjupning enligt den förut faststälda planen förfallit, anvisa
ett belopp af 539,000 kronor till utvidgning och fördjupning af Väddö
kanal enligt kaptenen Öhnells förslag.

Sjette hnfvudtiteln.

Öfver denna väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning infordrades
yttrande från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms
län, som uti den 28 februari 1893 afgifvet utlåtande anförde:
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade icke något att tillägga
till den af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt lotsstyrelsen åstadkomna
utredning om ändamålsenligheten af den senast uppgjorda planen
till Väddö kanals förbättrande samt det stora gagnet för kusttrafiken
af kanalens försättande i det skick, denna plans utförande skulle
innebära. Hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande derutöfver
ville betona vore det ytterst trängande behofvet af åtgärders vidtagande
för att afhjelpa det förfallna skick, hvari kanalen befunne sig och som
hotade att göra densamma i den närmaste framtiden alldeles obrukbar.
Eu fullständig utredning om behofvet af kanalens rätande och
fördjupande hade redan förelegat, då frågan förra gången utgjorde
föremål för Eders Kongl. Maj:ts pröfning, och med hvarje år, som
derefter förflutit, hade kanalens tillstånd ytterligare försämrats till
ett särdeles öfverklagadt men för kusttrafiken och den stora del
af länet, som vore hänvisad att betjena sig af denna kanal. De
fartyg, som trafikerade kanalen, vore i allmänhet icke afsedda för
fart öfver öppna hafvet, och, när dessa fartyg, såsom nu ofta inträffade,
nödgades taga vägen öfver Ålands haf — antingen derföre att
de vore för djupt lastade för att framkomma genom kanalen eller emedan
ett redan i kanalen på grund stående fartyg hindrade för en tid all
annan fart genom densamma — klafve dessa färder ofta, i synnerhet
om hösten, ganska äfventyrliga, för att icke tala om den betydliga omväg,
som derigenom i många fall uppstode. Då härtill komme, att genom
den föreslagna, mera omfattande förändringen af kanalen denna
skulle blifva trafikabcl för mera djupgående fartyg och således kunna
betjena kusttrafiken i större utsträckning än hittills och särskildt blifva
till gagn för den i dessa farvatten talrikt förekommande bogsering af
pråmar från och till nordligare lastage platser, samt då kanalen jemväl
vitsordats vara af ganska stor betydelse för kustförsvaret, om den erhölle
de större dimensionerna, hemstälde Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande,
under erinran jemväl derom att kanalen tillhörde statsverket,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta denna vigtiga
fråga vinna sin lösning för det af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
senast föreslagna sätt.

Uti en till väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen stöld skrifvelse af
den IG november 1895 bär häruppå Eders Kongl. Maj:ts nyssbemälde
befallningshafvande — med erinran om Eders Kong]. Maj:ts lörenämnda

112

Sjette hufvudtiteln.

beslut om fördjupning af kanalen och derom att något antagligt anbud
å arbetets utförande för den derför anslagna summan icke erhållits, hvilket
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansåge hafva föranledts
deraf, att anslagssumman varit för lågt beräknad, — vidare anfört: Det
länge öfverklagade otillfredsställande skick, hvari ifrågavarande, staten
tillhöriga kanal befunne sig, hade under de senaste åren naturligtvis
än mer försämrats, och den kunde numera icke vidare anses i någon
afsevärd grad betjena den trafik, för hvilken den vore afsedd. Flere
fartyg, som förut passerat kanalen, måste nu taga den långa och farliga
omvägen öfver Ålands haf, och hela denna för norra Roslagen så
vigtiga kanalled hotade att snart blifva alldeles oanvändbar för sin uppgift.
Af denna anledning hade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
föranlåtits att fästa väg- och vattenbyggnadsstyrelsens synnerliga uppmärksamhet
på angelägenheten af snara åtgärders vidtagande för kanalens
försättande i det skick, som medgåfve dess begagnande i afsedd
utsträckning, och vore Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande förvissad
att, derest ändrade kostnadsberäkningar skulle visa behöfligheten af
högre anslag, än som senast anvisats, det icke skulle möta hinder att,
såvida väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ämnet gjorde underdånig
framställning, nödiga medel komme att beviljas för företaget i fråga,
hvilket vore aldeles oundgängligt, om icke kanalen skalle helt och
hållet förfalla till stor skada för trafiken och äfven till förfång för kustförsvaret.

Med föranledande af nämnda skrifvelse aflat väg- och vattbnbyggnadsstyrelsen
den 16 maj 1896 till Eders Kongl. Maj:t ny framställning
i ämnet, deri styrelsen, med erinran bland annat, att det af Öhnell år 1892
uppgjorda förslaget till kanalens ombyggnad, jemfördt med den af
Eders Kongl. Maj:t år 1890 faststälda plan för kanalens rensning egentligen
afsåge kanalbottens förläggande (),io meter djupare, än som framginge
af omedelbar jemförelse af siffrorna, enär i det sist nämnda förslaget
lågvattenytan antagits ligga 3,2» meter men i det sistnämnda
3,io meter öfver Stockholms slusströskel, och med uttalande af deli åsigt
att kostnaderna för det år 1890 faststälda förslaget vore för lågt beräknade,
men att 1892 års förslag fortfarande vore tillämpligt, tillkännagaf
sin anslutning till de i Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
skrifvelse uttalade åsigter om angelägenheten af snara åtgärders vidtagande
för kanalens försättande i ett skick, som medgåfve dess begagnande
på sätt önskligt vore.

Härefter anbefaldes chefen för flottans stab att yttra sig i fråga
om det sålunda af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordade förslå -

Sjette hufvudtiteln.

113

get, och har bemälde chef uti den 2 november 189G afgifvet utlåtande
anfört: Kanalen, som i sitt nuvarande skick icke kunde befaras af andra
flottans fartyg än 2:dra klassens torpedbåtar, skulle i sitt nya skick
kunna vid vanligt vattenstånd befaras af tredje klassens pansarbåtar,
första klassens kanonbåtar samt första och andra klassens torpedbåtar
jemte en del andra för den mobiliserade flottan erforderliga handelsfartyg,
hvaremot första och andra klassens pansarbåtar icke skulle
kunna passera kanalen. Skärgårdsområdet norr om Väddö skulle således
genom den föreslagna förbättringen af Väddö kanal erhålla hvad den
nu saknade, en användbar inomskärsförbindelse med Stockholms skärgård;
och syntes det chefen vara sjelfklart, att en dylik förbindelseled
vore en afsevärd fördel för flottans operationer, ehuru denna fördel
blefve mindre derigenom, att kanalens föreslagna dimensioner förhindrade
våra kraftigaste och mest snabbgående fartyg att begagna sig af
densamma. En ytterligare utvidgning af kanalen, så att densamma
blefve trafikabel för första klassens pansarbåtar, kunde emellertid, huru
önsklig den än vore, icke ifrågasättas på grund af de dermed förbundna
kostnaderna, men deremot ansåge chefen sig dock böra framhålla önskvärdheten
af att kanalen erhölle sådana dimensioner, att den blefve
användbar för torpedkryssarne, hvilka vore 68 meter långa, 8,14 meter
breda och högst 3 meter djupgående, förutsatt att sådant läte sig göra
utan några väsentligen ökade kostnader utöfver dem, det föreliggande
förslaget förutsatte.

På anmodan har sedermera byråchefen för tekniska ärenden i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, öfverstelöjtnanten A. F. O. Cederberg, till
mig aflemnat eu den 13 november 1896 dagtecknad promemoria angående
åtskilliga synpunkter i fråga om Väddö kanals ombyggnad, hvari
lemnas följande meddelanden:

l:o) Kanalen borde vid ombyggnaden ordnas efter den materiel,
som kunde förväntas komma att hafva behof af kanalen.

Såvidt nu kunde förutses, vore det trafiken med lastpråmar, som
skulle draga största fördelen af densamma. Sådana pråmar lastades
ända till 3,5 å 3,6 meters djupgående och, ehuru de flesta bland dem nu
skulle vara väsentligt mindre djupgående, skulle dock, enligt uppgift,
tendensen vara att till omkring nämnda mått öka deras djup på last
med samtidig användning af sådan konstruktion, som till det minsta
möjliga nedbringade kraftbehofvet vid bogseringen, d. v. s. ökad längd
och smidigare former. För koltransporten från de norrländska hamnarna
försed des pråmarna med öfverbyggnad om 9 meters bredd.

Dernäst antoges kanalen komma att tagas i anspråk för de ångare,
llih. till lliksd. Viol. mi. L Samt. / Afd. / Iluft. It»

114

Sjette hufvudtiteln.

som förmedlade trafiken mellan Stockholm och de nordligare småhamnarna
till och med Sundsvall, kustfartsångare. Dessa ångare vore jemförelsevis
små, 1,8 å 2,4 meter djupgående och, då sådana ångares trafikförmåga,
åtminstone för närvarande, syntes fullt motsvara kustfartens
behof, ansåges deras anspråk varda fullt tillgodosedda med sådan kanal,
som motsvarade pråmtrafikens behof, om än önskligt vore, att för ångarne
bereddes rakare linier och större radier, än som kräfdes af de
långsamt framgående pråmarne.

Huruvida ångare om mera än 2,4 meters djupgående, passagerareångare,
och som för närvarande användes i trafiken på städerna, skulle
komma att i regel begagna kanalen vore svårare att förutse. För dem,
som anlöpte städer söder om Sundsvall, ansåges kanalleden varda något
kortare än leden öfver Ålands haf, men enligt mätning å generalstabens
karta vore skilnaden dock så obetydlig, att endast synnerligen svåra
väderleksförhållanden skulle föranleda, att kanalleden för dem begagnades,
förutsatt att kanalens plan väsentligt förbättrades. För ångare,
som ej anlöpte hamnar söder om Sundsvall, valde man helst leden österom
Gräsön förbi Understens fyr såsom den kortaste; och om äfven en
eller annan bland dessa ångare icke skulle af sitt djupgående hindras
att passera kanalen, blefve den dock påtagligen för dessa endast en
sista nödfallsutväg — icke den led, som i regel begagnades.

Seglare med sådan storlek, att de kunde täfla med stora lastpråmar,
komme antagligen ej att passera kanalen, derest icke billig bogsering
genom densamma stode till buds.

2:6) Det af Öhnell uppgjorda förslagets genomförande skulle göra
kanalen äfven vid lägsta vattenstånd tillgänglig för 50 meter långa och
2,8 meter djupgående farkoster. Att så stora fartyg ock skulle kunna
taga sig fram i den föreslagna leden vore onekligt, men deras manövrering
blefve dock i de flesta krökarna besvärlig och tidsödande. Skulle
kanalen för så stora fartyg varda fullt tjenlig och någorlunda beqväm,
fordrades först och främst raka leder genom sjöarna (deri inräknad Bagghusviken)
och vid öfvergångarna till kanalerna, samt derutöfver större
radier än 150 meter (eller minst 300 meter, helst 500 meter) der kursförändringar
ej kunde undvikas. Då vidare vattenvariationerna stundom
åstadkomme mer eller mindre stark ström i kanalerna, skulle det vara
fördelaktigt, om deras bottenbredd kunde ökas mera än öhnell föreslagit,
samt om i sjöarna ledens bottenbredd kunde ökas till 20 meter. Ökning
af ledens bottenbredd syntes dock böra göras beroende af de
med ökningen förenade kostnaderna.

3:o) Det uppgifna kanaldjupet, 3,io meter, vore räknadt från en

115

Sjette lmfvudtiteln.

ytterst sällan förekommande lågvattenyta; — från vanlig lågvattenyta kunde
djupet räknas till 3,25 meter och från medelvattenyta till 3,70 meter. Det
föreslagna djupet borde således, utom i sällsynta undantagsfall, vara tillräckligt
äfven för torpedkryssare, och om man för dessa, som väl
ytterst sällan komme att begagna kanalen, nöjde sig med mindre beqvämlig
manövrering än för de ofta passerande handelsfartygen, så att
för de förenämnda ej fordrades mera, än att de »kunde taga sig fram»,
så skulle kostnaden för en sådan farled föga skilja sig från kostnaden
för en beqväm farled för 50 meter långa fartyg, dock under förutsättning
att för båda enahanda djup bestämdes.

I detta sammanhang erinrades, att af den omständighet, att kanalbotten
skulle komma att ligga på samma nivå som tröskeln i Stockholms
sluss, ej finge dragas den slutsats, att genom kanalen skulle
kunna passera lika djupgående fartyg som genom slussen. Med egen
maskin framgående ångare sänkte sig nemligen under gång mer eller
mindre under den nivå, som de vid stillaliggande intoge, och denna
omständighet, i förening med svårigheten att städse hålla kanalbotten
fullt rensad, föranledde dertill, att i en kanal måste beräknas 0,30 å
0,50 meter större djup än på en tröskel, om lika djupgående fartyg
skulle å båda ställena passera.

4:o) De upprättade ritningarna lemnade ej ledning för beräkning
af kostnaden för kanal med sådan plan, som enligt det i 2:o sagda
borde tillhöra en kanal med det af Öhnell föreslagna djupet, utan måste
för en sådan utredning ny undersökning ega rum.

Med anledning af hvad sålunda i ärendet förekommit undfick vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i nådig remiss befallning att afgifva yttrande,
huruvida, utöfver redan föreslagna arbeten, ytterligare åtgärder
kunde erfordras för att Väddö kanal måtte blifva fullt tjenlig att trafikeras
af fartyg intill 50 meter långa och 2,8 meter djupgående, samt
i sådant fall inkomma med förslag till dessa åtgärder och uppgift å
ungefärliga kostnaden för desamma.

Då den af Öhnell upprättade arbetsplanen hvilade på den förutsättningen,
bland annat, att fartyg med de i remissresolutionen angifna
dimensionerna visserligen skulle kunna äfven vid lägsta, hittills kända
vattenstånd obehindradt komma fram genom kanalen, ehuru deras
manövrering skulle, i synnerhet i mörker, vara förenad med vissa olägenheter
vid passagen dels i åtskilliga af de gräfda kanalernas krökar,
der för inskränkning af kostnaderna och arbetenas begränsning inom
det område, som förut tillhörde kanalen, föreslagits så små radier som
150 meter, dels vid öfvergångarne mellan de gräfda kanalerna och de

116

Sjette liufvudtiteln.

i leden ingående sjöarne, dels ock slutligen i den vid kanalens södra
ändpunkt förekommande Bagghusviken, å hvilka ställen, likaledes för
kostnadernas inskränkande, Öhnells förslag upptoge flere ock tvärare
krökar, än som bort ingå i en för ofvannämnda fartygs storlek fullt
tjenlig kanal, uppdrog väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i anledning af
Eders Kongl. Maj:ts sist omförmälda remiss, åt distriktsiugeniören G.
Hammarström att undersöka det inflytande å kostnaden, som skulle föranledas
af sådana modifikationer i Öhnells arbetsplan, att minsta krökningsradie
i kanal blefve 300 meter, att leden i sjöarne, deri inberäknad
Bagghusviken, samt i öfvergångarne från sjöarne till kanalerna
blefve helst fullkomligt rak, men, om sådant medförde större kostnadsförhöjning
än motsedd trafik kunde anses motivera, med krökningsradier
ej understigande 600 meter, att bottenbredden i kanalernas kurvor
så tilltoges, att ångare af nämnda storlek kunde med maskin och
70 meter långa fartyg medelst handvarpning i dem manövreras, att
bottenbredden i leden genom sjöarne blefve 20 meter, samt att i öfrigt
tillsåges, huruvida nyare tiders arbetsmetoder och muddermaskiner kunde
anses medgifva någon sänkning i de af Öhnell antagna pris.

Derefter har Hammarström upprättat ny plan för upprensningen i
enlighet med de sålunda af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreskrifna
grunder, och har kostnaden härför beräknats till 576,000 kronor,
hvarvid emellertid förutsatts, att bergsprängnings- och jordschaktningsarbetena
i den så kallade mellersta kanalen skulle verkställas under
sommartiden och i följd deraf kanalen under ett år helt och hållet afstängas
för trafik.

Med underdånig skrifvelse den 19 december 1896 har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen öfverlemnat detta förslag och dervid för egen
del anfört:

Mot det af Hammarström upprättade förslaget, som enligt styrelsens
åsigt måste anses fullständigt motsvara de i den nådiga remissen
uppstäda fordringarna, hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke
något att anmärka, om än vid ett eventuelt utförande kunde ifrågasättas
en eller annan på kostnaden ej inverkande modifikation, såsom exempelvis
ökad muddring i Bagghusviken för undvikande af en föreslagen
spåntning. Skulle kanalens afstångande för trafik anses medföra allt för
stor olägenhet och undervattensarbetet i mellankanalen förty komma
att utföras vintertid, på sätt Öhnell antagit vid kostnadsberäkning för
sitt förslag, vore emellertid den af Hammarström beräknade kostnaden
för denna del af arbetet icke tillräcklig. Såsom till väsentlig del beroende
på väderleksförhållanden under arbetstid, kunde för vinterarbete

117

Sjette lmfvudtiteln.

erforderlig kostnadsförhöjning ej exakt beräknas, men, då densamma ej
finge förbises, hade styrelsen ansett den böra uppskattas och förslagsvis
upptagas till 24,000 kronor, så att ombyggnadskostnaden för sådant
fall borde beräknas uppgå till 600,000 kronor. I alla händelser syntes
dock kanalen, ombygd på sätt nu föreslagits, blifva så mycket bättre
än enligt 1892 års förslag, att den jemförelsevis obetydliga förhöjningen
i byggnadskostnaden icke borde föranleda till det sistnämnda förslagets
föredragande.

Genom hvad i ärendet förekommit torde få anses till fullo utredt,
såväl att ifrågavarande af staten anlagda kanal befinner sig i ett sådant
skick, att den numera icke kan nöjaktigt uppfylla sitt ändamål, som äfven
att, derest en ombyggnad och förbättring af densamma företages, kanalen
kommer att ej blott i hög grad befordra sjötrafiken uti ifrågavarande
trakt utan äfven utgöra en icke ovigtig länk i vårt kustförsvar.
Det synes mig derför föreligga fullgiltiga skäl att nu verkställa en
sådan ombyggnad, dervid med afseende å förut meddelade upplysningar
den af distriktsingeniören Hammarström uppgjorda plan lärer böra följas.

Då det icke torde vara lämpligt, att kanalen under ett år helt och
hållet afstänges, lärer kostnaden för ombyggnaden, på sätt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anfört, böra beräknas till 600,000 kronor. Enligt
mig från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillhandahållen uppgift
utgjorde kanalkassans behållning i november 1896 17,908 kronor 82
öre. Som denna behållning synes behöfva reserveras för kanalens framtida
underhåll, torde hela kostnadsbeloppet, 600,000 kronor, böra äskas
till anvisande af Riksdagen, och lärer anslaget lämpligen böra utgå
under två år.

På grund af hvad jag sålunda anfört tillstyrker jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, till ombyggnad och förbättring af Väddö kanal, bevilja ett anslag
af 600,000 kronor och deraf på extra stat för år 1898 anvisa ett
belopp af 300,000_kronor.

Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897.

Slutligen erinrar jag, att Eders Kongl. Maj:t genom nådig proposition
den 4 december 1896 beslutat föreslå Riksdagen

att, såsom understöd åt arbetare i de särskilda yrkena för besök
vid 1897 års allmänna konst- och industriutställning i Stockholm på
Bill. till llihsd. Prot. I8''J1. 1 Sami. / Afd. 1 Käft. 10

[47.]

Anslag till
understöd åt
arbetare för
besök vid utställningen.

118

Sjette hufviultiteln.

extra stat för år 1898 anvisa ocli ställa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
ett belopp af 56,000 kronor att genom de i de särskildaTorterna
för utställningens främjande tillsatta komitéer utdelas, under vilkor
att genom komitéerna, hvar för dess område, för ändamålet anskaffas
minst lika stort belopp, som af statsmedel tillskjutes, och enligt de
närmare bestämmelser i öfrigt Eders Kongl. Maj:t kan finna godt i
nåder meddela; med rätt för Eders Kongl. Maj:t att redan under år
1897 af tillgängliga medel förskjuta ifrågavarande belopp.

Hvad föredragande departementschefen i ofvan
berörda hänseenden tillstyrkt och hemstält behagade
Hans Maj:t Konungen, enligt Statsrådets öfrige ledamöters
tillstyrkande, i nåder bifalla samt förordnade
tillika, enligt Statsrådets hemställan, att utdrag af detta
protokoll skulle till finansdepartementet öfverlemnas
till ledning vid författande af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen angående statsverkets tillstånd
och behof.

In fidem:

T , . ■ ■ . ■ : ", : - .1 1 y; t''j

Carl G. Edman.

Stockholm K. L. Beckmans Boktr., 1897.

Sjunde hufvudtiteln

Utdrag af protokollet öf ver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari
1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkeriiielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,
von Kbusenstjerna.

Sedan de till andra, tredje, fjerde, femte och sjette hufvudtitlarne hörande
frågor blifvit af vederbörande departementschefer föredragna, anhöll departementschefen,
statsrådet Wersåll att få anmäla de frågor, som tillhörde regleringen
af sjunde hufvudtiteln, samt anförde dervid beträffande anslagstitlarne:

Bill. till Itilcsd. Prof. 1897. 1 Samt. 1 Afd.

Sjunde hufvudtiteln.

ti-]

Kammar rätten.

Ordinarie anslag.

Kammarrätten.

Med förmälan att, oaktadt det biträde af adjungerade ledamöter, kammarrätten
under de senare åren fått åtnjuta, antalet derstädes balanserade mål
år från år vuxit och för närvarande vore så betydande, att deraf måste vållas
afsevärda olägenheter för de rättssökande, har kammarrätten i underdånig
skrifvelse den 29 sistlidne oktober ansett sig böra fästa Eders Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet å nämnda missförhållande och tillika föreslå åtgärder för detsammas
afhjelpande.

Kammarrätten erinrar dervid till en början om följande förhållanden.
Enligt den för kammarrätten den 15 oktober 1831 utfärdade instruktion skulle
kammarrätten bestå af president, vice president och sex kammarrättsråd, af
hvilka embeten dock vice presidentsbefattningen år 1836 indrogs. Af löneregleringskomiténs
den 6 november 1878 afgifna underdåniga betänkande inhemtades,
att enligt af komitén införskaffad utredning medeltalet af de till
kammarrätten under tioårsperioden 1868—1877 inkomna mål utgjorde 2,498.
Under de tre sista åren af perioden belöpte sig målens antal, år 1875 till
2,150, år 1876 till 2,205 och år 1877 till 2,266. Redan under nämnda
tid hade kammarrättens ordinarie arbetskrafter visat sig otillräckliga, hvarföre
åren 1871—1874 samt 1876 och 1877 biträde af adjungerade ledamöter
måste anlitas. Bemälda komité fann ock förstärkning af kammarrättens arbetskrafter
erforderlig, men ansåg denna kunna vinnas derigenom, att, med bibehållande
oförändradt af antalet ledamöter, vikariat anordnades under ledamöternas
semester, så att den till hvarje rotel hörande föredragning kunde
utan afbrott fortgå under hela året. Komiténs ordförande var emellertid i
senare hänseendet af skiljaktig mening och föreslog inrättandet af två nya
kammarrättsrådsembeten. Enahanda hemställan gjordes jemväl af kammarrätten
i dess öfver komiténs förslag den 29 november 1878 afgifna underdåniga
utlåtande.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljde Eders Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående ny lönestat för kammarrätten af
den 21 februari 1879, hänvisade dåvarande chefen för finansdepartementet till
ofvan omförmälda, af löneregleringskomitén införskaffade utredning och framhöll,
hurusom af denna framginge, att antalet till kammarrätten inkommande mål
under tiden närmast före år 1878 minskats. Då vid sådant förhållande behofvet
af ökadt antal ledamöter ej kunde anses ådagalagdt samt en möjligen

Sjunde hufvudtiteln.

uppkommande tillfällig balans lämpligen borde undanrödjas genom tillfälligt
förstärkande af arbetskrafterna, ansåge sig departementschefen ej kunna tillstyrka
nådigt bifall till kammarrättens ofvannämnda framställning.

Enligt den för kammarrätten den 14 november 1879 faststälda lönestat
bestode kammarrätten såsom tillförene af, förutom president, sex ledamöter.

Emellertid hade, efter hvad kammarrätten meddelar, antalet till kammarrätten
inkomna mål efter år 1877 varit stadt i fortgående tillväxt och öfverstege
nu betydligt det arbetsmaterial, med ledning hvaraf verkets organisation
år 1879 bestämdes. De inkomna målens antal, som år 1878 uppgick till
2,251 och år 1885 till 8,536, hade under de tre sistförflutna åren utgjort,
år 1893 4,076, år 1894 4,540 och år 1895 4,474. För tioårsperioden
1886—1895 belöpte sig medeltalet af inkomna mål till 3,899. Af de på
kammarrättens pröfning beroende mål toge besvärsmål i ojemförligt öfvervägande
grad ledamöternas tid i anspråk. Antalet inkomna besvärsmål hade
utgjort, år 1878 fattigvårdsmål 221 och andra mål 524 eller tillhopa 745,
år 1885 fattigvårdsmål 364 och andra mål 812 eller tillhopa 1,176 samt år
1895 fattigvårdsmål 528 och andra mål 1,141 eller tillhopa 1,669 och hade
följaktligen sistnämnda år stigit till öfver dubbelt mot år 1878. Jemte det
sålunda arbetsmaterialet vuxit, hade, sedan kammarrätten från 1895 års början
gjorts till sista instans i fattigvårdsmål och då af sådan anledning skärpt
kontroll vid fattigvårdsmålens behandling ansetts nödig, ledamöternas arbete
med dessa talrikt förekommande mål väsentligt ökats.

a andra sidan erinrar kammarrätten, hurusom under tiden efter år 1877
en betydande ökning af kammarrättens arbetsprodukt egt rum. År 1878
afgjordes 2,273 mål, år 1885 3,313 mål och år 1895 4,066 mål. Antalet
afgjorda besvärsmål utgjorde, år 1878 fattigvårdsmål 238 och andra mål 572
eller tillhopa 810, år 1885 fattigvårdsmål 344 och andra mål 825 eller
sammanlagdt 1,169 samt år 1895 fattigvårdsmål 310 och andra mål 1,157
eller tillhopa 1,467 och hade således ökats till nära dubbelt. Detta arbetsresultat
hade icke kunnat uppnås utan kammarrättens förstärkning med adjungerade
ledamöter. Sedan under åren 1878—1890 kammarrätten i ganska
vidsträckt omfattning åtnjutit sådan förstärkning, hade oafbrutet från och med
år 1891 två adjungerade ledamöter biträdt kammarrätten så väl höst- som vårsessionen.
Härjemte hade kammarrätten tillfälligtvis förstärkts med ytterligare
två adjungerade.

Oaktadt tillväxten af kammarrättens arbetsprodukt hade emellertid, på
sätt de anförda siffrorna äfven gåfve vid handen, det alltjemt sig ökande
arbetsmaterialet ej kunnat undanarbetas, i den mån detsamma tillströmmat,
utan hade en betydande balans å oafgjorda mål uppkommit. Balansen, som
år 1878 utgjorde 737 mål och år 1885 723 mål, hade år 1895 stigit till

Sjunde hufvudtiteln.

2,226 mål. Balansen å besvärsmål utgjorde, år 1878 å fattigvårdsmål 88
och å andra mål 106 eller sammanlagdt 194 mål, år 1885 å fattigvårdsmål
31, å andra mål 7 eller tillhopa 38 mål samt år 1895 å fattigvårdsmål 958
och å andra mål 150 eller sammanlagdt 1,108 mål och uppgick följaktligen
år 1895 till nära sex gånger så mycket som år 1878.

Orsaken dertill, att balansen å fattigvårdsmål nått en sådan höjd, vore
att söka i följande förhållande. Hufvudmassan af de till kammarrätten inkommande
besvärsmålen utgjordes af fattigvårdsmål samt mål afseende klagan
öfver bevillningstaxeringarne. Utan att underskatta den skada och olägenhet,
som ofta kunde förorsakas genom fördröjdt afgörande af fattigvårdsmålen, hade
kammarrätten dock funnit sig föranlåten att låta dessa, med afseende å tiden
för föredragningen, i viss mån stå tillbaka för beskattningsmålen. Det hade
nemligen ansetts företrädesvis angeläget, att i beskattningsmålen med minsta
möjliga tidsutdrägt beslut meddelades för att kunna tjena till ledning för
taxeringsmyndigheterna, då enahanda frågor, som i de afgjorda målen pröfvats,
ånyo förelåge till bedömande. Som beskattningsmålen ökats i antal och jemväl
blifvit af allt mera vidlyftig och invecklad beskaffenhet, hade, på samma gång
de inkommande fattigvårdsmålens antal vuxit, antalet afgjorda sådana mål aftagit.
Balansen å fattigvårdsmål hade derföre hastigt stegrats och utgjorde
den 29 oktober 1896, den dag då kammarrättens förevarande skrifvelse afläts,
1,103 mål. Under antagande att föredragningssiffran å fattigvårdsmålen ej
ytterligare nedginge, motsvarade nämnda balans något mer än tre och ett
hälft års föredragning, hvilket innebure, att de mål, som för närvarande inkomme,
ej i allmänhet kunde varda med slut afhulpna förr än efter ingången
af år 1900.

Tillika fäster kammarrätten uppmärksamheten derå, att en af Eders
Kongl. Maj:t förordnad komité föreslagit, att kammarrättens arbetskrafter
skulle ytterligare tagas i anspråk för pröfning af ansökningar om ersättning
af statsverket för medel, som tillgripits af embets- eller tjensteman, hvilken
enligt 1 kap. utsökningslagen eger att med utsökningsmål taga befattning.

Af hvad sålunda anförts anser kammarrätten framgå, att kammarrätten
vore i behof af ökade arbetskrafter och att detta behof vore af sådan omfattning,
att för dess afhjelpande ej vore tillfyllest, att kammarrätten, på sätt
redan flera år varit förhållandet, biträddes af två adjungerade ledamöter.

A tt för mötande af kammarrättens behof af ytterligare förstärkning, hvilket
behof visat sig vara af stadigvarande beskaffenhet, använda än flera adjungerade
ledamöter under sessionerna eller tillgripa den af löneregleringskomitén förordade
utvägen att anordna semestervikariat, genom Indika åtgärder kammarrätten
skulle komma att till väsentlig del bestå af adjungerade, anser kammarrätten
ej höra ifrågasättas, särskildt i. betraktande deraf att kammarrätten

Sjunde hufvud titeln.

numera vore sista instans i fattigvårdsmål. Att låta dessa för landets kommuner
ingalunda ovigtiga tvistemål i sista instans afgöras af en domstol, der,
i händelse någon ordinarie ledamot hade tjenstledighet, pluraliteten af de i
målens afgörande deltagande kunde komma att utgöras af tillfälliga och jemförelsevis
mindre erfarna ledamöter, vore enligt kammarrättens åsigt ej öfverensstämmande
med häfdvunnen svensk rättsuppfattning och syntes äfven stå mindre
väl tillsammans med 16 § i kammarrättens instruktion, genom hvilket stadgandes
ändrade lydelse afsetts att åt kammarrättens ordinarie ledamöter förbehålla
ledningen af praxis i fattigvårdsmål. I följd häraf förklarar kammarrätten
sig nödsakad att föreslå en ökning af dess ordinarie arbetskrafter samt
hemställer förty, att två nya kammarrättsrådsembeten måtte varda inrättade.

Kammarrätten anför vidare, hurusom för tjenstgöring vid protokollet och
biträde vid expeditionen å kammarrättens kansli vore anstälde sex tjensteman,
deraf hälften ordinarie notarier och hälften amanuenser, samt att hvarje ledamot
hade åt sig indelad såsom biträde en utaf bemälde tjensteman. Under förutsättning
af bifall till nyssnämnda hemställan, anser kammarrätten följaktligen
personalen å kansliet behöfva ökas med en notarie och en amanuens.

Ytterligare erinrar kammarrätten, att i dess stat tinnes uppfördt under
titel “till vikariatsersättning, arfvoden åt extra biträden, flitpenningar och renskrifningskostnad"
28,400 kronor, samt att af de förhandlingar, som föregingo
statens fastställande, framginge, att af berörda summa beräknats för extra
biträden 22,000 kronor, till flitpenningar 1,300 kronor, till vikariatsersättning
2,837 kronor 50 öre och för renskrifning återstoden eller 2,262 kronor 50 öre.

Med förmälan hurusom af det för extra biträden beräknade beloppet de
nyssomtalade tre kansliamanuenserna åtnjöte ett arfvode af hvardera 1,800
kronor, anser kammarrätten, att, för att bereda arfvode åt ytterligare en kansliamanuens,
nämnda belopp borde ökas med 1,800 kronor till 23,800 kronor.

Slutligen erinrar kammarrätten, att renskrifningskostnaden uppgått, år
1891 till 2,354 kronor 80 öre, år 1892 till 2,467 kronor 5 öre, år 1893
till 2,603 kronor 70 öre, år 1894 till 2,642 kronor 42 öre och år 1895
till 2,725 kronor 73 öre, i följd hvaraf och då det för renskrifningskostnaden
afsedda beloppet sålunda varit otillräckligt, för nämnda kostnads täckande måst
tagas i anspråk under ifrågavarande titel för andra ändamål afsedda medel.
Vid sådant förhållande och då i händelse af en förstärkning af kammarrättens
arbetskrafter utgifterna för renskrifning skulle komma att ytterligare ökas samt
såsom följd af förstärkningen biträde åt extra tjensteman och vaktbetjente
jemväl skulle ifrågakomma i större utsträckning, syntes kammarrätten för renskrifning
böra beräknas ett belopp af 2,962 kronor 50 öre och det belopp,
som beräknats för flitpenningar, böra ökas till 1,700 kronor.

Under åberopande af hvad sålunda anförts hemställer kammarrätten om

Sjunde hufvudtiteln.

genomförande af ofvannämnda förändringar i dess organisation och att för
sådant ändamål å verkets stat upptagas lön och tjenstgöringspenningar för
två kammarrättsråd med tillhopa 12,800 kronor och för en notarie med 3,000
kronor med rätt till ålderstillägg för nämnda befattningars innehafvare samt
det till vikariatsersättning med mera anslagna beloppet ökas till 31,300 kronor.

Den af kammarrätten lemnade utredning i fråga om antalet till kammarrätten
inkomna och derstädes afgjorda mål ådagalägger otvetydigt, att detta
embetsverks arbetsbörda under den tid, som förflutit efter den nu gällande
statens fastställande, i så väsentlig mån tillvuxit, att, derest icke särskilda
åtgärder vidtagas för beredande jemväl af ökade arbetskrafter, tidsutdrägten
med de kammarrätten tillhörande vigtiga målens afgörande måste komma att
för den rättssökande allmänheten medföra högst känbara olägenheter. Målens
antal, som redan vid tiden för den senaste löneregleringens genomförande så
väl af den för ändamålet tillsatta komité som af kammarrätten ansågs påkalla
en förstärkning af arbetskrafterna, hvilken likväl då icke kom till stånd, har
sedan dess i det allra närmaste fördubblats. Då kammarrätten redan sedan flera
år tillbaka åtnjutit biträde af adjungerade ledamöter till större antal, än som i
förhållande till embetsverkets ordinarie ledamotspersonal kunnat anses rätt
lämpligt, och utvägen att anlita semestervikariat under mellansessionerna allra
minst numera, sedan kammarrätten blifvit sista instans i fattigvårdsmål, bör
ifrågakomma, lärer för beredandet af den erforderliga ökningen i arbetskrafter
ej finnas annan form än ökningen i antalet ordinarie ledamöter. Denna utväg
måste ock så mycket mer anses vara af för handen varande förhållanden
anvisad, som embetsverkets nuvarande ordinarie ledamotspersonal uppenbarligen
är otillräcklig att uppbära den arbetsqvantitet, som numera hvilar på verket,
och ingen anledning finnes att motse någon nedgång i tillströmningen af mål
till kammarrätten. Med afseende härpå och då den af kammarrätten begärda
tillökning i arbetskrafter är den minsta, som för ändamålet kan ifrågasättas,
hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att å staten för kammarrätten uppföra lön och tjenstgöringspenningar
för ytterligare två kammarrättsråd med tillhopa 12,800 kronor och för ytterligare
en notarie med 3,000 kronor, med rätt för nämnda befattningars innehafvare
till ålderstillägg efter vissa år i likhet med öfrige tjensteman i samma
tjenstegrad, äfvensom höja det nu å kammarrättens stat uppförda anslag till
vikariatsersättning, arfvoden åt extra biträden, flitpenningar och renskrifningskostnad,
28,400 kronor, med 2,900 kronor till 31,300 kronor,

samt att sålunda höja anslaget till kammarrätten med 18,700 kronor
eller från 169,600 kronor till 188,300 kronor.

Sjunde hufvudtiteln.

Postverket.

De för innevarande år af Eders Kongl.
för postverket upptaga följande slutsummor:

Maj:t faststälda aflöningsstater

aflöningsstaten.....................................................kronor 3,197,100

öfvergångsstaten................................................... „ * 2,400

pensionsstaten ............................................... „ 79,475

omkostnadsstaten................................................... „ 4,850,500

oförutsedda utgifter............................................. „ 120,000

afkortningar och restitutioner in. m................ „ 60,525

[2-]

Pestverket.

tillsammans kronor 8,310,000

I den underdåniga skrifvelse af den 23 sistlidne november, som innefattar
generalpoststyrelsens förslag till stater för postverket för år 1898, har
styrelsen till en början beträffande

Aflöningsstaten

gjort framställning om anvisande af aflöning för ytterligare en byråchef hos
styrelsen, hvarigenom antalet i staten uppförda byråchefsbefattningar komme
att ökas från fyra till fem.

I nådiga förordningen om inrättande af en postsparbank för riket den
22 juni 1883 är bestämdt, att en byråchef i generalpoststyrelsen skall vara
föredragande för ärenden rörande postsparbanken.

När den person, som, alltifrån det att förberedelserna till postsparbankens
verksamhet togo sin början, varit föredragande för ärenden rörande postsparbanken,
sedermera i anledning af uppkommen ledighet den 24 september 1886
af Eders Kongl. Maj:t utnämndes till ordinarie byråchef i generalpoststyrelsen,
förklarades tillika, att denna utnämning icke verkade rubbning i det honom
förut meddelade förordnandet att såsom byråchef hos generalpoststyrelsen vara
föredragande för postsparbanksärenden, och förordnades annan person att förrätta
hans ordinarie byråchefsembete mot åtnjutande af den till befattningen
hörande lön jemte tjenstgöringspenningar. A detta förordnande skedde person -

Sjunde hufvudtiteln.

ombyte den 1 maj 1889, men sjelfva förhållandet, att en ordinarie byråchetsbefattning
hos generalpoststjTelsen uppehälles på förordnande, fortfar och har
nu räckt i öfver tio år.

Föredraganden för postsparbanksärenden uppbär jemlikt nådiga brefven
den 27 juli och den 7 december 1883 af postsparbanksmedel ett årligt
arfvode, motsvarande byråchefs lön'' och tjenstgöringspenningar, hvarförutom
det honom personligen tillkommande ålderstillägg utgår af postverkets medel.

Till stöd för sin framställning om anvisande af medel till aflöning åt
ytterligare en byråchef anför nu generalpoststyrelsen, att det måste vålla
olägenheter och menligt inverka på ärendenas jemna gång, att ett byråchefsembete
hos styrelsen uppehölles på förordnande sedan mer än tio år, under
hvilken tid icke blott den tillförordnade byråchefens egen, utan äfven i succession
efter honom hans vikaries ordinarie tjenstebefattning måst skötas på förordnanden,
lemnade åt olika personer för längre eller kortare tid, hvarförutom
den likställighet, som i aflöningsförmåner och ställning eljest komme tjensteman
i lika befattningar till del, genom förordnandets långvarighet afsevärdt
undanskötes.

Gång efter annan hade anledning förefunnits att antaga, att postsparbankens
sättande på ordinarie stat skulle vara nära förestående och de provisoriska
anordningarne med nyssnämnda tjenstebefattningar derigenom komma
att upphöra, men postsparbankens styrelse hade i sin underdåniga skrifvelse
den 24 november 1893, då förslag härutinnan framlades, angifvit de omständigheter,
som dittills föranledt uppskofvet, och sedan 1894 års Riksdag
afslagit Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till utgiftsstat
för postsparbanken och dervid förmält sig anse, att med fastställande af stat
för postsparbanken borde anstå i afvaktan på närmare kännedom om den
inverkan, vissa angifna förhållanden kunde utöfva på postsparbankens rörelse
och utgifter, hvarigenom frågan ytterligare undanskjutits, hade generalpoststyrelsen
nu funnit sig böra framlägga förslag till en åtgärd, hvarigenom de
olägenheter, som af det nu rådande förhållandet förorsakades postverket, kunde
häfvas utan någon afsevärd kostnad för statsverket.

I 1 § af nådiga instruktionen för generalpoststyrelsen den 4 juni 1886
vore stadgadt, att styrelsen skulle utgöras af generalpostdirektören såsom chef
för postverket och fem ledamöter, af hvilka fyra skulle vara chefer hvar för
en af de byråer, som egde handlägga de till den egentliga postförvaltningen
hörande göromål, och en ledamot skulle vara föredragande för ärenden rörande
postsparbanken. Af de fem ledamöterna hade emellertid allt sedan dess allenast
fyra varit upptagna å postverkets stat, under det att såsom den femte
ledamoten tjenstgjort. den, som varit förordnad att sköta postsparbanksbyråchefens
byråchefsembete hos generalpoststyrelsen. Om nu från och med år

Sjunde hufvudtiteln.

1898 finge å postverkets stat uppföras ytterligare en byråchef, hvarigenom
antalet ordinarie ledamöter koinme att uppgå till det antal, som redan i 1886
års instruktion för generalpoststyrelsen förutsatts, eller fem, skulle ingen annan
ökning i utgifter härigenom för statsverket uppkomma än den, som kunde
betingas af den nye byråchefen tillkommande ålderstillägg, vare sig dervid
funnes rättvist, att detta ålderstillägg, derest nuvarande innehafvaren af byråchefsförordnandet
blefve till ordinarie innehafvare af tjensten befordrad, finge
utgå från och med år 1898, eller det ansåges, att ålderstillägget icke finge
beräknas, förr än fem år förflutit, efter det tjensten blifvit med ordinarie innehafvare
besatt.

Den frihet, som nu förefunnes och som Riksdagen uppenbarligen velat
genom sitt ofvan omförmälda beslut bevara, att framdeles organisera postsparbanken,
på sätt lämpligast syntes, och möjligheten att sedermera omedelbart
kunna genomföra den nya organisationen skulle genom den nu föreslagna åtgärden
icke komma att inskränkas. Under de senast förflutna sex åren hade,
utom de tre ordinarie och den tillförordnade byråchefen, med allenast några
kortare afbrott minst en adjungerad ledamot varit anstäld för handläggning
af de till den egentliga postförvaltningen hörande göromål. För hela år 1896
hade Eders Kongl. Maj:t medgifvit anställande af eu adjungerad ledamot med
arfvode, motsvarande byråchefs lön och tjenstgöringspenningar. Under denne
adjungerade ledamot hade provisoriskt bildats en ny byrå genom utbrytning
från förutvarande, och då stadigvarande behof af denna nya byrå förefdnnes,
hade generalpoststyrelsen hos Eders Kongl. Maj:t gjort framställning derom,
att adjunktionsförordnandet måtte jemväl för innevarande år få upprepas.
Dessa omständigheter gåfve tydligt vid handen, att den tid icke kunde vara
aflägsen, då ytterligare en byråchef hos generalpoststyrelsen erfordrades, hvadan,
äfven om vid en blifvande ny organisation af postsparbanken den tjensteman,
som skulle föredraga dess ärenden, befunnes icke böra vara byråchef i generalpoststyrelsen,
behof af den femte ordinarie byråchefen i allt fall komme att
förefinnas för de egentliga postgöromålens handläggning.

Under förutsättning af bifall till sitt nu framlagda förslag hemställer
generalpoststyrelsen, att föreskrift måtte meddelas derom, att, så länge en af
styrelsens byråchefer vore föredragande för ärenden rörande postsparbanken,
nämnda bank skulle årligen ersätta postverket hvad i lön och tjenstgöringspenningar
till den ifrågavarande byråchefen utgåfves äfvensom hvad som enligt
stadgade grunder under nämnde byråchefs semester eller tjensteresor af
postmedel utbetalades till hans vikarie.

Mot detta förslag har styrelsen för postsparbanken, på sätt ett vid
generalpoststyrelsens skrifvelse fogadt utdrag af dess protokoll för den 18 november
1896 närmare utvisar, icke haft något att erinra.

Bill. till Biksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd.

Sjnnde hufvudtiteln.

Derjemte hemställer generalpoststyrelsen, att, derest till den å aflöningsstaten
upptagna nya byråchefsbefattningen i nåder blefve utnämnd den, som
för närvarande innehade nådigt förordnande att förvalta föredragandens för
ärenden rörande postsparbanken ordinarie byråchefsembete hos generalpoststyrelsen,
honom måtte i fråga om ålderstillägg tillgodoräknas den tid, som
förflutit från hans tillträde till byråchefsbefattning hos styrelsen på grund af
nämnda förordnande, dock att tidpunkten för ålderst illäggets åtnjutande icke
finge börja förr än med ingången af år 1898.

Såsom generalpoststyrelsen erinrat, finnas å styrelsens stat uppförda fyra
ordinarie byråchefsbefattningar, medan å postsparbanksbyrån finnes anstäld en
tillförordnad byråchef, som aflönas af postsparbankens medel. Det af generalpoststyrelsen
framhållna missförhållandet bär uppkommit derigenom, att förordnandet
såsom byråchef å postsparbanksbyrån uppehälles af eu utaf de ordinarie
byråcheferna i general poststyrelsen, hvarföre dennes embete måste uppehållas
af vikarie. Med fullt erkännande af de olägenheter, som för denne
vikarie måste härflyta deraf, att han under detta förordnande, som för honom
räckt i närmare åtta år, icke intjenar rätt till ålderstillägg och icke förvärfvar
pensionera! t i byråchefsgraden för sig samt enka och barn, kan jag dock ej
annat finna, än att vigtiga inkast kunna göras mot den af generalpoststyrelsen
till missförhållandets afhjelpande föreslagna utvägen, att byråchefen å postsparbanksbyrån
skulle uppföras å staten för generalpoststyrelsen, hvilken styrelse
skulle tills vidare af postsparbankens medel erhålla ersättning för lön
och tjeöstgöringspenningar åt denne byråchef. Äfven om man icke vill tillmäta
allt för stor betydelse åt den oegentlighet, som måste anses ligga deruti,
att byråchefsbefattningen å postsparbanksbyrån, hvars uppförande å en blifvande
ordinarie stat för denna byrå väl endast är en tidsfråga, skulle för en
efter all anledning jemförelsevis kort tid uppföras å generalpoststyrelsens stat,
får man icke förbise, att förslaget förutsätter uppförandet å sistnämnda styrelses
stat af ett ytterligare byråchefsembete på grund af ökade göromål hos
styrelsen och, om förslaget antoges, skulle innebära ett redan nu fattadt,
bindande beslut om inrättandet af ett sådant byråchefsembete åtminstone vid
den tidpunkt, då definitiv stat fastställes för postsparbanksbyrån. Generalpoststyrelsen
förmenar, att denna omständighet icke bör utgöra något hinder
för den af styrelsen föreslagna åtgärden, enär intet tvifvel bör kunna förefinnas
derom, att ett sådant byråchefsembete skall visa sig oundgängligen
nödigt. De af styrelsen till stöd för detta .antagande anförda omständigheter,
hvilka jag anhåller att få fullständiga genom erinran om Eders Kongl. Maj:ts
den 27 sistlidne november fattade beslut att medgifva anställandet jemväl under
hela år 1897 af en adjungerad ledamot hos generalpoststyrelsen, göra det
visserligen äfven för mig högst sannolikt, att behofvet af en ny byrå inom

Sjunde hufvudtiteln.

sagda styrelse inom kort skall göra sig oafvisligen gällande, men innan fullständig
utredning i detta afseende föreligger, anser jag mig icke böra förorda
generalpoststyrelsens förevarande förslag, hvilket, såsom redan blifvit nämndt,
måste anses åsyfta beslut om inrättande vid en ännu oviss tidpunkt af en
dylik byrå. Om ock vid sådant förhållande den af generalpoststyrelsen omförmälda
olägenhet ännu någon tid komme att qvarstå, bör dock erinras derom,
att tillfälle till denna olägenhets afhjelpande kommer att erbjuda sig vid
den, enligt hvad nyss blifvit sagdt, antagligen icke aflägsna tidpunkt, då ökningen
i göromål hos generalpoststyrelsen kommer att föranleda uppförandet
på ordinarie stat af ett nytt byråchefsembete.

De hos generalpoststyrelsen anstälde vaktmästare hafva, i likhet med flertalet
öfriga vaktmästare vid embetsverken i hufvudstaden, till Eders Kongl. Maj:t
inkommit med underdånig framställning om förbättring i aflöningsförmåner.
Generalpoststyrelsen, som genom nådig remiss fått sig anbefaldt att afgifva
underdånigt utlåtande öfver nämnda framställning, har i sin af mig nu föredragna
skrifvelse afgifvit det infordrade yttrandet och dervid på anförda skäl
hemstält, att tjenstgöringspenningarne för en hvar af styrelsens sju vaktmästare
måtte från det nuvarande beloppet, 300 kronor för år, höjas till 400 kronor,
hvilket skulle föranleda en ökning i utgifterna under aflöningsstaten åt tillsammans
700 kronor.

Då emellertid samtliga af vaktmästare vid embetsverken ingifna ansökningar
om löneförbättring hufvudsakligen grundats på samma i ansökningarna
angifna skäl, hafva berörda ansökningar ansetts böra till nådig pröfning förekomma
i ett sammanhang. Med anledning häraf och för vinnande af enhetlig
behandling hafva ansökningarna, i den mån från vederbörande embetsverk infordrade
utlåtanden inkommit, remitterats till statskontoret, som ännu icke
afgifvit underdånigt utlåtande i frågan. Vid sådant förhållande torde den af
styrelsen ifrågasatta förhöjningen i beloppet af tjenstgöringspenningarne för de
hos styrelsen anstälde vaktmästare för närvarande böra ur statsförslaget utgå.

Beträffande postanstalternas biträdande tjenstemän anmäler generalpoststyrelsen,
att med stöd af nådiga brefvet den 25 maj 1894 under nästlidet
år en kontrollörstjenst af 3:e lönegraden indragits och i dess ställe
inrättats en ny postexpeditörstjenst af l:a lönegraden samt en kontrollörstjenst
uppflyttats från 2:a till l:a lönegraden, i följd hvaraf antalet kontrollörer
ökats i l:a lönegraden från 7 till 8, men minskats i 2:a lönegraden
från 15 till 14 och i 3:e lönegraden från 13 till 12, hvarjemte
antalet postexpeditörer af l:a lönegraden ökats från 141 till 142. Dessa
förändringar verka emellertid icke någon rubbning i aflöningsstatens slutsumma.

Med erinran att generalpoststyrelsen vid afgifvande af sitt förslag till

Sjunde hufTudtiteln.

postverkets stater för innevarande år framhållit, bland annat, önskvärdheten
deraf, att de vaktbetjente, som erfordrades till regelbunden tjenstgöring, genast
kunde erhålla anställning i ordinarie tjenst, i stället för att, såsom på senare
tider varit fallet, de i närmare åtta år efter anställningen i postverket fått
vänta på sin befordran till ordinarie och vid erhållande af sådan befordran
redan uppnått en ålder af i genomsnitt öfver 38 år, har styrelsen vidare anfört,
hurusom det visat sig, att Riksdagen vid behandling af den nådiga propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof för innevarande år, i hvad
den angick postverket, behjertade dessa för postvaktbetjente ogynsamma förhållanden
och uttalade, att det syntes oegentligt, att ett stort antal extra
vaktbetjente, hvilka användes i regelbunden tjenstgöring och förrättade ett
lika ihållande och ansträngande arbete som de ordinarie, icke blott åtnjöte
mindre ersättning än desse, utan äfven saknade den tryggade ställning, som
ordinarie befattning i statens tjenst medförde, och Riksdagen hade fördenskull
funnit angeläget, att antalet ordinarie postvaktbetjentbefattningar blefve i någon
mån ökadt. På grund af Riksdagens i samband med detta uttalande fattade
beslut hade Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 29 maj 1896 anbefalt
generalpoststyrelsen att, i sammanhang med afgifvande af förslag till postverkets
stater för år 1898, inkomma med förslag till inrättande af nya ordinarie
postvaktbetjentbefattningar till det antal, som, med den inskränkning nödig
sparsamhet borde föranleda, kunde befinnas lämpligt för beredande åt extra
vaktbetjente af en något tidigare befordran till ordinarie befattning.

Innan generalpoststyrelsen öfverginge till det förslag, som afsåge ett
fullgörande af detta uppdrag, tilläte sig styrelsen att yttra några ord beträffande
de talrika extra tjenstemännens ställning hos postverket.

Med tacksamt erkännande af det Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens
beslut, som möjliggjorde för generalpoststyrelsen att från och med innevarande
år något reglera de vid postkontoren tjenstgörande extra biträdenas arfvoden,
så att i regeln någon förhöjning deri inträdde efter viss tids väl vitsordad
tjenstgöring, intill dess arfvodet efter tolf års extra biträdestid uppginge till
1,500 kronor för manligt och 1,350 kronor för qvinligt biträde, kunde nemligen
styrelsen icke undertrycka det uttalandet, att utsigterna till ordinarie
befattning för de extra biträdena fortfarande stälde sig synnerligt ogynsamma
och komme att ännu skarpare framträda, om, såsom vore att hoppas, postanstalternas
extra vaktbetjentpersonals inträde i ordinarie anställning hädanefter
komme att väsentligt påskyndas, samt att den utsträckning, hvari handläggning
af postgöromål vore anförtrodd åt extra biträden, fortfarande vore större,
än som vore förenligt med vare sig allmänhetens eller postverkets intresse.

Då generalpoststyrelsen vid afgifvande af förslag till postverkets utgiftsstater
för år 1895 föreslog, att postexpeditörernes antal skulle ökas med

Sjunde hufvudtiteln.

30, uppgick antalet af de utaf styrelsen antagna extra biträdena till 475,
hvarjemte 215 extra biträden voro å s. k. dispositionsanslag af postmedel vid
distriktsförvaltningarne och postanstalterna tjenstgörande, och derutöfver tjenstgjorde
vid postkontoren ett ganska stort antal — omkring 200 — biträden, som
både voro antagna och aflönade af postförvaltarne sjelfva. Men oaktadt det
begärda ökade antalet postexpeditörer erhölls och dessa tillträdde sina befattningar
med 1895 års ingång, steg ändock under samma år antalet just af
dessa utaf styrelsen antagna extra biträden, hvilkas göromål närmast vore att
likna med postexpeditörers, från 475 till 496. Ökningen i antalet postexpeditörer
med 30 var således icke ens för ett år tillräcklig att förekomma
stegring i antalet sådana extra biträden, som användes i postexpeditörsgöromål.

Under år 1895 hade 9 extra biträden befordrats till postexpeditörer.
De hade vid befordringstillfället i genomsnitt en ålder af 34 år och en tillryggalagd
tjenstetid i postverket åt omkring 13 år. Under nästlidet år hade
10 extra biträden befordrats till postexpeditörer. Bakom dessa stode, väntande
på befordran, 518 extra biträden, af hvilka flertalets fulla arbetskraft och
arbetstid redan nu af postverket toges i anspråk.

Att postverkets verksamhet till omfånget årligen ökades, vore allmänt
kändt. Så steg under år 1895 antalet vanliga försändelser från 151,009,934
till 161,148,904 samt antalet värdeförsändelser från 7,277,425 till 7,928,126,
deribland postanvisningarne från 1,369,179 till 1,810,897. Värdet af afgångna
assurerade försändelser, inlösta postförskott samt inbetalda postanvisningsmedel
ökades under året från 968,436,560 kronor till 1,003,925,018 kronor.

Gång efter annan hade också ur den rent postala verksamheten uppstått
nya rörelsegrenar, såsom den raskt sig utvecklande postsparbanksrörelsen,
hvilken vid postanstalterna helt och hållet sköttes af postverkets personal och,
allt efter som rörelsen toge större omfång, också fordrade ökade arbetskrafter,
den internationela inkasseringsröreisen, som fortgått sedan 1893 års början
och syntes vinna en ökad användning, samt den förmedling, svenska postverket
åtagit sig i fråga om utvexling af postanvisningar mellan, å ena sidan,
Finland och, å andra sidan, länder och orter, med hvilka Sverige omedelbart
eller medelbart utvexlade postanvisningar.

Men en så hastig utveckling fordrade också hastig ökning i personal,
derest icke af brist på dugliga arbetskrafter postverket skulle stanna i utvecklingen
eller, hvad som dermed vore för ett postverk liktydigt, gå tillbaka.

Generalpoststyrelsen vore för sin del öfvertygad om, att både allmänheten
och statsverket bäst betjenades dermed, att svenska postverket fortfarande
sökte i möjligaste mån följa de främsta utländska postverken i deras sträfvan
att förskaffa allmänheten alla de fördelar, som kunde erbjudas inom områden

Sjunde hufvudtiteln.

för postal verksamhet, likasom styrelsen vore förvissad att både hos Eders
Kongl. Maj:t och Riksdagen vinna det understöd, som erfordrades för att
kunna försvara svenska postverkets plats och anseende.

Till hvad som härför erfordrades hörde såsom en bland de allra vigtigaste
förutsättningar, att postverket måtte ega utsigt att rekrytera sin tjenstemannakår
med dugliga personer, som, efter att hafva beträdt den postala
banan, kunde med någon tillförsigt se framtiden till mötes och vänta sig att
på den banan genom arbete nå åtminstone en så pass tryggad ställning, som
en postexpeditör innehade, inom samma tid som på åtskilliga andra banor och
inom kortare tid, än nu vore fallet.

Att sådana siffror, som af generalpoststyrelsen anförts rörande de lägsta
tjenstemännens befordringsförhållanden, icke vore af beskaffenhet att tillföra
postverket dugliga personer vore uppenbart, och att de följaktligen, om ingen
väsentlig ändring till det bättre i dessa befordringsförhållanden snart skedde,
innebure en fara för postverkets framtid kunde icke bestridas. Att dessa
siffror icke kunnat hos de nuvarande extra biträdena skapa önskvärd tillförsigt
och känsla af trygghet, utan i stället hos dem alstrat ett missmod, som måste
förtynga arbetet i postverkets tjenst, derom bure en af 514 extra ordinarie
postexpeditörer till generalpoststyrelsen ingifven framställning om inrättande af
nya postexpeditörstjenster, hvilken framställning bifogats den underdåniga skrifvelsen,
uppenbara spår. Kunde detta missmod, såsom af nämnda framställning
ville synas, åtminstone tills vidare häfvas genom att från och med år 1898
något öka postexpeditörernes antal, ansåge generalpoststyrelsen frågan visserligen
icke derigenom löst, men dock så mycket vunnet, att den ökade utgiften
i förhållande härtill icke finge tillmätas någon större betydelse.

Antalet nya postexpeditörsbefattningar borde dock icke sättas lägre än
till 75, ty det skulle ändock efter dessa nya befattningars tillsättande komma
att finnas qvar bland de obefordrade nuvarande 518 extra biträdena icke
mindre än 64, som varit i postverkets tjenst alltsedan år 1885 och som endast
i mån af afgång bland postexpeditörer skulle hafva utsigt att erhålla ordinarie
befattning. Under de senast förflutna fem åren hade afgången bland postexpeditörer
i medeltal uppgått till allenast 12 för år.

Det kunde antagas, att de extra biträden, som skulle till befordran å
de nya postexpeditörstjensterna ifrågakomma, då hade nått ett årligt arfvode
af i genomsnitt 1,350 kronor. Deras befordran till postexpeditörer af 2:a
lönegraden komme följaktligen att vålla en ökad utgift af 250 kronor för
hvarje eller tillhopa 18.750 kronor. Finge samtidigt 36 postexpeditörer af
2:a lönegraden uppflyttas till l:a lönegraden för att bibehålla den förut af
Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen godkända proportionen dessa lönegrader
emellan, skulle detta medföra en årlig utgift af 7,200 kronor. Den ökade

Sjunde hufvudtiteln.

totalkostnaden blefve således 25,950 kronor, hvartill dock borde läggas 4,500
kronor semesterkostnad för de nya postexpeditörerne. Härtill komme i framtiden
efter resp. 5 och 10 år belöpande ålderstillägg. Ökningen af postexpeditörernes
antal komme deremot, på sätt jag nedan får tillfälle omförmäla,
att föranleda minskning i utgifterna från anslaget till extra biträden vid
distriktsförvaltningarne och postanstalterna.

På grund af det sålunda anförda har generalpoststyrelsen hemstält, att
å stat för år 1898 måtte uppföras ytterligare 75 postexpeditörer, 36 af l:a
lönegraden och 39 af 2:a lönegraden, hvilket komme att med 127,200
kronor öka anslagen under aflöningsstaten.

Beträffande anslaget till vaktbetjente har generalpoststyrelsen anmält,
att, med tillämpning af Eders Kongl. Maj:ts och Biksdagens år 1884, i
sammanhang med reglering af postanstalternas vaktbetjening, fattade beslut om
indragning efter hand af de återstående vaktmästarebefattningarne vid postanstalterna
och deras ersättande med vaktbetjentbefattningar enligt ny stat,
antalet dylika vaktmästare nu bör minskas från det i innevarande års aflöningsstat
upptagna antalet 4 till 3 och i stället antalet “andra vaktbetjente" vid
postanstalterna ökas i motsvarande mån eller från 787 till 788.

Då aflöningen för vaktmästare är bestämd till 700 kronor, medan lönen
för vaktbetjent utgör 500 kronor, skulle genom denna förändring anslagen
under aflöningsstaten minskas med 200 kronor.

Med föranledande af den generalpoststyrelsen meddelade befallning att
afgifva förslag till inrättande af nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar har
styrelsen hemstält, att i staten måtte uppföras aflöning för 150 nya vaktbetjente,
oberäknadt den vaktbetjent, som, på sätt ofvan är nämndt, skulle
komma att ersätta en indragen vaktmästare, i sammanhang hvarmed generalpoststyrelsen
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver en af ombud för
femte svenska postvaktbetjentmötet till Eders Kongl. Maj:t ingifven och till
styrelsen remitterad framställning angående reglering af postvaktbetjentes
aflöningsförmåner och om inrättande af nya ordinarie vaktbetjentbefattningar;
och har generalpoststyrelsen härvid anfört hufvudsakligen följande.

Yaktbetjenterne begärde i omförmälda framställning, “att hvarje vaktbetjent,
som användes i fullständig tjenst, måtte anställas som ordinarie".
Detta deras önskningsmål delades i hufvudsak af generalpoststyrelsen. Redan
vid flera tillfällen hade styrelsen framhållit önskvärdheten deraf, och generalpoststyrelsens
senaste uttalande härutinnan syntes ock hafva bidragit till det
Riksdagens beslut, som föranledt Eders Kongl. Maj:t att lemna styrelsen i
uppdrag att nu föreslå inrättande af nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar.

Under de förflutna tiderna, då posttrafiken hade mindre omfång och till
följd deraf postverket icke behöfde någon synnerligt talrik personal, var det

16 Sjunde hufvadtiteln.

jemförelsevis lätt att uppehålla den i och för sig riktiga principen, att de betjente,
som hade full tjenstgöring, borde vara anstälda på ordinarie stat, ty
det behötde då icke blifva fråga om några stora penningebelopp. Men i den
mån en hastig utveckling af postverket omedelbart påkallat ökade arbetskrafter,
hade principen blifvit svårare att uppehålla, både i hvad anginge
tjenstemanna- och betjentklasserna, samt missförhållanden mellan antalet ordinarie
och extra uppkommit till skada för personalen och dermed äfven för
verket i dess helhet.

En för omkring ett år sedan uppgjord beräkning visade, att vaktbetjente
tjenstgjorde i postverket nära åtta år och uppnådde en ålder af i genomsnitt
öfver trettiotre år, innan de vunne anställning såsom ordinarie. I dessa förhållanden
hade under det senast förflutna året ingen förbättring inträdt och
kunde ju icke heller för framtiden förväntas, med mindre än att antalet ordinarie
vaktbetjente väsentligt ökades. Vid 1895 års slut utgjorde antalet vaktbetjente
i postverket 1,481, deraf allenast 761 voro ordinarie, men 364 extra
och 356 reservbetjente. Af dessa voro, enligt beräkningar, i september samma
år 1,034 i full tjenstgöring, såsom om de varit ordinarie. I slutet af sistlidne
oktober månad uppgick antalet post vaktbetjente till 1,529, afhvilka791 voro
ordinarie, 357 extra samt 381 reservbetjente. Antalet af dem, som voro i
full tjenstgöring, utgjorde då 1,050 och hade således på ett år ökats med 16.

Finge nu den principen fullt tillämpas, att hvarje vaktbetjent, som gjorde
fullständig tjenst, borde vara anstäld såsom ordinarie, skulle, då de ordinaries
antal för närvarande utgjorde 791, redan år 1896 erfordras 259 nya ordinarie
vaktbetjentbefattningar, och med den ökade användningen af vaktbetjente inom
postverket skulle år 1898 antalet vaktbetjentbeställningar å ordinarie stat
ändock icke räcka till åt alla dem, som då vore i fullständig tjenst. Så hade
heller icke, så vidt styrelsen funne, varit af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen
afsedt vid förslagets infordrande, och styrelsen hade också enligt den lemnade
anvisningen vid förslagets uppgörande tagit all hänsyn till den inskränkning,
nödig sparsamhet borde föranleda, då styrelsen ökat antalet ordinarie vaktbetjente
med 150 till 941, deraf 3 “vaktmästare" och 938 “andra vaktbetjente"
.

Under de fem senaste åren hade afgången bland vaktbetjente å stat på
grund af afsked eller dödsfall utgjort i medeltal 24 årligen. Och om det för
den skull finge antagas, att från och med nästlidne november månad till 1897
års slut ytterligare 28 extra hunne befordras till ordinarie vaktbetjente, skulle,
derest 150 nya ordinarie vaktbetjentbefattningar finge med 1898 års ingång
inrättas, derefter återstå 81 obefordrade af dem, som i slutet af sistlidne oktober
månad voro i full tjenstgöring.

Kostnaden för de nya befattningar ne måste under titeln “vaktbetjente"

Sjunde hufrudtiteln.

upptagas med hela lönen 500 kronor för hvarje eller tillhopa 75,000 kronor,
men i sjelfva verket blefve den ökade kostnaden icke så hög, enär de extra
vaktbetjente, hvilka skulle ifrågakomma att befordras till ordinarie, redan nu
hade arfvode, som genom den vunna befordran skulle komma att besparas,
nemligen för hvar och en af dem, som tjenstgjorde vid distriktsförvaltning
eller fast postanstalt, 300 kronor, samt för hvar och en af dem, som vore anstälda
vid jernvägsposten, 180 kronor. Upphörandet af dessa arfvoden minskade
kostnaden med omkring 39,000 kronor, och kostnaden för de nya befattningarne
skulle således i verkligheten komma att inskränkas till omkring 36,000
kronor jemte kostnaden framdeles efter fem år för ålderstillägg.

Jemväl i det nu beräknade verkliga kostnadsbeloppet, 36,000 kronor,
kunde någon minskning anses uppstå derigenom, att flertalet af de extra vaktbetjenterne
uppbure ett något högre dagtraktamente än det, som skulle, med
tillämpning af nuvarande grunder för traktamentets bestämmande, komma dem
till del, då de vunne ordinarie anställning.

Men vaktbetjentes till styrelsens yttrande remitterade underdåniga framställning
innehölle jemväl ett förslag till omreglering af postvaktbetjentes
aflöningsvilkor, uppgjordt, såsom förslaget angåfve, af särskilda vaktbetjentes
komiterade.

Enligt deras förslag skulle vaktbetjente i stället för nuvarande aflöningsförmåner
tilldelas fasta löner i fem klasser med resp. 1,000, 900, 800,
700 och 600 kronor samt fem ålderstillägg för samtlige inom hvarje löneklass
med 100 kronor hvardera, att utgå efter resp. 3, 6, 9, 12 och
15 års oförvitlig ordinarie tjenst, dock att, vid öfvergången från det nuvarande
aflöningssystemet till den föreslagna aflöningsstaten, ålderstilläggen skulle beräknas
att utgå från anställningsdagen som extra vaktbetjent med arfvode och
fullständig tjenstgöring, dervid likväl del af kalenderår ej skulle räknas.

Vidare skulle nu gällande bestämmelser angående förmansarfvode för
bref bärareförmän i Stockholm fortfarande bibehållas: de jernvägspostiljoner, som
tjenstgjorde inom s. k. postiljonskupé, förutom lönen erhålla milpenningar med
•i öre för tillryggalagd kilometer; de inom postkupéexpeditioner tjenstgörande
postiljoner, som öfverlåge mera än fyra timmar å vänd- eller öfverliggningsort,
milpenningar med \ öre för tillryggalagd kilometer; samt hvarje ledigblifvande
ordinarie vaktbetjentbefattning kungöras till ansökning ledig, så att
dymedelst tillfälle lemnades hvarje vaktbetjent att söka sådan befattning utan
afseende å stationsort eller löneklass.

Till första löneklassen — lön 1,000 kronor och fem ålderstillägg ä 100
kronor — skulle höra de vaktbetjente, som tjenstgjorde i Stockholm, Göteborg,
Malmö eller vid jernvägsposten. Till de öfriga fyra aflöningsklasserna

flik. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 3

Sjunde hufvudtiteln.

skulle höra vaktbetjente vid vissa uppräknade postkontor, dervid till grund
för klassfördelningen syntes hafva tagits antalet från postkontoret afgående
försändelser, postkontorets inkomster och utgifter, allt för år 1894, samt, i fråga
om städerna, invånarnes i orten antal samma år, hvarjemte ock den nuvarande
aflöningen syntes hafva spelat någon afsevärd rol.

Eesultatet af klassindelningen hade uppgifvits blifva, att
597 betjente skulle komma att tillhöra l:a löneklassen,

?) » » n n 2:a „

» » » n » 3:e „

n )? » v v 4:e „

^ n n n » » 5:e „

samt att hela omregleringen jemte anställandet såsom ordinarie af hvarje vakt*
betjent, som användes i fullständig tjenst, skulle medföra en ökad årskostnad
för postverket af 219,610 kronor 25 öre, förutom det belopp, hvarmed milpenningarne
till postiljoner skulle komma att öfverstiga till hyresbidrag nu utgående
375 kronor.

En af anledningarne till detta förslags tillkomst syntes, att döma af de
för förslaget anförda motiv, hafva varit, att inom vaktbetjentkåren den föreställningen
vunnit allmännare insteg, att den för kåren år 1885 genomförda
lönereglering på det hela taget var en försämring i stället för eu förbättring
af deras ekonomiska vilkor.

Generalpoststyrelsen ansåge sig för den skull böra med några ord
angifva, hvari nämnda, ännu tillämpade lönereglering bestod.

Vid tiden närmast före densammas genomförande var vaktbetjentpersonalen
vid postanstalterna delad i tre skilda grupper, nemligen:

38 vaktmästare, hvilka icke ingingo i regleringen, men hvilkas tjenstebefattningar
bestämdes skola indragas i män af afgång och ersättas af “vaktbetjente"
med de nya aflöningsvilkoren;

230 postiljoner, af hvilka halfva antalet åtnjöt eu lön af 300 kronor
och ötriga 115 postiljoner uppburo i lön hvar och en 225 kronor, hvartill
för dem alla kommo vissa olika traktamenten för timme, allt efter som de tjenstgjorde
på jernväg eller åtföljde landsvägspost och allt efter som tjenstgöringen
inföll på dag eller natt, dock att traktamentet, för dygn beräknadt, skulle
utgöra minst 2 kronor 40 öre; samt slutligen

306 brefbärare, hvilkas aflöning styrelsen egde bestämma till belopp ej
öfverstigande 300 kronor och som utgick med en årslön af

300 kronor till 94 brefbärare,

250 „ „ 144

200 „ „ 20

samt lägre än 200 kronor till 48 brefbärare eller i medeltal till hvarje brefbärare

Sjunde hufvudtiteln.

253 kronor, hvarjemte åt brefbärarne voro medgifna två ålderstillägg å 100 kronor
och dagtraktamente, som styrelsen jemväl egde bestämma inom belopp af högst
2 kronor och hvilket dagtraktamente såväl som årslönen afpassades med synnerlig
hänsyn till omfattningen af de göromål, som brefbärare ålågo, äfvensom
till den i allmänhet större eller mindre lefnadskostnaden å den ort, der brefbärare
blifvit till tjenstgöring anstäld.

Af det utaf styrelsen framstälda regleringsförslag, som genomfördes år
1885, framginge alldeles otvetydigt, att detsamma egentligen afsåg att bereda
vaktbetjenfe förbättrad pension genom att höja lönen från dess dåvarande
maximum 300 kronor till 500 kronor, men att med regleringen tillika åsyftades
att åstadkomma en större jemlikhet, än som då rådde, i aflöningsbelopp
inom vaktbetjentkåren genom att något höja de klenast aflönades inkomster,
i hvilket afseende styrelsen anförde, att mer än någon annan klass af postverkets
vaktbetjente en stor del af de till landsvägsposternas öfvervakande använda
postiljoner syntes vara i behof af någon löneförhöjning, samt anmärkte,
hvad brefbärarne anginge, att, medan bland dessa betjente de, hvilka vunnit
ordinarie anställning i Stockholm, åtnjöto, ålderstillägg oberäknad!, en aflöning
af dels 1,030 kronor, dels 1,150 kronor och de i Göteborg uppburo, utom
ålderstillägg, 980 kronor, utginge å en del andra orter aflöningen med vida
mindre belopp, ända ned till 400 ä 600 kronor.

Att en sådan utjemning af inkomstförhållandena icke kunde för de redan
då bäst aflönade medföra någon förhöjning i inkomster, var ju naturligt. Särskild!
var detta händelsen med brefbärarne i Stockholm och Göteborg. Enligt
nådigt bref den 31 mars 1876 åtnjöto dessa dagtraktamente med 2 kronor
mot skyldighet att afstå den s. k. brefbärareskillingen, och när sedermera
genom nådigt bref den 2 juni 1882 generalpoststyrelsen bemyndigades att
bestämma beloppet af det dagtraktamente, som borde tillkomma brefbärarne,
dock icke öfver 2 kronor om dagen, flngo brefbärarne i Stockholm och Göteborg
behålla detta maximitraktamente. De i Stockholm åtnjöto ock högsta
lönen eller 300 kronor och de i Göteborg hade i lön 250 kronor. För dem
bland dessa, hvilka tillika uppburo de båda ålderstilläggen, tillhopa 200 kronor,
medförde den genom regleringen erhållna fasta lönen, 500 kronor, antingen
alls ingen eller åtminstone en ganska ringa förbättring genast i andra afseenden
än i fråga om pension. Regleringen hade till och med kunnat förorsaka
de bättre aflönade någon försämring i inkomster dels genom bestämmelsen
derom att, med upphäfvande af den rätt till ålderstillägg, som varit de dåvarande
brefbärarne medgifven, det vid regleringen vaktbetjente tillerkända
ålderstillägg efter fem års väl vitsordad ordinarie tjenstgöring icke i något fall
skulle få åtnjutas förr än fem år efter utgången af år 1884, dels ock genom
de nya föreskrifter, som meddelades beträffande traktamenten till vaktbetjente,

20 Sjunde hufvudtiteln.

derest icke generalpoststyrelsen vid första tillämpningen af de nya föreskrifterna
om traktamenten så ordnat, att någon förlust för brefbärarne då icke uppstod.

Den genom regleringen skedda sammanslagningen af postiljoner och brefbärare
till en enda klass under benämning vaktbetjente, alla med lika lön och
med skyldighet för eu hvar af personalen att efter omständigheterna tjenstgöra
vare sig såsom brefbärare eller postiljon eller biträde vid göromålens
handläggning å postanstalterna, påkallade nemligen, att traktamentet, så vidt
ske kunde, utginge efter samma grunder för alla. Härutinnau förordnades
genom] nådigt bref den 19 september 1884, för tillämpning med 1885 års
början, att beloppet af det traktamente, som finge vaktbetjent vid postverket
tillerkännas, skulle högst utgöra två kronor för dag, och att generalpoststyrelsen
skulle eg a att inom nämnda maximibelopp bestämma storleken af traktamentet
för en hvar vaktbetjent särskild!, hvarjemte medgafs, att ett tilläggstraktamente
af högst en krona för dag utöfver det traktamente, som eljest
skolat vederbörande tillkomma, skulle, der sådant pröfvades skäligt, fä utbetalas
till de vaktbetjente, som gjorde tjenst å vissa linier.

Med anledning af berörda nådiga bref infordrade generalpoststyrelsen
från vederbörande postförvaltare yttrande och förslag i afseende å traktamentet
för en hvar af de under postförvaltarne lydande postiljoner och brefbärare.
Dervid föreskrefs, bland annat, att vid förslagets afgifvande särskild hänsyn
skulle tagas till besvärligheten af den tjenstgöring, som af vederbörande påfordrades;
huruvida denna tjenstgöring bestredes å en eller å flera orter och
under resa med post; om densamma infölle på dag eller natt; lefnadskostnaderna
å den ort, der vederbörande voro anstähle; och, der postbetjent användes
till resa med post, de särskilda utgifter, som häraf uppkomme, m. in., äfvensom
att för en hvar postiljon eller brefbärare skulle angifvas den tjenstgöring,
som af honom bestredes; den tid, hvarunder han af denna tjenstgöring vore
upptagen; samt de aflöningsförmåner i lön och tjenstgöringspenningar jemte
ålderstillägg eller arfvode och traktamente, som af honom uppbures.

Hos alla dem, som antagit, att regleringen skulle medföra en allmän
och väsentlig förbättring i årsinkomster för vaktbetjente, och särskildt hos de
bäst aflönade brefbärarne i Stockholm och Göteborg, hvilka genom regleringen
icke erhöllo någon höjd aflöning annat än den, som fem år derefter skulle
dem tillkomma i form af ålderstillägg, framkallade denna reglering missnöje,
hvilket under de följande åren och allt framgent tagit sig uttryck i upprepade
framställningar om aflöningsförbättring, än i form af högre traktamenten, än i form af
högre löner, dervid af de bättre aflönade framhållits, att de förgäfves af regleringen
väntat någon aflöningsförhöjning, och af dem alla i regeln anförts, att aflöningen vore
otillräcklig för deras och familjens uppehälle och att de genom ökadt arbete i
tjensten saknade tillfälle till ^förtjenst. Vid behandlingen af dessa ansökningar

Sjunde hufvudtiteln.

hade styrelsen, i den mån omständigheterna sådant medgift^, sökt ytterligare
utjemna rådande missförhållanden genom någon ökning i traktamente för enskilda
vaktbetjente samt, i Stockholm och Göteborg, genom att uppdela vaktbetjenterne
i fyra klasser med dagtraktamente af 1 krona 25 öre, 1 krona
50 öre, 1 krona 75 öre och 2 kronor, sålunda att omkring en fjerdedel af
antalet tillhörde hvarje klass och att vaktbetjente å dessa orter uppflyttades
från klass till klass i mån af afgång; men någon allmän aflöningsförbättring,
på sätt i ansökningarne begärts, hade naturligtvis genom dessa åtgärder icke
kunnat åstadkommas. Pall hade också åtskilliga år efter den nya regleringeus
genomförande förekommit, då styrelsen ansett sig icke kunna genom traktamentsförhöjning
hålla vaktbetjent skadeslös för det ålderstillägg, hvaraf han,
enligt gjorda beräkningar, då skulle hafva såsom brefbärare kommit i åtnjutande,
derest äldre aflöningsbestämmelser fått tillämpas.

Jemväl de extra vaktbetjenterne hade klagat öfver 1885 års reglering
såsom för dem ogynsam, särskild! derigenom att deras befordran till ordinarie
befattning sedan dess blifvit allt mer och mer fördröjd.

I hvad mån klagomålen från de ordinarie vaktbetjenterne mot nämnda
reglering varit befogade, ansåge generalpoststyrelsen framgå af hvad ofvan
anförts, hvaraf syntes, att regleringen afsåg i första hand beredande af bättre
pension och tillika utjemning af missförhållandena i aflöningsväg genom att
höja de lägre aflönades inkomster, men att någon allmän aflöningsförhöjning
aldrig var afsedd att genom regleringen åstadkommas, ehuru det väl kunde
medgifvas, att vid regleringens genomförande förbättringen i inkomster sannolikt
skulle hafva blifvit större, om anslagna medel dertill lemna! tillgång.
Men beträffande extra vaktbetjentes alltmera fördröjda befordran till ordinarie
Ange den omständigheten uteslutande tillskrifvas andra orsaker och vore isynnerhet
föranledd för extra vaktbetjente likasom för extra tjenstemän deraf, att
en år för år stegrad posttrafik tagit i anspråk ökade arbetskrafter, Indika icke
lika hastigt, som de erfordrats, kunnat på ordinarie stat uppföras.

Att generalpoststyrelsen för sin: del ansåge det mycket önskligt, att postvaktbetjentes
lönevilkor kunde något förbättras, det hade styrelsen senast vid
afgifvande af dess underdåniga förslag till postverkets stater för år 1897 haft
tillfälle att inför Eders Kong!. Maj:t framhålla, och geueralpoststyrelsen hyste
fortfarande den föreställningen, att de äldre postvaktbetjenteme väl skulle hafva
behöft det andra ålderstillägg, hvarom styrelsen då gjorde framställning; men
att förorda de i postvaktbetjentes nu ifrågavarande framställning gjorda förslag
till klassindelning med aflöningen utgående i allenast fäst lön och ålderstillägg,
jemte nålpenningar för vissa af dem, som tjenstgjorde å jernväg, dertill funne
sig styrelsen förhindrad.

Ty utom det att de grunder, efter hvilka denna klassindelning syntes

22 Sjunde hufvudtiteln.

hafva blifvit gjord, icke syntes vara de rätta, när frågan vore om vaktbetjentes
större eller mindre aflöningsbehof, skulle en sådan klassindelning med olika
fasta löner i hvarje klass grundlägga en olika pensionsrätt, som icke stode i
rättvist förhållande till den omständigheten, huruvida en vaktbetjent under
sin tjenstetid varit anstäld på den ena eller andra orten, och nästan omöjliggöra
för styrelsen att, när sådant af förhållandena eljest påkallades, förflytta
eu vaktbetjent från en ort tillhörande högre klass till en ort tillhörande eu
lägre — en omplacering, som ock skulle väsentligt försvåras genom bifall till
den gjorda begäran, att hvarje ledigblifven ordinarie vaktbetjentbefattning skulle
kungöras till ansökning ledig och tillfälle lemnas hvarje vaktbetjent att söka
sådan befattning. Emot förslaget kunde ock anmärkas, att vaktbetjente, stationerade
å samma ort, till exempel brefbärare och landsvägspostiljoner, kunde
hafva så pass olika tjenstgöring, att aflöningen dem emellan borde skilja jemväl
på annat än tilläfventyrs olika antal intjenta ålderstillägg, men att enligt'' klassindelningsförslaget
alla ordinarie vaktbetjente å samma ort skulle hafva lika
aflöning endast med den olikhet, som kunde föranledas deraf, att icke alla
intjenat samma antal ålderstillägg.

Beträffande den ökade kostnad, som förslagets genomförande med 1896
års ingång skulle hafva förorsakat och hvilken i vaktbetjentes framställning
angifvits till 219,610 kronor 25 öre, hvartill skulle komma det belopp, hvarmed
de begärda milpenningarne till postiljoner vid jernvägsposten komma att
öfverstiga det till hyresbidrag utgående beloppet, 875 kronor, hade verkstäld
kontrollräkning visat, att det angifna beloppet vore till slutsumman ganska
riktigt, i det att förefunna räknefel beträffande den nuvarande kostnaden och
felaktiga uppgifter beträffande den blifvande delvis toge ut hvarandra och på
det hela icke förändrade beloppet i vidare mån än från 219,610 kronor 25
öre till 225,487 kronor 20 öre, hvartill dock komme den af vaktbetjenterne
i deras framställning icke till siffran augifna kostnaden för milpenningar, hvilken
emellertid vid gjorda beräkningar befunnits uppgå till i rundt tal 25,500 kronor
eller, efter afdrag af det nu utgående hyresbidraget, till 25,125 kronor. Ökningen
i kostnad skulle således, om regleringen genomförts år 1896, hafva
utgjort i rundt tal 250,600 kronor; men om regleringen skulle genomföras
med 1898 års ingång, komme den, med beräkning efter det antal vaktbetjente,
som var i full tjenstgöring i oktober 1896, och med frånräkning af dem, som
komme att på grund af uppnådd pensionsålder afgå, att utgöra i rundt tal
282,300 kronor, beroende detta högre belopp hufvudsakligast på tillträdet till
flera ålderstillägg.

Till dessa uppgifna ökade kostnader syntes ock böra läggas den, som
efter regleringens genomförande skulle uppstå, derest, såsom eljest i fråga om

Sjunde hufrndtiteln.

lön vore vanligt, hela aflöningen skulle få vid af sjukdom föranledd tjenstledighet
behållas under viss tid och intet deraf till vikarien utbetalas.

Att de af vaktbetjente i deras framställning föreslagna aflöningsbeloppen
ock vore högre, åtminstone i öfverstå klassen, än hvad som för närvarande
kunde med någon utsigt till framgång förordas, ansåge generalpoststyrelsen
ock framgå af senaste Riksdags i Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref till generalpoststyrelsen
den 29 maj 1896 återgifna uttalande, att det förefölle Riksdagen,
som om den då redan medgifna aflöningen borde för postvaktbetjente utgöra
en temligen tillräcklig inkomst. Och då genom Eders Kongl. Maj:ts och
senaste Riksdags beslut att anvisa medel till någon förhöjning af postvaktbetjentes
minimitraktamente möjlighet beredts styrelsen att i någon mån förbättra
de lägst aflönade postvaktbetjenternes ekonomiska ställning samt styrelsen
nu, enligt nådig befallning, fått framlägga förslag till förbättrande af postvaktbetjentes
ställning genom påskyndande af deras tillträde till ordinarie tjenst,
ansåge sig generalpoststyrelsen böra i underdånighet hemställa, att den nu
behandlade, af postvaktbetjente gjorda underdåniga framställningen ej måtte för
närvarande till någon Eders Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Generalpoststyrelsens afstyrkande af det från vaktbetjente framkomna
regleringsförslaget innebure emellertid ingalunda, att styrelsen ansåge det vara
väl bestäldt med alla vaktbetjentes aflöningsförmåner. Men styrelsen hölle
före, att frågan om en allmännare förbättring af dessa förmåner för närvarande
borde, med hänsyn till senaste Riksdags uttalande i saken, stå tillbaka för
uppnående af det önskningsmålet, att postvaktbetjent tidigare, än nu vore fallet,
måtte vinna anställning på ordinarie stat och att, när derutinnan uppnåtts
hvad som billigtvis kunde begäras, den del af aflöningen, som grundläde pension,
fortfarande borde såsom hittills för alla postvaktbetjente vara lika, under det
att åter den aflöning, som derutöfver kunde anses höra hvarje vaktbetjent tillkomma,
måhända kunde befinnas lämpligast böra utgå i form af tjenstgöringspenningar
och hvad som ytterligare erfordrades för att ersätta särskilda kostnader
för tjenstgöring å dyr ort eller för tjenstgöring å resa, vare sig å jernväg
eller landsväg, godtgöras genom traktamente med skäligt belopp.

Sedan det underdåniga statsförslaget till finansdepartementet inkommit,
har i en till Eders Kongl. Maj:t stäld skrift Sveriges postvaktbetjentförening
genom utsedde komiterade i underdånighet anhållit, att Eders Kongl. Maj:t
nu måtte ånyo upptaga det inför nästlidet års Riksdag framlagda förslaget om
tilldelande åt postvaktbetjente af ett andra ålderstillägg.

Då generalpostsyrelsen till fullgörande af uppdraget att inkomma med
förslag till ökning af antalet ordinarie postvaktbetjentbefattningar gjort framställning
om inrättande af 150 nya dylika befattningar, kan väl detta i förhållande
till antalet ordinarie vaktbetjente, för närvarande utgörande 791, synas

Sjunde hnfvudtiteln.

innebära en rätt väsentlig förökning. Men det bör härvid icke förbises, att
förslaget blifvit framstäldt i syfte att i någon mån undanrödja ett redan sedan
länge förefintligt missförhållande, hvars afhjelpande äfven Riksdagen funnit
angeläget, eller den ogynsamma proportionen mellan antalet ordinarie och extra
vaktbetjente med sinsemellan lika tjenstgöring. Detta missförhållande afhjelpes
icke dermed, att, på sätt hittills tid efter annan egt rum, ett antal nya vaktbetjentbefattningar
inrättas i mån af posttrafikens successivt stegrade tillväxt.
Skall något verksamt steg för ändamålet tagas, är derföre nödigt, att ett
afsevärdt större antal sådana befattningar på en gång inrättas, och jag kan
så mycket mindre anse, att generalpoststyrelsen, då den föreslagit uppförande
på ordinarie stat af något mer än två tredjedelar af det antal extra vaktbetjente,
som vid statsförslagets afgifvande voro i full tjenstgöring, eller 259,
underlåtit att taga den föreskrifna hänsynen till sparsamhetens fordringar, som
med den rastlöst fortgående utvecklingen af den postala rörelsens alla grenar
antalet extra vaktbetjente säkerligen kommer att åter snabbt tillväxa.

Likaså kan jag icke annat än instämma med generalpoststyrelsen, då
styrelsen uti uppdraget att till förbättrande af befordringsutsigterna inom vaktbetjentkåren
föreslå inrättandet af nya vaktbetjentbefattningar funnit sig ega
en osökt anledning att äfven bringa på tal behofvet af verksamma åtgärder
i samma syfte hvad angår de talrika extra biträdena inom postverket. Tager
man hänsyn till de af generalpoststyrelsen i detta hänseende meddelade uppgifter,
enligt hvilka, vid ett antal af 281 ordinarie postexpeditörsbefattningar,
de till större delen i postverkets tjenst fullt sysselsatta extra biträdenas antal
uppgår till 518 och genomsnittsåldern för dessas befordran till ordinarie tjenst
är 34 år, kan det till och med ifrågasättas, huruvida icke de extra biträdenas
ställning är ännu mera bekymmersam än de extra vaktbetjentes. Vid sådant
förhållande anser jag mig böra lifligt förorda äfven det åt generalpoststyrelsen
väckta förslaget om inrättande af 75 nya postexpeditörsbefattningar.

Med den mångfald af nya rörelsegrenar, som uppvuxit på grundvalen af
äldre tiders enkla anordningar för postbefordringen, och den för hvarje år
stegrade intensiteten i utvexlingen af alla slags postförsändelser har postverket
numera utvecklat sig till en administrationsgren af helt annan omfattning och
betydelse, än samma verk ännu för ett par, tre årtionden sedan egde. Den
lika naturliga som oundvikliga följden häraf är ökade administrationskostnader
genom ett i bredd med rörelsens stegring växande behof af ökade arbetskrafter,
men denna ökning i kostnaden för verkets administration är ingalunda
egnad att ingifva oro, då den till fullo motväges af en med hvarje år fortgående
ökning i postverkets inkomster. Betänkligheter ur synpunkten åt
verkets ekonomi behöfva derföre icke träda hindrande i vägen för vidtagandet

Sjunde hufvudtiteln.

af en af postverkets eget intresse ej mindre än af billighetshänsyn förestafvad
åtgärd till förbättrandet af de i verkets tjenst sysselsatta personers
ställning.

Då jag nu, med anslutning till den af sistlidet års Riksdag lemnade
anvisning i fråga om det under nuvarande förhållanden lämpligaste sättet för
förbättrande af postvaktbetjenternas stimning, i underdånighet föreslår en betydande
ökning i antalet dylika befattningar, anser jag mig så mycket mindre
böra samtidigt ifrågasätta någon förhöjning af vaktbetjentes aflöningsförmåner,
som Riksdagens uttalande i sammanhang med dess beslut om afslag å Eders
Kongl. Maj:ts framställning om beviljande af ett andra ålderstillägg för vaktbetjente
icke gifven anledning antaga, att Riksdagen skall befinnas villig att
redan nu medgifva en aflöningsförhöjning.

Beträffande anslaget till aflönande afl extra biträden vid distriktsförvaltningarne
och postanstalterna, hvilket i staten för innevarande år är
upptaget till 592,000 kronor, har generalpoststyrelsen anfört, att, då, i händelse
75 nya postexpeditörsbefattningar blefve inrättade, de extra biträden,
som komme att till dessa postexpeditörsbefattningar befordras, kunde antagas
hafva ett årsarfvode af i genomsnitt 1,350 kronor hvar, dessa arfvodesbelopp,
tillhopa 101,250 kronor, följaktligen skulle upphöra att från anslaget utgå,
men att till återstoden, 490,750 kronor, deremot borde läggas dels 4,500
kronor, motsvarande de kostnader, som kunde beräknas uppstå för beredande
af semester åt de nya postexpeditörerne, dels 16,000 kronor, som syntes
erfordras till aflönande af de nya extra biträden, som under år 1898 blefve
behöfliga, dels ock 18,750 kronor för fortsatt reglering af de äldre extra
biträdenas arfvoden enligt den af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen gillade
plan, eller således tillsammans 39,250 kronor.

Generalpoststyrelsen har för den skull ansett detta anslag böra upptagas
till 530,000 kronor, hvilket innebär en minskning af 62,000 kronor.

Vidkommande anslaget till ålderstillägg anmäler generalpoststyrelsen, att,
med hänsyn, å ena sidan, till inträffade personalförändringar till följd af dödsfall,
afsked eller vunnen befordran och, å andra sidan, till det ytterligare antal
tjenstemän och betjente, som blefve berättigadt till ålderstillägg från 1898 års
början, anslaget borde för nämnda år höjas med 8,200 kronor eller från sitt
nuvarande belopp, 326,800 kronor, till 335,000 kronor.

Å anslaget till arfvoden åt extra vaktbetjente och till hushyresbidrag
för en del betjente, hvilket i nu gällande stat är upptaget till 70,000 kronor,
hafva, enligt hvad generalpoststyrelsen meddelar, utgifterna uppgått i runda
tal under år 1895 till 73,200 kronor och under perioden 1 september 1895—31
augusti 1896 till 73,700 kronor. Då, på sätt ofvan nämnts, de begärda nya

Bih. till Iliksd. Prof. 1897. 1 Samt. 1 Afd. 4

Sjunde hufvudtiteln.

vaktbetjentbefattningarnes uppförande i staten beräknats medföra en besparing
å detta anslag af 39,000 kronor, men till återstoden borde läggas dels det
belopp, som redan utöfver anslaget tagits i anspråk, afrundadt till 4,000
kronor, dels ock till mötande af utgifter för anställande af nya extra vaktbetjente
ett belopp af 20,000 kronor, bär generalpoststyrelsen hemstält, att
anslaget måtte minskas med 15,000 kronor och således sättas till 55,000
kronor.

Mot generalpoststyrelsens beräkning af utgifterna under sistberörda tre
anslagsrubriker har jag icke funnit något att erinra.

I anslagen under

öfvergångsstaten

förekommer, enligt hvad generalpoststyrelsen meddelar, icke anledning till
någon ändring.

Beträffande

Pensionsstaten

anmäler generalpoststyrelsen,

att till följd af inträffade dödsfall från denna stat böra afföras de pensioner,
som utgått

till förre postmästaren E. F. Wrangel....................................

„ „ postmästaren H. A, U. Liljensparre ....................

„ „ postmästaren L. L. Edelberg ..............................

„ „ vaktmästaren B. Enqvist.........................................

„ „ postmästaren P. J. A. Barck...............................

„ „ vaktbetjenten J. Andreasson..................................

„ „ vaktbetjenten E. Snällman........................................

„ „ postexpeditören J. A. J. Drangel ......................

hvarjemte borde frånräknas det belopp.............................

som i årligt understöd tillerkänts aflidne vaktbetjenten Carl
Josef Snells son Carl Hjalmar, enär denne före 1898 års ingång
uppnår 15 års ålder och understödet då skall upphöra;

kronor 2,700
1,650
1,800
450
1,350
300
300
1,350
50

eller tillhopa kronor 9,950:

Sjunde hufvudtiteln.

men att deremot i staten borde uppföras följande pensioner, som blifvit
beviljade, efter det generalpoststyrelsen afgaf förslag till postverkets stater för
år 1897, nemligen:

till förre postmästaren F. G. D. Cedermark ........... kronor 1,200: —

„ „ kontrollören F. G. Alexisson................................... „ 2,550: —

„ „ vaktbetjenten S. Persson .......................................... „ 300: —

„ „ postmästaren A. G. Hillbom ................................... „ 1,500: —

„ „ vaktbetjenten C. J. Skärström.............. ,,_300: —

summa kronor 5,850: —

I fråga om

Omkostnadsstaten

föreslår generalpoststyrelsen, att följande anslag måtte höjas, nemligen anslaget
till uppbörds- och frimärkesprovision med 5,000 kronor från 365,000 kronor
till 870,000 kronor, anslaget till förhyrande af de för postverket erforderliga
lägenheter samt till bestridande af utgifterna för posthusens underhåll m. m.
med 10,000 kronor från 150,000 kronor till 160,000 kronor, anslaget till
rese- och traktamentser sättning ar för resor i embets- och tjensteärenden i
allmänhet med 5,000 kronor från 35,000 kronor till 40,000 kronor, anslaget
till postföringskostnad vid befordran sjöledes mellan Sverige och Tyskland
med 70,000 kronor eller från 80,000 kronor till 100,000 kronor, anslaget
till tillverkning af frimärken, frankokuvert, bref kort och kortbref med 5,000
kronor från 95,000 kronor till 100,000 kronor samt anslaget till diverse
utgifter med 5,000 kronor från 30,000 kronor till 35,000 kronor, men att
följande anslag deremot måtte nedsättas, nemligen anslaget till expensutgifter
med 15,000 kronor från 460,000 kronor till 445,000 kronor, anslaget till
postföringskostnad vid befordran ä landsväg och inom postanstalternas
områden samt till landtbr ef bäring med 20,000 kronor från 750,000 kronor
till 730,000 kronor samt anslaget till godtgörelse till främmande postverk
med 40,000 kronor från 50,000 kronor till 10,000 kronor.

Beträffande den begärda förhöjningen i anslaget till postföringskostnad
vid befordran sjöledes mellan Sverige och Tyskland, hvilket uti staten för
innevarande år är upptaget till 30,000 kronor och hvarå utgifterna utgjort,
år 1894 26,800 kronor, år 1895 26,500 kronor samt under tiden 1 september
1895—31 augusti 1896 26,500 kronor, har general poststyrelsen anfört, att
dessa utgifter föranledts af träffade aftal med ångbåtsaktiebolaget “Sten Sture"
och med rederiet för ångfartyget “Oscar" om postbefordran samt af den förstnämnda
bolag på grund af nådiga brefvet den 13 april 1886 medgifna ersättning
för lastpenningar samt fyr- och båkafgifter i svensk hamn.

Sjunde hufvudtiteln.

Nämnda aftal gälde emellertid icke år 1898, ty från och med den 1
maj 1897 skulle, på grund af en i öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts
i nådigt bref den 13 juni 1896 dertill lemnade bemyndigande mellan svenska
postförvaltningen och tyska rikspostamtet träffad öfverenskommelse angående
anordnande och underhållande af regelbunden postångfartygsförbindelse mellan
Trelleborg och Sassnitz och med tillämpning af uppgjorda aftal dels med svenska
rederiaktiebolaget Sverige-Kontinenten, dels ock med ångfartygsrederiet I. F.
Braeunlich i Stettin, svenska postverket såsom subvention för uppehållande
af ifrågavarande sjöpostförbindelse vidkännas en årlig utgift af dels 50,000
kronor, dels 50,000 tyska riksmark äfvensom, derest det svenska bolaget icke
befriades från hamnafgifter samt fyr- och båkafgifter och lotspenningar, då
lots ej påkallats, eller för dylika afgifter till stat, kommun eller hamnar i de
båda länderna för de enligt kontraktet verkstälda resorna, ersätta bolaget för
dessa utgifter.

Med anledning af dessa bestämmelser har generalpoststyrelsen ansett
anslaget icke kunna sättas lägre än till 100,000 kronor.

Generalpoststyrelsen har emellertid beräknat, att svenska postverket skulle
erhålla eu väsentlig godtgörelse för denna utgift genom minskad transitersättning
till danska postverket. Besparingen härutinnan har antagits komma att
uppgå till omkring 40,000 kronor för år; och är det af denna anledning,
som generalpoststyrelsen ansett sig kunna föreslå, att anslaget till godtgörelse
till främmande postverk med nämnda belopp nedsättes.

A anslaget till postföringskostnad vid befordran å landsväg och inom
postanstalternas områden samt till landtbrefbäring, hvilket i nu gällande stat
är upptaget till 750,000 kronor, hafva utgifterna i runda tal utgjort, underår
1895 667,800 kronor och under tiden 1 september 1895—31 augusti
1896 668,700 kronor.

I betraktande häraf har generalpoststyrelsen väl ansett en minskning åt
detta anslag kunna ske, men då särskildt landtbref härin gen syntes böra till
fördel för landsbygden vinna större användning genom utvidgande af redan
befintliga landtbrefbäringslinier eller inrättande af nya sådana samt till fullföljande
häraf äfvensom för utvidgning af postföringen med häst och åkdon
erforderliga medel borde finnas å anslaget tillgängliga och dertill komme, att
legan vid postbefordran å landsväg hade benägenhet att stiga, har styrelsen
ansett nedsättningen böra inskränkas till 20,000 kronor.

Beträffande anslaget till traktamenten för tjensteman i jernvägspostkupé,
i hvilket någon förändring icke föreslagits, har generalpoststyrelsen anfört,
att, då enligt nu gällande bestämmelser de å jernväg tjenstgörande extra tjenstemännens
traktamente i regel vore högre än de ordinaries, utgiftssummans storlek
visserligen blefve beroende af, huruvida ett större antal af tjenstemannaperso -

Sjunde hnfvndtiteln.

nålen finge ordinarie anställning, men att styrelsen likväl ansett någon rubbning
icke böra ske i anslaget, enär styrelsen hade för afsigt att till Eders
Kongl. Maj:t inkomma med förslag till en liknande reglering af aflöningsförhållandena
för extra biträden vid jernvägsposten, som redan medgifvits för de
vid postkontoren tjenstgörande extra biträden, hvilken reglering skulle komma
att utjemna de nu rådande skiljaktigheterna mellan de ordinarie och de extra
tjenstemännens traktamenten, samt den besparing i utgifter, som deraf skulle
uppkomma å anslaget till traktamenten, motvägdes af förhöjning i utgifter å
anslaget till aflönande af extra biträden, utan att vid beräkning af utgifterna
från sistnämnda anslag denna förhöjning tagits i betraktande.

Jemväl anslaget till traktamenten för vaktbetjente är bibehållet vid
samma belopp, hvartill det i nu gällande stat blifvit faststäldt, eller 575,000
kronor.

Enligt hvad generalpoststyrelsen meddelar, har anslaget under tiden 1
september 1895—31 augusti 1896 öfverskridits med mer än 25,000 kronor;
och den besparing, som, under förutsättning att de begärda nya vaktbetjentbefattningarne
erhölles, skulle uppstå till följd af den nedsättning i traktamentet,
som i regeln sker vid extra vaktbetjents befordran till ordinarie, har
generalpoststyrelsen ansett icke komma att uppgå till det belopp, hvarmed
anslaget redan öfverskridits. Men då den eventuela besparingens storlek nu
icke kunde tillförlitligt beräknas, har styrelsen funnit sig sakna möjlighet att
på säkra grunder bygga ett förslag om anslagets förhöjning.

I staten för år 1896 höjdes detta anslag med 10,000 kronor för att
sätta generalpoststyrelsen i tillfälle att bereda postvaktbetjente, som till följd
af ansträngande tjenstgöring eller andra särskilda orsaker ansåges böra tilldelas
någon hvilotid, ledighet högst femton dagar under kalenderår med rätt
att under tiden uppbära jemväl traktamentet.

Då generalpoststyrelsen ansett mycket goda skäl tala för, att proportionen
mellan antalet ordinarie vaktbetjente och beloppet af den summa, som för berörda
ändamål finge användas, icke försämrades, har styrelsen hemstält, att,
derest den begärda ökningen i antalet vaktbetjente beviljades, det till beredande
af ledighet åt vaktbetjente afsedda beloppet måtte, utan ökning af anslagets
slutsumma, proportionsvis höjas med 2,000 kronor till 12,000 kronor.

De af generalpoststyrelsen föreslagna förändringarne i anslagsbeloppen
under omkostnadsstaten synas mig vara af omständigheterna påkallade, och
finner jag mig derföre böra förorda dem.

Under förutsättning att generalpoststyrelsens af mig tillstyrkta framställning
angående inrättande af 150 nya vaktbetjentbefattningar vinner bifall,
har jag icke heller något att erinra mot generalpoststyrelsens hemställan att
få, till beredande af ledighet åt vaktbetjente utan minskning i aflöning, af an -

Sjunde hufvudtiteln.

slaget till traktamenten för vaktbetjente disponera ett något större belopp, än
som för närvarande är till detta ändamål anvisadt.

Det å postverkets stat uppförda anslag till oförutsedda utgifter är för
innevarande år upptaget till 120,000 kronor.

Då den på innevarande år belöpande andel af kostnaden för till- och ombyggnad
af posthuset i Göteborg, hvilken kostnad ansetts böra utgå af detta
anslag, upptagits till 80,000 kronor, under det att allenast 50,000 kronor
ansetts böra för år 1898 anvisas till berörda byggnadsarbete, skulle anslaget
af denna anledning kunnat minskas med 30,000 kronor.

Enligt hvad generalpoststyrelsen meddelar, förefinnes emellertid en särskild
anledning till, att anslaget i dess helhet icke bör nedsättas, utan väsentligt
förhöjas.

Sedan nästlidet års Riksdag i hufvudsak bifallit Eders Kongl. Maj:ts
framställning, att vissa delar af postverkets öfverskottsmedel för åren 1895,
1896 och 1897 finge för postverkets räkning reserveras och afsättas till en
fond för anskaffande af tomt till nytt posthus i Stockholm, har Eders Kongl.
Maj:t genom nådigt bref den 22 maj 1896 bemyndigat generalpoststyrelsen
att, om den funne sådant lämpligt, under förbehåll af Eders Kongl. Maj:ts
och Riksdagens godkännande, träffa aftal om inköp af tomt till nytt posthus
i Stockholm.

I sammanhang med afgifvande af statsförslaget anmälde generalpoststyrelsen,
att de underhandlingar, styrelsen med anledning häraf fört, ledt till köpeaftal,
hvilka, inom den närmaste tiden och så snart definitivt besked från en fastighetsegare
rörande förvärfvet af hans för frågans lösning behöfliga tomt erhållits,
komme att underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning. Derest de fastigheter,
om hvilka generalpoststyrelsen förhandlat, finge för postverkets räkning förvärfvas,
förefunnes efter styrelsens förmenande ingen anledning att uppskjuta
byggnadsarbetets påbörjande, utan vore det tvärtom högeligen angeläget, att
nybyggnadsarbetet finge snarast möjligt påbörjas, på det att de trånga lokalerna
i posthuset vid Rödbodtorget måtte ju förr dess hellre kunna utbytas
mot rymligare.

Af denna anledning har generalpoststyrelsen i statsförslaget under airslagstiteln
oförutsedda utgifter inräknat första årets byggnadskostnad för nytt
posthus i Stockholm med 250,000 kronor och fördenskull upptagit anslaget i
dess helhet till 340,000 kronor.

I underdånig skrifvelse den 22 sistlidne december har generalpoststyrelsen
derefter afgifvit det sålunda i utsigt stälda förslaget om förvärfvande
af tomtplats för det nya posthuset, dervid styrelsen till en början åberopat
hvad styrelsen redan i sin underdåniga skrifvelse den 29 november 1895, vid
afgifvande af förslag till postverkets stater för år 1897, anfört beträffande

Sjunde hufvudtiteln. 31

olägenheter, som för postverket härflöte af det trånga utrymmet i de nuvarande
lokalerna inom centralposthuset i hufvudstaden, hvilka olägenheter ansetts icke
kunna fullständigt undanrödjas, med mindre än att det nuvarande posthuset
vid Rödbodtorget frånträddes och i stället å rymlig tomt uppfördes ett helt
och hållet nytt tidsenligt posthus.

Generalpoststyrelsen anför vidare, hurusom centralpostkontorets lokaler
inom posthuset numera samtliga vore alldeles för trånga. Der saknades utrymme
för tillräckliga diskar till allmänhetens expedierande och plats för
sådana anordningar, hvarigenom arbetet underlättades; der saknades kassahvalf
för de afdelningar, som deraf vore i behof. Tidningsexpeditionen vore till
största delen hopträngd i den låga entresolvåningen, hvarest en talrik personal
vore under vissa tider på dagen ifrigt sysselsatt med den brådskande expeditionen
af tidningar till landsorten under temperatur- och luftförhållanden, som
lemnade mycket öfrigt att önska. Paketexpeditionen vore redan förlagd inom
annat hus i förhyrd lokal, och äfven om ytterligare en eller annan afdelning
brötes ut och förlädes i en annexbyggnad, kunde en fullt tillfredsställande utvidgning
af de qvarvarande afdelningarne icke ske utan flyttning af trappuppgångar
och andra åtgärder, som droge alltför dryga kostnader i förhållande
till det resultat de medförde.

Finge deremot hela centralpostkontoret förläggas i en enda tidsenlig
byggnad, blefve arbetet härigenom uppenbarligen underlättad! och kunde mera
än nu påskyndas. De allmänheten betjenande postfunktionärerna kunde då
bättre komplettera hvarandra. En mängd transporter och budskickningar
mellan skilda byggnader undvekes, och utrymmet kunde bättre tillvaratagas,
i det att dels antalet lokaler för allmänheten kunde inskränkas till några få,
men rymliga, dels förstugor, trappor och förrådsrum kunde blifva färre.

Endast med hänsyn till den betydliga kostnaden, som förvärfvande af en
tillräckligt rymlig och välbelägen tomt samt uppförande derå af ett fullständigt
och tidsenligt posthus förorsakade, hade generalpoststyrelsen förut såsom
alternativ för sakens lösning ifrågastält, att det nuvarande posthuset skulle
bibehållas och ett annex till detsamma å närbelägen tomt uppföras; men då
den af Eders Kongl. Maj:t till sistlidet års Riksdag aflåtna nådiga proposition
om förvärfvande åt postverket af den för ett dylikt annexposthus allra
lämpligaste tomt icke vunnit Riksdagens bifall, samt å de centralposthuset i
öfrigt omgifvande tomter dels påginge vidlyftiga ny byggnadsarbeten, dels redan
tunnes uppförda byggnader, hvilkas inlösen skulle vålla dryga kostnader, utan
att byggnaderna ändock kunde med fördel för postverket användas, Ange enligt
generalpoststyrelsens mening frågan om anskaffande af ett annex till det nuvarande
centralposthuset anses fallen, hvadan endast återstode den andra utvägen

Sjunde hufvudtiteln.

för frågans lösning, nemligen flen att anskaffa en lämplig tomt och derå uppföra
ett nytt fullständigt centralposthus.

En sådan tomt borde vara centralt belägen och på samma gång icke
aflägsen från jernvägens centralstation. Det centrala läget betingades naturligtvis
deraf, att den korresponderande allmänhet, som af postkontoret betjenades,
borde utan större tidsutdrägt kunna besöka kontoret, och närbelägenheten
till jernvägens centralstation vore af vigt derföre, att ju närmare postkontoret
läge jernvägsstationen, desto förr kunde det hinna till utdelning ordna
den med jernväg ankomna posten och desto längre inlemningstid kunde medgifvas
allmänheten för den post, som skulle med jernväg fortskaffas. Härtill
komme också, att transportkostnaderna kunde nedbringas, i den mån transporterna
blefve kortare.

Centralpostkontorets samtliga afdelningar, deri inberäknade postdirektörens
expedition och den inom akademiens för de fria konsterna hus mot 7,500
kronor för år förhyrda paketexpeditionslokalen, innefattade för närvarande,
enligt gjorda beräkningar, en golfyta af sammanlagdt 1,767,45 qvadratmeter
eller 20,050 qvadratfot — deraf 1,442,16 qvadratmeter eller 16,360 qvadratfot
inom centralposthuset — under det att, för tillgodoseende af behofvet för
någon längre framtid, ansetts erfordras eu golfyta af omkring 3,702 qvadratmeter
eller 42,000 qvadratfot, deraf, under antagande att, jemte öfriga afdelningar,
hela tidningsexpeditionen skulle inrymmas i bottenvåningen, 3,438
qvadratmeter eller 39,000 qvadratfot borde vara belägna i bottenvåning.
Tomten borde för den skull icke innefatta mindre areal än omkring 4,408
qvadratmeter eller 50,000 qvadratfot.

Då för kostnadens skull någon tomt icke gerna kunde ifrågasättas,
som redan vore försedd med dyrbara åbyggnader, och då, såsom Riksdagen
påpekat, tomten tillika borde lemna tillfälle till framtida utvidgning af postverkets
lokaler, vore, hvad ock chefen för finansdepartementet i sitt yttrande
till statsrådsprotokollet den 24 april nästlidet år vid underdånig anmälan af
frågan om förvärfvande för postverkets räkning af tomten n:o 1 i qvarteret
Sjöhästen erinrat, valet mellan för ändamålet lämpliga tomter synnerligen
begränsad!. De tomter, som kunnat ifrågakomma, hade den ena efter den
andra visat sig vid uppmätning vara för små eller vid fråga om förvärfvande
alltför dyrbara till följd af åbyggnadernas beskaffenhet. Den enda tomt, som
i fråga om storlek och mindre dyrbara åbyggnader fylde de uppstäda vilkoren,
vore den, som bildades af tomtnumren 1, 3, 9 och 10 i qvarteret Riddaren
inom Klara församling. Den begränsades, såsom å en skrifvelsen bilagd
tomtkarta angåfves, af Vasagatan, Mäster Samuelsgatan, Bryggaregatan, Klara
norra kyrkogata samt två andra tomtnummer i samma qvarter.

Det kunde visserligen befaras, att ett posthus uppfördt å denna plats

Sjunde hufvudtiteln.

skulle af en del bland de större korrespondenter, som för sin post anlitade det
nuvarande centralpostbuset, till en början befinnas i fråga om centralt läge
lemna åtskilligt öfrigt att önska, men mera centralt belägen tomt vid Vasagatan
eller vid andra gator i närheten af jernvägens centralstation kunde,
enligt generalpoststyrelsens förmenande, icke erhållas till skäligt pris och af
erforderliga dimensioner.

Blefve posthus å denna tomt uppfördt, kunde det måhända befinnas
nödvändigt att tillmötesgå önskningar, som, oaktadt det nuvarande centralposthusets
fördelaktiga läge, redan gång efter annan försports, om inrättande
af ett filialkontor i närheten af Gustaf Adolfs torg, men den omständigheten
ensam syntes icke böra afhålla från den nu omförmälda tomtens förvärfvande
till posthusbyggnad eller böra föranleda, att kostnadsfrågan lemnades alldeles
å sido vid fråga om tomtköp, så att, oberoende af befintliga åbyggnaders
dyrbarhet, en mera centralt belägen tomt inköptes.

Allmänheten satte stort värde på en snabb utlemning af ankommen
post och en till det längsta utsträckt tid för inlemning af afgående post, men
möjligheten att tillmötesgå dessa önskningar försvårades naturligtvis, i samma
mån som afståndet ökades mellan postkontoret och jernvägscentralstationen.
Hänsynen härtill föranledde, enligt generalpoststyrelsens åsigt, att posttomten
icke kunde ligga utom det område, som begränsades af Klaraviken i vester,
Kungsgatan i norr, Drottninggatan eller åtminstone Beridarebansgatan, Brunkebergstorg,
Malmtorgsgatan och Gustaf Adolfs torg i öster samt Strömgatan,
Rödbodtorget och Jakobsgatan i söder. Hänsyn till allmänhetens skäliga
anspråk på posthusets centrala läge åter förorsakade, att inom nu nämnda
område måste bortses från de tomter, som läge vester om statens jernvägsspår,
och att man vid valet af tomt borde undvika områdets nordliga gräns. Komme
så härtill, att mindre tomtyta än cirka 4,408 qvadratmeter eller 50,000
qvadratfot icke kunde anses acceptabel, att inom qvarteret dessutom borde
finnas utrymme till framtida utvidgning af posthuset, samt att ett posthus
syntes böra åtminstone med någon af sina sidor nå mera trafikerad gata, der
hufvudingången för allmänheten kunde beredas, kunde med skäl påstås, att
förvärfvet af hvilken helst annan tillräckligt stor tomt än den nu ifrågasatta
inom det angifna begränsade området skulle medföra mycket stora
kostnader för inlösen af åbyggnaderna.

På grund häraf och med den rätt, Eders Kongl. Maj:t dertill lemnat,
hade generalpoststyrelsen sökt att med egarne till tomtnumren 1, 3, 9 och
10 i qvarteret Riddaren inom Klara församling träffa köpeaftal under förbehåll
af Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens godkännande.

Det hade dervid visat sig, att berörda förbehåll något höjt inköpsprisen
Bill. till Riksd. Vrot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 5

34 Sjunde hnfvudtiteln.

utöfver hvad som torde hafva kunnat betingas, om af talen fått definitivt afslutas,
i det att säljarne åberopat, att de genom ett dylikt vilkorligt aftal
blefve bundna och just under en för försäljning af tomter med godt läge gynnsam
tid betagna möjligheten att begagna sig af utsigterna å fastighetsmarknaden, under
det att staten åter hade fria händer att antaga eller förkasta aftalen, men då
likväl de betingade köpeskillingarne för tomtnumren 1, 3 och 10, enligt generalpoststyrelsens
förmenande, måste anses skäliga, hade styrelsen med egarne till
dessa tre tomtnummer uppgjort köpeaftal, som öfverlemnades till pröfning.

För att i möjligaste mån förkorta säljarnes väntetid på besked, huruvida
aftalen godkändes eller icke, för att lemna dem nödig tid till uppsägning åt
fastigheterna graverande inteckningar och rörande fastighetslägenheterna träffade
hyresaftal, samt för att så ordna öfvertagandet af fastigheterna, att nybyggnaden
af posthus måtte kunna begynna med ingången af år 1898, hade i
aftalen måst inrymmas den bestämmelsen, att köpeaftalen skulle anses förfallna,
derest Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen ej lemnat sitt godkännande af desamma
inom utgången af mars månad år 1897.

Beträffande den för posthus jemväl erforderliga tomten n:o 9 i samma
qvarter, hvilken tomt innefattade en areal af 1,850,1 qvadratmeter eller
20,987 qvadratfot och egdes af Stockholms ridhusförening, som derå hade
uppförda ett ridhus med stallar samt längs den 18,5 8 meter eller 62,6 fot
långa fasaden åt Mäster Samuelsgatan ett boningshus, hade underhandlingar
pågått med ridhusföreningens direktör. Härvid hade från ridhusföreningens sida
fordrats en köpeskilling af 400,000 kronor, under det att från postverkets sida
erbjudits till en början 260,000 kronor och sedermera, för att söka komma till
uppgörelse utan anlitande af expropriation, 275,000 kronor, hvarefter ridhusföreningens
verkställande direktör förklarat, att ridhusföreningen icke reflekterade
å något anbud understigande 300,000 kronor, hvilket pris åter generalpoststyrelsen
funne alldeles för högt, när i betraktande toges, att fastighetens taxeringsvärde
utgjorde 120,000 kronor, att byggnaderna vore brandförsäkrade till 89,000
kronor och enligt sakkunnig byggmästares utsago värda högst 82,000 kronor,
att hela fastigheten icke hade annan fasad åt gata än den nyss angifna af 18,5 8
meter, samt att, oaktadt alla lägenheterna vore uthyrda, hyresafkastningen, så
vidt af senaste mantalsuppgift kunnat inhemtas, icke uppginge till högre belopp än
8,410 kronor. General poststyrelsen hemstälde derföre, under förutsättning att
ofvan berörda köpeaftal blefve godkända, att sistnämnda tomt måtte få af
postverket förvärfvas i den ordning nådiga förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof bestämde. Tiden,
då tomten skulle afstås, borde helst sättas till 1898 års ingång, men kunde
utan större olägenhet för posthusbygget framskjutas till den 1 april 1898.

Vid nådigt bifall härtill och med beräkning, att tomten n:o 9 betingade

Sjunde hufvudtiteln.

en löseskilling af högst 275,000 kronor, skulle till tomt för nytt posthus i
Stockholm erhållas inom nyssnämnda qvarter en areal af tillhopa 5,569,6
qvadratmeter eller 63,181,6 qvadratfot till ett pris af 987,000 kronor, med
fasader åt Vasagatan 79,95 meter eller 269,3 fot, åt Mäster Samuelsgatan
66,13 meter eller 226,6 7 fot, åt Bryggaregatan 89,8 6 meter eller 302,7 fot
samt åt Klara norra kyrkogata 14,2 5 meter eller 48 fot.

För att kunna bebygga detta område med hus i fyra våningar erfordrades
emellertid, att en del af området utlades till Mäster Samuelsgatan och
Bryggaregatan, dertill beräknats åtgå 275,36 qvadratmeter eller 3,123,88 qvadratfot,
hvarefter således skulle till disposition återstå 5,294,24 qvadratmeter eller
60,057,7 2 qvadratfot.

Då emellertid tomten n:o 1 med sin östra del sköte fram längs tomten
n:o 2 till Klara norra kyrkogata och den del, som norr om tomten n:o 2
skulle återstå af tomten n:o 1, sedan erforderlig utläggning till Bryggaregatan
egt rum, blefve mindre lämplig att nu bebyggas, utan hellre borde sparas för
att framdeles bebyggas i sammanhang med bebyggande af tomten n:o 2, hade
det ansetts lämpligast att tills vidare lemna 322 qvadratmeter eller 3,652,5 7
qvadratfot af tomtens n:o 1 östligaste del i ungefär orubbadt skick. Den
sålunda undantagna delen af tomten n:o 1 skulle tillsvidare användas för vaktmästare-
och maskinistbostäder i der redan befintlig byggnad samt till vagnshus
och vaktstall för postkontorets åkdon och skjutsentreprenörens hästar.

Sedan för posthuset och gårdar tagits i anspråk 4,972,2 4 qvadratmeter
eller 56,405,15 qvadratfot, skulle af qvarteret för framtida utvidgning af posthuset
återstå dels af tomten n:o 1 322 qvadratmeter eller 3,652,5 7 qvadratfot,
dels ock tomten n:o 2 om 522 qvadratmeter eller 5,921,5 7 qvadratfot
och tomten n:o 8 om 1,160,6 qvadratmeter eller 13,165,85 qvadratfot, utgörande
tillhopa 2,004,6 qvadratmeter eller 22,739,9 9 qvadratfot, och på det
att icke de sistnämnda båda tomterna skulle göras till föremål för spekulation,
samt priset härigenom eller genom nybyggnader uppdrifvas, hade generalpoststyrelsen
ansett försigtigheten bjuda att samtidigt med de ofri ga tomterna i
qvarteret söka förvärfva jemväl dessa båda tomter, om hvilka för den skull
jemväl upprättats köpeaftal, hvilka öfverlemnades till nådig pröfning. Sammanlagda
köpeskillingen för dessa båda tomter med åbyggnader utgjorde enligt
aftalen 512,000 kronor, hvilket pris betingats med hänsyn till den årliga
afkastning, de båda tomterna lemnade i hyror m. m., och som för närvarande
uppginge för tomten n:o 2 till 7,302 kronor och för tomten n:o 8 till 23,995
kronor.

Då emellertid sistnämnda båda tomter icke skulle omedelbart för det
nya posthuset tagas i anspråk, utan vore afsedda att användas för att möta
i framtiden uppstående behof af utvidgning, hade generalpoststyrelsen anskaffat

Sjunde hnfvudtiteln.

anbud å fastigheternas förhyrande för en tid af fem år, räknadt från den 1
oktober 1897, enligt hvilka anbud de, som anbuden lemna!, erbjudit för de
båda fastigheterna en årlig hyra af tillhopa 25,600 kronor samt åtagit sig,
bland annat, att under hyrestiden hålla fastigheterna i snyggt och godt skick
samt ansvara för fastigheterna åliggande onera och besvär, renhållning och
sotning äfvensom att vid hyrestidens utgång återlemna fastigheterna och derå
uppförda byggnader i minst lika godt skick, som de mottagits. Den omständighet,
att anbudsgifvarne frikalla! sig från erläggande under hyrestiden af
de krono- och kommunalutskylder äfvensom afgifter till presterskap och
skolväsen, som kunde varda för fastigheterna debiterade, skulle icke komma
att vålla någon utgift för postverket, då statens egendomar vore fria från
dylika utskylder och afgifter. Genom dessa anbud finge anses ådagalagdt,
att, om köpeaftalen godkändes, postverket kunde i ränta å köpeskillingen för
de båda fastigheterna beräkna 5 procent under de närmaste fem åren efter
fastigheternas tillträde; och så vidt generalpoststyrelsen kunde se, förefunnes
ingen anledning till antagande, att efter de fem årens förlopp, då postkontoret
afsåges att redan vara inflyttadt i det nya posthuset, icke lika fördelaktiga
hyresaftal skulle kunna af postverket träflas, intill dess den tid framdeles inträdde,
då fastigheterna behöfde rifvas för att lemna plats till utvidgning af
posthuset.

För inköp af hela qvarteret skulle således enligt ofvan gjorda beräkningar
erfordras 1,499,000 kronor. Till liqviderande åt denna summa egde
postverket för närvarande en, jemlikt nådigt bref den 19 juni 1896, under
statskontorets vård och förvaltning stäld fond af 638,288 kronor 8 öre, hvilket
belopp genom tillagda räntor beräknades komma att den 1 oktober 1897 uppgå
till 662,865 kronor. Men dessutom finge, enligt Riksdagens beslut och nådiga
brefvet den 29 maj 1896, till nämnda fond läggas ej mindre den behållning,
som för år 1896 kunde å postverkets rörelse uppstå utöfver det redan för
statsregleringen beräknade öfverskottet för samma år, än äfven hälften af blifvande
öfverskottsmedel för år 1897, dock att till fonden icke finge afsättas
större del af öfverskottet för sistnämnda år än det belopp, hvarmed detsamma
öfverstege 220,000 kronor. Huru stort det belopp blefve, som med
tillämpning af dessa bestämmelser kunde komma att af behållningen för år
1896 tillfalla fonden, vore för närvarande omöjligt att tillförlitligt beräkna,
men generalpoststyrelsen hyste den på sannolikheter grundade förhoppning,
att fonden, ökad med denna del af behållningen för sistnämnda år, skulle
komma att den 1 oktober 1897 uppgå till en million kronor. Derutöfver
skulle i sådant fall för tomtförvärfvet erfordras 499,000 kronor, hvilket belopp
styrelsen ansåge kunna af postverkets kassaförlag förskjutas för att sedermera
ersättas dels på våren 1898 med det öfverskott, som då finge för ändamålet

Sjunde hufvndtiteln.

disponeras af öfverskottsmedlen för år 1897, dels ock på våren 1899 med
högst 200,000 kronor af öfverskottsmedlen för år 1898. I förslaget till
postverkets stater för år 1898 har generalpoststyrelsen nemligen hemstält, att
af öfverskottsmedlen för samma år högst 200,000 kronor måtte få användas
till betäckande af det förskott, som från postverkets kassaförlag kunde hafva
lemnats till anskaffande af tomt till nytt posthus i Stockholm, i den mån det
lemnade förskottet icke vid upprättande af postverkets bokslut för år 1898
blifvit ersatt.

Generalpoststyrelsen har vidare anfört, hurusom, på det att postverket
vid uppgörande af planer för byggande af det nya posthuset skulle kunna
begagna sig af den erfarenhet, som beträffande posthusens lämpliga anordnande
vunnits inom länder, der byggnadsverksamheten för postverken under senare
tider varit lifligare än här i landet och der till följd häraf den ena förbättringen
efter den andra i posthusens planläggning kunnat komma till utförande
och blifva pröfvad, intendenten i öfverintendentsembetet F. G. A. Dahl enligt
nådigt medgifvande fått sistlidne sommar företaga en resa i Tyskland och Belgien
för att studera indelning och inredning af de nyare posthus, från hvilka
i dessa hänseenden något kunnat vara att inhemta vid uppgörande af planer
och program för det nya posthuset i Stockholm. För att underlätta dessa
studier och göra dem mera fruktbringande hade styrelsen så ordnat, att en i
de svenska postanstalternas arbetssätt och den praktiska posttjensten i allmänhet
förfaren posttjensteman, hvilken å det resestipendium, hvaröfver styrelsen
egde förfoga, utsändts att i Tyskland studera vissa postala frågor, under resan
tillhandagått intendenten Dahl med erforderliga upplysningar.

Med begagnande af det rika material, som intendenten Dahl från dessa
resor medfört, hade han, på uppdrag af styrelsen, utarbetat planeskissritningar
för det nya posthuset jemte kostnadsberäkningar för husets uppförande. Sedan
dessa eskissritningar hos styrelsen förevisats och, i hvad de anginge lokaler
för postsparbanken, jemväl varit förelagda postsparbanksstyrelsen till granskning,
samt efter det ritningarne enligt lemnade anvisningar i vissa delar omarbetats,
vore de, enligt generalpoststyrelsens förmenande, numera sådana, att
de kunde och borde läggas till grund för utarbetande af hufvudritningar till
det nya posthusets uppförande å den föreslagna tomten. Med uppgörande af
hufvudritningar hade styrelsen ansett böra anstå, till dess beslut fattats om
inköp af den för huset erforderliga tomtplats; och då nu frågan gälde att i
hufvudstaden uppföra ett tidsenligt posthus å plats, der jemväl husets yttre
borde kunna göra sig gällande, hade det synts styrelsen kunna med skäl
ifrågasättas, huruvida icke pristäflan borde anordnas för erhållande af hufvudritningar
till ett posthus, som äfven till det yttre kunde i gedigenhet och
prydlighet för en längre framtid försvara sin plats såsom offentlig byggnad i

Sjunde hufvudtiteln.

hufvudstaden, utan att dock härvid skulle ifrågakomma att sira byggnaden
med prydnader, som fördyrade det framtida underhållet. I kostnadsberäkningen,
som slutade på ett belopp af 1,240,000 kronor, hade för den skull afsetts,
att gatufasaderna skulle beklädas med delvis huggen sten och delvis
fasadtegel, hvaremot gårdsfasaderna skulle utföras i fogstruket tegel eller
rappas. Generalpoststyrelsen hemställer, att Eders Kongl. Maj:t måtte besluta,
att styrelsen skulle inkomma med förslag till anordnande af pristäflan rörande
hufvudritningar till det nya posthuset.

Byggnadsarbetet vore beräknadt att pågå fyra år, hvarunder skulle för
byggnadskostnaden erfordras:

törsta byggnadsåret .......................................................... kronor 250.000: —

andra „ „ 350^000: —

tredje „ „ 340,000: —

och fjerde „ „ 300,000: —

Enligt ofvan berörda eskissritningar, hvilka jemte tillhörande beskrifning
och kostnadsberäkningar bifogats den underdåniga skrifvelsen, skulle byggnaden,
i hvilken jemväl postsparbanken skulle inrymmas, uppföras i fyra våningar,
deraf bottenvåningen uteslutande förbehölles centralpostkontorets afdelningar.
Våningen 1 trappa upp skulle inrymma postdirektörens expedition och kassa
samt en del af tidningsexpeditionen äfvensom generalpoststyrelsens kameralbyrå
med till nämnda byrå hörande hufvudpostkassa, blankettförråd, frimärkesförråd
och frimärkestryckeri, hvarjemte reklamationskontoret ock skulle dit förläggas,
på det att allmänheten måtte få beqvämt tillträde till nämnda kontor. Våningen
2 trappor upp skulle upptagas af generalpostdirektörens embetsrum,
. styrelsens sessionsrum, styrelsens öfriga byråer och arkiv samt ungefär hälften
af de lokaler, postsparbanken ansåges erfordra, och våningen 3 trappor upp
skulle lemna det för postsparbanken ytterligare erforderliga utrymme, en vind
till arkivet, äfvensom tjenstelokaler för postinspektionerna i mellersta och östra
postdistrikten, hvarförutom inom våningen åtskilliga lägenheter skulle finnas
lediga till framtida disposition.

För att lätta jemförelsen mellan nuvarande och blifvande utrymme för
postkontorets, generalpoststyrelsens och postsparbankens lokaler har generalpoststyrelsen
låtit på fotografisk väg öfverföra planritningarne öfver de nuvarande
tjenstelokalerna till samma skala som den, hvari de nya planeskissritningarne
äro utförda, och har styrelsen öfverlemnat en omgång sådana förminskade
planritningar.

Gjorda beräkningar öfver de nuvarande och de blifvande lokalernas
storlek visade, anför generalpoststyrelsen vidare, att centralpostkontorets lokaler
skulle komma att ökas från nuvarande golfytor:

Sjunde hufvudtiteln.

qvadratmeter. qvadratrot

för afgående brefpostafdelningen ............................................ 271,5 3,080

„ ankommande „ ............................................ 250,5 2,842

,, bref bärareexpeditionen ..................................................... 157, i 1,782

„ tidningsexpeditionen............................................................ 690,3 7,831

„ paketexpeditionen ............................................................... 325,3 3,690

„ postdirektörens expedition och kassa ............................... 72,7 825

till följande golfytor:
för afgående afdelningen:

dels expeditionslokaler, dels halfva hallen för allmänheten
............................................................................ 753,36 8,546

för ankommande afdelningen:

dels expeditionslokaler, dels halfva hallen för allmänheten
........................................................................... 535,61 6,076

för brefbärareexpeditionen......................................................... 392,1 4,448

„ tidningsexpeditionen ...............................................u......... 1,151,4 5 13,062

„ paketexpeditionen ...............................................;.......... 330,9 3 3,754

„ postdirektörens expedition och kassa .............................. 219,8 5 2,494

hvartill komme:

i bottenvåningen: en expedition för tullpaket, hvilken nu
är inom jernvägens centralstationshus tilldelad en lokal
med golfyta om 128,4 qvadratmeter (1,456,54 qvadratfot),
men i det nya posthuset skulle erhålla — utom

andel i packrum — en golfyta af............................... 127,2 9 1,444

samt i källarvåningen: >

för paketexpeditionen:

en reservpackkammare ...................................................... 323,3 5 3,668

ett påsrum............................................................................. 40,9 0 464

ett toalettrum..................................................................... 8,8 2 100

för brefbärareexpeditionen:

ett reservexpeditionsruin ..................................................... 254,9 3 2,892

ett toalettrum.................................................................... 50,2 4 570

för afgående och ankommande afdelningarne gemensamt:

ett påsrum............................................................................. 125,61 1,425

samt för postkontoret i dess helhet:

arkivlokaler .......................................................................... 531,2 6,026

Generalpoststyrelsens lokaler, deri inberäknade generalpostdirektörens
embetsrum, hufvudpostkassan, blankettförrådet och reklamationskontoret — men
oberäknade frimärkesförrådet, frimärkestryckeriet och persedelförrådet, hvilka

Sjunde hufvudtiteln.

nu inrymmas i posthuset vid Lilla Nygatan — skulle ökas från nuvarande
golfyta af 1,510,3 qvadratmeter (17,133 qvadratfot) till 2,102,16 qvadratmeter
(23,847 qvadratfot). Tillika skulle generalpoststyrelsen erhålla en arkivsal
och arkivvind med sammanlagd golfyta af 238 qvadratmeter (2,700 qvadratfot).

Frimärkesförrådets och frimärkestryckeriets lokaler skulle komma att
ökas från nuvarande 322,8 2 qvadratmeter (3,662 qvadratfot) till 437,8 5
qvadratmeter (4,967 qvadratfot).

Postsparbanken skulle i stället för nuvarande golfyta om 651,8 8 qvadratmeter
(7,395 qvadratfot) erhålla lokaler med sammanlagd golfyta af 1,305
qvadratmeter (14,804 qvadratfot).

Postinspektionerna i mellersta och östra postdistrikten, hvilka för närvarande
till tjenstelokaler disponerade en golfyta af resp. 152,94 qvadratmeter
eller 1,735 qvadratfot och 158,50 qvadratmeter eller 1,798 qvadratfot, skulle
3 trappor upp i det nya posthuset erhålla tjensterum med en sammanlagd
golfyta af resp. 278 qvadratmeter eller 3,157 qvadratfot och 383,55 qvadratmeter
eller 4,351 qvadratfot samt derjemte få i källaren till flygelbyggnaden
å gården åt sig upplåtna materielrum med en golfyta af tillhopa 272,07
qvadratmeter eller 3,767 qvadratfot,

Dessutom skulle finnas för framtida behof disponibla lägenheter dels 1
trappa upp 70,3 5 qvadratmeter eller 798 qvadratfot, dels 3 trappor upp 507,2 3
qvadratmeter eller 5,754 qvadratfot.

När framdeles postkontorets lokaler behöfde utvidgas, skulle det kunna
ske beträffande ankommande afdelningen och bref bärareexpeditionen genom att
för dessa afdelningars räkning i bottenvåningen öfverbygga den sydvestra gården,
hvilken innefattade en areal af 205,6 5 qvadratmeter eller 2,333 qvadratfot,
och i fråga om afgående afdelningen genom att likaledes i bottenvåningen
öfverbygga återstoden af den nordvestra gården eller en areal af 98,8 2 qvadratmeter
(1,121 qvadratfot).

För utvidgning åter af paketexpeditionens och tidningsexpeditionens lokaler,
när i en framtid så erfordrades, skulle blifva nödigt att taga tomterna n:ris 2 och
8 i anspråk, dervid afsedt vore, att den nu å eskissritningarne angifna öppna
inkörsvägen från Bryggaregatan skulle tillika med återstoden af tomten n:o 1
bebyggas till fortsättning af paketexpeditionen och ny inkörsport anordnas
ungefär i gränslinien mellan tomterna n:ris 1 och 2.

I golfytornas nu angifna storlek vore icke inräknade trappor, murar,
förstugor eller öppna korridorer.

Beträffande planerna borde slutligen anföras, att tidningsexpeditionens
lokaler ansetts kunna, efter mönster af tidningsexpeditionen i Berlin, fördelas
i två våningar med hisskommunikationer för att undvika att, såsom eljest
erfordrats, genast taga till användning en del af tomten n:o 8, hvilkens

Sjunde hufvudtiteln.

beräknade afkastning derigenom skulle hafva väsentligt förminskats, samt
att postsparbankens lokaler å planerna utlagts i öfverensstämmelse med från
postsparbanken under hand uttalade önskningar.

Af hvad nu anförts ansåge generalpoststyrelsen framgå, att genom det
nya posthuset skulle erhållas tidsenliga och rymliga postlokaler, hvilka vid
framtida behof kunde ytterligare utvidgas; och om än en eller annan af dessa
lokaler skulle med nuvarande rörelse befinnas rymligare, än som för närvarande
erfordrades, blefve dock efter all sannolikhet det förhållandet mycket snart
öfvergående, i hvilket afseende generalpoststyrelsen tilläte sig åberopa den
erfarenhet, som härutinnan vunnits i andra länder, der det till och med understundom
inträffat, att, ehuru vid uppgörande af planer till posthus tilltagits
rymliga lokaler, rörelsen redan under byggnadsåren så stigit, att, då inflyttningen’
skolat ske, icke ens alla afdelningar, som beräknade varit, kunnat i
det nya huset inrymmas, utan särskilda byggnader måst för vissa poströrelsens
grenar uppföras eller anordnas.

Från och med tiden för inflyttningen i det nya posthuset, hvilken styrelsen
tänkt sig skola kunna ega rum hösten år 1901, skulle följande hyresbelopp
besparas postverket, nemligen:

hyra för den nuvarande centralpaketexpeditionslokalen ...... kronor 7,500: —

,, för vagnbod åt postkontoret och persedelförvaringsrum

åt postinspektionen i mellersta distriktet omkring...... „ 1,000: —

(nu utginge för ändamålet 1,100 kronor)

,, för postinspektionens i mellersta postdistriktet lägenhet ,, 500: —

,, för postinspektionens i östra postdistriktet lägenhet... „ 1,200: —

eller tillhopa kronor 10,200: —

Då postsparbanken, enligt hvad senare årens erfarenhet visat och af ett
generalpoststyrelsens förevarande skrifvelse bifogadt utdrag af postsparbanksstyrelsens
protokoll ytterligare framginge, vore för trångbodd inom posthuset
vid Lilla Nygatan och der icke kunde beredas erforderligt ökadt utrymme,
samt för den skull banken, derest icke plats för densamma erhölles i nya posthuset,
kunde antagas blifva nödsakad att annorstädes förhyra lämplig lokal,
hvilken antagits icke kunna erhållas till lägre hyra än 10,000 kronor, skulle,
derest postsparbanken, såsom beräknadt varit, inrymdes i det nya posthuset, i
kalkylen öfver statsverket besparade hyresbelopp kunna intagas, att en besparing
i hyresbelopp af 10,000 kronor årligen bereddes statsverket genom
postsparbankens inrymmande i det nya posthuset, hvadan sålunda de statsverket
besparade årliga hyresbeloppen skulle uppgå till 20,200 kronor.

För tiden 1 oktober 1901 — 30 september 1903 minskades dock denna

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 0

Sjunde hufvndtiteln.

besparing- med 300 kronor för hvartdera året, enär postverket, som hyrt lokal
för paketexpeditionen från den 1 oktober 1893, genom kontrakt förbundit sig
att, vid frånträde af berörda, från akademien för de fria konsterna förhyrda
lokal, såsom ersättning för inredningsarbeten erlägga 300 kronor för hvarje
år, som hyrestiden understege 10 år, för så vidt uppsägning skedde från
generalpoststyrelsens sida.

Så snart centralpostkontoret och generalpoststyrelsen inflyttat i det nya
posthuset, skulle det nuvarande posthuset vid Rödbodtorget kunna af postverket
undvaras, i anledning hvaraf generalpoststyrelsen låtit sakkunniga personer
värdera nämnda centralposthus, som dervid, enligt bifogadt värderingsinstrument,
befunnits hafva ett försäljningsvärde af omkring 650.000 kronor,
hvilka ock vid beräkning af de verkliga kostnaderna för det nya huset syntes
böra föras postverket till godo, vare sig huset befunnes lämpligast böra försäljas
eller användas till annat statens behof.

Då Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 maj 1896 anmälde, att
Eders Kongl. Maj:ts den 24 nästförutgångne april aflåtna nådiga proposition
om förvärfvande af tomten n:o 1 i qvartett Sjöhästen för uppförande derå af
ett annex till centralposthuset icke blifvit af Riksdagen bifallen, anförde Riksdagen,
bland annat, att det icke synts Riksdagen omöjligt, att frågan om anskaffande
af rymligare lokaler för Stockholms centralpostkontor kunde lösas på
ett bättre sätt än det i propositionen angifna. Lämpligast syntes, att för
statsverkets räkning förvärfvades en tomt inom hufvudstaden, som, med hänsyn
till läge och tillfälle till framtida utvidgning af postverkets lokaler, kunde erbjuda
de fördelar, som måste betingas för medgifvandet till så störa kostnader
för ändamålet, som ifrågasatts; och Riksdagen förestälde sig, att Eders Kongl.
Maj:t skulle, efter närmare utredning och förnyade underhandlingar, kunna
genom uppgörande af förberedande aftal om inköp af lämplig tomt sätta sig
i tillfälle att till Riksdagens afgörande framlägga förslag, som skulle innebära
en tillfredsställande och framsynt lösning af frågan om beredande af ett tidsenligt
posthus i hufvudstaden.

Sedan detta Riksdagens uttalande genom nådigt bref den 22 maj 1896
delgifvits generalpoststyrelsen och styrelsen i sammanhang dermed erhållit befallning
att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med utredning och förslag i fråga
om lämpligaste sättet att anskaffa tomt till nytt posthus i Stockholm, har nu,
såsom af det förut anförda framgår, generalpoststyrelsen fullgjort detta uppdrag
sålunda, att styrelsen hemstält, att till plats för nytt posthus i Stockholm
samt till den utvidgning af byggnaden, som i framtiden med visshet
kan antagas blifva erforderlig, måtte förvärfvas samtliga egendomar i det
qvarter, som begränsas af Vasagatan, Mäster Samuelsgatan, Bryggaregatan och
Klara norra kyrkogata.

Sjunde hufvudtiteln.

Lika med generalpoststyrelsen finner jag det sålunda framstälda förslaget
innebära den under för banden varande förhållanden möjligast lyckliga lösning
af den magtpåliggande frågan om anskaffande af tomt till nytt posthus i
Stockholm. Hänförande mig till den af generalpoststyrelsen för förslaget anförda
motivering, hvilken jag till alla delar biträder, hemställer jag, som icke
finner anledning till erinran vid de af generalpoststyrelsen under förbehåll af
Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens godkännande uppgjorda köpeaftalen angående
tomterna n:ris 1, 2, 3, 8 och 10 i nämnda qvarter, att Eders Kongl.
Maj:t måtte finna sagda köpeaftal vara af beskaffenhet att böra underställas
Riksdagens pröfning.

För tomten n:o 9 i omförmälda qvarter bär deremot begärts ett så högt
pris, att något köpeaftal angående densamma icke kunnat komma till stånd.
Denna tomt måste derföre, derest posthuset skall kunna uppföras å den af
generalpoststyrelsen föreslagna platsen, för postverkets räkning exproprieras;
och lärer i sådant fall Eders Kongl. Maj:t vilja framdeles förordna, att postverket
eger till sig lösa denna tomt i den ordning, nådiga förordningen angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april 1866
stadgar.

Generalpoststyrelsens hemställan, att till bestridande af kostnaderna för
tomternas förvärfvande måtte, utöfver dertill anvisade medel, af postverkets
öfverskottsmedel för år 1898 få användas ett belopp af högst 200,000
kronor, synes mig böra vinna godkännande.

Såsom jag förut nämnt, har generalpoststyrelsen i det underdåniga statstörslaget
under anslagstiteln oförutsedda utgifter med 250,000 kronor inräknat
första årets byggnadskostnad för nytt posthus i Stockholm. Med afseende på
angelägenheten, att det nya posthuset måtte så fort som möjligt varda uppfördt,
anser jag mig böra biträda detta generalpoststyrelsens förslag. Då ifrågavarande
förslagsanslag, som för innevarande år är upptaget till 120,000 kronor,
af förut anförd anledning, eller minskadt kostnadsbehof för till- och ombyggnad
af posthuset i Göteborg, kan minskas med 30,000 kronor till 90,000 kronor,
komme, med tillägg af nyssnämnda 250,000 kronor, anslagets slutsumma för
år 1898 att uppgå till 340,000 kronor.

I händelse byggnadsföretaget kommer till stånd, anhåller jag att få
framdeles underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning generalpoststyrelsens förslag
angående anordnande af pristäflan rörande hufvudritningar till det nya posthuset.

I förslagsanslaget till afkortning ar och restitutioner in. m., hvilket i
nu gällande stat är upptaget till 60,525 kronor, föreslår generalpoststyrelsen,
jemväl för vinnande af en jemn slutsumma å utgiftsstaterna i deras helhet, en

Sjunde hnfvndtiteln.

förhöjning af 3,800 kronor. För vinnande af en jemn slutsumma å utgiftsstaterna,
sådana de af mig tillstyrkas, torde emellertid ifrågavarande anslagssumma
böra utföras med 64,425 kronor, då ökningen blifver 3,900 kronor.

Sammanställas de nu tillstyrkta ändringarne i postverkets stater, visar
det sig,

att under aflöning sstaten ökning komme att ega rum med följande
belopp, nemligen:

i aflöningsanslaget till biträdande
tjensteman vid postanstalterna
för beredande af aflöning till
75 nyapostexpeditörsbefattningar,
36 af l:a och 39 af 2:a

lönegraden, med .....................kronor 127,200: —

i anslaget till vaktbetjente för
beredande af lön till 150 nya
vaktbetjente äfvensom åt en
vaktbetjent, som komme att
ersätta en indragen vaktmästare,
med ........................... „ 75,500: —

i anslaget till ålderstillägg med „ 8,200: —

kronor 210,900: —

hvaremot minskning komme
att ega rum

genom uteslutande ur staten af
en vaktmästarebefattning

med......... kronor 700: —

i anslaget till
aflönande
af extra biträden
vid
distriktsförvaltningame
och
postanstalterna
med „ 62,000: —

Transport kronor 62,700: —

210,900: —

Sjunde hufvudtiteln.

Ökning. Minskning.

Transport kronor 62,700: — 210,900: —

i anslaget till
arfvoden åt
extra vaktbetjente med.

........ „ 15,000: — 77,700: —

så att alltså ökning komme att ega rum i denna

stat med kronor............................................................. 133,200: —

att å pensionsstaten komme
att besparas.......................... kronor 9,950: —

hvaremot skulle tillkomma af
Eders Kongl. Maj:t beviljade

nya pensioner med .................. „ 5,850: —

så att alltså minskning i denna

stat komme att ega rum med kronor 4,100: —

att under omJcostnadsstaten
ökning komme att ega rum
i anslaget till uppbörds- och fri märkesprovision

med .............

i dito till förhyrande af de för
postverket erforderliga lägenheter
samt till bestridande åt
utgifterna för posthusens underhåll
m. m. med.......................

i dito till rese- och traktamentsersättningar
för resor i embetsoch
tjensteärenden i allmänhet
med....................................

i dito till postföringskostnad vid
befordran sjöledes mellan Sverige

och Tyskland med .................

i dito till tillverkning af frimärken,
frankokuvert, bref kort

och kortbref med...........

i dito till diverse utgifter med.. ____ __

kronor 100,000: — _

Transport kronor 100,000: — 133,200: — 4,100: —

5,000: —

10,000: —

5,000: —
70,000: —

5,000: —
5,000: —

Sjunde hufvudtiteln.

Ökning. Minskning.

Transport kronor 100,000: — 133,200: — 4,100: —
hvaremot minskning komme att
ega rum

i anslaget till expensutgifter

med......... kronor 15,000: —

idito tillpostföringskost nadvidbe-

fordran å

landsväg

m.m.med „ 20,000: —

i dito för
godtgörelse
till främmandepost -

verk med „ 40,000: — „ 75,000: —

så att alltså ökning i denna stat komme att

ega rum med kronor .................................................. 25,000: —

samt att ökning komme att ega rum

i anslaget till oförutsedda utgifter med kronor......... 220,000: —

och i anslaget till afkortningar och restitutioner m. m.

med kronor ................................................................. 3,900: —

tillhopa kronor 382,100: — 4,100: —

En ökning på det hela komme alltså att uppstå med kronor 378,000;

och skulle staternas slutsummor blifva följande:

aflöningsstaten....................................................... kronor 3,330,300: —

öfvergångsstaten..................................................... „ 2,400: —

pensionsstaten........................................... „ 75,375: —

omkostnadsstaten .................................................... „ 4,875,500: —

oförutsedda utgifter................................................ „ 340,000: —

afkortningar och restitutioner m. m.........r........... „ 64,425: —

tillsammans kronor 8,688,000

Då postverkets inkomster för år 1898 beräknats till 9,025,000 kronor,
kulle alltså inkomsterna komma att öfverstiga utgifterna med 337,000 kronor.

Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå,

Sjunde hufvudtiteln.

att Riksdagen måtte, med godkännande af de utaf mig nu tillstyrkta
ändringarne i postverkets stater, för år 1898 bestämma postverkets anslag,
förslagsvis beräknadt, till 8,688,000 kronor, att utgå direkt af postmedlen,
samt derjemte medgifva,

att tomterna n:ris 1, 3 och 10 i qvarteret Riddaren inom Klara församling
i Stockholm må enligt de uppgjorda köpeaftalen af postverket förvärfvas;

att å dessa tomter tillsammans med tomten n:o 9 i samma qvarter,
sedan sistnämnda tomt för postverkets räkning exproprierats, må för en kostnad,
ej öfverstigande 1,240,000 kronor, uppföras ett nytt posthus enligt ritningar,
som varda med ledning af de utaf generalpoststyrelsen öfverlemnade planeskissritningarne
med tillhörande beskrifning och kostnadsberäkningar uppgjorda och
af Eders Kongl. Maj:t godkända;

att jemväl tomterna n:ris 2 och 8 i ofvannämnda qvarter må enligt de
upprättade köpeaftalen af postverket inköpas för att derefter för dess räkninguthyras,
intill dess de behöfva användas till utvidgning af posthuset; samt

att, i den mån de till fonden för anskaffande af tomt till nytt posthus
i Stockholm redan anvisade medel icke lemna tillgång till bestridande af kostnaderna
för ofvanberörda tomters förvärfvande, dertill må af postverkets
öfverskottsmedel för år 1898 användas ett belopp af högst 200,000 kronor.

Statsrådet von Krusenstjerna yttrade:

I likhet med föredragande departementschefen finner jag eu ökning af
antalet ordinarie vaktbetjentbefattningar vid postverket vara synnerligen befogad,
och jag biträder derföre hans härom gjorda hemställan. Men enligt min uppfattning
bör derföre icke undanskjutas den lika angelägna frågan om förbättring
af de äldre ordinarie vaktbetjentes aflöningsförmåner; och med vidhållande af de
åsigter i ämnet, jag förut haft tillfälle att uttala inom generalpoststyrelsen och
Riksdagen, har jag således ansett förnyad framställning böra göras till Riksdagen
om beredande åt vaktbetjente af ett andra ålderstillägg å 100 kronor,
att erhållas 5 år efter det det första ålderstillägget bekommits.

Departementschefen, statsrådet Wersäll anförde vidare beträffande anslags titeln -

Telegrafverket.

Sedan sistlidet års Riksdag antagit utgiftsstater för telegrafverket, £31
slutande å 1,335,470 kronor, att gälla under innevarande år, med rätt för TelegrafEders
Kongl. Maj:t att i nämnda stater göra de jemkningar, som kunde finnas verketaf
behofvet påkallade, har Eders Kongl. Maj:t den 23 oktober 1896 faststält
telegrafverkets stater för år 1897 och dervid beträffande stationspersonalen

Sjunde hufvndtiteln,

beslutit följande ändringar, livilka nu böra för Kiksdagen anmälas, nemligen
att kommissarietjensterna i Haparanda och Yarberg nedflyttats, den förra från
första till andra och den senare från andra till tredje klassen, under det att
kommissarietjensterna i Linköping och Vexiö uppflyttats, den förra från andra
till första och den senare från tredje till andra klassen. Dessa omflyttningar
af kommissarietjensternas klasser äro emellertid utan inflytande på aflöningsstatens
slutsumma.

De sålunda nu gällande staterna upptaga följande slutsummor:

aflöningsstaten..................................	................... kronor 955,500: —
öfvergångsaflöningsstaten..................	................... „ 4,600: —
pensions- och understödsstaten ........	................. „ 112,570: —
omkostnadsstaten .........................	................... „ 262,800: —
	summa kronor 1,885,470: —

I underdånig skrifvelse den 18 sistlidne november har telegrafstyrelsen
afgifvit förslag till stater för telegrafverket under år 1898.

Beträffande

Aflåning sstat en

har telegrafstyrelsen dervid till en början afgifvit infordradt utlåtande öfver
en af styrelsens vaktbetjente gjord underdånig ansökning om förbättring i deras
aflöningsförmåner; och har styrelsen med anledning af sagda ansökning hemstält
om en förhöjning med 100 kronor i tjenstgöringspenningame för en hvar
af styrelsens 4 vaktbetjente, hvarigenom aflöningsstaten för styrelsen sålunda
skulle ökas med 400 kronor. Af samma skäl, som jag anfört i fråga om den
af vaktmästarne hos generalpoststyrelsen gjorda enahanda ansökning, lärer ej
heller den förevarande nu böra företagas till nådig pröfning, vid hvilket förhållande
styrelsens förslag om nyssnämnda förhöjning i dess aflöningsstat för
närvarande torde få förfalla.

Det under rubriken särskilda anslag förslagsvis upptagna beloppet för
ålderstillägg åt dertill berättigade af styrelsens personal, 6,600 kronor, har
styrelsen, på grund af nu kända förhållanden rörande tjenstemännens rätt till
ålderstillägg, ansett böra höjas till 7,600 kronor.

De bland personalen vid stationerna upptagna assistenterna ega under
de i nådiga brefvet den 1 september 1882 stadgade vilkor åtnjuta tre ålderstillägg,
hvartdera å 200 kronor, utgående det första efter 5, det andra efter
10 och det tredje efter 15 års väl vitsordad tjenstgöring. Telegrafstyrelsen
erinrar nu, att styrelsen i sitt den 28 november 1893 afgifna underdåniga
förslag till utgiftsstater för år 1895 beträffande ålderstillägg åt assistenterna

Sjunde hufvudtiteln.

hemstält, att dessa ålderstillägg måtte, likasom för kommissarierna af den lägsta
lönegraden, utgå med 300 kronor efter 5 år och med ytterligare 300 kronor
efter 10 år eller alltså tillhopa med samma belopp, 600 kronor, efter en med
5 år förkortad tjenstetid inom graden, men att statsförslaget i sin helhet
icke vann Riksdagens bifall. Då ifrågavarande framställning likväl icke stode
i något direkt samband med det förenämnda förslaget till definitiv stat för
telegraf- och telefonväsendet, har telegrafstyrelsen nu ansett sig böra förnya
detsamma, dervid styrelsen framhållit, hurusom denna förändring i tiden för
ålderstilläggets utgående syntes styrelsen rättvis och billig, då ålderstillägg
till embets- och tjensteman inom öfriga så väl centrala som lokala förvaltningar
plägade utgå efter resp. 5 och 10 års tjenstgöring och dertill komme, att
postexpeditör med samma normala aflöning som telegrafassistent, eller 1,600
kronor, erhölle sina båda ålderstillägg, hvardera med 400 kronor, efter förenämnda
tjenstgöringstider.

I sammanhang härmed erinrar telegrafstyrelsen derom, att en af ett
större antal telegrafassistenter i januari år 1894 hos Eders Kongl. Maj:t
gjord underdånig framställning om förbättring i deras aflöningsförmåner af telegrafstyrelsen
afstyrktes under framhållande, bland annat, deraf att styrelsen i det
då kort förut afgifna förslaget till utgiftsstater för år 1895 genom den föreslagna
förändrade formen för ålderstilläggens utgående sökt bereda en dylik förbättring.

Den ökade årliga kostnad, som härigenom skulle uppstå, kan, enligt
hvad telegrafstyrelsen anmäler, baräknas till omkring 4,000 kronor, i följd
hvaraf telegrafstyrelsen hemställer, att det under rubriken särskilda anslag
förslagsvis upptagna beloppet för ålderstillägg åt dertill berättigade af stationspersonalen,
75,000 kronor, måtte höjas till i rundt tal 80,000 kronor.

Den af telegrafstyrelsen föreslagna förändringen i det sätt, hvarpå ålderstillägg
utgå till assistenterna i telegrafverket, tvekar jag så mycket mindre
att understödja, som denna förändring, enligt hvilken assistenterna fem år
tidigare än för närvarande skulle komma i åtnjutande af hela det dem tillerkända
belopp i ålderstillägg, redan en gång tillförene, nemligen år 1894,
vunnit Eders Kongl. Maj:ts godkännande, ehuru förändringen, såsom utgörande
eu del af det för nämnda års Riksdag framlagda förslag till definitiv stat för
telegraf- och telefonväsendet, kom att förfalla, då detta statsförslag i sin helhet
icke vann Riksdagens godkännande. Den häraf föranledda höjningen i
anslaget till ålderstillägg åt stationspersonalen föranleder sålunda, lika litet
som den af telegrafstyrelsen jemväl föreslagna förhöjningen i anslaget till
ålderstillägg åt styrelsens personal, till någon erinran från min sida.

Under förutsättning af bifall till hvad jag i fråga om aflöningsstaten
föreslagit, skulle denna stat ökas genom förhöjning af anslagen till åldersBih.
till Tiiksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 7

50 Sjunde hufvudtiteln.

tillägg åt dertill berättigade dels af styrelsens personal och dels af stationspersonalen
med 1,000 kronor å det förra och 5,000 kronor å det senare
anslaget, hvadan aflöningsstaten på det hela skulle komma att ökas med G,000
kronor.

I fråga om

öfver gångs aflöning sstaten

anmäler telegrafstyrelsen, att, då en å denna stat upptagen före detta förste
telegrafist under innevarande år uppnår pensionsåldern, denna stats slutsumma
kan minskas med 200 kronor eller från 4,600 kronor till 4,400 kronor.

I anslagen under

Pensions- och Understöds- samt Omkostnadsstaterna

har telegrafstyrelsen icke föreslagit någon förändring.

Med de af mig ifrågasatta ändringar skulle telegrafverkets stater för år
1898 komma att utvisa följande slutsummor:

aflöningsstaten...........................

öfvergångsaflöningsstaten........

pensions- och understödsstaten
omkostnadsstaten ...................

.................. kronor 961,500: —

.................... „ 4,400: -

.................... „ 112,570: —

.................... „ 262,800: —

tillsammans kronor 1,341,270: —

hvilket belopp med 5,800 kronor öfverstiger slutsumman å de af Eders Kongl.
Maj:t faststälda utgiftsstaterna för år 1897.

Med åberopande af hvad jag nu anfört, hemställer jag, att Eders Kongl.
Maj:t måtte föreslå,

att Riksdagen, med godkännande ej mindre af de nu tillstyrkta ändringarne
i telegrafverkets stater än äfven af de förändrade bestämmelser i
afseende å ålderstillägg för telegrafassistenterna, hvilka i sammanhang dermed
blifvit föreslagna, må, under Eders Kongl. Maj:t förbehållan rätt att i verkets
utgiftsstater göra de jemkningar, som kunna finnas af behofvet påkallade, såsom
reservationsanslag, att utgå direkt af telegrafmedlen, till telegrafverket
för år 1898 anvisa enahanda belopp, 1,410,000 kronor, hvartill inkomsterna
af telegrafmedel blifvit beräknade, samt tillika medgifva, att det öfverskott,
som kan å dessa inkomster uppstå, må af Eders Kongl. Maj:t användas för
telegrafverkets och telefonväsendets tidsenliga utveckling och förbättring.

Sjunde hufvudtiteln. 51

Genom nådiga brefvet den 5 juni 1892 har Eders Kong]. Maj:t anbefalt
telegrafstyrelsen att årligen, intill dess definitiv stat för telegrafverkets
telefonväsen kunde upprättas, vid afgifvande af förslag till utgiftsstater för
telegrafverket meddela ett öfverslag öfver de beräknade inkomsterna af och
utgifterna för telefonväsendet det år, statsförslaget afser.

Till åtlydnad häraf har telegrafstyrelsen meddelat, att dessa inkomster
och utgifter under år 1898 kunna förslagsvis beräknas till följande belopp:
Inkomster: abonnements- och särskilda samtalsafgifter kronor 2,500,000: —
Utgifter: för drift och underhåll samt utvidgning af

telefonnäten ............... kronor 1,750,000: —

till räntor och afbetalning
å upplånta an läggningsmedel

......... „_750,000: — „ 2,500,000: —

Tullverket.

Generaltullstyrelsen, som i underdånig skrifvelse den 10 sistlidne novem- [4-]
ber afgifvit förslag till tullverkets stater för år 1898, har dervid beträffande ulver el -

Aflöning sstaten

till en början anfört, hurusom de genomgripande förändringar i vårt lands
tullagstiftning, som åren 1888 och 1892 genomfördes, måste, såsom lätteligen
kunde förutses, framkalla behof af en ansenligt ökad tullpersonal så väl vid
lokalförvaltningen som vid gränsbevakningen. Också hade generaltullstyrelsen
redan i sin underdåniga skrifvelse den 10 november 1888 angående regleringen
af tullverkets stater för år 1890 hänledt uppmärksamheten derå, att
de då inträdda nya förhållandena inom området för berörda lagstiftning måste
komma att inom en icke aflägsen framtid påfordra en betydlig ökning af
nämnda personal. Erfarenheten under de sedermera förflutna åren hade till
fullo bekräftat riktigheten af denna förutsägelse och hade på samma gång
gifvit styrelsen erforderlig grund för ett, så vidt möjligt vore, tillförlitligt bedömande
af de skedda förändringarnas inverkan å göromålens mängd och gång
äfven under den närmaste framtiden. Detta gälde dock icke obetingadt mera
än med afseende å lokalförvaltningen, ty hvad gränsbevakningen beträffade
berodde saken till väsentlig del derpå, huru den för närvarande sväfvande
frågan rörande handelsförhållandena med Norge komme att ordnas. Till dess
denna fråga vunnit sin definitiva lösning, borde derföre, enligt styrelsens åsigt,

52 Sjunde hufvudtiteln.

de provisoriska anordningar, som för närvarande egde rum med afseende å
gränsbevakningen, fortfara.

De förändringar i aflöningsstaten, generaltullstyrelsen nu ginge att föreslå,
hänförde sig derföre uteslutande till lokalförvaltningen och hade till allra
största delen sin grund i den förändrade tullagstiftningen. Att styrelsen nu
ansåge sig böra med hänsyn till denna framlägga förslag om lokalförvaltningens
förstärkning medelst uppförande af nya tjenster på ordinarie stat, berodde
derpå, att styrelsen dels, såsom förut antydts, funnit den vunna erfarenheten
beträffande verkningarna af berörda förändrade lagstiftning tillräcklig för bedömande
af behofvet i nyssberörda hänseende för den närmaste framtiden, dels
ock ansett betänkligt, att det af förut angifna orsak föranledda behofvet af
förstärkta arbetskrafter inom verket längre än nödigt vore tillgodosåges genom
användande af extra biträden i den omfattning, som nu egde rum. Enligt
generaltullstyrelsens förmenande kunde det svårligen bestridas, att användningen
af extra tjenstemän inom tullverket under de senare åren nödvändiggjorts i en
utsträckning, som ur verkets egen ej mindre än ur personalens synpunkt måste
anses mindre tillfredsställande. För tullverket sjeltt kunde det nemligen icke
bereda erforderlig trygghet, att sjelfständigt göromål af den mest grannlaga
och maktpåliggande art icke sällan måste, i brist på tillräcklig ordinarie tjenstemannapersonal,
anförtros åt extra biträden, och föga billigt syntes det generaltullstyrelsen,
att de tjenstemän, hvilkas tid och krafter tullverket på detta
sätt tillgodogjorde sig, vanligen så fullständigt, att tillfälle för dem saknades
att å annat håll bereda sig afsevärd inkomst, nödgades under en lång följd
af år icke allenast umbära tryggheten af ordinarie anställning, utan jemväl
såge sig hänvisade för sitt uppehälle till en aflöning, som, endast i de större
städerna uppgående till så högt belopp som tre kronor om dagen, äfven om
den kunde synas under de första åren utgöra skälig godtgörelse för arbetet,
dock i längden finge anses mindre nöjaktig.

Att den mångåriga tjenstgöring såsom extra ordinarie, hvilken för närvarande
inom tullverket erfordrades för vinnande af ordinarie anställning i
tjenstemannagrad, gjorde sig ganska kännbart gällande för de obefordrade
tjenstemännen sjelfva, derom hade generaltullstyrelsen under sistlidet år fått en
särskild påminnelse uti en af icke mindre än 226 dylika tjenstemän afgifven
petition, deri begäran framstälts om styrelsens medverkan till inrättande af
nya tjenster å tullverkets stat. Petitionärerna, af hvilka dock 28 tjenstgjorde
såsom så kallade biträdande kammarskrifvare mot årligt arfvode af 1,400 kronor,
framhöllo, bland annat, till ådagaläggande af de numera mindre gynsamma
utsigterna för vinnande af ordinarie anställning såsom tjensteman inom verket,
hurusom under de två sista årtiondena tiden för befordran till ordinarie tjenstemannagrad
alltjemt framflyttats både hvad tjenste- och lefnadsår beträffade.

Sjunde hufvudtiteln. 53

I sådant afseende anfördes i petitionen, att, då på 1870-talet ordinarie tjenstemannagrad
i regeln nåddes efter 10 till 11 års tjenstgöring, medeltalet af de
vid sådan befordran uppnådda tjensteår sedermera stigit så, att det år 1895
uppgick till 15 år 3 månader, samt att under perioden 1874—95 medelåldern
för dem, som befordrats till kammarskrifvare eller med dem i löneförmåner likstälde
öfveruppsyningsmän, ökats från 29,5 till 37,5 lefnadsår.

I anledning häraf anför generaltullstyrelsen, att, huru behjertansvärda
än ifrågavarande af petitionärerna åberopade förhållanden kunde vara, styrelsen
dock skulle hafva tvekat att endast af omsorg om den styrelsen underlydande
personal hemställa om ökning af antalet ordinarie tjenster å tullverkets stat.
Såsom förut framhållits, hade emellertid styrelsen funnit en sådan åtgärd vara
i tullverkets eget välförstådda intresse påkallad; och styrelsen hölle före, att
den redan vunna erfarenheten lemnade tillräcklig ledning för afgörande af
frågan, i hvilken utsträckning den ordinarie personalen för närvarande skäligen
borde ökas. Äfven förutsatt att med tiden importen af vigtigare varuslag,
som inom landet framstäldes, skulle kunna antagas komma att nedgå så betydligt,
att minskningen i trafiken icke komme att till fullo motvägas af den
utveckling, som utrikes handeln i öfrigt vore underkastad — något som emellertid
enligt generaltullstyrelsens förmenande vore föga sannolikt — ansåge dock
styrelsen en sådan framtida möjlighet endast påkalla den hänsyn, som tagits
dertill, då styrelsen, såsom här nedan framginge, å ena sidan funnit sig icke böra
för närvarande ifrågasätta fullt så många nya tjenster, som motsvarade det
nuvarande behofvet, och å andra sidan föreslagit, att samtliga de ifrågasatta
nya tjenstemannabefattningarna uppfördes såsom tjenster af lägsta eller kammar
skrifvaregraden. General tullstyrelsens förslag i nu förevarande afseende
komme derföre, enligt styrelsens åsigt, att medföra den minsta möjliga, af de
förändrade förhållandena, i hvad dessa berörde lokalförvaltningens göromål, påkallade
förhöjning i aflöningsstaten; och styrelsen vågade ingalunda göra sig
förvissad, att icke under den närmaste framtiden fortfarande något större förhöjning
än vanligt i denna stat kunde komma att erfordras för tillgodoseende
af lokalförvaltningens behof af arbetskrafter.

De platser, der extra tulltjensteman under de senare åren måst för trafikens
vederbörliga betjenande och göromålens uppehållande i öfrigt användas i
så stor utsträckning, att det ingifvit mera allvarliga betänkligheter, vore, enligt
hvad generaltullstyrelsen meddelar, städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och
Helsingborg. Visserligen hade i samtliga dessa städer för icke länge sedan
de ordinarie tjenstemännens antal i någon mån ökats, i det att å 1891 års
stat tillkommit för tullkammaren i Stockholm två kammarskrifvaretjenster, för
packhusinspektionen derstädes två kontrollörstjenster och för packhusinspektionen
i Göteborg två kammarskrifvaretjenster samt å 1894 års stat till förstärkning

Sjunde hufvudtiteln.

af förutvarande ordinarie personal uppförts för hvardera af de två största tullförvaltningsafdelningarna
i Göteborg, tullkammaren och packhusinspektionen,
två kammarskrifvare samt för tullkammaren i Malmö två och för tullkammaren
i Helsingborg en tjensteman af samma grad. Denna förstärkning af personalen
hade emellertid icke kunnat i afsevärd mån fylla det behof af ökade arbetskrafter,
som framkallats af förändringarne i tullagstiftningen i förening med
den alltjemt växande trafiken, utan endast tillgodosett redan förut existerande
behof eller sådana, som framkallats genom nya kominunikationsanstalter eller
genom inrättande af nya förtullningslokaler eller andra anordningar för beredande
af skyndsammare expedition och ökadt utrymme vid tullbehandlingen
af inkommande varor.

Under år 1895 hade måst i daglig tjenstgöring användas i medeltal
följande antal extra ordinarie tjenstemän vid nedan nämnda tullförvaltningar
eller tullförvaltningsafdelningar, nemligen:

i Stockholm:

å tullkammaren unuer månaderna april—december 10 och under
månaderna januari—mars 2;

vid packhusinspektionen under månaderna april—december 18 och
under månaderna januari—mars 3;

å nederlagskontoret hela året 2;

i Göteborg:

å tullkammaren 4 och vid packhusinspektionen 9;

i Malmö 9 och

i Helsingborg 4.

Enligt hvad generaltullstyrelsen tillika upplyser, hade behofvet af extra
biträden under sistlidet år visat sig i allmänhet lika stort som under år 1895,
på vissa platser dock något, om än icke mycket, större.

Hvad Stockholm anginge, vexlade, såsom af nyss anförda sifferuppgifter
framginge, behofvet af förstärkning i den ordinarie tjenstemannapersonalen
högst väsentligt under olika tider på året, naturligtvis beroende på huruvida
sjöfarten vore öppen eller icke. Men äfven å öfriga orter, der sjöfarten i
regeln vore öppen hela året om, visade sig behofvet af extra biträden under
en eller annan månad något mindre än eljest. Med afseende å detta förhållande
hade generaltullstyrelsen funnit sig böra till utgångspunkt vid beräkningen
af de enligt styrelsens åsigt oundgängliga nya tjensterna välja antalet
åt de extra biträden, som å de särskilda platserna varit i ständig tjenstgöring
använda vid de tider på året, då trafiken varit minst liflig. För att emellertid
icke kunna anses hafva i någon mån eftersatt nödig försigtighet vid denna

Sjunde hufvudtiteln.

beräkning, hade styrelsen ansett sig böra i viss mån nedsätta de sålunda funna
siffrorna med hänsyn till möjligheten att importen af vissa varuslag kunde
komma att framdeles i väsentlig grad nedgå och till följd deraf mindre personal
än nu erfordras för göromålens ombesörjande. Generaltullstyrelsen hade
sålunda funnit, att den minsta förstärkning af tjenstemannapersonalen i de
ifrågavarande fyra städerna, som med afseende å för handen varande behof
kunde ifrågasättas och som på samma gång kunde antagas i hvarje fall vara
äfven för framtiden erforderlig, borde omfatta inrättandet af följande nya tjenstebefattningar,
nemligen:
i Stockholm:

ä tullkammaren: en kammarskrifvare utöfver der nu anstälde;
vid packhusinspektionen: ytterligare tre kammarskrifvare;
å nederlag skontor et: ytterligare en kammarskrifvare;
i Göteborg:

å tullkammaren: ytterligare två kammarskrifvare;
vid packhusinspektionen: ytterligare tre kammarskrifvare;
i Malmö: ytterligare tre kammarskrifvare; samt
i Helsingborg: ytterligare två kammarskrifvare.

Hvad Stockholm beträffade, utgjorde den sålunda beräknade ökningen i
ordinarie arbetskrafter, enligt hvad generaltullstyrelsen meddelar, betydligt mindre,
än hvad vederbörande tullförvaltningsafdelningar framhållit såsom önskvärdt.
Äfven från tullförvaltningarne på åtskilliga andra platser hade till generaltullstyrelsen
inkommit framställningar om ökade arbetskrafter, hvilka framställningar
styrelsen emellertid funnit tills vidare icke böra föranleda annan åtgärd,
än att, der behofvet kunnat antagas vara af mera varaktig beskaffenhet,
styrelsen sökt tillgodose detsamma genom anslag af de medel, hvilka af styrelsen
disponerades till vikariatsersättning, extra biträden m. m.

Vidkommande tullbetjeningen hade generaltullstyrelsen funnit sig för tillfället
icke böra ifrågasätta någon annan förstärkning deraf än inrättandet af
två nya vaktmästaretjenster vid packhusinspektionen i Stockholm och en ny
sådan tjenst vid tullbevakningen i Halmstad. Den senare erfordrades dels på
grund af den under sista tiden synnerligen starka tillväxten i trafiken på Halmstad
— såsom bevis på hvilken tillväxt generaltullstyrelsen ansåge sig endast
behöfva anföra, att uppbörden af tullmedel stigit från 260,934 kronor år 1894
till 405,573 kronor år 1895 — dels ock ined anledning af åtgärder, som
nyligen inom staden vidtagits för beredande af nya lossnings- och upplagsplatser.
Beträffande de i Stockholms packhus anstälde betjente, hvilkas antal
icke sedan år 1879 ökats med mera än innehafvaren af eu å 1891 års stat
nytillkommen tjenst, vore den ifrågasatta förstärkningen hufvudsakligen betingad
af de under årens lopp till trafikens fromma vidtagna anordningar, till följd

Sjunde hufvudtiteln.

af h vilka tullbehandling af inkommande gods numera verkstäldes icke blott i
tullpackhuset vid Skeppsbron, utan äfven i flera andra på olika ställen i staden
belägna packhuslokaler. Under år 1895 hade i medeltal fem extra ordinarie
vaktmästare varit inkallade till daglig tjenstgöring vid inspektionen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med erinran att kammarskrifvarne
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Helsingborg tillhörde andra lönegraden
samt vaktmästame i Stockholm fjerde och vaktmästare i Halmstad
tredje lönegraden, hemställer generaltullstyrelsen, att å tullverkets aflöningsstat
måtte, utöfver der redan upptagne tjensteman och betjente vid lokalförvaltningen,
uppföras:

dels femton kammarskrifvare i andra lönegraden eller med lön 1,500
kronor, tjenstgöringspenningar 500 kronor och rätt till två ålderstillägg å
sammanlagdt 1,000 kronor;

dels två vaktmästare i fjerde lönegraden eller med lön 800 kronor,
tjenstgöringspenningar 400 kronor och rätt till två ålderstillägg å tillhopa 300
kronor;

dels ock eu vaktmästare i tredje lönegraden eller med lön 700 kronor,
tjenstgöringspenningar 300 kronor samt rätt till två ålderstillägg å tillhopa
300 kronor;

hvarigenom den ordinarie aflöningsstaten, som omfattar lön och tjenstgöringspenningar,
skulle komma att ökas med sammanlagdt 33,400 kronor.

Generaltullstyrelsen anför vidare, att, ehuru, derest hvad generaltullstyrelsen
sålunda hemstält vunne bifall, en afsevärd minskning i utgifterna för
extra biträden vid de större tullplatserna kunde antagas komma att från och med
år 1898 inträda, generaltullstyrelsen likväl icke ansåge tillrådligt, att för närvarande
och så länge den förstärkta gränsbevakningen ännu icke uppförts å
ordinarie stat någon nedsättning egde rum i det å aflöningsstaten uppförda,
senast af sistlidet års Riksdag förhöjda anslaget till vikariatsersättning, extra
biträden m. m. vid lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen.

Deremot föreslår generaltullstyrelsen i ett annat afseende en förändring,
ledande till en mindre nedsättning i aflöningsstatens slutsumma. Sedan tullinspektorstjensten
i Burgsvik genom förre innehafvarens den 9 juli sistlidet år
inträffade frånfälle blifvit ledig, hade nemligen fråga uppstått om indragning
af samma tjenst samt dess ersättande med en uppsyningsmansbefattning; och
då omfånget och beskaffenheten af de göromål, som numera vore förenade med
ifrågavarande tjenst, synts generaltullstyrelsen medgifva eu sådan förändring,
hade generaltullstyrelsen, som emellertid förordnat, att tjensten skulle lemnas
otillsatt och uppehållas på förordnande, funnit sig böra, för genomförande af
sagda förändring, hemställa, att antalet inspektörer måtte minskas med en, från
8 till 7, men i staten i stället uppföras ytterligare en uppsyningsman med lön

Sjunde hufvudtiteln.

900 kronor, tjenstgöringspenmngar 300 kronor och rätt till två ålderstillägg
å tillhopa 300 kronor samt antalet uppsyningsman med nämnda aflöning sålunda
ökas från 39 till 40.

I sammanhang med frågan om aflöningsstatens reglering har generaltullstyrelsen,
på grund af nådig remiss, afgifvit utlåtande öfver en af fyra vaktmästare
hos styrelsen i underdånighet gjord ansökning om förbättring i deras
aflöningsförmåner. Af skäl, som jag beträflande enahanda, åt vaktmästarne hos
generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen gjorda framställningar anfört, torde
emellertid berörda fråga icke för närvarande böra företagas till nådig pröfning.

Vid bifall till hvad generaltullstyrelsen i fråga om aflöningsstaten föreslagit
skulle denna stats slutsumma komma att ökas med skilnaden mellan
det belopp, hvartill lön och tjenstgöringspenmngar för de af generaltullstyrelsen
föreslagna nya femton kammarskrifvaretjensterna och tre vaktmästaretjensterna

skulle uppgå, eller.................................................................... kronor 33,400: —

och det belopp, hvarmed aflöningen för

en inspektor............................................. kronor 1,900: —

öfverstiger aflöningen åt en uppsyningsman
med lön 900 kronor och tjenst göringspenningar

300 kronor .............. „ 1,200: — „ 700:_

eller med kronor 32,700: —

Aflöningsstatens slutsumma, utgörande enligt 1897 års stat 1.898,600
kronor, skulle således komma att uppgå till 1,931,300 kronor.

Gifvet är, att, på sätt generaltullstyrelsen under aflöningsstaten framhållit,
de år 1888 och sedermera genomförda förändringarne i tullagstiftningen
samt rörelsens alltjemt stegrade tillväxt måste framkalla behof af ökade arbetskrafter
för tullverket och att det icke i längden kan för verket vara betryggande
att nödgas i så vidsträckt omfattning, som för närvarande sker, åt
extra biträden anförtro göromål af maktpåliggande och ansvarsfull beskaffenhet.
Då med afseende å de af generaltullstyrelsen anförda förhållanden den nu
föreslagna förstärkningen af den ordinarie tjenstemannapersonalen vid tullförvaltningarna
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Helsingborg icke kan anses
vara större, än det för handen varande behofvet oundgängligen kräfver, samt
detta behof måste antagas vara af stadigvarande beskaffenhet, tvekar jag icke
att tillstyrka generaltullstyrelsens framställning i berörda hänseende. Hvad
generaltullstyrelsen i öfrigt under aflöningsstaten hemstält gifver icke anledning
till någon erinran från min sida.

Bill. till Riksd. Vrot. 1897. 1 Sand. 1 Afd.

Sjunde hufvudtiteln.

Enligt hvad generaltullstyrelsen anmäler, har

öfvergångsaflöningsstaten

genom en derå uppförd persons afgång minskats med 1,200 kronor eller från
12,250 kronor, å hvilket belopp ifrågavarande stat för år 1897 slutar, till
11,050 kronor; och har

Indragning sstaten,

som för år 1897 upptagits till 15,190 kronor, genom fyra derå uppförda
personers afgång minskats med 1,560 kronor, i följd hvaraf denna stats slutsumma
komme att utgöra 13,630 kronor.

I fråga om beloppet åt

Omkostnadsstaten

har generaltullstyrelsen icke föreslagit annan ändring, än att till jemnande åt
staternas slutsumma det å omkostnadsstaten uppförda anslaget till diverse utgifter
måtte ökas med 60 kronor samt denna stat, som för år 1897 bestämts
till 213,160 kronor, sålunda upptagas till 213,220 kronor.

I tullverkets öfriga stater ifrågasätter generaltullstyrelsen icke någon
ändring.

Vid de af generaltullstyrelsen föreslagna ändringar i öfvergångsaflönings-,
indragnings- och omkostnadsstaterna finner jag icke något att erinra.

I händelse åt bifall till hvad nu blifvit hemstäldt skulle tullverkets
stater för år 1898 komma att utvisa följande slutsummor:

aflöningsstaten ...................................................... kronor 1,931,300:

öfvergångsaflöningsstaten .............................................. „ 11,050:

ålderstilläggsstaten.............................................. » 220,000:

indragningsstaten .................................... » 13,630: ■

pensionsstaten för afskedade tjensteman och betjente... „ 227,000: —

pensionsstatema för aflidne tjenstemäns och betjentes
efterlemnade enkor och barn (deraf 10,000 kronor

bestämdt anslag)........................................................ » 41,800:

omkostnadsstaten.................................................................. »_213,220:

summa kronor 2,658,000: —

eller 30,000 kronor mera än det belopp, hvarå 1897 års stat slutar.

Med åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt tillstyrker jag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

Sjunde hufvudtiteln.

att, med godkännande af de utaf generaltullstyrelsen föreslagna förändringar
i tullverkets stater, för år 1898 bestämma anslaget för tullverket till
ett mot staternas slutsumma svarande belopp af 2,658,000 kronor, att såsom
förslagsanslag utgå direkt af tullmedlen.

Skogsväsendet.

För skogsväsendet är å ordinarie stat för år 1897 uppfördt:
dels bestämdt anslag:

för skogsstaten ............................................kronor 447,208: —

,, statens skogsläroverk.............................. „ 47,700: — 494,908:

dels förslagsanslag:

till ålder st i 11 ägg åt skogsstaten och skogsinstitutets lärarepersonal.
...................................................................................... 84,400: —

dels reservationsanslag:

till enskilda skogsundervisningen......... kronor 4,800: —

„ kronoskogarnes förvaltning och be främjandeafskogsväsendetiallmänhet

,, 559,092: — 563,892:

[5.]

Skogsväsendet.

tillsammans kronor 1,143,200: —
I underdånig skrifvelse den 29 september 1896 angående anslagsbehofvet
för år 1898 har domänstyrelsen anmält, att någon ändring icke påkallades i
beloppen af de för skogsstaten, för statens skogsläroverk, till ålderstillägg och
till den enskilda skogsundervisningen nu uppförda anslag.

Hvad deremot angår reservationsanslaget till kronoskogarnes förvaltning
och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet, har domänstyrelsen ansett
sig böra framställa begäran om förhöjning i anslagets belopp.

I sitt underdåniga statsförslag af den 17 september 1895 framhöll
domänstyrelsen, hurusom fortgående undersökningar om skogsträdens tillväxt
och lefnadsförhållanden i öfrigt samt i samband härmed stående frågor vore
af största betydelse för landets skogshushållning och att, ehuru undersökningar
i sådant syfte redan pågått, det likväl för en tillfredsställande lösning af spörsmålet,
huru afkastningen af våra under vidt skilda förhållanden förekommande
skogar skulle kunna uppdrifvas till den högsta möjliga utan uthållighetens
äfventyrande, påkallades, ej allenast att dessa undersökningar fortsattes, utan
äfven att desamma och i samband med dem stående försöksåtgärder anordnades
systematiskt och för en längre tidsföljd samt i större omfattning. Af dessa
skäl och sedan vid skogsinstitutet utarbetats ett förslag i de frågor, som i
främsta rummet borde af ett forstligt försöksväsende hos oss utredas och lösas,
samt å den kostnad, som derför erfordrades, hade styrelsen med ledning af
detta förslag ansett kostnaderna kunna beräknas på följande sätt, nemligen

Sjunde hufvudtiteln.

till arfvoden åt två skogstjenstemän och två botanister 10,000 kronor, reseoch
traktamentsersättningar, tillfälliga biträden och handtlangning 6,000 kronor
samt litteratur, instrument, materialier, af bildningar, tryckning m. m. 4,000
kronor, eller i rundt tal 20,000 kronor, att användas enligt de närmare bestämmelser,
Eders Kongl. Maj:t framdeles kunde finna skäligt meddela, hvarföre styrelsen
hemstälde, att reservationsanslaget måtte höjas med sistnämnda belopp.

Då denna domänstyrelsens framställning den 13 januari sistlidet år inför
Eders Kongl. Maj:t anmäldes, anförde jag, mider medgifvande att ett forstligt
försöksväsende skulle få en vigtig uppgift att fylla och varda af ej ringa
betydelse ej mindre för statens än äfven för de enskildes skogshushållning,
att, då, på sätt af domänstyrelsens skrifvelse framginge, utväg icke saknats att
åvägabringa ganska omfattande och värderika utredningar af skogsvetenskapliga
frågor af större betydelse för skogshushållningen, om ock dessa utredningar dittills
icke kunnat erhålla den med det föreslagna försöksväsendet afsedda
kontinuitet, med anordnande af detta försöksväsende syntes mig kunna anstå.
I öfverensstämmelse med den af mig sålunda uttalade mening fann Eders
Kongl. Maj:t den af domänstyrelsen för ändamålet föreslagna förhöjning i
reservationsanslaget icke för det dåvarande böra äskas hos Riksdagen.

Angående förevarande ämne anför nu domänstyrelsen, att försöksväsendets
hufvudsakligaste uppgift vore att genom noggranna och under en
längre tidsföljd fortgående undersökningar gifva säkra och objektiva utslag
angående verkan af olika sätt för skogens skötsel, så väl hvad anginge dess
föryngring genom sjelfsådd eller kultur som dess behandling under växttiden
och dess utverkning. I sådant syfte utstakades och afrösades inom skilda
landsdelar å lämpliga, till höjdlägen, jordmån in. m. skiljaktiga trakter s. k.
försöksytor, hvilka i sin ordning delades uti flera underafdelningar afsedda för
sins emellan olika behandlingssätt, hvilkas verkan inom den likartade skogen
sålunda skulle utrönas. Vore fråga då om behandling af redan förefintlig
skog, uppräknades, numrerades, mättes och bokfördes alla å försöksytan befintliga
träd; vanligen hvart femte år företoges gallringar eller andra huggningar, dervid
det borttagna virket registrerades och de qvarlemnade träden ånyo uppmättes,
hvarigenom kännedom erhölles om tillväxten under de mellanliggande åren.
Efter längre tids förlopp kunde sedermera genom jemförelse mellan försöksytans
afdelningar noga bestämmas, livilket af de använda behandlingssätten vore att
föredraga å mark, hvars ståndortsförhållanden liknade försöksytans; dock kunde
vanligen en del spörsmål besvaras redan efter ett fåtal år.

Af vigt vore naturligtvis, att försöksväsendet ju förr dess hellre komme
till stånd och att försöksytor anlades i tillräckligt antal inom olika orter, och
ansåge domänstyrelsen, med hänsyn dertill att försöksväsendets syfte vore att
stödja ej blott statens, utan äfven enskildes skogshushållning, det kunna antagas,

Sjunde hufvudtiteln.

att större bolag eller bruk jemväl komme att erbjuda tillfällen att å deras
skogar förlägga försöksytor. Emellertid erfordrades, för åstadkommande af fullt
säkra resultat, gifvetvis, att arbetet med försöksytornas utväljande, utstakning,
skogsuppskattning och beskrifning samt den sedermera derå förekommande
behandlingen och registreringen utfördes efter en enhetlig plan af dertill väl
qvalificerade personer.

Beträffande försöksväsendets organisation har domänstyrelsen anhållit
att, derest medel derför blefve tillgängliga, framdeles få för Eders Kongl. Maj:t
framlägga detaljeradt förslag, dervid tillfälle gåfves att draga fördel af den
kännedom i hithörande frågor, som vunnits af direktören för skogsinstitutet,
då han, efter det erforderligt anslag jemlikt nådigt bref den 13 juni nästlidet
år för ändamålet beviljats, sistlidne höst deltog i den internationela föreningens
för förstuga försöksanstalter sammanträde i Braunschweig. Åberopande i öfrig!,
sitt förberörda förslag af den 17 september 1895, har domänstyrelsen derföre hemstält,
att, till beredande af medel för ett forstligt försöksväsendes inrättande jemte derför
erforderliga materialinköp, reservationsanslaget för år 1898 måtte höjas med
20,000 kronor.

I öfverensstämmelse med Riksdagens på Eders Kongl. Maj:ts framställning
fattade beslut förordnades genom nådigt bref den 29 maj 1896, att hvad
som, utöfver de med kronojägarebefattning förenade tjenstgöringspenningar,
erfordrades för beredande åt den, som förordnades att uppehålla sådan befattning
under tid, då befattningens innehafvare åtnjöte ledighet för sjukdom, af
full kronojägareaflöning, hyresersättning, der sådan förekomme, jemväl deri inbegripen,
skulle utgå af reservationsanslaget till kronoskogarnes förvaltning
och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet. Domänstyrelsen anmäler i sin
förevarande skrifvelse, att det vore antagligt, att sagda anslag, ehuru för närvarande
derför tillräckligt i följd af uppkomna reservationer, likväl ej blefve
det äfven för år 1898 utan motsvarande höjning. Vidare föranledde tillkomsten
af betydande nya kronoparker en ökning i utgifter för skogsodling och
andra dylika åtgärder, för extra bevakning och för kronoparkerna åliggande
utskylder, hvartill komme, att, i den mån kronans virke i lappmarkerna och i
nordliga Dalarne vunne större efterfrågan och afverkningarne alltså kunde höjas,
ytterligare kraf på förvaltningsanslag uppstode. Slutligen syntes sankmarkers utdikning
å kronoparker i de norra orterna, efter det försöksarbeten en tid pågått,
numera böra bedrifvas i större omfattning än förut. Af nu nämnda anledningar
ansåge domänstyrelsen en ytterligare förhöjning af 30,000 kronor erforderlig.

På grund af det sålunda anförda hemställer domänstyrelsen, att reservationsanslaget
till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af skogsväsendet
i allmänhet måtte höjas med sammanlagdt 50,000 kronor.

Sjunde hufvudtiteln.

Vidkommande den af domänstyrelsen föreslagna förhöjningen i reservationsanslaget,
så vidt densamma föranledes af Riksdagens på Eders Kongl. Majt:s
framställning fattade beslut om anvisande å detta anslag af vissa vikariatsersättningar
för tillförordnade kronojägare äfvensom af stegrade förvaltningskostnader
för statsskogarne, beroende på skogshushållningens alltjemt fortgående
utveckling, hvilken betecknas, bland annat, deraf att de till statskontoret
inlevererade skogsmedlen, som tör år 1893 utgjorde 2,903,915 kronor 40 öre,
år 1894 uppgingo till 3,487,317 kronor 84 öre, år 1895 till 4,209,306
kronor 22 öre och år 1896 till 4,295,738 kronor 30 öre, finner jag icke något
att erinra. Jag anhåller endast att redan nu få omförmäla, hurusom
domänstyrelsen utöfver de medel, som af reservationsanslaget kunna afses för
afdikning af sänka marker i de norra länen, i särskild skrifvelse gjort framställning
om anvisande för år 1898 af ett något större belopp för sagda vigtiga
ändamål, till hvilken framställning jag återkommer i sammanhang med
behandling af de extra anslagen under förevarande hufvudtitel för sistnämnda år.

Hvad åter beträffar domänstyrelsens framställning om förhöjning med
20,000 kronor af reservationsanslaget för anordnande af ett forstligt försöksväsende,
hade jag redan vid underdånig anmälan af domänstyrelsens förut omförmälda,
i underdånig skrifvelse den 17 september 1895 gjorda framställning
rörande förevarande ämne tillfälle framhålla, att jag ingalunda underskattar
betydelsen för landets skogshushållning af ett dylikt försöksväsende.
Emellertid förmenar jag fortfarande, att med det definitiva anordnandet af
detta försöksväsende lämpligen kan ännu någon tid anstå, då tillfälle komme
att gifvas att underkasta frågan om det ändamålsenligaste sättet för försöksväsendets
organisation en mera allsidig granskning. I sådant afseende erinrar
jag derom, att enligt Eders Kongl. Maj:ts beslut den 16 sistlidne oktober en
komité, bestående af sakkunnige män från olika delar af landet, blifvit tillsatt
för att behandla vissa skogshushållningen rörande frågor, vid hvilket förhållande
det synes mig lämpligt, såsom jag ock härmed i underdånighet hemställer,
att domänstyrelsens framställning i förevarande del måtte till sagda
komités underdåniga yttrande öfverleinnas. Under förutsättning att den af
mig sålunda uttalade mening vinner Eders Kongl. Maj:ts godkännande, skulle
den för närvarande erforderliga förhöjningen i reservationsanslaget stanna vid
ett belopp af 30,000 kronor.

Med åberopande af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att höja reservationsanslaget
till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i
allmänhet med 30,000 kronor från 559,092 kronor till 589,092 kronor,

så att anslaget till skogsväsendet skulle erhålla denna uppställning:

Sjunde hufvudtiteln.

bestämdt anslag:

för skogsstaten ................................ kronor 447,208: —

„ statens skogsläroverk.................. „ 47,700: — kronor 494,908: —

förslagsanslag:

till ålderstillägg åt skogsstaten ock skogsinstitutets lärarepersonal
.............................................................................. 7? 84,400:

reservationsanslag :

till enskilda skogsundervisningen ... kronor 4,800: —

„ kronoskogarnes förvaltning och
befrämjande af skogsväsendet i

allmänhet................................._„ 589,092: — „ 593,892: —

summa kronor 1,173,200: —

hvarigenom det nuvarande anslaget till skogsväsendet i dess helhet skulle ökas
med 30,000 kronor.

För kontrollen vid enskilda banker och kreditanstalter.

För kontrollen vid enskilda hanker och kreditanstalter är i riksstaten [6.]
uppfördt ett förslagsanslag af högst 13,000 kronor, deraf enligt beslut af För kontrollen
1895 års Riksdag 7,000 kronor äro afsedda att användas till arfvoden åt
dem, hvilka förordnas att inom finansdepartementet biträda med berörda kon- kredutroll
och med handläggning af ärenden rörande enskilda banker och kredit- anstalter.
anstalter, och 6,000 kronor att användas till arfvoden åt ombud vid sadana inrättningar.
Anslaget höjdes vid sistnämnda riksdag från 12,000 kronor till sitt
nuvarande belopp af 13,000 kronor eller således med 1,000 kronor, hvilken
höjning afsåg den andel af anslaget, som användes till arfvoden åt allmänna
ombud vid banker.

Då Eders Kongl. Maj:t vid meddelande af oktroj för enskilda sedelutgifvande
banker ålagt hvarje sådan bank att godtgöra kostnaden för det ombud,
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande eger hos banken anställa, utgå
af förevarande anslag endast arfvoden åt ombuden hos öfriga enskilda bankinrättningar
eller aktiebankerna. Dessa arfvoden hafva utgått med resp.

200, 300 eller 400 kronor, allt efter hvarje särskild banks storlek.

Ehuruväl, såsom nyss blifvit närnndt, den andel af anslaget, som är ansedd
att användas till arfvoden åt allmänna ombud vid banker, så nyligen som
år 1895 höjdes till ett belopp, som då ansågs komma att för någon tid vara
tillräckligt, har redan nu en höjning i anslaget ånyo visat sig af behotvet
påkallad. Då enligt nådiga brefvet den 24 januari 1896 arfvoden till ombuden
vid aktiebankerna för samma år bestämdes, uppgick antalet sådana

Öfrig a ordinarie
anslag.

Sjunde hufvudtiteln.

banker och bankkontor, vid hvilka särskildt ombud vant anstäldt, till 21.
Motsvarande antal utgjorde vid anslagets fördelning för år 1897 jemlikt nådiga
brefvet den 18 sistlidne december 28. Då af de aktiebanker, som vid det
förra tillfället funnos, en derefter upphört, hafva sedan januari månad nästlidet
år allmänna ombud blifvit anstälda vid icke mindre än 8 nyupprättade
banker, oberäknadt en, som under året både tillkommit och upphört. Af de

sålunda nytillkomna bankerna äro tre af den betydenhet, att arfvodet till om budet

ansetts, med tillämpning af hittills antagna grunder, icke kunna sättas
lägre än till 300 kronor för en hvar.

Denna snabba tillväxt af antalet'' aktiebanker har vållat, att anslaget
till arfvoden åt ombuden vid dem visat sig otillräckligt. Redan då arfvode

den 27 sistlidne november skulle för de två sista månaderna af år 1896 be stämmas

för en nyupprättad aktiebank, saknades tillgång å anslaget, hvarföre
statskontoret måste anbefallas att af under händer varande medel för ändamålet
förskjuta 25 kronor. Sådant förskott har i större omfattning måst beredas
för innevarande år, då enligt ofvanberörda nådiga bref af den 18 sistlidne
december statskontoret anbefalts att med 1,100 kronor förskjuta det
belopp, hvartill anslaget till bankombud icke lemnade tillgång; och torde de
belopp, som på grund af berörda nådiga föreskrifter förskjutas af statskontoret,
framdeles få anmälas till ersättande hos Riksdagen.

En förhöjning i den andel af anslaget, som är afsedd för den lokala
bankkontrollen, är sålunda erforderlig, och torde densamma icke lämpligen böra
bestämmas till lägre belopp än 2,000 kronor.

Jag hemställer i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen

att öka förslagsanslaget för kontrollen vid enskilda banker och kreditanstalter
å högst 13,000 kronor med 2,000 kronor eller till högst 15,000
kronor, deraf 7,000 kronor att användas till arfvoden åt dem, hvilka förordnas
att inom finansdepartementet biträda med berörda kontroll och med handläggning
af ärenden rörande enskilda banker och kreditanstalter, och 8,000 kronor
att användas till arfvoden åt ombud vid sådana inrättningar.

Öfriga ordinarie anslag.

Beträffande öfriga ordinarie anslag under hufvudtiteln har jag ej anledning
att föreslå någon förändring.

Jag har ofvan tillstyrkt förhöjning i anslagen:

till kammarrätten med..................................................... kronor 18 700:_

„ postverket med........................................................... „ 378’oOO: —

Transport kronor 396,700: —

Sjunde hufvudtiteln.

Transport kronor

till tullverket med .......................................................... „

„ skogsväsendet med..................................................... „

för kontrollen vid enskilda banker och kreditanstalter
med .............................1................................................... „

396,700: —
30,000: —
30,000: —

2,000: —

så att förhöjningen på det hela å de ordinarie anslagen
skulle blifva ...................................................... kronor 458,700: —

Härvid bör likväl, beträffande anslagen till postoch
tullverken, erinras, att kostnaderna för dessa verk
bestridas af verkens egna medel.

Lägges till den föreslagna förhöjningen summan
af hufvudtitelns ordinarie anslag enligt nu gällande

riksstat................................................................................ „ 17,951,400: —

skulle, under förutsättning af bifall till hvad jag sålunda
hemstält, slutsumman af sjunde hufvudtitelns
ordinarie anslag för år 1898 blifva .............................. kronor 18,410,100: —

Extra anslag.

I fråga om de anslag å extra stat, som kunde erfordras, yttrade
departementschefen beträffande

Arfvode för en byråassistent å finansdepartementets bankbyrå.

Till beredande af arfvode för en byråassistent å finansdepartementets
bankbyrå har Riksdagen på extra stat för innevarande år likasom för flera
föregående beviljat 4,000 kronor; och då detta anslag är behöfligt äfven för
år 1898, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att till beredande af arfvode för eu byråassistent å finansdepartementets
bankbyrå på extra stat för år 1898 anvisa ett belopp af 4,000 kronor.

Ersättning för af statskontoret gjorda förskott.

De af statskontoret förskottsvis bestridda utgifter, som tillhöra sjunde
hufvudtiteln och böra till ersättande hos Riksdagen anmälas, äro enligt uppgifter
från statskontoret:

Bill. till Riksd. prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 9

[7.]

Arfvode för
en byråassistent
d
finansdepartementets
bankbyrå.

[8.]

Ersättning för
af statskontoret

gjorda förskott.

66 Sjunde hufvudtiteln.

till godtgörande af kostnader för uppmätning och kartläggning af åtskilliga

kronans domäner.......................................................... kronor 22,907: 3 5

„ ersättning till vissa boställshafvare och kronoarrenda torer

för saknad afkomst af exproprierad jord......... „ 441: 2 o

,, godtgörande af kostnader för vissa kronoegendomars

deltagande i Hjelmarens och Qvismarens sänkning „ 6,855: —

„ godtgörande af kostnader för vissa kronoegendomars

deltagande i andra vattenafledningsföretag ...... ,, 70,829: 5 9

,, ersättning åt afträdande arrendator]! af förra kompanichefsbostället
mantal Kyrkbyn n:o 9 eller Haga
i Arbrå socken för öfverbyggnad och förskjuten
kostnad för laga skifte och utbrytning af lertag ... „ 3,253: 9 0

„ ersättning för öfverbyggnad å indragna boställen...... ,, 151,108:9 5

,, godtgörande af förskjuten husröteersättning åt tillträdande
arrendatorn af indragna länsmansbostället
| mantal Jolmesta n:o 2 i Dingtuna socken af Vest manlands

län .................................................................. '',, 773: 4 2

„ gäldande af vägskatt för det kronan tillhöriga regala
laxfisket inom Hietaniemi med flere socknar i Norrbottens
län ......................................................... ,, 105: 91

„ gäldande af kostnad för vård af Sala hyttas vattensystem
i Vestmanlands län......................................... ,, 303: 3 8

„ godtgörande af skifteskostnader, belöpande å indragna
rustinästarebostället Fyrås n:o 6 i Hammerdals socken
af Jemtlands län och indragna kårchefsbostället Böleå

n:o 6 i Umeå socken af Vesterbottens län, ............ ,, 9,720: 6 9

,, godtgörande af vederbörande skiftesdelegare i Mödängsbo
fäbodelag tillkommande ståndskogsliqvid från

Säfverstads kronopark................................................... ,, 4,513:2 0

,, gäldande af kostnader dels för uppgörande af förslag
till köpeskilling för de särskilda tomterna å ett invid
Långträsks jernvägsstation beläget område af Piteå
kronopark, afsedt att för bebyggande åt enskilde
med eganderätt upplåtas, och dels för utstakning

af tomter å samma område......................................... ,, 503: 8 0

„ ersättning till egare af skattefrälsehemman, hvilkas

räntor icke blifvit af statsverket inlösta, .................. „ 11,528: 4 4

,, byggnadsersättningar enligt nådiga brefvet den 29

maj 1891 åt sex skogstorpare inom Norrbottens län „ 3,000: —

Transport kronor 285,844: 8 3

Sjunde hufvudtiteln.

Transport kronor 285,844: 8 3

till kostnader för komitén för behandling af vissa frågor

angående bevillningslagstiftningen .............................. „ 7,496: 9 5

„ kostnader för komitén för utredning af frågorna om
frilagers inrättande samt om frihamnsanläggningar i
Sverige ........................................................................ „ 20,655: 55

eller tillhopa kronor 818,997: 3 3;

Och hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes hos Riksdagen
göra framställning,

att till gäldande af nämnda förskott må å extra stat för år 1898 anvisas
ett motsvarande belopp, som för undvikande af öretal i riksstaten torde
få utföras med 313,998 kronor.

Anordnande af en telegrafförbindelse mellan Gotland och Dalarö öfver
Gotska Sandön och Hufvudskär.

I underdånig skrifvelse den 11 april 1896 har Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Gotlands län hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
förordna om sådan förbättring af telegrafförbindelsen mellan Gotland och fastlandet,
att en ny telegrafkabel anbringades från Gotland öfver Gotska Sandön
till lämplig plats i Stockholms skärgård.

Vid sin underdåniga framställning har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
fogat en af handels- och sjöfartsnämnden i Visby till Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande ingifven skrift, deri nämnden anfört, bland annat,
att den nuvarande telegrafförbindelsen, hvilken utgjordes af en från Kalmar
utgående landledning till Refsudden norr om Kalmar, af kabelledning mellan
Refsudden och Stora Rör å Öland, vidare af landledning öfver Öland till
Bölinge vid Bödaviken samt af kabelledning från sistnämnda plats till fiskläget
Kronvall å Gotland och slutligen af landledning från Kronvall till Visby,
numera icke kunde anses tillfredsställande; att den senast nedlagda telegrafkabeln,
som användts sedan år 1871 och på grund af sin ålder antagligen
icke så länge skulle kunna göra tjenst, upprepade gånger, i synnerhet vid
ändpunkterna, varit skadad, så att afbrott i telegraferingen uppstått, och att
afbrott ännu oftare inträffat å landledningen öfver Öland, hvilka afbrott
merendels uppkommit just under de tider af året, då postförbindelsen med fastlandet
varit afbruten, och af samma orsaker, nendigen is och stormar; att de
skador, som hittills uppstått, visserligen kunnat jemförelsevis snart afhjelpas,
så att uppehållet i telegrafförbindelsen inskränkts till blott några dagar, men
att faran för eu större skada med deraf följande längre tids afbrott i telegraf -

[9.]

Anordnande
af en telegrafförbindelse

mellan Gotland
och
Dalarö öfver
Gotska Sandön
och Hufvudskär.

Sjunde hufvudtiteln.

förbindelsen numera måste anses ganska stor; att, om ett dylikt afbrott inträffade
under en sträng vinter, då jemväl postförbindelsen vore instäld, en
oberäknelig skada skulle tillfogas Visby stads och Gotlands affärsförhållanden,
oafsedt olägenheteu för öns invånare att blifva afstängda från all personlig
förbindelse med den öfriga verlden; att nödvändigheten af en ny telegraf kabel
sålunda redan ur synpunkten af den nuvarande kabelns ålder och ovissheten
om huru länge dess tjenstbarhet kunde fortvara måste anses oafvislig, hvartill
komme den omständigheten, att den nuvarande kabelns läge ej vore i fråga
om Gotlands telegramutvexling synnerligen lämpligt, alldenstund Gotland i
främsta rummet hade och fortfarande måste söka sig förbindelse med hufvudstaden
och telegramvexlingen dit öfver Öland till följd af våglängden och de
många mellanliggande stationerna ofta blefve uppehållen; att den nya kabelledningen
borde, enligt handels- och sjöfartsnämndens mening, utgå från norra
Gotland eller Fårö till närmaste punkt på fastlandet, hvarigenom utan afsevärdt
ökad kostnad äfven ett annat länge kändt behof skulle kunna afhjelpas, nemligen
förbindelsen med Gotska Sandön, å hvilken ö, tillhörande lotsverket,
funnes två fyrstationer med deras ej obetydliga personal, hvilken för närvarande
saknade hvarje regelbunden förbindelse med den öfriga verlden; att den nu
ifrågasatta telegrafledningen borde utgå från Visby med vanlig landledning
till Fårösund, derifrån genom kabel föras till Fårö, öfver hvilken ö handledning
skulle anläggas till någon punkt på dess norra strand, samt kabel derifrån
nedläggas i rät linie till Sandön; att, då tillsyn och underhåll af en öfver
Sandön dragen landledning, hvilken skulle få en längd af omkring 7 kilometer,
måhända komme att medföra svårigheter, så att tillfälliga skador ej kunde
med tillbörlig skyndsamhet afhjelpas, förmånligast syntes blifva, att kabeln utsträcktes
direkt till öns nordvestra udde, i hvars närhet den ena fyrplatsen
vore belägen, med hvilken förbindelse skulle anordnas; att kabeln mellan Sandön
och Fårön liksom ledningen derifrån till Fårösund borde anordnas med två
ledningstrådar, af hvilka den ena uteslutande skulle användas för meddelanden
antingen medelst telefon eller telegraf från Sandön och den andra sålunda vara
tillgänglig för korrespondensen mellan Gotland och fastlandet; att kabeln från
Sandön borde entrådig fortsättas till fastlandet förbi Hufvudskär och öfver
Ornön till Dalarö, hvarigenom jemväl skulle befordras ett annat önskningsmål,
nemligen telefonförbindelse med Hufvudskärs fyrplats, dit kabeln kunde utan
nämnvärdt ökad längd dragas; samt att, om två ledningstrådar anordnades mellan
Hufvudskär och Dalarö, på sätt för limon Sandön-Gotland föreslagits, denna
förbindelse skulle vinnas för en jemförelsevis obetydligt ökad kostnad.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har i sin underdåniga skrifvelse
vitsordat de af handels- och sjöfartsnämnden anförda skäl för nödvändigheten
af att snart erhålla en ny telegraf kabel i stället för den nu befintliga och att

Sjunde hufvudtiteln.

få den nya kabeln förlagd å annat ställe än den nuvarande, hvars läge, isynnerhet
genom ledningen öfver Öland, ofta visat sig hafva föranledt rubbningar
och afbrott; och anför Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att den nu
föreslagna sträckningen för en sådan kabel syntes medföra äfven andra fördelar,
ej mindre i afseende å rikets försvar än äfven för lots- och fyrväsendet samt
sjöfarten i allmänhet derigenom, att Gotska Sandön erhölle telegrafförbindelse.

I det underdåniga utlåtande, som telegrafstyrelsen den 13 november
1896 afgifvit öfver ifrågavarande framställning, har styrelsen anfört följande.

Att afbrott i en telegrafförbindelse af sådan längd som den nuvarande
mellan Gotland och fastlandet understundom kunde uppstå, vore uppenbart.
Också hade det nästan hvarje år, synnerligen under höst- och vintermånaderna,
inträffat, att å den långa landledningen å Öland fel förorsakats af stormar,
för hvilka denna del af linien till Gotland vore lätt utsatt; och hade dervid
telegrafkorrespondensen till och från Gotland antingen varit helt och hållet
afbruten eller endast med största svårighet kunnat förmedlas. Dessa fel hade
emellertid blifvit hastigt afhjelpta. Men jemväl å kabelledningen mellan Öland
och Gotland hade, ehuru med flera års mellantid, afbrott förekommit; äfven
vid dessa tillfällen hade i allmänhet telegrafförbindelsen kunnat temligen snart
återställas, enär af brottet nästan alltid uppstått i närheten af kabelns landfäste
vid Bödaviken å Öland. Ett undantag härutinnan hade dock helt nyligen
egt rum, i det att under tiden 2—22 september 1896 ett svårare kabelfel
förefunnits längre ut i sjön omkring 8 kilometer från nyssnämnda kabelfäste.
Orsaken till felets långvarighet berodde derpå, att svåra stormar under de
flesta af ofvannämnda dagar omöjliggjorde detsammas afhjelpande.

Det läge i öppen dag, att, då kabeln så länge användts, fel å densamma
framdeles kunde oftare än hittills uppkomma, och blefve det beroende
icke blott af ett uppkommet kabelfels art och läge, utan jemväl, och detta i
högst väsentlig grad, af den för tillfället rådande väderleken, huruvida felet
kunde blifva mer eller mindre hastigt afhjelpt. Under tiden för felets fortvara
förblefve telegraf korrespondens mellan Gotland och fastlandet afbruten;
och ehuru denna telegrafkorrespondens visserligen icke vore större, än att den
kunde under normala förhållanden befordras på en ledning, inverkade dock ett
afbrott uti telegrafförbindelsen med fastlandet alltid menligt för Gotlands affärsförhållanden,
helst om samtidigt icke heller postförbindelsen kunde upprätthållas.
Det vore vid dessa tillfällen behofvet af ytterligare en telegrafförbindelse
gjorde sig hufvudsakligen gällande, men den ifrågasatta nya förbindelsen
skulle jemväl, såsom ofvan anförts, blifva af vigt med hänsyn till rikets försvar
äfvensom för lots- och fyrväsendet medföra väsentliga fördelar; och kunde
telegrafstyrelsen derföre icke annat än på det litligaste tillstyrka framställningen
om anordnande af en ny telegrafförbindelse mellan Gotland och fast-landet.

Sjunde hufvudtiteln.

Beträffande den nya telegrafledningens läge har telegrafstyrelsen hemstält,
att, då Gotland hade sin väsentligaste affärsförbindelse med Stockholm
och i ändamål att möjlighet måtte beredas Gotska Sandön och Hufvudskär
till förbindelse med Gotland och fastlandet, den ifrågasatta telegrafförbindelsen
måtte anordnas medelst handledning från Visby telegrafstation till Fårösund,
derifrån med kabelledning till Fårön, vidare med landledning å sistnämnda ö
till norra stranden af densamma, derifrån med kabelledning öfver Gotska Sandön
och Hufvudskär till Ornön i Stockholms skärgård med landledning å Ornön
samt slutligen med kabelledning mellan sistnämnda ö och Dalarö, hvarest ledningen
borde intagas å dervarande telegrafstation.

Med användande derjemte af den redan befintliga telegrafledningen mellan
Dalarö och Stockholm skulle sålunda en beqväm telegrafförbindelse mellan
Visby och hufvudstaden varda åvägabragt, å hvilken ledning jemväl Gotska
Sandön och Hufvudskär kunde intagas, något som äfven ur teknisk synpunkt,
med hänsyn till undersökning och begränsning af uppkommande fel å kabeln
mellan Fårön och Ornön, vore af stor betydelse.

Vidkommande handels- och sjöfartsnämndens förslag att mellan Fårön
och Gotska Sandön samt mellan Hufvudskär och Dalarö använda kabel innehållande
två ledningar har telegrafstyrelsen, oafsedt den kostnad en kabel med
två ledningstrådar skulle medföra — hvilken kostnad endast för sträckningen
Fårön-Gotska Sandön skulle uppgå till öfver 34,500 kronor mera, än om
en enkeltrådig kabel mellan dessa platser användes — äfven af andra skäl
icke kunnat biträda nämnda förslag. Under det att telegrafering påginge
mellan Gotland och fastlandet å den härför afsedda ledningen, kunde nemligen
den andra ledningen, på grund af induktion mellan de båda ledningarne, icke
användas för telefonering. Och att för den med all sannolikhet ringa korrespondens,
som vore att förvänta från och till Gotska Sandön och Hufvudskär,
anordna särskilda dyrbara telegrafledningar kunde telegrafstyrelsen icke tillstyrka.
En enkeltrådig ledning så väl mellan Gotska Sandön och Fårön som
mellan Hufvudskär och Dalarö syntes derföre vara tillräcklig, å hvilken ledning
de båda afsedda stationerna kunde få på vissa bestämda tider på dagen inkomma
och utvexla sina meddelanden.

Kostnaden för utförandet af ifrågavarande telegrafledning, anordnad i
öfverensstämmelse med telegrafstyrelsens förslag, har enligt beräkning, som
nämnda styrelse låtit anställa, upptagits till följande belopp: för anskaffning
af erforderliga så väl djupvattens- som strandkablar 132,600 kronor, för landledningarne
21,000 kronor, för behöfliga telegrafapparater och stationernas
inredning 2,400 kronor samt för frakt och nedläggning af kablarne, erforderliga
kabelhus och sjömärken 20,000 kronor eller tillhopa 176,000 kronor.

Då, med afseende på hvad sålunda blifvit anfördt i fråga om behofvet

Sjunde hufvudtiteln. 71

af en ny telegrafkabel mellan Gotland och fastlandet, jag icke kan annat än
anse detta behof vara fullt ådagalagdt, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att för anordnande af en telegrafförbindelse mellan
Gotland och Dalarö öfver Gotska Sandön och Hufvudskär å extra stat för år
1898 anvisa ett anslag åt 176,000 kronor.

Anläggning af telefonledningar.

I underdånig skrifvelse den 6 sistlidne november har telegrafstyrelsen [10. j
gjort framställning om anvisande af särskild! anslag utan återbetalningsskyldigket Anläggning
till belopp af sammanlagdt 1,091,000 kronor, att utgå med 691,000 kronor af
under år 1898 samt 400,000 kronor under år 1899, för åstadkommande af
nya telefonledningar mellan Svinesund och Malmö, Stockholm och Göteborg,

Stockholm och Malmö, Hernösand och Piteå samt Haparanda och Pajala.

Till stöd för berörda framställning har telegrafstyrelsen anfört beträffande

1) linien Svinesund—Malmö.

Denna ledning vore afsedd att blifva en fortsättning af den under år
1896 fullbordade dubbeltrådiga ledningen från Christiania till svenska gränsen
vid Svinesund, till hvilken lednings anläggning kostnaden bestridts af de anslagsmedel,
som till ett sammanlagdt belopp af i det närmaste 1,200,000 kronor
af norska stortinget beviljats till telefonanläggningar i Horge under budgetterminerna
1 1895—^ 1897. Genom den nu föreslagna ledningen skulle en
ny och väl behöflig förbindelse erhållas mellan de svenska rikstelefonledningarne
samt de norska telefonledningarne, och genom densamma skulle Norge, å ena
sidan, samt Danmark och Tyskland, å andra sidan, blifva genom telefon
förbundna. Norges och Danmarks kraf att sålunda komma i förbindelse med
hvarandra kunde ej heller af Sverige leinnas obeaktadt, synnerligen som med
all säkerhet en icke oafsevärd inkomst af transitokorrespondensen skulle tillskyndas
Sverige. Då ledningen dessutom skulle tjena till att förmedla den
internatiouela korrespondensen mellan Göteborg jemte de orter, hvilkas korrespondens
förmedlades af denna station, samt orter i Danmark och Tyskland, mellan
Indika länder telefonförbindelse funnes anordnad, framginge häraf, att ledningen
i fråga skulle blifva af stor betydelse för telefonkorrespondensen med utlandet.

Antagligt vore emellertid, att under de närmast följande åren eller intill
dess denna trafik blifvit upparbetad ledningen icke komme att uteslutande upptagas
af den internationela och transitokorrespondensen, utan lemna plats jemväl
för samtal mellan Göteborg och Malmö äfvensom för de öfver dessa
stationer gående inländska samtalen. Derigenom skulle en i hög grad behöflig
lättnad åstadkommas i korrespondensen på den nuvarande ledningen mellan

Sjunde hufvudtiteln.

dessa orter. Antalet samtal derstädes vore nemligen redan så betydligt — under
sistlidne oktober månad förmedlades endast mellan Göteborg och Malmö omkring
1,600 samtal — att den för desamma afsedda ledningen, hvilken dessutom
skulle upptaga samtalsmängden från andra orter å vestkusten, vore alldeles
otillräcklig. Detta förhållande komme att varda ännu mera kännbart
inom kort, då telefonkorrespondensen mellan södra Sverige och Vermland komme
att ledas öfver Göteborg.

För att uppfylla de kraf, som måste ställas på en ledning, afsedd för
internationel korrespondens, med hänsyn till trådens ledningsförmåga och deraf
beroende möjlighet att uppfatta ett samtal mellan t. ex. Christiania och Tyskland,
måste nu ifrågavarande ledning utgöras af koppartråd af minst 4 \ millimeters
diameter, under det att till de förut inom landet bygda långledningarue
användts koppartråd med en diameter af endast 3 millimeter. Kostnaden för
den 525 kilometer långa ledningen uppginge derigenom till ett belopp mer
än dubbelt större, än hvad som skulle åtgått för en ledning af den mindre
dimensionen, och beräknades utgöra 280,000 kronor, oaktadt den förut befintliga
stolplinien, sedan vissa förstärkningar å densamma vidtagits, blefve användbar
för ledningen.

2) linierna Stockholm—Göteborg och Stockholm—Malmö.

Mellan Stockholm och Göteborg samt mellan Stockholm och Malmö
anlades, enligt hvad telegrafstyrelsen vidare anför, under åren 1889 och 1890
direkta telefonledningar. Båda dessa ledningar, bestodo af 3 millimeters koppartråd,
upplagd på de förut varande telegrafstolparna, och erhöllos medel till
den förra genom lån ur handels- och sjöfartsfonden samt till den senare genom
anslag, som beviljades af 1889 års Riksdag.

Redan från början blef korrespondensen å dessa ledningar, hvilka forbonde
hufvudstaden med landets vestra och södra delar, mycket betydlig, och
hade trafiken efter hand ökats så, att densamma icke för det närvarande
kunde uppehållas på ett tillfredsställande sätt medelst de nu befintliga ledningarne.
Månatligen expedierades nemligen redan nu ungefär 4,500 samtal
å hvarje ledning, hvilken samtalsmängd betingade ett så strängt upptagande
af ledningarne, att den under största delen af dagen icke allenast omöjliggjorde
all vidare ökning, utan äfven medförde den olägenhet, att den tid, som
åtginge, innan ett begärdt samtal kunde expedieras, icke motsvarade nutidens
fordringar på snabb telefonkorrespondens. För att, oaktadt den stora trängseln
å ledningarne, möjliggöra, att ett samtal, som kräfde skyndsam expedition,
kunde förmedlas med erforderlig hastighet, vore från och med innevarande år
ilsamtal införda, hvilka mot ökad afgift hade företrädesrätt framför vanliga

Sjunde hufvndtiteln.

samtal. Redan nu vore emellertid ledningame så mycket upptagna af dessa
ilsamtal, att den tid, som i många fall erfordrades för att få äfven ett sådant
samtal till stånd, blefve vida längre, än hvad önskvärdt vore.

Klagomål öfver svårigheter att få samtal till stånd förekoinme derföre
allt oftare, och derest telefonförbindelsen mellan hufvudstaden och landets vestra
och södra orter skulle på ett tillfredsställande sätt kunna förmedlas, vore det
oafvisligen nödvändigt, att nya direkta ledningar skyndsamt upplades mellan
Stockholm och Göteborg samt mellan Stockholm och Malmö.

Tråddimensionen å de nuvarande direkta stamledningarne i landet vore
beräknad att kunna öfverföra samtal på ett afstånd af 800, högst 900 kilometer.
Derigenom vore möjliggjordt, att Stockholm kunde komma i telefonisk
förbindelse med landets olika delar med undantag af de nordligaste, hvaremot
med användande af de nuvarande ledningarne samtal svårligen kunde förmedlas
mellan orter, belägna på längre afstånd från hvarandra än 800 ä 900 kilometer.
Att detta med den utsträckning, rikstelefonnätet vunnit, vore en
mycket stor olägenhet, vore påtagligt, och blefve detta ofördelaktiga förhållande
allt mera kännbart, i den mån telefonledningarne ytterligare utsträcktes.
För åstadkommande af en tidsenlig utveckling af telefonväsendet ansåge för
den skull telegrafstyrelsen, att vid uppläggande af nya stamledningar nödig
hänsyn måste tagas dertill, att dessa erhölle sådan tråddimension, att landets
olika delar äfven på vidt skilda afstånd från hvarandra kunde komma i telefonisk
förbindelse.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning borde för de nu ifrågasatta
ledningarne till Göteborg och Malmö användas koppartråd med 4| millimeters
diameter, hvarigenom möjlighet bereddes att utvexla samtal mellan de nordligare
delarne samt den söder om hufvudstaden liggande delen af landet.

Att ledningarne erhölle den föreslagna tråddimensionen vore äfven nödvändigt
för att desamma skulle kunna uppfylla det med dem jemväl afsedda
ändamålet att blifva länkar i den internationela telefonkorrespondensens tjenst.
De internationela ledningarne vunne söderut allt större utbredning. Köpenhamn
vore genom telefon redan förbundet med Tyskland medelst en ledning
öfver Kolding till Hamburg, och telegrafstyrelsen antoge, att det ej skulle
dröja länge, innan äfven en ledning via Gjedser—Warnemiinde till Berlin komme
till stånd.

Kostnaden för ledningarne i fråga, Indika till stor del kunde uppläggas
på förut befintliga stolplinier, beräknades för ledningen mellan Stockholm och
Göteborg till 263,000 kronor samt för ledningen mellan Stockholm och Malmö
till 369,000 kronor.

Bih. till liiksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd.

Sjunde hufvudtiteln.

B) linien Hemö sand—Piteå.

Det isolerade läge, i hvilket befolkningen i det nordliga Sverige befunne
sig, gjorde, på sätt telegrafstyrelsen framhåller, behofvet af telefonisk
förbindelse ännu mera kännbart. Telefonväsendets utveckling i dessa trakter
syntes också styrelsen befrämja så vigtiga statsintressen, att staten icke borde
undandraga sig att verksamt ingripa för befrämjande af denna utveckling.

Då telegrafstyrelsen år 1888 gjorde underdånig framställning om beredande
af medel till interurbana telefonledningar, omfattade det då framlagda
förslaget endast landet söder om Ångermanelfven och undantogos uttryckligen
landets nordliga delar. På grund deraf slutade också de norrut
gående stamledningarne i Hernösand, hvarifrån likväl eu grenledning vore
dragen utefter den så kallade ådalen till Sollefteå.

Vidtomfattande lokala telefonnät hade emellertid anlagts i samtliga^ städer
norr om Hernösand äfvensom å flertalet af de större platserna norr om Ångermanelfven
såväl utefter kusten som inuti landet längs elfdalarne. Vid utgången
af år 1897 skulle samtliga dessa telefonnät till största delen vara
ombygda till dubbeltrådiga, och tiden vore derföre inne att genom interurbana
ledningar, utöfver den mellan Haparanda och Piteå anlagda, förbinda de olika
telefonnäten såväl sinsemellan som med rikstelefonledningarne genom anslutning
i Hernösand till de söderifrån kommande två stamledningarne. Ledningen
mellan Hernösand och Piteå vore afsedd att uppfylla dessa ändamål. Framställningar
från de orter, som denna ledning skulle komma att beröra, senast
från stadsfullmäktige i Luleå och Piteå, hade äfven inkommit till telegrafstyrelsen
med begäran om telefonförbindelsens fortsättande söderut från Piteå,
och ansåge styrelsen, att dessa framställningar icke längre kunde lemnas
obeaktade.

Förbindelsen mellan Hernösand och Piteå syntes telegrafstyrelsen kunna
uppehållas genom endast en ledning, hvilken vore afsedd att intagas å alla
större mellanliggande platser. Till följd af de stora afstånden i Norrland samt
i ändamål att, sedan en direkt ledning framdeles kommit till stånd från Stockholm
till öfre Norrland, underlätta korrespondensen med landets sydligare delar
borde den nu ifrågasatta ledningen tagas af sådan tråddimension, att densamma
i fråga om ledningsförmåga motsvarade eu koppartråd af 3 millimeters diameter.

Kostnaden för denna ledning beräknades uppgå till 132,000 kronor.

4) linien Haparanda—Pajala.

Hvad slutligen anginge denna ledning, så hade, enligt hvad telegrafstyrelsen
vidare meddelar, flera framställningar inkommit till styrelsen med an -

Sjunde hufvudtiteln.

hållan om telefonledningars anläggande i dessa trakter, och senast hade Pajala
kommun hemstält derom. I framställningarna hade anförts såsom skäl för
ledningen i fråga, att befolkningen i gränstrakterna mot Finland vore genom
språkliga och lokala förhållanden mera isolerad från det öfriga Sverige, än
hvad förhållandet vore på någon annan ort i riket. Samfärdseln mellan kustlandet
och de nordligare belägna socknarna försvårades genom de långa afst-ånden,
och postförbindelser mellan de norr om Öfver-Torneå belägna socknarna
och Haparanda uppehölles högst tre gånger i veckan. Fn telefonförbindelse
med kusten skulle under sådana förhållanden vara af ovärderligt gagn för
dessa socknar, men socknarnas ekonomiska ställning vore till följd af bristen
på naturliga hjelpkällor, det hårda klimatet, den tryckande fattigvården och
den ständigt ökade tungan af landsvägsunderhållet sådan, att någon uppoffring
från deras sida för att få en telefonanläggning till stånd icke kunde sättas i
fråga. Inom Pajala kyrkoby gjorde sig behofvet af förbättrade och snabbare
kommunikationsmedel särskildt gällande. Platsen vore medelpunkten för en
bördande lappmarkshandel inom Torneådalen, och derstädes utmynnade flera
färdiga och under byggnad varande landsvägar samt vintervägar af stor betydelse.
Inom Pajala socken funnes äfven under statens vård stående betydliga
skogar, hvilka i stor omfattning börjat afverkas, och derigenom hade en rörelse
uppkommit, för hvars främjande förbindelsen med Haparanda vore af största
vigt. För domhafvanden och andra tjensteman i dessa orter, hvilkas tjenster
under deras månadslånga embetsresor ofta kräfde snabba meddelanden, skulle
telefonen blifva till stor hjelp och lättnad. För att, i den män sådant ansetts
möjligt, bidraga till ledningen i fråga hade emellertid Pajala kommun erbjudit
sig att lemna erforderliga stolpar för ledningen genom kommunen samt lokal
för telefonstation i Pajala kyrkoby.

Den ledning, som för närvarande funnes mellan Haparanda och Matarengi,
vore enkeltrådig och icke af beskaffenhet att kunna fortsättas för korrespondens
mellan orter på så långt afstånd från hvarandra som Haparanda och
Pajala, utan måste för detta ändamål uppläggas en ny dubbeltrådig ledning
med vexelstationer på mellanliggande orter. Kostnaden för denna ledning,
för hvilken vederbörande kommuner torde befinnas villiga att leverera erforderliga
stolpar samt bekosta ledningens betjenande å blifvande telefonstationer,
beräknades uppgå till 47,000 kronor.

I underdånig skrifvelse den 9 maj 1894 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjunde hufvudtitel har visserligen Riksdagen med hänsyn
till den utveckling, statens telefonväsende redan då erhållit, förklarat sig an -

Sjunde hufvudtiteln

se, att den tidpunkt vore inne, då endast i undantagsfall vidare anslag för
anläggning af telefonledningar behöfde af Riksdagen beviljas, och att sålunda
de ytterligare länkar i telefonnätet, som kunde anses erforderliga, borde bekostas
antingen genom uppkommen behållning å telefonrörelsen eller, om så
skulle vara behöfligt, genom upplånade medel.

Telegrafstyrelsen erinrar derom, att ehuru enligt styrelsens mening erfarenheten
ådagalagt, att telefonväsendets utveckling på ett tillfredsställande
sätt icke ännu kunde försiggå endast med anlitande af dessa utaf Riksdagen
såsom tillräckliga ansedda medel, telegrafstyrelsen likväl efter nyss anförda
uttalande af Riksdagen icke förr än i sin nu förevarande skrifvelse gjort framställning
om ytterligare anslag utan återbetalningsskyldighet.

Lika med telegrafstyrelsen anser jag också, att beträffande hvar och
en af de nu föreslagna telefonförbindelserna sådana undantagsfall föreligga,
att anslag till desamma icke bör förvägras.

Enligt hvad telegrafstyrelsen meddelat, utgöra statens telefonledningar
för närvarande: i förbindelseledningar omkring 27,000 kilometer och i abonnentledningar
omkring 36,000 kilometer eller tillsammans omkring 63,000 kilometer.
Af dessa hade endast något öfver 5,000 kilometer bekostats af anslagsmedel,
under det att genom vinst- och lånemedel utförts samtliga abonnentledningar
och i det närmaste 22,000 kilometer förbindelseledningar, hvilka sistnämnda,
ehuru visserligen många till antalet, dock nästan uteslutande varit relativt
korta och sålunda hvar för sig kräft en jemförelsevis ringa kostnad. Kostnaden
för samtliga ledningarne uppginge till omkring 11,000,000 kronor,
hvaraf 1,349,587 kronor utgjorde anslagsmedel samt återstoden eller öfver
9,500,000 kronor vinst- och lånemedel.

Vinst- och lånemedlen hafva således i främsta rummet tagits i anspråk
för anläggande och utvidgning af lokalnät jemte till dessa hörande förbindelseledningar;
och anser jag mig böra lika med telegrafstyrelsen framhålla, att,
derest dylika medel skulle användas jemväl till anläggning af de egentliga
interurbana ledningarne, allmänhetens anspråk på utvidgning af de lokala
näten eller anläggning af nya nät ingalunda skulle kunna tillgodoses.

Samtliga de telefonförbindelser, för hvilkas anordnande telegrafstyrelsen
nu hemställer om beredande af erforderliga medel, finner jag i likhet med
telegrafstyrelsen vara af sådan betydelse för telefonsamfärdseln, att deras anordnande
icke längre än högst nödvändigt bör uppskjutas.

Då emellertid, såsom redan framhållits, ifrågavarande förbindelseledningar
med hänsyn till den störa kostnad, som desammas anläggande kräfver, icke
kunna åstadkommas medelst anlitande af vinst- eller lånemedel, lärer befinnas
nödvändigt att, på sätt telegrafstyrelsen föreslagit, för desammas utförande af
Riksdagen begära anvisandet af särskilda anslagsmedel.

Sjunde hufvudtiteln.

I fråga om beloppet af det för ändamålet erforderliga anslag har jag
visserligen icke något att erinra mot de förslag och beräkningar, som ligga
till grund för den af telegrafstyrelsen begärda summan, 1,091,000 kronor,
hvarföre jag äfven anser mig böra tillstyrka, att ett extra anslag å detta
belopp må af Riksdagen äskas, men med afseende på summans storlek synes
mig densamma lämpligen böra fördelas till utgående på tre år i stället för på
två, såsom telegrafstyrelsen föreslagit. Då af de ifrågasatta telefonanläggningarne
linierna Stockholm—Göteborg och Hernösand—Piteå synas mig i
första rummet böra förekomma till utförande, torde till utgående under år
1898 böra äskas så stor del af anslaget, som motsvarar den beräknade anläggningskostnaden
för sagda två linier, eller 395,000 kronor.

Med åberopande af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att för anläggning af telefonledningar från Svinesund till Malmö, från
Stockholm till Göteborg, från Stockholm till Malmö, från Hernösand till Piteå
och från Haparanda till Pajala bevilja ett extra anslag af 1,091,000 kronor,
att utgå under tre år, samt deraf för år 1898 anvisa 395,000 kronor.

Tillbyggnad af det åt telegrafverket upplåtna hus vid Skeppsbron i Stockholm.

1 underdånig skrifvelse den 17 november 1896 har telegrafstyrelsen
gjort framställning om tillbyggnad af det staten tillhöriga, för telegrafverket
upplåtna och under öfverintendentsembetets vård stälda hus vid Skeppsbron i
Stockholm.

Styrelsen har dervid, jemte meddelande att styrelsen i enlighet med
Eders Kongl. Maj:ts i nådigt bref den 29 maj 1891 lemnade bemyndigande
för inrymmande af de till styrelsens administrativa byrå hörande revisionsoch
statistiska afdelningar förhyrt lokal i det intill telegrafhuset belägna,
numera telegrafverkets pensionsinrättning tillhöriga huset n:o 8 vid Slottsbacken,
vidare anfört, att, om också nämnda afdelningar utan afsevärda olägenheter
kunde jemväl för framtiden vara förlagda inom annat hus än öfriga styrelsens
och centralstationernas tjenstelokaler, detta deremot ej vore fallet med eu del
andra expeditioner, framför allt sådana, som omedelbart hade befattning med
telegraf- eller telefonkorrespondensen eller som dermed stode i direkt förbindelse,
hvilka expeditioner derföre vid behof af ökadt utrymme borde utvidgas på
sådant sätt, att de nya lokalerna komme i omedelbart samband med de förutvarande.
Behofvet af ökadt utrymme inom telegrafhuset för lokaler af dessa
senare slag hade under de senaste åren varit synnerligen kännbart. Sålunda
hade, med anledning såväl deraf att nya ledningar indragits å telegrafstationen
som ock deraf att apparater för snabbtelegrafering derstädes uppsatts,

[11.]

Tillbyggnad af
det åt telegrafverket
upplåtna
hus vid
Skeppsbron i
Stockholm.

78 Sjunde hufvudtiteln.

utrymmet i stationens expeditionslokaler allt mera inskränkts, hvarförutom de
för telegrafpersonalen afsedda lokalerna vore alldeles för knappa. Styrelsens
lokaler hade på grund af ökade göromål med deraf föranledt ökadt antal
tjensteman blifvit otillräckliga och behöfde utvidgas för att motsvara behofvet.
Äfven telefonstationen, hvilken enligt medgifvande i nådigt bref af den 5
juni 1891 inredts i telegrafhusets öfverstå våning, kräfde en mycket snar
utvidgning. Denna station gjordes redan från början så stor — rymmande
4,000 abonnenter — som förhållandena medgåfvo; och funnes icke någon
möjlighet att utvidga densamma utan genomgripande förändringar å byggnaden.
Antalet telefonabonnenter i hufvudstaden hade emellertid under de senaste
åren vuxit så betydligt, att af stationens för abonnentledningar afsedda 20
vexelbord, hvart och ett i stånd att rymma 200 ledningar, icke mindre än
17 redan vore upptagna. Då de återstående 3 vexelborden med all säkerhet
blefve fylda redan under loppet af innevarande år samt plats för flera vexelbord
icke under nuvarande förhållanden kunde beredas, vore det nödvändigt, att
under den allra närmaste tiden åtgärder vidtoges i ändamål att bereda ökadt
utrymme för telefoncentralstationen i fråga.

En sådan utvidgning af lokalerna i telegraf huset har styrelsen ansett
kunna på lämpligaste sätt ske genom tillbyggnad af huset på den till detsamma
hörande tomten. Genom en dylik åtgärd vunnes nemligen ökadt utrymme
för så väl telegrafstationen med dertill hörande expeditioner som styrelsens
olika afdelningar och telefonstationen. Styrelsen har för den skull låtit genom
professorn i arkitektur vid tekniska högskolan I. G. Clason utarbeta ett förslag
i ämnet, innefattande ritningar och kostnadsberäkningar.

Enligt sagda förslag beredes i tillbyggnadens nedersta våning, förutom
förrådsmagasin och förrådskontor för mellersta nedre liniedistriktets räkning,
ett enligt styrelsens mening synnerligen välbehöfligt ytterligare rum för de
nu till ett antal af öfver 60 uppgående telegrambärarne äfvensom stall för
desses velocipeder.

Uti entresolvåningen i tillbyggnaden erhållas ett arkivrum för telegrafstationen
samt ett större förrådsrum. I denna våning äro äfven ett rum och
kök för vaktmästaren å telegrafstationen afsedda att inrymmas.

Våningen en trappa upp ökas genom tillbyggnaden enligt förslaget
med tillsammans fyra rum, af hvilka två äro afsedda för expeditioner tillhörande
telegrafstationen, ett för styrelsens administrativa byrå samt ett för
telegrafstationens till ett femtiotal uppgående qvinliga telegrafister, hvilka för
närvarande disponera allenast ett enda rum till förvaring af ytterplagg, till
toilette och till förtäring af medförd mat. Genom tillbyggnadens utförande
kan utrymme i gamla byggnaden beredas äfven för erforderliga toiletterum
m. in. för telegrafstationens så väl manliga som qvinliga personal.

Sjunde hufvudtiteln.

Rummen i våningen två trappor upp äro alla afsedda att användas för
styrelsens räkning. I den tillbygda delen erhållas sålunda ett rum för trafikbyrån
samt två rum för liniebyrån, hvarförutom styrelsens administrativa byrå
i denna våning får ett nytt rum till sin disposition.

I tillbyggnaden tre trappor upp är eu större telefonsal föreslagen att
anordnas för att inrymma de för centraltelefonstationen erforderliga nya vexelborden.
För att undvika de stora olägenheter, som följa deraf att undersökningen
af telefonlinierna för närvarande måste ske i sjelfva telefonsalen, har
enligt förslaget beredts plats för ett särskildt undersökningsrum. Det nuvarande
för expedition af interurbana samtal använda rummet varder betydligt
utvidgadt, äfvenså det rum, som nu begagnas för omkoppling af telefonledningarne.

Slutligen afser förslaget inredning å vinden i gamla byggnaden af
kapprum och toiletterum in. m. för telefonisterna.

Enligt kostnadsberäkningarne bär för sjelfva byggnadsarbetet upptagits
en summa af 92,000 kronor, för elektriska ljusledningar inomhus med 200
glödlampor, men utan armatur och yttre ledningar 3,000 kronor samt för anordnande
af värmeledning med bibehållande tills vidare af de nuvarande ångpannorna
ett belopp af 12,730 kronor, eller sammanlagdt 107,730 kronor.

Detta belopp har telegrafstyrelsen förklarat icke kunna af telegrafverkets
medel, vare sig förskottsmedel eller upplåuta medel, disponeras, helst ett minst
lika stort belopp åtginge för den del af inredningen af den nya telefonstationen,
som genast måste fullbordas. Deremot kunde af telegrafverkets tillgängliga
medel förskjutas det belopp, som behöfde utbetalas redan under innevarande år.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer telegrafstyrelsen,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes genom nådig proposition till Riksdagen äska
erforderliga medel för tillbyggnad af det till telegrafverket upplåtna huset vid
Skeppsbron i Stockholm samt med fastställande af omförmälda ritningar uppdraga
åt öfverintendentsembetet att om arbetets utförande snarast möjligt gå
i författning äfvensom bemyndiga telegrafstyrelsen att af telegrafverkets tillgängliga
medel förskjuta den del af byggnadssumman, som behöfver utanordnas
redan under år 1897.

I det underdåniga utlåtande, som öfverintendentsembetet den 24 november
1896 afgifvit öfver ifrågavarande framställning, har embetet, med tillkännagifvande
att byggnadsritningarnes tillämpning förutsatte afvikelser från de
rörande byggnaders höjd, gårdsrums storlek m. in. dylikt för hufvudstadeu
gällande föreskrifter, förklarat sig mot berörda ritningar i arkitektoniskt och
tekniskt hänseende icke hafva funnit anledning till annan erinran, än att af
ritningarne icke kunde skönjas, huru tillträde till vinden ofvan den tre trappor
upp i tillbyggnaden belägna telefonsalen vore beredt. Sådant tillträde kunde
dock, derest telefonsalen erhölle hvallformadt tak, utan svårighet anordnas

Sjunde hufvudtiteln.

genom anbringande af en trappa från den lägre vinden i den mot Skeppsbron
liggande äldre delen af telegrafhuset.

Beträffande kostnadsberäkningarne har öfverintendentsembetet ansett sig
böra anmärka dels, i afseende å kostnaden för byggnadsarbetet, att i förslaget
häröfver en post af allenast 3,280 kronor 50 öre vore upptagen för oförutsedda
utgifter, men att detta belopp syntes embetet, då fråga vore om att
tillbygga ett äldre hus och verkställa grundpålning intill och i närheten af
höga byggnader, der kostsamma sättningar lätteligen kunde ifrågakomma, vara
allt för knappt tilltaget och höra ökas med en summa af 5,000 kronor, dels
ock, vidkommande värmeledningsförslaget, att deri väl förutsattes inrättande
af eu ny värmekammare i källaren, men att något kostnadsbelopp härför icke
funnes angifvet, ehuru en dylik anordning kunde antagas betinga en utgift
af ungefär 1,000 kronor; och skulle förty enligt embetets beräkningar totalkostnaden
för de af telegrafstyrelsen ifrågastälda arbetena icke komma att
understiga 113,730 kronor.

Med vitsordande af det trängande behofvet för telegrafverket att för
tillgodoseende af oafvisliga kraf på ökadt utrymme få de för detsamma i
Stockholm nu anvisade lokaler i väsentlig män utvidgade, har öfverintendentsembetet
tillika, vid det förhållande att det nuvarande telegrafhuset sedan äldre
tid vore stäldt under embetets vård, väl förmält sig icke hafva något att
erinra mot det af telegrafstyrelsen begärda bemyndigande för embetet att gå
i författning om utförande af ifrågavarande arbeten, men, då den afsedda betydande
tillbyggnaden af oftanämnda hus för framtiden komme att orsaka en
icke obetydlig ökning i underhållet af detsamma, hvilken ökade underhållskostnad
skulle, derest huset allt fortfarande blefve stäldt under embetets inseende,
komma att drabba det af embetet disponerade, städse hårdt anlitade
anslaget till byggnader och reparationer, i sammanhang härmed velat ifrågasätta,
huruvida icke tidpunkten kunde anses lämplig att till telegrafstyrelsen
öfverlemna vården om och underhållet af byggnaden i fråga, helst genom eu
sådan anordning skulle vinnas, icke blott att samtliga telegrafverket tillhörande
byggnader komme att ställas under inseende af verkets styrelse, utan äfven
att fullständig likhet i förvaltningen af berörda verks och de dermed jemförliga
statens jernvägstrafiks samt tull- och postverkens byggnader skulle inträda
eller att de af hvar och en af nu nämnda förvaltningsgrenar disponerade fastigheter
komme att vårdas och underhållas af deras styrelser med anlitande af
för dem tillgängliga medel.

Sedan telegrafstyrelsens yttrande i anledning af öfverintendentsembetets
sistberörda framställning infordrats, har styrelsen i underdånigt utlåtande af den 1
nästpåföljande december anfört, att styrelsen för sin del icke hade något att erinra
mot hvad öfverintendentsembetet sålunda ifrågasatt angående öfverlemnande

Sjunde hufvudtiteln.

till styrelsen af vården om och underhållet af ifrågavarande hus, men på samma
gång hemstält, att i sådant fall Eders Kongl. Maj:t jemväl täcktes förordna,
att omförmälda byggnad i likhet med andra telegrafverket tillhöriga byggnader
finge i verkets räkenskaper uppföras bland verkets tillgångar.

Då behofvet af den föreslagna tillbyggnaden till det åt telegrafverket
upplåtna huset vid Skeppsbron synes mig hafva blifvit på ett fullt tillfyllestgörande
sätt ådagalagdt och jag ej heller finner anledning till erinran vid detaljerna
af förslaget, anser jag mig böra förorda detsamma; lärande, derest det
ifrågasatta anslaget varder af Riksdagen beviljadt, hinder icke komma att
möta för bifall till telegrafstyrelsens hemställan om bemyndigande för styrelsen
att af tillgängliga medel redan under innevarande år förskjuta en del af
det erforderliga kostnadsbeloppet.

Ofverintendentsembetets framställning om öfverlemnande till telegrafstyrelsen
af vården om och underhållet af det ifrågavarande huset, för hvilken
framställning giltiga skäl torde få anses vara anförda, anhåller jag att få till
nådig pröfning anmäla, sedan Riksdagen fattat beslut rörande den förevarande
anslagsfrågan.

Åberopande hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att till bestridande af kostnaden för tillbyggnad af det åt telegrafverket
upplåtna hus vid Skeppsbron i Stockholm å extra stat för år 1898 bevilja
ett anslag af 113,780 kronor.

Yttre restaurering af Örebro slott.

Med anledning af en utaf Eders Kongl. Maj_:_t gjord framställning beviljade [12.]
nästlidet års Riksdag för yttre restaurering af Örebro slott enligt uppgjorda
ritningar ett extra anslag af 44,000 kronor, att utgå under tio år, under vilkor bro slott,
dels att enahanda belopp blefve för berörda ändamål på enskild väg anskaffadt,
dels ock att någon utbetalning icke finge ega rum, förr än styrkt blifvit, att fullt
tillräckliga medel funnes att tillgå för arbetets fullständiga fullbordande. Åt
detta anslag anvisade Riksdagen en tiondedel eller 4,400 kronor för år 1897,
dock att för året högre belopp af statsmedel icke finge utgå, än som motsvarades
af från enskilde under samma år influtna medel.

I sammanhang med fastställande af omförmälda ritningar uppdrog Eders
Kongl. Maj:t genom nådigt beslut den 29 maj 1896 åt öfverintendentsembetet
att gå i författning om arbetets utförande och förordnade, att de bidrag, som
för samma arbetes verkstiillande på enskild väg kunde anskaffas, finge af emBih.
till lliksd. Frot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 11

[13, 14.]

Den lokala
förvaltningen
af statens
jordbruksdomäner.

82 Sjunde hnfvndtiteln.

betet för det afsedda ändamålet disponeras, hvarjemte statskontoret anbefaldes
att, sedan styrkt blifvit, att fullt tillräckliga medel funnes att tillgå för det
ifrågavarande restaureringsarbetets fullständiga fullbordande, till öfverintendentsembetets
disposition för det afsedda ändamålet i mån af reqvisition utbetala
det å extra stat. för år 1897 anvisade extra anslag å 4,400 kronor för yttre
restaurering af Örebro slott, dock att för året högre belopp af statsmedel icke
finge utgå, än som motsvarades af från enskilde under samma år influtna medel,
i hvilket afseende embetet vid de reqvisitioner af medel från anslaget, som
till statskontoret komme att aflåtas, borde foga erforderligt bevis.

Jag hemställer i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen

att af det beviljade anslaget för yttre restaurering af Örebro slott på
extra stat för år 1898 under de vid anslagets beviljande stadgade vilkor anvisa
ytterligare en tiondedel med 4,400 kronor, dock att för året högre belopp af
statsmedel icke må utgå, än som motsvaras af från enskilde under samma år
influtna medel.

Den lokala förvaltningen af statens jordbruksdomäner.

För bestridande af hit hörande utgifter äro i nu gällande riksstat såsom
extra anslag anvisade dels till aflöning åt domänintendenter och för uppehållande
af domängöromålen hos länsstyrelserna 45,000 kronor, dels ock
till resekostnader vid domänförv ältning en, förslagsvis, 40,292 kronor.

I öfverensstämmelse med af domänstyrelsen afgifvet förslag till fördelning
af 1897 års anslag till aflöning åt domänintendenter och för uppehållande af
domängöromålen hos länsstyrelserna fann Eders Kong]. Maj:t jemlikt nådigt
bref den 13 sistlidne november godt å nämnda anslag för det dermed afsedda
ändamål anvisa medel till sammanlagdt belopp af 43,200 kronor, till följd
hvaraf å anslaget uppstod eu besparing till belopp af 1,800 kronor. Då,
enligt hvad domänstyrelsen i underdånig skrifvelse den 31 oktober 1896 anfört,
anslag till berörda, af styrelsen föreslagna och af Eders Kongl. Maj:t anvisade
belopp af 43,200 kronor synts styrelsen utan förändring böra utgå äfven för
år 1898 och anledning saknas att föreslå annan förändring i förslagsanslaget
till resekostnader vill domänförvaltningen, än att, för erhållande af jemn slutsumma
å anslagen under denna hufvudtitel, nyssnämnda förslagsanslag bör
ökas med 80 kronor, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen att på extra stat för år 1898 anvisa

till aflöning åt domänintendenter och för uppehållande af domängöromålen
hos länsstyrelserna 43,200 kronor samt

till resekostnader vid domänförvaltniugen såsom förslagsanslag 40,372
kronor.

Sjnnde hufvudtiteln.

Afdikningar å kronans skogar i Norrbottens och Vesterbottens län.

På sätt jag tillförene i dag vid behandling af det ordinarie anslaget [15.]
till skogsväsendet meddelat, har domänstyrelsen, som i sitt statsförslag af den
29 september 1896 gjort framställning om förhöjning i beloppet af det under » Norrbottens
sagda anslagsrubrik upptagna reservationsanslaget till skogsväsendet, såsom ett
bland skälen för den begärda förhöjningen framhållit önskvärdheten deraf, att
utdikning af sankmarker å kronopark er i de norra orterna numera, efter det
försök sarbeten dermed en tid pågått, koinme att bedrifvas i större omfattning
än förut. Styrelsen förmäler sig dermed hafva afsett att möjliggöra, att för
detta ändamål skulle kunna i Norrbottens och Vesterbottens län, der dylika
marker upptoge en betydlig del af kronoparkernas ytvidd, användas ett belopp
af omkring 15,000 kronor årligen. De arbeten, som för dessa anslagsbelopp
skulle utföras, afsåge i första hand att bereda aflopp åt vattnet å sådana
sankmarker inom kronoparkerna, der detta aflopp genom mossarnes tillväxt
blifvit igengrundadt eller helt och hållet stängdt, hvarigenom angränsande
skogsmark, om denna utgjordes af hed eller lägre åsar, efter hand försumpades.

Då med föranledande deraf, att inkomsterna från de norrländska statsskogarne
numera betydligt ökats, medel syntes böra beredas till dikningsarbetenas
utförande i något större omfattning, i syfte ej allenast att bereda
skydd för den nuvarande skogsmarken, utan äfven att vinna lämplig myrmark
för skogsproduktion, har emellertid domänstyrelsen i underdånig skrifvelse af
den 17 sistlidne november hemstält om beredande för år 1898 af ett extra
anslag å 50,000 kronor till afdikning för skogsändainål af vattensjuk mark
å kronoparker i Norrbottens och Vesterbottens län, hvarjemte domänstyrelsen
begärt, att af detta anslag någon del måtte få komma till användning redan
under innevarande år.

Likasom för odlingen i allmänhet inom rikets båda nordligaste län, så
utgör ock särskildt för hushållningen å kronans skogar i dessa trakter frågan
om tillgodogörandet af de myrtrakter, som upptaga en stor del af länens
areal, en angelägenhet af stor betydelse. Af dikningen af sankmarker i syfte
att försvara, förbättra eller öka den produktiva skogsmarken är likväl förenad
med betydande kostnader. Då emellertid af de sifferuppgifter, jag meddelat
vid behandling af frågan om det ordinarie anslaget till skogsväsendet, framgår,
att under de senare åren en betydande stegring inträdt i afkastningen af
kronans skogar, lärer tiden få anses vara inne att i något större skala än
hittills fortgå med arbeten för sådana afdikningar. Det kapital, som i dessa
företag nedlägges, kan, om ock enligt sakens natur först efter en längre tids
förlopp, med säkerhet beräknas komma att lemna statsverket en tillfyllestgörande
och uthållande ränteafkastning.

[16.]
Reglering af
flottleder i
Norrbottens
län.

[17.]

Skogsodlingens
befrämjande.

Sjnnde hufvudtiteln.

Jag hemställer alltså i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att för bestridande af kostnaden för afdikningar å kronans
skogar i Norrbottens och Yesterbottens län på extra stat för år 1898 anvisa
ett anslag af 50,000 kronor;

lärande, derest detta anslag af Riksdagen beviljas, Eders Kongl. Maj:t
icke sakna utväg att, på sätt domänstyrelsen begärt, redan under innevarande
år bereda tillgång till ett belopp, motsvarande en del af anslaget.

Reglering af flottleder i Norrbottens län.

Sedan Riksdagen för hvartdera af åren 1891 och 1892 anvisat ett
extra anslag af 100,000 kronor för bestridande af kostnaderna för reglering af
flottleder i Norrbottens län äfvensom medgifvit, att de afgifter, som lädes å
flottningen, finge för enahanda ändamål disponeras, hafva i de båda senast
faststälda statsregleringame för samma ändamål, likaledes å extra stat, uppförts
anslag å 50,000 kronor. I underdånig skrifvelse den 29 september 1896
har domänstyrelsen hemstält, att till fortsättande af dessa regleringsarbeten
äfven för år 1898 måtte äskas ett extra anslag af 50,000 kronor.

Den stora betydelsen af dessa arbeten för en fördelaktig afsättning af
skogsalster från kronans vidsträckta och ofta svårtillgängliga skogar i Norrbottens
län framhölls till statsrådsprotokollet den 14 januari 1895 af min
företrädare i embetet, som då jemväl anförde åtskilliga exempel på de prisstegringar
å virke, som af flottledsregleringarne blifvit en följd. Då ytterligare
medel för ändamålet erfordras och dessa medel otvifvelaktigt komma att få en
synnerligen produktiv användning, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen

att för bestridande af kostnaderna för reglering af flottleder i Norrbottens
län anvisa ett extra anslag för år 1898 å 50,000 kronor äfvensom
medgifva, att de afgifter, som läggas å flottningen, fortfarande må för enahanda
ändamål disponeras.

Skogsodlingens befrämjande.

För hvart och ett af åren 1889—1896 beviljade Riksdagen till detta
ändamål ett extra anslag af 25,000 kronor.

Sedan åtskilliga hushållningssällskap gjort underdåniga framställningar
oin förhöjning i beloppet af sagda anslag, hemstälde domänstyrelsen, till hvars
utlåtande framställningame remitterats, i underdånig skrifvelse den 21 december
1895, att anslaget måtte höjas till 100,000 kronor samt att i de förut stad -

Sjunde hufvudtiteln.

gade vilkoren för erhållande af bidrag från samma anslag måtte vidtagas vissa
ändringar, hvaribland särskild! märktes, att medlen skulle omhändertagas och
för sitt ändamål användas af en på visst angifvet sätt sammansatt skogsvårdsnämnd
samt att statens skogsförvaltnings medverkan vid utförandet af skogsodlingsarbetena
skulle ordnas på sätt i ett samma dag af domänstyrelsen afgifvet
underdånigt utlåtande föresloges. Då dessa domänstyrelsens utlåtanden den 13
januari 1896 af mig inför Eders Kongl. Maj:t anmäldes, anförde jag, bland
annat, att, då utlåtandena till finansdepartementet inkommit först den 23 nästförutgångne
december, jag icke vore beredd att redan då till nådig pröfning
anmäla domänstyrelsens i sagda utlåtanden framstälda förslag, enligt hvilka icke
obetydande ändringar i nu bestående, hithörande förhållanden skulle komma
att inträda. Dertill komme, att omförmälda förslag i åtskilliga afseenden egde
nära sammanhang med vissa af domänstyrelsen i underdånig skrifvelse den 18
februari 1895 angående åtgärder till den enskilda skogshushållningens befrämjande
föreslagna bestämmelser, med afseende hvarå det förefölle önskvärd!, att
samtliga nu omförmälda frågor rörande den enskilda skogshushållningen företoges
till behandling i ett sammanhang. Då likväl på grund af angifna orsaker
de i domänstyrelsens sistberörda skrifvelse omhandlade frågor först fram emot
årets slut kunde företagas till pröfning, hemstälde jag, att till denna tid äfven
måtte få anstå med den definitiva behandlingen af de väckta frågorna om
ändring i formerna för statens medverkan till befrämjandet af skogsodling å
enskildes mark.

Med afseende på de! ökade intresse för det med skogsodlingsauslaget
åsyftade ändamål, som tagit sig uttryck i de från ett större antal hushållningssällskap
ingångna petitionerna om anslagets förhöjning, fann jag emellertid
önskvärdt, att, utan afbidan på omförmälda frågors lösning, redan för år 1897
medel måtte kunna beredas för utförande å enskildes mark af skogsodlingsarbeten
i större omfattning, än dittills kunnat ske; och beslöt Eders Kongl.
Maj:t på min framställning att föreslå Riksdagen anslagets höjning från dess
dåvarande belopp af 25,000 kronor till 50,000 kronor med viss förändring af
de vilkor, under hvilka medel från anslaget förut beviljats. Med ytterligare
någon jemkning af sagda vilkor beviljade Riksdagen det för år 1897 begärda
anslaget af 50,000 kronor.

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 maj nästlidet år anhållit,
det Eders Kongl. Maj:t ville tillsätta en komité af sakkunnige män för att
utreda, hvilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för vinnande af eu tillfredsställande
vård af de enskilda skogarne, och derefter framlägga de förslag,
hvartill denna utredning, med hänsyn till de inom olika landsdelar rådande
förhållanden, gåfve anledning, blef den 16 sistlidne oktober en komité af Eders
Kongl. Maj:t tillsatt med uppdrag att verkställa den utredning och uppgöra

Sjunde hnfvndtiteln.

de förslag, som afsåges i Riksdagens berörda skrifvelse; och förordnade Eders
Kongl. Maj:t i sammanhang härmed, att till komitén skulle, för att tagas i
öfvervägande vid fullgörande af dess uppdrag, öfverlemnas ej mindre domänstyrelsens
underdåniga skrifvelse den 18 februari 1895 angående åtgärder till
den enskilda skogshushållningens främjande jemte de i anledning af samma
skrifvelse afgifna utlåtanden och yttranden än äfven samma embetsverks underdåniga
skrifvelse den 21 december sistnämnda år angående statens skogsförvaltnings
medverkan för främjande af enskilde jordegares skogsvård.

Då således de frågor ännu afbida sin lösning, i sammanhang med hvilka
jag, på sätt förut blifvit erinradt, ansett frågan om en höjning af skogsodlingsanslaget
utöfver det senast faststälda beloppet af 50,000 kronor först böra förekomma
till definitiv pröfning, saknar jag anledning att för nästa statsregleringsperiod
ifrågasätta någon ändring i beloppet af sagda anslag, likasom jag ej
heller finner mig ega skäl att föreslå ändring i de af Riksdagen senast faststälda
vilkor för anslagets utgående. Jag hemställer derföre i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att för skogsodlingens befrämjande för år 1898 bevilja ett extra anslag
af 50,000 kronor, att ställas till Eders Kongl. Majrts förfogande för att i mån
af tillgång tilldelas landsting eller hushållningssällskap, som understödja enskilde
skogsodlare genom tillhandahållande af skogsfrö och plantor till billigt pris
eller beredande af kostnadsfritt biträde vid skogsodlingsarbeten, dock med vilkor
att statsbidrag icke må till något län utgå med högre belopp, än hvad landsting
och hushållningssällskap tillsammans eller ettdera af dem för ändamålet
anslagit, ej heller till högre belopp än 4,000 kronor för hvarje landstingsområde,
äfvensom att efter årets utgång redogörelse öfver anvisade statsbidrags
användning af vederbörande afgifves till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länet.

Summan af de utaf mig tillstyrkta anslagen å extra stat för år 1898
utgör 1,240,700 kronor mot 507,100 kronor i riksstat^ för år 1897.

I hvad föredragande departementschefen hemstält och
föreslagit beträffande anslagen under sjunde hufvudtiteln
instämde statsrådets öfrige ledamöter, dervid likväl stats -

Sjunde hufvudtiteln.

rådet von Krusenstjema åberopade hvad han i fråga om
anslaget till postverket yttrat; och behagade Hans Maj:t
Konungen i nåder bifalla hvad sålunda blifvit af statsrådets
fleste ledamöter tillstyrkt.

Ex protocollo:
Fredrik Zethelius.

Åttonde hufvudtiteln.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
januari 1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr 0ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Akerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,

von Krusenstjerna.

Departementschefen, statsrådet Gilljam föredrog följande ärenden rörande
regleringen af åttonde hufvudtitelns ordinarie stat och de till samma
hufvudtitel hänförliga extra ordinarie anslagsbehof, hvarvid departementschefen
yttrade beträffande

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 1. Sami. 1 Afd.

Åttonde hnfvndtiteln.

[i-3

Prostetunna
för Örsjö för
samling.

Ordinarie anslag1.

Kleresistaten.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 16 februari 1883
medgifvit, att åtskilliga uppräknade hemman, om tillsammans 18V8 för-medlade
mantal, i Madesjö församling af Kalmar län finge under vissa angifna
vilkor derifrån utbrytas för att under benämningen Örsjö socken
bilda annex till Madesjö pastorat, samt denna utbrytning numera äfven
blifvit verkstäld, så att berörda socknedel från den 1 maj 1894 utgjortsärskild
kyrkoförsamling, har med åberopande häraf kontraktsprosten L.
G. Dahlström hos Kongl. Maj:t anhållit att, som till följd af den nya församlingens
bildande kontraktsprostens embetsgöromål ökats, sökanden måtte
för ifrågavarande församling utfå så kallad prostetunna.

I anledning af denna ansökning hafva domkapitlet i Kalmar och
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet sig yttrat. Vidare hafva infordrade
underdåniga utlåtanden afgifvits dels af kammarkollegium, som
dervid, enär kontraktsprosten i Södra Möre kontrakt, hvilken enligt kronoräkenskaperna
åtnjöte ersättning för 15 tunnor kronotiondespanmål för
öfriga till kontraktet hörande 15 församlingar, jemväl torde vara berättigad
att för Örsjö församling uppbära ersättning för en tunna sådan spanmål,
samt värdet a en tunna kronotiondespanmål, 1/2 råg och 1/2 korn, förvandlad
till penningar på sätt i kongl. förordningen den 23 juli 1869 föreskrefves,
utgjorde 13 kronor 32 öre, hemstält, att kontraktsprosten i Södra Möre
kontrakt måtte beredas ersättning för prostetunna för Örsjö församling
med 13 kronor 32 öre årligen, dels ock af statskontoret, som jemväl ansett
ersättning för prostetunna böra för förenämnda nya annexförsamling tillkomma
sökanden enligt § 24 i kongl. resolutionen på presterskapets
besvär den 10 mars 1719 och 4 § i presterskapets privilegier den 16 oktober
1723° med flere äldre författningar samt hemstält, att Kongl. Maj:t
täcktes i nådig proposition till Riksdagen göra framställning om uppförande
under anslaget till kleresistaten af ett belopp af 13 kronor 32 öre, att
såsom ersättning för prostetunna för ifrågavarande församling årligen utgå
till kontraktsprosten i Södra Möre kontrakt.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit tillstyrkt hemställer jag
i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att såsom
årlig ersättning för prostetunna, tillkommande kontraktsprosten i Södra Möre

Åttonde hufvudtiteln. 3

kontrakt för Örsjö församling, bevilja 13 kronor 32 öre och för sådant
ändamål öka den under kleresistaten uppförda anvisning i kontant, 20,660
kronor, till 20,674 kronor, eller med ett jemnadt belopp af 14 kronor.

Domkapitlens expeditioner.

I yttrande till statsrådsprotokollet den 13 januari 1896 återupptog jag [2.]
den synnerligen vigtiga, redan den 17 mars 1893 i statsrådet behandlade
gan rörande Hernösands stifts delning. Dervid anmälde jag, att till mig stijt
ankommit eu af dåvarande representanterna för norrländska länen i Riksdagens
båda kamrar undertecknad skrifvelse, dagtecknad den 22 februari
1895. Denna skrifvelse var af följande lydelse:

»Lifligt öfvertygade om nödvändigheten af att Hernösands stift snart
bör delas genom afskiljandet derifrån af Vesterbottens och Norrbottens län
för att bilda ett särskilt stift, på sätt Kongl. Maj:ts proposition härom
till 1893 års riksdag närmare angifver, hafva undertecknade, nämnda stifts
representanter i Riksdagen, funnit oss manade att pa detta sätt vördsamt
anhålla, det herr statsrådet behagade hos Kongl. Maj:t förorda framläggandet
till Riksdagen af nådig proposition till denna maktpåliggande frågas
lösning.

Behofvet af delning af detta stift, som eger betydligt större utsträckning
än alla rikets öfriga stift tillsammans, har länge varit påträngande —
särdeles för dess nordliga del, och det har äfven under den förberedande
behandlingen vunnit samstämmigt erkännande af Riksdagen, kyrkomötet
samt alla myndigheter och vederbörande. Frågans fall inom Riksdagen
berodde således icke af något underkännande af dess stora vigt och betydelse,
utan på en uttalad önskan, att i sammanhang dermed en sammanslagning
af andra stift skulle åvägabringas.

Då vi undertecknade äro varmt genomträngda af öfvertygelsen ej blott
om frågans betydelse utan äfven om vigten af densammas snara afgörande,
hafva vi ansett oss böra framföra denna vår vördsamma anhållan.»

Beträffande denna frågas föregående behandling tillåter jag mig erinra
om följande. I underdånig skrifvelse den 29 september 1888 anhöll kyrkomötet,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes låta företaga den utredning och de
åtgärder, som för genomförande af Hernösands stifts delning kunde pröfvas
erforderliga. Öfver denna framställning hördes kammarkollegium och statskontoret,
som med anledning af den nådiga remissen infordrade underdåniga
utlåtanden ej mindre af domkapitlet i Hernösand än äfven af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbot -

4 Åttonde hnfvndtiteln.

tens och Norrbottens län. Redan i mitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 17 mars 1893 anmärkte jag följande:

»Hernösands stift, som omfattar rikets fyra nordligaste län, har en
ytvidd af 236,657 qvadratkilometer, under det hela rikets omfattar 433,000
cjvadratkilometer, upptagande således Hernösands stift ett område betydligt
större än alla de andra stiftens tillsammans, medan det i afseende å kommunikationer
är mindre lyckligt lottadt än något af de öfriga. Dess folkmängd
uppgick den 31 december 1890 till 536,833 personer. Allenast
Lunds stift kan uppvisa en högre folkm ängd ssiffra. Folkökningen fortgår
inom de trakter, som omfattas af Hernösands stift, mycket hastigare än i
mellersta och södra Sverige. Under perioden 1881 — 1890 ökades befolkningen
inom nämnda stift med 86,778 personer eller med 19,28 procent,
medan procenten för folkökningen uti hela riket utgjorde 4,80 samt uti
hela riket utom Hernösands stift 3,22. (På sätt nedan angifves öfversteg
stiftets folkmängd år 1895 570,000.) Med afseende å pastoratens antal
öfverträffa endast fem af de öfriga stiften Hernösands; och det är påtagligt,
att antalet pastorat skall inom Hernösands stift tillväxa fortare än
inom öfriga stift, beroende på dervarande pastorats stora utsträckning och
behofvet af deras delning. Medelarealen af ett pastorat är inom Hernösands
stift 2,191 qvadratkilometer, för lappmarkspastoraten uppgår medelarealen
till mer än tredubbelt denna siffra, för pastoraten i kustlandet till mer än
hälften deraf. Inom andra stift är medelarealen af ett pastorat högst 403
qvadratkilometer, lägst 60 qvadratkilometer, för hela riket utgör pastoratens
medelareal 318 qvadratkilometer. Beträffande undervisningsanstalterna
är antalet allmänna läroverk och folkskolelärareseminarier samt vid dem
anstälda ordinarie lärare endast inom ett stift större än inom Hernösands,
och af hela antalet folkskolor inom riket utgöra de till sistnämnda stift
hörande 9,7 procent eller icke obetydligt mer än medelsiffran för samtliga
stiften, 8,3 procent, Fn för Hernösands stift egendomlig svårighet erbjuder
värden om kyrka och skola i lappmarken och finnbygden med deras af
språkförhållanden och andra omständigheter betingade egendomliga organisation.
Genom de långa och besvärliga resorna för visitation i pastoraten
och inspektion af läroverken inskränkes dessa vigtiga förrättningars
antal, så att äfven med bästa vilja och förmåga hos biskopen stiftet icke
kan erhålla den tillsyn, som kräfves af såväl lag som det faktiska behofvet,
. Hvad göromålen i domkapitlet beträffar, hafva dessa, efter hvad domkapitlets
utlåtande gifver vid handen, på senaste åren tillvuxit i sådan grad,
att det domkapitlets ledamöter åliggande arbete upptagit flerdubbelt längre
tid än den minskning af två timmar i veckan i undervisningsskyldighet,
som läroverksstadgan medgifver de lärare, hvilka tillika äro domkapitels -

Åttonde hnfvndtiteln. 5

ledamöter, hvarjemte expeditionens tjensteman endast med stor ansträngning
hunnit fullgöra sina åligganden.

Beträffande sättet för delningen hafva domkapitlet och öfriga vederbörande
tillstyrkt, att Vesterbottens och Norrbottens län skulle afskiljas
för att bilda det nya stiftet. Detta senare skulle då få en areal af 161,234
qvadratkilometer med 227,567 invånare, 43 pastorat, 2 högre och 3 lägre
allmänna läroverk samt ett folkskolelärarinneseminarium, hvaremot det
gamla stiftet efter delningen komme att omfatta 75.423 qvadratkilometer
med 309,218 invånare, 65 pastorat, 3 högre och 1 lägre allmänt läroverk
samt ett folkskolelärareseminarium. Genom en dylik delning skulle visserligen
det nya stiftet få något mindre folkmängd och antal pastorat än
det återstående gamla stiftet, men detta förhållande komme, såsom jemväl
af domkapitlet anmärkts, att väsentligen motvägas af den större arealen
och de svårare kommunikationerna samt icke minst deraf, att handläggningen
af alla finska och de allra flesta lappska ärenden skulle tillkomma
det nya stiftets styrelse. Härjemte har framhållits, helt visst med skäl,
hurusom det skulle medföra större enkelhet och reda i flera afseenden, att
gränsen mellan stiften sammanfölle med länsgränsen, helst derigenom äfven
vunnes en billig jemkning i afseende på areal och folkmängd, då deremot
en delning efter endera af dessa grunder skulle göra det ena stiftet i ettdera
hänseendet alltför stort i förhållande till det andra. Om stiftsdelningen
på föreslaget sätt genomfördes, skulle deraf föranledas en mindre ändring
i nu bestående kontraktsindelning. Ångermanlands nordöstra kontrakt
omfattar nemligen för närvarande, utom socknar i Vesternorrlands
län, jemväl Nordmalings och Bjurholms socknar i Vesterbottens län och
skulle alltså, med sin nuvarande sammansättning, komma att tillhöra båda
stiften, till förekommande af hvilken oegentlighet nämnda båda församlingar
kunde förenas med närmaste kontrakt inom Vesterbottens län.

Lämpligaste platsen för den nya stiftsstyrelsen synes vara Luleå. Genom
styrelsens förläggande till en residensstad komme samarbetet mellan
den kyrkliga och verldsliga myndigheten att underlättas; och af de två
residensstäder, som skulle komma att tillhöra det nya stiftet, är Luleå den
mest centralt belägna, hvarförutom sagda stad torde inom kort icke blott
komma i lätt förbindelse med den södra delen af stiftet utan äfven gå
en ganska betydande utveckling till mötes. Härtill kommer, på sätt jemväl
i de underdåniga utlåtandena framhållits, att Luleå ligger vida. närmare
än Umeå till de finsktalande församlingarna och de flesta lapparnes
hemvist,

I fråga om det nya domkapitlet har domkapitlet i Hernösand föreslagit,
att detsamma skulle bestå af, förutom biskop, sex lektorer vid Luleå

6 Åttonde hnfvudtiteln.

läroverk. Då för närvarande allenast fem lektorsbefattningar finnas vid
sagda läroverk, skulle för ändamålet erfordras inrättande af ytterligare en
lektorstjenst derstädes. I afseende härå synes emellertid följande vara att
erinra. I kongl. förordningen den 11 februari 1687 om rättegång i domkapitlen
§ 1 föreskrifves, att i stiftsstäder, der icke akademier äro, biskopens
ordinarie assessores skola vara kyrkoherden uti domkyrkan och lectores.
Enligt denna föreskrift borde, derest Lpleå blefve stiftsstad, kyrkoherden
i Luleå stad ingå såsom ordinarie ledamot i domkapitlet. Vidare kan anmärkas,
att enligt kongl. brefvet till Linköpings konsistorium den 7 juni
1834, jemfördt med kongl. brefvet till samtliga konsistorierna den 15 juli
1752 och kongl. resolutionen den 11 mars 1806, domkapitel synes vara
beslutmessigt då fyra ledamöter äro tillstädes, hvilka äro om beslutet ense,
eljest då fem ledamöter äro närvarande. Någon ökning af lektorernas antal
vid Luleå läroverk synes fördenskull icke vara erforderlig med hänsyn till
det blifvande domkapitlets sammansättning. För fall af vakanser eller annat
uppkommet förfall för de ordinarie ledamöterna anvisar ofvanberörda paragraf
af rättegångsordinantien utvägen att genom adjunktion af dertill lämpade
män göra kapitlet fulltaligt.»

Vidare erinrade jag i mitt sistlidna år afgifna yttrande, att, sedan Eders
Kongl. Maj:t på dessa och öfriga till protokollen anförda skal föreslagit
1893 års riksdag att medgifva, att Vesterbottens och Norrbottens län finge
från den 1 januari 1895 frånskiljas Hernösands stift för att bilda ett särskildt
stift, Riksdagen i skrifvelse den 6 maj 1893 anmält, att vid behandlingen
af denna proposition Riksdagens kamrar stannat i olika beslut af
den beskaffenhet, att, jemlikt 63 § riksdagoi-dningen, frågan i följd deraf
för samma riksdag förfallit. Kamrarnes omförmälda beslut innefattade:
Första kammarens, bifall till Eders Kongl. Maj:ts proposition med det tilllägg,
att Eders Kongl. Majd täcktes låta verkställa utredning, huruvida icke
Kalmar och Visby stift lämpligen kunde till ett stift förenas, äfvensom för
Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde föranleda;
Andra kammarens åter, medgifvande att — under vilkor att Kalmar och
Visby stift sammansloges till ett stift, så snart en sådan sammanslagninggenom
nuvarande biskoparnes i Kalmar och Visby afgång eller eljest
möjliggjordes — Vesterbottens och Norrbottens län finge frånskiljas Hernösands
stift för att bilda särskildt stift.

Jag nämnde vidare i mitt sistberörda yttrande, att af de vid 1893 års
riksdag i ärendet förda förhandlingar inhemtades, att nödvändigheten af
Hernösands stifts delning allmänt erkänts, under det att åsigterna varit delade
derom, huruvida sådan åtgärd borde såsom vilkor förutsätta sammanslagning
af två andra stift, och jag erinrade om, att med anledning häraf och då i

Åttonde hufvudtiteln. 7

kamrarnes beslut särskilt antydts önskvärdheten af Kalmar och Visby stifts
förening, och jemväl sammansatta stats- och lagutskottet, till hvars förberedande
behandling frågan om Hernösands stifts delning hänskjutits, uttalat
sig för en utredning härutinnan, en sådan synts böra ega rum, men att, då fråga
kunde uppstå, huruvida icke — om en rubbning i nuvarande stiftsindelningen
i södra delen af landet måste ske för åstadkommande af en delning
af Hernösands stift — annan förändring i denna stiftsindelning än
den omförmälda kunde vara mera lämplig, Eders Kongl. Maj:t den 17 juni
1893 anbefalt domkapitlen i Linköping, Vexjö, Kalmar och Visby att till
Eders Kongl. Maj:t inkomma med utredning och förslag, hvart och ett af
dessa domkapitel i den mån detsamma af frågan berördes, huruvida icke
en sådan förändring i den nuvarande stiftsindelningen kunde, utan förnärmande
af enskild rätt, ega rum, att:

antingen Visby stift förenades med Kalmar eller Linköpings stift,

eller ock Kalmar stift upphörde att vai''a särskildt stift och delades
så, att en del deraf lades till Linköpings stift och återstående delen till
Vexjö stift.

Af de utlåtanden, som med anledning häraf inkommit från bemälda
domkapitel, inhemtades, på sätt jag vid frågans föredragning inför Eders
Kongl. Maj:t den 13 januari 1896 anmärkte, att ingen af dessa myndigheter
uttalat sig vare sig för Visby stifts förening med Linköpings stift
eller Kalmar stifts delning mellan Linköpings och Vexjö stift. Förslaget
beträffande Visby stifts förening med Kalmar stift hade deremot — under
förutsättning att Hernösands stifts delning ej läte sig genomföra utan rubbning
af stiftsindelningen i södra delarna af riket — tillstyrkts af domkapitlen
i Kalmar och Linköping, hvaremot domkapitlet i Visby på det
bestämdaste uttalat sig emot samma förslag.

Af domkapitlens berörda utlåtanden inhemtades vidare hufvudsakligen,
att domkapitlet i Kalmar — under erinran, att Kalmar stift hade en
folkmängd af omkring 150,000 personer, fördelade på 45 pastorat med 69
församlingar och 79 presterliga lägenheter, och att motsvarande siffror i
Visby stift utgjorde 50,000, 44, 93 och 50 — anfört, hurusom, då samma
siffror i Kalmar stifts Ölandsdel utgjorde 30,000, 23, 34 och 34, Visby stift
med allenast omkring en tredjedel öfversköte denna del af Kalmar stift,
samt att, då ett stift, bestående af nuvarande Kalmar och Visby stift,
komme att utgöras af omkring 200,000 personer, fördelade på 89 pastorat
med 162 församlingar och 129 presterliga lägenheter, detsamma skulle
blifva ett bland de minsta i riket. Samma domkapitel hade vidare anfört,
att, ehuru understundom inträffade, att personalförbindelsen mellan fastlandet.
och Gotland vore synnerligen försvårad och någon gång upphäfd,

8 Åttonde hufrndtiteln.

domkapitlet dock egde en lång erfarenhet i dessa förhållanden med afseende
å Öland samt ansåge svårigheterna i denna del med det mera aflägsna
Gotland icke vara oöfvervinneliga. Domkapitlet i Linköping hade,
för att visa, att en förening af Visby stift med Kalmar stift vore lämpligare
än en förening af Visby och Linköpings stift, framhållit, att det
stift, som komme att bildas genom sammanslagning af Visby och Kalmar
stift, skulle till areal och folkmängd ej blifva större än ungefär halfva nuvarande
Linköpings stift, under det att antalet pastorat i ett stift, bestående
af nuvarande Kalmar och Visby stift, skulle blifva två tredjedelar
af motsvarande antal i Linköpings stift och dess allmänna läroverk icke
hälften så många, äfvensom att genom Visby stifts förening med Kalmar
stift förstnämnda stift komme att utgöra en mera sjelfständig och betydande
del af det hela än genom en förening med Linköpings stift. Domkapitlet
i Visby, som vid sitt utlåtande fogat ett uttalande i frågan af
Visby stifts prestsällskap, hade deremot framhållit det oegentliga i, att förslaget
om upphörande af Gotlands ställning såsom eget stift väckts utan
att i något afseende ställas i sammanhang med den erfarenhet, man gjort
om fördelarna eller olägenheterna för Gotland af denna kyrkliga sjelfständighet.
Af sådana olägenheter kunde domkapitlet icke tänka sig flera än
tvenne, nemligen å ena sidan den mindre omfattning, hvilken presternas
ansökningsrätt sålunda haft, och å andra sidan för församlingarna inskränktare
tillfällen att göra sig skilda presterliga krafter till godo. Men
hvad det förra vidkomme, skulle hvarje vidgning af ansökningsrätten medföra
ett i motsvarande grad ökadt antal medtäflare, och hvad det senare
förhållandet anginge, skulle genom öns afskilda läge och de gotländska
pastoratens jemförelsevis ringare lönevilkor den sannolika följden blifva,
att öfverhufvud de bättre krafterna droges öfver åt fastlandet, och att de
sämre komme att, sedan de der förgäfves eftersträfvat befordran, söka sig
till ön. Domkapitlet, som af dessa skäl ansåge fördelarna för Gotland att
utgöra särskild! stift vara både många och stora, hade vidare framhållit
den betydande svårighet det skulle för Gotland innebära, särdeles vissa
tider af året, att icke på sjelfva ön hafva att tillgå stiftsstyrelse i vare sig
kyrkans, folkundervisningens eller det allmänna läroverkets angelägenheter,
samt vigten deraf att, särskildt med hänsyn till öns afskildhet, på platsen
funnes en person med den högre bildning, en biskop borde antagas besitta,
hvilken kunde, genom att året om vistas och verka på ön, blifva
rätt förtrogen med det gotländska folkets egendomliga skaplynne och
behof, likasom folket med honom.

Ytterligare erinrade jag, att frågan på denna punkt understälts 1893
års kyrkomötes pröfning genom två särskilda motioner, den ena af samt -

Åttonde hufvudtiteln. 9

liga representanter vid mötet för Norrland, den andra af en utaf de valde
representanterna för Gotland. I den förra motionen sattes förslaget om
Hernösands stifts delning i samband med förslag om att kyrkomötet skulle
medgifva att, derest för åstadkommande af ifrågavarande delning visade
sig oundgängligt, att de öfriga stiftens antal minskades, sammanslagning
af två stift måtte, så snart sådant kunde genom vederbörande biskopars
afgång eller eljest försiggå, ega rum antingen så, att Gotland upphörde
att vara eget stift och lades till Kalmar stift, eller på något annat sätt.
Den andra motionen gick derpå ut, att kyrkomötet, med ogillande af förslaget
om sammanslagning af vissa stift, måtte godkänna delningen af
Hernösands stift. Såsom motiv för den sistnämnda framställningen framhölls,
bland annat, att man icke finge taga i betraktande ensamt Gotlands
ringa folkmängd och areal utan framför allt dess läge och de svårigheter
i samfärdseln med fastlandet, som deraf vore en följd. Det vore föga sannolikhet
för, att en året om regelbunden kommunikationsled mellan Visby
och Kalmar skulle komma till stånd. Säkerligen skulle förbindelsen mellan
dessa orter hufvudsakligen förmedlas öfver Stockholm, åtminstone under
långa tider årligen. Då skulle svårigheten för vederbörande å ön att
komma i personlig beröring med stiftsstyrelsen blifva nästan oöfvervinnelig.
Många stridigheter i kyrkliga och skolförhållanden hade hittills genom
biskopens personliga mellankomst kunnat i godo biläggas. Det vore ej att
betvifla, att, så länge biskopen öfver de förenade stiften vore i sin kraftfullaste
ålder, han ofta skulle besöka ön. Men vid tilltagande ålder eller
inträffad sjuklighet vore detta omöjligt. Biskopens personliga verksamhet
oafsedd, skulle stiftsstyrelsens med dithörande skolstyrelses förläggande
till fasta landet medföra en betänklig rubbning i gången af ärendenas behandling.
Motionären hade tillagt, att förmånen af särskild stiftsstyrelse
icke borde kunna mot vederbörandes bestridande frånhändas en landsdel,
med mindre än att det nya, som sattes i stället, vore bättre än eller åtminstone
lika godt med det gamla, som ginge förloradt. Att i stället för
det bättre sätta något, som för den regleringen underkastade landsdelen
ostridigt vore sämre, skulle inom samma landsdel svårligen kunna betraktas
annorlunda än som en oberättigad handling.

Under förhandlingarna vid mötet framfördes ock, anmärkte jag, goda
skäl mot sammanslagning af Visby och Kalmar stift. Kyrkomötet beslöt
att:

dels anhålla om vidtagande af de ytterligare åtgärder, som kunde vara
erforderliga, för att Hernösands stift måtte blifva, så snart ske kunde, deladt;

dels anmäla, att kyrkomötet för sin del inedgåfve, att Hernösands stift,

Bih. till Rikscl. Prof. ISO?. 1 Sami. 1 Afd. 2

Åttonde hnfvudtitelii.

så snart ske kunde, delades på det sätt, att Vesterbottens och Norrbottens
län frånskildes derifrån, för att bilda, ett särskildt stift;

dels anhålla, det täcktes Eders Kong! Maj:t vidtaga erforderliga åtgärder
för att, under förutsättning att Hernösands stift blefve deladt, § 2
samt tredje stycket af § 5 utaf förordningen angående allmänt kyrkomöte
den 16 november 1863 måtte erhålla ändrad, af kyrkomötet formulerad
och för dess del godkänd lydelse.

Sedermera hade från domkapitlet i Hernösand och Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Norrbottens län ytterligare underdåniga skrivelser i
ämnet inkommit.

Domkapitlets i Hernösand skrifvelse, dagtecknad den 7 november
1894, innehöll hufvudsakligen följande. Sedan domkapitlet till en början
framhållit, hurusom de af mig den 17 mars 1893 till statsrådsprotokollet
anförda skäl, som talade för önskvärdheten och nödvändigheten
af Hernösands stifts delning, ännu qvarstode med oförminskad,
endels ökad kraft, fortsatte domkapitlet: Den inom vårt land, åtminstone
hvad landsbygden beträffade, säkerligen allenastående hastighet,
med hvilken folkmängden inom stiftet på sista tiden tillvuxit, komme
förvisso att under den närmaste framtiden ökas. Den nyss färdigblifna
jernvägen till Boden såväl som tillgodogörandet af de norrbottniska
malmbergens rikedomar skulle säkerligen samverka i denna riktning.
De nya kommunikationslederna, som till väsentlig del ginge gegenoin
hittills obefolkade trakter, hade också redan medfört och komme
utan tvifvel att ytterligare medföra uppkomsten af nya befolkningscentra,
hvilka åter i sin tur nödvändiggjorde nya anordningar med afseende på
församlingsbildning, gudstjenstlokaler och folkskolor m. m., som hörde
under stiftsstyrelsens handläggning och tillsyn. Dylika* till sin natur vanligen
mycket svårhandterliga, organisationsfrågor utgjorde sedan lång tid
tillbaka en mycket väsentlig del af domkapitelsärendena, och man kunde
med visshet förutse, att antalet sådana mål skulle betydligt ökas i mån
af befolkningens tillväxt och uppkomsten af nya byar, gårdar och lägenheter.
Det borde ock bemärkas, att de förhållanden, om hvilka domkapitlet
sålunda erinrat, förekomme företrädesvis inom de båda nordligaste
länen, från hvilka afståndet till stiftsstaden vore mycket stort och hvilka
följaktligen äfven ur denna synpunkt vore i trängande behof af en mer
närbelägen stiftsstad, än den de nu egde. Hvad särskildt anginge de för
lappmarken egendomliga svårigheter med hänsyn till vården om kyrka och
skola, så bestode dessa svårigheter närmast i språkförhållandena och den
ganska omfattande organisation, som blifvit nödig för att religionsvård

Åttonde hufrudtiteln. 11

och skolundervisning skulle kunna beredas åt den nomadiserande lappbefolkningen.
Men äfven den mera bofasta lappmarksbefolkningen toge en
stiftsstyrelses omtanke och vård i vida högre grad i anspråk, än hvad förhållandet
vore med de flesta öfriga delar af stiftet — att icke nämna andra
delar af vårt land. Denna befolkning, som utgjorde den vida öfvervägande
delen — omkring 47,000 — af lappmarkens invånare, , vore spridd på en
yta af mer än 1,000 qvadratmil och befunne sig till ganska stor del i svar
fattigdom. Den vidsträckta arealen gjorde, att befolkningen vore i behof
af ett mångdubbelt större antal presterliga krafter, gudstjenstlokaler och
folkskolor, än fallet vore i trakter med tätare befolkning; fattigdomen åter
medförde stora, ofta oöfvervinneliga svårigheter för den stiftsstyrelse, som
hade att sörja för tillfredsställandet, i någon mån, af sagda behof, och
dessa svårigheter blefve större, ju längre afstandet vore mellan stiftsstaden
och dessa trakter. Hvad som af domkapitlet sagts om lappmarken gälde
till god del äfven finnbygden, såväl den inom lappmarken belägna som
den, hvilken läge utom lappmarken. Men för finnbygden med ett invånarantal
af 26,717 personer tillkomme den svårigheten, att befolkningens
vida öfvervägande flertal — mer än 20,000 — vore af främmande nationalitet
och talade ett främmande språk. Sedan domkapitlet erinrat derom, att
Eders Kongl. Maj:t, för att, såvidt möjligt, göra dessa trakters invånare
delaktiga af svensk kultur, tid efter annan anbefalt inrättandet af statsskolor
med svenska språket såsom uteslutande undervisningsspråk och
senast, sedan Riksdagen dertill beviljat medel, förordnat om inrättandet af
icke mindre än 18 nya sådana skolor, påpekar domkapitlet, att vid dessa
skolors anordnande och öfvervakande domkapitlet i förening med Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande har väsentligen samma uppgift, som i
fråga om andra folkskolor tillkommer vederbörande skolråd och kyrkostämma,
och att det ligger i sakens natur, att denna uppgift endast på
ett mycket ofullständigt sätt kan fyllas, så länge stiftsstyrelsen har sitt säte
72 mil från den sydligast belägna finnförsamlingen.

Med afseende på såväl lappmarken som finnbygden framhöll domkapitlet
för öfrigt två omständigheter såsom särskilt egnade att visa behöfligheten
af stiftets delning. Den ena vore den, att vid de flesta organisationsfrågor
kräfdes samverkan mellan stiftsstyrelse och vederbörande
länsstyrelse. Det sade sig sjelft, att en dylik samverkan i yttersta grad
försvårades, då afståndet från stiftsstaden till den ena af de norra residensstäderna
vore 25 mil och till den andra, der de flesta hithörande ärenden
handlades, ej mindre än omkring 55 mil eller å jernväg 650. kilometer.
Den andra härvid beaktansvärda omständigheten vore, att ej blott det
religiösa och moraliska tillståndet, utan framför allt undervisningsväsendet

12 Åttonde hnfvudtiteln.

i dessa nejder ännu befunne sig på en synnerligen låg ståndpunkt. Hvad
det sistnämnda beträffade, ansåge sig domkapitlet böra anföra några, företrädesvis
ur folkskoleinspektörernas sammandrag af skolrådens uppgifter
för år 1893 hemtade, mycket belysande exempel. Så hade i flera församlingar
i lappmarken icke ens hälften af de i skolåldern varande barn erhållit
undervisning i skola, och, hvad särskildt en af dessa församlingar
anginge, både den upplysning lemnats, att i församlingens fjelltrakter af
160 i skolåldern varande barn endast 33 kunnat erhålla skolundervisning.
I åtskilliga andra församlingar inom lappmarken och finnbygden hade antalet
af de barn, som under året åtnjutit skolundervisning, varit obetydligt
större än deras antal, som saknat sådan undervisning. Visserligen uppgafves
det om en stor del af de barn, som sålunda icke undervisats i
skola, att de åtnjutit undervisning i hemmen, men det folie af sig sjelft,
att denna undervisning i de allra flesta fall vore nästan detsamma som
ingen undervisning alls. Med det beklagansvärda tillstånd, i hvilket skolväsendet
sålunda flerstädes i dessa nejder befunne sig, sammanhängde ett
annat förhållande, som kräft och kräfde alldeles särskilda åtgärder från
presterskap^ och stiftsstyrelsens sida. I flera af de till lappmarken hörande
finnförsamlingarna funnes nemligen ett icke ringa antal vuxna personer,
som aldrig blifvit konfirmerade, på grund deraf att de väsentligen saknade
ej blott kristendomskunskap utan öfver hufvud all läskunnighet. Dessa
personer lefde till en stor del i vilda äktenskap , och de barn, som i
sådana äktenskap föddes, blefve naturligtvis i hög grad vårdslösade. I
Gellivara församling funnes ej mindre än 7-1 sådana äldre personer i en
ålder mellan 21 och 82 ar, och i Karesuando med en långt mindre talrik
befolkning 47 dylika personer i en ålder mellan 20 och 59 år. Den andliga
vården om sådana menniskor, dem man å orten icke utan skäl kallade
hedningar, vore ett lika vigtigt som för stiftsstyrelsen svårlöst problem.

I fråga om ökningen af göromålen i domkapitlet upplyste domkapitlet,
att dess diariinummer, som år 1887 utgjorde 1,288, under de följande åren
oupphörligen ökats, så att de år 1892 utgjorde 2,089. Under år 1893
hade denna siffra åter nedgått något, dock så att den varit högre än något
år före 1892; men alla förhållanden tydde derpå, att i det hela ökningen
alltjemt skulle komma att fortfara, något som vinner bekräftelse af domkapitlets
nu senast inkomna skrifvelse i ärendet, till hvilken jag här nedan
skall återkomma. Domkapitlet trodde sig ock veta, att dess diariinummer
vore mer än dubbelt så många som i Upsala stift och ungefär lika många
som i Lunds stift. Härvid vore jemväl att märka, hvad domkapitlet förut
antydt, att en mycket stor del af de hos domkapitlet förekommande ärenden
utgjordes af vigtiga, mycket arbete kräfvande organisationsfrågor, till

Åttonde hnfvudtiteln.

hvilka någon motsvarighet endast sällan torde förekomma inom rikets öfriga
stift. Det arbete, som genom mängden och beskaffenheten af göromålen
i domkapitlet ålades lektorerna vid Hernösands allmänna läroverk, blefve
också mycket betungande och stode icke i rimligt förhållande till den
minskning i undervisningsskyldighet, som vore dem i läroverksstadgan
medgifven. Så hade under de två då senast förflutna åren allenast sessionerna
i domkapitlet upptagit i medeltal eu tid af 5 timmar i veckan,
hvartill komme den tid, som åtginge till förberedelse för hvar session och
som, särskild! till följd af ärendenas ofta invecklade natur, vore mycket
betydande; och domkapitlet vore förvissadt, att, äfven om stiftet blefve
deladt på sätt Eders Kongl. Maj:t en gång föreslagit, hvart och ett af de
sålunda uppkommande nya stiften skulle ur stiftsstyrelsens synpunkt blifva
lika svårskött som något af de eljest största stiften inom riket.

Af hvad domkapitlet anfört framginge emellertid, att en skälig lindring
i stiftsstyrelsens göromål hvarken vore det enda eller det vigtigaste skälet
för den påyrkade stiftsdelningen. Hufvudsaken vore, att församlingarna
och undervisningsanstalterna, så länge stiftet vore odeladt, icke kunde få
vederbörlig tillsyn och vård. Stiftet hade i detta afseende alltför länge
varit vanlottad! i jemförelse med rikets öfriga delar; och att låta detta
missförhållande, hvilket vore stadt i ständig och snabb tillväxt, fortfara,
vore icke blott hvarken rättvist eller billigt utan tillika farligt. Antagligt
vore, att Norrland, hvilket, isynnerhet dess öfre del, ofta plägade betecknas
såsom Sveriges framtidsland, ginge en stor och snabb materiel utveckling
till mötes. Men om denna utveckling i materielt hänseende icke åtföljdes
af ett vederbörligt framåtskridande i andlig kultur, så uppstode en fara,
som kunde blifva ödesdiger, icke blott för dessa landsändar utan ock för
hela fäderneslandet; och ett nödvändigt vilkor för undgående af denna fara
vore, att stiftet blefve, utan dröjsmål, deladt.

Uti den af mig förut omnämnda underdåniga skrifvelsen i ämnet Irån
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, hvilken skrifvelse
var dagtecknad den 22 november 1894, framhöll Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande den erfarenhet, som denna myndighet under sin embetsutöfning
varit i tillfälle att inhemta derom, att de grunder, hvilka anförts
till stöd för yrkandet om Hernösands stifts delning, verkligen egde sådan
styrka och betydelse, att stiftsdelningen måste anses vara påkallad af ett
oafvisligt behof, som kräfde att snarast möjligt tillgodoses. Skrifvelsen
var af väsentligen följande innehåll: Församlingsvård och skolväsende vore
inom Norrbottens län icke hvad de borde, hvilket berodde af förhållanden,
som vore för länet egendomliga. De flesta församlingars oerhördt
stora utsträckning gjorde det omöjligt för de fåtaliga presterliga krafterna

Åttonde hnfvudtiteln.

att räcka till för sin uppgift; och folkskoleväsendet blefve af enahanda anledning
bristfälligt. Församlingarna kunde icke förse de spridda, långt från
hvarandra liggande byarna med erforderliga lärarekrafter, och särskildt
gälde detta om de vidsträckta lappmarkerna. Inom dessa tillkomme dessutom
de särskilda svårigheter, som vore förbundna med sträfvandet att
bereda lappallmogen nödig religionsvård och undervisning. Slutligen vore
att märka det förhållande, att en betydande del af länets befolkning vore
linsktalande; och inom den finsktalande delen af länet förelåge en dubbel
uppgift: det gälde å ena sidan att tillse, att den linsktalande befolkningen
finge sig på sitt modersmål meddelad nödig undervisning, men å andra
sidan måste man söka i möjligaste mån tillmötesgå den önskan, som hos
samma befolkning lifligt framträda att erhålla äfven svenska undervisningsanstalter,
der deras barn kunde få tillfälle att inhemta kännedom jemväl om
svenska språket. Af det sagda framginge, att inom den nordligare delen
af vårt land förelåge, likasom i materielt så äfven i andligt afseende, ett
odlingsarbete af en omfattning, hvartill ingen annan del af riket företedde
något motsvarande. Att befolkningen skulle sjelf, fattig som den mestadels
vore, kunna bereda utväg att fylla alla de stora kraf, som de säregna
förhållandena medförde, kunde icke fordras. Hjelp behöfdes visserligen
från det allmännas sida, och sådan hade ej heller uteblifvit; men verksammast
bland alla de medel, som från det allmännas sida kunde vidtagas,
vore den ifrågasatta stiftsdelningen, hvarigenom de två nordligaste länen
skulle beredas förmånen af en stiftsstyrelse, som, lättare tillgänglig än den
nuvarande och hänvisad att uteslutande handhafva de nordligaste länens
angelägenheter, kunde ordnande, ledande och öfvervakande ingripa i det
arbete på det andliga området, som här förelåge. Detta arbete vore mer
än tillräckligt för att gifva full sysselsättning åt den styrelse, som finge
dess ledning sig anförtrodd; och med den utveckling, som på det materiella
lifvets alla områden här vore att motse, skulle dennas verksamhet och
uppgifter för hvarje dag ökas. Det vore icke möjligt för stiftsstyrelsen i
Hernösand, beläget på mer än 50 mils afstånd från Luleå, från hvilken
sistnämnda stad åter afståndet till den inom länet längst bort belägna
kyrkobyn vore 52 mil, att, öfverhopad af göromål beträffande andra delar
af det vidsträckta stiftet, egna åt den nordligaste delen deraf den alldeles
särskilda omvårdnad, som dervarande säregna förhållanden kräfde. För
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande erbjöde sig alltjemt tillfällen till
den iakttagelsen, att mycket, som inom länet borde göras till befrämjande
af religionsvård och undervisningsväsende, blefve och måste blifva ogjord!;
och många af de ändamål beträffande kyrka och skolor derstädes, dem

Åttonde hufvudtiteln. 15

staten genom anvisade anslag eller eljest önskat tillgodose, kunde ieke
annat än ofullständigt ernås i saknad af den sammanhållande och oaflåtligen
ingripande kraft, som eu särskild stiftsstyrelse skulle ega. Mangfaldiga
exempel såväl i ena som i andra afseende! kunde anföras; och
såsom ett bland de många hänvisade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
till den af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen med lifligt intresse
omfattade tanken att bereda den finsktalande delen af vart land den af
densamma med begärlighet omfattade förmanen att blifva delaktig äfven
af svensk odling, ett syfte, som skulle befordras i ojemförligt högre grad,
om särskild stiftsstyrelse funnes på närmare håll i stället för, såsom nu
vore förhållandet, på ett afstånd af ungefär 70 mil från den finsktalande
delen af länet. Att i de frågor, der samarbete mellan stiftsstyrelse och
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle ega rum, det stora afstandet
mellan de båda myndigheterna medförde många svårigheter och olägenheter,
vore påtagligt och lade i sin man en hämsko pa badas verksamhet
för gemensamma syften. Till sist påpekades, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i det anförda uteslutande fäst sig vid de skäl för en
delning af Hernösands stift, som vore att hemta från de för dess nordligare
hälft egendomliga förhållanden. Till dessa skäl komme de talande grunder,
som gjorde delningen önskvärd jemväl med hänseende till stiftets sydligare
delar, hvilka visserligen behöfde, för att få sina intressen behörigen tillgodosedda,
förmånen af en särskild stiftsstyrelse, som, befriad från omsorgen
om de många angelägenheter, hvilka afsåge den nordligare delen,
kunde egna sig ensamt åt det myckna arbete, som för det sydligare Aorrland
förelåge och som, med dessa landsdelars snabbt fortgående utveckling,
i alltjemt ökad grad förestode. Med förenad! afseende pa det ena saväl
som det andra kunde sägas, att den ifrågastälda stiftsdelningen afsåge ett
ändamål, med hvars genomförande ej utan stor skada kunde anstå, men
som, förverkligadt, skulle kraftigt befrämja uppgifter af den mest omfattande
betydelse.

Sedan jag sålunda i mitt merberörda yttrande till statsrådsprotokollet
1896 redogjort för hvad som i ärendet förekommit, framhöll jag i samma
yttrande, hurusom af allt framginge, icke blott att ett oafvislig^ behof af
Hernösands stifts delning'' förelåge utan ock att detta behof måste inom
den närmaste tiden tillgodoses. I det först nämnda afseende! syntes ock
en nästan fullständig samstämmighet råda så väl inom riksdagen soin inom
kyrkomötet. Deremot hotades frågans lösning med ett, uppskof på obestämd
tid deraf, att Riksdagens Andra Kammare såsom vilkor för delningen

Åttonde hnfvudtiteln.

uppställ fordran på eu motsvarande sammanslagning af två andra stift.
Inom kyrkomötet mötte åter detta vilkor ett afgjordt motstånd. Hvad som
hittills i ärendet förekommit hade hos mig stadgat den öfvertygelsen, att
den ifrågasatta sammanslagningen icke kunde blifva annat än en nödfallsåtgärd,
som icke i sig innebure någon fördel, men väl medförde stora och
kännbara olägenheter. Särskildt det sätt för sammanslagningens genomförande,
som företrädesvis varit föremål för diskussion inom riksdagen och
kyrkomötet, nemligen att förena Visby och Kalmar stift, syntes mig synnerligen
olämpligt såsom medförande verklig skada för Gotland och hade
äfven der blifvit mottaget med djupt bekymmer. Då jag tillika toge i
betraktande, att den kostnad, som Hernösands stifts delning nödvändiggjorde,
med afseende på ändamålets vigt kunde betraktas som en obetydlighet,
syntes mig icke all förhoppning saknas, att Riksdagen, med hänsyn
till vigten af ärendets snara afgörande, skulle befinnas villig att godkänna
en Eders Kongl. Maj:ts framställning af samma hufvudsakliga innehåll
som i den till 1893 års riksdag gjorda.

Jag ansåg alltså, att den fråga, som borde föreläggas Riksdagen,
borde begränsas till Hernösands stifts delning. Angående de medel,
som borde af Riksdagen äskas till bestridande af de med stiftsdelningen
förenade kostnader, yttrade jag — sedan jag erinrat, att jag i fråga
om sättet att bereda skälig löneinkomst åt biskopen i det nya stiftet
redan vid ärendets föredragning inför Eders Kongl. Maj:t den 17 mars
1893 uttalat mig för, att det icke borde ifrågasättas, att åt honom skulle
på lön anslås något prebendepastorat, utan att en bestämd lön borde
åt honom anvisas — följande: Genom nådiga brefvet den 15 juni 1861 angående
reglering af biskoparnes löner hade dessa löner i de särskilda stiften
bestämts från 16,000 till 10,000 kronor, deribland för biskopen i Hernösancl
till 12,000 kronor. Då, enligt hvad Hernösands domkapitel uttalat,
hvart och ett af de två stift, i hvilka Hernösands stift skulle delas, för sin
behöriga vård komme att kräfva å stiftsstyrelsens sida fullt upp så mycket
arbete som de flesta större stift inom det öfriga riket, syntes, i enlighet
med hvad jemväl kammarkollegium och statskontoret hemstält, lönen åt
biskopen i det nya stiftet icke lämpligen böra sättas lägre än lönen åt
biskopen i Hernösands odelade stift eller 12,000 kronor, hvartill borde
komma särskild hyresersättning, som enligt mom. 2 af de genom nyssnämnda
nådiga bref den 15 juni 1861 faststälda grunder för reglering af
biskoparnes löner skulle till biskop, der biskopshus ej funnes, utgå med
belopp ej öfverstigande 1,500 kronor, hvilket belopp i nuvarande fall
syntes mig vara erforderligt. Medel till denna lön och hyresersättning
torde kunna bekommas ur biskopslöneregleringsfonden, hvilken uppkommit

Åttonde hnfvndtiteln. IV

genom inkomster, som afskilts från vissa biskopslöner och bestämts till
jemnande af andra. Vid 1894 års slut egde denna fond eu behållning,
som beräknats uppgå till 460,935 kronor 7 öre. Inkomsterna under år
1894 hade uppgått till mer än 49,500 kronor, deraf ränta och kapitalvinst
18,608 kronor 10 öre. De till utgående från fonden anvisade årliga utgifterna
till lönefyllnad åt åtskilliga biskopar in. in. utgjorde tillsammans
24,210 kronor 49 öre, hvartill kommit för år 1894 en extra utgift å omkring
360 kronor. — Fondens ställning var vid 1895 års slut väsentligen
oförändrad.

Hvad anginge ledamöterna i det nya domkapitlet, yttrade jag, att det
väl kunde ifrågasättas, huruvida icke kyrkoherden i Luleå stadsförsamling
och de nuvarande lektorerna vid läroverket, hvilka icke mottagit sina befattningar
med skyldighet att tjenstgöra i domkapitel, borde erhålla särskild
godtgörelse för det ökade arbete, som ett ledamotskap i domkapitlet
skulle för dem medföra, och hvilket för lektorerna icke i afsevärd mån
kunde anses uppvägas af den förminskning i antalet undervisningstimmar,
som enligt 13 § i gällande läroverksstadga skulle medgifvas dem såsom
domkapitlets ledamöter, och i sammanhang härmed omförmälde jag, att
uti infordrade yttranden nuvarande kyrkoherden i Luleå stadsförsamlings
pastorat O. A. Vester äfvensom nuvarande lektorerna i kristendom och
filosofisk propedevtik, i historia och modersmålet samt i matematik och
fysik vid nämnda läroverk — de tvenne öfriga lektorerna åtnjöte sedan
flera år tillbaka tjenstledighet för sjukdom — förklarat sig villiga att inträda
som ledamöter i det tillämnade domkapitlet utan att ifrågasätta särskild
ersättning härför, kyrkoherden Vester under uttalande af den förhoppning,
att de presterliga krafter, som erfordrades för församlingsvården
inom pastoratet, måtte så ordnas, att densamma icke behöfde lida intrång
af kyrkoherdens domkapitelsgöromål.

Beträffande aflöningen åt konsistorienotarien i det nya stiftet ansåg jag,
att denne tjensteman borde åtnjuta dels de inkomster, som enligt gällande
grunder för konsistorienotariernas aflöning utginge från Vesterbottens och
Norrbottens län till notarien vid Hernösands domkapitel, dels ock ett
skäligt anslag af statsmedel. I yttrandet till protokollet den 17 mars 1893
lemnades, med ledning af från domkapitlet i Hernösand infordrade uppgifter,
en specifik utredning beträffande omförmälda från Vesterbottens
och Norrbottens län inflytande inkomster för konsistorienotarien i Hernösands
stift. Denna utredning gaf vid handen, att dessa inkomster i medeltal
utgjort omkring 1,500 kronor årligen.

Domkapitlet hade visserligen ansett, att, i anseende till minskning i
provisionen från presterskapets enke- och pupillkassa, dessa inkomster för

Bill. Ull Rikxil. Prot. 1887. I Sand. 1 Afd. ti

18 Åttonde hufvudtiteln.

framtiden ej borde beräknas högre än till 1,200 kronor, och föreslagit, att
till konsistorienotarien i det nya stiftet borde öfverflyttas de 300 kronor,
som för närvarande utginge till konsistorienotarien i Hernösand för dennes
bestyr med lappmarks ecklesiastikverks angelägenheter, samt hemstält, att
derutöfver måtte åt förstnämnde konsistorienotarie anvisas 3,000 kronor.
Notarien skulle härigenom beredas eu löneinkomst af tillhopa omkring 4,500
kronor. Da omförmälda 300 kronor emellertid icke, såsom domkapitlet
förutsatt, utginge från anslaget till lappmarks ecklesiastikverk utan från anslagen
till domkapitlens expeditioner och alltså icke kunde betraktas såsom
en tillgång utöfver sistnämnda anslag, ansåg jag frågan om detta belopps
öfverflyttning från den ene notarien till den andre dermed vara förfallen.
Visserligen vore det ingalunda oantagligt, att de från de båda nordligaste
länen konsistorienotarien tillkommande inkomster i sportler, provisioner
m. m. komme att förminskas. Men då samma inkomster i medeltal under
aren 1891 1894 något öfverstigit 1,500 kronor, ansåg jag desamma kunna

beräknas till detta belopp.

Vidkommande derefter amanuensen och vaktmästaren hade domkapitlet
ansett deras arfvoden kunna bestämmas till ungefär enahanda belopp, hvartill
amanuensens och vaktmästarens vid domkapitlet i Hernösand inkomster
af deras befattningar under de senaste åren före 1891 uppgått, nemligen
för amanuensen 1,600 kronor och för vaktmästaren omkring 500 kronor
jemte bostad och vedbrand.

Beträffande slutligen öfriga kostnader för det blifvande domkapitlets
expedition hade domkapitlet beräknat dessa till följande belopp:

hyra för sessions- och expeditionslokal samt bostad för

vaktmästaren .................................................................... kr. 1,500: —,

andra för expeditionen nödiga årliga utgifter....................... » 600: —,

hvartill skulle komma för anskaffande af möbler, kassaskåp,
andra nödiga inventarier, böcker, kartor m. m.
för en gång ........................................................................... » 3,500: —.

I sammanhang med nu omnämnda beräkning af kostnaden för den
nya stiftsstyrelsens i Luleå expedition, hade domkapitlet i Hernösand hemstält,
att, i den mån genom stiftsdelningen inkomster skulle komma att
frångå notarien och amanuensen vid domkapitlets i Hernösand expedition
och öfverflyttas till motsvarande tjensteman vid det nya domkapitlet, ersättning
måtte de förra härför beredas. Domkapitlet hade i detta afseende
framhållit, att härvid visserligen måste å ena sidan tagas i betraktande,
att dessa tjensteman arbete komme att blifva i väsentlig mån minskadt
genom stiftsdelningen, men att å andra sidan äfven hänsyn måste tagas

Åttonde hnfvudtiteln.

dertill, att deras arbete dittills varit öfver höfvan betungande och att de
med deras befattningar förenade löneinkomster vore så knappa, att endast
med beräkning af de inkomster, hvilka för närvarande af dem åtnjötes,
dugliga innehafvare till samma befattningar torde kunna erhållas.

Beträffande hvad domkapitlet rörande ifrågavarande anslagsbelopp
anfört, hade jag intet annat att erinra, än att i det för amanuensen vid
domkapitlet i Hernösand angifna arfvode inginge det belopp, 600 kronor,
som af Eders Kong! Maj:t under de senaste åren från lappmarks ecklesiastikverk
anvisats till domkapitelsexpeditionen såsom ersättning för göromål,
hvilka särskildt afsåge lappmarken, och hvilket belopp efter delningen
torde böra utgå från samma anslag som öfriga kostnader för domkapitlens
expeditioner. Ehuru det af dessa göromål härrörande arbete
komme att minskas, i händelse stiftsdelningen egde rum, ansåg jag dock,
att en nedsättning i totalbeloppet af amanuensens arfvode icke skäligen
kunde sättas i fråga, utan att samma arfvode fortfarande borde utgå med
1,600 kronor, hvartill jemväl amanuensens vid det nya domkapitlet arfvode
torde böra bestämmas. På dessa grunder hemställde jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

dels att medgifva, det Vesterbottens och Norrbottens län skildes från
den 1 januari 1897 från Hernösands stift för att bilda ett särskildt stift,
samt att för aflönande af biskop i det nya stiftet finge af biskopslöneregleringsfonden
användas högst 13,500 kronor årligen;

dels att för bestridande af kostnaden för aflönande af konsistorienotarie,
amanuens och vaktmästare vid det nya domkapitlet bevilja ett ordinarie
anslag af 5,100 kronor, deraf till notarien 3,000 kronor, till amanuensen
1,600 kronor och till vaktmästaren 500 kronor;

dels att för hyra af lokal och vaktmästarebostad anslå ett årligt belopp
af 1,500 kronor;

dels att såsom ersättning för den minskning i inkomst, som genom
den ifrågasatta stiftsdelningen skulle drabba notarien vid Hernösands domkapitel
till följd af förlusten af sportelinkomsterna från Vesterbottens och
Norrbottens län och amanuensen vid samma domkapitel genom upphörande
af ofvan omförmälda, från lappmarks ecklesiastikverk nu utgående anslag
å 600 kronor, måtte beviljas ett årligt anslag af 2,100 kronor;

dels ock att för anskaffande af möbler, inventarier m. m. för expeditionslokalen
vid det nya domkapitlet å extra stat för år 1897 anvisa ett
belopp af 3,500 kronor.

Denna min hemställan blef af Eders Kongl. Maj:t bifallen, och i enlighet
dermed afläts nådig proposition i ämnet till 1896 års riksdag. Der
egnades åt frågan den förberedande behandlingen af sammansatta stats -

20 Åttonde hufvudtiteln.

och lagutskottet, som hemstälde om bifall till propositionen med den
ändring allenast, att, då genom den föreslagna stiftsdelningen de göromål,
som särskildt afsåge lappmarken, komme att i väsentlig mån minskas för
amanuensen vid Hernösands domkapitel, samt följaktligen den ersättning
för förlusten af det från lappmarks ecklesiastikverk utgående anslag af
600 kronor, som borde beredas nuvarande innehafvaren af nyssberörda
amanuensbefattning, måste betraktas som ett rent personligt arfvodestillägg,
ifrågavarande af Eders Kongl. Maj:t begärda ersättningsbelopp måtte beviljas
endast å extra stat för år 1897.

Vid ärendets behandling i kamrarne bifölls i Första Kammaren utskottets
hemställan utan votering, hvaremot i Andra Kammaren, sedan
efter anstäld votering 107 röster befunnits afgifna för utskottets hemställan
och lika många röster för en väckt motion i ämnet, den förseglade sedeln
afgjorde utgången så, att nämnda motion, som gick derpå ut, att Riksdagen
måtte, med afslag å Eders Kongl. Maj:ts proposition, medgifva den
föreslagna delningen af Hernösands stift under vilkor att Kalmar och Visby
stift sammansloges till ett stift, så snart en sådan sammanslagning genom
de nuvarande biskoparnes i Kalmar och Visby afgång eller eljest möjliggjordes,
af kammaren bifölls; och dermed var sålunda frågan för den riksdagen
förfallen.

Den åsigt rörande den ifrågasatta sammanslagningens olämplighet, jag
uttalade till statsrådsprotokollet den 13 januari 1896,’vidhåller jag, och då
jag, oaktadt ofvannämnda utgång af delning sfr ägan, redan nu återupptager
densamma, sker det till följd af min lifliga öfvertygelse icke blott om delningens
nödvändighet utan ock om vigten, ur flere synpunkter, af densammas
snara genomförande. Domkapitlet i Hernösand har ock i skrifvelse
af den 23 september sistlidet år framhållit, att behofvet af stiftets delning
icke blott allt fortfarande qvarstår utan framträder med ständigt
ökad styrka. Dervid har domkapitlet uppgifvit, att under den då förflutna
delen af år 1896 antalet mål hos domkapitlet, enligt diariet, varit vida
högre än under motsvarande tid af något föregående år, samt att stiftets
folkmängd under åren 1894 och 1895 vuxit från 552,704 till 570,315 personer,
och har domkapitlet, under framhållande tillika, att domkapitlet
omöjligen kunde med likgiltighet åse, hvad som allt mer blefve uppenbart,
att den andliga kulturens intressen inom rikets fyra nordligaste län
icke kunde genom en enda stiftsstyrelse behörigen tillgodoses, anhållit, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes för innevarande års riksdag framlägga förnyadt
förslag om bildande af ett särskildt stift, bestående af Vesterbottens och
Norrbottens län.

Ytterligare hafva såväl landstingen som Eders Kongl. Maj:ts befall -

Åttonde hnfvudtiteln.

ningshafvande i Vesterbottens och Norrbottens län uti underdåniga skrivelser
framhållit vigten deraf, att frågan om delning af Hernösands stift
med det snaraste erhåller en lycklig lösning.

Förslag om erforderlig ändring i kongl. förordningen den 16 november
1863 angående allmänt kyrkomöte torde af statsrådet och chefen för
justitiedepartementet komma att underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning
för att derefter föreläggas Riksdagen; och tillåter jag mig med stöd af
hvad ofvan anförts — under anhållan att sedermera få återkomma till
frågorna såväl om anvisande af medel för anskaffande af möbler, inventarier
m. m. som om anslag till bestridande af kostnaderna för skrifmateriel
och expenser m. m. vid domkapitlet i det föreslagna nya stiftet samt
om ersättning åt amanuensen vid Hernösands domkapitel för den förlust,
som komme att drabba honom genom upphörande af ofvan omförmälda,
från lappmarks ecklesiastikverk utgående anslag å 600 kronor — hemställa,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

dels att medgifva, det Vesterbottens och Norrbottens län må från den
1 januari 1898 frånskiljas Hernösands stift för att bilda ett särskildt stift,
samt att för aflönande af biskop i det nya stiftet må af biskopslönereglel-ingsfonden
användas högst 13,500 kronor årligen;

dels att för bestridande af kostnaden för aflönande af konsistorienotarie,
amanuens och vaktmästare vid det nya domkapitlet bevilja ett
ordinarie anslag af 5,100 kronor, deraf till notarien 3,000 kronor, till
amanuensen 1,600 kronor och till vaktmästaren 500 kronor;

dels att för hyra af lokal och vaktmästarebostad anslå ett årligt belopp
af 1,500 kronor;

1 anseende dertill, att domkapitlens expeditionskassor visat sig otill- [3.]
räckliga för bestridande af de derå anvisade utgifter, aflat Eders Kongl.

Maj:t till sistförflutna riksdag framställning om beviljande till dessa kas- kassör.
sors förstärkning af ett anslag å ordinarie stat å 6,000 kronor. Då emellertid
det af Eders Kongl. Maj:t i sådant afseende äskade beloppet blifvit
bestämdt med hänsyn jemväl till de ökade utgifter för expeditionskassorna,
som skulle påkallats genom inrättande af ett nytt domkapitel i enlighet
med Eders Kongl. Maj:ts då aflåtna förslag om Hernösands stifts
delning, hvilket förslag, såsom ofvan erinrats, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut förföll, blef anslaget af Riksdagen nedsatt till 5,500 kro -

22 Åttonde hnfrudtiteln.

nor. Sedan fråga om berörda delning nu ånyo blifvit af mig upptagen,
tillåter jag mig föreslå, det Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra
framställning derom, att anslaget till förstärkande af domkapitlens expeditionskassor
måtte från och med år 1898 förhöjas med 500 kronor till
6,000 kronor.

Vid bifall till de under punkterna 2 och 3 gjorda framställningar
kommer anslaget till domkapitlens expeditioner, nu 27,659 kronor, att
höjas till 36,259 kronor.

Universiteten.

Till Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning har kanslern för rikets universitet
med särskilda underdåniga skrivelser den 28 september 1896 öfverlemnat
af de större akademiska konsistorierna i Upsala och Lund gjorda
framställningar om utverkande af anslag för åtskilliga ändamål. Bland de
sålunda anmälda anslagsbehofven synas mig följande böra föranleda nådiga
framställningar till innevarande års riksdag.

[4.] Redan länge har den juridiska fakulteten vid universitetet i Upsala

Nro}Z''str \ nält ett önskningsmål, som ock under de senare åren upprepade gånger
Uplaia. '' framburits af det större akademiska konsistoriet bland dess framställningar
om anslag för olika ändamål. Detta önskningsmål har galt inrättandet af
en ny professur inom nämnda fakultet, som derigenom skulle få åtta lärostolar.

Den redogörelse för den härom väckta frågan, som jag nu anhåller få
lemna, är hemtad från af fakulteten gjorda uttalanden till dess protokoll
den 27 maj 1892 och den 19 maj 1896. Sistnämnda protokoll innefattar
den i ämnet nu gjorda framställningen och till protokollet den 27 maj
1892 har fakulteten upprepade gånger hänvisat såsom innehållande en
sammanfattning af hvad som vore af vigt för frågans belysning.

Redan år 1859 — anför fakulteten — hade densamma uttalat, att åtta
professorsplatser inom fakulteten vore nödvändiga, för att den juridiska
undervisningens behof skulle kunna vederbörligen tillgodoses, och i detta
afseende gjort framställning hos universitetets kansler. Sedan dess hade
till de fyra ordinarie professorsplatser, som då funnits vid fakulteten, tilllagts
en ny, hvarjemte fakultetens dåvarande två adjunkturer blifvit ombildade
till extra ordinarie professorsplatser, så att fakulteten numera hade
till sitt förfogande sju sjelfständiga fasta lärareplatser i bestämda ämnen.
Ännu saknades emellertid den åttonde fasta lärareplats, som redan år 1859
ansågs nödvändig. Utan tvifvel hade de grunder, som föranledt fakulte -

Åttonde hufvudtiteln.

tens nyssnämnda framställning till kanslern, varit fullgiltiga redan för den
tidens förhållanden och skulle otvifvelaktigt fortfarande vara tillräckligt
talande, äfven om dessa sedermera icke utvecklat sig. Men nu hade emellertid
förhållandena förändrat sig på ett sätt, som gjorde det ifrågavarande
behofvet allt mera oafvisligt. Ojemförligt större fordringar än förr stäldes
nemligen numera på fakulteten dels på grund af det alltjemt tillväxande
antalet af dem, som egnade sig åt juridiska studier, dels genom rättsvetenskapens
egen utveckling, kulturens stigande och ökad samfärdsel folken
emellan.

I det förra afseendet förtjenade följande omständigheter att framhållas.
Om man undersökte studentkatalogen för vårterminen 1859, under hvilken
fakultetens förut omnämnda uttalande gjordes, funne man, att antalet juris
studiosi der uppgåfves till 135. Sedan nämnda tid hade antalet juris studiosi
rätt ansenligt stigit och hade höstterminen 1890 uppgått ända till
480. Sedermera hade antalet åter nedgått, men utgjorde dock vårterminen
1896 362; således nära tre gånger så många som år 1859. Vid denna
jemförelse Unge dessutom icke förbises, att i 1859 års summa inbegrepes
äfven de, som idkade studier för »kameralexamen», hvilken examen endast
delvis förrättades af juridiska fakultetens lärare, och i hvilken för öfrigt
de kurser, som omfattade juridiska ämnen, hade ganska ringa omfång.
Huru stort antalet af dem, hvilka egnade sig åt studier för kameralexamen,
verkligen vid sagda tid varit, derom kunde fakulteten icke lemna bestämd
uppgift. Men med säkerhet kunde dock antagas, att det genom siffran
135 angifna antalet borde icke så litet reduceras för att vinna summan af
egentliga juris studiosi.

Den betydliga förökningen i antalet af fakultetens lärjungar hade i
nu ifrågavarande afseende desto större betydelse som, under det att år
1859 knappt ett tiotal egnade sig åt fakultetens högre studiekurs, en oafbruten
stegring af dessas antal egt rum, så att för närvarande, att döma
af arten af den undergångna förberedande examen, vida mer än halfva
antalet, eller omkring 200, af samtlige juris studerande kunde antagas idka
högre juridiska studier. Antalet af dem, som idkade studier för juris
kandidatexamen, kunde således för närvarande antagas vara tjugu gånger
större än år 1859. Då nu dels kurserna för juris kandidatexamen i allmänhet
vore mer eller mindre afsevärdt större än för embetsexamina, dels
i den förra examen två omfattande ämnen ytterligare tillkomme, vore det
uppenbart, att dessa förhållanden måste för alla fakultetens lärare medföra
eu väsentligen mera betungande examinationsskyldighet, och detta gälde i
all synnerhet om innehafvaren af professuren i romersk rätt, juridisk
encyklopedi och rättshistoria, af hvilka det först nämnda ämnet alldeles

24 Åttonde hufvndtiteln.

icke och de två senare endast i jemförelsevis obetydlig omfattning inginge
i kursen för embetsexamina. Det behöfde icke ådagaläggas, att denna i
så vidsträckt grad förökade examinationsskyldighet skulle, utom att lärarens
krafter i förtid utnöttes, alltmer inkräkta på den tid, som borde egnas
åt bearbetandet af den åt hans vård anförtrodda vetenskap, till stor skada
icke blott för universitetet, hvilket härigenom löpte fara att nedsättas till
ett blott examensinstitut, der embetsmannabildning fabriksmessigt bedrefves,
utan äfven för vårt lands allmänna bildning, hvars nivå ofelbart komme
att sjunka i samma mån, som det rent vetenskapliga arbetet vid sjelfva
universitetet förlorade i omfattning och djup, i intensitet och kraft.

Till de sålunda anförda skälen för lärarekrafternas förstärkning inom
juridiska fakulteten i Upsala komme nu, såsom antydts, den utveckling
rättsvetenskapen i och för sig undergått, sedan förutomförmälda framställning
om denna förstärkning gjordes. Öfverhufvud föranledde vetenskapens
framsteg, dels att vissa områden af det redan i större eller mindre mån
bearbetade fältet måste göras till föremål för alldeles särskild odling, dels
att nya områden måste läggas till det förut intagna fältet, Hvad särskildt
rättsvetenskapen beträffade, hade denna vetenskaps allmänna utveckling i
båda dessa afseenden stält förökade fordringar på fakulteten.

Till en början måste nemligen åt rättshistorien egnas vida mer samlad
kraft än hittills varit möjligt. Väl upptoges sedan lång tid tillbaka —
nemligen i den fördelning af läroämnena, som år 1842 gjordes — rättshistorien
bland de ämnen, som inginge i juridiska fakultetens läroområde.
Väl hade ock under de senast förflutna decennierna åtminstone så till vida
särskild behandling deråt egnats, som föreläsningar deri periodiskt hållits.
Men den lärare, som fått sig ämnet anförtrodt, hade måst dela sitt arbete
mellan detta och två andra omfattande ämnen. Det läge derför i sakens
natur, helst i betraktande af den förut nämnda alltmer betungande examinationsskyldigheten,
att den behandling, som rättshistorien kräfde, icke
kunnat komma densamma till del.

Beträffande ifrågavarande ämnes stora betydelse hade denna, i rent
vetenskapligt afseende, icke blifvit förnekad, men först i senare tider, och
till en stor del genom främmande forskares uttalanden, hade uppmärksamheten
blifvit tillräckligt fäst på den grad, i hvilken sagda betydelse förökats,
genom det förhållande, att kännedomen om den skandinaviska nordens
äldsta rättskällor utgjorde en vigtig, ja, nödvändig förutsättning för
eu riktig uppfattning af all rättsbildning, i hvilken den germanska åskådningen
utgjorde ett mer eller mindre bestämmande element, med andra
ord, för en riktig uppfattning af en stor del af de moderna kulturfolkens
rätt.

Åttonde hufvudtitelrt.

Deremot hade rättshistoriens betydelse för den praktiske juristen eller
öfver hufvud i praktiskt afseende långt ifrån blifvit till fullo insedd. Det
borde emellertid för den, som närmare skärskådade saken, klart framstå,
att för utöfvaren af hvarje väsentlig funktion i statslifvet kännedomen om
den föregående utvecklingen vore en af de nödvändigaste förutsättningarna
för att han skulle kunna rätt fylla denna funktion, helst i ett samhälle,
hvilket, såsom vårt, från urminnes tider på rent nationel grund utan afbrott
utvecklat sig till hvad det nu vore. För domaren vore denna kännedom
ett af de vigtigaste medlen för att han skulle kunna fylla sin uppgift
att rätt förstå och tolka gällande lag. Äfven den förvaltande embetsmannen
skulle finna kännedomen om den föregående utvecklingen gifva en väsentlig
ledning till en klar uppfattning af den närvarande tidens kraf.
Icke minst för lagstiftaren vore denna kännedom nödvändig, emedan
först derigenom för honom framträdde grundkarakteren af hela vårt samhällslif,
hvilken skulle anvisa honom den väg, på hvilken den framtida utvecklingen
hade att fortgå, utan förhastadt upptagande från främmande håll
af grundsatser, hvilka icke med denna karakter stode i öfverensstämmelse.

För att rättshistorien skulle kunna verka hvad densamma i detta afseende
hade att utföra, vore det emellertid nödvändigt, att åt henne bereddes
ställningen af ett sjelfständigt ämne. Först derigenom skulle det
blifva möjligt för den lärare, som vore dess representant, att egna detta
ämne den erforderliga bearbetningen i rent vetenskapligt afseende och dervid
i sin mån fullgöra den hederspligt, som ålåge den svenska forskningen,
att åtminstone taga sin del i det arbete för den riktiga och fullständiga
framställningen af våra äldsta rättskällors grundsatser, hvilket, såsom förut
blifvit antydt, vore af så stor vigt för alla de folk, hvilkas rätt mer eller
mindre hvilade på germansk grund. Derigenom skulle det blifva honom
möjligt att på ett fullt tillfredsställande sätt meddela de forskningens resultat,
hvilkas inhemtande vore den nödvändiga förutsättningen för att
domaren, den förvaltande embetsmannen och lagstiftaren skulle ega en fast
grund för utöfvandet af sin verksamhet. Men icke nog härmed. Derigenom
att rättshistorien erhölle denna sjelfständiga ställning, skulle icke
blott vinnas de nyssnämnda fördelarne för vetenskapen och för dem, som
omedelbart hade att fylla en funktion i statslifvet. Frukterna af den djupare
och mera omfattande forskning, hvilken derigenom skulle möjliggöras,
skulle i sin tid äfven komma hela folket till godo samt hos detta bibehålla
och stärka känslan af dess samhörighet med sin forntid äfvensom
bidraga till att gifva ledning åt dess framtida utveckling.

Fakulteten hade hittills hufvudsakligen uppehållit sig vid frågan om
rättshistoriens ställning. Det hade varit nödvändigt att framhålla detta

Bill. till Riksd. Prat. 1897. 1 Sand. 1 Afil. i

26 Åttonde hufvudtiteln.

ämnes stora vigt, hvilken ännu ej blifvit till fullo uppskattad. Men det
borde ej förbises, att, om professuren i romersk rätt, juridisk encyklopedi
och rättshistoria blefve delad genom frånskiljande af det sistnämnda, i alla
afseenden så fordrande ämnet, åt de återstående omfattande ämnena, hvilka
skulle bilda den andra gruppen, skulle kunna egnas det koncentrerade
arbete, som deras vigt kräfde. Och utan tvifvel skulle innehafvare!! af
den lärostol, som skulle omfatta dessa ämnen, erhålla full verksamhet.

Emellertid kunde det ifrågasättas, huruvida ej ytterligare ett ämne
skulle kunna utan allt för stor olägenhet läggas till sistnämnda lärostols
undervisningsområde. Internationel privaträtt, hvaruti redan förut undervisning
visserligen icke helt och hållet saknats, skulle på detta sätt kunna
fullt införlilvas med fakultetens öfriga läroämnen. Utvidgade kulturförhållanden
och en allt lifligare samfärdsel med andra folk påkallade detta,
på det att fakulteten skulle kunna med fullt fog sägas erbjuda tillfälle till
en fullständig juridisk studiekurs. Någon synnerlig omfattning torde ämnet
emellertid icke hos oss behöfva erhålla, utan en kort öfversigtlig framställning
skulle kunna anses tillräcklig. Ämnet anslöte sig för öfrigt i flera
afseenden rätt väl till den juridiska encyklopedier!.

Genom nu antydd anordning, delning af den ifrågavarande professuren
och någon utvidgning — om sådan pröfvades lämplig — af den ena
af de genom delningen uppkommande ämnesgrupperna, skulle de svåraste
olägenheter, som nu tyngde fakultetens verksamhet, kunna aflägsnas.

Beträffande betydelsen af den internationela privaträttens studium framhålles
i förutnämnda protokoll den 27 maj 1892, att ju lifligare den mellanfolkliga
samfärdseln blefve genom talrikare affärsförbindelser och i följd
af större rörlighet hos befolkningarna, desto lättare och oftare förekomme
anledningar till tvekan derom, efter hvilken stats lagstiftning en rättsfråga
borde bedömas, eller, såsom man vanligen uttryckte det, till kollision mellan
olika länders lagar. Försvunnen eller allt mera stadd i försvinnande vore
äfven den förr ganska allmänna uppfattningen, att en stats rättskipande
organer af det ena eller andra slaget icke skulle behöfva taga någon hänsyn
till annan lag än det egna landets. I stället hade trädt eller trädde
den friare åskådning, som i princip tillerkände utländsk lag samma värde
och giltighet som den inhemska. I följd häraf blefve det allt nödvändigare
att känna de, enligt sakens natur, ganska invecklade normer, som tjenade
till lösning af förenämnda lagkollisioner, hvilka normer numera plägade
sammanfattas under benämningen internationel privaträtt i vidsträckt mening,
d. v. s. med inbegripande af internationel process- och straffrätt.

I utlandet hade denna nödvändighet, såsom talrika fakta visade, blifvit
insedd och uppskattad. Den internationela privaträttens litteratur, som

Åttonde hnfvwltiteln.

ännu för ett par decennier sedan varit ganska obetydlig, hade sedan dess
växt i en utomordentligt hög grad. Vid åtminstone ett universitet — i
Ztirieh — hade upprättats en lärostol med internationel privaträtt till
hufvudfack; och förslag om en dylik anordning vid ett annat universitet,
nemligen i Basel, hade nyligen af vederbörande framstälts. I Frankrike,
Belgien och Italien, på visst sätt också i Nederländerna, hörde den internationela
privaträtten till de såsom regelmessiga föreskrifna undervisningseller
examensämnena. Äfven i Tyskland förelästes vid åtskilliga universitet
ofta öfver ifrågavarande disciplin. Hvad Österrike anginge, hade densaminas
praktiska betydelse blifvit på ett kraftigt sätt vitsordad derigenom, att det
år 1891 församlade österrikiska advokatmötet beslutit uttala den önskan,
att föreläsningar deri måtte regelmessigt hållas vid samtliga universitet,
samt uppmanat regeringen att taga i öfvervägande, om den ej borde införas
såsom obligatoriskt studie- och läroämne.

Vid vårt lands universitet hade veterligen icke, med undantag för ett
enstaka, långt tillbaka liggande tillfälle, någon särskild undervisning i den
intemationela privaträtten meddelats. Fn del allmänna satser hade väl
framstälts i sammanhang med folkrätten, men denna förbindelse med en
vetenskap af helt annan natur kunde icke hafva låtit den intemationela
privaträtten få den behandling densamma förtjenade, så mycket mindre
som folkrätten, vid hvilken den varit fogad såsom ett bihang, af naturliga
skäl vore ett ämne af relativt underordnad vigt, samt professorn i folkrätt
äfven hade att undervisa och examinera i så stora och vigtiga ämnen som
statsrätt och förvaltningsrätt. Vissa normer, tillhörande den intemationela
privaträtten, hade det äfven varit nödvändigt att meddela vid undervisningen
i den svenska rättens särskilda hufvuddelar; men just härvid hade
tydligt visat sig de svåra olägenheterna deraf att, synnerligast som folkrätt
plägade studeras såsom ett af de sista ämnena före examen, hvarje allmän
öfversigt af och systematisk underbyggnad i den intemationela privaträtten
saknats hos lärjungarne.

Under åberopande af de utaf juridiska fakulteten anförda skäl har
det större akademiska konsistoriet hemstält, att på ordinarie stat måtte
beviljas 6,000 kronor till en ny ordinarie juridisk professur vid universitetet
i Upsala; och har konsistoriet dervid förordat detta anslagskraf till behjertande
såsom framför öfriga anslag särskildt behöfligt och nästan oundgängligt,
Jemväl universitetskanslern har med hänsyn till behöfligheten
satt nämnda anslag främst bland samtliga nu på ordinarie stat begärda
anslag för universitetet.

28 Åttonde hufTudtiteln.

Rättshistorien påkallar i våra dagar med allt större styrka att erhålla
en grundlig vetenskaplig behandling, Såsom af fakultetens yttrande framgår,
har den hittills varit i afsaknad deraf; åtminstone har det rika
material, som för denna vetenskap särskild! hos oss förefinnes, icke till den
omfattning, som önskligt vore, blifvit bearbetadt af svenske vetenskapsmän,
ehuru vi väl borde vara de främste vid utforskning och bearbetning af
våra gamla rättskällor.

Hvad i ärendet förekommit gifver otvifvelaktigt vid handen, att ett
intensivare studium af rättshistorien vid universitetet kräfver de juridiska
lärarekrafternas förökande. Detta skulle för öfrigt vara af behofvet påkalladt
redan genom de af fakulteten framhållna omständigheter i afseende
å ökningen af antalet juris studiosi samt deras studiers riktning mot den
högre juridiska examen. Jag anser äfven lämpligt, att ifrågavarande ökning
af lärarekrafterna sker genom inrättande af eu ny ordinarie professur,
som kunde med den nuvarande professuren i romersk rätt, juridisk
encyklopedi och rättshistoria dela arbetet i dessa läroämnen, samt att den
ene af dessa båda professurer bör omfatta rättshistorien allena. Med de
ämnen, som återstå för den andra, borde då förenas den undervisning i
internationel privaträtt, som blifvit ifrågasatt och hvars upptagande i det
akademiska arbetet synes mig väl motiveradt genom hvad i afseende derå
anförts.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att för inrättande af en ny ordinarie professur inom juridiska fakulteten
vid universitetet i Upsala bevilja ett årligt anslag af 6,000 kronor.

[5.] _ Sedan anslag å extra stat ganska länge utgått till universitetssemina Geograjiska

rier i Upsala och Lund i ämnen, fallande inom filosofiska fakultetens lärosemnnnet.
omn;(](>) blefvo på Eders Kongl. Maj:ts framställning af 1894 års Riksdag ordinarie
anslag beviljade till seminarier i de flesta af de humanistiska sektionernas
läroämnen, hvilka anslag skulle utgå dels till arfvoden, dels till inköp af böcker
och annan undervisningsmateriel äfvensom för tillfälliga utgifter. Hvad
universitetet i Upsala beträffar, erhöll detsamma ytterligare vid 1895 års
riksdag, pa enskild motionärs hemställan, ett anslag å ordinarie stat till
undervisningsmateriel åt ett seminarium för sanskrit och jemförande indoeuropeisk
språkforskning, hvilket seminarium tillförene icke åtnjutit statsunderstöd.
Genom dessa anslag har sistnämnda universitets humanistiska
sektion satts i tillfälle att i nästan alla till sektionen hörande vetenskaper
stödja undervisningen genom seminariers verksamhet.

Det finnes emellertid ett seminarium inom sistnämnda sektion, som
ännu är i saknad af statsanslag, nemligen seminariet i geografi. Detta

Åttonde hnfrudtiteln.

seminariums målsman har derför uti en till humanistiska sektionen aflåten,
i dess protokoll den 22 maj nästlidna år intagen skrifvelse framhållit, att
seminariet, hvars medlemsantal under senare tider terminligen utgjort omkring
tio, i lika hög grad som något annat seminarium hade behof af ett
årsanslag, helst universitetsbiblioteket icke vore synnerligen väl försedt med
nyare geografisk litteratur, och dithörande arbeten ofta vore så dyra, att
studenterna sjelfve endast i ringa mån mäktade köpa dem. På anhållan
af sektionen har också vederbörande akademiska konsistorium nu hemstält,
att ett årligt anslag af 250 kronor måtte beredas det geografiska
seminariet.

Jemte de seminarier, som inom filosofiska fakulteten vid universitetet
i Upsala upprätthållas, har numera, på initiativ af teologiska fakulteten,
ett teologiskt seminarium derstädes kommit till stånd. Enligt de af universitetskanslern
faststälda stadgar för detta seminarium har detsamma till
uppgift att, såsom komplement till de offentliga föreläsningarna, genom
vetenskapliga öfningar inom de teologiska studiernas område väcka och
leda de studerandes sjelfverksamhet och derigenom hos dem framkalla och
utbilda förmåga af metodiskt studium och derpå grundad såväl skriftlig
som muntlig framställning samt slutligen sjelfständig vetenskaplig verksamhet.
Seminariet är deladt i fem afdelningar: en för teologiska pramotioner
och teologisk encyklopedi, en för exegetisk teologi, en för kyrlcohistorisk
teologi, en för systematisk teologi och en för praktisk teologi.
En gång i veckan, under den tid fakultetens föreläsningar pågå, hållas
öfningar inom seminariets samtliga afdelningar, hvilka öfningar i regeln
ledas af ordinarie professorn inom vederbörande läroämne med biträde,
efter öfverenskommelse, af öfrige akademiska lärare inom samma läroområde.
De öfningar, som inom de olika afdelningarna tillhöra seminariets
verksamhet, äro: kritisk-exegetisk behandling af källskrifter, föredrag
och diskussion öfver teologiska frågor, författande och försvar af teologiska
uppsatser samt referat af nyutkomna arbeten inom teologiens område.

Till organisation af ifrågavarande seminarium, som trädt i verksamhet
vid början af vårterminen förra året, har universitetskanslern beviljat för
en gång ur universitetets reservfond ett anslag till inköp af den för
de vetenskapliga öfningarnas begynnande oundgängligaste materiel. Vidare
bidrag ur reservfonden lärer icke kunna påräknas; och teologiska fakulteten
har derför, till betryggande af seminariets fortbestånd, gjort framställning
om ett fast årligt statsanslag af 150 kronor för hvar och en af
seminariets fem afdelningar eller tillhopa 750 kronor.

Till stöd för denna framställning har teologiska fakulteten åberopat,
förutom hvad redan anförts, att samma behof af vetenskapliga öfningar

Teologiska

seminariet.

[6.]

Ökning af
fysiologiska in
stitutionens i
Upsala materitlanslag.

30 Åttonde hufvudtiteln.

till väckande och ledande af de studerandes sjelfverksamhet gjort sig gällande
inom teologiska som inom filosofiska fakulteten. Ett liknande behof
hade redan framkallat seminariekurser inom de teologiska fakulteterna vid
samtliga tyska universitet, med undantag af Rostocks; och då teologiska
fakulteten i Upsala ansett teologiska seminariekurser oumbärliga för
undervisningen vid universitetet, hade fakulteten, såsom nämnts, dragit
försorg om inrättande af en seminarieinstitution äfven vid detsamma.
Seminariets olika afdelningar hade räknat ett ganska stort antal medlemmar,
minst 11, högst 48, och seminariets verksamhet hade bekräftat fakultetens
öfvertygelse, att seminariekurser vore en synnerligen vigtig beståndsdel
af den akademiska undervisningen inom fakulteten. Dessa kurser hade
ock af deltagnrne omfattats med lifligt intresse, hvarom det stora antalet
muntliga och skriftliga föredrag, hvilka hållits inom de olika afdelningarna,
nogsamt bure vittne. Ett årligt statsanslag vore emellertid af nöden
för seminariet, och detta anslag kunde icke sättas lägre än till 150
kronor för hvar och en af dess fem afdelningar.

Den stora betydelsen af seminarieöfningar såsom ett komplement till
den universitetsundervisning, som meddelas genom föreläsningar, torde vara
allmänt erkänd. Riksdagen har ock visat sig lifligt behjerta vigten af
dylika öfningar genom de anslag, som Riksdagen, enligt hvad jag redan
nämnt, till åtskilliga seminarier vid universiteten beviljat. Då de geografiska
och teologiska seminarierna vid Upsala universitet synas mig i
samma mån som de öfriga vara förtjenta och i behof af understöd, hemställer
jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att å ordinäre stat bevilja dels till det geografiska seminariet vid universitetet
i Upsala ett anslag af 250 kronor, dels till det teologiska seminariet
vid samma universitet ett anslag af 750 kronor, med rätt för Eders Kongl.
Maj:t att meddela de närmare bestämmelser rörande anslagens användning,
som kunna vara erforderliga.

Bland anslag, som begäras för universitetet i Upsala, är äfven en förhöjning
med 1,500 kronor i fysiologiska institutionens materielanslag, nu
utgörande 2,500 kronor.

T afseende härå har medicinska fakulteten vid nämnda universitet år
1895 hufvudsakligen anfört följande, som densamma nu åberopar.

Af de tre fysiologiska institutioner, som funnes i landet, vore den i
Upsala äldst. Denna vore något öfver 30 år gammal och hade under
större delen af sin tillvaro varit inhyst i en liten lägenhet på sex mestadels

Åttonde hufvudtiteln.

små rum samt en föreläsningssal i den patologiska byggnaden, ett utrymme,
som med åren blifvit allt mera otillräckligt, hvarjemte lokalen från
början icke afpassats för eu tidsenlig fysiologisk institution.

Under det att de två yngre motsvarande anstalterna i Stockholm och
Lund med statsmedel fått sitt behof af tillräckliga och tidsenliga lokaler
tillgodosedt, hade den fysiologiska institutionen i Upsala först helt nyligen
och efter 28 års tillvaro kommit i besittning af egen tidsenlig lokal, hvilket
åstadkommits genom en frikostig donation af enskild man, doktor A. F.
Regnell. Den nya byggnaden, hvilken, utom källarevåning och vind, bestode
af två våningar, innehölle, jemte en större föreläsningssal, 14 arbetsrum,
af hvilka åtminstone halfva antalet vore af den storlek, att de förtjenade
benämningen salar.

Denna byggnad hade blifvit färdig mot slutet af år 1892, hvarefter
den speciela inredningen och öfverflyttningen från den gamla lokalen kunde
begynna. Till fullbordande af arbetssalarnes inredning, hvar och en för
sitt särskilda ändamål, samt till deras förseende med nödig utrustning af
stående instrument, på det att arbetet måtte kunna börja, hade 1893 års
Riksdag på enskild motion beviljat det frikostiga bidraget af 14,000 kronor,
hvilket gjort möjligt, att institutionen redan med år 1894 kunnat begynna
sin verksamhet för undervisningen och laborationsöfningarna i den nya,
då likväl ej fullt färdiga lokalen.

På förhand kunde man beräkna att det förutvarande årsanslaget, som
för den gamla lokalen varit fullt tillräckligt, skulle i den nya, rymligare
och för arbetet tidsenligt utrustade lokalen blifva otillräckligt. Erfarenheten
hade ock redan till fullo bekräftat detta. Det hade nemligen visat
sig, att mycket arbete måst inställas i brist på nödiga medel, och det vore
klart, att institutionen i sin omsider vunna tidsenliga lokal icke kunde
komma till full verksamhet, förrän densamma erhölle behöflig förhöjning
i sitt årsanslag. Det vore förty en angelägenhet af stor vigt, att detta
så snart som möjligt komme att ske. Att emellertid anmälan härom icke
förr gjorts, oaktadt Riksdagen redan visat sitt intresse för att institutionen
måtte med snaraste göras fruktbärande för sitt ändamål, berodde derpå,
att man, innan anmälan gjordes, först velat ernå en på erfarenhet grundad
och således möjligast tillförlitlig beräkning af behofvets verkliga storlek.
En sådan beräkning kunde nu göras åtminstone för några af de vid institutionen
förekommande utgiftsposterna.

Till utgifter, hvilkas tillväxt uppenbart berodde på det ökade utrymmet,
hörde otvifvelaktigt de för uppvärmning och belysning. Af
dessa vore den förstnämnda utgiftsposten den mest betydande. Den nya

Åttonde hufvudtiteln.

byggnaden vore försedd med centraluppvärmning medelst cirkulerande
varmt vatten, ett system, som öfverträffade kakelugnseldning både i fråga
om trygghet för eldfara och i synnerhet i afseende å besparing af arbetskraft,
hvartill hänsyn vid den nya institutionen särskildt tagits, så att för
närvarande ganska mycket kunde skötas af institutionens ende vaktmästare.
Värmeapparaten hade nu varit i gång i tre vintrar, eller sedan 1892,
hvadan en genomsnittsberäkning af kostnaderna borde vara upplysande.
Det hade visat sig, att denna apparat ökat utgifterna med 785 kronor i
medeltal för år, hvilket någorlunda stämde med vederbörande ingeniörs
beräkning, som upptoge apparatens årliga förbrukning till 800 hektoliter
koks. Då emellertid priset för koks under de år, för hvilka beräkningen
gjorts, öfverskridit en krona för hektoliter, ville det synas som om åtgången
varit något mindre än enligt ingeniörens beräkning. Detta torde delvis
berott derpå, att institutionen jemväl egde tillgång till 10 famnar ved på
stat, men hufvudsakligast derpå, att endast de rum, som för hvarje tillfälle
varit tagna i anspråk för arbete, hållits fullt uppvärmda till 16°—18°,
under det att alla de öfriga hållits vid lägre temperatur. Då det vore
gifvet, att, i samma mån ett ökadt årsanslag tilläte ökadt arbete och samtidigt
användande af flera rum, denna utgiftspost komrne att något ökas,
syntes man icke böra beräkna den årliga tillökningen i utgiften för uppvärmning
lägre än till 800 kronor.

Vidkommande belysningen hade en liknande beräkning gifvit vid handen,
att gasräkningarna i den nya lokalen ökats med omkring 250 kronor
•— exakt 250 kronor 47 öre — i medeltal för år, om man jemförde deras
belopp med utgifterna å denna post för motsvarande tid i den gamla
lokalen. Detta vore ock en tillökning i utgifter, som säkerligen icke komme
att minskas, utan som snarare skulle stiga i den mån lokalerna flitigare
användes för sitt ändamål.

En annan utgift, som ökats, vore den för vatten, beroende till någon
del på uppvärinningssystemet, men till vida öfvervägande delen derpå, att
institutionen för smärre kraftbehof använde två mindre vattenmotorer.
Härigenom blefve kostnaden för år mindre lätt att beräkna, emedan densamma
väsentligen berodde på det arbete, för hvilket motorerna användes,
och således kunde variera. Kostnaden kunde emellertid med temlig säkerhet
skattas till omkring 100 kronor årligen.

Med arbetet inom institutionen sammanhängde äfven nära kostnaden
för godtgörelse till en mekaniker för ständigt behöfliga nya små apparater
och apparatdelar samt reparationer af äldre sådana. Denna post hade
under den korta tid institutionen varit inrymd i den nya lokalen, såsom

Åttonde hufvudtiteln.

räkningarna utvisade, ökats med omkring 100 kronor — exakt 101 kronor
2 öre — i medeltal för år, jemfördt med lika lång tid af de närmast föregående
åren. Att posten komme att stiga med ökadt arbete vore påtagligt,
och så komme möjligen att ske, äfven sedan institutionen i en framtid fått
sitt länge närda önskemål af eu egen mekaniker uppfyldt.

Till sagda post finge icke räknas de utgifter för nya instrument, som
för en institution af detta slag hörde till de vigtigaste och som från och
med år 1877, då det nuvarande årsanslaget begynte användas, till och
med år 1890 med temligen stora årliga vexlingar i medeltal för år uppgått
till omkring 500 kronor — exakt 511 kronor 3 öre. Denna post hade
i den nya institutionen icke ökats, på den grund att genom 1893 års
Riksdags frikostighet nya stående instrument ej behöft för årsanslaget inköpas.
Men det vore säkert, att behofvet för framtiden icke komme att
minskas utan snarare ökas, om institutionen skulle sättas i stånd att motsvara
sitt ändamål.

En mängd öfriga utgiftsposter vore af den art, att de i hög grad
vexlade med det vexlande arbetets både art och omfattning samt derför
ej lämpade sig för en beräkning med anspråk på tillförlitlighet. En sådan
torde ock vara öfverflödig, då det vore uppenbart, att en större och tidsenligare
institution, för att kunna fylla rättmätiga kraf och ej stå obegagnad,
erfordrade större utgifter än en mindre, hvars relativa stillastående
kunnat försvaras af dess otillräckliga utrymme och otidsenliga beskaffenhet.

På grund af dessa beräkningar och välgrundade antaganden syntes
den fysiologiska institutionens behof af förhöjning i årsanslaget belöpa
sig till allra minst 1,500 kronor årligen.

Antalet medicine studerande, som begagnat undervisningen vid den
fysiologiska institutionen, hade på senaste åren varit abnormt ringa. Utan
att söka utreda, hvilken andel institutionens dåliga beskaffenhet haft i berörda
förhållande, borde man dock uppmärksamma, att antalet numera
åter vore i stigande. För öfrigt borde det icke undanhållas, att man mer
och mer på flera andra vetenskapliga områden började vakna till insigt
om behofvet af fysiologisk underbyggnad för att med framgång kunna
odla sin egen vetenskap. Det vore temligen antagligt, att den fysiologiska
institutionen i en ej aflägsen framtid komme att tagas i anspråk af dem,
som egnade sig åt filosofiens, åt zoologiens, åt språkvetenskapens och
kanske än flera vetenskapers studium, och det syntes då vara af behofvet
påkalladt, att denna institution, som redan egde goda förutsättningar,
måtte med snaraste sättas i tillfälle att fullt motsvara sin uppgift.

Till hvad medicinska fakulteten sålunda år 1895 i ämnet anförde,
fogar densamjna i sin nu gjorda framställning följande.

Bill. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 5

34 Åttonde hufvndtiteln.

Sedan fakulteten ur de föregående årens räkenskaper angifvit vissa
nödvändiga och regelbundet återkommande utgiftsposter, som ådagalade
anledningar till det ökade behofvet af anslag och storleken af den erforderliga
ökningen, vore det i sin ordning att angifva resultatet af en likartad
beräkning för det sist förflutna året, april 1895—april 1896, efter
samma grunder som för de tre föregående åren.

Beträffande då först utgifterna för uppvärmningen hade det visat sig,
att det för 805 kronor inköpta koksförrådet icke åtgått, utan att ännu i
april 1896, sedan eldningen upphört, en återstod funnes, som kunde värderas
till omkring 150 kronor. Uppvärmningen för den förflutna vintern
hade alltså kostat endast 650 kronor. Men sagda vinter hade ock varit
sällsynt mild, och för besparings skull hade endast få rum hållits fullt
uppvärmda, under det att temperaturen i de öfriga hållits så låg som
möjligt varit utan att skada de i dem uppstälda apparater och instrument.
Fakulteten ansåge derför fortfarande, att den riktiga siffran för bränslekostnaden
vore omkring 800 kronor.

I fråga om belysningen hade utgiften för gas varit 50 kronor större
än under hvart och ett af de tre föregående åren, d. v. s. 300 kronor större
än årskostnaden i den gamla lokalen, hvilket förhållande väl berodde på
ett flitigare qvällsarbete af ett jemförelsevis större antal lärjungar än under
föregående år. I stället hade utgiften för vatten varit 50 kronor mindre
än under de tre föregående åren, sannolikt beroende derpå, att sådant
arbete, hvartill vattenmotorerna plägade begagnas, varit för besparings
skull inskränkt.

Denna öfversigt gåfve utan tvifvel bekräftelse på riktigheten af den
öfverslagsberäkning i afseende å beloppets storlek, som under år 1895 af
fakulteten gjorts. Det ville derför synas, som borde man icke längre dröja
i afvaktan på vidare utredning. Det dröjsmål, som redan för vinnande af
behörig insigt i fråga om beloppets storlek egt rum, hade tyvärr medfört
följder, som ej länge kunde bäras af institutionen. Det hade nemligen
faktiskt visat sig, att institutionens verksamhet, äfven i dess för tillfället
reducerade form, icke kunde uppehållas med dess nuvarande årliga tillgångar.
Redan i januari månad 1896 hade anslaget för året varit fullt
taget i anspråk, och institutionens verksamhet hade sedan dess kunnat
nödtorftligen uppehållas endast derigenom, att universitetet bisprungit densamma
med ett förskott af 1,500 kronor, hvilket dock efter all sannolikhet
icke försloge till årets slut. Under sådana omständigheter anhölle
fakulteten om utverkande af redan omförmälda höjning af anslaget till
ifrågavarande institution.

I fråga om berörda anslagskraf har universitetskanslern anfört, att

Åttonde hufvudtiteln. 35

den af fakulteten lemnade utredning gåfve synnerligen vigtiga skäl för
beredande af den begärda förhöjningen, utan hvars beviljande ifrågavarande
institution, sedan hon omsider erhållit en ny tidsenlig lokal, icke
kunde blifva i tillfälle att på ett tillfredsställande sätt utveckla den verksamhet,
som den fysiologiska vetenskapens ständigt vidgade forskningsarbete
kräfde. Billigheten af det ifrågasatta anslagets beviljande tycktes
ega ett ytterligare stöd i det förhållandet, att institutionens nya byggnad
icke bekostats af statsmedel, utan helt och hållet kommit till stånd genom
gåfvomedel, öfver 93,000 kronor, af den kände mecenaten, doktor Regnell,
och att Riksdagen endast med ett mindre belopp, 14,000 kronor, bidragit
till byggnadens inredning och utrustning med instrument.

På grund af hvad i ämnet andragits hemställer jag i underdånighet,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till förhöjning af fysiologiska
institutionens i Upsala materielanslag från 2,500 kronor till 4,000
kronor bevilja på ordinarie stat ett belopp af 1,500 kronor.

Vid 1896 års riksdag väcktes af enskilda motionärer förslag om upp- [7.]
förande på ordinarie stat af ett belopp af 4,500 kronor för inrättande och
upprätthållande af en e. o. professorsbefattning i oftalmiatrik vid imiversi- “faffd 1™*
tetet i Lund. I fråga härom yttrade statsutskottet, att, ehuru skäl syntes universitet.
tala för att, i likhet med hvad i Upsala redan egt rum, äfven vid Lunds
universitet inrättades en e. o. professorsbefattning i oftalmiatrik, ansåge
dock utskottet, att, då anordnandet af undervisningen inom detta och öfriga
till kirurgien hörande ämnen icke syntes böra inträda förr, än nuvarande
innehafvaren af ordinarie professuren i kirurgi afgått, Riksdagen
icke då och på enskilde motionärers framställning borde besluta upprättandet
af en e. o. professur i oftalmiatrik vid Lunds universitet. Utskottet
hemstälde alltså, att motionen icke måtte bifallas, och Riksdagens beslut
fattades jemväl i enlighet härmed.

Sedan nuvarande innehafvaren af ordinarie professuren i kirurgi och
obstetrik i Lund för medicinska fakulteten vid nämnda universitet förklarat
sig ämna afgå från sin tjenst i början af innevarande år, har fakulteten
upptagit frågan om inrättande af berörda e. o. professorsbefattning.

Dervid har fakulteten, under anförande att, enligt nyssnämnda förklaring,
det af statsutskottet och Riksdagen anmärkta hindret för denna frågas lösning
alltså syntes vara undanröjdt, till stöd för sin under nästlidne september
månad i ämnet gjorda framställning i främsta rummet åberopat
den strängare arbetsfördelning, som blifvit en oafvislig följd af den mäktiga
utveckling, naturvetenskaperna och icke minst medicinen nått under

Åttonde hufvudtiteln.

senare tider, äfvensom den alltjemt fortgående utsöndringen af discipliner,
hvilka såsom sjelfständiga läroämnen måst anförtros åt egna målsmän.

Om man också, fortsätter fakulteten, härutinnan kanske i ett och
annat fall gått väl långt, och om i alla händelser fakulteten icke ville
göra anspråk på full likställighet i dylikt hänseende ens med rikets största
medicinska fakultet, än mindre med de stora utländska fakulteterna, återstode
dock vissa specialiteter, hvilka numera nått en sådan omfattning och
sjelfständighet, att de icke längre kunde betraktas som bisak eller såsom
bihang förenas med andra fack, utan oafvisligt kräfde egna sjelfständiga
målsmän. Till dessa specialiteter hörde i främsta rummet oftalmiatriken.

Fakulteten ansåge sig ej behöfva närmare ingå på den stora praktiska
betydelse, som tillgången till en verkligt sakkunnig vård och behandling
af ögonåkommor egde för hela samhället. Erfarenheten hade ådagalagt,
ätt ögonsjukdomarna vore så mångartade samt att deras behandling fordrade
så stor öfning och färdighet, att endast den kunde hoppas vinna
full framgång på detta område, som vore i tillfälle att odeladt egna sina
krafter och sitt arbete deråt. Gälde nu detta om oftälmiatrikern i allmänhet,
så måste det så mycket mer gälla om läraren i denna disciplin:
han måste nödvändigt vara specialist. Också hade väl nästan alla medicinska
fakulteter och skolor numera erhållit sjelfständiga lärareplatser i
oftalmiatrik, i Sverige först Karolinska mediko-kirurgiska institutet och nu
senast universitetet i Upsala. Den enda medicinska fakultet i norden, som
ännu saknade en sådan, vore Lunds.

Enligt gällande stat egde Lunds universitet för närvarande en ordinarie
professur och en adjunktur i de af gammalt såsom kirurgiska betecknade
vetenskapsområdena, omfattande — förutom kirurgi i modern
bemärkelse — oftalmiatrik, gynekologi och obstetrik.'' Vid adjunktsinstitutionens
ombildning 1877 bestämdes emellertid, att vid näst inträffande ledighet
vid adjunkturen läroämnena obstetrik och gynekologi skulle afskiljas
från professuren i kirurgi och att i stället för den nuvarande adjunkturen
i detta ämne skulle inrättas en e. o. professur i nämnda båda
afskilda. ämnen. På grund af denna bestämmelse hade fakulteten utsigt
att vid inträffande ledighet vid adjunkturen få ett af sina vigtigaste kraf
och önskemål tillgodosedt genom upprättandet af en egen, om ock blott
extra ordinarie, lärostol i så vigtiga ämnen som obstetrik och gynekologi,
i hvilka ämnen Upsala universitet för några år sedan hugnats med en
ordinarie professur. Efter nyssberörda blifvande anordning skulle professuren
i kirurgi vid Lunds universitet komma att omfatta ämnena egentlig
kirurgi och oftalmiatrik. Såsom emellertid väl bekant vore, hade den
moderna kirurgien nått en sådan utveckling i alla riktningar, att en till -

Åttonde hufvudtiteln.

fred sställande teoretisk och klinisk undervisning i detta så vigtiga läroämne
ensamt för sig toge en lärares studier och krafter i fullaste anspråk.
Att den moderna oftälmiatriken lika odeladt kräfde sin man, vore ock redan
påvisadt. Hvarje försök att fortfarande sammankoppla dessa båda
öfverallt annorstädes, äfven vid Sveriges båda andra medicinska fakulteter,
redan åtskilda discipliner kunde endast bära dålig frukt, kunde endast
ske på bekostnad af ettdera äf dessä så vigtiga läroämnen. Denna sanning
vore det en pligt för fakulteten ätt kraftigt framhålla, särskildt nu,
då en omreglering af dessa läroämnen förestode.

Utom nu framstälda sakliga och allmänna skäl för upprättandet af en
egen lärostol i oftalmiatrik tillkomme vid Lunds universitet en alldeles
särskild omständighet.

Sedan många år hade nemligen Lunds medicinska fakultet varit i den
lyckliga ställning att i innehafvaren af den ännu bestående kirurgiska
adjunkturen ega en framstående och öfver hela landet känd specialist på
oftalmiatrikens område, nemligen e. o. professorn M. Iv. Löwegren, hvilken
af Eders Kongl. Maj:t den 9 november 1883 utnämnts att vara e. o. professor
i oftalmatrik vid universitetet i Lund med bibehållande tillsvidare af
de löneförmåner och lärareåligganden, söm honom såsom adjunkt tillkommit.
På grund deraf att Löwegren på samma gång vore anstäld såsom läkare vid
Malmöhus länslasarett i Lund, hade han blifvit i tillfälle att vid denna,
sjukvård sanstalt inrätta en efter våra förhållanden mycket ansenlig, ständigt
belagd afdelning för ögonsjuka, hvilken klinik jemte tillhörande poliklinik
söktes icke blott af länets egen talrika befolkning utan äfven från
de angränsande länen, man kunde utan öfverdrift säga från hela det sydliga
Sverige. Denna ögonklinik disponerade för närvarande öfver icke
mindre än 42 platser och skulle enligt ett nyligen fattadt direktionsbeslut
ökas med ytterligare 12 platser, då anstalten sannolikt blefve den största
i sitt slag i vårt land. Mot detta betydande antal platser svarade också
den stora patientfreqvensen, i det att på kliniken — alldeles oafsedt den
flitigt besökta polikliniken — under de tre senaste åren vård lemnats åt
sammanlagdt. 1,158 patienter, visserligen flertalet från Malmöhus län, men
också till ej obetydligt antal från öfriga delar af landet, hufvudsakligen
södra Sverige.

Det läge i öppen dag, hvilken förmån härigenom tillskyndats en betydande
del af rikets befolkning, en förmån, hvilken uppskattad i penningar
säkert många gånger öfverstege det belopp, som den begärda professorslönen
utgjorde. Under diskussionen i senaste riksdag rörande den då
ifrågasatta extra ordinarie oftalmiatriska professuren hade denna synpunkt
icke heller lemnats opåaktad, i det att från sakkunnigt håll erinrats, hvilken
stor praktisk betydelse en dylik professur hade för hela södra Sverige,

Åttonde hufvudtiteln.

enär endast genom upprättandet af eu sådan en enligt nutidens fordringar
fullgod behandling af ögonsjukdomar derstädes kunde ega rum. Särskildt
hade i sammanhang dermed påpekats, hurusom detta vore vilkoret för att
ej en stor mängd patienter med ögonåkommor skulle nödgas söka hjelp
utanför landets gränser, särskildt i Köpenhamn.

Nu omförmälda klinik vore under förhanden varande förhållanden helt
och hållet bunden vid Löwegrens person, och liksom densamma vore upprättad
af honom, löpte den ock fara att falla med honom, såvida den icke i tid tryggades
genom tillgång till en vid universitetet fäst kompetent oftalmiatriker.
Såsom syntes, stode sålunda sjelfva den nuvarande ögonklinikens bestånd
i närmaste samband med upprättandet af en egen lärostol i oftalmiatrik.

Af alla dessa skäl framginge nogsamt, hvarför fakulteteten sökt och
sökte få denna fråga i god tid ordnad, så att vid nuvarande ordinarie
professorns i kirurgi och obstetrik afgång svårigheter icke måtte uppstå i
afseende på de sökandes kompetens, om dervid hänsyn äfven måste tagas till
oftalmiatriken, hvarigenom fakulteten kanske skulle komma i fara att nödgas
sätta tillbaka den såsom egentlig kirurg mest förtjente och såsom sådan
för fakulteten mest eftersträfvansvärde.

På grund af hvad fakulteten''sålunda anfört, har fakulteten hemstält
om beviljande af nödiga medel till upprättande af en e. o. professur i
oftalmiatrik vid Lunds universitet; och det större akademiska konsistoriet
har för detta ändamål begärt ett årligt anslag af 4,000 kronor. Vid
underdånig anmälan häraf har universitetskansleren till nådig uppmärksamhet
framhållit de särskilda omständigheter, hvilka enligt kanslerns åsigt
i hög grad påkallade beredandet af medel för inrättande, så snart som
möjligt vore, af ifrågakomna lärostol.

Med rätta har medicinska fakulteten i sin nyssberörda framställning
betonat vigten af sagda lärostols inrättande ej mindre för den oftalmiatriska
än äfven för den egentliga kirurgiska undervisningen. Hvad fakulteten
yttrat gifver vid handen, att genom ett bifall till framställningen utsigt
skulle vinnas för ett tillfredsställande ordnande redan inom den närmaste
framtiden af undervisningen vid universitet i Lund i samtliga de kirurgiska
vetenskaperna. Då jag anser mig af hvad i ärendet förekommit hafva
fullgiltiga skäl att understödja den gjorda framställningen, tillstyrker
jag i underdånighet, att Eders Kongl. Magt täcktes föreslå Riksdagen att
för aflöning åt en e. o. professor i oftalmiatrik vid universitetet i Lund
bevilja ett årligt anslag af 4,000 kronor, deraf 3,000 kronor såsom lön
och 1,000 kronor såsom tjenstgöringspenningar, med rätt för bemälde lärare
att efter fem års väl vitsordad tjenstgöring erhålla ett ålderstillägg å lönen
af 500 kronor, att utgå af åttonde hufvudtitelns förslagsanslag: ålderstillägg.

Åttonde hufyudtiteln. 39

Sedan år 1890 har numera pensionerade vice bibliotekarien vid uni- [8.]
versitetsbiblioteket i Lund A. J. T. Palm åtnjutit ett af Riksdagen år efter Löneförhöjår
på extra stat beviljadt lönetillägg af 500 kronor, hvarigenom Palms löne-""motLZl"In
förmåner, enligt stat utgörande 3,500 kronor, deraf tjenstgöringspenningar vid underst1,
000 kronor, uppgått till sammanlagdt 4,000 kronor. Beviljandet af denna
förmån åt Palm innebar en förtjent uppmuntran åt en tjensteman, som
länge och troget samt på ett utmärkt sätt skött sina åligganden. Nämnda
extra anslag begär nu universitetsbibliotekets styresman, bibliotekarien E.

Tegnér, uppfördt å ordinarie stat till höjande af vice-bibliotekarielönen
från 3,500 kronor till 4,000 kronor. Till stöd för sin framställning härom
anför han i en till det större akademiska konsistoriet i Lund aflåten skrifvelse
hufvudsakligen följande.

De skäl, som talat för beredande af personligt lönetillägg åt Palm, kunde
äfven anföras till förmån för hans efterträdare. Den nuvarande vice bibliotekarien
F. E. Braune hade under en mer än trettioårig tjenstetid vid
universitetsbiblioteket på underordnade platser utöfvat en verksamhet, som
genom hans insigter och pligttrohet varit af stor och gagnande betydelse
för denna institution. Först under år 1896 hade han, vid fylda 63 lefnadsår,
uppnått den blygsamma löneinkomsten af 3,500 kronor.

Det vore emellertid ej nog att begära ett personligt lönetillägg åt
denne högt förtjente biblioteksman, utan borde det ordinarie löneanslaget
för vice bibliotekarien höjas med 500 kronor, så att hans löneförmåner
komme att uppgå till 4,000 kronor. Till stöd härför kunde åberopas hvad
redan blifvit påpekadt, då frågan om lönetillägget åt Palm väcktes, nemligen
obilligheten af vice bibliotekariens ringa aflöning i förhållande till
den honom åliggande trägna tjenstgöringen och de fordringar, som stäldes
på hans kompetens, samt de löneförmåner, som åtnjötes af motsvarande
tjensteman annorstädes i vårt land.

Af ålder hade vice-bibliotekarietjensten, med hvilken vore förenad
skyldigheten att vid förfall för ordinarie bibliotekarien uppehålla hans tjenst,
ansetts likstäld med adjunkts- eller e. o. professorstjenster; och liknande
koinpetensvilkor torde i allmänhet hafva stälts på dessa befattningar. Men
vice bibliotekariens tjenstgöring, hvilken i regeln icke kunde anslås till
mindre än fem timmar dagligen — ofta vida derutöfver — utsträcktes, i
motsats mot akademiska lärares, äfven till ferierna och afbrötes endast af
halfannan månads semesterledighet. Toge man hänsyn till det band, som
tjensteåliggandena pålade vice bibliotekarien, torde denne i sjelfva verket
kunna anses vara den svagast aflönade tjensteman vid universitetet i Lund,
nemligen bland dem, för hvilka jemte yrkesbildning också kräfdes vetenskaplig
bildning.

Äfven i förhållande till andra tjensteman i motsvarande grad stälde

40 Åttonde hufYudtiteln.

sig hans aflöningsvilkor obilligt låga. Vice bibliotekarien i Upsala åtnjöte
en löneinkomst af 4,000 kronor. De båda bibliotekarierna i kongl. biblioteket
började med en aflöning af 4,500 kronor samt uppnådde, genom två
ålderstillägg å 500 kronor hvardera, 5,500 kronor. Och desse tjensteman
arbete vore, enligt hvad universitetsbibliotekarien af personlig erfarenhet
kunde intyga, i intet afseende mera ansvarsfullt eller kräfde större insigter
eller tidsutdrägt än en vice bibliotekaries vid Lunds universitets bibliotek.

Härtill komme, att erfarenheten visat, att denna sistnämnda befattning
ingalunda kunde betraktas såsom en öfvergångsplats till bibliotekariatet.
Sedan 1733, då en vice bibliotekarie först tillsattes vid Lunds universitets
bibliotek, och till närvarande tid — sålunda under en tidrymd af öfver
160 år, hvarunder platsen varit besatt med 10 innehafvare—hade endast
en vice bibliotekarie befordrats till bibliotekarietjensten.

Hvad sålunda anförts i afseende å behofvet att höja ifrågavarande
tjenstemans aflöning synes mig vara af beskaffenhet att icke kunna jäfvas,
och jag tillstyrker derför i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att till förhöjande af vice bibliotekariens vid universitetsbiblioteket
i Lund aflöning från 3,500 kronor till 4,000 kronor, deraf 1,000
kronor tjenstgöringspenningar, bevilja ett årligt anslag af 500 kronor.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

[9.] Sedan lärarekollegiet vid Karolinska institutet uti skrifvelser till kans viTofudmia

lern *''ör rikets universitet af den 5 september 1892, den 14 september 1893
t riska kliniken. ° ck den 4 september 1895 framhållit behofvet af anslag till aflönande af
en amanuens vid den oftalmiatriska kliniken, har lärarekollegiet i skrifvelse
till universitetskanslern den 7 september nästlidna år, med åberopande
af de skäl, som i nämnda skrifvelser anförts för äskandet af ett
dylikt anslag, och med bifogande af särskild promemoria angående ifrågavarande
anslagsbehof, förnyat sin anhållan om ett årligt anslag af 900
kronor till aflönande af''en amanuens vid institutets oftalmiatriska klinik
å serafimerlasarettet samt derjemte begärt ett lika stort anslag till en
amanuens vid institutets oftalmiatriska poliklinik.

Uti nyssnämnda skrifvelser och promemoria anföres till stöd för ifrågavarande
framställning hufvudsakligen följande.

Den år 1888 från den kirurgiska kliniken skilda oftalmiatriska kliniken
hade sedan dess varit stadd i nästan jemn tillväxt. Redan år 1889
hade det blifvit nödvändigt att för densamma anställa egen'' amanuens. I

Åttonde hnfvudtiteln. 41

följd af den stora tillströmningen af patienter samt det ökade antalet operationer
hade det emellertid småningom blifvitG omöjligt för denne att ensam
medhinna de allt mera hopade göromålen. År 1893 hade derför vid sidan
af den kliniske amanuensen måst anställas äfven en särskild poliklinisk
amanuens, hvilken med den förstnämnde hade att deltaga i behandlingen
och vården af de ambulatoriska patienterna, ögonklinikernas utveckling
under åren 1888—1895 framginge af följande tabell:

År.	Klia	i k e n.	Polikliniken.
Vårdade sjuke.	Operationer.	Vårdade sjuke.	Operationer.
1888..........................................	174	150	1626	126
1889..........................................	179	173	2015	213
1890.............................................	182	162	2129	177
1891...........................................	220	231	2009	170
1892............................................	289	238	2280	225
1893.............................................	242	240	2526	341
1894.......................................	243	291	2769	268
1895............................................	303	346	3198	325

Den kliniske amanuensen ålåge att biträda klinikchefen vid värden
och behandlingen af de å kliniken intagna patienterna, att assistera vid
operationerna samt att öfver de sjuka och deras behandling föra vederbörliga
anteckningar. Under de tider, då klinikchefen ej vore å afdelningen
närvarande, egde amanuensen att i första hand behandla inkomna patienter
och utföra sådana operationer, som genast måste vidtagas, såsom vid olycksfall
och dylikt. För att så vidt möjligt vid alla tider å dygnet vara till hands
och utöfva tillsyn öfver patienterna och deras behandling vore han skyldig
att å kliniken hafva sin bostad. Derjemte ålåge det honom att deltaga
i vården af de polikliniska patienterna. Men äfven för undervisningen
vore han nödvändig. De tjenstgörande medicine kandidaterna egde
att i första hand vända sig till honom med begäran om råd och upplysningar,
och han vore skyldig att biträda dem vid undersökningen af de
dem tilldelade patienterna. Äfven de medicine kandidater, hvilka efter
afslutandet af sin obligatoriska tjenstgöring besökte kliniken för att erhålla
en större utbildning i ämnet något, som de ofta gjorde dagligen under
flere månader — vore han skyldig att handleda. Dertill komme att på
det å afdelningen inrättade laboratorium hans tid ytterligare toges i an
Bih. till Rikad. Prof. 1897. 1 Samt. 1 Afd. t!

42 Åttonde hufvudtiteln.

språk för tillverkandet af de för föreläsningarna nödiga preparat. Hans
arbete kräfde derför numera 8—9 timmar dagligen.

Dessa många åligganden utan någon löneersättning hade i betydande
grad försvårat erhållandet af för befattningen fullt kompetenta personer.
Såsom vilkor vore här, liksom för andra kliniska amanuensplatser, stadgadt,
att innehafvaren skulle hafva aflagt medicine licentiatexamen. Endast i
det fall, att medicine licentiat ej kunde erhållas, kunde medicine kandidat
förordnas till sådan amanuensplats. Men under de åtta år, den oftalmiatriska
kliniken egt bestånd, hade bland dess 14 amanuenser endast 5 varit
licentiater, da de blefvo till befattningen antagna. De öfriga 9 hade varit
medicine kandidater.

Detta hade medfört flere olägenheter. Bland dessa borde i främsta
rummet nämnas, att den som amanuens anstälde medicine kandidaten ej
kunde odeladt egna sig åt sin tjenstebefattning. Det hade derför till och
med inträffat, att den kliniske amanuensen befriats från vissa af sina åligganden
och en extra amanuens blifvit tillsatt, på det att den förstnämnde
med någon utsigt till framgång skulle kunna bedrifva sina examensstudier.
Utom det att denne egt en bristande utbildning för att fylla sin plats,
både han således äfven ofta saknat tid att odeladt egna sig åt de med
tjensten förenade göromålen.

En annan olägenhet, som visat sig, vore svårigheten för kliniken att
fa behålla amanuenserna en längre tid. Å öfriga kliniker qvarstannade
amanuensen i regel ett år på sin plats. Men å serafimerlasarettets ögonklinik
hade, såsom nyss nämnts, under åtta år ej mindre än 14 amanuenser
haft anställning. Detta förhållande hade ingalunda berott på bristande
intresse hos vederbörande amanuenser, utan hade sin grund uteslutande
deri, att dessa, i saknad, som de varit, af aflöning, icke sett sig i stånd
att för längre tid qvarstanna vid kliniken. Ofta hade de, så snart de
blifvit någorlunda inöfvade för sitt kall, nödgats lemna platsen till men
för. såväl undervisningen af medicine kandidaterna som behandlingen af
patienterna.

Dessa olägenheter komme utan tvifvel att ännu skarpare framträda,
sedan sängantalet vid kliniken från och med 1895 års början höjts från
20 till 30, hvarigenom amanuensens arbete ytterligare ökats. Härtill
komme, att den enda direkta förmån, som amanuensen förut åtnjutit -—
tjenstårsberäkning —, blifvit genom nådiga kungörelsen af den 19 oktober
1894 chonom fråntagen.

A de kirurgiska, medicinska, gynekologiska, obstetriska och neurologiska
klinikerna funnes å hvardera en aflönad klinisk amanuens, å de
pediatriska två; men den oftalmiatriska klinikens två amanuenser vore

Åttonde hufvudtiteln. 43

båda lönlösa. Den utsigt, som å de andra klinikerna funnes för de polikliniska
amanuenserna, att åtminstone efter en tids tjenstgöring blifva befordrade
till aflönade amanuensplatser, existerade således icke å den oftalmiatriska
kliniken.

Denna klinik vore sålunda i här berörda hänseende mer vanlottad
än någon annan, ett förhållande, hvilket, såsom förut framhållits, medförde så
stora olägenheter, att deras afhjelpande vore i hög grad af behofvet pakalladt

Till lärarekollegiets framställning om anslag såväl till amanuensen vid
den oftalmiatriska kliniken som till amanuensen vid den oftalmiatriska
polikliniken har universitetskanslern tillstyrkt nådigt bifall. Utan tvifvel
vore det önskligt, att aflöning erhölles för bada dessa amanuenser, af
hvilka ingen kan för undervisningen undvaras, men då samtliga öfrige
polikliniska amanuenser ännu äro lönlösa, torde framställning för närvarande
endast böra göras om ett anslag af 900 kronor åt amanuensen
vid sjelfva kliniken.

Jag hemställer derför, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att för aflönande af en amanuens vid Karolinska institutets oftalmiatriska
klinik å serafimerlasarettet bevilja ett ärligt anslag af 900 kronor.

Vidare har lärarekollegiet vid Karolinska institutet erinrat, hurusom
i ärligt anslag för institutets materiela behof, till hvilka räknades kostnaderna
för kol, koks och ved, gas- och vattenförbrukning, skötsel af
institutets tomt med parkanläggningar, renhållningen inom tomten och
å omgifvande gator, reparationer, tryck- och skrifmaterialier äfvensom
brandförsäkrings- och telefonafgifter, arfvoden för extra vaktbetjening
samt utgifter för de institutioner, för hvilka särskilda anslag icke vore
beviljade^ för närvarande å ordinarie stat utginge ett belopp af 15,000
kronor. Anslaget, hvilket före år 1888 uppgått till 10,000 kronor, hade
af 1887 års Riksdag höjts med 5,000 kronor och sedan utgått med oförändradt
belopp. Gifvet'' vore emellertid, att, om ett dylikt anslag varit
afpassadt efter de på en viss tid för handen varande behofven, samma
anslag skulle blifva otillräckligt, så snart utvidgningen af äldre inrättningar
egde rum eller nya sådana tillkomme, hvilka med nödvändighet
föranledde ökade utgifter på en eller flere af nyss nämnda poster, och vid
en så omfattande läroanstalt som Karolinska institutet, hvilket till följd
af sin art ständigt måste utvecklas i den mån nya kraf stäldes på dess
verksamhet, framträdde med nödvändighet tid efter annan behofvet af höjning
i materielanslaget.

Sålunda hade, enligt hvad kollegiet vidare anfört, den för ett par år

[10.]
Allmänna
materielanslaget.

44 Åttonde hufvndtiteln.

sedan genomförda utvidgningen af två utaf institutets laboratorier jemte
inrättandet af en ny bakteriologisk afdelning vid den patologisk-anatomiska
institutionen vållat så betydande ökning i kostnaderna särskildt för uppvärmning,
gasförbrukning och betjening, att lärarekollegiet nu såge sig
nödsakadt icke blott hemställa om en motsvarande förhöjning i det för
dylika ändamål anvisade årsanslaget utan äfven anhålla om erforderliga
medel till betäckande af ej mindre den brist, som under åren 1894 och
1895 af förut nämnda anledning uppstått å ifrågavarande anslag, än äfven
den brist, som under nästlidna och innevarande år utan tvifvel komme att
ytterligare uppstå å samma anslag.

Vid afsilande af 1893 års räkenskaper hade å materielanslaget funnits
en brist af endast 33 kronor 8 öre, som öfverfördes till 1894 års
räkenskaper. Anslaget kunde alltså då ännu anses motsvara behofvet, men
för ar 1894 — det ar, då på hösten de nytillkomna lägenheterna vid
kemiska laboratoriet och vid patologisk-anatomiska institutionen med den
nya bakteriologiska afdelningen först upplätos till begagnande — hade
bristen stigit till 1,213 kronor 31 öre och för år 1895 till 2,851 kronor
98 öre. Utgifterna å materielanslaget i dess helhet, hvilka år 1893 uppgått
tiH 15,198 kronor 39 öre, hade år 1894 stigit till 17,049 kronor 86
öre och år^l895 till 17,468 kronor 94 öre; och att bristen för hvart och ett
af dessa år icke belöpt sig till mera än nyss nämnts, hade berott derpå
att extra uppbördsmedel, såsom räntor å de på bankräkning insatta medel
rabatter å gasräkningar m. in., jemväl kunnat till utgifternas bestridande
användas.

Undersökte man, hvilka utgiftsposter föranledt en så betydlig stegring,
befunnes det, att denna i väsentligaste^ mån härrörde af de ökade kostnaderna
för kol, koks och ved. År 1893 slutade denna post å ett
belopp af 5,971 kronor 60 öre, men år 1894 hade den stigit till 7,134

kronor 13 öre och ar 1895, då de nya lägenheterna begagnades under

hela året, uppgick den till 7,780 kronor 43 öre — alltså en stegring för
år 1895, jemfördt med år 1893, ensamt å denna post af ej mindre än
1,808 kronor 83 öre.

Gasförbrukningen hade år 1893 betingat en kostnad af 2,534 kronor
58 öre, men denna kostnad hade år 1894 uppgått till 2,840 kronor 4 öre

och ar 1895 till 2,806 kronor 20 öre — alltså en stegring från år 1893

med 271 kronor 62 öre.

En jemförelsevis mindre betydande förhöjning visade kostnaderna för
vattenförbrukning. Dessa hade nemligen uppgått år 1893 till 793 kronor
85 öre och ar 1895 till 831 kronor 9 öre —- alltså en stegring med 37
kronor 24 öre.

Åttonde hufvudtiteln. 45

Omkostnaderna för parkens skötsel och för renhållningen hade äfven
stegrats under åren 1894 och 1895, men komme att stiga i ännu högre
grad under år 1896 och följande år till följd af den verkstälda utvidgningen
af Handtverkaregatan och tillkomsten af nya gator å två sidor af
institutets tomt äfvensom till följd af den utvidgning, som sjelfva tomten
erhållit genom förvärfvande 0 af den serafimerlasarettet förut tillhöriga
så kallade tvätthustomten. År 1893 hade denna post uppgått till 1,473
kronor 98 öre och år 1895 till 1,553 kronor 68 öre. För år 1896 blefve
den icke obetydligt högre.

Utgifterna för vaktmästarebiträde för lärarekollegium och för de institutioner,
åt hvilka något särskildt anslag för vaktmästare icke vore beviljadt,
samt för de institutioner, vid hvilka göromålen icke kunde skötas
ensamt af en ordinarie vaktmästare, äfvensom för ett nödvändigt biträde
åt maskinisten hade år 1893 uppgått till 1,942 kronor, men för år 1895
stigit till 2,252 kronor — alltså en stegring med 310 kronor; och det
vore endast med stor svårighet, som en ytterligare stegring a denna post
kunnat hittills undvikas.

De af materielanslaget. utgående utgifter för de institutioner, hvilka
saknade särskilda anslag, hade visserligen ökats från 627 kronor 43 öre,
hvartill de uppgått år 1893, till 919 kronor 39 öre för ar 1895 och
komme att för år 1896 ytterligare stiga; men då ett särskildt anslag af
500 kronor blifvit för en af dessa institutioner, den farmakologiska, utaf
sistnämnda års Riksdag beviljadt, behöfde denna ökning af kostnaderna
ej tagas i beräkning.

Enligt hvad sålunda anförts hade alltså Karolinska institutets från
materielanslaget utgående utgifter för bränsle, gas, vatten, renhållning och
parkens skötsel samt extra vaktbetjening stigit för år 1895 med tillsammans
2,507 kronor 39 öre utöfver hvad de utgjorde för år 1893; och
denna ökade kostnad hade tillkommit för nya behof, för hvilka det nu
utgående materielanslaget icke varit beräknadt. Dessa ökade behof hade
gifvetvis icke kunnat med någon säkerhet beräknas förr än efter afslutandet
af 1895 års räkenskaper, enär, såsom förut nämnts, de nya lägenheterna,
hvilka väsentligast förorsakat den arliga kostnadsförhöjningen, först under
hösten år 1894 börjat begagnas.

Såsom förut meddelats, hade samtliga utgifterna å materielanslaget
under år 1895 belöpt sig till 17,468 kronor 94 öre. En förhöjning med
2,500 kronor af nämnda anslag skulle alltså kunna synas vara tillräcklig
för att täcka de nuvarande behofven; men dervid vore att märka^ att utgifterna
för tryck, skrifmaterialier, annonser och dylikt under ar 1895''
hade varit så låga, att de endast undantagsvis uppginge till så ringa belopp.

46 Åttonde hnfvndtiteln.

De hade nemligen då belöpt sig till endast 635 kronor 57 öre, under det
att enahanda utgifter för andra år uppgått till nära tredubbla beloppet,
såsom år 1892, då denna post slutat å en summa af 1,811 kronor, och
under år 1896 hade de redan i september månad, då lärarekollegiets förevarande
skrifvelse afläts, uppgått till 1,187 kronor 63 öre, oaktadt då ännu
återstode bekostandet af tryckningen af två installationsskrifter. I medeltal
kunde dessa utgifter icke beräknas till lägre belopp än 1,500 kronor,
eller 864 kronor 43 öre högre än hvad de utgjorde år 1895. Om denna
summa lades till den nyss nämnda, 2,500 kronor, som utgjorde den fak.
tiska stegringen för år 1895 i oundvikliga, årliga utgifter, utvisade sammanlagda
beloppet, 3,364 kronor, eller i rundt tal 3,500 kronor, den förhöjning,
som erfordrades i institutets allmänna materielanslag, om ej brist
skulle uppstå derå, och lärarekollegiet hade derför anhållit, att en dylik
förhöjning måtte varda af Riksdagen äskad.

Vidare har lärarekollegiet anhållit, att till täckande af den brist å
2,851 kronor 98 öre, som uppkommit under åren 1894 och 1895 och som
det icke stått i lärarekollegiets makt att undvika, ett tillfälligt anslag
måtte varda å extra stat af Riksdagen äskadt.

Men enligt lärarekollegiets förmenande vore det uppenbart, att en
icke obetydlig brist uti ifrågavarande anslag måste uppstå äfven för nästlidna
och innevarande år, ehuru denna icke kunde vid tiden för aflåtandet
af lärarekollegiets framställning till siffran bestämmas. Såsom af nyss
lemnade utredning framginge, kunde den emellertid för hvartdera året
icke beräknas till lägre belopp än 3,000 kronor; och kollegiet ansåge sig
derför nödgadt att ytterligare hemställa, att två förslagsanslag å minst

3,000 kronor hvartdera måtte anvisas för att i mån af behof användas
till täckande af de brister, som för åren 1896 och 1897 kunde uppkomma
å materielanslaget, sedan samma brister efter räkenskapernas afslutande
blifvit till siffran kända.

Med öfverlemnande af ifrågavarande framställning och under åberopande
af hvad lärarekollegiet i densamma upplyst och andragit, har
universitetskanslern hemstält, det Eders Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen
äska,

att det nuvarande allmänna materielanslaget höjes med 3,500 kronor,
eller till 18,500 kronor för år;

att på extra stat beviljas ett belopp af 2,850 kronor för betäckande
af den brist, som för åren 1894 och 1895 uppstått å detta anslag; samt

att likaledes på extra stat beviljas två förslagsanslag till belopp af

3,000 kronor hvartdera, att i mån af behof användas till betäckande

Åttonde hufvudtiteln. 47

af brist, som för hvardera af åren 1896 och 1897 kan uppkomma å
materielanslaget.

Den redogörelse, som af lärarekollegiet lemnats för de förhållanden,
som i följd af Karolinska institutets under de senare åren allt mera omfattande
verksamhet stegrat utgifterna och gjort det nuvarande allmänna
materielanslaget alldeles otillräckligt, synes mig fullt ådagalägga behofvet af
en ökning i detta anslag. I likhet med kanslern anser jag derför nödvändigt,
att dels berörda anslag höjes till det af lärarekollegiet ifrågasatta belopp,
dels ock den brist, som å anslaget uppstått, vederbörligen fylles. Jag anser
det dock för närvarande icke lämpligt att af Riksdagen äska fyllandet af
en brist, som ännu icke kan till siffran bestämmas, utan torde det böra
öfverlemnas åt lärarekollegiet att, sedan räkenskaperna för åren 1896 och
1897 afslutats, inkomma med förnyad framställning i detta afseende.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer jag, under anhållan att
sedermera, vid redogörelsen för de till extra stat hänförliga anslagsbehofven,
få återkomma till frågan om fyllande af den i Karolinska institutets allmänna
materielanslag uppkomna brist för åren 1894 och 1895, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning om förhöjning i beloppet af
nämnda anslag från 15,000 ki*onor till 18,500 kronor, eller med 3,500 kronor.

Samtidigt med den storartade utveckling, som läkarevetenskapen,
särskildt kirurgien, under de senare årtiondena vunnit, har tandläkarekonsten
gjort betydande framsteg. Medan densamma förr, i likhet med
den så kallade lilla kirurgien, räknades bland handtverken, har den nu
mera hunnit en fulländning, som för sitt ernående krafvel’ ett underlag af
vetande, vida utöfver hvad förr ansågs erforderligt, och som för tandläkarekonsten
påkallar en plats bland de allt mer i specialgrenar sig särskiljande
medicinska vetenskaperna.

Äfven i Sverige äro dessa tandläkarekonstens framsteg påfallande.
Om ock statens medverkan härvid icke alldeles saknats, har denna medverkan
dock först sent, nemligen på 1880-talet, genom penningeanslag
tagit form af materielt understöd.

Före nyssnämnda tidpunkt var emellertid tandläkarekonsten icke helt
och hållet lemnad åt sig sjelf af det allmänna. Under äldre tider torde
det hafva varit förbehållet, utom egentliga läkare, vissa yrkesmän, de så
kallade bardskärarne eller barberarne, att förrätta de enklare tandoperationer,
som föllo inom den lilla kirurgiens område. Längre fram vei’kstäldes
sådana operationer af de så kallade badarne, för hvilka den 19
december 1807 utfärdades en ordning, sedermera upphäfd genom nådiga

[11]

Tandläkare undervis ningens ordnande.

48 Åttonde hnfvudtiteln.

ordningen för fältskärsyrkets utöfning den 18 januari 1861, hvilken författning
- bland förrättningar, som tillhöra fältskärsyrket, upptager utdragning
af skadade tänder.

En vidsträcktare kompetens i fråga om tandläkarekonstens utöfvande
än den, som tilldelats förenämnda yrkesidkare, ega de egentliga tandläkarne.
Särskilda sådana omtalas hos oss knappast tidigare än på 1700-talet. Den legitimation för tandläkareyrkets utöfvande, som dessförinnan
torde varit förenad med att tillhöra vissa så kallade »embeten», började
vid sagda tidpunkt att delvis ersättas genom särskild »licentia» eller tillstånd
att utöfva tandläkarekonsten, hvilken »licentia» erhölls på ansökning
antingen hos Kongl. Maj:t eller hos collegium medicum. Denna tillåtelse
torde i början så godt som uteslutande hafva förvärfvats af utifrån i landet
inkomna, i tandläkarekonsten mer eller mindre förfarna personer och synes
länge icke hafva föregåtts af någon pröfning, vare sig praktisk eller teoretisk.
I sistberörda hänseende inträdde först i början af detta århundrade
en ändring. I 15 § af nådiga instruktionen för sundhetskollegium af den
6 december 1815 föreskrefs nemligen, att utrikes ifrån inkommande dentister
och operatörer icke finge sin konst i riket utbjuda och utöfva, innan
deras kunskaper och skicklighet blifvit hos kollegium pröfvade och godkända.
En pröfning fordrades alltså dåmera för dessa personer för att
erhålla legitimation såsom tandläkare. Tills vidare saknades dock närmare
bestämmelser rörande denna examen, såsom beträffande examinatorernas
antal, sättet för deras utseende in. m., hvadan ock mycken olikhet i afseende
härå egde rum. Omsider blefvo år 1861 nyss antydda olägenheter väsentligen
afhjelpta. Den 26 april nämnda år beslöt Kongl. Maj:t, att skyldighet
att, på anmodan af sundhetskollegium, examinera tandläkare skulle
åligga prosektorn samt kirurgie adjunkten — numera e. o. professorn
i kirurgi — vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet. Och den 18 juni
1861 faststälde Kongl. Maj:t en ordning för tandläkarekonstens utöfning,
hvilken författning är grundläggande för tandläkareväsendets utveckling i
vart land, för sa vidt staten ingripit i densamma. I författningen meddelades,
bland annat, bestämmelser om en examen såsom ett för alla
gällande vilkor för vinnande af rättighet att utöfva tandläkarekonsten.
Tillika jjåfvos föreskrifter om en pröfning, som tandläkarelärling hade att
undergå för att varda antagen till »medhjelpare». Närmare utvecklades
föreskrifterna om dessa pröfningar genom sundhetskollegii jemlikt nådigt
bemyndigande den 25 oktober 1866 utfärdade cirkulär angående hvad
iakttagas bör vid tandläkareelevers och medhjelpares undervisning och
pröfning. Till höjande af tandläkareelevernas förkunskaper föreskrefs
ytterligare genom ett af medicinalstyrelsen den 8 december 1879 utfärdadt

Åttonde hufyudtiteln. 49

cirkulär, att för tillstånd att blifva till tandläkareelev (lärling) antagen fordrades
aflagd godkänd afgångsexamen vid något af rikets allmänna läroverk.

Staten hade således nu uttryckligen åtagit sig den pröfning, som för
rätt att utöfva tandläkarekonsten redan någon tid varit författningsenligt
föreskrifven, och formerna för denna pröfning hade blifvit stadgade. Fortfarande
underlät staten emellertid att sörja för den undervisning, som utgjorde
en nödvändig förutsättning för att kunna bestå i nämnda pröfning.
Ty den undervisning, som omtalas i sundhetskollegii berörda cirkulär af
den 25 oktober 1866, berodde helt och hållet på de enskilda tandläkare,
hvilka ville åtaga sig utbildandet af tandläkarelärlingar och medhjelpare;
och all kontroll öfver undervisningen utöfvades genom de föreskrifna pröfningarna.

Redan snart nog efter det tandläkareväsendet, enligt hvad nu är nämndt,
inträdt i ett bättre skede, började man påkalla statens mellankomst för
åvägabringande af en ordnad tandläkareundervisning. Det på 1860-talet
i hufvudstaden bildade tandläkaresällskapet var mycket verksamt i sådant
syfte; och sundhetskollegium, senare medicinalstyrelsen, gjorde, än på anhållan
af nämnda sällskap, än sjelfmant, underdåniga framställningar i ämnet.
En af dessa föranledde Eders Kongl. Maj:t att hos 1875 års riksdag begära
ett anslag å 1,500 kronor till arfvode för undervisning i tandläkarekonsten.
Framställningen afslogs emellertid af Riksdagen, och samma öde drabbade
en år 1877 i Andra Kammaren väckt motion om dels ett årligt anslag af
6,500 kronor för tandläkareundervisningen, dels ett anslag för en gång af

1,000 kronor för inköp af inventarier och instrument till en föreslagen
poliklinik för tandsjukdomar. Medicinalstyrelsen och svenska tandläkaresällskapet
tröttnade likväl ej att hålla den en gång väckta frågan vid Rf.
Nämnda styrelse upprepade år 1881 en redan år 1876 gjord underdånig
hemställan om ett årligt anslag å 6,000 kronor för ordnandet af omförmälda
undervisning. Denna hemställan föranledde dock ej någon Eders Kongl.
Maj:ts åtgärd. Men på medicinalstyrelsens framställningar om arfvode åt
den vid tandläkareexamen fungerande tandläkaren beviljade Eders Kongl.
Maj:t af tillgängliga medel för hvartdera af åren 1883 och 1884 ett belopp
af 1,000 kronor för omförmälda ändmål.

Omsider inträdde med år 1885 en afsevärdare förändring i fråga om
tandläkareundervisningen. Under år 1883 hade svenska tandläkaresällskapet
ingått till Eders Kongl. Maj:t med en underdånig skrifvelse angående inrättandet
af en poliklinik för tandsjukdomar. 1 denna skrifvelse betonades,
bland annat, att dittills gällande stadganden icke innebure någon föreskrift,
som beredde möjlighet för de studerande att inhemta de för vinnande af
rättighet till tandläkarekonstens utöfning nödiga kunskaper, samt att eu

Bill. till Rikstl. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 7

Åttonde hUfvudtiteln.

vigtig del af denna undervisning kunde ordnas genom upprättande i hufvudstaden
af en poliklinik, hvarigenom den dittills varande saknaden af klinisk
undervisning i tändernas, munnens och svalgets sjukdomar, tändernas vård
och behandling jemte tandoperationer och plomberingar m. m. kunde afhjelpas.
Efter det examinatorerna i tandläkareexamen samt medicinalstyrelsen
afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden i ärendet, föreslog
Eders Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1884 års riksdag, dels att
för uppehållande i hufvudstaden af en poliklinik för tandsjukdomar, hvarest
tandläkareelever jemväl skulle erhålla undervisning, måtte beviljas ett årligt
anslag från och med år 1885 af 4,000 kronor, att användas enligt angifna
grunder, dels att på extra stat för år 1885 måtte anvisas ett belopp af
2,415 kronor till anskaffande af instrument och mobilier för den föreslagna
institutionen.

I anledning af denna Eders Kongl. Maj:ts framställning yttrade Riksdagen
i skrifvelse den 13 maj 1884, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel, att, enär behofvet af särskild undervisning
i tandläkarekonsten icke kunde betviflas, Riksdagen icke funnit
skäl till annan erinran mot Eders Kongl. Maj:ts framställning, än att det
synts Riksdagen vara för tidigt att då uppföra de begärda medlen på
ordinarie stat. Riksdagen biföll fördenskull på det sätt Eders Kongl. Maj:ts
berörda framställning, att Riksdagen för inrättande och uppehållande under
år 1885 af den ifrågasatta polikliniken, hvarest tandläkareelever jemväl
skulle erhålla undervisning, för samma år stälde till Eders Kongl. Maj:ts
förfogande ett extra anslag af 4,000 kronor; hvarjemte Riksdagen, med
bifall till hvad Eders Kongl. Maj:t i öfrigt föreslagit, anvisade ett belopp
af 2,415 kronor till anskaffande af erforderliga instrument och mobilier
för den omförmälda polikliniken. Riksdagen har sedermera allt hitintills
år efter år på extra stat beviljat 4,000 kronor till denna polikliniks uppehållande.

På sätt framgår af den utaf medicinalstyrelsen den 28 november 1884
faststälda plan för omförmälda poliklinik, afser densamma, så vidt undervisningen
angår, allenast att bereda tillfälle åt blifvande tandläkare att
inhemta för yrkets utöfning nödiga praktiska kunskaper. Den teoretiska
underbyggnaden måste alltså till väsentligaste delen på enskild väg förvärfvas.
Derjemte är den s. k. protesen — det mekaniskt-tekniska arbetet,
hvartill hör förfärdigande och insättning af konstgjorda tänder m. m. —
förlagd utom området för anstaltens verksamhet.

Vid polikliniken äro anstälda en förste lärare, tillika föreståndare, och
eu andre lärare, hvilka båda skola vara i riket legitimerade läkare eller
tandläkare. Förste läraren handleder och undervisar de studerande vid

Åttonde hufvudtiteln. 51

behandlingen af munnens och tändernas sjukdomar samt föreläser en timme
i veckan öfver kirurgi och patologi till den utsträckning dessa ämnens
tillämpning inom tandläkarekonsten kräfver. Andre läraren handleder och
undervisar de studerande i tandfyllningar och tandregleringar med dertill
hörande operationer och obturatorers förfärdigande samt föreläser en
timme i veckan öfver dithörande ämnen. Närmaste inseendet öfver anstalten
utöfvas af en styrelse, sammansatt af examinator er na i tandläkareexamen
samt de vid kliniken anstälde lärare. Studerande vid polikliniken
erlägga för hvarje termin en afgift, som, på förslag af poliklinikstyrelsen,
fastställes af medicinalstyrelsen och för närvarande utgör 50 kronor, hvarjemte
desse studerande sjelfve måste hålla sig med instrument och plomberingsmateriel.

Beträffande de särskilda examina, hvilka den, som vill blifva tandläkare,
har att efter mogenhetspröfningen undergå, möter först den s. k. tandläkarekandidat-
eller medhjelpareexamen. Denna examen förrättas af behörig
tandläkare i närvaro af en läkare, hvilken afgifver vitsord, huruvida
den profvande eger den kunskap och färdighet, att han ma såsom medhjelpare
förklaras. Pröfningen verkställes dels genom praktiskt prof, bestående
i förfärdigande af ett vanligt tandarbete, utfördt på af examinator
öfverlemnad modell, dels genom muntligt förhör, omfattande såväl de
allmänna grunderna för tandarbetens verkställande som elementerna i fysik
och kemi. Berörda pröfning kan försiggå å hvilken ort i riket som helst.
Den egentliga tandläkarexamen, som endast kan ega rum i hufvudstaden,
anställes af två dertill af medicinalstyrelsen förordnade läkare och en
tandläkare. Den sistnämnde utsågs till en början af hufvudstadens tandläkare,
men förordnas numera sedan år 1888 af medicinalstyrelsen, och
har till examinator i regeln tagits andre läraren vid polikliniken för
tandsjukdomar. Alltsedan år 1889 förordnas jemväl af medicinalstyrelsen
två tandläkare att såsom censorer vara den examinerande tandläkaren behjelplige
vid bedömandet och, så vidt möjligt, öfvervakandet af de förberedande
praktiska profven. De båda läkare, som deltaga i tandläkareexamen,
förhöra examinanden i de delar, som höra till anatomi och kirurgi,
den examinerande tandläkaren pröfvar hans skicklighet i tandläkarekonstens
utöfning. Äfven i denna examen sker pröfningen dels genom ett förberedande
praktiskt prof, dels genom muntligt förhör. Det praktiska profvet, som
utföres under inseende af den för året till examinator utsedde tandläkaren
och å af honom anvisad plats, består dels i förfärdigande af ett enklare
och ett* mera sammansatt tandarbete, dels i verkställandet af tandoperationer
i allmänhet. Det muntliga förhöret, vid hvithet de verkstälda profarbetena
först skola granskas och godkännas, omfattar ansigtets, tändernas och tand -

52 Åttonde hufvudtiteln.

köttets jemte hela munhålans anatomi och fysiologi, behandlingen af tändernas
och tandköttets sjukdomar samt tillredningen och verkan af de
olika tandläkemedlen äfvensom kännedomen af tandoperationsinstrumenter
m. m. Befinnes den pröfvade besitta för konstens utöfning erforderlig kunskap
och färdighet, insändes det vid pröfningen i frågor och svar affattade
protokollet till medicinalstyrelsen, som afgör, huruvida tillståndsbref må för
den pröfvade meddelas. Sådant bref utfärdas af medicinalstyrelsen.

Innan jag öfvergår till de förslag, som från sakkunnige i vårt land
framstälts i fråga om tandläkareundervisningens reformerande, torde det
tillåtas mig att något redogöra för, huru man i andra länder sörjt för
tandläkareutbildningen. Härvid må uppmärksamheten till en början rigtas
på Nordamerikas förenta stater, hvarest den moderna tandläkarekonsten
först uppblomstrat. Redan för omkring femtio år sedan inrättades der
tandläkareskolor, i hvilka meddelades god undervisning i tandläkarekonstens
olika delar. Dessa skolor voro emellertid och äro fortfarande af privat
natur och stå ej under statsmyndigheters öfverinseende. Numera är tandläkareundervisningen
mångenstädes förlagd till förenade medicinska och
odontologiska läroverk. Studietiden är vid de mest ansedda bland dessa
reglerad och omfattar i allmänhet ungefär tre år.

I England kräfves enligt -The dentist^ act, 1878» i regeln för rättighet
att praktisera såsom tandläkare legitimation efter examen, aflagd inom
landet. För tillträde till tandläkareexamen erfordras, bland annat, jemte
åhörande af föreläsningar och genomgående af specialkurser, två års praktik
vid tandklinik samt tre års öfningar hos legitimerad tandläkare eller vid
erkänd undervisningsanstalt. Tiden för en tandläkares studiekurs är bestämd
till fyra år, men vanligen åtgå fem år. Föreläsningar och kurser
äro till stor del gemensamma för den blifvande kirurgen och tandläkaren.
Afgifterna för tvååriga specialkurser i den egentliga odontologien utgöra
omkring 600 kronor. För tandläkarens medicinska utbildning vid de
erkända medicinska läroverken anslås utgifterna till 720—1,260 kronor.
Flera större tandläkareundervisningsanstalter med många lärare finnas i
landet.

Hvad Tyskland angår drager staten försorg om tandläkarnes utbildning,
och de högre tandläkareundervisningsanstalterna äro bundna vid universiteten,
hvarför ock tillträdet till tandläkareundervisningen förutsätter
inskrifning vid universitet. Den förnämsta anstalten för tandläkares undervisning,
»Zahnärztliches Institut der Königl. Universität in Berlin», har en
lärarestyrka af fyra professorer, af hvilka en är direktör vid institutet, samt
fyra assistenter, alla aflönade af staten. Vid ifrågavarande anstalt gifves
endast praktisk undervisning och kursen vid densamma är tvåårig. Under -

Åttonde hnfvndtiteln.

visningen omfattar, i olikhet med förhållandet vid de engelska skolorna,
äfven den mekaniska delen af tandläkarekonsten. De studerande bevista
derjemte föreläsningar m. m. vid universiteten. En viss frihet råder i fråga
om deltagande i föreläsningskurser och praktiska öfningar. Såsom nödvändiga
anses dock — förutom de specielt odontologiska föreläsningarna och
praktiska kurserna — föreläsningar i anatomi med dissektionsöfningar samt
i fysiologi, oorganisk kemi, medicinsk fysik, materia medica med toxikologi,
allmän patologisk anatomi och syfilidologi. Vid universiteten ega statsexamina
rum inför samma examenskommissioner, som handhafva läkares
pröfning, men med adjunktion af minst en praktiserande tandläkare. Enligt
förordning af den 18 juli 1889 äro för tillträde till statsexamen bland
andra följande fordringar stadgade: universitetsstudier under minst fyra
terminer samt minst ett års praktisk verksamhet vid särskild läroanstalt
eller hos legitimerad tandläkare. Sjelfva pröfningen utgöres hufvudsakligen
af inför kirurg verkstäld examination å patient med affektion åt tänder,
tandkött m. m., skriftliga uppsatser, muntlig pröfning i tändernas anatomi,
fysiologi, patologi och dietetik m. m., äfvensom af tekniska prof, bestående
i utförande af tandoperationer å lefvande personer samt förfärdigande af
minst ett protésarbete eller en regleringsapparat. Afgifterna vid institutet
i Berlin äro — förutom dem för föreläsnings- och öfningskurser vid universitetet,
hvilka uppgå till 600 — 800 riksmark — för hvar termin 50
riksmark till tandkliniken, 50 riksmark för en plomberingskurs samt 120
riksmark för tekniska kurser. Examensafgiften är 70 riksmark.

Schweiz har särskilda tandläkareskolor inrättade i Geneve och Zurich.
I Geneve omfattar planen för tandläkarestudierna minst tre och ett hälft
år eller sju terminer, fördelade på obligatoriska kurser dels vid universitetsfakulteter,
dels vid tandläkareskolan. Vid denna äro anstälde två professorer
i tandläkarekonst, en teknisk demonstrator och två assistenter, alla
med lön af staten. Afgifterna äro 50 francs terminligen för hvarje kurs
för någon af professorerna och samma summa för arbetet å laboratorierna;
80 procent af afgifterna gå till statskassan. För universitetsföreläsningar
och kurser erläggas särskilda afgifter. Eleverna få dessutom sjelfva hålla
sig med instrument. Examina ske inför examenskommissioner i Geneve,
Ztirich, Basel, Bern och Lausanne. För tillträde till tandläkareexamen
fordras att hafva aflagt mogenhetsexamen samt vidare två förberedande
examina, den ena i naturvetenskaper och den andra i anatomi och fysiologi,
äfvensom att hafva genomgått särskilda kurser och viss lärotid i yrkets
mekaniskt-tekniska delar vid tandläkareskola eller hos legitimerad tandläkare.
Examensafgifterna belöpa sig till 170—800 francs.

54 Åttonde hufvudtiteln.

Inom Österrike-Ungern fordras för rättighet att praktisera såsom tandläkare
medicine doktorsgrad, förvärfvad vid universitet i något af dessa
länder. I några af monarkiens förnämsta städer är den för tandläkare
erforderliga specialundervisning anordnad i sammanhang med universitetsstudierna.

I Frankrike finnas särskilda kunskapsprof stadgade för att vinna rätt
till tandläkarekonstens utöfvande, och enligt en lag af den SO november
1892 meddelas af styrelsen tandläkarediplom åt den, som efter fullbordade
studier aflagt examen vid en medicinsk högskola. Undervisningen är förlagd
till enskilda institut, hvilka dock måste uppfylla vissa föreskrifna
fordringar i afseende på kurser, lärare samt lokaler och materiel för undervisningen.
Uti de i Paris befintliga tandläkareinstituten omfattar undervisningen
tre årskurser.

För att i Ryssland utöfva tandläkarepraktik erfordras diplom såsom
antingen tandläkare eller dentist, och för att erhålla sådant kräfves tandläkareexamen
eller dentistpröfning. Titeln tandläkare förlänas blott åt
den, som nöjaktigt genomgått en tandläkareskola, hvartill i allmänhet
fordras en tid af två till två och ett hälft år.

Hvad Finland angår skall enligt förordning den 4 november 1891
vid Alexanders-universitetets medicinska fakultet meddelas undervisning i
tandläkarekonsten, för hvilket ändamål der finnes anstäld en särskild lärare,
soni har att undervisa vid en i sammanhang med den kirurgiska polikliniken
i Helsingfors inrättad poliklinik för tandsjukdomar. Till en fullständig
tandläkarekurs höra: a) medicinsk preliminärexamen eller filosofie
kandidatexamen, b) offentlig tandläkarekandidatexamen med pröfning af
medicinska fakultetens lärare i anatomi, fysiologi och materia medica, c)
praktisk tjenstgöring i en legitimerad tandläkares laboratorium under aderton
månader, hvaraf minst sex efter aflagd tandläkarekandidatexamen,
jemte studier vid tandpolikliniken under ett år, vid den kirurgiska kliniken
under två månader och vid den syfilidologiska under en månad, samt slutligen
d) tandläkare-examen, hvilken förrättas af professorn i kirurgisk
klinik, läraren i tandläkarekonst och en tillkallad legitimerad tandläkare,
som af fakulteten utses för bedömande af examinandernas tekniska prof.
Till universitetsstudierna beräknas åtgå omkring fyra och ett hälft år. En
förordning af den 14 juni 1893 innehåller bestämmelser om rätt till utöfvande
af tandläkareyrket i Finland. Sådan rätt tillkommer, utom egentliga
läkare och dem, som i Finland aflagt fullständig tandläkareexamen,
äfven dem, som äro behöriga att utan inskränkning utöfva tandläkareyrket
i Ryssland, samt sådana i andra länder examinerade tandläkare, som af
medicinalstyrelsen utverkat sig tillstånd att i Finland idka yrket.

Åttonde hnfvudtiteln. 55

I Nederländerna meddelas vid universitetet i Utrecht och uti Italien
vid universitetet i Genua fullständig undervisning i odontologi. Uti Belgien
och Spanien lära deremot ej finnas några med dessa länders universitet
förenade undervisningsanstalter för tandläkares utbildning.

Danmark eger i den år 1889 inrättade Kongl. tandläkareskolan med
tillhörande poliklinik en undervisningsanstalt, som meddelar de studerande
den teoretiska och kliniska delen af deras kurs. Den rent mekaniskttekniska
kursen inhemtas privat hos legitimerad dansk tandläkare. Skolan
står under ministeriet för kyrko- och undervisningsväsendet och har tre
lärare, af hvilka en är föreståndare och utses bland de kirurgiska docenterna
vid universitetets medicinska fakultet. Den ene af de båda egentlige
lärarne är tandläkare, förestår den med skolan förenade polikliniken,
leder den kliniska undervisningen samt föredrager operations- och instrumentlära;
den andre, som skall vara läkare, leder undervisningen i öfriga
teoretiska fack. Studietiden vid skolan är beräknad till två år eller, såsom
det heter, fyra halfår. För att vinna inträde fordras »almindelig forberedelseseksamen»
med tre främmande språk och särskildt prof i latin
samt intyg att den sökande arbetat ett år hos dansk praktiserande tandläkare.
Kurserna vid skolan äro två: en teoretisk och en klinisk. Den
teoretiska kursen pågår alla fyra halfåren. Under det första året genomgås
anatomi, fysiologi, farmakologi, kemi och allmän patologi, under det
andra speciel patologi och terapi, kirurgi och ortopedi eller tandreglering.
Den kliniska kursen fordrar elevernas deltagande under de två sista halfåren
och innefattar föreläsningar öfver tändernas sjukdomar samt dessas
behandling med demonstrationer å patienter. Examen består dels i en
teknisk pröfning, dels i en afslutande pröfning eller hufvudexamen. Den
förra aflägges efter ett års vistelse vid skolan och härför fordras tillika
intyg om minst två års tjenstgöring hos någon eller några danska tandläkare.
Pröfningen sker hos skolans kliniske lärare under hans tillsyn
och efter aftal med honom. För hufvudexamen fordras att hafva fylt 21
år, att hafva genomgått den tekniska pröfningen samt fullständig tvåårig
kurs vid tandläkareskolan. Denna examen hålles vid skolan af dess lärare
och föreståndare samt inför en censor, som af skolans föreståndare, med
approbation af förenämnda ministerium, blifvit utsedd bland Köpenhamns
praktiserande tandläkare. Afgifterna för eleverna äro följande: vid anmälan
till inträde i skolan 25 kronor, en halfårsafgift af 25 kronor, vid
anmälan till tekniska pröfningen 50 kronor samt vid anmälan till hufvudexamen
30 kronor. Till tandläkareskolan utgår af statsmedel årligen ett
anslag af G,000 kronor. Tillstånd att utöfva verksamhet som tandläkare
meddelas af justitieministeriet.

56 Åttonde hufvudtiteln.

Hvad Norge beträffar fordras såsom vilkor för rätt att undergå tandläkareexamen,
enligt det genom kongl. resolution den 14 mars 1892 för
denna examen faststälda reglemente, intyg öfver aflagd examen från »middelskolen»
(nioklassigt real- eller latinläroverk) eller annan dermed likstäld
offentlig pröfning samt intyg om treårig utbildning i tandläkarekonsten
hos en praktiserande legitimerad tandläkare i Norge, Sverige eller Danmark
eller vid en officiel! erkänd tandläkareskola. Sedan år 1893 har i Kristiania
med statsmedel upprätthållits en poliklinik för tandsjukdomar, vid
hvilken tandläkareelever erhålla teoretisk och praktisk undervisning i de
till tandläkarevetenskapen hörande ämnen med undantag af protésläran.
För denna poliklinik är utfärdadt reglemente af den 20 november 1893.
För närvarande utgår till anstalten ett ordinarie anslag af 6,200 kronor.
Genomgående af kurs vid polikliniken är dock ännu ej föreskrifvet såsom
vilkor för afläggande af tandläkareexamen. Tillstånd att i Norge utöfva
tandläkareyrket meddelas af Konungen enligt lag af den 29 april 1871.
Sådant tillstånd lemnas blott personer, som undergått norsk tandläkareexamen.

Jag öfvergår nu till frågan om förändrad anordning af tandläkareundervisningen
i Sverige.

Genom skrifvelse från medicinalstyrelsen den 7 november 1888 anmodades
styrelsen för polikliniken för tandsjukdomar att till medicinalstyrelsen
inkomma med förslag till ändrade föreskrifter dels i gällande
ordning för tandläkarekonstens utöfning, dels i fråga om tandläkareelevers
och medhjelpares undervisning och pröfning samt angående undervisningen
vid polikliniken jemte i samband dermed stående frågor. Poliklinikstyrelsen
uppdi-og med anledning häraf åt sina båda tandläkaremedlemmar, O.
Ulmgren och C. Rosander, att jemte hoftandläkaren F. Berggren utarbeta
ett förslag dels till ändring af de i ämnet gällande författningar, dels till
utsträckning af undervisningen och examinationen i öfverensstämmelse
med tandläkarekonstens nuvarande ståndpunkt och svenska tandläkarekårens
önskningar. Sedan komiterade fullgjort sitt uppdrag, upptog poliklinikstyrelsen
frågan till handläggning. Man enades dervid om att, med
hänsyn till den utveckling odontologien numera vunnit och de fordringar
densamma stälde på utöfvarne af tandläkarekonsten, undervisningen vid
polikliniken ej vore tillfyllestgörande. Poliklinikstyrelsen ansåg sig emellertid
icke ega kompetens att yttra sig om det tillmötesgående, som borde
för de odontologiska studierna påräknas från de medicinska fakulteternas
sida, ej heller att med allmän sakkännedom diskutera detaljfrågorna inom
tandläkareundervisningen. Fördenskull af böjde poliklinikstyrelsen det uppdrag,
som blifvit densamma tilldeladt, men öfverlemnade till medicinalstyrelsen
dels en öfversigt öfver tandläkareundervisningen i utlandet, dels

Åttonde hufrudtiteln. 57

det utlåtande och förslag, som afgifvits af den utaf poliklinikstyrelsen
tillsatta komitén.

Bemälde komiterades utlåtande innehöll, bland annat, att komiterade
utgått från några antaganden, livilka de ansågo allmänneligen biträdas, nemligen
att i vårt land behöfdes en särskild undervisningsanstalt, hvarest
såväl studierna fullgjordes som examina aflades; att denna anstalt lämpligen
borde förläggas till hufvudstaden, hvarest undervisningsmaterial i
tillräcklig myckenhet kunde erhållas; att föreskrifna examina för tandläkarekonstens
utöfning endast borde få afläggas vid denna anstalt; samt
att den nu föreskrifna fordringen af inaturitetsexamen såsom vilkor för
inträde å tandläkarebanan borde bibehållas. Huruvida den rent mekaniskttekniska
delen af tandläkareundervisningen, den s. k. protésafdelningen,
skulle förläggas till ett blifvande tandläkareinstitut eller icke, hade komiterade
funnit svårt att afgöra. Komiterade hade emellertid kommit till
det resultat, att protésafdelningen hufvudsakligen af ekonomiska skäl för
närvarande ej borde förläggas till institutet. För inträde derstädes skulle,
enligt komiterades förslag, fordras intyg från legitimerad, i riket praktiserande
tandläkare om fullständigt genomgången minst tvåårig mekanisktteknisk
studiekurs såväl i förfärdigande och insättande af konstgjorda tänder
(tandprotes) som i förfärdigande af obturatorer och regleringsapparater.
Studiekursen vid institutet beräknades till två år, fördelade på fyra terminer.
Efter första terminens slut skulle afläggas kandidatexamen, hufvudsakligen
motsvarande nödhjelpareexamen och omfattande pröfning i allt,
som ingår i protésafdelningen, äfvensom i två af de ämnen, som nu tillhöra
tandläkareexamen, nemligen anatomi och materia medica. Till en
andra examen, tandläkareexamen, skulle den medicinskt-kirurgiska afdelningen
förläggas. Beträffande de anatomiska studierna borde dessa helst
ske vid Karolinska institutet, hvarest tillfälle kunde beredas tandläkarestuderande
att likasom de medicine studerande fullgöra dissektionerna.
Prosektor borde vara sjelfskrifven såsom lärare i anatomi och fysiologi vid
tandläkareinstitutet, hvarest han jemväl skulle hålla föreläsningar.

Poliklinikstyrelsens omförmälda skrifvelse jemte dervid fogade handlingar
öfverlemnades sedermera af Medicinalstyrelsen till lärarekollegiet vid
Karolinska institutet, med begäran att kollegiet måtte i anledning af handlingarnas
innehåll meddela yttrande om möjligheten af en tandläkareskolas
inrättande i förbindelse med Karolinska institutet, hvilket, med hänsyn till
vigten och betydelsen af denna undervisningsgren, skulle ega ledningen
och öfverinseende! öfver skolan samt ombesörja examenspröfningen vid
densamma. Ytterligare öfverlemnade medicinalstyrelsen till lärarekollegiet
dels eu af V. Bensow och H. Carlson, såsom föreståndare för ett numera
Jlih. till Rik8tl. Prof. 1S97. 1 Samt. 1 Afrt. 8

58 Åttonde hufrudtiteln.

nedlagdt enskildt tandläkareinstitut i Göteborg, till styrelsen ingifven skrift
med förslag till ändringar i gällande stadganden angående tandläkarekonstens
utöfning samt till undervisningens ordnande, dels ock en till
medicinalstyrelsen remitterad underdånig ansökning om rättighet för nyssnämnda
tandläkareinstitut i Göteborg att anställa tandläkareexamen, hvilken
ansökning åtföljdes af deröfver afgifvet yttrande af examinatorerna i
tandläkareexamen.

Lärarekollegiet uppdrog åt Karolinska institutets rektor, professor
A. Key, att jemte professorerna J. Berg, grefve K. A. H. Mörner och
R. Tigerstedt samt t. f. professorn A. Lindström till förberedande behandling
företaga det ärende, hvaruti medicinalstyrelsen begärt lärarekollegiets
yttrande. I det utlåtande, som desse komiterade afgåfvo, förklarade
sig lärarekollegiet i en till medicinalstyrelsen aflåten skrifvelse den
22 september 1892 instämma. Två ledamöter af kollegiet voro skiljaktige
och åberopade särskilda yttranden.

I nyssnämnda utlåtande anfördes bland annat, att tandläkareyrket numera
börjat utvecklas från ett skråmessigt handtverk till en väl begränsad
specialgren af den kirurgiska vetenskapen. Denna utveckling i vetenskaplig
riktning hade tvifvelsutan sin rot i samhällets ökade kraf på tandläkarnes
grundligare utbildning. I de flesta kulturländer hade också i våra dagar
åtgärder vidtagits för att afhjelpa de allt mer kända och erkända bristerna
i tandläkarnes utbildning. Hos oss vore emellertid för närvarande föga
gjordt för en tidsenlig sådan utbildning. Vid polikliniken för tandsjukdomar
kunde på grund af statsanslagets knapphet endast en del af den
praktiska undervisningen lemnas och detta blott åt ett mycket begränsadt
antal elever. De öfrige vore hänvisade till att helt och hållet eller delvis
söka sin utbildning hos praktiserande tandläkare. Det läge i öppen dag,
att någon likformighet i undervisningen ej på detta sätt kunde vinnas.
Och den privata, ofta rätt bristfälliga undervisningen kunde af tandläkareeleverna
ej erhållas utan högst betydliga kostnader, uppgående till 2,000
—3,000 kronor. Komiterade kunde derför ej annat än till fullo erkänna
det berättigade i det upprepade krafvet på en offentlig undervisningsanstalt
för tandläkare, vid hvilken såväl studier som examina kunde fullgöras.
Komiterade instämde ock deruti, att hos oss, likasom på de flesta
ställen utomlands, en dylik läroanstalt bäst och billigast kunde upprättas
i samband med ett medicinskt läroverk. Då emellertid våra universitetsstäder
ännu ej torde kunna erbjuda ett för den praktiska undervisningens
behof tillräckligt stort och omvexlande sjukmaterial, syntes det komiterade
utan tvifvel lämpligast, att, såsom ock medicinalstyrelsen ifrågasatt, ett
dylikt läroverk inrättades i samband med Karolinska institutet.

Åttonde hufvudtiteln. 59

Beträffande ordnandet af en sådan tandläkareskola och särskild! dess
förhållande till nämnda institut syntes det komiterade lämpligt, att lärarekollegiet
tillsvidare afgåfve ett förslag endast i allmänna drag, och komiterade
ville för sin del framhålla några punkter såsom de väsentligaste i
ett sådant förslag. Den hos oss gällande bestämmelsen om obligatorisk
mogenhetsexamen för tillträdet till tandläkarestudierna ansage komiterade
som ett oeftergifligt vilkor för hvarje samarbete mellan tandläkareskolan
och det medicinska läroverket. Först med den derigenom förvärfvade intellektuel
utvecklingen kunde enligt komiterades mening den studerande
blifva i stånd att följa en undervisning af den vetenskaplighet, som odontologiens
nuvarande utveckling kräfde. Endast så kunde särskild inträdesexamen
eller annan förberedande pröfning lämpligen undvikas. Derigenom
hindrades vidare, enligt komiterades åsigt, på det enklaste och bästa sätt
eu alltför stor omogenhet i ålder hos den i praktiken utträdande tandläkaren.
Liknande fordringar hade ock uppstälts på de flesta hall, der
tandläkareundervisningen redan ordnats på ett tidsenligt sätt. Efter tagen
kännedom om hittills föreliggande förslag till undervisningens och examinationens
lämpliga ordnande ansåge sig komiterade böra föreslå nagra allmänna
grunder för en dylik skolas verksamhet, dervid utgående från den
åsigten, att denna skola borde vara så inrättad, att den mäktade meddela
hela den för tandläkare erforderliga utbildningen, således äfven den mekaniskt-tekniska
delen deraf, protésläran. Dessa grunder anhåller jag att
få ordagrant återgifva:

»1. Tandläkareskolan vid Karolinska institutet skall såsom fullständig
läroanstalt besörja den nödvändiga saväl teoretiska som praktiska tandläkareundervisningen
och detta i den utsträckning, att vart lands hela
behof af tandläkare kan tillgodoses. Vid skolan anställas derjemte alla
för vinnande af legitimation som svensk tandläkare erforderliga examina
med undantag af mogenhetsexamen.

2. Skolan står under Karolinska institutets styrelse och förvaltning.
Dess verksamhet öfvervakas af en inspektor, som bör vara en af institutets
professorer. Närmast handhafvas skolans angelägenheter af dess lärareråd,
hvari inspektor är ordförande och skolans saintlige lärare medlemmar. Alla
vigtigare, till tandläkareskolan, dess undervisning och ekonomi hörande
frågor förberedas af lärarerådet och underkastas derefter Karolinska institutets
lärarekollegii utlåtanden och beslut. Vid lärarekollegii sammanträden
ega skolans ordinarie lärare säte och stämma i alla der förekommande,
till tandläkeriet hörande frågor.

3. För inskrifning vid tandläkareskolan, som endast sker vid hvarje

so Åttonde hufvudtiteln.

läsetermins början terminsindelningen är densamma som vid Karolinska
institutet — fordras aflagd godkänd mogenhetsexamen.

4. Undervisningen vid skolan ordnas efter en bestämd, af kanslern
faststäld plan, och synes oss en fullständig kurs kunna lämpligen genomgås
på 3 år.

Den teoretiska undervisningen meddelas i form af ordnade kurser i
förening med nödiga laboration er och dissektionsöfningar. ‘Dessa kurser
anordnas vid Karolinska institutets fysiologiska, kemiska och anatomiska
institutioner och bestridas af lärare, hvilka af kanslern förordnas på förslag
af lärarekollegium. Ämnesgrupperingen torde lämpligen blifva Do) fysik,
allmän och speciel fysiologi; 2:o) kemi, metallurgi och läkemedelslära;
3:o) normal allmän och speciel anatomi och histologi; samt 4:o) allmän
patologi och speciel kirurgisk patologi. — För alla dessa undervisningskurser
erlägga de studerande till vederbörande lärare en på lärarekollegii
förslag af kanslern faststäld afgift, och åtnjuta dessa lärare alltså ingen
lön af staten.

Den praktiska undervisningen meddelas dels i form af kortare kurser,
dels som fortgående poliklinisk undervisning, dels medelst laborationer.
För att denna undervisning må kunna på ett fullt betryggande sätt tillgodoses,
måste skolan vara i besittning dels af en poliklinik, hvilken bör
ega tillräckligt rymliga och lämpligt inredda lokaler med passande läge
och nödig utredning, dels af ett lämpligt inredt laboratorium för de mekaniskt-tekniska
öfningarna. För bestridande af hit hörande undervisning
anställas, i stället för de två lärarne, som redan nu äro anstälda vid sta*
tens poliklinik för tandsjukdomar, tre lärare med följande ämnesfördelning.
En af dem leder såsom föreståndare för polikliniken den polikliniska tjenstgöringen
och undervisar i dental kirurgi och terapi. En gifver praktiska
kurser i tandfyllning och tandreglering. Den tredje förestår det mekaniskttekniska
laboratoriet och undervisar i mekanisk tandteknik och obturatorers
förfärdigande (protésläran). Dessa tre lärare äro de enda ordinarie.
För kompetens till dessa platser fordras att vara legitimerad tandläkare.
För öfrigt sker tillsättningen af dessa tjenster enligt samma grunder, som
gälla för tillsättandet af professorer vid Karolinska institutet: de utnämnas
af Kongl. Maj:t och aflönas af staten.

För deltagandet i de praktiska öfningarna betala de studerande till
läroverket lämpliga, på lärarekollegii förslag af kanslern faststälda afgifter.

5. Vid hvarje läsetermins slut anställas af skolans lärare såsom examinatorer
inför en examensnämnd de föreskrifna examina. Nämnden utgöres
dels af tvenne, af lärarekollegium utsedde professorer vid Karolinska institutet,
dels af minst en legitimerad tandläkare, som likaledes utses af

Åttonde hnfvndtiteln.

lärarekollegiet. Den sistnämnde bör ock som censor biträda vid bedömandet
af de tekniska profarbetena.»

Vidare yttrade komiterade, att inrättandet af en tandläkareskola efter
en sådan plan som den sålunda framlagda enligt komiterades åsigt visserligen
måhända ej skulle för Karolinska institutet medföra någon direkt
fördel, men att, då skolan komme att erhålla sitt eget lärareråd och endast
skolans vigtigaste angelägenheter skulle dragas inför Karolinska institutets
lärarekollegium, skolans förvaltning icke torde blifva för institutet allt för
betungande. Ett begagnande på lämpliga tider af en del bland Karolinska
institutets institutioner syntes ej heller vålla några större olägenheter.
Genom förverkligandet af den framlagda planen skulle, enligt komiterades
mening, staten ändtligen kunna tillmötesgå de rättmätiga krafven på tandläkareutbildningens
tidsenliga ordnande i vårt land. Komiterade ansåge
ock, att detta mål skulle härigenom nås med de relativt minsta uppoffringarna;
ty hvad som kräfdes vore blott ett anslag för en gång för upprättandet
af en lämplig poliklinik och ett laboratorium samt medel för
bestridande af den årliga kostnaden för aflöning af tre ordinarie lärare
äfvensom nödig assistens och betjening tillika med utgifterna för lokalernas
och inredningens underhåll. Alla öfriga kostnader skulle bestridas genom
de studerandes afgifter.

De särskilda yttranden, som inom Karolinska institutets lärarekollegium
framkommo, afgåfvos af dåvarande professorerna C. J. Rossander och E.
Ödmansson, hvilka numera afgått från sina lärarebefattningar.

Den förre af desse anförde hufvudsakligen: att hvad komiterade och
lärarekollegiets flertal föreslagit syntes vara alltför kostsamt och omfattande,
då icke mindre än sju lärare enligt förslaget skulle erfordras för undervisningen
uti ifrågavarande specialitet; att visserligen de studerande för
åtskilliga undervisningskurser skulle erlägga afgifter, men att sådant stode
i strid med den hos oss vedertagna grundsats i afseende på den högre
offentliga undervisningen, och att i allt fall afgifterna ej kunde ställas så
högt, att undervisningen kunde helt och hållet genom dem betalas; att
förslagets genomförande skulle kräfva stora kostnader, enär allenast för
aflöning åt de lärare, som skulle tillsättas efter samma grunder som professorerna
vid Karolinska institutet och aflönas af statsmedel, torde erfordras
ett anslagsbelopp af 18,000 kronor årligen, hvarjemte, med hänsyn
till protésundervisningens förläggande till tandläkareskolan, en rätt dyrbar
materiel och framför allt mycket stora verkstäder erfordrades; samt att
för öfrigt en lärare icke skulle kunna tillbörligen leda denna del af undervisningen,
hvadan flera lärarekrafter, än som beräknats, skulle blifva af
nöden.

62 Åttonde hufvudtiteln.

Professor ödmansson åter yttrade, att af komiterades förslag icke uttryckligen
framginge, att de tre teoretiska lärarne, likasom lärarne i kirurgi
vid den ifrågasatta tandläkareskolan, skulle tagas bland Karolinska institutets
lärare, men att så uppenbarligen vore meningen, enär undervisningen
skulle meddelas å institutets undervisningssalar och laboratorier. Någon
utredning förefunnes dock ej, huruvida denna undervisning af institutets
lärare och å dess arbetslokaler nu och under den närmaste framtiden
kunde lemnas utan förfång för institutets egentliga lärjungar. Professor
ödmansson hyste äfven betänkligheter i fråga om att lärarekollegiets
redan nu allt mer tillväxande arbeten skulle ökas med förvaltningen af
tandläkareskolan. Det syntes honom, som om det föreslagna lärarerådet,
hvaruti fem af institutets lärare skulle hafva sitt säte, jemte institutets
rektor såsom preses, skulle vara väl skickadt att, med bevarande af nödigt
samband med institutet, handhafva förvaltningen af tandläkareskolan.

Sedan lärarekollegiets omförmälda yttrande med dervid fogade reservationer
och komiterades betänkande inkommit till medicinalstyrelsen-, anhöll
styrelsen i ny skrifvelse till lärarekollegiet, att detta måtte meddela uppgift
på de sannolika kostnaderna för lärarepersonal till den ifrågasatta
tandläkareskolan och för den föreslagna institutionen i dess helhet. I anledning
häraf uppdrog lärarekollegiet åt samme komiterade, som förut afgifvit
yttrande i ärendet, att åstadkomma utredning i omförmälda afseenden.
Denna i förnyadt utlåtande afgifna utredning blef i mars 1893
af lärarekollegiet, hvithet ansåg sig icke vara i tillfälle att i detalj granska
de af komiterade uppgjorda beräkningarna, såsom svar å medicinalstyrelsens
sistberörda framställning till styrelsen öfverlemnad tillika med ett af professor
Rossander vid ärendets föredragning i lärarekollegiet afgifvet yttrande.

Ur det af omförmälda komiterade afgifna förnyade utlåtande torde
jag få anföra följande. I samråd med en fackman och med ledning af
de nuvarande staterna dels vid polikliniken för tandsjukdomar, dels vid
veterinär- och farmaceutiska instituten äfvensom vid Karolinska institutet
hade komiterade sökt göra en beräkning öfver totalkostnaderna för den
föreslagna skolan enligt den plan, som framlagts genom lärarekollegiets
skrifvelse till medicinalstyrelsen den 22 september 1892. Af lärarne vid
tandläkareskolan skulle, jemlikt nämnda plan, endast de tre ordinarie erhålla
lön af staten, och af dem komme läraren i den s. k. protésen att
få den trägnaste tjenstgöringen å lärorummet. Den af dessa tre lärare,
som vid polikliniken skulle meddela undervisning i dental kirurgi och
terapi, komme att i egenskap af poliklinikens föreståndare blifva upptagen
jemväl under mellanterminerna och således få ett mera omfattande arbete
än läraren i tandfyllning och tandreglering. Alla dessa lärares tjenst -

Åttonde hufvudtiteln.

göring skulle dels genom terminernas förlängning, dels genom större undervisningsskyldighet,
medan terminerna påginge, blifva betydligt ökad mot
hvad nu vore fallet. En hvar af dem syntes ock oundgängligen behöfva
en assistent med fast arfvode af staten.

Hvad anginge den teoretiska undervisningen hade föreslagits eu ämnesgruppering,
enligt hvilken den skulle under loppet af ett läsår meddelas
i fyra kurser. Äfven om antalet lärare kunde reduceras, derigenom att
en och samma lärare gåfve flera af dessa kurser, eller äfven om ämnesgrupperingen
faktiskt kunde blifva en annan än den föreslagna, ansåge
komiterade icke, att antalet kurser kunde nedbringas under hvad som
föreslagits; och hade komiterade tänkt sig, att det nödiga kunskapsmåttet
i en hvar af de uti lärarekollegiets skrifvelse den 22 september 1892 omförmälda
kurserna 1, 2 och 4 borde kunna bibringas genom 20—24
lektionstimmar, fördelade med 2 timmar i veckan. Derigenom skulle
under höstterminen kunna medhinnas två och under vårterminen återstående
två kurser. Kursen 3, i normal allmän och speciel anatomi och
histologi, blefve naturligen den långvarigaste, såsom omfattande både
dissektioner och teoretisk undervisning. Några praktiska öfningar och
laborationer i samband med de öfriga tre kurserna hade komiterade ej
ansett nödiga. Deremot borde lärarnes föredrag i dessa kurser belysas
med experiment samt förevisningar, och för betäckandet af materialkostnaderna
för dessa ville komiterade föreslå en till vederbörande institution
gående afgift af hvarje kursdeltagare. För bestämmandet af afgifternas
storlek ville komiterade lägga till grund de brukliga afgifterna
lör privatkurser, hvilka gifvits åt tandläkareelever af amanuenser och prosektor
vid Karolinska institutet.

Bestämmandet af examensafgifterna hade ledt komiterade till att
närmare än förut tänka sig in i anordningen af sjelfva examina, och hade
det synts komiterade lämpligast, att vid tandläkareskolan två examina aflades.
Den första eller teoretiska examen borde undergås efter ett läsår.
Som i denna examen icke skulle ingå några speciel! odontologiska läroämnen,
kunde densamma bäst afläggas vid Karolinska institutet inför en
af två professorer vid detsamma bestående nämnd och med samtliga kursgifvare
som examinator’. Likasom vid öfriga examina vid Karolinska
institutet borde vid ifrågavarande examen erläggas en anmälningsafgift af
15 kronor till institutets lärarekollegii kassa. Den andra, praktiska eller
tandläkareexamen skulle afläggas efter slutad tre-års'', kurs inför en nämnd,
bestående af en professor vid institutet samt en eller två legitimerade
tandläkare, och med tandläkareskolans ordinarie lärare såsom examinator^’.
Vid anmälan till denna examen borde likaledes hvarje examinand erlägga

64 Åttonde hufvndtiteln.

en afgift, hvilken dock skulle gå till tandläkareskolan och åtminstone
delvis användas till aflöning åt nämndens ledamöter. Om beloppet af
denna afgift ville ej komiterade yttra sig, men densamma syntes dock
böra blifva betydligt lägre än den nu utgående examensafgiften, 50 kronor
för hvar examinand, enär all skyldighet för examensnämndens medlemmar
att öfvervaka examinanderna under utförandet af de praktiska profven
kunde bortfalla. Examinatorerna sjelfva skulle ej erhålla någon ersättning
vare sig vid den teoretiska eller vid den praktiska examen.

Slutligen ansåge komiterade, att, då förvaltningen af en institution
af den omfattning som den föreslagna nödvändigtvis komme att medföra
ej obetydliga kansligöromål, ett särskildt anslag för dessa göromåls bestridande
blefve nödvändigt. Den del af nämnda arbete, som komme på
en kamrerares lott, kunde uppdragas åt Karolinska institutets kamrerare
mot någon förhöjning i hans arfvode. Detsamma kunde ock gälla om
sekreteraregöromålen, derest institutets sekreterare funnes villig att vara
äfven lärarerådets protokollsförare. I motsatt fall torde det härför föreslagna
arfvodet lämpligen utgå till en notarie, som då finge anställning
vid Karolinska institutets kansli.

Med tillämpning af hvad komiterade sålunda anfört och iakttagande
af i öfrigt erforderliga anslagsbehof ville komiterade framlägga följande
kostnadsförslag för tandläkareundervisningens bestridande vid Karolinska
institutets tandläkareskola.

1. Från staten utgående anslag:

Arfvode åt inspektor .......................... kr. 400: —

» » poliklinikföreståndaren.......................... » 4,000: —

» » dennes assistent..................................... » 500: —

» » tandfyllningsläraren .............................. » 3,500: —

» » dennes assistent ...................................... » 500: —

» » protésläraren............................................ » 4,500: —

» » dennes assistent ................................. » 900: —

» » kamrerare.................................................. » 200: —

» » notarie ................................................... » 200: —

» » vaktmästare.............................................. » 1,000: —

Hyra för poliklinik och laboratorium..................... » 2,300: —

Lokalens uppvärmning och belysning samt vattenförbrukning
........................................................... » 2,000: —

Materialanslag............................................................... » 1,500: —

15,700: —

5,800: —

Summa kronor 21,500: —

Åttonde hnfmdtiteln.

2. Från de studerande utgående afgifter:

För kursen i fysik och fysiologi:

åt läraren ........................................................................ kr. 25:

för undervisningsmateriel ............................................ » 5:

kursen i kemi, metallurgi och läkemedelslära:

30:

åt läraren......................................................................... kr. 25: —

för undervisningsmateriel ............................................. » 5: ■— 30: —

» kursen i anatomi och histologi jemte dissektioner:

åt läraren ............................. kr. 40: —

för materiel........................................................................ » 10: — 50: —-

» kursen i allmän patologi och speciel kirurgisk
patologi jemte bakteriologi:

åt läraren .......................................................................... kr. 25: —

för materiel........................................................................ » 5: — 30: —

Examensafgift för den teoretiska examen......................................... kr. 15: —

» » » praktiska » .......................................... » x

För deltagande i de praktiska öfningarna vid polikliniken och

protéslaboratoriet........................................................................ » y

Summa kr. 155 + x+ y.

Enligt detta förslag skulle alltså hela det behöfliga årliga statsunderstödet
belöpa sig till 21,500 kronor, eller ett tillskott af 17,500 kronor
till hvad staten redan utgåfve för tandläkareundervisningen. Detta belopp
ansåge komiterade vara ganska måttligt, då genom förverkligandet af den
framlagda planen det erkända krafvet på ett tidsenligt ordnande af tandläkareundervisningen
i vårt land enligt komiterades öfvertygelse skulle
fullt tillgodoses. För de studerande skulle efter denna plan kostnaderna
för utbildningen till tandläkareyrket reduceras till ungefär Vio af de
nuvarande, enär de enligt komiterades beräkning skulle komma att inskränka
sig till 200''—250 kronor.

Någon närmare beräkning af kostnaderna för första inredningen af
polikliniken och laboratoriet hade komiterade ej ansett sig kunna framlägga,
men trodde dock, på grund af inhemtade upplysningar, att ett anslag
för en gång af 5,000 kronor borde vara fullt tillräckligt för sagda
ändamål.

I detta sammanhang torde det tillåtas mig att äfven redogöra för två

Bih. till Rikad. Prof. 1897. 1 Samt. 1 AJ''d. S

66 Åttonde hufvudtiteln.

i början af år 1893 till medicinalstyrelsen inkomna skrifvelse!’, den ena
från svenska tandläkaresällskapet, den andra från den af tandläkarestuderande
stiftade odontologiska föreningen. I den af svenska tandläkaresällskapet
aflåtna skrifvelsen uttalas sällskapets anslutning till Karolinska
institutets lärarekollegii utlåtande af den 22 september 1892. Det frainhålles,
att denna lösning af frågan skulle för staten medföra de minsta
möjliga kostnader, som kunde ifrågakomma för ett tillfredsställande
och tidsenligt ordnande af tandläkareundervisningen, samt att redan
förut vid upprepade tillfällen tandläkarekåren önskat tandläkareundervisningens
förläggande till någon af våra medicinska högskolor. Odontologiska
föreningens nyssnämnda skrifvelse betonar äfven önskvärdheten
af att det utaf Karolinska institutets lärarekollegium framlagda förslag
blefve genomfördt.

Med anledning af hvad sålunda förekommit i fråga om tandläkareundervisningens
ordnande aflat medicinalstyrelsen i september 1893 underdånig
framställning till Eders Kong]. Maj:t i ämnet. Dervid yttrade medicinalstyrelsen,
bland annat, att tandläkareundervisningens nuvarande brister
och föga tidsenliga beskaffenhet otvifvelaktigt kräfde, att förändringar deri
snarligen vidtoges, samt att inrättandet af en tandläkareskola i hufvudstad
eu i samband med Karolinska institutet syntes lämpligast kunna uppfylla
fordringarna på ett ändamålsenligt ordnande af ifrågavarande undervisning.
Med hänsyn till förut derför åberopade skäl äfvensom vigten för
landets invånare deraf, att ett tillräckligt antal kunnige legitimerade
tandläkare måtte kunna påräknas att för skäligt pris betjena allmänheten,
jemväl den mindre bemedlade, ansåge sig medicinalstyrelsen böra
i hufvudsak hos Eders Kongl. Maj:t förorda omförmälda af institutets
lärarekollegium framlagda förslag. Medicinalstyrelsen tillstyrkte derför,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta proposition dels om
ett årligt anslag på ordinarie stat af 21,500 kronor för anordnande vid
Karolinska institutet af en tidsenlig tandläkareundervisning, dels ock om
ett anslag för en gång af 5,000 kronor till inredning af undervisningsoch
arbetslokaler.

Derest Eders Kongl. Maj:t emellertid ansåge tillräckliga skäl ej föreligga
för ett ofördröjlig^ genomförande af den åsyftade förändringen i dess
helhet, ville medicinalstyrelsen i underdånighet föreslå en annan utväg för
denna vigtiga undervisningsfrågas snara lösning. Karolinska institutet egde
redan genom nådiga brefvet den 26 april 1861 skyldighet att genom två
af sina lärare examinera tandläkare. Erhölle institutet med öfverflyttande
dit för framtiden af det till polikliniken för tandsjukdomar på extra stat

Åttonde hufrndtiteln.

utgående anslag, 4,000 kronor, nådigt uppdrag att öfvertaga ledningen och
öfvervakandet af tandläkareundervisningen i dess helhet, skulle institutet
derigenom beredas tillfälle att på grund af der vunnen erfarenhet kunna
afhjelpa tandläkareundervisningens nuvarande brister, hvarvid ett nytt fullständigt
förslag torde böra afgifvas med föreskrifter beträffande kompetensvilkoren
för lärarne och sättet för deras tillsättande, så ock beträffande
studietidens längd och det sätt, hvarpå de praktiska profven skulle fullgöras
och examenspröfningarna verkställas.

T anledning af medicinalstyrelsens sistberörda förslag, att Karolinska
institutet skulle öfvertaga ledningen och öfvervakandet af tandläkareundervisningen
i dess helhet, anbefaldes genom nådig remiss den
3 november 1893 kanslern för rikets universitet att från lärarekollegiet
vid institutet infordra och, jemte eget utlåtande, insända underdånigt
yttrande.

Lärarekollegiet afgaf till följd häraf den 23 november 1893 underdånigt
yttrande, deruti kollegiet anförde, bland annat, följande. Hvad först
beträffade medicinalstyrelsens uttalande, att dess alternativt framstälda förslag
skulle innebära en annan utväg för den vigtiga tandläkareundervisningsfrågans
snara lösning, torde uppenbarligen just motsatsen blifva följden
af berörda förslags antagande. Lösningen blefve ju ingen annan, än
att ledningen och öfvervakandet af tandläkareundervisningen med hela bekymret
och omsorgen för denna undervisnings framtida ordnande och utveckling
samt utverkandet af dertill nödiga anslag aflyftades från medicinalstyrelsen
och lades på Karolinska institutets lärarekollegium. Med
öfverflyttandet af det redan till polikliniken utgående anslaget, 4,000 kronor,
vunnes icke några nya tillgångar för att i ringaste mån afhjelpa någon
af de betydliga brister, som, enligt medicinalstyrelsens eget vitsord, nu
vidlådde denna undervisning. Någon ny erfarenhet om de nuvarande
anordningarnas brister och medlen för deras afhjelpande behöfde ingalunda
samlas; den redan vunna talade om dem så oförtydbart som möjligt, och
de hade dessutom under den tid, hvarunder denna fråga afhandlats, erhållit
en mångsidig och tillräcklig belysning. Visst vore, att antagandet
af medicinalstyrelsens förevarande förslag, på samma gång derigenom det
nuvarande bedröfliga tillståndet icke afhjelptes, skulle för en lång framtid,
till förfång för den verksamhet Karolinska institutet hade till uppgift att
utöfva, belasta detsamma med en så tung börda, att lärarekollegiet måste
på det allvarligaste anhålla, att läroverket måtte varda derifrån förskonadt.
Att öfverflytta denna börda på Karolinska institutet på den grund, att två
af dess lärare hittills haft åliggande att deltaga i examineringen af tand -

68 Åttonde hufvudtiteln.

läkare, syntes ej hafva skäl för sig. Läroverket såsom sådant hade ej haft
något att härmed skaffa; och hittills hade lärarekollegiet ej heller haft att
på något sätt befatta sig med frågor rörande tandläkareundervisningen.
Det hade icke varit utan stor tvekan som lärarekollegiet, för att göra allt
hvad detsamma ansåge för sig möjligt till afhjelpandet af det nuvarande
oefterrättlighetstillståndet, uti sitt i frågan den 22 september 1892 afgifna
utlåtande fram stält sitt sedermera allmänt, och jemväl af medicinalstyrelsen,
förordade förslag till en tandläkareskola i förbindelse med Karolinska institutet.
Hade frågan från början förelegat så, som medicinalstyrelsen i
sitt alternativa förslag uppstält densamma, skulle för visso lärarekollegiet
enhälligt hafva redan i nyss nämnda yttrande sökt afvärja all förbindelse
mellan Karolinska institutet och tandläkareundervisningen. Medicinalstyrelsen
hade i sin underdåniga skrifvelse framhållit, att lärarekollegiet
vid uppgörandet af det nya förslag, som det efter vunnen ytterligare
erfarenhet skulle afgifva, borde intaga föreskrifter beträffande kompetensvilkor
för lärarne och sättet för deras tillsättande med flera andra
detalj bestämmelser. Derför behöfdes dock ej några nya erfarenheter; det
vore blott af nöden att åt några för frågans behandling lämplige komiterade
— bland hvilka alltså män af facket måste finnas — öfverlemnades
att utarbeta förslaget i alla de detaljer, på hvilka lärarekollegiet och dess
komiterade ej ansett sig böra eller ens vara befogade att ingå. Detta
syntes lärarekollegiet böra blifva ett synnerligen lätt och på mycket kort
tid utförbart arbete, hvilket lämpligen kunde ega rum, sedan förslaget
blifvit antaget såsom grundval för den blifvande organisationen och de
nödiga anslagen för förslagets genomförande beviljats. Arbetet borde då
äfven kunna fullgöras utan någon, eller åtminstone utan någon nämnvärd
kostnad för staten. Lärarekollegiet vore enhälligt af den mening, att det
af medicinalstyrelsen framstälda förslaget, att Karolinska institutet, med
öfverflyttande derå för framtiden af det till tandpolikliniken för närvarande
utgående anslag, skulle öfvertaga ledningen och öfvervakandet af tandläkareundervisningen
i dess helhet, komme att, så länge tandläkareundervisningen
befunne sig i sitt nuvarande oordnade skick, blifva för lärarekollegiet
alltför betungande och till alltför stort men för den omfattande
verksamhet, som institutet redan hade sig ålagd. På grund af hvad lärarekollegiet
anfört hemstälde kollegiet, att ifrågavarande förslag ej måtte till
någon Eders Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda. I denna hemställan förklarade
sig universitetskanslern i afgifvet yttrande instämma.

Medicinalstyrelsens ifrågavarande förslag föredrogs inför Eders Kongl.
Maj:t den 30 december 1893, men föranledde då icke någon åtgärd. Samma

Åttonde bnfvndtiteln. 69

öde Lar drabbat det om tandläkare undervisningens fullständiga ordnande
väckta förslaget, då det under de två följande åren återupptagits i medicinalstyrelsens
skrivelser angående medicinalverkets behof. Äfven i den
angående nämnda behof af medicinalstyrelsen den 28 september 1896 till
Eders Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse har medicinalstyrelsen satt i fråga,
att tandläkareundervisningen i sin helhet skulle omorganiseras. Efter nådig
remiss har universitetskanslern den 14 sistlidne oktober afgifvit underdånigt
utlåtande i ämnet och dervid tillstyrkt, att förenämnda, af Karolinska institutets
lärarekollegium förordade förslag till fullständigt ordnande af
tandläkareundervisningen måtte af Eders Kongl. Maj:t godkännas såsom
grund för ordnande af en sådan undervisning, äfvensom att nödiga medel
för förslagets genomförande måtte af Riksdagen utverkas. Såsom stöd för
detta sitt tillstyrkande har kanslern dels åberopat hvad lärarekollegiet anfört
ej mindre i afseende på f igten och betydelsen af tandläkarebildningens
ordnande än med hänsyn till de rättmätiga kraf, som numera stäldes på den
samma, dels ock fäst uppmärksamheten derpå, att dessa kraf vunnit i styrka
genom den erfarenhet, som framgått ur senaste tidens undersökningar
öfver tandrötans utbredning bland ungdomen i vårt lands offentliga skolor.

Den af universitetskanslern berörda frågan om tandrötas förekomst
lios skolungdom har först på de sista åren gjorts till föremal för undersökning
så väl i främmande länder som i vårt eget. Resultatet af dessa
undersökningar har öfver allt blifvit, att nämnda sjukdom natt en synnerligt
stor utbredning. Hos oss hafva visserligen mera omfattande undersökningar
i nämnda hänseende, om än åtgärder derför vidtagits, ännu ej
hunnit fullbordas; men från ett par håll föreligga dock redan uppgifter af
beskaffenhet att kunna tjena till någon ledning för omdömet. Af en under
våren 1892 verkstäld undersökning å barnen i folk- och småskolorna samt
barnkrubborna i Kristianstad har framgått, att 98,9 procent af dessa barn
hade karierade tänder och att 37,6 procent af alla tänderna angripits af
tandröta. En liknande undersökning, som år 1895 anstälts med 1,500
barn från folkskolor i Stockholm och 117 barn från frimurarebarnhuset
å Kristineberg, utvisade, att hela antalet barn med någon kariös tand uppgick
i folkskolorna till 97,27 procent och å Kristineberg till 93,16 procent
samt att antalet karierade tänder utgjorde hos folkskolebarnen 24,57 procent
och hos barnen å Kristineberg 20,14 procent.

Att i en mun med dåliga tänder bildas illaluktande gaser är allmänt
k än dt, och att inandning af luft, som är mättad med sådana gaser, ej kan
vara helsosam är uppenbart. Nyare forskningar hafva ådagalagt, att bak -

70 Åttonde hufvml titeln.

ferier och ^frön till en mängd smittosamma sjukdomar längre eller kortare
tid uppehålla sig i menniskors munnar, der de i kariösa tänder, skadadt
tandkött, fistelgångar samt beläggningar på tänder och slemhinna finna
lämplig mark för sin utveckling. Eu vanvårdad eller illa skött mun
blifver således lätt en farlig ingångsport för många infektionssjukdomar,
förutom det att tandrötan dels medför mer eller mindre svåra smärtor,
som . kunna störande inverka på arbetsförmågan, dels ock ofta åtföljes af
hvarjehanda komplikationer åt tänderna angränsande partier, ögon eller
öron m. m.

För att råda bot mot detta onda, hvilket synes vara stadt i tilltagande,
erfordras tillgång till skickliga tandläkare, som kunna lemna sin hjelp mot
billig ersättning. Visserligen har antalet till tandläkarekonstens utöfning
i Sverige behöriga personer, som år 1884, då anslag till en poliklinik för
tandsjukdomar beviljades, utgjorde 50, sedan dess allt jemt stigit, så att
det ar 1896 uppgiftk till öfver 240, men i den mån insigten om angelägenheten
af en noggrann vård om tänderna varder mera allmän, ökas
äfven efterfrågan på tandläkare. Med den starkare tillströmningen på tandläkarebanan
har emellertid jemväl behofvet af en fullständigare utbildning i
tandläkarekonsten allt mer gifvit sig till känna. Bristerna i den enskilda
tandläkareundervisningen hafva ock skarpare trädt i dagen, sedan ej alla
studerande kunnat vinna inträde vid tandpolikliniken, som blott kan mottaga
20 kandidater i terminen. Under de senare åren har det visat sig,
att en del af dem, som aflagt tandläkareexamen, icke genomgått polikliniken
utan fått sin utbildning hos enskilda. Att sådant ej kan lända tandläkareyrkets
utöfvare och den allmänhet, som nödgas anlita dem, till fördel torde
kunna tagas för gifvet. Den enskilda undervisningen kan nemligen endast
i. sällsynta undantagsfall blifva lika fullständig som den, hvilken lemnas
vid en offentlig anstalt, hvarest tillströmningen af obemedlade patienter
bereder ett tillräckligt material, å hvilket den blifvande tandläkaren kan
göra. sina studier och uppöfva sig till praktisk duglighet. Tandläkarekandidaten
får der under en kompetent lärares ledning och tillsyn sjelf
lägga hand vid de operationer, som böra utföras, under det han måste inskränka
sig till att vara åskådare vid den enskilda undervisning, som lemnas
i en praktik, der den som vändt sig till tandläkaren med skäl kan
fordra att, utan hänsyn till tandläkareadeptens undervisning, erhålla den
behandling, som bäst och utan onödig smärta eller omgång leder till målet.
Men huru vigtigt det för den studerandes utbildning är, att han sjelf får
göra operativa ingrepp, inses lätt, då fråga är om en konst, som för sin
utöfning förutsätter en hög grad af manuel färdighet. Den enskilda under -

Åttonde hufvudtiteln. 71

visningen kan ej heller lika verksamt kontrolleras som den offentliga.
Detta är ock ett skäl, hvarför den vigtiga protésafdelningen ej längre
bör inläras på privat väg, hvilket dessutom för den studerande medför
oskäligt höga kostnader, uppgående i regeln till 2,000 å 3,000 kronor. Den,
som för sin utbildning fått vidkännas så betydande ekonomiska uppoffringar,
måste naturligtvis sedermera söka göra sig derför betäckt genom att
af den allmänhet, som anlitar honom, fordra högre ersättning, än som eljest
bort ifrågakomma.

Under nu föreliggande förhållanden anser jag staten ej böra längre
dröja med att omhändertaga tandläkareundervisningen i dess helhet. Det
förslag, som i sådant syfte blifvit uppgjordt af den utaf Karolinska institutets
lärarekollegium tillsatta komité och vunnit understöd af de i ämnet
hörda myndigheter med flere, synes mig vara af beskaffenhet att i hufvudsak
kunna jemväl af mig förordas till antagande.

Huru många studerande som kunna komma att årligen begagna
undervisningen vid en sådan läroanstalt som den nu föreslagna är naturligtvis
omöjligt att på förhand noggrant angifva. Af berättelsen
öfver verksamheten år 1894 vid polikliniken för tandsjukdomar inhemtas,
att de i riket för inträde på tandläkarebanan studerandes antal,
som år 1891 beräknats till 190, vid 1894 års slut icke syntes
hafva undergått någon minskning. Undersöker man, huru många tandläkare
under de senare åren i Sverige utexaminerats, finner man att tandläkareexamen
aflagts

o ar	1885	af	9	personer,	o ar	1891	af 23	personer
»	1886	»	6	2>	»	1892		31	»
»	1887	»	13	»	»	1893	»	29
»	1888	»	3		»	1894	»	37
»	1889	>	20	»	»	1895	»	31
>	1890	»	15	>		1896	»	15	»

Om man än får vara beredd på, att den redan något minskade till*
strömningen till tandläkarebanan kommer att ytterligare aftaga, torde man
dock kunna såsom temligen sannolikt beräkna, att en läroanstalt sådan
som den föreslagna tandläkareskolan skall få att undervisa i medeltal 90
studerande om året. Till en början torde endast ett mindre antal af dessa
komma att deltaga i de praktiska öfningarna, emedan flere studerande för
närvarande lära vara genom aftal med tandläkare bundna att hos dem
genomgå sina praktiska öfningar. Om ett eller annat år torde dock för -

72 Åttonde liufvudtiteln.

hållandena hafva ändrat sig, så att alla, som vilja utbilda sig till tandläkare,
begagna den nya läroanstalten, hvars genomgående med tiden
synes böra fordras såsom vilkor för afläggande af tandläkareexamen.

Hvad angår de afgifter, som efter den af förenämnda komité angifna
plan skulle af de studerande erläggas för deras utbildning vid tandläkareskolan,
hafva komiterade förklarat, att enligt deras beräkningar
dessa afgifter skulle komma att för hvarje studerande belöpa sig till 200
å 250 kronor, hvaraf 140 kronor skulle utgöra ersättning för de fyra
teoretiska kurserna och 15 kronor afgift vid anmälan till den teoretiska
examen. Då komiterade ansett denna examen böra afläggas efter ett
läsår, skulle alltså för deltagandet i de praktiska öfningarna vid polikliniken
och protéslaboratoriet samt anmälan till tandläkareexamen, hvilken
skulle afläggas efter slutad treårig kurs, betalas sammanlagdt endast 45 å
95 kronor. Att sätta afgifterna för sistnämnda öfningar så lågt synes
mig emellertid ej lämpligt, utan torde dessa afgifter ganska väl kunna
bestämmas att för hvarje termin vid hvardera institutionen utgå med
belopp, som ungefärligen motsvara de nuvarande terminsafgifterna vid
polikliniken för tandsjukdomar (50 kronor). Afgiften vid anmälan till
tandläkareexamen synes mig icke böra sättas lägre än till hälften af det
för närvarande stadgade beloppet, 50 kronor. Om än härigenom de studerandes
kostnad för utbildningen till tandläkareyrket skulle blifva åtskilligt
större, än hvad komiterade tänkt sig, skulle dessa kostnader dock
i förhållande till de utgifter, som de studerande nu få i sådant afseende
vidkännas, blifva ytterst måttliga. Afgifterna böra ej heller kunna anses
så höga, att de icke skulle låta sig förena med det system, som i afseende
på bestridande af kostnaden för undervisning vid statens fackskolor
i vårt land tillämpas.

Genom afgifter af de vid den nya läroanstalten studerande torde
kunna, utöfver hvad som enligt komiténs förslag skulle åtgå till bekostande
af den teoretiska undervisningen och till arfvode åt examensnämndens
medlemmar, påräknas inflyta så stort belopp, att särskildt anslag
af statsmedel ej erfordras till hyra af lokal för poliklinik och laboratorium,
till lokalens uppvärmning och belysning m. m. samt till materiel.
Statsanslaget till tandläkareskolan skulle således enligt min åsigt kunna
minskas med 5,800 kronor. I stället för de af komitén föreslagna arfvedel!
till kamrerare, notarie och vaktmästare synas mig de i sådant afseende
föreslagna belopp böra i en blifvande stat för den tillämnade nya
läroanstalten upptagas till bestridande af sekreterare-, kamrerare- och vaktmästaregöromål.

Åttonde Imfviulliteln. 78

Vid komiténs kostnadsförslag i öfrigt har jag icke något vidare att
erinra, än att poliklinikföreståndaren, tandfyllningsläraren och protésläraren,
hvilka i afseende på sin verksamhet torde blifva jemförliga med extra
ordinarie professorer och derför äfven synas höra sa benämnas, jemväl
böra aflönas efter samma grunder som innehafvare af extra ordinarie
professorsbefattningar vid Karolinska institutet. Aflöningen skulle da fördelas
i lön och tjenstgöringspenningar, och lönen för poliklinikföreståndaren
och tandfyllningsläraren skulle efter fem års tjenstgöring kunna ökas
med 500 kronor, utgående från åttonde hufvudtitelns anslag till alderstillägg.
För den nya läroanstalten, som torde böra benämnas tandläkareinstitutet,
skulle då erfordras ett fast statsanslag af 15,700 kronor, hvilket,
då det hittills för polikliniken årligen på extra stat anvisade anslag å

4,000 kronor ej för framtiden ifrågakomme, skulle medföra en ökad statsutgift
af 11,700 kronor, oberäknadt ålderstillägg.

I öfverensstämmelse härmed anser jag böra från och med ar 1 <S9S
lända till efterrättelse följande

AJtöningsstat för tandläkareinstitutet:

1	Lön. Kronor.	Tjenst- görings- penningar. Kronor.	Summa. Kronor.
1 inspektor, arfvode........................	__	_	___	_	400	—
1 extra ordinarie professor i protes-					4,500
lära.............................................	3,500	—	1,000	—	—
! d:o d:o i dental kirurgi och te-							Efter 5 år kan lönen hö-ljas med 500
rapi, tillika poliklinikföreståndare 1 d:o d:o i läran om tandfyllning	3,000		1,000		4,000
och tandreglering........................	2,500	—	1,000	—	3,500	—	\| kronor.
1 assistent, arfvode ...................... 2 d:o, arfvoden hvardera å 500	—	—	—	—	900	—
				1,000
kronor .........................................	—	—	—	—	—
Till sekreteraregöromål................	—	—	—	—	200	—
» kamrerare » ....................	—	—	—	—	200
» vaktmästare » ....................	----		—	—	1,000	—
Summa Bih. till Rilcsd, Prot. 1997. 1 Sami. i	I A/d.		—	i i	\| 15,700		1 10

Åttonde hufvudtiteln.

Härutöfver skulle erfordras: Transport kr. 15,700:

till hyra af lokal för poliklinik och laboratorium kr. 2,300: —

lokalens uppvärmning och belysning m. m.
materiel ....................

Till bestridande af dessa
utgifter...........................................

beräknas

2,000

1,500

5,800:

kr. 21,500: —

afgifter af studerande ................................................ kr. 5,800: —

statsanslag ....................................................................... » 15,700:— 21,500:_

Till fragan om bestridande af medel för den första inredningen af
undervisnings- och arbetslokaler vid tandläkareinstitutet anhåller jag att
fa återkomma vid redogörelsen för hufvudtitelns extra ordinarie ansiagsbehof.

Jag hemställer nu, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att, med godkännande af nyss omförmälda aflöningsstat, bevilja för tilllämpning
af densamma ett under anslagen till Karolinska mediko-kirurgiska
institutet, med särskild rubrik: Tandläkareinstitutet, uppfördt ordinarie
anslag a 15,700 kronor äfvensom medgifva, att de för två extraordinarie
professorer vid tandläkareinstitutet afsedda ålderstillägg må utgå af åttonde
hufvudtitelns förslagsanslag: ålderstillägg.

Folkundervisningen.

[12.] Enär, enligt gällande bestämmelser, prestman särskild! såsom ordförande

taidevTdlLl ^stämma och skolråd deltaga i handläggning af ärenden rörande
/oUidoi^öra-folkundervisningen och dithörande anstalter, samt vid sådant förhållande
d.et måste vara synnerligen önskvärd!, att åt dem, som ämna ingå i kyrkans
läro- och of- tjenst, beredes tillfälle att redan under studietiden erhålla någon insigt
förtliole Uti folkskolans organisation och arbetssätt samt, för ernående af ett på erstuderande.
farenhet grundadt omdöme i dithörande frågor, någon öfning att undervisa
uti de i nämnda skola förekommande läroämnen, anmodade jag i
skrifvelse den 7 mars 1896 kanslern för rikets universitet att frånse
teologiska fakulteterna vid universiteten i Upsala och Lund infordra och
till kongl. ecklesiastikdepartementet inkomma med yttrande och förslag
rörande anordnande vid folkskolelärareseminarierna i nämnda städer för
teologie studerande af en lärokurs, omfattande dels svenska folkskolans

Åttonde hufvudtiteln. 75

anordning och normalplan, dels det hufvudsakliga i allmän och särskild
undervisningslära i samband med öfningar att undervisa i folkskolans särskilda
läroämnen.

Sedan den teologiska fakulteten i Upsala — efter att hafva redogjort
för de åtgärder, som hittills blifvit vidtagna för vinnande af det ifrågavarande
ändamålet — i utlåtande den 24 sistlidne september uttalat som sin
åsigt,'' att förslaget om anordnandet vid folkskolelärareseminariet i Upsala
af en för alla prestkandidater obligatorisk läro- och öfningskurs, som
afsåge folkskolans alla särskilda läroämnen och specielt åsyftade de blifvande
presternas förberedelse till den lokala uppsigten öfver folkskoleväsendet,
vore synnerligen tidsenligt, yttrade fakulteten, att densamma, ^efter
samråd med rektorn vid folkskolelärareseminariet i Upsala, ville föreslå, att
en pedagogisk läro- och öfningskurs vid folkskolelärareseminariet matte
anordnas för teologie studerande, och att dess nöjaktiga genomgående bestämdes
som vilkor för rätt att aflägga prestexamen.

Kursens ändamål, fortsätter fakulteten, borde vara att förbereda de
blifvande presterna, dels för den handläggning af ärenden rörande folkundervisningen,
som tillkomme skolrådets och kyrkostämmans ordförande,
dels för den tillsyn öfver folkundervisningen, som folkskolestadgans § 63
ålade presterskapet.

Tillträde till kursen borde lemnas de teologie studerande, som antingen
aflagt dimissionsexamen eller som för afläggande af teologie kandidatexamen
idkat teologiska studier vid universitetet under den tid, som rektor
vid folkskolelärareseminariet i samråd med professorn i pastoralteologi i
hvarje särskild! fall pröfvade nödig.

Den pedagogiska lärokursen vid folkskolelärareseminariet borde förläggas
för de respektive prestkandidaterna till den praktiskt-teologiska
öfningskursens förra termin och fortgå vid sidan af dess arbeten, hvilket
fakulteten ansåge tiden medgifva utan annan inskränkning i den sistnämnda
kursens kateketiska, homiletiska och deklamatoriska öfningar, än att kandidaterna
under samma tid befriades dels från det hittills dem äfven under
förra terminen åliggande kateketiska hemarbetet, dels från den nu föreskrifna
auskulteringskursen, soin af den ifrågasatta seminariekursen gjordes öfverflödig.
I följd af de i kursen deltagande prestkandidaternas stora antal
vid universitetet i Upsala — i medeltal 50 hvarje ar, alltså 25 med hvarje
ny lästermin — torde ur såväl teologiska fakultetens som folkskolelärareseminariets
synpunkt denna anordning vara att föredraga framför den
pedagogiska kursens fördelning på tvenne lästerminer.

För hvarje termin borde vid folkskolelärareseminariet ny pedagogisk
kurs anordnas, och denna, som borde begynna höstterminen den 16 sep -

Åttonde imfvudtiteln.

tember och vårterminen den 1 februari, borde sträcka sig öfver 13 ä 15
veckor med 12 undervisningstimmar i veckan. Med denna anordning
komme den pedagogiska seminariekursen att omfatta samma timantal, som
inginge i de vid folkskolelärareseminarierna i Preussen för teologie studerande
alltsedan år 1842 årligen anordnade och som vilkor för behörighet
att aflägga den andra teologiska examen föreskrifna pedagogiska kurser.
Men, under det att dessa vore koncentrerade inom den korta tidrymden
af sex veckor och denna tid, enligt hvad i Tyskland allmänt erkändes, icke
medgåfve bibringandet af någon grundlig pedagogisk fackbildning, synnerligen
om kandidaterna vid kursens början saknat all förberedande pedagogisk
öfning och bekantskap med folkskoleväsendet, torde ett bättre resultat
kunna väntas af kursens utsträckning öfver en hel lästermin, i synnerhet
då de pedagogiska studierna och öfningarna ginge vid sidan af en ettårig
praktiskt-teologisk öfningskurs vid universitetet.

Den pedagogiska seminariekursen borde inbegripa två samtidigt fortlöpande
delar, en teoretisk och en praktisk. För båda dessa kurser borde
folkskolelärareseminariets rektor vara föreståndare. Den teoretiska kursen
borde omfatta dels svenska folkskolans anordning enligt folkskolestadga
och normalplan, dels det hufvudsakliga i allmän och särskild undervisningslära.
Sistnämnda undervisningslära borde genomgås i samband med
granskning af undervisningsöfningar, hvarjemte efter öfningarnas slut de
olika ämnenas särskilda metodik borde framställas i en kort sammanfattning.
Då fakulteten sålunda föresloge, att allmän och särskild undervisningslära
måtte ingå bland seminariekursens läroämnen, skedde detta dels
med hänsyn till chefens för kongl. ecklesiastikdepartementet i skrifvelsen
af den 7 mars 1896 uttalade mening, dels ock till åstadkommande af
nödigt sammanhang mellan det pedagogiska studiet och de pedagogiska
öfningarna. Likväl kunde på goda grunder ifrågasättas, huruvida icke
undervisningen i pedagogikens historia och teori snarare borde förbehållas
teologiska fakulteten och inordnas i den praktiskt-teologiska öfningskursen
vid universitetet. Derigenom komme det pedagogiska studiet att ställas i
närmare samband med den akademiska undervisning i psykologi och kateketik,
som prestkandidaterna redan erhållit, och dess högst betydelsefulla
sammanhang med de kateketiska undervisningsöfningarna blefve dermed i
högre grad garanteradt. För eu sådan anordning, som dertill egde motsvarighet
vid de tyska universiteten, talade ock den omständigheten, att
omkostnaderna för de ifrågasatta seminariekurserna derigenom blefve
mindre, och fakulteten skulle, om Eders Kongl. Maj:t föredroge denna
utväg, söka att med egna lärarekrafter ombesörja undervisningen i pedagogik.

Åttonde hufvudtiteln. 77

Den praktiska kursen, hvari kandidaterna maste i följd af det stora
antalet vara fördelade på två afdelningar, borde innefatta såväl åhörande
af undervisningen på öfningsskolans olika stadier, som äfven meddelande
af undervisning dels till öfning och dels till prof. Öfningsundervisning
borde åtföljas af granskning och metodiska anvisningar.

Till såväl den teoretiska som praktiska kursens anordning borde plan
uppgöras af seminariets rektor och professorn i pastoralteologi.

Den, som önskade deltaga i kursen, borde derom gorå anmälan hos
folkskolelärareseminariets rektor före augusti månads utgång, derest han
ville genomgå densamma under påföljande hösttermin, salut före den 15
januari, om han ville genomgå densamma under följande varteimin.

Instälde sig icke prestkandidat vid böljan af den kurs, till hvars
•genomgående han anmält sig, eller afbröte han den utan att vara hindrad
af sjukdom eller af annan orsak, som af kursföreståndaren pröfvades giltig,
borde han först efter ny ansökan få börja eller fortsätta sin kurs.

Kursdeltagare borde vara pligtig att ställa sig till noggrann efterrättelse
de föreskrifter, kursföreståndare och seminarielärare i öfverensstämmelse
med gifna bestämmelser meddelade. _ .

Kursen borde — i analogi med föreskrifterna i gällande seminariestadga
§ 46 mom. c och d — afslutas dels med en af vederbörande
seminarielärare anstäld pröfning af kandidaternas insigter i de till den
teoretiska kursen hörande lärostycken, dels ock med undervisningsprof,
som anstäldes i öfningsskolan och omfattade de der förekommande läroämnena.
Vid sistnämnda prof borde åt hvarje kandidat beredas tillfälle
att undervisa skolbarnen i minst ett kunskapsämne.

Betyg öfver genomgången kurs, innefattande särskilda vitsord för
hvardera kursen, borde utfärdas enligt faststäldt'' formulär af kursföreståndaren.

Vitsorden för såväl deri teoretiska som den praktiska kursen borde
afgifvas samfäldt af de lärare, som deltagit i kandidaternas handledning.

Betygsgrader i fråga om såväl insigter som undervisningsskicklighet
borde vara ”de vitsord, som jemlikt gällande seminariestadga § 51 användes
vid bestämmandet af seminarieelevs afgångsbetyg. _

Kandidat, som genomgått den pedagogiska seminariekursen och vid
slutpröfningen blifvit, såväl i fråga om insigter som undervisningsskicklighet,
godkänd, borde tillerkännas samma rättigheter som den, hvilken vid. seminarium
aflagt afgångsexamen jemlikt § 46 mom. d i gällande seminariestadga.
Detta vore så mycket mera billigt, som den nu föreslagna pedagogiska
kursen omfattade icke blott en praktisk utan äfven en teoretisk

Ö Ö

78 Åttonde hufrudtiteln.

del och vore betydligt skärpt i förhållande till den i ofvanskrifna § 46
mom. d omnämnda praktiska öfningskursen.

Från den föreslagna öfningskursen borde vara befriade

1) de, som aflagt fullständig afgangsexamen från något af rikets folkskolelärareseminarier,

2) de, som jemlikt bestämmelserna i kongl. kungörelsen den 16 juni
1875 genomgått profårskursen vid allmänt läroverk och deri blifvit godkända.

Berättelse o in kursens anordning och verksamhet borde till domkapitlet
i Upsala årligen afgifvas och inlemnas samtidigt med den i § 23
mom. f af gällande seminariestadga föreskrifna årsberättelse.

Ersättning till seminariets rektor och lärare torde böra utgå af statsmedel
efter de grunder, som vore gällande för profårskurserna vid de all-4
männa läroverken.

Slutligen ville fakulteten framhålla såsom ett synnerligen vigtigt önskningsmal,
att, till astadkommande af nödig likformighet i den praktiska
prestbildningen vid rikets bada universitet, samma bestämmelser måtte utfärdas
angående anordningen af de pedagogiska seminariekurserna i Upsala
och Lund.

Sedan teologiska fakulteten i Lund i utlåtande af den 11 sistlidne
september redogjort för de åtgärder, som vidtagits vid universitetet derstädes
för prestkandidaternas utbildning särskilt i det hänseende, hvarom här är
fråga, fortsätter den, att man, i den mån man kommit till djupare och
vissare insigt om vigten af ett organiskt samband emellan kyrka och skola
och om nödvändigheten af ^ den blifvande prest ens behöriga utbildning för
sm framtida verksamhet såsom lokalinspektör öfver vederbörande församlings
folk- och småskolor, hade funnit de vidtagna åtgärderna otillräckliga
och önskat, att vid vederbörande folkskolelärareseminarier måtte för blifvande
prester anordnas i antydda syfte fullt ändamålsenliga teoretiska och
praktiska lärokurser. Derefter framställer fakulteten förslag till en dylik
lärokurs. Enligt detta skulle ändamålet med denna kurs vara att förbereda
vederbörande prestkandidater dels för den handläggning af ärenden
rörande folkundervisningen och dithörande anstalter, hvilken tillkomme
dem såsom blifvande ordförande i kyrkostämma och skolråd, dels för det

grannlaga och svara uppdrag, soin § 63 i gällande folkskolestadga

alade dem.

Tillträde till kursen borde lemnas åt dem, som aflagt teoretisk-teologisk
examen eller under två år idkat teologiska studier för undergående af
teologie kandidatexamen.

Åttonde hufvudtiteln.

Nöjaktigt genomgående af kursen borde uppställas som vilkor för afläggande
af praktisk-teologisk examen eller teologie kandidatexamen.

Fritagas från deltagande i kursen borde dock

a) de, som aflagt godkänd afgångsexamen från ett af rikets folkskolelärareseminarier,
vare sig fullständig eller praktisk, jemlikt § 38 mom. 1
och § 46 mom. d i gällande seminariestadga;

b) de, som med goda vitsord genomgått den s. k. profårskursen vid
allmänt läroverk eller vid seminarium, om profårskurs der anordnades;

c) ordinarie lärare vid allmänt läroverk eller folkskolelärareseminarium.

Den ifrågavarande kursen borde delas i en teoretisk och en praktisk.

Den teoretiska, som skulle genomgås på en termin, borde omfatta folkskolestadgan,
med förklarande och utvidgande författningar, normalplanen
för undervisningen i folk- och småskolor samt allmän undervisningslära.
Den särskilda undervisningsläran torde lämpligast böra genomgås i samband
med undervisningsöfningar.

Den praktiska kursen, som skulle genomgås på två terminer, borde
omfatta dels åhörande så väl af vederbörande lärares undervisning på
öfningsskolans olika stadier, som ock af seininarieelevernas undervisningsöfningar
på samma stadier med den till dessa öfningar hörande granskning
och undervisning i särskild metodik, dels undervisningsöfningar på samma
stadier samt metodiska anvisningar med generel och hänsynsfull granskning
af undervisningen under förenämnda öfningar. Den praktiska kursen skulle
alltså hvarje termin upptaga två afdelningar af deltagare, nemligen:

lista kandidatafdelningen: samma deltagare som i terminens teoretiska

kurs;

2:dra kandidatafdelningen: äldre deltagare, som under en af de två
närmast föregående kurserna med goda vitsord genomgått den teoretiska
kursen och första delen af den praktiska.

Den teoretiska kursen och första delen af den praktiska, hvilka skulle
fortlöpa samtidigt och hafva samma deltagare, skulle vara i gång under
höstterminen från den 15 september till den 15 december och under vårterminen
från den 1 februari till den 30 april.

Den andra delen af den praktiska kursen skulle höstterminen begynna
den 3 september och sluta den 2 december samt vårterminen börja den
1 februari och upphöra den 30 april.

Der vederbörande departementschef ej annorlunda förordnade, borde
seminariets rektor förestå båda kurserna.

Lärare uti den teoretiska kursen skulle vara rektor, derest han vore
föreståndare, och öfriga vederbörande lärare vid seminariet.

80 Åttonde hufvudtiteln.

Lärare uti den praktiska kursen skulle vara samtliga de lärare, som
ledde seminarieelevernas undervisningsöfningar.

Den teoretiska kursen skulle uteslutande afse prestkandidater och upptaga
två lektionstimmar — hvardera om 1 timme — i veckan eller inalles
36 timmar i terminen, och skulle hvarje lektion omfatta dels förberedande
af nytt lärostycke, dels förhörande af sålunda förberedt lärostycke.

Den praktiska lärokursen skulle sammanfalla med vederbörande seminarieelevers
skolbesök och praktiska öfningar samt upptaga för hvardera
prestkandidaten under första terminen dels auskultation, på sätt redan
anfördt vore, under sammanlagdt tre läsdagar i terminen af hvardera af
de tre skolafdelningarna, dels undervisningsöfningar med åtföljande granskning
och metodiska anvisningar i småskolan och folkskolans nedersta årsklasser,
två till tre timmar i veckan, samt under andra terminen dels
rättande af lärjungarnes uppsatser, dels undervisningsöfningar — med tillhörande
granskning och metodiska anvisningar — i folkskolans öfverstå
årsklasser, likaledes två till tre timmar i veckan.

För hvarje kandidat afdelning skulle i slutet af hvardera terminen
framställas i kort sammanfattning de olika läroämnenas särskilda metodik.

Vid hvarje termins början borde föreståndare i samråd med professorn
i praktisk teologi uppgöra detaljerad arbetsordning för de olika kurserna.

De, som önskade genomgå kursen, borde före den 15 augusti eller den
15 januari, alltefter som höst- eller vårtermin afsåges, inlemna sina ansökningar
med behöriga betyg till teologiska fakulteten, och borde dess dekanus
— vilkorligen för dein, som icke hade aflagt teoretisk-teologisk
examen — afgöra, åt hvilka tillträde till kursen skulle meddelas, och ofördröjligen
insända till vederbörande kursföreståndare uppgift å beräknade
antalet för hvardera kursafdelningen.

Instälde sig icke vederbörande prestkandidat vid början af kursen
eller afbröte densamma utan att vara hindrad af sjukdom, borde han
först efter ny ansökan få börja eller fortsätta sin kurs.

Kursdeltagare borde vara pligtig att ställa sig till noggrann efterrättelse
de föreskrifter, kursföreståndaren och vederbörande lärare i öfverensstämmelse
med gifna bestämmelser meddelade.

I slutet af vederbörande kurser skulle, derest teologiska fakulteten i
hvarje särskildt fall så beslöte, och i sådan händelse under ledning af professorn
i praktisk teologi, anställas pröfning, som borde omfatta dels undersökning
af kandidaternas insigter i den teoretiska kursens läroämnen, dels
undervisningsprof i öfningsskolan uti de der förekommande läroämnena;
och borde vid sistnämnda prof åt hvarje kandidat beredas tillfälle att
undervisa skolbarnen i minst ett kunskapsämne.

Åttonde hufvudtiteln. 81

Betyg öfver genomgången kurs, innefattande särskilda vitsord för
hvardera kursen, borde, enligt faststäldt formulär, utfärdas af kursföreståndaren.

Vitsordet för den teoretiska kursen skulle afgifvas med hänsyn till
insigter, flit och uppförande af kursföreståndaren och vederbörande lärare.

Vitsordet för den praktiska kursen, hvilken borde afse kursdelta garnes
adagalagda undervisningsskicklighet i öfningsskolans olika hufvudafdelningar,
flit och uppförande, skulle afgifvas samfäldt af de lärare, som deltagit
i kandidaternas praktiska handledning.

Uppstode i någotdera fallet olika meningar, skulle föreståndaren fälla
utslaget.

Betygsgraderna borde vara i fråga om

a) teoretiska insigter och undervisningsskicklighet: med nöje godkänd,
godkänd, försvarlig;

b) flit: mycket god, god, mindre god;

c) uppförande: mycket godt, godt, mindre godt,

Redogörelse för kursens gång borde meddelas i sammanhang med
årsberättelsen från seminariet.

Kandidat, som fullständigt och med goda vitsord, genomgått ifrågavarande
seminariekurs, borde tillerkännas samma rättigheter, som den,
hvilken vid seminarium aflagt afgångsexamen jemlikt § 46 mom. d uti
gällande seminariestadga.

Första terminen, under hvilken kurs för prestkandidater blifvit vid
seminariet införd, skulle endast teoretisk kurs och första delen af den
praktiska kursen derstädes anordnas samt varda obligatorisk endast för de
kandidater, som ännu icke deltagit i de praktiskt-teologiska öfningarna
vid universitetet, men tillgänglig om ock endast i den mån, som förhållandena
vid seminariet det medgåfve, jemväl för dem, som redan begynt förenärnnda
öfningar; och borde de bland dessa kandidater, som fullständigt och
nöjaktigt genomgått första terminens seminariekurs, äfvenledes hafva tillträde
till den senare delen af den praktiska kursen någon af de derpå
närmast följande terminerna.

Ersättning till kursföreståndaren för anordnande, ledande och öfvervakande
af bada kurserna, mångahanda samtal med prestkandidaterna, expeditioner
in. in. borde utgöra 350 å 450 kronor för hvardera terminen eller
700 a 900 kronor för år.

Öfriga utgifter kunde beräknas för den teoretiska kursen till 360
kronor för hvardera terminen eller 720 kronor för år; för den praktiska
kursen till 290 kronor för hvardera terminen eller 580 kronor för år.

Bill. till Riksd. Prut. 181)7. 1 Sami. 1 Afd.

Åttonde hufvudtiteln.

Hela kostnaden skulle alltså inskränka sig till 2,000 å 2,200 kronor för år.

Vid hvarje termins slut skulle föreståndaren uppsätta förslag till fördelning
af här förut omförmälda medel, och skulle detta förslag, innan
utdelning finge ske, vara granskadt och godkändt af ordföranden i Lunds
domkapitel.

Anslagen för kursen borde i vanlig ordning reqvireras af Lunds domkapitel
och redovisas i seminariets räkenskaper.

Professor Ahnfelt hade mot det af teologiska fakulteten i Lund afgifna
förslag anmärkt, att det, enligt hans förmenande, ej vore öfverensstämmande
med teologie kandidatexamens genom § 132 mom. 2 i Kongl.
Maj:ts nådiga stadga för rikets universitet faststälda och genom särskild
studieplan närmare angifna teologiskt vetenskapliga art och syfte, att äfven
för berörda examens undergående såsom vilkor uppstäldes att hafva genomgått
ifrågavarande öfningskurs vid seminariet. På grund häraf borde tillträde
till den ifrågavarande kursen lemnas åt den, som under två års tid
idkat studier för undergående af teologie kandidatexamen, om han så
önskade och derom gjorde anmälan. Derjemte borde den, som aflagt teologie
kandidatexamen, upptagas bland dem, som vore fritagna från skyldigheten
att genomgå den för prestkandidaterna afsedda lärokursen vid
folkskolelärareseminarierna.

Enligt nådig befallning hafva domkapitlen i Upsala och Lund, efter
hörande af lärarekollegierna vid vederbörande folkskolelärareseminarier,
inkommit med underdåniga utlåtanden rörande de teologiska fakulteternas
af mig nu omförmälda yttranden och förslag.

Lärarekollegiet vid seminariet i Upsala instämmer i hufvudsak med
teologiska fakulteten derstädes i fråga om såväl dem, som böra i kursen
deltaga, som dennas utsträckning, men anser, att antalet undervisningstimmar
i veckan borde bestämmas till tretton.

Beträffande den teoretiska delen af kursen anser kollegiet, att det för
den blifvande lokalinspektören vore af nöden att vara något förtrogen med
svenska folkskolans anordning enligt folkskolestadga och normalplan. Lika
nödvändigt syntes det ock vara att med undervisningsöfningarna förbinda
allmän och särskild undervisningslära, meddelad ej blott genom granskning
af hållna lektioner utan ock genom en sammanhängande framställning af
undervisningens allmänna metodik och af hvarje eller de vigtigare läroämnenas
speciela metodik. Genom förbindelse af det praktiska med det
teoretiska skulle seminariet icke träda in på området för de teologiska
disciplinerna, då pedagogikens historia, uppfostringslära samt konfirmandundervisningens
teori jemte en grundläggande kurs i psykologi skulle kunna
inordnas i den praktiskt-teologiska kursen vid universitetet.

Åttonde hufvudtiteln.

Den praktiska kursen borde omfatta alla folkskolans kunskapsämnen
samt af öfningsämnena sång, teckning och gymnastik, i hvilka skolämnen
kandidaterna i allmänhet egde någon insigt och öfning från sin egen skoltid.
Deremot vore de i allmänhet obekanta med trädgårdsskötsel och
slöjd, hvadan dessa ämnen icke vore lämpliga att ingå i kursen.

Men, då undervisningsöfningar i ofvan sagda ämnen anstäldes, torde
tidens knapphet ej medgifva, att de sträckte sig till folkskolans alla stadier,
d. v. s. icke blott till småskolan utan äfven till folkskolans nedre och
högre afdelning samt fortsättningsskolan, enär kandidaterna icke skulle
medhinna att göra sig förtrogna på ett område, förrän de skulle omflyttas
på ett annat. Kunde de derför icke i alla ämnen få tillbörlig öfning i undervisning
på hvarje skolans stadium, kunde dock tillfälle gifvas dem att i
olika ämnen behandla barn på olika skolstadier. I folkskolans lägre afdelning
kunde de t. ex. få undervisa i kristendomskunskap, modersmålet
och räkning, i folkskolans högre afdelning i geometri, geografi, historia
och naturlära, genom undervisnings meddelande i sång, teckning och
gymnastik lärde de behandla hela skolan såsom ett enda arbetande lag.
I det för småskolan egendomliga kunde någon insigt gifvas dem dels
genom den teoretiska undervisningen, som ock borde taga hänsyn till
denna skolform, dels genom auskultering i småskolan.

Den slutpröfning, som föreslagits af såväl Upsala som Lunds teologiska
fakultet, vore, hvad det praktiska slutprofvet i folkskolans kunskapsämnen
anginge, lämplig och utterbär; med det teoretiska slutprofvet deremot vore
detta icke förhållandet. Då den teoretiska kursen, till hvilken äfven vore
lagd granskning af lektioner, svårligen kunde utsträckas öfver sju timmar
i veckan, kunde t. ex. åt folkskolestadga och normalplan icke anslås mera
tid än tretton timmar under den kortare höstterminen, likaledes tretton timmar
för allmän undervisningslära och kristendomsundervisningens metodik,
och ännu mindre tid för öfriga ämnen. Det material af kunskap, som
under denna korta tid kunde inhcmtas, vore för litet för att frambäras i
en examen. Det vore också aldrig ämnadt att vara något i och för sig,
utan endast grund och stöd för den praktiska delen af kursen. Vid skriftligt
vitsordande af denna slutpröfning torde vara nödvändigt, att samma
betygsgrader användas, som vid utfärdande af seminarielevs afgångsbetyg,
enär, i händelse kandidatens afgångsbetyg finge gälla såsom behörighet
för sökande af folkskolelärare^enst, han i annat fall skulle sättas så godt
som utanför täflingen med seminariernas utexaminerade elever. Af samma
orsak torde vara nödvändigt, att betyg gåfves för flit och uppförande i
enlighet med gällande seminariestadga.

Slutligen yttrade kollegiet, att kollegiet ansåge, att hvad de båda

Åttonde hufvudtiteln.

teologiska fakulteterna föreslagit rörande ordning och punktlighet vore för
ett ostördt arbete under den ifrågasatta lärokursen ändamålsenligt.

Domkapitlet i Upsala tillstyrker i utlåtande den 30 oktober 1895
nådigt bifall till det af teologiska fakulteten derstädes framstälda förslag
med de föga betydande modifikationer deri, som lärarekollegiet vid folkskolelärareseminariet
i Upsala föreslagit, likväl med uteslutande af det utaf
domkapitlet såsom alldeles öfverflödigt ansedda tillägget om den praktiska
kursens utsträckning till öfningsämnena sång, teckning och gymnastik.

Lärarekollegiet vid folkskolelärareseminariet i Lund instämmer till alla
delar i det förslag till den ifrågavarande lärokursens organisation, som
framstälts af den teologiska fakulteten derstädes, enär det bäst motsvarade
det åsyftade ändamålet och vore det enda, som seminariet i Lund kunde
utföra. Kollegiet anser dock, att ersättningen för det ansträngande och
förökade arbete, som utförande af förslaget skulle tillskynda seminariets
särskilda lärare, borde höjas, så att de i förslaget under rubriken öfriga
utgifter upptagna kostnaderna borde beräknas till 500 kronor för hvarje termin.
Hela kostnaden skulle sålunda uppgå till 2,700 å 2,900 kronor för läsår.

Domkapitlet i Lund yttrar i utlåtande den 27 november 1895, att
domkapitlet ansåge, att, derest det med den ifrågasatta lärokursen åsyftade
ändamålet skulle nöjaktigt uppnås, samma kurs borde inrättas i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det af teologiska fakulteten i Lund afgifna
förslag, hvarjemte domkapitlet tillåter sig fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
på vigten deraf, att bestämmelser rörande kursen blefve lika
för båda universiteten.

Sedan Eders Kongl. Maj:t i nåder befalt kanslern för rikets universitet
att, efter vederbörandes hörande, inkomma med underdånigt utlåtande
rörande det ifrågavarande ärendet, har kanslern infordrat och till Eders
Kongl. Maj:t insändt förnyade yttranden från de teologiska fakulteterna i
Upsala och Lund.

Den teologiska fakulteten i Upsala anför, att, bortsedt från mindre
betydande detaljer, det vore endast i tvenne hufvudpunkter, som de båda
fakulteternas förslag afveke från hvarandra. Den ena gälde de ifrågasatta
seminariekursernas eventuella ställning såsom vilkor för behörighet
att aflägga vissa examina; den andra åter afsåge tiden för genomgående
af dessa öfningskurser.

Vidkommande den förra hufvudpunkten hade den teologiska fakulteten
i Lund föreslagit, att den pedagogiska kursens nöjaktiga genomgående
måtte uppställas som vilkor för praktisk-teologisk examen eller
teologie kandidatexamen, under det att teologiska fakulteten i Upsala hemstält,
att vilkoret måtte gälla behörigheten att aflägga prestexamen. Då

Åttonde hufvudtiteln.

deri ifrågasatta kursens ändamål vore att förbereda de blifvande presterna
för uppdrag, som öfvervägande ålåge dem såsom statens embetsman, och
denna förberedelse i öfverensstämmelse dermed, såsom fallande utom den
egentliga prestbildningen, skulle anförtros åt folkskolelärareseminarierna,
ansåge fakulteten det vara principielt riktigast, att kursens genomgående
bestämdes som vilkor för behörighet att aflägga den examen, som omedelbart
föreginge inträdet i kyrkans och dermed äfven i statens tjenst. Härtill
komme ock praktiska skäl, som talade för samma bestämmelse. Då
båda fakulteterna voro ense om förslaget, att de, som jemlikt bestämmelserna
i kongl. kungörelsen den 16 juni 1875 genomgått profårskurs vid
allmänt läroverk och deri blifvit godkända, borde från den föreslagna
seminariekursen vara befriade, och då en icke ringa del af de teologie studerande,
som aflade teologie kandidatexamen, omedelbart derefter och före
inträdet i prestembetet genoinginge profårskurs, torde ock hvarken vara
nödvändigt eller önskvärd! att förlänga den redan förut långa tiden för
deras beredelse till sagda akademiska lärdomsexamen genom att uppställa
det af Lunds teologiska fakultet föreslagna vilkoret. I detta sammanhang
ville fakulteten derjemte påpeka, att kongl. brefvet den 12 mars 1831,
som reglerade den praktiskt-teologiska öfningskursen inom Upsala teologiska
fakultet och föreskrefve dess genomgående som vilkor för behörighet
att aflägga prestexamen, icke talade om någon praktisk-teologisk examen
och att i öfverensstämmelse dermed kongl. stadgan angående prestexamen
den 18 april 1884 § 4 såsom vilkor för nämnda behörighet endast uppstälde
den fordran, att vederbörande styrkte sig »hafva vid något af rikets
universitet aflagt, antingen dimissionsexamen jemte föreskrifna praktiska
prof eller teologie kandidatexamen». På grund af hvad sålunda blifvit
anfördt, ville fakulteten föreslå, att i sagda § 4 efter de senast citerade
orden måtte inryckas: »och tillika hafva vid något af rikets folkskolelärareseminarier
i Upsala eller Lund nöjaktigt genomgått pedagogisk lärooch
öfningskurs i enlighet med de bestämmelser, som utfärdas i kongl.
kungörelsen den ...»

Beträffande tiden för den ifrågasatta seminariekursens genomgående
hade lärarekollegiet vid folkskolelärareseminariet i Upsala redan framhållit,
att, med hänsyn till de teologie studerandes stora antal vid Upsala universitet,
från folkskolelärareseminariets i Upsala sida synnerliga, hardt när
oöfverstigliga hinder mötte för kursens utsträckning öfver tvenne lästerminer,
på sätt teologiska fakulteten i Lund föreslagit. Då emellertid
sistnämnda organisationsförslag bäst motsvarade förhållandena vid det sydsvenska
universitetet, och lärarekollegiet vid folkskolelärareseminariet i Lund
förklarat detsamma vara det enda, som kunde vid dervarande seminarium

86 Åttonde hufvndtiteln.

utföras, ville fakulteten föreslå, att bestämmelserna för de ifrågasatta kursernas
utsträckning måtte blifva så allmänt affattade, att kurserna måtte,
med den begränsning, som Eders Kongl. Maj:t funne godt fastställa, kunna
i hvardera universitetsstaden anordnas på ett efter dervarande förhållanden
afpassadt sätt och efter de närmare bestämmelser, som åt seminariets rektor
och professorn i pastoralteologi öfverlätes.

Slutligen framhåller fakulteten som ett önskningsmål, att de bestämmelser,
som öfver hufvud komme att af Kongl. Maj:t gifvas för de föreslagna
öfningskurserna, icke måtte blifva mer detaljerade än de motsvarande
bestämmelserna i nådiga kungörelsen angående profårskursen vid de
allmänna läroverken.

Teologiska fakulteten i Lund anhåller i skrifvelse den 28 januari 1896,
att kanslern måtte till Eders Kongl. Maj:ts nådiga bifall förorda fakultetens
förslag, att läro- och öfningskurser för prestkandidater måtte inrättas
vid folkskolelärareseminarierna i Upsala och Lund i förening med dervarande
teologiska fakulteter, och att genomgående af sådana kurser måtte
föreskrifvas såsom ingående i de till prestbildningen hörande öfningar och
prof, med undantag för de i fakultetens först afgifna förslag anförda fall,
samt att de ifrågavarande kursernas anordnande finge ske efter särskild af
hvartdera universitetets teologiska fakultet i samråd med rektor och lärarekollegium
vid dervarande folkskolelärareseminarium uppgjord och af kanslersembetet
faststäld instruktion.

I ett utlåtandet bifogadt protokoll yttrar fakulteten, att fakulteten
fortfarande ansåge, att det vore riktigast och för den egentliga prestbildningen
mest befrämjande, att de ifrågasatta pedagogiska kursernas nöjaktiga
genomgående uppstäldes som vilkor för tillträde till praktisk-teologisk
examen och teologie kandidatexamen. Så mycket bestämdare ville fakulteten
fasthålla detta sitt förslag, som fakulteten dels ansåge i detsamma
ligga den bästa garantien för att de blifvande presternas studietid ej i
allmänhet blefve än ytterligare förlängd, dels förmenade, att teologiska
fakultetens i Upsala förslag att uppställa dessa kurser som vilkor för prestexamen
kräfde kyrkomötets godkännande och således medförde ett ej önskvärdt
dröjsmål med hela förslagets genomförande.

Hvad vidare beträffade omfattningen af dessa kurser och tiden för
desammas genomgående, kunde fakulteten, vid tagen hänsyn till syftet med
dem, ej heller i denna punkt frånträda sitt förut afgifna förslag, men framhölle
som önskvärdt att, då, på grund af skiljaktigheter i anordningen af
teologiska embetsexamina vid do två universiteten, den annars högligen
betydelsefulla likformigheten beträffande dessa kurser ej torde kunna genomföras,
det från teologiska fakulteten i Upsala utgångna förslaget blefve

Åttonde hufvudtiteln.

beaktadt, nemligen att bestämmelserna för de ifrågavarande seminariekursernas
omfattning och utsträckning i tiden blefve så allmänt affattade, att
utrymme lemnades för önskvärd afpassning efter vid de två universiteten
rådande förhållanden.

Domprosten Eklund, som af sjukdom var hindrad att deltaga i fakultetens
öfverläggningar rörande det ifrågavarande ärendet, hade uppsatt
förslag till utlåtande och anhöll, att det skulle i protokollet intagas, äfven
om fakultetens pluralitet ej kunde deruti instämma. Förslaget var af följande
lydelse:

»Sedan det föreliggande ärendets behandling ingått i det nya skede,
som angifves af de nu återremitterade handlingarnas innehåll, synes den
nu föreslagna seminariekursen ej blott, som förut tacksamt erkänts och
alltjemt bör erkännas, öppna utsigten till förbättrade förhållanden, utan
också genom de yrkanden, som för dess förverkligande gjorts, kunna
medföra anmärkningsvärda olägenheter, ifall man ej behandlar saken med
aktsamhet; och svårigheterna att uppnå en snar lösning hafva ökat sig.

Det torde vara omöjligt att från Lunds teologiska fakultets sida åstadkomma
ett nytt och jemkande förslag, sedan seminariets rektor yttrat sig
som skett, och sedan ordinarie professorn i praktisk teologi Brngi nödgats
begära fullständig tjenstledighet till den 15 februari. Upsala teologiska
fakultets förslag synes vara för starkt apteradt efter dervarande stora,
kanske för stora antal prestkandidater för att utan vidare accepteras som
allmän regel — hvilket ej ens fakulteten i Upsala föreslår —. Dessutom
hafva yrkanden gjorts, som syfta åt bestämmelser, hvilka dels omedelbarligen
skulle medföra ökning af den redan alltför stora ojemnheten mellan
universiteten, dels ock få till följd endera af dessa olägenheter: antingen
en från teologisk religiös synpunkt alltför stor afknappning af den egentliga
prestbildningen, derigenom att denna blefve trängd af en sjelfständig
pedagogisk kurs å ena sidan, liksom den förut i ej ringa grad är det å
andra sidan af en sjelfständig humanistisk examen, eller också en i ekonomiskt
afseende betänklig förlängning af prestkandidaternas studier.

Kommer nu härtill, att sedan åtskillig tid tillbaka önskan gjort sig
förnummen om eu allmän revision af prestbildningen öfver hufvud dels
ur ekonomisk synpunkt, att prestkandidaternas skuldsättning må förekommas,
dels ur teologisk religiös synpunkt, att den presterliga bildningen
som sådan må potentieras, dervid den ock kunde framstå såsom egnad att
i sig sjelf erbjuda både humanistisk och pedagogisk utbildning, dels ock
från synpunkten af större jemnhet i alla afseenden mellan rikets teologiska
läroanstalter.

Under sådana förhållanden, och då ett skyndsamt förnyadt utlåtande

88 Åttonde hufvndtiteln.

infordrats, synes det vara rättast att nu hemställa om företagandet af berörda
revision samt att införande af förändringar i seminariekursen måtte
få anstå, till dess dithörande spörsmål kunnat få den allsidiga utredning,
som en sådan revision kunde erbjuda.»

Kanslern för rikets universitet anför för egen del, att af handlingarna
framginge, att de teologiska fakulteterna vid universiteten i Upsala och
Lund med lifligt intresse omfattat den från chefen för ecklesiastikdepartementet
upptagna tanken på anordnande vid folkskolelärareseminarierna i
nämnda städer för teologie studerande af särskilda för deras blifvande
presterliga verksamhet afsedda lärokurser, äfvensom att väsentlig öfverensstämmelse
i de flesta punkter rådde mellan de båda särskilda förslag, som
af de teologiska fakulteterna i detta ärende afgifvits. Detta visade sig i
fråga om den planlagda seminariekursens ändamål, förutsättningarna för
tillträde till kursen och utsträckningen af skyldigheten att genomgå densamma
äfvensom i fråga om eventuel dispensering från denna skyldighet.
Samma öfverensstämmelse mellan fakulteterna gälde äfven beträffande den
föreslagna seminariekursens förbindelse med de praktiskt-teologiska öfningarna
vid universitetet samt dess inordnande i dessa sistnämnda, vare sig
under båda de terminer, som för dessa öfningars genomgående beräknades,
eller blott för den ena terminen. Likaledes ansåge båda fakulteterna, att
seminariekursen lämpligen borde fördelas i tvenne afdelningar, nemligen
en teoretisk, omfattande svenska folkskolans anordning enligt folkskolestadga
och normalplan äfvensom allmän och speciel undervisningslära, samt
en praktisk, innefattande dels åhörande af undervisningen på skolans olika
stadier, dels meddelande af undervisning både till öfning och såsom prof.
Jemväl i afseende å den pröfning, hvarmed seminariekursen borde afslutas,
och de rättigheter, som kursens behöriga genomgående borde medföra,
funnes mellan de båda fakulteterna ingen meningsskiljaktighet.

Då således icke blott planen att anordna seminariekurser för blifvande
piaster blifvit af de teologiska fakulteterna enstämmigt erkänd såsom tidsenlig
och för den presterliga verksamheten fördelaktig, utan ock beträffande
denna plans förverkligande — bortsedt från vissa mindre betydande
detaljer — en väsentlig öfverensstämmelse i de flesta hufvudpunkter rådde
mellan de båda fakulteternas förslag, hyste kanslern ingen tvekan att i
underdånighet tillstyrka, att seminariekurser af det slag, som nu ifrågasattes,
måtte anordnas, äfvensom att hvad de båda fakulteterna med afseende
å dessa kurser samstämmigt föreslagit måtte af Eders Kongl. Maj:t
i hufvudsak godkännas och stadfästas.

Uti tvenne föreslagna bestämmelser skilde sig emellertid de båda fakulteterna
från hvarandra, nemligen dels i fråga om seminariekursens rätts -

Åttonde liufyudtiteln.

liga ställning såsom vilkor för behörighet att aflägga vissa examina, dels
beträffande utsträckningen af tiden för kursens genomgående. Den skiljaktighet,
som från början af ärendets behandling gjort sig gällande mellan
de båda fakulteternas förslag i det sist nämnda hänseendet, syntes emellertid
kanslern kunna utjemnas genom antagande af det uti teologiska fakultetens
i Upsala yttrande den 27 december 1895 framstälda och jemväl af
teologiska fakulteten i Lund i hennes skrifvelse den 23 januari 1896 godkända
förslag, att bestämmelserna för de ifrågavarande seminariekursernas
utsträckning måtte blifva så allmänt affattade, att kurserna måtte med den
begränsning, som Eders Kong! Maj:t finner nödigt fastställa, kunna i hvardera
universitetsstaden anordnas på ett för dervarande förhållanden afpassadt
sätt och efter de närmare bestämmelser, som åt seminariets rektor
och professorn i pastoralteologi öfverlätes.

Hvad åter anginge frågan om s em i n ari ek ur s ern a s rättsliga ställning
såsom vilkor för behörighet att aflägga vissa examina — i hvilket hänseende
teologiska fakulteten i Lund föreslagit, att den pedagogiska kursens
nöjaktiga genomgående borde uppställas som vilkor för praktisk-teologisk
examen och teologie kandidatexamen, under det att teologiska fakulteten
i Upsala hemstält, att vilkoret måtte gälla behörigheten att aflägga prestexamen
— syntes kanslern det af sistnämnda fakultet afgifna förslag vara
både principielt riktigt och af praktiska skäl att föredraga framför det
förslag, som i detta hänseende förordats af teologiska fakulteten i Lund.

Beträffande teologiska fakultetens i Lund förslag, att de ifrågavarande
kursernas anordnande borde ske efter särskild af hvardera universitetets
teologiska fakultet i samråd med rektor och lärarekollegium vid vederbörande
folkskolelärareseminarium uppgjord och af kanslersembetet faststäld
instruktion, tilläte sig kanslern i underdånighet hemställa, huruvida
icke det kunde vara mera lämpligt, att dylik instruktion utfärdades af
Eders Kongl. Maj:t efter vederbörandes hörande.

Slutligen hemställer kanslern, att de medel, som anordnandet af de
ifrågavarande seminariekurserna komme att kräfva, måtte af statsverket
bekostas och utgå efter hufvudsakligen samma grunder, som gälde för
profårskurserna vid de allmänna läroverken.

Då pastor i församlingen har till uppgift att, såsom ordförande i skolråd
och kyrkostämma, handhafva folkskolans angelägenheter samt att leda
och öfvervaka dess arbete, måste det vara af synnerlig vigt, att han redan
under sin utbildningstid sättes i tillfälle att vinna någon kännedom om
de för denna skola gällande stadgar och författningar samt någon insigt
uti de arbetsmetoder, som för henne anses lämpliga. I Tyskland har man

liih. till liiks<L Vret. lott?. I Sand. 1 Afd. 12

90 Åttonde hufvudtiteln.

sedan lång tid tillbaka beredt tillfälle för prestkandidaten att i något.folkskolelärareseminarium
göra bekantskap med folkskolan, då församlings3
ärar en der i regel får till uppgift att äfven vara folkskolans lokalinspektör.
Hos oss har under den senare tiden beliofvet af en dylik seminariekurs
gjort sig allt mer gällande. Derför hafva många prestkandidat^’
frivilligt genomgått en undervisningskurs vid folkskolelärareseminariet i Upsala,
och i Lunds seminarium hafva många under någon tid åhört undervisningen.
Under sådana förhållanden synes mig tiden inne att vidtaga
åtgärder, hvarigenom de, som ämna ingå i kyrkans tjenst, ej endast få
tillfälle utan blifva skyldiga att genomgå en läro- och öfningskurs vid
ett folkskolelärareseminarium med syfte att derigenom vinna någon kännedom
om folkskolan och hennes arbetssätt. Härigenom skulle det blifva
lättare för presten att utbilda sig till en dugande ordförande i skolråd
och kyrkostämma samt att förvärfva erforderlig insigt för att kunna på
lämpligt sätt öfvervaka folkskolan samt bedöma arbetet i henne.

De teologiska fakulteterna vid universiteten i Upsala och Lund, domkapitlen
i dessa städer samt kanslern för rikets universitet hafva ock tillstyrkt
inrättandet af de ifrågasatta seminariekurserna, hvarjemte lärarekollegierna
vid folkskolelärareseminarierna i ofvan nämnda städer hafva
förklarat, att dylika kurser kunna anordnas vid deras läroverk.

Visserligen har det från ett håll anmärkts, att sådana kurser, hvarom
här vore fråga, borde inrättas först i samband med eu omgestaltning af
anordningarna för prestbildningen öfverhufvud. Men en ombildning af den
teoretiska prestbildningen, som närmast framhållits såsom varande af behofvet
pakallad, är icke beroende af de nu ifrågasatta seminariekurserna. Och
skulle en revision äfven af den praktiska prestbildningen anses önskvärd,
men den praktiskt-teologiska öfningskursen fortfarande begränsas till ett
år, vore det ju en fördel, om man, innan en sådan företoges, hade vunnit
någon erfarenhet om de ifrågasatta seminariekursernas inverkan.

Men vid anordnandet af dessa bör tillses, att de ej på något sätt träda.
in pa de teologiska disciplinernas område. De böra sålunda omfatta endast
lagstiftningen rörande folkskolan samt didaktik och speciel metodik jemte
någon öfning att undervisa i de kunskapsämnen, som förekomma i folkskolan.

Ifrågavarande lärokurs bör för öfrigt så anordnas, att den ej medför
någon förlängning uti prestkandidaternas studietid. Lärokursen bör derför
a ena sidan begränsas till det nödvändigaste, men å andra sidan bör den
få sa stor omfattning, att den kan medföra verkligt gagn. Fördenskull torde
till dess genomgående fordras åtminstone 1 SO timmar, nämligen 30 timmar
till den teoretiska och 150 timmar till den praktiska delen deraf. Dessutom
böra, der förhållandena sådant medgifva, sex hela dagar användas

Åttonde hnfvndtiteln.

till afhörande af undervisningen i öfningsskolans särskilda afdelningar:
småskolan, folkskolans lägre och högre afdelning.

Omförmälda tid kan, enligt de teologiska fakulteternas medgifvanden,
erhållas för det afsedda ändamålet under det år, då prestkandidat^! genomgår
de praktiskt-teologiska öfningarna.

Mot den invändningen, att den tid, som under nuvarande förhållanden
kan anslås till seminariekursen, är för kort, för att denna skall kunna
blifva till verklig nytta, anhåller jag att få fästa uppmärksamheten derpå,
att under det år, kursen genomgås, prestkandidaten derjemte under den
praktiskt-teologiska lärokursen sysselsattes med didaktiska och homiletiska
öfningar till ej ringa omfattning. Af seminariekursen bör han hafva stort
gagn vid dessa öfningar, liksom de å sin sida böra tjena till utveckling
af hans förmåga att meddela och bedöma undervisning i allmänhet.

Den till seminariekursens genomgående anslagna tiden bör förläggas
till en termin eller fördelas mellan två terminer, allt efter som det bäst
lämpar sig med afseende på förhållandena vid vederbörande universitet
och folkskolelärareseminarier.

Seminariets rektor bör vara föreståndare för den för profkandidaten
afsedda lärokursen vid folkskolelärareseminarier. Han bör tillika om
särskilda förhållanden ej föranleda undantag, undervisa uti folkskoleförfattningar
och normalplan. Derjemte böra vederbörande seminarielärare
förestå det ämne, hvaruti de för öfrigt medddela undervisning eller
leda praktiska öfningar.

När seminariekursen afslutats, bör i seminariets öfningsskola anställas
ett praktisk prof, hvarvid hvarje kursdeltagare bör i närvaro af professorn
i pastoralteologi samt af de seminarielärare, som handledt dem, som deltagit
i kursen, undervisa i minst två af folkskolans kunskapsämnen.

Öfver genomgången seminariekurs bör vitsord meddelas och vid bestämmandet
deraf hänsyn tagas såväl till kursdeltagarens undervisningsskicklighet
som till den insigt, han ådagalagt vid genomgåendet af kursens teoretiska del.

Vitsorden bestämmas af kursföreståndaren efter samråd med de seininarielärare,
som deltagit i handledning af kursdeltagarne, och böra dervid
begagnas de vitsord, som äro föreskrifna i nådiga seminariestadgan den 29
januari 1886.

Sedan Eders Kongl. Maj:t förordnat angående de hufvudgrunder, som
böra tillämpas vid anordnandet af de ifrågavarande kurserna, torde vederbörande
professor i pastoralteologi och seminarierektor få i uppdrag att
inkomma med underdånigt förslag, huru med tillämpning af dessa hufvudgrunder
kurserna böra anordnas med hänsyn till de vid vederbörande
läroanstalter rådande förhållanden.

92 Åttonde hufvudtitelu.

Kostnaderna för de ifrågasatta seminariekurserna böra ej blifva bctydliga.
Kursföreståndaren torde för kursens anordnande, ledning och
öfvervakande böra få uppbära ett årligt arfvode af 500 kronor. För
undervisning och handledning af de praktiska öfningarna torde ett belopp
af 4,000 kronor vara tillräckligt. Den årliga kostnaden för den för prestkandidater
afsedda lärokursen vid de båda folkskolelärareseminarierna i
Upsala och Lund skulle sålunda uppgå till 5,000 kronor.

Frågan, huruvida genomgången seminariekurs bör bestämmas såsom
vilkor för rättighet att aflägga praktisk-teologisk examen och teologie
kandidatexamen eller för rätt att taga prestexamen, synes mig i verkligheten
icke vara af någon större betydelse. Då enligt myndigheternas
nästan samstämmiga uppfattning den föreslagna läro- och öfningskursen
kan och bör löpa jemsides med den praktisk-teologiska kursen, följer det
af sig sjelft, att den till förstnämnda kurs hörande pröfning lämpligast
kommer att afläggas någon tid förr än den studerande afslutar sin
teologiska kurs inom fakulteten. Vid uppgörande af den blifvande instruktionen
får man tillfälle att taga hänsyn till åtskilliga undantagsfall,
särskild! till den omständigheten, att flere teologie studerande, företrädesvis
teologie kandidater, för anställning vid de allmänna läroverken eller
folkskolelärareseminarierna vilja genomgå det för sådant ändamål förtskrifna
profår, hvars nöjaktiga genomgående ju efter myndigheternas åsigt,
såsom mig synes med rätta, skulle medföra befrielse från den ifrågavarande
seminariekursens fullgörande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen medgifva,

att för anordnande vid folkskolelärareseminarierna i Upsala och Lund
af särskilda läro- och öfningskurser med syfte att förbereda de blifvande
presterna dels för den handläggning af folkskolans angelägenheter, som
tillkommer ordförande i skolråd och å kyrkostämma, dels för den lokala
uppsigt öfver folkskoleväsendet, som åligger presterskapet enligt § 63 i
gällande folkskolestadga, det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda
ordinarie anslag till seminarier för folkskolelärares bildande må
från och med år 1898 höjas med ett-belopp af 5,000 kronor.

[13.] Uti december 1895 inkommo till Eders Kong]. Maj:t lärare och lära Abm!ingfmxmnPv

\ musik och säriS vid rikets folkskolelärare- och folkskolelärarinne,
Ls, "lärare seminarier med underdånig anhållan, att Eders Kongl. Maj:t behagade i
Vld {g‘a‘rke°le'' nådig proposition till Riksdagen föreslå sådan förhöjning uti ifrågavarande
seminarierna. lärares och lärarinnors löneförmåner, att dessa på seminariernas ordinarie
och extra ordinarie stat måtte komma att tillsammans uppgå till 1,400

Åttonde hufvudtiteln.

kronor under de fem första tjenstgöringsåren samt, under förutsättning
att den föregående tjenstgöringen blifvit i vederbörlig ordning väl vitsordad,
under de följande fem åren till 1,700 kronor och derefter till

2,000 kronor.

Som skäl för sin underdåniga anhållan hafva sökandena i hufvudsak
anfört:

att den synnerligen ansträngande och enerverande undervisning, som
vid förenämnda läroanstalter ålåge dem under 16 till 20 timmar i veckan,
gjorde det för dem i hög grad svårt att för sin utkomst hufvudsakligen
vara hänvisade till biförtjenster, liksom det också för seminarierna utan
tvifvel vore mycket ofördelaktigt, att lärarnes krafter måste till väsentlig
del egnas åt annat, för seminarierna främmande arbete;

att då likväl lärarnes nuvarande löneförmåner endast uppginge till,
efter olika tjensteålder, 1,100, 1,200 och 1,300 kronor, ehuru tjenstgöringstiden
flerstädes utgjorde 20 timmar i veckan och vid det förhållandet,
att antalet af seminariernas elever under de senaste åren varit i ständigt
stigande, sannolikt snart äfven vid ytterligare några seminarier komme
att omfatta samma antal timmar, för det närvarande ingen annan utväg
funnes för lärarne att bereda sig för sin existens nödiga inkomster än ett
alltför betungande extra arbete; samt

att vid jemförelse med de löneförmåner, som tillkomme lärarne i
teckning vid seminarierna, hvilka lärare för 12 timmars undervisning i
veckan egde att uppbära årliga arfvoden af 800, 1,000 och 1,200 kronor,
och med de löner, som utginge till musiklärarne vid de högre allmänna
läroverken, hvilka lärares undervisningsskyldighet numera torde kunna
angifvas till i allmänhet högst 12 timmar i veckan, under det deras löner
uppginge till 750, 1,000 och 1,250 kronor, det ville synas de vid folkskolelärareseminarierna
anstälda musiklärarne, som om deras nuvarande
aidvoden icke motsvarade det maktpåliggande och ansträngande arbete,
som åtföljde deras befattningar.

Med anledning af nämnda framställning hafva domkapitlen i riket och
Stockholms stads konsistorium, efter vederbörande seminarierektorers hörande,
afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden och deri dels på de af
sökandena åberopade skäl, dels på grund af den stora betydelse, som
musik och sång hafva vid seminarieundervisningen, dels ock med hänsyn
till de anspråk, som ställas på lärarne i dessa ämnen, framhållit som
billigt och önskvärd!, att någon löneförhöjning bereddes åt de ifrågavarande
lärarne.

Beträffande den ifrågasatta löneförhöjningens storlek hafva de myn -

94 Åttonde hnfvudtitelu.

digheter, hvilkas utlåtanden infordrats, instämt med sökandena med undantag
af domkapitlet i Hernösand, som underdånigst hemställer, huruvida ej
någon skilnad borde göras mellan lärare och lärarinna i fråga om aflöningsbeloppens
storlek, samt domkapitlet i Vexiö, som tillstyrker, att sådan aflöning
bereddes'' åt seminariernas musiklärare, att dessa erhölle lön i tre
särskilda lönegrader: den första till belopp af 1,200 kronor, den andra efter
fem års väl vitsordad tjenstgöring till belopp af 1,400 kronor och den
tredje efter ytterligare fem års väl vitsordad tjenstgöring till belopp af 1,600
kronor — allt årligen och för en tjenstgöring af IG timmar i veckan;
utöfver hvilka lönemedel borde anvisas lämpligt reservationsanslag att
användas till beredande af löneförhöjning, der mera än 16 timmars
tjenstgöring i veckan påkallades, sålunda att för tjenstgöring till 20 timmar
i veckan lärare i första lönegraden kunde erhålla högst 1,400 kronor,
lärare i andra lönegraden högst 1,700 kronor och lärare i tredje lönegraden
högst 2,000 kronor — allt för år räknadt.

Af så väl den underdåniga petitionen som af de med anledning deraf
infordrade utlåtandena synes mig tydligt och klart framgå, att det är icke
endast i hög grad billigt utan ock af verkligt behof påkalladt, att lärare
och lärarinnor i musik och sång vid seminarierna erhålla någon förhöjning
i sina löneförmåner.

Vid bestämmande af löneförhöjningens belopp förekommer det mig,
som om det ej vore skäl att göra någon skilnad mellan lärare och lärarinnor,
då arfvoden för undervisningen uti andra öfningsämnen vid seminarierna
utgå med samma belopp, antingen den meddelas af lärare eller
af lärarinna.

Beträffande åter frågan, huru stor löneförhöjningen bör blifva, anhåller
jag att först få fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derpå, att för
närvarande undervisningen i musik och sång meddelas 16 timmar i veckan
vid 6 seminarier, I6V2 vid 1, 17 vid 2, 19 vid 1, 20 vid 1 och 24 vid 1.
Under sådana förhållanden, och då ingen anledning är att antaga, att undervisningstimmarna
i musik och sång vid de särskilda seminarierna komma
att ökas utöfver det nuvarande antalet, synes det mig vara skäl att bestämma
den tid, som läraren skulle vara skyldig att undervisa mot det för
undervisningen uti ifrågavarande ämnen faststälda arfvodet, till 16 timmar
i veckan med förbindelse för honom att mot särskild ersättning derutöfver
vid behof undervisa erforderligt antal timmar i veckan.

I likhet så väl med af Eders Kongl. Maj:t utsedde komitevade, hvilka
år 1879 afgifvit underdånigt betänkande och förslag angående lönereglering

Åttonde hufvudtiteln.

för, bland andra, folkskolelärareseminarierna, som med domkapitlet i
Yexiö, samt med stöd af Eders Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
år 1882, håller jag före, att musiklärare och -lärarinnor vid seminarierna
böra för 16 timmars tjenstgöring i''veckan åtnjuta en aflöning af 1,200
kronor för år.

År 1878 medgaf Riksdagen, på Eders Kongl. Maj:ts framställning, att
teckningslärarne vid seminarierna skulle få rätt att för hvart femte år uppbära
ett ålderstillägg af 200 kronor, till dess att hela aflöningen uppginge
till 1,200 kronor. Motsvarande förmån synes mig böra komma äfven seminariernas
musiklärare och -lärarinnor till godo. De böra sålunda, enligt mitt
förmenande, för hvart femte år erhålla ett lönetillägg af 200 kronor, till
dess hela deras aflöning uppgår till ett belopp af 1,600 kronor.

Beträffande ersättning för undervisning utöfver 16 timmar i veckan
förekommer det mig, som om det vore rättvist, att denna beräknades för
hvarje timme, som öfversköte den normala tiden, äfvensom att den höjdes
i jembredd med den öfriga aflöningen, så att ersättningen utginge med lägre
belopp i den första lönegraden än i den andra, och likaledes med lägre
belopp i den andra än i den tredje. Beräknades det årliga ersättningsbeloppet
för tjenstgöring öfver normaltiden i första lönegraden till 50, i
andra till 75 och i tredje till 100 kronor för hvarje undervisningstimme i
veckan, uppnåddes med 20 undervisningstimmar i veckan samma aflöningsförmåner,
som musiklärarne i sin petition äskat.

Musiklärarnes vid seminarierna nuvarande löneförmåner uppgå —
såsom petitionärerna framhålla endast till 1,000 kronor för år, hvarjemte
nämnda lärare under de senare åren uppburit såsom löneförbättring
under de fem första tjensteåren 100 kronor, under de fem följande 200
kronor och derefter 300 kronor.

Till ifrågavarande lärares aflöning utgå för närvarande på ordinarie
stat 12,000 kronor och på extra ordinarie 2,750 kronor, af hvilka senare
250 kronor äro beviljade till musikläraren vid seminariet i Lund för tjenstgöring
utöfver 20 timmar i veckan.

Med hänsyn till de nuvarande musiklärarnes tjenstetid kan man antaga,
att vid början af år 1898 — det år, under hvilket löneförhöjning först
skulle komma dem till godo — 2 af dem skulle vara berättigade att för
normal tjenstgöringstid uppbära 1,200 kronor, 4 att för samma tid erhålla
1,400 kronor och 6 att åtnjuta en aflöning af 1,600 kronor. Hela beloppet
för normala tjenstgöringstiden skulle sålunda uppgå till 17,600 kronor.

Som ersättning för tjenstgöring utöfver den normala tjenstgöringstiden
torde ett årligt anslag af 2,250 kronor vara tillräckligt.

Hela den summa, som erfordrades för aflöning åt musiklärare och -lära -

96 Åttonde hufvudtiteln.

rinnor vid landets seminarier enligt nu angifna grunder, skulle sålunda
komma att uppgå till 19,850 kronor, eller 5,100 kronor mer, än som nu
utgår för samma ändamål.

Härvid torde jag få fästa Eders Kong]. Majtts uppmärksamhet derpå,
att om det nu på ordinarie stat till dessa lärares aflöning utgående beloppet,
12,000 kronor, ökas med det för ifrågavarande löneförhöjning erforderliga
beloppet, 7,850 kronor, kan i stället det extra anslag, som under
flera år utgått till löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid folkskolelärare-
och folkskolelärarinneseminarier och som vid sista riksdagen nedsattes
från 33,300 till 31,800 kronor, ytterligare minskas med 2,750 kronor.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag,
att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen:

att från och med år 1898 musiklärare och musiklärarinnor vid folkskolelärare-
och folkskolelärarinneseminarierna må för 16 timmars tjenstgöring
i veckan erhålla en aflöning af 1,200 kronor jemte två ålderstillägg
å 200 kronor hvartdera efter respektive 5 och 10 års väl vitsordad tjenstgöring; att

nämnde lärare och lärarinnor för hvarje tjenstgöringstimme i veckan,
som öfverskjuter berörda antal, må i ersättning för helt läsår uppbära i
första lönegraden 50 kronor, i andra 75 kronor och i tredje 100 kronor;

att uppflyttning i högre lönegrad må ega rum efter samma grunder,
som gälla för seminarieadjunkters uppflyttning från en lägre till en högre
lönegrad; samt

att för beredande af de för sagda ändamål erforderliga medel det
under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda anslog till seminarier för
folkskolelärares bildande må från och med år 1898 höjas med 7,850 kronor.

Vid bifall till hvad i punkterna 12 och 13 föreslagits kommer anslaget
till nämnda seminarier, nu 317,525 kronor, att höjas till 330,375
kronor.

[14.] Uti en inom sistlidne års riksdag väckt motion föreslogs, dels att

An<j. ufiönan- ordinarie öfningslärare vid rikets tolf folkskolelärare- och folkskolelärarinne^“■f^^seminarier
måtte vid inträffande tjenstledighet på grund af sjukdom få
läraris vid uppbära ‘j, af sin lön, och dels att Riksdagen måtte på extra stat för år
Seminarium Uälla till Eders Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af 2,000
sjukdom, kronor i och för bestridande af här ifrågavarande utgifter.

T anledning häraf beslöt Riksdagen, att hos Eders Kong]. Maj:t anhålla,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, om och på
hvilka vilkor öfningslärare i vissa ämnen vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarier
måtte tillerkännas rätt att vid tjenstledighet på

Åttonde hufvudtiteln.

grund af sjukdom uppbära någon del af afiöningen, samt derefter för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill omständigheterna kunde föranleda.

Såsom skäl för sitt beslut anförde Riksdagen, att, då lärare i musik,
teckning och gymnastik vid de allmänna läroverken egde att vid tjenstledighet
för sjukdom uppbära viss del af sin aflöning, syntes det Riksdagen
kunna ifrågasättas, huruvida icke en dylik förmån borde beredas
äfven öfningslärare i åtminstone vissa ämnen vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna.
Då emellertid anslag för dylikt ändamål icke
synts böra af Riksdagen beviljas, innan nödig utredning af de på frågan
inverkande omständigheter blifvit förebragt, hade Riksdagen icke ansett sig
med anledning af förenämnda motion böra vidtaga annan åtgärd, än att
hos Eders Kongl. Maj:t göra framställning om en sådan utredning.

I § 13 af Kongl. Maj:ts nådiga stadga för folkskolelärareseminarierna
i riket, sådan denna § lyder enligt kongl. kungörelsen den 16 november
1894, heter det beträffande lärare i öfningsämnena vid seminarierna samt
lärarne vid dessas öfningsskolor:

»Vid hvarje seminarium skola anställas lärare i teckning, i musik
och sång, i gymnastik, i trädgårdsskötsel och trädplantering samt i slöjd.

Vid seminariets öfningsskola må, i enlighet med de bestämmelser
Kongl. Maj:t i hvarje särskild! fall meddelat, erforderligt antal lärare
anställas».

Ofvannämnda lärare förordnas af vederbörande konsistorium, sedan
seminariets rektor afgifvit förslag.

Beträffande deras tjenstgöringsskyldighet föreskrifves uti ofvannämnda
kongl. kungörelse, att läraren i teckning skall vara skyldig att undervisa
tolf timmar i veckan, läraren i musik och sång sexton till tjugu timmar,
läraren i gymnastik åtta till tolf timmar, läraren i trädgårdsskötsel under
den tid af året, soin erbjuder tillfälle till trädgårdsarbete, tolf till femton
timmar, och under den öfriga delen af läsåret för meddelande på lärorummet
af nödiga kunskaper i ämnet tre timmar i veckan, hvarjemte sistnämnde
lärare, der egen trädgård finnes, bör egna noggrann omsorg åt
densammas tillbörliga skötsel och vård, läraren i slöjd fjorton till tjugufyra
timmar samt lärare i öfningsskolan tjugufyra till tjuguåtta timmar
i veckan.

Vid några seminarier äro ej särskilda lärare för ordnade i hvart och
ett af öfningsämnena, utan man har anordnat så, att en af adjunkterna
sköter, jemte sin egen befattning, äfven tjensten som öfningslärare i något
ämne, eller så att en öfningslärare meddelar undervisning uti mer än ett
öfningsämne, eller ock så att en lärare i öfningsskolan äfven tjenstgör som
öfningslärare i något ämne.

Bih. till liiksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 13

98 Åttonde hufvudtiteln.

Vid seminariet i Stockholm är t. ex. en af adjunkterna förordnad till
lärare i trädgårdsskötsel och lärarinnan i slöjd undervisar jemväl i kunskapsämnen
i öfningsskolan; i Karlstad har en adjunkt förordnande att
undervisa i teoretisk trädgårdsskötsel samt att öfvervaka elevernas praktiska
öfningar i trädgården, under det en trädgårdsmästare, som tillika är
vaktmästare vid seminariet, har till uppgift att sköta och vårda trädgården;
i Upsala meddelas den teoretiska undervisningen i trädgårdsskötsel
af en adjunkt, under det en trädgårdsmästare leder de praktiska öfningarna;
i Linköping undervisa lärarne i öfningsskolan äfven uti slöjd; i
Vexiö undervisar en utaf lärarne i öfningsskolan äfven uti slöjd; i Göteborg
undervisar läraren i trädgårdsskötsel äfven uti slöjd; i Hernösand
hafva lärarne i öfningsskolan förordnande att undervisa äfven i slöjd.
Dertill kommer, att några öfningslärare vid seminarierna innehafva motsvarande
befattning äfven vid allmänt läroverk eller folkskola; att två
adjunkter vid allmänt läroverk tjenstgöra äfven som öfningslärare vid seminarium
samt att en folkskolelärare är derjemte lärare i ett öfningsämne
vid seminarierna.

Beträffande ifrågavarande lärares aflöning uppbära lärare i teckning
800 kronor, hvarjemte de hvart femte år ega rätt till ett ålderstillägg å
200 kronor, till dess lönen uppgår till 1,200 kronor.

Lärarne i musik och sång hafva i arfvode 1,000 kronor, hvarjemte
åt dem under en följd af år årligen beviljats löneförbättring, som för
dem, hvilka tjenstgjort under fem år, uppgått till 100 kronor, från fem
till och med tio år till 200 kronor och öfver tio år till 300 kronor.

Lärarne i gymnastik hafva i årligt arfvode 675 kronor samt såsom
löneförbättring under de första fem åren 62 kronor 50 öre, från det
femte till och med det tionde året 162 kronor 50 öre samt derefter 262
kronor 50 öre.

Till hvarje manligt seminarium är för undervisning i slöjd beviljadt
ett anslag af 1,500 kronor. Vid några seminarier bestämmes för hvarje
år, vid andra är det bestämdt tills vidare, hur stor del af detta belopp
skall användas till aflönande af lärare, och hur mycket deraf till andra
behof för slöjdundervisningen. Beloppet, som utgår till aflönande af lärare,
är ej lika stort vid alla seminarier. Vid fyra uppgår det till 900
kronor, vid två till 1,000 kronor och vid ett till 1,200 kronor.

Vid hvart och ett af de qvinliga seminarierna uppbär slöjdlärarinnan
ett arfvode af 800 kronor.

Lärarne i trädgårdsskötsel hafva vid olika seminarier olika aflöning.
Vid fem seminarier belöper den sig till 1,000 kronor; vid två till 750;
vid ett till 500; vid två till 400, vid ett till 300 och vid ett till 225 kronor.

Åttonde hufvudtiteln. 99

Lärarnes vid öfningsskolan arfvoden vexla mellan 1,200 och 1,500
kronor.

Af nu ifrågavarande lärare hafva endast de sistnämnda pensionsrätt.
Genom nådiga cirkuläret den 31 december 1877 är nemligen förordnadt,
att examinerad folkskolelärare, som bestrider läraretjenst vid med folkskolelärareseminarium
förenad öfningsskola, eger för åtnjutande af pension
uti folkskolelärarnes pensionsinrättning att räkna sig till godo hela den
tid, han tjenstgör vid seminariets öfningsskola, som ordinarie tjenstår.
— Riksdagen har dock vid flera tillfällen beviljat pension jemväl åt öfningslärare
vid folkskolelärareseminarierna. Så beviljade Riksdagen 1888
pension till en musiklärare vid seminariet i Lund; år 1889 till en träclgårdslärare
vid seminariet i Linköping; år 1890 till en musiklärare i Vexiö
och lo896 till en lärarinna i teckning vid seminariet i Stockholm.

Åtskilliga gånger hafva öfningslärare vid folkskolelärareseminarierna
vid inträffad sjukdom hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit om
anslag af allmänna medel till hjelp vid aflönande af den lärare, som under
sjukdomstiden uppehållit deras befattningar, men, så ömmande deras läge
än varit, har Eders Kongl. Maj:t nödgats afslå deras ansökningar af brist
på för ändamålet tillgängliga medel.

Det synes dock mycket hårdt och obilligt, att en vid statens läroverk
anstäld lärare, om han blir af sjukdom någon tid urståndsatt att skota sin
tjenst, skall anses vara skyldig att sjelf helt och hållet aflöna vikarien,
äfven om hela den med tjensten förenade aflöningen skulle dertill åtgå. °

Billigheten synes mig fordra, att den sjuke läraren af statsmedel far
någon hjelp till vikariens aflöning. . .

Detta förekommer mig så mycket billigare som numera ej endast ordinarie
ämneslärare vid allmänna läroverk och folkskolelärareseminarier, utan
äfven extra lärare och öfningslärare vid allmänna läroverk samt ordinarie
lärare vid folkskolan vid påkommen sjukdom hafva förmanen att pa ett
eller annat sätt för vikariens aflönande åtnjuta understöd af allmänna medel.

I kongl. cirkuläret den 30 januari 1884 är föreskrifvet, att i afseende
å skyldighet för vid seminarium anstäld ordinarie lärare, som åtnjuter
tjenstledighet, att antingen aflöna vikarie eller att å sin lön vidkännas afdrag
till vikariens godtgörande, skall tillämpas hvad nadiga cirkuläret den
12 juli 1872 i sådant hänseende innehåller beträffande lärare vid de allmänna
läroverken. Att låta de i sistnämnda cirkulär faststälda grunder blifva i
allt gällande äfven med hänsyn till öfningslärarne vid seminarierna och
de vid dessas öfningsskolor anstälde lärarne, synes mig icke lämpligt, då
dessa lärare tjenstgöra under delvis andra förhållanden än ämneslärarne
vid seminarierna. Och då de lärare, hvarom nu är fråga, såsom förut

100 Åttonde hnfvudtiteln.

blifvit anfördt äro sins emellan mycket olika med hänsyn såväl till tjenstgöringsskyldighet
och aflöning som till ställning vid läroanstalten, i det
somliga innehafva lärarebefattning uti endast ett öfningsämne, andra deremot
förena dylik lärarebefattning med annan tjenst, förekommer det mig
knappast möjligt att stadga några allmänna grunder, som skola tillämpas
vid . alla fall, då fråga blir om aflönande af vikarie för öfningslärare vid
seminarium eller vid ett seminariums öfningsskola anstäld lärare, som af
sjukdom är urståndsatt att sjelf sköta sin befattning.

Det torde derför blifva nödvändigt, att åt Eders Kongl. Maj:t medgifves
rätt att för hvarje särskild! fall afgöra, om bidrag af allmänna medel
bör beviljas till hjelp vid aflönande af vikarien, samt att, om Eders Kongl.
Maj:t beslutar, att dylikt bidrag skall utgå, bestämma, till hvilket belopp
bidraget far af statsmedel bestridas — dock torde härvid böra föreskrifvas,
att den sjuke lärare, för hvilken vikarie förordnas, alltid skall hafva skyldighet
att till dennes aflönande afstå minst en fjerdedel af det befattningen
åtföljande arfvode.

Att med någon tillförlitlighet beräkna, hur stor summa årligen är erforderlig
för det ifrågasatta ändamålet, är ej möjligt. Det synes mig dock,
som om ett belopp af 4,000 kronor borde blifva tillräckligt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

dels att medgifva, att Eders Kongl. Maj:t må bestämma, huruvida, när öfningslärare
eller öfningslärarinna vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarium
eller lärare eller lärarinna vid med dylikt seminarium förenad
öfningsskola af sjukdom blir urstandsatt att sköta sin befattning, anslag
af allmänna medel må utgå såsom bidrag till aflönande af vikarie, samt
till hvilket belopp . bidraget må af statsmedel bestridas, dock med iakttagande
att den sjuke läraren eller lärarinnan alltid skall till vikaries
aflönande afstå minst en fjerdedel af det befattningen åtföljande arfvode;

_ dels att bevilja för omförmälda ändamål från och med år 1898 på
ordinarie stat ett förslagsanslag af 4,000 kronor.

[15] o Riksdagen har i en till Eders Kongl. Maj:t den 11 maj 1896 af Ang.

iöneregie-låten underdånig skrifvelse anfört följande ring

för lärare t • T>*1J .. i J .

rid småskolor o ^ inom rCiKsciagen väckt motion hade föreslagits, att Riksdagen
m- m. måtte besluta en skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t med begäran, att Eders
Kongl Maj:t täcktes lata upprätta och för Riksdagen framlägga förslag till
ändrade bestämmelser angående aflöning åt de biträdande lärare och lärarinnor
vid folkskolor, lärare och lärarinnor vid mindre folkskolor samt
lärare och lärarinnor vid småskolor, hvilka fullgjort nu gällande vilkor för

Åttonde hufvudtiteln.

101

erhållande af statsbidrag med tvåhundra kronor, och detta i syfte att för
åtnjutande af statsbidrag med två tredjedelar af den kontanta årliga lönen
måtte stadgas:

a) att berörda lön ej finge understiga trehundra kronor;

b) att ofvan anförda lärare och lärarinnor skulle förses med nödig
bostad jemte vedbrand eller skälig ersättning derför; samt

c) att nämnda lärare och lärarinnor efter tio års oförvitlig tjenstgöring
skulle tillerkännas ett ålderstillägg af femtio kronor, hvarå statsbidrag
finge åtnjutas med två tredjedelar.

Undersökningar rörande ifrågavarande lärares och lärarinnors aflöning,
hvilka legat till grund för ofvannämnda motion, syntes gifva vid handen,
att i sjelfva verket det öfvervägande flertalet åt bemälda lärare och lärarinnor
redan nu hade en årlig aflöning, som ej understege trehundra kronor,
hvilken lön också, enligt hvad i motionen anfördes, vore den minsta,
som skäligen borde gifvas. Fördelad på årets trehundrasextiofem dagar,
utgjorde den 82 öre om dagen, och för detta belopp skulle anskaffas föda,
kläder, skodon, böcker med mera. Dertill koinme, att dessa lärare och
lärarinnor, när de af sjukdom blefve urståndsätta att fullgöra sin tjenst,
icke vore berättigade till bidrag i och för vikaries aflöning samt att, när
de vid framskriden ålder lemnade sina befattningar, från ålderdomsunderstödsanstalten
till dem utginge en pension af högst etthundrafemtio kronor.
Då nu med stöd af gällande författningar församlingar kunde till tvåhundra
och tvåhundrafemtio kronor begränsa lönen för de lärare och lärarinnor,
hvilka i småskolan hade sig ålagdt det dryga och ansvarsfulla arbetet att
lägga den grund, hvarpå hela folkbildningen hvilade, så blefve följden af
dessa ogynsamma förhållanden, att lärarinnan och hennes arbete i skolan
lede deraf. Många af lärarinnorna, hvilka, oaktadt de med uppoffring af
tid och penningar måst samvetsgrant utbilda sig för sitt kall, lönades
sämre än den kroppsarbetande qvinnan och sökte den ena platsen efter den
andra för att få sina vilkor förbättrade. Den härigenom uppstående rörligheten
bland småskolans lärarepersonal vore i högsta måtto menlig för
skolan.

Om lönerna för ifrågavarande lärare och lärarinnor höjdes till trehundra
kronor, skulle, enligt anstälda beräkningar för den lärarekår, som
tjenstgjorde under år 1894, statens utgifter ökas med 52,853 kronor 22
öre, hvilken summa finge anses ringa i förhållande till det stora och behjertansvärda
ändamålet. Ej heller borde uppoffringen för de skoldistrikt,
der lönen understege trehundra kronor, förekomma afskräckande. I det
vida öfvervägande antalet af dessa uppginge lönen till tvåhundrafemtio
kronor. En höjning till trehundra kronor skulle, i följd af det genom

102

Åttonde hutVudtiteln.

kongl. kungörelsen den 13 juli 1887 ökade statsbidraget, förorsaka distriktet
ett tillskott af allenast sexton kronor 67 öre för hvarje lärare och lärarinna.

Äfven denna lön kunde i de flesta fall endast räcka till bestridande
af de nödvändigaste lefnadskostnader men ej bereda tillgång till någon
besparing för ålderdomens dagar, ett förhållande, som blefve särskild!
tryckande för de lärare och lärarinnor, hvilka i följd af sjukdom nödgats
lemna sina tjenster och måste åtnöjas med en betydligt afkortad pension.
Då ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor efter fem års oförvitlig
tjenstgöring vore berättigade till löneförhöjning af etthundra kronor, borde
det ej synas oskäligt, om åt lärare och lärarinnor vid småskolor med flere
kunde efter tio års oförvitlig tjenstgöring beviljas ett ålderstillägg af femtio
kronor, som med två tredjedelar bekostades af staten och med en tredjedel
af skoldistriktet.

Bland löneförmåner, som tillkomme vid folkskolor anstälde lärare och
lärarinnor, vore husrum och vedbrand eller ersättning derför icke de minst
betydelsefulla. Till åtnjutande af nämnda förmåner vore de i motionen
åsyftade lärare och lärarinnor icke enligt lag berättigade. På församlingarnas
goda vilja allena hade det dittills berott, om dessa förmåner blifvit
dem förunnade. Men en lön af trehundra kronor kunde ej räcka till äfven
för anskaffning af tjenlig bostad och nödigt bränsle. Saknaden af egen
bostad måste emellertid öfva ett hämmande och nedtryckande inflytande
och i sin mån vålla, att frukten af det ansträngande arbetet ej blefve sådan,
som den eljest kunnat blifva. Der, i följd af särskilda förhållanden, ej
lämpligen i skolhuset kunde beredas bostad, borde i stället utgå ersättning
för bostad och vedbrand med minst femtio kronor årligen, hvilket utgjorde
samma belopp, som i ersättning för ifrågavarande naturaförmåner, enligt
kongl. kungörelsen den 1 juni 1894, skulle utgå till vikarie för ordinarie
lärare eller lärarinna vid folkskola, som af sjukdom urståndsattes att sköta
sin tjenst.

Hvad sålunda och i öfrigt blifvit i motionen anfördt till stöd för
ifrågavarande förslag hade synts Riksdagen ådagalägga önskvärdheten af
eu reglering och förbättring af lönevilkoren för ofvannämnda, i förhållande
till det dem åliggande mödosamma arbetet synnerligen lågt aflönade lärare
och lärarinnor.

På grund häraf och för befordrande af detta syfte har Riksdagen i
berörda skrifvelse anhållit, det täcktes Eders Kongl. Maj:t låta verkställa
utredning, om och på hvilka vilkor aflöningen för de i motionen omförmälda
lärare och lärarinnor må kunna regleras, och dervid taga i öfvervägande,
huruvida deras lönevilkor må så bestämmas, att den kontanta
lönen för dem cj understiger trehundra kronor, att de förses med tjenlig

Åttonde hufvndtiteln. 103

bostad och nödigt bränsle eller skälig ersättning derför, samt att de berättigas
att efter tio års oförvitlig tjenstgöring erhålla ett ålderstillägg af
femtio kronor, äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet, hvartill
berörda utredning kunde föranleda.

Rörande det i Riksdagens skrifvelse omförmälda ärende hafva infordrats
utlåtanden såväl från öfverståthållareembetet och Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i de särskilda länen som från domkapitlen i
riket och Stockholms stads konsistorium.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vestmanlands län och domkapitlet
i Upsala förorda, att den af Riksdagen äskade utredningen, om
och på hvilka vilkor aflöningen för ifrågavarande lärare och lärarinnor må
kunna regleras, måtte blifva företagen.

Det förslag till löneförbättring för lärare och lärarinnor vid småskolor
med flera, som af motionären framstälts, tillst.yrkes i hufvudsak på de i
motionen angifna skäl af öfverståthållai’eembetet och Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Blekinge, Gotlands, Vesternorrlands, Örebro, Elfsborgs,
Södermanlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Vesterbottens, Kalmar,
Skaraborgs och Kristianstads län samt af domkapitlen i Vesteras, Karlstad,
Kalmar, Skara, Göteborg och Visby, äfvensom af Stockholms stads konsistorium.
Motionärens förslag har derjemte tillstyrkts af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Östergötlands ''län, dock med den förändring, att,
enligt dess förmenande, ersättning för bostad jemte vedbrand borde utgå
med 60 kronor årligen.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län önskar likaledes
framgång åt det i motionen framstälda förslaget rörande förbättring
af ifrågavarande lärares löneförmåner, men anser, att det ifrågasätta alderstillägget
borde, med hänsyn till den ökade kostnad för skolväsendet, som
genom tillhandahållande af bostad och vedbrand, enligt hvad föreslaget
blifvit, skulle tillskyndas skoldistrikten, utgöras af statsmedel. Denna åsigt
delas af domkapitlet i Linköping, enär ett och annat skolråd, i händelse
skoldistriktet skulle betala en del af ålderstillägget, kunde finna lämpligt
att utbyta äldre lärare och lärarinnor mot yngre och billigare.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län håller före,
att ifrågavarande lärare borde erhålla två ålderstillägg a 25 kronor hvardera
efter respektive 5 å 10 års tjenstgöring samt att skolråd skulle ega
rätt att anställa oexaminerade lärare och lärarinnor endast i de fall och
så länge det styrktes, att examinerade ej kunde erhållas. Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Jeintlands län sätter i fråga, om ej^alderstillägget
borde bestämmas till högre belopp eller åtminstone utgå redan

104 Åttonde lmfvndtiteln.

efter 5 års oförvitlig tjenstgöring, hvilket senare förslag förordas äfven af
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län.

Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län är tveksam,
om det föreslagna ålderstillägget å 50 kronor vore för ifrågavarande lärares
och lärarinnors å landsbygden anständiga bergning erforderligt, men anser,
att °ett dylikt ålderstillägg kunde vara lämpligt såsom en sporre dels till
uthållighet på den erhållna platsen, och dels till bemödande att alltjemt
sköta sitt kall lika omsorgsfullt som de första åren. Derför torde som
vilkor för erhållande af ålderstillägg böra föreskrifvas oförvitlig tjenstgöring
under hela den tid, läraren eller lärarinnan tjenstgjorde.

Domkapitlet i Lund förordar motionärens förslag, men med det tillägg,
att för de lärare och lärarinnor, som icke förvärfvat sådan kompetens till
sina befattningar, som för närvarande vore föreskrifven såsom vilkor för
att skoldistrikt finge till sådan lärares eller lärarinnas aflöning uppbära
af statsmedel ett belopp af 200 kronor, minimilönen bestämdes till 250
kronor med rätt för vederbörande att icke dess mindre efter tio års tjenstgöring
fa den höjd till 300 kronor. Derjemte sätter domkapitlet i fråga,
huruvida icke till förebyggande af den nog stora rörligheten inom lärarepersonalen
såsom vilkor för erhållande af ålderstillägg efter tio års tjenstgöring
borde stadgas, att vederbörande lärare eller lärarinna skulle af de
tio aren hafva tjenstgjort åtminstone fem vid skola inom samma skoldistrikt.

Sedan domkapitlet i Vexiö förordat den föreslagna löneregleringen,
hemställer domkapitlet icke blott, att skoldistrikten måtte bibehållas vid
sin nu innehafvande rätt att uppbära statsbidrag för aflönande af de lärare
och lärarinnor, som vid tiden för nya löneregleringen redan vore i tjenst
anstälda med lön icke uppgående till 300 kronor, utan äfven att dessa
lärare och lärarinnor jemväl måtte komma i åtnjutande af dels lön till
belopp af 300 kronor, dels de naturaförmåner och det ålderstillägg, hvarom
Riksdagens skrifvelse handlade, derest de företedde bevis af vederbörande
folkskoleinspektör om duglighet, jemförlig med deras, livilka aflagt prof
enligt nådiga kungörelsen den 5 juni 1885.

Eders Kongl. Maj.-ts befallningshafvande i Vexiö län tillstyrker, att
det väckta löneregleringsförslaget måtte blifva genomfördt, men uttalar
dervid som sin åsigt, att den ifrågasatta löneförbättringen borde tillgodokoinrna
äfven icke examinerade lärare och lärarinnor, som för närvarande
innehade anställning vid skolorna eller framdeles komme att vid dem anställas
af den anledning, att examinerade lärare eller lärarinnor ei kunde
erhållas.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län håller före, att
det ifrågasatta ålderdomstillägget borde — om möjligt — komma lärare

Åttonde hufvudtiteln.

105

och lärarinnor till godo efter fem års tjenstgöring, och att i synnerhet
lärare och lärarinnor vid mindre folkskolor vore förtjenta af denna förmån.

Domkapitlet i Linköping uttalar som sin mening, att lärare och
lärarinnor vid mindre folkskolor, af hvilka fordrades mera arbete och större
skicklighet än af småskolans lärarepersonal, borde i lön erhålla, förutom
bostad jemte vedbrand, minst 400 kronor, hvaraf skoldistriktet borde betala
en tredjedel.

Domkapitlet i Strengnäs anser, att lärare och lärarinnor vid mindre
folkskolor, hvilkas tjenstgöring öfverstege lärares och lärarinnors i småskolan
med fyra å sex timmar i veckan, borde tillerkännas i kontant lön
minst 350 kronor. I öfrigt hade domkapitlet intet att erinra mot det
framstälda förslaget till lönereglering.

Domkapitlet i Hernösand hemställer, att för Riksdagen måtte framläggas
förslag:

1) att biträdande lärare och lärarinna vid folkskola, hvilken undergått
godkänd afgångsexamen från ett folkskolelärare- eller lärarinneseminarium,
finge åtnjuta minimilönen för folkskolelärare;

2) att biträdande lärare och lärarinnor vid folkskola, hvilka genomgått
en tvåårig kurs vid ett statens eller af landsting underhållet seminarium,
äfvensom lärare och lärarinnor vid mindre folkskolor, hvilka genomgått
nämnda kurs, måtte erhålla en årlig kontant aflöning af 400 kronor;

3) att biträdande lärare och lärarinnor vid mindre folkskolor, hvilka
icke genomgått omförmälda tvååriga kurs, samt alla lärare och lärarinnor vid
småskolor måtte bekomma en kontant årlig aflöning af minst 300 kronor;

4) att alla i mom. 2 och 3 upptagna lärare och lärarinnor måtte
erhålla dels husrum och vedbrand eller ersättning derför med 75 kronor
för år, dels efter tio års oförvitlig tjenstgöring ett ålderstillägg af 50
kronor; samt

5) att ofvan berörda kontanta aflöningsbelopp 400 och 300 kronor
äfvensom ålderstillägget måtte utgå till två tredjedelar af staten och till
en tredjedel af skoldistriktet, hvaremot husrum och vedbrand eller ersättning
derför måtte bekostas af skoldistriktet ensamt.

I likhet med Riksdagen anse, såsom af det ofvan anförda framgår, de
myndigheter, från hvilka underdåniga utlåtanden blifvit infordrade, att de
skäl, som motionären anfört till stöd för sitt förslag, tydligt ådagalägga
önskvärdheten af en reglering och förbättring af löneförmånerna för ifrågavarande
lärare och lärarinnor. Endast Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län är tveksam, om det föreslagna ålderstillägget å
femtio kronor vore för deras anständiga bergning erforderligt på lands Bih.

till Rikml. Prut. IKltJ. 1 Samt. / Af cl. 14

106 Åttonde hnfvudtiteln.

bygden. Äfven om det å ena sidan måste medgifva^, att de lärare, hvarom
nu är fråga, kunna med åtnjutande af nuvarande löneförmåner draga sig
fram, om de iakttaga stor sparsamhet och underkasta sig ett äfven för
deras ställning indraget lif, synes det mig dock å andra sidan icke obilligt,
om de erhölle så stor tillökning i sina inkomster, att det för dem
blefve möjligt att för ålderns dagar spara något, och derigenom erhålla
ett väl behöflig! tillskott till det ålderdomsunderstöd, hvartill de i öfrigt
äro berättigade. I förhållande såväl till de kostnader, de måst underkasta
sig för att vinna behörighet till sina befattningar, som till det vigtiga och
mödosamma arbete, som åligger dem, torde de med allt skäl kunna räknas
bland de lågt aflönade, äfven om de erhålla den löneförbättring, som nu
blifvit föreslagen. Emellertid tillstyrker äfven Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i sistnämnda län ett ålderstillägg åt de i motionen omförmälda
lärare, fastän Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vill betrakta
denna löneförbättring såsom eu sporre till ett ihärdigt och omsorgsfullt
arbete. Äfven från denna sistberörda synpunkt synes mig jemväl ålderstillägget
berättigadt. Som ett vilkor för erhållande af ålderstillägget borde,
enligt samma Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande, föreskrifvas
oförvitlig tjenstgöring under hela den tid, som lärarne skött sina
befattningar. ,Det synes dock alltför hårdt och obilligt att för all framtid
taga från läraren hopp om och rätt till ålderstillägg, derför att han
af en eller annan anledning fått anmärkning för ett fel, som ej betraktas
så stort, att han derför anses olämplig att fortfarande användas i skolans
tjenst, och som kanske ej vidare förnyas.

Det har ock blifvit satt i fråga, om icke till förebyggande af den nog
stora rörligheten inom lärarepersonalen såsom vilkor för erhållande af
ålderstillägg efter tio års tjenstgöring borde stadgas, att vederbörande lärare
skulle af de tio åren hafva tjenstgjort åtminstone fem vid skola inom samma
skoldistrikt. Att täta ombyten af lärare inverka menligt på skolan, kan ej
förnekas. Det förekommer mig dock, som om det föreslagna stadgandet ej
vore rätta medlet till förebyggande af ofta upprepade vexlingar af lärare.
Stadgades det nemligen, att lärare för att blifva berättigad till ålderstillägg
skulle tjenstgöra tio år och af dessa fem år vid skola inom samma skoldistrikt,
kunde lätt inträffa, att en lärare nödgades tjenstgöra mer än tio
år, innan han blefve berättigad till erhållande af ålderstillägg. Det beror
ju icke alltid på läraren sjelf, om han får stanna qvar vid eu skola.
Denna kan indragas eller förändras, och läraren i följd deraf blifva nödsakad
att lemna sin befattning. Äfven af annan anledning kan läraren
blifva tvungen lemna sin tjenst inom ett skoldistrikt, innan han tjenstgjort
derstädes under fem år. Dessutom skulle genom nämnda stadgande en

Åttonde hnfviidtiteln.

107

lärare kunna komma i den ställning, att lian nödgades afstå från att söka
en befattning, som vore honom synnerligen eftersträfvansvärd, i händelse
han ej föredroge att tjenstgöra mer än tio år, innan han blefve berättigad
att erhålla ålderstillägg.

Den förändring i motionärens förslag, att ålderstillägget skulle
komma vederbörande lärare till godo redan efter fem års tjenstgöring; har
blifvit föreslagen. Mig synes dock förslaget att föreskrifva tio år som
vilkor för rätt till ålderstillägg välbetänkt. Många af dem, som utbildats
för och erhållit sådana lärarebefattningar, hvarom här är fråga, utbyta
nemligen lärareverksamheten mot andra sysselsättningar. I synnerhet
under de första tio tjenståren torde ett dylikt ombyte af verksamhet ega
rum. Under sådant förhållande synes det mig icke förenadt med klok
hushållning att medgifva rätt till ålderstillägg redan efter fem år. Man
bör, förekommer det mig, i den längre tjenstgöringen hafva åtminstone
något större garanti för att den, som erhåller ålderstillägg, kommer att
fortfarande egna sina krafter åt skolans tjenst.

Föreslaget har ock blifvit, att biträdande lärare och lärarinnor vid
folkskolan, äfvensom lärare och lärarinnor vid mindre folkskolan skulle få
större lön än lärare och lärarinnor vid småskolan. Såsom skäl härför har
blifvit anfördt, att af de två första grupperna af lärare fordrades mera
arbete och större skicklighet än af småskolans lärarepersonal. Hittills hafva
alla extra ordinarie folkskolelärare, liksom ock alla ordinarie lärare vid folkskolan,
varit berättigade till samma i lag stadgade minimilön, oberoende
af beskaffenheten utaf den befattning, de innehaft. Så har samma minimilön
varit stadgad för läraren i den flyttande folkskolan som för läraren i den fasta;
och läraren i folkskolan på landsbygden har haft samma lagstadgade minimilön
som folkskoleläraren i staden. Likaledes har lika stor minimilön varit
stadgad för alla lärare, som aflagt småskolelärareexamen, vare sig att de
varit anstälda vid småskola, vid mindre folkskola eller som biträdande
lärare vid folkskola. Samma grundsats torde äfven hädanefter böra tilllämpas.
Då samma behörighet kräfves af läraren vid småskolan och af
läraren vid mindre folkskolan, torde således lika stor minimilön böra i lag
bestämmas för båda dessa grupper af lärare, och detta så mycket hellre,
som det är att befara, att man genom att stadga större löner för läraren
i mindre folkskolan än för läraren i småskolan mången gång skulle göra
mindre folkskolan, som endast vid undantagsförhållanden får upprättas,
och som har en mer provisorisk karakter, fastare än önskligt och behöflig!
vore. Vill ett skoldistrikt genom större löneförmåner, än lag stadgar, söka
förskaffa sig eller qvarhålla mera framstående lärare vid sina mindre folkskolor,
torde detta fortfarande som hittills böra vara skoldistriktets ensak.

108 Åttonde liufvudtiteln.

Asigten att. i lag borde stadgas, att biträdande lärare och lärarinna
vid folkskola, hvilka aflagt folkskolelärareexamen, borde ega rätt att uppbära
den för folkskolelärare bestämda minimilönen, kan jag ej biträda, då
ett dylikt stadgande synes mig alldeles öfverflödigt. Mycket undantagsvis
torde nemligen förekomma, att en examinerad folkskolelärare anställes^som
biträdande lärare vid folkskola. Da den tid, som åtgår för att kunna taga
folkskolelärareexamen, är så lång, det arbete, som derpå måste nedläggas,
så allvarligt, och de kostnader, som beredelsen till denna examen medför,
sa stora, att den, som aflagt godkänd folkskolelärareexamen, med all rätt
kan, när han anställes vid folkskola i egenskap af extra lärare, göra anspråk
på alla de löneförmåner, lag tillförsäkrar folkskoleläraren som extra
ordinarie lärare, i det fall att skoldistriktet till hans aflönande vill hafva
bidrag af allmänna medel, torde icke ett skolråd i allmänhet kunna förmå
eu dugande sådan att mottaga en anställning, som ej tillförsäkrar honom
åtminstone de förmåner, hvartill en extra ordinarie lärare är berättigad.

Jag kan ej heller förorda den meningen, att biträdande lärare och lärarinna
vid folkskola äfvensom lärare och lärarinna vid mindre folkskola, hvilka
genomgått en tvåårig seininariekurs, böra vara berättigade till större minimilön
än de, .som genomgått endast en ettårig. För att bereda tillfälle åt
dem, som vilja inga i skolans tjenst, att förskaffa sig den behörighet, hvaroin
bär är fråga, hafva nemligen på några orter anordnats seminarier med
ettårig lärokurs, pa andra dylika läroanstalter, beräknade att genomgås på
ett och ett hälft ar, och pa andra ändtligen tvååriga läroverk med samma
uppgift- Men detta förhållande torde ej vara tillräcklig grund för bestämmande
af olika löner för de ifrågavarande lärarne, allt eftersom de genomgått
en läroanstalt med kortare eller längre lärotid. Äfven i detta fall
torde vid bestämmande af lönebeloppen de stadgade behörighetsfordringarna
böra vara afgörande. Då dessa äro desamma antingen de inhemtats i
läroanstalt med ettårig lärokurs eller i läroanstalt med längre lärotid, torde
lärarne böra erhålla lika stor minimilön, vare sig att de genomgått ettårigt
eller fa aarigt läroverk, och detta sa mycket hellre, som, enligt hvad erfarenheten
vitsordat, den föreskrifna lärokursen kan på fullt tillfredsställande sätt
inhemtas i ettårig läroanstalt, om denna får mottaga jemförelsevis väl förberedda
elever, och om den för öfrigt arbetar under gynsamma förhållanden.

Med dem, som anse, att oexaminerad lärares minimilön bör bestämmas
till 250 kronor med rätt för vederbörande att efter tio års tjenstgöring
erhålla 300 kronor, kan jag blott såtillvida förena mig, att jag
anser, att minimilönen bör bestämmas till 250 kronor. Deremot anser
jag mig icke kunna förorda, att ifrågavarande lärare jemväl få rätt till''
ålderstillägg. Det förekommer mig nemligen, som om den oexaminerade

Åttonde hnfvndtiteln.

109

läraren i förhållande till den examinerade finge en fullt afpassad löneförbättring,
om han utom 250 kronor i årlig lön erhölle bostad jemte
vedbrand eller ersättning derför. Vill man komma derhän, att endast
examinerade lärare anställas vid småskolan och mindre folkskolan, bör
man göra skilnaden mellan de oexaminerade och examinerade lärarnes
löner så stor, att deruti ligger en maning för dem, som vilja ingå i skolans
tjenst, att underkasta sig de omkostnader och det arbete, som kräfvas för
att vinna den behörighet, som berättigar till erhållande af den högre lönen.

Ej heller kan jag förena mig med dem, som förmena, att vid tiden
för den nya löneregleringen redan anstälde lärare, hvilkas lön icke uppginge
till 250 kronor, skulle komma i åtnjutande af dels lön till belopp
af 300 kronor, dels ock ålderstillägg och de naturaförmåner, hvarom Riksdagens
skrifvelse handlar, derest nämnde lärare företedde bevis af vederbörande
folkskoleinspektör om duglighet jemförlig med deras, Indika aflagt
prof enligt nådiga kungörelsen den 5 juni 1885. Det synes nemligen vara
hvarken rättvist eller billigt, att de, som icke behöft vidkännas de kostnader
och det arbete, som förvärfvandet af föreskrifven behörighet medför,
skulle erhålla samma löneförmåner som de, hvilka för nämnda ändamål
fått uppoffra både tid, krafter och penningar. Om de oexaminerade lärare,
som blifvit anstälda före tiden för den nya löneregleringens inträdande i
kraft, kunna, derigenom att vederbörande inspektor intygar, att de med
hänsyn till duglighet äro jemförliga med dem, som före anställningen vid
skolan aflagt föreskrifna behörighetsprof, blifva berättigade till samma
löneförmåner som dessa senare, så fordrar dessutom följdriktigheten, att
oexaminerade lärare, som anställas, sedan den nya löneregleringen begynt
tillämpas, få samma förmån. Men genom ett dylikt stadgande skulle man,
såsom förut framhållits, motverka sträfvandet att komma derhän, att endast
examinerade lärare behöfva anställas vid skolorna.

Jag anser mig ej heller kunna tillstyrka införandet af eu sådan
föreskrift, att oexaminerade lärare få användas endast i det fall, och sa
länge det styrkts, att examinerade ej kunna erhållas, ty förutom det, att
det i ett visst fall kan vara svårt att afgöra, om examinerad lärare kunnat
anskaffas eller icke, skulle det mången gång kunna blifva både för läraren
hårdt och för skolan menligt, om en dugande oexaminerad lärare skulle
t. ex. midt i terminen skiljas från skolan, så snart en examinerad möjligen
kunde erhållas.

Slutligen har ock förordats, att det ifrågasatta ålderstillägget skulle
utgå endast af statsmedel. Såsom skäl härför har man anfört, att skoldistrikten
få ökade utgifter för skolväsendet genom den föreslagna skyldigheten
att tillhandahålla lärare bostad jemte vedbrand, samt att skolråden,

ilo Åttonde hnfvndtiteln.

om distriktet skulle betala en del af ålderstillägget, kunde finna lämpligt
att utbyta äldre’ lärare mot yngre. Då flertalet lärare vid små- och folkskolor
redan nu hafva bostad jemte vedbrand, åtminstone under den tid
skolorna äro i verksamhet, komme, om den föreslagna löneregleringen
vinner Riksdagens bifall, de flesta skoldistrikts ökade utgifter för skolväsendet
hufvudsakligen att belöpa sig till en tredjedel af det ifrågasatta
ålderstillägget. Dock är härvid att märka, att många skoldistrikt redan
nu aflöna lärare vid småskolor och mindre folkskolor med ett belopp, som
öfverstiger 300 kronor. Den ökning i utgifter för skolväsendet, som skoldistrikten
möjligen få vidkännas, om det föreliggande förslaget godkännes,
är sålunda ej sa betydande, att den bör föranleda en förändring i nu
gällande grundsats beträffande fördelningen emellan stat och kommun af
kostnaderna för skolväsendet.

Den erfarenhet man har af skolrådens sätt att vårda skolan och att
behandla de vid henne anstälda lärarne gifver ej heller någon anledning
till fruktan, att de för att slippa betala en tredjedel af ålderstillägget skulle
utbyta äldre lärare mot yngre.

Beträffande storleken af ersättningsbeloppet för bostad jemte vedbrand
hafva de flesta af de myndigheter, från hvilka utlåtanden blifvit infordrade,
likhet med motionären uttalat sig för ett belopp af 50 kronor. Några
hafva inskränkt sig till yrkande af skälig ersättning. Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Östergötlands län har förmenat, att ersättningen borde
utgå med 60 kronor årligen. Då läraren bör hafva bostad jemte vedbrand
ej endast under lästerminerna utan under hela kalenderåret, torde det
senast nämnda beloppet ej kunna anses för högt. I kongl. kungörelsen
den 1 juni 1891 angående aflönande i vissa fall af vikarie för sjuk lärare
beräknas värdet af bostad jemte vedbrand under 8 månader till 50 kronor.
Efter samma beräkningsgrund skulle ersättning för bostad och vedbrand
under hela kalenderåret uppgå till 75 kronor. Detta belopp skulle sålunda
kunna anses vara en skälig ersättning för bostad och vedbrand; men, då
saväl motionären som de flesta af de hörda myndigheterna uttalat sig
för ett belopp af 50 kronor, torde det vara lämpligast att stanna vid detta
belopp, helst som det i allmänhet torde blifva de fattigare församlingarna,
som i stället för bostad och vedbrand komma att lemna ersättning derför.

Eör närvarande erhåller skoldistrikt, som aflönar sådan lärare eller
lärarinna, som här är i fråga, med 200 kronor för åtta månaders undervisning,
i statsbidrag till hans eller hennes aflönande ett belopp af 133
kronor 33 öre; höjer skoldistriktet lönen till 250 kronor, utgår statsbidraget
med 166 kronor 67 öre; ökar distriktet lönen till 300 kronor, har det rätt
att af allmänna medel erhålla 200 kronor, dock mot vilkor, att läraren

Åttonde hufvndtiteln.

eller lärarinnan eger vissa föreskrifna kunskaper, och att han eller hon
undergått de prof, som äro föreskrifna för utrönandet, om han eller hon
verkligen inbemtat de stadgade kunskaperna.

Uppenbart torde vara, att 200 kronor är en under alla förhållanden
otillräcklig aflöning för de lärare och lärarinnor, hvarom här är fråga.
Det synes mig, såsom jag ock redan förut antydt, att eu oexaminerad
lärare eller lärarinna bör i lön för åtta månaders undervisning erhålla
minst 250 kronor jemte bostad och vedbrand, samt att en examinerad
lärare eller lärarinna bör för undervisning under lika lång tid i lön uppbära
förutom nämnda naturaförmåner minst 300 kronor med rätt till ålderstillägg
af 50 kronor årligen efter tio års oförvitlig tjenstgöring. Detta
ålderstillägg bör, enligt mitt förmenande, komma till godo äfven de examinerade
lärare eller lärarinnor, som den 1 januari 1898, då den nya ordningen
skulle träda i verket, hafva tjenstgjort oförvitligt tio år eller derutöfver,
samt derefter alla lärare och lärarinnor, som i öfrigt äro berättigade
till ålderstillägg, så snart de oförvitligt tjenstgjort den i detta hänseende
föreskrifna tid.

Af de kontanta lönebeloppen böra fortfarande såsom hittills två tredjedelar
utgå af statsmedel.

Nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 angående lönetillskott af allmänna
medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor samt
nådiga kungörelsen den 11 juli 1887 om tillägg till nämnda kungörelse
innehålla icke endast stadganden om lönetillskottens storlek och om vilkoren
i allmänhet för rätten att erhålla dem, utan äfven detaljerade föreskrifter
rörande dels omfånget af de kunskaper, som lärare eller lärarinna
i småskola in. fl. bör ega, för att skoldistrikt, som anställer honom eller
henne vid någon sin skola, skall hafva rätt till ett lönetillskott af 200
kronor, och dels sättet för den offentliga pröfning, hvarvid läraren eller
lärarinnan skall ådagalägga, att han eller hon inhemtat det föreskrifna
kunskapsmåttet. Det förekommer mig dock, som om det vore lämpligare,
att nämnda föreskrifter rörande såväl kunskapernas omfång som sättet för
den offentliga pröfningen intoges i en särskild författning.

Jag har derför låtit utarbeta förslag till stadga angående pröfning
vid något under offentlig kontroll stående seminarium för anställning
korn lärare (lärarinna) vid småskola och mindre folkskola eller såsom
biträdande lärare (lärarinna) vid folkskola, hemställande jag, att Eders
Kongl. Maj:t, med godkännande deraf, täcktes låta detta förslag till
stadga i omförmäla ämne komma till Riksdagens kännedom och dervid
tillkännagifva, att Eders Kongl. Maj:t är sinnad att utfärda ifrågavarande
stadga, derest den nya löneregleringen för lärare och lärarinnor vid små -

112 Åttonde hufvudtiteln.

skolor m. fl. varder genomförd, i anledning hvaraf berörda stadgeförslag
torde för sådant ändamål få fogas såsom bilaga till dagens protokoll.

Från de särskilda skoldistrikten hafva blifvit infordrade uppgifter
rörande ifrågavarande lärares och lärarinnors antal, behörighet, tjenstetid
och löneförmåner. Af dessa uppgifter framgår, att år 1896 funnos i

landet:

biträdande lärare och lärarinnor i folkskolan ...................................... 365

lärare och lärarinnor i mindre folkskolor................................................. 1,558

* • » småskolor............................................................... 5,814

eller tillsammans 7,737.

Af dessa voro examinerade.......................................................... 7 092

» » » oexaminerade .................................................... 645

7,737.

2,778

4,260

678

7,737.

Dessutom hade bostad eller ersättning derför ........................................ 6,757

Vedbrand eller ersättning derför ........................................................... 6 454

Ersättning för öfverläsning ....................................................................... 1,148

» . * undervisning i slöjd .................................................. 1,279.

Under förutsättning, att de lärare och lärarinnor, som vid insamlandet
af ofvan nämnda uppgifter voro i tjenst, stå qvar vid sina befattningar
till den 1 januari 1898, komma vid denna tidpunkt 4,038 att hafva tjenstgjort
uti 10 år och derutöfver. En och annan af dessa kommer visserligen
att afgå innan nämnda tid, men antagligt är, att afgången ej blir
så stor, att den kommer att i betydligare grad förändra det ofvan uppgifna
antalet.

Af de 4,038 lärare och lärarinnor, som beräknats hafva den 1 januari
1898 tjenstgjort tio ar och derutöfver, torde omkring 3,720 kunna antagas
vara examinerade.

Utgår man från antagandet, dels att lärare eller lärarinna vid småskola
eller mindre folkskola, äfvensom biträdande lärare eller lärarinna
vid folkskola erhålla de löneförmåner, jag här ofvan föreslagit, och dels
att tva tredjedelar af det kontanta lönebeloppet böra utgå af statsmedel,
skulle statens utgifter för nämnda lärares och lärarinnors aflöning, från
och med början af 1898 höjas med följande belopp:

I lön uppburo: öfver 300 kronor ..........

300 » ............

299—250 kronor.
249—200 » ..

Åttonde hufvudtiteln.

113

för höjande af 54 löner från 250 till 300 kronor ............... kr. 1,800:

» 3,720 ålderstillägg å 50 kronor hvartdera, i rund summa » 124,000: —

eller tillsammans kr. 125,800: —
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

dels att godkänna följande förändrade bestämmelser angående aflöning
åt examinerad lärare och lärarinna vid småskola och mindre folkskola samt
för examinerad biträdande lärare och lärarinna vid folkskola, nemligen:

Lärare eller lärarinna, som, efter att hafva i stadgad ordning vid yederhörligt
seminarium eller, enligt § 6 i kongl. kungörelsen angånnde lönetillskott
af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor den 5
juni 1885, inför folkskoleinspektör undergått pröfning för anställning vid småskola,
vid mindre folkskola eller vid folkskola i egenskap af biträdande lärare
eller lärarinna, blifvit behörigen antagen till lärare eller lärarinna vid någon af
förenämnda skolor, skall i lön för åtta månaders undervisning åtnjuta minst
trehundra kronor. Har läraren eller lärarinnan efter sålunda undergången
pröfning oförvitligt tjenstgjort vid någon eller några af liär omförmälda skolor
under sammanlagdt tio tjenstår, infallande före eller efter dessa bestämmelsers
trädande i tillämpning, skall han eller hon för åtta månaders undervisning
i lön erhålla minst trehundrafemtio kronor, räknadt från och med början
af kalenderåret närmast efter det, hvarunder det tionde tjenståret utgått.

Tjenstår räknas såsom fullt, derest läraren eller lärarinnan derunder
tjenstgjort 8 månader, eller 34''f veckor. Med de år, under hvilka läraren
eller lärarinnan möjligen undervisat kortare tid, verkställes en sammanläggning
och reduktion, med beräkning af 8 månader på hvarje år; dock
må för lärare eller lärarinna, till hvars aflönande tillskott af allmänna
medel på grund af Kongl. Maj:ts särskilda medgifvande åtnjutits såsom
för full tjenstgöring, oaktadt den årliga undervisningstiden understiger 8
månader, tjenstårets längd beräknas i enlighet med den för nämnda lönetillskotts
åtnjutande faststälda årliga undervisningstiden.

I lärares eller lärarinnas tjenstetid inräknas äfven den del af läsåret,
hvarunder jemnlikt § 43 mom. 1 i gällande folkskolestadga undervisningen
i skolan varit instäld.

Sådan lärare eller lärarinna, hvarom här är fråga, skall skoldistriktet
förse med tjenlig, i skolan eller nära denna belägen, bostad jemte nödig
vedbrand eller ock, der hinder eller svårighet härför möta, lemna honom
eller henne i ersättning derför minst femtio kronor för är.

dels att besluta'' följande förändrade bestämmelser angående lönetillskott
af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor, nemligen:
Till aflönande af lärare eller lärarinna, som, efter att hafva i stadgad
liih. till Riksd. Prut. 1897. 1 Sami 1 Afd. 16

[16.]

Pension för
lärarne vid
småskolelärareseminariet
i
Haparanda.

114 Åttonde hufvudtiteln.

ordning vid vederbörligt seminarium eller, enligt § 6 i kongl. kungörelsen angående
lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor
och småskolor den 5 juni 1885, inför folkskoleinspektör undergått pröfning för
anställning vid smaskola, vid mindre folkskola eller vid folkskola i egenskap af
biträdande lärare eller lärarinna, blifvit behörigen antagen till lärare eller lärarinna
vid någon af förenämnda skolor och som i årlig lön åtnjuter, utom föreskrifna
förmåner af husrum och vedbrand eller stadgad ersättning derför, minst
trehundra kronor, samt till aflönande af hvarje annan vid dylik skola behörigen
antagen lärare eller lärarinna, som i årlig lön erhåller, förutom nämnda
naturaförmåner eller ersättning derför, minst tvåhundrafemtio kronor, eger
skoldistrikt under vilkor, att smaskolan motsvarar sådan skolas ändamål
att meddela förberedande undervisning, att mindre folkskolan är inrättad
under sådana förhållanden, som enligt gällande folkskolestadga göra densamma
berättigad, och, beträffande folkskolan, att denna ej lider men deraf,
att biträdande lärare eller lärarinna i stället för examinerad folkskolelärare
eller folkskolelärarinna dervid är anstäld, samt under vilkor att läraren
eller lärarinnan meddelar undervisning i skolan minst åtta månader af året,
att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag i förra fallet af tvåhundra
kronor och i senare fallet af etthundrasextio sex kronor sextiosju öre.

Derest lärare eller lärarinna, som undergått sådan pröfning hvarom
ofvan nämnts, oförvitligt tjenstgjort under sammanlagdt tio tjenstår, och
lönen till honom eller henne således utgar för åtta månaders undervisning
med minst trehundrafemtio kronor jemte de i lag bestämda naturaförmåner
eller ersättning derför, eger skoldistriktet att erhålla statsbidrag med tvåhundratrettiotre
kronor trettiotre öre.

samt dels slutligen att för genomförandet af den nu ifrågasatta löneregleringen
det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda anslag:
lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor, må från och med år
1898 höjas med 125,000 kronor, eller sålunda till 4,300,000 kronor.

Under hänvisning till hvad jag vid underdånig föredragning den 9
e manad af fra^an om rätt till pension för lärarne vid småskolelär
are seminariet i Haparanda anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att — under
förutsättning att de examinerade folkskolelärare, som nu äro anstälda vid
seminariet i Haparanda och dess öfningsskola, äfvensom de examinerade
folkskolelärare. eller -lärarinnor, som framdeles på föreskrifvet sätt der
vinna anställning, erhålla rätt till tjenstårsberäkning och pension från
folkskolelärarnes. pensionsinrättning enligt de af direktionen öfver pensionsinrättningen
angifna grunder — de afgifter, som enligt gällande pensionsreglemente
skola ingå till pensionsinrättningen eller enligt reglementet för

Åttonde hufvudtiteln. 115

folkskolelärarnes enke- och pupillkassa till denna kassa för de tjenster vid
Haparanda seminarium, som i pensionsinrättningen blifva delaktiga, och
hvilka afgifter icke åligga lärare eller lärarinna, må utbetalas från det
under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda anslag till befrämjande af
folkundervisningen bland de i rikets nordligare trakter bosatta finnar.

Hänvisande till hvad jag vid underdånig föredragning den 9 inne- [17.]
varande månad af frågan om rätt till ''pension för lärarne vid småskog- Pension för
lärareseminariet i Mattisudden anfört, hemställer jag i underdånighet, att ‘ZZLieEders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att — under förut- läraresättning
att den examinerade folkskolelärare och examinerade folkskole- ZauiYuddel.
lärarinna, hvilka nu äro anstälda vid seminariet i Mattisudden i Jockmocks
församling och dess öfningsskola, äfvensom de examinerade folkskolelärare
eller -lärarinnor, som framdeles på föreskrifvet sätt der vinna
anställning, erhålla rätt till tjenstårsberäkning och pension från folkskolelärarnes
pensionsinrättning enligt de af direktionen öfver nämnda pensionsinrättning
angifna grunder — de'' afgifter, som enligt gällande pensionsreglemente
skola ingå till pensionsinrättningen eller enligt reglementet
för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa till denna kassa för de tjenster
vid Mattisuddens seminarium, som i pensionsinrättningen blifva delaktiga,
och hvilka afgifter icke åligga lärare eller lärarinna, må utbetalas från
det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda anslag till Lappmarks
ecklesiastikverk.

De tekniska läroverken.

Sedan, med anledning af det ökade tilloppet af elever vid tekniska hög- [18.]
skolan och de likaledes skärpta krafven på den tekniska bildningens höj ande,Tekniska ugEders
Kongl. Maj:t, på underdåniga framställningar af styrelsen för hög- skolan''
skolan, vid särskilda tillfällen dels af tillgängliga medel beviljat anslag för
att tillgodose de nödtorftigaste behofven i afseende å undervisningens förstärkning,
dels ock för ändamålet utverkat anslag af Riksdagen, aflat Eders
Kongl. Maj:t, på nämnda styrelses i skrivelser den 28 september 1891 och
den 22 januari 1892 gjorda underdåniga anhållan, framställningar till 1892 års
Riksdag dels i statsverkspropositionen dels i särskild proposition af den 10
mars sistnämnda år, hvilka framställningar afsågo anslag på extra stat till
främjande och utvidgande af undervisningen vid högskolan samt beredande
af möjlighet att öka elevantalet i högskolans första afdelning, hvilket antal kort
förut, år 1890, bestämts till högst 80. De anslag, som sålunda begärdes, voro:
till arfvode åt eu extra lärare i praktisk elektroteknik 2,000 kronor;
till elektrotekniska apparater och laborationer 1,200 kronor;
till åtskilliga förändringar och inredningsarbeten i högskolans lokal
17,250 kronor;

116

Åttonde hufvudtiteln.

till diverse vid undervisningen erforderlig materiel 9,850 kronor;
till förstärkning af undervisningen vid högskolan under läroåret 1892—
1893 samt höstterminen 1893 15,800 kronor;
till diverse utgifter 4,500 kronor; samt
_ till hyresersättning åt professorn i kemisk teknologi — hvilkens boställsvåning
i högskolans hus skulle förändras till rum för samlingar och lektionssalar
— för tiden från den 1 april 1893 till årets slut 600 kronor.

Samtliga dessa anslagsposter blefvo af Riksdagen på extra stat för år
1893 beviljade med undantag af beloppet 4,500 kronor till diverse utgifter,
hvilket anslagsbehof'' Riksdagen ansåg kunna fyllas medelst upptagande
från eleverna af särskilda afgifter för deltagande i laborationer och öfningar.
Dylika afgifter till belopp af tio kronor för deltagare i gemensamma
öfningar och tjugu kronor för elev, som derjemte deltoge i andra öfningar,
allt för termin, blefvo ock af Eders Kong! Maj:t genom beslut den 29 juli
1892 faststälda för läsåret 1892—1893 och hafva på grund af förnyade
nådiga beslut fortfarit att utgå. Tillika har första årkursens elevantal år
efter år sedan 1892 bestämts till högst 100.

Beträffande den nyssnämnda posten 15,800 kronor till förstärkning af
undervisningen vid högskolan inhemtas af den underdåniga skrifvelse den
22 januari 1892, hvilken låg till grund för den nådiga propositionen om
detta anslags beviljande, att beloppet var afsedt att på följande sätt användas,
nemligen:

För förstärkning af undervisningen i ren matematik........... kr.

teoretisk mekanik.
maskinlära och maskinkonstruktioner för tredje årskursen
konstruktioner af enkla maskindelar m. m. för andra »

allmän fysik ...............................................................................

tillämpad fysik (konstruktionsöfningar beträffande värme och

ventilationsapparater) ....................................................

mineralogi och geologi ..............................................................

allmän kemi och kemiska laborationer dels å högskolans,

dels å bergskolans laboratorier ........................................

beskrifvande geometri och linearritning................................

geodesi och topografi jemte dertill hörande öfningar på fältet

väg- och vattenbyggnadskonst.................................................

allmän byggnadskonst (byggnadskonstruktionslära), bygg nadsstatik

samt husbyggnadskonst.......................................

frihandsteckning.............................................................................

verkstadsarbete..................................

1,500

900

2,000

1,800

900

500:

400:

2,000

1,000

1,400

1,600

400

Summa kr. 15,800

Åttonde hufvudtiteln.

117

För hvart och ett af åren 1894—1896 hafva sedermera sagda anslagspost
å 15,800 kronor äfvensom förutnämnda anslag å 2,000 kronor, 1,200
kronor och 600 kronor, tillsammans 19,600, kronor blifvit af Eders Kongl.
Maj:t begärda samt af Riksdagen på extra stat beviljade; och vid medlens
ställande till högskolestyrelsens förfogande har Eders Kongl. Maj:t städse
föreskrifvit, att desamma skulle användas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad angifvits i styrelsens redan omförmälda underdåniga skrivelser
den 28 september 1891 och den 22 januari 1892. För innevarande år
utgår nämnda anslagssumma, ökad med ett belopp af 1,200 kronor till
förstärkning af undervisningen i ångfartygskonstruktion; och nyssberörda
bestämmelser om medlens användande gälla fortfarande.

Vid afgifvande af nu omförmälda förslag till utveckling af tekniska
högskolan och undervisningen derstädes hade högskolestyrelsen haft sin
uppmärksamhet fäst å den komités arbeten och förslag, som af Eders
Kongl. Maj:t den 19 september 1890 tillsattes med uppdrag att afgifva
betänkande och förslag rörande ifrågasatt utvidgning och omorganisation
af högskolan, för utredning hvarom Riksdagen samma år beviljat anslag.
Denna komité afgaf den 15 december 1891 utlåtande i ämnet, innefattande
förslag till högskolans utvidgning och ett tidsenligt ordnande af undei''visningen
derstädes.

Detta förslags hufvudgrunder, för hvilka utförligt redogjorts i det vid
statsverkspropositionen till 1894 års riksdag fogade protokoll öfver ecklesiastikärenden
den 13 januari nämnda år, kunna i korthet sammanfattas
sålunda. Till en början vore det af nöden att öka lärjungeantalet, bvilket
för första klassen från och med höstterminnen år 1890 bestämts till högst
80. Detta antal vore nemligen alltför ringa. De tekniska yrkena tillväxte
oafbrutet och hastigt samt stälde på sina målsmän allt större fordringar
med hänsyn till kunskaper och färdigheter. Äfven i det allmännas
tjenst framträdde allt mer behofvet af tekniskt bildade personer. Komiterade
angåfvo en mängd statsförvaltningsgrenar, der detta behof gjorde sig
gällande. Likaledes inginge i flera grenar af kommunernas förvaltning
göromål af den art, att de företrädesvis borde ledas af tekniskt bildade
personer. Vid omorganisationen borde man derför så ordna, att 120
elever kunde mottagas i högskolans första afdelning. Och derjemte kräfdes
— såsom för öfrigt en blick på några af de förnämsta utländska
högskolornas organisation utvisade — att måttet af den tekniska bildning,
som vid högskolan meddelades, blefve ökadt.

Hvad anginge den nödiga omorganisationen af högskolan, ville komiterade
först i fråga om fackskolorna påpeka behofvet af eu fackskola i
skeppsbyggnadskonst, anordnad såsom eu afdelning af fackskolan för
maskinbyggnadskonst. Tillika erfordrades eu ny fackskola för elektroteknik

Komitébetänkande.

118

Åttonde hufvftdtiteln.

I afseende å lärarepersonalen vore åtskilliga förändringar af nöden.
Lektoraten vid högskolan borde förvandlas till extra ordinarie professurer
och lärarekrafterna kräfde väsentliga förstärkningar. Bland annat behöfdes
ytterligare en extra lärare i matematik. Likaledes erfordrades en extra
lärare för teoretisk maskinlära. I skeppsbyggnadskonst borde en ordinarie
professur inrättas. För den allmänna och den tillämpade fysiken borde i
stället för den befintliga lärarestyrkan, nemligen en professor och en extra
lärare, finnas tva professorer, hvai’jemte för elektrotekniken en särskild
extra lärare borde anställas. För undervisningen i de till byggnadskonsten
hörande förberedande läroämnen — hvilken uppehölles af en t. f. lektor
och en extra lärare — borde inrättas två extra ordinarie professurer. I vägoch
vattenbyggnadskonst borde en ny — extra ordinarie — professur upprättas.
För ledande af s. k. mekaniska laborationer erfordrades en extra
lärare, som tillika skulle vara verkstadsföreståndara

Vidare påpekade komiterade otillräckligheten af de vid högskolan
befintliga undervisningslokalerna och framstälde förslag i afseende å deras tillökning.
En ny byggnad borde uppföras för d(4 båda kemiska laboratorierna
och den dermed i samband stående mineralogiska och geologiska
institutionen. Det derigenom vunna utrymmet i den gamla byggnaden
skulle förnämligast användas för tillgodoseende af de fysiska och elektrotekniska
afdelningarnas behof.

I sin helhet skulle komiterades förslag medföra en ökning af tekniska
högskolans ordinarie anslag, 146,700 kronor, med 78,300 kronor. För
nybyggnader, ändrad inredning i hufvudbyggnaden samt undervisningsmaterielens
förbättrande och förstärkande skulle kräfvas anslag för en
gång å tillhopa 456,200 kronor.

Uver*komité^'' Öfver komiterades berörda förslag afgåfvos infordrade utlåtanden af

betänkandet, lärarekollegiet samt af högskolans styrelse. Denna, som i hufvudsak biträdde
komiterades förslag, ansåg dock, att anslagsförhöjningen å ordinarie
stat kunde begränsas till 63,050 kronor. Bland annat skulle elevafgifter
~ hvilkas upptagande Eders Kongl. Maj:t, såsom jag redan nämnt, medgift
— kunna betacka eu del anslagsförhöjningar, som af komiterade föreslagits.
Äfven anslagen för en gång borde kunna nedsättas från 456,200
kronor till 393,850 kronor, derest man vidtoge vissa af styrelsen förordade
inskränkningar. Omorganisationen skulle, enligt af högskolans föreståndare
uppgjord plan, vara genomförd till år 1899.
mTåtTrilf- Efter det sedermera jemväl öfverintendentsembetet blifvit i ämnet
dag. hördt, aflat Eders Kongl. Maj:t nådig proposition till 1894 års riksdag,
dervid Eders Kongl. Maj:t, med godkännande i hufvudsak af den af komiterade
uppgjorda planen till högskolans utvidgning och omorganisation,

Åttonde hufvudtiteln.

119

för så vidt sagda plan blifvit af högskolans styrelse tillstyrkt, föreslog
Riksdagen att, för möjliggörande af omorganisationen, till ny byggnad för
högskolans kemiska och mineralogiska afdelningar samt densammas inredning
och utrustning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med derför uppgjorda
ritningar och kostnadsförslag bevilja 325,100 kronor och deraf anvisa
50,000 kronor att utgå under år 1895.

Denna Eders Kongl. Maj:ts framställning blef ej af Riksdagen bifallen. kRifSdla9e"sg,
I mitt underdåniga anförande till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastik-8 " ve46
ärenden den 14 januari 1895 har jag vid föredragning af ärenden angående
reglering af åttonde hufvudtitelns ordinarie stat och de till samma
hufvudtitel hänförliga extra ordinarie anslagsbehof återgifvit de betänkligheter
Riksdagen i skrifvelse den 7 maj 1894 förklarade sig hysa i fråga
om den framlagda planen såväl beträffande dermed förenade dryga kostnader
som med hänsyn till förefintliga behof. Dessa betänkligheter afsågo
till en början den ifrågasatta ökningen af elever i första afdelningen. Då
elevantalet i nämnda afdelning år 1890 bestämts till högst 80 och år 1892
till högst 100, kunde det sättas i fråga, huruvida någon ytterligare ökning
för den närmaste framtiden borde ske. Den frågan framstälde sig ock,
huruvida vid inträdesfordringarnas bestämmande behörig hänsyn tagits •
dertill, att verklig håg och fallenhet för ingeniörsyrket funnes hos dem,
som erhölle inträde.

Inrättandet af en särskild fackskola för elektroteknik fann Riksdagen
vara af behof påkalladt. Deremot hyste Riksdagen tvekan med afseende
å nödvändigheten af en fackskoleafdelning för skeppsbyggnadskonst, då
Riksdagen år 1893 genom beviljande af anslag till en lektorsbefattning i
skeppsbyggeri vid Chalmers’ tekniska läroanstalt gifvit sitt bifall till det
definitiva ordnandet vid nämnda anstalt af en fackskola för skeppsbyggeri.

Det framstälda förslaget att utbyta lektoraten vid tekniska högskolan
mot e. o. professorsbefattningar vann ej Riksdagens bifall. Vidare ansåg
Riksdagen, beträffande de i de olika ämnena erforderliga lärarekrafterna,
dels att behofvet af extra lärare och assistenter borde blifva mindre än
som i förslaget beräknats, dels att i åtskilliga ämnen inskränkningar kunde
göras äfven i fråga om den föreslagna ordinarie lärarestyrkan. Sålunda
borde undervisningen i fysik, äfven efter inrättandet af en elektroteknisk
fackskola, kunna vederbörligen upprätthållas af eu professor och en lektor,
och i ingen händelse syntes en professor vara för lind ervisningen i skeppsbyggnadskonst
erforderlig. Undervisningen i de till byggnadskonsten hörande
förberedande läroämnena kunde ock anses blifva behörigen tillgodosedd
med en lektor och eu extra lärare i stället för de två föreslagna
extra ordinarie professorerna.

120

Åttonde hnfvndtiteln.

Ehuru Riksdagen således på grund af sagda betänkligheter ej var
villig att biträda Eders Kongl. Maj:ts framställning, förklarade sig Riksdagen
emellertid anse, att behof förefunnes af att eu mera omfattande
verksamhet för högskolan möjliggjordes, samt uttalade särskildt sin öfvertygelse,
att högskolans nuvarande utrymme i läro- och ritsalar äfvensom
laboratorier vore otillräckligt, om ock åtskilliga inskränkningar, med hänsyn
framförallt till hvad Riksdagen yttrat angående högskolans utvidgning,
kunde göras i den afsedda byggnadsplanen. Riksdagen framhöll ock, att
fragans undanskjutande vid 1894 års riksdag icke borde medföra en framflyttning
af den afsedda tidpunkten för omorganisationens genomförande.
af hög Mans ^ grund af dessa Riksdagens uttalanden anbefalde Eders Kongl. Maj:t

styrelse, tekniska högskolans styrelse att, efter lärarekollegiets hörande, ånyo inkomma
med utlåtande och förslag i frågan. I följd häraf inkom styrelsen med
en underdånig framställning, innefattande en med hänsyn till de flesta af
Riksdagens anmärkningar jemkad plan för högskolans omorganisation. Denna
plan kräfde en förhöjning i högskolans ordinarie stat af 40,650 kronor
jemte ett anslag för en gång af 343,230 kronor, deraf 306,230 kronor till
^''byggnad för högskolans kemiska och mineralogiska afdelningar samt
densammas inredning m. in., 10,000 kronor för de gamla laboratoriernas
förändring till fysiska och elektrotekniska laboratorier samt 27,000 kronor
till undervisningsmaterielens förbättring. Vidden och omfånget af de inskränkningar
i olika afseenden, som denna förändrade plan medförde, skall
jag under fortgången af detta mitt anförande antyda. Nu torde jag blott
få erinra, hurusom, hvad särskildt beträffar byggnadsfrågan, hvilken närmast
förelåg till afgörande, till kostnadernas nedbringande sådana förändringar
i planen vidtagits, som kunde ske under förutsättning att för närvarande
blott 100 elever i första årskursen mottoges, men att antalet i en
framtid kunde ökas till 120. Vid föredragning af nyssberörda underdåniga
framställning tillstyrkte jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att till nybyggnad för tekniska högskolans kemiska och mineralogiska afdelningar
samt densammas inredning och utrustning i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med derför uppgjorda ritningar och kostnadsförslag bevilja ett extra
anslag af 306,230 kronor samt deraf anvisa 100,000 kronor att utgå under
år 1896. Tillika hemstälde jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes af nyssberörda
belopp af 27,000 kronor äska den summa, 12,000 kronor, som erfordrades
till inköp af maskiner och apparater för mekaniska laborationer.

~i895 °årl“riks- Den af Eders Kongl. Maj:t med anledning häraf till Riksdagen aflåtna

dag. framställning vann Riksdagens bifall; och Riksdagen har sedermera af nyssberörda
för nybyggnad beviljade summa ytterligare anvisat för år 1897
106,230 kronor.

Åttonde hnfviidtiteln. 121

I en den 15 september nästlidna år gjord underdånig framställning ^^aphögliar
nu styrelsen för tekniska högskolan hemstält, att till fullbordande af skolans styomförmälda
nybyggnad måtte för år 1898 anvisas återstående delen af det rdsebeviljade
nybyggnadsanslaget, nemligen 100,000 kronor. Men i sammanhang
härmed har ock styrelsen återupptagit frågan om en mera definitiv
utvidgning af högskolans verksamhet, anslutande sig dervid till den nyss
af mig omförmälda, af styrelsen framlagda ändrade plan för högskolans
omorganisation.

Den från början afsedda tidpunkten för en mera stadigvarande utvidgning
af högskolans verksamhet närmar sig allt mer. Vilkoren för
genomförande af en sådan synas ock nu vara mycket gynsamma. Ifrågavarande
byggnadsföretag är redan påbörjadt, och omorganisationen har
blifvit väl förberedd genom den utveckling högskolan numera vunnit
genom redan nämnda alltsedan år 1892 på extra stat af Riksdagen beviljade
anslag till förstärkning af undervisningen m. m. Erfarenheten har
till fullo bekräftat, att de härutinnan vidtagna anordningarna varit af behofvet
påkallade, och en lämplig öfvergång till en stadigvarande utvidgning
af högskolans verksamhet har genom desamma åstadkommits.

Innan jag går att redogöra för de öfriga anslagskraf, styrelsen för
tekniska högskolan nu framstält, anser jag mig böra genom att i korthet sens yttrande
återgifva högskolans styrelses yttrande i anledning af Riksdagens skrifvelse1''
den 7 maj 1894 lemna en öfversigt öfver de väsentligaste frågor, som be- riksdag»
röras af den tillämnade omorganisationen, dervid det må tillåtas mig er- skr‘fve,seinra,
att berörda yttrande utförligen är oinförmäldt i mitt meranämnda
anförande till statsrådsprotokollet år 1895. Till detta anförande torde
jag få hänvisa i de delar, der anledning icke finnes att nu fullständigt
återgifva dess innehåll.

Vidkommande hvad Riksdagen yttrat i afseende å inträdesfordringarna
förklarade sig styrelsen, i likhet med Riksdagen, anse, attdet vore mycket
önskvärdt att kunna på förhand med säkerhet utröna, huruvida verklighåg
och fallenhet för ingeniörsyrket funnes hos de inträdessökande, äfvensom
att en föregående praktisk verksamhet vore i hög grad fördelaktig.

Men erfarenheten såväl hos oss som i andra länder hade otvifvelaktigt
visat, att, om ock vid smärre specialläroverk det läte sig göra att fordra
föregående praktik hos eleverna, detta icke utan allvarliga olägenheter
kunde ske vid en teknisk högskola, hvilken förberedde till en mängd
olikartade yrken. Det vore dessutom de mindre bemedlade och relationer
saknande ynglingarne, som skulle lida af ett dylikt vilkor. För så vidt
genom Riksdagens skrifvelse endast betonades önskvärdheten af att vid
utväljandet af de elever, hvilka i första rummet skulle mottagas vid högskolan,
skälig hänsyn borde tagas till en dylik praktisk verksamhet, borde

liih. till Riksd. Prof. 18111. 1 Sami. 1 Afd. 10

122 Åttonde hnfvudtiteln.

framhållas, att Eders Kongl. Maj:t redan meddelat föreskrift, att den omständighet,
att inträdessökande kunde förete goda vitsord om föregående
praktisk sysselsättning vid fabrik, byggnadsarbete eller annat tekniskt företag,
eller att han visat sig ega mera omfattande insigter i de för högskolans
uppgift vigtigaste läroämnena matematik, fysik och kemi, särskildt
borde räknas honom till företräde.

Fackafdelningen för skeppsbyggnadskonst, hvilken föreslagits såsom
en underafdelning af fackskolan för maskinbyggnadskonst och mekanisk
teknologi, vore ingalunda afsedd att motsvara den mera elementära skola
för skeppsbyggnadskonsten i allmänhet, som från navigationsskolan i Göteborg
blifvit flyttad till Chalmerska läroanstalten, utan skulle hufvudsakligen
beröra den speciela del af nämnda näringsgren, hvilken vid flere af landets
mekaniska verkstäder idkades, nemligen konstruktionen af ångfartyg samt
andra fartyg af stål och jern.

Med afseende å det ursprungligen framstälda förslaget att inrätta en
ny professorsbefattning i fysik, hvilket ämne skulle uppdelas å denna professur
och den hittillsvarande, så att den ena skulle afse allmän, den andra
tillämpad fysik, ansåge styrelsen, att undervisningen i allmän fysik borde,
på sätt i Riksdagens skrifvelse blifvit antydt och med det till 100 begränsade
elevantalet i första årskursen, äfven efter en elektroteknisk fackskolas
upprättande kunna behörigen bestridas af en lärare med lägre aflöning
än en professor, på grund hvaraf föresloges inrättandet af ett lektorat
uti ifrågavarande ämne. Den likaledes begärda professuren i skeppsbyggnadskonst
betingades af den föreslagna fackafdelningen för denna gren
af tekniken, men om också denna afdelning icke nu kunde komma till
stånd, ville styrelsen likväl på nyss anförda skäl lifligt tillstyrka, att åtminstone
ett väl aflönadt lektorat i ångfartygskonstruktion måtte upprättas,
så att en i teoretiskt och praktiskt hänseende kompetent person måtte
kunna vinnas för denna vigtiga lärareplats.

Enär Riksdagen bestämdt uttalat sitt ogillande af förslaget om de vid
högskolan befintliga lektoratens förändring till extra ordinarie professurer,
ansåge sig styrelsen icke böra åter upptaga denna fråga. Men det borde
framhållas, att för de fleste af lektorerna vid högskolan lönevilkoren vore
mycket ofördelaktiga såväl med hänsyn till det af dem fordrade arbetet
som i jemförelse med de vilkor, andre lärare med likartad verksamhet åtnjöte.
Vid en högskola och icke minst vid en teknisk högskola vore det
nödvändigt, att lärarne toge grundlig kännedom om framstegen inom de
olika facken och äfven sjelfva bidroge till dessas utveckling. Då härtill
komme, att genom den utvidgning, undervisningen vid högskolan borde
erhålla för att någorlunda motsvara tidens fordringar, lektorernas arbete

Åttonde Jiufvndtiteln. 123

väsentligt skulle ökas, syntes det mycket obilligt, om högskolans lektorer
i något fall skulle aflönas lägre än lektorerna vid de tekniska elementarskolorna.
För att emellertid kunna, såsom Riksdagen foidrade, i någon
väsentligare grad nedbringa kostnaderna, syntes det styrelsen nödvändigt,
att med hänsyn till läroämnenas beskaffenhet, undervisningstidens längd
och andra omständigheter, som härvid borde tagas i betraktande, lektoraten
delades i två klasser: den ena med lönevilkor, motsvarande lektoraten
vid de tekniska elementarskolorna, och den andra lika med de^ högst
aflönade redan nu befintliga lektoraten vid högskolan med ett ålderstillägg,
så att slutligen desse lektorer skulle uppnå samma lönevilkor som
de högst aflönade lektorerna vid Chalmers tekniska läroanstalt. De lönevilkor,
som enligt styrelsens förslag skulle åtnjutas af de båda olika klasserna
af lektorer, skulle sålunda utgöra för lektorer af första löneklassen

4,000 kronor med 500 kronor såsom alderstillägg efter 5 ars väl vitsordad
tjenstgöring samt för lektorer af andra löneklassen 3,000 kronor med tva
ålderstillägg å 500 kronor hvardera efter 5 och 10 års väl vitsordad
tjenstgöring.

Enligt hvad den hittills vid den provisoriska utvidgningen af läroverket
vunna erfarenheten visat, skulle följande anslag till extra lärarebefattningar
vara behöfliga, nemligen till extra lärare:

i ren matematik, för en parallelkurs i ämnet, afsedd för blifvande
arkitekter, kemiska teknologer och bergsmän med treårig lärokurs, hvilken
vore nödvändig både till följd af det stora elevantalet i första årskursen
och för en lämplig anordning af undervisningen, 1,800 kronor;

i maskinlära, för blifvande maskiningeniörers af tredje årskursen konstruktionsöfningar
med vattenkraftsmaskiner och ångmaskiner in. in., hvilken
befattning påkallades för den närmaste ledningen af dessa ytterst
vigtiga öfningar, deri ett mycket stort antal elever deltoge, 2,500 kronor;
i väg- och vattenbyggnadskonst 2,000 kronor;
i praktisk elektroteknik 2,500 kronor;
i zymoteknik 1,200 kronor;

i elektrolytisk kemi, eu gren af kemien, som numera erhållit sa stor
praktisk vigt, att särskild undervisning deri icke borde saknas vid högskolan,
i synnerhet när en fackskola för elektroteknik der upprättades,
1,200 kronor;

i teknisk hygien 750 kronor;

i frihandsteckning, deri redan funnes en extra lärare med en aflöning
af 1,350 kronor, hvilket belopp borde höjas till 1,600 kronor;

i mekaniska laborationer, hvilka det för undervisningens förbättring
och läroverkets tidsenliga utveckling vore af yttersta vigt att vid flera af

124 Åttonde hufvudtiteln.

fackskolorna anordna i långt vidsträcktare skala, än hvad hittills varit
möjligt, 2,000 kronor.

Derjemte borde till oförändrade belopp upptagas anslag till följande extra
lärarebefattningar, hvilka redan funnes i nuvarande ordinarie utgiftsstat:

i ornamentik...................................................................................... 1,350 kronor,

i modellering......................................................................................... 1,000 »

i nationalekonomi................................................................................. 1,350 »

Enligt styrelsens beräkning skulle således för extra lärare erfordras
ett belopp af tillsammans 19,250 kronor. I komiterades förslag hade till
arfvoden åt extra lärare beräknats 21,500 kronor, hvartill komme de

4,000 kronor, som afsetts för den extra ordinarie professur i väg- och
vattenbyggnadskonst, hvilken i styrelsens förslag ersatts med en extralärareb
efattning.

För assistenter skulle enligt vunnen erfarenhet påkallas anslag af tillhopa
14,300° kronor i stället för de i komiterades förslag beräknade 18,450 kronor.

Någon förändring med afseende å de vid högskolan redan befintliga
professurerna ville styrelsen under nuvarande förhållanden icke ifrågasätta.
I den ordinarie utgiftsstaten maste emellertid upptagas den hyresersättning
af 600 kronor årligen, som tillkomme professorn i kemisk teknologi för
den af honom afträdda boställsvåningen.

De förvaltningen och ekonomien vid högskolan tillhörande utgiftsposter,
hvilka i samband med läroverkets utvidgning påkallade förhöjning,
vore följande:

aflöningen till sekreteraren, för närvarande 1,000 kronor och af komiterade
föreslagen till 1,800 kronor, vore högeligen i behof af förhöjning
och borde under förhandenvarande omständigheter ökas med 500 kronor
eller till 1,500 kronor;

aflöningen för kamreraren, för närvarande endast 600 kronor, hade
af komiterade föreslagits till 1,000 kronor, men ansåges af styrelsen under
nuvarande förhållanden böra bestämmas till 800 kronor;

betjeningens aflöning, hvartill för närvarande utginge ett belopp af
3,500 kronor, borde enligt styrelsens åsigt höjas till det af komiterade
föreslagna beloppet, eller 5,100 kronor;

årsanslaget till biblioteket, för närvarande 3,500 kronor, borde höjas
till 4,500 kronor;

hvarjemte till arfvode för ett biträde åt bibliotekarien tillstyrktes ett
anslag af 400 kronor.

Anslaget till samlingar samt fysiska och elektrotekniska apparater,

Åttonde hufrudtiteln. 125

soin nu å ordinarie och extra stat utgjorde sammanlagdt 6,200 kronor,
borde höjas till 8,000 kr. — Till utrikes studieresor för lärare borde uppföras
ett årligt anslag af 1,800 kronor.

Till oförändrade belopp skulle följande anslag upptagas:

arfvode till bibliotekarien ................................................................ kr. 1,000:

stipendier............................................................................................... * 3,0Q0:

De betydande förhöjningar, som påkallades i de nuvarande anslagen
för kemiska, kemiskt tekniska och metallurgiska laborationer 6,000 kronor,
för verkstaden jemte mekaniska laborationer 2,500 kronor samt för diverse
utgifter 10,000 kronor, skulle, på sätt i Eders Kongl. Maj:ts proposition
till 1894 års riksdag antydts och likasom för närvarande vid den provisoriska
utvidgningen skedde, erhållas af elevafgifter, hvilka fördenskull
måste åtminstone fördubblas, så att de utginge med minst 40 respektive
80 kronor om året för betalande elev, allt efter beskaffenheten af de öfningar,
i hvilka han deltoge.

Besparing i förvaltningskostnaden skulle, i enlighet med hvad redan
nu tillämpades, kunna vinnas sålunda, att den i nu gällande utgiftsstat
upptagna föreståndarelönen indroges och föreståndareskapet anförtroddes åt
en professor, som derför uppbure ett arfvode af 1,500 kronor, hvarjemte

2,000 kronor borde utgå åt den lärare, som bestrede en del af den honom
eljest åliggande undervisningsskyldigheten. Bergsskolans föreståndare skulle
såsom hittills erhålla ett arfvode af 600 kronor.

Slutligen meddelade styrelsen en tabell, innehållande en jemförelse
mellan de kostnader, som tekniska högskolan årligen förorsakat statsverket,
samt de kostnader, hvilka enligt de olika förslagen till högskolans utvidgning
och omorganisation skulle uppkomma. Ur denna tabell anballer jag
att få återgifva de poster, som hänföra sig till den dåvarande organisationen
— och som gälla äfven för innevarande år, med tillägg af 1,200
kronor, hvarmed de i slutsumman ingående, på extra stat beviljade anslagen
blifvit för innevarande år ökade — samt dem, som afsagos i styrelsens
förslag:

126

Åttonde hnfrudtiteln.

	Utgående anslag	Anslag enligt styrelsens förslag
Föreståndaren (jemte biträde vid .undervisningen)...... Professorer .......................... öfriga lärare jemte assistenter..................................... Andra tjensteman................. Bett eningen....................	kronor 6,600 70,100 51,700 3.200 3,500 3.500 6.200 6,000 2.500 3,000 10,000	kronor 3.500 70,100 68,550 4,300 5,100 4.500 8,000 6,000 2.500 1,800 3,000 10,000
Biblioteket..................................................................... Samlingar samt fysiska och elektrotekniska laborationer Kemiska, kemiskt tekniska och metallurgiska labora-tioner ......................... Verkstaden jemte mekaniska laborationer................... Lärarnes utrikes studieresor........................................... Stipendier................................................. Diverse utgifter .........................................................
Summa	166,300	187,350

Till de belopp, som upptagas för »kemiska, kemiskt tekniska och
metallurgiska laborationer», »verkstaden jemte mekaniska laborationer»
samt »diverse utgifter», komme de tillskott, som erhölles genom elevafgifter
och hvilka kunde beräknas till omkring 12,000 kronor. Slutsumman
187,350 kronor i styrelsens förslag skulle eventuelt ökas genom de i
detta förslag upptagna ålderstillägg för lektorer.
förändringar Ja»r öfvergår till redogörelsen för de nu framstälda anslagskrafven
i hufvudbygg-utom den redan nämnda återstoden af kostnaden för nybyggnaden. Det
nadeji m. m. torde dervid, hvad först angår styrelsens begäran om anvisande af anslag
till förändringar i hufvudbyggnaden, tillåtas mig att i underdånighet erinra,
att den af komiterade i afseende härå uppgjorda, vid framläggande af
1894 års proposition i fråga om tekniska högskolans utveckling meddelade
plan skulle medfört en kostnad af 60,000 kronor. Högskolestyrelsen ansåg
dock, enligt dess yttrande öfver komiterades förslag, att slutsumman
kunde, jemlikt gjord beräkning, nedsättas till 35,000 kronor, enär somliga
af de föreslagna förändringarna redan vore genomförda, andra åter
lämpligen kunde uppskjutas. I sitt meromförmälda förnyade yttrande förklarade
styrelsen, att, då elevantalet i högskolans första årsklass sattes till
100 och i följd deraf ett eller två rum i nybyggnaden blefve lediga till
förstärkning af lokalerna i hufvudbyggnaden, skulle dennas förändring

Åttonde hufvudtiteln.

127

kunna inskränkas till de gamla laboratoriernas förändring till fysiska och
elektrotekniska laboratorier, hvarför 10,000 kronor borde beräknas. I sin
nuvarande framställning anför styi’elsen, att styrelsen, med hänsyn till de
under de senaste åren inträffade betydande prisförhöjningar samt för^ att
kunna tillgodogöra de nyaste förbättringarna vid laboratorier af ifrågavarande
slag, låtit anställa en ny beräkning öfver den härför erforderliga
kostnaden. Det af intendenten F. Dahl i afseende härå upprättade förslag
utvisade, att den förut beräknade summan, 10,000 kronor, nu behöfde ökas
till 13,200 kronor. Då det vore afsedt, att arbetet å den nya laboratoriebyggnaden
skulle under sommaren 1898 hafva fortskridit så långt, att
inflyttning i densamma kunde börja, skulle det blifva af nöden att^ under
sagda år hafva nyssberörda medel att tillgå, hvilka derför borde pa extra
stat för år 1898 anvisas.

Öfverintendentsembetet, som i nåder anbefalts att yttra sig i anledning
af högskolestyrelsens framställning, har förklarat sig icke hafva något
att erinra mot omförmälda förslag.

Ytterligare ett extra anslag begäres af högskolestyrelsen för år 1
Till undervisningsmaterielens förbättring och förstärkning i^ de särskilda materiel
läroämnena kräfdes, enligt komiterades förslag, ett anslag pa en gång af
41,700 kronor med följande fördelning i anslagsposter:

för geodesi och topografi........................................................

» beskrifvande geometri med ritning.................................■

» konstruktion af enkla maskindelar och tillämpad kinematik

» maskinlära ...........................................................................

» skeppsbyggnadskonst..........................................................

» mekanisk teknologi ..................................;.......................

» fysik och elektroteknik: dels till nya elektriska apparater
och dels till ett ackumulatorbatteri, tillika Renande

för belysningens reglering inom läroverket ..............

» mineralogi och geologi....................................................._.....

» husbyggnadskonst, arkitektur, ornamentik och modellering

» väg- och vattenbyggnadskonst ...............• ■•••.........................

» mekaniska laboratoriet: dels till åtskilliga profnings maskiner

.......................................................................

och dels till en gasmaskin ...................._

kr.

2,000

1,000

2,000

1,000

2,000

4,500

5.000
1,200

3.000

1.000

12,000
6,000

summa kr. 41,700

I sitt yttrande öfver komiterades förslag förklarade högskolestyrelsen,
att detta anslagsbelopp kunde minskas dels med 6,000 kronor, afsedda
för eu gasmaskin, och 5,000 kronor till ett ackumulatorbatteri, enär sty -

128 Åttonde hufvudtiteln.

relsen uppgjort fördelaktigt aftal om förhyrning och inköp, genom amortering,
af både en gasmaskin och ett dylikt batteri, dels ock med 1,950
kronor, som Riksdagen redan för den provisoriska utvidgningen beviljat
till inköp af undervisningsmateriel. Af ifrågavarande anslag återstode sålunda
28,750 kronor, hvaraf 12,000 kronor vore afsedda för maskiner och
apparater till elevernas mekaniska laborationer.

Med hänsyn till elevantalets begränsning till 100 har styrelsen sedermera
i sitt förändrade förslag nedsatt det beräknade beloppet till 27,000
kronor,, deraf 12,000 kronor för maskiner och apparater för mekaniska
laborationer, 4,500 kronor till nya elektriska apparater för den elektrotekniska
fackskolan och 10,500 kronor — i stället för förut beräknade
12,250 kronor — för öfrig materiel af nyss angifven beskaffenhet. Häraf
har 1895 års riksdag, på sätt jag redan nämnt, beviljat det belopp, 12,000
kronor, som afsetts till maskiner och apparater för mekaniska laborationer.
De återstående beloppen, sammanlagdt 15,000 kronor, begäras nu af högskolestyrelsen
på extra stat för nästkommande år.
extlalära Beträffande vidare den förstärkning af lärarekrafterna, som skulle er exira

forcjras v;j högskolans utvidgning och omorganisation, har i den för 1894
års riksdag framlagda plan förutsatts, att de härför afsedda an slagsbeloppen
skulle fördelas på två år. I enlighet härmed har styrelsen i underdånighet
hemstält, att i proposition till innevarande års riksdag måtte på ordinarie
stat upptagas en del af dessa belopp och att återstoden må upptagas i
1899 års stat, så att högskolans utvidgning och omorganisation, som fortgått
sedan år 1892, måtte kunna afslutas till beräknad tid, år 1899.

De lärare, för hvilka anslag på ordinarie stat enligt styrelsens hemställan
borde begäras hos innevarande års riksdag, äro följande:

l:o) extra lärare i matematik, aflönad med 1,800 kronor;

2:o) extra lärare i maskinlära, med lön af 2,500 kronor;

3:o) extra lärare i väg- och vattenbyggnadskonst, aflönad med 2,000 kronor;

4:o) extra lärare i mekaniska laborationer, med en aflöning af 2,000 kronor;

5:o) extra lärare i elektroteknik, med 3,000 kronors lön;

G:o) extra lärare i elektrokemi, med en lön af 2,000 kronor;

7:o) extra lärare i teknisk hygien, aflönad med 750 kronor.

I fråga om dessa befattningar upprepar styrelsen hufvudsakligen hvad
densamma rörande dem anfört vid afgifvande af sitt förändrade förslag.
En extra lärare i maskinlära erfordrades för bestridande af en del af
undervisningen i maskinkonstruktionsöfningar för tredje årskursen. Likasom
erfarenheten under den provisoriska utvidgningen till fullo ådagalagt
de stora fördelar för den matematiska undervisningen, anställandet af
en extra lärare i matematik medfört, hade samma erfarenhet äfven visat

Åttonde hufvudtiteln. 129

nödvändigheten af att en extra lärare i maskinlära fortfarande, såsom under
den provisoriska utvidgningen, vore anstäld, särskild! med hänsyn till det
stora antal elever — läsåret 1895—1896 ej mindre än 71 i tredje årskursens
olika fackskolor — som begagnade sig af nyssnämnda undervisning.

En extra lärare i väg- och vattenbyggnadskonst erfordrades för att
möjliggöra anordnande af undervisning vid högskolan i läran om vanliga
vägar och stadsgator, vattenlednings- och dräneringsarbeten m. in. Särskild!
för utbildning af dugliga stadsingeniörer vore denna befattning af
nöden. Genom dess inrättande skulle man fylla en allvarlig brist i läroplanen
för fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst.

Redan förutnämnde komiterade hade framhållit det trängande behofvet
af de mekaniska laborationernas utsträckning vid högskolan; och styrelsen
hade vid flera tillfällen inför Eders Kongl. Maj:t angifvit denna förbättring
såsom en af de vigtigaste åtgärder för högskolans tidsenliga utveckling.
En extra lärarebefattning i ämnet vore under den provisoriska utvidgningen
inrättad, och det vore numera — sedan högskolan genom det
beviljade anslaget af 12,000 kronor till inköp af maskiner och apparater
för mekaniska laborationer satts i bättre tillfälle att anordna sådana —
nödvändigt, att denna befattning gjordes stadigvarande, på det att ifrågavarande
praktiska undervisning måtte kunna på lämpligt sätt afpassas för
det stora antalet elever i olika årskurser och i flera fackskolor, som deraf
borde kunna draga gagn.

Under den provisoriska utvidgningen vore en extra lärare i elektroteknik
med en aflöning af 2,000 kronor anstäld. Med hänsyn till det stora
antal elever, som egnade sig åt elektrotekniska studier — hvilka numera
påkallades ej blott för elektroteknici af facket utan äfven för flera andra
ingeniörer — samt i betraktande af den ansenliga utveckling, läroämnet
vunnit under de senaste åren, och dess allt mera växande betydelse vore
denna lärarebefattnings upptagande på ordinarie stat med 3,000 kronors
aflöning, på sätt komiterade föreslagit, i hög grad önskvärd.

Hvad anginge anställandet af en extra lärare i elektrokemi med en
aflöning af 2,000 kronor, hade en sådan lärareplats, ehuru med något mindre
aflöning, varit upptagen i den för 1895 års riksdag framlagda plan.
Den betingades af den utomordentliga vigt, som elektricitetens tillämpningar
inom flera kemiska industrigrenar och inom metallurgien under de
senaste åren erhållit, hvarigenom en fullkomlig omgestaltning af flere vigtiga
delar af tekniken redan egt rum eller vore att förutse. Enligt den faststälda
planen för den nya laboratoriebyggnaden skulle ett elektrokemisk!
laboratorium der inrättas. För närvarande hade styrelsen, för att i någon
man tillgodose de nya anspråk, som i afseende å berörda ämne stäldes på hög IHh.

till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 17

130 Åttonde hufvndtiteln.

skolan, anordnat föreläsningar i ämnet af en docent, af hvilka föreläsningar
ett stort antal elever — läsåret 1895—1896 ej mindre än 40 — begagnat
sig. För att kunna på lämpligt sätt meddela ifrågavarande undervisning
vore emellertid en extra lärare af behofvet påkallad.

Jemväl i teknisk hygien vore en extra lärare erforderlig och hade
äfven varit upptagen i 1895 års plan. Visserligen meddelades den förnämsta
delen af undervisningen angående åtgärder för fabriks- och andra
tekniska arbetares skydd i samband med de tekniska läroämnena, särskild!
mekanisk och kemisk teknologi, tillämpad värmelära, maskinlära, grufvetenskap
m. m. Men i alla händelser vore det mycket önskvärd!, att en
särskild kurs i ämnet meddelades vid tekniska högskolan för komplettering
af den nyssnämnda undervisningen. Sedan några år hade ock en docent
i teknisk hygien varit anstäld vid högskolan.

Nu angifna sju extra lärarebefattningar skulle kräfva en förhöjning
af 14,050 kronor i högskolans ordinarie utgiftsstat. Beviljades denna förhöjning,
skulle deremot å för närvarande utgående extra anslag för nästa
år kunna göras en nedsättning af 5,900 kronor, i ty att följande belopp,
som under de senai’e åren utgått för den provisoriska utvidgningen,
ej vidare erfordrades, nemligen för förstärkning af undervisningen i matematik
1,500 kronor, i maskinlära 2,000 kronor, i elektroteknik 2,000 kronor
samt i verkstadsarbete 400 kronor.

Löneförhöj- Vidare har styrelsen i underdånighet framhållit behofvet af lönekr
eter are och förhöjningar för sekreteraren och kamreraren vid högskolan. I 1895 års
kamrerare, plan upptogos dessa aflöningar till 1,500 kronor för sekreteraren och 800
kronor för kamreraren; och enligt styrelsens mening vore dessa lönevilkor
de lägsta, som skäligen borde ifrågakomma för bemälde tjensteman, hvilkas
tjenstgöringsskyldighet betydligt ökats i följd af tillväxten af elevantalet
och läroverkets utveckling i alla riktningar äfvensom genom införandet
af elevafgifter samt genom stipendiefondernas ansenliga förökning.

Syre,ersätt- Den hyresersättning af 600 kronor, som professorn i kemisk teknologi

fessorn i ke- å extra stat uppburit, sedan hans boställsvåning indragits och blifvit anmisk
teknologi.^nd för läroverkets behof, borde numera lämpligast ingå i denne lärares
ordinarie lön, och styrelsen tillstyrkte fördenskull, att aflöningen för
nämnde professor höjdes från 5,400 kronor till 6,000 kronor, hvaraf 2,000
kronor skulle utgöra tjenstgöringspenningar i likhet med hvad förhållandet
i allmänhet vore för professorerna vid högskolan.

Anslas ‘‘J1 Ytterligare hemstälde styrelsen, dels att ett anslag å 1,800 kronor
ocTsamiingar.1^tte beviljas till resestipendier åt högskolans lärare, dels att anslaget till
samlingar och fysikaliska laborationer måtte från 5,000 kronor förhöjas
till 8,000 kronor. Hvad sistnämnda begäran beträffar anför styrelsen, att

Åttonde hufvudtiteln.

131

otillräckligheten af berörda anslag å 5,000 kronor vore uppenbar, äfven
om till detta belopp lades det extra anslag å 1,200 kronor, hvilket sedan
högskolans provisoriska utvidgning årligen beviljats för elektrotekniska
laborationer och apparater. I betraktande af de många läroämnen, som
af ifrågavarande anslag skulle erhålla medel till underhåll och tidsenlig
förbättring af den nödvändiga samlingen af instrument m. in., måste behofvet
af förhöjningen anses trängande. Styrelsen ville dock tillika fästa
uppmärksamheten derpå, att de omkostnader af flera olika slag, som föranleddes
genom de utvidgade kemiska, mekaniska, fysiska och elektriska
laborationer, hvilka inginge i planen för högskolans omorganisation, blefve
så ansenliga, att, äfven under förutsättning af nyssnämnda förhöjning, en
fördubbling erfordrades af nu utgående afgifter, hvarigenom de elever,
som deltoge i praktiska öfningar af större omfattning, skulle få betala 40
och öfrige elever 20 kronor för termin, allt i öfverensstämmelse med
hvad styrelsen anfört i förut afgifna betänkande i ämnet.

Hvad slutligen beträffade de medel, som toges i anspråk för den Vvo~
visoriska utvidgning af läroverket, hvilken alltsedan år 1892 egt rum och“<llÄ/7s9S. °
hvarigenom högskolan blifvit satt i tillfälle att mottaga 100 elever i stället
för 80 i första årskursen, hade, såsom nämndt, för år 1897 ett belopp af
20,800 kronor blifvit af Riksdagen för detta ändamål anvisadt. I huru
hög grad denna utvidgning varit af behofvet påkallad framginge deraf,
att, oaktadt det förökade antalet platser i första årskursen, vid hvarje läsårs
början några kompetente inträdessökande i brist på utrymme måst
uteslutas och att under det senaste läsåret högskolans elevantal varit det
största, som någonsin förekommit derstädes. Styrelsen ville med anledning
deraf i underdånighet hemställa, att det för provisorisk utvidgning af högskolan
erforderliga belopp bereddes äfven för år 1898. Emellertid kunde,
så framt de begärda anslagen på ordinarie stat beviljades, extra anslaget
till provisorisk utvidgning för nästkommande år sättas lägre än för närvarande.
Summan 20,800 kronor kunde nemligen minskas dels med det
för närvarande för undervisning i matematik, maskinlära, elektroteknik samt
verkstadsarbete upptagna belopp, 5,900 kronor, dels med 600kronor, afsedda
till hyresersättning för professorn i kemisk teknologi, dels ock med 1,200
kronor, som utginge till elektrotekniska apparater och laborationer, hvilket
innebure en minskning af tillsammans 7,700 kronor. Det erforderliga anslaget
för ifrågavarande ändamål skulle således vara 13,100 kronor.

Redan till förutnämnda protokoll öfver ecklesiastikärenden den 13
januari 1894 uttalade jag min anslutning till komiterades af lärarekollegiet
och styrelsen förordade förslag till högskolans omorganisation samt under -

132 Åttonde hnfrudtiteln.

visningens utsträckning jemte lärarnes aflöning och fördelning på de särskilda
läroämnena, På min underdåniga hemställan täcktes Eders Kongl.
Maj:t ock i hufvudsak godkänna komiterades plan för högskolans utvidgning
och omorganisation, för så vidt denna blifvit af högskolans styrelse
tillstyrkt. Jag har vidare i mitt omförmälda anförande till statsrådsprotokollet
den 14 januari 1895 framhållit, att genom de ändringar och inskränkningar
i den förut framlagda planen till högskolans utvidgning och
omorganisation, som i anledning af 1894 års riksdags beslut blifvit föreslagna,
syntes mig det i Riksdagens skrifvelse den 7 maj 1894 uttryckta
behofvet af besparingar vara tillgodosedt i så hög grad, som vore möjligt
med fasthållande af det med högskolans omorganisation afsedda ändamålet
att sätta högskolan i stånd att motsvara de anspråk, som de tekniska vetenskapernas
utveckling stälde på landets högsta tekniska läroanstalt. Det är
fördenskull helt naturligt, att, då nu fråga är om att definitivt genomföra
berörda plan, jag på det lifligaste vill understödja de framstälda, med sagda
plan öfverensstämmande anslagskraf, såväl å ordinarie som å extra stat,
hvilka för detta ändamål synas vara oafvisliga. Jag torde ej behöfva upprepa,
huru vigtig den tekniska undervisningen är för landets ekonomiska
förkofran och välstånd. Och Riksdagens uttalanden i frågan samt Riksdagens
redan bevisade omvårdnad om tekniska högskolans utveckling låta
hoppas, att Riksdagen skall befinnas villig att genom anvisande af erforderliga
anslag kraftigt stödja högskolan i hennes arbete för den tekniska
undervisningens höjande.

Ense med styrelsen i fråga om de begärda anslagens behöflighet för
tekniska högskolan, är jag likväl så till vida af olika mening med styrelsen,
att jag, i anseende''till de stora kraf, som nu för högskolans räkning
ställas på statens offervillighet, förmenar, att anslaget till resestipendier
icke för närvarande bör begäras hos Riksdagen, samt att, då ett anslag för
en gång af 15,000 kronor för undervisningsmaterielen ifrågasattes, frågan
om förhöjningen med 3,000 kronor i anslaget till samlingar och fysikaliska
laborationer bör anstå till nästa år.

Beträffande anslagen till extra-lärarebefattningar anhåller jag i underdånighet
att få tillägga några ord. För extra lärare i matematik, maskinlära,
mekaniska laborationer och elektroteknik, hvilka under den provisoriska
utvidgningen uppburit löner af 1,500, 2,000, 400 och 2,000 kronor,
begäras nu löner till belopp af 1,800, 2,500, 2,000 och 3,000 kronor. Att
dessa större anslag nu kräfvas, har ej blott sin grund i den naturliga
önskan att med utvidgningens permanens bereda dessa extra lärare en mer
betryggad ställning. Såsom af det anförda inses, komma deras krafter att
i ökad mån tagas i anspråk. Hvad särskilt extra läraren i elektroteknik

Åttonde hufvudtiteln. 133

beträffa!'', kräfves hans tjenst för den nya fackskola i detta ämne, hvars inrättande
Riksdagen gillat.

Vidkommande frågan om lärjungeantalet i första årskursen och elevafgifter
för deltagande i öfningar torde det förra numera böra tillsvidare
fastställas till 100. Erfarenbeten har, enligt hvad styrelsen anfört, till fullo
bekräftat behofvet att bereda undervisning åt detta antal elever. I fråga
om ökningen af elevafgifterna instämmer jag fullkomligt med styrelsen.

På grund af hvad jag nu anfört får jag, förbehållande mig att vid
redogörelsen för de extra ordinarie anslagsbehofven få återkomma till fragan
om de anslag för tekniska högskolan, som begärts a extra stat, i
underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att
å ordinarie stat för högskolan bevilja följande anslag:

till inrättande af extra-lärarebefattningar i matematik 1,800 kronor,
maskinlära 2,500 kronor, väg- och vattenbyggnadskonst 2,000 kronor, mekaniska
laborationer 2,000 kronor, elektroteknik 3,000 kronor, elektrokemi
2,000 kronor och teknisk hygien 750 kronor, tillsammans 14,050° kronor;

till förhöjning af professorns i kemisk teknologi aflöning från 5,400
kronor till G,000 kronor, såsom ersättning för förlorad boställslägenhet,

600 kronor, hvilket belopp skall tilläggas den egentliga lönen; samt

till förhöjning af sekreterarens lön från 1,000 kronor till 1,500 kronor samt
af kamrerarens lön från G00 kronor till 800 kronor, tillsammans 700 kronor;

kommande vid bifall härtill ordinarie anslaget till tekniska högskolan,
nu 146,700 kronor, att ökas med 15,350 kronor, eller till 162,050 kronor. I

I underdånig skrifvelse den 31 sistlidne oktober har direktionen för [19-]
tekniska skolan i Eskilstuna erinrat, hurusom nämnda skola år från år
visat sig allt mer fruktbringande. Trots senare års tryckta konjunkturer, tunn.
ej minst inom manufakturverksamheten, hvarigenom tilloppet af arbetssökande
och möjligheten att vid verkstäderna i Eskilstuna vinna anställning
begränsats, hade dock elevantalet vid tekniska skolans söndags- och
aftonskola bibehållit sig oförändradt. Genom det goda omdöme om kunnighet
och arbetsförmåga de från sistnämnda skola utgångna elever vetat förvärfva,
hvarom skrifvelsen bifogade uttalanden från stadens fabriks- och
tekniska föreningar bure vittne, hade de ock etter hand kommit att intaga
eu stor del af de bättre aflönade befattningarna vid dervarande verk, i
egenskap af rustmästare, underverk mästare, ritare, arbetsförmän eller verktygsarbetare.

I samma män öfvertygelsen derom, att vidgade kunskaper gåfve ökad
möjlighet för anställning och utkomst, blilvit rotfästa hade ock skolans

134 Åttonde hufvudtiteln.

elever allt iner sökt undervisning i alla eller de flesta af skolans undervisningsämnen.
Sålunda hade af de 75 elever, som i medeltal under de
sista fem åren tillhört lägre kursens första afdelning:

64 erhållit undervisning i matematik,

47 » » i linearteckning,

42 » » i frihandsteckning,

55 » » i välskrifning och

63 » » i svenska språket.

Då det varit omöjligt för en lärare att meddela undervisning åt 47—
64 elever, hade ifrågavarande första afdelning i alla ämnen utom frihandsteckning
måst under senare åren delas i tvenne parallelklasser, hvar
och en med sin särskilde lärare, och hade dels Eders Kongl. Maj:t, dels
Riksdagen från och med år 1892 till och med innevarande år för aflönande
af extra lärare tilldelat läroverket ett årligt extra anslag af 750 kronor.
Detta anslag medgåfve dock icke den utveckling af skolan, som dess direktion
ansage önskvärd, ej heller sådan aflöning åt extra lärarne, som de
efter uppöfvad lärareverksamhet kunde anses berättigade erhålla, lika litet
som dermed tillgång bereddes för behöflig ökning i undervisnings- och
förbrukningsmateriel samt för anskaffande af tidskrifter in. m.

Förutom de nuvarande läroämnena ansåge nemligen direktionen byggnadskonst
och engelska språket böra ingå i undervisningen. Vid de tekniska
elementarskolorna liksom vid de större tekniska söndags- och aftonskolorna
inginge det förstnämnda af dessa ämnen i undervisningen, och
da fskilstuna samhälle alltjemt snabbt utvecklades samt behofvet afbyggnadskunnige
arbetare dermed ock gjort sig alltmer känbar!,, hade direktionen
förmenat det vara för samhället af stort värde, om några af de från
skolan ° årligen utgående eleverna besutte någon kännedom i sagda ämne.

Då derjemte läraren i maskinlära med maskinritning, ett af skolans
hufvudämnen, icke kunde, såsom hittills skett, jemväl undervisa i beskrifvande
geometri med linearritning, utan att någotdera ämnet deraf lede, i det
undervisning maste samtidigt pågå med fjerde och tredje afdelningarnas
elever i respektive maskinritning och linearritning, så vore lämpligt, att eu
ordinarie lärare i byggnadskonst, hvilket ämne skulle omfatta första grunderna
af allmän byggnadslära och husbyggnadskonst jemte tillhörande
ritningar, anstäldes, och att denne jemväl öfvertoge undervisningen uti beskrifvande
geometri och linearritning samt härför bekomme en lön af 800 kronor.

Enligt skolans stadgar skulle undervisning meddelas i tyska och engelska
språken, ett eller båda, efter direktionens bepröfvande. Då skolans
tillgångar varit för begränsade för att medgifva lärares anställande i båda
språken, hade hittills endast undervisning i tyska kunnat meddelas. Önsk -

Åttonde hufvudtiteln.

135

värdt vore dock, att äfven engelska språket kunde ingå bland läroämnena.
Af skolans afgångne elever reste nemligen flera årligen såväl till Tyskland
som till England och Amerika med understöd från staden och skolan
tillhöriga »17 aprilfonden» och »Axenborgska donationsfonden» för att i
dessa länder under 2 å 3 år söka förvärfva ökad arbetsskicklighet, hvilken
efter deras återkomst komme stadens manufakturverksamhet till godo. I
brist på undervisning vid skolan hade derför åtskilliga elever sett sig nödsakade
att af från England eller Amerika återkomna arbetare söka inhemta
behöflig språkkunskap, hvilken naturligtvis måste blifva skäligen underhaltig.

Direktionen ansåge derför, att en extra lärare i engelska språket borde
vid skolan anställas med 170 timmars undervisningsskyldighet årligen efter
2 kronor 50 öre för timme.

Uti sitt den 20 oktober 1877 afgifna förslag till undervisningsplaner
för tekniska afton- och söndagsskolor hade för detta ändamål utsedde
kommitterade upptagit aflöningen för lärare i frihandsteckning, linearritning,
fackritning och modellering äfvensom geometri till 2 kronor 50 öre
å 3 kronor samt i aritmetik till 2 kronor, allt för timme. Häraf frarnginge
otvetydigt, att den aflöning, som hittills kunnat utgå till extra lärare
vid tekniska skolan i Eskilstuna, nemligen till lärarne i frihandsteckning,
linearritning, fackritning och modellering samt matematik 1 krona 50
öre, i välskrifning 1 krona och i tyska språket 2 kronor, allt för timme,
vore för knapp för att utgöra en skälig ersättning för det af lärarne lemnade
arbetet. De för öfriga tekniska skolor gällande aflöningsstater såväl
som svårigheten att behålla dugliga lärare ådagalade ock riktigheten af
detta antagande, hvarför direktionen såsom ett önskemål måste sätta aflöningens
höjande för lärarne i frihandsteckning, linearritning, fackritning
och modellering, matematik samt välskrifning till 2 kronor och för lärarne
i lefvande språk till 2 kronor 50 öre för timme.

Som arbetet för skolans vaktmästare jemväl genom anordnandet af
flera lärosalar ökats, vore ock billigt, att hans hittills utgående lön, 350
kronor, ökades med 50 kronor.

Vidare hade genom senare års ökade elevantal och parallelklassers
anordnande skolans behof af kemikalier, kemiska, mekaniska och fysiska
apparater för undervisning i berörda ämnen, af modeller och förebilder för
teckningsundervisningen samt af böcker och tidskrifter för biblioteket alltjemt
ökats, under det att skolans inskränkta tillgångar endast medgifvit
anskaffning af det allra nödvändigaste, hvarför brist särskildt å anslaget
till förbrukningsmateriel så småningom uppstått.

Tekniska skolans i Eskilstuna söndags- och aftonskolas stat för år
1895 hade upptagit följande utgifter och inkomster:

136

Åttonde hufvndtiteln.

Utgifter.

Skolans rektor ................................................................. 450: — 45O: _

Ordinarie lärare i högre kursen:

Läraren i matematik, inbegripet planmätning och

nivelering ..................... 600: —

Läraren i allmän mekanik och mekanisk teknologi 800: —

» » fysik.............................................................. 800: —

» » kemi jemte laborationer............................... 800: —

» » beskrifvande geometri, linearritning samt

maskinlära med maskinritning.................... 800: — 3,800: —

Bibliotekarien.................................................................. 100: —

Kassaförvaltaren.......................................................... 150: —

Vaktmästaren.................. 350: — 600:__

Extra lärare:

Lärarne i matematik 4597? timmar ä 1 kr. 50 öre

pr timme....................................................... 689: 25

» » linearritning 261 timmar a 1 kr. 50 öre

pr timme....''.................................................. 391: 50

» » frihandsteckning och modellering 305

timmar å 1 kr. 50 öre pr timme ........... 457: 50

» » välskrifning, 236 timmar ä 1 kr. pr timme 236: —

» » svenska språket 23572 timmar a 2 kr. pr

timme................................................................ 471: —

» » tyska språket 164 timmar å 2 kr. pr timme 328: —

» » bokföring 61 timmar å 2 kr. pr timme.. 122: — 2,695: 25

Lyshållning, annonser, tryck af berättelse, läsordning
och kataloger, skrifmaterialier, underhåll af möbler,

brandstodsafgifter m. m.............................................. 1,065: 98

Kemiska och fysiska laborationer .................................. 79: 72

Bibliotek och öfriga samlingar................................... 305: 84 ] 45 j: 54

Kronor 8,996: 79

Inkomster.

Ordinarie statsanslaget.................................................... 8,000: —

Extra » .................................................... 750: —

Inskrifningsafgifter ............................................................ 225: —

Terminsafgifter för tyska språket............................... 68: — 9,043: _

Kronor 9,043: —

/ -

Åttonde hnfvudtiteTö.

t:17

Den föreslagna nya staten skulle åter få följande lydelse:

Utgifter.

Skolans rektor ................................................................. 450: —

Ordinarie lärare i högre kursen:

Läraren i matematik, inbegripet planmätning och

nivellering..................................................... 600: —

» » allmän mekanik och mekanisk teknologi 800: —

» » fysik.................................................................. 800: —

» » kemi jemte laborationer.............................. 800: —

» » maskinlära med ritning ............................ 800: —

» » husbyggnadskonst med dertill hörande

ritning......... ................................................. 500: —

» » beskrifvande geometri jemte linearritning 300: —

Bibliotekarien....................................................................... 100: —

Kassaförvaltaren .............................................................. 150: —

Vaktmästaren............................................... 400: —

Extra lärare:

Lärarne i

» »

matematik, 15 timmar i veckan, 34 veckor

= 510 timmar å 2 kr. pr timme ............

linearritning, 9 timmar i veckan, 34 veckor

= 306 timmar å 2 kr. pr timme ...........

frihandsteckning och modellering, 16 timmar
i veckan, 34 veckor = 544 timmar

å 2 kr. pr timme .......................................

välskrifning och textning, 7 timmar i 16
veckor, 8 timmar i 18 veckor = 256 timmar
å 2 kr. pr timme ..........................

svenska språket 8 timmar i 16 veckor, 7
timmar i 18 veckor — 254 timmar k 2 kr.

pr timme....................................................

tyska språket 5 timmar i veckan, 34 veckor
= 170 timmar å 2 kr. 50 öre pr timme .

1,020: —

612: —

1,088: —

512: —

508: —
425: —

Transport 4,165: —

Bih. till Riltxd. Prof. 1897. 1 Band 1 Afd.

450: —

4,600: —

650: —

5,700: —
18

138

Åttonde hufvudtiteln.

Transport	4,165:	—	5,700: —
Lärarne i engelska språket 5 timmar i veckan, 34 veckor =170 timmar å 2 kr. 50 öre pr
timme..........•...................................................	425	—
» » bokföring 2 timmar i veckan, 34 veckor
= 68 timmar å 2 kr. pr timme ................	136	—	4,726: —
Lyshållning, annonser, tryck af berättelse, läsordning och kataloger, skrifmaterialier, underhåll af möbler,
brandstodsafgifter m. m........................................	1,274	—
Kemiska och fysiska laborationer ...............................	200	—
Bibliotek och öfriga samlingar......................................	500	—	1,974: —
Inkomster.	Kronor	12,400: —,
Erforderligt statsanslag .................................................	12,000	—
Tnskrifningsafgifter, 80 st. å 3 kr...............................	240	—
Terminsafgifter för tyska språket, 20 st. å 2 kr. termin	80	—
» för engelska språket, 20 st. å 2 kr.
termin..................................................	80	—	12,400: —
	Kronor	12,400: —

På grund af hvad sålunda anförts, anhölle direktionen i underdånighet,
det Eders Kongl. Maj:t behagade för Riksdagen framlägga förslag derom,
att det för söndags- och aftonskolan hittills utgående ordinarie anslaget,
8,000 kronor, måtte ökas till 12,000 kronor, samt att direktionen måtte
erhålla bemyndigande att från en till annan af de utgiftstitlar, hvilka icke
innefattade löner till rektor, ordinarie lärare och vaktmästare, göra de
öfverflyttningar, som kunde befinnas erforderliga.

Den af styrelsen föreslagna utvidgningen af söndags- och aftonskolans
verksamhet finner jag väl behöflig, och då jag emot den begärda ökningen
i anslaget icke funnit något att erinra, hemställer jag i underdånighet,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att höja nu utgående
ordinarie anslag till söndags- och aftonskolan vid tekniska skolan i Eskilstuna
med 4,000 kronor, eller från 8,000 kronor till 12,000 kronor, för tilllämpning
af den stat, som af styrelsen föreslagits, och med rätt för styrelsen
att från en till annan af de utgiftstitlar, hvilka icke innefatta löner
till rektor, ordinarie lärare och vaktmästare, göra de öfverflyttningar, som
kunna befinnas erforderliga.

Åttonde hufvudtiteln. 139

Medicinalstyrelsen med dithörande stater.

Genom den i nådiga brefvet den 13 maj 1881 för farraaceutiska in- [20.]
stitutet faststälda aflönings- och utgiftsstat har åt en lärare i naturalhistoria Böjning af
och farmakognosi anvisats såsom lön 2,700 kronor och såsom tjenstgör ingspenningar
1,300 kronor eller tillsammans 4,000 kronor, dock att, om anslag.
läraren tillika innehar annan tjenst, lönen minskas med 1,000 kronor,
hvarjemte i samma nådiga bref föreskrifvits, att till bestridande af de i
staten upptagna utgifter, hvilka för det dåvarande och så länge läraren i
naturalhistoria och farmakognosi tillika innehade annan befattning, till
följd hvaraf hans lön minskades med 1,000 kronor, uppginge till sammanlagdt
belopp af 18,350 kronor, skulle användas dels de för institutet å
ordinarie stat uppförda medel, utgörande 17,750 kronor, och dels elevernas
terminsafgifter, beräknade till G00 kronor.

Enligt nådiga brefvet den 5 juni 1891 hafva sedermera åtskilliga i
institutets stat upptagna poster, såsom för hyra, m. m., höjts med sammanlagdt
1,600 kronor, hvarigenom och till följd af bestämmandet att
elevernas terminsafgifter skulle beräknas till 900 kronor om året en förhöjning
i institutets ordinarie anslag beviljats med endast 1,300 kronor,
eller från 17,750 kronor till 19,050 kronor.

Nuvarande läraren i naturalhistoria och farmakognosi vid institutet,
medicine doktor H. V. Rosendahl har under början af sin lärareverksamhet
vid institutet samtidigt innehaft extra ordinarie professorsbefattning vid
Upsala universitet samt således, jemlikt förstberörda nådiga bref, från institutet
uppburit,förutom tjenstgöringspenningar, det lägre lönebeloppet, 1,700
kronor. Sedan han emellertid den 14 februari 1896 afgått från professorsbefattningen,
förenar han icke längre med sin befattning vid institutet
annan tjenst och är derför numera berättigad tillgodonjuta den för samma
befattning vid institutet uppförda högre lön af 2,700 kronor jemte 1,300
kronor i tjenstgöringspenningar. Då medel till sådan högre lön icke blifvit
i stat anvisade, får jag, under erinran att den behöfliga lönefyllnaden tills
vidare af statskontoret förskotteras, i enlighet med hvad medicinalstyrelsen
och statskontoret tillstyrkt, hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen, att farraaceutiska institutets anslag, 19,050 kronor, må höjas
med 1,000 kronor, eller till 20,050 kronor.

Vaccinationens befrämjande.

Vid föredragning inför Eders Kongl. Maj:t den 4 sistlidne december [21.]
af väckt fråga om vidtagande af förbättrade anordnimjar i afseende yä skyddtkopp -

140 Åttonde hufvudt.iteln.

skyddskoppympninyen redogjorde jag för medicinalstyrelsens förslag om
inrättande af eu statsanstalt för beredning af animal vaccin samt om fastställande
af ny utgifstsstat för skyddskoppympningen och om anvisande
af härför ^erforderliga medel. Jag anhåller att, såsom jag då förbehöll
mig, nu få återkomma till denna fråga, hvarvid jag anser mig först böra
meddela några upplysningar angående tillkomsten af det nuvarande anslaget
till vaccinationens befrämjande.

Genom nådigt bref den 23 mars 1814 förklarades, att de 900 riksdaler
årligen, hvilka då redan blifvit anslagna till vaccinationens befrämjande
och som dittills utgått af de under åtskilliga titlar besparade statsmedel,
framdeles borde till faststäldt belopp på stat uppföras. Vid den af
Rikets Ständer under 1840—1841 årens riksdag beslutade förändrade uppställning
af hufvudtitlarne blef anslaget till vaccinationens befrämjande
särskild! i riksstaten uppfördt och utgick från och med år 1842 såsom
bestämdt anslag med 1,200 riksdaler banko. Vid 1853 -1854 årens riksdag
höjdes detta anslag till 2,400 riksdaler banko. Då det emellertid befans,
att de för ifrågavarande utgifters bestridande anvisade medel voro otillräckliga,
afgafs nådig framställning till 1874 års riksdag om ytterligare
höjande af anslaget med 3,900 kronor eller från 3,600 kronor till 7,500
kronor. Denna framställning blef äfven af Riksdagen bifallen. Slutligen
har Riksdagen, på sätt Eders Kong! Maj:t i statsverkspropositionen år 1877
föreslagit, ökat anslaget till vaccinationens befrämjande med 200 kronor,
emot det att den under sundhetskollegii förvaltning stälda s. k. vaccinationsfonden
blef till statsverket indragen, till följd hvaraf omförmälda anslag
från och med år 1878 utgått med 7,700 kronor.

På sätt häraf framgår, har anslaget till vaccinationens befrämjande
visserligen i riksstaten haft karakteren af ett bestämdt anslag, men härvid
förekommer likväl att, sedan genom åberopade nådiga bref den 23 mars
1814 föreskrifvits, att, då utgifterna för helsovårdens förbättrande det ena
året blefvo större än det andra, alla besparingar, som kunde uppkomma
å medicinalstaten, finge till nämnda anslags ändamål användas, i nådig
skrifvelse den 16 oktober 1816 förklarats, att alla derefter uppkommande
besparingar å medicinalstaten borde i statskontoret innestå men der likväl
hållas oförryckta och reserveras, för att anordnas och utbetalas till de
behof och föremål, som af Ivongl. Maj:t utstakades och bestämdes. Statskontoret
har visserligen af gifven anledning i underdånigt utlåtande af den
13 november 1818 förmält sig ur berörda stadganden ingalunda kunna
draga den slutsats, det meningen vore att för medicinalverket bilda en
särskild kassa eller fond utaf hvad staten för dessa behof ansloge, hvilket
enligt statskontorets tanke äfven strede mot de för statsförvaltningen fast -

Åttonde Inifvudtiteln. 141

stälda allmänna grunder, i enlighet hvarmed alla besparingar, då de ej
inom en viss tid för det anslagna föremålet erfordrades, icke vidare reserverades
utan öfverfördes till vanlig disposition. Vid underdånig anmälan
häraf fann emellertid Kongl. Maj:t, jemlikt nådigt bref den 18 december
1818, godt besluta, att det fortfarande finge förblifva vid hvad såsom förut
nämndt blifvit förordnadt.

Från den tid, år 1842, då anslaget till vaccinationens befrämjande
varit särskilt i stat uppfördt, har sundhetskollegium eller den sedermera
i dess ställe inrättade medicinalstyrelsen, som jemlikt nådigt bref den 16
februari 1825 eger att i mån af behof men utan specifikation af medicinalverkets
anslagsbelopp reqvirera hvad till verkliga utgifter för aret erfordras,
i statskontoret oafkortadt utbekommit de å riksstaten för hvarje ar för
detta ändamål anvisade medel.

Under anförande af en del utaf nu omförmälda särskilda föreskrifter
hafva Riksdagens revisorer, uti revisionsberättelsen angående statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1884, beträffande anslaget till
vaccinationens befrämjande anmärkt, att, ehuruväl detsamma icke inginge
såsom reservationsanslag, besparingarna derå likväl, i stället för att tillföras
åttonde hufvudtitelns allmänna besparingar, år efter ar upptagits såsom
reservationer å anslaget. Omförmälda anmärkning, hvarmed jemväl
åsyftades en nedsättning i anslagsbeloppet, föranledde emellertid icke någon
Riksdagens åtgärd.

Beträffande frågan om dispositionen af berörda anslag förekommer
hufvudsakligen, att utöfver de i förenämnda nådiga bref den 16 februari
1825 meddelade bestämmelser angående förändring i reqvisitionssättet af
medicinalfondens* medel, af hvilka ifrågavarande anslag utgjorde en del,
Kongl. Maj:t i nådig skrifvelse till sundhetskollegium af den 8 februari
1855 lemnat föreskrifter rörande användandet af det från och med år 1855
förhöjda anslaget, samt att derefter med anledning af anslagssummans
ytterligare förhöjning vid 1874 års riksdag, genom nådigt bref af den 27
november 1874, faststälts ny utgiftsstat för vaccinationsväsendet att gälla
från och med år 1875.

Denna stat upptager:

arfvoden för 5 depotföreståndare å 300 kronor kr. 1,500:

d:o för 1 1 d:o å 200 kronor............................................... 8 2,200:

arfvode till biträde vid medicinalstyrelsens vaccinationskontor » 400: —

understöd åt ålderstigne, i behof varande vaccinatörer ........ » 150: —

belöningar åt vaccinatörer ......................... 8 2,500:

Transport kr. 6,750: —

142

Åttonde hufrudtiteln.

° Transport kr. 6,750: —

Återstoden .................................................................. » 950‘ _-

är afsedd till bestridande af rese-, trycknings- och andra
omkostnader, dock att hvad derå kan besparas må af
medicinalstyrelsen till större eller mindre del användas
äfven till belöningar åt vaccinatörer.

Summa kr. 7,700: —

Enligt meddelande från medicinalstyrelsens räkenskapskontor fans å
detta anslag vid 1896 års början en behållning af 15,211 kronor 85 öre.
Denna behållning har dock sedermera icke obetydligt minskats.

Beträffande den tilltänkta statsanstalten för beredning af animal vaccin
har medicinalstyrelsen, under förutsättning att anstalten till en början
skulle anordnas för en årsproduktion af högst 115,000 vaccinportioner,
uppgjort följande kostnadsberäkning, vid hvilken jag ej har något att
erinra.

Organisationskostnader:

lokalens inredning m. m. ..................................

2 ympbord ...........................................................

instrument och möbler m. m...........................

mjölkkärl, kokkärl, täcken, grimrnor, rockar
5 dussin handdukar ...................

Arsund erhåll:

hyra för lokal med rum för betjening

föreståndare och veterinär.............................

hyra för 50 kalfvar ä 10 kr..........................

transport af dessa kalfvar 2 gånger i veckan
15 liter söt mjölk 350 dagar å 15 öre litern

betjening och skötsel m. m...........................

uppvärmning och belysning..............................

tvätt och rengöringskostnader

emballage...........................................................

inventariers underhåll .......................................

diverse omkostnader .............................

kr. 1,000: —

» 200: —

1,250: —
» 75: —

» 50: —

Summa kr. 2,575: —

.............V. kr. 1,000
..................... » 2,000	—
...................... » 500	—
........................ » 150	—
........................ » 787	50
..................... » 1,000	—
....................... » 100	—
....................... » 50	—
....................... » 500	—
........................ » 100	—
........................ » 312	50
Summa kr. 6,500	—

Till jemförelse må meddelas, att norska stortinget år 1891 beviljade
till inrättande af en djurvaccinanstalt 4,300 kronor samt till anstaltens

Åttonde hufvudtiteln. 143

drift under första året 2,400 kronor. Denna anstalt, som trädde i verksamhet
i mars 1892, var dock afsedd att till en början bereda vaccin för
ympning af endast omkring 24,000 personer årligen. Anslaget till anstaltens
drift har emellertid sedermera ökats år 1892 till 3,500 kronor, 1893
till 3,700 kronor, 1894 till 4,200 kronor och 1895 till 4,400 kronor, hvithet
sistnämnda belopp beviljats jemväl 1896. Behofvet af animal vaccin
har också under tiden stigit, så att under år 1895 från anstalten reqvirerats
lymfa till mer än 46,000 personer. Den kongl. vaccinationsanstalten
i Köpenhamn, der äfven animal lymfa produceras, har ett statsanslag af
9,000 kronor. För vaccinberedningsanstalten i Helsingfors, till hvars inrättande
beviljats 19,310 mark, är år 1893 faststäld stat, slutande å 6,860
mark.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle å hittillsvarande ordinarie
utgiftsposter för vaccinationsväsendet en del besparingar kunna göras genom
indragning af vaccindepoterna i deras nuvarande form och afskaffande af
belöningar i form af penninggåfvor åt vaccinatörer. Behållningen å vaccinationsanslaget
skulle kunna användas till bestridande af kostnader dels
för organisationen af vaccinanstalten, dels för ökadt blankettryck med
mera, som blefve en nödvändig följd af vaccinationsväsendets omdaning.
Från och med det år, då en på de af medicinalstyrelsen föreslagna grunder
hvilande författning angående skyddskoppympning^ trädde i kraft, ansåg
medicinalstyrelsen höra lända till efterrättelse följande

utgift sst åt för skyddskoppympningen:

arfvode åt 24 förste provinsialläkare.................	.................... kr. 2,400	—
arfvode åt biträde vid vaccinationskontoret ....	...................... » 500	—
årsanslag till vaccinanstalten i Stockholm........	........................ » 6,500	—
understöd åt åldrige, behöfvande vaccinatörer .	..................... > 150	—
belöningar åt vaccinatörer.................................	...................... » 700	—
diverse utgifter..................................................	......................... » 250	—
	Summa kronor 10,500	—

t sin underdåniga skrifvelse den 17 januari 1896 anhöll medicinalstyrelsen,
att ett årligt anslag af 10,500 kronor matte ställas till styrelsens
förfogande att användas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nyss angifna
förslag till utgiftsstat, men med rätt för styrelsen att öka en utgiftspost,
om minskning kunde ske å eu annan, samt att, derest en besparing
något år skulle uppstå, få reservera densamma till ett annat år, då utgifterna
för skyddskoppyinpningens uppehållande möjligen komme att
öfverskrida årsanslaget.

1^4 Åttonde hnfvudtiteln.

Medicinalstyrelsens senaste förslag till ny författning angående skyddskoppympning™
har visserligen af Eders Kongl. Maj:t ansetts ej böra i helt
och hållet oförändradt skick godkännas, men både det förslag'' till förordning
5 ämnet, hvilket Eders Kongl. Maj:t på min hemställan den 4 sistlidne
december beslutit genom nådig proposition öfverlemna till Riksdagens
antagande, och det inom ecklesiastikdepartementet utarbetade, vid nämnda
proposition fogade förslag till vaccinationsreglemente öfverensstämma i det
väsentligaste med det ifrågavarande af medicinalstyrelsen uppgjorda författningsförslaget
och föranleda ej någon ändring i afseende på det anslagsbelopp,
som medicinalstyrelsen ansett erfordras för skyddskoppympningen,
sedan nya bestämmelser derom trädt i kraft.

Under åberopande af hvad jag till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 4 nästförflutna december i detta ämne anfört, hemställer jag
i underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att anslaget
till vaccinationens befrämjande må med titelns ändring till "anslag
för skyddskoppympningen» höjas med 2,800 kronor, eller från 7,700 kronor
till 10,500 kronor, och såsom reservationsanslag i riksstaten uppföras.

Landtbruksakademien.

[22.] Under åberopande af hvad statsrådet och chefen för civildepartemenAngående
tet anfört vid regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel
lffVearåägm hemstäRer jag, det Eders Kongl. Maja täcktes föreslå Riksdagen, att det
annan hufvud-under riksstatens åttonde hufvudtitel nu uppförda anslag till landtbruks“teL
akademien 4,000 kronor, som föreslagits skola å sjette hnfvudtiteln upptagas,
må från åttonde hufvudtiteln utgå.

Uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn.

[23.] Sedan Riksdagen i skrifvelse den 20 maj 1892 anhållit, det Eders
Aa9''Zl"i°n fKoi,g1- MaJ:t täcktes låta verkställa utredning, i hvad mån och under hvilka
anstalter för vilkor ökadt statsunderstöd åt uppjo&tvinejsanstalter Jäv sinnesslöa barn
andesvnga. kunde höra anvisas, uppdrog Eders Kong! Maja den 22 september 1893
åt utsedde komiterade att afgifva det underdåniga utlåtande och förslag i
detta afseende, hvartill omständigheterna kunde föranleda.

I mars 1894 afgåfvo komiterade sitt underdåniga betänkande med förslag
till förordning angående undervisning af sinnesslöa eller, såsom komiterade
anse dessa abnorma böra benämnas, andesvaga, jemte dertill hörande förslag

Åttonde hufvudtiteln.

145

till läroplan och till formulär för vissa uppgifter angående andesvaga
äfvensom af komiterade uppgjorda öfversigter öfver andesvagundervisningens
uppkomst och utveckling inom vårt land och dess ställning i åtskilliga
andra länder jemte motiv till förslagen och tillhörande tabeller.

Beträffande det dem lemnade uppdrag tillkännagifva komiterade till
en början, att de fattat sin uppgift såsom innebärande icke blott ett åliggande
att verkställa utredning, i hvad mån och under hvilka vilkor
ökadt statsbidrag åt uppfostringsanstalter för andesvaga barn kunde böra
anvisas, utan äfven ett bemyndigande att, då dessa frågors besvarande
befunnits vara beroende af det sätt, hvarpå undervisningen och vården
af de andesvaga i allmänhet inom vårt land komme att ordnas, verkställa
den utredning och framställa de förslag, som komiterade funne
vara behöfliga.

Enligt den redogörelse komiterade lemna angående förhållandena rörande
de andesvaga inom vårt land äro de för de andesvagas undervisning
och vård upprättade anstalter antingen privata eller län sanstalter.

Komiterade anföra, hurusom de allt mer från en enskild filantropisk
omsorg utvecklat sig till en kommunal angelägenhet. Inga statsanstalter
funnes, ehuru dock staten under vissa vilkor lemnade ekonomiskt understöd
åt åtskilliga af dem, nemligen de egentliga uppfostringsanstalterna,
och öfver dessa öfvade tillsyn genom af chefen för ecklesiastikdepartementet
förordnade inspektörer.

Oaktadt jemförelsevis kort tid förflutit, sedan hos oss verksamheten
för de andesvaga tog sin början, hade redan ett icke obetydligt antal
anstalter kommit till stånd, ehuru dock ännu mycket återstode att göra,
innan alla de andesvaga, som vore i behof af undervisning och vård i
dylika anstalter, kunde blifva deraf delaktiga. Sträfvandena hade äfven
hos oss, likasom i andra länder, i främsta rummet gått ut på inrättande
af uppfostringsanstalter, skolor. Derefter hade man skridit till upprättande
af arbetshem och asyler. Anstalterna, som alla vore internat, vore med
få undantag gemensamma för manliga och qvinliga andesvaga. Ett utmärkande
drag för det svenska anstaltssystemet vore de många och relativt
små anstalterna, spridda öfver hela landet.

Enligt af komiterade inhemtade upplysningar funnos år 1893 sexton
andesvagskolor med 458 platser, sex arbetshem och nio asyler. I arbetshemmen
funnos sammanlagdt omkring 76 platser och i asylerna 129.
Elevantalet i skolorna utgjorde vid nämnda års början 418 och vid dess
slut 438. I arbetshemmen voro år 1893 intagna omkring 65 och i asylerna
omkring 120 andesvaga.

Den undervisning, som i skolorna meddelades, vore af dels teoretisk,

Bill till Biksd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 19

Komiténs

betänkande.

146

Åttonde hnfvudtiteln.

dels praktisk art. Undervisningsämnena kade i allmänhet varit: ljridning,
innanläsning, kristendom, modersmålet, historia och geografi, naturkunnighet,
åskådningsöfningar, rättskrifning, välskrifning, teckning, gymnastik,
sång, träslöjd, möbelsnickeri, borstbinderi, korgmakeri, halm- och rottingflätning,
väfnad, sömnad, stickning, mattflätning, virkning och knyppling.
Undervisningen kunde sägas hafva gifvit ganska goda resultat, och särskildt
hade den dervid vunna färdigheten i slöjd, som i de svenska anstalterna
i pedagogiskt afseende spelade en vigtig roll, vunnit erkännande ej blott
inom vårt eget land, utan äfven i utlandet.

Sysselsättningarna i arbetshemmen utgjordes hufvudsakligen af ofvannämnda
handarbeten samt hvarjehanda hussysslor, trädgårds- och jordbruksarbeten.

I asylerna sysselsattes de der intagna andesvaga, som icke voro oförmögna
till hvarje arbete, med göromål af enklare slag.

Vid skolorna voro 1893 anstälda Öl lärare eller lärarinnor, deruti
inberäknade föreståndarne eller föreståndarinnorna för de särskilda anstalterna.

Undervisningen bestreds af en lärare eller lärarinna för i medeltal
hvar sjunde elev.

För utbildning af lärarinnor och sköterskor hade sörjts genom seminariet
vid föreningens för sinnesslöa barns vård skola i Stockholm. Detta
seminarium, som inrättades år 1875, men af brist på medel snart måste
upphöra, trädde åter i verksamhet den 1 januari 1879, sedan anslag af
statsmedel för ändamålet erhållits. Utbildningen derstädes af lärarinneelever
hade skett i två jemnlöpande kurser, en teoretisk och en praktisk.
Den teoretiska kursen bestode hufvudsakligen i föredrag öfver andesvaghetens
art och dess hos olika individer vexlande former. Den praktiska
kursen åter omfattade handledning i allt, som hörde till barnens
vård och undervisning, öfnings- och proflektioner i alla vid skolan förekommande
undervisningsämnen samt kurser i snickeri, träsnideri, korgmakeri,
halmflätning, väfnad och knyppling. Undervisningskursen för
lärarinneelever hade varit till en början ettårig, men vore numera tvåårig
Sköterskeeleverna erhölle undervisning i hvad som rörde de andesvagas
vård pch skötsel.

Åldern vid intagningen i uppfostringsanstalterna hade vexlat rätt
mycket, likaså den tid, under hvilken eleverna vistades i desamma.
Bristen på arbetshem hade gjort, att man ansett sig böra låta eleverna
qvarstanna så länge som möjligt i skolan.

Kostnaderna för uppehållandet af undervisningsanstalterna, hvilka till
största delen hade egna lokaler, somliga för ändamålet särskildt uppförda, hade

Åttonde hufvudtiteln. 147

hufvudsakligen täckts genom elevafgifter, understöd af staten och landstingen
samt frivilliga bidrag, som gifvits till ej obetydliga belopp..

Utgifterna för samtliga undervisningsanstalterna uppgingo, enligt meddelade
upplysningar, för år 1893 till 211,519 kronor 74 öre, deri inberäknade
omkostnaderna för fastighet, nybyggnad in. in. dylikt. Afgiften
för elev vexlade mellan 50 och 450 kronor. Sammanlagda summan af
elevafgifterna belöpte sig till 81,281 kronor 58 öre. Beloppet af statens
bidrag uppgick till 43,700 kronor. Hvad anginge understödet från landstingen,
utgjorde detta sammanlagdt 60,168 kronor 85 öre.

° Arbetshemmens och asylernas hufvudsakliga inkomster utgjordes af
elevafgifter och frivilliga bidrag. ■ .

Anstalterna hade icke någon gemensam ledning, utan administrerades
hvar af sin särskilda styrelse. De verkade icke heller i allo efter en och
samma plan, om ock de senare grundade till en del inrättat sig efter
mönstret af de förutvarande, dervid i synnerhet skolan i Stockholm tjena!
till föredöme.

Då komiterade härefter gå att redogöra för det sätt, hvarpå undervisningen
lämpligast bör anordnas, anföra de, hurusom de andesvaga i nu
ifrågavarande afseende kunde indelas i två hufvudgrupper, nemligen bildbara
och icke bildbara. Den förra gruppen måste vidare delas i två afdelningar,
nemligen bildbara andesvaga i skolåldern och bildbara andesvaga,
som hunnit utöfver denna ålder. Gränsen mellan dessa två, afdelningar
kunde naturligtvis vexla efter den tid, då skolåldern ansages
lämpligast böra upphöra.

De bildbara andesvaga borde utgöra föremål för undervisning och
uppfostran, de icke bildbara endast för vård.

Hvad först beträffar de bildbara andesvaga barn, hvilka befinna sig
i skolåldern, anse komiterade, att deras rätt till undervisning vore fullt ut
lika beaktansvärd som de normala eller de öfriga abnorma, d. v. s. de
döfstumma eller blinda, barnens. För fullständigt tillgodoseende af detta
kraf anse komiterade, att de andesvagas undervisning lämpligast borde anordnas
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det sätt, hvarpå undervisningen
för de döfstumma redan blifvit anordnad.

Komiterade anse således:

att undervisningen borde vara obligatorisk, såsom för de döfstumma
vore fallet och såsom komiterade ansett nödigt äfven beträffande de blinda;

att undervisningens ändamål borde vara tvåfaldigt, nemligen dels att i
möjligaste mån utveckla de andesvagas själsförmögenheter, dels ock att
bibringa dem sådan arbetsskicklighet, att de måtte kunna förvärfva sitt
uppehälle eller åtminstone i någon mån sjelfva dertill bidraga;

148 Åttonde hufvudtiteln.

att skolåldern borde räknas från och med det år, under hvilket barnet
fylde sju år, och lärotiden i allmänhet omfatta åtta år;

att undervisningen borde meddelas i derför särskildt anordnade skolor,
föräldrar eller målsmän likväl obetaget, att under kontroll af vederbörande
skolstyrelse enskild! sörja för de andesvaga barns undervisning, hvilka stode
under deras målsmanskap;

att kostnaderna för undervisningen borde bestridas af skoldistrikten,
hvilka borde omfatta minst ett landstingsområde eller stad, som ej i landsting
deltager, med bidrag af statsmedel och rätt till viss årlig afgift af
föräldrar eller målsmän, eller, om dessa icke egde tillgång till afgiftens
gäldande, af vederbörande fattigvårdssamhälle;

att staten borde draga försorg derom, att erforderlig tillgång på särskildt
utbildade lärare för andesvaga bereddes, och jemväl bestrida de
derför nödiga kostnader; samt

att staten borde anordna kontroll öfver andesvagskolans verksamhet,
för hvilken kontroll kostnaderna borde bestridas af statsmedel.

I dessa andesvagskolor borde, enligt komiterades åsigt, undervisning
åt fallandesjuka andesvaga barn icke meddelas, utan borde sådana barn
erhålla undervisning i särskilda anstalter; och anse komiterade meddelandet
af denna undervisning tills vidare lämpligast kunna anförtros åt enskilde,
under nödig kontroll, med bidrag af staten, skoldistrikten och vederbörande
föräldrar, målsmän eller fattigvårdssamhällen.

Undervisningen af de bildbara andesvaga, som tillika vore döfstumma
eller blinda eller både döfstumma och blinda, borde enligt komiterades
åsigt ske i skolor för döfstumma eller blinda.

Beträffande frågan om obligatorisk undervisning anföra komiterade,
att, då i vårt land folkskoleundervisningen sedan mer än 50 år tillbaka
vore obligatorisk, icke mycket torde behöfva ordas om skolpligtighetens
gagnelighet eller nödvändighet. Den omständigheten att den i 1842 års
folkskolestadga uttalade grundsats, att alla i skolåldern varande barn borde
till undervisning i skola inställas, först under den senaste tiden börjat tilllämpas
äfven på de abnorma barnen, hade helt visst icke berott derpå, att
undervisning skulle anses för dem vara af mindre gagn än för de normala.
Tvärtom hade man nog länge insett, att särskildt för de abnorma barnen
undervisning just vore vilkoret för en något så när mensklig tillvaro.
Egentliga skälet dertill, att så många af dessa vanlottade så länge varit
lemnade åt sitt öde, hade tvifvelsutan varit svårigheten för samhället att
åt de olika slagen af abnorma barn bereda tillgång till undervisning, enär
denna kräfde särskilda och dyrbara anstalter. I den mån samhället sett
sig i stånd att fullgöra sina pligter äfven mot de abnorma barnen, hade

Åttonde lmfvudtiteln. 149

emellertid äfven för dem uppfostringsanstalter upprättats. Sålunda vore
numera genom lag undervisning tillförsäkrad hvarje döfstumt barn, och
beträffande de blinda hade komiterade i särskildt afgifvet, betänkande framhållit
behofvet af skoltvång jemväl för sådana barn. I fråga om de andesvaga
barnen kunde, efter komiterades åsigt, icke sägas annat, än att de,
i saknad af undervisning, vore i åtminstone lika sorgligt läge som öfriga
abnorma barn och således hade samma behof af uppfostran som dessa och
samma rätt till undervisning, för så vidt de vid pröfning befunnes vara
derför mottagliga.

Men utan att skoltvång genom lag föreskrefves, skulle helt visst, hädanefter
som hittills, många andesvaga icke komma i åtnjutande af denna förmån,
antingen i följd af åtskilliga föräldrars eller målsmäns likgiltighet,
okunnighet eller fattigdom, eller på grund af en falsk föräldrakärlek, som
icke så sällan endast motvilligt öfverlemnade barnen åt en uppfostringsanstalt,
äfven då denna gjort sig känd såsom god. Utan skoltvång^ skulle,
äfven i de fall då vederbörande hvarken saknade vilja eller förmåga att
fullgöra sin pligt i detta afseende, säkerligen ett icke ringa antal andesvaga
barn alltför sent anmälas till intagning i skola, hvarigenom utsigten
till°vinnande af något egentligt resultat af undervisningen i väsentlig grad
förminskades. Från hvilken synpunkt frågan än betraktades, syntes stadgande
af skolpligtighet äfven för de andesvaga barnen i skolåldern icke
kunna vara annat än i högsta måtto önskligt. Målet för undervisningen
vore i skolor för andesvaga, enligt komiterades förmenande, väsentligen
detsamma som i den allmänna folkskolan. Men till följd af de andesvaga
barnens oförmåga att göra sig boklig undervisning i någon större utsträckning
verkligt till godo, och då det för deras kommande lif vore synnerligen
vigtigt, att de redan under skoltiden förvärfvade så stor arbetsskicklighet
som möjligt, borde i skolan för andesvaga den formella utdaningen
kraftigare betonas och större utrymme gifvas åt de praktiska arbetena, än
i den allmänna folkskolan. Det senare slaget af arbete hade derjemte visat
sig vara ett ovärderligt medel för själskrafternas utveckling i rent formelt
afseende, hvilket måste vara ett af hufvudsyftena för den ifrågavarande
skolans verksamhet, så vidt hon nemligen ville gifva de barn, som åt
henne anförtroddes, en sådan uppfostran, att de, sedan de lernnat skolan,
kunde reda sig på egen hand, så mycket som möjligt vore med hänsyn till
deras säregna naturliga beskaffenhet.

I afseende å den ålder, vid hvilken skolpligtigheten borde inträda,
yttra komiterade, att i fråga om andesvaga förhållandet vore detsamma
som beträffande öfriga abnorma, eller att mottagligheten för undervisning
i regeln vore större i de yngre åren än sedermera. Då det äfven vore af

150 Åttonde hnfvudtiteln.

vigt, att skolundervisningen, som vore gemensam för gossar och flickor,
icke utsträcktes till den ålder, då faror lätt uppstode af de begge könens
samvaro, och att skolundervisningen således vore afslutad vid sjuttonde
eller adertonde lefnadsåret, syntes icke något skäl förefinnas att uppskjuta
undervisningens början längre än oundgängligt vore. Vid nämnda ålder
borde dessutom de bildbara andesvaga börja att genom arbete bidraga
till sin utkomst. Tiden för skolpligtighetens inträde ansåge komiterade
derför lämpligen kunna bestämmas lika med hvad som gälde icke blott
för normala barn utan äfven för döfstumma, eller från och med det år,
under hvithet barnet fylde sju år. I betraktande af de många svårigheter,
som vore förenade med den andesvages undervisning, den långa tid, som
erfordrades för hans väckande, och de små steg, som vid hans undervisning
kunde tagas, ansåge komiterade skoltiden för bildbara andesvaga icke
kunna sättas lägre än i allmänhet till åtta år, eller samma tid som i regel
kräfdes för öfriga abnorma barns undervisning.

I fråga om andesvagskolans organisation framhålla komiterade, att det
med flertalet andesvaga barn icke läte sig på förhand afgöras, om de vore
bildbara eller icke. Detta måste utrönas genom en särskild pröfning.
Denna pröfning finge ej bestå i en eller annan timmes examen eller på
annat sätt verkstäld undersökning, ty det åtginge ofta lång tid, innan ett
anlag upptäcktes eller väcktes till lif. Ej heller kunde den ifrågavarande
pröfningen verkställas af hvem som helst utan endast af fackmannen.
Häraf framginge, att pröfningen, om ett andesvagt barn vore mottagligt
för bildning eller icke, måste ega rum i uppfostringsanstalten, och att till
denna för den skull borde höra en profklass, hvars hufvudsakliga uppgift
borde vara dels att utröna barnens bildbarhet, dels ock att förbereda dem
af barnen, hvilka befunnes bildbara, för undervisningen i den egentliga
uppfostringsanstalten. De barn, som pröfvades vara obildbara, borde utskrifvas
ur skolan, och de öfriga uppflyttas i sjelfva läroanstalten. Vanskligt
vore att säga, hur lång tid ett barn behöfde qvarstanna i profklassen, enär
de andesvaga barnen vanligen vore hvarandra mycket olika. Det torde
dock kunna antagas, att en tid af två år i allmänhet vore tillräcklig för
att utröna, om ett barn vore bildbart, och att göra det skickligt att mottaga
egentlig undervisning. Derför borde läroanstalten ega rätt att två år
uppbära statsbidrag till bestridande af kostnaderna för de i profklassen
intagna barnens underhåll och uppfostran.

Den egentliga skolafdelningen anse komiterade böra beräknas för sex
år. Till följd af barnens olika begåfning och deras ofta ensidiga riktning
kunde och borde enligt komiterades förmenande ej någon klassindelning
med bestämdt afvägda kurser förekomma. Visserligen måste de barn, som

Åttonde hufvudtiteln. 151

med hänsyn till begåfning och utveckling stode hvarandra närmast, undervisas
tillsammans i grupper eller klasser, men dessa borde ej vara fasta
utan rörliga, så att det barn, som tillhörde en grupp eller klass i ett ämne,
kunde tillhöra en annan i ett annat. Vidare borde barnen kunna när
gom helst flytta från den ena klassen till den andra och befrias från läsningen
af ett ämne, för hvilket det ej syntes ega anlag eller visade något
intresse.

Bokliga sysselsättningar och öfningar i praktiska arbeten borde ställas
i det förhållande till hvarandra, att en nödig vexling dem emellan uppstode
och ej någon ensidig riktning åt det ena eller andra hållet framkallades.
Dock torde de praktiska anlagen i första hand böra ses till
godo och, i den mån intelligensen visat sig svag, större utrymme lemnas
åt det praktiska arbetet.

Beträffande spörsmålet, huruvida kommunen eller staten i främsta
rummet bör draga försorg om anordnandet af undervisningen för andesvaga
barn anföra komiterade, att vid ordnandet af den allmänna folkundervisningen
omsorgen för beredande af tillfälle till undervisning för
de normala barnen blifvit lagd på församlingen, som ansetts böra utgöra
för sig ett skoldistrikt, med skyldighet att föranstalta om de till distriktet
hörande barnens undervisning. Hvad undervisningen af de blinda beträffade,
hade staten öfvertag^ icke blott anskaffandet af nödiga lokaler och lärarepersonalens
aflönande, utan äfven omsorgen om barnens underhåll och
beklädnad samt i öfrigt lemnat skolorna det understöd, som för deras behöriga
verksamhet funnits erforderligt, utan att likväl barnens föräldrar
och målsmän eller kommunen fritagits från skyldighet att efter förmåga
bidraga till barnens underhåll och uppfostran. I fråga om döfstumundervisning
hade man stält sig på samma grund, som blifvit följd vid folkskoleundervisningens
ordnande, endast med den skilnad, att den större
kommunen, landstingsområdet eller staden, fått träda i stället för den
mindre, församlingen, och dervid jemväl utgått från delvis bestående förhållanden,
i det att redan före denna undervisnings fullständiga ordnande
åtskilliga landsting för sina områden tagit de döfstummas uppfostran om
hand.

Den sistnämnda vägen anse komiterade äfven beträffande ordnandet
af undervisning för de andesvaga vara den ändamålsenligaste. Att lägga
omsorgen om denna undervisning liksom undervisningen af de normala
barnen på de särskilda församlingarna, läte sig naturligtvis icke göra, då
antalet andesvaga vore jemförelsevis så obetydligt, att i vissa församlingar
icke någon, i andra endast få andesvaga, tillhörande skolåldern, förekomme,
hvarför det vore nödigt, att andesvagundervisningen ordnades för vid -

152

Åttonde hufvndtiteln.

sträckare kretsar, likasom denna undervisnings särskilda beskaffenhet vid
dess ordnande påkallade rikligare tillgångar än dem, öfver hvilka församlingen
förfogade. A andra sidan vore antalet andesvaga i hela riket
vida större än antalet blinda — hvilkas undervisning staten i första hand
öfvertagit just af den anledning, att de för dem erforderliga undervisnings,-anstalter alltid måste blifva endast ett ringa fåtal, och att dessa anstalters
upprättande af särskilda blindskoldistrikt ansetts möta allt för stora svårigheter
— samt icke blott lika stort som antalet döfstumma, utan öfverstege
till och med i icke obetydlig män dessas antal. Vid sådant förhållande
hade det synts komiterade, som skulle den skyldighet, hvilken i
afseende på den allmänna folkskoleundervisningen tillhörde församlingarna,
lämpligen kunna, hvad anginge undervisningen för de andesvaga, likasom
i fråga om döfstumundervisningen, påläggas landstingen och de städer,
hvilka stodo utom landstingsinstitutionen.

Likasom staten kommit de särskilda församlingarna till hjelp vid bekostandet
af de normala barnens undervisning, så måste statens medverkan
med desto större skäl kunna påkallas, då det gälde att bereda uppfostran
åt de andesvaga. I afseende derå gälde med fullt skäl hvad döfstumkomitén
anfört i fråga om statens skyldighet att bidraga till kostnaderna
för undervisningen af de döfstumma. Det läge alltid i statens intresse, att
dess medlemmar måtte erhålla uppfostran och undervisning; men angelägenheten
häraf blefve så mycket större, när det vore fråga om medlemmar af
samhället, hvilka, lemnade åt sig sjelfva, befunne sig på en i alla afseenden
så outvecklad ståndpunkt, att deras bibehållande dervid kunde för samhället
vara förenadt med allvarsamma vådor. Den undervisning, som
erfordrades för de andesvaga likasom för öfriga abnorma, vore ock af beskaffenhet
att, i jemförelse med undervisningen för de normala, kräfva så
betydande uppoffringar, att till och med de större kommunerna skulle
blifva allt för hårdt betungade, om de skulle bära utgifterna för denna
undervisning ensamma utan annat bidrag än det, som rimligtvis kunde
påräknas af barnens föräldrar eller målsmän.

Äfven dessa borde dock, likasom de normala barnens föräldrar eller
målsmän, deltaga i kostnaderna för sina barns uppfostran. Förhållandena
stälde sig emellertid i detta hänseende något olika, då det gälde det andesvaga
och det normala barnet. Det senare vistades i vanliga fall i sitt
hem och njöte der föda och underhåll samt vård å de tider, då det icke
uppehölle sig i den närbelägna skolan. Det andesvaga barnet åter nödgades
oftast, för att erhålla undervisning, vistas å en från hemmet mer
eller mindre aflägsen ort, der bostad och föda måste för betalning åt
barnet anskaffas. Det vore naturligt, att kostnaderna för dess underhåll

Åttonde hnfvudtiteln. 153

i det senare fallet stälde sig vida högre än i det förra och blefve synnerligen
känbara för de mindre bemedlade eller den klass, inom hvilken,
efter hvad erfarenheten visat, de andesvaga allmännast anträffades. Långt
ifrån att under sådana förhållanden de andesvaga barnens föräldrar torde
blifva i tillfälle att utöfver barnens underhåll bekosta någon del af deras
undervisning, vore det att antaga, att i vanliga fall föräldrar och målsmän
icke en gång skulle finnas i stånd att bestrida hela kostnaden för barnens
underhåll vid skolan. I regeln kunde följaktligen endast ett måttligt
bidrag till det andesvaga barnets underhåll påräknas från föräldrar eller
målsmän, hvaremot återstoden af underhållskostnaden likasom utgifterna
för undervisningen torde få läggas på skoldistrikten och staten.

Komiterade ansåge således, att, i likhet med hvad förhållandet vore
beträffande undervisningen af de döfstumma, det borde åligga landstingen
och de städer, som ej i landsting deltoge, att hvar för sitt område vidtaga
nödiga åtgärder för de andesvagas undervisning, samt att kostnaderna för
denna undervisning lämpligen borde mellan staten, landstingen och barnens
föräldrar eller målsmän sålunda fördelas, att

staten bidroge med visst belopp till underhållet af hvarje i andesvagskola
intagen lärjunge, bekostade utbildandet af lärarepersonal för de andesvaga,
äfvensom, i likhet med hvad vid folkskoleundervisningen och döfstumundervisningen
skedde, vidkändes utgifterna för inspektion öfver andesvagundervisningen
i dess helhet;

föräldrar och målsmän bidroge till barnets underhåll vid skolan med
viss årlig afgift, som efter omständigheterna bestämdes af skoldistriktet,
dock för medellösa eller mindre bemedlade endast till visst bestämdt belopp;
samt

skoldistriktet bestrede öfriga utgifter för lärjungarnes underhåll, äfvensom
för anskaffande af skollokal och materiel, för lärares, läkares och
sköterskors aflöning m. m.

Beträffande omfattningen af de blifvande skoldistrikten förmäla komi-®*0^*^*"*
terade, att bestämmandet deraf naturligtvis berodde på, huru stort antal
andesvaga i skolåldern inom vårt land förefunnes samt huru stora undervisningsanstalterna
för dessa barn anordnades. Man stode här inför en
principiel fråga, hvarom skiljaktiga meningar rådde, nemligen huruvida
små eller stora anstalter för undervisningen af andesvaga vore att föredraga.

Då för närvarande i olika delar af vårt land funnes icke mindre än
sexton skolor för andesvaga, alla utom två anordnade af, eller med biträde
af vederbörande landsting, och för en stor del af dem byggnader
till större eller mindre omfattning redan vore med ganska dryga kostnaBih.
till Riksd. Prut. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 20

154 Åttonde hufvudtiteln.

der uppförda eller inköpta, och då t. f. inspektören öfver dessa anstalter
ansett erfarenheten i vårt land hafva ådagalagt, att i skolor med 30, 40
till 50 barn undervisningen lemnat mycket göda resultut, samt då jemväl
alla de myndigheter och skolstyrelser, som afgifvit yttranden i denna
fråga, med undantag allenast af två, ansett smärre anstalter hafva bestämdt
företräde framför större, så hade komiterade enat sig om att bygga på
de befintliga förhållandena och sålunda ansett sig böra föreslå, att hvarje
landstingsområde eller stad, som ej i landsting deltoge, skulle för sig utgöra
ett skoldistrikt, med rättighet för landstingsområde eller dylik stad
att för ordnande af gemensam undervisning af andesvaga förena sig med
ett eller flera andra sådana områden eller en eller flera dylika städer till
ett skoldistrikt.

För ordnande äf undervisningen för de andesvägä på ett tillfredsställande
sätt framhålla komiterade såsom ett nödvändigt vilkor, ätt tillgång
bereddes på ett tillräckligt antal särskildt för detta ändamål utbildade
lärare och lärarinnor. Lärarepersonalen borde icke vara för fåtalig, ty
för att undervisningen i andesvagskolorna skulle kunna drifvas med gynsamt
resultat kräfdes en så mycket som möjligt genomförd klassificering
af eleverna. Då af denna orsak och särskildt med hänsyn dertill, att,
enligt komiterades förslag, hvarje andesvagskola torde komma att hafva
endast ett jemförelsevis mindre antal elever, en lärare måste antagas vara
behöflig för ett antal af fem till tio elever, skulle, i händelse skolpligtighet
stadgades, det erforderliga antalet lärare utgöra omkring 150. Med
beräknad tjenstgöringstid af i allmänhet 30 år borde alltså, för att behofvet
af nödigt antal lärare skulle kunna fyllas, i medeltal fem till sex lärare
hvarje år efter vunnen utbildning finnas att tillgå för att inträda
i skolornas tjenst.

Mera omfattande åtgärder än hittills måste derför, derest undervisningstvång
för andesvaga barn infördes, vidtagas för beredande af tillgång
till nödig lärarepersonal vid undervisningsanstalterna för de andesvaga.

För att en person skulle blifva lämplig lärare för andesvaga fordrades
icke blott, att han egde alla förutsättningar för att blifva en duglig
lärare i allmänhet, utan ock att han vore i besittning af en speciel utbildning
för undervisningen af andesvaga. Denna utbildning borde försiggå
å särskildt derför anordnadt seminarium, stående i förbindelse med
någon undervisningsanstalt för andesvaga barn, hvarest lärarens praktiska
utbildning kunde ega rum samtidigt med den teoretiska.

Då seminarium för bildande af andesvaglärare hade till uppgift att bibringa
de särskilda insigter och färdigheter, som fordrades af läraren för andesvaga,
förutsattes att denne, för att kunna göra sig till godo undervisningen

Åttonde hufrudtiteln. 155

derstädes, egde ett visst mått af kunskaper och undervisningsskicklighet. En
sådan allmän underbyggnad meddelades vid folkskolelärareseminarierna.
Ehuru det visserligen vore önskvärdt, om man för inträde vid andesvaglärareseminariet
kunde fordra hela den lärokurs, som genomginges vid de läroanstalter,
som utbildade lärare för folkskolan, förmena dock komiterade, att
ett så strängt vilkor icke borde uppställas för inträde i seminarium för andesvaglärare,
utan föreslå såsom inträdesfordran vid sistnämnda seminarium
endast den lärokurs, som genomginges i de två lägsta klasserna i statens
folkskoleläräreseminarier.

Lärokursen vid seminarium för andesvaglärare anse komiterade icke
kunna räknas kortare än två år. I afseende å utbildningen af döfstuinlärare
hade den anordningen vidtagits, att vid döfstumlärareseminariet å
Manil la lärotiden inskränkts till endast ett år, afsedt i främsta rummet för
seminarieelevernas teoretiska utbildning, och att för praktisk utbildning
seminarieeleven, sedan han undfått intyg om afslutad seminariekurs samt
väl vitsordats för flit och uppförande, hänvisades till viss af chefen för ecklesiastikdepartementet
anvisad döfstumskola för genomgående af ett praktiskt
profår, efter hvars slut lärarekandidaten, försedd med intyg från föreståndaren
vid den anstalt, der profårskursen blifvit genomgången, åter
skulle infinna sig vid seminariet för afläggande af slutligt prof inför en
eller flera af chefen för ecklesiastikdepartementet utsedda censorer. Vid
utbildningen af andesvaglärare anse komiterade en dylik anordning icke
böra ifrågakomma, då den teoretiska och den praktiska delen der icke
lämpligen kunde skiljas, utan borde gå hand i hand med hvarandra. ^

Det ändamålseniigaste och för staten minst kostsamma sätt att få ett
sådant seminarium anordnadt syntes vara att fortgå pa den väg, som
redan beträdts genom förenämnda anordning för utbildande af lärare för
andesvaga vid föreningens för sinnesslöa barns vård i Stockholm undervisningsanstalt.
Af statsmedel skulle således utgå ett anslag till styrelsen
för en andesvagskola, som funnes för sådant ändamål lämplig, med skyldighet
för styrelsen att anordna sådant seminarium i enlighet med vissa
bestämmelser, som komme att af Kongl. Maj:t meddelas.

Med afseende å de mödor och försakelser, som vore förenade med
lärarekallet inom andesvagskolan och den obemedlade ställning, hvari de,
som komme att egna sig åt denna verksamhet, i allmänhet torde befinna
sig, förefunnes föga utsigt, att personer skulle söka inträde i utbildningsanstalt
för andesvaglärare, derest icke i ekonomiskt hänseende afsevärda
förmåner bereddes dom. Komiterade ansåge det derför vara nödvändigt,
att eleverna vid seminarium för andesvaglärare tillförsäkrades fritt underhåll
vid seminariet under den tid, utbildningen varade, samt att stipendier,

156 Åttonde hufvudtiteln.

som dock torde kunna sättas till jemförelsevis låga belopp, tilldelades
medellösa elever för bestridande af kostnader för beklädnad och andra
nödvändiga utgifter.

Med afseende å inspektionen af andesvagskolorna förmäla komiterade,
att det läge i sakens natur, att den organisation af undervisningen för
de andesvaga, som komiterade föreslagit, kräfde en särskild tillsyn från
statens sida. Inga formulerade bestämmelser, huru fullständigt och omsorgsfullt
de än affattades, kunde ersätta det rent personliga inflytande,
som inspektionen hade att utöfva. Om på andra undervisningsområden ett
dylikt inflytande vore nödvändigt, gälde detta i ännu högre grad här.
Anvisningar och råd såväl beträffande undervisningens lämpligaste anordnande
och bedrifvande som äfven i fråga om tillämpningen af stadgar
och föreskrifter komtne med visshet att allt som oftast blifva för vederbörande
behöfliga. Särskildt med hänsyn till det nära sambandet mellan
de andesvagas kroppsliga helsotillstånd och möjligheten af utveckling af
deras själsförmögenheter vore en inspektion här af nöden. Storleken af
de bidrag, som, enligt hvad af komiterade förutsattes, staten skulle lemna
till andesvagundervisningen, påkallade jemväl ett öfvervakande från statens
sida, pa det att dessa bidrag matte medföra det gagn, de vore afsedda att
bereda. Både i pedagogiskt, hygieniskt och finansielt, hänseende hade
således statskontrollen här vigtiga uppgifter att fylla.

Vidkommande härefter den andra afdelningen af bildbara andesvaga
eller dem, som öfverskridit den egentliga skolåldern, anse komiterade äfven
för dem åtgärder böra vidtagas från det allmännas sida. Likasom tillfälle
till fortsatt undervisning ansetts böra beredas de normala barnen, borde
tillfälle till fortsatt utbildning och underhållande af förvärfvad arbetsskicklighet
så vidt möjligt erbjudas de andesvaga, synnerligast om den
egentliga skolåldern ansåges böra begränsas, såsom komiterade föreslagit.
Eljest äfventyrades lätteligen, att resultatet af den i skolan lemnade
undervisningen ginge om intet och att ändamålet dermed således helt och
håjlet förfelades. Med afseende å de stora kostnader, som för skoldistrikten
måste föranledas af anordnande på nöjaktigt sätt af undervisningen för
de andesvaga i skolåldern, syntes dock denna fortsatta undervisning ej
böra. blifva obligatorisk. Men för att uppmuntra distrikten att anordna
särskilda anstalter eller sa kallade arbetshem för sådan fortsatt utbildning
och undervisning af de andesvaga, som ej kunde omedelbart efter afgången
från skolan sjelfva förvärfva sig sitt uppehälle eller i afsevärd mån dertill
bidraga, syntes staten böra deltaga i kostnaden för deras underhåll i dessa
anstalter, om än i mindre mån än till eleverna i de egentliga uppfostringsanstalterna
och endast för viss begränsad tid. Denna tid hade af komi -

Åttonde hnfvudtiteln. 157

terade ansetts skäligen kunna begränsas till fem år, enär längre tidrymd
än denna utöfver lärotiden i skoiorna, hvilken i allmänhet skulle utgöra
åtta år, nu ej syntes behöfva bestämmas för att befästa den utveckling af
själsförmögenheterna och det mått af arbetsskicklighet, som under skoltiden
kunnat bibringas de andesvaga. Likasom öfver skolorna skulle äfven
öfver arbetshemmen nödig kontroll utöfvas från statens sida.

Hvad slutligen anginge de obildbara andesvaga, hvilka mer eller mindre
närmade sig de sinnessjukas gräns, vore, enligt komiterades förmenande,
dessas behof af omvårdnad tydligen lika stort som, eller ännu större än,
de bildbara andesvagas kraf på undervisning och uppfostran. Om än det
kunde ifrågasättas, huruvida ej i en framtid staten borde öfvertaga anordnandet
och underhållet af erforderligt antal vårdanstalter eller s. k. asyler
för dessa obildbara andesvaga, eller åtminstone i väsentlig mån deltaga i
kostnaderna derför, hade komiterade dock, under förutsättning att staten
åtoge sig så dryga kostnader för de bildbara andesvagas undervisning och
uppfostran, som komiterade ansett sig böra föreslå, trott sig icke kunna
ifrågasätta, att staten för närvarande skulle åtaga sig äfven denna ökade
börda. Närmast måste det ligga i vederbörande kommuners och fattigvårdssamhällens
intresse, att sådana anstalter komme till stånd; men då freqvenscn
af de obildbara andesvaga i olika kommuner vore mycket vexlande,
syntes de kostnader, som för anstalternas anordnande och underhåll
blefve nödvändiga, komma att drabba jemnare och lindrigare, ju större
antal kommuner förenade sig om en dylik anstalt. Enligt komiterades
åsigt borde derför helst flera landstingsområden jemte städer, som ej i
landsting deltoge, sammansluta sig till distrikt, hvilkas omfång syntes
kunna lämpligen sammanfalla med de nuvarande döfstumskoldistrikten,
för bestridande af kostnaderna för anläggande och underhåll af sådana
asyler. För att medverka till uppkomsten af dylika asyler torde dock
staten redan nu böra lemna bidrag till anläggningskostnaderna, och hade
komiterade ansett, att detta statens bidrag skäligen kunde bestämmas till
halfva anläggningskostnaden.

Enligt komiterades förslag skulle staten sålunda dels bidraga till kostnaderna
för andesvaga barns uppfostran och undervisning samt vidkännas
utgifterna för utbildningen af andesvaglärare och för inspektion af andesvagskolorna
jemte arbetshemmen, dels lemna understöd åt dessa hem, dels
ock deltaga i kostnaderna för anläggning af asyler.

Vid bestämmandet af det bidrag till andesvagskolorna, som skulle af
statsmedel utgöras, framstälde sig först och främst frågan, efter hvilken
grund detta bidrag borde utgå. 1 detta afseende ansåge komiterade, att
statsbidrag borde beräknas efter samma grund, som vore bestämd beträf -

Kostna derna.

Skolorna.

158

Åttonde hnfvndtiteln.

fande statens deltagande i kostnaderna för döfstumskolorna, eller med visst
belopp i förhållande till lärjungeantalet. Skälen härför vore desamma, som
anförts för en dylik beräkningsgrund rörande statsbidraget till sistnämnda
skolor, nemligen att derigenom full rättvisa bereddes de särskilda skolorna,
då hvarje skola tillgodosåges i mån af dess storlek och omfattning, på
samma gång som härigenom vunnes enkelhet och reda i afseende å statsbidragets
beräknande, i ty att antalet elever, med undantag af den tillökning,
som torde vara beroende af folkmängdens successiva tillväxt, i
öfrigt måste blifva i det närmaste konstant.

Hvad härefter anginge frågan, med huru stort belopp staten skäligen
kunde anses böra deltaga i underhållet af andesvagskolans lärjungar, måste
naturligtvis statsbidragets storlek blifva beroende af underhållskostnadernas
storlek. Enligt meddelade upplysningar utgjorde år 1893 kostnaden för
hvarje i andesvagskola intagen elev i medeltal omkring 400 kronor. Att
beloppet stälde sig så lågt, hade väl sin orsak deruti, att man till följd
af ringa tillgångar måst inskränka kostnaderna så mycket som möjligt. Ett
dylikt tvång kunde emellertid ej annat än verka hämmande och menligt.
Kostnaderna torde komma att icke oväsentligt öfverstiga ofvan berörda
belopp, om anstalterna skulle kunna inrättas på fullt ändamålsenligt sätt.

Statens bidrag till bestridande af dessa kostnader ansåge komiterade
icke böra sättas lägre, än hvad för närvarande utginge för hvarje elev i
döfstumskola. Till undervisningen för blinda bidroge staten med omkring
300 kronor under 4 år och omkring 400 kronor under 6 år för hvarje
elev, som åtnjöte sådan undervisning. Det torde vara otvifvelaktigt, att
andesvaga kräfde eu fullt lika omsogsfull vård som de blinda och att
kostnaden för båda dessa grupper af barn i vissa afseenden måste ställa
sig åtminstone lika hög, som för de döfstumma. I detta hänseende ville
komiterade särskildt erinra, hurusom för de andesvaga barnen fordrades
bland annat anställande af ett större antal vårdare eller sköterskor. Komiterade
ansåge sig dock icke böra ifrågasätta högre anslag till bestridande
af underhållet af lärjunge i andesvagskola, än som utginge för lärjunge i
döfstumskola, utan ville föreslå att till underhåll åt andesvagskola, anordnad
af skoldistrikt, omfattande minst ett landstingsområde eller en stad, som
ej i landsting deltoge, skulle utgå statsbidrag, för år räknadt, med 250
kronor för hvarje barn, som inom skolan eller på dess bekostnad njöte
underhåll, samt med 125 kronor för hvarje annat i skolan intaget barn,
och till understöd åt enskild andesvagskola, hvilken af Kongl. Maj:t funnes
vara deraf förtjent, statsbidrag, för år räknadt, med högst 100 kronor för
hvarje barn, som inom skolan eller på dess bekostnad åtnjöte underhåll,
samt med högst 50 kronor för hvarje annat i dylik skola intaget barn.

Åttonde hofvudtiteln. 159

För de af fallandesot lidande andesvaga, hvilka, enligt komiterades
förslag, icke borde intagas i de offentliga andesvagskolorna, utan skulle
hänvisas till enskild sådan, borde emellertid ett undantag med afseende å
beloppet af statsunderstödet göras.

En af de länsstyrelser, som yttrat sig i frågan, nemligen Kongl. Maj:ts
befallningshafvande ‘i Stockholms län, hade särskildt fäst uppmärksamheten
på det sorgliga förhållande, som egde rum med afseende på dessa andesvaga.
De finge för närvarande ej intagas i de af staten understödda
andesvagskolorna. Deras vård i hemmen vore naturligtvis än svarare, än
när det gälde andra andesvaga, och den vanvård, för hvilken de i fattiga
hem vore utsatta, vore ofta af den mest upprörande beskaffenhet. I det
år 1892 inom Stockholms län upprättade hemmet för fallandesjuka andesvaga
barn voro år 1893 intagna tretton dylika barn; flera ansökningar
om plats derstädes hvilade, men kunde ej bifallas af brist på nödiga medel.

Det stundom hörda talet, att sådana barn väl tarfvade vård, men att
all uppfostrande verksamhet vore med afseende å dem förspild möda,
vederlädes bäst, om man endast under några månaders tid följde en dylik
anstalt, då man skulle finna, huru redan snart nog hos åtskilliga förbättring
och utveckling inträdde under den vård och handledning, som der
egnades dem. Det vore ett af samhället likasom af den enskilda välgörenheten
hittills mycket förbisedt och försummadt arbetsfält, som här erbjöde
sig för lindrande och förbättrande af dessa olyckliga barns lott. Kostnaden
för dessa anstalter måste emellertid ställa sig ganska dyr, då den vård,
dylika barn kräfde, vore synnerligen besvärlig och tidsödande.

Med hänsyn till de drygare kostnaderna för de fallandesjuka barnens
vård och utbildning och då det dessutom icke vore med rättvisa förenligt,
om dessa barn, derigenom att de icke erhölle tillträde till de skolor, som
skulle komma i åtnjutande af det högre statsbidraget, skulle sättas i en
sämre ställning än de öfriga andesvaga, ansåge komiterade, att statsbidraget
för de fallandesjuka andesvaga barnen borde utgå med samma belopp, som
föreslagits för de andesvaga barn, som komme att intagas i distriktsskolorna.

Kostnaderna för utbildning af nödig lärarepersonal för andesvagskolorna
skulle, enligt komiterades förslag, helt och hållet bestridas af staten, ehuru
dock staten ej sjelf skulle anordna anstalter för dylik utbildning. Tydligt
vore, att det statsbidrag, som för närvarande lemnades till detta ändamål,
ej kunde vara tillräckligt, i synnerhet som, i händelse skoltvång för andesvaga
barn stadgades, det vore nödvändigt, att i seminarium för andesvaglärare
hvarje år samtidigt meddelades undervisning åt tio till tolf personer.
Genom den af komiterade föreslagna anordning af denna undervisning
borde dock kostnaderna blifva betydligt mindre, än om staten sjelf skulle

Kostnaderna
för utbildning
af
lärare.

Kostnaderna
för inspektionen
m. m.

Arbets hemmeti.

160 Åttonde hnfvndtiteln.

anordna utbildningen, och komiterade ansåge, att ett belopp af tolf till
femton tusen kronor om året borde vara för ändamålet tillräckligt, Komiterade
hade härvid tänkt sig, att staten skulle lemna medel till anskaffande
af nödig lokal och till seminarielärarnes aflöning samt, såsom förut nämnts,
lemna visst belopp till elevernas underhåll och åt de medellösa bland dem
anvisa mindre belopp till stipendier. Till anskaffande af lokal för seminarium
torde böra beräknas omkring 1,000 kronor. Då väl vid seminarium
i allmänhet komme att tjenstgöra lärarne vid den andesvagskola, i samband
med hvilken detsamma vore anordnadt, syntes 2,500 kronor vara ett tillräckligt
belopp för aflönande af vid seminarium tjenstgörande lärare. Hvad
bidraget till elevernas underhållskostnader beträffade, borde detta icke
sättas lägre än till 500 kronor för hvarje elev, emedan det vore af vigt
att personer, som önskade egna sig åt andesvagundervisningen och hade
fallenhet derför, icke af ekonomiska skäl afhölles derifrån. Vidkommande
stipendierna åt medellösa elever syntes dessa kunna sättas till 100 kronor
för hvarje, hvilket belopp borde vara tillräckligt för det afsedda ändamålet.
Härförutom borde till vid seminarium förekommande extra utgifter beräknas
ett belopp af omkring 400 kronor.

Under förutsättning att lärareutbildningen kunde försiggå i blott ett
seminarium och att tolf medellösa lärareelever samtidigt deltoge i undervisningen,
skulle alltså statens årliga utgifter för lärareutbildningen belöpa
sig till 11,100 kronor. Skulle åter två seminarier befinnas vara behöfliga,
komme detta belopp att ökas med 3,900 kronor, nemligen med 1,000
kronor till lokal, 2,500 kronor till aflöning af lärare och 400 kronor till
extra utgifter, hvadan sammanlagda kostnaden blefve 15,000.

Kostnaderna för inspektionen måste, på grund af hvad komiterade
i afseende a dennas anordning föreslagit, med hänsyn dertill att nu ifrågavarande
skolors antal skulle blifva icke obetydligt större än döfstumskolornas,
sättas högre än kostnaderna för dessas inspektion. Om inspektionen
öfver andesvagskolorna jemte arbetshemmen fördelades på två personer,
kunde arfvodet för hvardera af dessa skäligen bestämmas till högst
1,500. kronor eller för båda sålunda sammanlagdt till högst 3,000 kronor.
Inspektörens eller inspektörernas resekostnads- och traktamentsersättningar
skulle, likasom döfstuminspektörens, utgå af det under riksstatens åttonde
hufvudtitel uppförda förslagsanslag till rese- och traktamentsersättningar.
Detta anslag torde jemväl få anlitas för att bereda godtgörelse åt de sakkunniga
personer, som enligt komiterades förslag skulle närvara vid
seminarieelevernas pröfning.

Af samma skäl, som anförts för en dylik beräkningsgrund beträffande
statens understöd åt andesvagskolorna, borde statens bidrag till arbets -

Åttonde hufvndtiteln.

161

hemmen jemväl beräknas efter visst belopp för hvarje i dylikt hem efter
slutad skolkurs intagen andesvag. Naturligt vore dock, att bidraget till
arbetshemmen icke behöfde sättas så högt som bidraget till skolorna, då
kostnaderna för de förra icke borde blifva så stora som för de senare.
Arbetshemmen hade nemligen, bland annat, icke en sådan lärarepersonal
som skolorna, och de i arbetshemmen intagna andesvaga kunde genom sitt
arbete sjelfva bidraga till sitt underhåll. Statsbidraget till arbetshemmen
borde likväl icke sättas till alltför lågt belopp, ty då vore att befara, det
svårighet skulle uppstå att der bereda plats åt de från skolorna utgångna
elever, som vore i behof deraf. Erhölle emellertid arbetshemmen ett årligt
bidrag från statens sida af 100 kronor för hvarje der intagen från andesvagskola
utgången elev, borde kommunerna utan alltför betungande ekonomiska
uppoffringar kunna inrätta arbetshem med behöfligt antal platser.

Det kunde icke anses för mycket begärdt af staten, att den bidroge med
förenämnda belopp till kostnaderna för de i arbetshemmen intagna andesvaga,
ty, äfven om staten sålunda under de fem år utöfver den egentliga
skolkursen, som vistelsen vid arbetshemmen vore beräknad att räcka,
lemnade understöd till arbetshemmens elever med 100 kronor för hvarje,
blefve dock statens bidrag till de andesvaga relativt mindre än det belopp,
som för närvarande utginge till de blinda, för hvilka, såsom redan förut
erinrats, statens utgifter uppginge till omkring 300 kronor för hvarje elev
vid blindskolan samt omkring 400 kronor för hvarje elev vid blindinstitut.

Hvad slutligen anginge asylerna, ansåge komiterade, såsom förut nämnts, Asyler
att statens bidrag till dessa icke borde utgå på samma sätt som till andesvagskolorna
och arbetshemmen, utan att detsamma i stället borde lemnas för
en gång och i form af bidrag till anläggningskostnaderna för sådana anstalter.

Staten hade ansett sig böra bekosta byggandet af hospital, der de
sinnessjuka kunde intagas för att erhålla vård och skötsel samt förhindras
att blifva till skada för samhället, hvaremot åt den enskilde eller kommunen
öfverlemnats att bestrida kostnaderna för de sinnessjukas underhåll.

Då de obildbara andesvaga, som icke lämpligen kunde eller borde vårdas
i hemmen, vore i det närmaste jemförliga med de sinnessjuka och af
samma skäl som dessa kräfde vård å anstalt, torde statens bidrag till de
obildbara andesvaga icke böra bestämmas att utgå annorlunda än bidraget
till kostnaderna för de sinnessjuka. Komiterade ansåge dock — med
hänsyn dertill att, om än samhällets intresse fordrade, att den fara, som läge
deruti, att nu ifrågavarande andesvaga lemnades utan nödig tillsyn och
vård från det allmännas sida, undanrödjes, detta intresse likväl icke gjorde
sig gällande i lika hög grad, som då fråga vore om de sinnessjuka — att
staten icke borde betungas med hela kostnaden för anläggningen af asyBih.
till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 21

162 Åttonde hnfvudtiteln.

terna för de andesvaga, utan att åtminstone halfva kostnaden borde bäras
af kommunerna. Staten skulle då, sedan förslag till dylik anstalts upprättande
till Kong! Maj:t inkommit och vunnit godkännande, deltaga med
hälften af denna kostnad.

Hvad beträffa!- storleken af de utgifter staten sålunda skulle komma
att vidkännas för asylerna, vore det svårt att angifva något visst belopp.
Den danska kommissionen för uppgörande af förslag till ordnande af andesvagväsendet
i Danmark hade beräknat anläggningskostnaderna för hvarje
asylplats till 2,500 kronor och det vore föga troligt att anläggningskostnaderna
hos oss skulle ställa sig billigare. Det danska förslaget afsåge
emellertid, att staten skulle bygga anstalterna i fråga. Enligt komiterades
förslag skulle i Sverige deremot detta blifva kommunernas sak, och enär
kostnaderna för dessa byggnadsföretag torde kunna, då kommunerna sjelfva
ombestyrde byggnadernas uppförande, något nedbringas, ansåge komiterade,
att ett belopp af 2,000 kronor för hvarje asylplats borde vara tillräckligt.

För att kunna beräkna storleken af de föreslagna statsbidragen till
de andesvagas undervisning och vård hafva komiterade uppgjort beräkningar
öfver dels totalantalet andesvaga, dels antalet andesvaga inom de
särskilda grupperna. Komiterade påpeka härvid till en början de stora
svårigheter som möta vid försöket att erhålla noggranna uppgifter angående
antalet andesvaga inom vårt land. De officiella siffror rörande dessa,
som funnes tillgängliga, vore mycket ofullständiga. Det läge ock i sakens
natur, att exakta siffror med afseende å de andesvaga icke lätt skulle
kunna erhållas, då ju sjelfva begreppet andesvaghet (idioti, sinnesslöhet)
ej kunde fullt noggrant bestämmas.

Enligt folkräkningen den 31 december 1890 skulle sammanlagda antalet
andesvaga i vårt land utgöra 7,619. Det vore emellertid otvifvelaktigt,
att detta antal vore icke obetydligt lägre än det verkliga. Särskilt
syntes uppgifterna beträffande de yngsta åldersperioderna vara mycket
ofullständiga. Då vanligen såsom andesvaga endast ansåges de personer,
hvilkas sinnessvaghet vore medfödd eller uppkommen under barndomen,
borde det relativa antalet andesvaga egentligen redan i barndomen vara
ungefärligen lika högt som i följande åldrar, då ju nästan inga nya fall
under lifvets fortgång tillkoinme. De låga talen, som uppgåfves för grupperna
0—5 och 5—10 år och jemväl för gruppen 10—15 år, syntes derför
antyda, att uppgifterna för de tidigare åldersperioderna icke ernått önskvärd
fullständighet, hvilket i ej ringa mån torde hafva sin grund dels i
svårigheten att under de första lefnadsåren kunna bestämdt konstatera

Åttonde hnfvudtiteln. 163

andesvaghetens förekomst och dels i många föräldrars obenägenhet att

angifva sina barn såsom andesvaga. Antalet sb

År 1890 utgjorde antalet andesvaga barn inom åldersgrupperna 7—14
år, 8—15 år och 9—16 år resp. 926, 1,066 och 1,193, eller i medeltal
1,062. Denna sistnämnda siffra borde, under förutsättning att uppgifterna
vore tillförlitliga och att barnen i allmänhet komine att intagas i skolorna
i åldern 7—9 år, beteckna antalet skolpligtiga barn. På grund af hvad
ofvan anförts, måste emellertid denna siffra antagas icke obetydligt understiga
den verkliga. Att så måste vara förhållandet framginge dessutom
af en jemförelse med det resultat, som erhållits vid den räkning, som i
början af år 1886 föranstaltades för att utröna, huru många andesvaga i
skolåldern funnos i vårt land. Enligt denna räkning funnos vid slutet af
år 1885 andesvaga barn i åldern mellan fylda sju och fylda fjorton år till
ett antal af 1,472, hvilken siffra dock, äfven den, ansågs vara för låg. Det
vore icke troligt, att antalet minskats under de fem år, som läge emellan
de båda räkningarna, och uppgifterna för år 1885 måste anses såtillvida
tillförlitligare än de för år 1890, som sistnämnda uppgifter lemnats i
sammanhang med den allmänna folkräkning, hvilken då egde rum, under
det att uppgifterna för år 1885 insamlats särskildt för utrönande af antalet
andesvaga i skolåldern vid 1885 års utgång. Med afseende härå och
då uppgifterna för de senare åldersperioderna måste antagas vara pålitligare
än de för de tidigare, torde man, vid beräkning af antalet andesvaga
barn i skolåldern, komma verkliga förhållandet närmast genom att inom
åldersperioden 7—16 år utgå från antalet för det femtonde eller sextonde
lefnadsåret eller siffran 192. Toges denna siffra såsom medeltal för hvarje
år inom skolåldern och sattes denna till åtta år, skulle sålunda antalet skolpligtiga
andesvaga barn utgöra 1,536. Fastän äfven denna siffra, som med
ungefär ett sextiotal öfverstege det för år 1885 beräknade antalet, möjligen
vore för låg, torde man dock för närvarande ej kunna komma till någon siffra,
som mera närmade sig det verkliga antalet än denna, hvilken sålunda syntes
skäligen kunna läggas till grund för den beräkning, som här vore behöflig.

Beträffande härefter frågan, huru många af detta antal kunde antagas
vara mottagliga för undervisning, måste man äfven här af helt naturliga
orsaker nöja sig med endast sannolikhetsberäkningar.

I skrifvelse den 30 december 1892 till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
antoge dåvarande inspektören öfver anstalterna för
andesvaga barns vård i rikets landsorter, professorn N. G. Kjellberg, med
stöd af den erfarenhet, som dittills vunnits, att af de i skolåldern befintliga
andesvaga barnen åtminstone hälften kunde anses vara bildbara. Fråga
vore, om icke denna beräkning vore för låg. Undervisningen af ande -

164 Åttonde hufvudtiteln.

svaga barn hade ännu icke i vårt land hunnit mer än öfver de första
stegen. Ju mer undervisningen fullkomnades och ju ändamålsenligare
lärareutbildning erhölles, desto bättre resultat torde kunna vinnas; och
antagligt vore, att åtskilliga af de barn, hvilka för närvarande ansåges
icke bildbara, skulle visa sig mottagliga för undervisning, då bättre kännedom
förvärfvats om, huru de skulle behandlas. I en uti styrelsens för
sinnesslöa barns vård berättelse för år 1886 intagen »statistisk redogörelse
för de. 107 lärjungar, hvilka under åren 1870—1885 erhållit vård och
undervisning i skolan för sinnesslöa barn i Stockholm » (af med. doktor
Sigurd Lovén) anfördes, hurusom af de under de första åtta åren af skolans
verksamhet intagna 51 lärjungar blott 19 voro bildbara, medan af
under perioden 1878—85 intagna 56 elever ej mindre än 38 visat sig
bildbara. Att antalet bildbara sålunda stigit, tillskrefves visserligen den
omständigheten, att under sistnämnda period omsorgsfullare urval med
afseende på inträdessökande egt rum, men äfven de ökade och bättre
lärarekrafterna.

Antalet bildbara andesvaga syntes derför icke böra beräknas lägre än
till inemot två tredjedelar af alla andesvaga.

Af det beräknade antalet andesvaga barn i skolåldern torde omkring 2 %,
eller ungefär 30, kunna antagas utgöra antalet andesvaga barn, hvilka samtidigt
vore döfstumma eller blinda samt befunnits vara i döfstum- eller blindskola
bildbara. Af återstoden skulle något mer än % utgöras af obildbara,
af hvilka de flesta åtminstone någon tid skulle undergå pröfning i
skolans försöksafdelning. Då till följd af sjukdom eller annan anledning
åtskilliga, saväl bildbara som obildbara, barn icke lämpligen kunde deltaga
i skolundervisningen, torde man kunna beräkna antalet af dem, som skulle
samtidigt i skola undervisas, till omkring 1,000.
ar de Ishem men'' Hyad aijSinge antalet platser, som skulle vara behöfliga i arbetshem men,

sa om än en del af de andesvaga, hvilka efter slutad skolkurs vore
färdiga att lemna skolan, kunde antagas hafva hunnit erhålla den utbildning
af sina själs- och kroppsförmögenheter, att de kunde försörja sig
sjelfva eller i afsevärd mån dertill bidraga, och om än en del af dem
kunde antagas, i föräldrahemmet finna lämplig sysselsättning och tillfälle
till vidare utbildning åt i skolan förvärfvad arbetsskicklighet, torde dock
det stora flertalet vara i behof af den ytterligare utbildning till sjelfverksamhet,
som arbetshemmen vore ämnade att gifva. Komiterade hade
trött sig kunna antaga, att af de andesvaga, som årligen lemnade skolan,
åtminstone omkring 66 % komme att begagna sig af arbetshemmen. Om
i medeltal 115 till 125 andesvaga efter slutad kurs årligen afginge från
skolorna, skulle alltså hela antalet af dem, som samtidigt komme att vistas

Åttonde hnfvndtiteln. 165

i arbetshemmen, under förutsättning att de stannade der fem år, belöpa
sig till högst 415.

Antalet asylister skulle kunna antagas i rundt tal, lågt beräknadt,
utgöra 2,500—2,600. Det kunde naturligtvis icke blifva fråga om att
bereda alla dessa plats i asyler. Komiterade hade icke ifrågasatt, att asyltvång
skulle införas, och asylrätt eller rätt för hvarje obildbar andesvag
att erhålla inträde på asyl kunde enligt komiterades åsigt ej heller blifva
tal om. Med afseende å en del af dessa andesvaga förefunnes icke någon
absolut nödvändighet till intagning å anstalt. Lugna individer, ofarliga
för sin omgifning, fria från krampanfall eller andra störande komplikationer,
kunde utan vidare olägenhet vårdas i hemmen. Annorlunda förhölle
det sig deremot med sådana, som genom orenlighet, krampanfall, stor
kroppslig eller andlig hjelplöshet, benägenhet för sexuella utsväfningar
eller våldsamhet blefve en tryckande börda, särskildt för de fattiga hemmen,
och som kunde vara för sin omgifning farliga. För alla dessa måste
plats å anstalt beredas.

Att med någon grad af tillförlitlighet bestämma den inbördes storleken
mellan dessa två grupper läte sig svårligen göra. Komiterade ansåge
sig emellertid, med ledning af de beräkningar, som i andra länder, särskildt
i Danmark, i sådant afseende egt ruin, böra beräkna antalet af de asylister,

som vore i behof af vård å anstalt, till inemot tre fjerdedelar af hela an talet,

i synnerhet som detta antal i och för sig måste anses ganska lågt
och det vore af vigt att vid uppförande af asylbyggnader utrymmet icke
inskränktes för mycket. Det antal asylplatser, som hos oss skulle erfordras,
skulle således kunna antagas i rundt tal uppgå till omkring 1,800.

På grund af dessa statistiska beräkningar skulle sålunda antalet andesvaga
i de särskilda grupperna kunna antagas komma att i runda tal
uppgå till:

i grupp l) skolpligtiga andesvaga ........................................................... 1,000

» :> 2) andesvaga i arbetshem ....................................................... 415

» s 3) asylister................................................................................... 1,800.

Lades dessa siffror till grund vid beräkningen af statsbidraget, skulle
den årliga kostnaden för statsverket blifva:

1. a) för bidrag till undervisning af 1,000 skolbarn:
för 90 % interner i allmän skola, eller 900

barn efter 250 kr. för hvarje ......... kr. 225,000: —

» 5 °!o externer i d:o d:o, eller 50 barn,

efter 125 kr. för hvarje..................... » 6,250: —

Transport kr. 231,250: —

Antal asylplatser.

166

Åttonde hufvndtiteln.

Utlåtanden
öfver komitébetänkandet.

Transport kr. 231,250: —
för 4 % interner i enskilda skolor, eller för

40 barn efter 100 kr. för hvarje... » 4,000: _

■* 1 °io externer i d:o d:o eller 10 barn efter

50 kr. för hvarje.............................. » 500: —

b) för utbildning af lärarepersonal....................................

c) för inspektionen: arfvoden åt inspektörer, utom rese och

traktamentsersättning, högst...................................................

2. bör bidrag till undervisning af 415 andesvaga i arbetshemmen
efter 100 kronor för hvarje...................................

Summa kronor

235,750: —
15,000: —

3,000: —

41,500: —
295,250: —

Statens bidrag till de nuvarande undervisningsanstalterna för andesvaga
utgjorde för år 1893 tillhopa 43,700 kronor. Den förhöjning i statsanslaget,
som af komiterades förslag skulle föranledas, komme således att
utgöra 251,550 kronor, eller i rundt tal 250,000 kronor.

Härtill skulle komma statens bidrag för en gång till bestridande af
halfva kostnaden för uppförande af asyler för icke bildbara andesvaga,
hvilka bidrag komiterade, under förutsättning att anläggningssumman för
hvarje asylplats skulle komma att uppgå till omkring 2,000 kronor, antoge
kunna beräknas till sammanlagdt belopp af omkring 1,800,000 kronor.

Ofvanstaende belopp vore beräknade att utgå, först sedan organisation
en° af undervisningen för de andesvaga hunnit fullständigt genomföras,
eller ^år 1900, hvarför statens bidrag under de närmaste åren komme att
uppgå till väsentligt lägre belopp.

På grund af nådig befallning hafva medicinalstyrelsen, öfverståthållareembetet
och Eders Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande i länen äfvensom
landstingen och stadsfullmägtige i de städer, som ej i landsting deltaga,
afgifvit underdåniga utlåtanden öfver de af komiterade framstälda
förslag, hvarjemte styrelsen för föreningen för sinnesslöa barns vård efter
anmodan inkommit med yttrande angående ordnande af utbildningen af
lärare och vårdare vid det af omförmälda förening anordnade seminarium.

Af nämnda myndigheter hafva Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
och landstingen i Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Hallands och Norrbottens
län, Eders Kong], Maj:ts befallningshafvande i Kalmar och Gefleborgs
län samt landstinget i Vesterbottens län med en och annan detaljanmärkning
antingen uttryckligen tillstyrkt bifall till komiterades förslag
eller förklarat sig icke hafva något att deremot erinra.

Åttonde hufvudtiteln.

167

Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs, Kristianstads,
Vermlands, Örebro, Vesternorrlands och Vesterbottens län, landstingen i
Kristianstads och Örebro län samt stadsfullmägtige i Gefle hafva icke något
hufvudsakligt att erinra mot den af komiterade föreslagna anordningen af
de bildbara andesvagas undervisning i skolor och arbetshem, men afstyrka
komiterades förslag angående inrättande af asyler.

Jemväl Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande och landstinget i
Södermanlands län äfvensom stadsfullmägtige i Norrköping och Malmö
tillstyrka tillämpning af hufvudgrunderna i komiterades förslag angående
de andesvagas undervisning i skolor, men anse, att lagbestämmelser om
inrättande af arbetshem ej böra meddelas, samt finna sig icke kunna tillstyrka
bifall till komiterades förslag rörande sättet för beredande af vård
åt de obild bara andesvaga.

De hufvudsakliga grunder, på hvilka förslaget är bygdt, godkännas
principielt af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och landstingen i
Upsala, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs, Vestmanlands och Kopparbergs
län samt landstingen i Kronobergs län, Kalmar läns norra landstingsområde
äfvensom Skaraborgs och Vermlands län, men dessa myndigheter afstyrka
dock tillämpning af förslaget för närvarande. De flesta af dem
framhålla emellertid såsom synnerligen önskvärdt, att staten lernnar ökadt
bidrag till andesvagskolorna och jemväl understöd till arbetshem för andesvaga.

Öfverståthållareembetet, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och
landstingen i Stockholms, Blekinge, Malmöhus och Jemtlands län, Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län, landstingen i Kalmar
läns södra landstingsområde och Gefleborgs län samt stadsfullmägtige i
Stockholm och Göteborg förklara sig icke kunna tillstyrka bifall till förslaget
eller tilltro sig icke kunna om detsamma uttala något bestämdt omdöme,
dervid dock några af dessa myndigheter godkänna rigtigheten af
åtskilliga af de utaf komiterade uttalade åsigter.

Jemväl medicinalstyrelsen anser sig icke kunna tillstyrka bifall till
förslaget, ehuru styrelsen dock förklarar sig gilla grundsatsen om obligatorisk
undervisning för de andesvaga.

De skäl, som anföras af de myndigheter, hvilka antingen helt eller
delvis afstyrka bifall till komiterades förslag, äro hufvudsakligen följande.

Hvad först angår inrättande af skolor enligt komiterades förslag skolor.
och särskilt, den föreslagna bestämmelsen om skotvång för de andesvaga
har invändts, att obligatorisk undervisning så mycket mindre
borde lagstadgas, som den ofta sväfvande gränsen mellan andesvaga och
normala, men sent utvecklade barn, i all synnerhet vid en så tidig ålder

168 Åttonde hnfvudtiteln.

som sju år, ofta skulle lägga snart sagdt oöfverstigliga hinder för afgörande!,
huruvida ett barn skulle vara underkastadt förslagets i jemförelse
med motsvarande föreskrifter i folkskolestadgan stränga bestämmelser om
skotvång. Mera omfattande åtgärder än hittills borde visserligen vidtagas,
men denna undervisningspligt mot de andesvaga borde kunna genomföras,
utan att en så radikal åtgärd som stadgandet af skoltvång behöfde
tillgripas. Erfarenheten hade för öfrigt visat, att de andesvaga barnens
föräldrar icke vore ovilliga att öfverlemna barnen till uppfostringsanstalt.
. Kunde således plats beredas i en väl ordnad dylik anstalt, behöfdes
ej tvång.

Derjemte har anmärkts, att undervisningens bindande vid reglementerande
läroplaner och lärokurser icke vore tillrådligt. En och° annan
myndighet har äfven mot förslaget invända att det resultat man genom
undervisningen kunde uppnå vore obetydligt och icke värdt de kostnader,
som skulle blifva en följd af förslagets genomförande.

Af medicinalstyrelsen framhålles särskild^ att praktiska svårigheter
skulle möta vid inrättande af de föreslagna andesvagskolorna. Icke utan
särdeles noggranna undersökningar skulle nemligen inom hvarje kommun
kunna på förhand bestämmas, huru många elever vore i hvarje skola att
påräkna. Ännu vida svårare, om ej omöjligt, torde det blifva att på förhand
erhålla kännedom om, huru många af dessa vore bildbara. Den af
komiterade uppgjorda beräkningen angående antalet bildbara andesvaga
vore mindre tillförlitlig och procenten bildbara bland de andesvaga måste
tillsvidare betraktas såsom obekant. Landstingen torde derför vid anordnandet
af skollokaler, anställande af lärare m. m. komma att få en ganska
svår uppgift.

Jemväl de med förslagets genomförande förenade stora kostnaderna
aberopas såsom skäl mot detsamma, och några af de i ärendet hörda myndigheterna
anse den föreslagna distriktsindelningen olämplig.

I. sistnämnda afseende anmärker medicinalstyrelsen, att en sådan distriktsindelning,
som den af komiterade föreslagna icke vore ändamålsenlig
särskild! med hänsyn till lärarnes utbildning. Enligt komiterades förslag
skulle nemligen skolorna komma att blifva relativt små, och vid dessa sml
skolor med ett ringa antal elever i hvarje skulle svårligen kunna erhållas
sa utvecklade undervisningsmetoder och så förbättrad undervisningsmateriel,
som i en stor skola med många på en gång närvarande andesvaga af alla
slag kunde paräknas. Äfven för undervisningen af de andesvaga vore de
små skolorna icke tillfredsställande. Vid en större skola med vid en dylik
utbildade erfarne lärare och med dess rikare tillgång på undervisningsmateriel
vore utsigterna för den andesvages utveckling i väsentlig grad större.

Åttonde hufvudtiteln.

169

Jemväl i afseende å kostnaderna vore de större skolorna att föredraga
framför de mindre. Kostnaderna för de mindre skolorna med ett ringa,
antal elever, men med ett jemförelsevis stort antal lärare måste alltid ställa
sig dyrare än för de större skolorna.

Beträffande åter arbetshemmen anmärka några myndigheter, att den
föreslagna formen för dessa vore opröfvad och skulle medföra ökade kostnader,
under det att en myndighet anser, att de bildbara andesvaga efter
slutad skolgång böra återvända till sina hem. En del finner deremot den
af komiterade föreslagna tid af fem år för vistelse i arbetshem alltför kort.
I allmänhet anses, att bestämmandet om anordnande af arbetshem bör helt
och hållet öfverleinnas åt skoldistrikten.

Vidkommande slutligen komiterades förslag angående inrättande af
asyler för vård af obildbara andesvaga, anse de flesta af de i ärendet hörda
myndigheter, hvilka finna sig ej kunna tillstyrka komiterades förslag i
detta afseende, att, då de icke bildbara andesvaga i det närmaste vore
jemförliga med sinnessjuka och gränsen mellan dessa slag af abnorma ofta
till och med vore svår att uppdraga, staten ensam borde draga försorg om
de icke bildbara andesvaga, i likhet med hvad förhållandet vore beträffande
de sinnessjuka. Skulle landstingen upprätta asyler, komme detta att
kräfva större uppoffringar, än landstingen, hvilka vore betungade med en
mångfald utgifter för andra ändamål, skäligen förmådde bära. Medicinalstyrelsen
anser, i likhet med hvad komiterade äfven tänkt sig, att med
denna angelägenhet tillsvidare kunde anstå, då för närvarande icke ens
funnes tillräckligt antal platser å asylerna för sinnessjuka, hvilka dock vore
mera i behof af asylvård än den stora mängden andesvaga. Medicinalstyrelsen
påpekar vidare, att svårskötta andesvaga redan nu intoges å asylerna
för sinnessjuka, men framhåller dock i sammanhang härmed, att det
i en framtid torde blifva lämpligast, att icke bildbara andesvaga vårdades å
särskilda asyler och således icke vidare mottoges å anstalter för sinnessjuka.

De myndigheter, som, ehuru de i princip icke hafva något att erinra
mot komiterades förslag, förorda, att ordnandet af de andesvagas undervisning
och vård i enlighet dermed måtte uppskjutas tills vidare, göra
detta i främsta rummet af ekonomiska skäl. De med förslagets genomförande
förbundna kostnader skulle för närvarande blifva alltför betungande
för landstingen, hvilka redan gjort betydande uppoffringar för inrättande
af anstalter för ändesvagä och dessutom ännu tyngdes af stora utgifter
för uppförandet af nya döfstumskolebyggnader. Ordnandet af undervisningen
för de döfstumma borde först fullständigt genomföras, innan
landstingen ålades ytterligare betungande utgifter för de andesvagas vård
och undervisning.

Bill. till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1. Afd.

Arbetshem.

Asyler.

170

Åttonde hnfvudtiteln.

En och annan af dessa myndigheter framhåller för öfrigt att, då antalet
hildbara ej vore säkert kändt, de kostnader, som förslagets tillämpning
skulle medföra, icke kunde med någon visshet beräknas, äfvensom att metod
och mål med afseende å de andesvagas utbildning ännu icke vore fullt
klara. Den hittills vunna erfarenheten på detta område vore ännu alltför
ringa, för att man deraf skulle kunna hafva någon tillförlitlig ledning vid
valet af de åtgärder, som för ett ändamålsenligt anordnande af de andesvagas
undervisning och vård vore lämpligast.

De myndigheter, som yrka bifall till komiterades förslag, åberopa i
allmänhet de af komiterade anförda skäl och framhålla med styrka, att
det vore samhällets pligt att taga sig an de andesvaga.

T likhet med flertalet af de myndigheter, som i ärendet afgifvit utlåtande,
anser äfven jag, att de grundsatser, från hvilka komiterade utgått
vid uppgörande af sitt förslag, äro fullt riktiga. De andesvagas kraf
på utbildning och omvårdnad synes mig vara lika beaktansvärdt som
öfriga abnorma barns, och detta anspråk torde icke kunna fullständigt tillgodoses,
utan att skotvång i lag stadgas, såsom förhållandet är beträffande
de döfstumma och blinda. Det synes mig sålunda vara i sin ordning, att
komiterade beträffande ordnandet af de andesvagas undervisning uppstält
likartade grunder som de, hvilka äro i afseende å döfstumundervisningen
gällande.

Komiterade hafva, så vidt jag kunnat finna, anfört giltiga skäl för
den af dem föreslagna anordning att för de bildbara andesvaga inrätta
skolor och i anslutning till dem arbetshem samt att åt de obildbara andesvaga
bereda vård i särskilda för detta ändamål upprättade anstalter.

Hvad kostnaderna för de andesvagas undervisning beträffar, anser äfven
jag, att dessa böra bestridas af skoldistrikten med bidrag af statsmedel
och rätt till viss årlig afgift af föräldrar eller målsmän eller, om dessa
icke ega tillgång till afgiftens gäldande, af vederbörande fattigvårdssamliälle.

Men om jag sålunda i princip finner mig böra godkänna komiterades
förslag och anser, att de andesvagas undervisning bör ordnas i enlighet
dermed, kan jag dock icke för närvarande tillstyrka fullständigt genomförande
af detsamma.

Vidkommande först den del deraf, som afser inrättande af asyler för
de andesvagas vård, hafva komiterade själfva, såsom förut framhållits, ansett,
att med denna angelägenhet kunde tills vidare anstå, och såväl medicinalstyrelsen
som det stora flertalet af de myndigheter, som yttrat sig i
frågan, hafva på anförda skäl hemstält, att förslaget i berörda del icke

Åttonde hnfvudtiteln. 171

måtte för närvarande föranleda någon åtgärd. Ehuru det visserligen vore
i hög grad önskvärdt att redan nu kunna bereda de obildbara andesvaga
eu vård, hvaraf de i de flesta fall äro i stort behof, men som de nu måste
sakna, torde dock, särskildt på de af medicinalstyrelsen anförda skäl,
lämpligast vara att icke för närvarande betunga staten med dryga utgifter
härför, utan tillsvidare låta sig nöja med hvad genom kommunernas och
enskilda personers åtgärder kan i sådant afseende åstadkommas.

Mot en omedelbar tillämpning af förslaget i öfrigt hafva, såsom förut
anförts, framstälts åtskilliga betänkligheter, hvilka icke kunna frånkännas
betydelse, och i främsta rummet synes härvid hänsyn böra tagas till de
skäl af ekonomisk art, hvilka gjort sig gällande, i synnerhet till de af flera
myndigheter framhållna dryga utgifter, som ännu tynga landstingen för ordnandet
af de döfstummas undervisning. Likaledes kan man ej undgå att
tillmäta synnerlig betydelse åt hvad särskildt medicinalstyrelsen och jemväl
komiterade framhållit i afseende å antalet andesvaga, nemligen att
beräkningen af de andesvaga är i hög grad sväfvande och att det till följd
deraf icke låter sig göra att med någon visshet beräkna de kostnader, som
förslagets genomförande skulle medföra. Dertill kommer, att åtskilliga detaljanordningar,
enligt komiterades förslag, tilläfventyrs torde, såsom ock en
och annan myndighet påpekat, behöfva ändras, hvadan det torde vara till
fördel för denna angelägenhets slutliga ordnande, att större erfarenhet
vinnes, innan mera speciella föreskrifter påbjudas till efterlefnad.

Då jag på grund häraf finner mig icke kunna för närvarande tillstyrka
omedelbar tillämpning af förslaget, men anser, att man såsom mal för sitt
sträfvande på ifrågavarande område bör uppställa ett ordnande af de andesvagas
utbildning i enlighet dermed, synes mig lämpligast att tills vidare
fortgå på den väg, på hvilken man hittills inslagit, helst komiterades. förslag
utgår från och är bygdt på redan bestående förhållanden samt innebär
en utveckling af dessa. För att emellertid kraftigare befordra upprättandet
af uppfostringsanstalter och utvecklingen af de redan bestående
och sålunda desto förr möjliggöra öfvergången till den af komiterade föreslagna
anordning, synes mig staten böra i väsentligare mån, än hittills
skett, understödja dessa anstalter och dervid icke blott lemna ökadt bidrag
till andesvagskolorna utan äfven genom ekonomiskt understöd främja upprättandet
af arbetshem för de andesvaga.

Behofvet af ökadt bidrag från statens sida har äfven kraftigt betonats
af i ärendet hörda myndigheter, oafsedt huruvida de ansett sig böra tillstyrka
bifall till komiterades förslag eller ej.

Innan jag härefter berör frågan, till huru stort belopp statens bidrag
till skolor och arbetshem skäligen bör bestämmas, och de närmare
vilkor, under hvilka det bör utgå, torde jag få yttra mig angående be -

172

Åttonde hnfvndtiteln.

räkningsgrunden för statsbidragets utgående. För närvarande gäller i detta
afseende, att statsbidraget beräknas efter antalet i skolorna intagna, behörigen
qvalificerade elever. Något skäl att frångå denna beräkningsgrund
synes mig icke föreligga, utan torde allt framgent antalet elever böra
läggas till grund för statsbidragets beräknande.

I sin förut berörda skrifvelse anför Riksdagen, att det med skäl
kunde ifrågasättas, huruvida icke för statsunderstödets utgående borde
såsom ett uttryckligt vilkor föreskrifvas medverkan af landsting eller för
städer, som ej i landsting deltoge, af stadsfullmäktige, ehuru Riksdagen
icke närmare angåfve, huru enligt Riksdagens mening denna medverkan
skulle bestämmas.

Af de 16 skolor, som under år 1895 åtnjöto statsbidrag, erhöllo alla
med undantag af 2 understöd af landsting, och uppgingo de af landstingen
anvisade medel till ett belopp af sammanlagd t 66,018 kronor, hvartill torde
böra läggas ränta och amorteringar å lån, upptagna för uppförande eller
inköp af skolbyggnader eller ränta å anläggningskostnaderna för skolorna.

Då det, så länge ej obligatorisk undervisning stadgas, icke lärer böra
åläggas landstingen eller stadsfullmäktige såsom eu ovilkorlig skyldighet
att till andesvagskolorna lemna bidrag, samt svårighet skulle möta att
bestämma något visst förhållande mellan statsbidraget och det af landsting
eller stadsfullmäktige lemnade understöd, särskilt med hänsyn dertill att
till nämnda korporationers bidrag jemväl måste hänföras anläggningskostnaderna
för anstalterna in. in., torde icke såsom vilkor för statsbidrags
erhållande böra uppställas fordran på understöd af landsting eller stadsfullmäktige.
I stället torde, i likhet med hvad komiterade ock föreslagit
och såsom förhållandet är beträffande anstalterna för de döfstumma, i
främsta rummet de af landstingen eller stadsfullmäktige i de städer, som ej
i landsting deltaga, anordnade skolor böra understödjas med högre statsbidrag,
då dessa skolor skäligen kunna förutsättas blifva bättre ordnade
och administrerade än enskilda skolor samt den af komiterade föreslagna
anordning derigenom skulle väsentligen befrämjas.

Vidkommande beloppet af det understöd, som bör lemnas, hafva
komiterade föreslagit, att statsbidraget till de föreslagna distriktsskolorna
borde, för år räknadt, utgå med 250 kronor för hvarje barn, som inom
skolan eller på dess bekostnad njöte underhåll, samt med 125 kronor för
hvarje annat i skolan intaget barn, och att understöd åt enskild skola,
hvilken funnes vara deraf förtjent, borde, för år räknadt, utgå med högst
100 kronor för hvarje barn, som inom skolan eller på dess bekostnad åtnjöte
underhåll, samt med högst 50 kronor för hvarje annat i skolan intaget
barn.

Åttonde hufvudtiteln. 173

Äfven jag anser, att statsbidraget till andesvagskolorna icke gerna
bör sättas lägre än sålunda föreslagits. Det har visserligen ifrågasatts,
att 250 kronor skulle vara för högt belopp för de i förstnämnda slag
af skolor intagna barn, men åtskilliga myndigheter hafva ansett detta
belopp icke skäligen böra sättas lägre, och de skäl komiterade härför anfört
synas mig vara väl grundade. En dylik ökning af statsbidraget torde
särskild! vara af behofvet påkalladt med hänsyn till andesvaglärarne. Deras
löner äro för närvarande i allmänhet alltför knappt tillmätta och motsvara
ingalunda det tunga och svåra arbete, som är lörenadt med deras tjenst.

Med hänsyn till de drygare kostnaderna för de fallandesjuka barnens
värd och utbildning och då, såsom komiterade anfört, det icke vore med
rättvisa förenligt, om dessa barn, till följd deraf att de icke erhölle tillträde
till de skolor, som skulle komma i åtnjutande af det högre statsbidraget,
skulle sättas i en sämre ställning än de öfriga andesvaga, torde
statsbidraget för de fallandesjuka eller af konvulsioner lidande andesvaga
barnen böra utgå med samma belopp, som skulle komma att utgå för de
barn, hvilka vinna inträde i af landsting eller stadsfullmäktige anordnade
eller underhållna skolor.

Hvad angår de andesvaga barn, som tillika äro döfstumma, skola,
enligt lagen angående döfstumundervisningen den 31 maj 1889, dessa barn,
såvidt de efter behörig pröfning befinnas mottagliga för undervisning i
döfstumskola, i dylik skola erhålla undervisning. Vidkommande åter de
andesvaga barn, som tillika äro blinda, eger lagen angående blindundervisningen
den 29 maj 1896 icke tillämplighet a dessa barn. Antalet bildbara
andesvaga barn, hvilka tillika äro blinda, eller döfstumma men ej
mottagliga för undervisning i döfstumskola, eller ock både blinda och döfstumma,
är ytterst ringa, och några anstalter för meddelande af undervisning
åt dessa barn finnas icke för närvarande anordnade. Skulle dylika
anstalter komma till stånd, synes det mig böra bero på Eders Kongl. Maj:ts
pröfning och bestämmande i hvarje särskildt fall, under hvilka vilkor och
till hvilket belopp statsbidrag till sådana anstalter må utgå.

Den af föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm anordnade
skola intager en särskild undantagsställning bland de enskilda andesvagskolorna.
Denna skola, den enda i Stockholm befintliga undervisningsanstalt
för andesvaga, mottager elever från hela landet och har städse, stått
under synnerligen god ledning. Den har tjenat till föredöme för åtskilliga
af de i landet anordnade andesvagskolorna och har hittills pa visst sätt
betraktats såsom en normalskola på detta område. Med densamma är
förenad den enda ^bildningsanstalt för andesvaglärare, som för närvarande

174 Åttonde htifrudtiteln.

hos oss finnes; och torde, enligt hvad jag kommer att föreslå i fråga om
ordnandet af andesvaglärares utbildning, den anordning, som hittills i detta
afseende egt^ rum, äfven för framtiden lämpligen böra bibehållas. Med
afseende härå synes mig ifrågavarande skola böra komma i åtnjutande af
enahanda högre bidrag från statens sida som de af landstingen i de särskilda
länen anordnade distriktsskolorna.

Hvad beträffar de vilkor, under hvilka statsbidraget till andesvagskolorna
bör utgå, gälla för närvarande i detta afseende enligt Eders
Ivongl. Majrts kungörelse den 5 juni 1885 följande bestämmelser:

att i anstalt af förevarande beskaffenhet endast sådana barn må till
skolelever antagas, hvilka kunna anses mottagliga för uppfostran eller
undervisning, och bland dessa intet, som är under sex eller öfver femton år;

att barn, som lida af konvulsion^’, fallandesot, sinnessjukdom eller
smittosam sjukdom, icke få i skolan intagas;

_ att skolelev, som under vistelsen i skolan visat sig icke vara mottaglig
för uppfostran, bör derifrån skiljas, äfvensom att skolelev, hvilken
i skolan icke kan göra vidare framsteg, ej heller bör der längre få qvarstanna; att

understödet för hvarje år skall utgå med 100 kronor för hvarje
vid arets början i skolan intaget barn, som är mottagligt för undervisning,
och att vid idiotanstalt, hvarest jemte skolelever mottagas elever endast
till vård, dessa senares antal icke må i beräkningen ingå; samt

att skolan skall vara underkastad den inspektion, som chefen för kongl.
ecklesiastikdepartementet bestämmer, hvarjemte der bör vara anstäld en
läkare, hvilken kan lemna redogörelse för elevernas helsotillstånd.

Dessa vilkor synas böra i hufvudsak fortfarande gälla, ehuru med
vissa modifikationer och tillägg, som kunna vara egnade att befordra den
af komiterade föreslagna organisation af andesvagskolorna.

För att, såvidt möjligt, vinna trygghet för att endast sådana barn
qvarstanna i skolorna, som verkligen kunna anses bildbara, och för att
åstadkomma^ enhet i fråga om anordnandet af de särskilda skolorna, synes
mig böra, såsom komiterade föreslagit, bestämdt fastslås såsom vilkor för
statsbidrags åtnjutande, att skolorna anordnas i två afdelningar, en profklass
och den egentliga skolan, samt att barn får qvarstanna i profklassen
högst två år och i den egentliga skolan högst sex år.

Hvad beträffar den nu gällande åldersgränsen för att antagas till skolelev,
6 till 15 år, synes mig denna för vidsträckt. Erfarenheten bar nemligen
visat, att mottagligheten för undervisning i regeln är större i yngre
år. Att medgifva inträde vid en så sen ålder som ända till 15 år medför
dessutom en högst väsentlig olägenhet i afseende å undervisningen.

Åttonde hufvndtiteln. 175

Beräknas den tid eleverna skulle stanna vid skolorna till åtta år, skulle
der komma att finnas elever från sex till tjugutre års ålder. Det är
tydligt, att stora svårigheter skola möta att samtidigt meddela undervisning
åt elever af så olika åldrar. Härtill kommer att, da andesvagskolorna
för närvarande äro och väl fortfarande komma att blifva samskolor,
det är olämpligt att alltför lång tid utöfver barnaåren utsträcka
vistelsen vid skolan. Då det emellertid nu icke är fråga att stadga obligatorisk
undervisning, torde icke böra ifrågasättas att bestämma tiden pa
sätt komiterade föreslagit eller från och med det år, under hvilket barnet
fyller sju år, till det år, under hvilket barnet fyller nio år, utan synes
man kunna såsom en medelväg bestämma tiden för inträde i skolan sålunda,
att intagningen i skola icke får ske före fylda 6 år och icke
efter fylda 12 år.

Vidkommande sättet för utbetalningen af statsbidraget, är det påtagligen
lämpligast, att utbetalningen sker halfårsvis och att anslaget beräknas
efter antalet lärjungar vid hvarje termins början i stället för såsom
för närvarande vid hvarje års början, då antalet barn i de särskilda skolorna
under loppet af ett år kan vexla ganska betydligt, och sålunda en
rättvisare fördelning af anslaget kan ske, om hälften af anslaget utbetalas
efter antalet vid vårterminens början i skolorna intagna elever och den
andra hälften efter antalet i skolorna vid höstterminens början intagna barn.

Hvad särskildt angår de skolor, som anordnas för andesvaga barn,
hvilka lida af konvulsioner eller fallandesot, är det tydligt, att inga andra
än sådana böra der intagas, och detta synes derför böra såsom ett bestämdt
vilkor för statsbidraget föreskrifvas.

Jag tillåter mig sålunda föreslå, att såsom vilkor för statsbidrags utgående
till andesvagskolorna bestämmes:

1) att anstalt af förevarande beskaffenhet skall bestå af två afdelningar:
prof klassen och den egentliga skolafdelningen;

2) att barn, som lida af konvulsioner eller fallandesot, ej få intagas
i anstalt för icke fallandesjuka andesvaga, hvaremot i anstalt för fallandesjuka
andesvaga endast med fallandesot eller konvulsioner behäftade barn
få intagas;

3) att i anstalterna ej få intagas barn, som lida af sinnessjukdom eller
smittosam sjukdom eller beträffande hvilka det ligger i öppen dag, att de
ej äro beqväma för samlifvet i en skola och för deltagandet i arbetet derstädes
;

4) att barns ålder vid intagningen ej får understiga sex år och ej
öfverstiga tolf år;

176 Åttonde hufyndtiteln.

5) att, så snart barn befunnits obildbart eller oförmöget till vidare
utveckling, det skall skiljas från skolan;

6) att barn far qvarstanna i prof klassen högst två år och i den egentliga
skolan högst sex år;

l) att till anstalt, sotn af landsting eller stadsfullmäktige i de städer,
som ej i landsting deltaga, anordnas och understödes samt står under inseende
af en af landsting eller stadsfullmäktige utsedd styrelse, äfvensom
till enskild anstalt för fallandesjuka andesvaga skall för hvarje lästermin
utgå understöd med 125 kronor för hvarje vid lästerminens början intaget
barn, som i anstalten eller på dess bekostnad njuter underhåll, och med
62 kronor 50 öre för hvarje annat i anstalten intaget barn, som från lästerminens
början deltagit i undervisningen;

8) att till enskild anstalt för icke fallandesjuka andesvaga skall för
hvarje lästermin utgå understöd med 50 kronor för hvart och ett i anstalten
vid lästerminens början intaget barn, som i anstalten eller på dess
bekostnad njuter underhall, och med 25 kronor för hvarje annat i dylik
anstalt intaget barn, som från lästerminens början deltagit i undervisningen;

9) att i sådan anstalt, der till vård mottagas äfven obildbara andesvaga,
dessa ej må inräknas bland dem, för Indika statsunderstöd begäres;
samt

10) att anstalterna skola vara underkastade den inspektion, som chefen
för kongl. ecklesiastikdepartementet bestämmer, hvarjemte vid hvarje anstalt
bör vara anstäld en läkare, hvilken kan lemna redogörelse för elevernas
helsotillstånd.

Riksdagen har i sin ofta nämnda skrifvelse hemstält, huruvida icke
föreskrift borde meddelas, att vederbörande skolstyrelse icke finge af mindre
bemedlade föräldrar fordra högre årsafgift än visst skäligt belopp, emedan
i annat fall den samhällsklass, för hvilken tillträdet till ifrågavarande
undervisningsanstalter företrädesvis borde underlättas, eller sådana obemedlade,
som icke för sina barn erhölle fattigvård, tilläfventyrs icke kunde
blifva af den med ökadt statsunderstöd afsedda förmånen delaktig. Komiterade
hafva äfven föreslagit eu bestämmelse af innehåll, att den årliga
afgift, med hvilken föräldrar eller målsmän borde bidraga till barnets kosthåll
vid skolan, ej finge öfverstiga 50 kronor för barn^af mindre bemedlade
föräldrar. Mot detta förslag hafva emellertid åtskilliga anmärkningar
framstälts.^ Några myndigheter anse, att den sålunda föreslagna afgiften
vore för låg och att den icke borde sättas lägre än till 100 kronor, under
det att andra förmena, att uttrycket »mindre bemedlade» skulle gifva anledning
till godtycke, då det vore alltför obestämdt och lemnade fritt rum
för olika tolkningar. Flera myndigheter anse, att bestämmandet af ifråga -

Åttonde hufvudtiteln.

177

varande afgift borde öfverlemnas åt landstingen eller stadsfullmäktige såsom
i fråga om döfstumundervisningen vore förhållandet.

Då hittills icke några klagomål i detta afseende afhörts och det icke
torde vara att befara, att skolstyrelserna skola sätta årsafgifterna högre än
i hvarje fall finnes skäligt, synes mig någon föreskrift i berörda hänseende
icke vara erforderlig.

Vid beräkningen af det antal elever, för hvilka statsbidrag skulle
komma att utgå, torde den tillförlitligaste utgångspunkten vara det antal
andesvaga i de befintliga skolorna, för hvilka statsbidrag nu åtnjutes. För
år 1893 utgick statsbidraget efter 377 elever, för år 1894 efter 397, för
år 1895 efter 436 och för år 1896 efter 468. Det har sålunda varit i
ständig, icke obetydlig stigning. I brist på plats kunna emellertid för
närvarande icke alla andesvaga barn, för hvilka inträde i anaesvagskola
sökes, der mottagas. Enligt den af inspektören öfver anstalterna för andesvaga
senast afgifna inspektionsberättelse voro exempelvis vid Östergötlands
läns anstalt vid tiden för inspektionen icke mindre än 17 ansökningar
om inträde hvilande i brist på utrymme, oaktadt den lifliga omsättning,
som under året egt rum bland eleverna derstädes.

Då det är att förmoda, att, derest förhöjdt statsbidrag beviljas, landstingen
och stadsfullmäktige skola låta sig angeläget vara att utvidga
redan befintliga skolor och inrätta nj^a i de län, der sådana för närvarande
icke finnas, och således antagligt är, att antalet elever, för hvilka statsunderstöd
skulle erhållas, kommer att ökas i ännu högre grad än hittills
varit förhållandet, synes mig statsbidraget icke böra beräknas för ett lägre
antal elever än 650, häri inberäknade de fallandesjuka andesvaga.

Af de 19 uppfostringsanstalter för icke fallandesjuka andesvaga, som,
enligt den af föreningen för sinnesslöa barns vård utgifna berättelse, funnos
vid 1895 års slut, voro 15 landstingsskolor, nemligen Johannesbergs skolafdelning,
idiotanstalten på Sofielund, Södermanlands läns idiotanstalt, idiotanstalterna
i Gefle, Östergötlands läns anstalt, Malmöhus läns anstalt, Smålands
idiothem, Örebro läns anstalt, Upsala läns anstalt, Stockholms läns anstalt,
Blekinge läns anstalt, Kristianstads läns anstalt, Vermlands idiotskola samt
Dalarnes idiothem. De öfriga, nemligen: skolan för sinnesslöa barn i Stockholm,
skolan för andesvaga å Stretered, anstalten vid Inaberg och anstalten
Ebenezer äro icke anordnade eller stälda under tillsyn af landsting
eller stadsfullmäktige. Undantages skolan i Stockholm, hvilken skulle
komma i åtnjutande af det högre statsanslaget, utgick till det senare slaget
af skolor, som skulle erhålla statsbidrag med det föreslagna lägre beloppet,
statsbidrag för år 1896 efter ett antal af 39 elever. Antagligt är,
att icke någon betydande ökning af detta antal kommer att ega rum, och

JSili. till Hiksil. Prof. 1897. 1 Sand. 1 A/d. 2J

178

Åttonde hufvudtiteln.

beloppet af det statsbidrag, soin skulle till dessa skolor utgå, torde derför
icke böra beräknas mycket högre än efter nämnda antal eller ungefär i
jemnt tal efter 50 elever.

Enär samtliga förefintliga skolor för närvarande äro internat och någon
ändring af detta förhållande icke lärer komma att inträda, åtminstone
under de närmaste åren, torde sålunda statsbidraget böra beräknas efter
250 kronor för en hvar af 600 elever och efter 100 kronor för en hvar
af 50 elever, eller sammanlagdt till 155,000 kronor.

En nödvändig följd af det ständigt växande antalet elever blir,, att
tillgång till ökade lärarekrafter måste beredas. För närvarande ombesörjes
lärareutbildningen, såsom förut omförmälts, vid det af föreningen för sinnesslöa
barns vård anordnade seminarium, till hvilket staten lemnar ett
årligt anslag af 6,000 kronor, för hvilket belopp det åligger föreningen att
årligen lemna undervisning åt minst fyra personer att utbildas, två till
lärarinnor och två till sköterskor, med skyldighet tillika för föreningen
att mottaga och vårda tio andesvaga barn utan afgift eller i stället för
hvarje frielev två halfbetalande elever.

Styrelsen för nämnda förening har af mig anmodats att inkomma med
yttrande, huruvida och på Indika vilkor den skulle vara villig att anordna
en läroanstalt för utbildande af lärare vid skolorna för andesvaga barn i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af komiterade afgifna förslag till
en dylik anstalt.

Styrelsen har i anledning häraf afgifvit yttrande och anför deri, att
3tyrelsen, under antagande att ökadt statsanslag komme föreningens skola
till godo, hvarigenom styrelsen kunde sättas i tillfälle att, i mån af behof,
utvidga skolans nuvarande verksamhet, ansåge sig efter hand kunna utvidga
det nu befintliga seminariet till den omfattning, som komiterade
tänkt sig.

Redan nu torde en ökning kunna ske af seminariets elevantal, så att
under den tvååriga kurs, som undervisningen ansåges böra omfatta, ett
antal af åtta elever utbildades, dervid enligt styrelsens uppfattning behofvet
af lärarekrafter skulle bäst tillgodoses, om kursen anordnades så, att
årligen 4 elever intoges och 4 afginge.

Hvad anginge de vilkor, under hvilka eu dylik utvidgning kunde ega
rum, tilläte sig styrelsen framhålla nödvändigheten för densamma att erhålla
visshet om, att den för en tid af minst fem år egde åtnjuta det anslag,
som för ändamålet kunde blifva anvisadt, då ju en utvidgning af
seminariet vore förenad med stora kostnader för undervisning, lokal m. m.
Beträffande organisationen ansåge styrelsen, att då den hittills vunna erfarenheten
gifvit vid handen, att undervisning af andesvaga i allmän -

Åttonde hufvndtiteln.

179

het bäst handhades af qvinliga lärarekrafter, utbildandet af dylika borde
ställas i främsta rummet och att derför tillträde till seminariet tillsvidare
endast borde medgifvas lärarinneelever, så mycket mer som styrelsen hyste
betänklighet vid att inom eu dylik anstalt samtidigt till undervisning och
särskild! i internat mottaga manliga och qvinliga lärareelever af skilda
samhällsklasser, en sammanblandning, som ju ej heller förekomme vid
andra inom riket anordnade seminarier eller motsvarande undervisningsanstalter.

Enligt af styrelsen uppgiordt förslag till stat för seminariet skulle
kostnaderna för detsamma komma att uppgå till 9,400 kronor, hvadan
styrelsen anhåller, att detta belopp måtte ställas till styrelsens förfogande,
för den händelse att åt densamma lemnas i uppdrag att på sätt styrelsen
nu föreslagit anordna seminarieundervisningen.

Kostnadsförslaget upptager:

Hyra för 7 rum, deraf 4 sofrum, 1 matrum, 1 dagrum och 1 rum

för lärarinnan ...................................................................................... 1,200: —

Ved och lyshållning............................................................................. 400: —•

Löner åt föreståndarinna, lärarinna, gymnastiklärare samt lektioner
af speciallärare i helsovård, bokföring och olika slöjdarter 2,000: —

Sjukvård och medicin....................................................................... 100: —

Underhåll af 8 elever å 40 kr. i månaden ...................................... 3,840: —

Stipendier åt 8 elever å 100 kr. pr elev ......................................... 800: —

Tillökning i lön åt husmodern samt lön och kosthåll för 1 tje narinna

.............. 700: —

Diverse......................................................................................................... 360: —

Summa kronor 9,400: —

Detta belopp 9,400 kronor öfverstiger med 3,400 kronor det anslag
af 6,t>00 kronor, som hittills under en följd af år utgått till ifrågavarande
seminarium.

Då det i ekonomiskt afseende torde vara för staten fördelaktigast och
i öfrigt lämpligt, att utbildningen af andesvaglärare uppdrages åt nämnda
seminarium, anser jag mig böra tillstyrka, att styrelsen för föreningen för
sinnesslöa barns vård på angifna vilkor erhåller detta uppdrag. Skulle
det visa sig önskligt, att jemväl manliga andesvaglärare utbildas, särskildt
för tillgodoseende af behofvet af lämpliga föreståndare för skolorna, lärer
svårighet ej möta att bereda äfven sådana elever tillfälle att deltaga i seminarieundervisningen,
om ock, med afseende å den nuvarande anordningen
vid seminariet, endast såsom externer.

Beträffande härefter frågan om bidrag till arbetshemmen hafva komi -

180 Åttonde hufvndtiteln.

terade föreslagit, att statsbidrag måtte lemnas med årligt belopp af 100
kronor att utgå under högst fem år för hvarje i arbetshem intagen elev, som
genomgått andesvagskola. En och annan myndighet har visserligen ifrågasatt,
att statsbidraget till arbetshemmen måtte sättas högre, till 200 kronor,
och utgå under längre tid än fem år, men då statens utgifter för de
andesvaga, derest förhöjdt statsanslag till andesvagskolorna beviljas på sätt
af mig föreslagits, skulle komma att ökas med ett rätt betydligt belopp,
synes mig statsbidraget till arbetshemmen icke böra utgå med högre belopp
än 100 kronor för hvarje elev och icke under längre tid än fem år, hvilken
tid synes vara för vinnande af det med vistelsen i arbetshemmen afsedda
ändamål tillräcklig.

Antages att a/s af i skolorna undervisade elever hvarje år efter slutad
skolkurs derifrån afgår samt att af dessa, såsom komiterade förutsatt, 66 %
komma att öfvergå till arbetshemmen, och beräknas bidraget skola åtnjutas
för hvarje elev under fem år, skulle, med en beräkning af 650 barn i
skolorna, hela antalet i arbetshemmen intagna andesvaga, för hvilka statsbidrag
skulle utgå, komma att uppgå till omkring 270. Enligt den af styrelsen
för föreningen för sinnesslöa barns vård år 1896 utgifna berättelse
öfver anstalterna för andesvaga i vårt land funnos år 1895 sex arbetshem
med tillhopa 87 platser. Om det ock är antagligt, att till följd af statsunderstödet
nya arbetshem skola komma att inrättas och de gamla utvidgas,
torde dock icke inom de närmaste åren plats kunna beredas för
hela förutberörda antal, och beräknas derför bidraget efter i rundt tal
200 elever, torde detta tills vidare vara tillräckligt. Det erforderliga beloppet
skulle i denna händelse komma att utgöra 20,000 kronor.

Hvad beträffar inspektionen öfver andesvagskolorna och arbetshemmen,
hvars nödvändighet komiterade med rätta starkt betonat, är, såsom
ock komiterade erinrat, antalet dylika anstalter, som tarfva inspektion,
betydligt större än antalet döfstumskolor, och är det tydligt, att denna
inspektion derför äfven måste kräfva större kostnad för statsverket än inspektionen
öfver döfstumskolorna. Då antalet skolor och arbetshem, hvilka
kunna komma att inrättas utöfver dem, som för närvarande finnas, icke
kan på förhand låta sig beräknas, kan icke nu bestämdt afgöras, om inspektionen
kan fullgöras af en person eller bör fördelas på två personer.
I hvarje fall synes det af komiterade föreslagna belopp af 3,000 kronor
vara för^ ändamalet tillräckligt, då den eller de blifvande inspektörerna
skulle, såsom fallet är med döfstumskoleinspektören, utom sitt arfvode,
enligt gällande resereglemente åtnjuta rese- och traktamentsersättning från
det under åttonde hufvudtiteln uppförda anslag till rese- och traktamentspenningar.

Åttonde hnfvn dtiteln.

181

Sammanfattar jag hvad jag nu underdånigst anfört angående kostnaderna
för den af mig föreslagna anordningen af andesvagundervisningen,
skulle statens utgifter för ifrågavarande ändamål komma att utgå med:

för skolorna................................................................................ kr. 155,000: —

» arbetshemmen ....................................................................... » 20,000: —

» lärareutbildningen................................................................. » 9,400: —

s inspektionen ........................................................ » 3,000: —

Summa kr. 187,400: —

Härtill skulle möjligen framdeles komma det jemförelsevis ringa belopp,
som kunde beviljas såsom statsbidrag till någon blifvande anstalt för meddelande
af undervisning åt andesvaga barn, Indika tillika äro blinda, eller
döfstumma men ej mottagliga för undervisning i döfstumskola, eller både
blinda och döfstumma.

Dessa siffror kunna naturligen endast vara approximativa, hvarför det
statsanslag, som för ändamålet kan komma att beviljas, i hvarje fall synes
böra utgå i form af förslagsanslag. Beträffande beloppet af detta anslag
anser jag dock, att detsamma icke för närvarande behöfver sättas så högt
som till nyssnämnda summa, 187,400 kronor, då antagligt är, att någon tid
kommer att förgå, innan den utvidgning af redan befintliga skolor och
arbetshem samt anordnande af nya sådana, som af mig nu beräknats,
kommer till stånd; och torde derför, enligt min åsigt, anslagets belopp
lämpligen kunna tillsvidare bestämmas till allenast 160,000 kronor.

Jag hemställer således underdånigst, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att till understöd för de andesvagas utbildning i enlighet
med de nu af mig angifna grunder, med förändring af rubriken å det
under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslag »uppfostringsanstalter
för sinnesslöa barn» till »uppfostringsanstalter för andesvaga», höja
samma anslagsbelopp, för närvarande 25,000 kronor, med 135,000 kronor
till 160,000 kronor.

Skrifmaterialier och expenser, ved m. in.

I öfriga ordinarie anslag under åttonde hufvudtiteln har jag icke att
föreslå annan förändring, än att, för jemnande af hufvudtitelns slutsumma,
förslagsanslaget till skrifmaterialier och expenser, ved m. in., för närvarande
upptaget till 23,008 kronor, måtte höjas med 44 kronor, eller till 23,052
kronor.

[24.]

Skrifmaterialier
och expenser,
ved
m. rn.

(

v''r|r

Extra anslag.

Riksarkivet.

[25.] I skrifvelse den 29 september 1896 har riksarkivarien, med erinran

att Riksdagen> på framställning af Eders Eongl. Maj:t, för hvart och ett
män i rikt- åren 1894, 1895, 1896 och 1897 på extra stat anvisat ett belopp af

arhvet. 1,700 kronor till arfvoden åt extra ordinarie tjenstemän i riksarkivet, underdånigst
hemstält, att jemväl för nästkommande år enahanda anslag
måtte riksarkivet beredas.

Då, enligt hvad riksarkivarien upplyst, de skäl, hvilka föranledt Eders
Kong]. Maj:t att äska och Riksdagen att bevilja anslag för omförmälda
ändamål, fortfarande ega giltighet, tillstyrker jag i underdånighet, det
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat jemväl för
år 1898 anvisa ett belopp af 1,700 kronor till arfvoden åt extra ordinarie
tjenstemän i riksarkivet.

[26.] Med anledning af riksarkivariens i förenämnda skrifvelse den 29 sepUthl?or?,
Lafiem})CV 1896 gj?rda framställning tillstyrker jag, det Eders Kongl. Maj:t
handlingar. måtte föreslå Riksdagen att till fortsatt utgifvande i tryck genom riksarkivet
af sådana skrifter och handlingar, som är o af vigt för fäderneslandets
historia, på extra stat äfven för år 1898 anvisa ett belopp af 3,000
kronor, eller samma belopp, som under flera föregående år varit för ändamålet
beviljadt.

[27.] 1 nyss omförmälda skrifvelse har riksarkivarien hemstält, att jemväl

ÄtfwÄ år 1898 mätte På. extra stat beviljas 1,500 kronor till fortsatt utdagtakter».
gifvande genom riksarkivet af »Svenska riksdagsakter jemte andra handlingar,
som höra till statsförfattningens historia under tidehvarfvet 1521
1718», till stöd hvarför åberopats, att de skäl, som föranledt Riksdagen
att för åren 1891 1897 anslå medel för ifrågavarande ändamål, fort farande

ega tillämplighet.

Åttonde hufvndtiteln.

188

1 sammanhang härmed har riksarkiva liden anfört, bland annat, att med
det i punkten 26 omförmälda anslag å 8,000 kronor för utgifvande af sådana
skrifter och handlingar, som äro af vigt för fäderneslandets historia, bestredes
kostnaderna för offentliggörande af tre större urkundssamlingar, nemligen
»Konung Gustaf I:s registratur», hvaraf sjutton delar utkommit, omfattande
åren 1521—1545, »Kyrkoordningar och förslag dertill före 1686»
samt »Svenska riksrådsprotokoll», af hvilken sistnämnda samling hittills
utgifvits sju delar, omfattande åren 1621—1639. Verket »Kyrkoordningar
o. s. v.», som utkommit i tre delar, kunde nu anses afslutadt. Af det
med det mindre anslaget å 1,500 kronor utgifna arbetet »Svenska riksdagsakter
m. m.» hade utkommit fem publikationer, omfattande tiden 1521
—1571 samt åren 1593—1594, hvarjemte en ny afdelning för den mellanliggande
tiden vore snart att förvänta. Derigenom att riksdagsakternas
inom kort afslutade andra del, som handlar om Konung Johan III:s regering,
kraft så betydande forskningsarbeten, att utgifningen endast långsamt
kunnat fortgå, hade å 1896 års anslag uppstått en besparing, hvilken
sannolikt komme att år 1897 ökas, emedan jemväl den tredje delens
fortsättning kräfde åtskilliga förberedande arbeten, som fördröjde dess utgifvande.
Deremot hade det visat sig, att det större anslaget å 3,000
kronor endast med svårighet räckt till för de urkundspublikationer, som
dermed bekostades, och att till och med å anslaget uppstått brist, till hvars
betäckande följande års anslag måst anlitas. Med anledning häraf och då
en tillökning af det större anslaget icke syntes böra nu ifrågasättas, hemstälde
riksarkivarien, att de besparingar, som kunde uppstå å 1896 och
1897 årens anslag till »Svenska riksdagsakter in. in.», måtte få användas
för det väsentligen likartade ändamål, hvartill anslaget å 3,000 kronor
vore afsedt, på det att derigenom särskilt den äldsta och längst framskridna
serien »Konung Gustaf I:s registratur» måtte kunna inom kortare
tid afslutas. 1 hufvudsaklig enlighet med hvad riksarkivarien sålunda
hemstält, tillstyrker jag, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att dels på extra stat för år 1898 anvisa ett anslag af 1,500 kronor till
fortsatt utgifvande genom riksarkivet af »Svenska riksdagsakter jemte
andra handlingar, som höra till statsförfattningens historia under tideh
varf vet 1521—1718», dels ock medgifva, att de besparingar, som redan
uppstått och till äfventyrs uppkomma å de på extra stat för åren 1896 och
1897 uppförda anslag till fortsatt utgifvande af »Svenska riksdagsakter
m. in.», må användas för fortsatt utgifvande i tryck genom riksarkivet af
handlingar, tillhörande urkundssamlingen »Konung Gustaf I:s registratur».

184 Åttonde hnfrudtitein.

Nationalmuseum.

[28.] Med anledning af intendentens vid nationalmuseum i skrifvelse den

S?ndusM°Ua''lH “Ptember 1896 .gjorda och af nationalmusei nämnd förordade frarn»amlingar.
Ilning hemställer jag, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, i likhet med hvad förut skett, anvisa jemväl för år 1898 ett extra
anslag af 4,000 kronor för vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella
samlingar.

t-9-] På grund af ett inom akademien för de fria konsterna af direktören

''tTvidZn^1'' dess läroverk^grefve G. von Rosen väckt förslag har nämnda akademi
manna utställd underdånig skrifvelse den 25 januari 1896 anhållit, att Eders Kongl.

täcktes till Riksdagen aflåta proposition om anvisande af ett extra
anslag å 50,000 kronor, att användas till inköp af konstverk vid 1897 års
allmänna konst- och industriutställning i Stockholm.

T den underdåniga skrifvelsen erinrar akademien, hurusom de medel,
som för närvarande årligen stå till buds för inköp af konstföremål för
statens räkning utgöra ett belopp af 12,500 kronor, hvaraf 6,000 kronor
äro anvisade till inlösen af lefvande svenska konstnärers arbeten och 3,000
kronor företrädesvis böra användas till inköp af norska och danska konstnärers
alster; återstoden, 3,500 kronor, är afsedd till samlingarnas ökande
med äldre målningar och skulpturverk, handteckningar, gravyrer in. in.
Beträffande anslagsposten 6,000 kronor till inköp af lefvande svenska konstnärers
arbeten anmärker akademien, att denna post, redan då anslaget
första gången vid 1856 1858 års riksdag — beviljades, befans väl

knappt tilltagen. Under den tid af 40 år, som sedan dess förflutit, hade
de myndigheter, som särskild! egde att bevaka konstens intressen i vårt
land, gång efter annan funnit sig föranlåtna att hos Eders Kong]. Maj:t
frambära sina underdåniga erinringar i detta hänseende. Så hade statens
inköpsnämnd i en sakrik underdånig framställning den 29 oktober 1890
uttalat sig för önskvärdheten af anslagets höjande; och akademien sjelf
hade mer än en gång, senast i skrifvelse den 28 november 1891, underdånigst
framhållit det nuvarande anslagets otillräcklighet.

Redan den utveckling, som den andliga odlingen hos oss genomgått
under nämnda 40-årsperiod, vore egnad att gifva vid handen, att nyssberörda
anslag, som sedan år 1858 qvarstode med oförändradt belopp, så
att såga ej följt med sin tid. Till bevis härför vore ej nödigt att erinra
om skilnaden mellan 1858 års statsbudget och innevarande års: en blick
på akademiens egen stat, som år 18.58 slutat på 32,000 kronor, men nu
uppginge till i det närmaste dubbla beloppet, visade, att proportionen

Åttonde hufvudtiteln.

185

mellan statens materiella understöd åt den konstnärliga undervisningen och
den konstnärliga produktionen icke kunde kallas fullt normal. I betraktande
af den utveckling, som den konstnärliga verksamheten under sagda
tidrymd genomgått, trädde missförhållandet ännu skarpare i dagen.

Om fördenskull konstens målsmän redan under vanliga förhållanden
känt sig manade att inför Eders Kongl. Maj:t frambära sina bekymmer
med afseende på den jemförelsevis ringa uppmuntran, den konstnärliga
produktionen rönt från statens sida, uppfordrades de dertill så mycket kraftigare,
då ett af de största nationalföretag, hvartill det svenska folket
sedan långliga tider tillbaka rustat sig, förestode. Till deltagande i detsamma
beredde sig ej blott så godt som hela den svenska konstnärskåren,
utan äfven Danmarks och Norges konstnärer, hvarjemte till Tysklands,
Englands och Frankrikes med flera främmande länders mera berömda konstnärer
utgått personliga inbjudningar att deltaga i den svenska konstens
och industriens nationalfest i Sveriges hufvudstad. Helt naturligt uppstå!
de sig då den frågan, hvilka utsigter förefunnes för att åtminstone
någon ringa del af de konstverk, som vid detta tillfälle hit sammanfördes,
måtte kunna förvärfvas för våra statssamlingar, och dessa utsigter vore
under nuvarande förhållanden långt ifrån ljusa. Ty för de svenska konstnärernas
räkning förfogade man, såsom redan nämndt, öfver 6,000 kronor,
för danska och norska funnes att tillgå likaledes redan omförmälda anslag
af 3,000 kronor, men hvad öfriga i utställningen deltagande konstnärer
anginge funnes af statsmedel intet eller så godt som intet för inköp af
deras utstälda arbeten. Jemförelsevis kunde nämnas att, när Danmark inbjöd
nordens länder till deltagande i 1888 års stora utställning i Köpenhamn,
danska statens anslag till inköp af konstverk för dess räkning höjts
till 40,000 kronor, och sedan den tiden hade samma belopp regelbundet
hvarje år beviljats i den danska statsbudgeten enligt följande fördelning:

20,000 kronor för dansk målningskonst, 15,000 kronor för dansk skulptur
och 5,000 kronor för svensk och norsk konst, allt för år räknadt.

T sammanhang härmed må anföras att i Danmark statsbidrag, i senaste
finanslag upptagna till sammanlagdt 18,000 kronor, utgå till konstmuseer
i åtskilliga provinsstäder. I Norge äro i den senaste budgeten upptagna,
förutom ett anslag å 16,000 kronor till anskaffande af konstverk och inventarier
åt nationalgalleriet, särskilda statsbidrag till konstindustrimuseerna
i Kristiania, Bergen och Trondhjem till belopp af respektive 12,000, 8,000
och 4,000 kronor, som beviljats, under vilkor att motsvarande bidrag tillskjutas
från annat håll.

Det tillfälle, som 1897 års allmänna konst- och industriutställning
komrne att erbjuda för riktande af statens konstsamlingar med verk åt

Bih. till Rikxd Prof 1897. 1 Sami. 1 Afd. 24

186 Åttonde htifvndtiteln.

samtidens yppersta mästare, syntes akademien icke så snart återkomma
och borde så mycket mindre lemnas obegagnadt, som våra konstsamlingar
i fråga om alster af modern konst lemnade högst väsentligt öfrigt att
önska. V isserligen vore den moderna svenska konsten, tack vare i synnerhet
storartade gåfvor af konungahuset och enskilda mecenater, åtminstone
tillnärmelsevis i dess olika riktningar företrädd i nationalmuseum, men
till och med dervidlag funnes många och stora luckor att fylla. Beträffande
åter de danska och norska afdelningarna hade de i sin litenhet
ytterst obetydligt att meddela om den höga ståndpunkt, som den konstnärliga
verksamheten intoge i dessa våra grannländer, och hvad anginge
den moderna konsten på kontinenten och i andra land sökte man förgäfves
efter några representanter för densamma i svenska statens samlingar.
Huru önskligt det vore för den svenska allmänheten, för de svenska konstnärerna
och för den svenska ungdom, som beredde sig att göra konstens
utöfning till sin lifsuppgift, att förhållandena i nyss berörda hänseenden
blefve ändrade, ansåge akademien icke behöflig! att vidare utveckla.

Den af akademien sålunda gjorda framställning remitterades till utlåtande
af nationalmusei nämnd, till hvilken sedermera jemväl öfverlemnades
en inkommen skrifvelse från komiterade för konstafdelningen af
omförmälda utställning i Stockholm.

1 komiterades skrifvelse framhölls det bestående värde konstutställningen
kunde för vårt land erhålla, om för statens samlingar gjordes de
förvärf, hvartill utställningen komme att erbjuda rika tillfällen. Att särskilda
åtgärder för vinnande af detta ändamål måste vidtagas, syntes
komiterade ovedersägligt.

Konstafdelningen af 1897 års allmänna utställning i Stockholm skulle,
i enlighet med hvad komiterade jemlikt dem lemnadt nådigt uppdrag beslutit,
omfatta alster af svensk samt norsk och dansk konst, hvarjemte
utlandets konstnärer i öfrigt skulle lemnas tillfälle att i viss utsträckning
deltaga i densamma. Hvad först anginge den svenska konstafdelningen,
hade komiterade ansett önskligt, att den ej blott inrymde under ett eller
annat år närmast före utställningen utförda arbeten, utan att den fastmer
kunde komma att gifva en hel och med omsorg vald bild af en vigtig
period af vår konstutveckling. I följd häraf hade komiterade bestämt, att
konstverk, som utförts efter år 1880, kunde till jurys bedömande anmälas
• det antal konstnären sjelf önskade, hvarjemte komiterade förbehållit sig
rätt att för utställningen söka förvärfva arbeten af framlidne konstnärer
samt i öfrigt de konstverk, som kunde synas för densamma särskildt önskvärda.
Under sådana förhållanden syntes denna afdelning vid ett eventuelt
statsinköp erbjuda det bästa tillfälle att komplettera den svenska samlingen,

Åttonde hufvudtiteln.

187

hvilken för de år, som här åsyftades, ingalunda kunde anses gifva en
uttömmande bild af den inhemska konsten. Vidkommande Norges och
Danmarks deltagande i konstutställningen hade koiniterade anledning antaga,
att utställningens representativa karakter med afseende på dessa båda
länder vore betryggad. Att den hos oss närstående norska och danska
konsten kunde rikligare än hvad nu vore fallet blifva företrädd i statens
samlingar vore en önskan, som komiterade ej nog kraftigt kunde framhålla,
och svårligen kunde för detta ändamåls vinnande ett bättre tillfälle
än ifrågavarande utställning erbjuda sig.

Hvad slutligen den utom-skandinaviska afdelningen beträffade, måste
naturligen denna erhålla en strängt begränsad karakter. Komiterade hade
fördenskull med direkta inbjudningar vändt sig till de utländska konstnärer,
som ansetts bäst representera den samtida konsten i sina hemländer.
Att komiterade dervid haft sin uppmärksamhet särskildt rigtad på önskvärdheten
af att de olika strömningarna inom den moderna konsten blefve
på ett tillfredsställande sätt företrädda, borde framgå af en vid komiterades
underdåniga skrifvelse fogad förteckning på inbjudne konstnärer från
Frankrike, Tyskland, Storbritannien med flera länder. Om ock komiterade
på grund af särskilda omständigheter sett sig nödsakade att i fråga om
de flesta af dessa länder hänvända sig uteslutande till målarkonstens utöfvare,
så att den utom-skandinaviska skulpturen väsentligen vore utesluten,
och om äfven, i följd af de höga pris alstren af märkesmännen inom
andra grenar af den samtida bildande konsten i utlandet än skulpturen
plägade betinga, ett större antal dylika alster svårligen kunde tänkas blifva
i vårt land med statsmedel inköpt, skulle dock mycket vara vunnet, om
vår allmänhet och våra konstnärer erhölle tillfälle att genom ett eller
annat exempel få en uppfattning af utländsk konst från våra dagar.

Af hvad komiterade sålunda anfört torde tillräckligt framgå, att 1897
års konstutställning skulle erhålla vida större omfattning och betydelse än
någon föregående i vårt land äfvensom att det tillfälle den komme att
erbjuda till inlösen af konstverk för statens räkning vore af den enastående
beskaffenhet, att behof vet af medel för ändamålet gjorde sig oafvisligt
gällande. Komiterade ville derför på det varmaste förorda bifall till
akademiens för de fria konsterna gjorda underdåniga framställning om
beredande af ett anslag af 50,000 kronor för berörda ändamål. I händelse
sådant anslag beviljades, skulle sålunda under år 1897 ej blott mer än
vanligt betydande inköp af svenska samt norska och danska konstnärers
arbeten kunna ega rum utan äfven afsevärda förvärf kunna göras inom
den icke-skandinaviska konstafdelningen. Dä emellertid den nämnd, som
årligen egde att upprätta underdånigt förslag till inlösen af konstverk för

188 Åttonde hufvudtiteln.

statens räkning, enligt gällande nådiga stadga vore hänvisad uteslutande
till arbeten af lefvande svenska konstnärer, och inköp af norska eller
danska konstverk förrättades af nationalmusei nämnd, men Eders Kongl.
Maj:t torde. pröfva nödigt att åt den vid här ifrågasatta inköp fungerande
nämnden gifva en särskild organisation, ville komiterade i underdånighet
hemställa, det komiterade finge tillfälle att, i den omfattning och på sätt
Eders Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt, i berörda afseende uttala sig.
Komiterade skulle på sådant sätt få tillfälle att i viss mån medverka vid
tilldelandet af den utmärkelse, som innefattades deri, att ett konstverk
blefve för statens räkning inköpt.

öfver ifrågavarande båda framställningar har nationalmusei nämnd
den 6 mars 1896 afgifvit infordradt utlåtande. Nämnden har deruti, med
erinran hurusom statens inköpsnämnd redan år 1890 begärt, att anslaget
till inköp af lefvande svenska konstnärers arbeten måtte höjas till 15,000
kronor, enär den bestämda anslagssumman icke kunde anses för ändamålet
tillräcklig, tillstyrkt nådigt bifall till det af akademien för de fria konsterna
väckta förslaget, . Nämnden skulle likväl helst sett, att det hittillsvarande
årsanslaget förhöjdes till 15,000 kronor, på det att icke framdeles, såsom
ock ej sällan inträffat, brist å anslaget måtte förefinnas.

Utställningen år 1897 kornine emellertid att omfatta icke blott konstföremål
utan äfven konstslöj dföremål af både inhemskt och'' utländskt urspi
ung. Da nationalmuseum innehölle en betydande, hufvudsakligen genom
Konung Carl XV:s testamente och andra donatorers rika gåfvor tillkommen
konstslöj dafdelning, stäld under nationalmusei nämnds och museiintendentens
tillsyn och vård samt flitigt studerad företrädesvis af elever vid tekniska
skolan och handtverkare, ville nämnden erinra, hurusom det årliga
belopp, som för denna afdelnings förökande vore att tillgå, endast uppginge
till den ringa summan af 2,000 kronor, och att således en förstärkning
af berörda anslag vid detta tillfälle vore i lika hög grad af behofvet
påkallad som en ökning af medlen till inköp af konstföremål och af
samma skäl, som i fråga derom anförts. Nämnden förestälde sig, att nyss
nämnda berättigade behof nu äfven kunde och borde tillgodoses, och
hemstälde derför i underdånighet, att af det begärda extra anslaget å

50,000 kronor ett belopp af lo,000 kronor måtte särskildt och uttryckligen
afses för konstslöj dafdelningen. Detta kunde ock ske utan något
egentligt intrång på den för konstföremålen beräknade summan, då för
inköp af konstverk funnes i öfrigt för år 1897 att tillgå följande belopp:
det årliga anslaget till inköp af lefvande svenska konstnärers
arbeten................................................................... kronor 6,000: —

Transport kronor 6,000: —

Åttonde hufrndtiteln.

189

Transport kronor 6,000: —
besparade medel å samma anslag för år 1896, förslagsvis » 5,525: —

af 1897 års anslag till museisamlingarnas kompletterande,
tillhopa 6,500 kronor, den företrädesvis för inköp
af norska och danska konstverk afsedda delen......... » 3,000: -

summa kronor 14,525: —

hvilken summa medelst besparingar torde kunna afrundas till 15,000 kronor,
motsvarande det belopp af det begärda anslaget, som nämnden velat
förbehålla konstslöjdafdelningen.

Nationalmusei nämnd har jemväl uttalat sig beträffande den af koiniterade
för konstafdelningen vid meranämnda utställning framkastade frågan
om förlänande af en särskild organisation åt den nämnd, som skulle ega
att verkställa nu afsedda inköp vid utställningen. I fråga om inköpen af
konstslöjdföremål, så vidt anslag dertill beviljas, hemställer nämnden —
under erinran att någon förändring i afseende å sättet för sådana inköp
ej ifrågasatts — att nämnden, som bäst känner, hvilka luckor äro att
fylla inom nationalmusei konstslöjdafdelning, må ega att göra dessa inköp.
Hvad åter angår inköpen af konstverk, tillstyrker nämnden, att vid 1897
års utställning förslag till inköp af sådana för de medel, som kunna blifva
dertill disponibla, må upprättas af statens inköpsnämnd samt förslaget derefter
underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning. Och erinrar nationalmusei
nämnd dervid, hurusom inköpsnämnden är sammansatt dels af museinämndens
fem ordinarie ledamöter, dels af tre utaf akademien för de fria
konsterna bland dess ledamöter eller bland svenska konstnärer utsedde .medlemmar,
dels ock af tre utaf museinämnden bland konstnärer eller konstvänner
valda personer.

För min del kan jag ej annat än lifligt ansluta mig till den af akademien
för de fria konsterna, nyssnämnde komiterade och nationalmusei
nämnd samfäldt uttalade mening om behofvet af ett särskildt anslag till
inköp för statens räkning af konstnärliga alster vid innevarande års allmänna
utställning i Stockholm, och jag delar jemväl museinämndens
åsigt, att ett visst belopp af detta anslag bör förbehållas till inköp af
konstslöjdföremål. Detta belopp synes mig lämpligen kunna bestämmas
till högst 15,000 kronor. Beträffande sättet för inköpens verkställande
täcktes Eders Kongl. Maj:t fatta beslut, sedan det visat sig, i hvad män
medel blifva att för ifrågavarande ändamål tillgå.

På grund af hvad jag nu anfört hemställer jag i underdånighet, det
Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att till förvärfvande åt staten

190 Åttonde hufvudtiteln.

af konstalster, utstälda vid 1897 års allmänna konst- och industriutställning
i Stockholm, uppföra på extra stat för år 1898 ett anslag af 50,000 kronor,
deraf högst 15,000 kronor må användas till inlösen af konstslöjdföremål
och återstoden till inköp af konstverk; lärande hinder ej förefinnas
för Eders Kongl. Maj:t att låta af tillgängliga medel under innevarande
år förskottera nämnda belopp.

Lifrastkammaren.

[30.] På derom af föreståndaren för lifrustkammaren i skrifvelse den 23

Lifrustkam. september 1896 gjord underdånig framställning, i hvilken nationalmusei
maren- nämnd instämt, tillstyrker jag, det Eders Kong]. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att för tillsyn, underhåll och vård af lifrustkammarens samlingar
m. in. anvisa på extra stat jemväl för år 1898 ett anslag af 5,800 kronor,
att användas enligt samma grunder, som hittills följts.

Domkapitlens expeditioner.

[31.] pör

att åt tjenstemännen vid domkapitlens expeditioner bereda löneA
bättring*åt''förbättring under år 1898, i likhet med föregående år, erfordras anslag
tjenstemännen till oförändradt belopp; och får jag fördenskull i underdånighet tillstyrka
^/""‘“^''framställning till Riksdagen derom, att för berörda ändamål måtte å extra
tioner. stat för år 1898 anvisas 3,716 kronor.

[32.] Med hänvisning till hvad jag under punkten 2 angående delning af

Ersättning Hcmösands stift anfört, tillåter jag mig hemställa, det Eders Kongl. Magt
amanuensen täcktes föreslå Riksdagen att för år 1898 anvisa dels, såsom ersättning till
1 <ifleraé“and<nuvaran^e amanuensen vid domkapitlet i Hernösand för den minskning i
för mistad i»-hans inkomst, som i anledning af den föreslagna delningen af Hernösands
konst m. m. stift skulle uppstå genom upphörande af det från lappmarks ecklesiastikverk
till honom nu utgående anslag, 600 kronor, dels ock, för anskaffande
af möbler, inventarier m. m. för expeditionslokalen vid det nya domkapitel,
som enligt förslaget om berörda stifts delning skulle upprättas i Luleå,
3,500 kronor.

[33.] På Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställningar hafva åren 1895

Ang. betåckan-Qch 1896 af Riksdagen för betäckande af brister i domkapitlens expedit
domkapitlens tionskassor beviljats pa extra stat för hvartdera af åren 1896 och 1897
''xPk?!lsl°™'' ^>000 kronor. Till utgående från dessa anslag hafva för fyllande af brister,
som blifvit efter granskning i Eders Kong]. Maj:ts och rikets kammarrätt
till siffran faststälda, enligt Eders Kongl. Maj:ts under åren 1895 och

Åttonde hnfvudtiteln.

191

1896 fattade beslut anvisats 6,924 kronor 26 öre. Enligt hittills inkomna
ansökningar, hvilka till kammarrätten remitterats, äro för närvarande till
ersättande anmälda brister för åren 1893—95 till betydliga belopp.

Under åberopande häraf hemställer jag i underdånighet, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes på extra stat jemväl för år 1898 äska ett belopp af

5,000 kronor för betäckande intill sistnämnda belopp af brister, som före
år 1897 uppkommit i domkapitlens expeditionskassor, i den mån de anmälas
och blifvit till siffran i behörig ordning faststälda.

Universiteten.

På Eders Kongl. Maj:ts framställning beviljades vid 1894 års riksdag [34.]
för anställande under sex år vid universitetet i Upsala af lektorer i tyska, Universitetsfranska
och engelska språken ett anslag af 36,000 kronor, och hafva deraf 6apinia.''
för hvartdera af åren 1895, 1896 och 1897 anvisat 6,000 kronor. Jag
tillstyrker nu i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen
göra framställning derom, att af omförmälda anslag må för år 1898
anvisas 6,000 kronor.

Vid de senaste riksdagarna hafva beviljats extra anslag af 1,000 [35.]

kronor för uppehållande af undervisningen och examinationen i geografi vid Undtrvimmuniversitetet
i Upsala. Då de förhållanden, som påkallat detta anslag, äroffe" '' jeo?nyS''
oförändrade, får jag i underdånighet hemställa, det Eders Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen att för berörda ändamål anvisa för år 1898 enahanda
belopp, eller 1,000 kronor.

Vid de senaste årens riksdagar har på extra stat anvisats ett belopp [36.]
af 2,500 kronor till arfvoden åt extra ordinarie amanuenser vid universitet
sbibliotek et i Upsala. Då detta anslag fortfarande är af behofvet på- upsala.
kalladt, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att
för ifrågavarande ändamål bevilja för år 1898 ett extra anslag af 2,500 kronor.

Vid 1889 års riksdag beviljades, på det att en extra ordinarie pro- [37.]
fessur inom juridiska fakulteten vid universitetet i Lund måtte kunna till-Aflöning åt eu
sättas, ett anslag af 4,000 kronor årligen, att utgå intill dess adjunkts-*'' °''ip[°{d“’or
löner blefve härför tillgängliga; och har sagda belopp anvisats för hvartdera
af åren 1890—1897. Då medel å universitetets stat ännu icke äro .

att för ifrågavarande ändamål tillgå, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes till Riksdagen göra framställning om anvisande för år 1898 af

4,000 kronor till aflöning åt en extra ordinarie professor inom juridiska
fakulteten i Lund.

192 Åttonde hufvudtiteln.

[38.] Vid 1895 års riksdag beviljades för anställande under sex år vid uni Universitet!-

versitetet i Lund af lektorer i tyska, franska och engelska språken ett
6 t0rm anslag af 36,000 kronor, hvaraf för hvartdera af åren 1896 och 1897 anvisats
6,000 kronor. Jag tillstyrker nu i underdånighet, att Eders Kongl.
Maj:t behagade till Riksdagen göra framställning derom, att af omförmälda
anslag må för år 1898 anvisas 6,000 kronor.

[39.] Under åberopande af de skäl, som förut anförts för beviljande af ett

tint t g°öPersof^9t anslag åt docenten vid universitetet i Lund Sven Söderberg, får

derberg. jao i underdånighet hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att såsom särskildt arfvode åt docenten Söderberg för år 1898 anvisa
ett extra anslag å 2,000 kronor, med vilkor att Söderberg under
nämnda år egnar sin tjenst åt universitetets historiska museum samt myntoch
medalj kabinett.

[40.] Likaledes hemställer jag, att, på det kamreraren vid universitetet i

LaTademfkam-tLund ^sfar Gerhard Regnell må fortfarande komma i åtnjutande af det
reraren o. G.h°nom yid 1891 års riksdag beviljade personliga lönetillägg, Eders Kongl.

Regnell Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att såsom personligt lönetillägg åt Regnell
för år 1898 på extra stat anvisa samma belopp som det för innevarande
år anslagna, eller 750 kronor, deraf 150 kronor såsom tjenstgöringspenningar.

[4L] Med anledning af gjord anmälan om det fortfarande behofvet af arf Univer,

itete- voden åt extra biträden vid universitetsbiblioteket i Lund tillstyrker jag, det
iMLund! '' Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att, i likhet med hvad under
flera år egt rum, jemväl för år 1898 på extra stat anvisa 1,500 kronor
till arfvoden åt extra biträden vid nämnda bibliotek.

[42.] Sistlidna års riksdag anvisade till arfvode åt en assistent vid växt Aseietent

vid. fysiologiska laboratoriet vid botaniska instutionen i Lund för år 1897 ett
v“kliab°ora-he}oPP af 1,500 kronor. Jag hemställer, det Eders Kongl. Maj:t måtte hos
toriet i .^.Riksdagen göra framställning om samma anslags beviljande jemväl för år 1898.

[43.] Enär det anslag, som för de senare åren beviljats till arfvode åt en

Arfvode åt eninstrumentmakare vid fysiologiska institutionen i Lund, fortfarande är be ''Talare!

höfligt» tillstyrker jag, att till Riksdagen måtte göras nådig framställning
derom, att för omförmälda ändamål må för år 1898 anvisas ett extra anslag
till samma belopp som förut, eller 500 kronor.

Åttonde hufvndtiteln.

193

Redan länge bär behofvet af öka dt utrymme för biblioteket vid uni- [44.]
ver sitetet i Lund varit trängande. Också gjorde det akademiska konsisto- Ny och tmriet
under åren 1892 och 1893 hos Eders Ivongl. Maj:t underdåniga fram- ^”ridställningar
om beredande af anslag å 30,000 kronor för utvidgning af biblioteket i
bibliotekslokalerna i enlighet med ingifvet förslag, afseende uppförande af LunJ''
en sammanbindningsbyggning mellan nuvarande biblioteksbyggnaden och
förra konsistoriehuset. Förslaget, enligt hvilket behofvet beräknades blifva
tillgodosedt allenast för en begränsad tidrymd, vann emellertid icke Eders
Ivongl. Maj:ts godkännande. Nu har konsistoriet, med öfverlemnande af
ritningar och ett å 178,000 kronor slutande kostnadsförslag till ny- och
tillbyggnad för universitetsbiblioteket, gjort underdånig framställning om
beredande af anslag för detta byggnadsföretags utförande, dervid konsistoriet
anfört, att ett sådant byggnadsföretag, derest det skulle blifva
för en längre framtid tillräckligt för sitt ändamål, tydligen måste hafva
en större omfattning än ett, som endast afsett att tillgodose behofvet för
den närmaste tiden, samt att, ehuru icke hela det nyvunna utrymmet genast
blefve behöfligt, det framlagda förslaget, äfven från besparingssynpunkt,
vore fördelaktigare än om nu en billigare byggnad uppfördes, hvilken snart
ånyo behöfde tillbyggas och utvidgas. Till stöd för sin framställning har
konsistoriet åberopat en af universitetsbibliotekarien E. Tegnér till konsistoriet
ingifven skrifvelse i ämnet, hvari framhålles bland annat följande.

Sedan år 1837, då påbyggnad af nuvarande bibliotekshusets öfverstå
våning egde rum, hade någon ny- eller tillbyggnad för bibliotekets behof
icke kommit till utförande. Den utvidgning af dess lokaler, som egde
rum 1884 genom bottenvåningens inredning till läs- och expeditionsrum
m. in. samt till bokmagasin — till en tredjedel af våningens utrymme —
äfvensom genom upplåtandet för bibliotekets behof af nedre botten i det
närbelägna f. d. konsistoriehuset, hade redan då betecknats såsom en åtgärd,
som endast kunde afse afhjelpande af det mest trängande behofvet
för ungefär ett årtionde.

Det belopp af 30,000 kronor, som på grund af enskild motion af
1884 års riksdag anvisades för sist omförmälta åtgärders genomförande,
vore sålunda det enda byggnadsanslag, som kommit universitetets största
institution till godo under en tid af sextio år, medan såväl dess samlingar
som anspråken på deras begagnande mångdubblats. Under samma tid
hade samtliga öfriga institutioners behof af utrymme blifvit frikostigt tillgodosedt,
delvis genom kostsamma nybyggnader. Då intet sådant större
byggnadsföretag för närvarande behöfde ifrågakomma, syntes förhoppning
kunna hysas, att äfven universitetsbiblioteket sent omsider (inge sitt behof
af utrymme fyldt.

Bih. till Riltsd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd.

194

Åttonde hufvudtiteln.

För hvarje år hade utrymmet i de gamla lokalerna blifvit allt trängre,
och biblioteket syntes inom kort komma att stå inför nödvändigheten att
ånyo börja magasinerandet af de förråd, som under det sista årtiondet
med stor möda och omtanke blifvit utredda och gjorda tillgängliga. Frågan
om utvidgade lokaler kunde derför nu icke på längre tid uppskjutas.

Från biblioteksbyggnadens bottenvåning — med undantag af de delar,
som upptoges af expeditions- och arbetsrum m. m. — och till dess vind
vore hyllorna fulla af böcker, oaktadt ett större antal nya bokhyllor under
år 1895 uppförts för afhjelpande af den värsta trängseln. För beredande
af utrymme åt en del af den svenska tidningspressens voluminösa alster
hade äfven hyllor måst anbringas i det runda trapptornet. Med skäl
kunde befaras, att de gamla murarnas bärkraft icke i längden kunde motstå
det oerhörda trycket af ständigt växande bokmassor. Sättningar i
murverket och bräckor i takbjelkarna antydde nödvändigheten att gå försigtigt:
till väga. Lyckligtvis förbjöde trängseln att i större skala öka belastningen
inom den gamla biblioteksbyggnaden. Äfven nedersta våningen
i f. d. konsistoriehuset, dit mera sällan använda afdelningar af bokförrådet
småningom måst flyttas, vore nu fyld med böcker och handskrifter.
Den öfre våningen stode torn, men utan för stor olägenhet kunde
icke någon större del af biblioteket ditflyttas, såvida icke äfven en byggnad
uppfördes, som förenade detta annex med hufvudbyggnaden. Olägenheterna
af samlingarnas fördelning i två skilda- byggnader hade emellertid
genom erfarenheten visat sig, i det att åt den till f. d. konsistoriehusets
bottenvåning flyttade afdelning icke kunnat egnas den tillsyn, som
vederborde.

Om den nuvarande biblioteksbyggnaden fortfarande skulle för sitt
ändamål användas, syntes uppenbart, att dess tillökning borde ske på platsen
mellan dess östra gafvel och Sandgatan. F. d. konsistoriehusets murar
vore icke af dén beskaffenhet, att de tålde en påbyggnad eller en större
belastning. Nedrifvandet af sistnämnda byggnad blefve sålunda en nödvändighet.
Den nya byggnad, som man tänkt sig böra uppföras på dess
nuvarande plats, ehuru till större omfång och höjd än denna, borde i arkitektoniskt-
afseende verka såsom ett sjelfständigt helt, icke såsom ett
osymmetriskt bihang till bibliotekshuset-, och den oundgängliga sammanbindningsbyggnaden
borde af samma skal så anordnas, att den blefve så
litet framträdande som möjligt. I nybyggnadens bottenvåning skulle utrymme
beredas till arbetsrum för tjenstemännen och låneexpeditionen samt,
anordnas vestibul, toalettrum och dylikt. Det återstående utrymmet i såväl
bottenvåningen som de öfre våningarna skulle användas till hvllplatser för
böcker och handskrifter. Jernkonstruktion med lösa hyllbräden borde här -

Åttonde hufvudtitelu.

195

vid på tidsenligt sätt användas och hissapparater anbringas för transporter
mellan de olika våningarna.

Efter dessa allmänna grunder hade de skrifvelsen åtföljande ritningsoch
kostnadsförslag uppgjorts. En nedsättning i kostnadsförslagets slutsumma,
178,000 kronor, kunde dock åstadkommas genom att tills vidare
uppskjuta inredningen af nybyggnadens öfverstå våning, hvilken icke ännu
på lång tid komme att för biblioteket tagas i anspråk. Den härigenom
uppkomna besparingen kunde beräknas till 10,000 kronor, hvadan det nu
erforderliga beloppet skulle utgöra 168,000 kronor. Det ökade hyllutrymme,
som genom tidsenliga anordningar i den nya lokalen skulle
kunna vinnas, blefve nemligen högst betydligt, mera än dubbelt mot hela
utrymmet i det gamla bibliotekshuset. Under den närmaste framtiden,
kanske under årtionden, skulle sålunda åtskilliga tusental hyllmeter icke
behöfva användas, men i tidernas längd komme säkert erfarenheten här
som annorstädes att bekräfta visheten af regeln att icke beräkna tillväxten
af samlingarna i för liten skala. I de lediga lokalerna kunde, till dess
universitetsbiblioteket sjelft toge i anspråk hela utrymmet, plats beredas
för beslägtade samlingar. En sådan vore t. ex. ett provinsarkiv för de
södra provinserna, om ett sådant komme till stånd. En betydlig del af
Malmöhus läns arkiv vore sedan åtskilliga år tillbaka deponeradt inom
biblioteket. Äfven åt universitetets eget arkiv, hvilket för närvarande förvarades
i en allt annat än lämplig lokal, kunde tills vidare beiedas utrymme
inom biblioteksbyggnaden, den gamla eller den nya, om eu dylik

komme till stånd. ...

Öfver]ntendentsembetet, hvars yttrande öfver de uppgjorda ritmngsoch
kostnadsförslagen infordrats, har mot desamma icke funnit anledning
till erinran.

Då behofvet af ökadt utrymme för universitetsbiblioteket i Lund af
det sålunda anförda torde vara ådagalagdt och ett uppskjutande af detta
behofs tillfredsställande icke längre utan allvarsamma olägenheter torde
kunna ske — ett förhållande, som jemväl af universitetskanslern vitsordats
— håller jag före, att det nu föreliggande förslaget till frågans lösning är
ändamålsenligare och lämpligare än det 1892 framstälda, i synnerhet som
enligt detsamma skulle för biblioteket beredas lokaler, som kunna antagas
blifva för eu lång följd af år tillräckliga. Någon annan nedsättning i den
beräknade kostnaden än de 10,000 kronor, som, på sätt förut sagts, beräknats
för inredning af nybyggnadens öfverstå våning, synes mig ej
lämpligen kunna göras, men återstående belopp torde kunna utan större
olägenhet fördelas på två år. Jag får derför i underdånighet tillstyrka,

196

Åttonde hufvud ti te In.

det Eders Ivongl. Maj:t måtte till Riksdagen göra framställning derom, att
till ny- och tillbyggnad för biblioteket vid universitetet i Lund beviljas
ett extra anslag af 168,000 kronor, samt att deraf anvisas 84,000 kronor
att utgå under år 1898.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

[45.] Med anledning af vederbörandes anhållan om fortfarande anslag till

Arfvoden åt arfvoden åt två amanuenser vid Karolinska institutet, för hvilka sådant anamanuensn.
gjag un(jer en följd af år beviljats, får jag tillstyrka, att Eders Ivongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att jemväl för år 1898 å extra stat anvisa:
till arfvode åt en amanuens vid Karolinska institutets gynekologi^
klinik............................................................... kronor 900: —

» arfvode åt en amanuens vid institutets kemiska laboratorium
........................................................................................ » 900: —

[46.] De skäl, som föranledt Eders Ivongl. Maj:ts under de närmast före Klinfefn

för gående åren hos Riksdagen gjorda och af densamma bifallna framställfjukdomar.
fångar om anslag till uppehållande såväl af den pediatriska kliniken vid
Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn som af en pediatrisk
poliklinik i hufvudstaden, ega, på sätt af vederbörandes förnyade framställning
i ämnet framgår, fortfarande giltighet. Fördenskull hemställer
jag i underdånighet, det Eders Ivongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att
på extra stat för år 1898 anvisa:

till en pediatrisk klinik vid Kronprinsessan Lovisas vård -

anstalt för sjuka barn..................................................... kronor 1,800: —

» en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm ........... » 2,800: —

under vilkor, hvad sistnämnda anslag beträffar, att Stockholms stad för
polikliniken tillskjuter samma belopp för år 1898.

[47.] Vidare hemställer jag, att Eders Ivongl. Maj:t täcktes föreslå Riks lttensk!au

i dagen, att ett anslag å 1,500 kronor måtte, i likhet med hvad för de
”''ändamål^ senare åren egt ruin, å extra stat för år 1898 beviljas till bekostande af
teckningar i vetenskapliga ändamål vid Karolinska institutet.

[48.] Enär det vid de fyra senaste riksdagarne beviljade anslag af 500 kronor

anskaffande och underhåll af materiel för oftalmiatriska kliniken vid
e” Karolinska institutet fortfarande är behöflig!, får jag i underdånighet tillstyrka,
det Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att för oinförmälda
ändamål anvisa för år 1898 samma belopp eller 500 kronor.

Åttonde hufvudtiteln. 197

Åberopande hvad förut under punkten 10 anförts beträffande all- [49.]
manna materielanslaget vid Karolinska institutet, hemställer jag, att minna ''mateEders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till fyllande af brist, som 1 ielanslaget.
å nämnda anslag uppstått under åren 1894 och 1895, å extra stat för år
1898 anvisa 2,850 kronor.

Vid anmälan af den förut under punkten 11 behandlade frågan om tand- [50.]
läkareundervisningens ordnande redogjorde jag för ett af särskilda utafV
Karolinska institutets lärarekollegium valde komiterade i ämnet uppgjordt lan(uäkareförslag,
hvilket jag ansåg mig böra i hufvudsak biträda. Enligt detta institut.
förslag skulle för den första inredningen af lokaler för det blifvande tandläkareinstitutets
poliklinik och laboratorium erfordras ett anslag för en gång
af 5,000 kronor. Specificerad kostnadsberäkning i afseende härå har biff vit
uppgjord; och under hänvisning till hvad jag yttrat vid redogörelsen för
omförmälda förslag hemställer jag, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att till inredning af ifrågavarande lokaler uppföra på extra stat
för år 1898 ett anslag af 5,000 kronor.

Allmänna läroverken och pedagogierna.

För att äfven under år 1898 må beredas tillfällig löneförbättring åt [51.]
lärarne vid de allmänna läroverken och pedagogierna, att utgå efter sammaTilfufjjrlfne''
grunder som för innevarande år, hemställer jag i underdånighet, att Eders 3

Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1898 anvisa
enahanda belopp, som för ändamålet är i detta års riksstat uppfördt,
eller 345,725 kronor.

Likaledes hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till arfvoden [52.]
åt extra lärare samt till arfvo desförhöjning ät extra ordinarie ämneslärare ArJf°d™rfrle
vid de allmänna läroverken af Riksdagen på extra stat för är 1898 äska * m m
enahanda belopp, som under de senaste åren anvisats, eller tillsammans
100,000 kronor.

Vid de fyra senaste riksdagarnc hafva till bestridande af förhöjd af- [53.]
Våning åt ordinarie teckningslärare vid rikets allmänna läroverk under tjenst- Åkning m
ledighet på, grund af sjukdom beviljats förslagsanslag på extra stat till be- ifffffder
lopj) af 3,000 kronor; och far jag i underdånighet hemställa, det Eders sjukdom.
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att jemväl för är 1898 på extra
stat bevilja ett förslagsanslag å 3,000 kronor för sagda ändamål.

198

Åttonde hufvudtiteln.

[54.]

Läroverkäbyygnod
i
Umeå.

När efter den svåra eldsolycka, som år 1888 ödeläde staden Umeå
ock hvarvid jemväl allmänna läroverket derstädes förlorade sina byggnader
och all sin materiel, en helt och hållet ny stadsplan måste uppgöras,
inköpte staden, såsom rektorn vid nämnda läroverk J. Johansson å läroverkskollegiets
vägnar uti en till domkapitlet i Hernösand den 20 nästlidne
november ingifven skrift erinrat, en komplex af tomter, å hvilken
husen voro nedbrända, och upplät densamma till byggnadsplats för ny
läroverksbyggnad och lekplats för läroverkets lärjungar. Som platsen vore
belägen ungefär midt i staden och dertill vore synnerligen rymlig, hade den
blifvit staden mycket dyr, och då staden för den nya stadsplanens genomförande,
för inlösen af tomter och tomtandelar till anläggning af esplanader,
nya gator och torg, för återuppbyggande af kyrka, prestgård, rådhus,
folkskolehus samt för stadens dränering m. m. nödgats upptaga lån till ett
belopp af 750,000 kronor, hvartill komme ett år 1864 af Rikets Ständer
beviljadt amorteringslån på 40 år å 25,000 kronor, å hvilka båda lån räntor
och amorteringar årligen skulle utgöras efter 5 procent, funne sig staden
trots bästa vilja ur stånd att för läroverket göra ytterligare uppoffringar.

Redan länge hade stort behof af en ny läroverksbyggnad förefunnits,
utan att någon sådan kunnat uppföras af brist på erforderliga medel. I december
1892 hade ritningar till nytt läroverkshus blifvit faststälda af Eders
Kongl. Maj:t. Detta hus, beräknadt att rymma 300 lärjungar, fördelade på tre
bildningslinier, skulle enligt uppgjordt kostnadsförslag kunna uppföras för
196,000 kronor. För byggnadsföretaget hade emellertid dä icke mer än 71,353
kronor funnits tillgängliga, nemligen 21,353 kronor i läroverkets byggnadsfond,
25,000 kronor, anslagna af Umeå stad, och 25,000 kronor, anslagna
af Vesterbottens läns landsting att utgå, dä byggnadsföretaget sattes
i verket. Då under sådana omständigheter någon lösning af byggnadsfrågan
icke syntes möjlig utan Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens mellankomst,
hade domkapitlet i Hernösand i skrifvelse den 15 mars 1893 vändt
sig. till Eders Kongl. Maj:t med underdånig anhållan, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes af allmänna medel bereda anslag till fyllande af det, som
bruste för uppförande af ifrågavarande lärohus. Eders Kongl. Maj:t föreslog
jemväl 1894 års riksdag att för ifrågavarande ändamål bevilja ett
anslag af 125,000 kronor samt deraf för år 1895 anvisa 62,500 kronor.
Statsutskottets majoritet afstyrkte den nådiga propositionen, men en stark
minoritet inom detsamma hemstälde uti afgifven reservation, att för nämnda
ändamål skulle på extra stat för år 1895 beviljas 60,000 kronor. Sistnämnda
hemställan bifölls af Första kammaren men afslogs af den Andra,
hvarefter Riksdagen vid gemensam votering biföll utskottets hemställan.

Sedan dess hade byggnadsfrågan måst hvila, ehuru behofvet af nytt
lärohus för läroverket ingalunda blifvit mindre, utan tvärtom mycket

Åttonde hufvudtiteln. 199

större, alldenstund läroverkets lärjungeantal, som 1893, då statsunderstöd
förra gången begärdes, var 150, sistförflutna termin utgjorde 212. Umeå
stad vore äfven fortfarande lika oförmögen, som den var år 1893, att för
läroverket göra större uppoffringar, än den redan gjort, ja, dess ekonomiska
ställning hade under tiden ännu mera försämrats, derigenom att den
måst underkasta sig betydande utgifter för flere ändamål, såsom för stadens
brandväsende och belysning, för Umeå elfs uppmuddring m. in., för hvilka
utgifters bestridande ytterligare skuldsättning måst tillgripas. Flere arbeten
för stadens behof, hvilka, ehuru dyrbara, dock ej kunde undvikas,
vore dessutom dels påtänkta, dels redan beslutade.

För att emellertid kunna om möjligt få den för läroverksbyggnaden
tillgängliga summan förökad hade listor till teckning af frivilliga bidrag
för det behjertansvärda ändamålet utsändts synnerligast inom staden och
länet, men äfven annorstädes till forna lärjungar vid läroverket äfvensom
till andra personer, som ansetts kunna intressera sig för Umeå läroverk
och dess bestånd. Denna vädjan till den enskilda offervilligheten hade
omfattats med sådan välvilja och så lifligt intresse, att 44,500 kronor
tecknats å de utsända listorna, hvilket både lände gifvarne till heder och
derjemte bevisade ej blott förtroende för läroverket utan äfven öfvertygelse
om dess betydelse för orten och om den stora uppgift, det inom
densamma hade att fylla.

Då härtill komme att en person välvilligt lofvat, att, när bestämd utsigt
förefunnes för byggnadsföretagets förverkligande, läroverket af honom
skulle hafva att påräkna 25,000 kronor för ändamålet, samt att läroverkets
byggnadsfond sedan 1892 års slut genom terminsafgifter och räntor förökats
med 4,167 kronor, så uppginge de medel, hvilka nu för byggnaden
i fråga vore tillgängliga, till 145,000 kronor, nemligen 25,500 kronor i
läroverkets byggnadsfond, 25,000 kronor i anslag af Umeå stad, 25,000 kronor
i anslag (tf länets landsting samt 69,500 kronor i frivilliga bidrag och gåfvomedel.
Åtgärder hade derjemte vidtagits för den förut beräknade byggnadskostnadens
nedbringande. Detta hade dock ej ansetts kunna ske genom förminskning
af den påtänkta byggnadens dimensioner, hvilken förminskning
statsutskottet vid 1894 års riksdag ansett både kunna och böra ske. Lärjungeantalet
vid läroverket hade nemligen, såsom redan nämnts, sedan 1893
ökats från 150 till 212 eller med 62 lärjungar på 3 72 år. Att denna tillväxt
inom kort komme att upphöra, vore ingalunda antagligt, utan komme
densamma med sannolikhet snarare att tilltaga, sedan Umeå numera förmedelst
jernväg kommit i beqvämare förbindelse med det öfriga landet.
Läroverkskollegiet vore derför sä långtifrån att kunna biträda, statsutskottets
åsigt, att det påtänkta nya huset, hvilket vore beräknadt att rymma 300
lärjungar, tilltagits större än förhållandena kräfde, att kollegiet nästan be -

200 Åttonde hufvndtiteln.

farade, att husets utrymme beräknats väl knappt. Ty en skolhusbyggnad för
ett på alla bildningslinier fullständigt läroverk, hvilken, om den skulle vara
fullt ändamålsenlig och kunna tillfredsställa alla nutidens anspråk på en sådan
byggnad, alltid måste blifva dyrbar, byggdes icke för tillfällets, ej ens för
några årtiondens, utan för en lång framtids behof. Det kunde derför ej
vara förenligt med god hushållning att i och för åstadkommandet af en
mindre nedsättning och minskning i kostnaden taga till en sådan byggnad
så knapp, att den i en snar framtid befunnes vara otillräcklig.

Deremot hade man sökt nedbringa byggnadskostnaden genom vidtagande
af vissa förenklingar i byggnadssättet och i husets yttre äfvensom
i värmeledningen. Genom ifrågavarande förenklingar hade beräknats,
att byggnaden skulle kunna uppföras för 168,000 kronor, deri äfven
skulle ingå kostnaden för värmeledningens insättande. Sjelfva apparaterna
till värmeledningen hade skänkts af egaren af Haddebo bruk.

Den omständigheten, att alla byggnadsmaterialier på sista tiden betydligt
stigit i pris, hade dock gjort, att man befarat, att den sålunda
gjorda kostnadsberäkningen ej vore nog hög. För att vinna afgjord visshet
om huru härmed förhölle sig, hade anbud infordrats å byggnadens
uppförande efter uppgjorda ritningar och arbetsbeskrifning från två välkända
byggmästare. Dessa hade ock inkommit med hvar sitt anbud. Det
lägsta af dessa anbud lydde å 168,500 kronor, oberäknad! kostnaden för
värmeledningens insättande.

Till entreprenadsumman måste således läggas kostnaden för värmeledningens
insättande samt tillbehör till densamma, tillsammans kr. 6,000: —

erforderlig åskledare .................................................................... » 850: —

arfvoden till arkitekten för ritningar m. m......................... » 2,000: —

arfvode till byggnadskontrollant................................................... » 4,500: —

inledning af elektrisk belysning (utom armatur) ................. » 2,000: —

inledning af vattenledning .......................................................... » 1,500: —

oförutsedda utgifter ....................................... » 4,650: —

Summa kr. 21,500: —

Lades denna summa till entreprenadsumman för husets uppförande,
blefve den beräknade totalkostnaden 190,000 kronor.

Häraf syntes framgå, att för byggnadsföretagets betryggande fattades
45,000 kronor, till hvilken summas anskaffande hvarje utväg saknades,
om ej Riksdagen, med fästadt afseende på Umeå stads betryckta läge, som
icke vore sjelftorvålladt utan förorsakadt af den olycka, hvilken 1888
öfvergick staden, ville såsom statsunderstöd anslå nyssnämnda summa.
Förhoppningen på Riksdagens offervillighet för ifrågavarande ändamål

Åttonde lmfvudtiteln.

201

grundades derpå, att en ej obetydlig minoritet vid 1894 års riksdag varit
benägen att bevilja ett större statsunderstöd än det nu erforderliga.

Ett bevekande motiv för statsunderstödets beviljande läge jemväl deruti,
att enskilda personer och kommuner hade, såsom förut omnämnts, i och för
denna frågas lösning ådagalagt en så sällspord offervillighet, att en summa
af 69,500 kronor på frivillighetens väg kunnat samlas, en frikostighet,
som säkerligen också hade sin grund i den rådande allmänna öfvertygelsen,
att Umeå stad vore urståndsatt att för läroverksbyggnaden göra
ytterligare uppoffringar.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med åberopande derjemte
af de ytterligare skäl, som framhållits i den underdåniga ansökning
om statsunderstöd, som år 1893 ingafs, anhöll läroverkskollegiet hos domkapitlet
om förnyad underdånig framställning om dylikt understöd, och
har domkapitlet i underdånig skrifvelse den 25 sistlidne november hemstält,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes till näst sammanträdande riksdag
framlägga nådig proposition om beviljande af ett anslag af 45,000 kronor
såsom bidrag till uppförande af ett nytt läroverkshus i Umeå.

Då de skäl, som föranledde Eders Kongl. Maj:t att framlägga nådig
proposition till 1894 års riksdag om beviljande af anslag till ny läroverksbyggnad
i Umeå, långt ifrån att hafva försvagats, fastmera tillväxt i styrka,
finner jag mig böra i underdånighet tillstyrka nådigt bifall till den af
domkapitlet i Hernösand nu gjorda underdåniga hemställan. Den stora
offervillighet, som såväl Umeå stad och länets landsting som enskilda ådagalagt
för en lycklig lösning af denna vigtiga byggnadsfråga, torde jemväl
mana statsmakterna att icke undandraga en genom oförvållad olycka i
trångmål stadd kommun sin hjelp, helst det anslag, som nu erfordras, är
i väsentlig grad mindre än det som förut för ändamålet ifrågasatts. Jag
tillstyrker alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att såsom
bidrag till uppförande i enlighet med faststälda ritningar af en ny byggnad
för allmänna läroverket i Umeå å extra stat bevilja ett belopp af 45,000
kronor och deraf för år 1898 anvisa 22,500 kronor.

Högre lärarinneseminariet.

För beredande åt lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet [55.]
af tillfällig löneförbättring jemväl för år 1898, att utgå efter samma Tillfällig innegrunder
som den för innevarande år beviljade, tillstyrker jag, att Eders fvlliaU"n<JKongl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen att för är 1898 på extra stat anvisa
enahanda belopp som hittills eller 4,000 kronor.

Bih. till liilcsd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 20

202 Åttonde hufvudtiteln.

[56.] Med anledning af direktionens underdåniga framställning om fort Fjerde

års- farande anslag dels för uppehållande af den vid seminariet anordnade valkms
m. m. fria fjerde årskursen dels för beredande af undervisning i huslig ekonomi
får jag, under åberopande åt de skäl, som förut anförts för beviljande af
särskilda anslag för dessa ändamål, i underdånighet hemställa, att Eders
Kong]. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning om anvisande på
extra stat för år 1898 af samma belopp som förut, eller

för uppehållande af den valfria fjerde årskursen vid högre lärarinneseminariet
3,000 kronor och

för undervisning i huslig ekonomi vid seminariet och dermed förenade
normalskolan för flickor 5,000 kronor.

Folkundervisningen.

[57.] . Under flera år har Riksdagen, på Eders Kongl. Maj:ts framställning,

ri£<m*Jor^aK;;<till löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid folkskolelärareseminarierna
lärare vid/o/i-samt till arfvoden åt teckningslärare för extra tjenstgöring och till extra
arfvoden åt musiklärare vid dessa seminarier beviljat ett anslag af 33,300
seminariet na. j^ronor. Detta anslag nedsattes vid sistlidna års riksdag, enligt Eders
Kongl. Majtts förslag, på angifna grunder till 31,800 kronor. De skäl,
som föranledt Eders Kongl. Maj:t att äska ifrågavarande anslag, qvarstå
oförändrade, men af anledning, som förut under punkten 13 blifvit anförd,
torde beloppet, i händelse Riksdagen beviljar den af Eders Kongl. Maj:t
äskade löneförhöjningen till musiklärarne vid rikets folkskolelärareseminarier,
kunna ytterligare nedsättas med 2,750 kronor.

Jag hemställer derför, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att till beredande af nämnda löneförbättring och arfvoden för år 1898,
enligt samma grunder som för år 1897 blifvit bestämda, på extra stat
anvisa ett belopp af 29,050 kronor.

[58.] ^ Till understöd åt mindre bemedlade lärjungar vid sådana folkhögUii-jungar
vid^koj°U som åtnjuta bidrag af statsmedel, hemställer jag, att Eders Kongl.
folkhögskolor.Maj:t måtte föreslå Riksdagen att äfven för år 1898 på extra stat anvisa
ett belopp af 15,000 kronor.

De tekniska läroverken.

[59.] Hänvisande till hvad jag vid frågan om förhöjning af ordinarie an TeknMajiög-sluget

till tekniska högskolan under punkten 18 yttrat om behofvet af
vissa anslag för en gång till högskolan, tillstyrker jag i underdånighet,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

Åttonde hufvudtiteln. 203

dels att af det utaf 1895 års riksdag till ny byggnad för de kemiska
och mineralogiska af delningarna samt clensammas inredning och utrustning
beviljade anslag, 306,230 kronor, deraf för åren 1896 och 1897 anvisats
tillhopa 206,230 kronor, på extra stat för år 1898 anvisa återstående beloppet
100,000 kronor;

dels ock att på extra stat för sistnämnda år bevilja

till vissa förändringar i tekniska högskolans hufvudbyggnad i väsentlig
öfverensstämmelse med framlagdt förslag 13,200 kronor;

till förbättring och förstärkning af högskolans undervisningsmateriel
15,000 kronor; samt

till förstärkning af undervisningen vid högskolan 13,100 kronor.

Till understöd åt lägre tekniska yrkesskolor och till bestridande af [60.]
kostnader för deras inspektion hafva under en följd af år anvisats extra
anslag, under vilkor att det bidrag, som af dessa medel komme att ut- y> ess 0 or''
betalas till understöd åt sådan skola, icke iinge öfverstiga hvad vederbörande
kommun i kontant tillsköte för skolan. Beloppet af ifrågavarande
anslag höjdes vid 1895 års riksdag till 45,000 kronor. Då detta belopp
fortfarande är för ändamålet erforderligt, hemställer jag, det Eders Kongl.

Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att jemväl för år 1898 härtill, under
nämnda vilkor, på extra stat anvisa 45,000 kronor.

Medicinalstyrelsen med dithörande stater.

På derom af medicinalstyrelsen i skrifvelse den 28 september 1896 [61.]

angående medicinalverkets behof gjord framställning tillstyrker jag, att *£f£?Jiraf
Eders Kong]. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för är 1898^/J''^ “abevilja
ett anslag af 1,200 kronor, eller samma belopp som under flera ken,kaPer.
föregående år, till arfvode för granskning af hospitalens räkenskaper.

Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien.

Med anledning af vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademiens i [62.]
underdånig skrifvelse den 1 september 1896 gjorda anhållan hemställerfff
jag, att, enär de extra anslag, å tillsammans 9,200 kronor, som för ända-femie“s s"„"
med, tillhörande akademiens verksamhet, blifvit för innevarande år liksom u«gor m.
för flera föregående år beviljade, äro för samma ändamål fortfarande erforderliga,
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för
år 1898 bevilja enahanda anslagsbclopp, nemligen:

204

Åttonde hnfvudtiteln.

till arfvoden åt vetenskapligt bildade biträden vid ordnandet
och vården åt de under akademiens inseende
stälda samlingar samt till aflöning åt vaktbetjening
till undersökning och beskrifning af fäderneslandets forn lemningar

in. in.......................................................................

samt till utgifvande af planschverk öfver fornsaker och
andra märkvärdiga föremål i statens historiska
seum in. in....................

mu -

cronor 4,000:
* 3,200:

» 2,000:

tillhopa kronor 9,200:

Naturhistoidska riksmuseum.

[63.] Med anledning af vetenskapsakademiens i skrifvelse den 9 september

dZTfår -1896 Si°rda anmälan, att ett ärligt anslag af 2,000 kronor till inköp och
arkegoniater insamling af naturalier vid naturhistoriska riksmuseets af delning för arke°Cv/x°uf!a
y°niater och fossHa växter, till arbetsbiträden derstädes och till bestridande
af andra med arbetena vid afdelningen förenade utgifter fortfarande är
behöfligt, får jag i underdånighet hemställa, det Eders Kongl Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att för sagda ändamål anvisa på extra stat jemväl för
ar 1898 enahanda belopp som för innevarande år, eller 2,000 kronor.

[64.]

Frågan om en

förbättrad vård af statens etnografiska samlingar har

Orig.

Museets Hn«- flera gånger dragits under Eders Kongl. Maj:ts pröfning.
granska ,am- j underdånig skrifvelse den 25 september 1890 anförde svenska sällskapet-
för antropologi och geografi bland annat, att sällskapet, som med
lifiigaste intresse följt utvecklingen och vården af de etnografiska samlingar,
som då förvarades i naturhistoriska riksmusei etnografiska afdelning,
hvarest sällskapet med vetenskapsakademiens begifvande låtit tillsvidare
deponera talrika och värdefulla etnografiska föremål, sammanbragta dels
medelst köp, dels genom gåfvor af såväl egna ledamöter som andra personer,
dervid icke kunnat undgå att fästa uppmärksamheten vid åtskilliga,
med dessa samlingar förknippade missförhållanden. Bland dessa påpekade
sällskapet bristen på egen föreståndare, som med fullt vetenskaplig ut åt

museets vård, sak -

bildning inom sitt fack kunde egna sig uteslutande

naden af anslag till samlingarnas förökande samt olämpligheten af den
lokal, hvari de förvarades. Under dylika förhållanden syntes inrättandet

af ett mot tidens fordringar svarande, vårt land värdigt allmänt etnografiskt
museum vara af behofvet synnerligen påkalladt.

frågan

För utredande

om bildande af ett sådant museum hade sällskapet år 1889

Åttonde hufvudtiteln. 205

tillsatt en komité, hvilkens den 17 maj 1890 afgifna betänkande fogats
vid sällskapets förenämnda skrifvelse.

Ifrågavarande samlingar, som i rundt tal omfatta öfver 16,500 nummer,
tillhöra dels staten, dels svenska sällskapet för antropologi och geografi,
dels enskilda personer, som förklarat sig villiga att skänka sina
samlingar till ett blifvande etnografiskt museum, om ett dylikt snart
komme till stånd. De staten tillhöriga samlingarna äro stälda under inseende
dels af vetenskapsakademien, dels af vitterhets-, historie- och
antiqvitetsakademien. Angående uppkomsten gf dessa samlingar meddelade
komitén, att de etnografiska föremål, som befunne sig under vetenskapsakademiens
inseende, ursprungligen och i väsentlig män införts i samband
med naturaliesamlingar och sedermera ökats genom köp och gafvor af
svenska resande eller konsuler och andra personer i utlandet. Berörda
samlingar stäldes år 1841 under vård af den då upprättade intendenturen
för riksmusei vertebratafdelning. Vid två tillfällen, då svenska örlogsfartyg,
nemligen fregatterna Eugenie och Vanadis, företagit expeditioner
till afiägsnare farvatten, hade särskild uppmärksamhet egnats åt de etnografiska
förhållandena och rikliga samlingar hemförts, af hvilka de först
hembragta stälts under vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademiens inseende.
Dessa med liera etnografiska samlingar hade sedermera blifvit deponerade
i riksmuseum. Till samlingarnas förvarande hade vetenskapsakademien i
det för statsmedel inköpta qvarteret Grönlandet södra beredt en lokal, hvilken
sedermera tillökats, så att den nu inrymde samlingens första afdelning.
Då efter hemkomsten af Vanadisexpeditionen ökadt utrymme fordrades för
de af denna hemförda stora samlingar, förhyrdes en lokal i huset n:o 30
vid Kungsgatan, hvarest nu den s. k. asiatiska afdelningen förvarades.
Ordnandet af samlingen i dessa lokaler tog sin början omkring midten af
1870-talet, och uppdrogs då åt en numera afliden person, Kornelia Palman,
hvilken med lifligt intresse och sakkunskap, förvärfvad genom vidsträckta
studier vid utlandets förnämsta museer, fortsatte arbetet härmed ända till
sin död år 1886. I november samma år antogs en af hennes lärjungar,
numera kandidaten F. Martin till biträde åt intendenten för riksmusei
vertebratafdelning vid tillsynen och vården om samlingen. Omkostnaderna
för samlingens ordnande och afföningen åt dervid anstå!da biträden bestredos
under eu följd af ar hufvudsakligen nied besparade medel. Från
och med år 1890 hade ärligen utgått ett af Riksdagen på extra stat bevändt
anslag af 2,800 kronor till samlingens vård, underhåll och förkofran.

Angående behofvet och betydelsen af ett etnografiskt museum yttrade
komitén, att till följd af vår tids allt mer underlättade och ökade korn -

206 Åttonde hnfrudtiteln.

munikationer och den hvita rasens i samband dermed allt mer tilltagande
utbiedning öfver naturfolkens områden dessa senare folks etnografiska
egendomligheter mångenstädes vore stadda i hastigt försvinnande, samt att
i somliga länder till och med folken sjelfva förträngdes och fullständigt
utplånades. Under sådana förhållanden vore det en oafvislig pligt, att
kraftiga åtgärder i tid vidtoges för att från förstöring rädda de föremål,
som kunde tjena till material för studiet af de olika menniskorasernas
ursprungliga kultur, deras seder och bruk in. in. De etnografiska museerna
både ett oskattbart värde för studiet af mensklighetens och den
menskliga kulturens utvecklingshistoria och vore äfven af stor vigt för den
allmänna bildningen samt i vissa hänseenden af praktisk betydelse, särskildt
för handel och industri. Enligt komiténs åsigt måste, för att den
nuvarande etnografiska samlingen skulle kunna utvecklas till ett verkligt
allmänt etnografiskt museum, åt densamma gifvas en så sjelfständig ställning
som möjligt, hvarjemte den borde ställas under ledning af en forskare,
som med förstudier i etnografien berörande ämnen tagit den etnografiska
vetenskapen till sin hufvuduppgift samt hade tid att uteslutande egna sig
åt donna, forskning och åt ifrågavarande samlings vård och förkofran.
Derjemte behöfdes en lokal, som dels vore tillräcklig icke blott för den
nu befintliga samlingens bevarande och utställning utan äfven för mottagande
af påräknade donationer, dels ock medgåfve ett ändamålsenligt
ordnande af de föremål, som i nämnda lokal skulle inrymmas. I de båda
skilda lokaler, der den etnografiska samlingens två afdelningar för närvarande
funnes uppstälda, vore det icke möjligt att nå detta mål, och
föga hopp funnes att ens tillnärmelsevis tillräckligt utrymme skulle kunna
beredas samlingen vid eu ifrågasatt nybyggnad för riksmuseets räkning å
qvar ter et Grönlandet södra. På grund häraf ansåge komitén bäst och
lämpligast, att antingen en särskild byggnad uppfördes för ett allmänt
etnografiskt museum eller ock, om sådant ej under den närmaste framtiden
kunde ske, en för museet passande och tillräckligt rymlig lokal förhyrdes.

Under hänvisande till det af komitén afgifna utlåtande och i öfverensstämmelse
med ett af komitén uppgjord t kostnadsförslag, hemstälde
sällskapet för antropologi och geografi, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
besluta, att af de under vetenskapsakademiens samt vitterhets-, historieoch
antikvitetsakademiens vård stående etnografiska föremål skulle bildas
ett sjelfständigt allmänt etnografiskt museum; samt att, då ett sådant
museum hade många flera beröringspunkter med de arkeologiska samlingarna
än med de rent naturhistoriska, detsamma skulle ställas vindel* inseende
af vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien, eller ock att, om

Åttonde hufvndtiteln. 207

sådant befunnes lämpligare, högsta vården af detta museum, i likhet med
hvad förhållandet vore med nationalmusei konstafdelning, skulle anförtros
åt en särskild nämnd, äfvensom att Eders Kongl. Maj:t ville till Riksdagen
aflåta nådig proposition om beviljande af för ändamålet nödiga medel,
hvilka styrelsen förslagsvis beräknat till ett årligt anslag af 15,000 kronor,
deraf till hyra för lokal 4,000 kronor, samt för en gång 5,000 kronor för
museets anordning i den nya lokalen.

Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien, i ärendet hörd, anförde
i underdånigt utlåtande den 2 december 1890, att man inom alla
europeiska stater under den senare tiden varit särskildt mån om bildandet
af etnografiska museer. Början härtill hade gjorts i Danmark, hvarefter
exemplet följts i andra länder, så att numera dylika museer funnes i Berlin,
London och Paris jemte åtskilliga andra af utlandets större städer. Den
stora betydelse, som tillkomme den etnografiska forskningen i sig sjelf,
och den undervisande nytta, ett rikt etnografiskt museum egde för allmänheten,
ansåge sig akademien icke behöfva särskildt framhålla utan ville
endast erinra derom, att på grund af det nära. sambandet mellan etnografien
och den vetenskapliga fornforskningen denna senare i vårt land
skulle få en kraftig hjelp genom bildandet af ett museum sådant som det
föreslagna. Det vore en stor olägenhet, att de förenade etnografiska samlingarna
nu förvarades i två skilda lokaler samt att de icke stode under
vård af någon fackman, som hade till uppgift att med all kraft verka för
det etnografiska museets utveckling och som egde kompetens att vidtaga
sådana systematiska anordningar, som den etnografiska vetenskapen kräfde.
Akademien delade derför den af svenska sällskapet för antropologi och
geografi uttalade mening om nödvändigheten af, att ett sjelfständigt etnografiskt
museum i vårt land komme till stånd. Hvad anginge vården af
ett sådant museum ansåge akademien af anförda orsaker sig böra tillstyrka
bifall företrädesvis till det senare af de utaf bemälda sällskap framstälda
alternativ, eller att den etnografiska samlingen såsom en sjelfständig
institution med egen föreståndare stäldes under eu för ändamålet bildad
nämnd, inom hvilken måhända tillfälle kunde leinnas akademien att låta
sig vara representerad. Mot den af sällskapet gjorda kostnadsberäkningen
anmärktes endast, att det deri upptagna hyresbeloppet torde vara väl lågt.

Efter nådig remiss inhemtade vetenskapsakademien i ämnet yttrande af
tre bland sina ledamöter, professorerna 8. Lovén, E. A. Smitt och justitierådet
C. G. Hammarskjöld, hvilkas den 13 januari 1891 afgifva betänkande
akademien för sin del gillade och antog såsom uttryck af sina egna åsigter
i ämnet. I detta betänkande framhölls, att ledningen af ett etnografiskt
museum och den dermed förenade vården af dess olika och mångfaldiga

208 Åttonde hufvudtiteln.

detaljer, dess ordnande, det strängt fordrande bestyret att med ständigt vaken
omtanke fylla dess luckor, den vigtiga uppgiften att vetenskapligen tillgodogöra
dess innehåll och dermed deltaga i det gemensamma arbetet för
kunskapen om folken och deras utveckling kräfde sin egen man och icke
vore förenlig med annan befattning. Den af sällskapet för antropologi
och geografi gjorda ansökningen förordades på det sätt vitterhets-, historieoch
antiqvitetsakademien tillstyrkt. Det af sällskapet upptagna hyresbelopp
funne komiterade, i likhet med nyssnämnda akademi, vara för lågt
beräknadt samt tilläde, att vid ett för allmänheten öppet etnografiskt
museum, fördeladt antagligen på minst 20 rum, den oundgängliga städningen
och tillsynen torde medföra en ytterligare ej obetydlig utgift, som
borde anslås till minst 2,000 kronor om året. Derest den af sällskapet
för antropologi och geografi gjorda framställning vunne nådigt bifall och
den etnografiska samlingen sålunda afskildes från riksmuseum, funne komiterade
det vara sjelfkärt äfvensom af hänsyn till det naturhistoriska riksmusei
nuvarande och framtida behof förestafvadt, att denna åtgärd blefve
alldeles fullständigt genomförd, så att riksmuseum dervid inträdde i full
besittning af alla de lokaler och öfriga förmåner, som vetenskapsakademien,
under den tid de etnografiska samlingarna varit under hennes vård,
åt dem beredt.

Nu har vetenskapsakademien i underdånig skrifvelse den 11 november
1896 anfört, att intendenten för riksmusei vertebratafdelning, professor
h. A. Smitt, hos akademien hemstält, att akademien måtte hos Eders
Kongl. Maj:t anhålla om nådig proposition till Riksdagen om uppförande
på riksmusei stat af en särskild ordinarie intendentsbefattning i etnografi.
Till stöd för denna begäran erinrade professor Smitt om nödvändigheten
af att snarast möjligt åt den etnografiska samlingen bereddes eu mera,
sjelfständig ställning än den hittills varande. Genom lyckliga omständigheter
hade denna samling i omfång och värde blifvit fullt likställig med
en eller annan af de öfriga museiafdelningarna, och densammas vård och
förkofran kräfde särskilda, omfattande studier och arbeten, hvilka omöjligen
kunde medhinnas af vertebratafdelningens intendent. För anskaffande
af ett vetenskapligt biträde åt intendenten vid vården af den etnografiska
samlingen hade visserligen på senare tid fått årligen användas intill 1,200
kronor af de till samlingen utgående extraordinarie anslag; men då allt
större fordringar måste ställas på detta biträde, som i sjelfva verket hade
att fullgöra en intendents syssla, vore denna anordning ej tillfylles. Med
anledning af berörda framställning och i öfverensstämmelse med hvad en
af akademien för afgifvande af utlåtande i ämnet tillsatt komité, bestående
af justitierådet Hammarskjöld, riksantiqvarien H. Hildebrand samt pro -

Åttonde hnfvudtiteln. 209

St...

fessorerna Smitt, G. Retzius och O. Montelius, föreslagit, förklarade akademien,
att hon fortfarande vore af den åsigten, som hon i sin underdåniga
skrifvelse den 14 januari 1891 uttalat, eller att i hufvudstaden
lämpligast borde inrättas ett sjelfständigt etnografiskt museum, men att,
derest en sådan anordning för närvarande skulle möta oöfvervinneliga
hinder, akademien i underdånighet anhölle, det Eders Kongl. Maj:t täcktes,
för undanrödjande af de svårigheter, som redan nu vore förknippade
med den behöriga vården af riksmuseets etnografiska samling, till Riksdagen
aflåta nådig proposition om anställande vid detta museum af en
särskild ordinarie intendent i etnografi med samma löneförmåner som för
museets öfriga intendenter samt med skyldighet att, när en gång etnografiska
samlingen komme att skiljas från riksmuseum och förenas med
ett allmänt etnografiskt museum, såsom dettas föreståndare underkasta sig
den förändring i ställning och verksamhet, som deraf kunde blifva en följd.

Efter nådig remiss har vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien
den 8 sistlidne december afgifvit underdånigt utlåtande och dervid förmält
sig vidhålla sin förut uttalade åsigt om den stora önskvärdheten af ett
sjelfständigt etnografiskt museums upprättande, men emellertid, derest
vetenskapsakademiens farhåga skulle besannas, att en sådan anordning för
närvarande skulle möta oöfvervinneliga svårigheter, förklarat sig på det
lifligaste instämma i vetenskapsakademiens underdåniga anhållan.

Riksdagens senast församlade revisorer hafva i afgifven berättelse om
verkstäld granskning af statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning år
1895, under erinran att riksmusei etnografiska samlingar förvarades på
eldfarliga och för allmänheten föga tillgängliga ställen, uttalat önskvärdheten
af att för dessa värdefulla samlingar måtte beredas lämpligare lokaler.
Ehuru jag derutinnan är ense med revisorerna, finner jag mig likväl
hindrad att för närvarande göra någon framställning om anslag för anskaffande
af ändamålsenligare lokaler åt omförmälda samlingar. En sådan
framställning erfordrar nemligen i min tanke en utredning, som nu ej
förefinnes och hvilken näppeligen kan varda fullt tillfredsställande, innan
samlingarna blifvit stälda under en person, som, på samma gång lian innehar
nödiga fack in sicter, kan egna hela sin tid och omtanke åt vården, ordnandet
och bearbetandet af ifrågavarande betydliga samlingar. Detta kan
man ej rimligen begära af vertebratafdelningens intendent, hvilkens egentliga
uppgift ej lemnar honom tillräcklig tid öfrig för sådana arbeten,
hvarom nu är fråga. Man måste således närmast se till, att för do etnografiska
samlingarna anskaffas en på eget ansvar verksam föreståndare.
DA till beklädande af en sådan plats erfordras en man med bland annat
Bih. till Riksd. Vrot. 18.97. 1 Sami. 1 Afd. 27

[65.]

Väderlekstjensten
vid
anstalten.

210 Åttonde hnfvudtiteln.

omfattande vetenskapliga insigter, måste eu deremot svarande aflöning
beredas honom. Det synes mig emellertid ej lämpligt att för sådant ändamål
nu inrätta en ny ordinarie intendentsbefattning vid naturhistoriska
riksmuseum, då det ännu är ovisst, huruvida detta skall komma att framgent
bibehålla den dertill nu hörande etnografiska afdelningen eller ett
sjelfständigt etnografiskt museum skall bildas. I frågans närvarande läge
anser jag, att man ej bör gå längre än att bereda ett tillfälligt årsarfvode
på 4,500 kronor åt en särskild föreståndare för riksmuseets etnografiska
samling. Derförutom erfordras fortfarande för denna samling det sedvanliga
anslaget af 2,800 kronor, om hvars anvisande vetenskapsakademien i
en annan skrifvelse af den 9 september 1896 gjort underdånig framställning.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt tillstyrker jag, det Eders
Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1898
uppföra en summa af 7,300 kronor till vård, underhåll och förkofran af
naturhistoriska riksmuseets etnografiska samling.

Meteorologiska centralanstalten.

Med anledning af särskilda utaf Eders Kong]. Maj:t i ämnet gjorda
framställningar har Riksdagen för hvardera af åren 1894, 1895, 1896
och 1897 beviljat ett extra anslag af 7,950 kronor till fullständigt ordnande
och utvidgande af väderlekstjensten vid meteorologiska centralanstalten.
År 1893 föreslog Eders Kongl. Maj:t Riksdagen att uppföra ett sådant
anslag å ordinarie stat. Riksdagen fann visserligen hvad i statsrådsprotokollet
anförts innebära fullgiltiga skäl för att ökade medel till det
af Eders Kongl. Maj:t ifrågasätta belopp stäldes till meteorologiska centralanstaltens
förfogande för ordnande och utvidgande af väderlekstjensten;
men då, enligt Riksdagens förmenande, någon tids erfarenhet rörande
resultaten af de nya anordningarna borde afvaktas, innan beloppet uppfördes
på ordinarie stat, ansåg Riksdagen sig böra tills vidare endast på
extra stat anvisa anslag för ändamålet; och i. öfverensstämmelse dermed
har Eders Kong]. Maj:t inskränkt sina vid 1894, 1895 och 1896 årens
riksdagar gjorda framställningar i ämnet.

Sedan vetenskapsakademien i en den 9 september nästlidna år aflåten
underdånig skrifvelse framhållit behofvet af ifrågavarande anslags fortsatta
utgående, får jag i underdånighet tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att föreslå
Riksdagen att på extra stat jemväl för år 1898 anvisa 7,950 kronor till
upprätthållande af fullständigt ordnad väderlekstjenst vid meteorologiska
centralanstalten.

Åttonde hufrudtiteln.

211

Undervisningsanstalter för döfstumma och blinda.

Till uppehållande af undervisningen vid de i Vadstena, Skara och [66.]
Bollnäs anordnade läroanstalter för öfveråriga döfstumma beviljade slst~
lidna ars riksdag för innevarande år på extra stat ett lika stort belopp,
som under flera föregående år för ändamålet anslagits, eller 49,200 kronor.

Sedan vederbörande direktioner erhållit nådig befallning att afgifva
underdånigt förslag angående användandet af den till 16,400 kronor för
hvarje anstalt beräknade andel i omförmälda anslag, hafva direktionerna
i Vadstena och Bollnäs, i afgifvet förslag, beräknat utgifterna för hvar
sin anstalt under år 1897 till sagda belopp, eller till 16,400 kronor.
Direktionen för anstalten i Skara åter har under förmälan, att, sedan
första lärarinnan vid anstalten sökt och erhållit afsked, direktionen med
anledning af det minskade elevantalet icke funnit nödigt anställa någon
ny lärarinna, beräknat anstaltens utgifter under år 1897 till endast 14,600
kronor.

Då det ej finnes anledning att antaga, att elevantalet vid sistnämnda
anstalt åter skall ökas, synes denna anstalt ej behöfva större anslag för
är 1898, än som styrelsen ansett erforderligt för innevarande år. Det
belopp, 49,200 kronor, som hittills beviljats till anstalterna för öfverariga
döfstumma, torde sålunda för nästkommande år kunna minskas med 1,800

kronor. . •

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för uppehållande af undervisningen
vid ifrågavarande tre anstalter anvisa ett extra anslag för är
1898 af 47,400 kronor.

På, derom af styrelsen för handtverksskolan i Kristinehamn för blinda [67.]
i underdånig skrifvelse den 25 si stlid ne september gjord begäran hem- £r"^r*s''
ställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att enahanda Kristinehamn
belopp, som beviljats för skolans uppehållande under närmast föregående för blinda.
ar, eller 10,000 kronor, må för denna skola anvisas på extra stat äfven
för år 1898.

Med anledning af direktionens öfver institutet för blinda underdåniga [68.]
skrifvelse den 15 sistlidne september hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att, utöfver det åt institutet på ordinarie stat ,nm‘ " er
uppförda anslaget, bevilja institutet för År 1898 enahanda extra anslag,

212 Åttonde hufvudtiteln.

som anvisats för innevarande år, nemligen 2,500 kronor att användas till
tryckning af blindskrifter och 1,200 kronor till understöd åt blindlärareelever
samt till reseunderstöd åt blindlärare.

[69.] Sistlidna års riksdag beviljade på Eders Kong]. Maj:ts framställning

uppförande^a11 uPPförancle. ^ en byggnad för en förskola för blinda vid Tomteboda
''byggnad för samt för bestridande af kostnader för uppgjorda ritningar och kostnadsförslag
till denna, byggnad 81,950 kronor och anvisade deraf på extra
Tomteboda. för år 1897 ett belopp å 50,750 kronor. Jag hemställer nu, att
Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1898
anvisa återstoden af det för ifrågavarande ändamål anslagna belopp, eller
31,200 kronor.

[70.] I propositionen till sistlidna års riksdag angående statsverkets tillh”ranLtiaf
Stånd 0(dl behof täcbtcs Eders Kongl. Maj:t föreslå, att för tillämpning
lokal för fer-^ den för för skolan för blinda i Vexjö u p pgj orda stat måtte på ordinarie
skolan för.~ stat beviljas ett årligt belopp af 13,500 kronor.
bhnda. Vexjo. Enligt det propositionen åtföljande statsrådsprotokollet yttrade jag,
bland annat, att, då stadsfullmäktige i Vexjö beslutit att för en möjligen
blifvande blindskolebyggnad i nämnda stad upplåta två tomter i qvarteret
Gustaf Adolf utan annan kostnad för staten än erläggande af den årliga
afgäld, lösen för 7,8 hektoliter spanmål, hälften råg och hälften korn,
efter tioårigt medelmarkegångspris, som staden sjelf måste betala för dessa
tomter, och att detta anbud i fråga om de omförmälda tomternas upplåtande
till skolan skulle å stadsfullmäktiges sida gälla till den 1 januari
1896; samt styrelsen för blindskolan i Vexjö uttalat som sin åsigt, att,
om beslut rörande uppförande af byggnad för blindskolan på ifrågavarande
plats intill denna tid icke blifvit fattadt, stadsfullmäktige icke
skulle vägra att, med fasthållande af sitt beslut i öfrigt, förlänga den tid,
för hvilken löftet om upplåtelse af den ifrågasatta platsen skulle gälla,
syntes mig intet hinder vara för att på ordinarie stat uppföra anslaget
till förskolan för blinda i Vexjö, hvilket hittills varit uppfördt på extra
stat, helst som, derest förläggande af skolan till annan ort, innan den
ifrågavarande byggnaden ännu blifvit uppförd, ansåges fördelaktigt, flyttning
af henne derigenom icke på något sätt förhindrades.

I skrifvelse den 11 maj 1896 anförde Riksdagen, att, hvad anginge
blindskolan i Vexjö, Riksdagen hölle före att, då med afseende å
det af stadsfullmäktige i nämnda stad gjorda erbjudandet af byggnadstomt
för skolan det syntes antagligt, att densamma för framtiden skulle

Åttonde hnfTudtiteln. 213

blifva derstädes förlagd, hinder icke vidare borde möta för, att anslag till
denna skola blefve å ordinarie stat uppfördt, helst om föreståndaren och
lärarinnorna tillförbundes att fortfarande vid henne tjenstgöra, äfven i
det fall att hon blefve förflyttad till annan ort. Enligt hvad inhemtats
af det förslag till stat, som af blindskolans styrelse blifvit upprättadt, och
som läge till grund för Eders Kongl. Maj:ts framställning om ett ordinarie
anslag för skolan å 13,500 kronor, förekomme bland skolans årliga
utgifter ett belopp af 4,000 kronor till hyra af lokal. Då emellertid,
derest den ifrågasätta nybyggnaden för skolan blefve utförd, sistnämnda
utgiftspost komme att upphöra, ansåge Riksdagen anslag för detta ändamål
böra beviljas endast å extra stat.

Styrelsen för förskolan för blinda i Vexjö har nu till Eders Kongl.
Maj:t inkommit med underdånig anhållan, att Eders Kongl. Maj:t måtte
hos Riksdagen äska ett anslag af 4,000 kronor å extra stat till hyra för
lokal åt skolan under år 1898, och får jag fördenskull hemställa, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1898
till förhyrande af lokaler för förskolan för blinda i Vexjö bevilja ett
anslag af 4,000 kronor.

Hospitalsvården.

Sedan Riksdagen år 1895, i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts proposi- [71.]
tion, beviljat ett anslag af 1,480,000 kronor till anordnande vid Upsala af'' uPsaia asyl.
en asyl för sinnessjuke samt deraf på extra stat anvisat för år 1896 500,000
kronor och för år 1897 450,000 kronor, så har medicinalstyrelsen i sin
förenämnda skrifvelse af den 28 september 1896 anfört, att, sedan medicinalstyrelsen
den 13 nästförutgångne mars med byggmästarne C. E. Lindevall
och A. Holm uppgjort kontrakt om asylbyggnadernas utförande, detta
arbete så bedrifvits, att de byggnader, för Indika de redan anvisade medlen
vore afsedda, antagligen kunde fullbordas under åren 1896och 1897. Återstoden
af det för asylen beviljade anslaget behöfde emellertid ej under
år 1898 anlitas till hela sitt belopp, 530,000 kronor, utan hade styrelsens
i byggnadsärenden biträdande arkitekt hofintendenten A. Kumlien beräknat,
att endast 430,000 kronor erfordrades för de arbeten, som jemlik!
förenämnda kontrakt borde utföras under detta år.

I enlighet med hvad medicinalstyrelsen hemstält, tillstyrker jag i
underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att af
det för anordnande vid Upsala af en asyl för sinnessjuke beviljade anslag
på extra stat för år 1898 anvisa ett belopp af 430,000 kronor.

214

Åttonde hufvndtiteln.

spilal och asyl.

[72.] I sin förenämnda underdåniga skrifvelse den 28 september 1896 an Cppfömndeafgående

medicinalverkets behof har medicinalstyrelsen bland annat hemnndföfö/vér^^
om utverkande af anslag till uppförande af boställsbyggnad för
läkaren vid öfverläkaren vid Vadstena hospital och asyl.

Enligt nådigt bref den 29 sistlidne maj tillkommer öfverlakaren vid
dessa förenade anstalter kontant lön jemte boställsvåning, ved och elektrisk
belysning, dock med skyldighet för honom att, intilldess annorlunda
bestämmes, i stället för boställsvåning åtnöjas med en hyresersättning
af 1,200 kronor årligen.

Innan asylen togs i bruk, utgick samma hyresersättning till öfverläkaren,
hvilken saknade boställsvåning och då ansågs kunna utan olägenhet
för hospitalets sjukvård bo i staden, enär biträdande läkaren och
sysslomannen hade bostadslägenheter inom hospitalets område. På asylens
område finnes deremot icke bostad för någon annan tjensteman än
asylens biträdande läkare, ehuru patientantalet der blifver lika stort som
å hospitalet. För tillsynen inom asylen är det derför enligt medicinalstyrelsens
åsigt nödigt, att öfverläkaren får bostad inom asylens område,
hvarest finnes tillräckligt utrymme för en boställsbyggnad åt öfverläkaren.
Sedan i detta ärende infordradt yttrande jemte förslag afgifvits af
direktionen öfver Vadstena hospital och asyl, har medicinalstyrelsens i
byggnadsärenden biträdande arkitekt hofintendenten A. Kumlien, enligt
styrelsens uppdrag, i samråd med dess ordförande och föredraganden för
hospitalsärenden utfört ritningar och uppgjort kostnadsförslag till lämplig
boställsvåning för öfverläkaren, hvarefter och sedan direktionen blifvit
hörd öfver detta förslag, detsamma godkänts af medicinalstyrelsen.

De uppgjorda ritningarna utvisa, att den föreslagna byggnaden, som
beräknats kunna uppföras för en kostnad af 22,520 kronor, innehåller
sju rum med tillhörande tambur, kök, serveringsrum, pigkammare m. m.,
rummen fördelade på två våningar. Ett af rummen är afsedt att användas
som läkarens expeditions- och mottagningsrum, de öfriga sex
deremot till hans enskilda familjebostad. Alla lokalerna skulle förses
med elektrisk belysning i sammanhang med den, som redan är anordnad
å asylen.

Medicinalstyrelsen yttrar, att den föreslagna byggnaden ej torde
kunna anses för stor åt öfverläkaren vid en vårdanstalt för ungefär 800
sjuka, då ifrågavarande byggnad skulle blifva icke ens fullt så stor som
en bostadsbyggnad, hvilken Vestmanlands läns landsting beslutit uppföra
åt hvardera läkaren vid detta läns tre lasarett. Genom uppförande
af den nu föreslagna byggnaden skulle vinnas icke endast en besparing,
utan äfven andra och vida större fördelar, enär både sjukvården och

Åttonde hufvudtiteln. 215

tillsynen öfver anstalten borde blifva bättre och lättare att handhafva för
öfverläkaren, om han vore boende inom as37lens område. På grund af
det anförda har medicinalstyrelsen i underdånighet hemstält, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes af riksdagen äska ett extra anslag af 22,520 kronor
till uppförande af ifrågavarande boställsbyggnad.

Efter nådig remiss har öfverintendentsembetet i underdånig skrifvelse
den 17 sistlidne november anfört, att embetet icke funnit något
att erinra vid ifrågavarande ritningar och tillhörande kostnadsförslag.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, tillstyrker jag i underdånighet,
det Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att för
uppförande å Vadstena asyls område, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med nämnda ritningar, af en boställsbyggnad åt öfverläkaren vid Vadstena
hospital och asyl på extra stat för år 1898 anvisa ett anslag af
22,520 kronor.

Uti skrifvelse den 16 mars 1896 gjorde medicinalstyrelsen under- [73.]
dånig framställning om uppförande af bostad åt läkaren vid NyköpingsUppfårande af
hospital, och anförde medicinalstyrelsen med afseende härå följande.. viad affyk0öp?ng,

Nyköpings hospital, som ända till år 1890 haft plats för 70 patien- hospital.
ter, hade genom ny- och ombyggnad blifvit utvidgadt, så att det numera
kunde emottaga öfver 140 sinnessjuke och således vore föga mindre än
Göteborgs hospital med 175 patienter. Vid sistnämnda hospital vore
bostäder för både öfverläkare och biträdande läkare anordnade. Sedan
äldre tid hade å Nyköpings hospitals område funnits en mindre byggnad,
der sysslomannen haft bostad och kontor, hvarjemte hospitalets
direktion derstädes hållit sina sammanträden. Läkaren, som för sin
expedition fått nöja sig med ett litet och otjenligt rum i stora hospitalsbyggnaden,
hade haft sin bostad i staden. Denna anordning hade icke
vant fördelaktig för hospitalet och borde med den omfattning, hvartill
hospitalet numera kommit, icke vidare fortfara. Medicinalstyrelsen ansåge,
att läkaren borde erhålla bostad å hospitalets område för att
komma i tillfälle att egna ständig tillsyn åt hospitalet samt öfvervaka
sjukvården, ordningen och göromålens behöriga gång. Lämplig byggnadsplats
funnes tillgänglig, och hade på uppdrag af medicinalstyrelsen
dess biträdande arkitekt, hofintendenten A. Kumlien, uppgjort ritningar
jemte tillhörande, å 24,400 kronor slutande kostnadsförslag för bostadshus
åt läkaren med flera lägenheter. Enligt berörda ritningar skulle på
Hedra bottnen förläggas expeditionsrum för läkare och syssloman samt
förvaringshvalf och apoteksrum in. in. Våningen en trappa upp och
vindsvåningen, båda innehållande tillsammans sex rum och kök samt

216

Åttonde htifvudtiteln.

[74.]

Tillbyggnad

Göteborgs

hospital.

öfriga nödiga lägenheter, såsom skafferi, serveringsruin m. in., skulle
utgöra den egentliga bostaden för läkaren.

Hvad kostnaden beträffade borde ej förbises, att, då läkarens bostad
upptoge endast våningen en trappa upp och vindsvåningen, kostnaden
för ifrågavarande bostad endast kunde beräknas till högst två tredjedelar
af totalkostnaden för hela byggnadsarbetet, eller ungefär 16,266
kronor, hvarå 5 procent såsom ränta och underhåll utgjorde något öfver
813 kronor. Om Riksdagen godkände de för läkaren i 1896 års statsverksproposition
föreslagna aflöningsförmåner, innefattande bland annat, att,
så länge boställsvåning inom hospitalets område ej kunde beredas läkaren,
han egde såsom ersättning för boställsvåning och ved uppbära
1,000 kronor om året mot skyldighet att vara boende i hospitalets närhet,
skulle således genom uppförande af bostad åt läkaren fördelen för
hospitalet att hafva läkare boende inom anstaltens område vinnas utan
någon särskild uppoffring från statsverket och derjemte en betydlig förmån
erhållas genom i bottenvåningen befintliga, för det helas skötsel
välbehöfliga lokaler.

Medicinalstyrelsen, vid hvars Underdåniga skrifvelse funnos fogade
förutnämnda ritningar och kostnadsförslag, anhöll derför om aflåtande
af proposition till Riksdagen om anvisande af ett extra anslag å 24,400
kronor för uppförande af bostad åt läkaren vid nämnda hospital.

Ofverintendentsembetet, som genom nådig remiss erhöll befallning
att yttra sig i frågan, anmälde i underdånig skrifvelse den 24 mars 1896,
att embetet icke funnit anledning till erinran vare sig mot ifrågavarande
ritningar eller mot den i kostnadsförslaget beräknade arbetskostnaden.

Sedan Riksdagen under visst vilkor antagit förenämnda aflöningsbestärnmelse
för läkaren vid Nyköpings hospital, och Riksdagens berörda
beslut blifvit af Eders Kongl. Maj:t godkändt, har medicinalstyrelsen i
sin förut omförmälda skrifvelse af den 28 sistlidne september förnyat
sin framställning om beredande af anslag till en bostad för sagde läkare.

På grund af hvad i detta ärende förekommit hemställer jag i underdånighet,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för uppförande
vid Nyköpings hospital, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
nämnda ritningar, af en byggnad, inrymmande läkarebostad med flera
lägenheter, på extra stat för år 1898 anvisa ett belopp af 24,400 kronor. I

I medicinalstyrelsens underdåniga skrifvelse den 28 september 1896
■/angående medicinalverkets behof har framställning äfven blifvit gjord
om anslag för tillbyggnad af Göteborgs hospital jemte anordnande af centraluppvärmning
och elektrisk belysning derstädes.

Åttonde hnfvndtiteln.

217

Härom har medicinalstyrelsen anfört följande.

För ungefär 24 år sedan uppfördes å Hisingen på ett afstånd af
mer än en half mil från staden Göteborg ett hospital, hvilket sedan dess
förblifvit temligen oförändradt. De intagna sjuke, alla tillhörande andra
och tredje betalningsklasserna, vore fördelade på tre byggnader. En af
dessa byggnader inrymde våldsamma och stormande patienter. Denna
byggnad, den s. k. cellafdelningen, läge vid inre eller ekonomigårdens
östra sida. De två öfriga byggnaderna, som vore hvarandra fullkomligt
lika, innehölle hvar sin könsafdelning samt begränsade ekonomigården i
norr och söder. I hvar och en af de två sistnämnda byggnadernas nedre
våning funnes en korridor utmed de långsidor, som gränsade åt ekonomigården.
Öfvervåning funnes i hvartdera huset på dess östliga och vestliga
del samt på mellanpartiet. På en utsträckning af ungefär 50 fot
å hvarje sida om sistnämnda öfvervåning hade byggnaden alltså endast
en våning, under det hela byggnaden hade en längd af 420 fot. Med
den nu ifrågasatta tillbyggnaden afsåges att båda dessa byggnader skulle
erhålla två fullständiga våningar, hvarigenom flera sjukplatser kunde erhållas
för en jemförelsevis helt ringa kostnad.

I hvar och en af nyssnämnda två byggnader vore nedra våningens
korridor medelst dörrar afstängd i tre afdelningar, längst åt öster afdelningen
för oroliga, i mellersta delen afdelningen för lugna osnygga
samt längst åt vester afdelningen för lugna renliga och konvalescenter.
Rummen på de särskilda afdelningarna i denna våning vore afsedda till
matrum, dagrum och arbetsrum jemte badrum, tvättrum, diskkök, förrådsrum,
vaktrum, större sjukrum tillika med några enkelrum och isoleringsrum.
Öfre våningen vore afsedd till sofrum, somliga för en, andra för
flera sjuka. Uppvärmningen skedde genom flera tegelugnar, till någon
del beklädda med kakel. Till belysning användes fotogenlampor.

Redan länge hade det varit påtänkt att utvidga hospitalet och att
i sammanhang dermed anordna centraluppvärmning samt elektrisk belysning.
Att utvidgningen länge varit behöflig syntes deraf, att hospitalet
städse varit fullt belagdt och att plats dessutom antingen alls icke eller
först efter lång väntan kunnat beredas för många af de sökande.

Den 22 september 1893 anmodade medicinalstyrelsen direktionen
öfver Göteborgs hospital att inkomma med utlåtande öfver ett af hofintendenten
A. Ivumlien afgifvet förslag rörande tillbyggnader och förändringar
vid hospitalet. I skrifvelse den 14 november samma år tillstyrkte
direktionen den föreslagna centraluppvärmningen och elektriska
belysningen men afstyrkte tillbyggnaden med stöd af öfverläkarens vid
hospitalet yttrande i ämnet. 1 detta yttrande utgick öfverläkaren från

Bill. till Rilcsd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Af A. 28

218 Åttonde hufvudtiteln.

det antagandet, att i vårt land redan förefunnes ett öfverflödigt stort
antal platser för behandling af botliga sinnessjuka i andra och tredje
betalningsklasserna, men att ett alldeles otillräckligt utrymme funnes för
vård af obotliga, äfvensom att ett hospital för 250 patienter skulle vara
väl stort för sin uppgift. Vidare anförde öfverläkaren, att det framlagda
förslaget återförde hospitalet från det moderna paviljongsystemet till det
föråldrade korridorsystemet, äfvensom att i samma förslag enkelrum
blifvit förlagda å afdelningarna för lugna, men att cellafdelningen icke
blifvit utvidgad, hvarigenom vid ökadt pat.ieutantal störande patienter
skulle komma att placeras i enkelrummen inom de lugna afdelningarna,
och att hospitalets hufvudändamål derigenom skulle förfelas. Slutligen
klandrade öfverläkaren förslaget, derför att detsamma skulle till en obestämd
framtid undanskjuta frågan om uppförande å Göteborgs stads
område af paviljonger för första klassens patienter.

Medicinalstyrelsen yttrade, att enligt dess åsigt motståndet mot
hospitalets måttliga utvidgning vore oberättigadt. Ehuru nådiga stadgan
angående sinnessjuke den 2 november 1883 föreskrefve, att hospitalen
skulle vara kuranstalter för behandling af botliga sinnessjuke, hade
hospitalen genom omständigheternas tvång förblifvit blandade anstalter,
der såväl botliga som obotliga vårdades. Förhållandena blefve dock
bättre, i den mån flera asyler komme till stånd. Byggandet af asyler
hade också länge pågått och syntes icke så snart komma att upphöra.
Hospitalen måste emellertid användas sådana de vore, för att bereda de
sinnessjuke någon behandling, äfven om en fullkomligare anordning för
detta ändamål skulle vara önskvärd. Kunde med utvidgningen åstadkommas
en förbättring i behandlingen för de botliga, vore utvidgningen,
som kunde ske utan att tjenstemännens eller den högre betjeningens
antal behöfde ökas, ännu mer berättigad.

Öfverläkarens påstående, att hospitalet genom förslaget om dess tillbyggnad
skulle återgå från paviljongsystemet till korridorsystemet, vore
felaktigt. I den första beskrifningen på hospitalet uppgåfves detta vara
uppfördt »efter ett förmedladt korridor- och s. k. paviljongsystem». Vid
närmare granskning af nämnda byggnad befunnes, att paviljongsystemet
vore mycket litet iakttaget. Endast öfre våningen kunde anses i någon
ringa mån öfverensstämmande med paviljongsystemet. Den nedre våningen
vore en vanlig korridorbyggnad, der dörrar afstängde de olika afdelningarna
från hvarandra. Om denna anordning ansetts tillräcklig under
dagen, då många stojande patienter vore i rörelse, torde den kunna
anses tillfyllestgörande äfven under natten, då de flesta sjuka vore försänkta
i sömn.

Åttonde kufvudtiteln. 219

öfverläkarens klander mot förslaget, derför att detta skulle undanskjuta
tanken på uppförande af paviljonger för patienter, tillhörande
första betalningsklassen, kunde ej utgöra giltigt skäl för uppskjutande af
en väl behöflig utvidgning af hospitalet till förmån för andra och tredje
klassens patienter, enär behofvet af platser för de sistnämnda vore vida
större och mer trängande än för de lyckligare lottade, till första klassen
hörande patienterna.

Mera beaktansvärda vore öfverläkarens anmärkningar mot sättet för
den år 1893 föreslagna utvidgningen. Anordnades flera enkelrum mellan
andra och tredje samt mellan tredje och fjerde afdelningarna, skulle det
kunna hända, att, vid brist på plats å cellafdelningen, oroliga och våldsamma
patienter blefve placerade i dessa enkelrum, hvilket komme att
verka störande för lugnare patienter. Den föreslagna fjerde afdelningen
för lugna patienter blefve äfven för stor (64 platser), enär det vore
föga antagligt, att af ifrågasatta 268 hospitalspatienter 128 skulle vara
lugna.

Ett af medicinalstyrelsen nu till Eders Kongl. Majts pröfning öfverlemnadt
och förordadt, af ritningar och kostnadsberäkningar åtföljdt
förslag till utvidgning af och förbättringar vid Göteborgs hospital, hvilket
förslag år 1896 uppgjorts af hofintendenten Kumlien i samråd med styrelsens
ordförande och föredraganden för hospitalsärenden, är befriadt
från de brister, som gifvit anledning till anmärkningar mot det förut
framstälda förslaget. Sålunda skulle enligt det nya förslaget på afdelningarna
för lugna ej förekomma flera enkelrum än de redan nu befintliga.
Afdelningen för lugna och renliga har blifvit begränsad till 34 patienter,
eller hälften af det år 1893 ifrågasatta antalet. Samma afdelning har
dessutom utvidgats genom anordnande af matsalar i källarvåningen,
hvarigenom ett betydligt större utrymme erhållits för dag- och arbetsrummen
på nedre bottnen. I stället för den nuvarande andra afdelningen
hafva i förslaget upptagits öfvervakningsafdelningar, förlagda för
osnygga och slöa patienter till nedre bottnen, för oroliga och opålitliga
till öfre bottnen. Hvarje öfvervakningsafdelning skulle vara försedd med
badrum, två vaktrum och isolerings- eller enkelrum. Mellan afdelningen
för halforoliga och lugna är enligt förslaget inskjuten en afdelning för
halflugna med tre enkelrum och ett sofrum för fyra patienter i öfre
våningen samt med matrum, dagrum och badrum i nedre våningen.

De sjukes fördelning å hospitalet, sådan den nu är, sådan den skulle
blifvit enligt 1893 års förslag och sådan den skulle komma att gestalta
sig enligt det nu framstälda förslaget, synes af följande sammanställning:

220

Åttonde hufvudtiteln.

Afdelning.	Antal platser enligt
nuvarande för-delning.	1893 års förslag.	det nya förslaget.
N:o 1.............................................	12	12	12
» 2.............................................	25	32	12
» 3.............................................	17	26	18
» 4.............................................	34 (33)	64	32
» 5 .........................................	—	—	7
» 6........................................	_	_	34

Summa	88 (87)	134	115

Denna fördelning gäller för hvardera könsafdelningen. Å Göteborgs
hospital beräknas för närvarande en patient mer på mans- än på qvinsafdelningen,
men i båda förslagen beräknas de båda könsafdelningarna
blifva lika stora. För närvarande kunna 175 patienter vårdas å Göteborgs
hospital, men enligt 1893 års förslag skulle 268 patienter och
enligt det nu framlagda förslaget 230 patienter kunna samtidigt vårdas
derstädes. Med nuvarande fördelning utmärker afdelningen n:o 1 våldsamma
och stormande, n:o 2 oroliga, n:o 3 lugna och osnygga, samt
n:o 4 lugna renliga och konvalescenter. Enligt den nu föreslagna fördelningen
skulle afdelningen n:o 1 utmärka våldsamma och stormande,
n:o 2 osnygga och slöa på öfvervakningsafdelningens nedre våning, n:o 3
oroliga och opålitliga på öfvervakningsafdelningens öfre våning, n:o 4
halforoliga, n:o 5 halflugna samt n:o 6 lugna renliga och konvalescenter.
Härigenom anser medicinalstyrelsen det böra blifva lättare, än hittills
varit möjligt, att fördela patienterna på ett tillfredsställande sätt.
Med tillämpning af det nya förslaget skulle 55 nya platser vinnas och
på samma gång sjukvården kunna väsentligt förbättras genom inrättande
af öfvervakningsafdelningar, som annorstädes gifvit mycket goda resultat.
Genom den bättre insigten i de sjukes tillstånd och det ökade tillfället
till en lämplig behandling och fördelning af de sjuke, som härigenom
skulle vinnas, kunde äfven behandlingen blifva mildare och den ofta
förderfliga isoleringen väsentligt inskränkas. En minskning, relativt till
det ökade patientantalet, af celler och isoleringsrum skulle visserligen
genom detta förslag inträda, men denna olägenhet uppvägdes i medicinalstyrelsens
tanke mer än väl genom inrättande af nya öfvervakningssalar.
Enligt förslaget skulle antalet celler och isoleringsrum dock blifva icke
obetydligt, uppgående till 34 på 230 patienter, eller nära 15 procent
af det beräknade patientantalet.

Åttonde hnfvudtiteln. 221

Om hospitalet utvidgades, blefve det än mera nödvändigt att införa
centraluppvärmning och elektrisk belysning. Med det sätt, hvarpå uppvärmning
och belysning nu vore ordnade å hospitalet, förefunnes fara
för eldsvåda. Den genom många patienters sammanförande i gemensamma
sof- och dagrum samt genom förbränningsprodukterna från fotogenlamporna
förskämda luften kunde ej förbättras på lämpligt sätt,
enär inga verksamma anordningar för tillräcklig uppvärmning och ventilation
nu förefunnes. Med centraluppvärmningen skulle förbindas en
kraftig ventilation, och den elektriska belysningen skulle ej åstadkomma
någon luftförsämring. Luftens beskaffenhet kunde derför ej med de
föreslagna anordningarna för uppvärmning och ventilation utgöra något
hinder för vård af patienter till det antal, som utrymmet medgåfve,
hvilket utrymme i det senaste förslaget vore så rikligt tilltaget, att
patientantalet borde kunna vid tillfälliga behof icke obetydligt ökas.

Nya ångpannor behöfdes emellertid för hospitalet icke blott för
uppvärmning, ventilation och elektrisk belysning utan äfven för matlagning
och tvätt. Enär afloppsångän kunde användas för alla lokalers
uppvärmning och beredning af varmt vatten till bad med flera andra
behof, komme kostnaderna för dessa anordningar att till icke ringa del
ersättas genom besparing i de årliga driftkostnaderna.

Utvidgningen af hospitalets sjukafdelningar betingade ökadt utrymme
för tvättinrättning och bageri, hvilka då icke vidare kunde inrymmas i
våningen under köket. I förslaget inginge derför uppförande af bageri
i sammanhang med nytt ångpannehus, under det att tvättinrättningen
borde utvidgas med nuvarande bageriets lokaler.

Då direktionen öfver Göteborgs hospital afstyrkt den af medicinalstyrelsen
år 1893 ifrågasatta utvidgningen af hospitalet, ansåg sig medicinalstyrelsen
icke kunna föreslå anordnande af en dyrbar centraluppvärmning
och elektrisk belysning för eu så liten anstalt som Göteborgs
nuvarande hospital, hvarför frågan om hospitalets utvidgning i tidsenlig
rigtning under tiden fått hvila. År 1895 hade emellertid Riksdagens
revisorer besökt hospitalet och dervid fäst sin uppmärksamhet vid det
otillfredsställande sått, hvarpå de olika sjukafdelningarna uppvärmdes, i
hvilket afseende anmärkts, att uppvärmningen skedde genom otjenliga
tegelstensugnar, att dessa vore synnerligen bränsleödande samt att de
vid en anstalt sådan som hospitalet otvifvelaktigt måste gifva anledning
till verklig fara för eldsvåda. Revisorerna ansågo derför, att ett nytt
uppvärmningssätt vore för hospitalet af behofvet påkalladt, samt att
genom centraluppvärmning dessutom skulle vinnas den afsevärda förmånen,
att eu önsklig tillökning af utrymmet inom hospitalet kunde ega

222 Åttonde liofvudtitelu.

ruin. Detta uttalande hade gifvit stöd åt medicinalstyrelsens förut vid
derå inspektioner uttryckta åsigt om nödvändigheten af hospitalets utvidgning.

För den nu föreslagna utvidgningen skulle erfordras: uppförande
af öfvervåningar å de nuvarande envåningsdelarne af de båda hufvudbyggnjngarna,
utvidgande af de båda större rummen å öfvervakningsafdelningarna
och af den blifvande fjerde afdelningens matsal, anordnande
af matsalar i källarevåningen under den blifvande sjette afdelning61^
anordnande af arbetsrum i de fyra vindsrum, hvilka ''hittills föga
eller icke begagnats, åtskilliga ändringar uti byggnadernas inredning,0 i
synnerhet å öfvervakningsafdelningarna, samt utvidgande af tvättinrättningen
och anordnande af ny bagerilokal. För centraluppvärmning och
elektrisk belysning skulle dessutom erfordras: nytt ångpannehus med
nya ångpannor, nya värmekamrar med dertill hörande ångrör och värmeelement,
i väggarne murade kanaler för tillförsel af frisk uppvärmd luft
och afledande af skämd luft, en dynamoinaskin med ackumulatorsbatterier
samt elektriska lampor med dithörande ledningar m. in. Hela
kostnaden för alla dessa förändringar skulle uppgå till 165,000 kronor.

För det nuvarande hospitalets utvidgning med 55 nya sjukplatser
jemte nödigt utrymme för en tillfällig hårdare beläggning hafva kostnaderna
beräknats till 64,865 kronor. Denna summa, om än i och för sig
afsevärd, får, yttrar medicinalstyrelsen, erkännas vara helt obetydlig, om
densamma fördelas på 55 nya platser, då kostnaden för hvarje sjukplats
blifver ej fullt 1,179 kronor, under det att utgifterna för hvarje sjukplats
vid de för några år sedan nyuppförda hospitalen vid Lund och
Upsala öfverstiga 5,000 kronor. Beträffande drift- och underhållskostnaderna
borde ej förbises, att dessa efter vidtagandet af de föreslagna
ändringarna blefve relativt billigare genom kostnadernas fördelning på
ett större antal patienter, under det att inga flera läkare eller högre
aflönade tjenare behöfde anställas, hvilket måste medföra eu minskad
dagkostnad för hvarje vårdad sjuk. Endast genom de nuvarande gamla
tegelugnarnas ersättande med en tidsenlig ångvärmeledning hade beräknats
uppkomma en årlig bränslebesparing till ett värde af omkring
3,000 kronor.

På grund af det anförda har medicinalstyrelsen hemstält om ett
anslag af 165,000 kronor för åvägabringande af ifrågavarande förändringar
vid och utvidgning af Göteborgs hospital.

Efter nådig remiss har öfverintendentsembetet den 17 november
1896 i detta ärende afgifvit underdånigt utlåtande och dervid förklarat,
att de för hospitalets ändring och tillbyggnad upprättade ritnings- och

Åttonde hufvudtiteln.

223

kostnadsförslag icke gifvit anledning till anmärkning från embetets sida.
Beträffande förslaget till hospitalets uppvärmning och ventilation åberopade
öfverintendentsembetet ett vid dess utlåtande fogadt, af ingeniören
W. Dahlgren afgifvet yttrande, innefattande allenast några detaljanmärkningar
mot förslaget. Vidkommande de tillämnade anordningarna för
införande af elektrisk belysning anförde öfverintendentsembetet, att, då
specificeradt förslag i detta afseende icke blifvit uppgjordt, något yttrande
huruvida berörda anordningar kunde för den härför beräknade kostnad
af 20,000 kronor utföras icke kunde af embetet afgifvas.

Medicinalstyrelsen, som lemnats tillfälle att inkomma med underdånigt
yttrande i anledning af hvad öfverintendentsembetet anfört, öfverlemnade
med underdånig skrifvelse den 7 december 1896 dels en af
ingeniören A. Estelle uppgjord specificerad kostnadsberäkning rörande
den föreslagna elektriska belysningsanläggningen, dels ock två af ingeniören
H. Theorell och hofintendenten Kumlien afgifna yttranden,
hvilkas innehåll medicinalstyrelsen åberopade. För egen del anförde
medicinalstyrelsen, att de af ingeniören Dahlgren gjorda detaljanmärkningarna
till en del föranledts genom missuppfattning af ritningarna,
hvilka till undvikande af onödiga kostnader icke blifvit i detalj utarbetade.
Några af ingeniören Dahlgren förordade anordningar skulle, i den mån
de kunde utföras på grund af lokala förhållanden och icke medförde
utgifter utöfver de i kostnadsförslaget beräknade, efter närmare pröfning
tillämpas vid ifrågavarande arbetes utförande. Medicinalstyrelsen hemstälde
tillika, det Eders Kongl. Maj:t täcktes medgifva, att vid utförande
af centraluppvärmningen vid hospitalet finge vidtagas de smärre förbättringar
af det ursprungliga förslaget, som kunde åvägabringas, utan
att det begärda anslaget öfverskredes.

Öfverintendentsembetet, som erhållit befallning att yttra sig med
anledning af hvad medicinalstyrelsen sålunda anfört, har i underdånig
skrifvelse den 11 nästlidne december anmält, att embetet, som lemnade
utan anmärkning de genom styrelsens försorg upprättade specificerade
kostnadsberäkningarna till belysningsanordningar vid hospitalet, för sin
del funne, att, med afseende å hvad numera blifvit upplyst beträffande
de för hospitalet tillämnade värme- och ventilationsanordningarna, hinder
icke borde möta för att, på sätt medicinalstyrelsen ansett önskvärdt, de
af ingeniören Theorell derför uppgjorda förslag lades till grund för
ifrågavarande arbetens utförande.

Det af medicinalstyrelsen nu framlagda förslag till utvidgning af
och förbättringar vid Göteborgs hospital synes mig bereda stora fördelar

224 Åttonde hufvndtiteln.

för en måttlig kostnad och vara egnadt att i afsevärd män minska den
ännu alltjemt rådande bristen på tillräckligt antal platser i lämpliga
anstalter för sinnessjukes vård. Jag anser mig ock, efter hvad i ärendet
förekommit, böra, under förutsättning att härför nödiga penningmedel
anvisas, förorda de ifrågasatta arbetenas utförande i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med detta förslag. Hvad angår utgifter för anordnande
af värme- och ventilationsinrättningar äfvensom elektrisk belysning samt
för vidtagande af öfriga åtgärder för hospitalsbyggnadernas försättande
i tidsenligt skick utan samtidig utvidgning af anstalten lärer något hinder
ej förefinnas för Eders Kong]. Maj:t att, på sätt i liknande fall vid
andra hospital egt rum, anvisa de för dessa utgifters bestridande nödiga
medel från förslagsanslaget till hospitals underhåll. För utförande af
den föreslagna tillbyggnaden lärer detta anslag deremot ej kunna utan
Riksdagens medgifvande anlitas. Vid sådant förhållande och då Eders
Kongl. Maj:t tillförene i fråga om dylika byggnadsföretag af Riksdagen
äskat särskilda anslag å extra stat, hemställer jag i underdånighet, det
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för utvidgning af Göteborgs
hospital i hufvudsaklig öfverensstämmelse med omförmälda ritningar
anvisa på extra stat för år 1898 en summa af 64,865 kronor.

[75.] I nyss omförmälda skrifvelse den 28 september 1896 har medicinal Jfö{Ss

euhkTst7re^Sen un(Jer(lånigst hemstält, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
1 Riksdagen att till understöd åt Jerf so sjukhus för spetelske anvisa för år
1898 ett extra anslag af 14,000 kronor, eller enahanda belopp, som
blifvit för närmast föregående år beviljadt.

Med anledning häraf tillstyrker jag, det Eders Kongl. Maj:t behagade
föreslå Riksdagen att anvisa äfven för år 1898 ett extra anslag af 14,000
kronor till understöd åt Jerfsö sjukhus för spetelske under vilkor, att
Gefleborgs läns landsting dertill för samma år anvisar 4,000 kronor och
medgifver, att spetelske äfven från andra län må vid sjukhuset erhålla
vård, i den mån utrymmet sådant tillåter.

Diverse anslag.

[76.] I likhet med hvad under åtskilliga år skett och af samma skål, som

förskrift då förekommit> torde Eders Kong]. Maj:t föreslå Riksdagen att jemväl
sällskapet, för år 1898 på extra stat anvisa ett belopp af 2,000 kronor till svenska
fornskriftsällskapet.

Åttonde hufvudtitelu. 225

Under flera föregående år har Riksdagen på Eders Kongl. Maj:ts [77.]
framställning beviliat anslag till beredande af religionsvård åt svenske Ang religionssjömän
i utländska hamnar samt åt andra derstädes sig uppehållande ske sjömän
landsmän, och hemställer jag, det täcktes Eders Kongl. Maj:t jemväl».
för år 1898 af Riksdagen för ifrågavarande ändamål äska anslag till
samma belopp som det, hvilket hittills årligen plägat anvisas, eller
10,000 kronor.

Sedan nästlidna års riksdag, med bifall till Eders Kongl. Maj:ts [78.]
derom gjorda framställning, på extra stat beviljat dels till anställande^ åtgärder
af tvä kontrakt sadjunkter inom Vesterbottens fjerde kontrakt 12,000 kronor,
deraf 4,000 kronor att utgå under ar 189/, dels till resekostnads- rengionsvård
ersättning åt dessa kontraktsadjunkter 1,500 kronor, deraf 500 kronor
att utgå under år 1897, dels ock till tva stipendier för utbildande vid finsktalande
universitetet af prester, förtrogna med finska språket, 4,500 kronor,församiwgar.
deraf 1,500 kronor att utgå under år 1897, samt åt Eders Kongb Maj:t
öfverlemnat att meddela de närmare bestämmelser, som kunde errordras
rörande anslagens användande, får jag, med erinran derom att Eders
Kongl. Maj:t den 29 maj 1896 i ofvannämnda afseenden meddelat närmare
bestämmelser, i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att af de sålunda beviljade beloppen anvisa
för år 1898: af anslaget till kontraktsadjunkterne 4,000 kronor, af anslaget
till resekostnadsersättning åt desse 500 kronor samt af det till
stipendiers inrättande beviljade anslag 1,500 kronor.

Med åberopande af föregående riksdagars, af Eders Kongl. Maj:t [79.]
godkända, beslut, hvarigenom allt ifrån 1890 årligen anvisats ett extra arMa
anslag af 25,000 kronor till nordiska museet, har museets styrelse anhållit, muiee''
att till Riksdagen måtte aflåtas framställning om beviljande jemväl för
år 1898 af enahanda anslag; och får jag med anledning häraf i underdånighet
hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att på extra stat för år 1898 anvisa ett belopp af 25,000 kronor, att
ställas till styrelsens för nordiska museet förfogande för att enligt dess
bestämmande användas för museet tillhörande ändamål.

Sedan Eders Kongl. Maj:t vid fördelning af anslaget till rese- [80.]
stipendier samt läroböckers och lärda verks utgifvande för hvartderara^i/^/ov
af åren 1880—1883 tilldelat dåvarande docenten vid universitetet is"“''
Upsala J. A. Lundell ett belopp af 700 kronor för utgifvande^ af tidskriften
»Nyare bidrag till kännedomen om de svenska landsmålen och

Bill. till lliksd. Prof. ISO7. 1 Sami. 1 Afd. 29

226 Åttonde hufvndtiteln.

svenskt folklif», stälde 1883 års riksdag, på derom inom densamma
väckt förslag, till Eders Kongl. Maj:ts förfogande under år 1884 ett
extra anslag af 3,150 kronor att på de vilkor, Eders Kongl. Maj:t kunde
finna godt bestämma, användas till understöd för utgifvande under sistnämnda
år af omförmälda tidskrift. Med bifall till Eders Kongl. Maj:ts
framställningar har Riksdagen sedermera år efter år förnyat detta anslag,
som sålunda jemväl för innevarande år utgår.

De vilkor, som genom särskilda nådiga beslut faststälts för de
årliga understödens utgående, hafva hufvudsakligen gält tidskriftens
omfång, som till en början förklarades, skola utgöra minst 30 ark för
året, men sedermera, på ansökning af docenten Lundell, bestärnts till
minst 25 ark årligen.

För nästkommande år har nuvarande e. o. professorn Lundell,
såsom hufvudredaktör för berörda tidskrift, anhållit om nämnda anslags
höjande till 5,000 kronor; och har Lundell till stöd för sin härutinnan
framstälda begäran anfört. I tidskriften hade allt sedan dess början —
år 1878 offentliggjorts en betydande mängd afhandlingar och samlingar,
egnade att vidga och fördjupa kännedomen om svenska landsmål
och svenskt folklif under ett kulturskede, som nu hölle på att gå till
ända. Tidskriften intoge genom vetenskaplig hållning och mångsidig
behandling af det rika cämnet en af de främsta platserna bland likartade
publikationer inom och utom Europa. Att påpeka detta faktum kunde
ingalunda anses opassande, då förtjensten deraf mindre vore att tillskrifva
redaktionen än den vetenskapliga anda och det fosterländska
intresse, som våra högskolor och dem närstående kretsar hyste och
fostrade.

Det hade emellertid hos redaktionen väckt allvarliga bekymmer,
att för uppteckning, undersökning och publikation af folkets tungomål
och gamla minnen under de förflutna åren i allt fall så litet blifvit
gjordt af hvad som bort göras och kunnat göras, om rikare penningresurser
för ändamålet stått till buds. En utvecklad folkundervisning,
lättade kommunikationer, tidningarnas spridning till alla folklager, utbredda
andliga rörelser hade verkat derhän, att den gamla odling —
till sin egentliga kärna stammande från länge sedan svunna tider, från
forntid och medeltid — som under århundraden gått i muntligt arf
från slägte till slägte i folkmål, i visor och lekar, i melodier, i sagor
och sägner, i tro och sed, hölle på att do ut. Härigenom skulle gå
förlorad en guldgrufva för historiska forskningar rörande det svenska
folkets inre lif under årtusenden och en skatt, hvaraf mycket, ompregladt
i nyare form, skulle kunnat blifva af stort värde äfven för fram -

Åttonde hufVndtiteln. 227

tidens nationella lif. De senaste årens forskningar intygade enstämmigt,
att den, som ännu ville höra verkliga bygdemål och ur granskningen
af de folkliga munarternas rika skiftningar söka ledning till att förstå
språkhistoriens, språklifvets problem, och den, som ville följa folktraditionerna
i deras olika uppenbarelser, han måste i de flesta landskap hålla
sig uteslutande till den generation, som inom tjugu år skulle hvila i
grofven. Framtiden skulle anklaga oss för, att vi icke bergade folkets
i minnet förvarade fornarf med lika stor ifver, som vi samlade och förvarade
alstren af dess materiella kultur i museer eller vittnesbörden
om andra sidor af dess tillvaro i arkiv och bibliotek. Visserligen kunde
till ursäkt härför anföras, att den stora allmänhetens offervillighet lättare
fäste sig vid samlingar, som, för att till sitt värde uppskattas, blott
behöfde vädja till åskådningen, medan folkmål och traditioner, för att
till sin betydelse kunna rätt fattas, förutsatte allvarliga studier eller en
djupare kärlek till ämnet.

Emellertid vore för närvarande antalet personer, som ville och
kunde arbeta för uppteckning af folkmål och för insamling af traditioner
så stort, och deras anspråk på materiel ersättning för ett arbete,
som för dem ofta vore en hjertesak, sa små, att det maste anses som
en högst betänklig sak att stanna vid hvad som åtgjorts och vidare
kunde åtgöras med hittills tillgängliga medel. Redaktionen hade för
närvarande i sin ego — delvis sedan tiotal af ar värdefulla bidrag,
tillräckliga att fylla omkring tio argangar af det omfång, som med nu
utgående statsanslag kunde utgifvas. Men för tidskriftens medarbetare
innebure det föga uppmuntran till fortsatt verksamhet, om de nödgades
vänta i många år, innan de finge se frukterna af sina mödor i tryck.
Redaktionen måste ock tveka att antaga nya medarbetare, när utsigt
icke funnes till publikation af deras samlingar inom öfverskådlig tid.
Att blott hafva materiel i handskrift för arkiv och bibliotek förefölle
flertalet föga lockande, helst arfvodet i allt fall vore ringa, hittills i
regeln 20 kronor för tryckark — föga mer än ett försvarligt renskrifvarearfvode.
Många för dylikt arbete väl qvalificerade personer vore icke
i sådana ekonomiska omständigheter, att de kunde arbeta utan en aflöning,
som gåfve dem åtminstone det nödvändigaste för uppehället.

Det vore ett tvingande behof att under de närmaste åren få till
stånd och genomföra eu systematisk undersökning af vara folkmåls
grammatik, härad för härad och socken för socken. Studiet af nordiska
språk drefves vid våra högskolor med eu ifver, som gjorde det lätt att
när som helst värfva en stab af skickliga och nitiska forskare. . Eu undersökning
af Uplands folkmål hade under sommaren 1896 börjats med

228

Åttonde hufvudtiteln.

penningunderstöd från enskilde; och undersökningar efter samma plan
borde, om medel dertill vore att tillgå, ofördröjligen anordnas i alla
landskap.

Under dylika förhållanden hade redaktionen ansett det för sin pligt
att underdånigst fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet'' på behofvet
af ökade penningmedel för den tidskrift, som vore den naturliga medelpunkten
för dylika arbeten, i syfte att dels ett större arkantal årligen
måtte kunna publiceras, dels något rikligare ersättning måtte kunna i
vissa fall bjudas medarbetare. Med ökadt omfång för tidskriften följde
naturligen att äfven redaktionsarfvodet—för manuskriptrevision, korrekturläsning
och korrespondens — måste ökas. Äfven ett redaktionsarfvode
af 1,000 kronor för 40 tryckark innebure visserligen icke verklig goatgörelse
för det arbete en publikation af ifrågavarande beskaffenhet
kräfde; men full ersättning hade ej heller förut varit afsedd. En höjning
i sagda arfvode vore så mycket nödvändigare, som extra biträde
för den tidsödande och synnerligen svåra korrekturläsningen torde blifva
nödvändigt.

Under förutsättning att tidskriftens årliga omfång höjdes från minst
25 till minst 40 tryckark, beräknade redaktionen, med stöd af hittills
vunnen erfarenhet, tidskriftens årliga utgifter till följande belopp:

för sättning, tryck och papper ..........................

» nya typer...............................................................

till författarearfvoden, efter 24—25 kronor för
» redaktionsarfvode................................................

................ kronor 4,000: —

................. » 20: —

tryckark » 980: —

................. » 1,000: —

Summa kronor 6,000: —

Då inkomsten för sålda exemplar kunde beräknas uppgå till 1,000
kronor, erfordrades alltså ett tillskott af 5,000 kronor; och vågade redaktionen
hemställa, att detta belopp måtte genom statens mellankomst
för ifrågavarande tidskrifts utgifvande under nästkommande år tillförsäkras
redaktionen.

Vid den underdåniga ansökningen finnes fogad en förteckning öfver
hos redaktionen inneliggande manuskript, som godkänts till intagande i
tidskriften, och utvisar förteckningen, att manuskripten uppskattats sammanlagdt
lemna omkring 265 tryckark.

Då de skål, som af e. o. professor Lundell anförts för understöd med
förhöjdt belopp till ifrågavarande tidskrift, synas mig synnerligen behjertansvärda,
hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t behagade
föreslå Riksdagen att för nästkommande år ställa till Eders Kongl. Maj:ts

Åttonde hufvudtiteln. 229

förfogande ett extra anslag af 5,000 kronor, att på de vilkor, Eders
Kongl Maj:t kan finna lämpligt bestämma, användas till understöd för
utgifvande äfven under år 1898 af berörda tidskrift.

Sedan Riksdagen, med bifall till derom af Eders Kongl. Maj:t gjord [81.]
framställning, på extra stat för hvart och ett af åren 1896 och 1897
beviljat ett anslag af 3,000 kronor till understöd för fortsatt utgifvande ‘

af tidskriften »Nordiskt medicinskt arkiv», har nämnda tidskrifts utgifvare,
professorn Axel Key, i en till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrift, med
åberopande att ett dylikt anslag fortfarande vore för tidskriftens utgifvande
behöfligt, anhållit, att jemväl för år 1898 ett understöd af 3,000
kronor måtte för ändamålet beredas. Härtill hafva lärarekollegiet vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet och universitetskanslern uti infordrade
utlåtanden tillstyrkt bifall; och får jag, under hänvisning till
hvad utaf mig’ till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 14
januari 1895 anförts i fråga om anslag till omförmälda tidskrift, underdånigst
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att
på extra stat för år 1898 anvisa ett belopp af 3,000 kronor såsom understöd
för fortsatt utgifvande af tidskriften »Nordiskt medicinskt arkiv».

Hos Eders Kongl. Maj:t har utgifvaren af tidskriften »Acta mathe- [82.]
matica», professorn G. Mittag-Leffler, i underdånighet anhållit om bere- TttUkrifien
dande af statsunderstöd för tidskriftens fortsatta utgifvande. Sökanden" e

har dervid erinrat, att sådant statsbidrag under hvart och ett af åren
1885—1895 utgått med 4,000 kronor, som Riksdagen årligen beviljat,
men att för hvart och ett af åren 1896 och 1897 anslaget af Riksdagen
nedsatts till 3,000 kronor, oaktadt Eders Kongl. Maj:t vid båda dessa års
riksdagar föreslagit anslagets uppförande med samma belopp som förut
varit vanligt, eller 4,000 kronor. Enligt hvad sökanden förklarat, har
endast den omständigheten, att anslaget två gånger, mot Eders Kongl.

Maj:ts framställning, af Riksdagen blifvit nedsatt till 3,000 kronor, men
icke att tidskriftens behof af det högre anslaget minskats, förmått sökanden
att denna gång anhålla om endast det mindre anslag, som beviljats
under de båda sista åren.

Enligt utredning, som af sökanden år 1886 afgafs till Eders Kongl.

Maj:t, hade utgifterna för tidskriften intill slutet af år 1886 samt för
åtta band, som då förelågo, med 25,460 kronor öfverskridit inkomsterna.

Ett vid den nu gjorda ansökningen fogadt intyg af ledamöterna af vetenskapsakademien
riksantiqvarien II. Hildebrand och professorn B. Hasselberg,
hvilka tagit kännedom om tidskriftens räkenskaper för tiden

230 Åttonde Imfvudtiteln.

från 1887 års början till slutet af år 1895, bestyrker, att utgifterna för
de elfva band, hvilka under denna tidsperiod utkommit, med 29,573
kronor öfverskjutit de inkomster, som influtit genom statsbidrag från
olika länder och försäljning af tidskriften. Betydande summor hafva
således måst genom enskild offervillighet anskaffas för att möjliggöra
tidskriftens fortsatta utgifvande. Sökanden, som hyser en liflig öfvertygelse
om tidskriftens fosterländska betydelse såsom ett svenskt bidrag
till den allmänna högsta kulturutvecklingen, har emellertid förklarat sig
villig att fortfarande utgifva densamma och personligen ikläda sig de
uppoffringar, som med utgifvandet äro förbundna, om blott det till 3,000
kronor nedsatta anslaget komme att till tidskriften utgå. Såsom bevis
på tidskriftens internationella betydelse och ställning inom samtidens
vetenskapliga verld, har sökanden åberopat en vid ansökningen i aftryck
fogad, till honom stäld offentlig adress, som, på inbjudan af vår tids
störste män inom de exakta vetenskaperna, den 16 mars 1896 blifvit till
honom rigtad af fyrahundra för den matematiska vetenskapen nitälskande
vetenskapsidkare i olika länder. Enligt sökandens mening utgör denna
adress tillräckligt bevis för att det verkligen lyckats tidskriften att tillfredsställande
lösa sin förelagda uppgift, att göra Stockholm till ett
mellanfolkligt centrum för samtidens matematiska tankar. Detta borde
ock, anser sökanden, vara tillräcklig grund för utgående af ett statsbidrag,
hvilket icke innebure annat än en lindring i de enskilda ekonomiska
uppoffringar, hvilka allt fortfarande komme att vara förbundna med tidskriftens
utgifvande.

Efter nådig remiss har vetenskapsakademien med underdånig skrifvelse
den 11 sistlidne november öfverlemnat och såsom eget utlåtande öfver
berörda ansökning åberopat innehållet af ett utaf dess ledamöter professorerna
R. Rubenson och B. Hasselberg på akademiens anmodan i ämnet
afgifvet yttrande, deri, under erinran om de stora årliga pekuniära
uppoffringar, som redaktören jemte ganska betungande arbete och möda
finge för tidskriftens utgifvande vidkännas, på det kraftigaste tillstyrkts
bifall till förevarande ansökning.

Med anledning häraf och under hänvisning till mitt uttalande i fråga
om nämnda tidskrift uti det vid nästföregående års statsverksproposition
fogade utdrag af det i statsrådet den 13 januari 1896 hållna protokoll
öfver ecklesiastikärenden hemställer jag i underdånighet, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat jemväl för år 1898 anvisa
ett belopp af 3,000 kronor, att såsom bidrag till bestridande af kostnaderna
för utgifvande under samma år af tidskriften »Acta matheinatica»
till professor Mittag-Lefflers förfogande utbetalas.

Åttonde hnfmdtiteln. 231

För år 1885 stälde Riksdagen till Eders Kongl. Maj:ts förfogande under [83.]
vissa vilkor ett extra anslag af 15,000 kronor att användas till under- Föreiåming,-stöd åt sådana anstalter eller föreningar, som anordna föreläsning skur ser arbetsklassen.
för arbetsklassen. År efter år har sedermera anslag för nämnda ändamål
af Eders Kongl. Maj:t äskats och af Riksdagen beviljats. För hvart och
ett af åren 1895 och 1896 har anslagsbeloppet bestämts till 25,000 kronor.
För år 1897 beviljades ett extra anslag af 30,000 kronor att användas
till understöd åt sådana anstalter eller föreningar under följande
vilkor:

att understödsbelopp, som utgåfves till hvarje anstalt eller förening,
icke linge öfverstiga 3,000 kronor, för år räknadt;

att kommuner eller enskilde tillsköte minst lika mycket som staten;
att anstaltens angelägenheter vårdades af en styrelse, som antoge föreståndare
och lärare;

att föreläsningarna ordnades regelbundet, visst antal timmar i veckan
under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser, dock att, hvad
beträffade anstalt, som hade sin verksamhet å landsbygden eller dels i
stad dels å landet, Eders Kongl. Maj:t egde att härutinnan göra de eftergifter,
som omständigheterna kunde påkalla;

att anstalten förfogade öfver kunniga och dugliga, för denna undervisning
lämpliga lärarekrafter samt tillräcklig och passande undervisningsmateriel; att

alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid föreläsningarna
eller undervisningen blefve förbjudna; samt

att anstalten eller föreningen skulle vara skyldig att underkasta sig
de vilkor och kontroller, som i öfrigt af Eders Kongl. Maj:t pröfvades
nödiga och lämpliga.

Ansökningar om understöd från berörda, för år 1897 anvisade anslag
å 30,000 kronor hafva inkommit från 47 särskilda anstalter eller
föreningar, deribland 14, hvilka icke förut åtnjutit understöd för ifrågavarande
ändamål. De af alla dessa anstalter och föreningar begärda
understödsbelopp uppgingo till sammanlagdt 34,620 kronor, hvadan åtskilliga
af de sökande ej kunde få hela de begärda beloppen. Enär det
sålunda visat sig, att intresset för anordnande af sådana föreläsningskurser,
hvarom här är fråga, så ökats, att ej heller det till 30,000 kronor
förhöjda anslaget varit för det afsedda ändamålet tillräckligt, och då anledning
icke förekommer till antagande, att detta intresse skall under
den närmaste framtiden minskas, synes ett något ökadt anslag för år
1898 vara af behofvet påkalladt. Jag hemställer derför, det Eders Kongl.

232 Åttonde hufvudtiteln.

Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för år 1898 bevilja ett extra anslag
af 35,000 kronor att under enahanda vilkor, som nyss blifvit nämnda,
användas till understöd åt sådana anstalter eller föreningar, som anordna
föreläsningskurser för arbetsklassen.

84.] Sedan sistlidna års riksdag på Eders Kongl Maj:ts framställning å

Uiärariin9oraSe*tTa stat ^ör r* anv*sat ett belopp af 5,000 kronor att, under de

huslig ekonomi. vilkor Eders. Kongl. Maj:t funne skäligt bestämma, användas till understöd
åt de vid Upsala enskilda läroverk och Ateneum för flickor i Stockholm
samt af Göteborgs allmänna folkskolestyrelse anordnade kurser för
utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi, har Eders Kongl. Maj:t genom
nådigt beslut den 29 maj 1896 dels fördelat nämnda anslag sålunda, att
2,200 kronor tilldelats den med Upsala enskilda läroverk förenade fackskolan
för huslig ekonomi, 1,500 kronor lärarinnekursen i nämnda ämne
vid Ateneum för flickor, samt 1,300 kronor Göteborgs allmänna folkskolestyrelse
för utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi för folkskolan,
dels för åtnjutande af dessa understödsbelopp föreskrifvit:

att anslaget hufvudsakligen användes till utbildning uti ifrågavarande
ämne af lärarinnor för folkskolor;

att denna undervisning väsentligen bedrefves i den omfattning, som
angifvits i de af styrelserna för Upsala enskilda läroverk och Ateneum
för flickor samt Göteborgs allmänna folkskolestyrelse i ämnet gjorda
underdåniga ansökningar;

att ifrågavarande undervisningskurser skulle stå under inseende af
vederbörande eforalstyrelse och den inspektor, som denna myndighet
egde förordna, samt derjemte vara underkastade den särskilda inspektion
chefen för ecklesiastikdepartementet kunde finna lämpligt föreskrifva;
samt

att det skulle åligga vederbörande skolstyrelse dels att inom en månad
efter hvarje termins början till eforalstyrelsen insända i två exemplar
förteckning öfver kursernas lärare och lärarinnor, med upplysning om
det antal lärotimmar i veckan, som ålåge en hvar af dem, de för kurserna
bestämda arbetsordningar samt uppgift å antalet lärjungar i kursernas
särskilda klasser eller afdelningar; af hvilka båda exemplar det ena
skulle af eforalstyrelsen ofördröjligen insändas till ecklesiastikdepartementet,
dels att efter slutet af den termin, hvarmed arbetsåret ginge till
ända, till ecklesiastikdepartementet aflemna redogörelse för kurdernas
fortgång under det förflutna arbetsåret; dels ock att rörande kurserna

Åttonde liufvudtiteln. 233

lemna de upplysningar, som chefen för ecklesiastikdepartementet kunde
finna nödigt särskilt infordra.

Göteborgs allmänna folkskolestyrelse har i sin nyssnämnda ansökning
hemstält, att ett belopp af 1,300 kronor måtte för ifrågavarande
ändamål jemväl för hvartdera af åren 1898 och 1899 styrelsen tilldelas,
och hafva styrelserna för Upsala enskilda läroverk och Ateneum för
flickor i Stockholm, hvar för sig, i underdånighet anhållit, att Eders
Kongl. Maj:t. täcktes till nästinstundande riksdag aflåta nådig proposition
om anslag af statsmedel till understöd jemväl under år 1898 åt
oinförmälta lärokurser med enahanda belopp, som för år 1897 tilldelats
hvartdera läroverket, eller 2,200 kronor till Upsala enskilda läroverk
samt 1,500 kronor till Ateneum för flickor i Stockholm.

Med anledning häraf och då de skäl, på grund af hvilka sistlidna
års riksdag anvisade berörda anslag, fortfarande äro gällande samt den
hittills vunna erfarenheten med afseende å ifrågavarande undervisningskurser
synes angifva, att dessa anordningar varit till gagn för den qvinliga
ungdomens utbildning, hemställer jag i underdånighet, att Eders
Kong]. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1898 anvisa
ett belopp af 5,000 kronor, att under de vilkor, Eders Kongl. Maj:t
kan finna skäligt bestämma, användas till understöd åt de vid Upsala
enskilda läroverk och Ateneum för flickor i Stockholm samt af Göteborgs
allmänna folkskolestyrelse anordnade undervisningskurser för utbildande
af lärarinnor i huslig ekonomi.

Likasom under föregående år har dels chefen för rikets allmänna
kartverk gjort framställning om beredande för år 1898 af ett anslag å
9,000 kronor för fortsättande af precisionsniväleringsarbetena i norra
Sverige dels ock styrelsen för nautisk-meteorologiska byrån hemstält,
om anvisande för nämnda år åt 2,500 kronor för underhåll och tillsyn
rn. m. af de inrättade vattenhöjdmätningsstationerna äfvensom af 1,000
kronor till fortsatt sammanställning och bearbetande af anteckningar
öfver de vid dessa stationer registrerade vattenhöjder.

Med åberopande af hvad i de vid 1890, 1891, 1893 och 1895 årens
statsverkspropositioner fogade statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden
i ämnet anförts hemställer jag, det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå
Riksdagen att på extra stat för år 1898 bevilja 12,500 kronor, deraf

9,000 kronor till fortsättande af precisionsnivelleringsarbetena i norra
Sverige, 2,500 kronor för underhåll och tillsyn af vattenhöjdmätnings Bih.

till Iliksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 30

[85.]

Precisionsnivelleringsarbeten

m. m.

234 Åttonde lmfvndtiteln.

stationerna m. in. samt 1,000 kronor för fortsatt sammanställning och
bearbetning af omförmälda anteckningar.

[86.] Med bifall till Eders Kongl. Maj:ts derom framstälda förslag har

o^fpridand^*^™ på extra stat för livart och ett af åren 1895> 1898 och 1897
eviljat ett anslag af 4,000 kronor, att mot redovisningsskyldighet ställas
skrifter, till svenska nykterhetssällskapets förfogande för utgifning och spridning
af nykterhetsskrifter. Nämnda sällskaps styrelse har nu i skrifvelse den
30 september 1896, under åberopande af hvad styrelsen i underdånig
skrifvelse den 25 september 1893 anfört rörande behofvet af ett årligt
understöd af allmänna medel för fullföljande af den verksamhet, som
enligt sällskapets stadgar åligger detsamma, anhållit om utverkande
hos Riksdagen af anslag för sagda ändamål till enahanda belopp för
år 1898. v

Med anledning häraf och under erinran om hvad vid sist berörda
skrifvelses föredragning för Eders Kongl. Maj:t den 13 januari 1894 af
mig yttrades, hemställer jag, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att på extra stat för år 1898 anvisa ett anslag af 4,000 kronor,
att mot redovisningsskyldighet ställas till svenska nykterhetssällskapets
förfogande för utgifning och spridning af nykterhetsskrifter.

[87.] För hvart och ett af åren 1894, 1895, 1896 och 1897 har Riksdagen

“S bevilJat ett extra anslag af 2,000 kronor att utgå till understöd åt
drinkare vid räddningshemmet för drinkare vid Sans-souci invid Upsala på vilkor, som
inSMuZLa{. Eders KongL Maj:t pröfvades lämpliga. De vilkor för anslagens åtnjutande,
som Eders Kongl. Maj:t i följd häraf vid meddelande af föreskrift
om anslagens utbetalning faststält, hafva fått enahanda innehåll,
som atergifvits i mitt anförande till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 14 januari 1895 vid föredragning af då gjord ansökning
om anslag till räddningshemmet.

Nu har professorn W. Rudin, i egenskap af ordförande i Upsala
läns allmänna nykterhetsförbund samt i styrelsen för omförmälda räddningshem,
i underdånighet anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes allt
framgent och närmast för år 1898 hos Riksdagen begära, att anslag till
samma belopp matte få till anstalten utgå; och till denna ansökning
har medicinalstyrelsen, hvars underdåniga utlåtande infordrats, tillstyrkt
nådigt bifall.

Hvad jag genom de i ärendet företedda handlingar inhemtat rörande
ifrågavarande anstalt och dess verksamhet, har bibringat mig den öfvertygelse,
att anstalten fortfarande är förtjent af enahanda understöd, som

ittondo liufvudtiteln. 235

hittills kommit densamma till del. Jag hemställer derför, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat jemväl för 1898
bevilja ett anslag af 2,000 kronor att utgå till understöd åt räddningshemmet
för drinkare vid Sans-souci invid Upsala på vilkor, som af Eders
Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga.

Med anledning af eu utaf riksarkivarien gjord framställning föreslog [88.]
Eders Kongl. Maj:t i 1896 års statsverksproposition Riksdagen att såsom Historiska
understöd för anställande af historiska forskningar rörande Sverige uti {franska
vatikanslca arkivet i Horn anvisa på extra stat för år 1897 ett anslag af arkivet i Rom.

3,000 kronor. Under erinran att riksarkivarien uti sin skrifvelse i ärendet
hemstält, att anslag för ändamålet måtte anvisas för en tid af tre år,
utlät sig Riksdagen att, med hänsyn till den betydelse för Sveriges
historia, som torde böra tillmätas ifrågavarande forskningsarbeten, Riksdagen
funnit sig böra bifalla Eders Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
. dock under vilkor att, på sätt af riksarkivarien blifvit förutsatt,
den person, åt hvilken utförandet af berörda forsknitigar uppdroges,
skulle vara skyldig att arbeta i vatikanska arkivet hela den tid
af året, hvarunder det hölles öppet, och använda den återstående tiden
till arbeten, som stode i sammanhang med detta hans hufvuduppdrag;
att han efter hvarje arbetsårs slut afgåfve redogörelse för det gångna
årets arbeten och plan för det följande årets; samt att de afskrifter och
anteckningar, som blefve frukten af hans arbeten, öfverlemnades till
riksarkivet. Vid underdånig anmälan den 29 maj 1896 af Riksdagens
svar fann Eders Kongl. Maj:t skäligt, med godkännande af Riksdagens
beslut, dels uppdraga åt amanuensen vid kongl. biblioteket doktor Karl
Henrik Karlsson, hvilken varit sysselsatt med sådana forskningar, hvarom
nu är fråga, ej mindre från hösten 1894 till dess vatikanska arkivet den
1 juli 1895 stängdes, än äfven, sedan arkivet den 1 påföljande oktober
åter öppnats, under ett andra arbetsår, att i enlighet med Riksdagens
förenämnda beslut under den tid, hvarför det af Riksdagen lemnade
anslaget beviljats, fortsätta de af honom påbörjade forskningarna i vatikanska
arkivet och företaga dermed sammanhängande arbeten, dels ock
ställa berörda anslag, 3,000 kronor, till riksarkivariens disposition att
användas för dermed afsedt ändamål och med iakttagande af de vid
anslaget fästa vilkor och bestämmelser.

Uti underdånig skrifvelse den 7 november 1896 har riksarkivarien
anfört, bland annat, att doktor Karlsson, enligt meddelande från honom
till vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien, under arbetsåret
1895—1896 i samarbete med professor Storm från Norge och kandidat

[89.]

Ang. anslag
till yttre restaurering
aj
Visby domkyrka.

236 Åttonde liufvudtiteln.

Mackeprang från Danmark genomgått åtskilliga serier af bref och räkenskaper
in. in. från 1400-talet i nämnda arkiv och det italienska statsarkivet,
dervid doktor Karlsson dels afskrifvit dels excerperat ett antal
af 545 handlingar, hvilket, enligt riksarkivariens mening, måste anses
för ett mycket godt arbetsresultat. Under det arbetsår, som börjat
hösten 1896, hade doktor Karlsson, i öfverensstämmelse med en för detta
års arbeten uppgjord plan, dels i samverkan med norska och danska
forskare fortsatt genomgåendet af omförmälda serier, dels tänkt att i
konsistorii-arkivet genomgå der förvarade band, som rörde medeltiden,
samt i vatikanens bibliotek, som vore tillgängligt en timme längre om
dagen än arkivet, jemföra kongl. bibliotekets i Stockholm exemplar af
»Acta et processus canonisationis Sancte Birgitte» med vatikanska bibliotekets
exemplar af denna handskrift, hvarefter doktor Karlsson ämnade
under sommaren 1897 för arkivforskningar besöka Florenz och Perugia.
Riksarkivarien har nu hemstält, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen, att såsom understöd för anställande af historiska forskningar
rörande Sverige i vatikanska arkivet måtte på extra stat för år 1898
beviljas 3,000 kronor på samma vilkor, som vid reglering af riksstaten
för år 1897 med afseende härå bestämts.

På grund af hvad sålunda förekommit och under hänvisning till
hvad jag till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 13 januari
1896 i ämnet anfört, hemställer jag, det Eders Kongl. Maj:t behagade
föreslå Riksdagen att såsom understöd för fortsatt anställande af
historiska forskningar rörande Sverige uti vatikanska arkivet i Rom anvisa
på extra stat för år 1898 ett anslag af 3,000 kronor, att utgå under
vilkor att den person, åt hvilken utförandet af berörda forskningar uppdrages,
skall vara skyldig ej mindre att arbeta i vatikanska arkivet hela
den tid af det med hösten 1897 börjande arbetsåret, hvarunder arkivet
hålles öppet, ocli använda den återstående tiden till arbeten, som stå i
sammanhang med detta hans hufvuduppdrag, än äfven att efter ifrågavarande
arbetsårs slut afgifva redogörelse för det gångna årets arbeten
och plan för det följande arbetsårets, äfvensom till riksarkivet öfverlemna
de afskrifter och anteckningar, som af honom gjorts under det
arbetsår, för hvilket anslaget är afsedt att användas. I

I skrifvelse den 29 augusti 1894 har domkapitlet i Visby i underdånighet
fäst uppmärksamhet å de åtgärder, som medelst, anslag af Visby
stads- och landsförsamlingar samt bidrag från domkyrkofonden och enskilda
personer under senare tider vidtagits till iståndsätta!^ af Visby
domkyrkas inre, hvarför de sammanlagda kostnaderna utgjort omkring

Åttonde hufyudtitelu. 237

62.000 kronor, af hvilket belopp församlingarna bidragit med öfver

32.000 kr., domkyrkofonden med omkring 20,000 kronor och enskilde
med omkring 10,000 kronor. Genom denna församlingarnas och enskildes
offervillighet hade kyrkans inre nu kommit i bjert motsats till hennes
yttre. Domkapitlet har nu i sin ofvanberörda skrifvelse framhållit
önskvärdheten af, att jemväl det yttre af kyrkan blefve försatt uti ett
densamma värdigare och kyrkans ursprungliga gestalt mera motsvarande
skick än nu vore fallet. Dervid anför domkapitlet, att Visby domkyrka,
trots tidens härjningar och de förändringar, hon under århundradens
lopp genom de efter de många eldsvådorna företagna reparationerna
undergått, dock i arkitektoniskt hänseende hörde till det i sitt slag mest
betydande vårt fosterland egde och syntes kunna betecknas såsom det
på fornminnen rika Gotlands förnämsta minnesmärke af kyrklig medeltidskonst.
Med bifogande af ett utaf arkitekten A. H. Hägg upprättadt
ritningsförslag till restaurering af kyrkans flesta väsentliga yttre partier
bär domkapitlet i underdånighet anhållit, ej mindre att Eders Kongl.
Maj:t måtte i nåder stadfästa berörda ritningar till väsentlig efterföljd
i den mån medel kunde beredas till arbetets utförande, än äfven att,
enär domkyrkofondens tillgångar voro fullkomligt uttömda, samt församlingarnas
förmåga att göra uppoffringar för kyrkans restaurering redan
till det allra yttersta tagits i anspråk, så att något bidrag från dem
till det nu tilltänkta arbetet ej kunde påräknas, Eders Kongl. Maj:t
täcktes hos Riksdagen göra nådig framställning om beviljande för ändamålet
af ett anslag å 100,000 kronor.

Öfver intendent sembetet, till hvilket detta ärende blifvit remitteradt,
har till fullo delat domkapitlets åsigt om angelägenheten deraf, att den
ifrågavarande, i alla hänseenden märkliga och värdefulla kyrkobyggnaden
blefve jemväl till sitt yttre på ett densamma värdigt sätt iståndsatt. I
fråga om sättet för restaureringens genomförande har öfverintendentsembetet
såsom sin åsigt uttalat, att dervid borde hufvudsakligen iakttagas:

att restaureringen icke inskränktes till företrädesvis vissa partier af
kyrkan, utan korame att gälla byggnadens yttre i dess helhet, dervid i
främsta rummet angeläget vore, att kyrkan försattes i ett skick, som åt
framtiden bevarade alla dess delar af verkligt värde, från hvilken tid
de än härledde sig;

att, der mera genomgripande förändringar visade sig nödvändiga,
såsom i de fall, der antingen för stilen uppenbart störande tillägg måste
borttagas och ersättas med stilenliga anordningar eller ock åt sådana
partier, som under senare tider undergått omgestaltningar, det ursprungliga
utseendet funnes kunna återgifvas mer eller mindre fullstän -

238 Åttonde hufvudtiteln.

digt, sådant det genom qvarstående delar tydligen visade sig hafva varit
eller blott antyddes, det vore af fördel att undvika onödig utstyrsel med
orneringar och dylikt, hvartill inga befintliga rester gåfve anledning; samt

att enkelhet borde göra sig gällande i de nya tilläggen, hvilka anspråkslöst
men i väl afvägda former borde ansluta sig till den gamla
byggnaden.

Utgående från förutsättningen, att restaureringsplanen borde uppgöras
med hänsyn till ofvan angifna hufvudgrunder, har öfverintendentsembetet
emot det af domkapitlet öfverlemnade förslaget, hvilket för öfrigt,
såsom jemväl dess upphofsman framhållit, varit att betrakta allenast
såsom ett utkast, framstält åtskilliga anmärkningar ur så väl praktiska
som estetiska synpunkter. Vid detta förhållande, och då öfverintendentsembetet
tillika inhemtat, att vid förslagets uppgörande fullständiga
uppmätningar öfver kyrkan icke varit för ritningsförfattaren tillgängliga,
har embetet, då ärendet icke borde företagas till slutlig pröfning.
förr än de noggrannaste undersökningar och uppmätningar på platsen
i alla delar egt rum, låtit sätta ritningsförfattaren i tillfälle att närmare
studera och utarbeta sitt förslag. Sedan domkapitlet härefter med
skrifvelse den 2 april 1896 till embetet öfverlemnat af arkitekten Hägg
uppgjorda, omarbetade och fullständigade alternativa förslag till dom”
kyrkans restaurering, har öfverintendentsembetet den 19 derpåföljande maj
afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet.

De förenämnda förslagen, af hvilka det ena finnes närmare utmärkt
å de med n:o 2, 3 och 4 betecknade ritningarna och det andra å ritningsbladen
n:o 5, 6 och 7, afvika från hvarandra — förutom derigenom
att kyrkans detaljer, hvilka äro afsedda att utföras lika uti båda°alternativen,
å det förra blifvit fullständigt uppritade, men å det senare delvis
återgifvits — hufvudsakligen i afseende å anordningarna af taket å
störa kapellet äfvensom af tornens afsilning sålunda nemligen, att enligt
förstnämnda alternativ kapellet skulle förses med tre gaflar samt
täckas af tre i söder och norr sig sträckande tak och de å kyrkans torn
nu befintliga hufvar eller lanterniner bibehållas i oförändradt skick, medan
med tillämpning af det a ritningarna n:o 5, 6 och 7 angifna alternativförslag
kapellet komine att täckas med ett i öster och vester sig
sträckande så kalladt kroppåstak, hvarjemte å samma förslag de gamla
tornhufvarne ersatts med till kyrkans stil i öfrigt sig anslutande spiror.

Uti sin förberörda skrifvelse till öfverintendentsembetet af den 2 april
1896 har domkapitlet, med bifogande jemväl af alternativa kostnadsförslag
till kyrkans restaurering enligt de nu föreliggande båda förslagen, slutande,
det som afsåge tillämpning af ritningarna n:o 2, 3 och 4, å 100,000

Åttonde hufvudtiteln.

239

kronor och det andra å 130,000 kronor, anfört, att domkapitlet ansåge
tornen böra, för att, genom nedbringande af kostnaden till minsta möjliga
belopp, öka utsigterna till restaureringens snara genomförande, i
hufvudsak restaureras enligt det förra alternativet, men att deremot vid
kapellets iståndsättande det andra alternativet borde följas.

I sitt ofvanberörda utlåtande har öfverintendentsembetet* ansett sig
kunna såsom allmänt omdöme om det föreliggande förslaget, sådant det
finnes framstäldt å ritningarna n:o 2, 3 och 4, uttala, att detsamma på
ett särdeles tillfredsställande sätt motsvarade de anspråk på stilenlighet
samt omsorg om befintliga värdefulla partiers bevarande, som embetet
ansett böra ställas på en antaglig plan till restaurering af Visby domkyrkas
yttre. Vidare har embetet förklarat sig ej hafva något att erinra
mot, att de befintliga tornhufvarne tillsvidare bibehölles och underhöllos,
samt i afseende å kapellets restaurering ansett det välbetänkt, att med
uppgörande af definitiv ritning till ny takanordning å denna del af
kyrkan finge anstå.

I sistnämnda hänseende förestälde sig nemligen embetet, att vid en
kommande rifning af den nu befintliga stora gafveln komme att visa sig
spår efter den ursprungliga takanordningen å kapellet; varande i detta
sammanhang af embetet såsom dess åsigt uttaladt, att ett i öster och
vester sig sträckande tak icke allenast varit det sannolikt ursprungligaste,
utan äfven vid restaureringen skulle blifva den i öfrigt tjenligaste
anordningen.

Beträffande slutligen den för restaureringsarbetets utförande beräknade
kostnad, har embetet vid verkstäld granskning af det till ritningarna
n:o 2, 3 och 4 hörande kostnadsförslag icke funnit anledning till
annan anmärkning, än att det till oförutsedda utgifter upptagna belopp,
898 kronor, synts embetet mycket för lågt beräknadt, samt att till detta
ändamål torde böra anslås jemväl det belopp, 3,204 kronor, som derest,
såsom embetet, enligt hvad nyss är nämndt, ansåge sannolikt, å kapellet
komme att utföras ett i öster och vester gående tak, blefve besparadt
genom uteslutande af de uti förevarande förslag upptagna tre gaflarne.

Under åberopande af hvad embetet sålunda anfört och med anmälan,
att embetet emot det föreliggande hufvudförslaget icke i öfrigt hade
något annat alt erinra, än att åt öfre delen af korets gafvel syntes böra
gifvas den form, soin å tilläggsbladet n:o 11 är af ritningsförfattarcn
antydt, hade embetet, jemte hemställan om bifall till domkapitlets underdåniga
framställning om aflåtande till Riksdagen af nådig proposition
om anvisande af de till förevarande restaureringsarbetes utförande erforderliga
medel, till nådig stadfästelse förordat det å ritningarna n:o 2,

240

Åttonde hufvudtiteln.

3 och 4 framstälda förslag med nyss angifna ändring beträffande korets
gafvel samt med undantag från fastställelse af förslaget till takanordning
å stora kapellet.

Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien, hvilken jemväl lemnats
tillfälle att yttra sig i ärendet, har anmält, att akademien biträdde
de af öfvérintendentsembetet gjorda uttalanden, särskildt hvad beträffade
tornhufvarne och taket på kapellet.

I särskild ingifven promemoria har sedermera ritningsförfattaren,
arkitekten Hägg, jemväl uttalat sig för de nuvarande tornhufvarnes bibehållande
och såsom skäl derför anfört att, äfven om anbringandet af
götiska tornspiror, såsom å ritningsbladen 5, 6 och 7 angifvits, vore
mera öfverensstämmande med kyrkans arkitektur, särskildt de två östra
tornhufvarne eller lanterninerna vore förträffliga exempel på sin tids
arkitektur, ja sannolikt de mest prydliga i sitt slag, som funnes i norden.

Af hvad i ärendet förekommit, synes mig framgå, att frågan om
yttre restaurering af Visby domkyrka är i hög grad behjertansvärd.
Under alla tider har staten ansett såsom sin skyldighet att lemna bidrag
för bevarandet i värdigt skick af landets domkyrkor. Exempel
härå har särskildt under de senaste åren gifvits genom det storartade
sätt, hvarpå staten tillgodosett domkyrkorna i Upsala och Skara. Då
inre restaurering af Visby domkyrka, såsom ofvan angifvits, med betydande
kostnad utförts genom Visby stads- och landsförsamlingars samt
enskildes offervillighet utan anlitande af statsmedel, finnes jemväl häri
ett talande skäl för att staten bör påtaga sig kostnaderna till beräknadt
belopp för kyrkans yttre restaurering. Jag tillåter mig derför hemställa,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till yttre
restaurering af Visby domkyrka, hufvudsakligen i enlighet med ritningsförslagen
2, 3 och 4, bevilja ett anslag af 100,000 kronor och deraf
anvisa för år 1898 ett belopp af 50,000 kronor.

[90.] Genom nådigt, bref den 19 mars 1888 faststälde Eders Kongl. Maj:t

Ang. anslag wtfritningar till restaurering af domkyrkan i Strengnäs, afseende såväl kyrkans
a}etidningar iyttTe som vissa förändringar i dess inre, samt inedgaf, att ifrågavarande
strengnäs restaureriugsarbeten finge utföras i den mån kyrkans tillgångar det tilläte.

I underdånig skrifvelse har sedermera domkapitlet i Strengnäs anfört,
att domkapitlet, som efter ritningarnas fastställande tid efter annan
förehaft den vigtiga frågan om domkyrkans försättande i ett värdigt
skick och som redan den 13 juni 1888 uppdragit åt sakkunnig person
att upprätta kostnadsförslag till kyrkans restaurering, funnit, att kost -

Åttonde hnfvudtiteln.

241

naderna för eu restaurering, omfattande jemväl kyrkans yttre, skulle
stiga till ett i förhållande till domkyrkans tillgångar alltför högt belopp,
och att domkapitlet på grund häraf funnit sig föranlåtet att för närvarande
taga under ompröfning möjligheten utaf en restaurering endast
af kyrkans inre. För detta ändamål hade domkapitlet anlitat arkitekten
Fr. Lilljekvist, hvilken på anmodan att inkomma med detaljritningar och
kostnadsförslag, grundade på de redan faststälda ritningarna, framhållit
önskvärdheten af att kunna bringa i dagen några af de under hvittrappningen
i domkyrkans hvalf och hvalfbågar befintliga målningar. Enligt
domkapitlets medgifvande hade, med anlitande af medel, som insamlats
för domkyrkans restauration, sådana målningar framtagits i två hvalf
och ett sidokor, om hvilka målningar Lilljekvist uti ett till domkapitlet
afgifvet yttrande meddelat, »att de syntes utförda under 1400-talets senare
hälft och kunde anses jemförliga med de bättre från samma period, att
de hvad kompositionen beträffade i dekorativt och ornamentalt hänseende
vore särdeles värdefulla, samt att de figurala framställningarna
med några få undantag vore goda och uteslutande af kyrklig art». Kostnaden
för dessa målningars blottande och restaurering skulle enligt af
Lilljekvist upprättadt kostnadsförslag uppgå till 27,000 kronor. För hela
restaureringens utförande vore emellertid endast att tillgå domkyrkans
kontanta behållning, utlånade kapital och fordringar i räntor m. m., utgörande
enligt bifogadt utdrag af 1894 års räkenskaper sammanlagdt 41,957
kronor 65 öre, samt det belopp, som åstadkommits genom en efter framställning
af domkapitlet af stiftets biskop föranstaltad insamling på
frivillighetens väg, vid slutet af år 1895 uppgående allenast till det jemförelsevis
ringa beloppet af 8,697 kronor 11 öre. Domkapitlet ämnade
ock för restaureringens verkställande göra hemställan till Strengnäs stadsoch
landsförsamlingar, hvilka i domkyrkan hade sin församlingskyrka,
att i sin mån till ändamålet bidraga. Framkallandet och restaurerandet
af dessa målningar skulle emellertid så väsentligt öka kostnaderna, att
sådant för närvarande vore, utan statsanslag, outförbart. A andra
sidan måste en inre restaurering af kyrkan, som ej omfattade målningarna,
hvilka, enligt hvad ofvan framhållits, vore af stort kulturhistoriskt
värde och, lämpligt utförda, skulle förläna kyrkan en säregen prägel af
synnerligen tilltalande art, anses väsentligen förfelad. På dessa grunder
hemställer domkapitlet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen äska
ett anslag, stort nog att betäcka kostnaderna för ifrågavarande målningars
framkallande och komplettering.

[Jti underdånigt utlåtande öfver domkapitlets ifrågavarande framställning
har vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien, med för Bih.

till Riksd. Prat. M)7. 1 Sami. 1 A/d. 31

242

Åttonde hnfvudtitelr.

[91.]

Inrättande c
landsarkiv.

mälan att riksantiqvarie!), som besigtigat de hittills i domkyrkan blottade
målningarna och om dem anmält, att de vore väl och karakteristiskt
utförda samt visade en helt annan karakter än alla de inedeltidsmålningar
han haft tillfälle att se i andra svenska kyrkor, framhållit, huru
vigtigtj det vore för studiet af vår konsts historia, att dessa målningar
blefve fullständigt blottade, men att det i en kyrka af så monumental
natur som Strengnäs katedral icke vore nog att framkalla det som under
kalkrappningen funnes bevaradt af de gamla målningarna, utan att dessa
behöfde på de ställen, der de vore utplånade, ersättas med nya målningar;
på grund hvaraf akademien tillstyrkt bifall till den gjorda framställningen.

Uti hvad sålunda af domkapitlet och akademien anförts har jag
funnit talande skäl för statens medverkan till den ifrågasatta restaureringen
af dessa målningar, och tillåter jag mig derför hemställa, att
Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att för ändamålet bevilja
27,000 kronor och deraf på extra stat för år 1898 anvisa 13,500 kronor.

I skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t den 14 maj 1888 erinrade Riksdagen
om behofvet deraf, att åtgärder vidtoges, i syfte att de många
inom landet spridda offentliga arkiven blefve på lämpligt sätt vårdade
och handhafda.

Anordningar af det slag, som i nämnda skrifvelse beröres, hafva
inom andra länder redan träffats, på somliga ställen för lång tid tillbaka.
Det land, som anses intaga första rummet i detta hänseende, är Frankrike,
hvarest den del af administrationen, som rör arkivväsendet, är
starkt centraliserad. Arkivförvaltningen står under ledning af en till
undervisningsministeriet hörande arkivbyrå, hvilken bereder alla arkivangelägenheter
samt genom fyra generalinspektörer utöfvar högsta tillsynen
öfver arkiven. Utom riksarkivet i Paris finnas tre slag af provinsarkiv,
nemligen departementsarkiv, kommunala arkiv samt välgörenhetsinrättningars
arkiv. Departementsarkiven, hvilka lyda under prefekterna,
som utse arkivföreståndare, öfvervakas af de s. k. generalsekreterarne.
Tillsynen öfver de kommunala arkiven utöfvas genom en af prefekten
utnämnd arkivinspektör, hvartill vanligen antages departementsarkivets
föreståndare. Denne gör årligen en inspektionsresa för att dels öfvervaka
tillämpningen af gällande föreskrifter, dels ock hos de kommunala myndigheterna
verka för arkivväsendets förbättring genom nya lokaler, katalogarbeten
in. m. Kommunalarkiven kunna deponeras i departementsarkiven,
der de förvaras särskildt för sig och kunna återfordras. Hvad
underdomstolarnes arkiv beträffar, hafva många sådana, hvilka befunnits

Åttonde hufvndtiteln. 243

mindre väl vårdade, blifvit införlifvade med departementsarkiven. Värden
af välgörenhetsinrättningarnas arkiv är anförtrodd åt hvarje särskild inrättnings
sekreterare under öfverinseende af departementsarkivets föreståndare.
För utbildande af dugliga arkivtjenstemän underhåller staten
sedan år 1821 en läroanstalt, école des chartes. För hvart och ett al
de olika slagen af provinsarkiv finnas likformiga indelningar och anordningar
föreskrifna.

Italien har, jemte ett riksarkiv, ett stort antal provinsarkiv, som med
hänsyn till historiska och språkliga förhållanden fördelats i tio grupper,
hvarje grupp sammansluten under ett hufvudarkiv. Alla arkiven lyda
under inrikesministeriet, som till biträde vid handläggning åt hithörande
frågor har ett sakkunnigt arkivråd af nio personer. Arkivtjenstemän utbildas
i särskilda skolor, hvarest meddelas undervisning i palåografi och
kritisk diplomatik med flera ämnen. Utförliga stadganden angående arkivväsendet
innefattas i förordningar af den 26 mars 1874, den 27 maj 1875
och den 7 augusti 1881 samt ett reglemente af den 10 juni 1876.

I Preussen finnas fjorton centrala provinsarkiv, s. k. statsarkiv, hvilka
i likhet med geheimestatsarkivet i Berlin lyda under statsministeriet och
stå under närmaste ledning af direktorn för statens samtliga arkiv. Statsarkiven
hafva till ändamål att sammanföra de urkunder och handlingar,
som angå vare sig de särskilda territoriernas och korporationernas eller
hela provinsens historia, rättsförhållanden och förvaltning, samt hålla dessa
akter till hända för myndigheter och den vetenskapliga forskningen. Någon
inspektion öfver de lokala arkiven utöfvas icke från statsarkivens sida.
Dessas tjensteman hafva emellertid till åliggande att förskaffa sig kännedom
om de i provinsen förvarade arkivalier samt upprätta förteckningar
öfver dessa handlingar och om möjligt taga afskrifter af dem för statsarkivets
räkning.

De Bayerska kretsarkiven, åtta till antalet, hafva ungefärligen samma
uppgift och ställning som de preussiska statsarkiven, men äro i närmare
förbindelse med riksarkivet än dessa. De stå under ledning af riksarkivets
direktor, afgifva till honom årsberättelser och inspekteras hvart annat år
af honom eller ett riksarkivråd; alla deras förteckningar öfverlemnas i
afskrift till riksarkivet, der man sålunda alltid eger noggrann kännedom
om kretsarkivens innehåll och anordning. Kretsarkiven äro i allmänhet
förvarade i äldre offentliga byggnader. Till uppförande af eu ny byggnad
för arkivet i Nurnberg beviljades är 1876 af statsmedel 350,000 riksmark.

Belgien har åtta staten tillhöriga centrala provinsarkiv, hvartdera med
en föreståndare, underordnad riksarkivarien, hvilken årligen efter bemyndigande
af inrikesministern inspekterar dessa arkiv. Hvarje provinsarkiv

244 Åttonde bufvudtiteln.

stål- derjemte under inseende af provinsguvernören. Provinsstyrelserna
hafva dessutom sina särskilda arkiv, hvarest förvaras de departementsoch
provinshandlingar, som förskrifva sig från tiden efter år 1794. Angående
de centrala provinsarkiven och deras vård gälla en förordning af
den 27 och ett reglemente af den 28 februari 1878.

I Nederländerna finnas elfva centrala provinsarkiv, hvart och ett stäldt
under uppsigt af en statsarkivarie. De allmänna bestämmelserna om vården
af dessa arkiv innefattas i en förordning af den 26 juni 1856.

Norge eger sedan någon tid centrala provinsarkiv. Det första af
dessa var stiftsarkivet i Trondhjem, som upprättades år 1851 och är afsedt
att vara det slutliga förvaringsstället för statens samtliga lokalarkiv
inom det nordanfjeldska Norge. För det vestanfjeldska Norge är år 1884
anordnad! ett stiftsarkiy i Bergen. Såsom stiftsarkiv för det sunnanfjeldska
Norge tjenar en afdelning af riksarkivet i Kristiania. De två stiftsarkiven
i Trondhjem och Bergen förestås hvartdera af en stiftsarkivarie, som lyder
under stiftsdirektionen i den ort, der arkivet är beläget. Finner stiftsarkivarien,
att något offentligt arkiv genom vanvård eller annorledes är
utsatt för att skadas eller törstöras, är han pligtig att derom göra anniälan
tiil kyrkodepartementet. Arkivalier, som embetsman eller andra
offentliga funktionärer önska aflemna till stiftsarkivet, få ej der mottagas,
innan vederbörande regeringsdepartement dertill klimat tillstånd. Vid
arkivaliers aflemnande skola medfölja förteckningar i två exemplar, hvaraf
det ena qvitteradt tillställes den, som aflemnat handlingarna. Öfver hvarje
tillökning af stiftsarkivet lenmas genast underrättelse till riksarkivet, som,
sedan handlingarna provisoriskt ordnats i stiftsarkivet efter den mottagna förteckningen
får eu afskrift deraf sig tillsänd. När stiftsarkivarien anträffar
arkivalier åt mer än vanligt värde, skall anmälan derom göras till riksarkivet

I Danmark skall enligt lag af den 30 mars 1889 finnas ett riksarkiv,
omfattande ett hufvudarkiv i Köpenhamn samt tre provinsarkiv, nemligen
ett i eller vid Köpenhamn för Seland, Lolland-Falster och Bornholm, &ett
i Odense för Fyen samt ett i Viborg för Jutland. Under åren 1890—1893
uppfördes med statsanslag af sammanlagdt 536,000 kronor särskilda bygo--nåder för de tre provinsarkiven. I Odense måste dessutom för provinsarkivet
inköpas tomt för en summa af 38,000 kronor. I Köpenhamn och
\ lborg erhöllos erforderliga tomter kostnadsfritt. Hyllornas längd i dessa
arkiv utgör för Köpenhamns 8,473, för Odenses 3,295 och för Vibor^s
provinsarkiv 5,963 meter. Angående aflemnande af arkivalier till provinsarkiven
finnas detaljerade bestämmelser meddelade. I dessa arkiv mottagas
handlingar icke blott från statsmyndigheter utan äfven från kommuner,
gods och enskilda personer. Vidare äro föreskrifter gifna om tillträde

Åttoude hufvudtitcln. 245

till arkiven för anställande af undersökningar samt om utlåning af arkivalier
m. in.

I Sverige, der jeinlikt tryckfrihetsförordningen i alla arkiv skall lemnas
hvar och en fri tillgång att, med vissa särskildt angifna undantag, få på
stället afskrifva eller låta afskrifva eller, om dervid vore betydande hinder,
i bevittnad afskrift mot vederbörlig lösen utbekomma alla slags handlingar
i hvad ämne som helst, och hvarest enligt landshöfdingeinstruktionen
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande böra vaka deröfver, att häradsrätternas
och stadsdomstolarnes arkiv i god ordning förvaras med deröfver
upprättade förteckningar, har frågan om eu förbättrad vård af offentliga
arkiv under senare tid vid flera tillfällen varit föremål för regeringens
uppmärksamhet. 1 anledning af en utaf justitieombudsmannen gjord framställning
anhöll Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1867, att Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder kunde finnas lämpliga till
bevarande af underdomstolarnes arkiv. Sedan riksarkivarien och hofråtterna
häröfver afgifvit utlåtanden, förordnade Kongl. Maj:t den 28 september
1869, att alla i häradsrätternas arkiv befintliga domböcker med flera dylika
handlingar, äldre än 1736, skulle till riksarkivet öfverlemnas att der
förvaras, hvarjemte Kong!. Maj:ts befallningshafvande, domhafvandena och
magistraterna i rikets städer, utom Stockholm, förständigades att erinra
vederbörande menigheter om deras skyldighet att vidtaga sådana åtgärder,
som för uppfyllande af lagens stadganden i 2 kap. 7 § rättegångsbalken
angående handlingarnas förvarande vore af nöden. 1 fråga om kyrkornas
arkiv fäste riksarkivarien i sin årsberättelse för 1879 uppmärksamheten pa
behofvet af en bättre vård af desamma. Sedan domkapitlen och Stockholms
stads konsistorium häröfver afgifvit utlåtanden och på af riksarkivarien
framstäldt förslag, anbefalde Eders Kongl. Maj:t genom cirkulär af
den 26 oktober 1883 domkapitlen och Stockholms stads konsistorium dels
att förständiga samtlige kyrkoherdar eller dem, som hade kyrkornas arkiv
under sin vård, ej mindre att å desamma hafva noggrann tillsyn och öfver
de till dem hörande böcker och handlingar enligt uppgjordt formulär upprätta
förteckning i två exemplar, af hvilka det ena skulle förvaras i kyrkoarkivet
och det andra aflemnas till riksarkivet, än äfven att till vederbörande
domkapitel eller Stockholms städs konsistorium inberätta, om
arkivhandlingarna i följd af fukt eller annan orsak redan tagit skada eller
hotades deraf, dels ock att, om kyrkoarkivens förvaringsrum funnes vara
olämpliga eller icke kunde i lämpligt skick försättas, göra den framställning,
hvartill omständigheterna kunde föranleda. Under den 5 juni 1883
utfärdades Eders Kongl. Maj:ts kungörelse, hvarigenom, på det att icke
ur de särskilda arkiven hos embetsverk, domstolar samt andra myndigheter

246 Åttonde hufvudtiteln.

någonting måtte förskingras, som kunde vara af värde för riksarkivets
samlingar, förordnades, att nämnda embetsverk, domstolar och myndigheter
icke finge förstöra eller afhända sig några arkivalier, innan riksarkiv
arien lemnats tillfälle att i hvarje fall yttra sig om lämpligheten af
ifrågakommen utgallring, hvarefter förslaget skulle underställas Eders
Kongl. Maj:ts pröfning.

I början af år 1887 väcktes inom Riksdagen af dåvarande landshöfding611
P. A. Bergström en motion derom, att Riksdagen ville hos Eders
Kongl. Maj:t gorå framställning om åtgärders vidtagande, i syfte att högsta
vården om rikets alla offentliga arkiv måtte uppdragas åt riksarkivet eller
ecklesiastikdepartementet såsom centralmyndighet. Denna arkivstyrelse
borde enligt motionärens åsigt ega att föreskrifva de allmänna grunderna
för ordnandet och insamla noggranna förteckningar öfver hvarje arkivs
innehåll, vidare att genom utsända inspektörer dels jemföra de upprättade
förteckningarna med sjelfva handlingarna och dels — hvilket vore det
mest angelägna öfvervaka, att den påbjudna vården ej urartade eller
återginge till vanvård; samt slutligen att tillse, att Sveriges folk iinge
fullt tillgodonjuta sin i tryckfrihetsförordningen förbehållna rätt att ega
tillträde till offentliga handlingar. 1 följd af Riksdagens upplösning blef
emellertid denna motion ej af Riksdagen företagen till slutlig behandling.

Vid 1888 års riksmöte afgåfvos inom båda kamrarne lika lydande
motioner af grefve G. Sparre och friherre Carl Carlsson Bonde, Indika
föreslogo en skrifvelse i ämnet till Eders Kongl. Maj:t. Dessa motioner
biföllos af Riksdagen, som i sin med anledning deraf den 14 maj 1888
aflåtna skrifvelse, efter att hafva erinrat om hvad af regeringen förut
atgjorts. för arkivens bevarande, yttrade, att, oaktadt dessa åtgärder, Indika
utan tvifvel varit till stort gagn, vården af de offentliga arkiven och deras
tillgänglighet för forskaren dock ännu torde vara långt ifrån tillfredsställande.
Den för lönereglering för riksarkivet tillsatta komité hade jemväl
i sitt den 30 augusti 1876 afgifna utlåtande anfört, hurusom väsentliga
fördelar skulle vinnas, om riksarkivet, i egenskap af centralt embetsverk,
stäldes i någon förbindelse med öfriga inom landet befintliga offentliga
arkiv, Indika ofta innehölle ganska värdefulla bidrag till vår inre
historia. Da således en noggrannare tillsyn och kontroll öfver vården af
ifrågavarande arkiv, än dittills egt rum, torde af behofvet påkallas, men
det ej syntes tillkomma Riksdagen att föreslå sättet för vinnande af detta
mål, anhöll Riksdagen, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
hvilka. åtgärder borde vidtagas för att vinna ett bättre handhafvande af
på spridda håll förvarade offentliga arkiv.

Åttonde hnfvndtiteln. 247

Efter nådig remiss afgafs i ämnet den 24 december 1888 underdånigt
utlåtande af riksarkivarien, som dervid bland annat anförde följande.

Kastade man en blick tillbaka på de åtgärder som vidtagits och de
förslag som framkommit för ett bättre handhafvande af de offentliga arkiven
i vårt land, så funne man, att de hufvudsakligen åsyftat tre ändamål:
att bereda våra offentliga arkiv bättre förvaringsrum, att ställa dem
under en mera betryggande tillsyn och kontroll samt att göra dem mera
tillgängliga för forskningen. Det vore ur dessa tre synpunkter, som värden
af våra offentliga arkiv lemnat mycket öfrigt att önska, det vore ur
dessa synpunkter deras vård, oaktadt det som redan blifvit gjordt till
dess förbättrande, fortfarande måste anses i allmänhet mindre tillfredsställande.

Härmed afsåge riksarkivarien närmast de i landsorten spridda, provinsiella
arkiven, hvilka ock torde hufvudsakligen vara åsyftade i Riksdagens
skrifvelse. Hvad beträffade de centrala arkiven i hufvudstaden,
vore några af dem stälda under tillsyn och ledning af fullt sakkunniga
och intresserade personer; ett och annat af dem befunne sig i en förträfflig
ordning, så t. ex. krigsarkivet och flottans arkiv å Skeppsholmen. Men
flere af dessa arkiv lede af brist på tillräckligt och lämpligt utrymme.
Så vore särskildt och i hög grad förhållandet med det näst största af våra
offentliga arkiv, kammararkivet, hvarom äfven kammarkollegium gjort
underdånig framställning till Eders Ivongl. Maj:t i anledning af den med
afseende på nytt riksdagshus in. m. förordnade komiténs arbeten. Denna
komité, till hvilken skrifvelsen remitterades, intygade i sitt underdåniga
betänkande af den 29 november 1884, att kammararkivet vore alldeles
öfverfyldt och trängde till en icke allenast verksam, utan äfven snar hjelp.
Sedan den tiden hade tillståndet naturligtvis ytterligare försvårats. Föga
bättre förhölle det sig med utrymmet för Svea. hofrätt^ och statskontorets,
äfvensom riksgäldskontorets arkiv, hvilka delvis måst inhysas på svårtillgängliga,
eldfarliga vindar och kontor; af bergs- och kommerskollegiernas
arkiv hade betydliga och vigtiga delar måst nödtorfteligen inrymmas i f. d.
kolerahuset å Östermalm. Äfven andra centrala arkiv lede genom samma
svårigheter. I allmänhet vore det de äldre och sålunda i historiskt afseende
värdefullare handlingarna, som lede mest af nu angifna missförhållande;
det vore vanligen dessa för ärendenas gång ej mer behöfliga
handlingar, som undanflyttades till de sämre lokalerna samt åtnjöte mindre
uppmärksamhet och omvårdnad. Detta missförhållande kunde ej annorlunda
afhjelpas än så, att antingen hvarje embetsverk för sig erhölle ökadt
utrymme, eller ock de olika embetsverkens äldre handlingar sammanfördes
till ett gemensamt arkiv. Af dessa utvägar syntes den sist nämnda vara

248 Åttonde hufvudtiteln.

både den i och för sig lämpligaste och den som lättast läte sig verkställa.
Då nu riksarkivet ej vore afsedt att emottaga andra handlingar än dem,
som kommc från Eders Kongl. Maj:ts kansli och som öfverlemnades från
upplöst styrelseverk, så skulle för de centrala embetsverkens äldre handlingar
erfordras ett sårskildt arkiv, vare sig ett under riksarkivets tillsyn
stäldt eller på annat sätt ordnadt reservarkiv. Ett dylikt arkiv behöfde
icke ligga på en så central och följaktligen dyrbar plats som riksarkivet;
men det torde dock vara mycket önskvårdt, att det förlädes inom hufvudstaden
eller i dess närmaste granskap, alldenstund större delen af hithörande
arkivalier vore af den art, att de kunde behöfvas icke blott för
den historiska forskningen, utan äfven för administrativt eller judicielt
ändamål och derför borde vara lätt tillgängliga. Huru ett dylikt reservarkiv
borde vara beskaffadt och organisera^, derom ansåge riksarkivarien
sig icke hafva att yttra sig i detta ärende, hvarest hans uppgift egentligen
inskränkte sig till de provinsiella och lokala arkiven.

Bland de i landsorten spridda arkiven, om hvilka här närmast vore
fråga, funnes vissa slag, som med afseende på förvaring och vård vore
lyckligare lottade än de öfriga. Sådana vore de mera centrala arkiv, som
tillhörde länsstyrelser, domkapitel och hofrätter. De flesta af dessa arkiv
''ore försedda med ordentliga eller åtminstone drägliga förvaringsrum; ett
af dem, Göta hofrätts arkiv, egde en för ändamålet särskildt uppförd
byggnad. De kunde derför hållas i ett godt eller någorlunda ordnadt
skick samt vore lättare tillgängliga för forskningen. Men äfven om dessa
gälde i allmänhet detsamma som förut nämnts i fråga om eu del af
de centrala arkiven i hufvudstaden, nemligen att deras vårdare hufvudsakligen
hyste intresse för och egde kännedom om de nyare handlingarna,
under det den äldre, historiskt vigtigare delen af arkiven finge stå tillbaka,
ja på några ställen till och med mindre väl bevarades. Dertill
komrne, . att flere af dessa arkiv vore mer än tillbörligt utsatta för eldfara,
hvilket bäst bevisades af de eldsolyckor, som flere gånger öfvergått
dem och som delvis eller helt och hållet tillintetgjort några ibland dem.
Till denna klass af offentliga arkiv hörde äfven flottans arkiv i Karlskrona,,
hvilket åtminstone tio ar förut lemnade mycket öfrigt att önska i anseende
till bristen pa lämpliga, förvaringsrum för de äldre delarne af
arkivet.

t Beträffande den klass af arkiv, hvilken i första rummet afsåges i
Riksdagens skrifvelse, nemligen de i landsorten befintliga, rent lokala
arkiven, tillhörande häradsrätter och rådstufvurätter, kyrkor och menigheter,
kronofogde- och häradsskrifvarekontor m. fl., äfvensom numer uppbåda
myndigheter, såsom lagmansrätter och bergsdomstolar, torde förnämligast
gälla det af Riksdagen uttalade omdömet, att deras vård och

Åttonde hufvudtiteln.

249

tillgänglighet för forskningen ännu vore långt ifrån tillfredsställande. Man
egde knappt rätt att vänta annat, om man besinnade, bur det förhölle sig
med dessa arkiv och sättet för deras vård och förvaring.

Af häradsarkiven förvarades de flesta ännu vid häradets tingsstad;
och sedan den lagstadgade »häradskistan» blifvit för trång att inrymma
handlingarna, hade dessa blifvit förvarade såsom omständigheterna medgifvit,
d. v. s. i många fall i olämpliga lokaler och, då domhafvanden
endast på vissa tider der infunne sig, utan ständig och betryggande tillsyn.
Det saknades visst icke exempel på en god och tillfredsställande
vård af häradenas handlingar, en sådan förekomme i synnerhet i sådana
domsagor, der häradena förenat sig till ett gemensamt tingslag, hvilket
derigenom blifvit i stånd att skaffa sig bättre förvaringsrum; men detta
torde dock ännu långt ifrån vara så allmänt som önskligt vore. Förhållandet
vore intygadt af Svea hofrätt, som i underdånig skrifvelse den
11 november 1868 yttrade, att erfarenheten gåfve vid handen, det en icke
ringa del af de i underrätternas arkiv förvarade handlingar genom brist
på vård och eftersyn årligen gånge förlorad. Der så icke vore händelsen,
kunde dock icke undvikas, att, såsom skånska hofrätten anfört i underdånig
skrifvelse den 20 december 1867, tillgång till der förvarade handlingar
för den, som deraf vore i behof, ofta icke utan besvär och betydlig
tidsutdrägt kunde erhållas. Under den tid, som sed afl dess förflutit, hade,
såsom justitieombudsmannens berättelser intygade, ej obetydliga förbättringar
skett på detta område, tack vare såväl denne embetsmans som
Eders Ivongl. Maj:ts justitiekanslers bemödanden och många domhafvandes
nit.

Hvad städernas arkiv anginge, vore förhållandet med dem till en
viss grad ett annat än med häradenas. De förvarades å orter, der ständig
tillsyn kunde åt dem egnas, der tjenligt förvaringsrum kunde lättare anskaffas
och der tillträdet för forskaren ej borde vara allt för svårt. Angående
dessa arkiv infordrades genom nådigt cirkulär till Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande den 28 september 1869 närmare underrättelse]''.
Af de inkomna uppgifterna hade de från 17 län vant för riksarkivarien
tillgängliga, och af dessa uppgifter framginge, att stadsarkiven i nämnda
län till större delen ansågos väl eller någorlunda väl ordnade och förvarade.
I några småstäder voro arkiven inrymda i träbyggnader; i några
andra städer befunno de sig i ett så otillfredsställande skick, att myndigheterna
förständigades bereda dem bättre skydd, så vida de skulle få i
stadens vård förblifva. Från städerna Grenna, Engelholm, Luleå och Piteå
ha.de
Det hade i riksarkivariens tanke vant önskvärdt, om detta exempel vunnit

Bih. till lliksd. Vrot. 1897. 1 Samt. 1 Afd. 32

250

Åttonde hnfvudtiteln.

större efterföljd. Äfven i städerna saknades nemligen ofta hos arkivens
vårdare det intresse och den sakkunskap, som erfordrades för att uppskatta
värdet af äldre arkivalier; också vore det bevisligt, att af dylika
handlingar åtskilligt förkommit, som i äldre tider funnits qvar i rådhusarkiven.
1 huru hög grad dessa arkiv vore utsatta för eldfara, intygades
nogsamt genom många äldre och nyare exempel. Om Stockholms rådhusarkiv
förelåge inga officiella uppgifter; men det vore väl kändt, att dess
behof af rymligare lokal vore ganska stort; utrymmet i rådhusbyggnaden
vore alldeles otillräckligt, alla vindar och kontor vore öfverfylda, ordningen
kunde under sådana förhållanden med bästa vilja och förmåga
icke upprätthållas, och eldfaran vore stor.

Vården af kyrkoarkiven hade utan tvifvel i allmänhet främjats genom
Eders Kongl. Maj:ts nådiga cirkulär till domkapitlen den 26 oktober 1883.
Men ännu torde åtskilligt återstå, innan allt kunde anses vara väl bestäldt
med dessa arkiv. Först torde det böra nämnas, att de förteckningar öfver
kyrkoarkiven, som inkommit till riksarkivet, i flere fall befunnits ofullständiga;
de behöfde kontrolleras och kompletteras. Vidare qvarstode
föga förändrade de olägenheter, som vållades genom olämpliga, fuktiga
lokaler, der de äldre handlingarna skadades och förfores, eller genom eldfara
å sådana orter, der kyrkohandlingarna plägade delvis förvaras i prestgårdarne;
på dylika* ställen saknades ofta alla slags äldre kyrkohandlingar,
emedan de varit utsatta för eldsvåda. Slutligen, äfven der handlingarna
vore väl förvarade och vårdade, blefve de ofta endast med svårighet tillgängliga
för forskningen; många prester vore visserligen villige att tillhandagå
forskaren med de biografiska och genealogiska upplysningar han
behöfde ur kyrkoarkiven, men andra vore så öfverhopade med embetsgöromål,
att man ej kunde förundra sig, om de dertill funnes mindre
benägna.

Om de å kronofogde- och häradsskrifvarekontoren förvarade arkiven
vore riksarkivarien ej i tillfälle att meddela några uppgifter. Det syntes
hädanefter, sedan kronofogdar och häradsskrifvare mist sina boställen,
blifva ännu svårare än hittills för dessa tjensteman att bevara de till
embetet hörande äldre handlingarna. Af dessa torde särskilt de äldre
mantalslängderna förtjena att bevaras till kompletterande af de luckor,
som kunde förefinnas i serien af dessa handlingar å kammararkivet.

Huruvida vården af regementsarkivens äldre handlingar numera, sedan
öfversteboställena blifvit indragna, kunde påkalla några särskilda åtgärder,
derom torde krigsarkivets styrelse bäst kunna döma.

Hvad slutligen anginge de arkiv, som tillhört numera upphäfda myndigheter,
i första rummet lagmansrätter och bergsdomstolar, så vore det

Åttonde hufvudtiteln.

251

mycket önskvärd!, att något inom kort kunde göras för att bevara och
samla hvad som ännu funnes qvar af dessa arkiv, hvilka numera till största
delen endast egde historiskt och antiqvariskt värde och derför icke kunde
omfattas med synnerligt intresse af de myndigheter, åt hvilkas vård de
vore öfverlemnade. Bergstingsrätternas arkiv befunne sig i allmänhet
under bergmästarnes vård, och hade riksarkivarien sig bekant, att åtminstone
några af dessa arkiv vore i godt förvar. Om lagmansrätternas arkiv
bestämdes genom nådigt bref till hofrätterna och länsstyrelserna den 8
maj 1850, på hvilka ställen och under hvilka tjenstemäns vård de skulle
tills vidare förvaras, intill dess annorlunda blefve förordnadt. Dessa ställen
voro: för Uplands, Vestmanlands, Stockholms läns, Södermanlands, Gotlands,
Nerikes, Vermlands, Vesternorrlands, Vesterbottens, Ångermanlands,
Norrbottens, Östergötlands, Elfsborgs läns och Dalslands, Hallands samt
Tiohärads lagmansrätter slotten eller landskanslierna i L psala, \ esterås,
Stockholm, Nyköping, Visby, Örebro, Karlstad, Gefle, Umeå, Hernösand,
Piteå, Linköping, Venersborg, Halmstad och Vexjö, under vård af landssekreterarne;
för Kopparbergs, Skaraborgs läns, Bohusläns och \ ikarnes,
Elfsborgs läns samt Kalmar läns och Ölands lagmansrätter rådhusen i
Hedemora, Skara, Uddevalla, Borås och Vimmerby, under vård af borgmästarne;
samt för Kristianstads, Blekinge och Malmöhus läns lagmansrätter
någon af skånska hofrättens lokaler. Om ett och annat af dessa
lagmansarkiv visste man genom officiella uppgifter, att deras förvaringssätt
lemnat mycket öfrigt att önska; och om dem alla torde det kunna
sägas, att de väl förtjenade att samlas, ordnas och ställas under vård af
eu fackmessig arkivstyrelse.

Hvad anginge de åtgärder, som lämpligen borde vidtagas lör att
åstadkomma den af Riksdagen ifrågasätta: förbättring inom vårt arkivväsen,
syntes den väg, som blifvit beträdd af Europas förnämsta kulturländer
vid ordnandet af hithörande förhållanden, äfven för Sverige vara
den riktiga och ändamålsenliga. Då de lokala arkiven i regeln icke vore
i stånd att egna sina äldre arkivalier tillbörlig vård, och då riksarkivet
icke vore afsedt eller i tillfälle att emottaga dessa arkivalier annorlunda
än i mycket begränsadt omfång, så funnes tydligen ingen annan utväg,
om man ville i enlighet med Riksdagens önskan åstadkomma ett bättre
handhafvande af de i landet spridda offentliga arkiven, än att äfven i vårt
land inrätta provinsiella arkivdepoter af ungefär samma art som i andra
länder. Det vore eu utväg, som redan förut blifvit hos oss föreslagen
och som utan tvifvel torr eller senare måste anlitas, itall vara i landsorten
spridda äldre handlingar skulle erhålla en betryggande förvaring och vård,
och vid sådant förhållande vore det godt, om åtgärder i detta syfte kunde

252 Åttonde hufvudtitehi.

ju förr dess hellre vidtagas. Lyckligtvis torde de i verkställigheten icke
stöta på alltför stora svårigheter. Det första och vigtigaste behof, som
härvid gjorde sig gällande, vore det af tillräckliga och lämpliga lokaler
lör inrymmande af en sådan myckenhet arkivalier. Detta behof kunde i
vält land fyllas på annat sätt än genom uppförande af nya och dyrbara
JySS11. ei, nemligen genom iståndsättande och inredande af vissa staten
tillhöriga äldre byggnader, som nu stode helt och hållet eller delvis tomma
och obegagnade. Sådana byggnader vore slotten i Upsala, Vadstena, Kalmar
och (Jrebro. A Upsala slott funnes i de öfre våningarna både på södra
sidan och på den norra stora lediga lokaler, som borde kunna med fördel
användas till arkivrum och dertill inredas med jemförelsevis mindre kostnader;
i somliga af dessa lokaler saknades tak, i andra äfven golf, men
murarne och bjelklagen syntes vara väl bibehållna och användbara. A
Vadstena slott vore rummen ännu bättre bibehållna, så ock å Örebro
slott, der dock tillgängligt utrymme icke torde vara lika betydligt, Äfven
å Kalmar slott funnes lediga lokaler att för ändamålet använda, men antagligen
skum'' deras iståndsättande taga större kostnader i anspråk. Af
de nu uppräknade slotten syntes de i Upsala och Vadstena befintliga vara
de, som på samma gång erbjöde största utrymmet och kunde för sitt
ändamål inredas med minsta kostnaden. Dessa slott vore ock så belägna,
att det ena, det i Upsala, läge centralt och lätt tillgängligt för större
delen af Svealand, det andra, det i Vadstena, för en betydlig del af Götaland.
Men med dessa två lokaler vore näppeligen behofvet fyldt för ett
så vidsträckt land som Sverige. Hvad sjelfva utrymmet beträffade, kunde
det visserligen för närvarande ej afgöras, hur långt de båda nyssnämnda
slotten skulle förslå; dertill fordrades eu noggrann utredning både angående
lokalerna och rörande mängden af de arkivalier, som skulle i dem
inrymmas. Men. det vore på förhand antagligt, att två sådana arkiv, Indika
i lksai kivarien ville kalla landsarkiv, ej skulle räcka till för behofvet, och
dertill Lomme den omständighet, att dessa landsarkiv icke borde vara allt
för aflägsna från de landsdelar, som i dem skulle hafva sina depoter. Det
syntes riksarkivarien derför oundgängligt, att de södra provinserna erhölle
ett särskild!; arkiv, hvartill Lunds katedralskolas hus torde kunna användas.
Hvad slutligen anginge Norrland och Gotland, Indika af olika skäl svårligen
kunde hänföras till något af de tre föreslagna landsarkiven, syntes
frågan om deras arkivdepoter kunna tills vidare anstå. Möjligen kunde
för Norrland skolhuset på Kröson nära Östersund komma till användning.

för att kunna beräkna, huruvida de föreslagna lokalerna blefve för
ändamålet tillräckliga, behöfde man veta, dels Indika och hur mänga lokalarkiv
komme att till depoterna aflemna sina äldre handlingar, dels hur

Åttonde hufvndtiteln. 253

mycket af dessa äldre handlingar skulle till dem aflemnas och hvar tidsgränsen
borde sättas.

De gamla lagmansarkiven borde naturligtvis i sin helhet införlifvas
med de föreslagna depoterna, och likaledes de forna bergstingsrätternas
arkiv, såvida ej bergmästarne skulle anse en del af dem böra fortfarande
vara tillgängliga på sin gamla plats. Hvad häradsrätternas arkiv anginge,
vore deras äldsta handlingar (före 1736) redan aflemnade till riksarkivet.
Det, som ytterligare borde ifrågakomma att till de nya arkiven aflemnas,
vore efter riksarkivariens förmenande alla handlingar äldre än 1801. Denna
tidsgräns föreslogs af Svea hofrätt år 1868, då densamma vttrade sig rörande
väckt fråga om de äldsta domböckernas öfverlemnande till riksarkivet,
och anförde hofrätten som skäl dertill, att bevarandet af domböcker
för tiden efter 1736 vore icke mindre behöflig! och angeläget, än
af sådana för en äldre tid. Då en tidsgräns måste bestämmas, både riksarkivarien
på grund af hofrättens anförda yttrande och efter samtal i
ämnet med sakkunnige män ansett sig böra föreslå det nuvarande seklets
begynnelse, så att alla häradsrätternas handlingar äldre än 1801 borde
till landsarkiven öfverlemnas. Huruvida äfven rådhusarkivens äldre handlingar
borde efter samma grunder förflyttas till landsarkiven, vore svårare
att besvara; i hvarje fall borde det stå städerna fritt att dit öfverlemna
handlingar äldre än 1801, och torde i sådant fall icke så få komma att
deraf begagna sig. Privilegii- och donationsbref skulle i hvarje fall stanna
i städernas eget förvar.

Hvad dernäst beträffade de arkiv, som tillhörde länsstyrelserna och
landsstaterna, hade riksarkivarien skäl att antaga, att äfven länsarkivens
handlingar äldre än 1801 kunde och borde till de föreslagna landsarkiven
öfverflyttas och måhända äfven ett och annat från sådana kronofogde- och
häradsskrifvarekontor, der äldre handlingar ännu funnes i förvar.

En centralisation af kyrkornas äldre handlingar ansåge riksarkivarien
vara ur flere synpunkter önskvärd. En sådan blef också åren 1880—1881,
då domkapitlen afgåfvo underdåniga utlåtanden rörande kyrkoarkiven, förordad
af de flesta bland dessa myndigheter. Domkapitlen i Linköping,
Strengnäs, Vexjö och Kalmar tillstyrkte en förflyttning af de äldre arkivalierna
till domkapitlens arkiv eller domkyrkorna, domkapitlet i Hernösand
önskade detsamma med afseende på de äldsta och vigtigaste, domkapitlet
i Lund föreslog, att eu del af hithörande handlingar måtte till
statistiska centralbyrån öfverlemnas, domkapitlet i Göteborg fann det ömkligt,
att tillfälle bereddes vederbörande att, der så behöfdes, få aflemna
sina äldre arkivalier i något under offentlig kontroll stående förvaringsrum,
domkapitlet i Visby önskade likaledes, att lämpligare ställen för

254

Åttonde hufviidtiteln.

deras förvarande än merendels fuktiga sakristior och väggskåp i kyrkorna
kunde beredas. Domkapitlen i Upsala, Skara, Vesterås och Karlstad inskränkte
.sig till att föreslå åtgärder för en bättre ordning och vård af
kyrkoarkiven, de två förstnämnda med bestämdt afstyrkande af hvarje förflyttning
till andra förvaringsrum. Stiftsstyrelserna syntes alltså i allmänhet
vara benägna för en centralisation af kyrkornas äldre eller äldsta
handlingar, och från kommunernas sida torde väl icke synnerligt motstånd
vara att vänta mot en dylik åtgärd, ifall den inskränkte sig till
sådana handlingar, som icke hade annan än historisk betydelse. Antagligen
borde bär tidsgränsen sättas ännu längre tillbaka än vid förra seklets
slut. Såväl härom som öfver den frågan, huruvida de äldre kyrkohandlingarna
vid en dylik centralisation borde samlas i de föreslagna landsarkiven
eller i stiftsstäderna under domkapitlens vård, vore domkapitlen
bättre i tillfälle att döma. I hvarje fall skulle eu likformighet i detta
afseende vara önskvärd åtminstone för hvarje stift, så att forskaren alltid
visste, hvart han hade att vända sig för upplysningars erhållande. Men
vare sig de äldre kyrkohandlingarna komme att förvaras såsom hittills
eller på annat sätt, vore det för den biografiska och genealogiska forskningen
af stort gagn, om deras vårdare kunde åläggas att emot bestämd
lösen meddela forskaren de upplysningar han begärde.

Vidkommande den allmänna organisationen af de föreslagna nya landsarkiven
ansåge riksarkivarien, att man med afseende på tjenstepersonalen
finge taga till föredöme snarare Norges stiftsarkiv, än Frankrikes eller
Tysklands motsvarande anstalter. Riksarkivarien förestälde sig, att för de
svenska landsarkivens vård ej skulle behöfvas större personal än en arkivarie
och en vaktmästare för hvarje arkiv, liksom förhållandet vore med
de norska stiftsarkiven. Skulle derjemte tillfälligt biträde behöfvas, kunde
åtminstone i Upsala och Lund sådant med lätthet och till billigt pris
erhållas. Hvad anginge landsarkivens förhållande till högre embetsmyndighet,
funnes icke någon lokal myndighet, under hvilken de kunde närmast
lyda, liksom i Norge under stiftsdirektionerna, utan torde det blifva nödvändigt,
att landsarkiven stäldes antingen under någon af ecklesiastikdepartementets
byråer eller under riksarkivet. 1 alla händelser borde
landsarkiven här liksom i Norge ega rätt och pligt att korrespondera direkt
med riksarkivet; det borde åligga dem att tillställa riksarkivet afskrifter
af sina förteckningar, anskaffa åt detsamma de afskrifter af arkivalier det
behöfde samt öfversända till låns de handlingar, som från riksarkivet begärdes.
Äfven borde riksarkivet och landsarkiven erhålla samma ömsesidiga
rätt, som nu vore medgifven riksarkivet och Kongl. biblioteket, att
åt hvarandra öfverlåta sådana arkivalier, som ansåges bättre hafva sin

Åttonde hnfvndtiteln.

255

plats på det ena stället än på det andra. För öfrigt torde den för riksarkivet
utfärdade nådiga instruktion kunna i tillämpliga delar gälla äfven
för landsarkiven.

På grund af hvad riksarkivarien sålunda anfört, hemstälde han om
infordrande af vissa upplysningar in. in.

Vid underdånig föredragning af detta ärende den 19 december 1890
täcktes Eders Kongl. Maj:t uppdraga åt Sine befallningshafvande i Upsala,
Östergötlands och Kalmar län att, efter verkstäld undersökning och efter
samråd med af dem tillkallade sakkunniga personer, afgifva utlåtande dels
om och hvilka lokaler i Upsala, Vadstena och Kalmar slott kunde, såsom
disponibla och användbara till landsarkiv, iståndsättas och upplåtas, dels
hvithet utrymme i dessa lokaler, beräknadt för arkivhyllor och efter sträckfot,
kunde erhållas, dels ock hvilka kostnader förslagsvis borde beräknas
för lokalernas anordnande för ändamålet. De infordrade utlåtandena inkommo
under loppet af år 1891, och föreslogos i dem vissa lokaler i de
nämnda slotten att inredas till landsarkiv. I Upsala slott ansågs det södra
tornet erbjuda en ur alla synpunkter lämplig lägenhet för ifrågavarande
ändamål. Utom detta torn föreslogs alternativt inredande af två i södra delen
af slottets två öfverstå våningar närmast rikssalen belägna, rum till arkiv.
Angående Vadstena slott yttrade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Östergötlands län, att detta slott med hänsyn till sitt utrymme och sitt
från andra boningshus, undantagandes en å borggården uppförd mindre
byggnad, afskeda läge, och omgifvet såsom det vore af vattengran, hvarigenom
fara för följderna af eldsvåda minskades, enligt Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande åsigt skulle blifva en i alla afseenden synnerligen väl
vald plats för nu ifrågasatta ändamål, hvarförutom dess istånd sättande för
beräknade, relativt ringa kostnader komme att skänka större trygghet åt
den dyrbara historiskt minnesrika byggnadens framtida bestånd. Beträffande
Kalmar slott anförde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Kalmar län, att inom detta slott funnes fyra å en insänd plankarta närmare
angifna lägenheter, hvilka alla ansåges vara för ifrågavarande ändamål
synnerligen användbara, såsom varande höga, ljusa och luftiga samt
belägna åt sydost.

öfverintendentsembetet, som härefter anbefaldes att i ärendet afgifva
underdånigt utlåtande, ansåg sig, särskilt med hänsyn till nödvändigheten
deraf, att de blifvande arkivlokalerna blefve i möjligaste mån skyddade
mot eldfara, icke kunna lemna utan anmärkning de af Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande insända förslag till inrättande af dylika arkiv
samt uppdrog derför åt arkitekten hos embetet H. 1. Holmgren att granska
och, om så pröfvades nödigt, helt omarbeta de insända inrednings -

256

Åttonde hufvudtiteln.

förslagen. Etti af bemälde arkitekt med anledning häraf till öfverinten

dentsembetet afgifvet, af ritningar och kostnadsförslag åtföljdt tjenstememorial
öfveiiemnades med underdånig skrifvelse den 11 april 1893 af
embetet till Eders Kongl. Maj:t, dervid embetet anmälde, att detsamma
föi sin del biträdde och till utförande förordade de i berörda memorial
innefattade förslag såsom i hvarje afseende synnerligen ändamålsenliga,
<lf\ ensoni att embetet lemna! de för de sålunda föreslagna arbetenas utförande
uppgjorda kostnadsberäkningarna utan erinran.

Enligt ifrågavarande förslag skulle i Lpsala slott, der södra tornet,
såsom numera till största delen upplåtet för fångvårdens behof, ej längre
kunde disponeras till arkiv, dertill användas fyra i södra delen af slottets
två öfverstå våningar närmast rikssalen belägna större rum jemte fyra
mindre rum, som skulle bildas genom att i rikssalen uppdraga en ny
skiljemur, eller, om större utrymme behöfdes, hela rikssalen eller en mindre
del deraf, i hvilket senare fall skulle vinnas ett hyllutrymme af 4,860
sträckmeter för en kostnad af 30,800 krono]-. I afseende på Vadstena slott
föreslogs, att det måtte indelas i fyra genom branddörrar och brandmurar
skilda afdelningar, hvilka skulle för det afsedda ändamålet tagas i anspråk
i mån af behof och tillgångar, så att inom hvardera afdelningen våningarna
en och två trappor upp skulle till arkiv- och tjensterum inredas.
De hyllängder, som sålunda skulle vinnas, utgjorde

Till en början ansågos blott de två första afdelningarna böra iordningställas,
hvilket kunde ske för en kostnad af 34,600 kronor. Å Kalmar
slott föreslogos till arkivlokaler fyra i första våningen mot sydost
vettande lägenheter, i hvilka kunde beredas ett hyllutrymme af 4 500
meter för en kostnad af 25,100 kronor.

Sedan, i enlighet med hvad riksarkivarien hemstält, uppgifter från
vederbörande embetsmyndigheter infordrats angående lagmans- och bero-stingsarkiven
samt rörande härads-, stads-, läns- och kyrkoarkivens äfvensom
ki onofogde- och häradsskrifvarekontorens äldre handlingar samt
derom begärda upplysningar inkommit, anbefaldes likså rkivarien att afgifva
underdånigt yttrande i anledning af hvad öfverintendentsembetet och
Omgå myndigheter i ärendet anfört. Till åtlydnad häraf utlät sm riksar
ki var ien i underdånig skrifvelse den 29 oktober 1895 sålunda,

Det första vilkoret för möjligheten att genomföra en sådan plan till

ior aioemin^en l

1,600 meter

III

4,750 »

1,600
6,800

Summa 14,750 meter.

Åttonde hufvudtitelii.

257

arkivväsendets ordnande, som den af riksarkivarien föreslagna, vore naturligtvis,
att intet hinder mötte för de äldre handlingarnas förflyttande från
de lokala arkiven och sammanförande i större arkivdepoter. Det andra
vilkoret vore, att lämpliga lokaler för dylika större arkiv funnes att tillgå
eller kunde anskaffas, och att tillräckliga anslag kunde utverkas såväl
dertill som till de tjensteman, som skulle vårda de nya arkiven.

Hvad det första vilkoret beträffade ville riksarkivarien till en början
fästa uppmärksamheten på de af de lokala myndigheterna med afseende
derpå afgifna yttranden. Om man först granskade de från länsstyrelserna
inkomna utlåtanden jemte de af dem meddelade yttranden från underordnade
myndigheter, domhafvande på landet, städernas rådhusrätter och
magistrater samt kronofogdar och häradsskrifvare, så komme man till
följande resultat.

Af de 24 länsstyrelserna i riket hade 7 meddelat, att få eller inga
handlingar äldre än 1801 i deras arkiv förefunnes. Bland de öfriga 17
länsstyrelserna vore det 8 (de i Stockholms, Upsala, Kronobergs, Gotlands,
Kristianstads, Skaraborgs, Kopparbergs och Vesternorrlands län), som tillstyrkte,
att dylika handlingar med vissa undantag från länsarkiven skildes;
de öfriga förordade deras qvarblifvande i länsarkiven helt och hållet eller
till största delen, emedan de vore der väl förvarade eller stundom der
behöfdes. Hvad deremot beträffade de i en del länsarkiv och å några
andra ställen förvarade arkivalier från de gamla lagmansrätterna, hade
inga betänkligheter yttrats emot deras förflyttning.

Städernas myndigheter, rådhusrätter och magistrater samt stadsfullmäktige,
hade i allmänhet visat sig mycket obenägna för eu förflyttning
af städernas äldre handlingar. Endast följande städer hade förklarat
sig villiga att öfverlemna sina äldre handlingar, några med vissa undantag,
olika för olika städer: Östhammar, Vaxholm, Sigtuna, Torshälla, Trosa,
Skeninge (äldre än 1750), Vadstena, Vimmerby, Karlskrona, Karlshamn,
Ronneby, Halmstad, som dock endast hade0 86 pergamentsbref i behåll,
Varberg, Laholm, Kungsbacka, Marstrand, Amål, Skara, Mariestad, Hjo,
Kristinehamn och Vesterås. Följande städer saknade helt och hållet eller till
största delen dylika handlingar, vare sig i följd af eldsvådor eller emedan
staden vore yngre: Öregrund, Motala, Eksjö, Oskarshamn, Borgholm,
Sölvesborg, Trelleborg, Halmstad, Karlstad, Sundsvall, Östersund, Umeå
och Skellefteå. Ej mindre än 56 städer förklarade sig obenägna att lemna
ifrån sig sina äldre handlingar; somliga af dem anförde dertill inga skäl,
andra åter betonade, att de ej vore skyldiga dertill, eller att handlingarna
vore af dem väl förvarade och stundom behöfdes.

Af domhafvande^ ä landet inskränkte sig de flesta till att uppgifva

Bill. till Kikad. Mot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 33

258 Åttonde hufvudtiteln.

omfånget af de i häradsarkiven förvarade handlingar äldre än 1801.
Endast tå uttalade eu bestämd mening om den föreslagna förflyttningen,
tillstyrkande eller afstyrkande densamma, det senare på den grund att
vissa äldre handlingar stundom behöfdes, eller att domsagan skatfat sig
fullgodt förvaringsrum för sina handlingar. Från 14 domsagor uppgåfves,
att de uppfört nytt tingshus eller eljest vore försedda med brandfri
arkivlokal.

Om bergstingsrätternas handlingar vore uppgifterna ej fullständiga,
men af dem som meddelats funne man, att Kopparbergs såväl bergmästarearkiv
som grufverättsarkiv vore väl förvarade och ansåges höra stanna i
Falun, hvaremot Sala magistrat, som förvarade både grufverättens och
bergstingsrättens protokoll, ansåge, att de förra kunde från Sala förflyttas
men icke de senare.

Hvad anginge kronofogde- och häradsskrifvarekontorens handlingar,
uppgåfves af de flesta vederbörande, att å kontoren icke funnes några
äldre handlingar värda att förvaras. Från några kontor hade uppgifvits,
att der förvarades spridda jordeböcker, tionde-, rusttjensts-, roteringsoch
mantalslängd^* från äldre tider. Omfånget af dessa handlingar syntes
icke vara betydligt.

öfverginge man derefter till den kyrkliga afdelningen af de lokala
arkiven, funne man i domkapitlens underdåniga skrivelser, af Indika två
åtföljdes af kontra,ktprostarnes och pastorsembetenas, två af endast kontraktsprostarnes
och en af blott pastorsembetenas yttranden, samma skiljaktighet
i meningarna som hos länsstyrelserna och städernas myndigheter. I afseende
på tidsgränsen för handlingarnas aflemnande vore nio domkapitel
öfverens att gilla året 1801, dock så att ett af dessa domkapitel ansåge
1750 vara lämpligare tidsgräns för städernas kyrkoarkiv; domkapitlen i
Strengnäs och Kalmar hade föreslagit 1750, det i Vesterås yrkade en äldre
tidsgräns utan bestämdt förslag. Beträffande hufvudsaken, frågan om en
centralisation af de kyrkliga handlingarna, hade sex af domkapitlen, eller
de i Upsala, Vesterås, Göteborg, Karlstad, Hernösand och Visby, bestämdt
afstyrkt en dylik centralisation, hufvudsakligen på den grund att de ifrågavarande
handlingarna stundom behöfdes på platsen, för utredande af slägtskaps-
och arfsfrågor samt för kyrkliga och ekonomiska angelägenheter,
att numera dessa arkiv i allmänhet vårdades på ett någorlunda tillfredsställande
sätt, samt att eldsolycka kunde träffa äfven ett centralt arkiv
och då blefve af mycket större omfattning, än när ett eller annat kyrkoarkiv
deraf hemsöktes. För öfrigt hade några af dessa domkapitel erinrat
derom, att kyrkoarkiven vore församlingarnas egendom och att derför
dessas samtycke erfordrades för arkivens förflyttning, samt att, ifall en

Åttonde hnfvudtiteln.

259

dylik förflyttning skulle ske, det först måste noga utredas, hvilka slags
kyrkliga arkivalier det gälde, ty vissa bland dessa kunde ej skiljas frän
församlingarna. Af de öfriga domkapitlen hade ett (Strengnäs) icke uttalat
någon bestämd mening i saken, ett annat (Göteborgs) hade i första
rummet förordat, att församlingarna måtte åläggas att åt sina arkiv anskaffa
brand- och fuktfria skåp; båda dessa domkapitel menade, att, ifall
eu centralisation af kyrkoarkivalierna skulle komma till stånd, dessa borde
i stiftsstäderna sammanföras. Detsamma tillstyrktes äfven af Lunds domkapitel.
Endast domkapitlen i Linköping, Skara, Vexjö och Kalmar tillstyrkte
de äldre kyrkohandlingarnas sammanförande i landsarkiv.

Af denna redogörelse för de inkomna yttrandena framginge tillfyllest,
hur mångskiftande och sins emellan skiljaktiga meningarna vore i den
föreliggande frågan. Endast hvad häradsarkiven beträffade, vore enigheten
större, så till vida att det stora flertalet af domhafvandena åtminstone
icke afstyrkte en förflyttning af deras äldre handlingar, och angående de
lagmansrättsarkivalier, som ännu funnes qvar, kunde ingen tvekan uppstå.
Om man nu på grund häraf begränsade frågan derhän, att endast häradsrätternas
handlingar äldre än 1801, jemte lagmansrättshandlingarna, borde
i de föreslagna landsarkiven centraliseras, så skulle man utan tvifvel mötas
af den anmärkningen, att, då häradsrätternas äldsta handlingar förvarades
i riksarkivet, och deras öfriga arkivalier äldre än 1801 jemte lagmansrättshandlingarna
icke torde utgöra mer än 1,600 meter i längd, ett särskilt
landsarkiv ej behöfdes för dessa handlingars förvarande, utan att
äfven dessa handlingar borde kunna mottagas af riksarkivet. Men frågan
kunde i sjelfva verket icke inskränkas till sådana dimensioner. Ty först
och främst måste utrymme beräknas äfven för den ständiga tillväxt, som
skulle framgent inkomma från häradsarkiven, en tillväxt, som skulle blifva
så mycket starkare, som man troligen snart skulle vilja framflytta tidsgränsen
från 1801 till en vida senare tidpunkt. Dertill koimne, att hvad
som af åtskilliga länsstyrelser, domkapitel och stadsstyrelser blifvit anfördt
emot en centralisation af länsarkivens, kyrkoarkivens och stadsarkivens
äldre handlingar i sjelfva verket icke vore hållbart, utan att
äfven sistnämnda handlingar åtminstone delvis borde tagas med i räkningen.

Bland de skäl, som blifvit af dessa myndigheter anförda, torde följande
vara de förnämsta.

1. Handlingarna vore väl förvarade der de nu befunne sig.

Detta skäl hade blifvit anfördt endast af 7 länsstyrelser och af 29
stadsmyndigheter. Hvad de kyrkliga arkiven beträffade, hade ett domkapitel
(Upsala) ansett, att deras centralisation ej vore af något egentligt

260 Åttonde hufvudtiteln.

behof för deras vård påkallad, och ett annat (Visby), att ingen nämnvärd
fara vore för handen, att handlingarna skulle bli skadade på den
plats, der de nu befunne sig, då i de flesta församlingar handlingarna
förvarades i fuktfria sakristior och då vidare presterskapet i biskopsvisitationerna
och de af pastorsombyten påkallade inventeringarna hade
en ständig maning att väl vårda arkiven. De öfriga domkapitlen deremot
hade ej tilltrott sig kunna intyga, att kyrkoarkiven i allmänhet vore väl
förvarade; Linköpings domkapitel menade tvärtom, att de, såsom de nu
vore, på många ställen genom olämpliga förvaringsrum hotades med förstörelse,
och Lunds domkapitel ansåge, att någon särskild åtgärd erfordrades
till förekommande af nämnda i flera afseenden vigtiga böckers
förstöring genom eldsolyckor, fukt, bristande omvårdnad in. m. Att de
domkapitel, som utan att göra ett dylikt uttalande tillstyrkt en centralisation
åt kyrkohandlingarna, delade denna uppfattning, torde få anses
gifvet, och slutsatsen blefve oundvikligen, att i största delen af landet
de kyrkliga arkivens vård för det närvarande lemnade åtskilligt öfrigt
att önska. Detsamma torde utan fara för öfverdrift kunna sägas om
länsstyrelsernas och städernas arkiv. Ty om än omkring en tredjedel
af länens och städernas styrelser intygat, att deras arkiv vore väl förvarade,
så saknades för flertalet af arkiven sådant intyg, och hvad den
nämnda tredjedelen beträffade, så torde deraf endast ett fåtal vara
skyddadt mot den förstörelse genom brand, som öfvergått länsarkiven i
Karlskrona, Venersborg, Karlstad och Umeå samt stadsarkiven i Öregrund,
Sölvesborg, Halmstad, Karlstad, Sundsvall och Umeå, samt de mindre
eldskador, som tillfogats så många andra af dessa arkiv, ja kanske flertalet
af dem. Slutligen borde ej förgätas, att man ur arkivalisk synpunkt
näppeligen kunde kalla ett arkiv väl förvaradt, utan att det tilllika
vore tillgängligt för forskningen, väl ordnadt och stäldt under vård
af sakkunnig person; men om ock dessa villkor funnes vara uppfylda i
afseende på de yngre och för embetsgöromålen behöfliga handlingarna,
så vore de lika visst icke ofta tillgodosedda hvad de äldre och historiskt
vigtigare arkivalierna beträffade. Det torde ej ens vara många bland
arkivens vårdare, som kunde med säkerhet läsa de äldre handlingarnas
skrift,

2. Handlingarna behöfdes stundom på platsen för att rådfrågas i
allehanda angelägenheter.

Detta skäl emot den föreslagna åtgärden förfölle, om man besinnade,
att de arkivaliskt bildade tjensteman, som komme att förestå de
föreslagna landsarkiven, måste kunna med vida större hastighet och säkerhet
än de nuvarande arkivföreståndarne framleta och tillhandahålla

Åttonde linfrndtiteln. 261

de upplysningar, som begärdes ur de äldre handlingarna. Den kostnad
och möda, som ett brefs afsändande erfordrade, kunde vid jemförelse
härmed icke komma i betraktande.

3. Faran för handlingarnas förstörande genom vådeld skulle ej blifva
mindre utan större genom deras sammanförande till centrala arkiv.

Äfven detta skäl, hvilket i och för sig vore af största betydelse,
måste anses förfallet, ifall man för de centrala arkiven lyckades åstadkomma
lokaler, som vore fullt tillfredsställande.

4. Handlingarna vore kommunernas egendom och kunde ej utan deras
medgifvande från dem skiljas.

Denna sats, hvarigenom all centralisation i större omfattning skulle
omöjliggöras, uttalades med mycken styrka dels af många stadsstyrelser
med afseende på städernas handlingar, dels af några domkapitel för
kyrkornas och församlingarnas räkning. Det oaktadt torde satsen i den
omfattning, hvari den här framträdde, näppeligen kunna godkännas.
Kommunerna vore visserligen å ena sidan särskilda samfund med egen
styrelse och förvaltning, men de vore ej blott detta utan tillika organer
i det större samfund, som hette staten. I öfverensstämmelse härmed
vore ock de handlingar, hvilka rörde kommunerna och som dessa hade
att vårda, af två slag: dels sådana som vore af uteslutande eller öfvervägande
kommunal art, dels sådana som hufvudsakligen anginge kommunens
förhållande till staten. Till det förra slaget hörde sådana handlingar
som kommunernas donations- och privilegiibref, köpeafhandlingar,
kartor, syneinstrument, inventarieförteckningar och räkenskaper samt
kommunal- och församlingsrepresentationernas och deras nämnders protokoll
och handlingar. Till det senare slaget åter måste räknas för städerna
domböcker, protokoll och handlingar från rådhusrätt och magistrat
samt från kämners-, accis-, tull-, slotts- och posträtter, der sådana
funnits; för kyrkor och församlingar i första rummet de s. k. ministerialböckerna
eller de böcker, i hvilka presterna införde de af dem förrättade
embetshandlingar. öfver detta senare slag af handlingar borde
följaktligen statsmyndigheterna ega full bestämmanderätt, men hvad det
förra slaget anginge, torde statsmyndigheterna endast då kunna öfver
dem förfoga, när dessa handlingar vore utsatta för vanvård och skulle
deremot skyddas. Statens inspektions- och kontrollrätt öfver de ifrågavarande
arkiven hade, såvidt riksarkivarien visste, ingen bestrida

En sådan uppfattning af frågan om eganderätten till städernas
och församlingarnas arkivalier läge till grund för arkivväsendets organisation
i vårt södra grannland Danmark. Der vore nemligen »Magistrater
og Retsbetjente» samt »Provster og Präster» skyldiga att till pro -

262 Åttonde hufvudtiteln.

vinsarkiven aflemna sina arkivalier, med vissa undantag, när de vore
SO år gamla; hufvudministerialböckerna aflemnades intill 1812—1814, de
dupplettböcker, som numer fördes, för städerna efter 30, för landet efter
10 års förlopp — allt enligt kungörelse af den 10 mars 1891 jemte
tillägg af den 16 juni 1892. Hvad Norge beträffade, funnes inga allmänna
föreskrifter rörande arkivleveransernas tidsgräns, utan denna berodde
på öfverenskommelse mellan vederbörande myndighet och arkivet;
men med afseende på kyrkoböcker och tiondeförrättningar vore det
stadgadt, att kyrkoböcker, som icke till någon del vore yngre än den
1 januari 1801 eller som varit förda in duplo, samt alla originala och
godkända tiondeförrättningar efter förordningen af den 31 juli 1801
skulle till stiftsarkiven (= provinsarkiven) insändas. I vårt land hade
icke ifrågasatts, att några slags arkivalier skulle öfverlemnas, förr än de
vore nära hundra år gamla, alltså när de vore af den beskaffenhet, att
de på de orter, der de hittills förvarats, ytterst sällan efterfrågades af
andra än forskare.

Hvad riksarkivarien sålunda anfört hade enligt hans förmenande
ådagalagt, att de skäl, som åberopats mot förslaget att från de lokala
arkiven förflytta deras äldre arkivalier och sammanföra dem i landsarkiv,
icke kunde anses ega afgörande vigt, och att med afseende härpå
ej något hinder borde möta den föreslagna centralisationen. För egen
del ansåge riksarkivarien för det lyckligaste sättet att lösa arkivfrågan,
om Eders Kongl. Maj:t täcktes, ifall de föreslagna landsarkiven komme
till stånd, anbefalla de lokala arkiven att till landsarkiven aflemna alla
sådana arkivalier, äldre än 1801, som icke kunde anses vara af rent
kommunal art, äfvensom förordna, att derefter hvart femte eller tionde
år alla dylika arkivalier, som vore äldre än hundra år, efter hand till
landsarkiven levererades. Men för den händelsen att Eders Kongl. Maj:t
skulle hysa betänkligheter att ålägga städer och församlingar eu dylik
skyldighet, och landsarkiven sålunda endast skulle emottaga länsarkivens,
lagmans- och häradsrätternas samt kronofogde- och häradsskrifvarekontorens
äldre handlingar, borde i hvarje fall enligt riksarkivariens mening
tillfälle lemnas de städer och församlingar, som sådant önskade, att dit
aflemna sina äldre handlingar, och man finge då hoppas, att exemplets
makt och den småningom vunna erfarenheten af centralisationens fördelar
skulle med tiden förmå öfriga städer och församlingar att öfverlemna
sina äldre handlingar.

Det andra hufvudsakliga vilkoret för möjligheten af centralisationens
genomförande vore, såsom riksarkivarien erinrat, att lämpliga lokaler för

Åttonde hnfvudtiteln. 263

de föreslagna landsarkiven funnes att tillgå eller kunde anskaffas, och
att dessa nya arkiv erhölle sakkunnige föreståndare.

För att kunna lättare uppfylla detta vilkor och undanrödja de ekonomiska
betänkligheter, som skulle kunna möta planen att centralisera
våra äldre arkivalier, hade riksarkivarien R. M. Bovallius i sin underdåniga
årsberättelse för 1881 framstält det förslag, att till förvarande
af nämnda arkivalier skulle användas några af statens lediga byggnader,
särskilt de gamla slotten. Detta förslag ansåg nuvarande riksarkivarien
sig böra i sitt underdåniga utlåtande af den 24 december 1888 upptaga
och utveckla. Det förslag, som öfverintendentseinbetet med ledning af
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Upsala, Östergötlands och
Kalmar län yttranden afgifvit, vore, enligt riksarkivariens mening, utan
tvifvel mycket förtjenstfullt, och det lede intet tvifvel, att den som utarbetat
förslaget hade gjort det bästa möjliga af de gamla byggnader,
som det vore ifrågasatt att använda. Särskild omsorg hade egnats allt,
som tjenade att skydda lokalerna mot eldfara. Så hade för Upsala slott
föreslagits att göra samtliga bjelklag af jernbalkar, hvalf af beton och
golf af cement, ''äfvensom att på vinden isolera arkivafdelningen genom
brandmur; i Vadstena slott skulle de fyra afdelningarna vara skilda
genom branddörrar och brandmurar, vinden erhålla brandbotten samt
under taken läggas gipsdielen, under golfven dubbla lag sandadt asfalttakpapp;
och i Kalmar slott skulle de gamla golf- och taklagen in. m.
borttagas och från källargrunden uppmuras pelare af granit, tegel och
gjutjern, vid hvilka skulle fästas golfbalkar med betonhvalf och cementgolf.
Genom dylika åtgärder torde lokalerna blifva, såsom arkitekten
yttrat om Upsala slott, »möjligast brandfria», och riksarkivarien tvekade
icke att anse dem ur ifrågavarande synpunkt någorlunda tillfredsställande.
Men ville man icke nöja sig med mindre än det bästa möjliga,
det som vore i alla afseenden fullt tillfredsställande, så kunde man ej
för ändamålet använda de gamla byggnader, som blifvit ifrågasatta, utan
måste se till, att hos oss, på sätt som skett i Danmark, anskaffades nya
byggnader, uppförda och inredda efter tidens fordringar.

De uppgifter angående de äldre arkivaliernas omfång, som meddelats
i de infordrade utlåtandena, vore visserligen ofullständiga. För
häradsarkivens vidkommande kunde man dock med någorlunda säkerhet
beräkna, att deras handlingar äldre än 1801 icke upptogc mer än 1,400
meter, hvartill komme omkring 200 meter för återstoderna af laginansarkiven,
tillsammans 1,600 meter. Länsarkiven torde kunna beräknas
innehålla på sin höjd 3,000 meter dylika handlingar. Hvad åter kyrkoarkiven
anginge, funnes uppgifter endast från 5 stift; att döma af dessa

264 Åttonde hufviidtiteln.

skulle kyrkoarkiven icke taga i anspråk mer ån omkring 1,500 meter,
kör rådhusarkiven saknades all uppgift. Riksarkivarie» antoge att
2,000 meter vore det högsta, som för dessa handlingar erfordrades. De
nu nämnda längdmåtten utgjorde tillhopa 8,100 meter, eller ungefär
samma utrymme, som funnes att tillgå i Köpenhamns provinsarkiv. Ville
man sålunda inskränka sig till handlingar äldre än 1801, skulle ett enda
större landsarkiv vara tillräckligt för hela Sverige. Men man kunde ej
rimligtvis inskränka sig dertill, utan måste från början taga i beräkning,
att en betydande tillväxt vore att vänta hvart femte eller tionde år,
allt efter som Eders Kongl. Maj:t funne för godt att bestämma, ja att
hos oss liksom i Danmark en vida närmare tidsgräns än hundra år
framdeles komme att fastställas, hvarigenom tillväxten af handlingar
skulle blifva ganska betydlig. Dertill komme, att framdeles äfven andra
lokala arkiv än de förut nämnda, såsom tullkamrars, skolors, domänintendenters
med flera arkiv torde komma att aflemna sina äldre arkivalier.
Med hänsyn till dessa omständigheter och nödvändigheten att
tillgodose en lång framtids behof måste man utan tvifvel från början
vara betänkt på åtminstone två arkivbyggnader af det Köpenhamnska
provinsarkivets omfång eller ännu hellre tre sådana byggnader af ungefär
samma storlek som det i Viborg belägna arkivhusets. Vore man i tillfälle
att fritt välja plats för dessa tre landsarkiv, kunde man ej länge
tveka om valet: de båda universitetsstäderna samt Göteborg vore afgjordt
härtill de lämpligaste platserna, med afseende både på sin geografiska
belägenhet i förhållande till hvarandra, den tillgång till literära
hjelpmedel och kunniga biträden, som de tre i nämnda städer belägna
högskolorna med sina bibliotek skulle erbjuda, samt det gagn för forskningen,
som vore att hemta af de å sådana orter belägna arkiven. Huruvida
de båda afskilda och i flere afseenden egendomliga landsdelarne
Norrland och Gotland borde inbegripas i något af de tre större arkivdistrikten,
derom torde meningarna kunna vara delade.

Hvad beträffade den tjenstepersonal, som skulle vid dylika landsarkiv
erfordras, omnämnde riksarkivarien, att de norska stiftsarkiven,
som vore mindre till omfånget, kunnat reda sig med en arkivarie och
en vaktmästare hvartdera, men att vid hvart och ett af de danska
provinsarkiven blifvit anstälda en arkivarie, en assistent och en vaktmästare.

Slutligen fäste riksarkivarien uppmärksamheten derpå, att, näst upprättandet
af centrala provinsarkiv, ingenting skulle mera bidraga till det
af Riksdagen afsedda ändamålets vinnande än anordnandet af en sakkunnig
arkivinspektion. Väl saknades för närvarande icke alldeles in -

Åttonde hufvudtitehi.

265

spektion öfver de lokala arkiven; den utöfvades, hvad de kyrkliga arkiven
beträffade, af kontraktsprosten, någon gång af biskopen, samt vidkommande
härads- och stadsarkiven af justitieombudsmannen och j ustitiekanslern,
och denna inspektion skulle säkerligen blifva mera verksam,
ifall vederbörande inspektör hade en för arkivvårdare utfärdad instruktion
att vid inspektionen följa. Men med allt erkännande af det gagn, som
denna inspektion hade medfört och kunde medföra, måste man vidgå,
att densamma icke kunde göra eu ur arkivalisk synpunkt sakkunnig inspektion
öfverflödig. En sådan skulle utan tvifvel snart visa de helsosammaste
verkningar på detta område, lika väl som den med de bästa
resultat blifvit använd i andra delar af statsförvaltningen.

Med anledning af en utaf riksarkivarien uttalad farhåga att murarne
i de till landsarkiv föreslagna lokalerna i Vadstena slott periodvis besvärades
af fukt, har öfverintendentsembetet, på min anmodan, den 13
oktober 1896 afgifvit utlåtande och dervid hänvisat till innehållet af
ett bifogadt yttrande af den vid pågående restaurering af Vadstena
klosterkyrka såsom arbetschef anstälde byggmästaren L. E. Peterson, som
på uppdrag af öfverintendentsembetet undersökt nämnda slottslokaler
och till hvilkens på synnerlig sakkännedom i ämnen af förevarande beskaffenhet
grundade omdöme embetet förklarat sig ega anledning hysa
fullt förtroende. I bemälde byggmästares yttrande anfördes, att slottets
3''ttermurar vore 10 till 11 fot tjocka samt uppförda af gråsten och kalksten;
att de inre murarne till största delen vore af tegel; att då murarne
vore så tjocka och i följd af sin ålder fullkomligt torra, någon frost ej
gerna kunde genom dem intränga; att ehuru rummen i slottet vintertiden
icke alltid brukat vara tilltäppta, utan snö och regn kunnat blåsa
in genom öppnade fönsterluckor, Peterson vid besök i slottet vinter- och
vårtid icke kunnat märka ringaste frost eller fuktighet på väggarne eller
eljest inom lokalerna, uti hvilka i stället funnits en ren och torr luft;
samt att Peterson på grund häraf intygade, att alla lokaler i Vadstena
slott vore fullständigt frost- och fuktfria, i följd hvaraf och då slottsrummen
vore många och stora, detta slotts våningar, särskildt den andra
och den tredje, syntes honom vara synnerligen lämpliga att anordnas
till arkiv.

I samma utlåtande lemnade öfverintendentsembetet af mig begärd
ytterligare utredning, hvilken på embetets uppdrag verkstälts af arkitekten
hos öfverintendentsembetet H. T. Holmgren. Af denne arkitekt
upprättade, af embetet efter granskning utan anmärkning lemnade ritningar
och kostnadsförslag samt ett af Holmgren afgifvet tjenstememorial,
till hvilka vid öfverintendentsembetets utlåtande fogade handlingars inne Bill.

Ull Rikad. Prof. RSf)7. 1 Sami. 1 AJd. .''M

266 Åttonde hufvudtiteln.

håll embetet förklarat sig icke hafva något att för egen del tillägga,
innefatta dels fullständigt förslag, jemväl i fråga om kostnaden, för inredande
af landsarkiv i hela rikssalen å Upsala slott samt beräkningar
rörande kostnaden för anskaffande af erforderliga inventarier utom hyllor
för alla de till landsarkiv ifrågasatta lokalerna, dels ock ett''alternativt
framstäldt förslag att till lokal för landsarkiv i Upsala anordna, förutom
rikssalen i dess helhet, de två norr om densamma belägna rummen jemte
beräkning öfver kostnaden härför, samt slutligen de tillägg till de år
1893 uti ifrågavarande afseende upprättade kostnadsförslags slutsummor,
som den numera inträdda icke oväsentliga stegring i pris å byggnadsmaterialier
och arbetsbiträden ansetts oundgängligen påkalla. Af nämnda
utaf arkitekten Holmgren uppgjorda förslag framgår, att den år 1893
till 34,600 kronor beräknade kostnaden för inredning af landsarkiv i
afdelningarna I och II i Vadstena slott nu med tillägg för möbler och
högre pris uppgår till 38,800 kronor, samt att kostnaden för inredning
af hela rikssalen i Upsala slott till landsarkiv med 5,000 längdmeter
hyllor skulle jemte möbler belöpa sig till 98,000 kronor och, om de
tvenne norr om rikssalen belägna rummen i två våningar medtoges, då
hyllutrymmet skulle komma att utgöra 7,500 längdmeter, till 113,500
kronor.

Med anledning af förslaget om ett landsarkivs anordnande i rikssalen
och dertill gränsande rum i Upsala slott anmodade jag Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Upsala län att efter vederbörandes hörande
inkomma med yttrande i vissa angifna hänseenden. Sådant yttrande
afgafs den 22 nästlidne december, och öfverlemnades tillika särskilda
yttranden af landssekreteraren och landskamreraren i länet samt regementsbelälhafvaren
vid Uplands regemente. Af dessa handlingar inhemtas,
att något hinder af redan gjorda dispositioner ej synes förefinnas
vare sig för användande till landsarkiv af dertill senast föreslagna lokaler
i slottet, eller för vidtagande af derför nödiga ändringar i två magasin,
af hvilka det ena disponeras för nämnda regemente. I afseende på åtskilliga
i våningen under rikssalen befintliga, till begagnande af landssekreteraren
och landskamreraren upplåtna rum upplystes att, i händelse
rummen behöfdes för kronans räkning, lägenheternas innehafvare vore
skyldige att afträda dem efter viss tid förut gjord uppsägning. Mot ett
landsarkivs förläggande till slottets nu odisponerade öfra våningar framhöllos
emellertid vissa betänkligheter, särskildt ur synpunkten af det
säkerligen inom kort framträdande oafvisliga behofvet att erhålla ökadt
utrymme för länsstyrelsen, hvars nuvarande embetslokaler visat sig otillräckliga
för de ständigt ökade göromålens behöriga skötande. Derest

Åttonde hufvudtiteln. 267

länsstyrelsens lokaler fortfarande skulle vara inrymda i slottet, torde det
blifva dettas nedra våning, som derför toges i anspråk, och landshöfdingens
bostad komine att förläggas till tredje våningen. Väl vore det möjligt
att rikssalen dervid icke behöfde anlitas, men föga lämpligt torde dock
vara, att hafva ett arkiv gränsande till bostadsrum, _ hvilka ju alltid
komme att medföra en viss grad af eldfara för arkivet. Vidare anmärktes,
att åtminstone en tredjedel af hyllorna i rikssalen, eller de
som anbringades i arkivets mellanbotten, komme att höljas i ett ständigt
mörker. Blefve arkivet ej uppvärmdt, kunde de der förvarade arkivalierna,
som komme att blifva endast med svårighet tillgängliga, sannolikt icke
undgå att taga skada af den ständiga fukten från slottets murar. Det
förefölle Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande uppenbart, att för betydligt
mindre kostnad än 113,500 kronor ett vida ändamålsenligare förvaringsrum
för de ifrågavarande äldre handlingar, som vore afsedda att
i ett landsarkiv sammanföras, skulle kunna anordnas genom uppförande
på det vidsträckta slottsområdet mellan länets cellfängelse och akademiska
sjukhuset af eu särskild derför apterad byggnad, hvilken der kunde
blifva fullkomligt isolerad och äfven såväl ur synpunkten af arkivaliernas
bättre förvarande som med afseende å deras lättare tillgänglighet för
forskning vore vida att föredraga framför den nu föreslagna anordningen.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes nyssberörda skrifvelse remitterades
till öfverintendentsembetet för afgifvande af yttrande i anledning
af skrifvelsens innehåll, men sådant yttrande har ännu ej till
ecklesiastikdepartementet inkommit. _

Sedan Eders Kongl. Maj:t anbefalt domkapitlet i Lund att afgifva
utlåtande, huruvida några lokaler i Lunds katedralskolas hus kunde anses
användbara och upplåtas till landsarkiv, anmälde domkapitlet i underdånig
skrifvelse den 22 augusti 1896, att inga för ett landsarkiv användbara
lokaler numera vore att påräkna i nämnda hus. Domkapitlet ansåg sig
i sammanhang härmed böra fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet å
vigten och betydelsen deraf att, för den händelse landsarkiv skulle komma
att upprättas, ett sådant blefve förlagdt till Lund såsom stifts- och universitetsstad
och förty annan lämplig lokal dertill beredd. Med anledning
häraf anmodade jag Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus
län att afgifva yttrande i fråga om sättet för ett landsarkivs anordnande
i Lund. Efter det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande härom
samrådt med olika personer, öfverlemnade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
med skrifvelse den 16 november 1896 yttranden i ämnet
af rektor vid universitetet och stadsfullmägtige i Lund. Af dessa yttranden
och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes eget utlåtande fram -

268 Åttonde hufyudtiteln.

går att. hvarken universitetet eller staden har att erbjuda nå<mn till
landsarkiv passande lokal. Väl har rektor föreslagit, att den zoologiska
institutionens nuvarande hus skulle för ändamålet upplåtas; men då en
sådan anordning förutsätter anskaffande af en ny lokal för nämnda institution,
har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke ansett sig
höra vidtaga någon åtgärd för anskaffande af utredning om huru många
arkiyhyllor skulle kunna i sagda hus anbringas eller förslag å kostnaden
för inredningen. Stadsfullmägtige hafva emellertid förklarat, att, derest
landsarkiv komme att upprättas och ett sådant blefve förlagdt i Lund
om vigten hvaraf ej. blott för staden utan för hela provinsen Skåne stadsfullmägtige
vore lifligt öfvertygade, fullrnägtige vore villige att för ändamålet
upplåta kostnadsfri byggnadsplats; och hafva stadsfullmäktige i
sådant afseende erbjudit ett å insända, af stadsingeniören A. B. Jakobsson
uppgjorda kartor angifvet område om 50 ar af den staden tillhöriga
s. k. Sommeliuska lyckan, belägen omedelbart utanför östertull, söder
om och intill östra utfartsvägen. Platsen har ett fritt läge, och, enligt
hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande meddelat, synes marken
der . vara fast och erbjuda gynsamma dräneringsförhållanden. Innan
ritningar och kostnadsförslag till ett landsarkiv uppgjordes, borde emellertid,
enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes mening, bestämmelser
meddelas om det område, från hvilket arkivet skulle mottaga
handlingar till förvar, och utredning åvägabringas om det utrymme, sena
derför borde afses.

Efter erhållen remiss bär riksarkivarien den 7 nästlidne december
yttrat sig i ämnet och dervid anfört, bland annat, följande. Då på grunder?
som ej behöfde utvecklas, staden Lund vore den utan gensägelse
lämpligaste orten för ett landsarkiv i södra Sverige, syntes allt skäl vara
att reflektera å det af stadens fullrnägtige gjorda anbud. Att ett sådant
arkiv som det nu ifrågasatta borde omfatta de tre provinserna Skåne,
Halland och Blekinge, derom kunde meningarna ej vara delade. Huruvida
derutöfver någon landsdel borde läggas till detta arkivdistrikt, vore en
fråga, som icke kunde fullständigt besvaras, innan man upptagit till
undersökning frågan om de öfriga föreslagna landsarkivens omfång och
om de distrikt af riket, som borde hänföras till hvardera af dessa arkiv.
Om man faststälde den från början föreslagna och af de flesta myndigheter
utan anmärkning lemnade tidsgränsen, eller detta århundrades
början, och om man antoge, att till landsarkiven komme att flyttas först
och främst häradsarkivens äldre handlingar och återstoden af de o-amla
lagmansarkiven, så skulle derför behöfvas 1,600 meter i hyllängd. &Härtill
komme vidare länsarkivens äldre delar och det obetydliga, som funnes

Åttonde hufvudtiteln.

269

qvar af kronofogde- och häradsskrifvarekontorens äldre handlingar.
För inrymmandet af samtliga dessa arkivalier skulle behöfvas en lokal
med hyllor på 5,000 längdmeter, äfven under förutsättning att de i
riksarkivet nu förvarade domböckerna från tiden före 1736 blefve förflyttade
till landsarkiven. Inskränkte man sig härtill, skulle således ett
minimiutrymme af 5,000 meter vara tillräckligt. Men man kunde ej
stanna härvid, ty först och främst måste man taga hänsyn till de nämnda
arkivaliernas periodiska tillväxt och vidare dertill, att, äfven om Eders
Kongl. Maj:t skulle hysa betänkligheter mot att anbefalla, att äfven rådhusarkiven
och kyrkoarkiven skulle öfverlemna till landsarkiven sådana
handlingar, äldre än 1801, som icke vore af rent kommunal art, och om
således endast tillfälle skulle lemnas de städer och församlingar, som
sådant önskade, att dit aflemna sina äldre handlingar, åtskilliga stadsoch
landskommuner säkerligen skulle begagna sig häraf, och att den
sålunda vunna erfarenheten af det nya förvaringssättets fördelar skulle
med tiden förmå allt flera städer och församlingar att följa exemplet.
Dertill komme slutligen, att äfven andra lokala arkiv än de förut nämnda,
såsom tullkamrars, domänintendenters, skolors med flera arkiv, framdeles
torde komma att öfverlemna sina äldre handlingar till landsarkiven.
Det för landsarkiven behöfliga utrymmet borde derför beräknas till
tre gånger minimiutrymmet eller 15,000 meters hyllängd. Härvid vore
förutsatt, att domkapitlen och universiteten sjelfva skulle bereda sina
äldre arkivalier erforderlig vård. Det vore dock mycket antagligt, att
domkapitlen å de orter, dit landsarkiven komme att förläggas, skulle
önska att till dem äfverlemna sina äldre handlingar.

Utginge man från den förutsättning, att utrymme erfordrades för
omkring 15,000 meter å hylla, kunde man visserligen, om man endast
toge hänsyn till utrymmet, tillgodpse behofvet genom inrättande af två
landsarkiv, hvartdera med hyllor om 7,000 å 8,000 meter. Men det
funnes äfven andra hänsyn att beakta. Landsarkivet finge ej vara alltför
aflägset från de landsdelar, för hvilka det vore afsedt, ej heller så
beläget, att förbindelserna med detsamma vore svåra och sparsamma.
Ett så vidsträckt land som Sverige skulle derför vara bättre betjenadt med
tre något mindre landsarkiv, hvart och ett med hyllor om tillhopa 5,000
meter, än med två större, rymmande omkring 8,000 meters hyllängd hvartdera.
Då riksarkivarien således tänkt sig tre arkivdistrikt med motsvarande
tre arkivdepoter, så ansåge han till en början, att det nordligaste distriktet
borde omfatta provinserna norr om Mälaren och hafva sitt landsarkiv i
Upsala. Hvad vidare särskildt Gotland anginge, funne riksarkivarien
det vara lämpligast, om dess äldre, till omfånget mindre betydliga ar -

270

Åttonde hufvudtiteln.

kivalier finge qvarstanna på ön och samlas i någon eldsäker lokal i
Visby. Det mellersta af rikets arkivdistrikt måste i hvarje fall omfatta
Södermanlands, Örebro och Vermlands län, vidare Östergötlands län och
de båda Vestgötalänen samt Göteborgs och Bohus län. Redan dessa län
skulle med afseende på arkivaliernas omfång icke blott motsvara, utan
äfven öfverträffa det nordliga distriktet. Om man dertill lade de tre
småländska länen, skulle mellersta distriktet blifva betydligt större än
det nordliga och dess arkivlokal böra beräknas till 7,000—8,000 meters
hyllängd. Det sydliga distriktet behöfde då endast 3,000 meter.

Arkivhusets i Lund omfattning och storlek berodde nu derpå, huruvida
det distrikt, hvars arkivalier der skulle förvaras, borde omfatta endast
Skåne, Halland och Blekinge eller derjemte äfven de tre småländska
länen. För det förra alternativet talade de tre nysvenska provinsernas
särskilda ställning i historiskt afseende och de olikheter, hvilka
blifvit en följd deraf. Men äfven för det senare alternativet kunde goda
skäl anföras. Smålands flesta delar hade lika lätt förbindelse med Lund,
som Halland och Blekinge, och den olikhet, som i äldre tider egde rum
mellan Småland och de nyvunna provinserna, hade icke mycket att betyda,
då i ett sådant landsarkiv hvarje lokalarkiv finge sin särskilda
plats och uppställning. Dertill kunde läggas, att, i fall en ny byggnad
skulle uppföras, det vore godt, om så stor del af landet som möjligt
finge gagn af en sådan, efter nutidens fordringar inredd lokal. Valet
berodde äfven på, hvilken plats man valde för mellersta distriktets arkiv
och huru mycket detta kunde rymma. Skulle äfven de småländska länen
hänföras till det sydliga distriktet, borde det föreslagna arkivhuset
i Lund beräknas för en hyllängd af omkring 5,000 meter.

Slutligen framhåller riksarkivarien, att vid uppförandet af en landsarkivbyggnad
i Lund borde följas det system, som tillämpats i åtskilliga
nyare arkivbyggnader i andra länder, särskildt finska statsarkivet i Helsingfors
samt de danska provinsarkiven i Köpenhamn, Odense och Viborg,
nemligen att arbets- och expeditionslokalerna vore förlagda till
en särskild, med arkivhuset genom en täckt gång förbunden mindre
byggnad.

Vid ärendets föredragning den 9 sistlidne december täcktes Eders
Kongl. Maj:t, under antagande, att behöfliga medel bereddes till inrättande
af ett landsarkiv i Lund, inrymmande arkivalier upptagande en
hyllängd af 5,000 meter, och att Eders Kongl. Maj:t framdeles vid frågans
slutliga pröfning funne ett sådant arkiv böra afses att mottaga
handlingar från Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus och Hallands län, dels anbefalla öfverintendentsembetet att

Åttonde hufvudtiteln.

271

uppgöra ritnings- och kostnadsförslag till byggnader för landsarkiv å
Soinmeliuska lyckan i Lund, innehållande arkivrum med nämnda hyllutrymme
äfvensom nödiga arbets- och expeditionslokaler jemte bostadslägenheter
för vaktbetjening samt anordnade i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad riksarkivarien förordat, dels ock, enär det af stadsfullmägtige
derstädes till byggnadsplats erbjudna område syntes väl inskränkt,
om hänsyn toges till behofvet att i en mera aflägsen framtid
utvidga arkivbyggnaden, som jemväl då borde vara skyddad mot eldfara
från andra byggnader, uppdraga åt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län att med stadsfullmägtige underhandla om kostnadsfritt
upplåtande af den ytterligare mark, som kunde anses för det
antydda ändamålets vinnande erforderlig.

Med hänsyn till den i ärendet förebragta utredning hyser jag den
åsigt, att ett ändamålsenligt handhafvande af de lokala arkiven, så att
dithörande handlingar icke blott behörigen vårdas utan. äfven göras åtkomliga
för alla, som vilja derur hemta upplysningar, icke kan vinnas,
med mindre hos oss, såsom i andra länder, bildas centrala arkivdepoter,
der de äldre handlingarna, som ej vidare, annat än undantagsvis, behöfva
rådfrågas för de löpande ärendenas handläggning, sammanföras och
af insigtsfulla fackmän ordnas, förtecknas och hållas för allmänheten tillgängliga.
Lika med riksarkivarien anser jag i vårt land lämpligen höra
inräUas tre dylika depoter med en sådan distriktsindelning, som riksarkivarieri
i sin senaste skrifvelse i detta ärende tänkt sig, likväl med
den närmare bestämning, hvad det sydliga arkivdistriktet beträffar, att
detsamma skulle omfatta utom Skåne, LIalland och Blekinge äfven de
tre småländska länen. Att platserna för landsarkiven i det nordliga och
det sydliga distriktet böra blifva de städer, der våra universitet äro förlagda,
finner jag ock på de af riksarkivarien angifna skäl uppenbart.
För det mellersta arkivdistriktet har Vadstena ett centralt läge och erbjuder
på samma gång ett mycket gynsamt tillfälle att lätt och för billigt
pris få till stånd passande arkivlokaler. Härpå hafva äfven Riksdagens
senast församlade revisorer i sin berättelse om verkstäld granskning
af statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning under ar 1895 fäst
uppmärksamhet, i ty att de med anledning af besök i Vadstena ifrågasatt,
huruvida icke Vadstena slott, hvars storartade byggnad för närvarande
stode obegagnad, men syntes nödtorftigt underhållen, borde framdeles
upplåtas till förvaringsplats för sådana statens arkivhandlingar,
hvilka kunde antagas mera sällan komma att af forskare anlitas. Ett
landsarkiv skulle jemväl eldigt min mening kunna med största fördel

272 Åttonde hufvndtiteln.

änordnas i detta slott, hvarvid dock till en början endast de föreslagna

nlnga™a 1 °ch 11 synas. behöfva för ändamålet anlitas. I afseende
härå föreligger nu fullständig utredning, som kan läggas till grund för
en framställning till Riksdagen om nödiga medels beviljande. Sådant
torde kunna ske, utan hinder deraf att anslag ej samtidigt begäras till
anordnande af landsarkiv i Upsala och Lund, hvarmed lärer böra anstå
] afvaktan på ytterligare utredning. Härvid må erinras att, såsom förut
i punkten 44 omnämnts, det satts i fråga, att under den närmaste framtiden
en tillfällig plats för handlingar tillhörande ett landsarkiv för de
södra provinserna skulle kunna upplåtas i en blifvande ny byggnad för
universitetsbiblioteket i Lund.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer jag i underdånighet,
det Eders .Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för anordnande
till landsarkiv af lokaler i Vadstena slott på extra stat för år
1898 anvisa en summa af 38,800 kronor.

[92.] I två underdåniga skrivelser den 26 november 1896 har statsErn*ZfiT°nt0ret
till godtgörelse anmält förskott till sammanlagdt belopp af 4,789
kronor 95 öre, hvilket statskontoret på grund af nådiga bref den 19
april och den 7 november 1895 samt den 24 januari 1896 utbetalat dels
såsom arfvode samt resekostnadsersättning och traktamente åt ledamoten
i den af Eders Kongl. Maj:t den 19 april 1895 tillsatta kommission för
ärenden rörande kolerafarsoten, t. f. förste provinsialläkaren A. J. Larson,
de.ls såsom ersättning till åtskilliga tjensteman med flere för sär skildt

biträde, som af dem lemnats bemälda kommission och medicinalstyrelsen
i ärenden och åtgärder rörande kolerafarsoten under större delen
af ar 1895 och några dagar i början af år 1896.

\ idare har statskontoret i skrifvelse den 26 november 1896 till ersättning
anmält ett belopp af 3,656 kronor, hvilket statskontoret på
grund åt nådiga bref den 26 april och den 25 oktober 1895 utbetalat
ej mindre till bestridande af vissa kostnader för en vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet samma år anordnad lärokurs för lämpliga personers
utbildande till att kunna säkert anställa bakteriologisk “koleradiagnos,
än äfven till ersättning åt vissa deltagare i nämnda lärokurs
och till arfvoden åt personer, som inöfvats att tjenstgöra såsom betienin»''
vid koleralaboratorier. J °

I underdånig skrifvelse den 10 december 1896 har statskontoret
till ersättning anmält medel, som på grund af nådig föreskrift utbetalts
för den komité som blifvit af Eders Kongl. Maj:t tillsatt för utarbetande
åt förslag till folkskolestadga för rikets större städer, nemligen såsom

Åttonde liufvttdtiteln. 273

resekostnadsersättningar ock traktamenten samt arfvoden till komiténs
ordförande och ledamöter 1,140 kronor 75 öre, ersättning för mistade
aflöningsförmåner till komiténs ordförande och ledamöter 488 kronor
39 öre, sekreterarearfvode — efter afdrag af 598 kronor 95 öre, som i
komitén till sekreteraren förskjutits från de, på grund af nådiga brefvet
den 5 juli 1895 anvisade 1,000 kronor, hvilka blifvit af Eders Kongl.
Maj:ts statskontor den 30 juli 1895 utanordnade till bestridande af kostnader
för lokal, betjening m. m. — 1,401 kronor 5 öre, tryckning af
komiténs betänkande 784 kronor 12 öre, eller tillsammans 3,814 kronor
31 öre.

Derjemte har statskontoret i sistnämnda skrifvelse ytterligare till
ersättning anmält 81 kronor 85 öre, som på grund af nådigt bref utbetalts
till Göteborgs och Bohus läns ränteri för derifrån förskjutet
arfvode till skrifbiträde åt nämnden för ordnande eif presterskapets i
Lundby pastorat aflöning m. m.

Vidare har statskontoret i skrifvelse den 26 november 1896 till ersättning
anmält ett belopp af 475 kronor, som statskontoret på grund
af föreskrift i nådigt bref den 23 november 1894 utbetalt till domkapitlet
i Hernösand till bestridande af kostnaden för tryckning och häftning
af en öfversättning till finska språket af den nya kyrkohandboken.

Likaledes har statskontoret i skrifvelse den 26 november 1896 till
ersättning anmält medel, som på grund af nådiga brefven den 16 november
1894 och den 24 april 1896 utbetalts för den komité, som blifvit
af Eders Kongl. Maj:t tillsatt för utarbetande af en musikbilaga till den
nya kyrkohandboken, nemligen såsom arfvoden till komiténs ordförande
och ledamöter 7,950 kronor, arfvode till komiténs sekreterare 1,590
kronor samt till bestridande af åtskilliga af komiténs arbeten föranledda
utgifter 622 kronor 20 öre, eller tillsammans 10,162 kronor 20 öre.

I skrifvelse den 26 november 1896 har statskontoret till ersättning
anmält ett belopp af 3,623 kronor 40 öre, hvilket statskontoret på grund
af nådiga bref den 7 december 1883, den 25 februari 1888, den 27 maj
1892 och den 18 september 1896 utbetalt till bestridande af kostnader
för revision af svenska kyrkans psalmbok under tiden från början af år
1884 intill den 1 november 1896.

Sedan statskontoret i skrifvelse af den 2 december 1890 hos Eders
Kongl. Maj:t till ersättande anmält till komitén för utredning af vissa
frågor rörande undervisningen vid universiteten under åren 1888 1889

förskjutna tillsammans 21,802 kronor 80 öre, så''har statskontoret uti
skrifvelse af den 30 december 1896 ytterligare till ersättning anmält af
statskontoret förskjuten godtgörelse, 670 kronor, åt sekreteraren hos den

Dih. Ull Riksd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 35

274 Åttonde hufvndtiteln.

kommission af sakkunnige, hvilka, enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga
bemyndigande, varit af mig tillkallade för afgifvande af utlåtande rörande
de af fakulteterna i Upsala och Lund afgifna förslag till förändring
i examensväsendet inom den juridiska fakulteten m. m., utgörande således
de sistberörda båda förskjutna belopp, för hvilka ersättning begäres,
tillsammans 22,472 kronor 80 öre.

Jag hemställer, det Eders Kongl. Maj:t täcktes för återgäldande af
berörda förskott 4,789 kronor 95 öre, 3,656 kronor, 3,814 kronor 31 öre,
81 kronor 85 öre, 475 kronor, 10,162 kronor 20 öre, 3,623 kronor 40
öre samt 22,472 kronor 80 öre, af Riksdagen äska ett extra anslag för
år 1898, hvilket, till undvikande af öretal i riksstaten, torde böra bestämmas
till 49,076 kronor.

Hvad föredragande departementschefen i ofvanberörda
hänseenden hemstält och föreslagit täcktes Hans
Maj:t Konungen, på tillstyrkande af statsrådets öfrige
ledamöter, i nåder gilla, med befallning tillika, att utdrag
af detta protokoll skulle till finansdepartementet
öfverlemnas till ledning vid författandet af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående statsverkets
tillstånd och behof.

Ur protokollet:

Gustaf Norström.

Åttonde hufvudtiteln.

275

Bilaga.

Förslag

till

stadga angående pröfning vid under offentlig kontroll stående seminarium
för anställning såsom lärare vid småskola och mindre folkskola eller såsom

biträdande lärare vid folkskola.

§ 1.

Angående pröfning af elever vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarier
för anställning som lärare vid småskola och mindre folkskola
eller som biträdande lärare vid folkskola lände till efterrättelse hvad i
§ 50 mom. 1 af Vår nådiga stadga för folkskolelärareseminarier i riket
den 29 januari 1886 bestämmes.

§ 2.

Pröfning för sådan anställning, som i § 1 sägs, må ock vid af landsting
eller vid af skoldistrikt eller enskild person, hvilka dertill erhållit
Vårt nådiga tillstånd, anordnad! seminarium för bildande af sådana lärare,
som i § 1 om förmälas, anställas på följande vilkor och bestämmelser:

a) Seminariet skall vara underkastadt den inspektion, som chefen för
Vårt ecklesiastikdepartement kan finna godt föreskrifva.

b) Med seminariet skall vara förenad en småskola, i hvilken eleverna
erhålla tillbörlig öfning att undervisa i småskolans samtliga kunskaps- och
öfningsämnen.

276 Åttonde hufvudtiteln.

c) Lärotiden vid seminariet skall utgöra minst åtta kalendermånader,
fördelade på två läseterminer.

d) Lärokursen skall omfatta:

Kristendornskunskap.

Bibelläsning: ett af evangelierna och särskild! Jesu bergspredikan;
Biblisk historia efter en kortfattad lärobok och det vigtigaste af de bibliska
landens geografi; Luthers lilla katekes med den antagna utvecklingen;
de psalmverser, som i gällande normalplan äro angifna för småskolan.

Svenska språket.

Färdighet i välläsning och rättskrifning; öfning att uppfatta och återgifva
innehållet af lästa stycken; det hufvudsakligaste af form- och satsläran;
öfning i språkets skriftliga användande.

Räkning.

Färdighet i de fyra räknesätten i hela tal och bråk med tillämpning
på enklare praktiska uppgifter jemte öfning i hufvudräkning.

Historia.

Sveriges historia i kortare öfversigt och de valda berättelser, som
enligt gällande normalplan ingå i folkskolekursen.

Geografi.

_ Sveriges geografi med särskild hänsyn till natur, folk, samfunds- och
näringsförhållanden och i anslutning till Folkskolans läsebok.

Kort öfversigt af de öfriga europeiska landen och de enklaste grunddragen
af de främmande verldsdelarnes geografi.

Naturkunnighet.

Kort framställning af menniskokroppens byggnad, lifsförrättningar och
vård samt kännedom om de mera allmänt förekommande naturföremål,
som lämpa sig för åskådningsundervisningen, och om de vanligaste naturföreteelserna.

Åttonde linfvudtiteln.

277

Pedagogik och metodik.

Småskolans uppgift såsom kristlig uppfostringsanstalt samt dess anordning
och historia; grunddragen af den allmänna undervisningsläran;
den särskilda undervisningsläran med afseende på de läroämnen, som förekomma
i småskolan; den del af gällande normalplan, som rör denna skola.

Välskrifning.

Jemn och redig handstil, färdighet att skrifva å svarta täflan de stilar,
som användas i småskolan.

Teckning.

Teckning af enklare rät- och krokliniga figurer samt af för småskoleundervisningen
lämpliga föremål.

Sång.

Färdighet i lättare tonträffning; koraler och andra för småskolan
lämpliga sånger.

Gymnastik.

Pedagogisk gymnastik och fria lekar, företrädesvis sådana, som lämpa
sig för småskolorna.

Slöjd (för qvinliga elever).

Stickning, stoppning, lappning, linne- och klädsömnad.

e) Elev skall, för att få undergå ifrågavarande pröfning, hafva uppnått
en ålder icke understigande aderton år och — derest han icke kan
förete behörigt intyg om väl vitsordad tjenstgöring på eget ansvar under
minst 5 år i småskola eller folkskola — icke öfverstigande trettio år.

f) Elev skall vid pröfningen förete de betyg, som i § 32 i mom. 1
a), b) och c) samt mom. 3 uti Vår nådiga stadga för folkskolelärareseminarierna
i riket föreskrifvas för inträde vid dessa seminarier.

g) Elev skall för rättighet att undergå denna pröfning hafva deltagit
i undervisningen vid seminariet minst två läseterminer, hvaraf den ena
omedelbart före pröfningen.

h) Pröfningen skall omfatta alla till lärokursen hörande kunskapsoch
öfningsämnen samt derjemte bestå i undervisningsprof, som anställas

278 Åttonde hnfvudtiteln.

i den med seminariet förenade öfningsskolan uti alla der förekommande
läroämnen.

i) Pröfningen skall förrättas i närvaro af en utaf chefen för Vårt
ecklesiastikdepartement förordnad sakkunnig person.

k) Elev, som vid denna pröfning erhållit lägre vitsord än betyget
»godkänd.» i något kunskapsämne eller i flera än två öfningsämnen eller
i undervisningsskicklighet eller som för uppförande icke undfått åtminstone
betyget »godt», tilldelas ej afgångsbetyg.

/) Afgångsbetyg utfärdas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
formulär, som äro föreskrifna för afgångsbetyg från folkskolelärareseminarierna,
och underskrifvas för att vara gällande af seminariets föreståndare
och den af chefen för Vårt ecklesiastikdepartement förordnade sakkunnige;
egande denne vägra att underskrifva betyget, om han anser vederbörande
elev. sakna för lärarekallet erforderliga insigter och färdigheter eller erforderlig
undervisningsskicklighet.

§ 3.

Den af chefen för Vårt ecklesiastikdepartement utsedde sakkunnige
skall rörande pröfningen inom en månad derefter afgifva berättelse till
departementet.

§ 4.

Den i § 2 angifna pröfning må ock kunna anställas vid statens folkskolelärareseminarier,
helst vid läsårets slut, under ledning af seminariets
inspektor, med sådana lärare, som uppnått tjugu års ålder och som med
goda vitsord under minst två år tjenstgjort vid skola, som står under
offentlig inspektion; skolande till seminariets rektor stäld ansökan om
undergående af denna pröfning vara åtföljd såväl af tjenstgöringsbetyg
som ock af de betyg, som i § 32 mom. 1 a), b) och c) samt mom. 3 uti
Vår nadiga stadga för folkskolelärareseminarierna i riket föreskrifvas för
inträde vid seminarium.

§ 5.

I förevarande stadga afsedd pröfning för anställning såsom lärare
vid småskola och mindre folkskola eller såsom biträdande lärare vid
folkskola må intill den 1 januari 1899 jemväl ega rum, på sätt och i
den ordning, som föreskrifves i §§ 5 och 6 uti Vår nådiga kungörelse den

Åttonde hufvudtiteln. 279

5 juni 1885 angående lönetillskott af allmänna medel för lärare och
lärarinnor vid folkskolor och småskolor.

§ 6.

Hvad i denna stadga finnes föreskrifvet i afseende på lärare skall
äfven ega tillämpning på lärarinnor.

Nionde hnfvudtiteliL

_ . ,\\\ •• , . rf .j >f , .? ...... ,K{rf r,-r

Nionde hufvudtiteln.

.»UV i .:■>[) jrv j .U(j

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari
1897. :!‘ . •

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,
von Krusenstjerna.

Sedan de till åttonde hufvudtiteln hörande frågor blifvit på föredragning
af vederbörande departementschef pröfvade, anhöll departementschefen,
statsrådet Wersäll att få anmäla de frågor, som rörde regleringen
af

'';'' I »'' i *. , i . '' '' '' 7 t ■ . > .* * ; i 1 i i i ’

nionde hufvudtiteln,

innefattande pensions- och indragningsstaterna.

Bih. till Rilcsd. Frat. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 1

Hvad först angick

Nionde hnfvndtiteln.

pensionsstaten,

erinrade departementschefen om Kongl. Maj:ts enligt finansdepartementet
tillhandakomna protokollsutdrag på ecklesiastikdepartementets
föredragning fattade beslut att till Riksdagen aflåta följande framställningar: (se

bil. I vid detta prot. pag. 20)

[1* 2.] att, för genomförande af den i berörda statsrådsprotokoll omför B}''oikskoU-

ma^a pensionering af lärare och lärarinnor vid småskolelärareseminariet
lärares i Haparanda enligt de i samma statsrådsprotokoll angifna grunder, det
pensionering, såsom bidrag till folkskolelärares pensionering uppförda anslag må från
och med år 1898 böjas med 300 kronor;

(se bil. I vid detta prot. pag. 25)

att, för genomförande af den i nyssnämnda statsrådsprotokoll omförmälda
pensionering af lärare och lärarinnor vid småskolelärareseminariet
i Mattisudden enligt de i statsrådsprotokollet angifna grunder,
ofvanberörda såsom bidrag till folkskolelärares pensionering uppförda
belopp må från och med år 1898 böjas med 200 kronor;

kommande, vid bifall till hvad sålunda i afseende å denna anslagstitel
föreslagits, det såsom bidrag till folkskolelärares pensionering
uppförda anslaget att höjas från 357,373 kronor till 357,873 kronor
eller med 500 kronor;

(se bil. I vid detta prot. pag. 30)

|3.J att Riksdagen i afseende å kostnaderna för småskolelärares m. fl.

förvaltningen ålderdomsunderstödsanstalts förvaltning och verksamhet under år 1898
af småskoie- må medgifva,

lärares m. fl.
ålderdoms•understödsanstalt
under
är 1898.

att Kongl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma de belopp,
som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr blifva erforderliga;
samt

att de för berörda förvaltningskostnad och för anstaltens utgifter
i öfrigt under nämnda år erforderliga medel må af Kongl. Maj:t,
i den mån influtna afgifter icke äro att tillgå, anvisas utaf tillgängliga
statsmedel såsom förskott, att antingen ersättas af berörda afgifter, i
den mån de under året ingå, eller, derest sagda afgifter skulle för
året befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

Nionde hufvudtiteln.

Om till den föreslagna förhöjningen i det såsom bidrag till folk''

skolelärares pensionering uppförda anslaget ......... kronor 500: —

lades summan af ordinarie anslaget
till pensionsstaten enligt nu gällande riksstat............ „ 1,484,898: —

anmärkte, anslaget till pensionsstaten sluta

å ett belopp af ........................................................ kronor 1,485,398: —

Beträffande derefter

indragningsstaten

erinrade departementschefen om Kongl. Maj:ts på nedannämnda departements
föredragning förut fattade beslut om aflåtande till Riksdagen af
följande framställningar, nemligen:

på justitiedepartementets föredragning:

(se bil. andra hufvudtiteln pag. 17)

att direktören vid indragna centralfängelset å Norrmalm Carl
Robert Wiberg må få å allmänna indragningsstaten öfverflyttas, med
rätt för honom att å sagda stat från och med år 1898 under sin återstående
lifstid uppbära årlig lön till belopp af 5,175 kronor, dock
med vilkor att, i händelse Wiberg efter förflyttning till indragningsstaten
varder befordrad till annan tjenst med lön på rikets stat, han
skall vara pligtig att i allo frånträda lönen å indragningsstaten, derest
denna understiger eller är lika med den nya lönen, samt att å den
förra vidkännas motsvarande afdrag, i den mån den öfverstiger berörda
nya lön;

(se bil. andra hufvudtiteln pag. 20)

berättigas att från och med år 1898, en hvar under sin återstående
lifstid, å allmänna indragningsstaten erhålla årlig pension till belopp,
för Ahlgren 500 kronor, för Sundin 550 kronor, för Borin 450 kronor,
för Jonsson 450 kronor och för Gustafsson 350 kronor, dock med vilkor
att, i händelse någon af desse befattningshafvande efter förflyttning

[4-]

Pension för
fängelsedirektören
C.
E. Wiberg.

[5.]

Pension åt
åtskillige vaktbetjente
vid
indragna
centralfängelset
ä Norrmalm.

Monde hufvndtiteln.

till indragningsstaten varder befordrad med lön till annan statens tjenst,
han skall vara pligtig att i allo frånträda pensionen å indragningsstaten,
derest denna understiger eller är lika med den nya lönen, samt
att å pensionen vidkännas motsvarande afdrag, i den mån den öfverstiger
berörda nya lön;

på landtförsvarsdepartementets föredragning:

(se bil. 2 vid detta prot. pag. 32)

[6-1 att handtverksmästaren vid Vendes artilleriregementes tygstat

IZiZrkZ Axel Fredrik Wilhelm Ekstedt må från och med månaden näst efter
•mästaren a. den, hvarunder han erhaller entledigande från sin vid nämnda tygstat
f.w. Ekstedt. innehafvande befattning, för sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 350 kronor;

(se bil. 3 vid detta prot. pag. 35)

[?•] _ att tvättförestånderskan vid allmänna garnisonssjukhuset Emilia

tvättmstån- Maria Höglund må från och med månaden näst efter den, i hvilken
derskan e. m. afsked från hennes befattning varder henne meddeladt, under sin återHogiund.
stående lifstid åtnjuta pension från allmänna indragningsstaten till
belopp af 300 kronor årligen;

på civildepartementets föredragning:''

(se bil. 4 vid detta prot. pag. 38)

[^•] att kartografen vid rikets allmänna kartverk Johan Arnell må

^kartografen från °?h m®d månaden näst efter den, hvarunder han afgår från sin
j. Amen. befattning såsom kartograf, under sin återstående lifstid åtnjuta från
allmänna indragningsstaten en årlig pension af 2,000 kronor;

(se bil. 5 vid detta prot. pag. 41)

[9 ] att den förre inspektören vid Ultuna landtbruksinstitut Sven Svenson

pemionen^för å allrnänna indragningsstaten beviljade lifstidspension å 500 kronor
förn inspek- må höjas med ett belopp af ytterligare 500 kronor, räknadt från och
torens^nSven'' med den 1 januari 1897;

(se bil. 6 vid detta prot. pag. 46)

[10-] att chefen för Sveriges geologiska undersökning, extra ordinarie

^Menför Professoren Otto Martin Torell må från. och med månaden näst
Sveriges geo- efter den, hvarunder han från sin befattning såsom chef för berörda
lsöte!ilUodejf. ”^ökning afgår, under sin återstående lifstid å allmänna indragnings Toreii''.

staten åtnjuta en årlig pension af 5,000 kronor;

Nionde hufvudtiteln.

på ecklesiastikdepartementets föredragning:

(se bil- I vid detta prot. pag. 11)

att å allmänna indragningsstaten må uppföras årlig pension till [11.]
belopp af 1,500 kronor åt lärarinnan i teckning vid allmänna läroverket
i Strengnäs Edla Amanda Nortlin, att utgå från och med månaden lärarinnan
näst efter den, i hvilken hon erhåller afsked från sin tjenst; e. a. Noriun.

(se bil- I vid detta prot. pag. 13) .

att vid folkskolelärare- och folkskolelärarinnesemmarium anstäld | U.J..
ordinarie rektor, ordinarie adjunkt och ordinarie lärarinna med adjunkts
tjenstgöring må åtnjuta rätt till pension å allmänna indragningsstaten ra. fl. vid folkenligt
samma grunder, som äro eller varda stadgade för ordinarie ämnes- (fljle}^le0le.
lärare vid rikets allmänna läroverk; lämrinne■

seminarier.

(se bil. I vid detta prot. pag. 30)

att å allmänna indragningsstaten må för år 1898 anvisas ett anslag [13.]
af 10,000 kronor, att enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t
kan finna godt meddela, användas till understöd af högst 250 kronor vande folkåt
sådana äldre behöfvande folkskolelärare, hvilka oförvitligt skött sin Mellan.
tjenst, men derifrån erhållit afsked före år 1867.

Departementschefen, statsrådet Wersäll anförde härefter:

Med erinran hurusom i nådiga instruktionen för myntverket af [14.]
den 8 december 1876 är föreskrifvet, att vid verket skall vara anstäld
en myntgravör, som antages och afskedas af myntverkets chef, har l. Ahibom.
myntdirektören i underdånig skrifvelse den 28 januari 1896 förmält,
att nuvarande innehafvaren af myntgravörsbefattuingen Lea Ahlborn,
född Lundgren, som den 18 februari samma år uppnådde en ålder af
70 år, alltsedan år 1853 varit vid myntverket anstäld såsom myntgravör
och således räknade 43 tjensteår, samt att det vore uppenbart,
att ett fruntimmer vid hennes framskridna ålder icke kunde vara. fullt
lämpligt att sköta gravörens göromål, och detta så mycket mindre
som hon numera, i följd af sjukdom, tidtals vore urståndsatt att sjelf
deltaga i myntstämplarnes förfärdigande, hvarföre detta arbete vid
sådana tillfällen måste anförtros åt hennes biträde. Under sådant förhållande
ansåge myntdirektören tiden vara inne för henne att afgå
från sin tjenst; men då hon saknade egen förmögenhet och genom
att lemna myntverket säkerligen äfven skulle gå miste om åtskilliga
uppdrag för gravering af medaljstämplar åt enskilde, hvaraf hon ännu

Nionde hufvudtiteln.

hade någon inkomst, vore det, enligt myntdirektörens åsigt, omöjligt
för Lea Ahlborn att lifnära sig, derest hon icke vid afskedstagandet
blefve af staten berättigad att uppbära ett årligt understöd för sin
återstående lifstid.

I den vid 1876 års riksdag antagna och genom nådiga brefvet
den 8 december samma år fastställa aflöningsstat för myntverket upptages
för myntgravören ett årligt arfvode af 1,500 kronor samt fri
bostad och vedbrand. Dessutom uppbär myntgravören, på grund af
föreskrift i § 6 mom. 6 och § 8 af myntverkets instruktion, dels särskild
ersättning, enligt uppgjord tariff, för vissa arbeten, som åt myntverket
utföras, dels ock af kontrollverket betalning för stampar, hvilka
äro för sistnämnda verk behöfliga.

Myntdirektören beräknar, att, om förmånen af bostad och vedbrand
uppskattas till 1,200 kronor, myntgravörens sammanlagda, af
staten uppburna inkomster under de sist förflutna tio åren i medeltal
för år uppgått till omkring 4,400 kronor.

_ Att Lea Ahlborn vore förtjent att komma i åtnjutande af en årlig
pension, tillräckligt stor för att hon, efter afgången från befattningen
vid myntverket, skulle kunna lefva utan bekymmer, ansåge myntdirektören
framgå redan deraf, att hon i 43 år med stor skicklighet
och en outtröttlig arbetsförmåga tjenat det allmänna. Men myntdirektören
erinrar jemväl derom, att vid den tid, då Lea Ahlborn tillträdde sin tjenst,
hvilken dessförinnan under många år innehafts af hennes fader, det
i. Sverige varit fullständig brist på manliga kompetenta personer, utbildade
i gravörsyrket, så att, derest icke Lea Ahlborn haft tillräcklig
skicklighet att öfvertaga sysslan, det svårligen hade kunnat undvikas
att för platsens skötande inkalla en utländing. Sedermera hade flere
medaljgravörer erhållit sin utbildning hos Lea Ahlborn. Dessutom
framhåller myntdirektören, att säkerligen ingen qvinna före Lea Ahlborn
varit anstäld i statens tjenst, hvarföre det syntes vara berättigad! påstå,
att äfven den hedern tillkomme henne att på detta område hafva
brutit eu väg för qvinnans verksamhet.

Myntdirektören anför vidare, hurusom Lea Ahlborn under sin
långa tjenstetid utvecklat en ganska omfattande verksamhet. Förutom
stämplarne till de svenska mynt, som sedan år 1853 blifvit preglade,
hade hon äfven förfärdigat matricer och punsar till stämplarne för
flere nu gångbara norska och finska mynt. Derjemte hade hon nedlagt
betydligt arbete på stämplar till en stor mängd kungliga och
enskilda medaljer och minnespenningar samt derigenom i väsentlig
mån bidragit till den uppblomstring af den inhemska medaljkonsten ,

Nionde hufvudtiteln.

som under de sista decennierna egt rum och hvilken, enligt hvad
myntdirektören tillika upplyser, medfört ett så ökadt intresse för denna
konst, att under den hittills förflutna delen af Eders Kongl. Maj:ts
regenttid blifvit i Sverige pregladt ett större antal nya minnespenningar
och medaljer än under någon föregående konungs regering.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer myntdirektören,
att nådig proposition måtte till Riksdagen aflåtas om beviljande af eu
årlig pension åt myntgravören Lea Ahlborn, att utgå från och med
månaden näst efter den, då hon erhölle afsked från sin befattning vid
myntverket. Då emellertid myntdirektören anser, att den pension,
som enligt vanlig beräkning af pensionsbeloppets förhållande till den
fasta lönen skulle komma att Lea Ahlborn tilldelas, säkerligen skulle
för henne, som saknade egen förmögenhet, blifva otillräcklig att med
densamma äfven med största sparsamhet kunna utan bekymmer försörja
sig under sina återstående dagar, hemställer myntdirektören,
huruvida icke Eders Kongl. Maj:t täcktes finna skäligt föreslå Riksdagen
att i anseende till Lea Ahlborns höga ålder och många tjensteår
bevilja henne ett högre pensionsbelopp af 3,500 kronor.

Uti häröfver den 7 februari sistlidet år afgifvet underdånigt utlåtande
har statskontoret anfört, att, då i den för myntverket faststälda aflöningsstat
vore för myntgravören upptaget ett årligt arfvode af 1,500 kronor
jemte fri bostad och vedbrand, samt dessa naturaförmåner, hvilka af
myntdirektören beräknats till värde af 1,200 kronor, enligt statskontorets
åsigt närmast vore att hänföra till fast lön1, under det att
den ersättning, som myntgravören på grund af föreskrift i § 6 inom. 6
och § 8 af instruktionen för myntverket egde att uppbära för sina åt
mynt- och kontrollverken utförda arbeten och som enligt myntdirektörens
uppgift i medeltal under de sista tio åren uppgått till
omkring 1,700 kronor för år, syntes mostvara tjenstgöringspenningar,
statskontoret icke hade något annat att erinra mot den af myntdirektören
gjorda framställning, än att beloppet af den pension,
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att bevilja Lea Ahlborn
vid afskedstagande^ syntes böra nedsättas till ett de fasta aflöningsförmånerna
motsvarande belopp eller 2,700 kronor.

På grund af nådig befallning har jemväl akademien för de fria
konsterna den 29 nyssnämnde februari afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande och deruti anfört, hurusom akademien funne det vara af
största vigt, att den konstgren, som i myntgravörens embete både sin
enda officiela målsman i vårt land, handhades på ett fullt tillfredsställande
sätt såväl ur konstnärsskapets som arbetsförmågans synpunkt.

Nionde hafva (lti teln.

Det hade funnits tider, då mynt- och medaljgravyren intagit en högst
framstående plats i den svenska konsthistorien, men det hade också
funnits tider, då denna konst stått lågt hos oss, och detta af den
orsaken att den konstnärliga kontinuiteten i dess utöfning icke nöjaktigt
tillgodosetts. Sådant hade förhållandet varit i midten af vårt
århundrade, när dåvarande innehafvaren af myntgravörens befattning
afiidit. Bland den manliga delen af den svenska koustnärskåren hade
icke funnits någon, åt hvilken denna befattning då kunde anförtros,
och man tycktes stå inför den hårda nödvändigheten att för ändamålet
nödgas inkalla en utländing. Vid flera föregående tillfällen hade för
svenska statens räkning utländske konstnärer måst införskrifvas, men,
enligt hvad akademien upplyser, alltid med stora kostnader för statsverket,
enär utländingen ej velat nöja sig med här gängse löneförhållanden.
Vid nu ifrågavarande tillfälle hade man undgått detta
genom att anförtro befattningen åt den unga qvinna, som allt sedan
dess under 43 år oafbrutet offrat sina krafter på densammas utöfvande.

Akademien har ansett sig böra fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
på detta sakförhållande, enär deraf, enligt akademiens
åsigt, alldeles otvetydigt framginge, att statsverket gjort en högst
ansenlig besparing genom den lyckliga tillfälligheten att myntgravörsbefattningen
kunnat besättas med en inom landet född person, hvilken
jemväl den hedern tillkomme att derigenom hafva brutit en ny väg
för den svenska qvinnans verksamhet. Vidare framhåller akademien, att
om det sätt, hvarpå Eea Ahlborn skött sin ansvarsfulla befattning under
de 43 tjensteåren, rådde icke mera än en mening samt att för hennes
skicklighet talade, utom en mängd framstående arbeten, särskildt den
omständigheten, att hennes konstnärsskap tagits i anspråk äfven för
norska och finska statens räkning. Det vore emellertid icke endast
en synnerligen hedrande konstnärsbana, som nu läge bakom henne,
äfven åt utbildandet åt skickliga elever både hon framgångsrikt egnat
sig, så att, då hon nu stode i begrepp att draga sig tillbaka, hennes
plats kunde fyllas ur deras led.

Då Lea Ahlborn således i mera än ett afseende gjort sig väl
förtjent om fäderneslandet, som dermed å sin sida hade en skyldighet
att bereda henne eu sorgfri ålderdom, samt de löneförmåner, hon åtnjutit,
icke lemnat henne tillfälle att göra några besparingar, har
akademien i betraktande af dessa hennes förtjenster förordat bifall till
den af myntdirektören gjorda framställningen.

Såsom statskontoret erinrat, kan af myntgravörens aflöningsförmåner,
i årligt medeltal beräknade till 4,400 kronor, ett belopp af

Nionde halvudtiteln.

2,700 kronor, motsvarande summan af det fasta arfvodet, 1,500 kronor,
och det till 1,200 kronor uppskattade värdet af fri bostad och vedbrand,
närmast betraktas som fast lön. Med obetingadt erkännande
af det högst förtjenstfulla sätt, hvarpå . Lea Ahlborn enligt de sakkunniga
myndigheternas samstämmiga vitsord under sin numera 44-åriga tjenstetid fyllt sitt värf såsom mynt- och medaljgravör, anser
jag mig likväl icke kunna förorda, att pensionen för henne bestämmes
efter annan grund, än den numera såsom regel antagna, eller storleken
af den fasta lönen. I öfverensstämmelse med den af statskontoret
uttalade mening hemställer jag derföre,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att medgifva,
att myntgravören vid myntverket Lea Ahlborn, född Lundgren, må
från och med månaden näst efter den, under hvilken hon erhåller
afsked från myntgravörsbefattningen, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 2,700 kronor.

Under allmänna indragningsstaten och rubriken »Ersättning för
indragen indelning m. in., på förslag» finnes uppfördt ett anslag af 600
kronor, hvarifrån utgått ersättning för arbetsskyldighet till en för statsverkets
räkning utarrenderad egendom samt för till fjerdingsmän med
flere anslagna, men till statsverket indragna räntor. Till följd af förnyadt
arrendekontrakt om nämnda egendom och öfriga ersättningstagares
afgång hafva, enligt hvad statskontoret i underdånig skrifvelse den 10
sistlidne december anmäler, dessa ersättningar numera upphört. Med
afseende härå torde sagda anslag, 600 kronor, böra från riksstaten
uteslutas.

Beträffande beloppet af förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten
har jag i öfrigt ej annan ändring att föreslå, än att för afrundande
af samtliga hufvudtitlarnes slutsumma det kontanta anslaget,
hvilket, enligt hvad nyss blifvit erinradt, hädanefter ensamt skulle

komma att qvarstå, må höjas med 60 kronor eller

från 1,800,592 kronor till........................................... kronor 1,800,652: —

Lägges härtill anslaget till pensionsstaten ............ „_1,485,398: —

skulle slutsumman af nionde hufvudtitelns ordinarie

anslag för år 1898 blifva.......................................... kronor 3,286,050:

JJth. till lhksd. Vrot. 18V7. 1 Sami. 1 Afd.

[15.j .

Anslaget till
allmänna
indragningsstaten.

Nionde hufvudtiteln.

[16.]
Anslag tiU
upprätthållande
af arméns
pensionering.

Extra anslag.

Beträffande extra anslag under denna hufvudtitel bör vid statsverkspropositionens
affattande iakttagas Eders Kongl. Maj:ts den 29 sistlidne
december på föredragning af landtförsvarsdepartementet (se bil. 7 vid
detta prot. pag. 49) fattade beslut att föreslå Riksdagen

att å extra stat för år 1898 anvisa ett förslagsanslag af 1,540,000
kronor, att användas dels till upprätthållande af arméns pensionskassas
egen. pensionering med nu faststälda pensionsbelopp, mot skyldighet för
pensionskassan att afstå det för året densamma tillkommande förhöjda
vederlag för de till statsverket indragna rusthållsafgifterna, och dels till
fyllnadspensioner i enlighet med de af Riksdagen godkända grunder
för sådana pensioners utgående.

Hvad departementschefen sålunda rörande nionde
hufvudtiteln hemstält biträddes af statsrådets öfrige
ledamöter och blef af Hans Maj:t Konungen gilladt
och godkändt; och behagade Hans Maj:t Konungen,
på statsrådets tillstyrkande, härjemte förordna, att nu
anmälda, för statsregleringen erforderliga handlingar
skulle tillställas Riksdagens statsutskott.

Ex protocollo:
Fredrik Zethelius.

Nionde hnlvudtiteln: bil. 1.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9
januari 1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,
von Krusenstjerna.

9:o.

Departementschefen, statsrådet Gilljam anförde härefter:.

Uti en af domkapitlet i Strengnäs till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnad
ansökning har lärarinnan i teckning vid högre allmänna läroverket
i Strengnäs Edla Amanda Nortun i underdånighet anhållit om
rätt att vid afskedstagandet komma i åtnjutande af pension.

Af de vid ansökningen fogade handlingar inhemtas, att sökanden
är född den 22 oktober 1825; att hon såsom vikarie uppehållit teckningslärarebefattningen
vid Strengnäs allmänna läroverk dels från och

[11.]
Pension för
teckning!-lärarinnan
E. A. Nortun.

Nionde hufvddtitela: bil. 1.

med höstterminen 1862 till och med vårterminen 1865, dels ock under
en del af vårterminen och hela höstterminen 1866, hvarefter sökanden
som den 2 november sistnämnda år af Eders Kongl. Maj:t förklarats
berättigad att söka då lediga lärarebefattningen i detta ämne vid allmänna
läroverket i Strengnäs, den 4 januari 1867 af domkapitlet i
Strengnäs konstituerats att vara lärarinna i teckning vid nämnda läroverk;,
att sökandens tjenstgöring blifvit af läroverkets rektor synnerligen
val vitsordad; samt att, hvad angår sökandens helsotillstånd, vederbörande
läkare intygat, att sökanden sedan längre tid tillbaka lider af rubbningar
l nérv- och cirkulätiöhssystemet.

k-c Y^v^r berörda ansökning, som af domkapitlet förordats till nådigt
bifall, har statskontoret afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, deruti
statskontoret anfört, att sökanden’, som uppnått en ålder af 71 år och
räknade 33^ tjensteår, deraf hon under mer än trettio år varit oafbrutet
anstäld såsom lärarinna i teckning vid allmänt läroverk, fullgjort de
uti äldre, ännu gällande pensionsförfattningar, hvilka enligt nådiga
brefvet den 16 mars 1858 skulle ega tillämpning å lärare vid de allmänna
läroverken* föreökrifna vilkor för rätt att å allmänna indragningsstaten
undfå pension till belopp, motsvarande lönen, der densamma
icke öfverstege 3,000 kronor, äfvensom att aflöningen för ifrågavarande
lärarebefattning utgjordes af lön å stat 1,000 kronor jemte två ålderstiHägg
derå, hvartdera å 250 kronor, hvilka sökanden fått sig tillagda
genom nådiga brefven den 30 januari 1873 och den 18 januari 1878,
samt dessutom löneförbättring å extra stat med 50 kronor; och har
statskontoret i underdånighet hemstält, att, då fråga om rätt till pension
iQdragningsstaten för så väl tecknings- som musiklärare
vid allmänt läroverk ansetts böra i hvarje fall underställas Riksdagens
pröfning, Eders Kongl. Maj:t täcktes uti den nådiga proposition, som
komme att aflåtas till nästsammanträdande Riksdag, äska Riksdagens
medgifvande dertill, att sökanden finge från och med månaden näst
efter den, i hvilken afsked blefve henne beviljadt från innehafvande
befattning såsom lärarinna i teckning vid Strengnäs allmänna läroverk,
uppbära å allmänna indragningsstaten en lönen jemte ålderstillägg motsvarande
pension af ett tusen femhundra kronor årligen.

På grund af hvad sålunda förekommit hemställer jag, att Eders
^aj;^ täcktes föreslå Riksdagen att å allmänna indragningsstaten
uppföra, årlig pension till belopp af 1,500 kronor åt lärarinnan i teckning
vid allmänna läroverket i Strengnäs Edla Amanda Nortun, att
utgå från och med månaden näst efter den, i hvilken hon erhåller afsked
från sin tjenst.

Nionde hufvud titeln: bil. 1.

10:o.

Departementschefen anförde vidare:

I Kongl. Maj:ts nådiga stadga angående folkundervisningen i [12.]
riket den 18 juni 1842 påbjöds, att »i hvarje stadsförsamling och hvarje
socken på landet borde finnas minst en, helst fast skola med vederbör- m. fl. vid folk ligen

godkänd lärare». _ octfoitskoié För

att bereda möjlighet för församlingarna att anskaffa lärare, lärarinnesom
egde i folkskolestadgan påbjuden behörighet, föreskrefs i nämnda seminarier.
stadga, att så väl i hufvudstaden som i hvarje stiftsstad borde af domkapitlet
beredas tillfälle för dem, som ville egna sig åt folkskolelärarekallet,
att i ett seminarium erhålla undervisning och öfning i de till
detta kall hörande ämnen, samt att domkapitlet skulle för hvarje sådant
seminarium förordna en skicklig föreståndare, som skulle handleda och
undervisa blifvande skollärare samt vid intagning och afgång dem förhöra,
hvarjemte domkapitlet borde åt skollärareeleverna bereda tillfälle
att erhålla undervisning i kyrkosång och enkel gymnastik, samt att
uti någon folkskola erhålla praktisk bildning för skollärarekallet.

Vidare föreskrefs, att domkapitlet egde att, på sätt lämpligast
pröfvades, mellan dem, som hade befattning med skollärareelevernas
bildning, fördela det åt hvarje seminarium anvisade årliga anslag eller
att dessa befattningar hos en person förena, så vida han till dem alla
egde erforderlig skicklighet.

Seminarieföreståndaren erhöll derjemte rätt till enkel presterlig
tjenstårsberäkning. Härigenom ville man förmå skicklige män att mottaga
ifrågavarande befattning, för hvilken aflöningen — olika i olika
stift och till och med i samma stift olika på olika tider — dock
alltid var jemförelsevis ringa.

Seminarierna, som i de olika stiften erhöllo olika anordning, kunde
ej, så illa utrustade de i många hänseenden voro, gifva de blifvande
folkskolelärarne en tillfredsställande utbildning.

Detta gaf anledning till att Kong!. Maj:t den 21 mars 1862 utfärdade
ett reglemente för folkskolelärareseminarierna i riket. I detta
stadgades, att lärarepersonalen vid seminarium skulle utgöras af två
hufvudlärare, bland hvilka den ene tillika skulle vara föreståndare,
samt af lärare i musik, teckning och gymnastik. Samtlige lärare skulle
utses och förordnas af konsistorium, som vid tillsättande af ifrågavarande
befattningar borde lägga synnerlig vigt derpå, att med de för tjensteu

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

i öfrigt erforderliga egenskaper förenades en sann och lefvande gudsfruktan
samt en hedrande vandel.

Samtidigt dermed att det omförmälda seminariereglementet utfärdades,
förbättrades något seminarielärarnes löneförmåner, i det, enligt
kungörelsen den 21 mars 1862, presterlig tjenstårsberäkning tillerkändes,
utom peminarieföreståndaren, äfven åt öfrige hufvudlärare vid seminariet,
för så vidt de antingen vore prester eller ock aflagt godkändt prof
för adjunkts- eller kollegabefattning vid elementarläroverken och uppnått
23 års ålder.

Den 21 november 1862 aflat Kongl. Maj:t proposition till Rikets
Ständer angående anslag till folkundervisningens befrämjande. I propositionen
säges, blapd annat, att i afseende på det för seminarierna
anvisade anslag en förhöjning utan tvifvel vore af behofvet högligen
påkallad. Genom det utfärdade reglementet hade dessa läroanstalters
verksamhet blifvit i betydlig mån utvidgad, och då det för hela folkundervisningen
vore af stor vigt, att de blifvande folkskolelärarnes
bildande kunde anförtros åt män, hvilka vore utrustade med de förenade
egenskaper, som dertill erfordrades, funne Kongl. Maj:t det i främsta
rummet . vara nödvändigt, liksom med billigheten öfverensstämmande,
att. seminarieföreståndaren erhölle en förhöjd aflöning, hvilken Kongl.
Maj.t föreslog matte från början af då följande statsregleringsperiod
utgå med 2,500 rdr, äfvensom att andre läraren, hvars lön då utgjorde
.1,000 rdr, måtte tillerkännas enahanda rätt till löneförhöjning
efter vissa år, som för kolleger vid elementarläroverken vore medgifven,
dock att de sålunda föreslagna löneförmånerna icke skulle
komma, seminariernas föreståndare och öfrige hufvudlärare till godo,
med mindre de aflagt kunskapsprof motsvarande dem, som för anställning
vid elementarläroverken vore stadgade, eller filosofie kandidatexamen
och ett af Kongl. Maj:t, med hänseende till seminariernas bestämmelse,
särskildt förordnadt undervisningsprof; Kongl. Maj:t dock öppet lemnadt
att i särskildt förekommande fall från fullgörandet af hvad sålunda i
ena eller andra hänseendet föreskrefves lemna befrielse.

I underdånig skrifvelse angående reglering af utgifterna under
riksstatens åttonde hufvudtitel yttrade Rikets Ständer beträffande Kongl.
Maj:ts förslag om ökade anslag till seminarierna, bland annat, att Rikets
Ständer hade ansett lärareseminariernas utvidgning och deras förseende
med tillräckliga anslag vara ett af de föremål, som i främsta
rummet borde afses, då fråga vore om folkbildningens befrämjande; att
i spetsen för hvar och en af dessa bildningsanstalter stäldes en man,
som med omfattande bildning förenade en förtrolig kännedom af det

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

numera nästan till en särskild vetenskap utbildade sättet för läroämnenas
behandling inom folkskolan, och att lärarne besutte den grundliga
bekantskap med sina undervisningsämnen, utan hvilken de icke
kunde bibringa sina elever hvarken en verklig kunskap i dessa ämnen
eller en lefvande håg för dem, utan endast en ytlig, ofta anspråksfull
bokstafskunskap, vore ett lifsvilkor för folkskolans bestånd och verksamhet.
Enligt Rikets Ständers tanke borde derför en seminarieföreståndare
sättas i den ställning, att han kunde åt detta maktpåliggande
kall egna hela sin verksamhet och fästa sig dervid såsom vid sitt lits mål.
För detta ändamål borde hans vilkor icke vara mera ofördelaktiga, än
hvad en man af hans bildning och förmåga vanligen kunde i en annan
samhällsställning erhålla. Rikets Ständer hade derför icke ansett sig
kunna föreslå eu seminarieföreståndares lön till lägre belopp än 3,000
rdr, med rättighet att, i likhet med lärare vid elementarläroverken, för
hvart femte tjensteår, efter början af då ingående statsregleringsperiod,
åtnjuta löneförhöjning af 500 rdr, till dess lönen uppginge till 4,000
rdr. De vid seminariet anstälde lärarne borde, efter Rikets Ständers
mening, hafva i lön 1,000 rdr, med enahanda rätt till löneförhöjning
som adjunkter vid elementarläroverken. Då löneförmånerna sålunda
förbättrats, borde, å andra sidan, fordringarna på en ådagalagd grundlig
bildning hos dem, som skulle bestrida dessa ansvarsfulla platser,
vara fullt berättigade, och Rikets Ständer ansåge, att, i enlighet med
hvad Kongl. Maj:t föreslagit, seminariernas föreståndare äfvensom öfriga
lärare borde hafva aflagt kunskapsprof, motsvarande dem, som för anställning
vid elementarläroverk vore stadgade, nemligen filosofie kandidatexamen
äfvensom ett af Kongl. Maj:t med hänsyn till seminariernas
bestämmelse särskildt förordnadt undervisningsprof; Kongl. Maj:t
dock öppet lemnadt att i särskildt förekommande fall från fullgörande
af hvad sålunda i ena eller andra hänseendet föreskrefves lemna befrielse.

Sedan sålunda rikligare anslag beviljats till seminarierna, utfärdade
Kongl. Maj:t den 1 december 1865 förnyadt nådigt reglemente
för folkskolelärareseminarierna i riket. I detta stadgades rörande behörighet
till läraretjenster vid dessa läroanstalter, att för att kunna
utnämnas till seminarierektor erfordrades att hafva undergått filosofie
kandidatexamen eller på annat sätt ådagalagt deremot svarande kunskaper
och ega en under föregående pedagogisk verksamhet bepröfvad
undervisningsskicklighet, samt för behörighet till adjunktsbefattning att
hafva aflagt godkänd studentexamen eller afgångspröfning vid fullständigt
högre elementarläroverk, att med goda vitsord hafva minst ett års

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

tid tjenstgjort såsom lärare vid offentligt elementarläroverk eller seminarium,
och att inför det konsistorium, hvarunder seminarium hörde,
hafva undergått godkändt praktiskt undervisningsprof, så vida ej Kongl.
Maj:t funne godt att vid förekommande fall från något af dessa vilkor
meddela befrielse.

Då år 1874 löneförbättring beviljades lärarne vid de allmänna
läroverken med 500 kronor i hvarje lönegrad, erhöllo vid seminarier
anstälda rektorer och adjunkter samma förmån.

Den 11 oktober 1878 utkom kongl. reglementet för lärarnes vid
elementarläroverken enke- och pupillkassa.

Skyldighet att vara delegare i denna kassa åligger hvar och en,
som efter reglementets utgifvande blifver rektor eller ordinarie ämneslärare
eller öfningslärare vid allmänt läroverk, folkskolelärare- eller
folkskolelärarinneseminarium m. m.

Uti underdånigt betänkande och förslag angående lönereglering
för lärarne vid rikets allmänna läroverk, folkskolelärareseminarierna
m. fl., afgifvet den 17 maj 1879 af dertill i nåder förordnade komiterade,
föreslogo dessa, att rektorer vid seminarier skulle erhålla en löneförbättring
af 500 kronor i hvarje lönegrad och att adjunkter vid dessa läroanstalter
skulle, i likhet med adjunkter vid de allmänna läroverken,
erhålla en löneförbättring af 1,000 kronor i hvarje lönegrad, äfvensom
att lärarne vid rikets allmänna läroverk och folkskolelärareseminarierna
m. fl. skulle, då de uppnått 65 lefnadsår och minst 35 tjensteår, vara
förpligtade att med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten
från tjensten afgå.

Till 1882 års Riksdag aflät Eders Kongl. Maj:t proposition om
sådan löneförhöjning för lärarne vid de allmänna läroverken och folkskolelärareseminarierna,
som den omförmälda komitén föreslagit, hvarjemte
Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen, att ordinarie
lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk och folkskolelärareseminarier
skulle hafva skyldighet att vid uppnådda 65 lefnadsår och
minst 35 tjensteår med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten
från tjensten afgå.

Riksdagen afslog Eders Kong!. Maj:ts förslag, men har sedan år
1883 åt lärarne vid de allmänna läroverken och sedan år 1884 äfven
åt lärarne vid folkskolelärareseminarierna årligen beviljat en löneförbättring,
hälften så stor, som den Eders Kongl. Maj:t föreslagit.

Genom kongl. kungörelsen den 20 januari 1882 togs ett nytt
steg till likställighet i löneförmåner mellan lärarne vid de allmänna
läroverken och seminarierna. I nämnda kungörelse stadgades nemligen,

Nionde huvudtiteln: bil. 1.

att vid folkskolelärareBeminarium anstäld ordinarie rektor och adjunkt,
som undergått de för behörighet till adjunktsbefattning vid seminarium
stadgade akademiska lärdomsprof, skulle åtnjuta vid ansökan till prestlägenhet
eller annan till ecklesiastikståndet hörande befattning enahanda
rättigheter, som tillkomme ordinarie lärare vid allmänt läroverk, äfvensom
att vikarierande rektor och adjunkt samt extra lärare med adjunkts
tjenstgöring, som fullgjort nyssnämnda lärdomsprof och uppnått 23 års
ålder, skulle vara likstälda med vikarier och extra lärare vid de allmänna
läroverken.

I kongl. cirkulärbrefvet den 30 januari 1884 behagade Eders
Kong]. Maj:t bestämma, att arfvode tiil vikarie för seminarieadjunkt
skall bestämmas enligt de grunder, som i nådiga cirkuläret den 30
december 1876 äro stadgade i fråga om arfvode åt vikarie för adjunkt
eller kollega vid allmänt läroverk, samt att i afseende å skyldighet för
ordinarie lärare, som åtnjuter tjenstledighet, att antingen aflöna vikarie
eller att å sin lön vidkännas afdrag till vikariens godtgörande skall
tillämpas hvad nådiga cirkuläret den 12 juli 1872 i sådant hänseende
innehåller beträffande lärare vid de allmänna läroverken.

Den 29 januari 1886 utkom den ännu galande nådiga stadgan
för folkskolelärareseminarierna.

I denna hade intagits nya bestämmelser angående behörighet till
lärarebefattningar vid folkskolelärareseminarierna. I dess 16 § heter
det nemligen: ''»För att kunna utnämnas till rektor vid seminarium

fordras att hafva aflagt de prof, som äro stadgade för benörighet att
utnämnas till lektor eller adjunkt vid allmänt läroverk eller adjunkt
vid folkskolelärareseminarium, samt att ega en under föregående pedagogisk
verksamhet bepröfvad undervisningsskicklighet» och i § 17:
»För att kunna utnämnas till adjunkt vid seminarium fordras att hafva
uppnått tjugutre års ålder, undergått filosofie kandidatexamen eller
examen inför teologisk fakultet och nöjaktigt genomgått profårskurs
vid allmänt läroverk eller vid seminarium, om profårskurs der anordnas,
samt att inför det konsistorium, hvarunder seminariet hörer, hafva aflagt
godkändt praktiskt undervisningsprof.»

Genom resolutioner den 29 oktober 1881 och den 18 mars 1887
har Eders Kong]. Maj:t i anledning af gjorda ansökningar förklarat,
att de af sökandena för adjunktsbefattning vid folkskolelärareseminarium
aflagda undervisningsprof finge för rättighet till lönetursberäkning
vid allmänt läroverk räknas dem till godo såsom voro do aflagda för
adjunkts- ellor kollegabefattning vid sådant läroverk; och i kongl. kungörelsen
den 12 september 1890 stadgas, att lärare vid folkskolelärareBih.
till Rilcsd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 3

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

seminarier egde, om de öfverginge i de allmänna läroverkens tjenst,
samma rätt till lönetursberäkning, som genom kong], kungörelserna
den 29 maj 1874 och den 29 juni 1883 medgifvits lärare vid vissa
enskilda läroverk. Å andra sidan har, enligt kong!, kungörelsen den
31 maj 1895, lärare vid allmänt läroverk, som öfvergår i folkskolelärareseminariernas
tjenst, rätt att beträffande lönetursberäkning vid
seminarierna räkna sig till godo den tid, han tjenstgjort vid allmänt
läroverk.

Med ändring af hvad cirkuläret den 30 januari 1884 angående
arfvoden åt vikarierande lärare vid folkskolelärareseminarierna inuehölle
i fråga om grunderna för beräkning af arfvode åt vikarie för seminarieadjunkt,
förordnades i kongl. cirkuläret den 10 december 1892, att arfvode
till vikarie för adjunkt vid seminarium skulle beräknas enligt
samma grunder, som vore stadgade i fråga om arfvode åt vikarie för
adjunkt eller kollega vid allmänt läroverk.

Samma dag eller den 10 december 1892 utkom en kongl. kungörelse,
enligt hvilken § 17 i stadgan för folkskolelärareseminarierna
skall hafva följande förändrade lydelse: »För att kunna utnämnas till
adjunkt vid seminarierna fordras att hafva uppnått 23 års ålder, att
hafva aflagt sådana kunskapsprof, som äro stadgade för behörighet att
utnämnas till adjunkt vid allmänt läroverk, samt att nöjaktigt hafva
genomgått profårskurs vid allmänt läroverk eller vid seminarium, om
profårskurs der anordnas, äfvensom att inför det konsistorium, hvarunder
seminariet hörer, hafva aflagt godkändt praktiskt undervisningsprof.
»

Af det nu anförda behagade Eders Kongl. Maj:t finna, att den
tanke, hvilken Kongl. Maj:t i sin ofvannämnda proposition till Rikets
Ständer den 21 november 1862 framstälde, och i hvilken Rikets Ständer
i sin skrifvelse den 16 november 1863, deri Rikets Ständer meddelade
sitt beslut att bevilja förökade anslag till folkskolelärareseminarierna,
för sin del instämde, den nemligen, att lärarne vid dessa läroanstalter
borde hafva aflagt kunskapsprof, motsvarande dem, som för anställning
vid elementarläroverk vore stadgade, nu steg för steg blifvit förverkligad,
så att den behörighet, som fordras för anställning som adjunkt
vid folkskolelärareseminarium, är alldeles densamma som den,
hvilken är föreskrifven för erhållande af adjunktsbefattning vid allmänt
läroverk.

I jemnbredd med förverkligandet af denna tanke har, såsom af
det ofvan anförda framgår, likställigheten mellan ifrågavarande tvenne
slag af lärare jemväl blifvit allt större äfven med hänsyn till löneför -

Nionde linfvudtiteln: bil. 1.

maner och dylikt. Men med afseende härå har jemnbördighet dock
ej blifvit fullständigt genomförd, så länge ej blifvit uttryckligt stadgadt,
att vid seminarium anställa ordinarie rektorer, adjunkter samt
lärarinnor med adjunkts tjenstgöring hafva rätt till pension enligt
samma grunder som ordinarie ämneslärare vid de allmänna läroverken.

Det torde ej vara tvifvel underkastadt, att Rikets Ständer, då de
beviljade samma löneförmåner till seminariernas lärare som till lärarne
vid de allmänna läroverken, menade, att denna likställighet skulle sträcka
sig äfven till pensionsrätten. Sistlidna år beviljade ock Riksdagen, på
Eders Kongl. Maj:ts framställning, åt en 6eminarieadjunkt pension till
samma belopp, som adjunkt vid allmänt läroverk är berättigad att
erhålla.

Antagande deraf, att likställighet i löneförmåner mellan adjunkt
vid allmänt läroverk och vid folkskolelärareseminarinm skulle omfatta
äfven samma rätt till pension för ifrågavarande grupper af lärare, torde
ock hafva varit anledningen dertill, att Kongl. Maj:t ej förut till Riksdagen
framstält förslag om beviljande åt seminariernas lärare af samma
pensionsrätt, som tillkommer lärarne vid de allmänna läroverken.

Emellertid kan den omständigheten att pensionsrätt ej blifvit
tillförsäkrad seminariernas lärare hafva med sig den följden, att en
och annan, som velat egna sig åt seminariernas tjenst, afhållits
derifrån, emedan han fruktat, att han ej skulle erhålla någon pension,
när han ej längre förmådde att på tillfredsställande sätt sköta sin tjenst,
eller åtminstone en lägre sådan, än om han tjenstgjort vid allmänt
läroverk. Visserligen kan ej eu seminarielärare tvingas att afgå från
sin befattning, då han ej längre förmår att nöjaktigt sköta den, men
han är skyldig att, då ''han ej längre har krafter att sjelf uppehålla
den, till aflönande af vikarie afstå en fjerdedel af sin lön. Det återstående
af denna uppgår till ett mindre belopp, än han skulle hafva
erhållit, om han fått uppbära pension enligt samma grunder som allmänna
läroverkets lärare.

Detta förhållande kan medföra, att seminarieläraren frestas att
sjelf sköta sin tjenst längre, än för läroanstalten är gagneligt. Men
äfven om han i rätt tid öfverlemnar den till en vikarie, kan det blifva
till skada för läroverket, att den ordinarie läraren dock sitter qvar vid
befattningen, enär denna under tiden ej kan med ordinarie innehafvare
besättas, utan måste uppehållas genom en vikarierande lärare,
hvilken, äfven om man lyckas erhålla en duglig, ofta stannar qvar
endast en kort tid.

Då af det föregående framgår, att till semiuarielärarons kall,

Monde liufvudtiteln: bil. 1.

[1, 2.]

Bidrag till
folkskolelärares
peri''
sionering.

som är i hög grad ansvarsfullt och ansträngande, kräfves samma
behörighet som till adjunktsbefattning vid allmänt läroverk, då det
vidare är af synnerlig vigt, att vid seminarierna tjenstgöra nitiska,
intresserade och kraftiga lärare, hemställer jag, helst som det från
början synes hafva varit Kongl. Maj:ts och Riksdagens mening, att
lärarne. vid de allmänna läroverken och seminarierna skulle vara likstälda
jemväl med hänsyn till pensionsrätt, att Eders Kongl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen medgifva,

att vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarium anstäld
ordinarie, rektor, ordinarie adjunkt och ordinarie lärarinna med adjunkts
tjenstgöring må åtnjuta rätt till pension å allmänna indragningsstaten
enligt samma grunder, som äro eller varda stadgade för ordinarie ärnneslärare
vid rikets allmänna läroverk.

ll:o.

Härefter yttrade departementschefen:

Lärarne vid seminariet i Haparanda för bildande af finska småskolelärare
och -lärarinnor, Zacharias Grape och Bror Ulrik Green
inkommo den 4 oktober 1895 till domkapitlet i Hernösand med anhållan,
att domkapitlet ville åt dem utverka samma delaktighet i folkskoleiärarnes
pensionsinrättning samt enke- och pupillkassa, som, enligt
kongl. kungörelsen den 9 augusti 1884, beviljats lärare och lärarinnor
vid småskolelärareseminarium, som af landsting inrättats, äfvensom
att hela den tid, som de tjenstgjort vid seminariet, måtte räknas dem
till godo vid beräkningen af deras tjensteår.

Ansökningen var förordad af seminariets inspektor, kontraktsprosten
P. O. Grape, som derjemte hemstälde, att domkapitlet måtte
ingå till Eders Kongl. Maj:t med underdånig framställning, att samma förmåner,
som tillerkänts examinerade folkskolelärare och folkskolelärarinnor
vid af landsting upprättade småskolelärareseminarier, i fråga om pensionsrätt
måtte medgifvas icke endast åt lärarne vid seminariet i Haparanda
Z. Grape och B. U. Green, utan ock åt alla de examinerade folkskolelärare
och -lärarinnor, hvilka för närvarande hade eller framdeles vunne
anställning vid statens småskolelärareseminarium i Haparanda, samt att
de afgifter till pensionskassan, som enligt reglementet för folkskolelärarnes
pensionsinrättning den 30 november 1866 skulle från skoldistriktet
utgå, måtte af statsmedel utbetalas.

Domkapitlet i Hernösand inkom den 30 oktober 1895 till Eders
Kongl. Maj:t med underdånig framställning i ämnet, hvari domkapitlet
tillstyrkte hvad seminariets inspektor hade hemstält.

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

Statskontoret, som fått sig anbefaldt att inkomma med yttrande i
ärendet, förmälte i afgifvet underdånigt utlåtande, att, sedan det
genom nådigt beslut den 29 maj 1874 förordnats, att ett seminarium
för bildande af lärare och lärarinnor vid småskolor i de finska församlingarna
skulle under år 1875 upprättas i Haparanda, det blifvit bestämdt
genom nådigt bref till domkapitlet i Hernösand den 19 april
1875, att domkapitlet skulle ega att på förordnande tillsätta en lärare
för att bestrida elevernas teoretiska undervisning och tillika vara
seminariets föreståndare samt en lärare eller lärarinna för att dels
meddela undervisning i den småskola, som skulle vid seminariet inrättas
för elevernas praktiska öfningar, dels ock tillika leda dessa

Vidare yttrade statskontoret, att i sammanhang med föreskrift,
att lärokursen vid seminariet skulle från början af höstterminen 1877
omfatta två läsår, arfvode å 1,000 kronor blifvit genom nådigt bref
den 20 juli samma år anvisadt åt en lärare i den nya årsklassen, samt
att Eders Kongl. Maj:t genom nådigt beslut den 24 januari 1890 medgift,
att från och med hösten 1891 tills vidare finge af domkapitlet
antagas ytterligare eu lärare eller lärarinna, hvilken undergått godkänd
afgångsexamen vid något statens folkskolelärare- eller folkskolelärarinneseminarium,
mot ett arfvode af 1,000 kronor för läsår.

Derefter erinrade statskontoret, att samtliga kostnaderna för seminariet
i Haparanda enligt Riksdagens skrifvelse den 16 maj 1874
bestriddes af förslagsanslaget till främjande af folkundervisningen bland
de i rikets nordligaste trakter bosatta finnar. Från detta anslag utginge
äfven enligt nådiga brefvet den 2 november 1888 aflöning åt
en folkskolelärare vid hvar och en af de fasta folkskolorna i Tuitola,
Lappträsk och Nickola; och hade å samma anslag genom nådiga brefvet
den 17 april 1891 dessutom anvisats 40 kronor årligen till gäldande
af den folkskolelärarnes pensionsinrättning tillkommande pensionsafgift
för folkskoleläraretjensten inom Turtolaby, hvarjemte genom sistnämnda
nådiga bref förordnats, att den folkskolelärarnes enke- och pupillkassa
tillkommande afgift för denna tjenst skulle af Eders Kongl. Mapts
befallningshafvande på direktionens reqvisition, derest tjenstens innehafvare
vore delegare i kassan, innehållas å de innehafvaren tillkommande
aflöningsmedel, men, derest sådan afgift skulle utgå, då tjensten
saknade ordinarie innehafvare, utbetalas af nämnda förslagsanslag.

Slutligen hemställer statskontoret, att, om den sökta pensionsrätten
vunnes, do medel, som blefve erforderliga för bestridande, af de
till pensionsinrättningen ingående afgifter för ifrågavarande tjenste -

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

innehafvare, äfvensom de afgifter, som under vakans borde utgöras till
folkskolelärarnes enke- och pupillkassa, måtte, i likhet med hvad genom
nådiga brefvet den 17 april 1891 blifvit stadgadt beträffande pensionsafgiften
för folkskoleläraretjensten i Turtola by, anvisas att utgå från
förslagsanslaget till befrämjande af folkundervisningen bland de i rikets
nordligare trakter bosatta finnar.

. Direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, som i ämnet
blifvit hord, yttrade, att enligt den utredning om seminariets uppkomst
och. utveckling, som af statskontoret lemnats, samt enligt hvad seminariets
inspektor upplyst, funnes för det närvarande vid seminariet
anstälde, utom seminariets föreståndare, som aflagt akademisk examen,
samt en slöjdlärare och en slöjdlärarinna, beträffande hvilka någon
delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning och folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa icke syntes ifrågasättas, en lärare i seminariets
öfningsskola, hvilkens plats inrättats på grund af nådigt bref den 19
april 1875 och som, ursprungligen aflönad med 1,000 kronor, numera
efter erhållna två ålderstillägg i lön uppbure 1,600 kronor; en ämneslärare,
hvilkens plats inrättats jemlikt nådigt bref den 20 juli 1877
och som, ursprungligen likaledes aflönad med 1,000 kronor, numera
efter erhållna två ålderstillägg i lön uppbure 1,700 kronor; samt ännu
en ämueslärare, hvilkens plats inrättats på grund af nådigt beslut den
24 januari 1890 och som, ursprungligen äfven aflönad med 1,000
kronor, numera efter erhållet ålderstillägg i lön uppbure 1,400 kronor,
utgående dessa aflöningar, utom hvilka några ytterligare löneförmåner
icke förekomme, för 36 veckors årlig tjenstgöring.

Då enligt uppgift af seminariets inspektor de folkskolelärare på
grund af gällande författningar tillkommande fördelar af husrum, vedbrand
och kofoder efter gängse pris i den ort, der seminariet vore
förlagd t, borde uppskattas till 400 kronor, så uppginge — äfven när i
beräkning toges, att den årliga tjenstetiden vid seminariet något öfverstege
den för folkskolorna såsom normal tjenstgöringstid bestämda —
aflöningen för de båda ofvan först nämnda läraretjenstérna, efter afdrag
af värde, motsvarande folkskolelärarnes så kallade naturaförmåner, till
fullt det högsta belopp, som för delaktighet i peusionsinrättningen
vore medgifvet, eller 1,000 kronor, och för den sistnämnda läraretjensten
understege lönens värde endast obetydligt samma belopp.

Aflöningarna voro sålunda mer än tillräckliga för att ställa dessa
lärare i jemförelse med dem, som eljest egde delaktighet i pensionsinrättningen.

Domkapitlet i Hernösand, lika med seminariets inspektor, hade så

Nionde hufvndtiteln: bil. 1.

formulerat den underdåniga ansökningen, att samma förmåner i fråga
om pensionsrätt, som tillerkänts examinerade folkskolelärare och -lärarinnor
vid af landsting inrättade småskolelärareseminarier, måtte medgifvas
alla examinerade folkskolelärare och -lärarinnor, hvilka för närvarande
hade eller framdeles vunne anställning vid seminariet i Haparanda.

Direktionen ansåge sig också för sin del böra varmt förorda en
sådan likstäldhet, enär tjenstebefattningarnas art i det hela vore enahanda
och enär hvarken den omständigheten, att de här ifrågavarande
lärarnes verksamhet afsåge den finska befolkningen i riket, ej heller
den, att samme lärare vore anstälde vid en af staten inrättad anstalt,
syntes böra utöfva någon inverkan till men för dessa. Deremot syntes
just med hänsyn dertill att Haparanda seminarium vore en statsanstalt,
som stode under domkapitlets i Hernösand särskilda inseende och hvars
lärare anstäldes af samma domkapitel samt åtnjöte hela sin aflöning
af statsmedel, samma vilkor icke böra uppställas beträffande dervarande
lärares delaktighet i folkskolelärarnes pensionsiurättning och folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa, som genom kongl. kungörelsen den 9
augusti 1884 blifvit faststälda beträffande tjensteårsberäkning och pensionsrätt
för lärare och lärarinnor vid de af landsting inrättade småskolelärareseminarierna.
Det torde vara fullt tillräckligt, att, för den
händelse läraretjensterna vid Haparanda seminarium vunne delaktighet
i folkskolelärarnes pensionsiurättning, beträffande dem ungefär samma
föreskrifter meddelades, som på grund af kongl. cirkuläret af den 31
december 1877 vore gällande i fråga om delaktighet i folkskolelärarnes
pensionsinrättning för läraretjensterna vid folkskolelärareseminariernas
öfniugsskolor, hvilka äfven vore statsanstalter med lärare antagna af
domkapitlet och aflönade af statsmedel.

En sådan anordning skulle icke heller komma i strid med det
sätt för anvisande af medel till pensionsafgifternas erläggande för ifrågavarande
tjenstår och tjensteinnehafvare, som i statskontorets i ämnet
afgifna förslag förordats.

Slutligen ansåge sig direktionen böra hemställa, att, då ifrågavarande
lärares verksamhet, om än afseende folkskolornas bästa, likväl
hade en uppgift, hvilken till arten skilde sig från den, som vanliga
folkskolelärare hade att fylla, det syntes skäligt att, såsom skedde,när
tjensteårsberäkning och pensionsrätt år 1884 bereddes lärare och lärarinnor
vid de af landsting inrättade småskolelärareseminarierna, eu lämplig
förhöjning erhölles i det för pensionsinrättningen anvisade statsanslaget.
I sådant hänseende finge direktionen underdånigst erinra, att den för -

Nionde hnfvudtiteln: bil. 1.

höjning i nämnda anslag^ som erhållits vid nyssbemälda lärares och
lärarinnors upptagande i pensionsinrättningen, beräknades efter vid pass
89 kronor för hvarje nytillkommen tjenst, och skulle i öfverensstämmelse
härmed den förhöjning, som borde ifrågakomma för de tre tjenster,
som i ansökningen närmast afsåges, i rundt tal kunna sättas till 300
kronor.

Med uttalande af önskvärdheten af att de vid statens seminarium
i Haparanda nu anstälde examinerade folkskolelärare eller -lärarinnor
samt examinerade folkskolelärare eller -lärarinnor, som framdeles der
vunne anställning, undfinge delaktighet uti folkskolelärarnes pensionsinrättmng
och folkskolelärarnes enke- och pupillkassa, finge med stöd af
det anförda direktionen underdånigst hemställa, att, derest Eders Kongl.
Maj:t härtill lemnade nådigt bifall, dervid — i nära anslutning till
hvad som genom ofvan anförda nådiga brefvet den 31 december 1877
föreskrifvits beträffande lärarnes vid folkskolelärareseminariernas öfningsskolor
upptagande till delaktighet i pensionskassorna — följande närmare
bestämmelser ansåges böra meddelas:

att det må ankomma på pensionsinrättningens direktion att pröfva,
till hvithet belopp delaktighet må för de särskilda tjensterna beviljas;

att afgifter för tjensterna till folkskolelärarnes pensionsinrättning
må från och med det år, inträde i pensionsinrättningen medgifves, af
tillgängliga medel genom seminariets föreståndares försorg i vederbörlig
ordning till pensionsinrättningen utbetalas;

att examinerad folkskolelärare eller -lärarinna, som efter vederbörande
domkapitels förordnande bestridt eller hädanefter komma att
bestrida läraretjenst, hvarom nu är fråga, må för åtnjutande af pension
från folkskolelärarnes pensionsinrättning räkna hela den tid, de
i nämnda egenskap tjenstgjort, såsom ordinarie tjensteår;

att af de vid seminariet nu anstälde examinerade folkskolelärare
Grape, hvilken ensam der haft anställning före den tid, då folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa inrättades, må få, i enlighet med derom
framstäld begäran, inträda i nämda kassa, men att öfrige vid seminariet
nu anstälde lärare likasom en hvar examinerad folkskolelärare
eller folkskolelärarinna, som härefter till tjenst vid seminariet förordnades,
med stöd af § 1 i nådiga reglementet för folkskolelärarnes enkeoch
pupillkassa den 15 oktober 1875, sådan samma § lyder enligt nådiga
kungörelsen den 12 juni 1880, anses i likhet med ordinarie folkskolelärarinna
vara skyldig, respektive berättigad, att ingå som delegare
jemväl i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa, till hvilken kassa

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

årliga pensionsafgifter genom semiuariet8 föreståndares försorg skola
inom föreskrifven tid till pensionskassan insändas; samt

att det skall åligga föreståndaren för seminariet att beträffande
ifrågavarande tjänster och deras innehafvare till direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning aflemna erforderliga uppgifter.

Vid framdeles skeende föredragning af de till åttonde hufvudtiteln
hörande anslagsbehof har jag för afsigt att hemställa, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att — under förutsättning att
de examinerade folkskolelärare, som nu äro anstälda vid seminariet i
Haparanda och dess öfningsskola, äfvensom de examinerade folkskolelärare
eller -lärarinnor, som framdeles på föreskrifvet sätt der vinna
anställning, erhålla rätt till tjensteårsberäkning och pension från folkskolelärarneB
pensionsinrättning enligt de här ofvan af direktionen
öfver pensionsinrättningen framstälda grunder — de afgifter, som enligt
gällande pensionsreglemente skola ingå till pensionsinrättningen eller
enligt reglementet för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa till denna
kassa för de tjänster vid Haparanda seminarium, som i pensionsinrättningen
blifva delaktiga, och hvilka afgifter icke åligga lärare eller
lärarinna, må utbetalas från det under riksstatens åttonde hufvudtitel
uppförda anslag till befrämjande af folkundervisningen bland de i rikets
nordligare trakter bosatta finnar.

I afseende å ifrågavarande ärende, så vidt angår regleringen af
utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel, hemställer jag, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att för omförmälda
pensionerings genomförande enligt de här ofvan af direktionen
öfver pensionsinrättningen angifna grunder det under riksstatens nionde
hufvudtitel uppförda anslag till folkskolelärares pensionering må från
och med år 1898 höjas med 300 kronor.

12:o.

Departementschefen anförde ytterligare:

1 skrifvelse den 14 november 1895 anhöll föreståndaren för seminariet,
för bildandet af lappska småskolelärare och -lärarinnor i Mattisuddens
by i Jockmock8 församling hos domkapitlet i Hernösand, att
domkapitlet måtte hos Eders Kongl. Maj:t utverka, att de examinerade
folkskolelärare och -lärarinnor, hvilka vore anstälda vid nämnda seminarium,
måtte beträffande tjensteårsberäkning och pensionsrätt komma
i åtnjutande af samma rättigheter, som tillkomme lärarne i öfningsskolan
vid folkskolelärareseminarierna enligt kongl. kungörelsen den
BIL till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 4

[1,2.]

Bidrag till
folkskolelärares
pensionering.

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

9 augusti 1884; att lönebeloppet, hvarefter pensiousrätt skulle beräknas,
måtte fastställas till 1,000 kronor; samt att afgifterna till pensionskassan
matte fa utgå af statsmedel; och anförde dervid seminarieföreståndaren,
att genom kongl. brefven den 13 februari 1891 och den 30
juni 1893 hade vid Mattisuddens seminarium blifvit anstälda dels lärare
vid öfningsskolan, dels biträdande lärare vid seminariet, båda utexaminerade
vid folkskolelärareseminarium; att läraren vid öfningsskolan
uppbure i årlig lön 1,000 kronor jemte fria husrum och biträdande
läraren 1,200 kronor i ett för allt; att seminariet för de befattningar,
som innehades af dessa lärare, ej hade delaktighet i folkskolelärarnes
pensiousinrättning; samt att detta missförhållande otvifvelaktigt skulle
utöfva ett skadligt inflytande på seminariets verksamhet, enär skickliga
lärarekrafter för dessa platser knappast kunde för framtiden påräknas,
utan att seminariet blefve för ifrågavarande tjenster delaktigt i folkskolelärarnes
pensionsinrättning.

Domkapitlet remitterade denna anhållan till seminariets inspektor,
kyrkoherden Berlin, som med anledning deraf yttrade, att, då på grund
af den erfarenhet, som vunnits under den tid, seminariet varit i gång,
tydligt framginge, att denna läroanstalt ännu en lång tid måste fortfara
med sin verksamhet, så framt lappförsamlingarna skulle erhålla
tillräckliga lärarekrafter för sina folkskolor och småskolor, hvilkas antal
icke kunde få minskas, utan i stället måste ökas, syntes honom seminarieföreståndarens
hemställan i allo beaktansvärd; dock torde till denna
det tillägg böra göras, att, derest delaktighet i pensionsinrättningen
vunnes för de ifrågavarande tjensterna, dessas innehafvare skulle vara
skyldiga att ingå som ^delegare i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa.

I underdånig skrifvelse den 18 januari 1896 hemstälde domkapitlet,
att de examinerade folkskolelärare eller -lärarinnor, hvilka för närvarande
hade eller framdeles kunde vinna anställning vid ifrågavarande seminarium,
måtte beträffande tjensteårsberäkning och pensionsrätt komma
i. åtnjutande af samma förmåner, som tillerkänts lärare och lärarinnor
vid af landsting inrättade seminarier; att den lön, hvarefter pensionens
belopp skulle beräknas, måtte fastställas till 1,000 kronor; samt att afgifterna
till pensionskassorna måtte få utgå af statsmedel.

Statskontoret, hvars utlåtande £inhemtats, meddelade deruti, att
genom nådigt bref till domkapitlet i Hernösand den 21 maj 1875
blifvit förordnadt, bland annat, att ett seminarium för bildande af
lappska småskolelärare och -lärarinnor skulle upprättas i Mattisuddens
by; att för elevernas praktiska öfningar skulle vid seminariet inrättas

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

cn småskola; att domkapitlet finge på förordnande tillsätta en i lappska
språket kunnig lärare, som hade att bestrida elevernas teoretiska undervisning
och tillika vara seminariets föreståndare, samt eu likaledes i
lappska språket kunnig lärare eller lärarinna, som borde meddela undervisning
i småskolan uti alla der förekommande ämnen och tillika leda

elevernas praktiska öfningar. ....

Enligt senast faststälda stat för Lappmarks ecklesiastikverk, tran
hvars anslag samtliga kostnaderna för detta seminarium bestredes, funnes
vid seminariet anstälde, förutom föreståndaren, om hvilken det nu icke
vore fråga, dels en examinerad folkskolelärare eller -lärarinna till biträde
åt föreståndaren vid undervisningen inom seminariet med arfvode
af 1,200 kronor, dels ock vid småskolan för elevernas praktiska öfningar
eu öfningslärare med lön af 1,000 kronor.

Derjemte erinrade statskontoret, dels att enligt kongl. kungörelsen
den 9 augusti 1884 lärare och lärarinna vid de af landsting inrättade seminarier
för bildande af småskolelärare och -lärarinnor under vissa vilkor
erhölle rätt till tjensteårsberäkning och pension från folkskolelärarnes
pensionsinrättning lika med folkskolelärare, dels ock att enligt § 43 i
kongl. reglementet för Lappmarks ecklesiastikverk den 31 januari 1896
ecklesiastikverket egde för läraretjenst vid lappskola rätt till inträde i
folkskolelärarnes pensionsinrättning mot erläggande af stadgade pensionsafgifter,
till hvilka Eders Kongl. Maj:t på anmälan af domkapitlet anvisade
nödiga medel.

Rörande anvisande af de medel, som, i händelse den sökta pensionsrätten
vunnes, blefve erforderliga för bestridande af de till pensionsinrättningen
ingående afgifter för dessa tjensteinnehafvare, hem
stälde statskontoret, att dessa afgifter äfvensom de afgifter, hvilka under
vakans borde utgöras till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa, måtte
anvisas att utgå från förslagsanslaget till Lappmarks ecklesiastikverk.

Direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, som i ämnet
blifvit hörd, anförde i skrifvelse den 1 augusti 1896, att af hvad statskontoret
anfört och seminariets inspektor på begäran Upplyst framginge,
att vid seminariet för det närvarande funnes anstälde, utom
föreståndaren, beträffande hvilken delaktighet i pensionskassorna icke
ifrågasattes, dels en biträdande lärare vid undervisningen, hvilken i
lön°uppbure 1,200 kronor, dels också en öfningslärare vid den. med
seminariet förenade småskolan med kontant lön af 1,000 kronor jemte
fria husrum, samt att aflöningarna utginge för 36 veckors årlig tjenstgöring.
...

Vidare meddelade direktionen, att, efter hvad seminariets inspektor

Nionde hufvudtiteln: bil. i.

upplyst, de folkskolelärare på grund af gällande författningar tillkommande
fördelar af husrum, vedbrand och kofoder efter gängse priser
å den ort, der seminariet vore förlagdt, borde uppskattas till 325
kronor, hvaraf 125 kronor afsåges för husrum, 75 kronor för vedbrand
och 125 kronor för kofoder. Således skulle — äfven med beaktande
af att aflöningarna för ifrågavarande lärare utginge för längre årlig
tjenstgöring, än som för normal tjenstgöring vid folkskola vore bestämd
— de aflöningsförmåner, hvaraf lärarne vid seminariet vore i åtnjutande,
fullt motsvara dem, som vore bestämda såsom lägsta löneförmåner,
efter hvilka delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning beräkuades,
eller 700 kronor kontant lön jemte förmåner af husrum, vedbrand och
kofoder.

Direktionen, som intoge till förevarande fråga alldeles samma
ställning, som den direktionen beträffande lärarnes vid seminariet i
Haparanda tjensteårsberäkning och pensionsrätt häfdat i det underdåniga
utlåtande, som samtidigt derom afgåfves, förordade varmt, att lärarne
vid Mattisuddens seminarium uti ifrågavarande hänseende likstäldes
med lärare och lärarinnor vid de af landsting inrättade småskolelärareseminarierna.

Direktionen ansåge ock, att, för den händelse dessa läraretjenster
vunne delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning, ungefär samma
föreskrifter borde meddelas, som på grund af kongl. cirkuläret den 31
december 1877 vore gällande i fråga om delaktighet i folkskolelärararnes
pensionsinrättning för läraretjensterna vid folkskolelärareseminariernas
öfningsskolor.

Slutligen höll© direktionen före, att, för beredande af nu omhandlade
förmåner för de två lärarne vid Mattisuddens seminarium, ett
anslag, beräknadt efter samma grunder, som det för upptagande i
folkskolelärarnes pensionsinrättning af lärarne vid Haparanda seminarium
ifrågasatts, borde beviljas folkskolelärarnes pensionsrättning till belopp
af 200 kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit utredt och uppsåt — och då
otvifvelaktigt, såsom seminariets föreståndare anfört, bifall till hvad
nu begärdes måste främja möjligheten att för seminariet erhålla goda
lärarekrafter — fann sig direktionen böra uttala som önskvärd!, att
de vid Mattisuddens seminarium nu och framdeles anstälda examinerade
folkskolelärare eller -lärarinnor erhölle delaktighet uti folkskolelärarnes
pensionsinrättning och folkskolelärarnes enke- och pupillkassa. Direktionen
hemstälde derför, att, derest Eders Kongl. Maj:t härtill lemnade
nådigt bifall, dervid, i nära anslutning till hvad som genom ofvan

Nionde hufvndtiteln: bil. 1.

anförda nådiga bref den 31 december 1877 föreskrifvits beträffande
lärarnes vid folkskolelärareeeminariernas öfningsskolor upptagande till
delaktighet i pensionskassorna, måtte fästas följande vilkor:.

att det skall ankomma på pensionsinrättningens direktion att
pröfva, till hvilket belopp delaktighet må för de särskilda tjensterna
beviljas;

'' att afgifter för tjensterna till folkskolelärarnes pensionsinrättning
må, från och med det år inträde i pensionsinrättningen medgifves, af
tillgängliga medel till pensionsinrättningen inbetalas genom seminariets
föreståndare;

att examinerad folkskolelärare eller -lärarinna, som efter vederbörande
domkapitels förordnande bestridt eller hädanefter komma att
bestrida läraretjenst, hvarom nu är fråga, må för åtnjutande af pension
från folkskolelärarnes pensionsinrättning räkna hela den tid, de i
nämnda egenskap tjenstgjort, som ordinarie tjensteår;

att de vid seminariet nu anstälde examinerade folkskolelärare,
som enligt seminariets föreståndares och domkapitlets uppgifter hafva
anstälts på grund af kongl. brefven den 13 februari 1891 och den 30
juni 1893 och således vunnit anställning långt efter det folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa med den 1 januari 1877 trädde i verksamhet,
likasom äfven en hvar examinerad folkskolelärare eller folkskolelärarinna,
som härefter till tjenst vid seminariet förordnas, med stöd af § 1 i
nådiga reglementet för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa den
15 oktober 1875, sådan denna § lyder enligt nådiga kungörelsen den
12 juni 1880, skall i likhet med ordinarie folkskolelärare och ordinarie
folkskolelärarinna vara skyldig, respektive berättigad, att ingå såsom
delegare jemväl i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa, till hvilken
kassa de årliga pensionsafgifterna skola insändas genom seminariets
föreståndares försorg; samt att det skall åligga föreståndaren för
seminariet att beträffande ifrågavarande tjeuster och deras innehafvare
till pensionsinrättningen aflemna erforderliga uppgifter.

Vid framdeles skeende föredragning af de till åttonde hufvudtitelu
hörande anslagsbehof har jag för afsigt att hemställa, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att — under förutsättning att
den examinerade folkskolelärare och den examinerade folkskolelärarinna,
som nu äro anstälda vid seminariet i Mattisudden i Jockmocks församling
och dess öfniugsskola, äfvensom de examinerade folkskolelärare eller
-lärarinnor, soin framdeles pa föreskrifvet sätt der vinna anställning,
erhålla rätt till tjensteårsberäkning och pension från folkskolelärarnes
pensionsinrättning enligt do här ofvan af direktionen öfver nämnda

[13.]

Understöd dt
äldre behöfvande
folkskolelärare.

[3.]

Kostnaden för
förvaltningen
af smäskolelärares
m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt
under
är 1898.

30 Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

pensionsinrättning angifva grunder — de afgifter, som enligt gällande
pensionsreglemente skola ingå till pensionsinrättningen eller enligt
reglementet för folkskolelärare enke- och pupillkassa till denna kassa
för de tjenstår vid Mattisuddens seminarium, som i pensionsinrättningen
blifva delaktiga, och hvilka afgifter icke åligga lärare eller lärarinna,
må utbetalas från det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda
anslag till Lappmarks ecklesiastikverk.

I afseende å ifrågavarande ärende, så vidt angår regleringen af
utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel, hemställer jag, att Eders
Kong], Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att, för omförmälda pensionerings
genomförande enligt de här ofvan af direktionen öfver pensionsinrättningen
angifna grunder, det under riksstatens nionde hufvudtitel uppförda
anslag till folkskolelärares pensionering må från och med år 1898
höjas med 200 kronor.

Vid bifall till hvad under de sist föredragna två punkterna föreslagits
kommer sistberörda anslag, nu 357,373 kronor, att höjas till
357,873 kronor. J

13:o.

Vidare anförde departementschefen:

För att bereda understöd åt äldre behöfvande folkskolelärare,
hvilka icke kunna erhålla pension ur folkskolelärarnes pensionsinrättning,
hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att’
i likhet med hvad under flera föregående år egt rum, å allmänna indragningsstaten
måtte äfven för år 1898 anvisas ett anslag af 10,000
kronor, att enligt de närmare bestämmelser, Eders Kongl. Maj:t kan
finna godt meddela, användas till understöd af högst 250 kronor åt
sådana äldre behöfvande folkskolelärare, hvilka oförvitligt skött sin tjenst,
men derifrån erhållit afsked före år 1867.

14:o.

Departementschefen yttrade:

Med hänvisning till hvad som blifvit anfördt till statsrådsprotokollet^
den 22 december 1893 i fråga om kostnaden för förvaltningen
af småskolelärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt får jag, då kostnaden
för. förvaltningen af anstalten, hvilken trädt i verksamhet först med
början af nyssnämnda år, ännu ej kan med tillbörlig säkerhet beräknas
och den provisoriska anordningen deraf alltså synes vara nödig äfven
för år 1898, underdånigst- hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

föreslå Riksdagen att, i afseende’å kostnaderna för anstaltens förvaltning
och verksamhet under år 1898, medgifva,

att Eders Kongl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma de belopp,
som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr blifva erforderliga;
samt

att de för berörda förvaltningskostnad och för anstaltens utgifter
i öfrigt under nämnda år erforderliga medel må af Eders Kongl. Maj:t,
i den mån influtna afgifter icke äro att tillgå, anvisas utaf tillgängliga
statsmedel såsom förskott, att antingen ersättas af berörda afgifter, i
den mån de under året ingå, eller, derest sagda afgifter skulle för året
befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

• AV s '' UV •

Hvad föredragande departementschefen i de under
n:ris 9—14 upptagna ärenden yttrat och hemstält
täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkande af statsrådets
öfriga ledamöter, i nåder gilla, med befallning
tillika, att utdrag af detta protokoll skulle till finansdepartementet
öfverlemnas för behörigt iakttagande
vid uppgörande af förslag till reglering af utgifterna
under riksstatens nionde hufvudtitel.

Ur protokollet:

C. E. Blom.

? 7 tf i

Nionde hufvudtiteln: bil. 2.

[6.]

Pennan för
handtverksmästaren
A.
P. W. Ekstedt.

Utdrag af protokollet öfver landtför svar särenden, hållet inför
Hans Maf.t Konungen uti statsrådet å Stockholms slott
den 20 november 1896.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,
von Krusenstjerna.

Departementschefen anförde härefter:

»Uti en till generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet stäld
skrift har handtverksmästaren vid Vendee artilleriregementes tygstat
Axel Fredrik Wilhelm Ekstedt anhållit att, som han till Följd af ålder
och tilltagande sjuklighet med deraf beroende minskad arbetsförmåga
ej längre kunde på ett tillfredsställande sätt motsvara tjenstens fordringar,
men Ekstedt vid inträffande afgång från sin befattning saknade
medel till sitt lifsuppehälle, enär han icke begagnat sig af honom år
1877 erbjudet tillfälle att såsom delegare ingå i arméns pensionskassa

Nionde hufvndtiteln: bil. 2.

af den anledning, att han, som vore född år 1833 och år 1875 kommit
i statens tjenst, skolat först efter 30 tjenstår eller således vid 72 års ålder —
en ålder, som han ansett sig aldrig kunna uppnå — komma i åtnjutande
af pension, någon pension eller årligt understöd från andra allmänna
medel vid afskedstagandet måtte för honom utverkas.

Med anledning af denna framställning har general fälttygmästaren
uti skrifvelse den 15 sistlidne februari i underdånighet hemstält, att
nådig proposition måtte till Riksdagen aflåtas om beredande åt bemälde
Ekstedt af pension å allmänna indragningsstaten; och har generalfälttygmästaren
såsom stöd för nämnda hemställan anfört, att Ekstedt, som
är född den 23 mars 1833, under den tid af mer än 21 år, eller sedan
den 30 januari 1875, han varit i statens tjenst anstäld, med flit och
skicklighet fullgjort sina göromål samt ådagalagt ett utmärkt hedrande
uppförande, men att han vid då snart uppnådda 63 år, på grund af
denna höga ålder och sjuklighet, vore föga arbetsför, samt att Ekstedt,
som af skäl, han uppgifvit, icke sökt delaktighet i arméns pensionskassa,
skulle vid blifvande afgång från sin tjenst befinna sig utan
medel för sin existens, hvarjemte generalfälttygmästaren erinrat, att
tyghandtverkarne äro bundne vid sina befattningar allenast genom
kontrakt på tre månaders ömsesidig uppsägning, samt att antagligt
vore att, då ansvaret för de vid verkstäderna anstälde handtverkarnes
fulla arbetsduglighet och yrkesskicklighet författningsenligt åligger tygmästare,
man svårligen kunde undgå att inom kort uppsäga Ekstedt
från hans nu innehafvande plats, i hvilket fall han efter långt och
pligttroget arbete i statens tjenst kom me att gå en synnerligen beklagansvärd
ålderdom till mötes, för så vidt ej staten trädde emellan
genom att tillerkänna honom någon pension.

Beträffande beloppet af en sådan pension har generalfälttygmästaren,
vid det förhållande att Ekstedt icke verkstält någon inbetalning
till pensionskassan, ansett det icke kunna ifrågasättas, att pensionen
skulle utgå med det belopp, som finnes uppfördt för den pensionsklass,
Ekstedt, derest han varit delegare i arméns pensionskassa,
skulle hafva tillhört, men å andra sidan funnit alltför stor afknappning
å pensionen icke höra göras, så vidt det dermed åsyftade ändamålet
att bereda Ekstedt en torftig bergning skulle kunna vinnas, samt förty
i underdånighet föreslagit, att pensionen för Ekstedt måtte bestämmas
till $ af det belopp, 700 kronor, hvarmed tygstatshandtverkare på stat
efter afskedstagandet pensioneras, eller till 467 kronor.

Af ett vid handlingarna fogadt läkarebetyg framgick, att Ekstedt
sedan flera år lidit af kronisk muskelrheumatism samt att hans arbetsBik.
till Riksd. Frot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 5

34 Nionde hufvudtiteln: bil. 2.

förmåga på grund häraf och till följd af hans höga ålder vore betydligt
nedsatt.

Statskontoret, hvars yttrande i ärendet genom nådig remiss inhemtades,
anförde i underdånigt utlåtande den 19 sistlidne februari,
att Ekstedt visserligen torde vara förtjent af att vid sitt entledigande
erhålla något understöd för sina återstående dagar, men att detta understöd
dock icke syntes böra föreslås högre än till 350 kronor, eller
samma belopp, som vid 1894 års riksdag såsom årlig pension beviljats
handtverkaren på stat vid Första Göta artilleriregemente J. F. Ågren.

Uti en sedermera till mig ingifven skrift af den 30 nästlidne
oktober har generalfälttygmästaren anmält, att det vore omöjligt längre
bibehålla Ekstedt i tjenst, enär han på grund af kraftlöshet saknade
förmåga att arbeta; och inhemtas af ett denna skrifvelse bifogadt läkarebetyg
af den 26 i samma månad, att Ekstedts sjukdom under sista året
ytterligare förvärrats samt att han endast i ringa mån kunde genom
arbete bidraga till sin framtida bergning.

På grund af hvad sålunda blifvit upplyst och då det torde vara
med billighet öfverensstämmande, att Ekstedt, hvilken inom kort uppnår
64 års ålder och som i nära 22 år varit i statens tjenst anstäld,
vid afgång från innehafvande befattning beredes något understöd medelst
pension, hvilken, enligt min åsigt, skäligen bör sättas till det af statskontoret
föreslagna belopp, får jag underdånigst hemställa, det Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva,

att handtverksmästaren vid Vendes artilleriregementes tygstat
Axel Fredrik Wilhelm Ekstedt må från och med månaden näst efter
den, hvarunder han erhåller entledigande från sin vid nämnda tygstat
innehafvande befattning, för sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af trehundrafemtio kronor.»

Till denna hemställan, hvaruti statsrådets öfrige
ledamöter instämde, täcktes Hans Maj:t Konungen
lemna nådigt bifall; och skulle utdrag af detta protokoll
finansdepartementet tillställas för iakttagande vid
uppgörande af förslag till reglering af utgifterna under
riksstatens nionde hufvudtitel.

Ex protocollo:
Mart. Nyborg.

Nionde hnfrudtiteln: bil. S.

Utdrag af protokollet ''öfver landtförsvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen uti statsrådet å Stockholms slott
den 9 januari 1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,

■ friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,
von Krusenstjerna.

Departementschefen, statsrådet friherre Rappe anförde härefter:

»Sedan, med anledning åt en år 1890 al direktionen öfver allmänna
garnisonssjukhuset i Stockholm gjord underdånig framställning
om beredande af årlig pension åt tvättföreständerskan vid sjukhuset
Emilia Maria Höglund, hvilken till följd af ålder och medtagna krafter
icke vidare vore i stånd att nöjaktigt fullgöra sin befattning, Eders
Kongl. Maj:t, efter vederbörande myndigheters hörande, genom nådigt

[7]

Pension för
tv''Utföre ständerskan
E. M.
Eöylund.

Nionde hufvudtiteln: bil. 3.

bref den 31 december nyssnämnda år medgifvit, att en gratifikation
af 200 kronor finge vid Höglunds afskedande ur sjukhusets tjenst af
dess medel henne tilldelas, har direktionen öfver berörda sjukhus uti
skrifvelse den. 17 sistlidne oktober, med anmälan att Höglund icke
velat lemna sin befattning mot erhållande af en gratifikation för en
gång,, som ej tryggade henne mot nöd under återstående dagar, samt
att direktionen vid sadant förhållande ansett det i hög grad obilligt
att mot hennes vilja aflägsna henne från en befattning, som hon efter
yttersta förmåga sökt fullgöra, i underdånighet hemstält, att då Höglund
numera, på sätt ett bifogadt läkarebetyg utvisade, drabbats af en
så svår sjukdom, lifmoderkräfta, att hon vore oförmögen att sköta sin
tjenstebefattning, Eders Kongl. Maj:t täcktes genom nådig proposition
till nästsammanträdande Riksdag bereda Höglund, som uppnått 71 års
ålder och vant anstäld i sjukhusets tjenst sedan den 1 maj 1855, eu
årlig pension af .300 kronor, att, då sjukhusets egna medel ej vidare
dertill lemnade tillgång, utgå från allmänna indragningsstaten från
och med manaden näst efter den, då hon från befattningen erhölle afsked,
hvarjemte direktionen, som meddelat, att Höglunds aflöningsförmåner
utgjorde, utom fri bostad med ljus och vedbrand, omkring
710 kronor årligen, anhållit, att det genom ofvanberörda nådiga bref
direktionen lemnade tillstånd att af sjukhusets medel tilldela Höglund
vid afskedstagande! en gratifikation af 200 kronor i allt fall måtte få
ega bestånd för att underlätta Höglunds afskedande redan under nästkommande
år.

Öfver denna af medicinalstyrelsen förordade framställning har
utlåtande, blifvit infordradt från statskontoret, hvilket embetsverk uti
underdånig skrifvelse den 11 nästlidne december hufvudsakligen anfört,
att . då Höglund innehaft sin anställning vid sjukhuset i nära 42 år och
enligt vederbörande läkares intyg vore till följd af svår sjukdom oförmögen
att sköta densamma och tydligen äfven ur stånd att numera
med eget arbete af annat slag bidraga till sitt lifsuppehälle, statskontoret,
med erinran att. innevarande års Riksdag uppå Eders Kongl.
Maj:ts framställning beviljat från allmänna indragningsstaten en årspension
af 320 kronor åt en f. d. sjuksköterska vid statens jernvägsbyggnader,
funnit sig böra till direktionens underdåniga hemställan om
pensions beredande åt Höglund tillstyrka nådigt bifall; dock att, i
händelse pensionen beviljades att utgå från och med månaden näst
efter den, hvari anställningen upphört, det direktionen gifna bemyndigande
att till Höglund vid afskedstagandet utbetala en gratifikation
enligt statskontorets åsigt borde anses hafva förfallit.

Nionde hufvudtdteln: bil. 3. 37

Arméförvaltningen å civila departementet, hvars utlåtande, i
ärendet Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss jemväl behagat infordra,
har uti skrifvelse den 22 nästlidne december förklarat sig
icke hafva något att erinra mot nådigt bifall till förevarande framställning.

I betraktande af hvad i ärendet förekommit, finner jag det framstälda
anspråket på pension åt tvättförestånderskan Höglund vara
grundadt på rättvisa och billighet; och som någon anmärkning mot
beloppet med fog icke torde kunna göras, får jag, som anser att, i
händelse pension varder henne beviljad från och med månaden näst
efter den, hvaruti anställningen upphört, det genom nådiga brefvet den
31 december 1890 direktionen öfver allmänna garnisonssjukhuset gifna
bemyndigande att till Höglund vid afskedstagande!; utbetala en viss
gratifikation bör förfalla, härmed underdånigst hemställa,

att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen medgifva, att
tvättförestånderskan vid allmänna garnisonssjukhuset Emilia Maria
Höglund må från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked
från hennes befattning varder henne meddeladt, under sin. återstående
lifstid åtnjuta pension från allmänna indragningsstaten till belopp af
trehundra kronor årligen.»

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemetält behagade Hans Maj:t Konungen, uppå tillstyrkan
af statsrådets öfriga ledamöter, i nåder bifalla;
och skulle utdrag af detta protokoll tillställas finansdepartementet
till iakttagande vid uppgörande af förslag
till reglering af utgifterna under riksstatens nionde
hufvu dtitel.

Ex protocollo:
F. Lagerfelt.

Nionde hnfvmdtiteln: bil. 4.

[8.]

Pension för
kartografen
J. Amell.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 december
1896.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas
Statsråden: friherre Akerhielm,

Wikblad,

GrILLJAM,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt och
vojt Krusenstjerna.

3:o.

Departementschefen, statsrådet von Krusenstjerna anförde härefter
i underdånighet:

. en t*11 Eders Kongl. Maj:t den 4 november 1896 aflåten

skrifvelse har chefen för rikets allmänna kartverk, med föranledande af
en ansökan från kartografen vid nämnda kartverk Johan Amell gjort
framställning om beredande af pension åt bemälde Amell.

Af handlingame i detta ärende inhemtas, att Arnell, som är född
den 7 februari 1835, efter att hafva omkring tio år arbetat såsom bi -

Nionde hufvudfiteln: bil. 4.

träde åt landtmätare, den 15 juni 1863 antagits till extra kartograf och
den 13 november samma år befordrats till kartograf vid kartverket; att
enligt ett af legitimerad läkare den 2 november 1896 utfardadt bevis
Arnell, som lider af kronisk rheumatism med svindel, är så svag till
sin helsa, att han är oförmögen att fullgöra de med kartografbefattningen
förenade åligganden; samt att han enligt intyg af två personer är
i saknad af egna tillgångar att underhålla sig och sin familj, bestående
af hustru och en minderårig son.

Uti sin underdåniga skrifvelse har kartverkschefen anfört hufvudsakligen:
Genom nådigt bref den 26 november 1886 hade Eders Kongl.
Maj:t på grund af läkarebetyg beviljat Arnell tjenstledighet under ett
år, hvilken tjenstledighet sedermera efterhand utsträckts under ytterligare
tre och ett hälft år till den 1 juni 1891, hvarefter Arnell åter
inträdt i tjenstgöring. Enligt ett på anmodan afgifvet yttrande af den
officer, som handhade närmaste ledningen af de ekonomiska kartarbetena,
hade det dock visat sig, såväl under sistnämnda år som under det derpå
följande, att Arnell fortfarande vore oförmögen att nöjaktigt utföra kartläggning,
hvarför han sedan år 1892 ej heller kunnat vid fältarbetena
användas. Af samma yttrande jemte ofvan omförmälda läkarebetyg
framginge, att Arnell numera ej heller kunde nöjaktigt utföra de vid
kartverket förekommande byråarbetena och att han sålunda vore oförmögen
att sköta sin tjenst. Enär emellertid Arnell tillhört kartverket i
nära trettiotre och ett hälft år och dervid städse, för så vidt hans helsa
ej lagt hinder derför, med nit och skicklighet uppfylt sina åligganden,
samt han dessutom uppnått en så hög ålder, eller nära sextiotvå år, att
han på grund deraf och till följd af sin försvagade helsa ej på annat
sätt torde kunna förvärfva sitt uppehälle, och han icke hade några egna
tillgångar, syntes det rätt och billigt, att Arnell erhölle pension af statsverket.
Med erinran derjemte, att rikets allmänna kartverks personal icke
genom allmänna bestämmelser tillförsäkrats pensionsrätt i likhet med öfriga
statens tjenstemän, men att Kongl. Maj:t i hvarje särskild! tall af Riksdagen
utverkat pension för afgående kartografer, och under åberopande att pension
för kartografer syntes böra utgå efter samma grunder som för öfriga med
dem likstälde tjenstemän och således beräknas till åttio procent af innehafvande
årsarfvode, hvilket för Arnell utgjorde 3,000 kronor, hemstälde
alltså kartverkschefen, att Kongl. Maj:t täcktes till näst sammanträdande
Riksdag göra framställning om, att kartografen Arnell måtte från och
med månaden näst efter den, hvarunder han afginge från kartografbefattningen,
under sin återstående lifstid åtnjuta från allmänna indragningsstaten
en årlig pension af 2,400 kronor.

40 Monde hnlvudtiteln: bil. 4.

Till följd af nådig, remiss har statskontoret den 13 nästlidne november
afgifvit underdånigt utlåtande i detta ärende och dervid, på grund
af hvad genom ofvanberörda läkarebetyg blifvit styrkt och af vederbörande
vitsordadt .angående Arnells oförmåga att fullgöra de honom
såsom kartograf åliggande arbeten samt med afseende å såväl Arnells
långa och väl vitsordade tjenstgöring vid kartverket som hans obemedlade
.ställning och behof af den sökta pensionen för sin och sin familjs
framtida utkomst, förordat bifall till den gjorda framställningen om beredande.
af sådan förmån åt Arnell, dock att beloppet vid jemförelse med
de pensioner, som tillförene efter Riksdagens hörande tilldelats afgående
kartografer vid ekonomiska kartverket, syntes kunna bestämmas något
lägre, än hvad .kartverkschefen föreslagit, eller till 2,000 kronor.

Af hvad i detta ärende förekommit torde vara tillförlitligen utredt,
att Arnell numera är oförmögen att sköta sin befattning såsom kartograf.
Med afseende tillika å Arnells ålder och långa, väl vitsordade
tjenstgöring vid kartverket, anser jag mig böra tillstyrka, att Eders Kongl.
Maj:t, på sätt som i likartade fall förut skett, behagade göra framställning
till Riksdagen om beviljande åt Arnell af pension från allmänna
indragningsstaten, hvilken pension dock lämpligen torde kunna bestämmas
att utgå med det af statskontoret förordade belopp 2,000 kronor.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
medgifva, att kartografen Johan Arnell må från och med månaden
näst efter den, hvarunder han afgår från sin befattning såsom kartograf,
under sin återstående lifstid åtnjuta från allmänna indragningsstaten en
årlig pension af 2,000 kronor.

Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla;
och skulle utdrag af protokollet härom meddelas
finansdepartementet för iakttagande vid uppgörande af
förslag till reglering åt utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel.

Ex protocollo:
Carl Gr. Edman.

Nionde huivudtiteln: bil. 5.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konunqen i statsrådet å Kristiania slott den 29 december
1896.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Statsråden: Christerson,

Annerstedt och
von Krusenstjerna.

12:o.

Departementschefen, statsrådet von Krusenstjerna yttrade härefter:

Sedan till följd af den år 1891 beslutade omorganisationen af [9.]
landtbruksinstitutet vid Ultuna Sven Svenson, hvilken sedan år 1874 vid J

nämnda institut innehaft mspektorsbefattnmg och tillika tjenstgjort såsom färre inspeklärare
i jordbrukslära m. m. för institutets landtbrukslärlingar, blifvit torcnsfn Sven~
uppsagd till afflyttning den 1 november 1892, hemstälde styrelsen för
landtbruksinstitutet i underdånig skrifvelse den 27 oktober sistnämnda
år, att Svenson måtte tillerkännas pension från allmänna indragnings-,
staten. Till stöd för denna framställning åberopade styrelsen, att
Svenson, som vore född den 25 december 1845 och som vid utöfvande
af sin befattning städse ådagalagt den största duglighet och
pålitlighet och alltid fullgjort sina åligganden till styrelsens synnerliga
belåtenhet, under sin anställning vid institutet ådragit sig en sjukdom,
inflammation i ryggraden, hvarigenom, enligt företedda läkarebetyg af
medicine professoren S. E. Henschen och legitimerade läkarne C. G.

Leczinsky och T. Brunnberg, Svenson icke utan svårighet och fara för
Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Samt. 1 Afd. Ö

Nionde Imfvudtiteln: bil. 5.

försämring kunde förrätta sådant arbete, som vore förenadt med kroppsrörelse,
på grund hvaraf hans arbetsduglighet sannolikt skulle för all
framtid inskränkas och i sammanhang dermed hans förmåga att med
eget arbete sig försörja; och föreslog styrelsen, med tillkännagifvande
att Svenson i aflöning åtnjutit, förutom bostad och fri vedbrand, kontant
till en början 1,950 kronor och från våren 1884 2,500 kronor, .att
pensionsbeloppet måtte bestämmas till 1,000 kronor årligen.

Uti häröfver afgifvet underdånigt utlåtande tillstyrkte emellertid
landtbruksstyrelsen — med biträdande af den gjorda framställningen om
beredande af någon pension åt Svenson — att, med hänsyn dertill att
Svenson, som då ännu icke uppnått 47 års ålder, icke vore^till följd af
den honom ådragna kroppsskadan för det då varande urståndsatt att genom
eget arbete bidraga till sitt uppehälle, pensionsbeloppet skäligen borde
nedsättas till 500 kronor.

Efter det statskontoret, jemväl i ärendet hördt, för sin del instämt
uti hvad landtbruksstyrelsen sålunda föreslagit, behagade Eders Kongl.
Maj:t hos. 1893 års Riksdag göra nådig framställning om beviljande å
allmänna indragningsstaten åt förre inspektören Svenson under hans
återstående lifstid af en årlig pension af 500 kronor att utgå från och
med november månad 1892, hvilken framställning äfven blef af Riksdagen
enligt underdånig skrifvelse den 28 april 1893 bifallen.

Redan på hösten samma år inkom Svenson med underdånig framställning
att. Eders Kongl. Maj:t måtte till påföljande Riksdag aflåta
nådig proposition om förhöjning med 500 kronor i den honom beviljade
pensionen; men fann Eders Kongl. Maj:t, enligt nådigt beslut den 2
februari 1894, Svensons då föreliggande ansökning icke till någon Eders
Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

Nu hafva dels Svenson uti en den 10 februari 1896 till Eders
Kongl. Maj:t inkommen ansökan och dels styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut,
med föranledande af en från Svenson till bemälda styrelse
gjord framställning, uti en den 6 november 1896 aflåten underdånig
skrifvelse hemstält om förhöjning till 1,000 kronor af den Svenson beviljade
pensionen.

Uti den af Svenson till Eders Kongl. Maj:t ingifna ansökningen
har han såsom skäl för densamma åberopat hufvudsakligen: att den
obetydliga besparing, han under sin tjenstetid vid Ultuna landtbruksinstitut
kunnat göra, tagits i anspråk för hans nödtorftiga uppehälle
efter hans afskedande med omkring 500 kronor årligen och derföre snart
åtgått; att han i öfrigt vore i saknad af existensmedel och icke heller
hade någon enskild person att hänvända sig till med begäran om hjelp

Nionde hnfvudtiteln: bil. 5.

i sin särdeles för framtiden synnerligen bekymmersamma belägenhet;
att den Svenson ådragna sjukdom, som derjemte orsakade honom utgifter
i och för helso- och sjukvård, så förvärrats, att han numera och
för all framtid vore oförmögen till arbete; samt att, äfven om pensionsbeloppet
bestämdes till 1,000 kronor, detta ändock icke uppginge till
samma procent af den kontanta aflöning som den minsta af de pensioner,
som tilldelats de af Svensons kolleger vid institutet, hvilka jemväl
i sammanhang med dettas omorganisation afgått från sina befattningar
derstädes»

Vid sin ansökning har Svenson fogat dels ett den 7 februari 1896
af legitimerade läkaren C. G. Leczinsky utfärdadt intyg, af innehåll. att
Svenson, som under åren 1892 och 1893 rådfrågat Leczinsky för sjukdom
i ryggraden (spondylitis), blifvit af honom ytterligare undersökt,
hvarvid befunnits, att Svensons tillstånd betydligt försämrats; att ömheten
i ryggraden tilltagit och förorsakade smärtor vid de flesta rörelser,
på grund hvaraf Svenson icke kunde utföra något arbete, som fordrade
kroppsrörelse; samt att, då Svenson dessutom endast kortare stunder
förmådde intaga den kroppsställning, som erfordrades för skrifning och
dermed jemförligt arbete och det ej vore sannolikt att han åter blefve
frisk, han måste anses för framtiden sakna förmåga att med arbete sig
försörja, dels och, förutom tidigare företedda betyg och intyg, nya sådana,
bland annat derom, att han icke vidare kunde användas för utförande
af skrifgöromål eller annat dylikt arbete äfvensom att han till följd åt
sin kroppsskada ofta nödgades vara sängliggande och synnerligast på
senaste tiden blifvit allt mer och mer i behof af sjukvård.

Uti häröfver den 3 mars 1896 afgifvet infordradt underdånigt utlåtande
har statskontoret till en början erinrat att, medan det i denna
pensionsfråga förut åberopade läkarebetyg innehölle, att den Svenson
ådragna sjukdom sannolikt för all framtid komme att inskränka Svensons
arbetsduglighet och i sammanhang dermed hans förmåga att med
eget arbete bidraga till sitt uppehälle, genom det vid Svensons ifrågavarande
ansökning fogade läkarebetyg åter blifvit styrkt, att Svenson
betydligt försämrats och att han, då det icke vore sannolikt, att han
åter kunde blifva frisk, måste anses för framtiden sakna förmåga att
med arbete sig försörja; och förklarade statskontoret, att, med anledning
af hvad sålunda förekommit och då det antagande, som torde hafva
föranleda sänkningen i det af styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut föreslagna
pensionsbeloppet, eller att Svenson icke vore till följd af den
honom ådragna kroppsskadan urståndsatt att genom eget arbete bidraga
till sitt uppehälle, efter hvad numera blifvit upplyst, måste, enligt embete -

44 Nionde hufvudtiteln: bil. 5.

terkets uppfattning, anses vara väsentligen oriktigt, statskontoret funne
sig tor sm del höra hemställa, det täcktes Eders Kongl. Makt föreslå
.Riksdagen att bevilja Svenson en förhöjning af 500 kronor i den honom
a allmänna mdragningsstaten tillagda lifstidspension, räknadt från och
med den 1 januari 1896.

_ 1 .Uti ofvan omförmälda af Svenson till styrelsen för Ultuna landt bruksinstitut

den 23 oktober 1896 afgifna framställning har Svenson,
med åberopande hufvudsakligen af hvad som i hans till Eders Kongl.
Mapt mgifna ansökan andragits och med tillkännagifvande att hans
kapitaltillgang, som vid hans afgång från befattningen vid Ultuna utgjort
2,000 kronor, dåmera helt och hållet åtgått, anhållit att styrelsen
ville hos Eders Kongl. Maj:t göra framställning om förhöjning i pensionen
till ofvan angifvet belopp. ö r

Styrelsen för landtbruksinstitutet vid Ultuna, hos hvilken jemväl
rektor och fyra lärare vid institutet förordat Svensons framställning,
har uti sm till Eders Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse åberopat att Svenson,
som under innevarande månad uppnådde 51 års ålder, numera genom
lakarebetyg styrkt, att hans helsotillstånd så försämrats, att han icke
kunde utföra något arbete, som fordrade kroppsrörelse, och att han
endast kortare stunder förmådde intaga den kroppsställning, som erfordrades
for skrifning och dermed jemförliga arbeten, samt att det såväl
härigenom som genom de af enskilde, af styrelsen kände trovärdige
personer afgifna intyg, som Svenson bifogat sin nu förevarande, till
styrelsen mgifna ansökning, måste anses till fullo styrkt, att Svenson
icke blott saknade möjlighet att arbeta inom sitt förra yrke, utan äfven
att han vore fullkomligt urståndsatt att med eget arbete af hvad slag
som helst i någon afsevärd mån bidraga till sitt uppehälle; och har styrelsen
förty hemstält om framställning till Riksdagen om förhöjning af
den Svenson beviljade pension till 1,000 kronor, hvilket skulle utgöra
40 procent af den kontanta lön han såsom inspektor uppburit.

. Slutligen har landtbruksstyrelsen, som genom särskilda nådiga
remisser erhållit _ befallning att sig yttra såväl beträffande Svensons nu
gjorda underdåniga ansökning som i fråga om styrelsens för Ultuna
landtbruksinstitut framställning, i underdånigt utlåtande af den 30 nästhdne
november, då det icke syntes kunna bestridas, att den Svenson
be\iljade pension vore så låg, att, sedan Svensons helsotillstånd numera
undergått sådan förändring, att han måste anses urståndsatt att kunna
med eget arbete i afsevärd mån bidraga till sin försörjning och derjemte
vore i behof af sjukvård, densamma icke kunde förslå till bestridande
af kostnaderna för hans uppehälle, hemstält, att Eders Kongl.

Nionde hufvudtiteln: bil. &.

Maj:t måtte föreslå nästinstundande Riksdag att bevilja Svenson en förhöjning
af 500 kronor i den honom å allmänna indragningsstaten tilllagda
lifstidspension, räknadt från den 1 januari nästkommande år.

Det senast för Svenson utfärdade läkarebetyget äfvensom andra af
honom förebragta intyg ådagalägga, att Svensons iråkade sjukdom, som,
då pensionen åt honom beviljades, allenast ansågs medföra inskränkning i
hans arbetsduglighet, derefter så förvärrats, att Svenson numera icke
blott är alldeles urståndsatt att genom eget arbete bidraga till sitt uppehälle,
utan äfven på grund af sin sjuklighet förorsakas direkta utgifter
för nödig skötsel och vård. Med afseende å dessa sålunda förändrade
omständigheter anser jag full anledning föreligga till en förhöjning till
ett belopp af 1,000 kronor af den Svenson redan tillagda pension. Jag
tillstyrker alltså i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen medgifva,

att den förre inspektören Sven Svenson å allmänna indragningsstaten
beviljade lifstidspension å 500 kronor måtte höjas med ett belopp
af ytterligare 500 kronor, räknadt från och med den 1 januari 1897.

Hvad departementschefen sålunda tillstyrkt, deri
statsrådets öfriga närvarande ledamöter instämde, behagade
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla samt
befalde, att utdrag af protokollet härom skulle meddelas
finansdepartementet för iakttagande vid upprättande
af förslag till reglering af utgifterna under
riksstatens nionde hufvudtitel.

Ex protocollo:
G. Zethelius.

Nionde hnfmdtiteln: bil. 6.

[10-]

Pension för
chefen för
Sveriges geologiska,
undersökning
O. M.
Torell.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 januari

1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Chbisterson,

Wersåll,

Annerstedt och
von Krusenstjerna.

4:o.

Departementschefen, statsrådet von Krusenstjerna anförde härefter:

»Uti nådig proposition till 1888 års Riksdag föreslog Eders Kongl.
Maj:t, att chefen för Sveriges geologiska undersökning jemte de vid
undersökningen anstälde geologer måtte ega att efter erhållet afsked
komma i åtnjutande af pension å allmänna indragningsstaten; och skulle
för undersökningens chef pensionsrätten inträda vid 65 lefnadsår och
efter 35 års anställning i statens tjenst.

Beträffande beloppet af chefens pension anförde jag vid föredragning
inför Eders Kongl. Maj:t af den framställning, som föranledde
Eders Kongl. Maj:ts berörda proposition, att pensionen skäligen borde
utgå med 5,000 kronor, hvarigenom chefen, hvilkens lön uppginge till

Nionde hufvudtitein: bil. 6.

7.000 kronor, komme att åtnjuta samma pensionsbelopp, som tillkomme
cheferne i vissa andra med det nu ifrågavarande närmast jemförliga
verk, såsom landtmäteristyrelsen och statistiska centralbyrån. I öfverensstämmelse
härmed föreslog Eders Kongl. Maj:t jemväl Riksdagen, att
chefens pension skulle utgå med 5,000 kronor.

Eders Kongl. Maj:ts berörda framställning vann dock icke Riksdagens
bifall.

Hos Eders Kongl. Maj:t har emellertid nu chefen för Sveriges
geologiska undersökning, e. o. professoren Otto Martin Torell g’jort
framställning om erhållande af pension. Torell, som är född den.öjuni
1828, utnämndes den 14 februari 1860 till zoologie adjunkt vid universitetet
i Lund och den 23 mars 1866 till e. o. professor i zoologi och
geologi vid samma universitet, med hvilken befattning dock icke några
löneförmåner varit förenade, samt förordnades den 28 november 1871
att från 1872 års början såsom chef leda Sveriges geologiska undersökning,
hvarefter han den 28 mars 1872 erhöll afsked från befattningen
som adjunkt vid universitetet.

Uti sin ofvan omförmälda framställning har Torell till stöd för sin
ansökning åberopat att han vore 68 år gammal och 37 år varit i statens
tjenst samt att han således uppfyllt förberörda af Eders Kongl. Maj:t
föreslagna och för tjenstemän i allmänhet gällande vilkor för erhållande
af pension. Beträffande pensionens belopp har Torell hemstält, att detta,
med hänsyn till hans gjorda uppoffringar af tid, penningar och arbete
för vetenskapliga ändamål, måtte utöfver af Eders Kongl. Maj:t tillförene
föreslagna 5,000 kronor höjas med 1,000 kronor så, att pensionen
komme att utgå med 6,000 kronor.

Uti häröfver afgifvet utlåtande af den 22 december 1896 har statskontoret,
med erinran att Riksdagens ofvan omförmälda afslag å Eders
Kongl. Maj:ts framställning om pensionsrätt för tjenstemännen vid den
geologiska undersökningen uppenbarligen icke haft sin orsak deri, att
det arbete i statens tjenst, som af berörde tjenstemän utfördes, ansetts
vara mindre förtjent af erkännande än annat sådant arbete, utan föranledts
allenast deraf att, då hela anslaget för de geologiska undersökningarne
vore uppfördt på extra stat och således vore att anse
såsom mera tillfälligt, något allmänt medgifvande af pensionsrätt för
den vid undersökningen anstälda personal icke syntes Riksdagen erforderligt,
hemstält att den pension å allmänna indragningsstaten, som
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att bevilja Torell i hans
egenskap af chef för geologiska undersökningen, måtte bestämmas till

5.000 kronor om året att utgå från och med månaden näst efter den,

48 Nionde hufvndtiteln: bil. 6.

hvari han komme att från befattningen afgå, samt att den höjning i
pensionsbeloppet, som Eders Kongl. Maj:t, med afseende å Torells särskilda
förtjenster och uppoffringar i den vetenskapliga forskningens intresse,
kunde pröfva skäligt föreslå, måtte betraktas såsom personligt
pensionstillägg och utgå från samma anslag och samma tid.

Med fästadt afseende å den långa och gagnande verksamhet Torell
utöfvat såsom chef för Sveriges geologiska undersökning, anser jag mig,
då Torell uppnått mer än 68 lefnadsår samt varit i nära 37 år anstäld
\ statens tjenst, böra förorda honom till erhållande af pension. Med
lifligt erkännande af Torells framstående verksamhet såsom vetenskapsman
anser jag dock denna omständighet icke böra föranleda förhöjning
i pensionen utöfver det belopp, som Eders Kongl. Maj:t redan förut
ansett böra tillkomma chefen för Sveriges geologiska undersökning, eller

5,000 kronor.

Jag hemställer alltså i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att chefen för Sveriges geologiska
undersökning, extra ordinarie professoren Otto Martin Torell må från och
med månaden näst efter den, hvarunder han från sin befattning såsom
för Sveriges geologiska undersökning afgår, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 5,000
kronor.»

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lemna nådigt bifall; och skulle protokollsutdrag härom
till finansdepartementet öfverlemnas för behörigt iakttagande
vid uppgörande af förslag till reglering af
utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel.

Ex protocollo:
E. K. Almqvist.

Nionde hufvudtiteln: bil. 7.

Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hdllet inför
Hans Maj:t Konungen uti statsrådet å Christiania slott
den 29 december 1896.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Statsråden: Christerson,

Annerstedt,
von Krusenstjerna.

Tillförordnade föredraganden, statsrådet Christerson föredrog i underdånighet
:

Direktionens öfver arméns pensionskassa underdåniga skrifvelse
den 18 sistlidne november angående anslag för år 1898 till upprätthållande
af arméns pensionering.

Föredraganden yttrade härvid:

»Innevarande års Riksdag har, i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts
derom gjorda framställning, å extra stat för år 1897 anvisat ett förslagsanslag
af 1,540,000 kronor, att, under vanligt vilkor, användas dels
till upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering och dels
till fyllnadspensioner i enlighet med de af Riksdagen godkända grunder.

I sin förenämnda underdåniga skrifvelse har direktionen öfver
nämnda pensionskassa anfört, att, ehuru förutnämnda belopp, enligt hvad
nu visat sig, icke vore för det afsedda ändamålet fullt tillräckligt, det
å andra sidan dock mötte synnerlig svårighet att så långt förut som två
Bih. till Biksd. Brot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 7

[16.]
Anslag till
upprätthållande
af arméns
pensionering.

50 Nionde hnfvudtiteln: bil. 7.

Vill 8^r?n angifya den erforderliga summan, med anledning hvaraf
och då, enligt förut gjordt antagande, tidpunkten för inträdande af ett
mera normalt förhållande i afseende å tillkomst och afgång på pensionsstaten
borde inom några år inträffa, hvarefter det framtida anslagsbehofvet
blefve lättare att beräkna, direktionen ansett sig böra i underdånighet
anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå nästsammanträdande
Riksdag att äfven för år 1898 för ofvanberörda ändamål å
extra stat anvisa ett förslagsanslag af 1,540,000 kronor.

... bågrund häraf hemställer jag, att Eders Kongl. MajdTtäcktes
föreslå Riksdagen

att å extra stat för år 1898 anvisa ett förslagsanslag af 1,540 000
kronor, att användas dels till upprätthållande af arméns pensionskassas
egen pensionering med nu faststälda pensionsbelopp, mot skyldighet för
pensionskassan att afstå det för året densamma tillkommande förhöjda
vederlag för de till statsverket indragna rusthållsafgifterna, och dels till
fyllnadspensioner i enlighet med de af Riksdagen godkända grunder för
sådana pensioners utgående.»

Till denna föredragandens hemställan, hvaruti
statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans
Maj:t Konungen lemna nådigt bifall; och skulle utdrag
af detta protokoll tillställas finansdepartementet för
iakttagande vid uppgörandet af förslag till reglering
a.f utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel.

Ex protocollo:

G. Zethelius.

STOCKHOLM, 1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.

Finansplanen: statsrådsprotokollet.

Finansplanen.

Utdrag af protokollet öfver finans ärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari
1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,
von Krusenstjerna.

Härefter yttrade departementschefen, statsrådet Wersäll:

De anslag, Eders Kongl. Maj:t på de särskilda departements- Sammanfallchefernas
föredragning besluta äska af Riksdagen för år 1898, utgöra terna under
sålunda: hufvud n

- titlarne.

Bill. till llilcsd. Brot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 1

Fifladsplanen:: statsrådsprotokollet

I hufvudtiteln: ordinarie: kronor

		extra:	77
II	77	ordinarie:	77
		extra:	77
III	77	ordinarie:	77
		extra:	77
IV	77	ordinarie:	77
		extra:	77
V	77	ordinarie:	77
		extra:	77
VI	77	ordinarie:	77
		extra:	77
VII - ''	77	ordinarie:	77
		■ extra:	77
VIII	77	ordinarie:	%77
		extra:	77
IX	77	ordinarie:	77
		extra:	’• 77

1,320,000 100,000	kronor 1,420,000: —
3,851,050 28,250	— „ 3,879.300: —
606,750 4,500	— „ 611,250: —
26,376,535 7,201,065	— „ 33,577,600: —
7,061,095 6,961,405	„ 14,022,500: —
5.751.000 2.822.000	— „ 8,573,000: —
18,410,100 1,240,700	— „ 19,650,800: —
13,838,198 1,865,002	— „ 15,703,200: —
3,286,050 1,540,000	— „ 4,826,050: —

kronor 102,263,700: —

Anslag utom "Vidare erinrar jag derom, att Eders Kongl.

hu/iudtuiame. Majjt förut denna dag på föredragning åf chefen
för civildepartementet besluta föreslå Riksdagen
att till utgående under år 1898 utom hufvudtitlarne
å riksstaten anvisa:
till kompletteringsarbeten å vestkustbanan tillhopa
.................................kronor 325,000: —

„ anskaffande af ny rörlig
materiel vid statens redan
trafikerade jem vägar.

.................•;........••••• „ 2,565,000:— 2,890,000: —

Enligt hvad jag inhemtat, är chefen för
civildepartementet sinnad att inom kort till Eders
Kongl. Maj:ts pröfning framlägga förslag rörande
fortsättning af norra stambanan från Boden till
Kalix eif. Ehuru den förberedande utredningen

Transport kronor 105,153,700: —

Finansplanen: statsrådsprotokollet. 3

Transport kronor 105,153,700: —
af denna fråga ännu icke ar fullt afslutad, kan
dock redan nu beräknas, att till byggnadsarbetenas
bedrifvande under, år 1898 under alla förhållanden
kan användas ett belopp af 1,300,000
kronor. Då statsverkets ställning lemnar tillgång
att utan upplåning betäcka detta belopp, hemställer
jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att till utgående under år 1898 å
riksstaten utom hufvudtitlarne, jemte förut omförmälda
belopp, anvisa till fortsättning af norra

stambanan från Boden till Kalix eif..................... „ 1,300,000: —

Fullmäktige i riksgäldskontoret hafva i
skrifvelse af den 11 sistlidne december, som
torde få under litt. B biläggas dagens protokoll,
lemnat uppgift å de riksgäldskontorets utgifter
för år 1898, hvilka fullmäktige ansett böra i
riksstaten uppföras. Enligt denna fullmäktiges
beräkning utgöra dessa siffror:
riksdags- och revisionskostnader samt aflöningar

m. m., förslagsvis....... kronor 728,800: —

räntor å statsskulden och
afbetalningar å de fonderade
statslånen
kr. 13,399,350: —
efter afdrag
af de till
riksgäldskontoret

ingående
rånte- och
kapitalbetalningar
2,811,550: —

förslagsvis........................... ,,__10,587,800:— „ 11,316,600:-- I

I riksstaterna för hvardera af åren 1896
och 1897 har afsatts ett belopp af 1,400,000

kronor, som tillgodoförts- den enligt nådigt bref_________________

Transport kronor 117,770,300: —

Riksgälds kontoret* ställning.

A f''sättning
till arbetareförsäkringsfonden.

Statsverkets

kassaförlags fond.

4 Finansplanen: statsrådsprotokollet

Transport kronor 117,770,300: —
den 15 november 1895 under statskontorets förvaltning
stälda arbetareförsäkringsfonden. Skäl
hafva visserligen ansetts vara för handen att,
innan försäkringsfrågan ånyo förelägges Riksdagen,
ännu någon tid låta meningarne inom
landet arbeta sig fram till ökad klarhet angående
det riktigaste sättet för den vigtiga frågans
lösning, såsom ock att derunder i möjligaste mån
hemta lärdom af andra länders erfarenhet, men
då under alla förhållanden försäkringens genomförande
kommer att kräfva betydliga belopp, på
det att de ifrågasatta pensionsförmånerna må
komma äfven den nuvarande generationen till
godo, anser jag mig, efter samråd med chefen
för civildepartementet, böra hemställa, att Eders
Kong!. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva,
att till arbetareförsäkringsfonden må äfven i riks staten

för år 1898 afsättas ett belopp af............ „ 1,400,000:_

Statsverkets kassaförlagsfond utgjorde enligt
1895 års rikshufvudbok vid samma års
slut..................................... kronor 14,122,907:27

Till fonden har vidare
enligt riksstaten för

år 1897 afsatts ............... „ 800,100: —

hvadan fonden vid innevarande
års utgång kommer
att utgöra.................. kronor 14,923,007: 2 7.

I fråga om storleken af det belopp, till
hvilket kassaförlagsfonden borde uppbringas, blef
år 1890 på föranstaltande af chefen för finansdepartementet
en utredning verkstäld, hvars
resultat innefattas i ett såsom bilaga litt. C vid
den till 1891 års Riksdag aflåtna statsverksproposition
fogadt utlåtande. I detta utlåtande biträdes
den till statsrådsprotokollet den 10 januari
1883 af dåvarande chefen för finansdepartementet
uttalade mening, att en förhöjning af kassa Transport

kronor 119,170,300: —

toi axiTBl

•/i

Finansplanen: statsrådsprotokollet. 5

c r a- Transport kronor 119,170,300: —
förlagsfonden till åtminstone 15,000,000 kronor
vore behöflig. Såsom af nyss meddelade sifferuppgifter
framgår, understiger den nuvarande
behållningen å fonden endast med ett jemförelsevis
obetydligt belopp berörda såsom minimalsiffra
för fondens ökning betecknade summa. Till
fyllande af det sålunda felande beloppet, eller
76,992 kronor 73 öre, finnes tillgång i det. öfverskott,
som, efter det förut omförmälda statsbehof
för den nu förevarande statsregleringen blifvit
tillgodosedda, å sagda statsreglering uppkommer.

Detta öfverskott uppgår till 105,700 kronor, och
af detsamma behöfver sålunda endast en del
tagas i anspråk för att uppbringa kassaförlagsfonden
till 15,000,000 kronor. Redan då frågan
om kassaförlagsfondens behöfliga storlek åren
1883 och 1890 kom under öfvervägande, ansågs
emellertid, på sätt jag erinrat, sistberörda summa
vara den minsta, som kunde i sådant afseende
anses böra ifrågakomma. Då sedermera en icke
obetydlig stegring i budgetens slutsumma inträdt,
synes det mig antagligt, att, derest vid
eu period af nedgående statsinkomster statsregleringarne
ej vidare komme att förete öfverskott
till afsevärdare belopp eller ock att utvisa
brist, en kassaförlagsfond af 15,000,000 kronor
komme att visa sig väl knapp. Jag anser derföre
önskvärdt, att, då statsverkets ställning dertill
lemnar tillgång, afsättningar till fonden ännu
någon tid måtte ega rum, och hemställer för den
skull, att ofvannämnda återstod af den för året

disponibla tillgångssumman eller ...........................

må afsättas till statsverkets kassaförlagsfond,
hvilken, i händelse af bifall härtill, skulle vid
1898 års slut uppgå til 15,028,707 kronor 27 öre.^

105,700:

Summan af statsverkets utgifter för år 1898
uppgår således till...................................................... kronor 119,276,000

eller samma siffra, till hvilken statsverkets tillgångar för den förevarande
statsregleringen äro beräknade.

Bih. till Hiksd. Frot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 2

6 Finansplanen: statsrådsprotokollet.

fotpåringarne . 1 sammanhang med framläggande för Riksdagen af förslag till

å hufvudtit- riksstat torde Riksdagens medgifvande böra äskas dertill, att vid statslame.
regleringen för år 1898 de i Rikets Ständers skrifvelse den 12 maj 1841
angifna grunder i afseende å dispositionen af besparingarne å hufvudtitlarne
fortfarande må blifva gällande.

På statsrådets tillstyrkande behagade Hans Maj:t
Konungen bifalla hvad departementschefen sålunda
hemstält och åt honom uppdraga att, sedan han erhållit
protokollsutdrag om hvad som efter de öfriga
departementens föredragning blifvit beslutadt med afseende
å statsregleringen, uppsätta och till justering
inför Kongl. Maj:t anmäla förslag till nådig proposition
angående statsverkets tillstånd och behof i enlighet
med Kongl. Maj:ts nu i ämnet fattade beslut.

Ex protocollo:

Fredrik Zethelius.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgåldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning. 1

Bil. Litt. B.

Till herr statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet.

Med anledning af herr statsrådets skrifvelse den 9 sistlidne november
hafva fullmäktige i riksgåldskontoret låtit upprätta och få härmed
äran till herr statsrådet öfverlemna förslagsvis uppgjorda beräkningar
öfver riksgäldskontorets sannolika ställning vid slutet af hvardera
året 1896 och 1897 ^samt redan nu påräkneliga inkomster och
utgifter år 1898.

I dessa beräkningar äro såsom vanligt ej upptagna inkomster,
utgifter och behållningar för de särskildt förvaltade fonderna, nemligen
de fonderade lånens liqvidations- och amortissementsfonder samt fonden
för extra amortering af statsskulden.

Stockholm den 11 december 1896.

ALB. ANDERSON.

PER SAMZELIUS. EDW. SEDERHOLM. OTTO M. HÖGLUND.

J. JOHANSSON.

P. R. Påle.

Bih. till Ri/csd. Frat. 1897. 1 Sami. 1 Af A.

2 Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning.

Förslagsbei åkning öfver Riksgäldskontorets inkomster och

Riksgäldskontorets kassabehållning'' den 10 december
1896................................................................. 1,218,245:53

Kapitalfordran för tills vidare förräntade medel:
emot uppköpta obligationer ... 668,048: 6 6

„ reverser och depositionsbevis.
.............................. 10,631,500:— 11,299,548:6 6

Utländska valutor ........................................................... 1,780,000: —

Saldo å räkningar med utländska banker och

bankirhus .................................................................. 200,000: —

Inkomster:

Kapital- och ränteinbetalningar å till vissa bestämda föremål anvisade
låneunderstöd, som förfalla med 1,436,900 kronor, men
hvaraf beräknas inflyta......................................... 1,200,000: —

14,497,794 i o!

Ränta å utbetalda belopp från odlingslånefonden
Kapitalafbetalning å lån till kongl. telegrafstyrelsen
för fortsatt utveckling af statens telefonväsende
............................................... 187,500: —

Ränta å lån till dito dito ................... 84,041: 6 7

Dito å tills vidare förräntade medel.........................

Nettobehållning å Skåne—Hallands m. fl. jernvägars
(Vestkustbanans) trafikinkomster för november
och december månader 1896 ............................

172,344: 43

271,541: 67
115,000: —

250,000: —

Transport

2,008,886

16,506,680

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning. B

utgifter från och med den 10 december 1896 till årets slut.

26,105: io
15,194: 90
9,191: 33

Utgifter:

Riksdags- och revisionskostnader...................................... 10,000

Kostnader för Riksdagens hus och bibliotek .............. 20,000

Förvaltningskostnader vid riksgäldskontoret ................. 5,000

Ränta å Malmö—Billesholms jernvägsaktiebolags af
riksgäldskontoret öfvertagna obligationslån jemte

inlösningsprovision.......................................................

Annuitetsliqvider å af riksgäldskontoret öfvertagna

kommunlån .....................................................................

Ränta å gamla lånet, å konung Carl XIII:s hemgifts kapital

samt å Göta kanals reparationsfond .........

Köpeskillingar för försålda mindre kronolägenheter ...

Vid 1879 års riksdag till utgående från riksgäldskontoret anvisadt
anslag, högst 4,000,000 kronor, för inköp åt Hallsberg—

Motala—Mjölby jernväg, återstoden ....................... 730:31

1890 års riksdag å riksgäldskontoret anvisade
medel, 250,000 kronor, till bestridande af ifrågakommande
kostnader vid inköp af jernvägen
mellan Luleå och norska gränsen, återstoden ...... 229,042: 7 7

1895 års riksdag till utgående från riksgälds kontoret

beviljadt belopp, 2,600,000 kronor, för
anläggning af en bibana från Vännäs till Umeå
och Storsandskär, återstoden ..............................■■■ 150,000:

1896 års riksdag å riksgäldskontoret anvisadt ytterligare lån
till kongl. telegrafstyrelsen, 750,000 kronor, för fortsatt utveckling
af statens telefonväsende, återstoden

Transport]

Vid

85,491

1,447,963

379,773

350,000

2,263,227

4 Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning.

Transport

Summa kronor

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontor yttrande ang. Riksgäkiskontorets ställning. 5

Transport

Låneunderstöd till enskilda jernvägsanläggningar:

1891 års fond, 5,000,000 kronor, återstoden af 1895 års anslag
Odlingslåne fonden:

1893 års anslag............................................................-• 661,595:47

1894 „ „ .............................................................. 32,446: Öl

1895 „ „ ................................................................. 63,301: 73

1896 „ „ ...................................... 1,000,000: -

efter afdrag af för sistnämnda år
beräknade, till kongl. statskontoret

inflytande annuiteter å odlingslån 395,000:-- 605,000: —
Beräknad behållning vid 1896 års slut... .......................................

2,263,227

16,000

1,362,343 21
12,865,109^0

Summa kronor 16,506,680|29

6 Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning.

Förslagsberäkning öfver Riksgäldskontorets

Beräknad behållning vid 1897 års början

Inkomster:

Kapital- och ränteinbetalningar å till vissa bestämda föremål anvisade
låneunderstöd, som under år 1897 förfalla
med 2,630,300 kronor, hvaraf beräknas inflyta 2,280,800: —
Ränta å 1885— 1897 års hela anslag till odlings lånefonden.

.................................................................. 245,800: —

Dito å riksgäldskontorets tills vidare förräntade medel 200,000:_

Dito å lån till kongl. telegrafstyrelsen för fortsatt utveckling
af statens telefonväsende .................... 174,750: —

12,865,109 50

Ersättning af statsverkets medel:

Motstående för år 1897 upptagna riksdags- och revisionskostnader,
aflöningar m. m. äfvensom annuiteter å de fonderade lånen
samt räntor och amortering å

öfrig statsskuld........................ 14,112,650: —

efter afdrag af den för riksgäldskontoret
under samma tid beräknade
inkomst af kapital- och
ränteinbetalningar ..................... 2,901,350:

11,211,300

150,000

15,000

Lån för tomtreglering i Mariestad..........

Dito till läroverksbyggnad i Östersund

Upplåning:

Vid 1896 års riksdag beräknäd återstående upplåning för samma
och föregående år................................................... 7,392,887:3 9

2,901,350

11,376,300 —

Transport 7,392,887: 39 |27,142,759|ö o

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontor yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning. 7

inkomster och utgifter år 1897.

Utgifter:

Riksdags- och revisionskostnader samt aflöningar in.

Riksdags- och revisionskostnader ..........................

Kostnader för Riksdagens hus................................

„ „ „ bibliotek ..............

Löner, arfvoden och expenser vid riksgäldskontoret
....................................................................

Löner å indragnings- och pensionsstat vid dito
Aflöning, resekostnader och expenser för justitieombudsmannen
och hans expedition..............■■■■

585,000

25,000

3,000

75,175:

19,375:

21,250: —

Annuiteter och räntor:

Till Hans Maj:t Konungen ...........

Annuitetsanslag:

1860 års lån emot KaPitaL
premieobligationer 123,333: 3 3
1880 års 3 * % lån 1,524,600: —

1886 „ 3 i % „ 237,333: 33

1890 „ 3 i % „ 333,777: 78

1894 „ 3 * „ 132,300: —

728,800:

300,000:

Ränteanslag:

1887 års 3
lån... 1,748,160: —

1888 års

3 % lån 800,000: -

Ränta.

169,666: 67
3,590,433: —
2,058,062: 22
1,176,381: u
540,000: —
2,351,344:44 7,534,543: —

Transport 2,351,344: 4 4

2,548,160: —
10,082,703: —

1,028,800: —

8 Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning.

Transport 7,392,887: 3 9

Vid samma års riksdag beräknad upplåning för
år 1897:

till betäckande af lån till enskilda

jernvägsanläggningar............. 1,500,000: —

till betäckande af motstående
beräknade utgift för odlings lånefonden

............................... 474,500:— 1,974,500:_

Skilnaden mellan den kontant utbetalda köpeskillingen
för Skåne—Hallands in. fl. jernvägar

(Vestkustbanan) .......................... 14,354,719: 4 7

efter afdrag för af kongl. jernvägsstyrelsen
ersatta, af riksgäldskontoret
vid köpeskillingsliqvidens
delvisa fullgörande d.

V, 1896 förskottsvis erlagda belopp
för förlags-- och förbrukningsartiklar
............................... 171,824: 03

kronor 14,182,895:44
och den af 1895 års Riksdag beräknade
kontanta köpeskillingen

för nämnda jernvägar ............... 14,124,475: 8 7 58,419: 5 7

Under år 1895 uppkommen kursförlust vid remitterande
till låneöfvertagarne af valutor för inlösen
af 1880 års icke konverterade obligationer.
.......................................................................... 13,260:9 4

27,142,759

kronor 9,439,067: 9 0

som minskas med:

under tiden från den 30 april 1896 verkstäld
upplåning genom försäljning af obligationer:
af 1886 års 3^ % lån 69,333: 33
,, 1887 „ 3^ % „ 95,790: 165,123: 3 3

af kongl. telegrafstyrelsen återbetalda
lånemedel för telefonväsendets
utveckling .................. 337,500: —

skilnaden mellan 1895 års beräknade
anslag till odlingslånefonden,

Transport 502,623: 33 9,439,067: 90 27,142,759|öO

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning. 9

Kapital. Kanta.

Transport 2,351,344: 44 10,082,703:
Till fonden för extra
amortering af statsskulden.
.................... 85,333:3 3_

1,028,800: —

Sgr 2,436,677:7 7 10,082,703: — 12,519,380:7 7

Ränta å medgifven och. beräknad, ännu icke verk stäld

upplåning............................................................... 314,600:

Ränta och amortering å Skåne —Hallands och Malmö—

Billesholms jern vägsaktiebolags af riksgäldskon toret

öfvertagna obligationslån........ 169,450: —

Ränta å af riksgäldskontoret öfvertagna/
för teckning af aktier i Skåne—

Hallands, Mellersta Hallands och
Göteborg—Hallands jernvägsaktie bolag

upptagna kommunlån ............ 65,051: 81 234,501: 81

Ränta å gamla lånet, å konung Carl XIII:s hemgiftskapital
samt å Göta kanals reparationsfond
äfvensom inlösningsprovision å Skåne—Hallands
och Malmö—Billesholms jern vägsaktiebolags förfallna
obligationer och kuponger, tillsammans
15,350 kronor 89 öre, som för motstående ersättningsbelopps
utjemnande upptagas till ........ 15,367:4 2

Vid 1893 års riksdag anvisade medel till odlingslånefonden:

1897 års anslag .................................................. 1,000,000:

efter afdrag af för samma år beräknade, till
kongl. statskontoret inflytande annuiteter å
odlingslån......................................................... 525,500:

Vid 1896 års riksdag anvisade lån:

för tomtreglering i Mariestad.................................... 150,000:

till läroverksbyggnad i Östersund....................... 15,000:

Låneunderstöd till enskilda jernvägsanläggningar:

1897 års anslag ................................v.....................................................

Betalning till kongl. statskontoret af till riksgäldskontoret levererad
nettobehållning af Skåne—Hallands m. fl. jernvägars (Vestkustbanans)
trafikinkomster under år 1896..... 1,552,117: 84

Transport 1,552,117: 8 4

Bih. till Iliksd. Prof.. 1897. 1 Sami. 1 Afd.

14,112,650 —

474,500 —

165,000 —
1,500,000 —

16,252,150|—

10 Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontor yttrande ang. Riksgäldskontor® ställning.

Transport 502,623: 3 3 9,439,067: 9o

27,142,759

kronor 609,300, och det enligt
kong! brefvet d. 2/10 1896 till
utgående från riksgäldskontor
bestämda belopp, 63,301 kronor
73 öre, ..........................................

545,998: 2 7 1,048,621: 6 o

8,390,446

Summa kronorj35,533,205 so

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning. 11

Transport 1,552,117: 84	16,252,150	—
efter afdrag af dels ränta för år 1896 å upplåning i följd af nämnda jernvägars öfver tagande af staten och dels ränta och amortering för nämnda år å af samma anledning öfvertagna obligations-och kommunlån, förslagsvis................................... 738,279: 0 3	813,838	81
Återbetalning till kongl. statskontoret af till riksgäldskontorets förvaltning öfverlemnade kassabehållningar....................................	15,400,000
Beräknad behållning vid 1897 års slut.....................v...........................	3,067,216	99
Summa kronor	35,533,205	80

12 Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning.

Förslagsberäkning öfver Riksgäldskontorets

Beräknad behållning vid 1898 års början

3,067,216

Inkomster;

Kapital- och ränteinbetalningar å till vissa bestämda föremål anvisade
låneunderstöd, som under år 1898 förfalla
med 2,673,400 kronor, hvaraf beräknas inflyta 2,323,900: —

Ränta å 1885—1898 års hela anslag till odlings lånefonden

..............:......................................... 262,900: —

Dito å riksgäldskontorets tills vidare förräntade

medel.......................................................................... 50,000: —

Dito å lån till kongl. telegrafstyrelsen för fortsatt

utveckling af statens telefonväsende.................. 174,750: —

2,811,550

Ersättning af statsverkets medel:

Motstående för år 1898 upptagna riksdags- och revisionskostnader,
aflöningar m. m. äfvensom annuiteter å de fonderade lånen
samt räntor och amortering å öfrig statsskuld 14,128,150: —
efter afdrag af den för riksgäldskontoret
under samma tid beräknade inkomst af
kapital- och ränteinbetalningar ................. 2,811,550: —

11,316,600

Transport! 17,195,366

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontor yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning. 13

inkomster och utgifter år 1898.

Utgifter;

Riksdags- och revisionskostnader samt aflöningar m. in.:

Riksdags- och revisionskostnader ..........................

Kostnader för Riksdagens hus...............................

„ „ bibliotek .......................

Löner, arfvoden och expenser vid nksgaids kontoret.

........................................................•_.......•■•••

Löner å indragnings- och pensionsstat vid dito
Aflöning, resekostnader och expenser för justitieombudsmannen
och hans expedition..................

585,000: —
25,000: —
3,000: —

75,175: —
19,375: —

21,250: —
728,800: —

Annuiteter och räntor:

Till Hans Maj:t Konungen ...................................... 300,000: —

Annuitetsanslag: Kapital. Ränta.

1860 års lån emot

premieobligationer 112,222: 2 2 180,777: 7 8

1880 års 3\% lån 1,524,600: — 3,537,072: —

1886 „ 3\% „ 237,333:33 2,058,062:2 2

1890 „ 3\% „ 345,333:33 1,164,496:6 7

1894 „ 3 x „ 132,300: — 540,000: —

2,351,788: 88 7,480,408: 67_ ____

Transport 2,351,788: 8 8 7,480,4087 G 7 1,028,800: —

Ii Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontor yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning.

Transport

Upplåning:

till betäckande af motstående beräknade utgifter:

för odlingslånefonden ..........................................

„ lån till enskilda jernvägsanläggningar ......

Transport

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande^ang. Riksgäldskontorets sttällning. 15

Kapital.

Ränta.

Transport 2,351,788: 8 8 7,480,408:6 7 1,028,800: —

Ränteanslag:

1887 års

3 t6t %

lån ... 1,748,160: —

1888 års

3 % lån 800,000: —

2,548,160:

Till fonden för extra
amorteringaf statsskulden
...............

85,333: 33

Sgr 2,437,122: 2 1 10,028,568:67 12,465,690:8 8

Ränta å medgifven och beräknad, ännu icke verkst
äld upplåning .........................................................

Ränta och amortering å Skåne—Hallands och Malmö
—Billesholms jern vägsaktiebolags af riksgäldskontoret
öfvertagna obligationslån... 166,190: —

Ränta å af riksgäldskontoret öfvertagna,
för teckning af aktier i Skåne—

Hallands, Mellersta Hallands och
Göteborg—Hallands jernvägsaktie
bolag upptagna kommunlån.............

387,100:

65,051: 81 231,241:81

Ränta å gamla lånet, å konung Carl XIII:s hemgiftskapital
samt å Göta kanals reparationsfond
äfvensom inlösningsprovision å Skåne—Hallands
och Malmö—Billesholms jern vägsaktiebolags förfallna
obligationer och kuponger, tillsammans
15,345 kronor 86 öre, som för motstående ersättningsbelopps
utjemnando upptagas till............

15,317:31 14,128,150 —

Transportjl4,128,150|—

16 Finansplanen; Fullmäktiges i Riksgäldskontor yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning.

Transport

Summa kronorI

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets stallning. 17

Transport 14,128,150

Vid 1893 års riksdag anvisade medel till odlings lånefonden:

i nnn nno-_

efter afdrag af för samma år beräknade, till kong!.

statskontoret inflytande annuiteter å odlingslån 571,800:
Låneunderstöd till enskilda jernvägsanläggningar:

1898 års anslag........................................................................................

Beräknad behållning vid 1898 års slut ..............

Summa kronor

428,200 —

1,500,000 —
3,067,216,9 9
19,123,566(99

Bih. till Bilesd. 1>rot. 181)7. 1 Sami. 1 Afd.

Statsverkspropositionens justering.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Ifans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 januari
1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,

von Krusenstjerna.

Departementschefen, statsrådet Wersäll uppläste till justering ett,
i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förut fattade, af statsrådet enhälligt
tillstyrkta beslut, uppsatt förslag till Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående statsverkets tillstånd och behof.

Hans Maj:t Konungen täcktes, enligt statsrådets
underdåniga tillstyrkande, i nåder gilla berörda förslag,
sådant det finnes detta protokoll bilagdt; och skulle
i enlighet dermed omförmälda nådiga proposition till
Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

Fredrik Zethelius.

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 1 Samt. 1 Afd.